Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Proposition 1964:171 - höst
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
1
Nr 171
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av de
gymnasiala skolorna m. m., given Stockholms slott den
16 oktober 1964■
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till ändrad lydelse av 2 § skollagen den 6 juni
1962 (nr 319)
dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majrts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
! Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås på grundval av 1960 års gymnasieutredning och fackskoleutredningen
införande fr. o. m. den 1 juli 1966 dels av en kommunal skola,
benämnd gymnasium, vilken skall ersätta nuvarande statliga och kommunala
allmänna gymnasier samt statliga tekniska gymnasier och kommunala handelsgymnasier,
dels av en kommunal gymnasial skola, benämnd fackskola. Den omdaning
av det gymnasiala skolsystemet, som härigenom påbörjas, avses skola i
kommande etapper följas av en reformering av yrkesskolan och den gymnasiala
vuxenutbildningen.
Reformens huvudsyfte är att skapa ett system av studievägar inom gymnasiet
och fackskolan, vilket kompletterat med utbildningslinjerna inom yrkesskolan
svarar mot ungdomarnas önskemål och samhällets behov. Den som genomgått
grundskola skall kunna så långt det är praktiskt möjligt få den ytterligare utbildning,
som passar hans intressen och förutsättningar. Detta innebär också att
eleverna skall ha möjlighet byta studieväg eller bygga på en redan avslutad utbildning.
1 — Dihang till riksdagens protokoll 196h- 1 samt. Nr 171
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h
I gymnasier och fackskolor intas för närvarande sammanlagt drygt en fjärdedel
av årskullen. I propositionen beräknas det nya gymnasiet och fackskolan
under 1960-talet bli utbyggda till en sammanlagd kapacitet, som omkring år
1970 motsvarar en intagning av ca 50 % av årskullen. Huvuddelen av ökningen
avses falla på fackskolan. Som riktpunkt för omfattningen vid sistnämnda tidpunkt
förordas att i gymnasiet intages ca 30 % och i fackskolan ca 20 % av årskullen.
Inom gymnasiet förutsättes de yrkesinriktade utbildningslinjerna fortsätta
att öka sin andel av eleverna.
Med hänsyn till att de angivna genomsnittstalen för hela landet är riktpunkter,
som på längre sikt kan behöva ändras, bör det gymnasiala skolsystemet,
både i fråga om inre och yttre organisation, ges en elastisk utformning, så att
det smidigt kan anpassas till nya förhållanden.
Vid skolplaneringen skall eftersträvas att flertalet studievägar inom gymnasiet,
fackskolan och på längre sikt även yrkesskolan erbjudes på varje ort där gymnasial
utbildning anordnas. För de enskilda orterna förordas en lokalmässig,
s. k. horisontell samordning av gymnasiala skolor.
Någon ändring i folkhögskolans principiella målsättning och uppgifter ifrågasättes
icke i samband med reformen. Folkhögskolans inre arbete förutsättes
komma att utvecklas kvalitativt och konkreta åtgärder i detta syfte anges.
Gymnasiet föreslås bli treårigt utom den tekniska studievägen, som bör bli
fyraårig med en avgångsetapp efter den tredje årskursen. Tre års gymnasiestudier
skall normalt leda fram till behörighet för studier vid universitet och
högskolor.
I målsättningen för gymnasiet betonas den personlighetsutvecklande uppgiften.
Fn huvudlinje i gymnasiets undervisning skall härvid vara att hos eleverna
utveckla ett kritiskt och självständigt betraktelsesätt och att ge studie- och
arbetstekniska färdigheter. Gymnasiets mål är vidare att utveckla elevernas
kommunikationsfärdigheter i vid mening samt att ge en vidgad och fördjupad
orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur. I detta syfte skall
alla studievägar innehålla en gemensam kärna bestående av språk, historia, samhällskunskap,
religionskunskap, psykologi, matematik och naturvetenskapliga
ämnen.
Gymnasiet föreslås bli organiserat enligt tillvalsprincipen med svag differentiering
särskilt i första årskursen. Fem huvudstudievägar bör inrättas, fr. o. m.
andra årskursen benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig
och teknisk linje. De ekonomiska och tekniska linjerna uppdelas
på grenar i tredje respektive tredje och fjärde årskurserna. Därjämte skall inom
vissa linjer och grenar kunna erbjudas varianter.
Den för eleverna i gymnasiet normala undervisningstiden föreslås bli 34 veckotimmar
i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i årskurs 3 och 35 i årskurs 4, vilket jämfört
med nuvarande allmänna och tekniska gymnasier innebär en betydande reduktion.
Eleverna föreslås få möjlighet att öka sitt studieprogram genom tillval av
frivilliga ämnen. Vidare föreslås att i årskurserna 2—4 bortval av vissa ämnen
skall kunna medges, om en elev har svårigheter att fullfölja det normala studieprogrammet.
Sådan elev bör beredas möjlighet att genom s. k. förlängd undervisning
inhämta det utelämnade.
Fackskolan skall vara tvåårig. I propositionen föreslås fackskolan få en utformning
som i fråga om mål, innehåll och differentiering i princip har åtskilliga
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+
drag gemensamma med gymnasiet. Fackskolan bör sålunda ge en jämförelsevis
bred grundutbildning med relativt stora inslag av allmän utbildning. Skolan skall
emellertid vara klart målinriktad och snabbare än gymnasiet leda till yrkesverksamhet
eller fortsatt mer specialiserad utbildning. Den för alla linjer gemensamma
kärnan av ämnen är väsentligt mindre än i gymnasiet. De praktiska
konkreta tillämpningarna skall vidare ges betydande utrymme på bekostnad av
längre driven systematik och mer teoretiska problemställningar.
Fackskolan föreslås bli differentierad på tre linjer redan från första årskursen,
nämligen på social, ekonomisk och teknisk. Dessa linjer uppdelas vidare på grenar,
främst i årskurs 2.
Undervisningstiden för eleverna i fackskolan föreslås bli 35 veckotimmar i vardera
årskursen. Inom den sociala och den ekonomiska linjen skall eleverna under
en mindre del av detta timtal få studera ämnen efter fritt tillval.
Gymnasiet och fackskolan föreslås bli examensfria. Centralt utgivna, normerade
prov skall finnas. Förslag framlägges om att anordna en central verksamhet
med uppgift att framställa bl. a. sådana prov. Vidare föreslås inrättande av en
till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion med uppgift att följa gymnasiets
verksamhet.
Frågan om de gymnasiala utbildningsvägarnas kompetensvärde beröres i propositionen.
Därvid understrykes bl. a. att stor försiktighet måste iakttagas när
kompetenskrav uppställes så att inte genom formella bestämmelser personer utestänges
från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar. Det framhålles
att exempelvis de icke-akademiska, postgymnasiala utbildningarna i regel bör
kunna bygga på fackskolan likaväl som på gymnasiet.
En betydande förstärkning av skolledningen föreslås. Vid varje skolenhet
med gymnasium och/eller fackskola bör sålunda finnas både en rektor och
en studierektor, vilka skall kunna koncentrera sig på skolans pedagogiska ledning.
Vidare föreslås åtgärder i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv
insats av huvudlärarna i olika ämnen och ämnesgrupper.
Förslag framlägges om en kraftig ökning av bibliotekspersonal, institutionstekniker
samt biträdespersonal för att avlasta lärarna stora delar av de ickepedagogiska
arbetsuppgifterna. I elevvårdsarbetet föreslås lärarna få hjälp av
kuratorer. Ökade insatser bör även göras av arbetsmarknadsverkets yrkesvägledningspersonal.
Omfattande åtgärder föreslås för lärarnas fortbildning.
Statsbidrag bör utgå till undervisningsmateriel. I det centralt bedrivna hjälpmedelsarbetet
och i det pedagogiska utvecklingsarbetet skall fackskolans och
gymnasiets behov i hög grad beaktas.
I propositionen föreslås införande av ett enhetligt statsbidrag till driftkostnader
för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Det statliga medclsbehovet för
detta ändamål kommer att kraftigt öka. Kostnaden för gymnasiet och fackskolan
budgetåret 1970/71 kan beräknas bli 170 ä 180 milj. kr. högre än innevarande
budgetår. Statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasiet bör vidare utgå. Det
totala behovet av investeringar fram till 1972/73 i skolbyggnader för gymnasiet
och fackskolan beräknas uppgå till 800 milj. kr. och det statliga medelsbehovet
till 260 milj. kr.
4
Kungl. Majds proposition nr 171 år 1964
Förslag
till
Lag
om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)
Härigenom förordnas, dels att 50 § skollagen den 6 juni 1962 skall upphöra att
gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2
(Nuvarande lydelse)
Varje kommun skall, efter vad i
denna lag och särskilda författningar
närmare bestämmes,
a) sörja för undervisningen av
barn i grundskola,
b) främja åtgärder i syfte att bereda
barn och ungdom undervisning
i följande slag av skolor, nämligen
kommunal yrkesskola och fackskola
samt statligt och kommunalt gymnasium,
ävensom
c) i övrigt vårda skolväsendet i
kommunen, såvitt ej handhavandet
därav ankommer på annan.
§•
(Föreslagen lydelse)
Varje kommun skall, efter vad i
denna lag och särskilda författningar
närmare bestämmes,
a) sörja för undervisningen av
barn i grundskola,
b) främja åtgärder i syfte att bereda
barn och ungdom undervisning i
följande slag av kommunala skolor,
nämligen yrkesskola, fackskola och
gymnasium, ävensom
c) i övrigt vårda skolväsendet i
kommunen, såvitt ej handhavandet
därav ankommer på annan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.
TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 16 oktober 1964.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, stadsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående reformering
av de gymnasiala skolorna m. m. och anför därvid följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i
5
1. Inledning
1.1 Utredningsarbete och remissbehandling
1.1.1 Gymnasieutredningen
Den nu aktuella reformen av stora delar av det gymnasiala åldersstadiets
skolor är ett led i den omdaning av det svenska skolväsendet, som beträffande
den obligatoriska skolan nådde en viktig avslutning genom 1962 års riksdagsbeslut
(prop. 1962: 54; SäU 1; Rskr 328; prop. 1962:136; SäU 2, Rskr 334). Förberedelserna
för såväl grundskole- som gymnasieformen inleddes av 1940 års skolutredning,
vars uppgift var att verkställa utredning om hela skolväsendets organisation
m. m. I direktiven för denna utredning hänvisades beträffande gymnasiet
bl. a. till de förslag, som framkommit om upprättande av fastare linjer
och om inbyggande i gymnasiet av praktiska linjer. I slutet av 1946 avlämnade
skolutredningen sitt betänkande Gymnasiet (SOU 1947:34). Då hade redan
1946 års skolkommission påbörjat sitt arbete. Kommissionens 1948 avlämnade
Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling
(SOU 1948:27), som även behandlade gymnasiet, remitterades samtidigt med
bl. a. skolutredningens gymnasiebetänkande. Såväl skolutredningen som skolkommissionen
framlade förslag om ett allmänt gymnasium med tre fasta linjer.
Skolkommissionen förutsatte en tolvårig studiegång, dvs. ett 3-årigt gymnasium,
byggt på genomgången 9-årig enhetsskola. Gymnasiet var i kommissionens huvudförslag
horisontellt kluvet. Detta principförslag avsåg i första hand förhållandena
vid genomförd enhetsskola och skulle därför bli aktuellt först efter lång
tid. I proposition 1950: 70 angående riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling angavs — i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag framfört
av skolöverstyrelsen i remissutlåtande över de båda skolutredningarnas betänkanden
— ett tidsschema för gymnasiets reformarbete, vilket borde bedrivas i
tre perioder. Under en första period, då det traditionella realskoleväsendet
skulle svara för praktiskt taget hela rekryteringen till gymnasiet, borde en provisorisk
gymnasiereform genomföras. Under den andra perioden borde man
inrätta s. k. försöksgymnasier för de relativt få eleverna från försöksverksamheten
med enhetsskola. Den tredje perioden skulle ta sin början, då enhetsskolan
nått cn sådan utbyggnad att den skulle utgöra grund för flertalet gymnasieelever,
vilket beräknades bli fallet först i mitten av 1960-talet.
Vid 1953 års riksdag fattades beslut om omorganisation av gymnasierna vid
de högre allmänna läroverken m. m. samt inrättandet av allmänna försöksgymnasier
på vissa platser (prop. 1953: 145; SU 109; Rskr 236). Samtliga försöks
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
gymnasielinjer är 3-åriga. I övrigt är såväl den yttre som inre organisationen i
stort sett densamma som vid övriga allmänna gymnasier (GU 1.1.2)1.
År 1950 framlade handelsutbildningskommittén betänkandet Handelsgymnasierna
(SOU 1950:12), med förslag om 3-årigt handelsgymnasium. På grundval
av detta och ett år 1957 av överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt förslag
framlades i propositionen 1961:82 förslag till riktlinjer för handelsutbildningens
utformning och organisation samt förslag till ändrade grunder för statsbidrag
till handelsgymnasier. I propositionen föreslogs att handelsgymnasiet skulle bli
3-årigt och berättiga till inträde vid universitet och högskolor. Riksdagen biföll
propositionen (GU 1.2.2). Tim- och kursplanerna för det 3-åriga handelsgymnasiet
har utarbetats av gymnasieutredningen i samråd med överstyrelsen för
yrkesutbildning (GU 8.3.1.2).
År 1955 framlade 1948 års tekniska skolutredning sitt huvudbetänkande Tekniska
skolutbildningen (SOU 1955:21). I detta föreslogs att det tekniska gymnasiet
skulle förbli 3-årigt. I fråga om utbildningens innehåll föreslogs bl. a.
ökat inslag av allmänna ämnen, större organisatorisk enhetlighet inom och mellan
de olika linjerna och en modernisering av kursplanerna. Utredningen föreslog
vidare inrättandet av tre nya tekniska gymnasier. 1956 års riksdag fattade
beslut om en omorganisation och utbyggnad av de tekniska läroverken i stort
sett efter de riktlinjer utredningen föreslagit (prop. 1956: 63; SU 53, Rskr 149)
(GU 1.3.2).
En omfattande och genomgripande översyn av den gymnasiala utbildningen
ingick i det förut nämnda arbetsprogram som skisserades i 1950 års skolproposition.
Den 30 juni 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst elva sakkunniga för att verkställa utredning rörande
den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och organisation. De riktlinjer,
som borde vara vägledande för de sakkunnigas arbete, angavs i departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag
såsom sakkunniga numera universitetskanslern Nils Gustav Rosén, ledamoten
av riksdagens första kammare, redaktören Torsten Andersson i Brämhult, direktören
i Svenska arbetsgivareföreningen Folke Haldén, ledamoten av riksdagens
andra kammare, docenten Gunnar Helén, professorn vid tekniska högskolan i
Stockholm Lamek Hulthén, numera skolrådet i skolöverstyrelsen Mats Hultin,
numera skolrådet i skolöverstyrelsen Bertil Junel, lektorn vid Djursholms samskola
Sigvard Magnusson, ledamoten av riksdagens första kammare, numera
statsrådet Olof Palme, numera byrådirektören i skolöverstyrelsen Margareta
Vestin samt överdirektören Birger Öhman. Tillika uppdrogs åt Rosén att såsom
1 Vid hänvisning till 1960 &rs gymnasieutrednings huvudbetänkande Ett nytt gymnasium (SOU
1963:42) anges inom parentes GU följt av det åsyftade avsnittets nummer eller av sidnummer.
7
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196i
ordförande leda utredningsarbetet samt åt Junel att tjänstgöra såsom huvudsekreterare
hos de sakkunniga.
De sakkunniga antog benämningen gymnasieutredningen (i fortsättningen i
regel förkortat till GU).
GU:s sammansättning har under utredningsarbetets gång förändrats. På egen
begäran entledigades den 1 september 1960 Junel från sakkunniguppdraget och
från uppdraget att tjänstgöra såsom huvudsekreterare. I hans ställe tillkallade
departementschefen samma dag såsom sakkunnig och huvudsekreterare numera
t. f. avdelningschefen i ecklesiastikdepartementet Lennart Sandgren. På egen
begäran entledigades vidare den 22 oktober 1962 Helén från sakkunniguppdraget.
Såsom Heléns efterträdare tillkallades samma dag numera byråchefen
Håkan Berg.
GU har jämte sekreterarpersonal biträtts av ett stort antal experter och andra
medarbetare.
Med skrivelser den 11 februari, den 26 mars samt den 5 juli 1963 har GU
avlämnat tre expertutredningar, nämligen Vägen genom gymnasiet (SOU
1963:15), Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22) och Specialutredningar om
gymnasiet. (SOU 1963:41). Sina överväganden och förslag har GU den 5 juli
1963 framlagt dels i huvudbetänkandet Ett nytt gymnasium (SOU 1963:42),
dels i betänkandet Läroplan för gymnasiet (SOU 1963:43).
GU:s två sistnämnda betänkanden har varit föremål för en gemensam remissbehandling,
varvid även övriga tre betänkanden överlämnats till remissmyndighetema
som underlag för bedömning av utredningens förslag.
Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:
skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder
och lärarhögskolor, tio folkskoleseminarier, två seminarier för huslig utbildning,
slöjdseminariet i Linköping, åtta allmänna gymnasier, lärarutbildningsblocken
i Jönköping—Huskvarna och i Västerås samt företrädare för censorerna vid
1963 års studentexamen;
överstyrelsen för yrkesutbildning, som överlämnat yttranden från konstfackskolan,
bergsskolan i Filipstad, Lennings textiltekniska institut, textilinstitutet
i Borås, Göteborgs handelsinstitut samt kollegierna vid samtliga handelsgymnasier
och tekniska gymnasier;
överbefälhavaren (som hört försvarsgrenscheferna, militärpsykologiska institutet
och generaldirektören vid försvarets forskningsanstalt), socialstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (som hört samtliga länsarbetsnämnder),
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, riksrevisonsverket, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen
(med yttrande från styrelsen för statens skogsmästarskola) samt kommerskollegium,
som överlämnat yttranden från Östergötlands och Södermanlands han
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
delskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, handelskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens handelskammare;
sjöfartsstyrelsen och veterinärstyrelsen;
överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samtliga
länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från sammanlagt 225 kommuner,
samt tolv domkapitel;
kanslersämbetet för rikets universitet, som — utan eget yttrande — överlämnat
yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid ämbetet underställda
läroanstalter;
överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från
lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola
samt organisationskommittén för teknisk högskola i Lund;
samarbetsnämnden för socialinstituten, samarbetsnämnden för journalistinstituten,
styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska
centralinstitutet, styrelsen för musikaliska akademien (som hört lärarrådet vid
musikhögskolan), styrelsen för lantbrukshögskolan (med yttrande från lärarkollegiet
vid skolan), styrelsen för veterinärhögskolan (som hört högskolans
lärarkollegium) samt styrelsen för skogshögskolan, som överlämnat yttrande från
lärarkollegiet vid skogshögskolan;
studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforskning,
statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
1960 års lärarutbildningssakkunniga, skoladministrativa utredningen, skolarbetstidsutredningen,
1963 års forskarutredning, 1960 års värnpliktsutredning, bilförarutredningen
samt 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen;
Yttranden har inkommit från följande organisationer m. fl.:
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
samt Stor-Stockholms planeringsnämnd;
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt
yttrande), som överlämnat yttranden från Sveriges mekanförbund och Sveriges
kemiska industrikontor (Kemikontoret), samt Handelns arbetsgivareorganisation;
Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund (SR)
samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), som överlämnat yttranden
från Tekniska läroverkens lärarförbund, Universitetslärarförbundet,
Sveriges skoldirektörsförening och Läroverkslärarnas riksförbund, som i sin tur
bifogat yttranden från Svenska gymnastikläraresällskapet, Musiklärarnas riksförening
och Svenska teckningslärarsällskapet;
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Biologilärarnas förening, Filosofi-
och psykologilärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas
riksförening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas
förening. Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska klas
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 9
sikerförbundet, Svenska förbundet för specialundervisning samt Svenska yrkesskolföreningen;
Sveriges
radio aktiebolag, direktionen för handelshögskolan i Stockholm,
Svenska fackingenjörers förbund, Svenska teknologföreningen, Svenska byggnadsentrepenörföreningen
(med vilken Svenska vägföreningen samrått), Svenska
byggnadsingenjörers riksförbund, Svenska kommunal-tekniska föreningen,
Skogsindustriernas samarbetsutskott (till vars yttrande Svenska pappersbruksföreningen
ansluter sig), Jernkontoret som även åberopar yttrande från
bergsskolan i Filipstad), Samfundet för affärsutbildning, Melinska stenografförbundet,
Svenska inköpsledares förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening, Tekniska
läroverkens ingenjörsförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa
förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Lantbruksförbundets tidskrifts
aktiebolags korrespondensskola (gemensamt yttrande), Hermods korrespondensinstitut,
Nordiska korrespondensinstitutet (NKI-skolan), Enskilda läroverkens
förbund, Svenska skolläkarföreningen, Samverkande bildningsförbunden (med
yttranden från Arbetarnas bildningsförbund och Studieförbundet medborgarskolan),
Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Målsmännens riksförbund,
Sveriges handelsgymnasiers riksförbund, Sveriges förenade studenkårer, Sveriges
elevers centralorganisation (SECO), Tekniska läroverkens elevförbund, Teckningslärarnas
och Tl-elevernas förening, Svensk yrkesvägledarförening, Fredrika
Bremerförbundet, Statens naturvårdsnämnd, Svenska naturskyddsföreningen
samt Konstnärernas riksorganisation;
Folkpartiets kvinnoförbund, Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges liberala studentförbund,
Sveriges konservativa studentförbund, Centerns studentförbund och
Centerns ungdomsförbund (gemensamt yttrande), Sveriges socialdemokratiska
studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund samt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Ett stort antal skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från enskilda
personer, organisationer m. fl.
Nära hälften av dessa skrifter behandlar frågor sammanhängande med gymnasieutredningens
förslag beträffande ämnet religionskunskap m. m. Inom denna
grupp märks främst Samkristna skolnämndens opinionsyttring angående kristendomsämnet
på gymnasiet. Denna opinionsyttring har enligt av notarius
publieus utfärdat intyg samlat 2 134 513 namnunderskrifter. Vidare har denna
fråga berörts i ett antal skrifter från enskilda personer, organisationer m. fl.
Andra spörsmål, som berörts i ett större antal skrifter, är dels den geovetenskapliga
undervisningen, dels kemiämnets timtal och placering i de olika årskurserna.
Sålunda har beträffande geovetenskapen en skrift ingivits av bl. a.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 196/f. 1 samt. Nr 171
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h
123 universitetslärare m. fl. Kemiämnet har berörts i skrifter från bl. a. Svenska
kemistsamfundet och Svenska nationalkommittén för kemi samt Ingeniörsvetenskapsakademien.
Kemiutbildning inom det tekniska området har tagits upp i skrifter från stiftelsen
Svensk konserveringsforskning och Svenska livsmedelstekniska föreningen
( ang. livsmedelsteknisk utbildning) samt Svenska pappers- och cellulosaföreningen
(ang. pappers- och cellulosateknisk utbildning).
Frågor om teknisk utbildning på gymnasiet har vidare tagits upp i skrifter
från b.l a. Skånska ingenjörsföreningen (differentieringsfrågor m. m.) och VVStekniska
föreningen.
Bland mera speciella frågor som behandlas i inkomna skrifter kan nämnas
gymnasieundervisningens innehåll och utformning (stiftelsen Kristofferskolan),
utlandssvenska barns skolgång (Utlandssvenskarnas förening), Stockholms musikgymnasium
(föräldraföreningarna vid Stockholms musikklasser m. fl.) och
skolan som rättssamhälle (SECO).
1.1.2 Fackskoleutredningen
1957 års skolberedning föreslog i sitt huvudbetänkande Grundskolan (SOU
1961:30) införande av en ny typ av 2-åriga frivilliga kommunala examensfria
skolor — fackskolor — ovanpå grundskolan som komplettering till såväl yrkesskolor
som gymnasier av olika slag. Dessa skolor skulle vara av fyra slag, nämligen
en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en socialekonomisk. Det framlagda
förslaget till läroplan var enligt beredningens uppfattning inte slutgiltigt
utformat utan borde överarbetas av särskilda sakkunniga.
Förslaget om fackskolor möttes vid remissbehandlingen i stort sett av ett
mycket positivt intresse och i propostionen 1962:54 om reformering av den
obligatoriska skolan m. m. biträdde departementschefen i huvudsak skolberedningens
förslag rörande fackskolan. Riksdagen anslöt sig härtill (SäU 1; Rskr
328). Särskilda utskottet framhöll att det med hänsyn till kommunernas och
de statliga skolmyndigheternas planeringsuppgifter var angeläget att riksdagen
snarast möjligt bereddes tillfälle att taga ställning till fackskolornas mer definitiva
utformning (FU s. 18—25) b
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1962 tillkallade
chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 april 1962 tio sakkunniga för att
verkställa av departementschefen i propositionen 1962: 54 förordad överarbetning
av föreliggande förslag till läroplaner för fackskolor och prövning av vissa
därmed sammanhängande spörsmål. Särskilda riktlinjer för de sakkunnigas arbete
meddelades i en den 11 maj 1962 dagtecknad departementspromemoria.
De sakkunniga, vilka antog benämningen fackskoleutredningen (i fortsätt- 1
1 FU följt av sidangivelse hänvisar till fackskoleutredningens betänkande Faekskolan (SOU
1963: 50).
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
ningen i regel förkortat FU), utgjordes av f. d. undervisningsrådet C. E. Sjöstedt,
rektorerna Rangel Ekblom, Nils-Olof Elfman och Sven-Erik Eriksson,
juris kandidaten Birgitta Linnér, lektorn Sten-Erik Mörtstedt, rektorn Göte
Rudvall, numera avdelningsdirektören Emil Stetler, rektorn Yngve Thulin samt
numera undervisningsrådet Hans-Erik Östlundh. Det uppdrogs åt Sjöstedt att
vara utredningens ordförande samt åt Eriksson att vara de sakkunnigas sekreterare.
På egen begäran entledigades den 23 mars 1963 ledamöterna Sjöstedt, Ekblom,
Elfman, Eriksson och Thulin från sakkunniguppdraget. Genom beslut
samma dag tillkallades numera överdirektören Jonas Orring, folkhögskolläraren
Harald Vallgårda och numera förste skolinspektören Henning Öberg såsom
ledamöter i utredningen samt uppdrogs åt Orring att vara utredningens ordförande
och åt Öberg att vara dess sekreterare.
FU har därjämte biträtts av ytterligare sekreterarpersonal, experter och
andra medarbetare.
Med skrivelse den 19 september 1963 överlämnade FU sitt betänkande Fackskolan
(SOU 1963:50).
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden och yttranden avgivits av i
huvudsak samma statliga organ, organisationer, sammanslutningar m. fl., som
haft att avgiva utlåtande respektive beretts tillfälle att inkomma med yttrande
över GU:s betänkanden.
Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:
skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder
och lärarhögskolor, tio folkskoleseminarier, två seminarier för huslig utbildning,
slöjdlärarseminariet i Linköping, sju allmänna gymnasier, lärarutbildningsblocken
i Jönköping-Huskvarna och i Västerås, två förskoleseminarier och skolstyrelserna
i nio kommuner;
överstyrelsen för yrkesutbildning, som överlämnat yttranden från konstfackskolan,
bergsskolan i Filipstad, Lennings textiltekniska institut, textilinstitutet
i Borås, Göteborgs handelsinstitut ävensom kollegierna vid Göteborgs stads
handelsskolor, Stockholms stads handelsskolor, Norrbottens tekniska skola, Örnsköldsviks
stads tekniska skola, Katrineholms stads praktiska skolor och Hässleholms
stads tekniska skola;
överbefälhavaren (som hört försvarsgrenscheferna, militärpsykologiska institutet
samt generaldirektören vid försvarets forskningsanstalt), socialstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (som hört samtliga länsarbetsnämnder),
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen
(med yttrande från styrelsen för statens skogsmästarskola) samt kommerskollegium,
som överlämnat yttranden från Östergötlands och Södermanlands han
-
12
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961
delskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren
i Gefle och Västmanlands och Jämtlands läns handelskammare;
sjöfartsstyrelsen och veterinärstyrelsen;
överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samtliga
länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från 206 kommuner, samt
tolv domkapitel;
kanslersämbetet för rikets universitet, som överlämnat yttranden från vederbörande
akademiska myndigheter vid ämbetet underställda läroanstalter;
överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från
lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola;
samarbetsnämnden
för socialinstituten, samarbetsnämnden för journalistinstituten,
styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet,
styrelsen för musikaliska akademien (som hört lärarrådet vid
musikhögskolan), styrelsen för lantbrukshögskolan (med yttrande från lärarkollegiet
vid skolan), styrelsen för veterinärhögskolan (som hört högskolans
lärarkollegium) samt styrelsen för skogshögskolan, som hört lärarkollegiet vid
skolan;
studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforskning,
statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
1960 års lärarutbildningssakkunniga, skoladministrativa utredningen, skolarbetstidsutredningen,
1963 års forskarutredning, 1960 års värnpliktsutredning, bilförarutredningen,
1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen, 1962
års polisutbildningskommitté, utredningen rörande mejeriundervisning m. m.
samt statens konsumentråd.
Yttranden har inkommit från följande organisationer m. fl.:
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
samt Stor-Stockholms planeringsnämnd;
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt yttrande,
till vilket även Svenska pappersbruksföreningen och Skogsindustriernas
samarbetsutskott ansluter sig), LO, SR samt SACO, som överlämnat yttranden
från Tekniska läroverkens lärarförbund, Sveriges skoldirektörsförening och
Läroverkslärarnas riksförbund, som i sin tur bifogat yttranden från Svenska
gymnastikläraresällskapet och Svenska teckningslärarsällskapet;
TCO, Biologilärarnas förening, Filosofi- och psykologilärarnas förening, Föreningen
lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas riksförening, Historielärarnas
förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas förening, Riksföreningen
för lärarna i moderna språk, Svenska förbundet för specialundervisning
samt Svenska yrkesskolföreningen;
Sveriges radio aktiebolag, Svenska fackingenjörers förbund, Svenska teknologföreningen,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen (med vilken Svenska vägföreningen
samrått), Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska samfundet
för affärsutbildning, Melinska stenografförbundet, Svenska inköpsledarcs
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
förening, Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening, Tekniska
läroverkens lärarförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Lantbruksförbundets tidskrifts aktiebolags
korrespondensskola (gemensamt yttrande), Hermods korrespondensinstitut,
NKI-skolan, Enskilda läroverkens förbund, Svenska skolläkarföreningen,
Svenska slöjdföreningen, Samverkande bildningsförbunden, Centralförbundet
för nykterhetsundervisning, Målsmännens riksförbund, Sveriges handelsgymnasiers
riksförbund, SECO, Tekniska läroverkens elevförbund, Teckningslärarnas
och Tl-elevernas förening, Svensk yrkesvägledarförening, Fredrika Bremerförbundet
samt Svenska naturskyddsföreningen;
Folkpartiets kvinnoförbund, Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Centerns studentförbund
och Centerns ungdomsförbund (gemensamt yttrande), Sveriges socialdemokratiska
studentförbund, Högerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund.
Vidare har inkommit ett antal skrifter som speciellt berör fackskolan. Bl. a.
tas undervisningen i religionskunskap i fackskolan upp i ett antal av dessa skrifter,
varjämte denna undervisning även behandlas i en del av de skrifter, som
redovisats i det föregående (1.1.1).
1.2 Utgångspunkter för utredningsarbetet
1.2.1 Gymnasieutredningen
GU har lämnat en översikt över gymnasiets utveckling och den pedagogiska
försöksverksamheten av vilket något berörts i det föregående. Erfarenheterna
av den efterhand mycket omfattande försöksverksamheten inom gymnasiet, som
inleddes efter 1950 års riksdagsbeslut, har i hög grad utnyttjats i det utredningsarbete
som ligger till grund för GU:s förslag (GU 1.4).
GU ger också en översikt över utvecklingstendenserna rörande de gymnasiala
skolformernas målsättning, organisation, examenssystem, arbetssätt m. m. i
utlandet (GU kap. 2). En generell tendens är bl. a. den kraftiga breddningen i
fråga om rekryteringen. Problemet att på bästa sätt genom lämpliga utbildningslinjer
söka tillgodose de många ungdomar, som vill ha vidgad utbildning,
har därmed trätt i förgrunden i stället för den tidigare dominerande frågan
om att utvälja och gallra. Detta problem har i Sverige lösts genom grundskolereformen
vad det gäller åldersstadiet 7—16 år och är nu en av de viktigaste
frågorna vid utformningen av skolsystemet ovanpå grundskolan.
Direktiven för gymnasieutredningen återfinnes i sin helhet i berättelsen till
1961 års riksdag (1961:1 E 44). De återges — i någon förkortning — av GU
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
och grupperas därvid — i syfte att underlätta en jämförelse med utredningens
arbetsresultat — i fyra avsnitt (GU 3.1). Dessa motsvarar de — enligt GU:s
mening — betydelsefullaste skälen för en utredning om gymnasiet i dagens läge
och sammanfattas av GU på följande sätt.
1. Införandet av 9-årig obligatorisk skola, grundskolan.
2. Gymnasiets starka och alltmer accelererade kvantitativa utveckling sedan
början av 1950-talet.
3. De kvalitativa problemen, dvs. nödvändigheten att överse utbildningens mål
och innehåll.
4. De yttre organisatoriska problemen, som givetvis nära sammanhänger med
bl. a. gymnasiets kvantitativa expansion.
I samband med redogörelsen för avgränsningen (GU 3.2) av sitt arbete konstaterar
GU att de utbildningsvägar som GU enligt direktiven kan komma in
på omfattar vidsträckta fält. Under utredningsarbetets gång har emellertid
statsmakterna fattat beslut om inrättande av fackskolan. Med anledning härav
anser sig GU böra främst behandla de framtida motsvarigheterna till nuvarande
egentliga gymnasier, nämligen det allmänna gymnasiet, det 3-åriga handelsgymnasiet
samt det 3-åriga tekniska gymnasiet.
GU behandlar ej frågan om glesbygdsgymnasier utan finner att det bör ankomma
på skolöverstyrelsen att vidta de åtgärder som kan föranledas av ett
genomförande av GU:s förslag. Ej heller tar GU upp frågan om Hvilans specialgymnasium
och försvarets läroverk. Enligt GU:s mening bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att efter förslag av skolöverstyrelsen besluta huruvida speciella
lärokurser bör finnas inrättade vid dessa skolor. Textil- och konfektionsutbildning
behandlas av GU endast i den mån den ligger på gvmnasieingenjörsnivå.
I ett kommande betänkande avser GU att behandla vissa vuxenutbildningsfrågor
och i samband därmed bl. a. de 1-åriga fackkurserna vid handelsgymnadet
samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt gymnasium. I
I samband med frågan om avgränsningen av sitt arbete diskuterar GU också
spörsmålet om användningen av orden gymnasium och gymnasial (GU 3.2.2.1).
GU använder ordet gymnasium som beteckning för de utbildningsvägar som
utgör en direkt fortsättning på grundskolan och — utan att alltid ha detta som
huvuduppgift — meriterar för tillträde till universitet och andra därmed jämförliga
utbildningsanstalter. GU konstaterar att vissa sektorer av gymnasiet
har till huvuduppgift att förbereda för direkt yrkesverksamhet, exempelvis av
ekonomisk eller teknisk natur.
Ordet gymnasial använder GU däremot i vidare betydelse. Det avser såväl
gymnasiet som andra utbildning sformer för elever i samma ålder som gymnasieeleverna.
GU konstaterar att frågan om avgränsningen mellan gymnasiet och
andra gymnasiala utbildningsvägar rymmer många problem och att detta aktu
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196å
aliserar spörsmålet om det ändamålsenliga i att använda den speciella beteckningen
gymnasium (GU 3.2.2.2).
Det kan ifrågasättas om inte alla utbildningsvägar som bygger på grundskolan
borde ges en sammanfattande benämning som ej mer eller mindre klart markerar
de olika vägarnas skiftande mål.
Häremot kan invändas att frågan knappast kan betraktas som aktuell i dagens
läge. Statsmakterna har nyligen fattat beslut om införandet av en delvis ny
skolform, fackskolan, på det gymnasiala åldersstadiet. Härtill kommer att en
särskild utredning om yrkesskolan, en skolform som tillhör det gymnasiala
åldersstadiet, inom kort torde genomföras. Dessa omständigheter talar för att
den angivna namnfrågan ej bör nu aktualiseras — namnet gymnasium bör alltså
t. v. behållas.
De delar av GU:s huvudbetänkande, som behandlar frågor av gemensamt intresse
för GU och FU, har utarbetats i samråd med sistnämnda utredning
(GU 3.2.3.2). Detta gäller särskilt frågorna om gymnasiets struktur, bestämmelserna
om intagning, flyttning och betyg (GU kap. 13), om skolans befattningshavare
(GU kap. 15), om lokaler, utrustning och andra hjälpmedel (GU
kap. 16) samt den yttre organisationen (GU kap. 12).
1.2.2 Fackskoleutredningen
FU:s arbete grundas på dels skolberedningens förslag om fackskolor, däröver
avgivna yttranden, departementschefens uttalande i propositionen 1962:54
samt särskilda utskottets utlåtande vid 1962 års riksdag och riksdagens beslut
med anledning av den nyssnämnda propositionen, dels på departementschefens
direktiv (FU s. 18—27).
Enligt direktiven, vilka i sin helhet återfinnes i berättelsen till 1963 års riksdag
(1963:1 E: 43), skulle FU i första hand göra en läroplansöversyn men därutöver
också överväga vissa allmänna organisatoriska frågor, framför allt frågan
om ändring av gränsdragning mellan fackskolorna, men även sammanslagning av
humanistisk och socialekonomisk fackskola eller liknande anordningar, upprättande
av en kemiteknisk linje inom teknisk fackskola och linjedelningen inom
merkantil fackskola.
FU borde vidare överväga den närmare utformningen av intagningsbestämmelserna,
frågor angående kunskapskontroll, befattningshavare m. m.
FU skulle bedriva sitt arbete i kontakt med de centrala skolmyndigheterna
liksom med GU »i de delar denna berörs av de sakkunnigas arbete».
1.3 Propositionens uppläggning
Av den i de föregående avsnitten lämnade redogörelsen framgår att de problemområden,
som GU och FU haft att behandla, har många beröringspunkter,
f remissinstansernas yttranden har det nära sambandet ytterligare understrukits.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i
Samma eller likartade synpunkter anlägges regelmässigt då det gäller frågor,
som berör både GU och FU, och inte sällan begränsar man sig i dylika fall till
att i yttrandena över den ena utredningen hänvisa till vad som anförts beträffande
den andra. Dessa omständigheter liksom det förhållandet att gymnasiereformen
och genomförandet i mer definitiva former av fackskolan kommer att
i stor utsträckning tidsmässigt sammanfalla motiverar att de båda reformförslagen
framlägges i en gemensam proposition. Frågor, som berör såväl fackskolan
som gymnasiet och där problematiken är väsentligen densamma, behandlas
för båda skolformerna i samma huvudavsnitt. Främst gäller detta den
yttre organisationen, men även andra spörsmål såsom lärotider, delningsbestämmelser,
intagning, betyg, flyttning och befattningshavare är det ändamålsenligt
att behandla samtidigt för gymnasiet och fackskolan. Däremot tas frågorna om
de bada skolformernas mal, innehall, differentiering och läroplaner upp i separata
huvudavsnitt.
I det följande kan endast lämnas en starkt förkortad redogörelse för GU:s
och FU:s betänkanden. I fråga om vissa till betänkandena fogade, reservationsvis
framförda yrkanden och särskilda yttranden torde få hänvisas till betänkandena.
Vidare redovisas i det följande de över betänkandena avgivna yttrandena. Även
i detta fall maste med hänsyn till materialets omfång redovisningen starkt
begränsas i första hand till huvudfrågor. Det inkomna materialet kommer
dock i många delar att bli av stort värde för det fortsatta arbetet på skolreformens
genomförande.
I fråga om många av GU:s och FU:s förslag erfordras inte beslut av riksdagen.
För överblickens och sammanhangets skull lämnas emellertid även för vissa av
dessa förslag en kortfattad redovisning.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961
17
2. Det gymnasiala åldersstadiets skolor
2.1 Den kvantitativa utvecklingen
2.1.1 Gymnasieutredningen
2.1.1.1 Ejterfrågan på gymnasieutbildning (GU 4.2 och 4.3)
Tillströmningen till de egentliga gymnasierna, dvs. det allmänna gymnasiets
3- och 4-åriga linjer (Ag), handelsgymnasiets tidigare 2-åriga och numera 3-åriga
normalkurser (Hg) samt det 3-åriga tekniska gymnasiet (Tg) har ökat kraftigt
sedan början av 1920-talet och särskilt markant under de senaste 15 åren (GU
4.2.1.2). Sålunda var antalet elever 1921 i nybörjarklasserna ej fullt 3 000, vilket
utgjorde ca 2,5 % av antalet 17-åringar samma år. 1946 var antalet elever ca
6 800 eller närmare 8 % av antalet 17-åringar. Därefter har en stark stegring
ägt rum och elevantalet i nybörjarklasserna utgjorde 1950 ca 8 700, 1955 ca
12 900, 1960 ca 23 800. Jag hänvisar till följande diagram.
Antalet elever i nybörjarklasserna vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium
och tekniskt gymnasium åren 1921—1962
Antal elever
34.000
32.000
30.000
28.000
26.000
24.000
22.000
20.000
18.000
16.000
14.000
12.000
10.000
1960 År
18
Kuiigl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196U
Hösten 1963 uppgick antalet gymnasieelever i nybörjarklasserna till ca 31 500,
vilket utgjorde något över 24 % av antalet 17-åringar samma år. Totala antalet
ungdomar i 17-årsåldern var omkring 1950 drygt 81 000 och har sedan dess
vuxit starkt. 1962 uppgick denna åldersgrupp till ca 131 000 personer (jfr följande
diagram). Den kommer emellertid under 1960-talet att sjunka till omkring
110 000.
Antalet 17-åringar 1920—1975
Antal i 1000-tal
1975 År
Gymnasiets snabba tillväxt under 1950-talet och under början av 1960-talet
beror emellertid endast till en mindre del på den samtidiga ökningen av de
aktuella årskullarna. Detta framgår av följande tabell i vilken även den absoluta
(abs.) och relativa (rel.) fördelningen av eleverna på olika gymnasieformer anges.
Fram till 1960-talets början intogs av gymnasiets nybörjare ca 10 % i handelsgymnasiet
(Hg) och ca 10 % i tekniska gymnasiet (Tg). Under de senaste
åren har särskilda ansträngningar gjorts att öka fackgymnasiernas andel av
eleverna och denna uppgår hösten 1963 till nära 30 %.
Proportionerna i elevantalets fördelning mellan linjerna inom det allmänna
gymnasiet har inte i avsevärd grad förskjutits efter den provisoriska gymnasiereformen
1953, då allmänna linjen inrättades. Denna linjes andel (inräknat s. k.
A-kombinationer vid latin- och reallinjerna), uttryckt i antalet utexaminerade,
har under perioden 1957—1963 (jfr GU tabell 6 s. 107) utgjort omkring 30 %.
Reallinjens andel av de utexaminerade har under samma tid stigit med 7—8
procentenheter och uppgår nu till ca 45 % av det totala antalet. För latinlinjen
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 19
Elevantalet i gymnasiets nybörjarklasser åren 1950—1963
Ht | Ag | Hg | Tg | Totalt | I % av an-talet 17-åringar | ||||
abs. | rel. | abs. | rel. | abs. | rel. | abs. | rel. | ||
1950 ... | 6 760 | 78,1 | 859 | 10,0 | 1 034 | 11,9 | 8 653 | 100 | 10,7 |
1951 .. . | 7 120 | 77,2 | 1 037 | 11,3 | 1 060 | 11,5 | 9 217 | 100 | 11,3 |
1952 ... | 7 726 | 78,6 | 1 054 | 10,7 | 1 054 | 10,7 | 9 834 | 100 | 11,9 |
1953 ... | 9 229 | 80,9 | 1 123 | 9,8 | 1 064 | 9,3 | 11416 | 100 | 13,3 |
1954 ... | 9 914 | 81,5 | 1167 | 9,6 | 1076 | 8,9 | 12157 | 100 | 13,9 |
1955 ... | 10 508 | 81,6 | 1 241 | 9,6 | 1 129 | 8,8 | 12 878 | 100 | 14,1 |
1956 ... | 11 198 | 80,7 | 1 304 | 9,4 | 1 373 | 9,9 | 13 875 | 100 | 14,6 |
1957 ... | 12 719 | 81,2 | 1 328 | 8,5 | 1 623 | 10,3 | 15 670 | 100 | 16,7 |
1958 ... | 14 561 | 81,9 | 1 413 | 8,0 | 1797 | 10,1 | 17 771 | 100 | 18,2 |
1959 ... | 17 467 | 82,3 | 1 575 | 7,6 | 2135 | 10,1 | 21 177 | 100 | 19,0 |
1960 ... | 19 487 | 81,8 | 1 698 | 7,1 | 2 640 | 11,1 | 23 825 | 100 | 19,5 |
1901 ... | 21 663 | 78,0 | 2 270 | 8,2 | 3 831 | 13,8 | 27 764 | 100 | 21,3 |
1962 ... | 22 882 | 75,2 | 3 254 | 10,7 | 4 275 | 14,1 | 30 411 | 100 | 23,2 |
1963 ... | 22 494 | 71,5 | 3 938 | 12,5 | 5 012 | 16,0 | 31 444 | 100 | 24,2 |
har en minskning skett från ca 33 % till ca 25 %. Reallinjens ökade andel faller
praktiskt taget helt på den matematiska grenen (GU tabell 7 s. 108).
Elevernas fördelning på kön (GU tabell 5 s. 106) har inte undergått några
större förändringar under den senaste femårsperioden utom vad beträffar handelsgymnasiet,
där flickornas andel ökat från ca 40 till 60%. Inom det allmänna
gymnasiet är för närvarande antalet pojkar och flickor i stort sett lika,
medan andelen flickor inom det tekniska gymnasiet endast utgör knappt 5 %.
Inom det allmänna gymnasiet dominerar flickorna på allmänna linjens språkliga
gren och latinlinjens halvklassiska gren, medan pojkarna utgör det övervägande
antalet på reallinjens matematiska gren. På övriga väger antalet
pojkar och flickor relativt jämnt.
Efterfrågan på gymnasieutbildning har varit betydligt större än antalet tillgängliga
platser. GU har insamlat särskilda uppgifter om antalet sökande och
intagna i gymnasierna höstterminerna 1960 och 1961 (GU 4.3.1). De kompletteras
här med nu tillgängliga uppgifter för höstterminerna 1962 och 1963. Andelen
i procent av samtliga sökande till de tre gymnasieformerna framgår av följande
tabell.
Procentuell fördelning av totalantalet inträdessökande i gymnasiet på
olika gymnasieformer
Gymnasieform | 1900 | 1901 | 1962 | 1963 |
Ag ................. | 77,9 | 76,0 | 75,8 | 73,6 |
Hg ................. | 11.2 | 11,0 | 14,8 | 21,1 |
Tg ................. | 13,9 | 18,7 | 20,1 | 22,6 |
Summa | 103,0 | 106,3 | 110,7 | 117,3 |
20
Kungl. Maj ds ''proposition nr 171 år 1964-
Det är att märka att åtskilliga ungdomar sökt till mer än en gymnasieform.
I sammanställningen framgår detta av att summorna överstiger 100 %. Antalet
sådana ungdomar ökar starkt.
Av sammanställningen framgår även att en viss omstrukturering ägt rum mellan
gymnasieformerna. Det allmänna gymnasiets andel av de sökande har sålunda
minskat något, medan andelen sökande till tekniskt gymnasium och handelsgymnasium
ökat starkt.
Genom att det totala antalet sökande fortsatt att stiga måste — trots den
utbyggnad som skett av gymnasierna — fortfarande många avvisas. Vart och
ett av åren 1960 till 1963 uppgår andelen avvisade till omkring 25 %. Fördelningen
av andelen avvisade på de olika gymnasieformerna framgår av följande
sammanställning.
Procentuell andel ej intagna av de inträdessölcande vid olika gymnasiefonner
Gymnasieform | Ej intagna i vidstående | Ej intagna i någon | ||||||
1960 | 1961 | 1962 | 1963 | 1960 | 1961 | 1962 | 1963 | |
Ag ................ | 22 | 20 | 25 | 29 | 21 | 17 | 20 | 21 |
Hg ................ | 51 | 41 | 45 | 55 | 44 | 30 | 28 | 30 |
Tg ................ | 44 | 45 | 49 | 51 | 41 | 38 | 39 | 38 |
Sammanställningen visar bl. a. att intagningssituationen är betydligt ogynnsammare
vid handelsgymnasierna och de tekniska gymnasierna än vid de allmänna.
En rad faktorer som påverkar tillströmningen till gymnasiet har belysts genom
GU:s undersökningar (GU 4.3.2 och 4.3.3).
De geografiska faktorernas inverkan på gymnasiefrekvensen (GU 4.3.3.1)
framgår av följande sammanställning.
Gymnasiefrekvensen vissa år vid olika re stidsavstånd i regioner dels med
enbart allmänt gymnasium, dels med samtliga gymnasiefonner
Region med | G-frekvens (%) | |||
1946 | 1956 | 1960 | 1961 | |
a9 |
|
|
|
|
G-ort .......................... | 13 | 20,5 | 21 | 25 |
Reszon ......................... | 3,5 | 8,5 | 13 | 13,5 |
Inackorderingszon ............... | 2,5 | 6 | 10 | 11,5 |
Hela regionen | 6,5 | 11 | 14,5 | 16,5 |
Ag/Hg/Tg |
|
|
|
|
G-ort .......................... | 15 | 22 | 24 | 30,5 |
Reszon ......................... | 4,5 | 13 | 14,5 | 17,5 |
Inackorderingszon ............... | 2,5 | 6,5 | 10,5 | 12 |
Hela regionen | 12 | 17 | 19 | 22,5 |
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Med gymnasiefrekvens avses antalet nybörjare i regionens gymnasium, uttryckt
i procent av totala antalet 17-åringar inom regionen.
Av den redovisade tabellen framgår bl. a. att gymnasiefrekvensen är genomgående
högst på gymnasieorterna och lägst i inackorderingszonen. Vidare är
frekvensen högre i regioner med samtliga tre gymnasieformer än i regioner med
enbart allmänt gymnasium.
Även om andra faktorer — såsom gymnasieortens arbetsmarknadsstruktur —
påverkar inställningen till olika gymnasieformer, tyder sammanställningen och
andra resultat på att en gymnasieort med såväl allmänt gymnasium som fackgymnasier
får dels en högre total gymnasiefrekvens, dels en jämnare fördelning
mellan olika gymnasieformer. Sistnämnda förhållande framgår av följande sammanställning
över den procentuella andelen elever i allmänt gymnasium dels i
regioner med enbart sådant gymnasium, dels i regioner med samtliga tre gymnasieformer.
Procentuell andel elever i allmänt gymnasium inom vissa regiontyper i
relation till totala antalet gymnasieelever
Region med | Andel Ag-elever (%) | |||
1946 | 1956 | 1960 | 1961 | |
Ag .............................. | 81,5 | 83,3 | 84,5 | 80,7 |
Ag/Hg/Tg ....................... | 68,0 | 71,3 | 75,5 | 71,0 |
Differens | 13,5 | 9 | 9 | 9,7 |
De studerandes sociala bakgrund spelar alltjämt en roll för intresset för gymnasiestudier
(GU 4.3.3.2). GU och studiesociala utredningen har gemensamt
utfört undersökningar om den sociala bakgrunden hos de ungdomar som 1959
och 1960 intogs i de tre gymnasieformema. Undersökningen 1960 avsåg även
dem som ansökte om inträde i gymnasiet. (SOU 1963:44 Akademikernas skuldsättning,
avdelning B.) För beskrivning av det sociala ursprunget har använts
undervisningsstatistikens klassifikationssystem, vilket bygger på faderns yrkesgruppstillhörighet.
I efterföljande sammanställning redovisas de år 1960 intagna eleverna med
relativ fördelning efter faderns yrke.
Det framgår härav att skillnaderna i elevernas sociala bakgrund i olika gymnasieformer
är betydande. Medan av det allmänna gymnasiets elever drygt 16 %
kommer från akademikerhem, är motsvarande tal för fackgymnasierna omkring
4%. Å andra sidan är andelen elever från arbetarhem högre vid fackgymnasierna
än vid de allmänna gymnasierna.
Tendenserna i undersökningsmaterialet från 1959 är desamma som nyss redovisats
för år 1960.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-i
Nyintagna år 1960 i första årskursen av allmänt gymnasium, handels gymnasium
och tekniskt gymnasium med relativ fördelning efter målsmans yrke
Målsmans yrke | Ag | Hg | Tg | Samtliga |
Jordbruk med binäringar (utom arbetare) ........ | 7,2 | 9,0 | 11.7 | 7,9 |
Folkskollärare m. fl............................. | 3,5 | 0,8 | 2,0 | 3,1 |
Akademiker (ej annorst. redov.) ................. | 16,2 | 3,7 | 4,6 | 14,0 |
Officerare ..................................... | 1,7 | 0,8 | 0,6 | 1,5 |
Direktörer, disponenter, grosshandlare ........... | 5,8 | 6,9 | 3.4 | 5,6 |
Handlande, handelsresande, hantverksmästare .... | 9,9 | 18,8 | 14.5 | 11,0 |
Högre tjänstemän, utom akademiker, vissa fria yr-ken ......................................... | 19,8 | 7,3 | 13,7 | 18,2 |
Övriga tjänstemän ............................. | 10,0 | 14,3 | 10,8 | 10,4 |
Arbetare ...................................... | 21,5 | 29,1 | 31,3 | 23,2 |
Obestämt yrke................................. | 3,8 | 7,3 | 4,8 | 4,2 |
Uppgift saknas ................................ | 0,6 | 2,0 | 2,6 | 0,9 |
Summa | 100 | 100 | 100 | 100 |
En jämförelse med den sociala sammansättningen hos totalbefolkningen ger
vid handen att ungdomar, vilkas målsmän är arbetare eller verksamma inom
jordbruk med binäringar, är klart underrepresenterade i gymnasiet, mest dock i
vad avser det allmänna gymnasiet. För grupperna akademiker, officerare, tjänstemän
och folkskollärare är förhållandet det motsatta.
Jämförelse mellan relativ fördelning på yrkesgrupp av nyintagna gymnasieelever
och manliga röstberättigade 1960 I
Yrkesgrupp | Nyintagna 1960 | Manliga röst-berättigade 1960 |
Jordbruk med binäringar ........................ | 8,3 | 15,1 |
Folkskollärare ................................... | 3,3 | 0,9 |
Akademiker och officerare ........................ | 16,3 | 3,1 |
Direktörer, disponenter, grosshandlare ............. | 5,9 | 1,4 |
Handlande, handelsresande, hantverksmästare ...... | 11,6 | 7,4 |
Tjänstemän ................................... | 30.2 | 19,1 |
Arbetare ................................ | 24,4 | 53,0 |
Samtliga | 100 | 100 |
I GU:s första betänkande Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15; behandlas
bl. a. elevernas syn på övergången till gymnasium (GU 4.3.2). Därvid har belysts
den betydelse betygen i underliggande skolformer har och vilka skäl som
åberopas för valet av gymnasiestudier. I betänkandet redovisade undersökningar
ger även upplysning om hur säkerheten i avsikten att välja gymnasium upplevs
23
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
av realskoleelever vid en tidpunkt då de nyligen lämnat in sina ansökningar om
inträde i gymnasium.
Andelen realskoleelever som avsåg att söka till gymnasium varierar, som framgår
av följande sammanställning, starkt med betyg, föräldrars yrke och utbildning.
Procentuell andel realskoleelever med avsikt att gå över till gymnasiet
(år 1961) med fördelning efter betyg, kön och socialgrupp
| Övergångsprocent bland elever | |||
Föräldrars yrke och utbildning | Höga betyg | Låga betyg | ||
| pojkar | flickor | pojkar | flickor |
Socialgrupp 1. Minst realskola ..... | 96 | 92 | 71 | 47 |
Socialgrupp 2—3. Ej realskola..... | 77 | 53 | 27 | 14 |
Den upplevda säkerheten i valet, uttryckt i procent av eleverna som ansett
sitt val av gymnasium som »självklart» framgår av följande sammanställning.
Procentuell andel av reahkoleelevema som ansett valet av
gymnasiestudier »självklart»
Föräldrars yrke och utbildning | Höga betyg | Låga betyg | ||
pojkar | flickor | pojkar | flickor | |
Socialgrupp 1. Minst realskola..... | 82 | 72 | 55 | 50 |
Socialgrupp 2—3. Ej realskola ..... | 45 | 36 | 28 | 22 |
Sammanställningarna visar att övergångsprocenten såväl som säkerheten i
valet av gymnasium är högre för elever med höga betyg, för elever med högre
social bakgrund och för pojkar. Vissa skillnader är betydande. Bland elever med
höga betyg varierar sålunda övergångsprocenten från 96 % bland pojkar med
högre social bakgrund till endast 53 % bland flickor med lägre social bakgrund.
De skillnader i fråga om attityden mot gymnasiet som återspeglas i övergångsfrekvenserna
och den upplevda säkerheten i valet motsvaras även av differenser
beträffande skälen för och emot val av gymnasium. Härvidlag är det
främst könsskillnader som framträder.
De motiveringar som i dessa undersökningar erhållit de högsta frekvenserna
är samtliga ett utslag av ett yrkes- och utbildningsmedvetande. Speciellt gäller
detta pojkarna, vilka ofta uppfattar låga betyg som ett hinder för gymnasieutbildning.
Något tillspetsat kan man säga att pojkarna dras till högre utbildning
av sina yrkesambitioner men ibland hindras av dålig skolanpassning. Flickorna
däremot lockas till högre utbildning av god skolanpassning men deras
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
yrkesambitioner är ofta sådana att de lika gärna stannar kvar på en lägre utbildningsnivå.
GU betonar att grundskolans genomförande kommer att öka tillströmningen
till fortsatt utbildning på det gymnasiala åldersstadiet (GU 4.3.3.3).
GU har låtit genomföra en specialundersökning (Efterfrågan på gymnasieutbildning,
SOU 1963: 41, s. 295 ffoch GU 4.3.3.4) för att belysa, hur de i det
föregående nämnda faktorerna påverkar gymnasiebenägenheten. I nämnda undersökning
har också gjorts ett försök att beräkna omfattningen av övergången
till gymnasial utbildning under de närmaste decennierna. Sistnämnda beräkningar
har genomförts enligt tre alternativa modeller, varvid räknats dels med
ett minimialternativ, vilket utgår från att avvisningen av sökande i framtiden
har samma relativa omfattning som 1961, dels ett maximialternativ, vid vilket
antas att avvisningen är helt avskaffad fr. o. m. 1970. Enligt dessa beräkningar
skulle det förväntade antalet intagna i gymnasium — uttryckt i procent av antalet
16-åringar — år 1970 ligga i intervallet 32—46 %, år 1975 i intervallet
40—62 % och år 1980 i intervallet 49—85 %. Här utgör intervallens undre gräns
minimialternativet i den försiktigaste prognosmodellen och den övre gränsen
maximialternativet i den djärvaste. GU framhåller i detta sammanhang bl. a.
följande.
Undersökningen begränsar sig till vad som kan kallas de yttre faktorer som
påverkar gymnasiebenägenheten. Frågan om samspelet mellan å ena sidan elevernas
intressen och förutsättningar och å andra sidan gymnasiets utformning
behandlas alltså inte. Man kan därför säga att prognosen förutsätter ett radikalt
nytt gymnasium som tillgodoser de alltmer skiftande önskemål och behov som
uppträder när den aktuella andelen av årskullen växer.
GU kommer härmed in på frågan om den s. k. begåvnings- eller utbildningsreserven
(GU 4.3.3.5). Under den intensiva diskussion som under de senaste
decennierna ägnats denna fråga har betraktelsesättet — ej minst under intryck
av den fortgående snabba tillväxten av gymnasiestadiets skolformer — förskjutits
från ett statiskt resonemang kring vilket procenttal av en åldersgrupp,
som kan nå en viss utbildningsnivå, till ett mera dynamiskt synsätt. Själva den
ekonomiska och sociala utvecklingen medverkar till att skapa förutsättningar
hos alltfler individer för mera kvalificerad utbildning. Dessa förutsättningar
liksom själva begåvningsbegreppet bör också ses på ett mera differentierat sätt.
GU uttalar bl. a. följande.
Så snart man skapar utbildningsvägar som tar sikte på nya sidor av individens
förutsättningar, frigöres också en ny grupp av individer, som ej tidigare kunnat
komma till sin rätt i kvalificerade utbildningssammanhang. Ett snävt begåvningsbegrepp
och en skola vars bildningsmål ensidigt tar sikte härpå avskär i
motsatt fall vissa grupper och gör reserven mindre. Detta kan också uttryckas
så att det inte finns en utan många reserver att tillgå, om utbildningsmålen
görs tillräckligt differentierade. Därmed blir också reservernas totala storlek
något som kan påverkas genom utbiklningsorganisatoriska och pedagogiska åtgärder.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196£
GU konstaterar i detta sammanhang att i de årskullar som i dag är ute i
förvärvslivet finns ett mycket stort antal personer som har förutsättning för
gymnasieutbildning men inte fått tillfälle att skaffa sig sådan då de var yngre,
bl. a. på grund av de begränsade utbildningsresurserna.
GU uttalar att det är ytterst angeläget att tillgodose utbildningsbehovet för
denna kategori genom en fortsatt stark utbyggnad av vuxenutbildningen.
I sammanfattningen av sina slutsatser beträffande efterfrågan på gymnasial
utbildning (GU 4.3.4) konstaterar GU bl. a. att den hittillsvarande utomordentligt
starka expansionen av gymnasiet inte varit tillräcklig för att tillgodose ungdomarnas
önskemål. Åtskilligt fler har önskat sig gymnasieutbildning än som
kunnat beredas tillträde till sådan. De senaste decenniernas prognoser har i allmänhet
underskattat utbildningsintresset (GU 4.2.2).
GU anser att en rad faktorer talar för en fortsatt kraftig expansion. Genomförandet
av grundskolan kommer att bredda rekryteringsunderlaget för fortsatt
utbildning. Allteftersom olikheter i rekryteringen av elever från skilda geografiska
regioner och från miljöer av varierande social, utbildningsmässig och ekonomisk
karaktär utjämnas, kommer efterfrågan på utbildning ytterligare att
starkt öka. Yrkesmotiven har hittills varit en stark drivkraft bakom gymnasiets
expansion, men särskilt bland flickorna synes skolanpassningen, dvs. trivsel med
skolarbetet och önskan att lära sig mer, vara motiv som kan konkurrera med
yrkesmotiven. Under en fortsatt socialekonomisk utveckling kommer sannolikt
konsumtionsaspekten att få ökad betydelse och bidra till att efterfrågan på
gymnasial utbildning växer.
På grundval av dessa resonemang och med utgångspunkt i de nyss redovisade
kvantitativa undersökningarna ger GU en beskrivning av tillströmningen till
gymnasial utbildning under ett 20-tal år framåt i tiden. Denna återges i följande
diagram tillsammans med den faktiska utvecklingen fr. o. m. 1950 av antalet
elever — uttryckt i procent av årskullen 17-åringar — i de klasser i gymnasiet
vilka motsvarar första årskursen i det 3-åriga allmänna gymnasiet.
GU anser det sannolikt att omkring hälften av årskullen 17-åringar vid 1970-talets början kommer att efter genomgången grundskola söka sig till en fortsatt
utbildning av förhållandevis teoretisk och allmän karaktär.
Beträffande tiden efter 1970 avser undersökningen mindre en egentlig prognos
än en principiell beskrivning av utvecklingsförloppet. Frågan gäller därvid närmast
när den exponentiella karaktären i tillväxten skall brytas, dvs. få ett
retarderat förlopp, och hur nära »taket», 100 %, tillströmningen skall komma.
GU betonar emellertid att tillströmningsbedömningen är gjord under antagande
av att den framtida gymnasiala utbildningen blir sådan, att den i rimlig
grad tillgodoser individuella krav och förutsättningar.
Ett utbildningstryck av den omfattning som åskådliggöres i diagrammet kan
enligt GU:s uppfattning inte ens på kort sikt tillgodoses enbart med ett gymna
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Andelen nybörjare i teoretisk gymnasial utbildning av motsvarande
årskull 17-åringar åren 1950—omkring 1985
•h
- —
mom
1950
1960
1970
1980 År
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19(11).
sium av nuvarande karaktär. Nya utbildningsalternativ måste skapas inom det
gymnasiala skolsystemet.
Undersökningarna om ungdomens efterfrågan pa gymnasieutbildning ger en
uppfattning om hur de gymnasiala utbildningsvägar, vilka skall ge en bred teoietisk
fortsatt utbildning ovanpå grundskolan, kan komma att kvantitativt utveckla
sig i framtiden. En betydelsefull fråga är, hur ungdomarna kommer att
fördela sig på gymnasiet och de övriga utbildningsvägama. En viss ledning vid
bedömningen härav ger avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade.
2.1.1.2 Efterfrågan på gymnasieutbildad arbetskraft (GU 4.4)
GU diskuterar inledningsvis några metodiska frågor (GU 4.4.1) och framhåller
de många och stora svårigheter som är förenade med utarbetandet och tolkningen
av arbetskraftsprognoser.
Sedan GU preciserat sin användning av begreppet avnämare, poängterat vikten
av att man uppmärksammar att många utbildningar är substituerbara, berört
problemet hur efterfrågan och tillgång på utbildade beror av varandra och
påverkas av löneläge och utbildningskostnader samt konstaterat att man i
dagens läge måste avstå från mera ingående yrkesanalysstudier och i stället
grunda uppskattningarna av avnämarnas behov av personer med viss utbildning
på allmänna erfarenheter och bedömningar, kommer GU in på ett annat problem
som är förenat med konstruktionen av en efterfrågeprognos. Därvid tangeras
frågan om prognosers natur och uppgift.
GU framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.
GU antar att om avnämargruppernas sammansättning och storlek är känd så
kan också utbildningsgruppernas anges. Nu är emellertid »avnämarstrukturen» i
de flesta intressanta fall inte bekant. Det enda fall da detta villkor med god
tillnärmelse i regel är uppfyllt är då man vill göra beräkningar endast för ett
fåtal år framåt i tiden. Med rätta kan det emellertid hävdas att, när uppgiften
är att konstruera ett nytt gymnasium, som kommer att avlämna sina adepter
inte i år eller nästa år utan först om 6—7 ar, det inte är korttidskalkyler man
behöver. Huvudintresset bör i stället knytas till samhällets och näringslivets
struktur under 1970- och 1980-talen och ännu längre fram.
Hur förhållandena då kommer att gestalta sig, är inte möjligt att förutsäga.
Men om man bortser från störningar t. ex. genom internationella händelser kan
givetvis utvecklingen påverkas i riktning mot ett bestämt mål. En förutsättning
härför är att en viss enighet råder om hur målet skall se ut, dvs. hur samhället
bör vara beskaffat om 20—30 år. Med ett sådant synsätt blir kalkylernas uppgift
att så långt möjligt visa, vilka ekonomiska och personella resurser som krävs
och hur de bör disponeras för att en viss långtidsplan skall kunna förverkligas. Det
kan ifrågasättas om dylika kalkyler bör betecknas som prognoser. Då de ingår
som led i eller bygger på ett program användes ibland benämningen programmatisk
prognos, någon gång synonymt härmed målprognos.
Det förda resonemanget innebär att utbildningsväsendets inriktning och dimensionering
måste ses som ett betydelsefullt led i den långsiktiga planeringen
för samhället som helhet. Härav följer att man bör driva ett prognosarbete som
omspänner hela arbetsmarknadsfältet. Prognoser bör sålunda i princip inte be
-
28
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964-
handla smala isolerade sektorer. För närvarande synes emellertid de metodiska
problemen på prognosområdet vara så långt ifrån sin lösning att man tills vidare
får sätta ambitionerna lägre än vad som i och för sig vore önskvärt.
Även om GU sålunda menar att de kalkyler som krävs för att belysa det
framtida gymnasiets dimensionering bör ingå i ett långsiktigt program och kan
sägas ha karaktären av målprognoser är därmed inte sagt att beräkningar, som
mer tar sikte på det korta perspektivet, är betydelselösa. Tvärtom torde de allra
flesta bedömare vilja relatera den framtida utvecklingen till kända förhållanden
eller konkreta föreställningar om sådana. Det är därför ofta angeläget att först
skapa en sa langt möjligt tillförlitlig bild av nuläget och förhållandena under de
närmaste aren för att därefter mot denna bakgrund söka ange några riktlinjer
för utvecklingen på längre sikt.
GU behandlar bl. a. med hänsyn till nyssnämnda synpunkter efterfrågan på
gymnasieutbildade i två etapper. Den första avser förhållandena under 1960-talet, och den ger dessutom en viss föreställning om efterfrågan omkring 1970.
Efterfrågan på gymnasieutbildad arbetskraft på arbetsmarknaden har under
de senare aren varit föremal för analyser i samband med att prognoser publicerats
för olika delar av arbetsmarknaden. GU utgår i första hand från den av
prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastikdepartementet (P-gruppen) i
november 1962 framlagda statistiska undersökningen »Tendenserna på akademikernas
arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet» (SOU 1962: 55), till vilken
GU bidragit med material (bl. a. en av arbetsmarknadsstyrelsen och gymnasieutredningen
gemensamt utförd ingenjörsprognos) (GU 4.4.2).
På grundval av synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av den
nämnda sammanställningen samt egna beräkningar och bedömningar har GU
gjort vissa uppskattningar av behovet av gymnasieutbildade omkring 1970 (GU
4.4.3). Resultatet framgår av följande tabell.
Beräknat behov av gymnasieutbildade (nettoantal nyinskrivna) på
utbildningslinjer och arbetsmarknad omkring 1970 I
Utbildningslinjer m. m. | Antal |
Fria fakulteter .............. | 9 350 |
Fackbögskolor .......................... | 4 700 |
Postgymnasial utbildning.............. | 3 160 |
Gymnasieingenjörer för arbetsmarknaden ....... | 4 500 |
Gymnasieekonomer för arbetsmarknaden........ | 5 000 |
Summa ca | 26 700 |
I detta sammanhang anför GU också några synpunkter på yrken och utbildningsområden,
inom vilka i framtiden kommer att efterfrågas ungdomar med utbildning
ovanför grundskolan utan att denna utbildning behöver eller bör vara
av traditionell gymnasiekaraktär (GU 4.4.3.5).
GU konstaterar att ett stort behov föreligger av tekniker med institutsingen -
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961i.
jörsutbildning eller liknande utbildning och framhåller, att årsbehovet omkring
1970 torde bli av minst samma storlek som behovet av gymnasieingenjörer.
GU konstaterar vidare att det finns anledning att räkna med ett liknande
behov av en utbildning som är av relativt bred ekonomisk (merkantil) karaktär
men mindre omfattande och mer praktiskt inriktad än gymnasieekonomutbildningen.
En kvantitativ bedömning av detta utbildningsbehov bedömes innebära
avsevärda svårigheter, då det inte föreligger möjligheter att göra en skarp uppdelning
av arbetsmarknadens behov av ekonomiskt (merkantilt) utbildade på en
gymnasiekategori och på en kategori med något mindre omfattande utbildning.
GU diskuterar också i korthet några grupper av yrken, inriktade på service
eller på pedagogisk, konstnärlig, social och vårdande verksamhet, vilka hittills
endast i ringa utsträckning har rekryterat gymnasieutbildade personer, men
vilka i framtiden kan beräknas kräva en kvalificerad, gymnasial grundutbildning.
Sammanfattningsvis konstaterar GU bl. a. följande.
Omkring 1970 har man anledning att räkna med ett totalt behov av omkring
20 000 ungdomar per år med en bred, relativt teoretisk utbildning men mindre
omfattande och med delvis annan riktpunkt än den traditionella gymnasieutbildningen.
Det synes lämpligt att 5 000—6 000 av dessa har teknisk och lika
många ekonomisk utbildning medan återstoden till stor del bör vara inriktade
på sociala och vårdande yrken. Från behovssynpunkt torde för dessa många
utbildningsvägar inte krävas fullständig gymnasieutbildning.
För att erhålla en uppfattning om behovet av olika slag av gymnasiestudier
har GU företagit beräkningar (GU tabell 34, s. 161) med fördelning av gymnasieeleverna
på följande olika studie-riktningar, nämligen
Humanistisk (Hum)
Samhällsvetenskaplig (Sh)
Naturvetenskaplig (Na)
Teknisk (Te)
Ekonomisk (Ek)
Resultatet redovisas i följande tabell.
Behov av gymnasieutbildade omkring 1970 fördelat på studieriktningar
i gymnasiet I
Studieriktning | Hum | Sh | Na | Te | Ek | Summa |
Antal...................... Procentuell fördelning ....... | 3 000 11 | 4 000 15 | 8 000 30 | 6 000 22 | 6 000 22 | 27 000 100 |
I följande tablå återges en jämförelse mellan de olika studieriktningarnas relativa
andel av examinationen år 1962 och närmast motsvarande studieriktningars
andel av elevantalet år 1970 (GU 4.4.3.7).
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
Gymnasieelevernas relativa fördelning på studieriktning 1962 och 1970
Studieriktning 1962 | Studieriktning 1970 |
Latinlinje och allm. linjens språkl. gren 30 % Allmänna linjens sociala gren ........ 15 % Reallinjen ......................... 35 % Tekniskt gymnasium ................ 10 % Handelsgymnasium ................. 10 % Summa 100 % | Humanistiska ...................... 11% Samhällsvetenskapliga ............... 15% Naturvetenskapliga ................. 30 % Teknisk ........................... 22 % Ekonomisk ........................ 22 % Summa 100 % |
Enligt vad som framgår av tablån kommer år 1970 de utbildningsvägar som
nu närmast motsvaras av latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren relativt
sett att ha minskat starkt i jämförelse med dagens läge, medan fackgymnasierna
skulle öka sina andelar av elevantalet mycket kraftigt. Reallinjens omfattning
skulle relativt sett minska något.
GU framhåller emellertid att man måste observera att gymnasiet som helhet
växer kvantitativt under 1960-talet. Minskningen av latinlinjens och språkliga
grenens andel av gymnasiet betyder därför inte så stor förändring i absoluta tal
och reallinjens minskade andel motsvaras av samma skäl av en kraftig uppgång
i absoluta tal.
Förändringar av här antytt slag får även konsekvenser för den framtida könsfördelningen
på de olika studievägarna, vilket illustreras av följande sammanställning
(GU 4.4.3.7) över den kvinnliga andelen gymnasiestuderande.
Procentuell andel kvinnliga studerande i gymnasiet 1962 och 1970
År | Hum | Sh | Na | Te | Ek | Tot. |
1962 ........ | 73 | 50 | 30 | 4 | 55 | 45 |
1970 ........ | 70 | 65 | 50 | 15 | 65 | 50 |
De för 1970 angivna procenttalen grundas bl. a. på antagandet att det totala
antalet flickor kommer att öka till 50 % av hela elevantalet och att även i framtiden
pojkar i en inte alltför ringa utsträckning kommer att söka sig till de
samhällsvetenskapliga och humanistiska studieriktningarna. Enligt räkneexemplet
skulle andelen flickor med naturvetenskaplig och teknisk studieriktning
komma att relativt sett öka kraftigt.
GU konstaterar vid sin diskussion av långtidsperspektiven på arbetsmarknad
och utbildningsbehov (GU 4.4.4), att 1970-talets början torde vara den mest
avlägsna tidpunkt för vilken det är realistiskt att för samtliga berörda utbildningsvägar
och yrken söka mera i detalj bedöma omfattningen av utbildningsbehovet.
31
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
GU framhåller vidare bl. a. följande.
Från många synpunkter är det emellertid önskvärt att man kvantitativt kan
belysa utvecklingen i varje fall även under det följande årtiondet. De som lämnar
gymnasiet i början av 1970-talet kommer att i stor utsträckning genomgå en
flerårig universitets- eller högskoleutbildning och först därefter söka sig ut på
arbetsmarknaden.
GU erinrar i detta sammanhang vidare om sin tidigare framförda uppfattning
att långsiktiga bedömningar av behovet av exempelvis gymnasieutbildade i princip
bör bygga på en plan för utvecklingen inom hela eller i varje fall en stor del
av arbetsmarknadsfältet. GU uttalar i fortsättningen bl. a. följande.
Det torde vara lämpligt att sammanföra närbesläktade avnämare till större
grupper och sålunda indela hela behovssidan i ett mindre antal sektorer som
inom sig ställer likartade krav på förutbildning. Utvecklingen av efterfrågan på
längre sikt kan sedan belysas genom att man söker bedöma dels proportionerna i
framtiden mellan dessa sektorer, dels den sammanlagda storleken.
Det är uppenbart att kalkyler av denna räckvidd ställer mycket stora krav
på primärmaterial från stora delar av samhälle och arbetsmarknad. Sådant material
saknas i dagens läge på väsentliga punkter. Även om material funnes är
emellertid svårigheterna av principiell natur så utomordentligt stora att man
tills vidare torde få lita till mera förenklade metoder. Det krävs vidare överväganden
som inte kan föras isolerade utan måste ske samtidigt med en bedömning
av andra stora frågor av bl. a. ekonomisk och social karaktär. En målprognos
över utbildningsområdet — även om denna begränsas till det gymnasiala —
måste sålunda sättas in i ett större sammanhang. Det ligger därför knappast
inom GU:s kompetensområde att genomföra en dylik. Utredningen har också
begränsat sig till att söka illustrera problemen med ett par räkneexempel som
alltså inte gör anspråk på att vara i egentlig mening prognoser.
Dessa räkneexempel (GU 4.4.4.3) grundas på vissa allmänna överväganden om
utvecklingen av arbetsmarknaden i första hand under 1970-talet. I båda dessa
exempel räknar GU med en fortsatt expansion framför allt inom de naturvetenskapliga
och tekniska områdena men antagandena om snabbheten i utbyggnaden
är olika. Vidare antar GU att knappt hälften av en årskull genomgår gymnasiet
och att ungefär 25 % av årskullen fortsätter med akademiska studier. Enligt det
första exempelet skulle omkring år 1990 av totalt ca 50 000 gymnasieutbildade
ca 14 000 per år gå till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och de tekniska
högskolorna samt ungefär lika många per år behövas som gymnasieingenjörer
för arbetsmarknaden. I det andra exemplet, där expansionstakten för matematisk-naturvetenskaplig
och teknisk utbildning förutsättes vara något lägre, beräknas
motsvarande tal till ca 9 000. GU sammanfattar sina synpunkter i frågan
på följande sätt.
De båda räkneexemplen är mycket schematiska men ger trots detta en bild
av utrymmet för expansion och fördelningen mellan olika utbildningsbehov. Hur
den framtida utvecklingen verkligen kommer att se ut beror i stor utsträckning
på vilken målsättning för samhällets utformning om 30 ä 40 år man bestämmer
sig för. Åtskilliga av de frågor som därvid uppkommer är av rent politisk natur.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
För att ställning skall kunna tas till dem kräves emellertid väsentligt mer ingående
utredningar och prognoser än vad GU kunnat presentera. GU är övertygad
om att, därest välståndsutvecklingen skall kunna fortgå, en fortsatt utbyggnad
av flertalet fackhögskolor och studieriktningar vid universiteten är
nödvändig även under perioden efter 1970. Samtidigt är en fortsatt kraftig utbyggnad
av de gymnasiala skolformerna nödvändig även under 1970-talet, om
samhällets behov av kvalificerad arbetskraft skall kunna tillgodoses.
2.1.1.3 GU:s slutsatser och rekommendationer (GU 4.5)
GU konstaterar att utbildningsväsendet på det gymnasiala åldersstadiet måste
fortsätta att expandera och uttalar i fortsättningen bl. a. följande (GU 4.5.2).
Expansionen kommer att ställa stora krav på nya investeringar. Att dylika
investeringar har stor betydelse för produktionsökningen är en uppfattning som
delas av flertalet både inom och utom vårt land. Det är för vårt land ett livsvillkor
att satsa på alla former av utbildning. Det är något som inte bara drives
fram av utvecklingen utan även och framför allt ett av de betydelsefullaste
instrumenten för att åstadkomma fortsatt, ej blott materiell utan även kulturell
standardhöjning.
Det följer härav att GU ser ungdomens positiva inställning till utbildning
som en stor tillgång för samhället. Huvudproblemen blir dels hur tillgångarna
skall disponeras, dvs. hur de olika utbildningsvägarna skall utformas och avvägas
mot varandra för att ge optimal utdelning, dels i vilken takt utbildningens
expansion bör och kan ske.
Beräkningarna rörande arbetsmarknadens efterfrågan på gymnasieutbildade
liksom uppskattningarna av ungdomens efterfrågan på gymnasial utbildning gör
det enligt GU:s uppfattning rimligt anta att omkring 1970 av en årskull 17-åringar 30—35 % kommer att intagas i gymnasiet och ca 20 % på övriga gymnasiala
utbildningsvägar av relativt teoretisk karaktär (GU 4.5.2).
Vidare anser GU det klarlagt att de ekonomiska och tekniska studievägarna
bör öka mycket starkt (GU 4.5.3). GU finner att de utförda beräkningarna tyder
på att antalet gymnasieutbildade med sådan inriktning omkring 1970 kommer
att utgöra mellan 40 och 50 % av det totala antalet årligen gymnasieutbildade,
fördelade med ungefär lika många med ekonomisk som teknisk utbildning. Såväl
absolut som relativt innebär detta en mycket kraftig ökning i jämförelse med
nuvarande förhållanden eftersom fackgymnasiernas motsvarande andel av eleverna
under lång tid har varit i stort sett konstant 20 %. Under de allra senaste
åren har emellertid en ökning av andelen skett i nybörjarklasserna.
Enligt de riktlinjer statsmakterna uppdragit har hittills antagits att fackgymnasial
utbildning bör beräknas för 40% av det totala antalet årligen gymnasieutbildade.
GU som finner att denna andel inte kan anses för hög betonar
att, om en sådan omfördelning skall kunna komma till stånd, måste den fackgymnasiala
utbildningen få ytterligare ökad attraktivitet, bl. a. genom att den
göres geografiskt mera lättillgänglig och genom att studieprogrammet ges en
mera lockande utformning.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i
GU understryker, att varken de tal som angivits för gymnasiets totala expansion
eller de beräknade proportionerna mellan de olika utbildningsvägarna
skall uppfattas såsom exakta bestämningar utan endast som riktpunkter för
skolplaneringen på inte alltför lång sikt och att de kan behöva justeras allteftersom
nya informationer successivt samlas. Det kan t. ex. visa sig att det totala
utbildningstrycket blir väsentligt större än som nu beräknats. Utredningen anser
det också möjligt att man med hänsyn till ungdomarnas önskemål eller av
arbetsmarknadsskäl bör eftersträva en annan fördelning mellan utbildningsvägarna.
GU finner det vidare angeläget framhålla att de tal som presenterats är
genomsnittstal för hela landet. Motsvarande tal för de enskilda kommunerna
kommer givetvis att liksom nu variera.
GU uttalar i detta, sammanhang bl. a. följande (GU 4.5.2.2).
Det är av vikt, att man inte genom en stel utformning av det gymnasiala
skolsystemet och den lokala skolplaneringen låser utvecklingen vid mindre välgrundade
program. De gymnasiala utbildningsvägarnas totala omfattning liksom
relationerna dem emellan kan komma att avsevärt avvika från de gjorda uppskattningarna.
Ett flexibelt utbildningsväsende som smidigt kan anpassas efter
nya situationer är en nödvändighet i framtiden.
Beträffande det gymnasiala skolväsendets utbyggnad under 1960-talet framhåller
GU, att denna måste ske med hänsyn till de resurser som står till förfogande.
Skolreformerna såväl på grundskolestadiet som på det gymnasiala åldersstadiet
kommer att ställa stora krav på lokaler, lärare och utrustning. GU
konstaterar att samhällets resurser inte torde komma att tillåta en helt fri utveckling.
En styrning från statsmakternas sida blir nödvändig och denna får
konsekvenser också för gymnasiets expansion (GU 4.5.2.3).
2.1.2 Fackskoleutrcdningen
1957 års skolberedning framhöll att den procentuella rekryteringen till fackskolan
är svår att beräkna, då det här rör sig om väsentligen helt nya utbildningsalternativ
och studievägar, vilka delvis saknar motsvarighet i det hittillsvarande
skolsystemet. Ett försök att bedöma utvecklingstakten av fackskoleorganisationen
måste därför grunda sig på ett flertal var för sig osäkra förutsättningar.
Skolberedningcn förklarade vidare att den med hänsyn härtill inte
kunde ha någon mer bestämd uppfattning om i vilken takt fackskoleorgauisationen
borde byggas ut under 1960-talet. För att likväl kunna ge en viss uppfattning
om storleksordningen av behovet av lärare och lokaler beräknade skolberedningen
att i runt tal 20 % av varje födelseårgång kommer att gå i fackskola.
Skolberedningen räknade vidare med att uppbyggnaden av fackskoleorganisationen
skulle ske så snabbt att den förutsattes vara fullbordad i början av 1970-talet.
I fråga om den procentuella elevfördelningen på de olika fackskoloma antog
2 — Biliang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,
skolberedningen, med utgångspunkt i en viss fördelning på linjerna i grundskolans
årskurs 9, att 25% skulle välja den humanistiska, 30% den tekniska,
32,5% den merkantila och 12,5% den social-ekonomiska studievägen. Skolberedningen
betonade dock särskilt denna fördelnings hypotetiska karaktär.
I proposition 1962:5b anförde jag på denna punkt bl. a., att den av skolberedningen
angivna takten och omfattningen av den successiva utbyggnaden — till
en kapacitet i början av 1970-talet, motsvarande en rekrytering av i runt tal
20 % av ifrågakommande födelseårgångar — tills vidare borde vara vägledande
för utvecklingen av denna skolform, dock borde frågan om fackskoleorganisationens
framtida omfattning ytterligare uppmärksammas och i mån av behov
omprövas, i första hand i anslutning till GU:s uppgift att överväga det »gymnasiala»
utbildningsväsendets framtida totaldimensionering och avvägningen
mellan skilda utbildningsvägar inom denna sektor.
Då fackskolorna är en ny skolform som endast i vissa avseenden har någon
motsvarighet i nu förekommande skolformer, har FU inte på sätt som skett beträffande
gymnasiet kunnat göra bedömningar på grundval av skolformens tidigare
utveckling.
Den på GU:s uppdrag utförda undersökningen Vägen genom gymnasiet (SOU
1963:15) ger vissa upplysningar om inställningen till faekskolor såsom alternativ
till gymnasiestudier hos realskoleelever och de elever som i allmänna gymnasiets
ring P och IP skall välja gren inom sin linje (grenväljare). FU anför härom bl. a.
följande (FU s. 36 f.).
Intresset för fackskolorna bland de tillfrågade eleverna visar sig i realskolematerialet
vara störst bland dem som ej avser att fortsätta i gymnasium. I dessa
grupper har ungefär två tredjedelar av eleverna visat ett positivt intresse för
studier i fackskolan, varvid pojkarnas val anhopar sig på teknisk linje och
flickornas på social-ekonomisk. Merkantil och humanistisk linje kommer därnäst
hos båda könen.
Fackskolorna uppfattas också relativt ofta som ett alternativ till gymnasium
bland dem som skall gå till fackgymnasium, och linjevalet överensstämmer med
det de gjort på gymnasienivå. Ungefär en tredjedel av dessa elever skulle kunna
överväga att följa en teoretiskt något mindre krävande utbildningsväg. I sammanhanget
erinras om att fackgymnasieeleverna även i övrigt visat sig mindre
säkra på valet av gymnasium än det allmänna gymnasiets elever.
På det allmänna gymnasiet är det eleverna på den allmänna linjen som oftast
säger ja till fackskoloma, och även detta stämmer med vad man tidigare vet om
denna elevgrupps relativa osäkerhet i valet. Frekvenserna för enskilda linjer på
fackskoloma är ganska låga både bland eleverna på allmän linje, latin- och reallinje
(A, L, R). Endast flickor A och pojkar R har i över 10% angett en viss
facklinje, närmare bestämt den social-ekonomiska respektive den tekniska (SOU
1963:15 s. 69).
Bland grenväljarna har mellan 15—30 % sagt ja till någon av fackskolorna
och största frekvensen förekommer för social-ekonomiska fackskolan bland allmänna
linjens flickor. Denna fackskola har fått de flesta rösterna också i de
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
övriga flickgrupperna. Bland pojkarna har den tekniska fackskolan den starkaste
ställningen. Dessa resultat överensstämmer tämligen väl med resultaten i undersökningsrapporten
för realskolematerialet. Den mest anmärkningsvärda skillnaden
mellan de båda materialen är den social-ekonomiska fackskolans högre frekvenser
bland de grenväljande än bland de linjeväljande flickorna (24, 11 respektive
10% på A, L respektive R mot 11, 7 och 6% i realskolematerialet) (SOU
1963:15 s. 148).
Arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion har på uppdrag av FU gjort försök
till kvantitativ bedömning av behovet av fackskoleutbildade inom olika avnämarområden
(FU s. 115 f.). För den sociala fackskolans del har en särskild
undersökning gjorts (FU, bilaga 2, s. 752 ff.). I denna framhålles beträffande den
sociala fackskolan att densamma visserligen innehåller vissa yrkesinriktade moment
men samtidigt inslag som är att betrakta som vidgad allmän utbildning.
Skolan bör därför i stor utsträckning dimensioneras efter elevernas intresse för
skolformen. Härför talar ytterligare svårigheten att bedöma utbildningsbehovet
inom olika avnämarområden i början av 1970-talet med hänsyn till den snabba
utveckling som utbildningsväsendet och arbetsmarknaden för närvarande undergår.
På grundval av beräkningar om rekryteringsbehovet för vissa arbetsområden
(pedagogiska, sociala och vårdande, hushållstekniska, arbetsledande, service
samt konstnärliga), vilka kan tänkas bli den sociala fackskolans huvudsakliga
avnämare, bedömes i prognosen denna skolform omkring 1970 böra ta emot ca
10 000 elever årligen. Prognosgruppen reserverar sig dock för att stora delar av
det beräknade rekryteringsbehovet kan komma att tillgodoses genom gymnasieutbildade
eller genom utbildade från annan fackskoleform.
Beträffande rekryteringsbehovet av utbildade från den ekonomiska fackskolan
framhåller prognosgruppen att utbildningsväsendets utveckling inom det
merkantila (ekonomiska) området i stort sett framskridit på samma sätt som
inom det tekniska området. Handelsgymnasier och tekniska gymnasier förekommer
för närvarande till ungefär samma antal och de har även ungefär samma
antal elever. På närmast lägre nivå är det dock svårare att göra jämförelse med
hänsyn till att den ekonomiska fackskolan hittills saknat direkta motsvarigheter.
De senaste årens utbildningspolitik i fråga om handelshögskole- och handelsgymnasieutbildning
anses inte ha medfört några förändringar i balansen mellan
tillgång och efterfrågan på personal med sådan utbildning. Bristen är för närvarande
ungefär lika stor beträffande båda kategorierna. Prognosgruppen drar
därav den slutsatsen att det kan vara motiverat att tills vidare inrikta sig på
en rekrytering som omkring 1970 är ca 5 000 elever per år.
Beträffande rekryteringen till den tekniska fackskolan hänvisar prognosgruppen
till den av arbetsmarknadsstyrelsen och GU gemensamt utförda ingenjörsprognosen
(redovisad i nr S 5/1962 av den av arbetsmarknadsstyrelsen utgivna
publikationen Arbetsmarknadsinformation). På grundval av denna prognos
och med hänsyn till att den tekniska fackskolan förutom ingenjörsutbildning
även torde komma att gc förutbildning för andra yrken med tekniskt-natur
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196/
vetenskapligt inslag bedömer prognosgruppen en årlig intagningskapaeitet av
mellan 5 000 och 6 000 som rimlig.
FU uttalar för egen del att beräkningen i propositionen 1962: 54, enligt vilken
ca 20 % av årskullen kommer att söka sig till fackskolan, med hänsyn till erfarenheterna
av antalet sökande till dessa skolor läsåret 1963/64 icke kan anses
vara för höga. FU räknar vid sina överväganden rörande fackskoleplaneringen
med två alternativ på grundval av elevfrekvenserna 20 och 25 % (FU s. 234).
2.1,3 Yttranden
2.1.3.1 Gymnasiet
Beträffande det framtida gymnasiets dimensionering understrykes
i flertalet remissyttranden den av GU framförda uppfattningen att det gymnasiala
skolsystemet måste präglas av flexibilitet och smidigt kunna anpassas
efter nya situationer. I några remissvar framhålles i anslutning härtill vikten av
en kontinuerlig prognosverksamhet. Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet finner det angeläget att erforderligt prognosmaterial sammanställes
och bearbetas av en central instans. I samma riktning uttalar sig Högerns
ungdomsförbund, som framhåller att ett centralt rådgivande organ bör inrättas
med uppgift att planera och göra prognoser rörande gymnasiets dimensionering.
Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar i denna fråga bl. a. följande.
Ingen torde tveka om att gymnasieutbildningens framtida omfattning är av
central betydelse för samhället. Samtidigt är det betydligt svårare att beräkna
storleken av det framtida behovet av utbildning, något som med all önskvärd
tydlighet framgår av de i utredningen refererade undersökningarna på detta
område. Dessa brister sammanhänger inte minst med de otillräckliga prognosresurserna.
Det är därför nödvändigt, att dessa resurser betydligt upprustas.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför:
Styrelsen vill understryka, att utbildningens inriktning och kvantitativa omfattning
ingår som ett betydelsefullt led i hela samhällets planering. De undersökningar
GU gjort vittnar om ett utbrett önskemål bland ungdomen om en
alltmer kvalificerad utbildning. Det finns alla skäl att tillgodose den enskildes
önskan om utbildning, då som GU framhåller utbildning är en produktiv faktor
i samhället. Samtidigt framstår det som ett oavvisligt krav att genom prognoser,
planering, yrkesvägledning o. dyl. se till att utbytet av dessa mycket stora
investeringar blir det bästa från hela samhällets synpunkt. Den helhetstanke
GU presenterar, omfattande all utbildning efter den obligatoriska skoltidens
slut, finner styrelsen ytterst väsentlig och väl lämpad att verka i demokratiserande
riktning.
För att nå det mål GU anvisar krävs dock en intensiv informationsverksamhet
inte bara inom skolan utan även inom övriga delar av samhället i syfte
att åstadkomma en förändring av attityderna gentemot olika skolformer; först
därefter kan tanken om det gymnasiala skolsystemets enhet förverkligas.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.i
37
Svenska byggnadsingenjörers riksförbund betonar, att behovet av bl. a. tekniker
inom näringslivet måste noggrant följas genom kontinuerliga prognoser och
utredningar så att inte överproduktion på vissa områden uppstår.
Enligt skolöverstyrelsens mening är GU:s utgångspunkter för bedömningen
av den framtida utvecklingen — ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning
och avnämarnas efterfrågan på personer med gymnasieutbildning — de väsentligaste
för uppskattningar av såväl gymnasiets totala expansion som olika utbildningslinjers
inbördes proportionering. Skolöverstyrelsen anför vidare bl. a
följande.
Beträffande ungdomens efterfrågan på utbildning på denna nivå har GU
utgått ifrån vissa data rörande det hittillsvarande antalet nybörjare vid och
examinerade från befintliga gymnasier. Väsentligt är emellertid, att detta
sätt att beräkna ett framtida behov inte kan vara tillfyllest. Eftersom skolornas
kapacitet på de allra flesta gymnasieorter hittills medgivit, att blott en del av
de för gymnasiestudier lämpliga och villiga ungdomarna kunnat beredas plats,
är det sannolikt att en annan bild framstått, om möjligheterna att ta emot dem
varit bättre. Denna anmärkning synes vara giltig beträffande såväl uppskattningen
av den totala expansionen som fördelningen mellan olika linjer. Särskilt
efterfrågan på fackgymnasieutbildning kan beräknas komma att öka snabbare i
framtiden än hittills, vilket vissa data från åren 1960 och 1961 syns antyda. En
bredare rekrytering till gymnasierna kommer med all sannolikhet att ytterligare
påskynda denna förskjutning i efterfrågan. Vissa av de motiv för val av högre
studier som redovisats pekar i denna riktning. Fackgymnasierna med sin inriktning
på ett mer näraliggande mål kan tänkas utöva en relativt sett större lockelse
än det allmänna gymnasiet på ungdomar, för vilka utbildning på denna
nivå hittills inte tett sig självklar.
Svenska telcnologföreningen anser att GU i relativt ringa utsträckning räknat
med underlag från redovisade avnämarönskemål eller arbetsmarknadsmässiga
prognoser utan i stället synes ha i första hand vägletts av den studerande ungdomens
eget intresse för utbildning. Tekniska läroverkens lärarförbund anser å
andra sidan att GU enbart tagit hänsyn till avnämarkrav.
TCO diskuterar i sitt remissvar frågan om vilken av de två faktorerna — ungdomens
efterfrågan eller avnämarnas efterfrågan — som skall tillmätas störst
betydelse vid bedömningen av det framtida gymnasiets kvantitativa omfattning
och framhåller i samband härmed bl. a. följande.
Enligt TCO:s mening torde utredningens bedömning av den fortsatta expansionen
i fråga om efterfrågan på gymnasial utbildning inte vara tilltagen i överkant.
På vissa punkter kan man i stället anta, att även dessa prognoser kan visa
sig vara alltför försiktigt hållna. Det intrycket befästs av utredningens tydliga
tendens att vilja basera beräkningarna av behovet av gymnasieplatser i framtiden
främst med utgångspunkt från avnämarnas efterfrågan. Det måste visserligen
vara väsentligt att rätt avväga behovet av arbetskraft på viss utbildningsnivå
å ena sidan och utbildningens kapacitet å andra sidan. Afen allt eftersom
vår standard stiger måste den relevanta utbildningsnivån för respektive yrkesgrupper
komma att förskjutas. Detta är en följd dels av att den kontinuerliga
omstruktureringen av närings- och samhällslivet medför ökade krav i fråga om
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+
teoretisk utbildning på en växande mängd yrkesgrupper, dels av att man kan
vänta sig att människorna vill ta ut en ganska stor del av den höjda standarden
i form av förbättrad utbildning. För den senare bedömningen talar det faktum,
att vi i vårt land ännu har relativt små grupper med utbildningstraditioner. Allteftersom
vi förbättrar utbildningen för allt flera, kommer den positiva värderingen
av utbildningen — av sociala och andra skäl — att omfattas av allt flera.
Denna standardhöjningens och den bättre utbildningens egen dynamik har av
allt att döma ännu bara till en del börjat verka. Man torde kunna förutsätta, att
den under 1960- och 1970-talen sätter in med långt större kraft och med en efter
hand allt mer accelererande verkan. Vid de enskilda individernas bedömning av
utbildningsfrågorna och vid valet av alternativa studievägar blir då inte avnämarnas
utan ungdomarnas efterfrågan avgörande. Givetvis ska samhället med
en utbyggd studie- och yrkesvägledning och häri ingående anlagsprövning och
rådgivning se till att var och en väljer den bästa möjliga studievägen. TCO finner
det också angeläget understryka, att denna vägledning blir omfattande och
effektiv. Studie- och yrkesvägledningen kan emellertid inte få bli så starkt styrande,
att inte personliga önskemål och bedömningar får komma till uttryck i
valet av studieväg.
TCO ställer sig skeptisk till GU:s bedömning av såväl den gymnasiala utbildningens
omfattning som helhet som av uppdelningen på gymnasium respektive
annan teoretiskt inriktad utbildning.
I fråga om GU:s uppskattningar rörande avnämarnas efterfrågan
på olika slags gymnasieutbildad arbetskraft framhåller skolöverstyrelsen att
dessa ter sig rimliga. Enligt överstyrelsens mening sammanfaller ungdomarnas
efterfrågan och samhällets behov relativt väl, när det gäller den totala expansionen
av gymnasiet.
Länsskolnämnderna i Kalmar och Kristianstads län tar i detta sammanhang
upp yrkesutbildningens problem. Nämnden i Kalmar län framhåller därvid att
behovet av gymnasieutbildad arbetskraft bör vägas mot behovet av icke gymnasieutbildad.
Först när yrkesutbildningsberedningen redovisar sina kalkyler
och beräkningar, anses en mera definitiv avvägning kunna göras. Nämnden i
Kristianstads län beklagar att inte undersökningarna rörande det gymnasiala
utbildningsstadiets kvantitativa förhållanden inletts med en genomgång av yrkesutbildningens
problem och anser det icke osannolikt att fördelningen mellan
stadiets skilda utbildningsvägar hade rönt inverkan av en dylik uppläggning av
undersökningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har inga väsentligare invändningar mot GU:s efterfrågeberäkningar.
Styrelsen anför i detta sammanhang.
Även om den tendens, som utredningen skisserat för den långsiktiga utvecklingen,
dvs. åren 1970—1990, i sig innehåller många osäkra punkter, torde den
ändå klart ge vid handen, att arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft mer
och mer inriktar sig på arbetskraft med teoretisk utbildning ovanför grundskolan.
Styrelsen delar gymnasieutredningens uppfattning, att samhället bör
uppställa en mycket långsiktig plan för hela utbildningspolitiken och söka klargöra,
vilka faktorer som bör tillmätas vikt i en sådan plan.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
En viktig faktor därvidlag torde vara den långsamma tillväxten av den
svenska arbetskraften under den återstående delen av 1900-talet. Totalt sett
torde man få räkna med ett avstannande i arbetskraftstillväxten räknat i individer
och med lägre tal än för närvarande, då det gäller antalet arbetstimmar.
Beräkningar pågår inom styrelsens prognosinstitut över dessa förhållanden fram
till 1980. För en fortsatt ekonomisk tillväxt erfordras sålunda en snabbt ökande
produktivitet med stora kapitalinvesteringar och insatser av högt kvalificerad
arbetskraft.
Luleå domkapitel finner vad beträffar avnämarkravet den för teologer gjorda
prognosen vara alltför snäv och beräknar med hänsyn till avgången för aren
1965—-1969 ett behov av ca 575 präster i aktiv tjänst, medan utredningen anses
ha grundat sin beräkning på ett behov av 412 präster. Därtill kommer enligt
domkapitlets mening den rådande prästbristen, som skapar ett särskilt ersättningsbehov,
vilket beräknas till ca 400, samt ett växande behov av lärare med
viss teologisk utbildning.
Även teologiska fakulteten i Lund anser att det av GU framräknade behovet
av teologiskt utbildade fram till 1975 är missvisande.
SACO framför kritiska synpunkter på GU:s bedömning av det framtida behovet
av gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer och anser att de redovisade
siffrorna är tilltagna i underkant, SACO kritiserar även utredningens synpunkter
i fråga om risken för ett humanistöverskott och anför därvid bl. a. följande.
GU synes avfärda hela frågan om en överproduktion av humanistiskt utbildad
arbetskraft genom att hänvisa till att andelen kvinnor bland humanisterna torde
komma att väsentligt öka och »måhända därmed också andelen icke yrkesverksamma».
SACO vill i sammanhanget återigen framhålla önskvärdheten av
att undersökningar snarast utföres om akademikernas yrkesintensitet, och att
samhället genom olika åtgärder förbättrar kvinnornas möjligheter att ägna sig
åt förvärvsarbete. Det kan knappast vara ett rationellt tänkande, att samhället
skall utbilda en stor del kvinnor men samtidigt utgå ifrån att en icke obetydlig
del av dessa aldrig eller i ringa utsträckning kommer att inträda i någon yrkesverksamhet.
SACO kan vidare icke ansluta sig till synpunkten, att de humanistiska
fakulteternas expansion till viss del är ett uttryck för konsumtionstänkande,
dvs. att man väljer humanistiska studier utan att alltid förutsätta
att utbildningen skall komma till användning i framtida yrkesverksamhet.
SACO kan icke finna, att det av GU framlagda materialet på något sätt ger
organisationen anledning att ändra standpunkt i själva huvudfrågan, nämligen
att en överproduktion av humanister kan komma att inträffa om den hittillsvarande
utvecklingen fortsätter.
Från historisk-filosofiska sektionen i Uppsala framföres också erinringar mot
GU:s beräkningar rörande det framtida behovet av humanister. Sektionen anser,
att GU beräknat nämnda behov alltför lågt, och anför därvid bl. a. följande.
När GU i ett av sina »räkneexempel» förutsätter att de språkliga och historiska
ämnena inom de humanistiska fakulteterna år 1970 endast skulle ha samma
behov — i absoluta tal — av gymnasial utbildning som 1960, förefaller detta
mot bakgrunden av nuvarande arbetsmarknadsläge vara ett så orealistiskt an
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
tagande, att det inte borde få användas ens för ett »räkneexempel». I dylikt fall
skulle tillströmningen till dessa ämnen, som i allmänhet stigit under åren 1960—
1963, under de kommande åren rent av sjunka, samtidigt som lärarbehovet växer
mer än vad någon prognos tycks ha förutsett och humanisternas intresse för och
möjligheter till val av andra levnadsbanor än de traditionella synbarligen är i
starkt stigande.
Sektionen anser vidare, att det föreligger risk för att ett förverkligande av
den tänkta fördelningen på olika gymnasiala utbildningsvägar kommer att medföra
en oproportionerligt stark ström av gymnasister med naturvetenskaplig,
teknisk eller ekonomisk studieinriktning till de humanistiska fakulteterna. En
dylik snedbelastning hotar att vålla dessa fakulteter svåra bekymmer, allra helst
som det i allmänhet inte blir de bättre utan tvärtom de svagaste eleverna från
nämnda gymnasielinjer, som kommer att dras till humaniora. Sektionen vill
därför bestämt varna för att planeringen av gymnasiet låses fast vid de av GU
angivna procenttalen.
TCO konstaterar att dagens avnämarefterfrågan endast avspeglar de utbildningskrav
vi för närvarande har för olika yrkesgrupper. Med ett bättre utbildningssystem
och med därav följande förändringar av såväl strukturen som bedömningarna
inom närings- och samhällslivet kommer utbildningskraven att
efter hand ställas högre.
Sveriges mekanjörbund anser att GU:s prognoser om behovet av gymnasieingenjörer
är realistiska.
De problem som sammanhänger med proportioneringen av olika
utbildningslinjer i det gymnasiala skolsystemet behandlas bl. a. av
skolöverstyrelsen som därvid framhåller följande.
För att samhällets behov skall kunna tillgodoses, bör en avsevärd förskjutning
äga rum från framför allt humanistisk till teknisk och ekonomisk studieriktning.
Det är därför sannolikt, att den önskade fördelningen på olika lärokurser
inom den allmänna sektorn inte kan uppnås på annat sätt än genom
någon form av styrning. Huruvida en sannolikt erforderlig reglering av elevtillströmningen
till dels olika skolformer inom det gymnasiala skolsystemet, dels
önskvärda studieriktningar inom skolformerna kan genomföras utan att det
medför avsevärda återverkningar på elevernas fria val i grundskolan och hur
den i så fall skall ske är enligt överstyrelsens mening ett problem som måste
särskilt noggrant och ingående uppmärksammas under perioden för genomförandet
av den nya gymnasie- och fackskolorganisationen.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning tar upp proportioneringsfrågan och.
anför härom bl. a. följande.
Å ena sidan gäller det att tillse, att ungdomarnas val av gymnasieutbildning
är helt fri, å andra sidan gäller det att tillse, att de fackgymnasiala utbildningsvägarna
får ökad omfattning. Dessa två målsättningar kan komma i konflikt
med varandra. Den förstnämnda är avvisande till all dirigering. Den senare kan
nödvändiggöra dirigering, om ej det åsyftade målet uppnås på annat sätt. Detta
mål bör emellertid framför allt uppnås genom att den fackgymnasiala utbildningen
far en sadan utformning att eleverna blir åtråvärda på arbetsmarknaden.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
Detta kan blott ske om utbildningen är så utformad att yrkesutbildningsmomentet
tillgodoses i sådan utsträckning, att eleverna och deras föräldrar fritt
väljer dessa utbildningar därför att de vet att de ger en god utkomst för eleverna
i framtiden.
Arbetsmarknadsstyrelsen delar GU:s uppfattning om behovet av en snabb utbyggnad
av de tekniska och ekonomiska lärokurserna på gymnasienivå, främst
med hänsyn till arbetsmarknadens behov av tekniskt och merkantilt utbildad
arbetskraft, men finner det samtidigt vara av vikt, att motsvarande utbildningar
på högre (universitet och högskolor) och närmast lägre (fackskolor) nivå
utbygges, så att arbetsmarknaden kan räkna med rimliga proportioner mellan
dessa utbildningskategorier.
Läroverkslärarnas riksförbund anför bl. a.:
Det blir alltid en huvudfråga, mer framträdande ju mer skolan anpassas efter
elevernas individuella anlag och intressen, om skolan också kan lämna den utbildning,
som behövs på olika områden av arbetslivet. Här spelar den förutsatta
fördelningen av elevmaterialet på egentligt gymnasium och fackskolor liksom
fördelningen på de allmänna och de fackbetonade gymnasierna en roll, och fråga
är hur stor marginal som kan ges åt de individuella intressena, om de kommer
i konflikt med behovet av arbetskraft på olika områden. I viss mån torde man
här kunna hoppas på verkningarna av en sakkunnig och ingående yrkesvägledning
och på de ungas naturliga intresse för yrkesvägar, där efterfrågan på arbetskraft
är stor och villkoren goda.
Förbundet betonar kraftigt att, om den uppgjorda grundritningen för elevfördelningen
på olika studievägar inte skulle följas vid elevernas fria val, så måste
detta val från början dock få bli avgörande.
Enligt Kooperativa förbundets mening har de undersökningar som GU verkställt
beträffande avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade varit av stor
betydelse för GU:s bedömning av dimensioneringen av de olika utbildningsvägarna
inom gymnasiet. Förbundet framhåller bl. a. följande.
Styrelsen anser det i och för sig sannolikt att en bredare uppläggning av dessa
undersökningar, liksom också beträffande den s. k. elevundersökningen, skulle
ha givit säkrare hållpunkter för denna viktiga avvägningsfråga, men finner den
fördelning av studieinriktningen som skisserats av utredningen vara relativt väl
anpassad till de strukturförändringar som skett, och sannolikt kommer att ske,
inom vårt näringsliv och på vår arbetsmarknad. Att de relativa tal som angivits
för den önskvärda framtida studieinriktningen beträffande humanistiska, samhällsvetenskapliga,
naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska linjer, endast
är och endast kan vara riktpunkter, måste dock även här understrykas inte
minst med hänsyn till att avnämarnas besked om sina krav kan befaras vara
statiska medan studieplaneringen måste vara dynamisk.
GU:s konstaterande att cn förskjutning bör äga rum till teknisk och ekonomisk
studieriktning har understrukits i många remissvar men förslaget har också
mötts av erinringar. Bland myndigheter som ställer sig positiva ingår förutom
ett 10-tal remissinstanser, som avgivit yttrande till skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, TCO,
2* — Bihang till riksdagens protokoll 106b. 1 sand. Nr 171
42
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Sveriges för enade studentkårer, Skånes
handelskammare och Fredrika Bremerförbundet.
SACO uttalar i denna fråga bl. a. följande.
De beräkningar beträffande utvecklingstendenserna på olika postgymnasiala
områden, som utförts av GU, understryker med full klarhet nödvändigheten av
att en ännu starkare omfördelning av de studerande mot tekniska och ekonomiska
studieinriktningar snarast kommer till stånd.
Svenska yrkesskolföreningen finner den förordade omfördelningen tillfredsställande,
men framhåller att det är utomordentligt väsentligt att utbildningen
på de två fackutbildande sektorerna blir så »matnyttig» som möjligt. Begränsas
utbildningen till att behandla ekonomiska och tekniska problem av teoretisk
och alltför »vetenskaplig» art, befarar föreningen att ungdomens användbarhet
mänskas på arbetsmarknaden och därmed minskar även utbildningens förmåga
att bli universitetsavlänkande.
Sveriges liberala studentförbund framhåller bl. a. följande.
Något spärrsystem som gör det svårare eller lättare att komma in på vissa
studievägar kan inte accepteras. Den fulla valfriheten bör vara utbildningspolitikens
målsättning även för det gymnasiala skolstadiet.
Visserligen bör och skall en kraftig utbyggnad av fackstudiekurserna och den
naturvetenskapliga studiekursen ske men de humanistiska och samhällsvetenskapliga
studiekurserna bör å andra sidan inte dimensioneras så knappt att man
för dessa linjer tvingas tillämpa väsentligt hårdare intagningskrav än för övriga
studiekurser. Omfördelningen får ske med andra medel. Främst då en utökad
studie- och yrkesorientering i grundskolan.
Mera kritiska uttalanden om förslaget om en ökning i dimensioneringen av
de tekniska och ekonomiska lärokurserna har också inkommit. Språkvetenskapliga
sektionen i Uppsala kan således inte godtaga de kvantitativa beräkningarna
för de olika utbildningsvägarna. I frågan framhålles bl. a. följande.
Linjeval är i viss utsträckning beroende av begåvningsfaktorer och intresseinriktning,
och en aldrig så kraftig propaganda för merkantila och tekniska
ämnen kommer inte att kunna undanröja mångas starka intresse för humanistisk
utbildningsväg. Den av GU föreslagna fördelningen på utbildningsvägar kan lätt
leda till att den humanistiska fakulteten i framtiden kommer att få mottaga ett
betydande antal elever med inadekvat gymnasieutbildning.
Humanistiska fakulteten i Göteborg finner det inte sannolikt att drygt 50 %
av gymnasiets elever kommer att följa naturvetenskapliga och tekniska studievägar.
Även Universitetslärarförbundet ifrågasätter om det är realistiskt att räkna
med en så långtgående omstrukturering som den GU förutsätter och befarar
att de humanistiska fakulteterna kommer att få mottaga ett stort antal elever
med inadekvat gymnasieutbildning om icke reglerande åtgärder för tillströmningen
till dessa fakulteter vidtas.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961f
De problem som sammanhänger med ensidigheten i könsfördelningen
på gymnasiets olika linjer diskuteras i flera remissvar.
Skolöverstyrelsen framhåller i samband med denna fråga bl. a. följande.
Att man enbart genom de studie- och yrkesorienterande åtgärder, som i första
hand bör sättas in, skulle kunna vinna önskade resultat vare sig i fråga om total
elevfrekvens eller könsfördelning på respektive lärokurser ter sig inte särskilt
troligt. I den mån dessa farhågor besannas genom den kommande utvecklingen,
måste kompletterande åtgärder övervägas. För att höja elevfrekvensen i vissa
lärokurser kan exempelvis särskilda stödåtgärder tänkas komma i fråga för
elever, som under gymnasietiden önskar övergå till dessa. För att främja en utveckling
mot en jämnare könsfördelning på de olika lärokurserna är många
samhälleliga åtgärder erforderliga. Här är det nämligen frågan om företeelser
som i hög grad är påverkade av traditionella uppfattningar och attityder utanför
skolan såväl bland föräldrarna som i näringslivet. Vad skolan kan åstadkomma
är upplysningsverksamhet som i högre grad än studie- och yrkesorienteringen
normalt gör vänder sig till alla åldersgrupper i grundskolan och till olika medborgargrupper.
Folkpartiets kvinnoförbund anser att problemet med en bättre rekrytering av
flickor till icke-humanistiska yrken inte har blivit tillfredsställande belyst och
föreslår att en särskild utredning göres i syfte att lägga fram förslag till åtgärder
för att få till stånd en sådan omfördelning.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund vänder sig bestämt mot uppfattningen
att vissa yrken och utbildningsvägar endast lämpar sig för pojkar och
andra endast för flickor.
Folkpartiets ungdomsförbund uttalar i denna fråga bl. a. följande.
Det finns i dag rader av hinder för en fri rekrytering av flickor till de tekniska
och naturvetenskapliga studieinriktningarna. De ansvariga myndigheterna måste
genom kontakter och förhandlingar med arbetsgivare och fackföreningar medverka
till en vettigare yrkesvägledning och söka ge flickorna och föräldrar en
förändrad syn på utbildningsväg och yrkesinriktning. Endast samlade samhälleliga
åtgärder som syftar till att ge den kvinnliga välutbildade arbetskraften
bättre arbetschanser inom dessa sektorer och samtidigt också söker bryta ned
traditionella könsrollföreställningar kan här ge det önskade resultatet: möjligheter
att fritt välja studie- och yrkesinriktning efter sina egna förutsättningar.
Fredrika Bremerförbundet framhåller bl. a. följande.
Eftersom samhället i ökad utsträckning måste efterfråga arbetskraft med teknisk
och naturvetenskapligt inriktad utbildning, måste inslaget av flickor på
tekniskt och naturvetenskapligt inriktade gymnasievägar väsentligt öka, och
detta får i sin tur till följd att fler kvinnliga studerande på t. ex. teknisk högskola
och medicinsk fakultet och fler kvinnliga gymnasieingenjörer på arbetsmarknaden
kan väntas. FBF har i och för sig intet att erinra mot den allmänna
tendensen i detta förslag. Förbundet finner vidare att den allmänna betydelsen
av att kvinnor i ökad utsträckning bringas att söka sig till tekniska och naturvetenskapliga
utbildningsvägar och yrkesområden, nu aktualiserad genom gymnasieutredningens
förslag, gör det ofrånkomligt att hela det frågekomplex det
här gäller tas upp till grundlig utredning.
44
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961/.
GU:s slutsatser och redovisningar i siffror av den framtida totala gymnasieexpansionen
samt fördelningen på gymnasier och övriga gymnasiala
utbildningsvägar har föranlett uttalanden från flertalet remissinstanser.
Skolöverstyrelsen avslutar sitt yttrande i vad det avser gymnasiets dimensionering
med att framhålla att utredningens bedömning av gymnasiets dimensionering
fram till 1970 kan anses realistisk både beträffande den totala expansionen
och beträffande fördelningen på olika utbildningslinjer. Därmed anser
överstyrelsen att man förfogar över tillräckligt riktgivande uppgifter för de närmaste
årens skolplanering. För den mer långsiktiga planeringen anser överstyrelsen
bedömningar på grundval av nu tillgängliga informationer eller prognoser
vara omöjliga att göra med någon större grad av precision. Man bör därför
räkna med kontinuerligt återkommande omprövningar av dimensioneringsfrågan
i framtiden allt eftersom samhället förändras. Den nya gymnasieorganisationen
bör enligt överstyrelsens uppfattning ovillkorligen utformas så, att den smidigt
kan anpassas efter successivt ändrade förutsättningar främst i fråga om efterfrågan
på gymnasial utbildning. Dessa krav på organisationen bör emellertid
vidgas till att avse inte bara gymnasiet utan hela det gymnasiala skolsystemet
så som detta definieras av utredningen. Överstyrelsen betonar att utredningens
tankar om ett flexibelt utbildningsväsende är utomordentligt
väsentliga och de delas helt av överstyrelsen.
Nödvändigheten av en flexibel utbildningsorganisation understrykes av flera
remissmyndigheter, bl. a. av överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens tekniska forskningsråd, Svenska kommunförbundet, Svenska
stadsförbundet samt flera kommuner.
Sex remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, ansluter sig till GU:s
uppfattning att omkring 1970 av en årskull 17-åringar 30—35 % kommer att gå
i gymnasierna och ca 20% på övriga gymnasiala utbildningsvägar av relativt
teoretisk karaktär.
Överstyrelsen för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, stadsfullmäktige
i Hälsingborg och Gävle, Sveriges handelsgymnasiers riksförbund samt Storstockholms
planeringsnämnd finner GU:s beräkningar realistiska. Även statens
tekniska forskningsråd finner GU:s prognoser bärkraftiga men vill understryka
GU:s uttalande, att väsentligt mera ingående utredningar och studier än vad
GU kunnat prestera erfordras för en bärkraftig bedömning av den mera långsiktiga
framtida utvecklingen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anger följande skäl för sin bedömning av
denna fråga. 1 2 3
1. Genomförandet av grundskolan kommer att öka ungdomens möjlighet att
utnyttja gymnasial utbildning av olika slag.
2. Behovet av befattningshavare med bättre fackutbildning kommer att öka
allt efter som samhällets struktur blir mer och mer komplicerad.
3. Den ökade insikten att utbildning är en form av investering som är lika
väsentlig — i många fall mera väsentlig — än investering i utrustning av olika
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
slag kommer att öka beredvilligheten att ställa resurser till förfogande för utbildning
både när det gäller att utbygga investeringsmöjligheterna för utrustning
och att använda en större del av inkomsten till utbildning.
I anslutning till den jämförelse mellan gymnasieexaminationen enligt SOU
1962: 55 (framlagd av ecklesiastikdepartementets prognosgrupp) och enligt av
GU under vissa antaganden gjort räkneexempel, som redovisas i tabell 27 (s. 150)
i betänkandet, har statistiska centralbyrån med utgångspunkt i uppgifterna om
antalet elever i gymnasiets årskurs I3 och II4 hösten 1963 gjort en beräkning av
examinationen 1966 vid samtliga tre gymnasieformer. Med tillämpning av samma
metod som använts av ecklesiastikdepartementets prognos- och planeringsgrupp
har centralbyrån erhållit följande beräknade examination 1966.
| Ag | Tg | Hg | Summa |
GU | 19 300 | 3 600 | 2 900 | 25 800 |
Centralbyrån | 19 354 | 3 759 | 2 954 | 26 267 |
| + 254 | + 159 | + 54 | + 467 |
Centralbyrån framhåller att beräkningen innebär att hela antalet examina
från de tre gymnasieformerna skulle ligga knappt 500 eller 1,8 % högre 1966 än
vad som gymnasieutredningen räknat med. Mot bakgrund av vad som här framkommit
är det enligt centralbyråns uppfattning rimligt att räkna med att utredningens
examinationsfrekvens är i stort sett realistisk.
Svenslca kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anknyter till GU:s
beräkningar rörande tillströmningen 1970 och uppskattar tillförseln av elever
till yrkesskolan till 20—25 % av en årskull. De gymnasiala utbildningsvägarna
skulle alltså få mottaga 70—85% av en årskull, vilket procenttal förbunden icke
finner orealistiskt.
Stadsfullmäktige i Gävle understryker, att det är angeläget att fackgymnasiernas
andel av 1970 års gymnasister verkligen kommer att uppgå till de procenttal
som GU nämnt. I remissutlåtandet betonas samtidigt vikten av att den
fackgymnasiala utbildningen ges ett sådant innehåll att dess karaktär av yrkesutbildning
fortfarande står klar för eleverna och att dess värde för avnämarna
bibehålies. Om den större geografiska spridningen skulle vinnas på bekostnad
av kursernas innehåll befarar fullmäktige att den kan komma att motverka sitt
syfte.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning pekar många faktorer mot ett
högre tal för den totala tillströmningen 1970 än vad GU beräknat. Styrelsen
framhåller härom bl. a. följande.
Svårigheter föreligger för närvarande att närmare kvantitativt bedöma de
olika faktorernas styrka, när det gäller tillströmning till högre studier. I de län,
som nu har försöksvis inrättade fackskolor, anses de tillströmningstal som nämns
av fackskoleutredningen (20—25 % av årskullen) alltför låga. Samtidigt väntas
tillströmningen till gymnasium fortsätta att stiga, allteftersom grundskolan genomförs,
nya gymnasier och/eller nya studiekurser på ytterligare orter tillkom
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
mer, stipendieverksamheten byggs ut och omflyttningen från glesbygd till tätorter
äger rum. De antaganden, som utredningen gör om att ca 30 % av en
årskull 17-åringar år 1970 skulle genomgå gymnasieutbildning, torde få betraktas
som minimital, samtidigt som man måste räkna med en fortsatt ökning av tillströmningen
under 1970-talet.
I vissa remissvar diskuteras de begåvningsmässiga förutsättningarna
för den gymnasie- och fackskoleexpansion som GU räknat med.
Med hänsyn till sin bedömning i denna fråga ifrågasätter Högerns ungdomsförbund
om GU:s antaganden rörande tillströmningen år 1970 är riktiga och rimliga.
Förbundet uttalar bl. a. följande.
Gjorda undersökningar pekar på att en betydligt mindre del av befolkningen
är väl lämpad att tillgodogöra sig en undervisning motsvarande den som i dag
ges i våra gymnasier. Skall man bredda rekryteringen på gymnasierna genom att
sänka kunskaps- och färdighetskraven är man inne på en farlig linje. Det är
självfallet mycket glädjande om vi om ett antal år når upp till gymnasieutredningens
beräkningar av antalet gymnasister, förutsatt att inte kvalitetskravet
på undervisningen eftersatts. Högerns ungdomsförbund vill emellertid i dag
intaga en reserverad hållning mot de föreslagna dimensionerna av det framtida
gymnasiet.
Humanistiska fakulteten i Göteborg framhåller i anslutning till GU:s siffror
bl. a. följande.
Eftersom man alltid måste räkna med, att vissa för gymnasial utbildning
lämpade personer av mera tillfälliga eller speciella skäl avstår från dylik utbildning
efter grundskolan, kommer en icke oväsentlig del av de studerande inom
den gymnasiala utbildningsorganisationen att ligga under genomsnittet i fråga
om intellektuell studieförutsättning, dvs. ha en intelligenskvot under 100. Frågan
om hur stor del av varje årskull som skall erhålla teoretisk utbildning utöver
den obligatoriska skolan är i första hand en statsfinansiell fråga, i andra hand
en fråga om ett rationellt utnyttjande av de personella resurserna. Fakulteten
har på denna punkt icke anledning att uttala annat än att den berörda målsättningen
måste få påtagliga konsekvenser för effektiviteten i gymnasieundervisningen
och följaktligen också för nivån vid avgången från gymnasiet.
Humanistiska fakulteten i Lund anser det önskvärt att så många som möjligt
får tillfälle till en lämplig utbildning efter grundskolan men framhåller samtidigt
att en mycket stor intagning till de olika gymnasiala utbildningsvägarna — speciellt
för de icke spärrade fakulteterna — kan komma att medföra allvarliga
konsekvenser i form av sänkt begåvnings- och kunskapsstandard hos de växande
studentkontingenterna.
Länsskolnämnden i Malmöhus län anser att GU synes ha överskattat den
begåvningsreserv av gymnasiekompetenta elever som GU räknar med finns inom
vissa grupper av samhället och i geografiskt mindre gynnade trakter.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar att ett förhållande som särskilt bör
uppmärksammas och som i hög grad påverkar dimensioneringen men också
differentieringen av gymnasieutbildningen är den pågående regionala omfördelningen
av vår befolkning.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 106i
Flera remissmyndigheter drar slutsatser rörande det ökade tryck på
de akademiska utbildningsvägarna, som en ökning av gymnasieutbildningen
för med sig. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om icke de
fria fakulteternas undervisningsformer och -resurser snarast behöver överses och
ges ökad effektivitet med hänsyn till den väntade starka ökningen av studerande.
Styrelsen framhåller samtidigt vikten av att den arbetsgrupp för postgymnasiala
utbildningsvägar, som enligt riksdagens beslut kommer att tillsättas, snarast
påbörjar sitt arbete och att alternativ till universitets- och högskoleutbildning
tillskapas för de gymnasieutbildade i större utsträckning än hittills.
Större konsistoriet i Uppsala anser det nödvändigt att utbygga även utbildningsvägar
vid sidan om universiteten, framför allt de s. k. postgymnasiala
utbildningsvägarna. En sådan utbyggnad anses dels svara mot samhällets behov,
dels förhindra att stora skaror ungdomar, i brist på mot deras intressen svarande
utbildningsalternativ, söker sig till universiteten och då framför allt till
de humanistiska fakulteterna.
Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala uttalar bl. a. följande.
En försiktig beräkning grundad på GU:s egna prognoser skulle sålunda ge till
resultat att 25—30 000 studerande eller fler om några år kan beräknas årligen
söka sig till universiteten. Det innebär en fördubbling eller tredubbling av nuvarande
tillströmning. Redan detta förhållande är givetvis av stor betydelse, när
statsmakterna går att fatta beslut om det nya gymnasiet. Man måste ha klart
för sig att konsekvensen måste bli en kraftig expansion av universitet och högskolor
och en därmed följande omprövning av dessas organisation och arbetsformer.
SACO finner det ytterst angeläget att kraftåtgärder vidtagas för att öka tillgången
på icke-akademisk postgymnasial utbildning. SACO anser att, med
hänsyn till det starkt ökande antalet studenter, studentexamen bör läggas till
grund för fler utbildningsvägar än de traditionella. Som exempel på utbildningslinjer
vid vilka studentexamen borde utgöra grund för utbildningen nämner
organisationen småskoleseminarier, socialinstitut, sjuksköterskeskolor, sjukgymnastinstitut,
tecknings- och musiklärarutbildning, sekreterarutbildning, laboratris-,
preparatris-, kriminalpolis- och landskanslistutbildning.
2.1.3.2 Fackskolan
De av FU redovisade siffrorna angående fackskolans kvantitativa
utveckling har föranlett uttalanden endast från ett fåtal instanser.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser det mest realistiskt att räkna med att
20 % av en årskull kommer att gå till fackskola.
Länsskolnämnden i Västmanlands län bedömer för länets vidkommande fackskolefrekvensen
till 35—40%.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att storleken av den andel av en årskull
17-åringar som skolformen kommer att omfatta bl. a. beror på arbetsmarknadens
efterfrågan på fackskolcutbildade. Det finns enligt styrelsens uppfattning
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
skäl att vid planeringen av fackskolornas utbyggnad taga hänsyn till att de kan
komma att omfatta en större del av årskullen än de 20—25 % utredningen räknar
med.
Enligt SACO.s mening är det väsentligt, att ett arbetsmarknadsmässigt underlag
föreligger innan beslut fattas om inrättande av nya skolformer. SACO finner
det självklart att även utbildningsvägarna på mellannivå måste dimensioneras
på ett efter arbetsmarknadsförhållanden lämpligt sätt. SACO anser att sådana
beräkningar lättast kan göras för den tekniska och ekonomiska fackskolan och
anser det inte tillfredsställande, att fackskoleutredningens sakkunniggrupp i hithörande
frågor icke kunnat göra mer precisa beräkningar.
SACO framhåller också med skärpa att organisationen icke kan ansluta sig
till vad FU:s sakkunniggrupp anför i fråga om svårigheterna att beräkna avnämarbehovet
för den sociala fackskolan. Tillförlitliga behovsberäkningar bör
göras. SACO framhåller avslutningsvis att det arbetsmarknadsmässiga underlaget
för fackskolornas dimensionering bör ytterligare utredas.
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund kritiserar FU:s antagande att ca 6%
av en årskull 18-åringar kommer att välja den tekniska fackskolan och framhåller
att denna prognos inte kan anses vara grundad på något tillförlitligt underlag.
En förutsättning för att intagningen skall nå denna höga nivå anses
vara att fackskoleutbildningen leder till en i jämförelse med närliggande utbildningar
konkurrenskraftig kompetens.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att med en
rekrytering av 35 % av en årskull till gymnasium och 20 % till fackskolor
har man kommit långt ner i teoretisk begåvningsnivå och fortsätter:
Om det gjorda antagandet om begåvningsnivån och därmed om studielämpligheten
hos fackskolans elevunderlag är riktigt, kan den teoretiska kunskapen inte
Väntas bli särskilt högt driven under den korta studietid som står till förfogande
— 34 timmar sammanlagt för de tekniska ämnena. Detta i sin tur innebär att
elever från teknisk fackskola endast undantagsvis kan ersätta gymnasieingenjörer
och göra med dessa jämförbar karriär i den mån denna kräver teoretiska
kunskaper.
2.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur
2.2.1 Gymnasieutredningen
2.2.1.1 Samordnat skolsystem på det gymnasiala åldersstadiet
Vid diskussionen av begåvnings- och utbildningsreservens storlek framhöll GU
(jfr 2.1.1.1) att denna inte är oföränderlig utan växer allt eftersom utbildningsmålen
göres mer differentierade. Vid utformningen av systemet för de gymnasiala
skolformerna i framtiden är detta förhållande av stor vikt. GU inleder sina
överväganden i dessa frågor med en diskussion av begreppet studiemål (GU 6.2).
GU konstaterar att studiemålets nivå måste bedömas efter de slutresultat som
skolformens elever uppnår. Inom varje studiegång i skolformen kommer slut
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
resultatet att variera från individ till individ. Förhållandena kompliceras också
därav att de resultat en elev uppnår ofta blir beroende av vilken studieväg som
valts. Om skolan kan utformas så att varje elevs individuella förutsättningar
tillvaratas, blir utsikterna att eleven når ett gott resultat väsentligt bättre än
om eleven måste genomföra sina studier i en studiegång som inte passar honom.
Den enskilde elevens slutresultat kommer vidare att variera från ämne till ämne,
och den nivå eleven uppnår låter sig därför knappast entydigt fastställa (GU
6.2.1.1).
Betydande svårigheter föreligger alltså att värdera den enskilde elevens resultat.
Härtill kommer att man, för att få ett mått på en skolas nivå, måste ta
hänsyn till resultaten hos samtliga de elever som går igenom skolan. Att därvid
som mått endast utnyttja en minimiprestation som uppställes för att en elev
skall bli godkänd är enligt GU en alltför enkel värderingsmetod (GU 6.2.1.2).
Man bör i stället mäta med de studieresultat som samtliga elever i skolan uppnår.
En breddning av intaget till en skolform, t. ex. gymnasiet, kommer då alltid —
under vissa av GU angivna förutsättningar — att medföra en höjning av utbildningsnivån
(GU 6.2.1.3). Förutsättningarna härför sammanhänger med hur studieprogrammet
passar för de nya elevkadrar som kommer till skolan.
Som framgår av den förut under avsnittet 2.1.1 lämnade redogörelsen räknar
GU med en fortsatt snabb expansion inom de utbildningssektorer ovanför grundskolan
som är av relativt teoretisk karaktär. Man torde kunna räkna med att
omkring 1970 mer än 50 % av en årskull söker sig till sådan utbildning. För att
möta denna tillströmning är enligt GU:s mening det nuvarande gymnasiet ej
tillräckligt varierat vare sig i fråga om mål, innehåll eller nivå. GU anför härom
bl. a. följande.
Att ett gymnasium med nuvarande utformning inte kan tillfredsställa de
många och starkt varierande intressen och anlag, som finns representerade i en
så stor andel av årskullen, är uppenbart. Men även om gymnasiet grundligt
reformeras kan det inte fylla nyssnämnda uppgifter, om målsättningen skall
vara att ge en i stora drag oförändrad kunskaps- och färdighetsstandard. Det
kommer att erfordras möjligheter att variera studiemålet i fråga både om innehåll
och nivå (GU 6.2.1.3).
Redan i GU:s direktiv har liknande synpunkter utvecklats (GU 3.1.4.2).
GU konstaterar att det i framtiden måste finnas studievägar som i stora drag
fyller de uppgifter som åvilar nuvarande tre gymnasiefonner. För dessa studievägar
använder GU — som redan nämnts — beteckningen gymnasium. Ett gymnasium
med 3-årig studiegång ovanpå grundskolan bör enligt GU:s uppfattning
vara den huvudform som i framtiden för fram till högre studier (GU 6.3).
Såsom närmare kommer att utvecklas i det följande (3.3.1) föreslår GU att
gymnasiet blir 3-årigt med undantag för den fullständiga tekniska gymnasieutbildningen,
som föreslås bli 4-årig. Studievägar med gymnasiets karaktär är
emellertid inte tillräckliga för de framtida utbildningsbehoven. GU framhåller
att ytterligare differentiering på studievägar med studiemål, som ifråga om inne
-
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
håll och nivå varierar mer än vad som är möjligt inom gymnasiet, blir nödvändig
(GU 6.4). Studievägar vilkas innehåll svarar mot det stora utbildningsbehovet
för vårdnadsområdet, vilket också synes motsvara ett elevintresse, blir
bl. a. aktuella. Vidare finner GU en bättre spridning och en innehållsmässig
modernisering och komplettering av de på teknisk och ekonomisk verksamhet
inriktade utbildningsvägarna erforderlig.
Nivåmässigt erfordras anpassning till ungdomarnas varierande studieförutsättningar.
GU framhåller att dessa inte enbart eller ens huvudsakligen är beroende
av den intellektuella prestationsförmågan utan av en rad andra faktorer,
såsom uthållighet, ambition och koncentrationsförmåga. Vidare önskar åtskilliga
ungdomar en utbildning där kraven inte motsvarar nuvarande gymnasieexamina.
De siktar närmast på en yrkesverksamhet på mellannivå eller på en mera speciell
yrkesutbildning som inte förutsätter utbildning från gymnasium. Jämsides med
gymnasiet bör därför finnas kortare utbildningsvägar som snabbare leder fram
till förvärvsverksamhet. GU finner det ändamålsenligt att den 1962 beslutade
fackskolan i första hand får fylla detta behov (GU 6.4.1.1). Ett av skälen för
tillskapandet av denna skola var att den skulle täcka en del av efterfrågan på
teoretisk utbildning ovanför grundskolan. Enligt GU:s mening är det inte heller
lämpligt att mellan det 3-åriga gymnasiet och den 2-åriga fackskolan införa
ytterligare en utbildningsform. Från såväl avnämarnas som elevernas synpunkt
skulle ett sådant utbildningssystem bli alltför komplicerat. Härtill kommer att
varken ekonomiska eller personella resurser bör splittras på att samtidigt genomföra
fackskolan, bygga ut det egentliga gymnasiet och tillskapa en tredje
relativt teoretiskt inriktad gymnasial utbildningsväg.
Den modell för det gymnasiala skolsystemet (GU 6.4) som GU utgår från
består sålunda av gymnasiet, vars huvuddel är 3-årig, den 2-åriga fackskolan
och yrkesskolan. GU betonar att det från många synpunkter är av vikt att dessa
skolor redan från början utformas så att de tillsammans bildar ett utvecklingsbart
skolsystem. De kvantitativa undersökningar GU genomfört visar att det
inte är möjligt att med högre grad av säkerhet uttala sig om vilka proportionerna
i framtiden bör vara mellan de olika utbildningsvägarna. GU finner det
inte heller möjligt att innehållsmässigt skarpt avgränsa utbildningsvägarna ifrån
varandra. Sin principiella syn på utvecklingen på längre sikt av det gymnasiala
åldersstadiets skolor redovisar GU på följande sätt.
För GU framstår det som sannolikt att när efterfrågan på utbildade och
intresset för utbildning om något eller några decennier ytterligare ökat det blir
nödvändigt att fastare än vad nu måhända kan ske sammanfoga de olika
skolformerna ovanpå grundskolan. Vad som då avtecknar sig är inte ett parallellskolsystem
på det gymnasiala åldersstadiet utan en ungdomsskola som
inom sig rymmer olika studievägar anpassade efter skilda elevtypers intressen
och fallenhet men inte skilda åt genom organisatoriska barriärer. Det måste vara
välbetänkt att redan i dag hålla denna framtidsbedömning i minnet vid utformningen
av det gymnasiala skolsystemet även om gymnasieutredningens uppgift
är att konstruera endast en del därav (GU 6.4.1.2).
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
GU framhåller i fortsättningen att utgångspunkten emellertid nu är att fackskolan
är en särskild skolform liksom yrkesskolan. Samverkan mellan skolformerna
på det gymnasiala åldersstadiet och övergången dem emellan bör dock
så långt möjligt underlättas. Även om de formellt är tre skilda skolformer är
det angeläget att de reellt betraktas och fungerar som olika utbildningsvägar
inom en helhet. Om de från början så långt möjligt avväges lämpligt i förhållande
till varandra och om systemet i fortsättningen, allteftersom utvecklingen
kräver det, modifieras och kompletteras, anser GU utsikterna mycket goda att
det skall bli funktionsdugligt.
I detta sammanhang tar GU i korthet upp frågan om yrkesutbildningens utveckling
i framtiden (GU 6.4.1.3). GU finner det sannolikt att på längre sikt
intresset för mycket speciell yrkesutbildning byggd direkt på grundskolan och
inriktad på enstaka yrkesgrupper kommer att minska. GU betonar att detta
givetvis inte får tolkas såsom tecken på minskat intresse för yrkesutbildning.
Tvärtom — anser GU — har man att räkna med en fortsatt snabb utbyggnad
av yrkesskolväsendet. Dess uppgifter kan emellertid komma att delvis förändras.
Enligt GU:s uppfattning är det sannolikt att specifik yrkesutbildning i
framtiden ofta kommer att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men
dock målinriktad grundutbildning, erhållen inte bara i grundskolan utan i stor
utsträckning inom gymnasiala skolformer.
GU diskuterar också avgränsningen mellan gymnasium, fackskola och yrkesskola
från synpunkter som kan rubriceras såsom pedagogisk-psykologiska (GU
6.4.3). Därvid framhåller GU bl. a. följande.
De tre skolformerna får inte isoleras från varandra och i sin målsättning peka
åt helt skilda håll. Detta vore felaktigt redan av det skälet att samtliga ungdomar
i en årskull inte låter sig indela i tre från varandra skilda grupper, var
och en så karaktäriserad av sin speciella intresseinriktning, skolinställning, prestationsförmåga
etc. att den ena borde välja gymnasium, den andra fackskola
och den tredje yrkesskola. Tvärtom varierar alla sådana faktorer genom hela
årskullen och denna variation sker utan tvära språng. Därför måste också utbildningsinnehåll
och studiemål så långt detta är praktiskt möjligt varieras
genom hela det gymnasiala skolsystemet för att kunna tillfredsställa ungdomarnas
många och skiftande behov.
Detta är viktigt också från andra synpunkter. Isoleras gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan från varandra och får fackskolan och yrkesskolan karaktären av
»återvändsgränder» är risken stor att gymnasiet kommer att bli väsentligt
mycket mera lockande, eftersom det håller vägarna öppna till högre studier
och därmed ofta antas ge större utsikter att nå socialt och ekonomiskt eftersträvansvärda
yrken. Effekten härav kommer att visa sig både i grundskolan
och på dess överstadium.
GU framhåller att en viktig motåtgärd bl. a. är att skapa goda möjligheter
för de ungdomar som väljer fackskola eller yrkesskola att i en senare etapp
uppnå gymnasiets slutkompetens. I varje fall för fackskolan anses detta redan
nu kunna åstadkommas genom att övergångsmöjligheter mellan gymnasium och
fackskola skapas. En annan minst lika betydelsefull åtgärd anser GU det vara
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
att skapa goda vuxenutbildningsmöjligheter. Av stor vikt är också en lämplig
utformning av intagningssystemet.
GU framhåller att det när det gäller intagningen och det organisatoriska
samspelet mellan gymnasium och fackskola kommer att ställas stora krav på
studie- och yrkesvägledningens kvalitet och utformning.
GU har funnit att en samverkan mellan de gymnasiala skolformerna medför
ökade möjligheter att geograjiskt sprida den gymnasiala utbildningen (GU 6.4.2).
På ytterligare 10 ä 15 orter torde gymnasium kunna upprättas om sådan samverkan
sker.
2.2.1.2 Horisontell klyvning av gymnasiet (GU 6.5)
Tanken på en horisontell klyvning av gymnasiet har framförts vid flera tillfällen
under 1900-talet. I första hand har diskussionen avsett det allmänna gymnasiet
men även för handelsgymnasiets del har förslag härom framförts. Mest
uppmärksammat har ett förslag av 1946 års skolkommission blivit. Kommissionen
framlade ett förslag till 3-årigt allmänt gymnasium med avgångsetapp
efter tva år följt av ett tredje år, »college-året», med specialiserade och fria
studier.
Horisontell klyvning sådan den allmänt uppfattats innebär att man inom
skolan (eller eventuellt en del av densamma) anordnar en avgångsetapp för
vissa elever. Kursinnehållet och kunskapskraven skall därvid vara desamma
för alla elever inom den gemensamma delen, så att eleverna i och med avgångsetappen
får en avrundad utbildning.
Frågan om horisontell klyvning av det nya gymnasiet diskuteras ingående av
GU, som finner att en organisation med goda övergångsmöjligheter mellan gymnasium,
fackskola och yrkesskola — kompletterad med en effektiv vuxenutbildning
— bör fungera lika bra som och i vissa avseenden bättre än om gymnasiet
klyves horisontellt. GU framhåller därvid bl. a. att en avgångsetapp inom ett
horisontellt kluvet gymnasium knappast kan komma att bli någon mera efterfrågad
anordning i en framtid, då parallellt med gymnasiet kommer att finnas
fackskolor som avlämnar sina elever på samma tid och på likartad nivå (GU
6.5.3.4). En avgångsetapp kan vidare ej anordnas om ej utbildningen därvid
ges en viss avrundning. För den fullständiga gymnasieutbildningen skulle en
sådan avrundning innebära tidsförluster och läroplanssvårigheter.
I debatten har framförts att college-året skulle kunna centraliseras till vissa
gymnasier och eventuellt även förenas med en viss decentralisering av universitetsutbildningen.
Häremot hävdar GU, som i och för sig ställer sig mycket
positiv till decentraliserad akademisk utbildning, att permanenta universitetsfilialer
endast torde kunna inrättas på ett mindre antal orter i landet samt att
det redan med hänsyn till antalet gymnasiestuderande får anses vara uteslutet
att collegeutbildningen skulle kunna begränsas till dessa orter (GU 6.5.3.5).
Vidare skulle ett system med collegeutbildning tvinga till miljöbyte redan efter
ett år för dem som vill fortsätta med universitetsstudier.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
2.2.1.3 En enhetlig gymnasieorganisation
GU föreslår en enhetlig gymnasieorganisation. Detta innebär dock ej enligt
GU:s åsikt att gymnasiet skall vara odifferentierat. Ett helt odifferentierat gymnasium
skulle enligt GU:s mening inte motsvara elevernas intressen och inte
heller kunna tillfredsställa alla avnämares mycket varierande förutbildningskrav
(GU 7.2.1.1).
I fråga om differentieringen uttalar GU att det ej behövs någon djupgående
argumentering för att med hänsyn till utbildningsmålet motivera en vertikal,
grov uppdelning av gymnasiet i två delar, av vilka den ena har till uppgift att
i första hand förbereda för fortsatt utbildning och den andra för direkt yrkesverksamhet.
Inom den senare delen kan man vidare naturligt särskilja i varje
fall två stora sektorer, nämligen en med ekonomisk och en med teknisk inriktning
(GU 7.2.1.1).
GU framhåller vidare att ungdomarna vid gymnasiestudiernas början icke
bör tvingas till val mellan universitetsberättigande och icke-universitetsberättigande
gymnasiestudier. Det är enligt GU:s mening inte rimligt att begära att
ungdomar redan i 16-årsåldern skall kunna bestämma sig för respektive avstå
från universitetsexamen, som ofta ligger ett tiotal år fram i tiden. I konsekvens
härmed hävdar GU att de fackgymnasiala lärokurserna hör vara så utformade
att de generellt ger behörighet för högre studier (GU 7.2.1.2).
Enligt GU:s mening är en lika värdering av studiegångarna i gymnasiet med
avseende på möjligheterna att få tillträde till högre studier angelägen även med
hänsyn till önskemålet att ge den fackgymnasiala utbildningen ökad attraktivitet.
Skulle ett val av fackgymnasial utbildning innebära att möjligheten att gå
till högre studier härigenom försvåras, finns det risk för att man i stället går
till en allmän gymnasielinje för att på så sätt kunna uppskjuta avgörandet i
frågan om fortsatt utbildning.
GU anför vidare att en aldrig så stor likvärdighet mellan gymnasiets olika
studievägar blir av mindre värde om de geografiska avstånden utgör hinder för
att välja vissa av studievägarna. Då handelsgymnasier och tekniska gymnasier
i dagens läge endast finns på ett 30-tal orter, medan allmän gymnasieutbildning
kan erhållas på ca 125 orter, är det således nödvändigt att sprida ut fackgymnasieutbildningen.
Ett sådant utspridande kan enligt GU:s uppfattning
endast ske genom en samordning i någon form av all gymnasieutbildning, och
den lösning som utredningen förordar innebär att gymnasieselctorerna lokalmässigt
samordnas, så att inom en och samma skolenhet ges både fidlständig allmän
samt fidlständig eller i varje fall påbörjad fackgymnasieutbildning. Även praktiska
och ekonomiska skäl anser GU tala för en sådan samordning (GU 7.2.2.2).
2.2.1.4 Den regionala och lokala planeringen
Frågan om den regionala och lokala planeringen rymmer flera delproblem.
Bl. a. uppkommer frågan i vilken utsträckning gymnasium och fackskola skall
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961±
lokaliseras till samma orter. Därest så blir fallet uppkommer problemet hur den
lokalmässiga samordningen skall lösas, genom horisontell samordning mellan
gymnasiala skolor eller vertikal samordning med grundskolan.
GU har funnit att fackskola endast undantagsvis bör lokaliseras utanför gymnasieorterna
(GU 12.4.1). Som skäl härför erinrar GU bl. a. om uttalandet i
proposition 1962: 54, i vilken jag anslöt mig till den uppfattningen att fackskoleorganisationen
redan från början borde utbyggas enligt allmänna planering
sprincip er. Dessa principer för utbyggnaden har GU beträffande gymnasiet
sammanfattat i följande fyra punkter (GU 12.2.2). Utbyggnaden skall
a. vara rationell, dvs. effektivt utnyttja ekonomiska och personella resurser,
b. så långt möjligt ge eleverna, oavsett bostadsort, samma tillgång till olika
utbildningslin j er,
c. i möjligaste mån ta hänsyn till efterfrågan på gymnasieutbildade dels kvantitativt,
dels vid lokaliseringen av enskild skola,
d. medge största möjliga flexibilitet så att organisationen med minsta möjliga
ytterligare investeringar kan anpassas till ändrade förhållanden.
I fråga om det praktiska genomförandet av planeringen framhåller GU bl. a.
följande (GU 12.2.3.2).
Vid bestämmandet av en skolort är den s. k. centralortsprincipen vanligast,
vilken även använts vid den omfattande utbyggnaden av gymnasieväsendet
sedan 1950-talets mitt. Centralortsprincipen innebär i huvudsak att skolregionema
överensstämmer med näringsgeografiska regioner, uppbyggda kring centralorter
som kommersiellt, ekonomiskt och kommunikationsmässigt hör samman
med omlandet. Skolans roll som samhällelig serviceinstitution understrykes därigenom,
den blir lokaliserad till den plats som utgör områdets befolkningstyngdpunkt
och medger sålunda för eleverna att så bekvämt som möjligt komma till
skolan. I
I enlighet med departementschefens uttalande och förenämnda planeringsprinciper
har GU genomfört en översiktlig, hela riket omfattande beräkning av fackskolans
kvantitativa omfattning i början av 1970-talet (GU 12.4).
GU har diskuterat konsekvenserna av att inte förlägga fackskola till orter med
gymnasium utan till mindre och mera perifera orter i regioner som inte har
gymnasium men funnit sådan förläggning mindre lämplig. GU anför härom bl. a.
följande.
Resultatet skulle bli — förutom en mera lärar- och lokalkrävande organisation
till följd av det större antalet enheter — att fackskolans uppgift som gymnasialt
alternativ skulle bli geografiskt betingad. Ej heller blir underlaget på de
enskilda orterna tillräckligt för att samtliga fackskoletyper skall kunna upprättas.
Eftersom eleverna vid val bland utbildningsvägar på i stort sett samma
nivå i stor utsträckning väljer närmast tillgängliga skola, finner GU det mycket
sannolikt att ungdomar på fackskoleorter utan gymnasium väljer gymnasium i
mindre utsträckning än som vore önskvärt. På mindre orter kommer vidare
55
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i
bristande elevunderlag att begränsa elevernas möjligheter till val av studieväg.
Dessa förhållanden leder till en »utbildningsgeografi» med övervikt av fackskoleelever
av skilda slag på vissa mindre orter och av gymnasieelever på de större
orterna. Större orter med ett större elevunderlag får sålunda avstå från fackskoleutbildning
till förmån för mindre orter varigenom ett större antal små
enheter upprättas, vilka trots ett totalt större behov av lärare och lokaler ger
mindre effekt, räknat i antal fackskoleelever.
GU drar härav slutsatsen att på orter med gymnasium även fackskola bör
upprättas. Orter med gymnasium anses praktiskt taget undantagslöst ha elevunderlag
även för fackskola.
En annan fråga är om fackskola därutöver bör upprättas på andra orter
inom gymnasieregionen. GU uttalar härom följande.
Även vid en sådan planering skulle en från elevernas och samhällets synpunkt
oförmånlig »utbildningsgeografi» bli resultatet. Elever med intresse och förutsättningar
för gymnasieutbildning skulle i större eller mindre omfattning välja
fackskolestudier på hemorten framför gymnasiestudier på annan ort. Från gymnasiets
synpunkt torde detta inte medföra några nackdelar men väl för de enskilda
eleverna. Dessa skulle därtill normalt erbjudas begränsade valmöjligheter,
eftersom den fackskola som upprättas vid sidan av gymnasieortens fackskola i
regel får ett litet elevunderlag. Om ifrågavarande orter likväl bedömes ha underlag
för fackskola torde de i samma mån ha underlag även för viss del av den
gymnasiala utbildningen i övrigt.
Antalet gymnasieorter har fördubblats de senaste 15 åren och antalet gymnasier
har ökat ännu starkare, vilket framgår av följande tablå (GU 6.4.2.2).
Antal gymnasier och gymnasieorter
Läsår | Antal gymnasier | |||
Ag | Hg | Tg | Summa | |
1946/47 ................... | 90 | 10 | 11 | in |
1956/57 ................... | 128 | 23 | 15 | 166 |
1962/63 ................... | no1 | 32 | 293 | 231 |
|
| Antal gymnasieorter |
| |
1946/47 ................... | 62 | 9 | 11 | 62 |
1956/57 ................... | 92 | 23 | 15 | 93 |
1962/63 ................... | 123 | 31 | 28 | 124 |
1 Vissa mera speciella privata skolor liksom internatskolor ingår inte häri.
2 Därav ett samorganiserat med Ag.
GU har undersökt möjligheterna att ytterligare sprida gymnasieutbildningen.
Utredningen har emellertid funnit att, om hänsyn endast tas till gymnasiet och
man räknar med en gymnasiefrekvens av 30 %, den geografiska spridningen
torde i det stora hela vara genomförd. GU:s undersökningar har emellertid visat
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
att man kan öka antalet gymnasieorter (g-orter) och sålunda även antalet fackskoleorter
vid en lokalmässig samordning av gymnasium och fackskola. Med en
sådan samordning och en total elevfrekvens av ca 50 % anser GU det befogat
att upprätta gymnasium och fackskola på ytterligare ett tiotal orter utan att
den minskning av elevunderlaget för vissa nu förekommande gymnasier som
därvid uppstår innebär att dessa påverkas ogynnsamt i betydande grad (6.4.2.3).
För vissa utpräglade glesbygdsorter förutsätter GU att speciella anordningar
vidtages.
GU redovisar (GU 12.3.2.2) två räkneexempel beträffande gymnasiets kvantitativa
omfattning läsåret 1970/71, av vilka det ena bygger på antagandet om
en 30-procentig gymnasiefrekvens inom landets samtliga regioner och det andra
på en inom de två skolämbetsverkens planeringsgrupp genomförd beräkning om
det framtida elevantalet inom de enskilda regionerna med hänsynstagande till
lokala variationer. De senare beräkningarna, vilka underställts vederbörande
kommuner, vilkas synpunkter därvid beaktas, redovisas i följande tabell.
Beräknad fördelning 1970 av gymnasieregionema på olika storleks grupp er
Antal gymnasie-klasser i årskurs 1 | Antal g-orter | Därav för närvarande med | |
Tg | Hg | ||
2 ............... | 1 | _ | _ |
3 ............... | 11 | — | — |
4 ............... | 18 | 1 | — |
5 ............... | 24 | — | 1 |
6 ............... | 16 | 2 | 1 |
7 ............... | 7 | 3 | 2 |
8 ............... | 6 | 2 | 2 |
9 ............... | 9 | 5 | 5 |
10 ............... | 4 | 2 | — |
12 ............... | 2 | 2 | 2 |
13 ............... | 6 | 3 | 3 |
14 ............... | 4 | 4 | 4 |
15 ............... | 4 | 2 | 2 |
16 ............... | 1 | 1 | 1 |
17 ............... | 2 | 2 | 2 |
18 ............... | 1 | 1 | 1 |
20 ............... | 1 | 1 | 1 |
43 ............... | 1 | 1 | 1 |
60 ............... | 1 | 1 | 1 |
99 ............... | 1 | 1 | 1 |
| 1201 | 342 | 30 |
1 Inom Stor-Stockholm har i två fall g-orter parvis sammanförts till en region. Korrespondensgymnasier
har ej inräknats i detta antal. Två nya g-regioner beräknas tillkomma före 1970.
2 Inklusive fyra 1963 beslutade samt ytterligare två som enligt skolöverstyrelsens och överstyrelsens
för yrkesutbildning planeringsgrupp torde tillkomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
57
Antalet nybörjaravdelningar enligt tabellen skulle uppgå till 1 049, vilket motsvarar
en genomsnittlig gymnasiefrekvens av ca 29 %. Det tiotal gymnasieorter
som enligt vad förut nämnts eventuellt skulle kunna tillkomma har ej medräknats
här.
Gymnasiernas storlek kommer att variera kraftigt. Med hänsyn till lärartillgång
och erforderliga investeringar kan det visa sig svårt att erbjuda eleverna
alla studiekurser på varje ort. Häremot ställer GU behovet av t. ex. teknisk utbildning
samt elevernas rätt att i möjligaste mån ha tillgång till samma utbildnings
vägar oavsett bostadsort.
GU konstaterar att problemet om gymnasiets yttre organisation har olika
karaktär på orter med olika stort elevantal (GU 12.3.2.4). Vid de små gymnasierna
anses endast ett begränsat antal lärokurser kunna upprättas, men med
hänsyn till att av nu existerande gymnasier endast ett beräknas ha två paralleller
år 1970 betraktar GU problemets kvantitativa sida som ringa.
På de större gymnasieorterna blir enligt GU:s uppfattning möjligheten att
erbjuda samtliga läro- och studiekurser goda. GU uttalar härom bl. a. följande.
Antalet regioner med så många gymnasieelever att antalet paralleller beräknas
uppgå till tio eller flera blir 28. Alla läro- och studiekurser kan här normalt tillhandahållas.
På dessa större orter finns redan i dag ett eller flera Ag samt Hg
och Tg. Med ett undantag ingår de orter, som fortfarande har endast ett gymnasium,
i storstadsregionerna och förutsättes få ett snabbt stigande elevunderlag.
Innan GU närmare går in på fi‘ågan om möjligheten att erbjuda största möjliga
antal kurser på de omkring 90 medelstora gymnasieorterna (3—9 paralleller),
vilka beräknas svara för nära hälften av landets samtliga elever, berör GU i
korthet behovet av speciallokaler, av specialutrustning och av lärare med ekonomisk
eller teknisk utbildning inom de fackgymnasiala kurserna (GU 12.3.3). GU
konstaterar därvid att det egentligen är blott för den tekniska lärokursen som
speciallokaler och specialutrustning behövs. Kostnaderna härför är emellertid
betydande. Nybyggnadskostnaden för enbart institutionslokaler vid skolenhet
med fullständig teknisk utbildning uppskattas till två ä tre milj. kr., vartill
kommer utrustning för mellan en och två milj. kr. (jfr. 8.1 och 8.4 i det följande).
Detta innebär enligt GU:s beräkningar att för fullständig utspridning av teknisk
utbildning till de 80-tal orter, vilka nu inte har tekniskt gymnasium och 1970
beräknas få 3—9 paralleller, skulle krävas en investeringskostnad av totalt ca
250 milj. kr. Härtill skulle komma betydande årliga driftkostnader.
Motsvarande investeringskostnader för en skolenhet med de tre första årens
tekniska utbildning och samtliga differentieringar uppskattas till omkring en
halv milj. kr., respektive 300 000 kr.
GU drar av det nu anförda den slutsatsen, att det inte kan bli fråga om att
vid flertalet gymnasier inrätta teknisk utbildning omfattande samtliga årskur
-
ser.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
GU framhåller att det särskilt vid de mindre av nu angivna gymnasier kan
bli svårt att få fullt sysselsatta lärare i ekonomiska och tekniska ämnen. GU
finner det därför angeläget att dessa lärare kan beredas ytterligare tjänstgöring
vid annan skolform med i stort sett motsvarande undervisning.
På gymnasieorter med minst fyra paralleller anser GU det vara möjligt att
erbjuda minst två av den ekonomiska lärokursens alternativ. Vid lämplig elevfördelning
bör två alternativ kunna förekomma även vid 3-parallelliga gymnasier.
GU framhåller vidare att en samordning av ekonomisk och annan gymnasieutbildning
från såväl lokal-, utrustnings- som lärarsvnpunkt medför betydande
vinster. På de mindre orterna anser GU detta vara en förutsättning för att
ekonomisk utbildning skall komma till stånd (GU 12.3.4.1).
Under senare år har — förutom inrättande av nya tekniska gymnasier — speciellt
två åtgärder tillgripits för att sprida den tekniska utbildningen, nämligen
dels förläggande av filialklasser av första årskursen till allmänt gymnasium på
annan ort, dels inrättande av teknisk gren inom allmänt gymnasium. Med den
konstruktion som GU föreslagit beträffande den tekniska lärokursen kan man
enligt GU:s mening överväga två möjligheter att sprida den tekniska utbildningen
till alla eller nästan alla gymnasieorter, nämligen genom att erbjuda
sådan utbildning antingen de två första (alternativ 2 + 2) eller de tre första åren
(alternativ 3 + 1). Den avslutade fullständiga tekniska utbildningen skulle därvid
under två, respektive ett år centraliseras till ett visst antal skolenheter med
fullständig teknisk utbildning.
GU diskuterar ingående de tvä alternativen och kommer därvid (GU
12.3.4.2) till resultatet att man så långt möjligt bör organisera den tekniska
gymnasieutbildningen enligt alternativet 3 + 1. GU framhåller i övrigt i denna
fråga bl. a. följande.
En förutsättning för att den tekniska studiegången skall bli lika attraktiv som
övriga studievägar är att den är lika lättillgänglig som dessa. Detta gäller i första
hand det inte obetydliga antal elever som kanske inte är klart inställda på teknisk
utbildning eller av olika skäl inte anser sig beredda att öka sina studiekostnader
genom bortovaro från hemorten där annan utbildning på samma nivå ges.
Elever som lämnar hemortsgymnasiet efter årskurs 2 får vidare ett brott i
undervisningen i vissa ämnen, därav i de för dem särskilt betydelsefulla ämnena
matematik och fysik, vilket självfallet medför nackdelar och sannolikt skulle
komma att minska intresset för den tekniska studiegången. Då det fjärde året
i den tekniska gymnasieutbildningen kan sägas ha en speciell karaktär kan skäl
anföras för att sätta gränsen mellan utbildning på hemorten och vid ett centralt,
fullständigt tekniskt gymnasium mellan tredje och fjärde årskurserna.
Visserligen torde i tredje årskursen endast två alternativ med säkerhet kunna
erbjudas vid fyra-parallelliga gymnasier, men om det ena alternativet normalt
är maskintekniskt och det andra byggtekniskt eller eltekniskt erbjuds eleverna
dock två alternativ som kan antas komma att svara för minst 60 % av den totala
tekniska gymnasieutbildningen.
GU framhåller i detta sammanhang att elev som i årskurs 3 väljer tekniskt
alternativ som inte finns vid hemortens gymnasium skall ha rätt att från årskurs
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
2 övergå till skola där den önskade utbildningen finns. Motsvarande bör f. ö.
gälla beträffande alla studievägar.
Sammanfattningsvis föreslås beträffande den tekniska utbildningen att denna
successivt utsprides i varje fall till alla gymnasieregioner som omkring 1970
beräknas få 90 eller fler elever i första årskursen och därvid samordnas med
övrig gymnasieutbildning på orten. Utbildningen bör regelmässigt omfatta de
tre första årskurserna. GU:s förslag innebär att det på de flesta gymnasieorter
i framtiden skulle finnas tillgång till i varje fall huvudlärokursema inom gymnasiets
tre första årskurser (GU 12.3.4.3).
Slutfasen i den tekniska gymnasieutbildningen skall enligt GU:s förslag centraliseras
till ett begränsat antal orter, sannolikt 34 stycken (GU 12.6.3).
GU diskuterar ingående frågorna om vertikal och horisontell samordning av
gymnasiet med andra skolformer på samma ort (GU 12.5.2 och 12.5.3). Med
vertikal samordning avser utredningen en samordning med den underliggande
grundskolan och med horisontell samordning en samordning med främst fackskolan
och/eller yrkesskolan.
GU framhåller att en förutsättning för att det gymnasiala skolsystemet skall
fungera väl är att de olika studievägarna inom yrkesskolan, fackskolan eller
gymnasiet kan väljas på »lika villkor». Utredningen anser inte detta krav bli
fullt tillgodosett i fråga om grundskoleelever i skolenheter, där högstadium är
samordnat med någon av de gymnasiala skolformerna. Endast på mycket små
orter anser GU det möjligt att till grundskola förlägga såväl gymnasium, fackskola
som yrkesskola. På övriga orter leder en sådan anordning till för stora skolenheter.
Eventuellt skulle då kunna övervägas att samordna olika högstadieenheter
med respektive gymnasium, fackskola och yrkesskola. GU har för sin
del funnit att en sådan organisation kan medföra olägenheter och framhåller
härom bl. a. följande.
Utredningen tänker därvid inte främst på ekonomiska och liknande invändningar
utan på den risk för snedvridning av studievalet i grundskolan och vid
övergången till fortsatt utbildning som kan uppstå därigenom att varje högstadiums
elever utan att tillräckligt ingående och allsidigt penetrera sin situation
följer minsta motståndets lag och väljer fortsatt skolgång inom den egna
skolenheten.
GU har funnit att man — som en riktpunkt för planeringen — bör eftersträva
iokalmässig samordning över hela det gymnasiala området. De synpunkter av
mera allmän natur som kan anföras mot en sådan horisontell samordning anser
GU inte väsentliga, medan däremot ekonomiska och praktiska skäl starkt talar
för en dylik planering (GU 12.5.3).
GU har — under hänvisning till bl. a. att den gymnasiereform GU föreslår
kommer att ställa stora krav i fråga om investeringar i hjälpmedel och lokaler —-konkret belyst vilka besparingar och andra vinster som kan göras genom en
sådan planering (GU 12.4.3 och 16.7.1—16.7.4).
60
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 er 196^
Sammanfattningsvis framhåller GU bl. a. följande. Utomordentligt stora besparingar
kan ernås genom en lämplig samordning av olika, skolor. Praktiskt
taget varje sådan samordning leder till minskade kostnader för lokaler och utrustning.
Avgjort fördelaktigast synes härvidlag en horisontell samordning vara.
Visserligen kommer det att i många fall ej bli möjligt att inom överblickbar tid
planera fritt på grund av att befintliga lokaler binder kommunerna. Men föreligger
sådan frihet utgår GU från att planeringen sker så att de besparingar som
enligt vad GU påvisar blir en följd av samorganisation, i första hand mellan
gymnasium och fackskola, ernås (GU 16.7.5).
GU har utai''betat ett antal organisationsexempel för orter med olika elevunderlag,
som belyser hur samordningen kan utformas i vissa typfall (GU 12.6).
Avslutningsvis uttalar GU om denna del av sina undersökningar följande.
De av gymnasieutredningen redovisade typexemplen visar, att någon allmängiltig
lösning av organisationsfrågorna ej finns och att planeringen aldrig kan
ske efter schablon. Centralt utarbetade riktlinjer för planeringen har endast till
uppgift att ge vägledning för de lokala skolmyndigheterna. Större eller mindre
avvikelser från dessa riktlinjer är ofta ofrånkomliga (GU 12.6.4).
2.2.1.5 Huvudmannaskapet
Grundskolan, fackskolan och yrkesskolan är kommunala skolformer. I fråga
om gymnasier förekommer både stat och kommun som huvudman. Staten svarar
för samtliga tekniska gymnasier och för flertalet allmänna gymnasier och kommunerna
för allmänna gymnasier under tid före förstatligandet och för handelsgymnasiema.
Ett av handelsgymnasiema har landsting som huvudman. Vidare
finns det statsunderstödda privata allmänna gymnasier och ett statsunderstött
enskilt handelsgymnasium (GU 17.2.1).
I anslutning till redogörelse för nuvarande bestämmelser om huvudmannaskap,
kommunernas skyldigheter in. m. konstaterar GU att den författningsmässiga
splittringen, som förelegat intill den 1 juli 1962, i det väsentligaste undanröjts
genom 1962 års skollag och skolstadga. Kommunernas allmänna skyldigheter är
nu lika för alla skolor under skolstyrelsen, statliga eller kommunala. Men i fråga
om kommunernas särskilda skyldigheter beträffande å ena sidan kommunala och
å andra sidan statliga skolor föreligger alltjämt väsentliga skillnader. Sålunda
har kommun att beträffande grundskola och övriga kommunala skolor bestrida
samtliga kostnader i den män de ej täckas av statsbidrag, bidrag från annan
kommun eller andra medel. En viktig bestämmelse i detta sammanhang är
vidare skyldighet att på ordinarie tjänst mottaga ordinarie befattningshavare,
som befinnes böra förflyttas från statlig eller statsunderstödd skola.
Kommunernas främsta skyldighet beträffande de statliga gymnasierna avser
skyldighet att hålla mark, lokaler, inventarier och svara för den yttre renhållningen.
För allmänt gymnasium skall kommun därjämte bestrida kostnaderna
för belysning och uppvärmning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
61
GU konstaterar att vissa skillnader finns i fråga om inrättande av gymnasium.
Tekniskt gymnasium inrättas alltid som statligt medan ett nytt allmänt gymnasium
som regel inrättas som kommunalt och i allmänhet successivt förstatligas
fem år efter upprättandet. Kommunalt allmänt gymnasium får vidare som regel
ej statsbidrag under de fyra första åren. Handelsgymnasium skall enligt praxis
ha varit i verksamhet under fem år, innan statsbidrag beviljas (GU 17.2.1).
I fråga om statsbidrag till driften av kommunala skolor under skolstyrelsens
förvaltning gäller inte enhetliga regler. Statsbidrag till anskaffning av skollokaler
utgår endast för grundskola, yrkesskola och fackskola (GU 17.2.2).
Beträffande statligt anställd lärares skyldighet att tjänstgöra vid kommunal
skolform erinrar GU om att sådan skyldighet numera är föreskriven i 8 kap. 3 §
och 15 kap. 1 § skolstadgan beträffande skolor inom samma skolenhet.
I fråga om behörighetsbestämmelserna för rektorstjänst föreligger skillnader
ej blott mellan grundskolan och gymnasiet utan även mellan olika gymnasieformer.
Ordinarie lärare vid gymnasium är innehavare av tjänst vid visst gymnasium
medan ordinarie lärare i grundskolan innehar tjänst vid grundskolan i
kommunen med tjänstgöringen t. v. förlagd till viss skolenhet (GU 17.2.3).
GU diskuterar (GU 17.3) förutsättningarna för samordning och integration av
olika skolor samt konstaterar därvid att en väsentlig förutsättning måste vara
att skolorna i administrativt hänseende är underställda samma myndighet.
Denna förutsättning är i huvudsak redan uppfylld.
Betydande svårigheter uppkommer likväl vid samordning i en skolenhet av en
statlig och en kommunal skola på grund av kvarstående olikheter i de administrativa,
organisatoriska och ekonomiska bestämmelserna.
GU tar därefter (GU 17.4) upp samordningsfrågorna i det nya gymnasiet och
konstaterar därvid bl. a. att vid en skolenhet med enbart gymnasium måste
personalen, oavsett vilka lärokurser som finns, vara gemensam för skolenheten.
Det är vidare nödvändigt att gymnasiet även i ekonomiskt avseende är en enhet.
I fråga om samordning mellan gymnasium och andra skolor erinrar GU om
att ett väsentligt motiv för sådan samordning är nödvändigheten att personal,
lokaler och utrustning utnyttjas rationellt. Detta fordrar att skillnaden i administrativt,
organisatoriskt och ekonomiskt hänseende inte är så stor att ett rationellt
utnyttjande försvåras.
GU framhåller vidare att hur än huvudmannaskapet löses i varje fall lärarna
bör vara anställda vid viss skolform och ej vid skolenheten som sådan. Även
rektor bör vara förordnad vid viss skola med skyldighet att fullgöra rektorsgöromålen
vid hela skolenheten.
GU uttalar slutligen att även om ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap
skulle föreligga måste, så länge statsbidragsbcstämmelsema är olika, en uppdelning
av lärarnas tjänstgöring på skolorna ske. Det är angeläget att klara och
62 Kung1. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
enkla bestämmelser härom meddelas och GU skisserar två förslag till lösning
härav.
GU framhåller att tre olika huvudmän för gymnasiet är tänkbara, nämligen
staten, primärkommun och landsting. Vilket alternativ man än väljer blir förändringar
av nuvarande förhållanden nödvändiga (GU 18.1.1.1).
Både från principiell synpunkt och i förhållande till nuvarande läge skulle införandet
av landsting som huvudman innebära den radikalaste förändringen
(GU 18.1.1.2). De motiv som kan åberopas för landstingets huvudmannaskap
anser GU i huvudsak vara följande. Då upptagningsområdet för ett gymnasium
som regel omfattar mer än en kommun är det naturligt att gymnasiet frigörs
från primärkommunerna och landstinget i stället blir huvudman, Härigenom
skulle också det arbetskrävande systemet med interkommunalt samarbete till
stor del bli obehövligt. Om kommunerna avlastas utgifterna för gymnasierna
skulle vidare en viss skatteutjämning mellan kommunerna inom landstingsområdet
kunna uppnås.
Enligt GU:s uppfattning talar starka skäl mot ett landstingskommunalt huvudmannaskap.
En sådan lösning skulle bl. a. bevara svårigheterna att samordna
gymnasiet med de primärkommunala skolformerna, fackskola, yrkesskola och
grundskolans högstadium. Statsmakterna har nyligen tagit ställning till frågan
om huvudmannaskapet för grundskola och fackskola och ett överförande av
gymnasierna till landstingen skulle innebära att nämnda ställningstagande måste
omprövas. En avkoppling av kommunerna från vården av skolorna i sin helhet
skulle utgöra ett avsteg från de grundläggande principerna för vårt skolväsen,
nämligen dess förankring i det medborgerliga intresset, som i första hand kommer
till uttryck i kommunmedlemmarnas medverkan i den egna kommunens
angelägenheter.
GU framhåller vidare att landstingen visserligen redan nu i viss utsträckning
är engagerade på utbildningens område men att de främst är inriktade på ett
annat starkt expanderande område, sjuk- och hälsovården. En utvidgning av
landstingens verksamhet till att omfatta ytterligare delar av skolväsendet nödvändiggör
uppenbarligen väsentliga förändringar i landstingens organisation.
GU finner sig ej närmare böra gå in på skatteutjämningsfrågan men framhåller
dock att det interkommunala samarbetet med ersättningar till värdkommunerna
har en skatteutjämnande effekt.
Beträffande frågan om staten som huvudman anför GU i huvudsak följande.
Den traditionella uppdelningen mellan stat och kommun av ansvaret för undervisning
och utbildning har varit att kommunerna i huvudsak svarat för den
grundläggande utbildningen åt alla medborgare medan staten i huvudsak svarat
för utbildningen på universitets- och högskolenivå samt, med vissa undantag,
för den utbildning som förbereder för högre studier och ingenjörsutbildningen på
gymnasiestadiet.
Som skäl för att staten skulle vara huvudman för gymnasieutbildningen skulle
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
kunna göras gällande att gymnasieutbildningen är av sådan betydelse för samhället,
särskilt med hänsyn till dess uppgift att förbereda för universitets- och
högskolestudier, att staten inte borde överlåta densamma till kommunerna.
Staten skulle vara en garant för att en tillfredsställande och jämn standard
uppehölles i landets alla gymnasier.
Häremot framhåller GU att den omständigheten, att gymnasiet skall förbereda
för högre studier, vilket f. ö. är endast en av gymnasiets uppgifter, inte är
ett avgörande skäl för att det skall vara statligt. Att goda och lika betingelser
skall gälla alla gymnasier är givetvis viktigt, men GU kan inte finna att detta
skulle tillgodoses endast om staten vore huvudman. F. ö. skulle ett sådant synsätt
leda till att även den obligatoriska skolan borde vara statlig, då det även
beträffande denna är väsentligt att en jämn standard uppehälles.
Som ett ytterligare skäl för statligt huvudmannaskap har nämnts, säger GU,
att särskilda krav måste ställas på gymnasieutbildningens kvalitet och att upprätthållandet
av denna förutsätter bl. a. god tillgång på undervisningsmateriel
och hjälpmedel i undervisningen. Häremot invänder GU att gymnasiet i dessa
avseenden principiellt sett inte intar någon särställning i förhållande till andra
skolformer beträffande vilka kommunerna har det primära ansvaret för skolornas
utrustning med materiel. Vad särskilt gymnasierna beträffar anses erfarenheten
visa att kommunerna med få undantag gjort insatser för anskaffning av
materiel m. m. som mycket väl tål jämförelser med och ofta överträffar motsvarande
statliga insats.
En annan uppfattning som skulle tala för statligt huvudmannaskap är att
gymnasierna skulle vara riksskolor i den meningen, att gymnasieeleverna efter
avslutad utbildning spriddes över hela landet och i regel inte blir verksamma
i den kommun, där de fått sin gymnasieutbildning, detta i motsats till exempelvis
eleverna vid yrkesskolor. Enligt GU kan detta — med hänsyn till att den
nuvarande rörligheten av arbetskraften i större eller mindre utsträckning gäller
alla skolformer — ej åberopas som skäl för att gymnasierna skall vara statliga.
Erfarenheterna visar att det ligger i varje kommuns intresse, bl. a. av näringsoch
arbetsmarknadspolitiska skäl, att ha ett så differentierat skolväsen som
möjligt.
GU:s slutsats är att angivna principiella skäl för statligt huvudmannaskap
inte ger stöd för uppfattningen att gymnasiet under alla förhållanden bör vara
statligt.
GU tar därefter (GU 18.1.1.4) upp frågan vilka principiella skäl som kan
anföras för att kommunen skall vara huvudman för gymnasiet samt framhåller
därvid bl. a. att skolväsendet är uppbyggt med den kommunala grundskolan
som bas och på denna bygger skolformer för vidareutbildning av olika slag.
Skolväsendet upp till universitetsnivå är sålunda avsett att utgöra en organisatorisk
enhet. Riksdagens beslut att fackskolan skall vara kommunal anser GU
vara av stor betydelse för bedömningen av huvudmannaskapet för gymnasiet.
Genom den kommunala skolstyrelsen kan man säga att i administrativt hän
-
(i 4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
seende ett enhetligt huvudmannaskap föreligger. Det framstår då som konsekvent
och rationellt att även i ekonomiskt avseende ett enhetligt huvudmannaskap
genomföres. Först därigenom kan även gymnasiet i full utsträckning framsta
som en integrerad del av skolväsendet i kommunen och av kommunen uppfattas
som dess egen skola för vilken den har samma ansvar som för övriga skolor.
Denna psykologiska aspekt anser GU det viktigt att ej undervärdera.
GU:s slutsats är att de skäl av principiell art som talar för att kommunen bör
vara huvudman för gymnasiet måste tillmätas större vikt än de skäl som kan
anföras för att staten bör vara huvudman.
GU konstaterar i detta sammanhang beträffande proportionerna mellan gymnasiet
och den del av skolväsendet som är kommunalt att gymnasiet omkring
1970 torde komma att omfatta mindre än 10% av det totala elevantalet i
grundskola, fackskola, yrkesskola och gymnasium, en omständighet som enligt
GU:s mening starkt talar för att även gymnasiet bör vara kommunalt.
GU sammanfattar (GU 18.1.2) sina synpunkter i huvudmannaskapsfrågan på
följande sätt. GU:s förslag till organisation förutsätter att gymnasiet skall ha
en huvudman. Bärande principiella skäl för att gymnasieutbildningen skall vara
en statens uppgift föreligger ej. Skolväsendet under universitetsnivå utgör en
enhetlig organisation. På det lokala planet står skolorna redan under enhetlig
administration. Den samordning av skolor som i stor utsträckning blir nödvändig
för ett rationellt utnyttjande av lärarkrafter, lokaler och utrustning blir
förenad med avsevärda svårigheter vid delat huvudmannaskap. Komplikationer
uppstår vidare vid tillämpningen av både statliga och kommunala bestämmelser
vid skolans förvaltning.
GU föreslår sålunda att gymnasiet skall vara en kommunal skola.
Beträffande tidpunkten och ordningen för kommunaliseringen föreslår GU att
kommunaliseringen av de statliga gymnasierna sker i anslutning till gymnasiereformens
genomförande, dvs. fr. o. m. budgetåret 1965/66, samt att kommunaliseringen
sker av samtliga årskurser på en gång.
2.2.2 Fackskoleutredningen
2.2.2.1 Fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan
I anslutning till 1962 års riksdagsbeslut angående grundskolan fastställdes
fackskolornas uppgifter och utformning i stora drag. Fackskolorna skall vara
2-åriga, frivilliga kommunala skolor med uppgift att ge dels allmän utbildning,
dels mera målinriktad yrkesutbildning. De bedömdes motsvara ett betydande
utbildningsintresse, som inte blir tillgodosett vare sig i gymnasiet eller yrkesskolan.
Härigenom förutsågs fackskoloma också komma att avlasta en del av
det starkt växande trycket på gymnasierna, dvs. de skulle verka »gymnasieavlänkande».
65
Kungl. Maj:ts jiroposition nr 171 år 1961+
En huvuduppgift för FU har varit att i detalj utforma fackskolans inre organisation
och framlägga förslag rörande innehåll och utformning. Dessa frågor
behandlas i avsnitt 4 i det följande. Som framhålles i direktiven till FU innefattar
detta arbete vissa svåra avvägningsproblem, exempelvis avgränsningen
mot och samordningen med gymnasium, yrkesskola och folkhögskola, nödvändigheten
av att undvika sådana negativa verkningar som kännetecknar parallellskolesystemet
in. m. I direktiven framhålles i övrigt bl. a. följande.
Fackskolefrågan kan inte ses isolerad utan uppgiften måste i olika hänseenden
beröra relationerna mellan å ena sidan de nya fackskolorna och å andra sidan
vissa befintliga skolformer, nämligen gymnasier och yrkesskolor samt även folkhögskolan.
Fackskolornas inverkan på vissa delar av yrkesutbildningsväsendet måste
likaså uppmärksamt beaktas. Vissa yrkesskolor torde, såsom skolberedningen
för sin del förutskickat beträffande en del tekniska skolor, med fördel kunna
avlösas av de kommande fackskolorna. Även andra typer av skolor och kurser
inom yrkesskolväsendet, som mer eller mindre motsvarar de nya fackskolorna,
kan i detta sammanhang behöva uppmärksammas; särskilt torde detta gälla
beträffande viss merkantil utbildning.
De sakkunniga bör även beakta vad som anföres i propositionen 1962: 54 (s.
348 ff.) om förhållandet mellan fackskolorganisationen och folkhögskolan samt
därvid uppmärksamma huruvida — utan eftersättande av något väsentligt i
syftet med fackskolorganisationen — särskilda åtgärder kan och bör företagas
för att åstadkomma en god balans mellan de två skolformerna.
FU har, som närmare kommer att framgå av det följande, genom en rad förslag
— bl. a. utformningen av bestämmelser angående intagning i och övergång
mellan gymnasiala skolformer och framför allt genom sitt läroplansförslag —
sökt lösa dessa problem. I förevarande sammanhang skall företrädesvis de yttre
organisatoriska problemen uppmärksammas.
FU refererar inledningsvis GU:s överväganden angående det gymnasiala skolsystemets
struktur, kvantitativa förhållanden och planeringsproblemen (FU
s. 162 f.). Uttrycken gymnasial och gymnasium använder FU i den av GU angivna
betydelsen.
FU ansluter sig till de av GU framförda synpunkterna angående gemensam
planering och i den mån så befinnes lämpligt samorganisation av olika skolformer
inom det gymnasiala skolsystemet. Avgörande för vilken utformning som
den lokala skolenheten får bör vara främst de av GU framförda synpunkterna
på rationell skolorganisation (jfr 2.2.1.4).
Fackskolan och gymnasiet (FU s. 163 ff.). FU erinrar om att i debatten om
fackskolan uttalats att fackskolan skulle kunna förlora sin karaktär eller sitt
egenvärde, om den komme att ingå i en relativt fast samorganisation med annan
skolform, främst gymnasiet. Man synes därvid i vissa fall ha föreställt sig att
gymnasiet och fackskolan borde organiseras som skolformer för helt skilda
clevkategorier. De som sökte sig till fackskola skulle eftersträva ett utbildnings
3
— Bihan g till riksdagens protokoll 1967 1 sand. Nr 171
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
mål och ett utbildningsinnehåll av helt annan karaktär än gymnasiets och skillnaderna
mellan skolformerna borde därför markeras starkt.
Häremot framhåller FU att den långsiktiga planeringen för utbildning av
relativt teoretisk karaktär ovanför grundskolan måste anpassas efter elevernas
intressen och samhällets och avnämarnas behov. De ungdomar som i framtiden
kommer att söka sig till sådan utbildning bildar inte heller någon enhetlig grupp.
Drivkrafterna till vidare utbildning varierar kontinuerligt inom hela gruppen.
FU anser det knappast möjligt att uppdela dessa ungdomar i två eller tre
markerade grupper med starkt avvikande intresseinriktningar, skolinställning
och utbildningsförutsättningar. I princip skulle ungdomarna bara kunna tillgodoses
genom en totalt individualiserad skola. FU framhåller emellertid att i
praktiken får man nöja sig med approximationer genom att bl. a. skapa nya
gymnasiala skolformer, vilka inte endast bör utgöra ett alternativ till gymnasiet
utan även erbjuda ett studiemål, som till en del är att betrakta som en variation
av gymnasiets.
För att de två skolformerna ej skall komma att spelas ut mot varandra är det
enligt FU:s mening angeläget, att större möjligheter skapas för de ungdomar
som valt fackskola eller yrkesskola att bygga på denna utbildning bl. a. genom
en väl utbyggd vuxenutbildning. En betydelsefull faktor i detta sammanhang är
även utformningen av den egentliga gymnasieutbildningen. Genom GU:s förslag
till konstruktion av gymnasiet blir skillnaderna mellan de olika gymnasiala studievägarna
betydligt mindre än hittills.
Den lokala organisationen av fackskolan ser FU främst som ett ekonomiskt
och praktiskt problem, som måste lösas på det för varje kommun mest ändamålsenliga
sättet. FU förutsätter att kommunerna kommer att få avsevärd frihet
att inom ramen för vissa för skolplaneringen betydelsefulla generella riktlinjer i
samråd med vederbörande regionala planeringsorgan själva utforma det gymnasiala
skolsystemets organisation inom den egna kommunen.
FU uttalar slutligen att det väsentliga för att en skola skall få egen karaktär
är att målsättningen för skolan, skolans tim- och kursplaner samt det inre arbetet
i skolan utformas så, att skolan leder fram till reell kompetens, att skolan
på grund av den utbildning som där meddelas får ett egenvärde, som klart uppfattas
av allmänheten, såväl av avnämare som av målsmän och elever.
Fackskolan och yrkesskolan (FU s. 166 ff.). Riksdagen har 1962 beslutat om
takten och formerna för hur de praktiska realskolorna — liksom de kommunala
flickskolorna — skall avlösas av fackskolan. Men även andra skolformer kommer
att beröras vid fackskolans genomförande. Detta gäller särskilt vissa av
yrkesskolorna bedrivna heltidskurser samt de tekniska skolorna.
Från 1950-talet har tillkommit ett för varje år ökande antal 1-åriga handelskurser
för elever med realexamen eller därmed jämförlig utbildning. Läsåret
1962/63 fanns sådana kurser vid ca 130 yrkesskolor.
67
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.i
FU framhåller att dessa kurser otvivelaktigt motsvarar ett behov hos avnämarna.
Detta beror bl. a. därpå att man vid undervisningen lägger stor vikt
vid vissa kontorsrutiner. Men undervisningen ger även gedigna teoretiska kunskaper.
Under de senaste åren har vidare vid yrkesskolorna inrättats 2-åriga handelskurser,
byggande på realexamen eller motsvarande utbildning. Antalet sådana
kurser läsåret 1962/63 var drygt tio.
FU framhåller att denna utbildning avviker väsentligt från den som den
ekonomiska fackskolan enligt FU:s förslag skall ge. Fackskolan skall ge ett
väsentligt större utrymme för allmänna ämnen, vilka samtidigt är av betydelse
för elevernas framtida verksamhet.
FU är av den meningen att den ekonomiska fackskolan bättre motsvarar
elevers, föräldrars och avnämares behov än de 2-åriga handelskurserna och att
eleverna därför i stor utsträckning kommer att söka sig till denna fackskola i
stället för till handelskurserna. Om de 2-åriga handelskurserna skulle finnas vid
sidan av den ekonomiska fackskolan, skulle det vidare föreligga risk för uppkomsten
av ett inte önskvärt parallellskolesystem.
FU föreslår dels att statsbidrag till nya 2-åriga handelskurser ej skall utgå
fr. o. m. läsåret 1965/66, dels att de redan inrättade 2-åriga kurserna avlöses av
ekonomiska fackskolor så snart förhållandena så möjliggör, under förutsättning
att de därigenom inrättade ekonomiska fackskolorna kan få en med hänsyn till
den allmänna skolplaneringen lämplig eller åtminstone godtagbar geografisk placering.
Vidare anser FU att särskilda påbyggnadskurser ovanför 1-åriga handelskurser
av den typ, som nu i vissa fall finns, ej heller bör komma till stånd.
I fråga om de 1-åriga kurserna byggande på realexamen är FU ej beredd att
framlägga något förslag om avlösning samt hänvisar till att det torde få ankomma
på yrkesutbildningsberedningen att uppta denna fråga. För den händelse en
avlösning blir aktuell av yrkesskolans handelsundervisning kan i vissa fall uppkomma
problem beträffande yrkesskolans utrustning för denna undervisning,
vilka enligt FU:s mening bör penetreras av yrkesutbildningsberedningen.
Frågan om avlösning av kommunala tekniska skolor genom den nya tekniska
fackskolan har tilldragit sig stort intresse konstaterar FU.
De kommunala tekniska skolorna har under senare år expanderat kraftigt.
För närvarande finns ett 40-tal skolor som meddelar undervisning på dagtid.
Ungefär hälften av dessa skolor meddelar även undervisning på kvällstid (deltidskurser).
Därutöver finns det ett 40-tal tekniska skolor som enbart meddelar
undervisning på kvällstid.
Beträffande lokaliseringen av dessa skolor framhåller FU att denna delvis
blivit bestämd av varierande kommunala initiativ. Även orter med relativt litet
befolkningsunderlag har tagit initiativ till tekniska skolor samtidigt som större
städer avstått från sådana initiativ.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
FU framhåller vidare att tanken på att låta den tekniska fackskolan bli norm
för den tekniska utbildningen på viss nivå ej nödvändigtvis behöver innebära
att de tekniska skolorna över hela linjen blir avlösta av fackskolan. Det kan
nämligen under vissa betingelser befinnas ändamålsenligt att behålla en teknisk
skola om denna genom sin särart motiverar att den förekommer parallellt med
fackskolan. Detta kan t. ex vara fallet då antingen klara skillnader föreligger i
fråga om målet för undervisningen och läroplanens utformning eller den tekniska
skolan särskilt lämpar sig för utbildningen av vuxna.
FU finner sammanfattningsvis att den tekniska fackskolan med avseende på
mål och innehåll är ägnad att avlösa 5-terminerskurserna (teknikerkurs och
högre fackkurs) vid kommunal teknisk skola. De kommunala tekniska dagskolorna
bör därför successivt avvecklas i och med tillkomsten av tekniska fackskolor,
såvida inte en befintlig teknisk dagskolas särart med avseende på studiemål
eller elevernas åldersfördelning i enstaka fall motiverar dess bibehållande
parallellt med fackskolan. De kommunala tekniska aftonskolorna med sin speciella
karaktär av vuxenutbildningsanstalter bör bibehålla sin nuvarande organisatoriska
utformning i avvaktan på kommande utredning rörande vuxenutbildningen.
FU erinrar om att det i debatten om särskilt den tekniska fackskolan uttryckts
farhågor för att fackskoloma såsom varande mera teoretiskt betonade
än yrkesskolorna skulle komma att frånta de senare en betydelsefull del av
deras rekryteringsunderlag. Att en sådan avlänkningseffekt kan uppkomma i
fråga om vissa kurser med relativt starkt inslag av teoretisk utbildning är enligt
FU:s uppfattning något som man inte kan bortse från. Som exempel härpå
nämns yrkesskolornas utbildning av telemontörer samt laborantskolorna. FU är
medveten om existensen av dessa problem men anser att det bör överlåtas åt
yrkesutbildningsberedningen att närmare behandla dem.
FU framhåller i detta sammanhang att tillkomsten av fackskolor kan beräknas
få en positiv inverkan på rekryteringen till yrkesskolan, om den uppfattningen
blir allmänt spridd att praktisk utbildning är en god grund för teknisk utbildning
och för kommande ingenjörsverksamhet. FU påpekar vidare att det bl. a. är
med hänsyn härtill som FU föreslår kvotering av inträdesplatsema för att bereda
sökande med flerårig praktik möjlighet till inträde (jfr 6.1.2).
2.2.2.2 Upprättande av fackskola
Beträffande planeringen för utbyggnad av fackskolan erinras i direktiven för
FU om skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning gemensamma
planeringsgrupp. Det uttalas i direktiven att FU inte behöver beakta planeringsfrågor
på annat sätt än genom kontakt i erforderlig omfattning med planeringsgruppen.
FU uttalar (FU s. 234) med samma motivering som GU att man bör efter -
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
sträva att på de orter där fackskola upprättas kunna erbjuda eleverna så inånga
studievägar inom fackskolan som möjligt. Elevunderlaget bör därför vara så stort
att åtminstone tre parallellklasser kan upprätthållas, normalt representerande
alla tre utbildningsvägarna inom fackskolan. I de fall då elevantalet inte medger
upprättandet av mer än en linje av den tekniska fackskolan bör man välja den
maskintekniska linjen såvida ej särskilda omständigheter föranleder undantag.
Som tidigare nämnts har FU gjort alternativa beräkningar, baserade på en
fackskolefrekvens av 20 och 25 % av årskullen. FU framhåller att en organisation
som bygger på många och små enheter kräver fler lärare och större investeringar
än en organisation med större enheter. Om möjligheter för eleverna att
dagligen uppnå skolorten finns eller kan anordnas anser FU det vara ändamålsenligast
att ej splittra skolorganisationen på flera orter. Mindre enheter bör
dock kunna upprättas inom glesbygdsområden.
FU sammanfattar sina synpunkter på villkoren för upprättande av fackskolor
på följande sätt (FU s. 234).
1. Antalet fackskoleelever i en fackskolas upptagningsområde bör normalt ej
understiga SO—100.
2. Antalet 16-åringar inom upptagningsområdet bör sålunda uppgå till 400—
500 vid en frekvens av 20 % och till 325—400 vid en frekvens av 25 %.
3. Naturligt avgränsade upptagningsområden med 400—500 16-åringar kan
ej avgränsas vid sidan av nuvarande gymnasieregioner utom i storstadsregionerna.
Ej heller kan upptagningsområden med 325—400 16-åringar därutöver
avgränsas mer än till ett mindre antal.
4. Nuvarande gymnasieregioner kan sålunda utgöra områden för erforderliga
beräkningar.
2.2.2.3 Fackskolan och folkhögskolan
Enligt direktiven har FU haft att ta ställning till hur folkhögskolan påverkas av
den nya fackskolan samt att överväga därav eventuellt föranledda åtgärder.
FU redogör inledningsvis för 1957 års skolberednings synpunkter angående
folkhögskolan och för vad som framkommit vid remissbehandlingen av skolberedningens
betänkande då ett stort antal remissinstanser berörde frågan om
folkhögskolans framtida ställning. Därvid framfördes bl. a. förslag om en särskild
utredning om folkhögskolan (FU s. 177—180). I proposition 1962: 54 avvisade
jag detta förslag. Särskilda utskottet anslöt sig till min uppfattning men förutsatte
dock att Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen skulle ha sin uppmärksamhet
riktad på folkhögskolans utveckling även i kvalitativt avseende (FU s. 180
—183).
FU har för att få en bakgrund till sina överväganden gjort vissa undersökningar,
bl. a. i form av en enkät bland eleverna i folkhögskolornas andra årskurs
under vintern 1962/63 (FU s. 183—185).
70 Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
FU konstaterar att införandet av den ekonomiska och tekniska fackskolan
sannolikt endast i mindre omfattning kommer att påverka folkhögskolans verksamhetsområde
och rekrytering. Problemen rörande folkhögskolans framtida
ställning och uppgifter i den mån dessa beror av fackskoleorganisationens tillkomst
anser FU därför i allt väsentligt kunna begränsas till den sociala fackskolan
(FU s. 186).
Den sociala fackskolan avser bl. a. att tillgodose de växande behoven av förutbildning
för yrken, där kraven på samarbete och kontakt med andra människor
är särskilt stora. Folkhögskolan kan — särskilt för vuxna — bli ett värdefullt
alternativ i detta avseende. Under en lång övergångstid kommer folkhögskolorna
vidare alltjämt att få motta elever med enbart en kortare obligatorisk skola som
förutbildning, samtidigt som andelen elever med åtminstone 9-årig grundutbildning
successivt kommer att växa. Detta ställer betydande krav på folkhögskolans
förmåga till kontinuerlig anpassning i undervisningssituationer. FU anser
att sådana förändringar bör ligga särskilt väl till för folkhögskolan med dess
speciella pedagogiska traditioner.
FU framhåller vidare att folkhögskolan, om den skall kunna fylla sin uppgift i
det framtida skolsystemet, utöver en genomgripande anpassning av de traditionella
längre kurserna, i avsevärd mån är hänvisad till att utvidga och utbygga
övrig verksamhet (FU s. 189). FU anger bl. a. med utgångspunkt i aktuella
tendenser inom folkhögskolan några av de vägar efter vilka utvecklingen kan
tänkas gå. Det kan därvid komma att gälla höjning av utbildningsnivån, fördjupning
av tidigare erhållen utbildning särskilt med inriktning mot humanistiska
och estetiska ämnen, kortare kurser inom aktuella områden och kurser på
akademisk nivå.
FU framhåller att lösningen på detta problem i hög grad är av pedagogisk
natur och att folkhögskolans egna företrädare därför bör ha bättre förutsättningar
än andra att finna positiva och konstruktiva lösningar. Det anses dock
nödvändigt att tillsynsmyndigheten stöder och stimulerar skolorna i denna nyorientering,
och skolöverstyrelsen föreslås erhålla resurser härför.
FU framhåller att förändringarna i folkhögskolans ställning och uppgifter
kommer att medföra ökade krav på skolans materiella och personella resurser.
En väsentlig förstärkning av driftbidrag och byggnadsbidrag och förbättrad tillgång
på pedagogiska hjälpmedel bör därför komma till stånd. FU föreslår att
folkhögskolorna skall få tillgång till den service som hjälpmedelscentraler kommer
att ge. Det växande behovet av fortbildning och vidareutbildning av folkhögskolornas
lärare bör vidare kunna tillgodoses genom att folkhögskolorna omfattas
av den fortbildningsorganisation som nu håller på att byggas upp. FU
föreslår också att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att utreda
frågan om utbildning av lärare för folkhögskolan. I
I propositionen 1962: 54 uttalades att en folkhögskola bör, om huvudmannen
så önskar, kunna omändras till fackskola. Enligt FU:s mening bör emellertid
71
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196-4
blandade skolor, dvs. folkhögskolor med fackskollin jer, undvikas. FU framhåller
vidare att omändringar av folkhögskola till fackskola som regel inte bör komma
i fråga i andra fall än då behovet av folkhögskolor inom regionen ändå kan bli
tillgodosett (FU s. 192).
Avslutningsvis konstaterar FU att man inte har anledning att räkna med att
folkhögskolan framledes på grund av införandet av fackskolan kommer att få
minskade arbetsuppgifter eller rent av bli överflödig. Tvärtom bedömer FU folkhögskolans
framtidsmöjligheter som goda. Försiktighet bör emellertid iakttas
beträffande startandet av nya folkhögskolor under den nu pågående utbyggnaden
av det allmänna skolväsendet. Nya folkhögskolor som redan startat och
planerade folkhögskolor, vilkas huvudmän efter samråd med skolöverstyrelsen
gjort omfattande förberedelser för verksamheten, innan skolberedningens förslag
om fackskolor förelåg, bör emellertid enligt FU:s mening snarast möjligt
beviljas statsbidrag. För senare tillkommande folkhögskolor bör i nuvarande läge
återhållsamhet tillämpas och endast sådana folkhögskolor beviljas statsbidrag,
vilka kan anses fylla ett behov, som icke tillgodoses i tillräcklig omfattning
genom redan existerande skolor (FU s. 194 f.).
2.2.3 Yrkesutbildningsberedningens direktiv
För att ytterligare belysa frågan om strukturen hos utbildningssystemet på
det gymnasiala åldersstadiet i framtiden lämnas i det följande en redogörelse
för några huvudlinjer i direktiven för den sommaren 1963 tillsatta yrkesutbildningsberedningen,
som skall utreda frågan om yrkesutbildningens uppgifter,
innehåll och organisation.
Samhällets insatser för yrkesskolväsendet grundar sig väsentligen på beslut
vid 1955 års riksdag. Det finns emellertid, såsom jag framhållit, två grundläggande
skäl att ompröva riktlinjerna för yrkesutbildningsväsendet, trots att
dessa riktlinjer utarbetats för så kort tid sedan som ca 10 år. Skälen är dels
att på utbildningsområdet vidtagits och inom kort kommer att vidtagas åtgärder
som starkt påverkar yrkesskolväsendet, vilket nödvändiggör en anpassning,
dels att yrkesutbildningen måste anpassas efter de allt snabbare förändringarna
i produktionslivet. Med hänsyn härtill har jag funnit det angeläget att yrkesutbildningen,
framför allt på det gymnasiala åldersstadiet, blir föremål för
en samlad översyn.
I direktiven konstateras att utvecklingen under senare år starkt understrukit
behovet av en ändrad ram för det egentliga yrkesutbildningsområdet. Utredningen
bör därför söka komma fram till en definition av begreppet yrkesutbildning
som bättre än den nu vanligen tillämpade avspeglar utvecklingen inom
produktionen och är anpassad till samhällets struktur och behov. Genom definitionen
bör man bl. a. få en någorlunda lätthanterlig avgränsning av det utbildningsområde,
som cj täckes av fackskolan, gymnasiet eller universiteten.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
I direktiven understrykes emellertid betydelsen av att yrkesutbildningsväsendet
betraktas i sitt utbildning spolitiska sammanhang och inte som en företeelse
skild från annan utbildning. En anpassning till och samordning med andra
delar av utbildningsväsendet måste härvidlag komma till stånd.
Den omständighet som i detta sammanhang först påkallar uppmärksamhet
är genomförandet av grundskolan. Härigenom har, liksom för all annan vidareutbildning,
förutsättningarna för yrkesskolans arbete ändrats. Jag erinrar i detta
sammanhang bl. a. om att yrkesskolan i framtiden kommer att i en del fall få
ta emot elever dels med vissa redan inhämtade praktiska kunskaper av betydelse
för deras blivande yrkesutövning, dels med väsentligt mindre varierande
förutsättningar i fråga om föregående skolutbildning än för närvarande. Härigenom
underlättas den dubbla anpassningen av yrkesskolans kursplaner, vilka
bör dels erbjuda goda och naturliga möjligheter till vidare utbildning för elever
från grundskolans samtliga linjer, dels, så långt detta är möjligt, säkerställa en
god förberedelse för det valda yrket.
I detta sammanhang bör, uttalar jag, utredningen uppmärksamma följande.
Tendensen till en allt längre, allmänt hållen och i huvudsak »teoretiskt» präglad
utbildningsgång gör sig allt klarare gällande. Det är därför viktigt att
egentliga yrkesutbildningsmöjligheter erbjuds ungdomen under hela den normala
utbildning såldern med skilda etappanknytningar parallellt med det övriga
gymnasiala utbildningssystemet ovanför grundskolan. Det kommer att fordras
sådana möjligheter inte bara för dem, som genomgått grundskola, utan säkerligen
också i växande utsträckning för bl. a. dem, som avslutat fackskola och
gymnasium. Det måste även finnas övergångsmöjligheter under de skilda studiegångarnas
lopp.
Vi kan alltså enligt min mening förvänta inte blott ett större behov av möjligheter
till grundläggande yrkesutbildning som direkt påbyggnad på grundskolan
utan också en ökad efterfrågan på utbildningsmässig yrkestillpassning
efter en allmänt hållen, kanske visserligen yrkesinriktad men knappast just för
visst yrke eller viss yrkessektor specialiserad utbildning. I
I direktiven berörs även frågan om behovet av utbildningsplatser. Det framhålles
därvid bl. a. att gymnasiet och fackskolan omkring år 1970 beräknas
ta emot ca 30 procent respektive ca 20 procent av dem som lämnar grundskolan
men att det för yrkesskolans del — vare sig den bygger på grundskolan eller
på någon av dess påbyggnader — inte finns någon lika klar utbildningspolitisk
målsättning i kvantitativt hänseende. Då den långsiktiga planeringen på utbildningsfältet
också måste omfatta yrkesutbildningsområdet, har utredningen att
bedöma den totala utbildningskapaciteten inom yrkesutbildningen och dess
huvudsektorer för så lång tid framåt som möjligt.
Utredningen skall vidare ompröva hur huvudmannaskapet inom den kommunala
sektorn skall vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna
alternativt primärkommunerna skall vara huvudmän. Därvid framhåller jag
bl. a. att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån bl. a. planeringssvn
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
punkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveckling
av alla skolformer, som följer ovanpå grundskolan.
I fråga om utbildningstidens längd framhåller jag bl. a. att det förefaller
som om tiden för den grundläggande utbildningen för åtskilliga yrkesområden
numera är för lång. Utredningen bör därför överväga i vad mån denna tid kan
nedbringas, i första hand då tiden som tillbringas i yrkesskola. Det bör undersökas
om man inte rent principiellt bör eftersträva att i skolmässiga former ge
eleverna en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbildning,
som får följas av en inskolning i yrket inom de företag eller institutioner,
där eleven sedan anställes. Om ett sådant system visar sig möjligt att genomföra,
är det en viktig uppgift för utredningen att pröva hur utbildningen inom
företagen eller institutionerna skall organiseras.
När det gäller yrkesutbildningens innehåll, sägs i direktiven bl. a. att grundproblemet
är att hålla denna utbildning aktuell, vilket i första hand kräver
tillräckligt utförliga normalplaner för varje yrke eller yrkessektor, som kontinuerligt
måste revideras, men även vissa resurser i fråga om materiel. En
annan fråga av stor vikt är avvägningen mellan teoretisk och praktisk utbildning
med hänsyn till de olika yrkeskraven. Frågan om de teoretiska studiernas
utrymme inom yrkesutbildningen bör därför prövas av utredningen och i anslutning
härtill bör stor uppmärksamhet ägnas de utbildningsmetodiska och
pedagogiska spörsmålen.
I direktiven erinrar jag vidare om det intresse som på olika håll visats systemet
med blockutbildning, dvs. ett sammanförande av besläktade utbildningsmoment
och specialiteter i större enheter i syfte att vinna en utbildningsorganisation,
som är mer anpassningsbar till snabba förändringar inom produktionen.
Enligt direktiven skall utredningen vidare klarlägga omfattningen och det
yrkesutbildningsmässiga värdet av deltidskur sverksamheten, varvid särskilt
skall beaktas gränsdragningen mellan å ena sidan kurser med klart yrkesutbildande
eller fortbildande syfte och å andra sidan dels hobbybetonade kurser,
dels kurser som rimligen bör hänföras till det fria eller frivilliga folkbildningsarbetet.
Slutligen tar jag i direktiven även upp frågan om vuxenutbildningen samt
framhåller därvid bl. a. att inom yrkesutbildningsväsendet några skarpa gränser
inte bör dras mellan primärutbildning för ungdom och omskolning eller
fortbildning för vuxna. Med hänsyn till den snabbt växande betydelsen av
vuxenutbildningen för allt fler grupper av yrkesutövare är det angeläget att
utredningen beaktar såväl behov som utformning och innehåll i fråga om vuxenutbildningen
och därvid ser den som en del av en sammanhängande utbildningsorganisation.
3H
Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. AV 171
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\
2.2.4 Yttranden
2.2.4.1 Gymnasiet
Remissinstanserna delar genomgående GU:s uppfattning i fråga om ett
samordnat skolsystem på det gymnasiala åldersstadiet.
Sålunda anför skolöverstyrelsen följande.
GU har i själva verket genom en framsynt och okonventionell inställning till
det gymnasiala skolsystemet lagt grunden till en friare och mer ändamålsenlig
syn på hela utbildningsorganisationen som en enhet. Först när ett sådant betraktelsesätt
generellt blir godtaget får individen fulla möjligheter att på denna
nivå finna sin egen utbildningsväg. Denna nya syn på skolsystemet ovanför
grundskolan kommer att i skilda avseenden få betydande, delvis genomgripande
konsekvenser, vilket i sin tur kommer att ställa stora anspråk på förmåga till
förutsättningslöst och fördomsfritt nytänkande hos alla dem som i sitt dagliga
arbete är sysselsatta med skola och utbildning.
De skäl som starkast talar för ett enhetligt gymnasialt skolsystem är följande.
1. Kravet pa flexibilitet i skolorganisationen tillgodoses därigenom med väsentligt
ökade möjligheter till snabba och även ganska omfattande omläggningar
i utbildningskapaciteten på olika studievägar. Kraven på samhällets beredskap
i detta avseende torde i framtiden bli mycket betydande.
2. En större geografisk spridning av institutioner för den gymnasiala utbildningen
blir möjlig. Om det nödvändiga rekryteringsunderlaget för gymnasium
respektive fackskola under vissa förutsättningar kan sammanräknas, betyder
det t. ex., att det skulle kunna bli möjligt att upprätta gymnasium på ytterligare
några orter, där gymnasium nu ej kan anordnas på grund av för litet
rekryteringsunderlag.
3. Betydande pedagogiskt-organisatoriska fördelar vinnes genom att lokaler,
institutioner och materiel blir gemensamma, vilket leder till effektivare utnyttjande
och minskade anläggningskostnader. Skolledare och lärare sammanförs
och upplever pa ett naturligt sätt sambandet mellan de olika skolformerna och
får god kännedom om den pedagogiska situationen i enhetens olika delar.
4. Verkliga möjligheter att välja mellan det gymnasiala skolstadiets olika studievägar
får eleverna först om en funktionell samordning mellan studievägarna
kommer till stånd, och först då får samhället garanti för att ungdomens kapacitet
och intresse för studier tillvaratas på bästa sätt.
Vägarna mellan de olika skolformerna måste i överensstämmelse härmed hållas
öppna liksom också vägarna till högre studier, även om man väljer att gå
över en annan skolform än gymnasiet.
Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att det gymnasiala skolsystemet
så långt möjligt inte endast uppfattas utan också fungerar som en helhet. I
anslutning härtill säger sig överstyrelsen ha diskuterat önskvärdheten av att
gå ett steg längre och för stadiet ovanför grundskolan redan nu förorda en helt
integrerad skola. Överstyrelsen har dock funnit, att en helt integrerad skola
på det gymnasiala stadiet tills vidare inte är praktiskt genomförbar med hänsyn
till att det nya gymnasiet och fackskolan ännu inte har prövats och yrkesutbildningen
är föremål för utredning.
75
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
I detta sammanhang tar skolöverstyrelsen även upp frågan om en sammanfattande
benämning på det gymnasiala skolsystemet och uttalar — utan att
framlägga något definitivt förslag i frågan — att de termer, som bäst motsvarar
i sammanhanget angivna förutsättningar, synes vara »högskolan» och dess sammansättningar
t. ex. »högskolenivå», »högskolestadium» och »högskolesystemet».
Även överstyrelsen för yrkesutbildning berör namnfrågan och nämner »högskolan»
som ett alternativ men anser att tiden inte är mogen att nu ta ställning
härtill.
Länsskolnämnden i Uppsala län anser att ett helt integrerat gymnasialt skolsystem
bör övervägas redan nu och folkskoleseminariet i Stockholm föreslår att
arbetet på att utforma ett dylikt system skall inledas så snart beslut om gymnasiet
och fackskolan fattats.
TCO berör i sitt yttrande flertalet av de ledande principerna för ett enhetligt
gymnasialt skolsystem och ansluter sig till GU:s syn härpå samt anför bl. a.
följande.
Även om man godtar att de tre skolformerna för dagen får bedömas som var
för sig särskilda, är det viktigt att man redan nu skapar största möjliga samordning
och att man inrättar sig för att i framtiden helt kunna integrera dem till
en enda ungdomsskola för det gymnasiala åldersstadiet.
Organisationen föreslår vidare att benämningen gymnasium väljes för att
beteckna hela det gymnasiala skolsystemet.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.
Det nya gymnasium GU avser att skapa synes vara väl lämpat att ge ungdom
med håg och fallenhet för teoretiska studier en utbildning som i möjligaste
mån motsvarar de krav individen och samhället har rätt att ställa. Grundskolans
genomförande har nödvändiggjort en genomgripande översyn av de utbildningsvägar
som avser att bygga på denna grundskola. Det framlagda betänkandet
är först och främst ett förslag till nytt gymnasium. GU har emellertid icke
exklusivt ägnat sig åt gymnasiets målsättning och allmänna uppbyggnad utan
gått ett steg längre i och med att den infogat gymnasiet i ett utbildningssystem
där varje del skall ha en egen profil och samtidigt utgöra en integrerad del
av samhällets utbildningsväsende.
LO beklagar att de delar av det gymnasiala utbildningsväsendet, som omfattar
yrkesutbildning, folkhögskola och vuxenundervisning, så mycket senare blir
moderniserade och anpassade till grundskolan samt till gymnasium och fackskola.
Allvarliga anpassningsproblem kan enligt organisationen uppstå på grund
härav.
Några remissinstanser, bl. a. SECO och Sveriges liberala studentförbund, som
starkt understryker att de gymnasiala skolformerna måste betraktas som en
enhet, påyrkar tillsättandet av en särskild utredning med uppgift bl. a. att
utreda frågan om integrering av de gymnasiala skolformerna.
I detta sammanhang diskuteras i några yttranden frågan om övergång smöjligheterna
mellan gymnasiala skolformer. Sålunda
76
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
finner länsskolnämnden i Kronobergs län att möjligheten att övergå från fackskola
till gymnasium endast bör få förekomma i undantagsfall. Även NKI-skolan
är inne på denna linje medan arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten
av att möjligheter finns till övergång från en skolform till en annan och med
tillfredsställelse konstaterar att GU strävat efter att dessa övergångar för eleverna
skall framstå som realistiska och möjliga att genomföra med rimlig arbetsinsats.
TCO anför:
De av GU förordade övergångsmöjligheterna mellan de olika gymnasiala
skolformerna är mycket värdefulla och ett av de väsentliga inslagen i den
företedda skissen av det gymnasiala skolsystemet. Arrangemanget kräver dock
goda praktiska anordningar för kompletteringsstudier. Det är nämligen angeläget
att möjligheterna att nå fram till samtliga av gymnasieskolornas slutmål,
alltså även behörighet för universitetsstudier, oavsett vilka gymnasiala
utbildningsvägar man påbörjar efter grundskolan, snabbt kommer att framstå
som påtagligt realistiska hos både föräldrar och elever. Genom nuvarande brist
på samordning mellan yrkesskola och övriga skolformer uppfattas yrkesskolan
av alltför många ambitiösa elever och föräldrar som ett sämre alternativ vid
fortsatt skolmässig utbildning efter den obligatoriska skolan.
Behovet av en vidgad och effektiviserad vuxenutbildning har understrukits
från flera håll. Bland de remissinstanser som tagit upp denna fråga
märks länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län, SR, TCO, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund, Tekniska läroverkens elevförbund och
Samverkande bildningsförbunden.
TCO framhåller vikten av att den av GU aviserade utredningen om vuxenutbildningen
snarast slutförs och finner det lämpligt att samråd härvid sker med
yrkesutbildningsberedningen.
Frågan om horisontell klyvning av gymnasiet har enligt skolöverstyrelsens
uppfattning genom tillkomsten av fackskolan kommit i ett helt nytt
läge och förlorat mycket av sitt intresse. Överstyrelsen delar GU:s mening att
någon anordning med horisontell klyvning av gymnasiet varken är erforderlig
eller lämplig.
Överstyrelsen för yrkesutbildning ger i stort sett uttryck åt samma uppfattning
som skolöverstyrelsen.
SACO erinrar om att organisationen tidigare framfört skäl, som talar för en
horisontell klyvning av gymnasiet. I det läge, vari frågan nu befinner sig, avstår
SACO emellertid från att aktualisera den horisontella klyvningen.
Ej heller i övrigt har i det fåtal remissvar, som berör frågan, framkommit
några erinringar mot GU:s ställningstagande.
Om GU:s förslag till en enhetlig gymnasieorganisation genom
integration av de allmänna och yrkesutbildande gymnasierna råder genomgå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19677
ende samstämmiga meningar i de yttranden, som redovisar synpunkter på denna
fråga.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till GU:s synpunkter och ställningstaganden och
understryker särskilt vikten av att samtliga utbildningsvägar inom gymnasiet
utformas så, att de generellt ger behörighet för högre studier.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner den av GU valda vägen att ge både
allmänbildning och fackutbildning inom gymnasiets ram rent allmänt riktig.
Likaså tillstyrker överstyrelsen att samtliga lärokurser i gymnasiet skall ge
generell behörighet till högre studier.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att sammanförandet inom gymnasiet
av alla studievägar ur elevernas synpunkt torde medföra stora fördelar.
Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm ansluter sig obetingat till
GU:s förslag i denna del.
Även SR och TCO är positiva till GU:s förslag. Sistnämnda organisation anför
härvid:
De skäl som GU anför för att sammanföra den allmänna sektorn med de
yrkesutbildande sektorerna till ett enda gymnasium finner TCO bärande. Det
är sålunda nödvändigt, att det ges möjligheter till ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning
på alla gymnasieorter — detta dels för att ungdomarna fritt
skall kunna välja mellan de olika alternativen, dels för att det skall bli möjligt
att få över det behövliga antalet ungdomar till den fackgymnasiala utbildningen.
Väsentligt är givetvis också, att det framtida gymnasiets samtliga studievägar
ger kompetens för inträde vid universitet och högskolor.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar följande.
Tanken på att sammanföra fackgymnasier med allmänna gymnasier till en
enhetlig gymnasieorganisation synes organisationerna riktig. Den nuvarande
ojämna fördelningen av tillgång till fackgymnasiestudier respektive allmänna
gymnasiestudier har sannolikt medfört att många elever under årens lopp. av
ekonomiska och psykologiska skäl föredragit att söka sig till allmänt gymnasium
på den egna hemorten framför att gå till fackgymnasium utanför denna. Detta
har totalt sett inneburit en mindre önskvärd inriktning av studierna och yrkesvägarna.
Det är ytterst betydelsefullt att denna brist undanröjes.
GU :s förslag angående den regionala och lokala planeringen
accepteras i huvudsak av de flesta remissinstanserna.
I fråga om principerna för planeringen instämmer skolöverstyrelsen
i GU:s förslag men vill göra den erinran, att lokalisering av i synnerhet
mera speciell utbildning inte kan bedömas enbart utifrån det lokala näringslivets
behov utan bör ske med hänsyn till dels ett mera allmänt behov, dels den
inverkan cn lokalisering till viss ort kan få på ungdomarnas möjligheter att fritt
välja utbildning och yrke.
I detta sammanhang framför överstyrelsen vidare bl. a. följande synpunkter,
nämligen
att skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupps
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
bedömning av den framtida gymnasiefrekvensens stegring synes ge stöd åt GU:s
antagande om en frekvens av 30—35 %,
att en säkrare bedömning av fackskolans attraktionsförmåga kan ske först
sedan försöksverksamheten pågått ytterligare något år,
att det finns skäl att anta, att den utspridning av ekonomisk och teknisk
gymnasieutbildning som kommer att ske, om GU:s förslag om ett integrerat
gymnasium genomföres, skall leda till önskat resultat,
att även rekryteringen till yrkesskolan, mer än man hittills varit böjd att tro,
synes vara regionalt betingad.
Överstyrelsen biträder även vad GU anfört om det praktiska genomförandet
av planeringen. Beträffande lokaliseringen av ny skola uppehåller sig överstyrelsen
vid betydelsen av att centralortsprincipen används och anför:
Principen får allt starkare relevans genom den fortgående urbaniseringen, som
i allmänhet medför en minskning av befolkningsunderlaget i gymnasieregionernas
res- och inackorderingszoner och en ökning på själva gymnasieorten. Gymnasieorganisationens
utbyggnad under 1950- och 1960-talen har medfört, att
andelen 16-åringar som är bosatta inom inackorderingszonerna starkt minskat.
Den beräknas — om GU:s förslag om kombinerade gymnasier och fackskolor
på vissa mindre orter genomförs — komma att uppgå till ca 15 % av landets
alla 16-åringar år 1975 mot för närvarande ca 25 %. Därmed torde emellertid i
stort sett gränsen vara nådd för spridning av gymnasier till mindre regioner.
Samhällets insatser för de avlägset boende torde därför mer än hittills böra
inriktas på ökad studiehjälp och på att genom förbättrade vägar och kommunikationsmedel
försöka vidga omlandet för dagliga resor. Detta kan ibland ske
genom en samordning av skolskjutsarna till olika slag av utbildningsanstalter
på samma ort.
Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till de av GU förordade principerna för
planeringen och framhåller därvid bl. a. att de av GU anförda principerna för
planeringen av gymnasieorganisationens utbyggnad och avgränsningen av gymnasieregionerna
är riktiga samt att styrelsen förutsätter, att skolöverstyrelsens
planeringsarbete i detta avseende kommer att — liksom hittills — ske i nära
samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och andra organ med samhällsplanerande
uppgifter. Styrelsen understryker angelägenheten av att gymnasieutbildningen
decentraliseras i möjligaste mån samt att teknisk och ekonomisk gymnasieutbildning
så snabbt som möjligt erbjudes på praktiskt taget alla gymnasieorter.
Även övriga remissinstanser som uttalat sig ansluter sig i allt väsentligt till
GU:s principer för skolplaneringen. I några yttranden anföres detaljsynpunkter
berörande olika avsnitt av GU:s förslag.
Sveriges handelsgymnasiers riksförbund ansluter sig i princip till GU:s åsikt
att den fackgymnasiala utbildningen bör spridas ytterligare men gör vissa förbehåll:
Det
finns dock skäl till att vara något förbehållsam i fråga om hur snabbt
spridningen skall ske. Med rådande lärarbrist inte minst i de ekonomiska äm
-
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196£
ncna torde åtskilliga av de mindre gymnasieorterna ha svårigheter att rekrytera
kvalificerade lärare, ett förhållande som gjort sig gällande på vissa orter
där filialer till handelsgymnasier är inrättade. Förbundet är också mycket tveksam
när det gäller de "ekonomiska linjernas sammanförande med de allmänna
gvmnasiernas övriga linjer. Anledningarna härtill är i första hand följande.
1. Lärarnas specialinriktning kommer att uttunnas pa grund av att kollegiet
blir mera splittrat på de olika linjernas målsättning.
2. Elevernas inriktning mot direkt utträde i yrkeslivet blir svagare.
3. De hittillsvarande fackgymnasiernas skolledningar har varit nära anknutna
till näringslivet och koncentrerat sig på arbetet inom den ekonomiska utbildningen.
Detta torde icke vara möjligt i fortsättningen.
4. Vid små enheter kommer facklärarna att vara isolerade till nackdel för speciellt
företagsekonomiska ämnen, som icke har samma tradition som övriga
ämnen på allmänt gymnasium. De lärare som undervisar vid mindre gymnasier
kommer dessutom att fa undervisa i samtliga ekonomiska ämnen, v ilket
kan väntas medföra sämre djup på kunskaperna hos läraren.
TCO finner GU:s bedömning av den fortsatta geografiska spridningen av
gymnasieutbildningen rimlig. Det är, uttalar organisationen, givetvis nödvändigt
att anpassa skolorganisationen till de regionala och lokala förhållandena
men dessa åtgärder får inte ske på sådant sätt att helhetssynen och framtidsaspekten,
som är ett samordnat gymnasialt skolsystem, förs åt sidan. TCO betonar
vidare vikten av att glesbygdernas ungdom genom det allmännas försorg
bereds samma möjligheter till fortsatt utbildning efter grundskolan som ungdomen
i tättbebyggda områden, varför stödåtgärder i detta syfte, såsom studiesociala
bidrag i olika former, upprättande av elevhem och förbättrat skolskjutssystem,
bör komma till stånd i behövlig utsträckning samtidigt med att det
gymnasiala utbildningsväsendet byggs ut.
Centerns ung domsförbund och Centerns student] örbund är inne på samma
problem och anför följande.
Enligt vår mening måste alla ungdomar få likvärda förutsättningar^ att få
den gymnasiala utbildning de önskar och har fallenhet för. Detta är en så viktig
princip att strikta ekonomiska beräkningar inte får utgöra hinder. Avståndet
till skolorten påverkar starkt valet av utbildning ovanpå den obligatoriska skolan.
Detta är otillfredsställande inte enbart sett ur den enskildes synpunkt.
Decentralisation av skolenheterna bör ske så långt möjligt och studiesociala
åtgärder sättas in.
Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att det för en bygd med ett
ofullständigt glesbygdsgymnasium måste vara bättre att få behålla gymnasiet
än att vara helt utan gymnasium även om de elever, som väljer vid skolan icke
representerad utbildningsväg eller studieriktning, nödgas bedriva sina studier
längre bort från hembygden. Vikten av att man vid gymnasiets utformning tar
särskild hänsyn till glesbygdsförhållandena understrykes starkt av länsstyrelsen.
Riksförbundet landsbygdens folk anför:
Samtidigt som en god geografisk spridning av gymnasiala utbildningsanstalter
framstår som önskvärd, måste man emellertid även söka na fram till ett sa fritt
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
linjeval som möjligt. Inför detta avvägningsproblem har riksförbundet dock den
principiella inställningen, att det är bättre med ett mindre gymnasium på en
°ort än inget gymnasium alls. Önskemålet om rika differentieringsmöjligheter
får således inte resultera i en koncentration av gymnasierna till ett mindre
antal stora orter, varigenom ungdomen i vidsträckta områden kommer att sakna
möjligheter till gymnasial utbildning inom rimligt avstånd från hemorten.
Den geografiska spridningen av gymnasieutbildningen har varit en huvudfråga
för Hermods korrespondensinstitut. Institutet har dels presenterat ett förslag
till »Det koncentrationsläsande gymnasiet. Ett alternativ till gymnasieutrednmgens
förslag.», dels i ett omfattande yttrande framlagt praktiska synpunkter
och överväganden rörande möjligheterna att utnyttja korrespondensundervisning
vid utbildning på det gymnasiala stadiet sådant det planerats
av GU.
Beträffande fack skolans lokalisering anför skolöverstyrelsen
följande.
En spridning av fackskolan på sådant sätt, att olika slag av fackskolor upprättas
på olika orter inom en region, kan inte komma i fråga. Den skulle nämligen
fa mycket ogynnsamma konsekvenser både i fråga om ungdomens utbildningsval
och med hänsyn till kostnader och behov av lärare.
Överstyrelsen framhåller vidare att gymnasie- och fackskoleregioner i stort
sett bör sammanfalla och att allt talar för att fackskola inte skall lokaliseras till
annan ort än gymnasieort annat än i rena undantagsfall.
Statskontoret anser att det dock bör beaktas att det på en ort som ej har
gymnasium kan finnas en praktisk realskola som nu avvecklas. Om detta sker
utan att den ersättes med t. ex. motsvarande fackskola, berövas ungdomarna en
paräknad utbildning. Likasa bör det enligt statskontoret i områden med alltför
lang resväg till gymnasieorten finnas möjligheter att på annan ort än gymnasieorten
få inrätta fackskola i samverkan med grundskolans högstadium för att
stimulera övergången till högre studier.
Även häröverkslärarnas riksförbund menar att fackskola kan behöva inrättas
på ort som ej har gymnasium om en praktisk realskola på orten avvecklas. Förbundet
anför vidare:
„ Likaså bör det i områden med alltför lång resväg till gymnasieorten vara tilllåtet
att på annan ort än gymnasieorten få inrätta fackskola i samverkan med
grundskolans högstadium. Det är mycket troligt, att man därigenom stimulerar
övergång till högre studier från ett högstadium, där denna övergångsfrekvens
skulle blivit mycket liten om enda alternativet varit att resa till den avlägsna
gymnasieorten. Det bör också vara tillätet att på annan ort än gymnasieorten
inrätta fackskola för att tillgodose ett på näringslivets inriktning grundat speciellt
utbildningsbehov.
Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län och Svenska byggnadsingenjörers
förbund uttalar sig för GU:s uppfattning att fackskola endast undantagsvis
skall inrättas utanför gymnasieort.
81
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
En betydelsefull fråga i planeringssammanhanget är hur den tekniska
utbildningen skall inlemmas i det framtida gymnasiet.
Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.
I sina remissyttranden till skolöverstyrelsen har de tekniska råden hos länsskolnämnderna
i Västmanlands och Norrbottens län samt rektorn vid tekniska
gymnasiet i Luleå mera utförligt diskuterat frågan om den vid varje gymnasium
regelmässigt förekommande tekniska utbildningen skall omfatta de två eller de
tre första åren av lärokursen. Tekniska rådet vid länsskolnämnden i Västmanlands
län anser, att årskurs 3 bör finnas endast vid gymnasium med fullständig
teknisk lärokurs och lämnar i detta sammanhang följande från gymnasieutredningens
helt avvikande förslag beträffande den tekniska sektorn som den önskar
skall närmare utredas. Förslaget innebär, att hela den speciella tekniska undervisningen
förläggs till en separat 1-årig ingenjörsskola ovanpå tre årskurser i
gymnasiet. Rådet önskar att alternativet med de två sista gymnasieåren förlagda
till de speciella tekniska gymnasierna samtidigt utreds. Tekniska rådet i
Norrbottens län framhåller emellertid under hänvisning till bristen på kvalificerade
lärare, att den regionala skolmyndigheten skall få avgöra i vilken takt
3-årig utbildning vid gymnasierna skall genomföras.
Rektor vid tekniska gymnasiet i Luleå anser att vid fullt utbyggt gymnasieoch
fackskolesystem det av GU föreslagna 3 + 1-alternativet är att föredraga
ur lärarrekryteringssynpunkt, ekonomi, och i viss mån fritt val för eleverna. Ur
pedagogisk synpunkt torde däremot 2 + 2-alternativet ha uppenbara fördelar.
Överstyrelsen finner för sin del de av GU anförda skälen för dess ställningstagande
övertygande. Överstyrelsen vill särskilt betona att utspridningen av
teknisk utbildning är en förutsättning för den önskade ökningen av fackgymnasiefrekvensen.
Om årskurs 3 endast skall finnas vid gymnasier med fullständig
teknisk lärokurs, kommer detta — såsom även länsskolnämnden i Malmöhus
län framhåller — att få en starkt rekryteringshämmande verkan.
Överstyrelsen konstaterar vidare bl. a. att konstruktionen 2 + 2 lokalmässigt
inte skulle innebära någon besparing i jämförelse med alternativet 3 + 1 samt
att möjligheten att inrätta tjänster i de tekniska ämnena på gymnasiets tekniska
lärokurs och i fackskolan underlättas om 3-årig teknisk lärokurs är anordnad
vid ortens gymnasium.
GU:s förslag, att elev, som i årskurs 3 vill välja ett vid hemortsgymnasiet
inte representerat alternativ, bör ha rätt att efter årskurs 2 övergå till en skola
med önskad utbildning tillstyrkes av överstyrelsen.
Sammanfattningsvis anser överstyrelsen beträffande den tekniska utbildningen
att sådan bör komma till stånd vid i varje fall alla gymnasieregioner, som
omkring 1970 beräknas ha 90 eller fler gymnasieelever i första årskursen. Utbildningen
bör därvid samordnas med övrig gymnasieutbildning på respektive gymnasieorter.
Den tekniska utbildningen bör vid varje gymnasium omfatta minst
de tre första årskurserna och i varje fall på gymnasieorter med mer än 120 gymnasieelever
bör inrättas minst två av alternativen i årskurs 3.
Överstyrelsen jör yrkesutbildning delar icke GU:s uppfattning om det lämpliga
i systemet 3+1 och anför bl. a. följande.
Det går en klar och skarp gräns i utbildningen i tekniska ämnen mellan årskurs
2 och 3. Utbildningen i de tekniska ämnena under de två första åren är
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
sålunda utpräglat odifferentierad. Den begränsas till ämnet teknologi. I årskurs
3 sker däremot en uppdelning i fyra differentieringar och blir mer »ingenjörsbetonad».
Behovet av speciallärare för årskurserna 3 och 4 är ungefär detsamma.
Den utrustning, som erfordras i årskurs 4, är visserligen mer omfattande
än i årskurs 3, för årskurs 2 erfordras dock egentligen icke någon specialutrustning
för undervisning i ämnet teknologi. Det av utredningen så starkt
understrukna behovet av att effektivt utnyttja ekonomiska och personella resurser
blir i långt högre grad förverkligat, om årskurserna 3 och 4 sammanföres till
en gemensam läroanstalt.
Överstyrelsen anser, att det är ogrundat att antaga att alternativet 2 + 2
skulle göra den tekniska lärokursen mindre attraktiv genom att eleverna får
flytta till en annan ort efter andra årskursen. Dessa ungdomar måste i alla
händelser träffa ett val ett år senare. Ett sammanhållet slutskede (2 -f- 2) kommer
att bevara kontinuiteten i undervisningen i tredje och fjärde årskursen.
Detta bidrar till att öka utexaminationen av ingenjörer.
På denna punkt är överstyrelsen för yrkesutbildning ej enig. Föredraganden
har med instämmande av två ledamöter i styrelsen anmält avvikande mening
och därvid bl. a. anfört:
Det finns alltså all anledning förmoda, att konstruktionen 2 + 2 kommer att
kraftigt minska intresset för teknisk utbildning. Konstruktionen 2 + 2 skulle
vidare innebära en avvikelse från en bärande princip i förslaget till gymnasiereform,
nämligen att på praktiskt taget alla gymnasieorter bör erbjudas gymnasieutbildning
inom samtliga huvudlärokurser fram till den tidpunkt, då övergång
till postgymnasiala utbildningsvägar kan ske. För egen del kan jag icke
ansluta mig till en uppfattning, som synes innebära, att man genom centralt
utfärdade bestämmelser skulle lägga hinder i vägen för kommunerna att anordna
utbildning för vilken de inom andra utbildningsformer har såväl materiella som
personella resurser, när därtill detta ur den samlade samhällsaspektens synpunkt
inte medför några ogynnsamma verkningar.
Åtskilliga myndigheter och organisationer har enbart genom mera allmänna
uttalanden anslutit sig till GU:s förslag rörande lokaliseringen. Detta gäller bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen och i huvudsak alla regionala myndigheter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser dock att det bör närmare undersökas
om inte de två sista åren av den tekniska lärokursen kan förläggas till centralgymnasiet
och länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län finner att en närmare
utredning erfordras om möjligheterna att med gott resultat förlägga undervisningen
i årskurserna 3 och 4 till olika skolenheter.
Länsskolnämnderna i Kronobergs, Gotlands, Gävleborgs, Malmöhus och Hallands
län uttalar sig explicit för GU:s förslag om centralisering av den avslutande
fjärde årskursen av den tekniska lärokursen. Av de elva kommuner, som
direkt uttalat sig i frågan, har tre förordat systemet 2 + 2 och de övriga anslutit
sig till GU:s uppfattning.
För GU:s förslag har vidare lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,
LO, SR, TCO, Svenska fackingenjörers förbund och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund
uttalat sig.
TCO anför bl. a. följande.
83
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961
Skäl kan också anföras för att centralisera även det tredje året inom den tekniska
studiegången. Mot en sådan ordning kan dock sägas, att det skulle vara
olyckligt att enbart i fråga om den tekniska utbildningen bryta sönder enhetligheten
i systemet under den 3-åriga normalstudietid, som för samtliga studievägar
ger inträde till högskolor och universitet. Mot anordningen talar också
det faktum, att man troligen skulle ha mycket svårt att sprida den tekniska
fackskoleutbildningen på önskvärt sätt, om man inte på de olika gymnasieorterna
kunde samordna den 2-åriga tekniska fackskolan med den tekniska utbildningen
under det tredje året i gymnasiet.
Vidare kan man befara, att en centralisering av två studieår inom den tekniska
gymnasieutbildningen skulle verka rekryteringshämmande. I valet mellan en
obruten naturvetenskaplig studieväg och en teknisk studieväg med endast två
år i hemortens gymnasium skulle säkerligen många elever och föräldrar stanna
för det förra alternativet, eftersom eleven då utan avbrott skulle kunna bedriva
sina studier i hemorten. En sådan rekryteringshämmande effekt måste man
undvika i ett läge, då det i stället synes angeläget att göra den tekniska utbildningen
attraktiv genom att erbjuda den på samma villkor och med samma
förutsättningar som de övriga studievägarna inom gymnasiet.
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund vill med utomordentlig skärpa framhålla
att inom ramen för en 4-årig teknisk studiegång skall de tre första läsåren
ges största möjliga spridning och avvisar bestämt en årskursdelning enligt förslaget
2 + 2. Ingenjörsförbundet säger vidare att konstruktionen 2 + 2 är försvarbar
endast under förutsättning av mer genomgripande förändringar av utredningens
förslag på så sätt att all eller så gott som all teknisk utbildning
slopades under de två första läsåren vilket skulle medföra en återgång till nuvarande
system med ett tekniskt gymnasium på ett 30-tal orter och att den naturvetenskapliga
grenens två första år kvalificerade till överflyttning till det tekniska
gymnasiets tredje årskurs. Förbundet anser också att det kan ifrågasättas,
om icke 2 + 2 alternativet även ur strikt pedagogisk synpunkt är väsentligt
sämre än 3 + 1 på grund av att teknologiämnet måste bli ett mycket isolerat
ämne vars lärare mycket starkt kommer att känna bristen på kontakt med
tillämpningarna och studiemålet.
För alternativet 2 + 2 har uttalat sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, statens tekniska forskningsråd, Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, SACO, Tekniska läroverkens
lärarförbund, Svenska teknologföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsingenjörers förbund, Högerns ungdomsförbund,
Tekniska läroverkens elevförbund, Kemikontoret och Sveriges mekanförbund.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med att
man genom att sammanhålla de två sista årskurserna vinner bl. a. att det inte
blir ett så allvarligt brott i de tekniska ämnena, vilket är betydligt viktigare
än brott i ämnena matematik och fysik, att icke det nuvarande tekniska gymnasiets
värdefulla miljö och särart går förlorad och att inte den tekniska studiegrenen
främst blir ett alternativ till vägen mot teknisk högskoleutbildning.
Även om ett sammanhållet slutskede skulle medföra betydligt större kostnader
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
och sannolikt ställa större krav på studiesociala åtgärder anser styrelsen det
vara ur samhällssynpunkt, med hänsyn till möjligheterna att verkligen göra den
tekniska studiegången både attraktiv och effektiv, synnerligen välanvända
medel.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att, om
organisationsformen 2 + 2 genomföres, underlättas såväl undervisningens effektivitet
som elevernas valfrihet.
SACO anser i likhet med Tekniska läroverkens lärarförbund att det finns en
rad skäl, som talar för konstruktionen 2 + 2. Eftersom en uppdelning i maskintekniskt,
byggtekniskt, eltekniskt och kemitekniskt alternativ göres redan efter
andra årskursen är det enligt organisationernas mening nödvändigt, att hela den
fackinriktade yrkesutbildningen förläggs till gymnasium med fullständig teknisk
utbildning. Först härigenom kan garantier skapas för att de tekniska gymnasiernas
yrkesutbildande karaktär och studiemål bibehålies. Vidare underlättas
lärarrekryteringen vid konstruktionen 2 + 2. Tekniska läroverkens lärarförbund
anser sig också kunna konstatera att denna konstruktion medför besparingar.
Svenska byggnadsingenjörers förbund framför ett eget förslag och vill i motsats
till GU förorda att på de orter, som har tekniska gymnasier, en intim samordning
sker av tekniska gymnasiets årskurs 3 och 4, fackskolan och yrkesskolan
och att dessa skils från den övriga gymnasiala undervisningen på orten.
Sveriges hantverks- och industriorganisation har tagit ställning för kombinationen
2 + 2 men kan ansluta sig till 3+1 om det fjärde tekniska studieåret
får en klart ingenjörsutbildande inriktning.
Vad gäller den organisatoriska samordningen mellan olika
skolformer på samma ort går skolöverstyrelsen först in på frågeställningen
vertikal eller horisontell samordning och anför härom.
Av de remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen i frågan, uttalar sig
13 för horisontell samordning, fyra för vertikal, medan fem yttrar sig mera
obestämt men framhåller, att hänsyn måste tas till lokala förhållanden.
Som skäl för vertikal samordning framhålls önskemålet om pedagogisk samverkan
mellan gymnasiet och underliggande skolform, vikten av att lärarna i
en högre skolform väl känner till vad som uträttas i en underliggande och är
förtrogna med dess undervisningsmetodik och kursinnehåll. Vidare befaras en
horisontell samordning komma att skapa en klyfta mellan högstadie- och gymnasielärare.
Som skäl för horisontell samordning framhålls, att denna syns medge bästa
möjliga utnyttjande av de personella och materiella resurserna, att de av grundskolans
högstadier, som är organisatoriskt förenade med ett gymnasium, torde
bli mer eftersökta än fristående sådana, vilket är mindre önskvärt, att ungdomens
val mellan gymnasium och fackskola (respektive yrkesskola) ej bör vara
geografiskt betingat, att båda skolformerna (gymnasium och fackskola) är frivilliga,
att det är av vikt att förbereda den kommande, mera fullständiga integrationen
av skolformerna, att övergången mellan skolformerna underlättas och
att från elevsynpunkt samordningen markerar gemenskap och likställighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
85
Överstyrelsen finner övervägande skäl tala för horisontell anknytning. Denna
låter sig bäst förena med den uppfattning om det gymnasiala skolstadiet som
en helhet, som överstyrelsen anser väsentlig.
Överstyrelsen för yrkesutbildning säger sig dela GU:s uppfattning att, om det
gymnasiala skolsystemet skall fungera väl, dess olika studievägar bör väljas på
»lika villkor». Överstyrelsen framhåller härom bl. a. följande.
Det kan i många fall vara befogat att samordna fackskola och gymnasium
för att på så sätt få underlag för att rätt utnyttja lärare och utrustning. I vissa
fall kan det av samma skäl vara befogat att samordna undervisningen mellan
gymnasium och yrkesskola. I andra fall kan det vara lämpligt att samordna yrkesskola
och fackskola. Samordningen mellan olika skolformer på det gymnasiala
stadiet kan, enligt överstyrelsens bestämda mening, icke lösas genom en entydig
modell ej heller genom att ett normalfall utformas, som riskerar att i realiteten
bli det enda alternativet. De lokala och regionala planeringsorganens uppfattning
om hur resurserna skall fördelas bör få göra sig gällande.
Statskontoret anser att frågan om fackskolornas placering icke kan ses principiellt
utan bör lösas på det sätt, som kan anses lämpligast i det enskilda fallet
med hänsyn till bl. a. utnyttjandet av de nuvarande skolornas lokaler.
Svenska yrkesskolföreningen anför följande.
Yrkesskolan kan redan nu i stor utsträckning erbjuda utrustning för teknisk
och ekonomisk utbildning, som är av den art att gymnasiet för sin undervisning
har direkt nytta av den. Yrkesskolan har vidare många lärare med akademisk
examen i språk, merkantila eller tekniska ämnen. Dessa kan givetvis användas
för undervisning på gymnasiet. Enligt föreningens mening har utredningen icke
i tillräcklig omfattning diskuterat möjligheten av att samordna gymnasiet och
yrkesskolan i stället för gymnasiet och fackskolan.
TCO ansluter sig helt till den horisontella samordningen samt anför:
Vid den lokala och den regionala planeringen bör således just de gymnasiala
skolformerna ses som en helhet, där den horisontella samordningen lokalmässigt
och organisatoriskt efter hand görs allt fastare. Däremot bör en vertikal samordning
i varje fall på längre sikt undvikas. Grundskolan bör betraktas som en
naturlig enhet, det gymnasiala stadiet med dess olika skolformer samordnade
som en annan naturlig enhet. Detta bör vara avgörande för planeringen.
Den horisontella samordningen föredrages av flertalet remissmyndigheter,
som yttrat sig i saken, men på flera håll har understrukits att den vertikala
tills vidare måste få förekomma. Dylika synpunkter har framförts från stadsfullmäktige
i Stockholm, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
SACO, Läroverkslärarnas riksförbund och Stor-Stockholms planeringsnämnd.
Stadsfullmäktige i Stockholm påpekar att samordningen i Stockholm för närvarande
är nästan uteslutande vertikal och beräknar att det kommer att kosta
staden 50 ä 00 miljoner kr. att skapa nya lokaler för sådana högstadier, som
ej kan rymmas i skolanläggningar, som skall omfatta gymnasium/fackskola.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför följande.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961±
De skäl, som GU anfört till stöd för en horisontell samordning av de gymnasiala
skolformerna finner förbunden övertygande. Förbunden kan därför rent
principiellt ansluta sig till den målsättning i planeringsarbetet, som GU angivit.
Men förbunden anser det samtidigt angeläget understryka att den yttre organisationen
inte får bli något självändamål, en organisation för principens skull.
Under en lång tid av år framåt måste det gymnasiala skolsystemet utformas med
tanke på ett effektivt utnyttjande av redan befintliga lokala resurser i form av
skolbyggnader, lärartillgång osv. På många håll har skolsystemet en vertikal
uppbyggnad, som det tar tid att förändra, och det finns också skolorter där
skolsystemet till viss del fått sin prägel av en redan inledd samverkan med t. ex.
yrkesutbildningen inom en lokal större industri. Det är därför viktigt att övergången
till den organisation för de gymnasiala skolformerna, som GU tänkt sig,
sker smidigt och att de centralt utfärdade riktlinjerna för planeringsarbetet inte
ges formen av direktiv utan snarare som vägledande anvisningar för de lokala
skolmyndigheterna. Förbunden konstaterar med tillfredsställelse att även GU
ger uttryck för dylika synpunkter.
SACO förklarar att organisationen delar GU:s uppfattning om de realekonomiska
och organisatoriska faktorernas stora betydelse vid planeringen av gymnasiets
yttre organisation och att organisationen därför i huvudsak ansluter sig
till GU:s förslag om en horisontell samordning av de gymnasiala skolformerna.
SACO understryker emellertid samtidigt de pedagogiska skäl som talar för en
vertikal samordning och anser, att den vertikala samordningen måste få förekomma
i betydligt större utsträckning än GU tänkt sig.
Läroverkslärarnas riksförbund anför följande.
Mot horisontell samordning talar det förhållandet att detta organisationsalternativ
mycket starkt försvårar det som synnerligen önskvärt bedömda samarbetet
mellan stadierna. GU anser visserligen att detta samarbete skall kunna
tillgodoses trots horisontell samordning bl. a. genom lämplig fördelning av lärarnas
tjänstgöring, genom gemensamma studiedagar, studiekonferenser och ämneskonferenser
m. m.
Detta sätt att tillgodose samarbetet över stadiegränserna är emellertid högst
otillfredsställande. Det förutsätter sålunda, att tjänstgöringsfördelningen görs
sådan, att lärarna inte blott tjänstgör vid olika (gymnasiala) skolformer inom
en och samma skolenhet utan därtill vid skolformer inom annan skolenhet.
Denna kraftiga utspridning av lärarnas tjänstgöring kommer för det första att
medföra betydande olägenheter för lärarna personligen och för det andra starkt
försvåra schemaläggningen vid de berörda skolenheterna. Införandet av gemensamma
studie- och ämneskonferenser utöver skolenheternas egna innebär också
en utökning av lärarnas arbetsuppgifter, samtidigt som även sådana arrangemang
kan kräva hänsynstagande i schemaläggningen och därmed försvåra detta
arbete för skolledningen.
Den av GU förordade samordningen har tillstyrkts av de sju länsstyrelser,
som yttrat sig härom.
Bland kommunerna syns med få undantag råda samstämmighet om att den
horisontella samordningen är att föredra framför den vertikala. Ej heller i övrigt
har GU:s samordningsförslag föranlett erinringar. Många kommuner har emellertid
beklagat att inte yrkeskolans ställning i det framtida gymnasiala skol
-
87
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196^
systemet kunnat belysas klarare och har dessutom understrukit att GU:s organisationsförslag
endast får ses som riktlinjer och ej som bindande direktiv.
Beträffande de av GU redovisade organisationsexemplen anför
skolöverstyrelsen följande.
I princip bör samtliga lärokurser finnas vid varje gvmnasieenhet. På det nya
gymnasiet behöver elevens val mellan naturvetenskaplig och teknisk lärokurs
eller mellan humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk inte ske slutgiltigt
förrän efter årskurs 2. En ensidig fördelning av lärokurserna på olika skolanläggningar
kan göra denna möjlighet tämligen illusorisk, bl. a. därför att eleven
drar sig för att utnyttja den, om den medför byte av skola.
Endast beträffande den tekniska undervisningen kan av ekonomiska skäl en
viss koncentration vara motiverad. Det gäller självfallet i första hand årskurs 4
men också den tekniska fackskolan med dess behov av kostnadskrävande speciallokaler.
Risken för felval torde vara mindre beträffande dessa elever än flertalet
andra. Ungdomar, som väljer teknisk utbildning, har ofta tidigt bestämt
sig för ett däremot svarande yrke. Det är emellertid önskvärt, att teknisk lärokurs
för årskurserna 1—3 fördelas på olika skolenheter så långt det är möjligt.
I anslutning till sitt yttrande i denna del har överstyrelsen kompletterat GU:s
framställning med två organisationsexempel, belysande det ena en organisation
med ca 60 klasser fördelade på två skolenheter och det andra en organisation
med ca 80 klasser fördelade på tre skolenheter.
Läroverkslärarnas riksförbund anför.
Det är inte lämpligt att den kommunala skolplaneringen ges en så ensidig
inriktning på horisontell samordning som GU tycks eftersträva genom sina
rekommendationer rörande olika organisationsmodeller. Den kommunala friheten
att planera den egna skolorganisationen efter lokala förhållanden förvandlas
lätt till en i realiteten centraldirigerad planering, om dessa rekommendationer
auktoriseras genom instämmande uttalanden av statsmakterna. Horisontell
samordning kan visserligen bli nödvändig i vissa kommuner, men den vertikala
samordningen måste få förekomma i betydligt större utsträckning än GU tänkt
sig. Om horisontell samordning rekommenderas av statsmakterna i av utredningen
föreslagen omfattning, förutsätter förbundet att personalen på lämpligt
sätt kompenseras för de olägenheter som då kan uppstå vid genomförandet av
det önskvärda pedagogiska samarbetet över stadiegränserna.
Frågan om huvudmannaskapet för gymnasiet behandlas av flertalet
remissinstanser.
Skolöverstyrelsen ansluter sig här helt till GU:s förslag men vill också understryka
det principiellt betydelsefulla i främst 1950 och 1962 års riksdagars beslut
om att grundskolan skall vara en kommunal angelägenhet. Först därigenom kan
enligt överstyrelsens mening skolan få den lokala förankring som erfordras för
att den skall bäras upp av medborgarnas och det egna samhällets intresse och
omvårdnad. Även vikten av administrativt enkla former för skolförvaltningen
talar starkt för denna lösning.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Av de remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, har samtliga länsskolnämnder
utom en tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om kommunen
som huvudman. Länsskolnämnden i Blekinge län anser att frågan bör slutligt
prövas först sedan yrkesutbildningsberedningen avgivit sitt principbetänkande.
Praktiskt taget alla hörda lärarkollegier uttalar sig för staten som huvudman.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser, att mycket talar för landstingen såsom
huvudmän för gymnasieutbildningen. Då denna fråga emellertid måste ses
i ett vidare sammanhang än vad som skett, anser sig överstyrelsen kunna tillstyrka
förslaget om primärkommunal huvudman för gymnasiet.
Av övriga ca 50 remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, delar 36 instanser,
däribland riksrevisionsverket, 19 länsstyrelser samt Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet GU:s uppfattning. SACO, Läroverkslärarnas
riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund samt Universitetslärarförbundet
förordar däremot staten som huvudman. Svenska yrkes skoiför eningen
och Riksförbundet landsbygdens folk finner landstingen vara bäst lämpade som
huvudmän. Lantbruksstyrelsen vill att avgörandet skall uppskjutas.
Riksrevisionsverket anser skälen för en kommunalisering av gymnasierna
bärande och anför i anslutning härtill följande.
Den 1958 införda ordningen med de kommunala skolstyrelsernas ekonomiska
förvaltning av de statliga läroverken har i praktiken visat sig avsevärt mera
arbetskrävande för riksrevisionsverkets revision än man från början haft anledning
räkna med. Icke minst det förhållandet att staten och kommunen har olika
redovisningsår tycks ha vållat de redovisande kommunala organen svårigheter.
Härtill kommer att det i flera fall konstaterats att kommun åvilande utgifter
bestritts med statliga anslagsmedel, vilket enligt ämbetsverkets uppfattning
ytterligare styrker behovet av ett enhetligt huvudmannaskap.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför:
Den nära förankring i det medborgerliga inflytandet som man vill ge åt skolväsendet
torde i princip bäst uppnås om primärkommunernas skolstyrelser får
ansvaret för alla skolor inom kommunen.
Om gymnasierna således bör ligga under den kommunala skolstyrelsen, återstår
att ta ställning till huru huvudmannaskapet skall ordnas. Detta kan antingen
— såsom nu i regel är fallet — vara statligt, trots att gymnasierna skolorganisatoriskt
och administrativt lyder under skolstyrelsen, eller kommunalt, såsom
fallet är t. ex. beträffande grundskolan, yrkesskolan, de kommande fackskolorna
och de under avveckling varande högre kommunala skolorna. Förbunden delar
på denna punkt utredningens mening att det lämpligaste synes vara att primärkommunerna
göres till huvudmän för hela det kommande gymnasiet med dess
olika studievägar. Därigenom försvinner bl. a. den sakliga egendomlighet som ligger
däri att för närvarande tekniska gymnasier alltid är statliga och handelsgymnasicr
är kommunala medan allmänna gymnasier normalt börjar som kommunala
men sedan övergår till att bli statliga. Uppenbart är att en rationell samordning
i en och samma skolenhet av skilda gymnasieformer eller av gymnasium
och t. ex. fackskola i hög grad underlättas om gymnasiet lyder under samma
kommunala huvudmannaskap som övriga skolor.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h
TCO anser, att ett enhetligt huvudmannaskap bör genomföras i varje fall för
hela det gymnasiala skolsystemet varvid mycket talar för att dessa skolformer
får samma huvudman som grundskolan. Då beslut om primärkommunalt
huvudmannaskap för såväl grundskolan som fackskolan redan fattats kan
inte gärna annat än primärkommun komma i fråga som huvudman för gymnasiet.
TCO motsätter sig under alla förhållanden, att någon av det gymnasiala
skolstadiets skolformer bryts ut ur ett i övrigt enhetligt huvudmannaskapssystem.
Organisationen bedömer det därför som mycket angeläget, att även
yrkesskolan, så långt den har att ge en elementär yrkesutbildning för det gymnasiala
åldersstadiet, för framtiden förs in under ett primärkommunalt huvudmannaskap.
SACO, Tekniska läroverkens lärarförbund och Läroverkslärarnas riksförbund
anser att starka skäl talar för alternativet staten som huvudman. Sistnämnda
förbund anför i detta sammanhang följande.
GU bygger sitt ställningstagande helt på en förtröstan på att kommunerna
som huvudmän skall svara för gymnasiernas standard på ett tillfredsställande
sätt. Utredningen menar att kommunerna med få undantag gjort insatser på
detta område som mycket väl tål jämförelse med och överträffar motsvarande
statliga insatser.
Det är inte bekant vilket material GU avser genom sin hänvisning till »erfarenheten»
av kommunernas välvilja. Det är möjligt att denna bedömning är
riktig, när det gäller materielanslag fram till dags dato. En undersökning som
inom förbundet gjorts av Rektorernas riksförening för några år sedan pekar i
denna riktning.
Däremot är de hittillsvarande erfarenheterna mycket blandade, när det gäller
behov av t. ex. kanslipersonal. Sålunda har den obligatoriska skolans skolledare
ofta beklagat sig över otillräckliga resurser i detta avseende. Även skolledare
vid statliga skolor, som fått hand om kommunala avdelningar har ofta gjort
samma erfarenheter. Detta är mycket betänkligt med hänsyn till att GU:s program
i mycket stor utsträckning förutsätter inrättandet från kommunernas
sida av en rad nya tjänster för »stabs-» eller »service-»personal i gymnasierna
dock utan att det föreslås för kommunerna bindande föreskrifter i detta avseende.
För ett statligt huvudmannaskap talar enligt riksförbundet vidare såväl
pedagogiska skäl som själva reformsituationen. Men förbundets ställningstagande
har också dikterats av andra motiv:
Därtill kommer att förslaget om kommunalisering av gymnasierna rymmer
många okända faktorer, när det gäller personalens ställning. Frågor rörande anställningsform,
tillsättningsförfarande och tillsättningsmyndighet kan visserligen
i och för sig lösas oberoende av huvudmannaskapet. Det är dock risk för att
sådana frågor genom utvecklingen under en viss tid påverkas av det förhållandet
att t. ex. kommunen är huvudman för skolformen och rektorerna och lärarna
är kommunalt anställda. Även bortsett från dessa speciella frågor finns det dels
sådana där konsekvenserna av en kommunalisering är uppenbart oförmånliga
för berörd personal —- t. ex. handläggningen av disciplinärenden för rektorerna
— dels sådana där man riskerar en försämring — t. ex. frågan om ferielön —
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
dels slutligen sådana där konsekvenserna är oklara, t. ex. förhandlingsrättens
praktiska tillämpning.
För förbundet som personalorganisation är detta ytterligare ett skäl att avstyrka
den föreslagna kommunaliseringen av gymnasierna.
Bland kommunerna är uppfattningen att gymnasiet skall kommunaliseras helt
förhärskande. Av ca 115 kommuner, som behandlar frågan, företräder sålunda
nära 100 denna mening, några kommuner har inskränkt sig till att framhålla
att huvudmannaskapet skall vara enhetligt och ett tiotal har valt mellan staten
och landstingen såsom huvudmän. I den sistnämnda gruppen har landstingen
fyra förespråkare, vilka i sina uttalanden givit uttryck åt viss försiktighet och
ansett, att det definitiva ställningstagandet borde föregås av ytterligare överväganden.
Ett par kommuner, som voterat för statligt huvudmannaskap, har
ansett att alla skolformer borde förstatligas.
2.2.4.2 Fackskolan
Vad angår frågan om fackskolans förhållande till gymnasiet
och yrkesskolan biträder skolöverstyrelsen vad FU anfört
rörande det gymnasiala skolsystemet som en helhet, vikten av gemensam planering
för de gymnasiala skolformerna, den yttre samordningen mellan gymnasium
och fackskola samt kommunernas relativa frihet att lösa samordningsfrågor med
hänsyn till de lokala förhållandena. Vad FU anfört och föreslagit angående de
2-åriga handelskursernas framtid har också godtagits av skolöverstyrelsen som
vidare framhåller:
Överstyrelsen vill också i konsekvens härmed ytterligare understryka vad FU
i övrigt anför rörande inrättande av ekonomisk och teknisk fackskola samt om
den risk som föreligger, att ett icke önskvärt parallellskolesystem skulle uppstå,
om de 2-åriga handelskurserna skulle kvarstå vid sidan om fackskolan. Överstyrelsen
är i likhet med FU helt medveten om att åtskilliga orter, som enligt
gjorda planeringsöverväganden icke kan erhålla fackskola, kan frestas att erbjuda
sina ungdomar en utbildning motsvarande den som ges i de 2-åriga handelskurserna
och på så sätt negativt påverka elevunderlaget vid den fackskola,
till vars elevområde vederbörande ort hör.
Inte heller FU:s förslag i fråga om de 1-åriga påbyggnadskurserna ovanför de
1-åriga handelskurserna eller dessa senare kursers framtid ger enligt skolöverstyrelsens
mening anledning till erinran. Överstyrelsen tillstyrker också förslaget
om successiv avveckling av de kommunala tekniska dagskolorna och bibehållande
tills vidare av de tekniska aftonskolorna.
Universitetskanslersämbetet finner att de föreslagna fackskolorna innebär en
välmotiverad komplettering av skolorganisationen. Större konsistoriet i Uppsala
uttalar sin fulla anslutning till strävan att skapa denna alternativa skolform till
gymnasiet. Likaså finner humanistiska och naturvetenskapliga fakulteterna i
Uppsala, att ett stort behov av denna skolform kommer att föreligga, icke minst
för att avlasta gymnasierna. Genom sin mera direkt praktiska inriktning bör de
91
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196A
olika fackskolorna bli goda komplement till gymnasiet. Matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Göteborg anser det vara av vikt, att det finns ett gott urval
av alternativa studiemöjligheter efter genomgången grundskola. Det föreliggande
förslaget till utformning av fackskolan som ett alternativ till studier i yrkesskola
eller gymnasium är enligt fakultetens mening i vissa väsentliga drag gott.
Lärarkollegierna vid karolinska och farmaceutiska instituten anser att fackskolorna
kommer att erbjuda ett gott studiealternativ, inte minst med hänsyn till
de goda möjligheter, som föreslås skola föreligga för övergång från fackskola till
gymnasium och tvärtom.
I FU:s syn på samordningen mellan fackskolan och andra skolformer instämmer
så gott som alla remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, även
om det hävdas att man måste gå fram med försiktighet vid den föreslagna avlösningen
av yrkesskolkurser. Länsskolnämnden i Värmlands län finner det angeläget
att åtminstone några av de tekniska skolorna av internattyp får bestå
vid sidan av de tekniska fackskolorna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning ansluter sig i princip till FU:s förslag att
2-åriga handelskurser och sådana 1-åriga påbyggnadskurser som i första hand
skall ge en allmän merkantil vidareutbildning avlöses. Härmed avser emellertid
överstyrelsen sådana kurser som väsentligen har ett utbildningsmål av samma
slag som den ekonomiska fackskolan. Det är dock enligt överstyrelsens mening
angeläget tillse, att avlösningen icke kommer till stånd, förrän eleverna kan
erbjudas likvärdig utbildning. Specialkurser av olika slag förutsätter överstyrelsen
vidare skall bestå.
Även när det gäller heltidskurserna vid de kommunala tekniska skolorna bör
enligt överstyrelsens mening en avlösning komma till stånd.
TCO finner det väsentligt att även FU bedömt fackskolan som en del inom
ett enhetligt gymnasialt skolsystem, där även gymnasiet och yrkesskolan måste
föras in i bedömningen.
Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att den svårighet, som
redan tidigare förelegat att ta definitiv ställning till fackskolans utformning och
inplacering i det gymnasiala skolsystemet, ytterligare ökat genom att osäkerhet
råder om yrkesutbildningens organisatoriska utformning och anpassning till
övrig utbildning. Organisationen anser därför att beslut om fackskolorna endast
bör inriktas på en provisorisk lösning i avvaktan på att yrkesutbildningsberedningens
arbete har slutförts.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför beträffande
fackskolans samordning med andra skolformer följande.
Visserligen hävdas från GU:s och FU:s sida att fackskolan skall beräknas få
ett sådant egenvärde att samordningen med ett gymnasium inte skulle utfalla
till fackskolans nackdel i fråga om attraktionskraften hos eleverna. Förbunden
är emellertid inte övertygade om att detta resonemang är helt realistiskt, och
anser att underlag knappast ännu finns för cn dylik slutsats. Det kan därför
redan med hänsyn till fackskolans egenvärde vara befogat att låta den få finnas
även på orter, där den inte behöver befaras att från början i någon mån stå i
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 ur 1964
skymundan för ett gymnasium. Det förefaller sannolikt att fackskolan, därest
den organiseras som fristående skolenhet, lättare skulle komma att få en självständig
profil och därmed ett högre egenvärde än om den regelmässigt skall
samordnas med annan skola. Utrymmet för en kommunal bedömning av lokaloch
organisationsfrågorna från fall till fall måste här få bli relativt stort. Planering
efter en generell schablon tar förbunden på denna punkt avstånd från.
Förbunden är vidare tveksamma inför förslaget om avlösning av de 2-åriga
handelskurserna.
Bland övriga remissinstanser som yttrat sig om fackskolans infogande i skolsystemet
och konsekvenserna därav för yrkesskolans del har flertalet i huvudsak
anslutit sig till FU:s mening även om man beträffande avlösningen av yrkesskolkurserna
manar till stor försiktighet. Dylika synpunkter har framförts av
bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads
län, SR, TCO och Svenska fackingenjörers förbund.
Sveriges lantbrulcsförbund vill ej tillstyrka en avveckling av yrkesskolor på
orter där fackskola ej upprättas utan finner en ombildning av dessa yrkesskolor
till fackskolor mera ändamålsenlig.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att tekniska
institut och tekniska aftonskolor skall bibehållas och beredas möjlighet att
anpassa sig till de förändrade utbildningsförhållandena. Organisationerna anför
i anslutning härtill:
Bland annat måste understrykas, att de instituts- och fackskoleingenjörer
enligt nu gällande terminologi, som de föreslagna teknikerna avses ersätta, vanligen
har lång praktisk erfarenhet före sin fackutbildning. Detta gör dem särskilt
värdefulla och väl lämpade för vissa befattningar. Vidare representerar de
i nuvarande situation en s. k. begåvningsreserv, som med den nya skolorganisationen
bereds tillfälle till lämplig utbildning redan i ungdomsåren. Det är just
denna kombination av praktisk erfarenhet och teoretisk fortbildning, som gjort,
institutsingenjörerna så väl lämpade för arbetsledande befattningar. De underställda
torde känna det som en betydande trygghet i arbetet att deras arbetsledning
har just detta med viss teoretisk kunskap kompletterade praktiska kunnande.
Beträffande planeringen för och upprättande av fackskola
framhåller skolöverstyrelsen att man sedan länge funnit det ändamålsenligt att
bedriva gymnasieplaneringen regionsvis. Överstyrelsen konstaterar vidare att
gymnasieregionen är det naturliga underlaget för en planering även i fråga om
fackskolan. Då yrkesskolerekryteringen syns mer än vad man hittills antagit
vara regionalt betingad, kan också yrkesskolan tas med vid de regionala beräkningarna,
i varje fall i initialstadiet av planeringen, anser överstyrelsen. Skolöverstyrelsen
instämmer vidare i vad FU anfört angående villkoren för upprättande
av fackskola.
Länsstyrelsen i Jönköpings län delar FU:s uppfattning, att fackskolans elevområde
i normalfallet bör sammanfalla med gymnasiets elevområde och att fackskolan
därvid samorganiseras med andra skolformer på samma nivå. Denna prin
-
93
Kungl. Maj:ts ;proposition nr 171 år 1964
cip får dock enligt länsstyrelsens mening inte utesluta möjligheten att till annan
ort än gymnasieort förlägga fackskola och/eller yrkesskola, då särskilda skäl
föreligger härför,
Ett flertal kommuner understryker behovet av bärkraftiga upptagningsområden
för fackskolorna och ansluter sig till FU:s uppfattning att de nuvarande
gymnasieregionerna kan användas för erforderliga beräkningar.
FU:s överväganden och förslag rörande folkhögskolan har i huvudsak
rönt ett positivt mottagande i remissyttrandena. De relativt få invändningar som
framföres avser framförallt dels konkretionen i de olika uppslag och förslag om
åtgärder som FTJ framfört, dels frågan om folkhögskolans ställning och uppgifter
i framtiden. Till dem som i allt väsentligt delar FU:s uppfattning i sistnämnda
hänseende hör skolöverstyrelsen, som bl. a. anför följande.
Som en följd av samhällsutvecklingen har folkhögskolan anpassat kursernas
innehåll efter nya utbildningsbehov. Skolornas verksamhet omspänner därför
kurser av mycket varierande inriktning, från kurser med i traditionell mening
allmänbildande innehåll till kurser för i det närmaste ren yrkesutbildning.
Enligt överstyrelsens bedömning kommer folkhögskolan även i framtiden att
få uppgifter som gäller såväl vidareutbildning som bildning. Detta framgår också
av FU:s överväganden. Det är för övrigt inte möjligt att dra en skarp gräns
mellan bildning och utbildning och därför inte heller att dela upp folkhögskolans
kurser i från varandra skilda kategorier i detta hänseende.
Statsmakterna har tidigare understrukit, att folkhögskolans huvuduppgift bör
vara personlig och medborgerlig fostran. Liksom FU ansluter överstyrelsen sig
till denna ståndpunkt. Även om vissa uppgifter ifråga om vidareutbildning kan
väntas kvarstå och nya sådana tillkomma, bör huvudinriktningen alltid gälla
orientering i personliga och medborgerliga frågor. Denna uppgift kan folkhögskolan
enligt överstyrelsens mening fullgöra endast om den får bibehålla sin fria
ställning.
Överstyrelsen framhåller vidare, att folkhögskolans insats i bildningsarbetet
varit av största betydelse liksom att under de senaste åren folkhögskolan blivit
en allt mer integrerad del av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
TCO uttalar i ett längre yttrande inledningsvis bl. a. följande.
TCO kan med tillfredsställelse konstatera, att FU ganska ingående har diskuterat
frågan om folkhögskolans framtida ställning och uppgifter. FU:s överväganden
och förslag till åtgärder innehåller många värdefulla synpunkter och
intressanta uppslag för den kommande utvecklingen inom svensk folkhögskola.
Om FU:s positiva och optimistiska inställning till folkhögskolan skall bli mer
än allmänna önskemål och rekommendationer, krävs emellertid att beslut om
vissa preciserade åtgärder snarast fattas. Folkhögskolan har, som FU framhåller,
sin självklara plats i det svenska skolväsendet.
Med anledning av FU:s uttalande att folkhögskolans uppgift att ge medborgerlig
och personlig bildning även i framtiden är ytterst betydelsefull redovisar
TCO mer ingående de för folkhögskolan utmärkande dragen, vilka organisationen
anser ger förutsättningarna för en framtida verksamhet i linje med de hittillsvarande
uppgifterna.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
De kritiska synpunkter, som framförts beträffande frågan om folkhögskolans
ställning och uppgifter, hänför sig mindre till FU:s överväganden än till den
uppmärksamhet, som ägnats skolformen i samband med skolväsendets omdaning
i sin helhet. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Södermanlands lön bl. a.:
Folkhögskoleopinionen har illa berörts av de skolplaner, som fortsättningsvis
bibehåller folkhögskolan på undantag. Det är enligt länsstyrelsens mening föga
stimulerande för folkhögskolan att dess väsentliga insatser under ett århundrade
— avsedda som alternativ till en i begynnelsen dogmbunden föreställning om
bildningens innehåll — inte heller i det reformarbete, som nu pågår, rönt starkare
uppmärksamhet än vad fallet är.
Fråga är om det inte skulle ha tett sig mera framsynt att redan från begynnelsen
ha analyserat folkhögskolans ställning jämsides med fackskolans, kanske
att rent av ha sökt någon form av samordning mellan skoltyperna. Det är
kanske inte ännu för sent. Även om länsstyrelsen liksom sannolikt många andra
remissorgan har anledning att räkna med att folkhögskolan — med erforderlig
anpassning — skall förmå hävda sig, kan länsstyrelsen inte frigöra sig från intrycket
att en tilltalande planering missat ett mycket väsentligt sammanhang i
en i övrigt framsynt uppbyggnad av vårt bildnings- och utbildningssystem.
Riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar och Kronobergs lön
samt Centerns kvinnoförbund och Samverkande bildningsförbunden anser att
frågan om folkhögskolans ställning bör göras till föremål för särskild utredning.
I fråga om folkhögskolans relation till fackskolan ansluter
skolöverstyrelsen sig till de synpunkter och överväganden FU anfört och
begränsar sig till vissa kommentarer. Beträffande frågan om folkhögskolans
möjlighet att i merithänseende mäta sig med den 2-åriga sociala fackskolan bedömes
utsikterna därtill såsom goda. Överstyrelsen utvecklar sin uppfattning
på följande sätt.
Även om kraven i många avseenden kommer att höjas, när grundskolan genomförts,
har folkhögskolan under förutsättning av bibehållen lärarstandard och
ökade resurser för fortbildning av lärare alla möjligheter att anpassa sin undervisning
till de högre krav som den nya skolsituationen kommer att ställa. Överstyrelsen
har för avsikt att arbeta för att gällande intagningsbestämmelser och
intagningspraxis vid statliga verk och institutioner utformas i enlighet därmed.
Dessutom bör möjligheter skapas för att stärka folkhögskolans ställning i detta
hänseende också i den kommunala förvaltningen och i näringslivet.
Det bör vidare enligt överstyrelsens mening vara möjligt för folkhögskolelever
att på liknande sätt som från fackskolan övergå till gymnasium.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför bl. a. följande.
Folkhögskolorna bör ges så stor frihet att utforma sin verksamhet att det för
huvudmännen framstår som en stimulerande uppgift att på grundval av vunna
erfarenheter förnya skolformen samtidigt som dess särprägel bibehålies. Med
den målsättningen torde inte folkhögskolan behöva känna sig som alternativ
till en social fackskola. Tvärtom torde de planerade fackskolorna ge folkhögskolan
större chanser att mer än hittills kunna förverkliga sin huvuduppgift att
ge medborgerlig och personlig bildning. Det synes därför värdefullt att den
ekonomiska bidragsgivningen från statsmakternas sida till folkhögskolorna inte
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 95
onödigtvis förenas med villkor, som kan verka hämmande på folkhögskolans fria
utveckling.
TCO anför beträffande förhållandet mellan folkhögskola och social fackskola
bl. a. följande.
Det är rimligt att anta, att efterfrågan på gymnasial utbildning kommer att
utgå från två helt skilda ungdomsgrupper: utom den större gruppen omfattande
sexton-sjuttonåringarna även en äldre grupp omkring och över tjugoårsåldern
med betydligt högre grad av social och personlig mognad. Redan nu är en genomsnittsålder
på 22—24 år vid folkhögskolorna inte ovanlig. Elevernas förkunskaper
uppgår ofta till real- eller flickskolenivå, men utfrågningar av eleverna
beträffande deras tidigare skolerfarenheter visar, att dessa inte anser sig
ha fått tillräckligt utbyte av sin skolgång under brytningsåren, innan studieintresset
och studieförmågan mognat.
För denna äldre grupp av ungdomar kommer folkhögskolan att utgöra ett
utbildningsalternativ vid sidan av fackskolan. Starka skäl talar också för att en
lämplig studieväg till yrken, som innebär kontakt och samarbete med andra
människor i arbetsledande och sociala uppgifter, omfattar en tids förvärvsarbete,
innan den yrkesförberedande utbildningen påbörjas. För en grupp ungdomar kan
folkhögskolan alltså komma att framstå inte bara som ett likvärdigt utan också
som ett bättre alternativ än motsvarande utbildning i fackskolan.
TCO efterlyser i anslutning till FU:s uttalanden om folkhögskolans kompetensvärde
klarare precisering av det meritvärde, som genomgång av 2-årig folkhögskoleutbildning
ger, samt bättre informationer härom. TCO finner det vidare
i hög grad sannolikt att folkhögskolans uppgifter inom vuxenutbildningen kommer
att växa kraftigt och ger några exempel på sådana uppgifter. Organisationen
anser att folkhögskolan har goda förutsättningar att göra en värdefull insats
på detta område, genom sina speciella möjligheter att smidigt anpassa sig både
efter de studerandes och samhällets krav och efter det synnerligen heterogena
elevmaterialets förutsättningar.
Centerns kvinnoförbund anför följande.
Vad man saknar i utredningen är en klar ställning till den kompetens folkhögskolan
i framtiden kommer att ge. Visserligen sägs att nivån allteftersom grundskolan
genomföres kommer att ligga högre än nu, i vissa fall skulle den slutliga
kunskapsnivån ligga över faekskolans och gymnasiets. Det är gott och väl med
sådana uttalanden, men för de ungdomar som vill gå vidare är det oerhört väsentligt
att veta hur deras betyg från folkhögskolan står sig i konkurrensen med
betyg från andra skolformer.
Beträffande planeringsfrågorna ansluter sig skolöverstyrelsen till
FU:s uppfattning rörande omändring av folkhögskola till fackskola men förutsätter
att inrättandet av fackskolan sker i vanlig ordning, dvs. efter medgivande
av Kungl. Maj:t samt yttrande av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen. Överstyrelsen
anser det önskvärt att i första hand andra utvägar sökes i den händelse
elevrekryteringen vid eu skola skulle bli otillfredsställande. I främsta rummet
borde undersökas om inte skolan kunde omändras til! ungdomsfolkhögskola.
Denna skolform kommer att bli av stor betydelse anser överstyrelsen och föreslår
att möjligheter skapas att vid behov inrätta permanenta ungdomsfolkhög
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196.''/.
skolor. I första hand bör därvid undersökas om behovet kan täckas genom att
som nyss nämnts omändra en folkhögskola för vuxna. Överstyrelsen understryker
vidare att samtliga frågor av planeringskaraktär, när det gäller folkhögskolor,
måste handläggas i samråd mellan skolornas huvudmän, skolöverstyrelsen
och vederbörande länsskolnämnder.
Sveriges lantbruksförbund anser att folkhögskolor ombildade till internatfackskolor
bör kunna bli ett värdefullt komplement till övriga fackskolor. Samma
uppfattning har länsstyrelsen i Västerbottens län och Riksförbundet landsbygdens
folk.
De riktlinjer FU angivit och de konkreta uppslag som förts fram beträffande
folkhögskolans utveckling har bedömts mycket positivt i remissyttrandena.
I några fall har kompletterande förslag framförts.
Skolöverstyrelsen finner uppslaget med kortare kurser väl värt att
pröva. Vidare framhåller överstyrelsen folkhögskolornas lämplighet för ungdoms-,
studie- och organisationsledarutbildning och
poängterar särskilt, att behovet av ungdomsledarutbildning är stort. Överstyrelsen
påpekar, att expertmedverkan i vissa fall kan bli nödvändig, när folkhögskolorna
skall meddela dylik utbildning. Kostnaderna härför uppskattar överstyrelsen
till ca 4 000 kr. per skola och föreslår att ett anslag på 80 000 kr. ställs
till överstyrelsens förfogande för 1965/66 för bestridande av kostnaderna vid
omkring 20 skolor.
Vad gäller folkhögskolans uppgifter på den postgymnasiala
undervisningsnivån finner överstyrelsen det vara en naturlig utveckling
att studier kan bedrivas i vissa ämnen ledande till kunskaper motsvarande
t. ex. vad som fordras för ett akademiskt betyg eller mer. Överstyrelsen anser
att försöksverksamhet bör anordnas enligt i huvudsak följande riktlinjer.
En undervisning vid folkhögskolorna på postgymnasial nivå torde för att ge
eleverna fullt utbyte av deras studier i hög grad befrämjas av nära samverkan
mellan lärare vid universitet och den berörda folkhögskolan. En universitetslärare
kan då leda planeringen av undervisningen och dessutom ha möjlighet att
följa utvecklingen i lämplig utsträckning samt hålla seminarieövningar och vissa
föreläsningar i vederbörande ämne. För seminarier och föreläsningar, planeringsoch
uppföljningsarbete samt resekostnader bör utgå ersättning till folkhögskolan
och de medverkande.
Det förutsätts,
att undervisningen pågår i 30 veckor,
att universitetslärare medverkar som föreläsare och ledare av seminarieövningar,
att dubbelföreläsningar hålls en gång varannan vecka och seminarieövningar
varannan vecka,
att ersättning utgår till den anlitade läraren för planering samt
att rektor och den lärare vid skolan, som anlitas för kompletterande undervisning
och handledning, erhåller viss tillgodoräkning i tjänstgöringsskyldigheten.
Överstyrelsen beräknar, att här nämnd undervisning kan anordnas vid fem
skolor med två kurser vid vardera. Mot bakgrunden av erfarenheter från regional
akademisk undervisning uppskattar överstyrelsen kostnaden för sådan kurs i ett
97
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
ämne till 15 000 kr. och föreslår därför att 150 000 kr. ställs till överstyrelsens
förfogande för ändamålet.
Eleverna bör från folkhögskolan få intyg, som utvisar kursens längd och det
avsnitt av ämnet som behandlats, ävensom omdöme om sin förmåga att tillgodogöra
sig undervisningen enligt folkhögskolestadgan.
Universitetskanslers ämbetet finner det påtagligt, att folkhögskolan har stora
möjligheter att tack vare skolväsendets utbyggnad successivt och avsevärt höja
sina bildningsmål.
Folkhögskolornas kursprogram berörs också av arbetsmarknadsstyrelsen och
Hermods korrespondensinstitut. Arbetsmarknadsstyrelsen pekar på möjligheter
att anordna omskolningskurser vid folkhögskolorna och korrespondensinstitutet
betygar sitt intresse för tanken på akademisk undervisning per korrespondens
vid dessa skolor. Skolstyrelsen i Västerås avstyrker däremot akademisk undervisning
vid folkhögskolorna.
TCO konstaterar i sitt yttrande den tendens till ökning av antalet kortare
kurser vid folkhögskolan, som under senare år kunnat iakttagas, och framhåller
att dessa kurser otvivelaktigt svarar mot ett växande behov. TCO förutsätter
emellertid att den fortsatta utbyggnaden av korta kurser betraktas som ett
komplement till huvudkurserna och anför vidare:
För att folkhögskolan på ett fullgott sätt skall kunna fylla denna delvis nya
uppgift, måste vissa garantier för verksamheten skapas. Det räcker inte med
att folkhögskolestadgan ger formella möjligheter att anordna korta kurser vid
sidan av de längre. Ändringar i bestämmelser, som reglerar rektorernas och lärarnas
arbets- och löneförhållanden, blir också nödvändiga. Likaså är det en
nödvändig förutsättning, att rätten till studiehjälp gäller även för deltagare i
kortkurser.
TCO ansluter sig till FU:s uppfattning att de förestående förändringarna inom
folkhögskolan kommer att medföra ökade krav på skolans materiella och personella
resurser. I denna del yrkar TCO bland annat att högre lärartjänster,
jämställda med lektorstjänsterna vid gymnasierna, inrättas vid folkhögskolan.
FU:s förslag att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att jämväl
utreda frågan om lärarutbildning för folkhögskolan, biträdes av skolöverstyrelsen.
Vidare framhåller överstyrelsen behovet av fortbildning
för folkhögskolans lärare och ansluter sig därvid till FU:s förslag
men föreslår därtill att ytterligare en s. k. tiodagarskurs samt rektorskonferenser
och regionala pedagogdagar anordnas. Kostnaderna härför beräknas till sammanlagt
67 000 kr., vilket belopp föreslås ställas till överstyrelsens förfogande
för anordnandet av nämnda kurs, konferenser och pedagogdagar under 1965/66.
En tjänst som biträdande folkhögskolinspektör föreslås vidare skola inrättas vid
överstyrelsen.
Överstyrelsen understryker FU:s bedömning att en väsentlig förstärkning av
anslagen till folkhögskolan krävs för att skolan skall kunna fullgöra
sina uppgifter och framlägger förslag till ökning av driftbidrag och byggnadsbidrag.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt Nr 171
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
2.3 Departementschefen
2.3.1 Den kvantitativa utvecklingen
Under de senaste decennierna har utbildningssituationen i vårt land snabbt
förändrats. Samhällets sociala och ekonomiska omvandling och den stegrade
kulturella aktiviteten har drivit fram och gjort möjliga ständigt ökade kvalitativa
och kvantitativa förbättringar av utbildningsväsendet. I insikt om att den
obligatoriska skolan måste omdanas efter nya och växande krav från individer
och samhälle fattades år 1950 beslutet om enhetsskolans genomförande, vilket
efter omfattande utredningar och praktiska försök fullföljdes genom grundskolereformen
1962. Inom några få år är i stort sett alla ungdomar i åldern 7—16 år
under utbildning.
På grundval av främst 1955 års universitetsutrednings förslag har en rad åtgärder
genomförts varigenom universitets- och högskoleväsendet erhållit kraftiga
förstärkningar av resurserna för utbildning och forskning. Vid 1960 års riksdag
uppdrogs riktlinjer för detta utbildningsväsendes utbyggande under 1960-talet och under 1963 års höstsession biträdde riksdagen de av mig förordade riktlinjerna
för den erforderliga ytterligare utbyggnaden fram till 1970-talets början,
då det totala antalet studerande vid universitet och högskolor beräknas överstiga
80 000. Den mycket kraftiga expansionen av utbildningsväsendet på
universitets- och högskolenivå — från ca 15 000 studerande för 20 år sedan till
omkring 50 000 i dag — kommer alltså att fortsätta i snabb takt.
Det senaste decenniets reformarbete på utbildningsområdet har sålunda i viktiga
avseenden lett till beslut, när det gäller den obligatoriska skolans och universitets/högskoleväsendets
utformning och utveckling. I avvaktan främst på lösningen
av grundskolefrågan har reformerna av det gymnasiala åldersstadiets
skolor varit mer begränsade. En provisorisk reform av det allmänna gymnasiet
har dock skett liksom reformer inom fackgymnasierna, varjämte betydelsefulla
insatser gjorts framförallt för att kvantitativt utbygga de olika skolformerna.
Bl. a. har yrkesutbildningen kraftigt upprustats efter beslut av 1955 års riksdag.
Under de närmaste åren bör reformarbetet starkare inriktas på det gymnasiala
utbildningsområdet. I en första fas bör därvid på grundval av GU:s och FU:s
förslag genomföras en omfattande och genomgripande omgestaltning av den
betydelsefulla sektor, som bl. a. omfattar nuvarande gymnasieformer. I en senare
fas kommer förslag att framläggas om reformering av dels den gymnasiala
vuxenutbildningen, dels den sektor som omfattar yrkesskolväsendet. Förberedelserna
härför pågår inom gymnasieutredningen respektive inom yrkesutbildningsberedningen.
Bland de många förhållanden, som nödvändiggör en reform av skolsystemet
på det gymnasiala åldersstadiet, utgör den starkt ökade elevtillströmningen ett
av de betydelsefullaste. I det föregående har främst nuvarande tre gymnasieformers
utomordentligt snabba expansion redovisats och belysts. Därav framgår
att antalet nybörjare i dessa tre skolformer tillsammans för närvarande uppgår
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
till ungefär en fjärdedel av motsvarande årskull. Antalet är mer än dubbelt så
stort som för 10 år sedan och mer än fyra gånger så stort som för 20 år sedan.
I fråga om gymnasiet har GU framhållit att praktiskt taget alla spörsmål, som
rör utformningen av denna skolas framtida motsvarighet, sammanhänger med
dess dimensionering och att det därför är ändamålsenligt att först analysera
de kvantitativa förhållandena. Det innebär från min sida ingen rangordning av
de faktorer, som är bestämmande för utbildningssystemets struktur och utbildningsvägamas
utformning, när jag med anslutning till GU:s principiella uppfattning
konstaterar att varje övervägande i dessa frågor, som vill göra anspråk på
att vara realistiskt, bör ske mot bakgrund av en bedömning av den kvantitativa
utvecklingen. Innan jag i de följande avsnitten tar upp spörsmålen om den yttre
och inre organisationen av vissa av det gymnasiala åldersstadiets skolor, finner
jag det därför angeläget att något uppehålla mig vid frågan rörande dessa skolors
kvantitativa omfattning i framtiden.
GU sammanfattar de många faktorer som påverkar gymnasiets dimensionering
under de två huvudpunkterna: ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning
och avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade. Denna upplägning kan
givetvis tillämpas på alla utbildningar och synes mig också i de flesta fall
utgöra en ändamålsenlig utgångspunkt för utbildningsplaneringen. I själva verket
har också GU:s undersökningar och överväganden lett till den viktiga slutsatsen
att gymnasieutbildningen inte kan behandlas isolerad från utbildningssystemet
i övrigt — inte endast så att hänsyn givetvis måste tas både till
grundskolan och till de utbildningsvägar som bygger på gymnasiet, utan, och
det är det betydelsefulla, också så att gymnasieutbildningen måste utformas i
nära anknytning till övriga skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Mot
GU:s uppläggning av den kvantitativa analysen har inga principiella invändningar
framförts i remissyttrandena. Däremot har givetvis GU:s bedömningar
och värderingar livligt diskuterats och i några fall ifrågasatts.
Frågan om vilken av de två faktorerna — ungdomens efterfrågan på utbildning
eller avnämarnas efterfrågan på utbildade — som skall tillmätas störst vikt
har tilldragit sig intresse och även blivit föremål för olika bedömningar. Å ena
sidan hävdas att GU alltför mycket vägletts av utbildningsintresset och å andra
sidan menar man att arbetsmarknadens önskemål tillmätts för stor vikt. Jag
vill här i korthet något beröra detta spörsmål.
Rätten att fritt välja studieväg är en av de grundläggande principerna för
grundskolan. Härigenom tillförsäkras ungdomarna inte endast rätt till utbildning
upp till 16-årsåldern, vilket följer redan av att grundskolan är obligatorisk, utan
också rätt att tillsammans med föräldrarna och inom de gränser, som läroplanen
medger, bestämma i fråga om utbildningens inriktning. I vilken utsträckning
motsvarande princip skall tillämpas inom vårt utbildningsväsende i övrigt, både i
fråga om rätt till utbildning och rätt att fritt välja utbildningsväg, är ett prin
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196!/.
cipiellt inte oviktigt spörsmål, som från olika synpunkter kommer att beröras
i det följande. I förevarande sammanhang är det emellertid tillräckligt att konstatera
att oavsett vilken uppfattning man hyser i frågan torde det av resursskäl
under åtskillig tid framåt inte bli möjligt att i full utsträckning vidga
tillämpningsområdet för principen om det fria valet av studieväg. Även om
sålunda samhället f. n. inte kan garantera att alla utbildningssökande på det
gymnasiala åldersstadiet får sina önskemål uppfyllda vill jag understryka vikten
av att vi så långt möjligt söker tillgodose efterfrågan på utbildning lika
väl som efterfrågan på utbildade. Frågan om vilken av dessa efterfrågesidor som
skall bedömas som betydelsefullast kan enligt min mening inte entydigt besvaras.
Här måste en avvägning ske från fall till fall med hänsyn till samhällets samlade
resurser och behov. Allmänt sett kan skäl andras för att vid utbyggnaden
av skolorna på det gymnasiala åldersstadiet låta i första hand utbildningsintresset
öva inflytande på den totala dimensioneringen, medan efterfrågan på utbildade
får större betydelse då proportionerna mellan olika utbildningsvägar bestäm
mes.
Detta synes närmast vara den uppfattning GU och även FU företräder. Som
bl. a. GU framhållit är emellertid utbildningsintresse och avnämarbehov ingalunda
oberoende av varandra. Man bör kunna räkna med att en effektiv studieoch
yrkesvägledning byggd på arbetsmarknadsprognoser skall medverka till att
ungdomarnas intresse för utbildnings- och yrkesvägar kommer att visa god överensstämmelse
med efterfrågan på arbetskraft.
GU:s bedömning av den totala efterfrågan på gymnasial utbildning innebär
bl. a. att vid 1970-talets början omkring hälften av årskullen efter genomgången
grundskola skulle söka sig till fortsatt utbildning av förhållandevis teoretisk och
allmän karaktär, vartill kommer de ungdomar som önskar sig annan fortsatt utbildning,
i det följande kallad yrkesskolutbildning, kanske en fjärdedel av årskullen.
Denna bedömning har flertalet remissinstanser funnit realistisk. Inte så få
menar dock att GU underskattat utbildningstrycket, medan GU:s uppskattningar
däremot endast i enstaka yttranden har ansetts för höga och då närmast
i den meningen att antalet ungdomar med för dessa studier begåvningsmässiga
förutsättningar inte skulle svara mot en så kraftig expansion av den mera teoretiska
utbildningen. De sistnämnda synpunkterna är enligt min mening inte i
första hand av intresse vid bedömning av utbildningstryckets storlek utan blir av
betydelse främst för diskussioner om hur det gymnasiala skolsystemet bör utformas
för att på ett ändamålsenligt sätt möta detta tryck. Denna för hela den nu
aktuella reformen avgörande fråga skall jag ta upp i följande avsnitt.
GU har genom en rad undersökningar penetrerat de faktorer, som är av betydelse
för tillströmningen till gymnasial utbildning, och även sökt kvantitativt
uppskatta dessa faktorers betydelse. Vissa av dessa undersökningar har pionjärkaraktär
och det ligger i sakens natur att precisionen i uppskattningarna —- bl. a.
på grund av primärdatas kvalitet — inte kan bli särskilt stor. Likväl har GU
på ett enligt min mening övertygande sätt visat att efterfrågan på utbildning
101
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964
på det gymnasiala åldersstadiet kommer att fortsätta att öka i snabb takt och
att därvid önskemålen om en relativt allmän och teoretisk utbildning kommer
att dominera. Till den bild som GU givit av faktorer, vilka särskilt främjar föräldrars
och ungdomars utbildningsvänliga attityd, kan i dag fogas några nya
drag.
Den studiefinansieringsreform, som riksdagen under årets vårsession beslutat,
kommer att i väsentlig grad undanröja de ekonomiska hinder, som hittills medfört
att ungdomar särskilt från hem utan utbildningstradition i mindre utsträckning
sökt sig till fortsatt utbildning. Samtidigt kan man förvänta sig att obenägenheten
att välja en längre utbildningsväg kommer att minska, vilket i sin tur
torde medföra en förskjutning mot en mer allmän och teoretisk utbildning.
Sistnämnda tendens har de senaste åren varit utpräglad på grundskolans högstadium.
Exempelvis har ca 75 % av de ungdomar, som innevarande hösttermin
går i årskurs 9 och följer den nya läroplanen för grundskolan, valt någon av de
fem mer teoretiska linjerna. En förskjutning mot mer allmän utbildning i grundskolan
kan förväntas ytterligare öka efterfrågan på utbildning ovanpå grundskolan.
Det finns sålunda förhållanden, som ger stöd åt de remissinstanser, vilka menar
att GU har underskattat utbildningstrycket. Å andra sidan är som jag redan
framhållit GU:s kalkyler så approximativa att effekten av nytillkommande faktorer
knappast blir så stor att anledning finns justera GU:s uppskattningar för
tiden fram till 1970. Härtill kommer att andra förhållanden för den angivna
tidsperioden måste få ett avgörande inflytande på programmet för det gymnasiala
skolväsendets expansion, nämligen begränsningen i de materiella och personella
resurser som samhället kan disponera för detta ändamål. Under samma
tid skall grundskolereformen i allt väsentligt genomföras. Denna ställer stora
krav på investeringar i skolbyggnader och utrustning och på flera lärare, krav
som måste ha prioritet och inte får eftersättas genom en alltför stark expansion
av andra delar av utbildningsväsendet. Även förverkligandet av de riktlinjer
för den erforderliga ytterligare utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet,
vilka riksdagen under föregående års höstsession biträtt, ställer fram till 1970-talets början stora anspråk på samhällsresurserna. Redan för att realisera GU:s
och FU:s förslag erfordras, som jag kommer att redogöra för längre fram, betydande
investeringar och tillgång till ett stort antal nya lärare. Lärarbristen är
f. n. betydande. Även om situationen enligt nu tillgängliga prognoser, den senaste
utförd på 1960 års lärarutbildningssakkunnigas uppdrag och nyligen
publicerad under titeln Skolans försörjning med lärare (SOU 1964: 44), skulle
komma att successivt förbättras under 1960-talet så att bristen i stort sett skulle
vara hävd vid decenniets slut, finns det all anledning att iaktta försiktighet och
inte räkna med en större expansion än att lärarfrågan kan på rimligt sätt lösas.
Jag förordar med hänsyn till angivna förhållanden eu utbyggnad av det gymnasiala
skolväsendet i den omfattning GU räknat med. Därmed förverkligas en
utomordentligt snabb fortsatt expansion av den gymnasiala utbildningen. För
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
närvarande går omkring en fjärdedel av årskullen till gymnasium och fackskola.
GU:s program syftar till en fördubbling av denna andel på något mer än ett
halvt decennium vartill kommer en fortsatt vidgning av yrkesskolutbildningen.
Detta innebär en betydande satsning från samhällets sida och ökar starkt utbildningsmöjligheterna
för ungdomen. Om utbyggnaden skulle bli väsentligt mindre
skulle detta med all sannolikhet leda till att ett betydande antal ungdomar inte
finge den utbildning, som de önskar sig och samhället har behov av, en utveckling
som inte kan accepteras. Jag vill därför förorda att som riktpunkt för den
kvantitativa omfattningen omkring 1970 anges att i gymnasium och fackskola
tillsammans skall intagas ca 50 % av årskullen. Ett realiserande av denna riktpunkt
och en beräknad vidgning av yrkesskolutbildningen innebär att vid 1970-talets början omkring tre fjärdedelar av årskullen kommer att genomgå gymnasial
utbildning.
Jag övergår nu till frågan om proportionerna mellan olika utbildningsvägar,
i första hand mellan gymnasium och fackskola och i andra hand mellan studievägarna
inom var och en av de båda skolformerna. Denna fråga har GU och FU
sökt belysa från såväl elev- som avnämarsynpunkt.
GU:s uppskattningar rörande avnämarnas efterfrågan på olika slag av gymnasiueutbildad
arbetskraft har bedömts som rimliga eller lämnats utan erinran i
det övervägande antalet remissyttranden. De invändningar som gjorts går delvis
i motsatta riktningar — t. ex. beträffande det framtida behovet av humanister
— och utgör närmast en bekräftelse på riktigheten i GU.s uttalande om osäkerheten
i dylika efterfrågeprognoser. Med understrykande av detta uttalande kan
jag i huvudsak acceptera GU:s uppskattningar. På grundval av dessa uppskattningar
samt bedömningar rörande ungdomens efterfrågan på olika slag av utbildning
har GU funnit det rimligt räkna med att omkring 1970 av årskullen 30—
35 % kommer att intagas i gymnasiet och ca 20 % i fackskolan. Därvid bör
enligt GU inom gymnasiet en ytterligare omfördelning i riktning mot fackgymnasieutbildning
komma till stånd. Även dessa bedömningar har i det stora hela
accepterats av remissinstanserna. Den kritik och de invändningar som framföres
ger enligt min mening inte anledning till några väsentliga avvikelser från GU:s
rekommendationer.
Jag anser att som riktpunkt för gymnasiets kvantitativa omfattning omkring
1970 bör väljas ca 30 % av årskullen. Detta tal överensstämmer med riktlinjerna
för utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet. Om gymnasiefrekvensen
skulle växa väsentligt snabbare och vid 1970-talets början betydligt överstiga
30 % finns risk för att trycket på de akademiska utbildningsvägarna skulle öka i
sådan grad att allvarliga olägenheter kunde uppstå. En så stark ökning av gymnasiefrekvensen
torde nämligen med all sannolikhet inte kunna kompenseras
av en förskjutning mot fackgymnasieutbildning och en utbyggnad av den ickeakademiska
postgymnasiala utbildningen, vilka eljest båda är av stor betydelse
för en god balans i utbildningssystemet.
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
De fåtaliga yttrandena över FU:s beräkningar och synpunkter rörande fackskolans
kvantitativa utveckling föranleder inte heller nagon avvikelse från de
i huvudsak överensstämmande uppfattningar som FU och GU redovisat. I sistnämnda
fråga vill jag endast tillägga, att då numera försöksverksamheten med
fackskola är inne på sitt andra år intresset för denna utbildning bättre kan
bedömas. Av en av skolöverstyrelsen lämnad redogörelse framgår att till fackskolans
första årskurs innevarande läsår sökt i genomsnitt ca 37 % av det totala
elevunderlaget i vederbörande upptagningsområden. Av dessa var ca 23 procentenheter
förstahandssökande. Ca 19 procentenheter har intagits. Antalet sökande
inom den s. k. kvoten, avsedd för personer med längre praktisk erfarenhet o. dyl.,
utgjorde ca 15 %. Majoriteten, drygt två tredjedelar, av dessa sökte till teknisk
fackskola. Totala antalet sökande fördelade sig på merkantil fackskola med
drygt 20 %, på allmän med knappt 35 % och på teknisk med ca 45 %. Även
om dessa tal måste tolkas med försiktighet visar de likväl att intresset för fackskoleutbildning
är stort och jag anser det rimligt att fackskolans omfattning i
varje fall fram till 1970 bestämmes till ca 20% av den del av årskullen, som
successivt berörs av skolformens utbyggnad.
Sammanfattningsvis förordar jag som riktpunkt för den kvantitativa omfattningen
av gymnasium och fackskola omkring 1970 följande.
I gymnasiet intages ca 30 % av årskullen, varav närmare en fjärdedel på vardera
teknisk och ekonomisk studieväg.
I fackskolan intages ca 20 % av årskullen, varav drygt en tredjedel på teknisk
studieväg.
I detta sammanhang vill jag beröra ytterligare några av GU:s synpunkter av
mera allmän natur.
Vad GU anfört rörande utvecklingen på längre sikt efter 1970 har inte i nämnvärd
grad uppmärksammats av remissinstanserna. Även om de alternativ som
skisseras i dagens läge inte ter sig orimliga är det, som också GU framhåller,
nödvändigt att grundligare undersökningar företas innan planer på så lång sikt
kan uppgöras. Jag vill därför understryka vikten av att prognos- och planeringsarbetet
bedrives effektivt och långsiktigt. Bl. a. genom de nyligen genomförda
reformerna av skolväsendets centrala ledning samt universitetens och högskolornas
organisation och förvaltning har goda förutsättningar skapats för att så
skall bli fallet. Det likaledes nyligen inrättade planeringsrådet för utbildningsfrågor
bör även kunna verksamt bidraga till att redan nu en konstruktiv diskussion
kommer i gång som underlag för planeringen av utbildningsväsendets fortsatta
utbyggnad och struktur efter 1970.
Vad GU anfört om nödvändigheten av en flexibel utformning av utbildningsorganisationen,
så att denna smidigt kan anpassas efter nya förhållanden, har
understrukits i ett flertal remissyttranden. För egen del ansluter jag mig ore
-
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
serverat till GU:s uppfattning. Att de riktpunkter som förut angivits för gymnasiets
och fackskolans utbyggnad på längre sikt måste ändras är givet. Några
mera betydelsefulla justeringar av de genomsnittliga elevfrekvenserna för hela
landet synes emellertid inte kunna företas för perioden fram till 1970.
Frågan huruvida de av GU och FU antagna proportionerna mellan de olika
studievägarna, framför allt inom gymnasiet, verkligen kommer att uppnås vid
1970-talets början har diskuterats i remissyttrandena. Föremål för uppmärksamhet
har även varit vilka åtgärder, som eventuellt behövs för att i rimlig grad
realisera målsättningen. Härvid har bl. a. studie- och yrkesvägledningens betydelse
påpekats. En effektiv sådan vägledning grundad på prognoser är av stor
betydelse. Huruvida problemen kan lösas enbart på denna väg är vanskligt
att i dag avgöra. Skolöverstyrelsen finner det för sin del inte särskilt troligt.
En betydelsefull fråga är otvivelaktigt den ensidighet i könsfördelningen på vissa
utbildningslinjer, som GU påtalat och även ett flertal remissinstanser ingående
uppehållit sig vid. Därvid har bl. a. föreslagits att denna fråga skulle utredas
särskilt. För närvarande är jag inte beredd att medverka härtill. Den av GU
rekommenderade omfördelningen pågår sedan några år och synes hittills utan
särskilda svårigheter ha genomförts enligt uppdragna riktlinjer. Enligt min mening
bör ytterligare några års erfarenhet avvaktas under vilken tid det bör ankomma
på skolöverstyrelsen att genom statistiska och andra undersökningar
noggrant följa utvecklingen och om så befinnes erforderligt föreslå åtgärder.
2.3.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur
De uppskattningar beträffande efterfrågan på utbildning och efterfrågan på
utbildade, som FU och GU gjort, har jag i det föregående i huvudsak anslutit
mig till varvid jag bl. a. understrukit dels angelägenheten av att skolsystemet
på det gymnasiala åldersstadiet får en elastisk utformning, så att det smidigt
kan anpassas till ändrade förhållanden, dels nödvändigheten av att skolsystemet
utvecklas med hänsyn till tillgängliga ekonomiska, personella och lokalmässiga
resurser.
Jag övergår nu till frågan hur det gymnasiala skolsystemet i sina huvuddrag
bör vara uppbyggt och efter vilka riktlinjer den yttre organisationen bör utformas,
för att vi inom ramen för disponibla resurser bäst skall kunna tillgodose
ungdomarnas förutsättningar och intressen liksom samhällets behov av utbildade.
Även om vi inte blickar längre fram i tiden än till början av nästa decennium
kommer med största sannolikhet de ungdomar, som anmäler sitt intresse för en
relativt allmän och teoretisk utbildning, att tillsammans årligen utgöra åtminstone
hälften av ifrågavarande årskullar. Det innebär ingen underskattning
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
av »begåvningsreservens» omfattning när jag ansluter mig till GU:s uppfattning
att ett gymnasium, som vill i sina huvuddrag bibehålla det nuvarandes målsättning,
inte skulle motsvara alla dessa ungdomars behov och önskemål.
Visserligen synes man numera allmänt vara ense om att den successiva höjningen
av den kulturella, sociala och ekonomiska nivån i samhället ökar den
andel som kan utnyttja ytterligare utbildning, men i denna dynamiska syn på
»begåvningsreserven» ingår som en lika betydelsefull komponent att själva begåvningsbegreppet
måste ses mer differentierat. Skall »reserverna» komma till
sin rätt måste alltså utbildningsmålen kunna tillåtas variera i fråga om både
innehåll och nivå i väsentligt högre grad än vad som lämpligen kan ske inom
gymnasiets ram.
Jag vill i detta sammanhang något beröra en annan och högst påtaglig tendens
— som skenbart kan synas strida mot nyssnämnda önskemål om mera differentierade
studiemål — nämligen den alltmer ökade vikt som under senare tid tillmätts
bredden i utbildningsinnehållet. Från de utbildningssökandes sida torde
denna tendens ofta vara ett uttryck för att man inte önskar en tidig specialisering
utan vill hålla vägarna till en rad yrken eller utbildningsvägar öppna så
länge som möjligt. Det starkt växande intresset hos ungdomarna för vad GU
kallar »relativt teoretisk utbildning» synes i hög grad vara just önskemål om
utbildningsvägar som leder till breda avnämarområden och som medger att ett
mer definitivt yrkesval kan uppskjutas.
Dessa önskemål är av allt att döma i de allra flesta fall förenade med önskan
om en klar målinriktning hos utbildningen, även om målet kan vara mer eller
mindre avlägset. Somliga ungdomar vill ha en utbildning som ger dem möjlighet
att relativt snabbt gå ut i förvärvslivet — exempelvis inom det merkantila fältet.
Andra förlägger målet väsentligt längre fram i tiden och tvekar måhända
ännu i valet mellan slutstationer, även om dessa ofta samlas inom ett intresseområde,
t. ex. det naturvetenskapligt-tekniska. Enligt min mening bör därför
varje utbildningsväg vara klart målinriktad. Graden och arten av målinriktning
kan och bör dock växla avsevärt mellan olika vägar.
En dylik målinriktning mot verksamheter på olika områden och på skilda
nivåer är också från samhälls- och arbetslivets synpunkt nödvändig. Vi måste i
framtiden alltjämt ha studievägar, som i stora drag motsvarar nuvarande gymnasieformer,
dvs. har till huvuduppgift att förbereda för studier vid universitet
och högskolor eller för direkt yrkesverksamhet. Vi behöver också kortare studievägar
ovanpå grundskolan, vilka siktar på en yrkesverksamhet på mellannivå
eller på fortsatt utbildning oftast av mer speciell karaktär. Slutligen erfordras
yrkesutbildning, som bygger direkt på grundskolan och tar sikte på något eller
några ganska bestämda yrkesområden. Under lång tid kommer denna utbildning
att ha avsevärd omfattning.
Sedan lång tid tillbaka har vi i vårt land haft skolor som tillgodosett det första
och det sista av de här nämnda tre typerna av utbildningsbehov, nämligen
gymnasierna och yrkesskolorna. I någon mån finns också skolor för utbildning
l* — Bihang till riksdagens ''protokoll 1061- 1 samt. Nr 171
106
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961/.
på mellannivå. 1962 års riksdag fattade beslut om inrättande av fackskolorna
vilka avsågs få till uppgift att i väsentligt vidgad omfattning erbjuda en utbildning
av detta slag. GU framhåller att det knappast kan vara lämpligt att härutöver
införa ytterligare skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Jag delar
helt denna uppfattning som inte heller mött några erinringar i remissyttrandena.
Det bör sålunda vara möjligt att tillgodose behovet av olika slag av utbildning
på detta stadium genom att utforma lämpliga studievägar inom de tre gymnasiala
skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola. Framgången härvidlag
blir i hög grad avhängig av hur väl man lyckas avstämma de olika vägarnas mål
i förhållande till varandra och sedan vid den konkreta konstruktionen — framför
allt av läroplanerna — förverkliga dessa mål.
Detta spörsmål sammanhänger i väsentliga hänseenden med frågan om de
gymnasiala utbildningarnas kompetensvärde, vilken i remissvaren rönt stor
uppmärksamhet. Problemen gäller därvid inte främst gymnasiet, som bl. a. genom
sin anknytning uppåt till de akademiska läroanstalterna får sitt kompetensvärde
relativt Väl fixerat, inte heller yrkesskolan, där den mer speciella inriktningen
hos kurserna i flertalet fall konkretiserar kompetensen, utan framförallt
den nya fackskolans kompetensvärde. Jag skall inte här i detalj ta upp detta
spörsmål, som naturligen hör hemma i senare sammanhang (4.5.4). Ur en mer
allmän synvinkel, som har samband med frågan om hur det gymnasiala åldersstadiets
skolor kan komma att utvecklas, vill jag dock här något beröra proble
met.
I remissyttrandena har ibland framförts dels att inträdeskrav som nu motsvarar
grundskoleutbildning eller lägre borde i åtskilliga fall höjas till fackskolekompetens,
dels att fackskolekompetensen inte skulle komma att utgöra tillräcklig
grund för vissa yrken eller utbildningar, som FU angivit. Dessa yttranden
kan ses som uttryck för tendenser till höjning av kraven på skolunderbyggnad
för många yrken och utbildningsvägar. FU har själv konstaterat dessa
tendenser och ansett sig i någon mån böra ta hänsyn härtill men understryker
samtidigt den ståndpunkt skolberedningen intog, nämligen att icke på något
område högre kompetenskrav borde få uppställas än som från saklig synpunkt
med hänsyn till den fortsatta verksamheten är berättigade.
Vid ställningstagandet till dessa spörsmål finner jag det synnerligen viktigt
att man inte låser sig vid ett statiskt betraktelsesätt. Vi befinner oss nu mitt
uppe i arbetet med att genomföra grundskolan. Redan denna reform, som över
hela landet är genomförd först i början av 1970-talet, innebär en kraftig höjning
av utbildningsnivån. En rad utbildningar och yrken har tidigare byggt och
måste ännu under åtskilliga år bygga på en lägre skolunderbyggnad än den
grundskolan ger. Anpassningen till de nya förhållandena pågår emellertid successivt
och skolöverstyrelsen utreder f. n. grundskollinjernas kompetensvärde.
För ett mycket stort antal yrken och utbildningsvägar innebär grundskolans
genomförande ett starkt förbättrat utgångsläge, som allteftersom det kan ut
-
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h
nyttjas, bör medföra stora fördelar. Exempelvis måste yrkesskolutbildningen
kunna göra betydande rationaliseringsvinster. Under avsevärd tid framåt måste
sålunda intresset inriktas på anpassningen till och nyttiggörandet av denna standardhöjning.
Jag vill därför understryka att det inte är förenligt med sund hushållning
med våra resurser att nu kräva en höjning av kompetensen för tillträde
till utbildningsvägar för vilka grundskolan ger tillräcklig förutbildning.
Allteftersom tiden går kan läget emellertid komma att ändras beträffande åtskilliga
utbildningar. Den utvecklingsfas vi nu står inför kommer att medföra
en ytterligare höjning av utbildningsnivån. I början av 1970-talet har sannolikt
omkring hälften av ungdomarna i varje årskull fått tillfälle skaffa sig fackskolekompetens
eller mer. Många av dessa kommer då att söka sig till sådan fortsatt
verksamhet som tidigare i huvudsak rekryterats av ungdomar med lägre förutbildning.
Vi står då inför en ny anpassningsprocess, där det från alla synpunkter
— pedagogiska såväl som resursmässiga — ofta blir nödvändigt att genomgripande
revidera och rationalisera tidigare använda planer inom de verksamheter
som beröres.
Inte minst kan det nu sagda komma att gälla åtskilliga vägar inom vad vi i
dag brukar beteckna som det egentliga yrkesutbildningsområdet. Vidgas ramen
härför — i direktiven till yrkesutbildningsberedningen har jag framhållit betydelsen
av att begreppet yrkesutbildning ges en vidare definition än nu — framstår
ännu klarare att, allteftersom utvecklingen mot en allt längre och bredare
grundutbildning fortskrider, möjligheter att anknyta mer speciell yrkesutbildning
till skilda nivåer måste erbjudas ungdomarna.
Jag håller vidare liksom GU för sannolikt att vi så småningom — i vad som
kunde kallas den tredje etappen i utvecklingen — når ett stadium, då intresset
för mycket speciell yrkesutbildning byggd direkt på grundskolan och inriktad
på smala avnämarsektorer kommer att minska. I stället kommer sådan
utbildning ofta att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men dock
målinriktad grundutbildning erhållen inom gymnasiala skolformer. Möjligheterna
till en övergång till mer ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad
grundutbildning bör f. ö., såsom jag utvecklat i nyssnämnda direktiv för utredningen
om yrkesutbildningen, övervägas redan nu. På lång sikt kan den
emellertid bli en följd av den allmänna höjningen av grundutbildningsnivån.
Ett utbildningssystem av detta slag rymmer många fördelar. Den specialiserade
påbyggnadsutbildning som ofta kräves kan göras kortare och torde även i många
fall kunna försiggå inom arbetslivet. De omläggningar i fråga om både innehåll
och kvantitativ omfattning, som ofta behöver göras i en dylik specialiserad utbildning
med hänsyn till förändringarna på arbetsmarknaden, kan åstadkommas
mycket lättare och snabbare än i en lång, specialiserad utbildning byggd på
lägre grundutbildning. För planering och anpassning till förändrade förhållanden
är detta av utomordentlig betydelse.
Jag har i det föregående skisserat ett framtidsperspektiv av en utveckling i
tre etapper; den första omfattande anpassningen till grundskolan, den andra
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4
till förhållandena då fackskolan finns utbyggd över hela landet och tillsammans
med gymnasiet mottar omkring hälften av årskullen och den tredje ett stadium
då den dominerande delen av årskullen genomgår en bred, relativt teoretisk
utbildning ovanpå grundskolan. På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för
utbildningspolitiken en minst 2-årig ungdomsskola, som är organisatoriskt sammanhållen
och inom sig rymmer olika studievägar avpassade efter elevernas
varierande intressen och behov. Gränserna mellan de olika etapperna i utvecklingen
fram till detta mål kommer givetvis i verkligheten att flyta. Att utvecklingen
får fortgå kontinuerligt betraktar jag som ett villkor för att det stora
reformarbetet på utbildningens område skall kunna genomföras med de realekonomiska
resurser vi kan disponera. Det betyder emellertid samtidigt att alla
de som är engagerade i utbildningsväsendet måste med uppmärksamhet följa
utvecklingen och successivt föranstalta om de förändringar som påkallas. Mot
denna bakgrund bör också tillkallandet av yrkesutbildningsberedningen ses.
Sedan man nu — på grundval av GU:s och FU:s överväganden — med större
säkerhet kan överblicka de närmaste stadierna i utvecklingen bör goda möjligheter
föreligga att ge yrkesutbildningsorganisationen sådan utformning att den
smidigt kan inpassas i det gymnasiala skolsystemet och där fylla sin synnerligen
betydelsefulla uppgift.
Den helhetssyn på utbildningsvägama på det gymnasiala åldersstadiet, som
både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag och som i
mycket positiva uttalanden vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser,
ansluter jag mig till. Jag har f. ö. redan i direktiven till yrkesutbildningsberedningen
betonat att en mer homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och
en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt
för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studievägarna måste
bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ungdomarnas
anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser samhällets
behov av utbildade. Huruvida en studieväg hänföres till den ena eller
andra skolformen är som GU också påpekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget
synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna
och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsendet bli allt svårare att upprätthålla
och av allt mindre praktiskt intresse. Jag har tidigare understrukit
vikten av att varje utbildning är i viss mening målinriktad. I själva verket betyder
ju detta att den är yrkesinriktad även om arten och graden härav kan
växla. I vissa fall kan möjligheten till inträde i yrkeslivet ligga nära, i andra
fall är detta avlägset och nås måhända först efter studier inom ytterligare en
utbildningsanstalt. I vissa fall åter medger en studieväg att valet mellan yrken
kan ske ganska fritt, i andra är valmöjligheterna begränsade. Det anförda belyser
vanskligheterna i hittills tillämpade gränsdragningar.
Att de olika studievägarna på det gymnasiala ålderstadiet måste samordnas i
fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart. De åsikter, som
109
Kurt tji. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
framförts i några remissyttranden att dels yrkesskolan bort omfattas av det
avslutade utredningsarbetet, dels en ny utredning med uppgift att penetrera
hela det gymnasiala skolstadiet skyndsamt borde tillsättas, kan jag emellertid
inte dela. Som framgår av det föregående är dynamiken i utvecklingen så stark
att ett snabbt reformarbete inom en särskilt utsatt sektor i syfte att smidigt
anpassa denna till förändringarna inte får förhindras eller fördröjas av arbetet
på en annan sektor, där tendenserna är mindre klara och anpassningen delvis
kan bero på hur övriga sektorer utformas och utvecklas. Den plan som följts
och följes för det utredningsarbete, som har till uppgift att förbereda de olika
stegen i den successiva reformeringen av vårt utbildningsväsende, är enligt min
mening den mest ändamålsenliga. Den nödvändiga samordningen kan på ett
tillfredsställande sätt åstadkommas även i de fall då av arbetstekniska eller tidsmässiga
skäl flera utredningar arbetar med uppdrag, som nära berör varandra.
Jag räknar med att framtida diskussioner inom planeringsrådet för utbildningsfrågor
skall bli av särskild betydelse i detta hänseende.
I detta sammanhang vill jag framhålla att enligt min mening den i några
remissyttranden aktualiserade frågan om en sammanfattande benämning på det
gymnasiala åldersstadiets skolor bör anstå till dess yrkesutbildningsberedningens
förslag framlagts och penetrerats. Med anslutning till GU:s förslag förordar jag
sålunda att benämningen gymnasium t. v. bibehålies huvudsakligen i sin hittillsvarande
betydelse, medan gymnasial användes i en vidare betydelse såsom redan
skett i det föregående. Till beteckningen för olika studievägar inom gymnasiet
och fackskolan skall jag senare återkomma (3.5.2).
Frågan om samverkan och avgränsning mellan gymnasium och fackskola och
i viss mån yrkesskola inom det gymnasiala skolsystemet har både FU och GU
ingående diskuterat med utgångspunkt från såväl allmänna och pedagogisk-psykologiska
som praktisk-ekonomiska synpunkter. De båda utredningarna är eniga
om att de tre skolformerna inte får organiseras för helt skilda elevkategorier.
Fn skarp avgränsning i fråga om mål och innehåll skulle ställa stora elevgrupper
inför val mellan alternativ, där ingetdera tillfredsställer deras intressen eller
utbildningsbehov. Irrationella skäl kan i en sådan situation komma att avgöra
valet. Som närmare kommer att framgå i det följande är meningarna bland
remissinstanserna delade i fråga om det sätt på vilket den angivna principen bör
realiseras vid den konkreta utformningen av mål och innehåll. Jag finner för min
del att övertygande skäl talar för att de båda utredningarna har rätt i sin principiella
analys av dessa problem. Det är därför angeläget att man söker undvika
de antydda konsekvenserna genom en lämplig utformning av skolformernas mål,
innehåll och organisation under beaktande av vars och ens speciella uppgifter.
I det följande skall dessa frågor särskilt uppmärksammas.
Vad FU och GU föreslagit beträffande övergångsmöjligheter i olika riktningar
mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium har i allmänhet tillstyrkts av de
remissinstanser som yttrat sig härom. Även jag ansluter mig till utredning
-
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064
arnas förslag. Jag anser det sålunda angeläget att en elev som finner att han
valt fel studieväg får möjlighet övergå till annan väg. Såsom FU och GU framhåller
måste emellertid försiktighet iakttas vid tillämpningen. Risk kan eljest
föreligga att omotiverade och mindre angelägna övergångar får sådan frekvens
att anordningen blir mer till olägenhet än till nytta.
Möjligheterna att i en senare etapp genom vuxenutbildning bygga på den
gymnasiala utbildning man valt måste också främjas, vilket understrukits i ett
flertal remissyttranden. Jag vill i detta sammanhang erinra om de beslut riksdagen
fattade 1962 och 1963 varigenom ökade resurser givits gymnasieutbildningen
för vuxna. Vidare avser som nämnts GU att i ett kommande betänkande
framlägga ytterligare förslag beträffande vuxenutbildning med sikte främst på
gymnasie- och fackskolekompetens. Motsvarande fråga inom övriga sektorer av
den gymnasiala utbildningen kommer att behandlas av vrkesutbildningsberedn
in gen.
Den under flera decennier aktuella frågan om horisontell klyvning av gymnasiet
har i remissyttrandena ägnats ringa uppmärksamhet. Uppslutningen är så
gott som enhällig kring GU:s uppfattning att ett gymnasialt skolsystem bestående
av gymnasium, fackskola och yrkesskola, vilka från början så långt
möjligt avvägs lämpligt i förhållande till varandra och successivt modifieras och
kompletteras allteftersom utvecklingen kräver det, tillsammans med en effektiv
vuxenutbildning kommer att fungera lika bra och i vissa avseenden bättre än
en konstruktion med ett horisontellt kluvet gymnasium. För egen del hyser jag
samma uppfattning och förordar sålunda att någon avgångsetapp inte anordnas
under den 3-åriga studiegången inom gymnasiet.
GU:s förslag att en enhetlig gymnasieorganisation skapas genom att de tre nuvarande
gymnasieformerna ersättes av en enda skolform med olika studievägar,
allmänna och direkt yrkesutbildande, vilka alla i stort sett skall erbjudas på
varje gymnasieort, har mottagits mycket positivt vid remissbehandlingen. Vad
jag i det föregående uttalat om vikten av ett samordnat gymnasialt skolsystem
utgör enligt min mening en stark principiell motivering för GU:s förslag. Härtill
kommer att man av praktiska och ekonomiska skäl endast på denna väg synes
på ett tillfredsställande sätt kunna uppnå den nödvändiga geografiska spridningen
av fackgymnasieutbildning. Jag förordar således den föreslagna integrationen
av nuvarande tre gymnasieformer till en enda skolform, gymnasiet.
Samtliga studievägar inom denna skolform bör generellt kunna ge behörighet
för högre studier.
De två huvudfrågorna beträffande den regionala och lokala planeringen är
dels i vilken omfattning och hur de olika gymnasiala utbildningarna skall geografiskt
spridas, dels hur den yttre organisationen av skolformerna på samma
ort skall anordnas.
Vad gäller den förstnämnda frågan har de allmänna principerna för planering -
in
Kungl. Maj-.ts proposition nr 171 år 196
en liksom vad GU anfört om det praktiska genomförandet tillstyrkts eller utan
allvarligare invändningar accepterats i remissyttrandena. GU:s framställning
utgör främst en precisering och konkretisering av principer och metoder för planering,
till vilka jag tidigare i skilda sammanhang mer allmänt givit min anslutning.
Sålunda förordade jag i propositionen 1962: 54 angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m. en översiktlig samordnad planering, varvid jag beträffande
det gymnasiala åldersstadiets skolformer anförde att utbyggnaden av
yrkesskolor, fackskolor och gymnasier bl. a. på grund av gränsdragningsproblemen
syntes böra baseras på kvantitativa beräkningar av det för dem alla gemensamma
rekryteringsunderlaget inom varje upptagningsområde. Viss tvekan har
hittills rått huruvida de metoder och principer, som tillämpas vid planeringen
för övriga skolformer, i tillräcklig grad är giltiga också för yrkesskolan. I sina
utlåtanden över GU:s och FU:s betänkanden har skolöverstyrelsen bl. a. anfört
att yrkesskolerekryteringen syns mer än man hittills antagit vara regionalt betingad
och att yrkesskolan därför i varje fall i initialstadiet av planeringen bör
kunna tas med vid de regionala beräkningarna. Nyligen har skolöverstyrelsens
och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupp redovisat ett omfattande
utredningsmaterial Yrkesskolans kvantitativa omfattning (Stockholm 1964), där
i första hand yrkesskolans rekryteringsstruktur kartlagts. Därav framgår bl. a.
att genomsnittligt inte mindre än 80 % av yrkesskoleleverna går till yrkesskolor
belägna inom den egna gymnasieregionen. Planeringsgruppen konstaterar sammanfattningsvis
att i stort sett samma faktorer synes påverka rekryteringen till
yrkesskolan som till gymnasiet och att det finns skäl att förvänta sig likartade
förhållanden beträffande fackskolan. Även om såsom planeringsgruppen framhåller
flera rekryteringsproblem rörande yrkesskolan — liksom för övrigt rörande
alla utbildningsformer — fortsättningsvis bör uppmärksammas, ger de olika
undersökningar, som gjorts av planeringsgruppen och GU, anledning att ytterligare
understryka vikten av en samordnad planering. Jag förutsätter sålunda
att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen
för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan,
fackskolan och gymnasiet.
Jag övergår nu till vissa speciella planerings- och lokaliseringsproblem, som
blivit föremål för särskild uppmärksamhet i remissbehandlingen. I fråga om
jackskolans lokalisering råder ingen tvekan om att ort med gymnasium också
bör ha fackskola. Praktiskt taget alltid är gymnasieorten den dominerande centralorten
i regionen. Några remissinstanser, bl. a. statskontoret, anser att det
kan finnas skäl inrätta fackskola även på andra orter i regionen, nämligen då en
äldre utbildningsform kommer att avvecklas eller då avståndet till gymnasieorten
är stort. Jag kan förstå dessa synpunkter men finner samtidigt att GU på
ett övertygande sätt, vilket också understrykes i bl. a. skolöverstyrelsens remissutlåtande,
påvisat de mycket ogynnsamma konsekvenser, som även ett mera begränsat
tillämpande härav skulle få för ungdomens utbildningsval och i form av
ökade anspråk på personella och materiella resurser. Att ungdomarna i mycket
112
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196/
stor utsträckning söker sig till den skolform, som finnes närmast hemorten, även
då denna ej erbjuder den studieväg, som man i första hand önskar, belyses också
av den tidigare nämnda undersökningen om yrkesskolans kvantitativa omfattning.
Vill vi förverkliga målsättningen att var och en så långt våra resurser tilllåter
det skall få den utbildning, som svarar mot hans eller hennes önskemål och
förutsättningar, bör vi därför sträva efter att samtliga eller flertalet studievägar
inom det gymnasiala skolsystemet erbjudes överallt där gymnasial utbildning
anordnas. Elevunderlaget sätter givetvis i praktiken gränser för hur långt vi
härvidlag kan nå. Jag skall senare återkomma härtill i samband med de s. k. delningsbestämmelserna
(5.-1.3).
Också andra anledningar till avvikelser från det generella mönstret har åberopats.
En mindre orts speciella struktur kan undantagsvis medföra att en viss
utbildning efterfrågas i så hög grad, inte bara från avnämarnas utan också från
ungdomarnas sida, att skäl möjligen kan finnas att erbjuda sådan utbildning på
orten trots att elevunderlag inte finns för gymnasial utbildning i övrigt. De
utbildningar det här gäller tillhör i dagens läge det i vissa delar starkt specialiserade
yrkesskolväsendet. Att liknande förhållanden skulle komma att uppträda i
fråga om fackskoleutbildning med bredare och allmännare inriktning finner jag
föga sannolikt. Även om, som GU framhållit och åtskilliga remissinstanser understrukit,
lokala variationer alltid kommer att finnas i t. ex. fackskole- och
gymnasiefrekvenserna, betraktar jag det sålunda inte som troligt att på en ort
den spontana efterfrågan på exempelvis fackskoleutbildning skulle bli så avsevärt
mycket större än på gymnasieutbildning att fackskola men inte gymnasium kan
upprättas. Erbjudes emellertid endast en av dessa utbildningsvägar, kommer
dennas frekvens med största sannolikhet att väsentligt överstiga vad jag nyss
kallat den spontana frekvensen, eftersom närheten till en skolform har ett så
stort inflytande på valet av denna. Det följer av vad jag förut anfört att jag
inte anser att man på en dylik väg på ett tillfredsställande sätt löser en orts eller
regions utbildningsproblem. Inte ens i områden med stort resavstånd till gymnasieorten
kan jag som generell åtgärd förorda att enbart fackskola upprättas.
Även i dessa fall bör en mer representativ organisation eftersträvas. De villkor
FU sammanfattningsvis uppställt för upprättande av fackskolor kan jag sålunda
acceptera såsom riktpunktsgivande för fackskoleplaneringen.
Beträffande avvecklingen av vissa handelskurser inom yrkesskolan samt kommunala
tekniska dagskolor i samband med upprättande av fackskolor biträder
jag de riktlinjer FU förordat. För att inte planeringen för det gymnasiala skolsystemets
mer definitiva utformning skall onödigtvis kompliceras bör nya sådana
utbildningar inom yrkesskolans ram på orter, där den nya gymnasie- och fackskoleorganisationen
ännu ej genomförts, endast i undantagsfall inrättas. Då ett
klart dokumenterat utbildningsbehov föreligger bör i första hand prövas om det
inte kan tillgodoses genom att fackskola upprättas. Jag är likväl inte beredd att
nu obetingat ansluta mig till FU:s förslag att statsbidrag till nya 2-åriga handelskurser
ej skall få utgå fr. o. m. läsåret 1965/66. Vissa spörsmål, som uppkom
-
113
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961/.
mer i samband med att nu befintliga skolformer avlöses av fackskola, i första
hand rörande personalen, skall jag senare ta upp (7.5).
Här vill jag beröra ett par frågor, som uppmärksammats i remissbehandlingen
och delvis sammanhänger med den nyss behandlade lokaliseringsproblematiken.
När fackskolor upprättas i en region har jag förordat att dessa förlägges till
gymnasieorterna. Det förhållandet att avvecklingsskolor i vissa fall kan finnas
även på andra orter inom regionen utgör enligt min mening inte tillräckligt skäl
för att där anordna fackskoleutbildning. Huruvida så — undantagsvis — kan
och bör ske, får avgöras efter rationella och allsidiga planeringsöverväganden
varvid det gymnasiala skolsystemet i dess helhet måste beaktas. Om därvid slutsatsen
blir att en ort, som har en viss utbildning, vilken enligt de generella riktlinjerna
skulle avvecklas, t. v. inte kan erhålla fackskola, behöver detta enligt
min mening inte ovillkorligen leda till att den befintliga utbildningen utan tillräcklig
övergångstid försvinner. Om huvudmannen så önskar bör den kunna tills
vidare bibehållas, såvida härigenom inte uppkommer avsevärda olägenheter.
Det sagda gäller givetvis inte praktisk kommunal realskola eller kommunal flickskola,
vilka under alla omständigheter skall avvecklas såsom en följd av grundskolereformen.
Generellt vill jag understryka vikten av att riktlinjerna för planeringen
tillämpas med smidighet och i medvetande om den snabba utveckling
i vilken utbildningsväsendet befinner sig. Innan en skolform avvecklas på en
ort utan att omedelbart ersättas med en annan likvärdig, torde det sålunda ofta
finnas anledning att avvakta och följa utvecklingen för att få säkrare grund för
ett ställningstagande.
Vad EU anfört beträffande ett bibehållande tills vidare av aftonundervisningen
vid de kommunala tekniska skolorna har jag inget att erinra mot. Spörsmålet
om den framtida uppbyggnaden av motsvarande utbildning torde få lösas i
samband med mer generella överväganden som kan komma att aktualiseras
av i första hand GU:s kommande förslag rörande vuxenutbildning. Jag kan
också ansluta mig till FU:s uppfattning att en befintlig teknisk dagskolas
särart i enstaka fall kan motivera dess bibehållande tills vidare parallellt med
fackskolan.
En annan lokaliseringsfråga, som blivit föremål för åtskillig uppmärksamhet
i remissyttrandena, är placeringen av den tredje årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen.
GU:s förslag har vunnit stöd hos ett stort antal myndigheter
och organisationer men också rönt motstånd framförallt från ett antal organisationer
och sammanslutningar, som närmast kan anses företräda avnämare och
utbildare av ingenjörer. För egen del hyser jag i denna fråga ingen tvekan.
Skulle GU:s förslag i frågan inte genomföras innebure detta att en huvudtanke i
GU:s betänkande — det integrerade gymnasiet — till vilken tanke jag tidigare
givit min fulla anslutning, inte skulle realiseras. Enligt min mening kunde det
gymnasiala skolsystemets funktionsduglighet därigenom allvarligt äventyras.
De pedagogiska skäl, som anförts för och emot de båda diskuterade alternativen,
114
Kungl. May.ts ''proposition nr 171 år 196b
väger tämligen jämnt. Det synes mig vidare som om motståndarna till GU:s
förslag alltför litet beaktat att den tekniska fackskolan, som för den tekniska
undervisningen förutsätter tillgång på personal, utrustning och lokaler i en utsträckning
som i allt väsentligt täcker också den 3-åriga tekniska gymnasieutbildningens
behov, kommer att finnas på praktiskt taget samtliga gymnasieorter.
Då sålunda inte heller resursskäl i högre grad kan åberopas mot GU:s förslag,
förordar jag att teknisk gymnasieutbildning omfattande i varje fall årskurserna
1—3 liksom övriga studievägar inom gymnasium och fackskola anordnas
på alla gymnasieorter så långt detta är möjligt med hänsyn till elevunderlag
och delningsbestämmelser. I samband med behandlingen av sistnämnda bestämmelser
blir det anledning att diskutera några begränsningar, som måste genomföras
beträffande inrättande av vissa utbildningsvägar på mindre orter.
Den fjärde årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen bör i enlighet med
GU:s förslag centraliseras till de orter som i dag har tekniskt gymnasium jämte
eventuellt ytterligare ett fåtal orter.
I den andra huvudfrågan beträffande planeringen, nämligen den yttre organisationen
av de olika skolformerna på samma ort, har principen om horisontell
samordning vunnit gillande i det helt övervägande antalet remissyttranden.
Gradskillnader i fråga om uppfattningen om principens tillämpning finns emellertid.
Å ena sidan anses att vertikal samordning måste undvikas, å andra sidan anföres
att en dylik organisation måste få förekomma i betydligt större utsträckning
än GU tänkt sig. Enligt min mening är de skäl, som GU redovisat för att
man bör eftersträva lokalmässig samordning över hela det gymnasiala skolsystemet
och till vilka EU liksom remissinstanserna i huvudsak anslutit sig, från
både principiella och praktiska synpunkter övertygande. Någon tvekan om att
horisontell samordning skall vara riktpunkten för den lokala planeringen kan
sålunda inte råda. De av GU redovisade organisationsexemplen belyser hur en
ändamålsenlig organisation i några typiska situationer kan utformas. Jag vill
emellertid understryka vad GU och FU framhållit om att den lokala planeringen
måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt i fråga om
befintliga skolbyggnader. Möjligheter måste följaktligen finnas till avvikelser
med hänsyn till lokala förhållanden. Särskilt under en övergångstid är detta av
vikt. Kommunerna måste därför ha möjlighet att inom ramen för de generella
riktlinjerna för planeringen i samråd med regionala och centrala myndigheter
utforma det gymnasiala skolsystemets organisation.
Ett av huvudmotiven för den lokalmässiga samordningen mellan gymnasiala
skolformer är att ekonomiska och personella resurser på detta sätt kan utnyttjas
väsentligt rationellare. Såsom GU påvisat är det fråga om mycket betydande
besparingar. För möjligheterna att geografiskt sprida den gymnasiala utbildningen
är detta förhållande avgörande. Angelägenheten av en dylik decentralisering
har betonats i flera remissyttranden. För egen del har jag självfallet inga principiella
invändningar mot en ytterligare spridning. En sådan ligger tvärtom helt
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
i linje med målsättningen att hjälpa var och en till den utbildning som svarar
mot hans eller hennes önskemål och förutsättningar. Å andra sidan måste vi,
som jag redan framhållit, hushålla med våra resurser och inte splittra dem på
sådant sätt att vi riskerar att vissa punktvisa förbättringar uppnås på bekostnad
av en för skolväsendet i dess helhet försämrad situation. Det förtjänar
också att erinras om den långtgående decentralisering av utbildning, som
redan genomförts både på det tidigare realskolestadiet genom grundskolans
införande och på det gymnasiala stadiet genom de senaste 15 årens kraftiga
utbyggnad av gymnasieväsendet. Den av mig redan förordade utspridningen
av fackskoleutbildning och fackgymnasieutbildning innebär ytterligare ett
stort steg mot förverkligandet av lika utbildningsmöjligheter för hela landets
ungdom. Att ett rikt differentierat gymnasialt skolsystem, som med hänsyn till
elev- och avnämarönskemål måste innehålla många personal- och utrustningskrävande
studievägar, skulle kunna få en i jämförelse med nuvarande förhållanden
väsentligt vidgad geografisk spridning är enligt min mening även på lång
sikt föga sannolikt. Den utbyggnad till ytterligare ett tiotal orter, som GU med
utgångspunkt i nu kalkylerade elevfrekvenser finner befogad och möjlig under
förutsättning av att en horisontell samordning etableras, anser jag vara en realistisk
bedömning av vad vi under de närmaste åren kan genomföra. Härtill kommer
att speciella anordningar såsom GU förutsatt bör vidtagas inom utpräglade
glesbygdsområden.
Vad GU uttalat ifråga om kriterier för utväljandet av nya gymnasieorter kan
jag också i huvudsak ansluta mig till. Arbetet med planeringen för den här berörda
utbyggnaden av det gymnasiala skolsystemet liksom för skolväsendet i
dess helhet ankommer givetvis på skolmyndigheterna. Ett väsentligt ansvar
åvilar skolöverstyrelsen, som också har att undersöka vilka förändringar och
kompletteringar i nuvarande anordningar som aktualiseras för glesbygdernas
del. Beslut om medgivande att inrätta nya utbildningsvägar på redan existerande
gymnasieorter liksom om att upprätta gymnasiala skolor på nya orter
torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Till vissa frågor
rörande tidpunkt och utbyggnadstakt återkommer jag senare (8.5.2).
GU:s förslag om kommunen som huvudman för gymnasiet har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över GU:s betänkande.
För egen del vill jag framhålla att frågan om att det integrerade gymnasiet
måste ha en huvudman är ställd utom all diskussion. En ändring i nu gällande
ordning beträffande huvudmannaskapet, som i fråga om de offentliga gymnasierna
är splittrat på stat, primärkommun och landsting, är nödvändig och beslut
i huvudmannaskapsfrågan kan inte — som några remissinstanser tänker sig —
uppskjutas. De skäl GU anfört för att gymnasiet skall vara en primärkommunal
skola finner jag övertygande. Som cn konsekvens av redan fattade beslut
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19Git
kommer den helt dominerande delen av vårt skolväsende att vara primärkommunalt.
I andra viktiga avseenden går utvecklingen, såsom jag tidigare framhållit,
mot ett förenhetligande av skolorganisationen. Att under sådana förhållanden
bryta ut en skolform, som kvantitativt sett utgör en relativt liten del
av hela organisationen, vore från principiella synpunkter otillfredsställande.
Betydelsefullare är likväl de praktiska skäl, som GU anfört bl. a. i anslutning
till frågor rörande samordning mellan olika skolformer. Den i mycket stor utsträckning
nödvändiga samorganisationen mellan gymnasium och andra skolformer
till en skolenhet skulle allvarligt försvåras både administrativt och ekonomiskt
vid delat huvudmannaskap. De farhågor, som från några håll antydes
beträffande kommunernas vilja och förmåga att tillfredsställande tillgodose gymnasiernas
materiella och personella behov, kan jag inte dela. Jag hyser i detta
hänseende samma uppfattning som GU att kommunerna har ett mycket positivt
och aktivt intresse för sina skolor. De kommunala myndigheterna har också
de bästa möjligheterna att med hänsyn till lokala förhållanden bedöma och
genomföra de insatser i fråga om byggnader, utrustning och personal som skolväsendets
förkovran kräver. Jag förordar således att gymnasiet i dess helhet
kommunaliseras. Till frågan om tidpunkten och ordningen härför liksom beträffande
kommunernas åtaganden och statens ekonomiska bidrag återkommer
jag i samband med spörsmålen om den nya organisationens genomförande (8.5).
Gymnasiereformen aktualiserar vidare vissa frågor angående personalens anställningsförhållanden
m. m., vilka delvis sammanhänger med kommunaliseringen.
Dessa och övriga frågor rörande befattningshavare behandlar jag senare
i ett sammanhang (7.5).
Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra
yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna
skolform i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de
principiella och praktiska motiven för gymnasiets kommunalisering med samma
styrka kan åberopas för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga delar
av yrkesskolan synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla
uppgift i det gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade
resurser kunna utnyttjas rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit,
en samordnad planering och normalt också en lokalmässig samordning
av yrkesskola och andra skolformer. I direktiven för yrkesutbildningsberedningen
har jag också framhållit att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån
sådana synpunkter. Vikten av att så sker framstår i dag ännu klarare än då
beredningen tillsattes. Vilka konkreta slutsatser som bör dras härav beträffande
huvudmannaskapet för de olika utbildningarna inom yrkesskolan är emellertid
inte möjligt att bedöma förrän denna skolas uppgifter, innehåll och organisation
närmare klarlagts. Även om sålunda mycket talar för att yrkesskolan i varje fall
till stor del skall vara primärkommunal, måste enligt min mening med avgörandet
anstå tills yrkesutbildningsberedningens förslag i nyss nämnda huvudfrågor
föreligger.
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196 It
Kommunaliseringen av gymnasiet i dess helhet fordrar att vissa ändringar vidtages
i skollagen. Inom ecklesiastikdepartementet har därför, på grundval av ett
av GU avgivet förslag, utarbetats ett förslag till lag om ändring i skollagen
den 6 juni 1962 (nr 319). I förslaget har uppräkningen i 2 § b) av de skolor,
som bygger på grundskolan och som för närvarande upptar även statligt gymnasium
ändrats till att avse endast kommunala skolor, nämligen yrkesskola,
fackskola och gymnasium. Bestämmelsen i 50 §, som har avseende på endast
statligt gymnasium, föreslås upphävd. Ändringarna föreslås träda i kraft vid
den tidpunkt gymnasiet kommunaliseras, dvs. den 1 juli 1966, om mitt förslag
i det följande (8.5.2) genomföres. Vid skollagens tillkomst inhämtades yttrande
från lagrådet. De nu föreslagna lagändringarna synes vara av sådan beskaffenhet
att lagrådet icke behöver höras över dem.
Den snabba utvecklingen och genomgripande omdaningen av vårt skolväsen
under de senaste decennierna har självfallet även kommit att påverka folkhögskolan.
Dennas uppgifter och ställning i den framtida skolorganisationen har också
ägnats betydande uppmärksamhet i den aktuella debatten, i offentliga utredningar,
i propositioner och vid riksdagens behandling av utbildningsfrågor. Även
i detta sammanhang finns anledning att relativt utförligt diskutera folkhögskoleproblematiken.
FU:s ingående överväganden och förslag tillsammans med vad
som anförts vid remissbehandlingen — främst av skolöverstyrelsen — utgör enligt
min mening ett på synpunkter och uppslag rikt material, som i det stora
hela bör bli av betydande värde vid utformningen av folkhögskolans fortsatta
verksamhet.
I det följande skall jag ta upp några konkreta frågor som aktualiserats av FU
och i remissbehandlingen men vill dessförinnan bl. a. mot bakgrunden av vad
jag i det föregående anfört om det gymnasiala skolsystemets framtida utveckling
beröra folkhögskolans målsättning och uppgifter. I propositionen 1957:146
angående folkhögskolans ställning och uppgifter framhöll dåvarande departementschefen
att det centrala i folkhögskolans målsättning alltifrån början varit
och fortfarande är att ge medborgerlig bildning men att folkhögskolorna i regel
utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning samtidigt har kunnat ge
viss yrkesorientering och god grund för fortsatt yrkesutbildning. Folkhögskolans
betydelse i sistnämnda avseende kunde enligt departementschefen beräknas till
en del komma att upphöra allteftersom den nioåriga obligatoriska skolan genomföres.
Å andra sidan fann departementschefen det sannolikt att ökade krav
på utbildning utöver den obligatoriska skulle leda till nya betydelsefulla uppgifter
för folkhögskolorna under förutsättning att dessa anpassade sin undervisning
och sina kurstyper efter det nya läget.
I propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan
m. m. konstaterade jag att den grundsyn på folkhögskolan, som statsmakterna
gav uttryck för år 1957 och vilken bl. a. präglades av den förändrade situation
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
som grundskolans genomförande skulle medföra, fortfarande i hög grad ägde
giltighet. Bedömningen av folkhögskolans ställning och uppgifter — nu också
under hänsynstagande till förslaget om införande av fackskolor — borde sålunda
göras från bl. a. dessa utgångspunkter. Jag underströk vidare liksom skolberedningen
att folkhögskolans huvuduppgift borde vara att ge allmän medborgerlig
bildning, vilket inte uteslöt väsentliga inslag även av målinriktad utbildning,
samt att skolformen genom sin frihet i fråga om kursplaner, sin erfarenhet
av vuxenundervisning och sin internatform kunde göra en ytterligt betydelsefull
insats. Särskilda utskottet delade denna uppfattning, som inte heller föranledde
någon riksdagens erinran.
FU har från sina utgångspunkter inte funnit anledning avvika från denna
principiella ståndpunkt till vilken också remissinstanserna synes ansluta sig.
Enligt min mening har inget inträffat, som föranleder en omprövning av folkhögskolans
principiella målsättning och uppgifter. Problematiken gäller i stället
hur verksamheten bör konkret utformas allteftersom skolväsendet utbygges,
eller m. a. o. folkhögskolans successiva anpassning till såväl grundskolans genomförande
som det gymnasiala skolväsendets utveckling. Några omständigheter
synes mig i detta sammanhang vara av sådan betydelse att de bör särskilt
framhållas.
Jag vill sålunda erinra om att först vid 1970-talets slut huvuddelen av de
åldersklasser, som hittills främst rekryterat folkhögskolan, torde ha genomgått
nioårig grundskola eller motsvarande. Under de närmaste 15 åren kommer det
således att finnas ett betydande antal människor, som efterfrågar folkhögskoleutbildning
och vilkas tidigare utbildning inte når upp till grundskolekompetens.
Folkhögskolorna måste under denna tid successivt erbjuda kursprogram,
som anknyter till framtidens generellt högre grundutbildningsnivå men samtidigt
tillhandahålla program, som svarar mot deras behov, vilka startar från en
lägre nivå.
Kraven på och möjligheterna till spännvidd i folkhögskolornas kursuppsättning
kommer emellertid att ytterligare öka i takt med den fortsatta höjningen
av den allmänna utbildningsnivån. Härtill kommer att vi i dag inte kan med
några större anspråk på säkerhet förutse hur det gymnasiala skolsystemets utbyggnad,
och främst fackskolans genomförande, kan komma att påverka rekryteringen
till folkhögskolan. Åtskilliga kan komma att välja denna skolform framför
yrkesskola, fackskola och gymnasium. Blir detta fallet kommer folkhögskolan
att till en del fungera som en utbildningsväg i det gymnasiala skolsystemet. En
säkrare bedömning kan göras först längre fram när tillräckliga erfarenheten finns.
Tills vidare får vi nöja oss med sannolikhetsbedömningar.
FU anser att inom fackskoleorganisationen väsentligen endast den sociala
fackskolan kommer att påverka folkhögskolan. I propositionen 1962: 54 har jag
givit uttryck för motsvarande uppfattning, som inte heller ifrågasatts i remissyttrandena
över FU:s betänkande. FU:s uttalande att folkhögskolan kan bli ett
119
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
värdefullt alternativ till den sociala fackskolan vill jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen
och TCO understryka. De synpunkter beträffande information om folkhögskolan
och folkhögskoleutbildningens meritvärde, som FU anfört, ansluter
jag mig också till. Arbetet med utformningen av de konkreta åtgärder, som i
dessa hänseenden krävs, har redan påbörjats av skolöverstyrelsen. Vid det fortsatta
arbetet, som förutsättes ske i samråd med och under medverkan av andra
berörda myndigheter m. fl., bör uppslag som framkommit i remissyttrandena,
bl. a. från TCO, beaktas.
Även om folkhögskolan torde ha utsikt att hävda sig som alternativ till den
sociala fackskolan förefaller det troligt att på längre sikt vissa av dess nuvarande
yrkesförberedande uppgifter kommer att få minskad betydelse. Å andra sidan
talar allt för att utbildningsintressets starka tillväxt kommer att fortsätta. Vilken
inriktning efterfrågan på utbildning kommer att få är emellertid inte möjligt
förutsäga. I den mån önskemålen om mindre målinriktad och mer »konsumtionsbetonad»
bildning och utbildning — t. ex. som en följd av den ökade fritiden
— får ökad omfattning har folkhögskolan med sin allmänna målsättning,
sin frihet i fråga om kursinnehåll och studieformer och sin internatmiljö särskilda
förutsättningar att göra en insats.
Den problematik jag härmed kommit in på äger ett mycket nära samband med
frågan om vuxenutbildningens innehåll och omfattning i framtiden. Att problemet
om folkhögskolans ställning ingår i detta större sammanhang framhålles
av FU och understrykes också i några remissyttranden. Vuxenutbildning är såsom
jag tidigare erinrat om föremål för utredning och övervägande inom GU
och yrkesutbildningsberedningen. Jag räknar med att därvid de synpunkter och
uppslag som framkommit vid remissbehandlingen av FU:s betänkande särskilt
uppmärksammas.
Liksom fallet var då skolberedningens förslag behandlades har FU:s betänkande
föranlett uttalanden från några håll om att folkhögskolans framtida ställning
och uppgifter borde bli föremål för en särskild utredning. När jag i propositionen
1962:54 (s. 350) avvisade motsvarande propåer anförde jag bl. a. följande.
Folkhögskolans fria ställning kräver tvärtom, att den nödvändiga omställningen
och anpassningen till fortskridande förändringar i ett dynamiskt utbildningsväsende
och till nya strömningar i människornas bildningssträvanden nu
kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck för de reformsträvanden
som bör hållas levande vid varje skola. Jag är förvissad om att folkhögskolan
därigenom skall kunna på det mest övertygande sättet visa sin livskraft.
Detta uttalande har enligt min mening samma giltighet i dag. Vad som nu
framförallt krävs är att utvecklingen följes med uppmärksamhet och att initiativ
tas till ett kontinuerligt reformarbete med tonvikt på den inre förnyelsen. Folkhögskolan
kommer då att bestå som en betydelsefull bildningsinstitution med i
vissa hänseenden unika möjligheter även om den successivt kommer att fullgöra
sin uppgift på delvis nya områden.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Tf
Det ligger således vikt uppå att folkhögskolan utvecklas i kvalitativt avseende.
I dagens läge aktualiserar detta vissa åtgärder, som jag strax skall återkomma
till. Dessförinnan vill jag emellertid något beröra den kvantitativa sidan och
några därmed sammanhängande planeringsfrågor. Den snabba utbyggnaden av
det allmänna skolväsendet och osäkerheten om vilken inriktning efterfrågan på
utbildning kommer att ha i framtiden manar såsom FU framhållit till försiktighet
vid utbyggnaden av folkhögskolan. Jag räknar sålunda inte med någon väsentlig
expansion under i varje fall de närmaste åren. Vad FU anfört om återhållsamhet
beträffande statligt stöd till ytterligare folkhögskolor ansluter jag mig
därför i princip till. Jag vill upprepa mitt uttalande i årets statsverksproposition
(proposition 1964:1 Bil. 10 s. 327) att när ett statsbidragsärende skall avgöras är
det den då föreliggande situationen som är av betydelse. Det måste stå klart
att det allmänna inte automatiskt kan påta sig det ekonomiska ansvaret för alla
folkhögskolor. En huvudman som planerar att starta en folkhögskola bör därför
inte räkna med såsom givet att statsbidrag kommer att utgå.
Med hänsyn till det senast anförda och till att folkhögskolan för många utbildningssökande
kan bli ett alternativ till framför allt den sociala fackskolan
är det angeläget att folkhögskolorna i full utsträckning uppmärksammas i skolplaneringen
såsom skolöverstyrelsen uttalat i sitt utlåtande. Detta är av betydelse
också vid bedömningen av frågan om en folkhögskola bör omändras till
fackskola. Vad FU anfört i anslutning till sistnämnda spörsmål föranleder ingen
erinran från min sida. Inrättandet av sådan fackskola bör som skolöverstyrelsen
framhåller ske i vanlig ordning. Vad överstyrelsen anfört om inrättandet av ungdomsfolkhögskolor
ansluter jag mig även till, dock anser jag att detta bör ske
genom omändring av befintlig folkhögskola och således inte genom inrättande
av en ny skola.
Folkhögskolans utveckling och anpassning till nya förhållanden måste som jag
framhållit ske genom en successiv förnyelse av dess inre arbete. FU har angivit
några av de vägar, som därvid bör prövas, och även framfört åtskilliga mera detaljerade
förslag. Vad FU anfört har i det stora hela vunnit anslutning i remissyttrandena
och även i några fall kompletterats med nya uppslag och förslag till
åtgärder. Mycket av det som sålunda framkommit kan och bör otvivelaktigt
förverkligas av de enskilda folkhögskolorna utan att speciella åtgärder utifrån
vidtages. I viss utsträckning krävs emellertid dylika åtgärder i form av ekonomiska
insatser och eventuellt ändringar i gällande författningsbestämmelser. Beträffande
dessa anslagsfrågor har jag för avsikt att återkomma vid min anmälan
av åttonde huvudtiteln i 1965 års statsverksproposition. Jag finner det emellertid
angeläget att i förevarande sammanhang till belysning av de principiella
spörsmålen ta upp även några av dessa frågor.
FU:s förslag om kortare kurser finner jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen väl
värt att pröva och räknar med att försök kommer att anställas fr. o. m. läsåret
1965/66 vid till en början högst ett tiotal skolor.
121
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande vidareutvecklat vad FU anfört om utbildning
av ungdoms-, studie- och organisationsledare vid folkhögskolorna. Vad
överstyrelsen därvid anfört kan jag i det stora hela biträda. Jag räknar med att
försök med sådan utbildning kommer att anordnas vid omkring 20 skolor
fr. o. m. läsåret 1965/66.
Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att leda och besluta om en dylik försöksverksamhet.
Överstyrelsen bör därvid sträva efter att de olika slagen av
folkhögskolor — rörelseskolor, landstingsskolor etc. — blir på ett ändamålsenligt
sätt representerade. Vid försöksverksamheten bör man ej vara bunden av de
bestämmelser som annars gäller för skolformen.
Det förslag skolöverstyrelsen framlagt om postgymnasial utbildning i samverkan
mellan folkhögskola och universitetslärare är jag inte beredd tillstyrka.
Utbildningens målsättning och därmed dess relation såväl till egentlig akademisk
utbildning som till folkhögskolans allmänna målsättning synes mig oklar.
I den mån förslaget närmast syftar till att till vissa folkhögskolor förlägga s. k.
decentraliserad akademisk utbildning bör det prövas i annat sammanhang.
Vad FU anfört om utbildning och fortbildning av folkhögskolans lärare har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. För egen del delar jag
FU:s uppfattning och finner det lika angeläget med pedagogisk utbildning och
fortbildning för folkhögskolans lärare som för skolväsendets övriga lärare. 1960
års lärarutbildningssakkunniga bör sålunda med biträde av erforderlig expertis
överväga frågan. Vidare förordar jag att folkhögskolans lärare får möjlighet att
delta i kurser, som anordnas inom fortbildningsorganisationen. Jag utgår ifrån
att lärarna kommer att i stor utsträckning utnyttja denna möjlighet. För lärarna
vid de folkhögskolor, som i betydande omfattning tar upp nya idéer enligt de
utvecklingslinjer jag förordat, anser jag det särskilt angeläget att de deltar i
fortbildning. Jag ifrågasätter om inte sådant deltagande bör uppställas som villkor
för att förut nämnd försöksverksamhet skall förläggas till en folkhögskola
och förordar att skolöverstyrelsen får i uppdrag att närmare överväga frågan
samt bemyndigas att — om överstyrelsen så finner ändamålsenligt och lämpligt
— tillämpa en dylik anordning.
De av skolöverstyrelsen framlagda förslagen om ytterligare en s. k. tiodagars
kurs samt anordnandet av rektorskonferenser och pedagogdagar under läsåret
1965/66 synes mig angelägna. Likaså är det av vikt att, såsom FU föreslår,
folkhögskolorna på samma villkor som övriga skolor får tillgång till hjälpmedelcentralernas
service och hjälp i övrigt.
Frågan om folkhögskolornas statsbidrag har under senare år vid flera tillfällen
livligt uppmärksammats och yrkanden framförts om förbättringar. Senast
i samband med riksdagsbehandlingen av årets statsverksproposition framhöll
jag att med förändringar i bidragsreglerna borde anstå till dess folkhögskolans
framtid och därmed sammanhängande problem närmare penetrerats. Jag redovisade
samtidigt i korthet att pågående arbete med statsbidragsfrågan beträf
-
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k
fande de gymnasiala skolorna syftade till att ersätta de många olika nu gällande
systemen med ett så långt möjligt enhetligt system, vilket också borde utgöra
basen för en ny bidragsberäkning för folkhögskolan. Resultatet av detta arbete
föreligger nu i form av ett förslag, som jag senare skall återkomma till (8.5.3),
och därmed föreligger förutsättningar för en omprövning av bidragsreglerna
för folkhögskolans del. Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma
till denna fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\
123
3. Gymnasiets innehåll och utformning
3.1 Mål och innehåll
3.1.1 Gymnasieutredningen
3.1.1.1 Allmänna synpunkter
GU understryker inledningsvis att gymnasiet liksom varje annan skolform har
en betydelsefull personlighetsutvecklande uppgift som bl. a. inkluderar både
individuell och social fostran. Denna del av skolans uppgift accentueras numera
mer än tidigare. GU ansluter sig till den precisering härav, som ges i läroplanen
för grundskolan, och anser att denna i sina huvuddrag är giltig också för de
gymnasiala skolformerna även om tyngdpunktsförskjutningar med hänsyn till
åldersstadiet är motiverade.
GU konstaterar vidare att gymnasieutbildningens mål och innehåll hittills i
huvudsak grundats på allmänna överväganden. GU anser att man, för att få ett
fastare grepp om hur gymnasiet bör utformas, bör mera konkret söka ange de
krav, som ställes på denna skola. Dessa krav är många och kommer från flera
skilda håll. GU finner det lämpligt att — utan inbördes rangordning — skilja på
följande krav (GU 5.1.2).
1. Avnämarkrav, dvs. sådana specificerade förutbildningskrav, som ställes av
olika avnämare, till vilka räknas såväl arbetsgivarna som vidareutbildningsanstal
terna.
2. Samhällslivets krav, dvs. sådana allmänna krav som samhället — både i
trängre och vidare bemärkelse — måste ställa på att gymnasiet hjälper sina
elever att inte bara utveckla sin egen personlighet utan även inpassa sig i samlevnaden
med andra människor.
3. Individens egna krav att i skolan få utveckla sina anlag och intressen.
GU framhåller att frågan om gymnasiet kan uppfylla alla dessa krav givetvis
måste bedömas med hänsyn till vad som är praktiskt uppnåeligt samt erfarenhetsmässigt
rimligt och önskvärt med hänsyn till ungdomarnas ålder och förutsättningar.
GU har genomfört omfattande undersökningar för att få en så god
bild som möjligt av de olika kraven på gymnasiet. Utredningen framhåller dock
att man på detta sätt kan täcka endast vissa aspekter.
3.1.1.2 Krav från mottagare av gymnasieuthildade
De krav som ställs på gymnasiet av olika avnämare har blivit föremål för
systematiska undersökningar vid universitet och högskolor samt i förvaltning
och näringsliv. Dessa har redovisats i GU:s andra betänkande Kraven på gym
-
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
nasict (SOU 1963:22) (GU 5.2.1.1). Avnämarsynpunkter har dock även erhållits
på annat sätt (GU 5.2.1.2).
Förutom avnämarkrav avseende studie- och yrkeskrav omfattar dessa undersökningar
en analys av standarden på färdigheter och kunskaper hos elever som
kommer från nuvarande gymnasier. Härigenom har man erhållit en bild av de
nuvarande gymnasiernas funktion från avnämarsynpunkt. Vid undersökningarna
har vidare ställts några generella attitydfrågor angående önskvärda förändringar
i framtiden. Slutligen ger undersökningarna ett bidrag till frågan om »allmänbildningsaspekten»,
dvs. vilka kursmoment som bedöms som angelägna från
mera allmänna synpunkter oberoende av studie- och yrkeskraven.
GU framhåller att frågan i vilken utsträckning avnämarsynpunkter skall få
normera gymnasiets utformning är en avvägningsfråga, som är beroende av dels
enhetligheten i kraven, dels kravens förenlighet med de hänsyn man måste ta
till andra viktiga faktorer, såsom elevernas mognad och intressen samt deras
yrkesvalsituation. Speglar kraven en enhetlig tendens, som är gemensam för
exempelvis stora delar av universitets- och högskoleväsendet, kan kraven tilllåtas
spela en större roll.
GU konstaterar vidare att det vid de undersökningar som redovisats i betänkandet
Kraven på gymnasiet inte fanns möjlighet att utföra någon detaljerad
analys av de ekonomiska och tekniska specialämnena. För fackgymnasierna ger
undersökningen dock utslag såtillvida som svaren på såväl standardfrågorna som
på de allmänna attitydfrågorna tyder på att de ämnen som i första hand behöver
förstärkas ligger inom den mera allmänna ämnesgruppen.
Som en allmän slutsats av undersökningarna kan enligt GU sägas att de sidor
av den nuvarande gymnasieorganisationen som fungerar minst tillfredsställande
i förhållande till kraven från avnämarsidan är dels gymnasiets arbetsformer, dels
den för flertalet avnämare gemensamma kunskapsgrunden.
Rörande undersökningarna uttalar GU bl. a. följande.
Omedelbara slutsatser för gymnasiets konstruktion kan inte dras direkt av
expertundersökningarna. Dessa fyller snarast uppgiften att på områden, där mer
systematiska undersökningar är möjliga, lägga en så tillförlitlig grund för konstruktionsarbetet
som möjligt. I detta fall gäller undersökningarna huvudsakligen
ett nuläge i fråga om gymnasiets kursinnehåll och dess funktion med
hänsyn till avnämarsidan. Vissa frågor om framtiden ingår. Dessa ger givetvis
endast en beskrivning av hur man på olika håll vid universitet och högskolor, i
förvaltning och näringsliv för närvarande bedömer behovet för framtiden. Nya
omständigheter tillstöter dagligen som relativt snabbt förändrar bilden. GU har
självfallet också att göra sin egen bedömning utifrån sin samlade syn på hela
gymnasiefrågan. Detta gäller inte bara framtidsfrågan, som den behandlas i
avnämarundersökningarna. Även en aldrig så enhetlig resultatbild från avnämarsynpunkt
måste i slutskedet vägas mot andra faktorer av betydelse för gymnasiefrågans
lösning.
Ytterligare avnämarsynpunkter har framkommit vid kontakter med och i
skrivelser från framför allt fackgymnasiernas avnämare. Härvid har bl. a. ut
-
125
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
talats, att det vore önskvärt att samtliga gymnasister — oavsett vid vilken
gymnasieform de utbildas — bibringas en gemensam allmän grundutbildning i så
stor utsträckning som möjligt (GU 5.2.1.2).
GU diskuterar inte i detta sammanhang avnämarsynpunkterna mera i detalj
men konstaterar (GU 5.2.2) att de rent nyttobetonade kraven från nästan alla
avnämare innebär att gymnasiet bör ge
I. specialförberedelser med sikte på verksamheter inom vederbörande avnämarområde,
II. kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska, ett,
två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter
företrädesvis av statistisk art,
III. allmänna, icke ämnesbundna färdigheter, som har med studie- och arbetsteknik
att göra.
GU anför vissa synpunkter på avvägningen mellan de tre kravgrupperna I—
III och konstaterar att det här i själva verket gäller frågan om gymnasiets differentiering,
vilken inte kan lösas utan en analys också av andra krav på gymnasiet.
GU finner dock att motstridiga avnämarkrav knappast bör leda till en
alltför stark uppsplittring av gymnasiet på skilda specialinriktningar. De redovisade
undersökningarna beträffande dessa krav anser utredningen i stället leda
fram till att målsättningen för hela det framtida gymnasiet från dessa synpunkter
kan göras rätt enhetlig.
3.1.1.3 Samhällslivets krav
GU framhåller att samhällslivets krav (GU 5.3) knappast kan utrönas genom
enkäter. Det är sålunda i huvudsak på egna bedömningar GU grundar sina
överväganden om samhällslivets krav. Detta begrepp tas därvid i mycket vid
mening och innefattar sålunda också kraven på att skolan medverkar i personlighetsjostran
för att »utveckla de unga till större vidsyn och till ökad förmåga
att förstå sig själva och andra».
GU framhåller bl. a. följande (GU 5.3.2.5).
Gymnasiets personlighetsfostran måste bestämmas av att gymnasisterna från
studierna mer eller mindre direkt förs ut som medborgare med självständigt
socialt och politiskt ansvar. Gymnasiets arbetssätt måste därför vara sådant att
det kan bidra till personlighetsutvecklingen och förbereda eleven för den vuxnes
ansvar.
Till samhällslivets krav hänför GU också de krav på större uppmärksamhet
som den ökande internationaliseringen (GU 5.3.2.1) ställer och anför härom
bl. a. följande.
Det är inte bara de moderna transportmedlen, radio och TV, som knyter människor
samman. Det mellanfolkliga samarbetet, ekonomiska förbindelser, gemensamma
forskningsuppgifter m. m. verkar i samma riktning. Alla dessa faktorer
126
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964-
framhäver nödvändigheten av att kunskapen vidgas till att omfatta jämte det
egna landet, Norden och Europa också utomeuropeiska folk och världsdelar i
högre grad än hittills. Då ett av de främsta målen för ungdomens fostran i flertalet
kulturländer just nu är att hos den enskilde skapa respekt för människovärdet
och sinne för folkens rätt att ställa krav på ett liv i fred och frihet under
socialt, kulturellt och ekonomiskt framåtskridande, måste studierna vad beträffar
både kursinnehåll och arbetsmetoder i flera avseenden läggas till rätta för ett
sådant syfte. Därigenom kan åtskilligt vinnas även med tanke på fostran till god
medborgaranda och individuell anpassning i tillvaron.
Ett mål av angivet slag kräver enligt GU:s uppfattning att gymnasiet ger
ökade kunskaper om beteendemönster i olika kulturer och om det mänskliga
samhällets konstruktion och funktioner. Detta bör tillgodoses genom att den
samhällsorienterande undervisningen stärks. Den ökade internationaliseringen
bör emellertid prägla alla ämnen.
Behovet av naturvetenskaplig och teknisk orientering (GU 5.3.2.2) diskuteras
av GU bl. a. mot bakgrunden av de senaste årens debatt kring C. P. Snows
teser om de två kulturerna, den humanistiska och den naturvetenskapliga. GU
konstaterar bl. a. att i denna debatt framhållits skolans centrala betydelse för
att motverka en icke önskvärd tidig specialisering. Även de elever som inte är
specialinriktade på naturvetenskap och teknik bör enligt GU:s uppfattning få
en vidgad orientering härom utöver vad som getts i grundskolan. Orienteringen
bör innebära någon inblick i naturvetenskapligt betraktelsesätt och de problem
man brottas med samt förmedla någon bekantskap med de hjälpmedel och
metoder varmed vetenskapen arbetar.
GU framhåller vidare vikten av att det historislca perspektivet (GU 5.3.2.3)
beaktas när det gäller att öka elevernas förmåga att förstå människor och människans
situation och anför bl. a. följande.
Gymnasiet får inte inskränka sig till att ge utblick enbart över den egna samtiden
och mot den närmaste framtiden. Studiet av historiska skeenden, av
sociala och ekonomiska förhållanden i gången tid, av förändringar och samhällets
föränderlighet är av betydelse för bättre förståelse av det moderna samhällets
problem. I gymnasieundervisningen kan uppgiften då icke bli att ånyo och blott
mera detaljerat genomgå grundskolans kurs utan i stället att söka följa idéernas
uppkomst och utveckling, att teckna de stora dragen i den politiska, ekonomiska,
kulturella och vetenskapliga utvecklingens historia och att söka — i samverkan
ämnena emellan — så långt det är möjligt ge sammanfattning och överblick.
GU konstaterar att de angivna kraven så långt möjligt tillgodosetts redan i
grundskolan och anför i detta sammanhang bl. a. följande (GU 5.3.2.4).
Eleverna har i grundskolan fått grundläggande faktakunskaper och getts tillfälle
att tillämpa dessa kunskaper. Det kan därför inte vara meningsfullt att
gymnasiet dubblerar den kunskapen eller enbart ökar den kvantitativt.
Att de nämnda kraven ej bör eller kan tillmötesgås enbart genom omfattande
faktainlärning är självklart. De fakta som inläres bör väljas så att de ses i ett
127
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196
funktionellt sammanhang. Undervisningen bör också utformas så att falctainhämtandet
delvis blir ett resultat av elevens självständiga studier. På detta sätt får
eleverna lättare överblick över och sammanhang i sitt vetande. Detta måste
vara väsentligt med tanke på de former i vilka eleverna efter studiernas slut
kommer att inhämta kunskaper. Genom diskussioner av problem och idéer, dvs.
genom att undervisningen får präglas av en kritiskt prövande inställning, skapas
bättre beredskap för förståelse av social, politisk, ekonomisk, naturvetenskaplig,
teknisk, kulturell, religiös och mänsklig problematik vare sig det gäller det egna
samhället och dess medborgare eller andra människor och samhällen.
3.1.1.4 Individernas krav
GU framhåller att gymnasiet inom rimliga gränser måste kunna ge utrymme
för eleverna att fritt utveckla sina intressen (GU 5.4.1). Liksom exempelvis 1946
års skolkommission anser GU att individernas gruppering efter intressen måste
utgöra en viktig grund vid gymnasiets konstruktion. Redan vid inträdet i gymnasiet
är dessa intresseinriktningar delvis utdifferentierade men det konstateras
samtidigt att gymnasisterna långt ifrån alltid tillhör någon utpräglad intressegrupp.
Bl. a. dessa frågor belyses av undersökningen Vägen genom gymnasiet (SOU
1963:15).
Vissa resultat av denna undersökning har refererats i det föregående (2.1.1.1)
i samband med redovisningen av faktorer som påverkar valet av och övergången
till gymnasium. I undersökningen erhålles också en bild av dels elevernas fortsatta
väg till högre studier eller yrkesverksamhet i relation till deras val av linje
eller gren på gymnasiet, dels faktorer som från elevernas egen synpunkt varit
avgörande för deras val av studieväg i gymnasiet. Därutöver ger undersökningen
material för bedömningen av ungdomarnas inställning till ämnesinnehållet
och arbetsformerna i gymnasiet (GU 5.4.2).
De elever som vid övergång till gymnasiet väljer olika linjer skiljer sig i genomsnitt
markant i fråga om inställningen till vissa större intresseområden, men
inom varje undergrupp finns en mycket betydande spridning. Särskilt är det de
tekniskt-naturvetenskapliga intressena som verkar differentierande mellan olika
elever inom det allmänna gymnasiet. Fackgymnasiegrupperna har mer utpräglade
intresseprofiler och är med hänsyn till yrkesplaner m. in. mera homogent
sammansatta än eleverna på det allmänna gymnasiets linjer.
I fråga om de allmänna motiven för linjevalet kommer ämnesintresset och
yrkesintresset främst. Vidare kan konstateras att på det hela taget de ämnen
som eleverna säger sig vilja läsa — särskilt i större omfattning — visar en betydande
överensstämmelse med de ämnen som studeras på de olika linjerna. Ett
undantag utgör latin för latinarnas del.
I betänkandet Vägen genom gymnasiet har också inställningen till olika utbildningsmoment
undersökts. Högst på listan över önskemål och före alla ämnesmoment
i egentlig bemärkelse sätter därvid abiturienterna önskemål om större
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
övning i självständigt arbete. Bland övriga önskemål skiljer sig två tämligen
klart från övriga, nämligen ökad orientering i det moderna samhällslivet och
bättre färdigheter i moderna språk. Ännu mera påtagligt skiljer sig i slutet på
listan åsikterna om kunskaper i klassiska spx-åk från övriga ämnesönskemål.
Detta är det enda moment vilket en större del av eleverna vill tillmäta mindre
vikt än det nu kan anses ha.
Den bild som erhållits av elevernas värdering av olika utbildningsmoments
betydelse bekräftas av jämförelsen mellan inställningen till de enskilda ämnena.
De ämnen som den undersökta abiturientgruppen i sin helhet önskar en förstärkning
av är främst engelska, matematik, franska och spanska. Latin och grekiska
samt kristendom och historia tillmätes den minsta betydelsen.
Slutligen kan nämnas att elevundersökningen ger stöd för uppfattningen att
det på det allmänna gymnasiet finns betydande intresse för fackbetonade, närmast
tekniska och ekonomiska (merkantila) ämnen. Särskilt bland flickorna
sammanfaller därvid ofta intresse för merkantila ämnen med intresse för moderna
språk. Bland pojkarna föreligger främst likformighet mellan intresse för
tekniska ämnen och för matematik, fysik och kemi.
3.1.1.5 Sammanfattning av kraven på gymnasiet
GU sammanfattar kraven på följande sätt (GU 5.5.1).
Gymnasiet skall — utöver grundskolan — ge:
I. Specialförberedelser som varierar med hänsyn till den yrkes- eller studieinriktning
som eleven har och de övriga intressen eleven har möjlighet att utveckla
i skolan.
II. Kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och
ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter,
framför allt av statistisk art.
III. Allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter.
IV. 1. Samhällsorientering, både svensk och internationell.
2. Teknisk och naturvetenskaplig orientering.
3. Övrig kulturell orientering, dvs. om litterära, estetiska, religiösa, filosofiska
och psykologiska frågor.
4. Ett historiskt och i vissa fall framåtblickande perspektiv på de under
1—3 nämnda frågorna.
GU konstaterar att de olika grupperna av krav ofta sammanhänger med
varandra (GU 5.5.2.1). Om en grupp av krav tillgodoses kommer i åtskilliga
fall krav i en annan grupp att automatiskt bli tillgodosedda. I den mån så inte
sker måste en avvägning göras vid konstruktionen av utbildningen. Vid utformningen
av skilda studievägar blir det därvid en huvuduppgift att på lämpligt
sätt avväga de olika kravgruppema mot varandra alltefter varje särskild studievägs
mer eller mindre markerade särart och behov.
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U
GU framhåller att de ständiga kraven på bredare ämnesregister och vidgat
kursinnehåll inte får tillåtas spränga tidsramen (GU 5.5.2.2). Det är tvärtom
angeläget, framhåller GU, att nuvarande höga veckotimtal sänkes. Därvid måste
observeras att moderna tekniska hjälpmedel lika väl som den ökade förekomsten
av olika bildningsmedel utanför skolan bör kunna spara tid i undervisningen.
Den slutliga avvägningen mellan de olika kraven på gymnasiet kan inte göras
förrän klarhet nåtts bl. a. om gymnasiets differentiering (GU 5.5.2.4). GU framhåller
dock att under senare tid de mera allmänna kraven svarande mot grupperna
II—IV tillmätts ökad vikt i förhållande till förutbildningskravet I men
betydande hänsyn måste dock tas till sistnämnda krav dels för att olika utbildningsvägars
syfte skall uppnås, dels för att eleverna skall få tillfälle pröva sina
anlag och utveckla sina intressen.
GU framhåller att mycket olika uppfattningar råder om innebörden i begreppet
allmänbildning (GU 5.6) och att uppfattningarna inte blott skiftat från tid
till tid utan att även samtida bedömare inte sällan varit oeniga.
GU har funnit det lämpligast att undvika att använda begreppet allmänbildning
eftersom detta begrepp hos olika individer ofta väcker så olika associationer.
Enligt GU:s mening är det mera praktiskt att, såsom i det föregående
skett, söka precisera gymnasiets uppgift mot bakgrunden av de krav som från
olika håll ställes på gymnasiet. Även om dessa — liksom allmänbildningsbegreppet
— värderas olika av olika bedömare blir det ändå i regel lättare att beträffande
varje särskild deluppgift föra en konkret diskussion utifrån en gemensam
grund.
GU begagnar dock i vissa sammanhang attributet allmän, för att framhålla
att vissa angivna attityder, vanor, färdigheter eller kunskaper ingår i den utbildning
gymnasiet bör ge alla sina elever, även om det därvid för vissa gymnasister
kan vara fråga om moment av rent förutbildande betydelse för vederbörandes
yrkes- eller studieverksamhet.
3.1.1.6 Gymnasiets mål
Mot bakgrunden av de krav som enligt GU ställs på gymnasiet ger GU en
översikt av de olika uppgifter som svarar mot kraven (GU 5.7). Denna översikt
bör enligt GU:s mening utgöra det avsnitt som under rubriken Gymnasiets mål
bör inleda läroplanen för gymnasiet.
3.1.2 Yttranden
GU:s överväganden och förslag rörande gymnasiets mål och innehåll har på
det hela taget bedömts positivt i de inkomna remissyttrandena. De anmärkningar
som framföres gäller ofta detaljfrågor.
5 — Ihhang till riksdagens protokoll 19Si. 1 sand. Nr 171
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Beträffande gymnasiets personlighetsutvecklande uppgift
ansluter sig skolöverstyrelsen till och understryker starkt GU:s uppfattning,
att grundskolans målsättning har generell giltighet även för skolformerna
på det gymnasiala stadiet. Skolöverstyrelsen anför härvid:
I sina huvuddrag kan de mål och riktlinjer som fastställts för grundskolans
arbete bestämma inriktningen av verksamheten även inom gymnasium, fackskola
och yrkesskola. Det måste emellertid beaktas, att dessa skolformer omfattar
högre åldersstadier och har i skilda avseenden specifika uppgifter. Skolarbetets
syfte att ge eleverna tillfälle att skaffa sig ökad självkännedom, att
överta ansvar för individuella och gemensamma uppgifter bör betydligt starkare
understrykas på detta åldersstadium.
Överstyrelsen för yrkesutbildning konstaterar med tillfredsställelse att personlighetsfostran
enligt GU:s mening är en väsentlig uppgift för gymnasiet. Likartade
synpunkter anföres bl. a. av länsskolnämnderna i Malmöhus och Norrbottens
län samt länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län.
Frågan om i vilken utsträckning önskemål från mottagare av
gymnasieutbildade bör få öva inflytande på gymnasiets utformning
har berörts av flera remissinstanser.
Skolöverstyrelsen anför härom bl. a.:
Såsom GU själv framhållit är avnämarsynpunkten blott en av de faktorer
av betydelse för gymnasiefrågans lösning, vilka måste beaktas. Självfallet har
den emellertid stor vikt, och enligt överstyrelsens uppfattning har den också
fått utöva ett väsentligt inflytande på förslaget till utformning av gymnasiet.
Samtidigt som LO förklarar att organisationen är starkt medveten om att
investering i utbildning är en betydelsefull faktor för att nå ökad och bättre
produktion, framhålles följande.
Även om utbildningen i stor utsträckning är till för att göra eleven så duglig
som möjligt i sina kommande insatser på skilda poster i samhället, så får detta
givetvis inte dominera så starkt att man bortser från att skolans uppgift också
— eller främst, är att vägleda och vidareutveckla eleverna till harmoniska
människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.
Större konsistoriet i Göteborg anser att GU anlagt ett väl kortsiktigt och
snävt betraktelsesätt och anför bl. a.:
Det moderna samhällets snabba utveckling, kännetecknad av fortgående
och genomgripande strukturella förändringar av näringsliv och förvaltning, uppställer
ständigt nya och förändrade krav på dem som skall medverka i arbetslivet.
Med hänsyn härtill synes det vara av vikt att den utbildning som erbjudes
ungdomen under gymnasieskedet mer tar sikte på den intellektuella skolningen
och träningen än på de för dagen nyttiga specialkunskaperna. På så sätt skulle
anpassningen till de förändringar på efterfrågesidan, som med säkerhet är att
emotse, kunna underlättas.
I några yttranden framföres uppfattningen att GU överbetonat avnämarekravet
på bekostnad av andra önskemål.
131
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
De på GU:s uppdrag utförda avnämarundersökningarna liksom
de slutsatser, som kan dras av dem, har blivit föremål för många uttalanden.
Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.
Det bör hållas i minnet, att bedömningen av innebörden i de olika enkätsvaren
liksom av de därpå grundade undersökningsresultaten är svår och icke sällan
erbjuder olika möjligheter, varför i sådana fall stor försiktighet är av nöden.
Universitetskursernas uppläggning och professorernas intresseinriktning inom
ämnet växlar och därmed även den omfattning, i vilken de studerandes förkunskaper
tas i anspråk. Det kan ha förflutit längre eller kortare tid efter gymnasiestudiernas
avslutande, varför t. ex. andra studieresultat än de gymnasiala (t. ex.
fyllnadsprövning efter studentexamen och andra kompletterande studier av
olika slag) kan ha kommit under bedömning som förkunskaper osv. Viss begränsning
i fråga om resultatens tillförlitlighet i detaljerna och deras tidsmässiga
giltighet måste man under sådana omständigheter räkna med.
Överstyrelsen framhåller att GU nyanserat och med full insikt om undersökningarnas
begränsning likaväl som deras värde tillgodogjort sig dessa för sina
värderingar, överväganden och ställningstaganden.
Skolöverstyrelsen liksom åtskilliga andra remissinstanser ansluter sig till GU:s
uppfattning att information av den karaktär som redovisas i avnämarundersökningen
kontinuerligt bör inhämtas.
I ett antal yttranden framhålles att vissa avnämargrupper saknas i undersökningen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser sålunda, att det skulle ha varit värdefullt
om även andra utbildningsvägar inom studentkarriären hade blivit företrädda
i undersökningen, och anför vidare:
De enkäter som gjorts till näringsliv och förvaltning har riktat sig till företag
med över 100 tjänstemän och till städer med över 30 000 invånare. I båda fallen
har det alltså varit fråga om stora ''anställningsenheter’.
Många ungdomar anställes emellertid i mindre enheter än sådana som har
blivit föremål för intervjuer. Bilden hade förmodligen blivit en annan, om förfrågningar
gjorts till mindre företag, där de gymnasieutbildade svarar för flera
funktioner än i stora företag, där deras uppgifter är mera specialiserade. På ett
mindre kontor har exempelvis gymnasieekonomen ofta att handlägga uppgifter
inom flera olika områden. Dessa uppgifter är dessutom mindre specialiserade än
vad en befattningshavare på motsvarande nivå inom ett stort företag handlägger.
Stora företag har vidare större ekonomiska möjligheter att vidareutbilda
sina ingenjörer på olika områden än små företag har. Detta kan påverka olika
företags intresse för specialkurser för ingenjörer anordnade i samhällets regi.
Bl. a. kollegierna vid lärarhögskolan i Göteborg samt vid folkskoleseminarierna
i Linköping och Växjö finner det anmärkningsvärt, att lärarutbildningsanstalternas
krav saknas.
Överbefälhavaren påpekar, att det hade varit värdefullt om även krigsmaktens
speciella synpunkter och önskemål beträffande den militära personalen
hade kunnat beaktas i avnämarundersökningen. I sitt yttrande redovisar över
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h
befälhavaren en undersökning av i vad mån det föreslagna nya gymnasiet utgör
ett godtagbart underlag för rekrytering av officerare.
I vissa yttranden uttalas betänkligheter mot uppläggningen av avnämarundersökningen.
Lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Malmö anser sålunda att den
metod med vilken man sökt få fram avnämarnas krav på innehållet i gymnasieutbildningen
icke kan ge annat än en av förutfattade meningar och av truismer
färgad bild och anför vidare:
Det är självklart att för en biologisk medicinsk utbildning av den typ som
tandläkaryrket kräver, vissa grundläggande gymnasiekunskaper i matematik,
fysik, kemi och biologi är nödvändiga, då existerande studieplaner vid odontologiska
läroanstalter förutsätter detta. Man vet emellertid genom ett ganska
stort och väldokumenterat material, att för det studentklientel, ur vilket tandläkarutbildningen
rekryteras, någon skillnad i slutligt studieresultat ej kan påvisas
mellan studenter från gymnasiets olika linjer. De initialsvårigheter som
latinstudenter med s. k. ämneskomplettering i naturvetenskapliga ämnen möjligen
möter, övervinnes tydligen mycket snart. Med detta påpekande vill
kollegiet ingalunda förringa det stora värdet av grundliga gymnasiekunskaper
av matematik, fysik och kemi för tandläkarstuderande, de är tvärtom nödvändiga,
men vill framhålla att i den medicinskt orienterade utbildningen även
andra kvaliteter än ingenjörsbegåvning kan såväl för studieframgång som för den
slutliga avnämaren, allmänheten, vara av lika stor betydelse.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm värdesätter GU:s ansträngningar
att fixera och analysera de olika kraven på gymnasiet men beklagar
att avnämarundersökningen för stora ämnesområden kommit att stanna
vid en mycket litet differentierad uppläggning av frågeformulären. Likartad
kritik framföres av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala.
Den uppdelning i tre grupper som GU gör av de rent nyttobetonade avnämarekraven
kommenteras sålunda av skolöverstyrelsen:
Strävan att göra det framtida gymnasiet relativt enhetligt med för alla elever
oavsett lärokurs ganska stora, gemensamma inslag av allmän utbildning och
med inriktning mot så breda avnämarsektorer som möjligt syns väl motiverad.
Denna strävan får dock inte drivas så långt, att elever med tidigt framträdande
speciella intressen och stor fallenhet för studier motsvarande dessa inte får
möjlighet att utan dröjsmål efter grundskolans slut beträda utbildningsvägen till
ett sådant specialområde. Men även möjlighet för elev att bedriva sådana studier,
som svarar mot hans personliga studie- och bildningsintresse, bör finnas.
Beträffande kommunikationsfärdigheterna påpekar skolöverstyrelsen att de
visuella och auditiva kommunikationsmedlen ej nämnts samt anser vidare, att
behandling av de statistiska metoderna inom ramen för gymnasiets matematikkurs
kommit till alltför starkt uttryck på några ställen, en överbetoning av
statistikmomenten på övriga matematikmoments bekostnad.
Länsskolnämnden i Kristianstads län finner det synnerligen angeläget att
bland de framtida kommunikationsbehoven ta med »förmåga till kvantitativ
bedömning».
133
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
GU:s förslag att alla elever i gymnasiet skall få viss undervisning i matematik
och orientering om statistiska metoder tillstyrkes av i stort sett alla som yttrat
sig därom, bl. a. av överstyrelsen jör yrkesutbildning, som anför:
Överstyrelsen är medveten om det stora behovet bl. a. av att kunna analysera
statistiskt material av olika slag och — inte minst — ta ställning till de
slutsater som dras av sådana analyser. Härför kräves ökade kunskaper inom
vissa avsnitt av matematiken.
Ekonomiska fakulteten i Lund understryker betydelsen av att de studerande
oavsett lärokurs får en god principiell grund i matematik och statistik, främst
i matematik.
GU:s uppfattning angående samhällslivets krav vinner i huvudsak
anslutning i de yttranden som berör ämnet, t. ex. i skolöverstyrelsens utlåtande,
där bl. a. följande anföres.
Att ge såväl humanistisk som naturvetenskaplig-teknisk orientering i lämplig
avvägning på olika lärokurser är en väsentlig uppgift. Likaså är fostran till god
medborgaranda, till beredvillighet att ta ansvar samt till blick och intresse för
de internationella sammanhangen och förbindelserna naturliga krav som kan
ställas av samhället i våra dagar. Studium av historiska skeenden, vilket ger
perspektiv både bakåt och framåt i tiden, är jämte skolning till kritisk prövning
och självständig bedömning viktiga inslag i gymnasiets arbetsprogram.
För en demokrati, som bygger på alla medborgares gemensamma insatser och
ansvar, är kringsynthet, kritisk skärpa, personlig självständighet samt vilja och
förmåga att engagera sig i samhällets skötsel och problem grundförutsättningar.
Medan åtskilligt av det som framkommit genom avnämarundersökningen kan
anses vara uttryck för vad samhället kräver av skolan, om vår kulturella och
materiella standard skall kunna hållas, är det här fråga också om sådana krav,
som skolan av omtanke om samhället måste kunna ställa på de elever, vilka såsom
vuxna i stor utsträckning skall bära ansvaret för att det förändras och
utvecklas, för att människornas levnadsvillkor i inre och yttre mening skall bli
bättre.
SACO, som allmänt konstaterar att GU:s synpunkter i fråga om gymnasiets
mål och innehåll i flera avseenden överensstämmer med dem SACO tidigare
framfört, anser det vara av särskilt värde att GU genomgående sökt ta hänsyn
till de internationella aspekterna för att därigenom vidga elevernas referensram.
Även humanistiska fakulteten i Lund understryker kravet på att internationella
liksom historiska aspekter skall få komma till sin rätt i undervisningen.
Länsskolnämnden i Värmlands län hälsar med tillfredsställelse GU:s beaktande
av de internationella sammanhangen liksom samhällets krav på naturvetenskaplig,
teknisk och humanistisk orientering, vilket enligt nämndens åsikt innebär
viktiga kompletteringar av det undervisningsstoff, som får alltför snäv behandling
i det nuvarande gymnasiet.
GU:s förslag att den naturvetenskapliga orienteringen i gymnasiet skall förstärkas
och komma alla elever till godo har i det stora hela vunnit allmän anslutning
liksom förslaget om ökad humanistisk orientering inom de fackgymnasiala
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
studievägarna. Avvägningen diskuteras någon gång, t. ex. av länsskolnämnden
i Kopparbergs län, som delar GU:s uppfattning om naturvetenskaplig orientering
men vill starkare än GU betona vikten av humanistisk orientering på de
ekonomiska och tekniska sektorerna.
Läroverkslärarnas riksförbund framhåller, att de hänsyn som GU tagit till
de internationella aspekterna och behovet av naturvetenskaplig-teknisk respektive
humanistisk orientering överensstämmer med de av förbundet konstaterade
bristerna i det nuvarande gymnasiet.
Mer kritiskt är större konsistoriet i Göteborg som anser att det nya gymnasiet
blir »i hög grad avhumaniserat». Enligt konsistoriets mening innebär förslaget
i själva verket ett stort steg bakåt i fråga om allmänbildning och historisk
överblick inom de flesta humanistiska disciplinerna.
Domkapitlet i Linköping bedömer det som en brist att GU vid diskussionen
av samhällets krav icke berör den roll, som den religiösa livsåskådningen
spelar i människornas liv, och anför vidare följande.
Våra blivande lärare, läkare, jurister, ämbetsmän, tekniker och arbetsledare
finner GU icke, vad gäller deras insatser i samhällslivet, ha behov av en fördjupad
insikt genom skolans försorg i den religiösa livssyn, som i så hög grad
bildar livsmönstret för den stora mängd av medborgare, som de skall bestämma
över och ofta ha avgörande inflytande över. Det är ett fundamentalt krav, att
dessa betydelsefulla yrkesgrupper just ur samhällslivets synpunkt måste ha en
grundlig och saklig kunskap om vad den kristna tron i sina skilda nyanser betyder
för stora medborgarskikt. Detta gäller också i det internationella umgänget.
Det är av största betydelse, att vårt folk inte står främmande för de
faktorer i folkens liv, som oftast djupast bestämmer deras allmänna livshållning,
nämligen religionen, den må vara kristen eller inte.
GU:s behandling av individernas krav har föranlett både positiva
och negativa uttalanden.
Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar sin tillfredsställelse med att GU
har sökt bilda sig en uppfattning om ungdomens önskemål, ett uttryck för GU:s
»elevvänliga» inställning.
De invändningar som framförts synes i åtskilliga fall sammanhänga med den
avgränsning GU gjort vid sina överväganden rörande individernas krav. Man
anser sålunda att även studentens, den färdigutbildade akademikerns, föräldrarnas
och lärarnas krav borde tagits upp till behandling i detta sammanhang.
Sålunda efterlyser skolöverstyrelsen »vuxen-kravet»:
Vilka korrigeringar av sina tidigare krav som eleverna själva skulle vilja göra,
när de senare i livet som vuxna medborgare och arbetstagare bedömer den
gymnasiala utbildningen mot bakgrunden av sina individuella erfarenheter, har
icke utrönts. Bl. a. kunde man genom en sådan undersökning ha fått belyst
huruvida ämnen av orienteringskaraktär och utan mera direkt anknytning till
yrkesutbildning eller yrkesutövning haft förespråkare i samma utsträckning som
andra.
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Även länsskolnämnden i Kalmar län anser att elevundersökningarna borde ha
kompletterats med vuxenundersökningar.
Elevundersökningarnas uppläggning och innehåll kritiseras bl. a. av domkapitlen
i Karlstad och Härnösand, som framhåller att frågeställningen rörande
religionsämnet ej var differentierad på olika komponenter, vilket var fallet
beträffande andra ämnen.
Kristendomslärarnas förening ställer sig tveksam till värdet av en abiturientundersökning,
som endast utförts på en enda årgång abiturienter, och framhåller
följande.
Abiturienterna kan knappast ha tillräckligt perspektiv på värdet av sina nyss
genomgångna gymnasiala studier på längre sikt. Det hade varit önskvärt att
kunna jämföra det aktuella elevintresset med bedömningen hos någon äldre årgång
studenter eller färdigutbildade akademiker.
Mot den sammanfattning av kraven på gymnasiet som GU
gjort, liksom mot den översiktliga framställningen av gymnasiets mål, har
flertalet remissinstanser inga allvarligare erinringar. I vissa yttranden går kritiken
tillbaka på anmärkningar mot tim- och kursplanernas utformning. Dylika
yttranden tas upp i annat sammanhang (företrädesvis i avsnittet 3.4.2). Här
redovisas därför endast uttalanden av mer principiell natur, vilka kompletterar
den översikt som redan givits i det föregående.
Sveriges förenade studentkårer anser att GU väl täckt alla de disparata krav,
som kan ställas på gymnasieundervisningen, men hävdar att det stoff som bör
vara gemensamt för alla är så omfattande att endast en måttlig specialisering
är möjlig.
Skolöverstyrelsen betonar värdet av att till alla elever lämnas en bred och
i vidaste mening allmän kulturell orientering, i vilken såväl det historiska perspektivet
som framtidsperspektivet hålls öppet, och framhåller vidare följande.
Endast på det sättet kan den överblick vinnas, som — vare sig individen har
en mera humanistiskt eller mera naturvetenskapligt färgad grundsyn — bidrar
till att förhindra ett ensidigt betraktelsesätt. En vid social och kulturell orientering
är också av utomordentlig betydelse för ökad internationell förståelse och
tolerans och därmed i arbetet på det internationella planet.
De synpunkter GU anlagt på innebörden av begreppet allmänbildning
har föranlett uttalanden i några yttranden. Sålunda framhåller skolöverstyrelsen
bl. a. följande.
Att invändningsfritt definiera begreppet bildning eller någorlunda uttömmande
och precist beskriva dess innehåll torde vara en mycket svårlöst uppgift.
Men detta hindrar inte, att begreppet bildning alltjämt har en för skolans verksamhet
reell innebörd och ett sakligt innehåll av betydelse bl. a. för avvägningen
mellan olika områden av läroplanen.
Sålunda måste det enligt överstyrelsens mening vara cn för gymnasiet i dess
helhet viktig uppgift att för alla elever, oavsett studieriktning och utbildningsmål,
öka deras förtrogenhet med och överblick över väsentliga fakta och sam
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
manhang inom ämnesområden, vilka man har framtida behov och glädje av
som medborgare inom vårt demokratiska samhälle, som yrkesutövare och som
familjemedlem och individ. Det är vidare viktigt, att skolan hos samtliga elever
utvecklar förmågan att anlägga olika aspekter på en fråga, förmågan att tänka,
analysera, resonera, med lugn och besinning ge och ta skäl och därmed i samverkan
med andra nå fram till sakens kärna. Ytterligare ett inslag i den för
alla elever gemensamma delen av skolans mål, ett inslag som har starkare anknytning
till det klassiska bildningsbegreppet men har samma aktualitet i dag,
är att främja elevernas vilja och förmåga till självkännedom.
Länsskolnämnden i Jönköpings län anser att de subjektiva värderingar, som
ligger i begreppet allmänbildning, ersätts med andra subjektiva värderingar,
nämligen de krav som just nu samhällslivet ställer på individen.
Kooperativa förbundet finner GU:s terminologiska behandling av allmänbildningsbegreppet
vara betydelsefull inte minst med tanke på de erfarenheter som
i detta hänseende gjorts inom handelsundervisningen, där föreställningarna om
särskilda allmänbildande ämnen kontra yrkesutbildande ämnen sedan länge
reviderats.
I samband med frågan om gymnasiets mål framhåller skolöverstyrelsen
att den formulering av gymnasiets uppgift i skolsystemet, som GU ger i skolstadgeförslaget,
är för snäv. Överstyrelsen anser att gymnasiet självfallet icke
blott skall ge utbildning såsom grund för fortsatt utbildning och för omedelbar
yrkesutövning utan också vidga och fördjupa den grundläggande bildning,
som förmedlas av grundskolan. Det är därför angeläget, framhåller överstyrelsen,
att målsättningsavsnittet i gymnasiets läroplan får sådan utformning, att anknytningen
till grundskolan och gymnasieundervisningens syfte att bygga
vidare på denna kommer till klart uttryck.
En huvudlinje i gymnasiets undervisning skall enligt GU:s förslag vara att
förmedla kritisk skolning. Denna uppfattning biträdes av flera remissinstanser,
av vilka dock några påpekar, att GU:s förslag i detta avseende ställer stora
krav på elevernas mognad och omdöme.
Beträffande förberedelser för kommande verksamhet betonar överstyrelsen
för yrkesutbildning allmänt vikten av att de yrkesförberedande ämnena ger eleverna
inte blott sådana kunskaper, som ligger på det kvalificerat teoretiska
planet, utan även och inte minst att eleverna får viss inte oväsentlig säkerhet
att arbeta med uppgifter av i arbetslivet återkommande karaktär även av mer
rutinbetonad art.
Enligt GU:s mening är en av gymnasiets betydelsefullaste uppgifter att förmedla
en studieteknik och arbetsträning till sina elever, som fullföljer den
studieträning, som i grundskolan ingår i varje ämne. Denna uppfattning delas
av ett stort antal remissinstanser.
Överstyrelsen för yrkesutbildning ansluter sig till GU:s förslag att studietekniken
erhåller ett väsentligt utrymme i undervisningen samt att individuellt arbete
och grupparbete får ökat utrymme. Överstyrelsen framhåller särskilt, att
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
varken studietekniken eller de självständiga arbetsuppgifterna skall vara fristående
utbildningsmoment utan integreras i de enskilda ämnena.
Länstskolnämnderna i Kristianstads, Malmöhus och Örebro län finner det vara
väsentligt, att gymnasisterna ges tillfälle till och handledning i självständigt arbete.
Samma uppfattning har lärarutbildningsanstaltema.
Även arbetarskyddsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse beträffande förslaget
om träning av själv verksamheten.
Läroverkslärarnas riksförbund understryker angelägenheten av att morgondagens
studenter tränas i kritisk skolning samt att de erhåller träning i konstruktivt
tänkande och bibringas förmåga att redovisa ett arbete i skriftlig
eller muntlig form. Studieteknik och bibliotekskunskap måste enligt förbundets
mening beredas en framträdande plats i undervisningen.
TCO anför:
Att frågan om studie- och arbetsvanorna ingående behandlas i betänkandet
noteras som tillfredsställande. Målet att fostra eleverna till större självständighet
med förmåga att på egen hand planera och genomföra studieuppgifter tillhör
de väsentligaste inslagen i riktlinjerna för det nya gymnasiet. Angeläget är
också att man liksom för grundskolan i uppläggningen av studierna ger stort
utrymme även för de sociala funktionerna, så att eleverna får träna in studievanor,
där samarbete och samverkan av olika slag erfordras. Detta är viktigt
för en inriktning både mot forskning och arbetsliv, där ju lagarbetet blir alltmer
dominerande och nödvändigt.
3.2 Differentiering
3.2.1 Gymnasieutredningen
3.2.1.1 Differentieringens utformning i fråga om tidpunkt,
fasthet och styrkegrad
Såsom framgår av det föregående har GU funnit att gymnasiet bör ha åtminstone
tre sektorer, nämligen den allmänna, den ekonomiska och den tekniska.
Dessa sektorer svarar i grova drag mot tre områden inom arbetsmarknaden och
fångar in huvudparten av gymnasiesinnad ungdom inom tre breda intresseområden.
Emellertid visar erfarenheten, stödd av GU:s särskilda undersökningar,
att varken ungdomarna själva eller arbetsmarknaden kan nöja sig med en så
svag differentiering.
De principiella frågeställningar som måste prövas när det gäller arten och
graden av ytterligare differentiering är enligt GU:s mening följande (GU 7.3.1).
1. Skall differentieringen komma tidigt eller sent?
2. Skall differentieringen vara lös eller fast, dvs. skall eleverna mycket fritt
kunna välja den uppsättning av ämnen de önskar studera eller skall ämneskombinationerna
vara fast organiserade?
3. Skall differentieringen vara stark eller svag?
5* — Jlihang till riksdagens protokoll 196h. 1 samt. Nr 171
138
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 19GJt
För en stark differentiering (GU 7.3.2) kan enligt GU:s uppfattning åberopas
att många ungdomar har speciella intressen och att de endast med stor ansträngning
och kanske med motvilja tar uti med sådant som de är mindre intresserade
av. För en stark specialisering talar vidare att vissa avnämare högt skattar den
drivkraft som starka specialintressen utgör och den koncentration på starkt målinriktade
studier de kan medföra.
För en svag differentiering anser GU bl. a. följande skäl tala. Förhållandena
på arbetsmarknaden ändras snabbt. Omflyttning av arbetskraft, byte av yrke
eller av arbetsuppgift blir en vanlig företeelse. Anpassningen till dessa förändringar
underlättas om utbildningen icke är alltför specialiserad. Även för den
som först efter ytterligare studier ämnar söka sig ut på arbetsmarknaden innebär
en stark specialisering ofta olägenheter genom att det kan bli nödvändigt med
kompletteringar, innan de fortsatta studierna får påbörjas. Mot en stark specialisex-ing
kan även anföras vådan av att ungdomarna under gymnasieåren alltför
starkt fixeras vid föreställningar om vad de kan och vad de passar för.
GU har funnit att differentieringen bör vara relativt svag med ganska få och
breda lärokurser.
Skälen för tidig differentiering (GU 7.3.3) liknar enligt GU:s uppfattning dem
som kan anföras för stark differentiering. GU konstaterar att det redan nu finns
och att det i framtiden, när grundskolan genomförts, kommer att finnas ännu
fler ungdomar i gymnasieåldern, som har så tidigt och så starkt utvecklade
intressen att ett gymnasium med i varje fall i början mycket svag differentiering
för dem ter sig mindre lockande. Någon entydig uppdelning av ungdomarna i
två grupper varav den ena önskar en tidig och den andra en sen differentiering
anses emellertid inte möjlig. Inställningen sammanhänger med en rad andra
faktorer, t. ex. önskan att ganska tidigt komma ut i förvärvslivet. I det framtida
gymnasiala skolsystemet kommer det att finnas ett flertal alternativa studievägar
som kan tillfredsställa ungdomar med denna önskan.
GU uttalar att man bör i stort sett kräva samma grundläggande samhälls- och
kulturorientering av alla elever. Vidare är många ungdomar inte särskilt specialinriktade
och vill känna sig för ännu en tid. En tidig differentiering skulle för
dem framtvinga ett val av framtida inriktning som de inte är mogna för. Den
specialisering som ändå måste finnas bör därför lämpligen ske gradvis.
GU:s slutsats är att differentieringen bör inträda så sent som möjligt och ske
gradvis.
Frågan om lös eller jast differentiering (GU 7.3.4) gäller om gymnasiets elever
skall erbjudas förhållandevis stora valmöjligheter mellan olika ämnen eller om
valet bör gälla vissa fast organiserade ämnesgrupper. Denna fråga har sedan
länge varit aktuell i den svenska gymnasiedebatten. I utlandet varierar förhållandena.
Som ett exempel på ett land med mycket stor frihet att kombinera
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
139
olika ämnen kan nämnas USA. Även i England är valmöjligheterna i de högre
årskurserna (the sixth form) av grammar school många. För Västeuropa i övrigt
gäller som regel att ämneskombinationerna är fasta.
Av GU:s första betänkande Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15) framgår
att våra nuvarande elever på allmänt gymnasium i betydande omfattning skulle
uppskatta fler möjligheter att kombinera ämnen än de nu har.
GU framhåller att en mycket lös differentiering med stor sannolikhet skulle
leda till att många elever valde att specialisera sig såsom nu blivit fallet i England.
En sådan specialisering skulle begränsa valmöjligheterna efter gymnasiestudierna.
GU anser att gymnasiets uppgift främst bör vara att ge frihet vid
valet av fortsatt utbildning och av yrkesverksamhet efter gymnasiet. Valmöjligheterna
inom gymnasiet bör därför begränsas.
För en fast organisation talar enligt GU:s uppfattning även följande omständigheter.
En ökad fasthet gör det lättare att planera och organisera skolans
schema och att på bästa sätt utnyttja lärarkrafterna. Avnämarna får vidare
lättare att överblicka vad de tar emot samtidigt som det för eleverna innebär
en större garanti för att de ämnen som avnämarna kräver ingår i deras studieprogram.
Frågan om valmöjligheter sammanhänger enligt GU :s mening även med frågan
hur rikhaltigt sortiment av studievägar som kan erbjudas. GU:s förslag om
integrerat gymnasium innebär att det på flertalet orter blir möjligt att i framtiden
erbjuda ej blott vissa allmänna lärokurser utan också fackbetonade sådana
liksom nya intressebetonade varianter, exempelvis av estetisk karaktär.
GU:s slutsatser är att det bör föreligga en relativt stor fasthet i differentieringssystemet.
Sammanfattningsvis innebär GU:s bedömning att gymnasiets differentiering
bör komma sent och ske gradvis, vara relativt fast och leda fram till fortsatt
verksamhet inom breda sektorer av samhället.
Enligt GU:s åsikt kan väsentligen två typer av differentieringsmodeller (GU
7.4) tänkas. Enligt den ena modellen är gymnasiet i regel redan från botten
uppdelat i ett antal »linjer», som var och en leder fram till ett bestämt slutmål.
En modifierad form (i analogi med förhållandena i t. ex. det nuvarande allmänna
gymnasiet) uppkommer om linjerna längre fram i studiegången delas på två
eller flera grenar. En annan modifikation innebär att linjedelningen införes först
efter exempelvis ett läsår (såsom i det nuvarande tekniska gymnasiet). I ett
linjedelat gymnasium är linjerna vanligen redan från början så olika att linjebyte
ej kan ske utan avsevärd tidsförlust.
Enligt den andra modellen sker differentieringen på så sätt att varje studieprogram
omfattar dels vissa för alla program gemensamma ämnen (kärnämnen),
dels vissa tillvalsämnen, som är karaktiiristiska för programmet i fråga. Ett
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
gymnasium med denna konstruktion kan kallas tillvalsgymnasium. Det nuvarande
provisoriska 3-åriga handelsgymnasiet är uppbyggt på detta sätt.
GU diskuterar ingående skälen för och emot de angivna differentieringsmodellerna
och anför därvid bl. a. följande. De elever som är starkt yrkesinriktade
vid gymnasiestudiernas början bör troligen redan i första årskursen kunna påbörja
yrkesutbildningen och i viss utsträckning odla sina särskilda intressen.
Detta innebär att i varje fall de studievägar, som leder till direkt yrkesverksamhet,
bör ha vissa yrkesutbildande inslag redan från början. Detta behöver
dock ej betyda att alla eller ens flertalet ämnen bör vara skilda inom de olika
studievägarna. Huvudparten av tiden bör ägnas de gemensamma ämnena, vilket
talar för att gymnasiet konstrueras enligt tillvalsprincipen. I de högre årskurserna
bör den för alla studievägar gemensamma kärnan successivt minska och
tillvalsämnena öka. Ett på sådant sätt konstruerat tillvalsgymnasium anser GU
ha sitt största värde däri att övergången mellan olika studieprogram i hög grad
underlättas. Eleverna kan successivt välja sin väg genom gymnasiet (GU 7.4.2).
En annan betydande fördel med tillvalsgymnasium framför ett linjedelat gymnasium
är enligt GU:s uppfattning att det blir lättare att tillmötesgå de enskilda
individernas önskemål beträffande studieprogram. Behovet att införa nya ämnen
eller kurser kan vidare lättare tillgodoses inom ett tillvalsgymnasium än
inom ett traditionellt linjedelat.
GU framhåller dock att nackdelarna med ett tillvalsgymnasium inte är obetydliga.
Det anses sålunda vara lättare för schemaläggare att arbeta med ett
linjedelat gymnasium, lättare att beräkna lärartjänstgöring, disponera lokaler
etc.
Sammanfattningsvis uttalar emellertid GU att bl. a. hänsynen till det stora
värdet av ett differentieringssvstem som inte låser en elev vid en redan vid
inträdet i gymnasiet vald linje medför att övervägande skäl talar för ett tillvalsgymnasium.
3.2.1.2 Studievägar, studiekurser och lärokurser
Frågan om vilka studievägar som skall finnas i gymnasiet anser GU bör avgöras
bl. a. med utgångspunkt i elevernas speciella intressen och avnämarnas
krav på specialförberedelser. Eu elevs studieväg beror av vilka studiekurser
(GU 8.1:1) han väljer under de olika årskurserna. GU använder termen studiekurs
för att beteckna den undervisning och verksamhet i övrigt, som en elev
deltagit i under en årskurs. Sammanfattningen av de studiekurser han deltagit i
vid genomgång av gymnasiet benämnes lärokurs. Av GU:s ställningstagande att
en elev skall kunna successivt och relativt fritt välja sin studieväg följer att man
bör kunna komma fram till en viss studiekurs på olika vägar. Varje studiekurs
utgör dock fortsättning på en viss studiekurs i föregående årskurs. I följande
avsnitt behandlas endast dessa »naturligt» sammansatta lärokurser eller studievägar.
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
3.2.1.3 Differentieringen inom gymnasiets allmänna sektor (GU 8.2)
Med stöd av huvudresultatet av avnämarundersökningarna vid universitet
och högskolor (SOU 1963:22, kap. 5) finner GU det motiverat att sammanföra
avnämarna till ett relativt begränsat antal grupper (GU 8.2.2). Antalet
grupper blir bl. a. beroende på hur långt man vill gå i hänsynstagande till avnämarnas
speciella krav. GU har funnit att de allmänna principerna för differentieringen
(jfr 3.2.1.1) talar för att en stark restriktivitet bör iakttagas. I följande
sammanställning ges en första indelning i sex grupper. GU betonar emellertid
att denna indelning ej får betraktas som det slutliga förslaget. I sammanställ
-
Avnämama vid universitet och högskolor grupperade efter likartade ämneskrav
| 1 | 2 | 3 | 4 |
tillström- omkring 0 (starkt | <1000 | ca 3 000 | ca 4 000 | ca 1 000 |
dade tal) |
|
|
|
|
vnämar- | Teologi | Moderna språk | Juridik | Beteende- |
per | Klassiska | Historiska (del- | Samhällsveten- | veten- |
| språk o. d. | vis), filosofiska | skapliga och | skaperna |
|
| och estetiska | historiska (del- | tf |
|
| ämnen | vis) ämnen |
|
|
|
| Handelshög- skola |
|
t kurs- | Moderna språk | Moderna | Moderna språk |
|
ehåll utöver |
| språk* |
|
|
t gemensam- | Latin* | Litteratur |
|
|
| Grekiska | Latin |
|
|
| Religions- | Religions- |
|
|
| kunskap | kunskap |
|
|
| Historia | Historia | Historia »Samhälls-orien tering» | Psykologi |
|
|
| Matematik (ej | Matematik |
|
|
| för juridik) | Biologi |
6
ca 2 000 ca 6 000
Medicin Teknik
Biologisk-na- Matematiskturvetenskap-
naturvetenliga
ämnen och skapliga
motsvarande ämnen
högskolor
Matematik Matematik*
Fysik Fysik*
Kemi Kemi
Biologi
Anm. * markerar att kravet mycket väsentligt överstiger vad som motsvaras av gemensamt kursinnehåll.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
ningen har också angivits den beräknade, ungefärliga tillströmningen till de
olika grupperna av mottagare av gymnasieutbildade.
Frågan om de sex kravgrupperna i sammanställningen skall tillgodoses genom
lika många lärokurser eller om dessa bör bli färre diskuteras bl. a. med utgångspunkt
i undersökningarna i betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15)
samt i för GU:s räkning utförda undersökningar om förekomsten av kompletteringar
efter studentexamen (se SOU 1963:41 s. 159 ff. och GU 8.2.3.1).
GU behandlar först frågan, hur gymnasiets innehåll skall läggas till rätta för
dem som siktar mot fortsatta studier i naturvetenskapliga ämnen eller inom angränsande
utbildningsvägar (avnämargrupperna 5 och 6 samt i någon mån 4 i
den redovisade sammanställningen) (GU 8.2.3.2). Efter att ha erinrat om den
tidigare diskussionen om reallinjens utformning anför GU bl. a. följande. Från
flera håll har framhållits värdet av att rekryteringsbasen för avnämargrupperna
5 och 6 blir enhetlig. Tekniker får i allt större utsträckning nära kontakt med
biologiska problem. Detsamma gäller blivande fysiker och kemister. Man bör
därför enligt GU:s mening eftersträva att ge blivande studerande vid teknisk
högskola och naturvetenskaplig fakultet en grundläggande utbildning i biologi,
även om vissa andra i och för sig värdefulla förutbildningskrav därvid kommer
att få stå tillbaka. Sett enbart från förutbildningssynpunkt anser GU starka skäl
tala för att en enhetlig lärokurs konstrueras i syfte att svara mot huvuddelen av
rekryteringen till de naturvetenskaplig-medicinsk-tekniska avnämargrupperna
(grupperna 5 och 6).
Å andra sidan framhåller GU att de medicinsk-biologiska och teknisk-naturvetenskapliga
avnämargrupperna är så stora (beräknad inskrivning 1970 ca
2 000 respektive ca 6 000 studerande) att en differentiering med hänsyn härtill i
och för sig vore försvarlig. Problemen härvidlag är väsentligen av två slag, nämligen
dels svårigheten för eleverna att välja vid differentiering på två studieriktningar,
dels svårigheten att utforma en enda lärokurs på sådant sätt att alla
berörda elevers intressen och anlag blir tillgodosedda.
Enligt GU:s mening tyder såväl undersökningarna i betänkandet Vägen genom
gymnasiet (SOU 1963:15, kap. 11) som de utförda kompletteringsundersökningarna
på att eleverna har inte obetydliga svårigheter att välja gren på reallinjen.
Även för frågan om en enda naturvetenskaplig slutkompetens kan utformas så
att alla berörda elevers intressen och anlag blir tillräckligt tillgodosedda kan
material erhållas ur betänkandet Vägen genom gymnasiet. Sambandet mellan
gren val och yrkesintresse är som visats i dessa undersökningar mycket starkt.
Detta skäl för elevernas val blir emellertid tillgodosett om man konstruerar en
enda naturvetenskaplig slutkompetens. Inte heller ämnesintresset behöver
nämnvärt påverkas i annan utsträckning än att matematikerna får läsa en
större biologikurs och biologerna måhända en något mer omfattande matematik
-
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961}
kurs. Undersökningar tyder inte på att en sådan förändring skulle avsevärt avvika
från elevernas intressen.
Med utgångspunkt i sina betygsundersökningar (SOU 1963: 4*1 s. 7 ff.) framhåller
GU att betygsdifferenserna, om man ser dem som ett uttryck för elevernas
anlag och intressen, pekar på att en eventuell differentiering av den naturvetenskapliga
lärokursen borde ske med hänsyn till fysikämnet. GU avvisar emellertid
en sådan differentiering med hänsyn bl. a. till risken att i så fall flickor i stor
utsträckning kommer att välja den mindre fysikkursen, vilket inte anses lämpligt
med hänsyn till önskvärdheten av ökad rekrytering av kvinnor till teknisk
utbildning.
GU sammanfattar sina synpunkter på frågan om den huvudsakligen för avnämargrupperna
5 och 6 ändamålsenligaste förutbildningen på följande sätt.
Undersökningarna leder fram till slutsatsen att det från avnämarsynpunkt
vore ändamålsenligt med en enhetlig naturvetenskaplig lärokurs, avsedd i första
hand för både den teknisk-naturvetenskapliga och medicinsk-biologiska avnämargruppen.
Enligt utredningens mening är en sådan anordning även för eleverna
fördelaktig, i varje fall från valsynpunkt, och torde inte heller stå i strid
med någon stor elevgrupps intressen eller speciella anlag. Givetvis förutsättes
att konstruktionen kan genomföras på ett organisatoriskt och pedagogiskt tillfredsställande
sätt.
GU anser vidare den naturvetenskapliga lärokursen vara en lämplig förutbildning
även för vissa beteendevetenskaper och samhällsvetenskaper. Dessutom
tillgodoses utbildningsbehoven för åtskilliga avnämare utanför universitet och
högskolor.
Avnämargruppen 3 i den föregående sammanställningen, dvs. de utbildningsvägar
ovanför gymnasiet som svarar för juridisk, samhällsvetenskaplig, historisk
och ekonomisk utbildning (GU 8.2.S.3), kan omkring 1970 beräknas ha ett rekryteringsbehov
som uppgår till ca 4 000 studerande. Från rent kvantitativ synpunkt
anser GU det därför motiverat att ordna en särskild lärokurs inom gymnasiet
för dessa avnämare.
Enligt GU:s uppfattning är emellertid konstruktionen av en enhetlig lärokurs
förenad med vissa svårigheter, beroende dels på att avnämargruppen är
mindre enhetlig än exempelvis avnämargrupperna 5 och 6, dels på att avgränsningen
till övriga grupper är svårare. Detta gäller såväl gränsen mellan de samhällsvetenskapliga
och de beteendevetenskapliga ämnena som gränsen mellan
dessa och vissa ämnen inom den humanistiska fakulteten i övrigt.
GU understryker att, även om man konstruerar en lärokurs, avsedd för de
här diskuterade avnämarna, det finns anledning att — liksom nu är fallet —
räkna med att till vissa utbildningsvägar inom gruppen kommer att söka sig
även sådana som genomgått andra lärokurser. Likaså kommer åtskilliga med
samhällsvetenskaplig förutbildning att vilja idka fortsatta studier inom humanistisk
fakultets språkliga eller mera allmänt historiska del men framför allt
inom bctccndcvetenskaperna.
144
Kungl. Majrts proposition nr 171 år 1964.
Det nu anförda innebär enligt GU:s åsikt, att en samhällsvetenskaplig lärokurs
bör — förutom det för alla lärokurser gemensamma innehållet — också
inrymma en större samhällsorienterande kurs. Undervisningen i moderna språk,
historia och om möjligt i religionskunskap och litteratur bör vara mer omfattande
än i den naturvetenskapliga lärokursen. Vidare bör ingå matematik, psykologi
och biologi, de två sistnämnda ämnena med hänsyn till bl. a. beteendevetenskapernas
krav. En sådan lärokurs skulle vidare vara lämplig rekryteringsväg
för en rad utbildningsvägar och yrken utanför de akademiska (GU 8.2..S.3).
Tillströmningen till avnämargrupp 1, dvs. teologislw, fakulteten, de klassiska
språken och några närliggande ämnen, uppskattas till några hundratal studerande
medan för avnämargruppen 2, moderna språk, historiska, filosofiska och estetiska
ämnen, tillströmningen omkring 1970 kan uppskattas till i runt tal 3 000 studerande
per år. En speciell lärokurs för sistnämnda avnämargrupp anser GU vara
motiverad (GU 8.2.3.4).
Frågan om man kan skapa en gemensam lärokurs för grupperna 1 och 2 är
enligt GU:s uppfattning i hög grad beroende på frågan om latinets och i viss
man även grekiskans ställning. Beträffande behovet av latinkunskaper hänvisar
GU till de i betänkandet Kraven på gymnasiet redovisade intensivundersökningarna
i latin (SOU 1963:22, kap. 20). Bland resultaten redovisar GU att
avnämarna — bortsett från behoven för de teologiska och klassiska ämnena —
bedömer behovet av kunskaper i latin som relativt begränsat. Begränsningen i
kraven sammanhänger bl. a. med att alternativa kurser (bl. a. i moderna språk)
utan latinkrav införts under senare år. I många fall är dessutom latinkravet
begränsat till trebetygsstadiet eller licentiatnivån. GU understryker i detta sammanhang
att endast »elementarnivån» kan betraktas som relevant vid utformningen
av gymnasiet.
GU anför vidare bl. a. följande.
Den livliga offentliga diskussion, som under den tid GU arbetat ägt rum
om latinets ställning i gymnasiet, bestyrker enligt utredningens mening resultaten
av de gjorda undersökningarna. De berättigade krav på förutbildning,
som kan ställas framför allt från språkvetenskapliga ämnen vid universiteten,
är till sitt omfång väsentligt mindre än vad som ges i nuvarande latinundervisning.
Även till arten avviker de betydligt. GU finner sålunda att vad de
blivande studerandena i moderna språk behöver är språklig orientering i annan
form med sikte på ordbildningslära, elementär formlära m. m.
GU berör vissa speciella argument som anförts för latinstudier på gymnasiet.
Sålunda har gjorts gällande att studiet av främmande språk i gymnasiet avsevärt
stödjes, om latin läses samtidigt. Enligt GU:s uppfattning kan detta inte
vara något skäl för bibehållande av latinet på gymnasiet, eftersom resultatet i
de moderna språken bör bli bättre om den tid, som skulle ägnas latin, i stället
tillföres dessa språk.
GU konstaterar vidare att intresset bland eleverna för en omfattande latin -
145
Kanyl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
kurs är förhållandevis litet. De motiv av mer alimänkulturell natur som i den
offentliga debatten anförts för studium av latin — och grekiska — finner GU
för gymnasiets del sakna relevans.
GU anför sammanfattningsvis följande.
De argument som anförts mot att man inom gymnasiet erbjuder en latinkurs
är i och för sig tungt vägande. Man kan dock inte bortse från att i dag liksom
tidigare ett stort antal ungdomar väljer att studera latin. Till en betydande del
sammanhänger detta säkerligen med förutbildningskraven för vissa slag av
universitetsstudier. Tillgodoses större delen av dessa avnämare såsom GU föreslår
genom den språkliga orienteringskursen kan man räkna med en betydande
krympning av elevunderlaget för latinstudier. Härnqvists och Grahms intresseundersökning
tyder dock på att åtskilliga även i fortsättningen kommer att
önska sådan undervisning. Hit synes höra större delen av den grupp, som i dag
väljer helklassisk gren. De utgör för närvarande 500—600 årligen. Med hänsyn
till det icke obetydliga elevintresse, som således torde kunna påräknas, har GU
kommit till den uppfattningen att gymnasiet även i framtiden bör erbjuda en
relativt omfattande latinkurs även om utrymmet härför måste minskas och
innehållet ändras i jämförelse med nuvarande förhållanden. I gengäld kan man
räkna med att de elever, som väljer denna kurs, har större intresse och måhända
också större fallenhet för ämnet än dagens elever i genomsnitt har.
Förkunskaper i grekiska efterfrågas endast i mycket ringa utsträckning av
universitet och högskolor. I huvudsak är det samma avnämargrupper som efterfrågar
grekiska och en större latinkurs.
GU diskuterar frågan om inte grekiska och latin, om de skulle finnas på
gymnasiets läroplan, borde kopplas ihop inom samma lärokurs samt anför därvid
bl. a. följande. Både avnämarnas krav och differentieringssynpunkter talar för
en sådan sammankoppling. Mot talar emellertid vad vid elevundersökningarna
framkommit om elevernas intressen. Visserligen vill praktiskt taget alla helklassiker
läsa latin men endast en liten del av halvklassikerna skulle vilja läsa grekiska.
Även om en betydande del av nuvarande halvklassiker önskar sig en
mindre latinkurs är det sannolikt en del som vill läsa en större latinkurs utan att
samtidigt läsa grekiska. Anledningen härtill anses vara att ett studium av två
klassiska språk starkt inkräktar på möjligheten att läsa moderna språk. Man
måste räkna med att så även blir fallet i det nya gymnasiet. Med hänsyn härtill
anser GU det inte lämpligt att latinkursen skall vara obligatoriskt förenad med
grekiska.
Detta senare konstaterande aktualiserar enligt GU:s uppfattning frågan om
gymnasiet över huvud skall erbjuda undervisning i grekiska. GU anför härom
bl. a. följande. Antalet avnämare är så litet att det ej kan anses motivera sådan
undervisning. Inte heller kan allmänkulturella skäl åberopas härför. Det skäl
som återstår för ett bevarat grekstudium är elevernas intresse. Härvid kan
konstateras att under senare år mellan 500 och 600 elever i vardera högsta och
näst högsta årskursen läst detta ämne. Till en del kan det stora antalet förklaras
med att enligt gällande bestämmelser det ej fordras mer än tre elever för att
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
sådan undervisning skall få anordnas. GU konstaterar emellertid att vid åtskilliga
gymnasier antalet grekstuderande överstiger tre per årskurs samtidigt
som det finns gymnasier utan grekstuderande. En annan faktor av betydelse i
detta sammanhang är att eleverna på den helklassiska grenen genomsnittligt har
de högsta betygen av samtliga elever i gymnasiet.
Med hänsyn till de grekstuderandes goda studieresultat, klart dokumenterade
intresse och inte obetydliga antal finner GU att man även i det framtida gymnasiet
bör erbjuda viss undervisning i grekiska så långt detta är möjligt med
hänsyn till bl. a. organisatoriska och ekonomiska förhållanden.
GU:s ställningstagande i fråga om undervisningen i latin och grekiska innebär
ej att GU anser att för de små avnämargrupper det här är fråga om bör tillskapas
en särskild med övriga lärokurser likställd lärokurs. Enligt GU:s mening
bör de nämnda ämnena kunna tillgodoses såsom varianter inom den tidigare
omnämnda lärokursen för avnämargruppen 2, av GU kallad humanistisk lärokurs,
genom att de får ersätta andra ämnen.
Det specifika innehållet i den humanistiska lärokursen bör enligt GU:s åsikt
utgöras av moderna språk utöver vad den samhällsvetenskapliga kursen innehåller.
Undervisningen i historia, religionskunskap och samhällsorientering bör
om möjligt vara densamma. Ett betydelsefullt, för lärokursen specifikt inslag
blir den språkliga orienteringskursen, benämnd jämförande språkkunskap,
(ordbildningslära m. m.). De som önskar läsa den större kursen i latin får göra
detta på bekostnad av ett modernt språk och den större kursen i samhällsorientering.
Grekstuderande får avstå ytterligare ett modernt språk.
GU föreslår sålunda (GU 8.2.3.5) att gymnasiets allmänna sektor med hänsyn
till ungdomarnas intressen och de högre utbildningsanstalternas krav differentieras
i tre lärokurser, nämligen
humanistisk (Hum),
samhällsvetenskaplig (Sh) samt
naturvetenskaplig (Na).
Vidare må inom den humanistiska lärokursen anordnas två varianter, eu
halvklassisk (Ha) med större latinkurs och en lielklassisk (He) med större latinkurs
och grekiska.
Frågan om ytterligare varianter inom den allmänna sektorn behandlas i det
följande (3.2.1.6).
3.2.1.4 Differentieringen inom gymnasiets ekonomiska sektor (GU 8.3)
GU påpekar att de tidigare åberopade avnämarundersökningarna för den ekonomiska
sektorns del ger föga material till ledning för kravet på specialförberedelser.
Vad avnämarna känt till har varit det 2-åriga handelsgymnasiet,
vars målsättning var en annan än det 3-åriga handelsgymnasiets. GU har dock
på annat sätt inhämtat uppgifter om avnämarnas önskemål. Detta har skett i
samband med att GU i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning utarbetade
147
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k.
tim- och kursplaner för det 3-åriga handelsgymnasium, som började läsåret
1961/62. Förslaget till dessa planer utarbetades inom GU av en särskild delegation,
i vilken bl. a. ingick företrädare för näringslivet och handelsgymnasierna.
Över detta förslag bereddes ett stort antal remissinstanser tillfälle att yttra sig,
innan förslaget slutligt överlämnades till Kungl. Maj:t. Under sitt arbete tog
den särskilda delegationen vidare upprepade kontakter med företrädare för
handelsgymnasiemas rektorer och lärare samt vissa fackliga organisationer och
näringslivsorganisationer (GU 8.3.1).
Såsom förut nämnts är det nuvarande handels gymnasiet (GU 8.3.2—8.3.3)
fr. o. m. läsåret 1961/62 3-årigt. Det tidigare 2-åriga handelsgymnasiet har avvecklats
och examen från detta gymnasium avlades sista gången 1962, bortsett
från elever i tre kvarsittningsklasser, som examinerades följande år. Examen
från det 3-åriga handelsgymnasiet avlades första gången vårterminen 1964.
Det 3-åriga handelsgymnasiet är differentierat på fyra grenar, nämligen språklig,
redovisningsteknisk, distributionsteknisk och förvaltningsteknisk. Den språkliga
grenen börjar fr. o. m. årskurs 2 och övriga grenar fr. o. m. sista årskursen.
Differentieringen är tämligen svag och avser i arskurs 2 tre och i arskus 3 nio
veckotimmar.
I yttrandena över GU:s förslag till 3-årigt handelsgymnasium (GU 8.3.4) ansåg
samtliga remissinstanser att handelsgymnasiet borde vara differentierat,
men samtidigt framhölls från flera håll att det gemensamma innehållet inte
borde bli för litet.
Två remissinstanser ställde sig tveksamma till den språkliga grenen, vars utbildning
närmast ansågs böra ankomma på fackskolan. Övriga remissinstanser
tillstyrkte eller ifrågasatte inte denna differentiering. I vissa fall framfördes därvid
krav på starkare differentiering. Mot de redovisningstekniska och distributionstekniska
grenarna restes inga invändningar. I några uttalanden framhölls
dock att kursinnehållet i sistnämnda gren var för teoretiskt.
Mot den förvaltningstekniska grenen, som är en nyhet inom ekonomisk (merkantil)
gymnasieutbildning, uttrycktes på några håll tvekan men å andra sidan
förekom många mycket positiva uttalanden.
En del invändningar framfördes även beträffande de enskilda ämnena. Främst
gällde dessa matematiken, som ansågs väl krävande, och förslaget att ämnet
handelslära skulle integreras i andra ämnen.
GU framhåller att några förslag till ytterligare differentieringar inte framförts
samt att GU inte kan dela de framförda invändningarna mot den språkliga
grenen. I anslutning härtill anför GU följande.
Om språklig gren icke skulle finnas, skulle elever, intresserade av sådan utbildning,
ha att välja mellan övriga grenar inom den ekonomiska sektorn eller
språklig utbildning inom den allmänna sektorn. Det är i så fall knappast sannolikt
att majoriteten skulle välja förstnämnda alternativ. Enligt GU:s uppfattning
148
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
finns det skäl att tro att flertalet skulle komma att välja det andra alternativet,
vilket icke fyller den väsentliga uppgiften att ge yrkesutbildning och samtidigt
tillgodose elevernas språkliga intresse, vilket enligt GU kunde få icke önskvärda
konsekvenser i fråga om tillströmningen till akademiska studier.
GU:s slutsats är sålunda att ekonomisk utbildning med speciell inriktning på
korrespondens fortfarande bör förekomma på gymnasiestadiet.
Efter vissa justeringar av de nuvarande grenarnas benämning föreslås (GU
8.3.5) att i den reguljära utbildningen inom gymnasiets ekonomiska sektor (Ek)
skall finnas följande fyra differentieringar, nämligen
ekonomisk-språklig (Esp),
kameral (Ka),
distributiv (Di) samt
administrativ (Ad).
Den ekonomisk-språkliga differentieringen skall börja i andra årskursen och
övriga differentieringar i sista årskursen.
Som redovisas i det följande (3.2.1.6) föreslår GU också att möjlighet skall
finnas att inom den ekonomisk-språkliga differentieringen tillvälja en social variant.
GU förklarar vidare att, innan närmare erfarenheter vunnits av den nuvarande
differentieringen, finns ej skäl framlägga något förslag om frivilliga påbyggnadskurser
på ekonomisk lärokurs (GU 8.3.7).
3.2.1.5 Differentieringen inom gymnasiets tekniska sektor (GU 8.4)
Liksom beträffande den ekonomiska lärokursen har de av GU utförda avnämarundersökningarna
beträffande teknisk utbildning inte kunnat läggas upp så
att man av dem kan erhålla i detalj specificerade upplysningar om kraven på
innehållet i specialförberedelsema. Av undersökningarna framgår dock att avnämarna
på det hela taget bedömt gymnasieingenjörernas kunskaper i tekniska
ämnen mycket positivt.
GU konstaterar att inte heller andra tillgängliga undersökningar är helt tillräckliga
som underlag, då det gäller att ta ställning till differentieringen av
gymnasiets tekniska sektor.
GU avvisar tanken på en helt odifferentierad teknisk lärokurs. En sådan
enhetlig utbildning skulle varken tillfredsställa avnämarnas önskemål eller
motsvara elevernas intresse (GU 8.4.1).
GU diskuterar tre olilm differentieringsprinciper (GU 8.4.2), nämligen differentiering
efter bransch, fack (ämnesområde) och funktion. Dessa differentieringsprinciper
är dock inte helt entydiga. I detta sammhang redovisas även vissa av
GU utförda undersökningar bland tre årgångar gymnasieingenjörer. Undersökningarna
finns publicerade i SOU 1963: 41 under rubriken Gymnasieingenjörernas
arbetsuppgifter och syn på sin utbildning.
GU finner att gymnasiets tekniska sektor bör differentieras efter fack, men
möjligheten till en svagare funktionsdifferentiering bör dock inte helt uteslutas.
149
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 196It
I det nuvarande tekniska gymnasiet (GU 8.4.3.1) är årskurs 1 odifferentierad.
Fr. o. m. årskurs 2 sker en uppdelning i linjer, för närvarande 19 olika (GU tabell
15, s. 290).
Utöver linjerna förekommer ett tiotal specialiseringar, som regel i sista årskursen.
Specialiseringarna är i allmänhet begränsade så att huvuddelen av linjens
fackutbildning kunnat förbli gemensam.
Fem linjer dominerar kraftigt, nämligen de maskin-, bygg-, tele-, elkraft- och
kemitekniska linjerna. Något mer än 90 % av totala antalet elever går på dessa
linjer.
GU anser (GU 8.4.3.2) att de allmänna principerna för gymnasiets differentiering
gäller även för de tekniska lärokursernas del. Differentieringen bör således
ske förhållandevis sent samt inte vara alltför stark men likväl ha en fast
konstruktion. Dessa principer och ytterligare specifika skäl talar, anser GU, emot
nuvarande stora antal linjer och specialiseringar inom teknisk gymnasieutbildning.
Teknisk utbildning inom område, som beräknas få ringa efterfrågan eller
ge ingenjören små valmöjligheter, bör enligt GU:s mening som regel ges genom
frivilliga påbvggnadskurser efter den reguljära ingenjörsutbildningens avslutande.
GU diskuterar från dessa utgångspunkter utbildningen på nu förekommande
linjer samt lämnar därvid en redogörelse för de synpunkter som framkommit
vid de kontakter i dessa frågor, som GU haft med olika organisationer. GU
föreslår att den reguljära utbildningen inom det nya gymnasiets tekniska lärokurs
(GU 8.4.3.3—8.4.3.7) koncentreras till följande fyra huvudfackområden,
nämligen
maskinteknik (M),
byggteknik (B),
elteknik (El) samt
kemiteknik (K).
Differentieringen på dessa huvudområden bör börja först i näst sista årskursen.
Två av områdena, nämligen bygg- och elteknik, föreslås i sista årskursen bli
ytterligare differentierade i följande alternativ, nämligen
anlägg ning stekniskt (Ba) och
husby g gnads tekniskt (Bh), respektive
elkrafttekniskt (Elk) och
teletekniskt (EU). I
I alternativet maskinteknik föreslås i sista årskursen på timplanen bli uppförd
särskild tid för ett större obligatoriskt specialarbete (5 veckotimmar). En
viss differentiering kommer här att ske genom att, efter elevernas val, specialarbetet
skall inriktas på antingen konstruktion eller produktion. Detta kan
enligt GU:s mening närmast betraktas som en differentiering efter funktion
(GU 8.4.3.3).
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
På läroplanen uppförd tid för ett större obligatoriskt specialarbete i sista årskursen
föreslås av GU även för alternativet kemiteknik (4 veckotimmar). I motsats
till alternativet maskinteknik är avsikten här att specialarbetet skall kunna
väljas inom vilket kemitekniskt ämnesområde som helst (GU 8.4.3.6).
GU framhåller att utbildningen inom de föreslagna fyra alternativen i näst
sista och de sex alternativen i sista årskursen närmast motsvarar den utbildning
som i nuvarande tekniska gymnasium erhålles inom de maskin-, byggnads-, elkraft-,
tele- och kemitekniska linjerna jämte vissa inom dessa linjer förekommande
specialiseringar, exempelvis den väg- och vattenbyggnadstekniska specialiseringen
inom byggnadsteknisk linje. Genom den förändring av kursernas innehåll
som GU föreslår kommer vidare vissa andra specialiseringar att i viss utsträckning
tillgodoses.
Bestämmelserna för det större obligatoriska specialarbetet i sista årskursen
inom de maskin- och kemitekniska alternativen medger möjligheter till individuell
inriktning även mot områden, som för närvarande inom den tekniska
gymnasieutbildningen är företrädda av linje eller specialisering men som enligt
GU:s förslag inte längre skall ingå i den reguljära tekniska gymnasieutbildningen.
Likväl kommer den föreslagna begränsningen av antalet studiekurser i sista årskursen
att innebära att vissa näringsgrenar och branscher inte längre kan få
nyexaminerade gymnasieingenjörer, som i samma utsträckning som nu är fallet
är speciellt utbildade för dessa avnämare.
GU har funnit att det i viss utsträckning bör vara möjligt att medge vissa
mindre omfattande variationer inom den reguljära utbildningen (GU 8.4.4), som
antingen helt eller delvis kan tillfredsställa sådana avnämare, som önskar mer
specialiserad utbildning. Variationen får dock enligt GU:s mening inte bli så
omfattande att den lärokurs, inom vilken variationen kan medges, mister sin
ursprungliga karaktär.
GU föreslår att de timmar inom de maskin- och kemitekniska alternativen,
som är anslagna för det större obligatoriska specialarbetet (5 respektive 4 veckotimmar),
må tas i anspråk för dessa variationer. Genom att utbildningen inom de
bygg- och eltekniska alternativen föreslås bli uppdelad på vardera två alternativ
i sista årskursen anser GU inte behov föreligga av ytterligare variationer.
Enligt GU:s åsikt bör det ankomma på Kungl. Maj:t att medge nämnda
variationer. Utbildningen bör avse hela landet och anordnas endast vid ett
begränsat antal skolor. Elevantalet bör som regel ej understiga halv klass, och
behovet av specialutbildning bör vara klart dokumenterat. Vidare förutsätter
GU att industrin kommer att medverka genom att ställa vissa resurser till förfogande.
GU räknar med att samarbetet med industrin leder till att nyanskaffning
av lokaler och undervisningsmateriel inte kommer att erfordras. Däremot
bör det allmänna svara för övriga kostnader, främst lärarkostnader.
Frågan om försöksverksamhet med nya differentieringar inom den tekniska
lärokursen behandlas i det följande (8.2.1.4).
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196j
151
GU finner starka skäl tala för att även i fortsättningen bidrag bör utgå från
det allmänna för anordnande av frivilliga kurser som påbyggnad (GU 8.4.7) på
de olika tekniska lärokurserna. Målet för utbildningen bör vara att antingen
fördjupa kunskaperna inom en viss reguljär lärokurs eller att meddela kunskaper
inom områden, som inte är representerade i den reguljära utbildningen.
Vidare bör påbyggnadskurserna kunna användas för att fylla ett tillfälligt behov
av ingenjörer med viss utbildning.
I förhållande till vad nu gäller för de särskilda påbyggnadskurserna föreslås
vissa mindre ändringar, bl. a. bör beträffande kurslängden inte föreskrivas någon
minimi- eller maximitid och vidare bör för inträde särskilda krav på praktik inte
uppställas.
GU räknar med att en del av påbyggnadskurserna kommer att omfatta områden
som nu är företrädda av speciella differentieringar inom det tekniska
gymnasiet. Den som så önskar bör ha tillträde till sådan påbyggnadskurs omedelbart
efter avslutad gymnasieutbildning.
GU föreslår att medel för kursverksamheten anvisas under ett särskilt anslag
samt att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att inom ramen för anvisade
medel bestämma antalet kurser som må igångsättas varje år. I kostnadsberäkningarna
har GU utgått från att till en början tio sådana kurser skall anordnas.
GU ger exempel på påbyggnadskurser som synes önskvärda (GU 9.14).
3.2.1.6 Behov av ytterligare differentieringar
GU har uppskattat behovet av gymnasieutbildade år 1970 vid postgymnasiala
fackutbildningslinjer till drygt 3 000. De dominerande avnämarna är
socialinstituten samt skolorna för utbildning av klasslärare, sjukgymnaster, sjuksköterskor
och laboratoriepersonal.
Med utgångspunkt i nuvarande bestämmelser om intagning till dessa utbildningar
konstaterar GU att de lärokurser och alternativ som GU föreslagit
(3.2.1.3—3.2.1.5) väl kan anses fylla behovet av förutbildning. GU föreslår dessutom
inom de tidigare angivna lärokurserna vissa varianter, som ytterligare är
ägnade att vidga möjligheterna att utnyttja gymnasiestudierna som förutbildning.
GU har därutöver inte funnit det motiverat att inrätta speciella lärokurser
för den postgymnasiala fackutbildningens behov (GU 8.5.1).
Av betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) framgår att det hos
eleverna finns ett tydligt avgränsat estetiskt intresseområde, främst hos de
kvinnliga eleverna. Att ett sådant intresseområde finns stödes även av andra
undersökningar och iakttagelser, bl. a. inom studie- och yrkesvägledningen.
Av nämnda betänkande framgår vidare att endast en minoritet av eleverna
— som absolut sett. dock inte är alltför obetydlig — önskar i musik och teckning
»många timmar i veckan». Man torde enligt GU:s mening kunna dra den slutsatsen
av undersökningsresultaten att det finns ett inte obetydligt antal ung
-
152
Kungl. Maj ris proposition nr 171 år 196U
domar — med flickor i majoritet — med så starkt estetiskt intresse att de
skulle vilja avsätta tid härför utöver vad gymnasiet normalt bjuder.
Enligt GU:s bedömning kan man tänka sig två alternativ för att tillmötesgå
detta intresse. Det ena alternativet innefattar en genomgripande, på estetiska
ämnen inriktad differentiering, som är av sådan omfattning att den inskränker
gymnasieutbildningens användbarhet bl. a. som grund för universitets- och högskolestudier.
Det andra alternativet innebär en måttligare specialisering, som
kan passa ett stort antal elever och som ej minskar utbildningens universitetsoch
högskoleförberedande karaktär.
GU framhåller att vid valet mellan dessa alternativ måste det yrkesbetonade
behovet av gymnasieutbildade med estetisk specialisering spela en avgörande roll.
Även om vissa avnämare ställer höga krav på teckning med konsthistoria eller
musik med musikhistoria anser GU inte att avnämarundersökningarna ger underlag
för en specialisering enligt det första alternativet. Enligt GU:s uppfattning
torde av gymnasiets avnämare endast några få (musikhögskola, konsthögskola,
teckningslärarinstitut, dramatisk elevskola) tänkas vara intresserade av ungdomar
med utbildning enligt det första alternativet.
GU finner för sin del att skäl talar för det andra alternativet, vilket även
synes väl överensstämma med elevernas egna önskemål. GU föreslår därför att
de gymnasister som så önskar i andra och tredje årskurserna skall kunna få i
begränsad omfattning (tre veckotimmar per årskurs) utbyta vissa ämnen mot
estetiska specialämnen. GU uppfattar inte detta som en ny lärokurs utan som en
variant av redan föreslagna kurser (GU 8.5.2.2). Den estetiska varianten kommer
enligt GU:s mening också att tillgodose det behov som musikgymnasiet i
Stockholm fyller (GU 19.1.1.1).
GU framhåller att enligt undersökningarna i betänkandet Vägen genom gymnasiet
(SOU 1963:15) skulle särskilt flickorna vara intresserade av det socialthumanitära
området. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar om yrkesvalstendenserna
tyder även på att så är fallet liksom på att intresse finns för vad
som brukar kallas det husliga området.
Efter att ha redogjort för nuvarande utbildningsmöjligheter inom hushållnings-
och textila sektorn inom det husliga utbildningsfältet finner GU, att det
inte föreligger skäl för en specialisering inom hushållnings sektorn. GU påpekar
emellertid att vissa möjligheter torde komma att finnas att inom ramen för det
föreslagna obligatoriska specialarbete i årskurs 3 tillgodose ett eventuellt elevintresse
inom detta område. Beträffande den textila sektorn kan enligt GU:s
mening elevernas intresse bl. a. tillgodoses genom redan existerande utbildningsmöjligheter
på olika nivåer samt genom tidigare föreslagen estetisk variant. GU
kan därför ej tillstyrka någon speciell lärokurs eller variant av lärokurs, inriktad
på det husliga utbildningsfältet.
Vad det sociala området beträffar framhåller GU att stort behov av personal
föreligger inom vårdnadsområdet samt att samhällets behov av social och psyko
-
153
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
logisk service är i växande. Bedömt från intressesynpunkt kan man säga att
dessa arbetsuppgifter lockar människor med socialt intresse och med intresse
för kontakt- och servicefunktioner.
GU anser det önskvärt att de socialt-humanitära verksamhetsområdena även i
framtiden rekryterar ungdom med olika skolunderbyggnad och att man ej generellt
bör ställa högre krav än den fortsatta utbildningen förutsätter.
GU har funnit att skäl talar för en specialisering med inriktning på sociala
intressen. Denna specialisering bör konstrueras på samma sätt som den tidigare
omnämnda estetiska varianten, dvs. eleverna skall i årskurserna 2 och 3 kunna
få undervisning i ett socialt inriktat ämne genom att avstå vissa andra ämnen
(GU 8.5.2.3).
Enligt sina direktiv har GU även haft att beakta de förslag som framlagts i
betänkandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44) (GU 8.5.3).
GU anser att det finns ungdomar med den anlagsutrustning som behandlats i
detta betänkande men betonar samtidigt att det kanske snarare är fråga om en
läggning än om särskilda intressen. Att intressen för att organisera och leda
arbete föreligger som påtagliga kvaliteter just i tonåren och i den kombination
av intressen, som delvis antas i betänkandet, finner GU inte fullt klarlagt.
Sannolikt kommer enligt GU:s uppfattning fackskolorna att attrahera många
av de ungdomar som önskar en kortare utbildning av mer målinriktad karaktär
än gymnasiets. De ungdomar som har det psykologiintresse, som utredningen
om praktiska gymnasier talar om, torde i viss mån kunna få utlopp för detta
intresse inom specialiseringen för sociala intressen. Många av de moment, som
skulle ingå i det praktiska gymnasiets kärnämne, organisations- och arbetskunskap,
kommer att återfinnas i det gymnasium GU föreslår. De ungdomar
som är inriktade på praktiskt förvaltningsarbete och organisationsuppgifter torde
vidare kunna attraheras av ämnet förvaltning i gymnasiets ekonomiska lärokurs.
Den stora vikt som i betänkandet om praktiska gymnasier fästes vid samhällskunskap
anser GU bli väl tillgodosett genom detta ämnes uppbyggnad i det
nya gymnasiet.
GU:s slutsats blir att skäl inte finns för att inom det nya gymnasiet anordna
utbildning med det innehåll som avsetts i förslaget om praktiska gymnasier.
3.2.1.7 Sammanfattning av GU:s förslag beträffande differentiering
av gymnasiet
Enligt GU:s förslag skall inom det nya gymnasiet finnas följande lärokurser,
alternativ och varianter (GU 8.6.1).
1. Humanistisk (Hum) lärokurs med två varianter, den halvklassiska (Ha) och
den helklassiska (He). Den humanistiska lärokursen är lämplig för ungdom som
önskar förutbildning i första hand för studier vid språkvetenskaplig sektion,
historisk-filosofisk sektion och teologisk fakultet.
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U
2. Samhällsvetenskaplig (Sh) lärokurs, som ger lämplig förutbildning för studier
av samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen, för studier vid
historisk-filosofisk sektion, juridisk fakultet, ekonomisk fakultet, handelshögskola
och socialinstitut.
3. Naturvetenskaplig (Na) lärokurs med i första hand lämplig förutbildning
för studier vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet, medicinsk fakultet och
högskola, teknisk högskola, farmaceutiska institutet, gymnastiska centralinstitutet,
lantbrukshögskolan, skogshögskolan, veterinärhögskolan samt för studier
av samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen.
4. Ekonomisk (Ek) lärokurs med fyra alternativ, ekonomisk-språkligt (Esp),
kameralt (Ka), distributivt (Di) och administrativt (Ad). Dessa alternativ förbereder
i första hand för verksamhet inom förvaltning och näringsliv.
5. Teknisk (Te) lärokurs, som i näst sista årskursen har fyra alternativ,
maskintekniskt (M), byggtekniskt (B), eltekniskt (El) och kemitekniskt (K).
Därutöver uppdelas i sista årskursen alternativen B och El i anläggningstekniskt
(Ba) och liusbyggnadstekniskt (Bh), respektive elkrafttekniskt (Elk) och
teletekniskt (Elt) alternativ. De tekniska kurserna förbereder i första hand för
verksamhet inom näringsliv och förvaltning.
6. Därutöver kan ytterligare varianter erbjudas. Estetisk (Es) variant skall
kunna erhållas inom Hum och Sh samt social (So) variant inom Hum, Sh och
Esp. Inom M och K kan vidare under vissa omständigheter förekomma speciella
tekniska varianter.
GU understryker att en mottagare av gymnasieutbildade ofta med fördel kan
rekrytera från många av gymnasiets lärokurser. Detta antyder, anser GU, att
de olika lärokurserna, alternativen och varianterna sammanhänger på ett mer
komplicerat sätt än vad grupperingen efter avnämare ger sken av. En gruppering
efter innehållet i de olika lärokurserna bekräftar detta. Man finner då relationer
mellan studievägarna som bryter de traditionella föreställningarna om gymnasiets
uppdelning på en allmän, en merkantil (ekonomisk) och en teknisk sektor
samt att i stället en ny gruppering framträder, nämligen en humanistisk-språklig
grupp (Hum och Esp), en ekonomisk-samhällsvetenskaplig grupp (Ka, Di, Ad
och Sh) och en naturvetenskaplig-teknisk grupp (Na och Te). Den traditionella
uppdelningen kan sägas ha varit en klassificering efter renodlade avnämarsynpunkter,
medan den nya grupperingen erfarenhetsmässigt väl överensstämmer
med elevernas intresseområden (GU 8.6.2.2).
GU framhåller att en av fördelarna med det nya gymnasiets konstruktion är
att valet av en viss studiekurs i en årskurs inte definitivt binder valet av studiekurs
i den följande årskursen. Visserligen har varje studiekurs en eller flera
fortsättningar i följande årskurs som kan betecknas som den eller de naturligaste,
men möjligheterna att välja annan studiekurs, i synnerhet när det gäller
övergång från första till andra årskursen blir mycket goda (GU 9.12). Valmöj
-
155
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
lighetema efter årskurs 1 illustreras av följande figur. De grova pilarna anger i
denna de naturligaste fortsättningarna.
Artkurs 2
Hum
Årskurs t
Hum-Sh
GU framhåller vidare att när det blir fråga om kompletteringar för att kunna
växla studieinriktning måste man skilja mellan nödvändiga sådana och sådana
som elev borde göra om eleven efter avslutade gymnasiestudier skulle ha genomgått
exakt samma lärokurs som de kamrater som följt den naturligaste studievägen.
Enligt GU:s mening bör endast det förra slaget av kompletteringar krävas
av eleverna.
GU framhåller vidare att behovet av kompletteringar kan bortfalla för elever
som medgetts att läsa frivilliga ämnen, övergångsmöjlighetema kan vidare
komma att ökas genom det förslag, som GU framlägger (3.3.1.3) om rätt att
i högre årskurs välja mindre studiekurs.
3.2.2 Yttranden
De allmänna principerna för differentieringens utformning
har överlag tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.
Skolöverstyrelsen ansluter sig sålunda till GU:s uppfattning, att differentieringen
i gymnasiet bör inträda så sent som möjligt och ske gradvis, vara relativt
svag med få breda lärokurser samt vara förhållandevis fast. Man utgår därvid
från en vid gemensam krets av allmänna ämnen och från möjlighet till viss successiv
specialisering efter elevernas intressen, överstyrelsen framhåller, att gymnasiets
första årskurs måste innehålla en mycket stor kärna av för samtliga
lärokurser gemensamma ämnen och att stoffet inom alla lärokurser bör få
väsentligen samma utformning i de ämnen, som svarar mot de allmänna krav
som ställs på gymnasiet. Den sålunda föreslagna utformningen av differentieringen
tillstyrkes i flertalet remissuttalanden till överstyrelsen. Även överstyrelsen
för yrkesutbildning ansluter sig till motiveringen och utformningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför följande.
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196)
GU:s motiveringar och förslag om gymnasiets principiella differentiering
synes väl motsvara de intentioner och den målsättning utredningen gjort sig till
tolk för. Differentieringens successiva skärpning, vilken bl. a. motiveras av att
avnämarna skall ha lättare att överblicka vad de tar emot, finner styrelsen från
arbetsmarknadssynpunkt nödvändig. Det undandrar sig emellertid styrelsens
bedömande, huruvida det nya gymnasiets differentieringssystem erbjuder eleverna
bredare yrkesvalsmöjligheter efter fullbordade gymnasiestudier än det nuvarande.
Klarhet på denna punkt kan endast vinnas efter det att de olika avnämargrupperna
beretts tillfälle att i praktiken ta ställning till vilka allmänna
färdigheter och specialkunskaper de anser sig böra kräva av det nya gymnasiets
elever. Styrelsen vill även understryka vikten av att gymnasiet utformas så, att
definitiva val av utbildningsvägar kan ske vid en så sen tidpunkt som möjligt.
GU:s förslag innebär en kompromiss mellan starkt divergerande åsikter, och styrelsen
har i princip intet att erinra mot det föreslagna differentieringssystemet.
Under framhållande av att de individuella anlagen bör successivt få utveckla
sig och att en alltför tidig specialisering ofta leder till felval och misslyckanden
tillstyrker LO att den gemensamma kärnan av ämnen blir så bred som möjligt
och att den föreslagna utvecklingen mot specialisering vid gymnasiets slutår genomföres.
Läroverlcslärarnas riksförbund anför:
Förbundet delar vidare GU:s synpunkt, att gymnasiets studieprogram bör
utformas så, att det lämpar sig för en så bred sektor som möjligt. Härför talar
t. ex. en successiv differentiering som möjliggör en mer allmän kärna av ämnen
som bör läsas av samtliga elever. De akademiska studierna skulle vara betjänta
av ett sådant arrangemang. Som exempel härpå kan nämnas, att för vissa språkstudier
elementära kunskaper i statistik, fysik och biologi numera får en allt
mer ökande betydelse.
Emellertid finns det nyanser i uppfattningen om hur GU realiserat differentieringsprinciperna.
TCO framhåller, att det måste vara en bärande linje att så
länge som möjligt uppskjuta en stark differentiering till de högre årskurserna
men ifrågasätter om GU i tillräcklig utsträckning tillämpat de deklarerade principerna
härvidlag vid den konkreta utformningen. Differentieringen under första
året inom den allmänna sektorn förefaller ha blivit lika långt driven som i det
nuvarande allmänna gymnasiet. GU, menar TCO, har här tydligen med anslutning
till avnämarkraven drivits av en önskan att bjuda studievägar som ungefärligen
motsvarar det nuvarande utbudet. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser
likaledes, att avnämarsynpunkten tillmätts ett för stort utrymme vid systemets
utformning. Folkpartiets ungdomsförbund menar, att differentieringen av den
allmänna sektorn måste göras än mindre markerad än vad utredningen föreslagit;
studier för erhållande av kommunikations- och allmänorienterande kunskaper
måste beredas större utrymme. En minskning av antalet studiealternativ
synes enligt Stor-Stockholms planeringsnämnd kunna ske utan olägenheter.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län ifrågasätter om inte differentieringen i
första årskursen kunde ha varit ännu mindre och hänvisar bl. a. till att många
elever vid denna tidpunkt är tveksamma inför valet av studieväg och yrke.
157
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 196i
Mot GU:s slutsats att ett t i 11 v a 1 s g y m n a s i u m, där varje studieprogram
omfattar dels vissa för alla program gemensamma ämnen, dels tillvalsämnen,
är att föredraga framför linjedelat gymnasium, anföres inga allvarligare
invändningar. Skolöverstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse, att de bärande
grundtankarna om skolans uppgift är desamma för gymnasiet som för grundskolan
samt att gymnasiet på detta sätt kommer att bli en naturlig del av ett
modernt, väl genomtänkt och genomfört skolsystem för barn och ungdom från
de första skolåren upp till 19—20-års åldern. TCO ansluter sig också obetingat
till förslaget om en sådan differentieringsmodell. Länsskolnämnden i Uppsala
län anser, att tillvalsgymnasiet har två fördelar. Det ger eleverna möjligheter att
välja den för var och en lämpliga gymnasiegången och den uppskjuter det slutliga
yrkesvalet till en tidpunkt, då eleverna äger större självkännedom och
mognad.
Ett tillvalsgymnasium eliminerar enligt många remissuttalanden riskerna för
felval. Skolöverstyrelsen betonar, liksom överstyrelsen för yrkesutbildning, att
tillvalsgymnasiet är den organisationsform, som bäst tillgodoser önskemålet om
flexibilitet i organisationen och bäst kan tillmötesgå individernas önskemål om
studieväg på ett rätt sätt, som bl. a. gör följderna av ett felval lättast att rätta
till. Denna fördel understrykes av ett antal remissinstanser såsom SR, SECO,
Sveriges handels gymnasiers riksförbund samt lärarkollegierna vid medicinska
högskolan i Umeå och tekniska högskolan i Stockholm.
Några länsskolnämnder uttalar vissa farhågor av schemateknisk och organisatorisk
art. Bl. a. erinrar länsskolnämnden i Gotlands län om glesbygdens problem,
där valfriheten kan te sig oviss. Länsskolnämnden i Malmöhus län
anser det troligt att såväl de lokalmässiga som de personella resurserna har
överskattats. För att organisationen skall kunna fungera fordras, att den skall
kunna vara tillämplig i den ute på fältet rådande situationen och kunna bemästras
av skolledare av genomsnittsformat. Nämnden föreslår därför, att tillvalssystemet
icke slutgiltigt fastställes förrän erfarenheterna på en bredare basis
visat, vad som är praktiskt genomförbart.
GU:s förslag att det integrerade gymnasiet skall differentieras på fem lärokurser
— humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig
och teknisk — vinner i allt väsentligt allmän anslutning.
Emellertid har man från några håll ifrågasatt, om ej GU lagt för stor vikt
vid avnämarnas intressen vid utformningen av lärokurserna. Sålunda finner
TCO, att utredningen alltför mycket hållit fast vid den traditionella uppdelningen
av gymnasiet i en allmän, en ekonomisk och en teknisk sektor, trots
att man poängterat, att en annan indelning varit naturligare, nämligen efter elevernas
intressen. En sådan gruppering skulle resultera i en humanistisk-språklig,
en ekonomisk-samhällsvetenskaplig och en naturvetenskaplig-teknisk sektor.
Enligt TCO kommer dock de praktiska konsekvenserna av utredningens förslag
att nära anknyta till den senare grupperingen.
158
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964-
Skolöverstyrelsen finner också, att GU visat benägenhet att ibland skjuta
avnämarnas krav i förgrunden. Överstyrelsen finner sig dock böra acceptera
den föreslagna organisationen av gymnasiets lärokurser med erkännande
av att den utgör ett klart framsteg i förhållande till den nuvarande. Uppfattningen
att skolan måste anpassas till förändringarna i samhället får emellertid
ej undanskymma, att gymnasiet framför allt måste bygga på, tjäna och vidareutveckla
de individer, som där tillbringar några betydelsefulla år. Överstyrelsen
finner vidare, att GU ej helt lyckats med att bryta ner gränsen mellan den allmänna
och den yrkesutbildande sektorn men kan förstå de skäl, som därvid
varit bestämmande.
Även statens tekniska forskningsråd tillstyrker helt differentieringen men betonar
att nya utbildningsvägar kan komma att erfordras och en smidig anpassning
efter behovens utveckling måste kunna göras.
Över GU:s förslag till indelning av den allmänna sektorn i en humanistisk,
en samhällsvetenskaplig och en naturvetenskaplig lärokurs har mycket
få remissinstanser uttalat sig och då genomgående i allmänna tillstyrkande ordalag.
Den humanistiska lärokursen skall täcka hela det humanistiska
och teologiska fältet. Därvid framstår frågan om de latinska och även grekiska
språkens ställning som ett särskilt problem. Sveriges förenade studentkårer
framhåller, att ämnet jämförande språkkunskap, som införts som ett nytt ämne
i den humanistiska lärokursen, måste anses vara tillräckligt för att täcka förkunskapskraven
för studier vid universiteten. Med hänsyn till att de undersökningar
som GU gjort visar att intresset för klassiska språk är ringa hos avnämarna
och i avtagande hos eleverna, finner man det oförsvarligt att GU ändock bibehållit
möjligheten att läsa både latin och grekiska genom inrättande av helklassisk
och halvklassisk variant. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser,
att det intresse, som kan finnas från elevers sida för helklassiska studier i dagens
läge, ej utgör något argument för att ett nytt och bättre gymnasium skall bibehålla
de klassiska språken. Den som läser klassiska språk får också en sämre
utbildning i såväl samhällskunskap som moderna språk. SECO finner visserligen,
att det inte finns något motiv för att latinet bör kvarstå som obligatoriskt
ämne på det nya gymnasiet men anser det dock värdefullt att den minoritet,
som önskar klassiska språk, beredes möjlighet till detta. Också skolöverstyrelsen
biträder förslaget om att gymnasiet bör erbjuda en relativt omfattande latinkurs,
även om tiden härför måste tagas från moderna språk och samhällsorientering.
Vidare betonar överstyrelsen värdet av grundläggande kunskaper i grekiska
bl. a. vid universitetsstudier i moderna språk. Grekiskan har betydelse även
för förbindelserna på det humanistiska ämnesområdet mellan vårt land och
andra västerländska kulturländer, där grekiskans ställning i skolan liksom det
antika kulturarvets inflytande överhuvudtaget är starkare än i Sverige. Överstyrelsen
anser sålunda att grekiska bör få studeras på gymnasiet. Latinkursen
159
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196\
bör därvid enligt överstyrelsens mening ej obligatoriskt förenas med studium av
grekiska. Sistnämnda uppfattning delas av Läroverkslärarnas riksjörbund och
Svenska klassikerförbundet.
Mot den allmänna uppbyggnaden av den samhällsvetenskapliga
lärokursen synes icke från något håll ha riktats allvarligare invändningar.
En odelad naturvetenskaplig lärokurs tillstyrkes av det övervägande
antalet remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga. Några remissinstanser
talar för en differentiering, motsvarande nuvarande uppdelning i matematisk
och biologisk gren. Detta gäller bl. a. matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Göteborg, lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola och Sveriges
konservativa studentförbund. Under hänvisning till bl. a. GU :s undersökningar
om flickornas betyg i fysik föreslår föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning alternativkurser i matematik och fysik.
Den föreslagna differentieringen av den ekonomiska lärokursen
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla de som uttalar sig
härom.
Skolöverstyrelsen framhåller att en av den ekonomiska sektorns uppgifter är
att ge specialförberedelser för elevernas kommande verksamhet. Överstyrelsen
konstaterar att GU inte funnit skäl framlägga förslag om vidareförande kurser,
som bygger på den ekonomiska sektorn. En samtidig utformning av dylika påbyggnadskurser
kunde emellertid, anser skolöverstyrelsen, ha påverkat differentieringen.
Med den utformning den ekonomiska lärokursen fått biträder överstyrelsen
den föreslagna fördelningen mellan allmänna ämnen och fackämnen med
ett undantag, som skall behandlas senare i samband med läroplanen.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker den ekonomiska lärokursens
differentiering men anmäler tveksamhet inför termen »administrativt»
alternativ och förordar i stället »förvaltningstekniskt». Målsättningen möter ej
heller någon väsentlig erinran från bl. a. generalpoststyrelsen och Sveriges grossistförbund.
De mera kritiska synpunkter, som framförts i några yttranden, gäller inte
den ekonomiska lärokursens uppdelning på alternativ utan berör spörsmål, som
sammanhänger med målinriktningen, framförallt avvägningar inom läroplanen
och frågan om studietidens längd. Dessa båda problemområden behandlas
huvudsakligen i senare avsnitt. Länsskolnämnden i Blekinge län finner, att differentieringen
blivit alltför stark och därigenom kan komma att motverka rekryteringen
till ekonomisk gymnasieutbildning. Enligt länsskolnämnden i Värmlands
län har den ekonomiska lärokursen förlorat alltför mycket av sin yrkesutbildande
karaktär. Sveriges handels gymnasiers riksförbund förordar också en
mer yrkesinriktad målsättning och anser inte att avnämarnas krav givit utslag
för en så teoretisk utbildning som GU föreslagit.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser visserligen,
att den föreslagna samordningen mellan handelsgymnasierna och övriga gymna
-
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
sieformer innebär en fördel, men är tveksamma beträffande utformningen av
den ekonomiska lärokursen. Lärokursen måste, till skillnad från fackskolans
ekonomiska sektor, få en starkare inriktning på det teoretiska stoffet, varvid en
avvägning i förhållande till motsvarande kategorier på faekskolesidan torde
vara nödvändig. Det är vidare enligt organisationerna påfallande, att de ekonomiska
ämnena erhållit ett relativt begränsat utrymme och att erforderlig målinriktning
anses kunna ske på detta område samtidigt som allmän gymnasiekompetens
uppnås utan någon förlängning av studietiden, något som av organisationerna
anses alltför optimistiskt. Den typ av yrkesinriktning, som GU gett lärokursen,
synes alltför färdighetsbetonad och organisationerna framhåller att det
inte förefaller som om behovet av kontorister i första hand kommer att fyllas av
gymnasieekonomer utan snarare av elever i fackskola eller yrkesutbildningskurser
av olika slag.
SACO hävdar att fackgymnasieutbildningen skall vara klart yrkesinriktad och
ge en avslutad utbildning, efter vilken eleverna skall kunna gå direkt ut på arbetsmarknaden.
Lärokursen anses innebära en klar uttunning av yrkesutbildningen
jämfört med det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet, vilket enligt SACO
i sin tur innebar en försämring jämfört med det 2-åriga handelsgymnasiet.
SACO kan inte acceptera en ytterligare uttunning av denna yrkesutbildning.
Om man till en klar yrkesutbildning vill lägga ett visst inslag av allmän utbildning
måste lärokursen göras 4-årig anser organisationen.
Läroverksläramas riksförbund anser, att samtliga elever bör få den merkantila
allroundutbildning, som utgjorde det tidigare 2-åriga handelsgymnasiets
målsättning. Förbundet finner att detta är en i väsentlig grad annan målsättning
än den GU företräder och anför härvid bl. a. följande.
GU:s avnämarundersökningar ger vid handen att i huvudsak endast de större
företagen och organisationerna kommit till tals med önskemål och värderingar
beträffande det merkantila gymnasiet. De mindre och medelstora företagen, vilka
hittills utgjort den viktigaste avnämargruppen, har ej i tillräcklig grad fått
göra sin röst hörd. Det torde vara så att arbetsuppgifterna principiellt skiljer sig
rätt avsevärt i de mycket stora företagen från dem i de små. Det stora företaget
kräver allmänbildning som huvudgrund plus en sådan utbildning, som ger utvecklingsmöjligheter
inom en trång, ofta mycket specialiserad sektion varför
dessa företag föredrar ett vaket och gott råmaterial, som man själv kan
specialutbilda efter företagets egna normer. Huvudparten av övriga företag
behöver däremot någon som han ta hand om korrespondensen, bokföringen,
deklarationen m. m. och som kan omsätta moderna metoder i praktiskt arbete,
både när det gäller små men viktiga detaljer och mer kvalificerade uppgifter.
Ett sådant företag har icke råd att betala för alltför många misstag av den
anställde gymnasieekonomen, som ofta är den ende i företaget eller på avdelningen
med längre ekonomisk utbildning.
Slutsatsen måste sålunda bli att om inte ett fåtal specialiserade storföretag
är villiga att överta den årliga utexaminationen av gymnasieekonomer, så torde
det bli svårt att få de företagare, som i dag tar emot huvudparten av dessa ungdomar,
att utnyttja en arbetskraft som erhållit en bred men föga djup eller
»matnyttig» utbildning, på väsentliga punkter långt sämre än det tidigare 2-
161
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
åriga handelsgymnasiets. Det synes således i hög grad påkallat att en ny och
mer realistisk avnämarundersökning göres för det merkantila gymnasiets del.
Förbundet anser att den målsättning som GU uppställer för den ekonomiska
lärokursen och avnämarnas krav måste leda till en 4-årig studietid.
Inte någon remissinstans uttalar sig för en helt odifferentierad teknisk
lärokurs. Beträffande innehållet i lärokursen har GU betonat vikten av ett
ökat utrymme för allmänna ämnen. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund finner detta vara till fördel, eftersom samma krav i detta avseende
måste ställas på gymnasieingenjörer som på andra medborgare med likvärdig
utbildning och eftersom tekniken i ökad utsträckning får anknytning till
vidare områden. I och för sig anser organisationerna att det varit önskvärt med
en ännu starkare betoning av dessa synpunkter. Men även en utökning av utrymmet
för de tekniska ämnena är erforderlig. Därvid följer som ofrånkomlig
konsekvens en förlängning av gymnasieingenjörernas studietid med ett år. Organisationerna
anser att GU:s förslag härvidlag är välbetänkt.
Såväl Tekniska läroverkens elevförbund, Svenska fackingenjörers förbund
som statens tekniska forskningsråd understryker starkt den dubbla målsättningens
berättigande. Även kommer skollegium, lantmäteristyr elsen och statskontoret
anser uppläggningen av utbildningen välmotiverad.
En differentiering av den tekniska sektorn efter fack tillstyrkes bl. a. av skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, lärarkollegiet vid tekniska högskolan
i Stockholm, Tekniska läroverkens lärarförbund, Jernkontoret och TCO.
Om GU:s förslag att begränsa antalet reguljära alternativ
inom den tekniska lärokursen till fyra i årskurs 3 och sex i årskurs 4 framhåller
skolöverstyrelsen att starka skäl talar mot nuvarande antal linjer och specialiseringar
vid de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen godtar den av GU föreslagna
differentieringen men föreslår samtidigt — under hänvisning till att en
allmän teknisk studieväg med grundläggande ingenjörsutbildning och i förhållande
till övriga alternativ förstärkt merkantil utbildning bör kunna vara av
värde vid sidan av de mera fackbetonade alternativen — att en sådan utbildning
försöksvis prövas också i det nya gymnasiet.
Den av GU föreslagna differentieringen anser lärarkollegiet vid tekniska högskolan
i Stockholm bör godtas och telestyrelsen hälsar den minskade differentieringen
med tillfredsställelse. Kommerskollegium biträder GU:s uppfattning, att
differentieringen bör vara så ringa som möjligt. Även Svenska fackingenjörers
förbund anser, att den nuvarande differentieringen bör minskas. Den mycket
stora flora specialiseringar, som uppstått vid de tekniska gymnasierna, kan enligt
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund icke anses rationellt motiverad. Kraven
på specialiseringar torde oftare ha bottnat i en viss branschs önskemål om en
för denna reserverad rekryteringslinje än i ett faktiskt behov av i skolan meddelad
för branschen avpassad specialutbildning. SR tillstyrker GU:s förslag och
framhåller bl. a. att en långt gående specialisering medför höga kostnader för
6 — liihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 171
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
specialutrustning samt olägenheter för den enskilde individen. Även TCO hälsar
med tillfredsställelse strävan att samla den tekniska utbildningen inom ett
mindre antal studiealtemativ. De alternativ, som utvalts, torde enligt organisationen
också bäst motsvara arbetsmarknadens krav samtidigt som de bör ge
goda valmöjligheter för eleverna att söka fortsatt specialisering inom icke alltför
avgränsade yrkesområden.
Arbetsmarknadsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse GU:s förslag att inte
definitivt låsa den tekniska lärokursens differentiering. Härigenom blir det möjligt
för vissa för landets ekonomi väsentliga industrier att trygga rekryteringen
av tekniker genom ett intimt samarbete med de lokala skolmyndigheterna.
Viss kritik av GU:s förslag förekommer emellertid. Sålunda finner överstyrelsen
för de tekniska högskolorna, att många av de nu förefintliga linjerna, som
föreslås bli slopade, likväl visat sig vara till stor gagn, eftersom de försett vissa
industrigrenar, som ofta varit lokaliserade i eller invid gymnasieorterna, med
lämpligt utbildad ingenjörspersonal. Det kan därför ifrågasättas, om ej ambitionen
att uppnå likformighet i alla delar av landet drivits för långt och om ej
vissa möjligheter till lokala avvikelser bör hållas öppna.
Liknande synpunkter har överstyrelsen för yrkesutbildning, som anser, att
GU gått längre än som är nödvändigt och lämpligt, när det gäller att inskränka
differentieringen. Mot de fyra föreslagna huvudalternativen finns i huvudsak
intet att erinra. Överstyrelsen anser emellertid att behovet av differentiering
med hänsyn till vissa industriers behov inte kan tillgodoses enbart genom en
viss variation inom dessa huvudalternativ. Således har sådana utbildningsalternativ,
som representeras av den flygtekniska linjen i Norrköping, den textiltekniska
i Borås och den gjuteritekniska och trätekniska i Jönköping ett klart
existensberättigande. Behovet av dylika specialiseringar bör enligt överstyrelsen
ej tillgodoses genom påbyggnadskurser utan genom utbildning under gymnasieåren.
Bibehållandet av vissa nu förekommande speciella utbildningsalternativ har
också vunnit stöd i några yttranden från myndigheter och organisationer med
lokal anknytning.
Förslag har även framlagts om ytterligare differentieringar inom de av GU
föreslagna alternativen i årskurs 4. Sålunda föreslår Tekniska läroverkens lärarförbund
och Tekniska läroverkens elevförbund att den byggtekniska utbildningen
i arskurs 4 differentieras — förutom i de av GU föreslagna anläggnings- och
husbyggnadstekniska alternativen — även i ett planeringstekniskt alternativ.
Svenska fackingenjörers förbund och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund
hävdar å andra sidan att den byggtekniska utbildningen bör vara odifferentierad
även i årskurs 4.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner, att GU
har vissa skäl för sitt förslag med fyra huvudalternativ, av vilka två under
fjärde året ytterligare uppdelas. Dessa alternativ representerar flertalet ingenjörer
nu och sannolikt även under överskådlig framtid. Emellertid kommer ett
163
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
flertal viktiga branschområden att sakna anknytning för vissa särskilda behov
bland de tekniska specialämnena. Ingenjörerna i dessa branscher uppgår till ett
inte obetydligt antal och de spelar en viktig roll för landets försörjning. Det
vore beklagligt framhåller organisationerna om dessa branscher för många skulle
förlora i attraktion genom att den faktiska utbildningstiden måste förlängas med
en branschanpassning efter de fyra gymnasieåren.
Några remissinstanser har närmare diskuterat, huruvida GU:s förslag att i
sista årskursen öppna möjligheter för ett antal speciella varianter är tillfyllest
för att tillfredsställa avnämarbehoven.
Kemikontoret anser i likhet med GU att den kemitekniska utbildningen inte
skall differentieras efter funktion utan förordar en odelad studiegång efter fack.
Begränsningen av antalet alternativ inom den tekniska sektorn har dock enligt
kontorets uppfattning blivit alltför drastisk. Den kan likväl accepteras, om också
med viss tvekan, därest de speciella linjer av kemiteknisk utbildning, som nu förekommer
vid vissa gymnasier, i framtiden ordnas inom ramen för det kemitekniska
alternativet. Sveriges melcanförbund, som tillstyrkt nedskärningen av antalet
linjer, förutsätter att kraven på en viss specialisering tillgodoses på annat sätt
inom gymnasiets ram. Tekniska läroverkens lärarförbund anser, att den önskvärda
specialiseringen ej kan vinnas inom ramen för de av GU angivna variationerna,
utan föreslår inrättandet av olika grenar i fjärde årskursen inom de
enskilda facken. Därvid hänvisar förbundet till nu existerande speciallinjer vid
flera tekniska gymnasier. Lantmäteristyrelsen finner, att fast organiserad utbildning
inom ett specialfack har en positiv funktion. Utan en förankring i den nuvarande
gymnasieutbildningen kan mindre företagare, som ej har egna resurser
för vidareutbildning, lätt bli efter i utvecklingen. Länsskolnämnden i Kristianstads
län framhåller, att specialiseringar bör anordnas i gymnasiets regi och koncentreras
till gymnasieorter med särpräglad industri. Skolöverstyrelsen framhåller
att återhållsamhet bör iakttas i fråga om medgivande till specialiseringar och
att sådana bör ifrågakomma endast vid gymnasier, som vid sidan av specialisering
kan erbjuda eleverna samtliga reguljära fackalternativ. Vidare bör specialiseringen
vara avsedd för riksbehov och inte vara en följd av enbart lokala önskemål.
Beträffande GU:s förslag om påbyggnadsk urser framhåller Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund att sådana kurser kan vara
synnerligen värdefulla men att de icke utgör någon ersättning för en branschanknuten
gymnasieutbildning. Deras värde ligger däremot i den möjlighet till
fortbildning de erbjuder, sedan ingenjörerna varit någon tid i förvärvsverksamhet.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att påbyggnadskurser av nuvarande
slag även i fortsättningen bör anordnas, då erfarenheterna av dessa kurser
enbart är goda. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser att nackdelarna
med de begränsningar i differentieringen som föreslås i viss mån kan elimineras,
därest ett system med dylika kurser utbygges. Sveriges melcanförbund
finner det dock föga troligt, att de elever som genomgått 4-årig gymnasieutbild
-
164
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
ning är villiga att genomgå en påbyggnadskurs. Svenska teknologföreningen
anser det angeläget att ett fortbildningssysteni kommer till stånd. Även Tekniska
läroverkens elevförbund och Svenska fackingenjörers förbund ansluter sig till
förslaget om påbyggnadskurser liksom länsskolnämnden i Värmlands län. Behovet
av sådana kurser understrykes också av tekniska rådet vid länsskolnämnden
i Västmanlands län, som dock ifrågasätter, om inte stora fördelar skulle
uppnås genom inrättandet av fristående ingenjörsskolor för en sådan utbildning.
Bland de postgymnasiala utbildningslinjer, vilka kunde tänkas motivera
ytterligare differentieringar, har GU bl. a. berört utbildningen av
klasslärare. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnden i Malmöhus län delar
GU:s uppfattning, att den samhällsvetenskapliga, den humanistiska men också
den ekonomiska lärokursen är väl lämpade för rekrytering. 1960 års lärarutbildningssakkunniga
anser, att även den naturvetenskapliga studievägen ger lämplig
förutbildning. Allt är dock beroende av hur man tänker sig den efterföljande
klasslärarutbildningen. De sakkunniga finner det önskvärt, att det nya gymnasiet
leder till en sådan jämnhet, att kompletteringsbehovet uteblir. TCO konstaterar,
att betydande olikheter föreligger mellan lärokurserna och anser att
vissa ämnesmoment av väsentlig betydelse är mycket svagt företrädda i den
ekonomiska och den tekniska lärokursen, varför kompletteringar för elever från
dessa studievägar torde bli erforderliga. TCO finner det dock angeläget, att blivande
lärare skall kunna rekryteras från samtliga lärokurser.
Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm anser, att GU tagit alltför lätt pa
frågan om förutbildning för klasslärare. Då dessa skall tjänstgöra som lärare i
alla ämnen på grundskolans låg- och mellanstadium, måste de ha en rent kunskapsmässigt
gedigen grund.
Bland övriga postgymnasiala utbildningsvägar berörs socialinstituten
av samarbetsnämnden för socialinstituten. Nämnden framhåller, att hela gymnasiesystemet
får en viss fasthet genom att vissa viktiga ämnen som svenska,
matematik, samhällskunskap och engelska fått ett betydande utrymme på alla
sektorer. Detta medför att socialinstituten med fördel kan ta emot sökande från
samtliga föreslagna lärokurser. TCO instämmer i GU:s bedömning att för utbildningen
av socionomer är samhällsvetenskaplig liksom ekonomisk lärokurs
lämplig grund och finner det troligt att den framtida socionomutbildningen
kommer att grundas på gymnasieutbildning eller motsvarande.
Även behovet av differentieringar för att tillgodose speciella elevintressen
har från enstaka håll upptagits till diskussion. Beträffande det
intresse som rör socialt-humanitär och huslig verksamhet förklarar
skolöverstyrelsen att det förra intresset kan tillvaratas och utvecklas genom att
eleverna erbjuds specialisering inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga och
ekonomiska lärokurserna. Vad angår hushållsteknisk specialisering menar överstyrelsen,
att intressen på detta område torde tillgodoses inom specialarbetets
165
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961/.
ram inom årskurs 3. Argumentet att det i gymnasiet behövs lärokurser direkt
inriktade på s. k. kvinnliga intressen anser överstyrelsen ohållbart.
Arbetsmarknadsstyrelsen är tveksam huruvida införandet av social variant är
tillräckligt underbyggt men vill inte motsätta sig att denna variant på försök
erbjuds med hänsyn till att det speciella elevintresse som motiverat denna variant
svårligen kan tillgodoses inom andra gymnasieämnen.
SECO och Sveriges förenade studentkårer liksom SR anser att sådana intressen
bör tillgodoses inom den ordinarie utbildningens ram utan att särskilda
varianter inrättas.
Medicinalstyrelsen anknyter till GU:s uttalanden att någon speciell lärokurs
inom gymnasiet ej planerats för de s. k. vårdyrkena. Styrelsen säger sig vara
medveten om att den s. k. vårdnadssektorn är utomordentligt personalkrävande
men att den i förhållande till sin storlek och betydelse ej påverkat det allmänna
skolväsendets innehåll och uppbyggnad. Härefter anför styrelsen bl. a. följande.
Såsom styrelsen i olika sammanhang tidigare anfört är det för blivande sjuksköterskor,
på vilka yrkesmässigt ställes allt högre krav, nödvändigt att yrkesutbildningen
kan stödja sig på en gedigen skolunderbyggnad. Social fackskola
eller motsvarande bör snarast uppställas som inträdeskrav. Ehuru styrelsen sålunda
ej anser att man generellt kan uppställa genomgånget gymnasium som
inträdeskrav, menar styrelsen dock, att ett visst antal studenter bör inriktas på
sjuksköterskebanan med tanke på det stigande behovet av främst välutbildade
lärare och administratörer inom sjukvården men även med tanke på sjukvårdsspecialister
bl. a. för forskningsuppgifter.
Medicinalstyrelsens synpunkter delas i allt väsentligt av 1962 års utredning
angående sjuksköterskeutbildningen.
Skolöverstyrelsen accepterar förslaget om möjlighet till begränsad estetisk
specialisering. Musikaliska akademiens styrelse finner förslaget om en
måttlig specialisering vara ett lyckligt initiativ, motsvarande nubehovet. Storstockholms
planeringsnämnd och stadsfullmäktige i Stockholm anser, att
musikgymnasiet i Stockholm bör bibehållas med lämplig anpassning till gymnasiet
i övrigt. Musiklärarnas riksförbund framhåller att en estetisk variant
på intet sätt kan ersätta musikgymnasiet och att det vore olyckligt att spoliera
den enda tillflyktsorten för de ständigt ökande skarorna av musiktörstande ungdomar.
Även musikhögskolans lärarråd anser, att den estetiska varianten inte
kan ersätta musikgymnasiet. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Stockholm
önskar att musikgymnasiet bibehålies och att nya sådana gymnasier bör inrättas.
Utbildningen vid ett sådant gymnasium anses överlägsen den som kan ges
enligt GU:s modell för estetisk specialisering. Konstnärernas riksförbund, SR
och SECO tillstyrker GU:s förslag om den estetiska specialiseringen.
I likhet med GU finner skolöverstyrelsen, att frågan om inrättande av s. k.
praktiska gymnasier ej längre kan sägas vara aktuell, då de behov,
intressen och verksamhetsformer, som skulle motivera tillkomsten av ett sådant
gymnasium, kan tillgodoses inom det av GU föreslagna gymnasiets ram.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196tf.
Den fördelning av gymnasiets undervisningsämnen på olika årskurser som
föreslagits av GU och som är av betydelse för möjligheterna till övergång
från en lärokurs till en annan har i huvudsak tillstyrkts av så gott
som samtliga remissinstanser, som yttrat sig däröver, bl. a. skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, LO, TCO, SECO och Sveriges liberala studentförbund.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför:
Det bör betraktas som väsentligt, att ungdomarna kan inleda sina gymnasiestudier
med den förvissningen att de efter första årskursen har möjlighet att
byta studieriktning, en möjlighet som inte får framstå som formell utan som
ett realistiskt alternativ. Styrelsen finner det angeläget att understryka vikten
av att åtgärder inom skolan vidtagas för att göra det möjligt för eleverna att
förverkliga GU:s intentioner på denna punkt utan kostnads- och tidskrävande
undervisning av enskild karaktär. I ett gymnasium med den typ av differentiering
GU föreslår elimineras inte riskerna för felval med kompletteringar och
i en del fall studieavbrott som följd. Den föreslagna konstruktionen förutsätter i
sig att eleverna får kontinuerlig vägledning och aktuella, vederhäftiga informationer.
Humanistiska fakulteten i Stockholm ansluter sig till principen så till vida
att man förordar att första årskursen differentieras så litet som möjligt men
anser att beträffande andra och tredje årskursen måste övergångsmöjlighetema
tillmätas mindre vikt.
3.3 Studietidens längd
3.3.1 Gymnasieutredningen
3.3.1.1 Normalstudietiden fram till tillträde till universitet och
högskolor (GU 6.3)
GU erinrar inledningsvis (GU 6.3.1) om tidigare överväganden, om direktiven
till GU och om vad departementschefen i propositionen 1962: 54 angående reformering
av den obligatoriska skolan m. m. uttalat om studietidens längd i
gymnasiet.
GU konstaterar att frågan om att studiegången normalt skall vara 3-årig
härmed kan sägas vara i huvudsak avgjord för gymnasiets del »såvida inte tungt
vägande skäl kan anföras däremot».
Enligt GU:s uppfattning är argumenten för en längre studietid än tre år (GU
6.3.2) — förutom att man anser att grundskolan skulle ge en svagare grund för
gymnasiestudier än de skolformer, främst realskolan, på vilka nuvarande gymnasium
bygger — i huvudsak att alla gymnasister borde få mer omfattande utbildning
framför allt i moderna språk, svenska och matematik. Om inte studietiden
ökas, kunde tillgodoseendet av dessa krav medföra att kunskaperna minskar
i andra ämnen, vilket från förutbildningssynpunkt inte kan accepteras.
167
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
De framkomna förslagen om förlängning av studietiden är av olika karaktär.
Sålunda har föreslagits att gymnasiet skulle bli 4-årigt, varvid man främst tänkt
sig en viss breddning och fördjupning av kurserna i allmänna ämnen. Enligt ett
annat förslag skulle i stället den ökade studietiden utnyttjas för grundläggande
akademisk undervisning, stundom kallad propedeutisk undervisning.
GU konstaterar i samband med sina överväganden av denna fråga (GU 6.3.3)
att studentexamensåldem i Sverige — för närvarande i genomsnitt omkring
20,3 år — är hög i förhållande till motsvarande ålder i andra länder.
En av GU genomförd undersökning angående studieresultat i det allmänna
gymnasiet (SOU 1963: 41 s. 7 ff.) visar att för närvarande närmare två tredjedelar
av eleverna avlägger studentexamen utan försening, drygt en sjättedel
avlägger studentexamen med försening och ca en sjättedel avgår från gymnasiet
utan examen. Undersökningarna visar att några nämnvärda skillnader ej föreligger
mellan 3-årigt och 4-årigt gymnasium.
GU erinrar vidare om den relativt höga åldern för avläggande av akademisk
examen samt framhåller det angelägna i att denna ålder med hänsyn till arbetsmarknadens
behov sänkes. Det anses därför betydelsefullt att högskolestudierna
kan påbörjas tidigare än nu. Även andra skäl närmast av utvecklingspsykologisk
natur anses tala härför.
En förlängning av gymnasiets studietid medför också ökade studiekostnader
för eleverna och större ekonomiska insatser från samhällets sida. Härtill kommer
kostnaderna för det omedelbara produktionsbortfallet. GU uppskattar kostnaderna
för produktionsbortfallet vid en förlängning av studierna med ett år till
150 ä 200 milj. kr. årligen.
Starka skäl talar sålunda enligt GU:s uppfattning mot en förlängning av studietiden
för att möjliggöra enbart en breddning och fördjupning av den allmänna
utbildningens innehåll. I
I fråga om förslaget att införa en propedeutisk fjärde årskurs framhåller GU
att en sådan konstruktion rimligtvis förutsätter en avgångsetapp efter tre år för
dem som inte vill fortsätta vid universitet. En dylik anordning skulle bl. a. innebära
att man tillskapar en ny kompetens som skulle ligga under studentexamenskompetensen
men över den kompetens som fackskolan avses skola ge. Enligt
GU:s mening kan allvarliga betänkligheter anföras häremot.
GU finner att det skulle bli utomordentligt kostsamt att anordna en fjärde
årskurs på alla eller flertalet gymnasieorter. Detta bedömes inte heller genomförbart
med hänsyn till lärartillgången. Mot att å andra sidan anordna den
fjärde årskursen endast vid ett mindre antal gymnasier anser GU två tungt
vägande invändningar kunna göras. Den ena är att ett stort antal gymnasister
skulle behöva tillbringa ett »mellanår på mellanort» mellan de tre åren i gymnasiet
och de akademiska studierna. Vidare skulle gymnasier utan 4-årig studie
-
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
gång få en sämre ställning i bl. a. lärarrekryteringsavseende. Värderingen av
gymnasierna skulle bli olika.
GU anser sig vidare inte övertygad om att ett fjärde år verkligen skulle
minska studietiden för ett stort antal av dem som fortsätter med högre studier.
Detta gäller sannolikt flertalet av dem som kommer att studera vid fackhögskolor
och medicinsk fakultet liksom t. ex. blivande jurister.
GU anser att utbildningen i grundskolan kommer att ge ett med de nuvarande
skolformerna likvärdigt underlag för gymnasiestudier. Inte heller har GU
funnit de argument som i övrigt anförts för en längre studiegång tillräckligt
tungt vägande. Då majoriteten av gymnasisterna för närvarande genomför gymnasiestudierna
på normal tid, blir sålunda GU:s slutsats den, att det 3-åriga gymnasiet
bör bibehållas som huvudform även i framtiden, dvs. normalstudietiden
fram till högre studier bör vara tre år.
3.3.1.2 Studietidens längd vid gymnasiets yrkesutbildande sektorer
GU:s förslag att normalstudietiden i gymnasiet fram till tillträde till universitet
och högskolor skall vara tre år gäller även de yrkesutbildande studievägarna
i gymnasiet.
En annan fråga är om de fullständiga fackgymnasiala lärokurserna bör ha
annan längd, dvs. om det för gymnasieekonom- och gymnasieingenjörskompetens
erfordras längre studietid än tre år.
Det totala timantalet vid nuvarande tekniskt gymnasium (GU 9.5.1) är mycket
högt, 115,5 veckotimmar, med för de olika årskurserna respektive 39, 39 och
37,5 veckotimmar. Detta timtal bör jämföras med timtalen vid de 3-åriga allmänna
försöksgymnasiema (100,5—105 veckotimmar) och 3-åriga handelsgymnasiet
(96 veckotimmar). Detta innebär att arbetsbelastningen för eleverna i
tekniskt gymnasium är utomordentligt stor.
På GU:s uppdrag företagna undersökningar (SOU 1963: 41, s. 83 ff.) bekräftar
också att det tekniska gymnasiet är en mycket krävande skolform. Underbetygsfrekvensen
särskilt i första årskursen är mycket hög. Huvuddelen av underbetygen
förekommer i matematik och fysik. På allmänt gymnasium är underbetygsfrekvensen
betydligt lägre i dessa ämnen.
I undersökningarna har vidare avbrotts- och underbetygsfrekvensen ställts mot
elevernas prestationsförmåga mätt med betygen vid inträdet och med ett allmänt
intellektuellt prov. Härav framgår bl. a. att några större skillnader i betygsstatus
för elever vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsittningsfi-ekvens
inte föreligger. Elevernas allmän-intellektuella status företer ännu
mindre skillnader vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsittningsfrekvens.
Kvarsittning respektive uppflyttning sammanhänger uppenbarligen
med åtskilliga andra faktorer än de betyg eleverna har vid inträdet och den
potentiella förmåga, som ett allmänt-intellektuellt prov kan ge besked om.
169
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.tf
Enligt GU:s åsikt synes ett avgörande hinder för bättre studieresultat för
stora grupper av elever ligga i den starka koncentrationen av de inledande kurserna
i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Av totala timtalet för matematik,
fysik och kemi ligger sålunda för närvarande två tredjedelar i årskurs 1
och återstoden i årskurs 2. I sista årskursen förekommer inte dessa ämnen.
Nu påtalade förhållanden nödvändiggör enligt GU:s mening att förläggningen
av dessa ämnen omdisponeras, bl. a. på så sätt att ett inte obetydligt utrymme
beredes för dem även i årskurs 3. Eu sådan omdisposition får konsekvenser för
studietidens längd, eftersom de tekniska ämnena i stor utsträckning bygger på
fullständiga kurser i matematik, fysik och kemi.
Den tekniska utbildningen förutsätter en grund av allmänt naturvetenskapliga
ämnen och matematik samt vissa bredare tekniska ämnen. Tidsmässigt bör
denna undervisning placeras i början av utbildningstiden. GU har vidare med
stöd av avnämarundersökningarna funnit att gymnasieingenjörerna bör få en
väsentligt breddad undervisning i humanistiska, samhällsvetenskapliga och
språkliga ämnen. Om de förslag som GU i det följande under avsnittet 3.4.1
framlägger om timtal för olika ämnen genomföres, skulle för de tekniska fackämnena
endast återstå ca 25 veckotimmar i en 3-årig teknisk lärokurs. I nuvarande
gymnasium omfattar dessa ämnen ca 56 veckotimmar. GU anser det
uppenbart att en så stor minskning i timtalet för fackämnena inte kan göras om
man önskar uppnå ett studiemål av ungefärligen samma nivå som det nuvarande.
Någon radikal förändring av studiemålet kan enligt GU med hänsyn till gymnasieingenjörernas
uppgift inte ifrågakomma.
Aled hänsyn härtill har GU funnit att studiegången för den fullständiga tekniska
lärokursen bör bli 4-årig med en måttlig differentiering först i årskurs 3
och en starkare differentiering i sista årskursen. GU framhåller att en sådan
konstruktion medger att eleverna i den tekniska lärokursen kan gå till universitet
och högskolor efter tre år.
När det gäller den ekonomiska lärokursens längd (GU 9.6.1) konstaterar GU
först att handelsgymnasiet tidigare varit blott 2-årigt. Fr. o. m. läsåret 1961/62
blev det 3-årigt. Timtalet i det 3-åriga handelsgymnasiet är sammanlagt 96
veckotimmar.
GU framhåller att utrymmet på timplanen för ämnen med direkt betydelse
för ekonomisk-merkantil verksamhet är stort, varvid till dessa ämnen ej blott
bör räknas de rent företagsekonomiska ämnena samt färdighetsämnena maskinskrivning
och stenograf i utan även geografi och delar av samhällskunskapen.
Härtill kommer att språkundervisningen i viss utsträckning har inslag av kommersiellt
språk.
GU diskuterar närmare frågan om inte den ekonomiska lärokursen liksom den
tekniska borde vara längre än tre år och anför härom bl. a. följande.
Förhållandena för de ekonomiska och tekniska sektorerna är ej helt analoga.
De krav som ställs från avnämarna på utbildning i specifika ämnen är i varje
* — Bihang till riksdagens -protokoll 10GI. 1 samt Nr 171
(i
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
fall i dagens läge väsentligt mindre när det gäller den ekonomiska sektorn. Detta
sammanhänger bl. a. med att de mera allmänna ämnena har en direkt och stor
betydelse för yrkesverksamheten. Det gäller i första hand krav på kunskaper i
samhällskunskap — inklusive samhällsekonomi — samt moderna språk. Detta
innebär att kommunikationsfärdigheter respektive orientering i svenskt och
internationellt samhällsliv i gymnasiets ekonomiska lärokurs är att hänföra till
specialförberedelserna. På den ekonomiska sektorn har det sålunda befunnits
möjligt att inom ett lägre totalt timantal än på den tekniska inrymma de nödvändiga
specialförberedelserna. Kraven på allmän orientering påverkas ej av
detta, eftersom ju åtskilliga ämnen fyller en dubbel funktion.
GU har sålunda inte funnit det motiverat att föreslå att den normala studietiden
för ekonomisk lärokurs skall vara längre än tre år.
3.3.1.3 Studieprogrammets individuella variation
GU framhåller i flera sammanhang att det gymnasiala skolsystemet i framtiden
måste utformas så att alla elever kan finna studievägar som så långt möjligt
motsvarar vars och ens önskemål och förutsättningar. Denna synpunkt har
varit vägledande såväl för GU:s ställningstagande till utformningen av det gymnasiala
skolsystemet i dess helhet som för konstruktionen av det egentliga gymnasiet.
Som särskilt viktig härvidlag betraktar GU möjligheten för eleverna att
vid flyttning till högre årskurs välja mellan flera studiekurser, vilket bl. a. kan
innebära ändring av studieinriktning. Vidare medger det arbetssätt som GU föreslår
(jfr 3.4.1) en individuell anpassning till elevernas intressen och förmåga.
Enligt GU:s mening bör dock den individuella anpassningen kunna drivas ännu
längre.
GU framhåller att det kommer att finnas åtskilliga elever, vilkas kapacitet
inte tas helt i anspråk av det normala studieprogrammet. GU föreslår att elever
som är så framgångsrika i sina studier att de orkar med ytterligare arbetsbelastning
får möjlighet till utölcad studiekurs genom att i årskurserna 2 och 3 frivilligt
studera ytterligare ämnen (GU 9.13.1). Det totala timtalet i dessa årskurser
har beräknats så att den frivilliga undervisningen borde kunna omfatta i
varje fall tre ä fyra veckotimmar. Något principiellt hinder för enstaka elever
att få ta ytterligare en eller annan veckotimme bör ej uppställas. GU uttalar
särskilt att skolan bör vara relativt obunden av formella betraktelsesätt, då det
gäller att. tillåta en framgångsrik elev att frivilligt studera ett eller flera ämnen.
De ämnen som skall kunna väljas till bör enligt GU:s mening vara sådana som
förekommer på annan studiekurs än den eleven tillhör. Härigenom kan eleven
dels bredda sin kompetens, dels öka möjligheterna att i högre årskurs välja
annan studiekurs.
Om den som läser frivilligt ämne ej kan placeras i grupp, som läser detta
ämne, bör, om elevantalet överskrider det allmänna delningstalet för klass, en
särskild grupp få bildas i ämnet.
171
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
GU anser att eleverna i princip fritt bör få välja vilka ämnen de vill studera
frivilligt men av praktiska skäl anses det som regel ej möjligt att tillgodose alla
önskemål. Vid avgörandet av frågan vilken frivillig undervisning som skall förekomma
anser GU att elevmajoritetens önskningar så långt möjligt bör vara
utslagsgivande. Vissa ämnen, varierande efter vilken lärokurs eleven följer, bör
dock ges prioritet. Detta gäller exempelvis moderna språk för elever på teknisk
och naturvetenskaplig studieväg.
En variant av utökad studiekurs kan möjligheten till frivillig undervisning
utanför schemat sägas vara (GU 9.13.2). GU föreslår att instrumentalmusik,
körsång, teckning, dramatik och gymnastik skall få finnas utanför schemat i
hela gymnasiet. Visst timtal, i huvudsak beroende av antalet deltagare, skall tilldelas
dessa ämnen.
Enligt GU:s mening bör det ankomma på rektor att efter klasskonferensens
hörande bestämma om elev kan anses rå med utökad studiekurs och, om så anses
vara fallet, vilket eller vilka ämnen eleven skall få välja (GU 9.13.3).
Liksom det kommer att finnas elever som orkar med ett större studieprogram
än det normala framhåller GU att det otvivelaktigt kommer att finnas elever
som trots stora ansträngningar inte kan uppnå tillfredsställande studieresultat.
För dessa föreslås särskilda studiestödjande åtgärder (GU kap. 11).
GU betonar att omfattningen av sistnämnda grupp elever bl. a. är beroende
av hur snäv intagningen till gymnasiet kommer att göras. Intagningen kan enligt
GU:s åsikt inte göras för snäv, enär det inte finns några intagningsinstrument,
med vilkas hjälp man med större säkerhet kan förutse vilka som med
framgång kan genomföra gymnasiestudier.
GU diskuterar närmare (GU 11.1.2) för vilka elevgrupper studiestödjande åtgärder
kan aktualiseras och anför i detta sammanhang bl. a. följande.
Elevernas studieprestationer i en viss årskurs är givetvis beroende av deras
studieförmåga. Redan före inträdet i den aktuella årskursen kan studieförmågan
mätas på olika sätt, t. ex. med betygen i föregående årskurs eller med anlagsprov
av olika slag. Alla dylika mått är mer eller mindre bristfälliga.
Orsakerna till att elever med samma mått på studieförmågan når olika studieresultat
kan vara flera. Studieprestationen beror av många faktorer av vilka
åtskilliga endast i mindre grad eller inte alls kan komma till uttryck i de gängse
måtten på studieförmågan vid studiernas början. Under läsårets gång inträffade
ändringar i intressen och i förhållanden i hem- och skolmiljö finns exempelvis
inte med i studieförmågan, om denna mätes med betygen i föregående årskurs.
Vidare är som nämnts de instrument med vilka studieförmågan och studieresultaten
mätes behäftade med mer eller mindre stora fel. Även om det råder
ett förhållandevis starkt samband mellan de båda storheterna följer av det
senast sagda att smärre avvikelser i studieresultat i förevarande sammanhang
saknar intresse. Först när avvikelserna blir betydande finns anledning att här
uppmärksamma dem.
Elever som åstadkommer studieresultat avsevärt över förväntan i förhållande
till det använda måttet på studieförmågan kallas ibland överpresterande. Elever
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
som presterar avsevärt under förväntan med hänsyn till betygen i föregående
årskurs eller hans resultat på olika anlagsprov kallas underpr ester ande. De däremellan
liggande eleverna kan kallas normalpresterande.
GU framhåller, att vissa elever totalt sett kan uppnå studieresultat i överensstämmelse
med vad man väntar sig med hänsyn till intagningsbetyg eller motsvarande
men lyckas mindre bra i ett enstaka ämne, där de har ett mycket lågt
betyg i förhållande till genomsnittsbetyget, dvs. ett hack i betygsprofilen.
Denna grupp betecknar GU som »elever med profilhack». En tredje grupp för
vilka stödåtgärder kan övervägas är de, som är svaga i några eller flertalet ämnen
och i övrigt uppnår en medelmåttig kunskapsnivå och vilkas prestationer
därför totalt sett kommer att bedömas som ej acceptabla. De kallas av GU
»lågpresterande ».
Efter att ha ytterligare uppehållit sig vid spörsmålet om vilka förhållanden
som kan förklara varför en elevs studieresultat avviker från vad man förväntar
av honom kommer GU in på frågan om förlängning av studietiden såsom studiestödjande
åtgärd.
Härvid diskuteras i första hand endast längre studietid erbjuden i en fast
organiserad, 4-årig studiegång, parallell med de tre första årskurserna i normalstudiegången
(GU 11.2). GU understryker att en sådan organisation inte skulle
vara jämförbar med nuvarande förhållanden inom det allmänna gymnasiet, där
de 3- och 4-åriga linjerna bygger på olika årskurser i den gymnasieförberedande
skolan.
Vid sina överväganden beträffande användbarheten av en med normalstudiegången
parallell 4-årig studiegång såsom studiestödjande åtgärd kan GU bl. a.
utgå från egna omfattande undersökningar. I det följande återges huvuddragen i
GU:s resonemang och slutsatser.
Ett fritt val mellan 3- och 4-årig studiegång är det första alternativ som GU
diskuterar. Tillströmningen till de båda studievägarna kommer i detta fall att
vara mycket nära förknippad med utsikterna att få högre betyg för att lättare
vinna inträde vid spärrade fortsatta utbildningsvägar. Under den självklara
förutsättningen att det samlade kursinnehållet skulle vara detsamma på båda
studievägarna kommer längre tid för samma kurs i regel att ge bättre resultat.
Konsekvensen härav blir med all sannolikhet, att ett mycket stort antal elever
enbart av dylika konkurrensskäl skulle söka sig till den 4-åriga studiegången.
Denna skulle därigenom lätt kunna bli den dominerande, vilket efter någon tid
skulle medföra, att än fler elever skulle söka sig dit, eftersom allt färre sannolikt
vågar satsa på den 3-åriga. Ett fritt val mellan 3- och 4-årig studiegång avvisas
därför av GU, eftersom ett sådant system skulle leda till en generell höjning av
genomsnittsåldern på de studerande vid gymnasiestudiernas slut.
Ett annat alternativ är, att man söker reglera tillströmningen genom att göra
■ett poängmässigt avdrag på betygen för dem som gått den 4-åriga studievägen
173
Kungl. Maj-As -proposition nr 171 år 1964
eller genom ett poängtillägg premiera dem som utan försening genomgått gymnasiet
på tre år. Man skulle med andra ord införa en korrektion av betygen.
GU:s undersökningar visar då, att intresset för den 4-åriga utbildningen sjunker
starkt. Den betygskorrektion som här förutsättes måste för att bli rättvis utformas
med ledning av det genomsnittliga sambandet mellan studietidens längd
och — vid samma prestation — betygshöjningens storlek. Därjämte borde man
ta hänsyn till sambandet mellan gymnasiebetyg och senare studieframgång, vilket
för övrigt kan förväntas variera mellan olika utbildningsvägar. En korrektion
som gör anspråk på att vara rättvisande blir därför ytterligt vansklig att konstruera
inte minst med hänsyn till ett flertal statistiska felkällor. För den enskildes
beslut tillkommer den omständigheten, att endast den som bedömer sig
ha chanser till betvgshöjningar som är större än genomsnittligt skulle vinna
något på den längre studietiden. Dylika överväganden leder till en för gymnasiets
arbete mycket ogynnsam betygsspekulation. Inte heller detta alternativ
kan därför GU rekommendera.
Man kan då enligt GU:s mening överväga att förbehålla den 4-åriga studiegången
för vissa kategorier elever med låga betyg redan vid intagningen (eller
eventuellt efter ett år i gymnasiet) eller med svårigheter i speciella ämnen eller
med sådana personliga egenskaper som kräver ett lugnare studietempo.
GU har ingående övervägt denna lösning, som då skulle förutsätta en relativt
begränsad intagning i den 4-åriga studiegången. Den variant av detta förslag
som innebär, att dessa klasser skulle sammansättas av sökande med de lägsta
intagningsbetygen, avvisar GU omedelbart. Inget av de förslag som hittills
framförts har avsett, att den 4-åriga studiegången skulle konstrueras för elever
med så svaga förutsättningar, att de inte eller endast med tvekan skulle anses
gymnasiekapabla vid 3-årig utbildning.
Återstår så elever med godtagbara intellektuella studieförutsättningar och
förkunskaper men med personlighetsegenskaper som kräver en lugnare studietakt.
För att belysa situationen för elever som kan anses tillhöra denna kategori
har gymnasieutredningen låtit genomföra en särskild undersökning (GU 11.2.1.3
och SOU 1963:41 s. 121 ff.).
Resultaten av dessa undersökningar och gymnasieutredningens överväganden
i anslutning till dem bekräftar, att det finns ett antal elever som — i jämförelse
med kamrater med samma antagningspoäng — presterar avsevärt under förväntan.
Som grupp betraktad karaktäriseras dessa elever av en något högre
frekvens av vissa typer av anpassningsproblem och andra svårigheter som ofta
är av akut karaktär. De kan inträffa när som helst under studietiden och är för
övrigt så gott som omöjliga att förutsäga. Detsamma gäller den sannolikt mycket
begränsade kategorin elever med fördröjd intellektuell mognadsutveckling.
Man vet inte vilka de är förrän efter det att en förändring inträtt. Möjligheterna
att förutsäga en sådan förändring är mycket små.
För elever med svårigheter i studiearbetet kan den lättnad i arbetsbördan
som en längre studiegång otvivelaktigt medför vara en god hjälp. Fn fast orga
-
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
niserad sådan studiegång har emellertid — antingen den startar i årskurs 1 eller,
som även diskuterats, i årskurs 2 — också uppenbara nackdelar. Den förutsätter
att man redan vid dess början kan tillföra den flertalet av dess elever. Dessa
måste sedan följa studiegångens uppläggning som i stort sett måste bli gemensam
för alla elever på samma studiekurs oavsett i vilka ämnen eller andra avseenden
deras svårigheter ligger. Ett sådant system kan med andra ord inte i
tillräcklig grad ta hänsyn till svårigheternas individuella karaktär och än mindre
till de elever som under pågående studieår möter särskilda problem och svårigheter
som inverkar menligt på deras prestationer.
Beträffande frågan om möjligheten att praktiskt genomföra en organisation
med två parallella fast organiserade studiegångar framhåller GU att lokal- och
lärarbehovet härigenom skulle öka mycket kraftigt (GU 11.2.2.4). Kostnadsökningen
för enbart lärarlöner uppskattar GU till inte oväsentligt mer än 30
milj. kr. per år. Även om timtalet på den 4-åriga studiegången skulle sättas så
lågt att det totalt sett bleve detsamma som på den 3-åriga, skulle kostnadsökningen
bli omkring 20 milj. kr. Härtill kommer att en splittring på olika långa
studiegångar på flera orter skulle försvåra och på sina håll även omöjliggöra
inrättande av en del studiekurser.
GU har sålunda funnit att betydande svårigheter av pedagogisk, psykologisk
och social natur är förenade med inrättandet av parallella studiegångar av olika
längd. Vidare blir en sådan konstruktion kostsam, varvid GU särskilt understryker
att det ökade behovet av lärare är minst lika allvarligt som de rent
ekonomiska konsekvenserna (GU 11.2.3).
Enligt GU:s mening får det nya gymnasiet en sådan utformning att behovet
av en med årskurserna 1—3 parallell 4-årig studiegång blir väsentligt mindre
än i ett gymnasium av det nuvarandes konstruktion (GU 11.2.3.2—11.2.3.4).
Härtill kommer att det enligt GU:s mening finns andra metoder som är väsentligt
bättre för de elever som behöver hjälp, då de möjliggör ett individuellt hänsynstagande
till behov som uppkommer vid olika tidpunkter under studiegången.
GU föreslår bl. a. inrättande av mindre studiekurs (GU 11.3), en stödåtgärd
som till sin innebörd intar en mellanställning i förhållande till kvarsättning och
stödundervisning. Om relationerna mellan dessa tre åtgärder framhåller GU bl. a.
följande (GU 11.3.1.1).
En elev som i alla eller flertalet av de ämnen han i en årskurs studerar uppnår
mycket svaga resultat är i de allra flesta fall inte betjänt av att flyttas till
högre årskurs, hur omfattande stödåtgärderna där än blir. För en sådan elevkommer
— om han vill stanna kvar i skolan — knappast annat i fråga än kvarsättning.
Den andra ytterligheten bland de elever, vilkas prestationer inte helt igenom
är tillfredsställande, representeras av elever som i ett eller möjligen två ämnen
gör svaga prestationer, dvs. väsentligen »elev-er med profilhack». I stort sett kan
175
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
sådana elever (GU 11.2.3.2) utan vidare flyttas och bör på egen hand eller med
hjälp av stödundervisning kunna klara upp svagheterna.
Mellan nu nämnda ytterligheter befinner sig den grupp av de lågpresterande
eleverna, vilken bör särskilt uppmärksammas. Dessa ungdomar har svagheter i
några ämnen och är i flertalet övriga ämnen jämnstrukna. Detta kan bero på att
deras allmänna begåvning är relativt begränsad, det kan också sammanhänga
med att prestationsförmågan är reducerad genom fysiska, psykiska eller sociala
handikapp. Såsom GU i det föregående uppvisat saknar man ofta möjlighet att
med större säkerhet klarlägga vilka olika faktorer som inverkar. I varje fall är
det uteslutet att diagnostisera framtida svårigheter av denna art. Skolan måste
emellertid på allt sätt söka hjälpa dem som genom yttre omständigheter, t. ex.
sjukdom eller problem i hemmet, får svårigheter i skolarbetet — inte bara genom
pedagogiska stödåtgärder utan också genom allmänna elevvårdande åtgärder.
I förevarande sammanhang diskuterar GU inte de elevvårdande åtgärderna
av skolsocial karaktär utan begränsar sig till åtgärder av pedagogisk natur och
anför härom bl. a. följande.
Om elever med svagheter i några ämnen beredes tillfälle minska sitt studieprogram
genom att avstå från undervisning i ett eller ett par ämnen, kan de
använda den friställda tiden för övriga ämnen och dessutom mer koncentrerat
gå in för studierna i dessa. Detta bör verka allmänt sporrande och i många fall
kunna leda till att eleverna i dessa ämnen uppnår relativt goda resultat. Motgångar
i något eller några ämnen påverkar — såsom bl. a. framgår av Norinders
undersökningar — ofta ogynnsamt hela studiesituationen så att elevens prestationer
i andra ämnen blir lidande. En minskning av studieprogrammet medger
ett individuellt hänsynstagande genom att de vidtagna åtgärderna kan riktas
just mot de ämnen där de behövs och sättas in vid olika tidpunkter. Som stödåtgärd
för elever i första hand i den lågpresterande gruppen är därför denna
anordning, som GU i fortsättningen kallar mindre studiekurs, överlägsen den
fast organiserade längre studiegången.
GU:s förslag till utformning av den mindre studiekursen (GU 11.3.2) innebär i
huvudsak följande. Bortval bör kunna ske i årskurserna 2, 3 och 4 och i regel
avse sådana ämnen i vilka eleverna har påtagliga svårigheter. I den mån svårigheterna
gäller ämne eller ämnen, som behöver läsas även för att man skall
kunna följa undervisningen i andra ämnen — t. ex. matematik på naturvetenskaplig
lärokurs, som har stor betydelse även för fysik — kan bortvalet dock
komma att gälla ämne som inte berett särskilda svårigheter.
GU framhåller att det för eleverna bör göras klart att bortval av ämnen inte
endast erbjuder fördelar utan även innebär vissa risker. Att utnyttja den friställda
tiden på rätt sätt ställer krav på elevernas egna insatser. Vid komplettering
av bortvalda ämnen vilar ansvaret för en självständig studieinsats ännu
mer än i den reguljära undervisningen på eleven själv.
T fråga om omfattningen av bortvalet anför GU bl. a. följande (GU 11.3.2.2).
Antalet ämnen, som en elev får avstå ifrån, bör vara relativt begränsat. Härför
talar också följande skäl. Om gymnasieeleverna skulle få möjlighet till mycket
omfattande bortval kunde detta leda till att i gymnasiet lockas in ungdomar
för vilka redan från början med stor sannolikhet kan förutses att de knappast
176
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196Jf
har möjlighet att i normal ordning genomföra studierna. En dylik effekt skulle
vara ofördelaktig inte bara för gymnasiet utan för det gymnasiala skolsystemet
som helhet. Risk finns bl. a. att balansen mellan gymnasium och fackskola skulle
rubbas. Ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt måste det obetingat
vara att föredra att här berörda elever i första hand skaffar sig den målinriktade
utbildning som fackskolan erbjuder. Med denna utbildning som grund står för
dem sedan möjligheten öppen att t. ex. via vuxenutbildningen fortsätta med
gymnasiestudier. Det sagda innebär att enligt GU:s mening restriktivitet bör
iakttagas i fråga om omfattningen av bortval.
GU förordar att det inte i detalj regleras vilka ämnen — liksom deras omfattning
eller antal — som får utelämnas, i varje fall inte förrän praktiska erfarenheter
föreligger. Man synes i initialskedet — för att ange en maximigräns —
böra räkna med att en elev i årskurs 2 får avstå från högst två ämnen, undantagsvis
tre med mindre timtal, samt i årskurs 3 och 4 möjligen tre ämnen. I årskurs
2 bör sammanlagda timtalet för de utelämnade ämnena allra högst kunna
få uppgå till ca 7 vtr samt i årskurs 3 och 4 till ca 10 vtr. Det bör ankomma på
skolöverstyrelsen att utfärda erforderliga anvisningar.
Slutligen framhåller GU att för elever med mindre studiekurs bör skolan ge
särskilt stöd med råd och hjälpmedel så att den friställda tiden effektivt utnyttjas.
Då så erfordras bör sådan elev få stödundervisning (GU 11.3.2.3).
Elev som följt mindre studiekurs kommer sålunda att efter nonnalstudietidens
slut helt eller delvis sakna vissa ämnen. GU föreslår att sådan elev bör genom
det allmännas försorg beredas möjlighet att genom avgiftsfri förlängd undervisning
under ytterligare högst ett läsår inhämta de utelämnade ämnena eller ämnesdelarna
(GU 11.3.1.2).
GU framhåller emellertid att många elever som följt mindre studiekurs torde
komma att vara nöjda med den partiella kompetens de uppnått, därför att de
bedömer den tillräcklig för sina syften. Partiell kompetens förekommer redan nu.
Ett stort antal ungdomar och även vuxna studerar exempelvis vid kvällsgymnasierna
för att skaffa sig begränsad gymnasiekompetens (GU 11.3.1.3).
Den förlängda undervisningen bör, anser GU, kunna utformas på olika sätt.
I vissa fall kan det bli fråga om att efter årskurs 3 (eller 4) följa den ordinarie
undervisningen. Elev bör enligt GU få på detta sätt erhålla undervisning under
högst ett läsår. Å andra sidan bör det vara tillåtet att uppskjuta kompletteringarna,
som dock bör vara fullgjorda inom fyra år efter den nämnda studietidens
slut. I de flesta fall anses eleven kunna beredas plats i den ordinarie
undervisningen, men om elevantalet blir för högt bör eleven hänvisas till andra
kompletteringsvägar (GU 11.3.3.2).
GU finner det sannolikt att flertalet elever, som följt mindre studiekurs, kommer
att föredra att koncentrationsläsa de utelämnade ämnena under t. ex. en
termin. Till stor del torde dessa studier kunna ske på egen hand men under
lärares handledning och med hjälp av studiematerial bl. a. av brevskolekaraktär.
Studier av detta slag anses inte behöva anordnas vid alla gymnasier utan en
viss samordning mellan gymnasierna förutsättes kunna ske. När vuxenutbild
-
177
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
ningsinstitutionen ytterligare utbyggts bör den kunna ombesörja huvuddelen av
den förlängda undervisningen (GU 11.3.3.3 och 11.3.3.4).
Beträffande omfattningen av förlängd undervisning framhåller GU att det
givetvis är vanskligt att med utgångspunkt från nuvarande förhållanden bedöma
behovet och frekvensen härav. I ett räkneexempel antar GU att 15 % av
antalet nybörjare kommer att få partiell kompetens samt beräknar att ca två
tredjedelar av dessa, dvs. 10%, är intresserade av förlängd undervisning. Dessa
antaganden innebär att gymnasieutbildningen avsevärt effektiviseras jämfört
med nuvarande förhållanden (GU 11.3.3.1).
Kostnaderna för förlängd undervisning beräknas vid fullt utbyggd gymnasieorganisation
till tre ä fyra milj. kr., beroende på hur stort elevantalet i genomsnitt
kommer att vara i varje undervisningsgrupp. GU föreslår att ett särskilt
anslag ställes till skolöverstyrelsens förfogande för ändamålet. Den närmare
planeringen och utformningen av den förlängda undervisningen föreslås ankomma
på skolöverstyrelsen samt regionala och lokala skolmyndigheter (GU
11.3.3.5).
Som förut nämnts anser GU att elever, vilkas prestationer i ett eller två
ämnen inte är helt tillfredsställande, dock utan att eleverna därför kan betraktas
som lågpresterande, bör kunna få hjälp genom stödundervisning inom gymnasiets
ram (GU 11.4). Stödundervisning bör dessutom kunna ifrågakomma bl. a.
för att fylla igen luckor som uppkommit i samband med sjukdom och vid smärre
kompletteringar vid byte av studieinriktning.
GU framhåller att för närvarande stödundervisning i form av privatundervisning
förekommer i tämligen stor utsträckning samt anför i anslutning härtill
bl. a. följande (GU 11.4.2.1).
Den nuvarande privatundervisningen är som regel externt organiserad utan
samordning med skolundervisningen. Från flera synpunkter är en sådan anordning
mindre tillfredsställande. Denna undervisning kommer inte sällan för sent
för att göra verklig nytta och en lärare utanför skolan får i allmänhet inte lika
lätt som skolans lärare — eventuellt elevens egen lärare i ämnet — inblick i
elevens specifika svårigheter. Dessutom tröttar den eleven och splittrar hans
intressen, vilket ofta visar sig oförmånligt för det dagliga arbetet i skolan. En
motsvarande stödundervisning inom skolan skulle i många fall lättare kunna
anpassas till och synkroniseras med den ordinarie undervisningen. Det kan
vidare nämnas att vissa elever av ekonomiska skäl eller på grund av föräldrarnas
principiella inställning helt saknar möjligheter att få privatundervisning.
GU anser att stödundervisning av såväl pedagogiska som sociala skäl bör
uppföras på gymnasiets program. I avvaktan på närmare erfarenheter av behovet
av sådan undervisning föreslår GU att bidrag skall kunna utgå till kommunerna
för stödundervisning efter särskild framställning till skolöverstyrelsen,
som för första läsåret till sitt förfogande bör få ett anslag för ändamålet av
500 000 kr. (GU 11.4.2.3).
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
3.3.2 Yttranden
Diskussionen i yttrandena om norm alstudietiden fram till tillträde
till universitet och högskolor berör i stor utsträckning
frågan om en treårig studiegång med grundskolan som bas skall kunna anses
utgöra tillräcklig grund för fortsatta akademiska studier. Den helt övervägande
delen av remissinstanserna ansluter sig i denna fråga till GU:s bedömning.
Åtskilliga kritiska synpunkter anföres emellertid, särskilt från universitetshåll.
GU:s förslag tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som finner GTJ:s redovisning
för sin ståndpunkt övertygande. Med anledning av att det i några till överstyrelsen
ingivna yttranden ifrågasatts, om grundskolan är tillfyllest som underlag
för ett 3-årigt gymnasium, uttalar skolöverstyrelsen för egen del sin anslutning
till GU: s uppfattning. Samtidigt framhålles emellertid att en förutsättning
för att gymnasieeleverna skall uppleva, att deras utbildning i grundskolan gett
dem ett gott utgångsläge är, att det nya gymnasiets läroplan i olika avseenden,
beträffande ämnenas mål och kursinnehåll, verkligen ansluter till grundskolans
och i enskildheter utgår från dem. Överstyrelsen understryker vidare, att det nya
gymnasiets anknytning till grundskolan snart nog måste motsvaras av en anknytning
från universitetens och högskolornas sida till gymnasiets studiemål
och arbetsformer.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker förslaget rörande studietidens
längd. Överstyrelsen framhåller att det nya gymnasiet bör värderas helt
oberoende av nu befintliga utbildningar. Någon säker grund för en jämförelse
mellan det nu existerande gymnasiet och det föreslagna finns enligt överstyrelsens
mening icke förrän praktisk erfarenhet vunnits om den föreslagna gymnasieutbildningen.
Överstyrelsen understryker också svårigheterna att jämföra grundskolans
förutbildningsvärde med den gamla realskolans. Det gäller här enligt överstyrelsens
mening en diskussion och en analys av i viss mån inkommensurabla
storheter.
Bland övriga remissinstanser, som yttrat sig över studietidens längd, har bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings och Västmanlands län, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i
Stockholm, styrelsen jör lantbruksliö g skolan, statens tekniska forskningsråd, LO,
TCO, SR, Handelns arbetsgivareorganisation samt flera elevförbund, studentförbund
och ungdomsförbund ansett tre års gymnasiestudier normalt vara tillräckliga.
TCO instämmer i GU:s bedömning av grundskolan som en god grund för
gymnasiestudier och framhåller som särskilt betydelsefullt att grundskolan ger
en bättre utgångspunkt än realskolan i bl. a. studieteknik.
Läroverkslärarnas riksförbund uttalar i föreliggande fråga bl. a. följande.
Utan att kunna dela GU: s optimism i fråga om det framtida gymnasiets utgångsläge
vill förbundet icke bestrida, att detta kan bli tillfredsställande i fråga
179
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
om förutbildningen, när grundskolans lärarbrist övervunnits och skolan hunnit
vinna metodisk stadga och praktisk erfarenhet. Förbundet vill emellertid betona,
att möjligheten för gymnasiet att nå ett mål i enlighet med GU: s intentioner
starkt beror av att utgångsläget verkligen blir det av GU förutsatta.
Det finns anledning att räkna med en betydande övergångstid — både med
hänsyn till lärarbristen och övriga faktorer — innan detta utgångsläge är för
handen. Under denna övergångstid får gymnasiet och dess lärarkår en besvärlig
arbetssituation, om man skall realisera utredningens intentioner och svara för en
tillfredsställande undervisning åt eleverna. Denna extra belastning får lärarna ta
utöver den utökning av deras arbetsuppgifter, som det nya gymnasiets organisation
och arbetsformer i och för sig medför, oavsett utgångsläget för gymnasiestudierna.
Det är därför nödvändigt att genom betydligt längre gående åtgärder
än GU föreslagit bereda lärarna lättnad i deras arbete.
8.1 CO intar en kritisk ståndpunkt beträffande det nya gymnasiets möjligheter
att uppnå den nuvarande resultatsnivån och anför härom bl. a. följande.
Den grund för vidare studier, som den obligatoriska skolan ger, koncentreras
framför allt till de grundläggande färdighetsämnena svenska och matematik,
vilka även fått en stark ställning i timplanen. Utmönstringen av ett tredje språk
och reduktionen av veckotimmar i vissa ämnen måste emellertid försvaga grunden
för gymnasiestudier. Att GU i stället drar den konklusionen, att i väsentliga
avseenden grundskolan innebär fördelar framför den femåriga realskolan förefaller
förvånande, inte minst eftersom detta konstaterande icke bygger på empiriskt
underlag.
SACO har i flera tidigare sammanhang betonat betydelsen av att standarden
bibehålies på den akademiska utbildningen och att genomsnittsåldern för avläggande
av akademisk grundexamen sänkes. En förutsättning härför är att
standarden är god på de studenter, som avlämnas till universitet och högskolor.
Organisationen kan inte undgå poängtera, att en sänkning av gymnasiets
studiemål i realiteten kan inträffa med hänsyn till den bredare intagning till
gymnasierna som utredningen föreslår. De av utredningen föreslagna studiemetoderna
ställer även stora krav på mognad hos eleverna. Även om den obligatoriska
skolan torde förbättra elevernas förmåga i studiemetodologiskt avseende
kan SACO icke dela uppfattningen, att de framtida gymnasisterna av det
skälet kan beräknas komma upp till samma kunskapsstandard som f. n.
Modersmålslurarnas förening konstaterar att utgångsläget för gymnasiets del
beträffande elevernas kunskaps- och färdighetsstandard i svenska måste befaras
bli avsevärt försvagat även med den långt gående individualisering av
undervisningen, som förutsättes i grundskolan.
Musikaliska akademien framhåller att utgångsläget blir ojämförligt mycket
sämre för grundskoleelevens estetiska fostran på gymnasiet, t. ex. i musik, därest
elevens val på gymnasiet inte står i samklang med det på grundskolan träffade
valet.
Från akademiskt håll berörs i flera yttranden såväl de faktorer som påverkar
studiemålets nivå som normalstudietidens längd.
Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala kan ej dela GU:s optimism i fråga
om förkunskaperna hos de elever, som kommer att intas på gymnasiet. I varje
fall -ä länge nuvarande organisation av grundskolan med i det längsta samman
-
180
Kung1. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
hållna klasser äger bestånd anses grundskolan vara mindre effektiv än tidigare
gymnasieförberedande undervisning. Sektionen framhåller vidare, efter granskning
av intagningsbestämmelser och kursinnehåll i språk m.m. för det nya
gymnasiet, att det är svårt att inse, hur kunskapsnivån hos dem, som i framtiden
kommer att söka sig till universiteten, skall kunna bibehållas oförändrad.
Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala ställer sig också kritisk till GU: s slutsatser
beträffande grundskolans möjligheter att utgöra lika gott underlag för
gymnasiestudier som de skolformer som tidigare varit gymnasieförberedande.
Från större konsistoriet, humanistiska fakulteten och juridiska fakulteten i
Lund anföres kritiska synpunkter på såväl förutbildningens kvalitet som det
3-åriga gymnasiets förmåga att förbereda för högre studier. Såväl konsistoriet
som juridiska fakulteten diskuterar en alternativ 4-årig studiegång. Därest en
sådan icke låter sig införas är det enligt konsistoriets och fakultetens åsikt nödvändigt
att skärpa inträdesfordringama eller anordna propedeutisk akademisk
undervisning under ett fjärde år.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm säger sig dela GU:s
synpunkter om att det 3-åriga gymnasiet bör bli huvudformen, men anser sig
likväl vara tvungen konstatera att de högt uppsatta målen för gymnasieutbildningen
icke torde kunna uppnås inom denna tidsrymd. GU:s optimism beträffande
förutbildningen är enligt fakultetens mening svagt grundad. Lärarbristen
på högstadiet och den relativt ringa differentieringen av eleverna på
samma stadium får enligt fakultetens åsikt en negativ verkan när det gäller
grundskolans studieresultat.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg beklagar att det 4-åriga
alternativet ej närmare undersökts och anser vidare att GU väl lättvindigt avvisar
tanken på ett »collegeår». Även humanistiska fakulteten i Göteborg uttalar
sig för »collegeutbildningen». En sådan organisation av de gymnasiala studierna
skulle enligt fakultetens mening ej blott ha varit av omedelbart värde för
fortsatta akademiska studier utan den anses även öppna vägen för en mera målinriktad
utformning av den omedelbart yrkesförberedande utbildningen.
Högerns ungdomsförbund förordar ett 4-årigt gymnasium. Länsstyrelsen i
Jönköpings län anser att frågan bör omprövas om man kommer fram till en allmän
sänkning av skolåldern. Sveriges konservativa studentförbund vill ha ett
»collegeår» i form av frivilligt påbyggnadsår. Fredrika-Bremerförbundet, Högerns
ungdomsförbund och Sveriges förenade studentkårer önskar utredning om
sänkning av inskolningsåldem.
GU: s förslag beträffande den tekniska lärokursens längd stödes
allmänt av remissinstanserna. Sålunda anser skolöverstyrelsen att undervisningen
i sådana ämnen som matematik, fysik och kemi måste dels spridas över
flera årskurser, dels erhålla en relativ timtalsförstärkning, så att initialsvårigheterna
minskas. En av orsakerna till den höga underbetygsfrekvensen vid tek
-
Kungl. Maj:t$ proposition nr 171 år 116 U
181
niskt gymnasium har, framhåller skolöverstyrelsen, varit den starka koncentrationen
av naturvetenskapliga ämnen till de första årskurserna.
Vattenfallsstyrelsen framhåller att den nuvarande studiegången har varit alltför
pressande och kuggningsprocenten för hög. Förslaget bör innebära, att fler
elever kan genomgå den tekniska sektorn med godtagbara resultat, vilket kommer
avnämarna till godo.
Byggnadsstyrelsen, som delar GU: s uppfattning, befarar emellertid att det
fjärde året kan komma att ha en viss hämmande effekt på rekryteringen till
sektorn.
Länsskolnämnden i Södermanlands län uppfattar fjärde årskursen som en påbyggnad
och föreslår, att den får en benämning, som svarar mot dess målsättning
och innehåll, t. ex. teknisk påbyggnadskurs.
När det gäller den ekonomiska lärokursens längd går åsikterna
mer i sär. Majoriteten av remissinstanserna ansluter sig dock till GU:s förslag.
TCO som tillstyrker utredningens förslag antar att behovet av specialisering
genom påbyggnadskurser blir stort. En förlängning med ytterligare ett studieår
med specialisering på visst yrkesavsnitt kan enligt organisationens uppfattning
komma att bli aktuell även för den ekonomiska lärokursen.
De remissinstanser, som intagit en mot GU: s förslag kritisk hållning, yrkar
genomgående att den ekonomiska lärokursen i likhet med den tekniska blir
4-årig. Sålunda anser lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola att GU:s
konstruktion innebär att elever inom den ekonomiska sektorn av gymnasiet får
mindre utbildning i de allmänna ämnena. Enligt kollegiets mening kan man befara
att den ekonomiska lärokursen kommer att betraktas som en säker och lätt
studieväg, som både ger fackutbildning och berättigar till fortsatta studier.
SACO understryker, att en klar yrkesutbildning i första hand skall känneteckna
den ekonomiska gymnasieutbildningen. Vill man till denna lägga även
ett visst inslag av allmän bildning får detta inte ske på yrkesutbildningens bekostnad.
Konsekvenserna av en sådan dubbel målsättning måste bli, att även
den ekonomiska lärokursen göres 4-årig. SACO finner det högst förvånande, att
utredningen inte ens diskuterar ett sådant alternativ, inte minst med tanke på
att de argument, som utredningen anför för en 4-årig teknisk studiegång, helt
skulle kunna appliceras även på den ekonomiska. Först genom en 4-årig utbildning
kan man enligt organisationens mening åstadkomma en kvalificerad yrkesutbildning,
som även skulle markera en klar skillnad från den ekonomiska fackskolekompetensen.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det alltför
optimistiskt, när GU räknar med att man inom den ekonomiska lärokursen
skall kunna nå erforderlig målinriktning och samtidigt allmän gymnasiekompetens
utan någon förlängning av studietiden. Organisationerna föreslår i första
hand cn uppläggning motsvarande den för teknisk sektor föreslagna, vilket
innebär en studietid om fyra år.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Denna hållning intar även Sveriges allmänna exportförening, Handelns arbetsgivareorganisation
och Sveriges förenade studentkårer.
GU:s krav på studieprogrammets individuella anpassning
och utredningens uppfattning att det gymnasiala skolsystemet måste utformas
så att alla elever kan finna studievägar som så långt möjligt motsvarar
vars och ens förutsättningar och önskemål vinner stor anslutning. Sålunda ansluter
sig skolöverstyrelsen till GU: s principiella uppfattning, att en elev inom
relativt vida gränser bör ha rätt beskära eller vidga sitt studieprogram alltefter
sin egen kapacitet.
I fråga om utökad studiekurs anför skolöverstyrelsen:
Enligt GU bör en elev ha möjlighet att delta i ett ämne, även om han av
schema tekniska skäl inte kan följa alla lektioner. Detta torde i många fall gå bra
men i andra medföra svårigheter och komplikationer. Ifråga om de ämnen, som
eleverna i första hand bör ha tillfälle att välja som frivilliga, finner överstyrelsen
det framlagda förslaget i stort sett väl motiverat. Dock bör på teknisk lärokurs
nämnas även psykologi, då många av de däri ingående för alla väsentliga momenten
inte täcks av kursen i ergonomi. Vidare är det, som redan framhållits,
önskvärt, att intresserade elever i största möjliga utsträckning kan följa undervisningen
i de s. k. estetiska ämnena, särskilt på ekonomiska och tekniska lärokurser,
där dessa eljest inte kunnat beredas plats, bortsett från utanför schemat
placerade frivilliga timmar. Överhuvud är det angeläget, att elevernas valfrihet,
när det gäller att individuellt vidga studiekursen, blir så stor som deras personliga
förutsättningar och de schematekniska möjligheterna medger.
Överstyrelsen biträder förslagen till frivillig undervisning utanför schemat
men föreslår en tilldelning av 2 veckotimmar per skolenhet i ämnet gymnastik,
dvs. 1 veckotimme för manliga och 1 veckotimme för kvinnliga elever.
Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm, finner möjligheten för en
elev, som är framgångsrik i sina studier, att frivilligt välja till ytterligare ämnen
innebära stora fördelar. På så sätt möjliggöres exempelvis att studerande på
naturvetenskaplig lärokurs tillväljer ett modernt språk i årskurserna 2 och 3.
På teknisk lärokurs bör också ett modernt språk kunna tillväljas liksom biologi i
årskurs 3, vilket ämne är av särskilt värde för dem som ämnar gå vidare till
teknisk högskolas kemilinje, framhåller lärarkollegiet. På den samhällsvetenskapliga.
lärokursen kan i årskurserna 2 och 3 möjlighet yppas att tillvälja matematik
enligt fordringarna för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. En sådan
tillvalsmöjlighet torde böra särskilt beaktas av dem som överväger att senare
söka sig till teknisk högskolas arkitekturavdelning.
TCO tillstyrker riktlinjerna för den frivilliga undervisningen och fortsätter:
Däremot synes det, med nu allmänt godtagen valfrihet för elever och föräldrar,
inkonsekvent att helt koppla bort samrådet med dessa. Innan det fastställs
om elev skall ges rätt att utöka sitt studieprogram, bör kontakt tas med elevens
målsman, särskilt i tveksamma fall. Sedan elev medgetts rätt att läsa frivilliga
ämnen, bör valet överlåtas åt denne och föräldrarna inom ramen för allmänna
bestämmelser och de praktiska möjligheterna vid skolan.
183
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
Organisationen föreslår vidare att hemkunskap, textilkunskap, slöjd samt motorkunskap
och körteknik skall få förekomma som frivilligt ämne utanför schemat.
Läroverkslärarnas riksförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Högerns
ungdomsförbund föreslår att det frivilliga ämnet skall få utgöras även av ämne
inom den egna lärokursen och Melinska stenografförbundet att stenografi skall
få vara frivilligt ämne på samtliga lärokurser.
När det gäller frågan om en fast organiserad 4-årig parallell studiegång
som studiestödjande åtgärd biträder flertalet remissinstanser GU:s slutsats,
att nackdelarna med 4-årig studiegång är avsevärda, utan att motsvarande
pedagogiska fördelar erhålles.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till GU:s uppfattning, med särskilt understrykande
av de organisatoriska svårigheter, som GU påvisat, och vill därtill som
ett tungt vägande skäl även lägga den rådande lärarbristen. Denna tillåter knappast
genomförandet av en gymnasieorganisation, som skulle kräva en ökning av
lärarbehovet med mellan 15 och 30 % och om vars nytta man dessutom måste
hysa starka tvivel, framhåller överstyrelsen.
Svenska skoUäkarföreningen, Högerns kvinnoförbund och Fredrika Bremerförbundet
finner GU:s argumentation mot 4-årig parallellkurs inte helt övertygande.
Man befarar att det nya gymnasiet blir en för hård skolform för
många ungdomar, som behöver en långsammare arbetstakt.
GU:s förslag om mindre studiekurs i förening med möjlighet till
förlängd undervisning liksom förslaget om stödundervisning
får stöd i ett stort antal yttranden även om kritik — oftast i detaljer —
också förekommer.
Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör elever med svaga prestationer i två
ämnen, som ej kan uppvisa goda resultat i övriga ämnen, hänföras till gruppen
lågpresterande, till vilken i övrigt bör föras elever, som har svagheter i några
ämnen och i flertalet övriga gör jämnstrukna prestationer. Överstyrelsen delar
GU:s uppfattning att mindre studiekurs bör förekomma för lågpresterande
elever men föreslår, att högst två ämnen skall få saknas i slutbetyget. Överstyrelsen
har intet att erinra mot GU:s rekommendationer angående anordnandet
av den mindre studiekursen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner det vara en brist, att GU icke klart
tagit ställning till den principiellt viktiga frågan om vilka ämnen, som skall få
väljas bort. Ett särskilt problem är här, om eleverna på de fackgymnasiala utbildningsvägarna
bör få välja bort ämnen, som är karaktäristiska för dessa utbildningar.
Överstyrelsen som i princip ansluter sig till förslaget om mindre lärokurs
föreslår, att i första hand sådana ämnen får bortväljas, som ej kan anses
vara karaktäristiska för lärokurserna men som kan bidra till att större tid kan
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
ägnas åt karaktärsämnen. Liknande synpunkter framföres av bl. a. Skånes handelskammare
och Svenska yrkesskolföreningen.
Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala betecknar GU:s lösning av frågan om
3-årig eller 4-årig studiegång som sinnrik. Sektionen befarar emellertid att den
undantagsregel GU skapat för svagare elever skall komma att utnyttjas i allt
för hög grad. Härom framhåller sektionen:
Sannolikt kommer det bland eleverna att utformas en strategi för skolgången,
så att vissa ämnen avsiktligt försummas för att man skall få ett extra år på sig
för gymnasiestudierna, alldeles som det sker vid s. k. frivillig kvarsittning. Därmed
skulle de mindre studiebegåvade eleverna uppnå en solidare kompetens än
enligt det 3-åriga programmet, och åtskilliga av de invändningar, som kan riktas
mot det senare, skulle kunna tillmätas mindre vikt. Men eleverna skulle ju förlora
det år som man velat rädda åt dem.
Enligt lärarkollegiet vid farmaceutiska institutet föreligger en uppenbar risk
för att sådana elever, som har för avsikt att söka in vid spärrade utbildningslinjer,
men vars betyg kan beräknas vara otillräckliga, före inträde i tredje årskursen
väljer bort vissa ämnen för att på så sätt kunna koncentrera sig på och
därmed höja betygen i de kvarvarande ämnena. Under det fjärde året kan de
sedan helt ägna sig åt de tidigare bortvalda ämnena. Från att ha varit tänkt som
en undantagsvis förekommande studieform kan detta komma att innebära att
förlängd studiegång i realiteten blir en 4-årig linje.
Vattenfallsstyrelsen noterar att de föreslagna studiekursvariationerna tillsammans
med stödkurserna medför, att elever med tillfällig studieleda likväl
blir i stånd att följa undervisningen i stället för att förlora ett år genom kvarsittning.
Risken är att, som en följd av variationsmöjligheterna, elever med
mindre goda studieförutsättningar väljer en knapphändig teoretisk utbildning i
stället för en något kortare och mer praktiskt lagd utbildning, t. ex. den som
erbjuds i fackskolan.
Statskontoret anser, att genom GU: s förslag skolgången kan anpassas till den
förefintliga variabiliteten i fråga om elevernas mognad, arbetsförmåga och intressefördelning
utan att stora elevgrupper förledes till en för såväl individen
som samhället dyrare längre studiegång.
TCO uttalar följande.
Vad GU anför som skäl mot en fast inrättad parallell 4-årig studiegång för
de studiesvaga eleverna finner TCO helt övertygande. Betydligt smidigare
måste det vara att införa systemet med mindre studiekurser och möjligheter till
förlängd undervisning. TCO vill dock understryka, att de elever, som efter den
ordinarie studietiden önskar avsluta vissa kurser, måste få göra detta i av skolan
ledda former och då på ett sådant sätt att de ges behövlig stimulans och handledning
för att kunna fullfölja sina studier.
Efter att ha berört vissa punkter i GU: s överväganden beträffande alternativet
3- och 4-årig studiegång anför Läroverkslärarnas riksförbund bl. a. följande.
185
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
Ur elevernas synpunkt hade det enligt förbundets förmenande säkerligen varit
bäst, att förefintlig variabilitet i fråga om mognad, arbetsförmåga och intressefördelning
också fått utrymme genom möjlighet till fritt val mellan en längre
och en kortare studiegång. Emellertid vill förbundet ingalunda förringa de svårigheter,
som knyts till ett system med olika långa studiegångar. Förbundet vill
också med erkänsla notera att vissa åtgärder föreslås för att tillgodose de här
berörda elevernas intressen inom ett i princip treårigt gymnasium, nämligen den
mindre studiekursen och kompletteringsinstitutet. Därtill har genom övergång
till gymnasiets andra årskurs från avslutad fackskolekurs en viss möjlighet öppnats
till en i det hela fyraårig väg till gymnasiets slutmål. Då förbundet likväl
befarar, att de elevgrupper, som önskar och behöver begagna möjligheterna till
mindre studiekurs och komplettering, i det egentliga gymnasiet blir större än
GU förutsätter och att de icke alltid kommer att ingå i den överhuvud lågpresterande
gruppen, vill förbundet dock bestämt hävda, att studiegången med
mindre studiekurs bör tillerkännas elever med profilhack även i fall, där en
allmän slätstrukenhet hos skolprestationen icke föreligger, och att den karaktär
av mindervärdighet den erhållit i det hela bör mildras.
Förbundet uttalar vidare att denna modifikation inte torde förändra huvudlinjerna
i GU:s gymnasieförslag, vilka huvudlinjer förbundet förklarar sig berett
att godtaga.
Läroverksläramas riksförbund har även tagit upp GU: s resonemang, att bortvalet
i regel bör avse ämnen, där eleven har påtagliga svårigheter, samt motiverar
detta ytterligare med att en elev, som visar svaghet i ett ämne, kommer
att sitta i en eftertrupp, som bromsar upp studietakten för kamraterna,
i den mån läraren måste ägna honom särskild tid och uppmärksamhet. Det kan
därvid enligt förbundets mening kännas som en lättnad för alla parter, om han
kan föras bort ur sammanhanget. Förbundet hävdar vidare att den mindre studiekursen
bör begränsas till de ämnen, som uppenbart förutsätter vissa begåvningsfaktorer
såsom språk, matematik och vissa tekniska ämnen.
Universitetslärarförbundet anser att möjligheten till mindre studiekurs bör
erbjudas liberalare än vad GU föreslagit, medan Folkpartiets ungdomsförbund
finner det otillfredsställande att möjlighet ges att välja bort så många ämnen
som GU föreslagit.
Beträffande den förlängda undervisningens organisation
ansluter sig skolöverstyrelsen till GU:s tankegång angående koncentration av
denna liksom till sammankopplingen med vuxenutbildningsorganisationen. Det
finns enligt överstyrelsens mening ingen anledning att längre än nödvändigt
upprätthålla en organisation vid ett stort antal skolenheter, eftersom detta
skulle bli en både betungande, opraktisk, kostsam och lärarkrävande anordning.
Överstyrelsen föreslår sålunda att förlängd undervisning endast övergångsvis
anordnas vid vissa gymnasier samt att vuxenundervisningsorganisationen övertar
denna uppgift successivt i takt med utbyggnaden av denna undervisningsform.
Sistnämnda åsikt framföres i flera andra yttranden.
Statskontoret finner det lämpligt att komplettering av den mindre studiekur -
186
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196£
sen kan ske vid hemortens gymnasium och den förlängda undervisningen likaså
ordnas på varje gymnasieort. Därvid bör vid behov även delning av undervisningsgrupper
kunna medges av länsskolnämnd, så att eleverna i samtliga fall
kan följa den reguljära undervisningen vid kompletteringsstuaierna.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser att den förlängda undervisningen bör ges
en fast organisation. För att undvika tidsspillan och för att skapa en studievänligare
miljö förordar styrelsen att kompletterande elever sammanföres
i fast organiserade grupper av studiecirkelkaraktär, där individuell undervisning
i viss utsträckning kan ske. Samhället måste emellertid härvid
träda in och i största möjliga utsträckning undanröja hinder av ekonomisk och
annan natur, vilka kan tänkas påverka elevens vilja att komplettera sitt slutbetyg.
Läroverkslärarnas riksförbund finner det vara rimligt och naturligt att elever
så långt möjligt hänvisas till hemortens skola för komplettering och förordar,
att de därvid får deltaga i den reguljära undervisningen i den årskurs det gäller,
även om detta i några fall skulle innebära, att undervisningsgrupper måste delas.
Folkpartiets ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns
studentförbund framhåller, att skolan bör mer aktivt engagera sig i den förlängda
undervisningen.
3.4 Läroplanen
Under denna rubrik behandlas kurs- och timplaner, undervisningens utformning
samt skolsocial verksamhet.
3.4.1 Gymnasieutredningen
3.4.1.1 Principiella utgångspunkter vid konstruktion av tim- och
kursplaner
GU framhåller (GU 9.1.1) att bedömningen av ämnen, ämnesinnehåll och den
tid som ställs till förfogande för varje ämne måste ske mot bakgrunden av i
första hand gymnasiets mål och innehåll, den differentieringsmodell som valts
för gymnasiet samt undervisningstidens omfattning.
GU:s syn på gymnasiets mål och innehåll har behandlats under avsnittet 3.1.1.
Enligt GU:s mening skall gymnasiet utöver grundskolan ge alla elever kommunikationsfärdigheter,
allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter samt orientering
inom skilda områden av samhälls- och kulturlivet ävensom specialförberedelser
med hänsyn till elevernas yrkes-, studie- och intresseinriktning. Gymnasiet
bidrar därigenom liksom grundskolan till elevernas sociala mognande och
personlighetsutveckling.
187
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961/.
Gymnasiets differentiering motiveras enligt GU:s uppfattning (3.2.1) av
avnämarkraven och elevintressena och sammanhänger därför bl. a. med den vikt
man tillägger de specialförberedelser som gymnasiet skall ge. De övriga komponenterna
i gymnasiets mål är mer generella och sammanhänger inte nödvändigtvis
med en speciell yrkes-, studie- eller intresseriktning. I vilken utsträckning
kravet på specialförberedelser skall tillgodoses i förhållande till övriga krav är
en avvägningsfråga, men GU hävdar att den för alla elever gemensamma utbildningen
bör vara relativt omfattande. Bl. a. med hänsyn härtill anser GU att
gymnasiet bör organiseras så att till en grupp kärnämnen läggs tillvalsgrupper
av ämnen, varvid förutsättes att tillvalsgruppernas andel av timtalet skall vara
relativt liten i första årskursen för att därefter öka.
GU kommer fram till fem huvudstudievägar, som inom sig rymmer mer eller
mindre avvikande alternativ och varianter. GU understryker att olika vägar kan
leda fram till samma avnämare. Särskilt framhålles samhörigheten mellan de
vägar som konstituerar naturvetenskaplig och teknisk lärokurs och dem som
konstituerar samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs.
På konstruktionen av tim- och kursplaner inverkar också undervisningstidens
omfattning. Det nya gymnasiet skall enligt GU:s uppfattning (3.3.1) normalt
på tre år leda fram till ett studiemål, lämpat för fortsatta högre studier.
I fråga om antalet schemabundna veckotimmar föreslår GU en minskning i
jämförelse med nuvarande förhållanden (GU 9.1.2). Detta är bl. a. ett uttryck
för GU:s strävan att ge större utrymme åt självständigt arbete, individuellt
eller i grupp. GU understryker att den totala arbetsbördan emellertid inte får
öka. En lättnad av gymnasisternas arbetsbörda är motiverad inte minst mot
bakgrund av de allmänna tendenserna på arbetsmarknaden. GU framhåller att
skolan måste beakta berättigade krav på fritid. När hela samhället anpassas till
en ny avvägning mellan arbetstid och fritid, bör detta återverka på skolan även
av hänsyn till familjemedlemmarnas önskan att gemensamt utnyttja fritiden.
Men även andra omständigheter talar enligt GU:s uppfattning för en sänkning
av veckotimtalet. Kunskaper och information når numera eleverna på många
andra vägar utöver skolans direkta undervisning, bl. a. genom massmedia. Därtill
anser GU det angeläget för gymnasisternas personliga utveckling, att skolan
inte lägger beslag på alltför stor del av deras tid, då tillfällen till kontakter med
världen utanför skolan är en väsentlig tillgång för ungdomarna.
En sänkning av antalet schemabundna timmar i skolan innebär emellertid
inte, framhåller GU, en försämring av undervisningens resultat. Reformen medför
sålunda fördelar i form av ökat inslag av aktivt, självständigt arbete. Därtill
kommer att utbytet av studiearbetet per ny timme minskar betydligt på grund
av trötthetseffekter, när totala timtalet växer över en viss gräns.
Skolans allmänna effektivitet kan enligt GU:s mening även förutsättas öka
genom en starkare målinriktning av lärarutbildningen och en adekvat hjälpmedelsförsörjning.
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Vid fixeringen av det normala antalet veckotimmar behöver hänsyn också tas
till att omfattningen av den enskilde elevens studieprogram skall kunna variera.
GU har sålunda föreslagit (3.3.1.3) att elever som orkar med ett större program
i årskurserna 2 och 3 skall kunna göra ett tillval av ytterligare ämnen, i
allmänhet omfattande tre ä fyra veckotimmar. Det totala veckotimtalet skall
även för dessa elever kunna rymmas inom ramen för femdagars skolvecka.
Med beaktande av dessa olika faktorer föreslår GU att antalet veckotimmar i
årskurserna 1—4 normalt skall vara 34, 32, 30 respektive 34. Förslaget innebär
att det totala timtalet i årskurserna 1—3 blir 96 veckotimmar inom samtliga
lärokurser. Detta timantal är detsamma som nu gäller för handelsgymnasiet.
Inom det allmänna gymnasiet har det totala antalet veckotimmar hittills varierat
mellan 100,5 på latinlinjens halvklassiska gren och 105 på allmänna linjens
språkliga gren. Inom de tekniska gymnasierna har motsvarande timantal utgjort
115,5.
Av de 96 veckotimmarna föreslås 3,5—4 veckotimmar ställas till förfogande
för speciella uppgifter såsom föredrag, studierådgivning och yrkesvägledning,
studiebesök och individuell handledning. Den totala minskningen av antalet
schemabundna ämnestimmar uppgår därigenom till ca 10 % i förhållande till
timantalet i det nuvarande allmänna gymnasiet. De ifrågavarande »timmarna
till förfogande^ (GU 9.9) är avsedda att garantera utrymme åt sådana för skolans
allmänna arbete viktiga inslag som inte är direkt anknutna till särskilda
ämnen och som nu antingen inte kan tillgodoses eller lägges in i undervisningen
på schematimmar, varigenom de olika ämnena i delvis oförutsedd utsträckning
får släppa till tid, vilket kan vålla svårigheter för lärarnas planering. Även i
andra avseenden innebär GU:s förslag ett mer effektivt utnyttjande av de
schemabundna ämnestimmama för undervisningsändamål. Sålunda kommer
den sammanlagda tiden för kunskapskontroll i samband med läxförhör att
minska och de längre skrivningarna att försvinna. Även de fasta skrivningarnas
antal minskar. Genom avskaffandet av studentexamen kommer vidare tredje
årskursen att kunna pågå under läsårets hela längd.
I jämförelse med de tekniska gymnasierna, som nu har 115,5 veckotimmars
sammanlagd undervisning under tre år, innebär GU:s förslag om en 4-årig studiegång
fram till ingenjörskompetensen en höjning av timantalet till (96 -)- 34 =)
130 veckotimmar. Genom den ökade utspridningen blir höjningen av effektiviteten
väsentligt större. I
I fråga om ämnesstoffets organisation (GU 9.1.4) framhåller GU att det är
av särskild vikt att undvika att undervisningen splittras på alltför många ämnen
liksom att undvika dubbelläsning, dvs. att undvika att samma kursmoment
förekommer i mer än ett ämne, om inte stoffet därvid bearbetas från nya utgångspunkter.
I betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) har visats
att eleverna vill minska ämnessplittringen. Denna önskan blir starkare ju högre
189
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196U
UPP i gymnasiet de kommer. Särskilt abiturienterna på allmän linje och reallinje
är angelägna om att färre ämnen läses under ett och samma år.
GU har på flera sätt sökt motverka ämnessplittring, bl. a. genom att i varje
årskurs placera ett så litet antal ämnen som möjligt. Särskilt gäller detta tredje
och fjärde årskurserna. I de fall denna målsättning inte kunnat förverkligas förordar
GU koncentration inom årskurserna bl. a. på så sätt att ämnen med mindre
timtal än tre veckotimmar i regel koncentreras till ena halvan av läsåret
(GU 9.11.7).
Bland de övriga åtgärder i detta hänseende som GU föreslagit märks följande.
Genom kursrevision har nära sammanhängande stoff från olika ämnen sammanförts
till ett och samma ämne. Detta är förhållandet främst beträffande
historia, samhällskunskap, företagsekonomi och teknologi.
Ämnena har inordnats i årskurserna på sådant sätt att ett senare studerat
ämne bygger på kurser i ett tidigare läst ämne. Det gäller t. ex. kemi-biologi,
teknologi-övriga tekniska ämnen, företagsekonomi-övriga ekonomiska ämnen.
Kursmoment i olika ämnen i samma årskurs har inplacerats så att studiet av
nya moment i det ena ämnet bygger på tidigare genomgång av vissa moment i
det andra ämnet.
Vidare understryker GU vikten av att lärarna planerar sin undervisning så att
samverkan kommer till stånd mellan olika ämnen. Denna fråga behandlar GU
ingående såväl i kapitlet om undervisningens utformning (GU 10.3) som i läroplansförslaget.
GU framlägger i betänkandet Läroplan för gymnasiet (SOU 1963: 43) förslag
till anvisningar för undervisningen, timplaner och mer detaljerade kursplaner för
varje ämne. GU bedömer det som nödvändigt att utarbeta relativt omfattande
förslag i dessa hänseenden dels för att konkretisera det innehåll och de verksamhetsformer
som utredningen föreslår, dels för att remissbehandlingen av utredningens
förslag även i dessa frågor skall leda till synpunkter som underlättar
arbetet med läroplanens slutliga färdigställande (GU 9.1.6).
GU framhåller att det inte varit avsikten att framlägga en läroplan i slutgiltigt
skick. Graden av utförlighet varierar ämnena emellan. Läroplanen präglas
säger GU av en viss oenhetlighet och utredningen förutsätter att läroplanen
överarbetas genom skolöverstyrelsens försorg.
I det följande ges en kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i GU:s läroplansförslag.
För en utförligare redogörelse torde få hänvisas till huvudbetänkandet
(kapitel 9 och 10) och det nyssnämnda särskilda betänkandet om läroplanen.
3.4.1.2 Kurs- och timplaner i olilea ämnen
Svenska (GU 9.2.1) bör enligt GU:s förslag väsentligen utformas som gemensam
kurs för alla elever oavsett studieinriktning. Kursinnehållet har, framhåller
GU, valts utifrån den synpunkten, att den språkliga delen är av övergripande art
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+
och stöder övriga ämnen genom att vara samlingspunkten för skolans språkvårdande
verksamhet och för övningar i vissa studietekniska moment och informationsläsning
i vidare bemärkelse. De praktiska synpunkterna dominerar.
Övningar i språkets bruk i tal och skrift knyts väsentligen till naturliga taloch
skrivsituationer. En sådan uppläggning kan enligt GU:s mening ersätta
en del av den traditionella uppsatsskrivningen och innebär en avsevärd förstärkning
av gymnasiets undervisning i skriftlig framställning. Semantiska frågor
skall tas upp i samband med argumentationsanalys — ett nytt moment i ämnet
svenska — och andra studier av språket i funktion.
I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär GU:s förslag ett starkare
betonande av det språkliga momentet med accent på den muntliga framställningen
som förberedelse för den skriftliga. Vidare har danska och norska föreslagits
få en förstärkt ställning. Den andra huvuddelen av ämnet svenska, litteraturstudiet,
vetter mot historieämnet samt estetisk och övrig kulturell orientering.
Studiet bör avse litteratur i vidsträckt bemärkelse, även essäistisk och
fackbetonad litteratur, nordisk litteratur och verk ur världslitteraturen, valda
på sådant sätt att de belyser viktiga epoker i litteraturens historia. Lästeknik
och textstudium skall stå i centrum, men läsning av skönlitteratur avses också
föra in eleverna i kulturdebatten. Den kursplan som GU föreslår för historia
innebär en breddning därigenom att ämnet för äldre tider får ett starkare kulturhistoriskt
inslag. Det är enligt GU:s uppfattning lämpligt att liksom för
närvarande låta viss orientering om äldre litteratur ingå i ämnet historia.
GU föreslår att svenska läses i årskurserna 1—3. Timtalet (GU 9.2.4.3) bör
vara sammanlagt 10 veckotimmar inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga
lärokurserna, 9 inom de ekonomiska och naturvetenskapliga samt 8 inom
den tekniska. Motsvarande timtal är i nuvarande gymnasier: latinlinjen och allmänna
linjen 12 veckotimmar, handelsgymnasiet 8, reallinjen 10 och tekniska
gymnasiet 7 (merkantil-teknisk linje dock 8). GU framhåller att förslaget för
fackgymnasiesektorerna innebär en ökning av timantalet. Med hänsyn till minskningen
av det totala timtalet blir förstärkningen relativt sett ännu större för
den tekniska studiegången.
Undervisning i modema språk är, framhåller GU, ett gemensamt behov för
alla elever (GU 9.2.2). Utredningen har ägnat ett flertal undersökningar åt behovet
av utbildning i moderna språk. Även om enligt GU:s mening fortfarande
engelska, tyska och franska kommer först i angelägenhetsgrad, har det visat sig
att det finns ett behov av utbildning även i åtskilliga andra språk. Främst gäller
detta ryska och spanska, det förra företrädesvis med tanke på forskning och utvecklingsarbete
vid universitet och högskolor, det senare främst inom näringslivet.
Även italienska och portugisiska efterfrågas i viss utsträckning. För speciella
ändamål inom forskningen och näringslivet har önskemål uttalats om vissa
andra språk, t. ex. japanska.
191
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
GU föreslår att undervisningen i sådana språk, t. ex. ryska, i vilka tillgången
på utbildade nu är ringa i förhållande till efterfrågan, bör stärkas. Gymnasiet bör
därför erbjuda möjligheter till studier inom ett relativt brett register av språk.
Detta avses emellertid inte medföra, att de enskilda eleverna skall läsa ett större
antal språk än tidigare. Förslagets innebörd är att valet av i första hand det
tredje språket skall kunna göras friare än för närvarande. Härigenom bör man
kunna uppnå att det i framtiden kommer att finnas ett inte alltför litet antal
personer med kunskaper i de nu mindre vanliga språken.
I grundskolan är valet fritt mellan tyska och franska som andra språk. GU
räknar med att flertalet av eleverna i gymnasiet önskar fortsätta studiet av det
andra språk de valt i grundskolan. Detta kallar GU för elevernas B-språk. Genom
ett sådant val får eleverna undervisning under så lång sammanhängande
tid i detta språk att undervisningen kan ge förhållandevis goda språkfärdigheter.
För franskans del innebär detta en avsevärd kvalitativ förstärkning i jämförelse
med vad nuvarande skolorganisation erbjuder.
I det tredje språket, C-språket, skall gymnasiet erbjuda nybörjarundervisning.
GU föreslår, att C-språket skall kunna väljas fritt mellan franska, tyska, ryska,
spanska, italienska och portugisiska. Även finska skall kunna ifrågakomma.
GU anser att franska och tyska blir de vanligaste, men även ryska och spanska
förväntas samla ett relativt stort antal studerande. För vissa elever kan förslaget
sålunda innebära, att de över huvud inte erhåller någon utbildning i ettdera av
språken tyska eller franska.
GU föreslår emellertid också, att man skall kunna avstå från B-språket i gymnasiet
och i stället välja två nybörjarspråk. Med hänsyn till behovet av att
bereda möjlighet till en inte alltför kort studiegång i nybörjarspråken på gymnasiet
påbörjas alla C-språk i första årskursen. Detta förslag innebär, att elever
som i grundskolan läst engelska och tyska, i gymnasiet kan studera t. ex.
engelska, franska och spanska eller engelska, franska och ryska. Elever som
läst franska i grundskolan kan på motsvarande sätt göra tillval av både tyska
och spanska eller tyska och ryska. GU föreslår att möjlighet att bedriva gymnasiestudier
även ges dem som i grundskolan i det andra språket läst mindre
kurs eller överhuvud inte läst annat språk än engelska (6.1.1.1).
Studiet av ett tredje främmande språk är enligt GU:s förslag obligatoriskt i
alla lärokurser utom i den tekniska, där valet är fritt mellan B- och C-språk.
Begränsningen för den tekniska lärokursens del i språkstudierna sammanhänger
med behovet av utrymme på timplanen för de tekniska ämnena. Härtill kommer
att denna lärokurs liksom det nuvarande tekniska gymnasiet till stor del
torde komma att rekryteras med elever med utpräglad specialinriktning. I det
tekniska gymnasiet läses nu inte mer än två moderna språk och GU finner det
inte lämpligt att föreslå någon utökning. Möjligheter att välja ytterligare språkundervisning
som frivilligt ämne skall dock finnas.
Omfattningen av de obligatoriska språkstudierna varierar mellan lärokur -
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
serna. På den humanistiska lärokursen läses tre språk i samtliga tre årskurser.
På den ekonomiska lärokursen läses tre språk i årskurserna 1 och 2. I den tredje
årskursen läses på ekonomisk-språkligt alternativ fortfarande tre språk, på övriga
alternativ ett språk. På samhällsvetenskaplig lärokurs läses tre språk i årskurserna
1 och 2 samt två språk i årskurs 3. På naturvetenskaplig lärokurs är
tre, två och ett språk obligatoriska i årskurserna 1, 2 respektive 3. På teknisk
lärokurs slutligen läses obligatoriskt två språk i årskurs 1 och 2 och inget i årskurs
3.
GU föreslår att eleverna får välja vilket eller vilka språk de önskar avsluta
före sista årskursen.
Med hänsyn till den föregående långa studietiden kan man enligt GU räkna
med att elever med goda resultat i engelska avstår från detta språk för att
skaffa sig goda färdigheter även i de andra. Eleven bör själv få avgöra vad som
är lämpligast för honom eller henne i detta hänseende.
Läroplansförslaget innebär också att viss kurslitteratur t. ex. i orienteringsämnen
skall kunna läsas på främmande språk, i första hand engelska.
GU föreslår vidare att möjlighet öppnas även för studier av vissa utomeuropeiska
språk, vilka för närvarande ej kan upptagas på gymnasiets reguljära
program (GU 8.2.3.4<), samt anför i anslutning härtill bl. a. följande.
Karaktäristiskt för de språk, som här närmast avses, är att de torde kräva ett
relativt högt timtal, ungefärligen motsvarande latinämnets. Tillgången på lärare
i dylika språk är för närvarande mycket knapp — även vid universiteten. Då
det emellertid kan tänkas att de klassiska språken på längre sikt förlorar i
attraktivitet och det dessutom synes sannolikt att efterfrågan på utomeuropeiska
språk såsom japanska och arabiska kan komma att öka, vill GU föreslå att en
viss möjlighet redan från början ges till studier av dylika språk inom ramen för
det utrymme som GU föreslår för latin/grekiska. Denna möjlighet bör förbehållas
elever med speciella förutsättningar och förekomma endast i kommuner
med tillgång till erforderliga lärarkrafter, i första hand sådana med flera gymnasier.
Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att i varje särskilt fall efter
prövning av behovet fatta beslut om dylik undervisning och att fastställa kursplan.
Förslaget till kursplaner för moderna språk innebär att texten ställs i centrum.
Extensiv läsning avses öka och textbehandlingen bli mer innehållsinriktad. Texterna
bör enligt GU:s förslag väljas så, att en lämplig avvägning sker mellan
skönlitterära texter och sakprosa, som bl. a. belyser samhällsförhållanden och
tänkesätt inom respektive länder. Träningen i muntlig och skriftlig framställning
bör vidare inriktas på redogörelser för sakförhållanden. GU:s förslag innebär
även att skrivningarnas omfattning minskas, att deras inriktning anpassas
efter det nya målet samt att specialiserad undervisning i affärskorrespondens
införs på det ekonomisk-språkliga alternativet i årskurs 3.
Av de undersökningar som GU låtit utföra framgår, såsom framhållits i 3.2.1.3,
att fortsatta studier för grundexamen vid universitet och högskolor endast i
193
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
fråga om ett begränsat antal ämnen förutsätter de omfattande förkunskaper i
latin som ges i det nuvarande gymnasiet. Även för studier i moderna språk är
fordringarna avgränsade till vissa moment av den nuvarande latinkursen. Kraven
bör enligt GU:s mening kunna tillfredsställas genom en mindre kurs i vad
GU kallar jämförande språkkunskap. Den humanistiska lärokursen bör därför
uppbyggas kring de moderna språken, kompletterade med denna kurs, vilken
skall ta sikte på ordbildningslära och elementär formlära.
Undervisningen i jämförande språkkunskap skall enligt GU:s förslag bedrivas
enligt följande riktlinjer.
Avsikten med kursen är i första hand att på grundval av någon insikt i latin,
främst dess ordförråd, ordbildning och böjningssystem, ge eleverna en vidgad
språklig orientering, som även kan komma studiet av de moderna språken tillgodo.
Kursen i jämförande språkkunskap syftar till att göra de språkliga strukturerna
medvetna. Av detta skäl är textläsning inte någon huvudsak inom kursen.
Texternas uppgift är framför allt att ge illustrationer till orden och deras betydelser.
Undervisningen har nämligen till uppgift i första hand att bibringa
eleverna förmåga att förstå och effektivt utnyttja de i de västerländska språken
inklusive svenskan ingående latinska orden och ordelementen.
Huvuddelen av ordförrådet i kursen måste vara modem-språkliga latinord,
främst engelska och svenska. Dessa kan presenteras systematiskt, t. ex. i grupper
sammanhållna av något gemensamt element såsom en rot eller ett prefix. Både
modern-språkliga och latinska texter kan användas för att introducera ordförrådet.
Särskilt lämpliga är facktexter av olika slag, varvid även inslag av grekiska
ordelement förtjänar beaktande.
Även i latin och grekiska på de klassiska varianterna föreslår GU en tyngdpunktsförskjutning
i riktning mot större vikt för ordkunskap och ordbildningslära.
Kvar står dock den primära uppgiften att lära eleverna att översätta och
tolka texter samt att ge kännedom om realia utöver vad som meddelas i ämnet
historia.
GU föreslår följande totala timtal för moderna språk (GU 9.2.4.3) inom de
olika lärokurserna: inom humanistisk lärokurs 30 veckotimmar, inom samhällsvetenskaplig
25, inom ekonomisk-språkligt alternativ 30, inom övriga ekonomiska
alternativ 21, inom naturvetenskaplig lärokurs 17 samt inom teknisk 11
veckotimmar.
GU framhåller att beträffande den allmänna sektorn av det nya gymnasiet
jämförelser med nuvarande förhållanden är svåra att göra eftersom lärokurserna
inte direkt svarar mot nuvarande linjer och grenar i det allmänna gymnasiet.
Den humanistiska lärokursen kan dock i någon mån jämföras med den allmänna
linjens språkliga gren som har 36 veckotimmar. Utredningen föreslår 30 veckotimmar
vartill emellertid kommer jämförande språkkunskap om 3 veckotimmar.
GU anser att om hänsyn tas till den generella timtalsminskningen språkunder
7
— Bihang till riksdagens protokoll 196h. 1 saml. Nr 171
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
visningen inom den humanistiska lärokursen relativt sett något förstärkts jämfört
med den språkliga grenen.
GU:s förslag beträffande den samhällsvetenskapliga lärokursen, 25 veckotimmar,
innebär, jämfört med allmänna linjens sociala grens 20 veckotimmar, även
absolut sett en kraftig förstärkning.
I förhållande till nuvarande handelsgymnasium föreslår GU viss ökning av
timtalet för moderna språk inom det ekonomisk-språkliga alternativet, medan
någon minskning sker inom övriga alternativ.
Den naturvetenskapliga lärokursen kan jämföras med reallinjen, som för närvarande
har 20 veckotimmar. Med beaktande av den generella timtalsreduktionen
anser GU att utredningens förslag innebär i det närmaste oförändrad ställning
för de moderna språken. Härtill kommer att elev kan få välja moderna
språk som frivilligt ämne.
De tekniska gymnasierna — utom merkantil-teknisk linje — har för närvarande
11 veckotimmar moderna språk, dvs. lika många som GU föreslår för
teknisk lärokurs, vilket relativt sett innebär en viss förstärkning med hänsyn
till reduktionen i det totala timantalet. Härtill kommer att möjlighet öppnas
att välja språk som frivilligt ämne.
Latin och grekiska har på gymnasiet för närvarande 22 respektive 12 veckotimmar.
GU framhåller att även de klassiska varianterna måste ges en tillräckligt
bred ämnesuppsättning för att elevernas valfrihet efter avslutade gymnasiestudier
inte skall bli för begränsad. För att möjliggöra detta måste timtalen i
klassiska språk väsentligt reduceras. GU föreslår 14 veckotimmar för latin och
8 för grekiska.
Enligt GU:s uppfattning (3.1.1.5) skall elevernas kunskaper från grundskolan
om samhälleliga och kulturella frågor vidgas och fördjupas i gymnasiet.
Detta sker i någon mån i alla ämnen — inte minst i svenska och språk — men
ankommer i första hand på övriga humanistiska och på samhällsvetenskapliga
ämnen (GU 9.3), vilka sålunda enligt GU:s mening bör läsas i alla lärokurser.
I de humanistiska och samhällsvetenskapliga lärokurserna utgör de därtill karaktärsämnen.
Till den samhällsorientering som alla elever enligt GU:s mening bör stifta
bekantskap med hör inslag av kulturgeografi, ekonomisk geografi, statskunskap,
nationalekonomi och sociologi. Sambandet mellan dessa moment är mycket
starkt och gränserna mellan dem i flera fall svåra eller omöjliga att dra framhåller
GU. För att uppnå en god samverkan mellan de olika momenten och undvika
splittring av läroplanen har GU funnit det angeläget att samla dem i ett ämne,
kallat samhällskunskap (GU 9.3.2.2). Detta ämne avses ersätta såväl det nuvarande
ämnet samhällskunskap (samhällslära) som de kultur- och ekonomiskgeografiska
delarna av det nuvarande geografiämnet. De naturgeografiska de
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 195
larna sammanhänger nära med naturvetenskapliga ämnen och bör därför behandlas
i anslutning till dessa, anser GU.
Beträffande innehållet i ämnet samhällskunskap framhåller GU bl. a. följande
(GU 9.3.3.5).
Den föreslagna kursen i samhällskunskap förenar samhällsorienterande moment
ur olika ämnen till ett gemensamt ämne. De olika ämnenas traditionella
uppläggning av stoffet har därvid fått träda tillbaka för en helhetssyn på samhället
utifrån geografiska, politiska, sociala och ekonomiska synpunkter.
Vid uppläggningen av kursen har hänsyn tagits till att genom grundskolans
genomförande alla elever kommer att ha fått undervisning i samhällskunskap
och att därför gymnasiets undervisning kan släppa det utpräglat deskriptiva
grepp som karaktäriserar nuvarande kursplaner. En viss beskärning har kunnat
företas av kursstoff som rör organisationsväsendet och samhällslivets yttre form
i övrigt.
Ett väsentligt drag i kursuppläggningen är en teckning av den ekonomiska,
sociala och politiska miljön. Den ges vid gymnasiets början i form av översikter
av befolkning, bebyggelse, näringsliv, ekonomisk och social struktur samt väsentliga
strukturproblem dels för större områden, dels speciellt för det svenska samhället.
Allmänt kan sägas att redan från gymnasiets början de svenska och
nordiska perspektiven fått vika för ett internationellt.
Studier av det svenska samhällets sociala och ekonomiska struktur liksom
skildringen av Sveriges näringsliv har en yrkesorienterande effekt och avses ge
en teoretisk bakgrund till annan yrkesorientering. Denna mer deskriptiva del
fullständigas med en mer probleminriktad och analyserande behandling av dels
ekonomiska, dels politiska funktioner och problemställningar i det moderna
samhället. Genomgången av näringslivet bildar bakgrunden till den samhällsekonomiska
teorin. Ett urval ekonomiska och politiska problem förmedlar kontakten
med skildringen av det svenska samhällets politiska struktur, som avslutar
den för alla gemensamma kursen i samhällskunskap.
För samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs liksom för den ekonomiska
har studiet fördjupats inom några avsnitt i syfte att ge en djupare, mer fackbetonad
insikt i några viktiga ekonomiska och sociala problem. En relativt långt
driven kurs i ekonomisk teori är därvid möjlig. Elever som läser matematik
bör kunna anknyta till statistikmomentet och funktionsläran i denna kurs.
GU framhåller att det nya i kursen i första hand är stofforganisationen. De
samhällsekonomiska avsnitten och momentet samhällsplanering har vidare fått
ökat utrymme. Eu nyhet är vidare att de geografiska momenten i fortsättningen
kommer alla elever till godo.
Ämnet historia skall enligt GU:s förslag förekomma i alla läx-okurser. Förutom
den politiska, ekonomiska och sociala historien avses ämnet ge en något bredare
kulturhistorisk orientering än för närvarande. Detta motiveras bl. a. av att utrymmet
för kulturorienterande inslag i den ekonomiska och tekniska lärokursen
i öviägt blir mycket begränsat. Om kursinnehåll och organisation av stoffet anför
GU bl. a. följande (GU 9.3.3.1).
En stark koncentration för vissa peiåoder har genomföids. Det historiska
stoffet kan schematiskt uppdelas i tre avsnitt med skilda grepp på ämnet. För
196
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 19 6.i
perioden fram till 1800-talets början koncentreras studiet till några få men allsidigt
belysta kultur- och samhällshistoriska tvärsnitt. Tiden från 1800-talets
början till nuvarande tid studeras företrädesvis från politisk, social och ekonomisk
synpunkt men med ett urval av historiska huvudlinjer som studeras intensivt
och mynnar ut i globala perspektiv. Gymnasiekursen avslutas därefter med
tematiska återblickar, varvid möjlighet finns att särskilt studera utomeuropeisk
historia. Allmänt sett har kursen getts större internationell räckvidd och centrering
av stoffet kring svenska förhållanden har undvikits.
I den offentliga diskussionen har ofta framförts förslag om ökat utrymme för
idéhistoria (GU 9.3.2.5) och GU finner för sin del att idéhistoriska moment bör
ägnas större uppmärksamhet än hittills. För belysning av frågan hur detta skall
ske redovisar GU att de idéhistoriska momenten i det danska gymnasiet tillgodosetts
på det sättet, att eleverna får tillgång till en lärobok, som innehåller
en sammanfattande översikt över den idéhistoriska utvecklingen. Läroboken
avses emellertid inte komma att användas som kursbok i vanlig mening, utan
den skall utnyttjas som uppslagsbok, vilken eleverna på egen hand får studera
och till vilken läraren kan göra hänvisningar.
GU anser det lämpligast att det idéhistoriska stoffet meddelas i de ämnen där
det närmast hör hemma (svenska, historia, fysik, biologi, kemi, konst- och
musikhistoria, religionskunskap och filosofi). GU utgår därvid delvis från det
danska förslaget men vill åstadkomma en fastare förankring genom att låta det
idéhistoriska stoffet ingå som moment i vissa ämnens kurser. Efter danskt mönster
bör en särskild lärobok i idéhistoria utarbetas för användning vid historieundervisningen
och i de övriga ämnen där idéhistoriska moment tas upp till behandling.
De elever, som läser filosofi, vilket ingår i årskurs 3, erhåller i detta
ämne en sammanfattning av det idéhistoriska stoffet.
GU konstaterar att intresset för psykologiska frågor blir allt större (9.3.2.7).
En vetenskapligt grundad orientering i psykologi är enligt GU:s mening angelägen.
Ämnet föreslås få en empirisk och biologisk förankring men med hänsyn
till bl. a. de mycket viktiga socialpsykologiska delarna anser GU att ämnet bör
ges en självständig ställning. På teknisk lärokurs har GU dock inte kunnat
bereda utrymme för ett särskilt psykologiämne utan i stället infört vissa psykologimoment
i ämnet ergonomi. I naturvetenskaplig lärokurs samt de klassiska
varianterna föreslås endast en mindre kurs, vilken bör koncentreras till huvudmomenten
varseblivning och subjektiv bedömning, människors olikheter, behov,
motiv och inlärning samt individ och grupp. I
I det nuvarande allmänna gymnasiet är psykologi och filosofi sammanförda
till ett ämne. Med den inriktning psykologin i det nya gymnasiet bör ha är det
enligt GU:s uppfattning inte befogat sammanföra den med ämnet filosofi. Detta
ämne bör i första hand ge en viss kännedom om de metoder som inom veten
-
197
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
skapen används för att vinna kunskap samt för att pröva satsers sanningshalt
och slutledningars giltighet. Vidare bör de olika försöken att åstadkomma en
vetenskaplig världsförklaring och att lösa de etiska problemen behandlas. De
senare frågorna har samband med orienteringen i vissa religiösa frågor, t. ex.
kristen etik (GU 9.3.2.6).
I den av GU föreslagna kursen har det filosofihistoriska stoffet minskats
väsentligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. Det principiellt nya är dels
argumentationsanalysen, dels stofforganisationen. GU:s majoritet har inte funnit
det möjligt att införa filosofi som obligatoriskt ämne i de fackgymnasiala lärokurserna.
GU diskuterar ingående (GU 9.3.2.8) omfattningen av och innehållet i den
undervisning om religionsfrågor som bör ges i gymnasiet. Efter att ha angivit
några olika alternativ, vilka representerar såväl strikt objektiv undervisning som
konfessionellt präglad sådan, konstaterar GU att frågan om den religionsorienterande
undervisningen bör avgöras med hjälp av samma kriterier som tillämpas
för alla övriga ämnen.
GU anser att undervisning i religionskunskap från förutbildningssynpunkt är
motiverad endast för en del av gymnasiet, nämligen de humanistiska och samhällsvetenskapliga
lärokurserna samt i någon mån den naturvetenskapliga lärokursen.
De krav som samhällslivet ställer på gymnasiets utbildning motiverar emellertid
enligt GU:s uppfattning att gymnasiet oavsett förutbildningsuppgiften ger
eleverna viss religionsorientering. GU föreslår att detta realiseras på två vägar.
Som förut berörts föreslås ämnet historia ges en bredare kulturorientering,
vilken bör innefatta religionsorientering och undervisning om viktigare kyrkohistoriska
fakta. Inom gymnasiets allmänna sektor bör därtill orientering om
religiösa frågor ges i högsta årskursen inom ett särskilt ämne, som GU föreslår
skall benämnas religionskunskap. När det gäller gymnasiets ekonomiska och
tekniska sektorer framhåller GU att samhällslivets krav på religionsorientering
måste vägas mot yrkesutbildningskravet. På dessa sektorer kan enligt GU:s
uppfattning ett separat religionskunskapsämne inte införas utan att det direkt
yrkesutbildande stoffet minskas. GU föreslår att en mindre omfattande orientering
ges i samband med det historiska studiet.
GU framhåller i detta sammanhang att GU:s undersökningar visat att kristendomsämnet
är intressemässigt lågt graderat av eleverna. De elever som vill
studera religionskunskap blir emellertid tillgodosedda, antingen genom att de
— inom vissa lärokurser — obligatoriskt deltar i sådan undervisning eller genom
att de ges möjlighet att frivilligt tillvälja ämnet religionskunskap. För elever inom
teknisk och ekonomisk sektor innebär detta tillskapande av en möjlighet som
inte finns i nuvarande fackgymnasicr, vartill kommer att dessa elever får viss
religionsorientering inom ämnet historia, vilket inte heller för närvarande förekommer
inom dessa gymnasieformer.
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf.
I fråga om innehållet i gymnasiets religionsorientering föreslår GU att det
omfattande kyrkohistoriska stoffet i nuvarande kursplaner starkt beskäres (GU
9.3.3.2). Till ämnet historia bör föras sådana moment som huvudsakligen rör
kyrkopolitik och yttre förhållanden. I övrigt anför GU bl. a. följande.
Religionskunskapen som självständigt ämne skall ge insikt om religionens
funktion i individens och samhällets liv i skilda kulturmiljöer. Den far en starkt
nutidsorienterad karaktär och koncentreras till en framställning av de viktigaste
icke-kristna religionerna samt behandling av de väsentliga dragen i kristen tro
och etik i anslutning till bibeltexter och diskussion av aktuella livsåskådningsproblem.
Historiska återblickar ges i den mån de erfordras för att klargöra viktiga
sidor av det religiösa livet inom skilda kyrkor och religioner eller belysa
religiösa problem som möter nutidsmänniskan inom eller utom vår kulturmiljö.
Den sociala varianten, som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma inom
humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk-språklig studieväg, karaktäriseras
av ämnet socialkunskap. GU framhåller (GU 9.3.2.3) att ämnet kan ges
flera alternativa utformningar beroende på vilka uppgifter för den sociala varianten
man betonar.
GU:s förslag till timtal för humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen
(GU 9.3.4) innebär i jämförelse med nuvarande timtal bl. a. följande.
Ämnet historia har nu på allmänna linjen 9 veckotimmar, vilket GU efter
beaktande av den generella timtalsreduktionen anser motsvara dess förslag om
8 veckotimmar för samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs. De klassiska
varianterna kan närmast jämföras med latinlinjen på försöksgymnasiet, där
historia har 7 veckotimmar, vilket innebär att GU föreslagit en betydande förstärkning.
Försöksgymnasiets reallinje har 6 veckotimmar. GU föreslår 6 veckotimmar
inom naturvetenskaplig lärokurs, dvs. relativt sett även där en förstärkning.
Timtalen i historia för den ekonomiska sektorn är oförändrade, medan
historia och samhällskunskap inom gymnasiets tekniska sektor fått en kraftig
förstärkning från sammanlagt 4 till sammanlagt 9 veckotimmar. GU framhåller
att skälen till dessa ökningar är att historiskt stoff från andra ämnen i utredningens
kursplaneförslag förts över till det nya historieämnet.
Jämförelser mellan samhällskunskapens timtal enligt GU:s förslag och timtalen
enligt nu gällande timplaner försvåras av att ämnet i nuvarande gymnasieformer
motsvaras av samhällskunskap och geografi (allmänt gymnasium),
samhällskunskap, geografi och samhällsekonomi (handelsgymnasium) samt nutidshistoria
och samhällslära (tekniskt gymnasium). På allmän linje har samhällskunskap
och geografi nu 4 -j- 7,5 = 11,5 veckotimmar. Av det angivna timtalet
7,5 avgår en del för de naturgeografiska partierna och dessutom måste den
allmänna timtalsreduktionen beaktas. GU föreslår 10,5 veckotimmar för samhällsvetenskaplig
och humanistisk (ej klassiska varianter) lärokurs, vilket innebär
att ämnet har fått ett större utrymme än förut. På latin- och reallinjerna
199
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
har samhällskunskapen nu 3 och geografin 1,5, tillsammans 4,5 veckotimmar.
GU föreslår 5,5 veckotimmar för de klassiska varianterna av humanistisk och
för naturvetenskaplig lärokurs. GU framhåller att detta innebär en avsevärd
förstärkning. På handelsgymnasiet har samhällskunskap, geografi och samhällsekonomi
2 -f- 4 -f- 3 — 9 veckotimmar. GU föreslår 9,5 veckotimmar. De tekniska
gymnasierna har 4 veckotimmar nutidshistoria och samhällslära och föreslås
nu få 4 veckotimmar historia och 5 veckotimmar samhällskunskap. GU
motiverar denna ökning med att även dessa gymnasister bör få en grundlig
orientering om bl. a. samhällslivet.
För ämnet psykologi föreslår GU 2 veckotimmar inom humanistisk (på klassiska
varianterna dock 1 veckotimme), samhällsvetenskaplig och ekonomisk
lärokurs samt 1 veckotimme inom naturvetenskaplig lärokurs. Inom teknisk
lärokurs ingår som nämnts vissa psykologimoment i ämnet ergonomi. Filosofi,
som föreslås få 2 veckotimmar inom den allmänna sektorn, utgör ej obligatoriskt
ämne inom de fackgymnasiala lärokurserna.
GU konstaterar att psykologins ställning är oförändrad inom gymnasiets
ekonomiska sektor medan psykologi och filosofi tillsammans fått en stärkt ställning
inom den allmänna sektorn.
För ämnet religionskunskap föreslår GU:s majoritet 2,5 veckotimmar inom
humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs och 1,5 veckotimmar inom naturvetenskaplig
lärokurs. Som redan nämnts är ämnet ej obligatoriskt inom de ekonomiska
och tekniska lärokurserna. I fråga om dessa studievägar har dock situationen
förändrats såtillvida att eleverna där enligt GU:s förslag får viss religionsorientering
inom historieämnet och vidare kan välja religionskunskap som frivilligt
ämne, medan för närvarande något studium av religionskunskap över
huvud taget inte förekommer. Kristendomskunskap har nu på allmänt gymnasium
5 veckotimmar. GU framhåller att det kyrkohistoriska stoffet upptar 1
veckotimme i första och ca 1 veckotimme i andra årskursen. GU föreslår som
nämnts att kyrkohistorien starkt reduceras och att det kvarstående stoffet till
största delen förs till ämnet historia. Med hänsyn härtill och till den generella
timtalsreduktionen anser GU att timtalet bör minskas till 2,5 veckotimmar för
humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs. Med hänsyn till att naturvetenskapligt
inriktade elever ibland går över till humanistiskt inriktade studier anser
GU att religionskunskapsundervisningen inom naturvetenskaplig lärokurs skall
ha en starkare ställning än inom de fackgymnasiala lärokurserna. GU föreslår
1,5 veckotimmar i naturvetenskaplig lärokurs, vartill kommer tillvalsmöjlighet så
att timtalet kan uppgå till 2,5 veckotimmar. Samma tillvalsmöjlighet skall finnas
även inom ekonomisk och teknisk lärokurs. I detta sammanhang framhåller
GU att religionskunskapen i vissa länder helt saknas på timplanen (religionsorienterande
stoff ingår i de flesta fall i historiska och samhällsorienterande ämnen)
och att religionskunskapen i Danmark och Norge har 3 veckotimmar av ett
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
sammanlagt timtal om 108 veckotimmar, en relation som är jämförbar med den
GU föreslår för gymnasiets allmänna sektor.
GU:s förslag beträffande religionskunskapen är ej enhälligt. Ledamöterna
Torsten Andersson, Folke Haldén och Håkan Berg har reservationsvis framfört
särskilda yrkanden, varvid den sistnämnde även berör ämnet filosofi. Ledamöterna
Andersson och Haldén framhåller bl. a. (GU s. 923 ff.) att ämnet religionskunskap
bör ges 3 veckotimmar i de humanistiska och samhällsvetenskapliga
lärokurserna samt 2 veckotimmar i övriga tre lärokurser. Ökningen med en halv
veckotimme inom den allmänna sektorn bör uppnås genom att det totala veckotimtalet
i tredje årskursen höjes från 30 till 30,5. För ekonomisk lärokurs föreslår
dessa reservanter en höjning från 30 till 31 veckotimmar varjämte veckotimtalet
för samhällskunskap föreslås bli minskat med en timme. I den tekniska lärokursen
föreslås likaledes ökning till 31 veckotimmar. Dessutom skulle i tredje
årskursen 1 veckotimme tas från tekniska specialämnen mot kompensation i
fjärde årskursen genom en ökning med 1 veckotimme. Ledamoten Berg är ense
med de två övriga reservanterna i fråga om det utrymme som bör beredas ämnet
religionskunskap inom den allmänna sektorn, men vill ej höja det totala timtalet
(GU s. 926 ff.). Den erforderliga tiden av en halv veckotimme föreslås i
stället tas från timmar till förfogande. Beträffande den fackgymnasiala sektorn
vill denne reservant bereda utrymme åt såväl religionskunskap som filosofi, vilka
ämnen föreslås bli organisatoriskt samordnade och erhålla 1,5 veckotimmar. Den
erforderliga tiden bör tas från gymnastik, 1 veckotimme i årskurs 2, maskinskrivning,
en halv veckotimme i årskurs 2 av ekonomisk lärokurs, samt tekniska
specialämnen, en halv veckotimme i årskurs 3 inom teknisk lärokurs.
Vid utformningen av ämnet matematik utgår GU ifrån att ämnet skall ge
kommunikationsfärdigheter, som utnyttjas inom de flesta yrken och ämnen
(GU 9.4.1). Därför bör också alla gymnasister i någon utsträckning läsa matematik.
Under senare år har en mycket livlig internationell verksamhet pågått
kring reformeringen av matematikkurserna. GU har utnyttjat erfarenheterna
härav och därvid särskilt beaktat vad som framkommit vid det skandinaviska
samarbetet inom den Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervisningen.
I kursplanerna föreslås en väsentlig reduktion av geometriskt
stoff och en betydande förstärkning av statistikmomenten samt i någon mån
funktionslära och algebra.
Den mest omfattande av kurserna har vidare utformats så att den är gemensam
för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Till stöd härför åberopar GU
bl. a. en specialundersökning (SOU 1963:41 s. 225 ff.). Undersökningen visar
— förutom att betydande variationer i fråga om matematikundervisningen föreligger
mellan de tekniska gymnasierna inbördes — att goda förutsättningar för
en gemensam kurs föreligger redan i nuläget. Den allmänna översynen av kursinnehållet
ger enligt GU:s mening ytterligare stöd härför.
201
Kungl. Maj:t$ proposition nr 171 är 1964
I gymnasiet bör enligt GU:s uppfattning alla elever erhålla en fördjupad
naturvetensJcaplig orientering. Denna ingår inom naturvetenskaplig och teknisk
lärokurs i de för dessa lärokurser karaktäristiska tillvalsämnena. På vissa grenar
i det nuvarande gymnasiet finns orienteringskurser i olika naturvetenskapliga
ämnen. Dessa har emellertid haft låga timtal (0,5—1 veckotimme) och icke varit
förbundna med hemarbete, direkt kunskapsredovisning eller betygsättning. GU
anser att man får en bättre lösning genom att inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och ekonomiska lärokurserna ge denna orientering inom ett integrationsämne,
som GU benämner naturvetenskap (GU 9.4.2). Ämnet kan härigenom
få ett betydligt högre timtal än hittillsvarande orienteringskurser och
föreslås i fråga om kunskapsredovisning och betygsättning bli jämställt med
övriga läroämnen.
I ämnet föreslås ingå stoff från ämnena kemi, fysik, biologi och naturgeografi.
Ett viktigt inslag utgör aktuella problem inom geovetenskaperna, t. ex. naturvård,
markexploatering, grundvattensförhållanden, luftföroreningar, krafter som
verkar i lufthavet och på jordytan, jordförstöring.
Inom den humanistiskt-samhällsvetenskapliga studiekursen i årskurs 1 föreslås
ämnets tyngdpunkt (med stor valfrihet när det gäller urvalet av stoff) ligga
på fysik varjämte kemiska och naturgeografiska avsnitt skall ingå. Inom samhällsvetenskaplig
studiekurs i årskurs 2, som utarbetats bl. a. med hänsyn till
behovet av förkunskaper för studium av beteendevetenskapliga ämnen vid
universiteten, föreslås ämnet naturvetenskap komma att innefatta företrädesvis
biologi och organisk kemi. Samma kurs föreslås vidare innehålla en diskussion av
problem kring omsättningen och jämvikten i naturen med särskild hänsyn till
människans försörjning samt i anknytning härtill geovetenskapliga synpunkter.
Den humanistiska, mindre kursen i årskurs 2 har också en biologisk inriktning.
Inom ekonomisk lärokurs föreslås två alternativ, det ena med inriktning mot
fysik-kemi, det andra med kemisk-biologisk tyngdpunkt. I
I fysik förordar GU en kurs som är gemensam för naturvetenskaplig och
teknisk lärokurs (GU 9.4.3). Undervisningen skall bygga på en atomistisk grundsyn.
GU understryker att de fysikaliska principerna och inte de tekniska tilllämpningarna
är väsentligast. Det anses vidare vara av stor vikt — inte minst
med hänsyn till rekryteringen av kvinnliga elever — att kursen är attraktiv och
intressant för stora elevgrupper. I kursen förskjuts tonvikten från statik mot
dynamik, från likströmslära mot växelströmslära, från geometrisk optik mot
vågrörelselära samt från beskrivning av tekniska tillämpningar mot en orientering
om den moderna vetenskapliga uppfattningen av mikro- och makrokosmos.
För att tillgodose kraven på naturvetenskaplig orientering ingår kosmisk fysik
och geofysik.
7* — Bihang till riksdagens protokoll l96-rt. 1 saml. Nr 171
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k
Genom uppläggningen av kursen i kemi (GU 9.4.4) vill GU uppnå att eleverna
får sammanhang i sina kunskaper, förstår kemins lagar och kan matematiskt
behandla kemiska problem. GU föreslår en kursplan i kemi, som starkare än den
nuvarande betonar den allmänna kemin och som inriktas på att skapa sammanhang
med stöd av atomkemin och den fysikaliska kemin. Kännedomen om en
mängd enskilda föreningar kan enligt GU:s mening ej få den centrala plats den
har för närvarande. GU finner att ämnet med en sådan uppläggning kan bli
gemensamt för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Med hänsyn till att det
speciella kemitekniska alternativet börjar i den tredje årskursen bör det allmänna
kemiämnet avslutas i årskurs 2. En sådan placering av ämnet bidrar
också till koncentrationen av läroplanen.
För den naturvetenskapliga lärokursen föreslår GU ett till tredje årskursen
förlagt självständigt biologiämne med en starkt biokemisk inriktning (GU
9.4.5). Ämnet skall bygga på de två första årskursernas undervisning i kemi.
Härigenom kan, framhåller GU, studiet av livsprocesserna få den plats i undervisningen
i biologi, som motsvarar deras betydelse från medicinsk, hygienisk,
agrikulturell och industriell synpunkt. I kursplaneförslaget läggs stor vikt vid
att belysa omsättningen och jämvikten i naturen. Den för närvarande tillämpade
principen att biologistudiet skall omfatta en systematisk genomgång av växtoch
djurrikets olika grupper har därvid övergivits.
Såsom nämnts föreslås biologiska moment komma att utgöra ett viktigt led i
ämnet naturvetenskap inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga och ekonomiska
lärokurserna. I fråga om teknisk lärokurs skall visst biologiskt lärostoff
ingå i ämnet ergonomi. Dessutom föreslås eleverna i denna lärokurs få möjlighet
att välja naturvetenskap eller i vissa fall den naturvetenskapliga lärokursens
biologikurs som frivilligt ämne. I
I fråga om timtalen för matematik och naturvetenskapliga ämnen (GU 9.4.6)
anför GU i huvudsak följande.
I jämförelse med nuvarande 3-åriga gymnasieformer innebär GU:s förslag en
väsentlig nyhet beträffande matematik, eftersom samtliga elever nu skall studera
ämnet. Timantalet föreslås omfatta i humanistisk lärokurs 5 och i ekonomisk
minst 3 veckotimmar. För närvarande förekommer ej ämnet på 3-årig latinlinje.
I förhållande till reallinjens matematiska gren har timtalet för matematik i naturvetenskaplig
lärokurs utöver den generella timtalsreduktionen väsentligt nedskurits,
nämligen från 20 till 16 veckotimmar. Jämfört med den biologiska grenen
höjs timtalet från 14 till 16 veckotimmar. Timtalet för gymnasiets tekniska
sektor förstärkes med 2 veckotimmar. Den sociala grenens matematikkurs har
nu 14 veckotimmar jämfört med 11 inom samhällsvetenskaplig lärokurs. GU
framhåller dock att jämförelsen är inadekvat eftersom de båda kurserna är
mycket olika.
203
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
I ett särskilt yttrande har ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och
Olof Palme föreslagit att timtalet för matematik inom ekonomisk lärokurs i årskurs
1 höjes från tre till fem veckotimmar, dvs. till samma timtal som inom
övriga lärokurser. Förslaget motiveras med att elever som väljer ekonomiskspråklig
studieväg inte bör få mindre undervisning i matematik än elever med
humanistisk lärokurs och vidare har det ansetts önskvärt att underlätta för
eleverna inom ekonomisk lärokurs att efter årskurs 1 välja ny studieinriktning.
Tiden för ökad matematikundervisning skulle tas från maskinskrivning.
De naturvetenskapliga ämnena har för närvarande på latinlinjen 3 och på
allmänna linjens språkliga gren 6,5 veckotimmar. GU föreslår i humanistisk lärokurs
7 veckotimmar i det sammanhållna ämnet naturvetenskap. Häri ingår också
naturgeografiska partier ur geografiämnet. För samhällsvetenskaplig lärokurs
föreslås 9 veckotimmar, vilket motsvaras av 11 veckotimmar på nuvarande
social gren. I den ekonomiska lärokursen föreslås 3 veckotimmar mot 2 i nuvarande
handelsgymnasium.
Fysiken föreslås få 10,5 veckotimmar inom naturvetenskaplig och teknisk
lärokurs. På reallinjen är timtalet nu 11,5, som efter hänsynstagande till den
generella timtalsreduktionen motsvarar drygt 10 veckotimmar. På tekniskt gymnasium
har fysiken nu 12 av 115,5 veckotimmar. GU föreslår 10,5 av 92 veckotimmar
i årskurserna 1—3 och anser att detta innebär en viss förstärkning.
Den allmänna /cemikursen inom den naturvetenskapliga och tekniska lärokursen
föreslås omfatta 6,5 veckotimmar. Timtalet på tekniskt gymnasium är nu 6
av 115,5 veckotimmar, vilket skall jämföras med föreslagna 6,5 av 92 veckotimmar
i årskurserna 1—3. En förstärkning av ämnet har sålunda skett. På reallinjen
omfattar kemikursen nu 8,5 veckotimmar, medan GU:s förslag upptar 6,5
veckotimmar i den naturvetenskapliga lärokursen, dvs. en minskning även om
den allmänna timtalsreduktionen beaktas. GU understryker emellertid sambandet
med biologin i årskurs 3, som fått en helt ny uppläggning med biokemisk
inriktning och blir obligatorisk för alla elever.
GU framhåller vidare att de gjorda timplanejämförelserna blir grovt schematiska,
eftersom de kurser, som jämförs, är väsentligt olika. På grund av en starkare
målinriktning av kursinnehållet och en bättre samverkan mellan ämnena
kommer enligt GU:s uppfattning totalt sett matematik och naturvetenskapliga
ämnen i det nya gymnasiet att ge cn väl så god grund som hittills såväl för
fortsatta studier som för studiet av andra ämnen inom gymnasiet. Särskilt för
humanistiskt inriktade elever blir den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen
väsentligt vidgad.
Den tekniska lärokursen är i GU:s förslag odifferentierad i årskurserna 1 och 2.
GU anser det vara av stor vikt, att den blivande ingenjören redan på detta
stadium tränas att ingenjörsmässigt behandla olika uppgifter. För att på bästa
sätt möjliggöra detta föreslår GU att i ett integrationsämne (blockämne), be
-
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k
nämnt teknologi, skall sammanföras ett antal kursmoment, som nu tillhör olika
ämnen (GU 9.5.2.1). Eleverna skall på detta sätt få en allmän introduktion till
ingenjörsarbetet. Kursen skall enligt förslaget grupperas kring syntesexempel,
som väljes ur elevernas egen erfarenhetsvärld. Ämnet teknologi föreslås få 6
veckotimmar i årskurs 1 och 5 i årskurs 2. I årskurs 3 uppdelas den tekniska
lärokursen på fyra alternativ, vart och ett med sina speciella tekniska ämnen,
som i vissa fall får karaktär av omfattande blockämnen. GU framhåller att för
alla alternativ gäller att inaktuellt stoff utrensats och nytt tillförts samtidigt
som lärostoffet ofta omdisponerats och placerats under nya ämnesrubriker.
Centrala ämnen inom det maskintekniska alternativet (GU 9.5.3) är enligt
GU:s förslag konstruktion, produktion och energi. Detta alternativ är odifferentierat
i årskurs 4. Genom att ett obligatoriskt större tekniskt specialarbete föreslås
i denna årskurs (5 veckotimmar) skall eleverna kunna fördjupa sina kunskaper
i vissa avsnitt, antingen konstruktion eller produktion.
Det byggtekniska alternativet (GU 9.5.4) uppdelas i årskurs 4 i ett husbyggnads-
och ett anläggningstekniskt alternativ, i vilka tonvikten lägges på
ämnena konstruktion och planering respektive anläggning.
Enligt GU:s förslag differentieras det eltekniska alternativet (GU 9.5.5) i årskurs
4 på elkrafttekniskt och teletekniskt alternativ. Karaktärsämnena är elmaskiner
och elanläggning respektive elektronik, telekommunikation och systemteknik.
Den kemitekniska lärokursen (GU 9.5.6) bör enligt GU:s förslag ge en mer
allsidig utbildning än den nuvarande kemitekniska linjen, som är inriktad mot
laboratoriearbete. Läroplanen har lagts om i väsentliga avseenden, bl. a. har
biokemi, som nu endast studeras på den livsmedelstekniska linjen, införts som
särskilt ämne. I fjärde årskursen föreslår GU ett obligatoriskt större specialarbete
(4 veckotimmar) för fördjupning av studierna inom något ämne eller
specialisering på någon teknisk tillämpning, t. ex. livsmedels-, cellulosa- eller
petrokemi.
Gemensamma för samtliga tekniska alternativ är ämnena j öretags ekonomi (GU
9.5.2.2) och ergonomi (GU 9.5.2.3). Gemensam är också en kurs i arbetsstudier
(GU 9.S.2.4), som omfattar 10 timmar utanför timplanen. Undervisningen i företagsekonomi
föreslås omfatta 3 veckotimmar i årskurs 4 mot nu 4 veckotimmar.
Den skall behandla det moderna företagets mål, dess yttre och inre organisation,
redovisning, kostnads- och intäktsanalys samt försäljningsfrågor. I ergonomi ges
enligt GU:s förslag orientering om de medicinska, hygieniska, psykologiska och
sociala faktorer som påverkar effektivitet, hälsotillstånd och trivsel på arbets
-
205
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961f.
platsen och som har betydelse för samarbetet. Härtill kommer betoningen a\
arbetsledning och därmed sammanhängande problem. Ämnet täcker för teknikernas
del väsentliga delar av den allmänna sektorns biologi-psykologikurs. GU
föreslår att ergonomi placeras i årskurs 4 och erhåller 2 veckotimmar.
Den för teknisk lärokurs obligatoriska praktiken behandlas i det följande
(6.1.1.3).
Enligt GU:s förslag skall den ekonomiska lärokursen innefatta de speciella
ekonomiska ämnena företagsekonomi, redovisning, distribution, förvaltning,
rättskunskap, praktiskt sekreterararbete, maskinskrivning och stenografi. Härtill
kommer en kurs i kontorsteknik.
I det nuvarande handelsgymnasiet finns de företagsekonomiska ämnena redovisning,
distribution samt administration och företagsorganisation. Dessa ämnen
behandlar olika aspekter av företaget i dess vidaste bemärkelse. GU föreslår att
delar av dessa ämnen sammanföres till ett blockämne, benämnt företagsekonomi
(GU 9.6.2.2). Utredningen framhåller att det är angeläget att redan från början
av studierna ge eleverna kunskaper om företaget sett ur olika aspekter. I årskurserna
1 och 2 bör därför företagsekonomi vara obligatoriskt ämne för samtliga
elever. Timtalet föreslås bli 10 veckotimmar, vilket överensstämmer med timtalet
för motsvarande ämnen i nuvarande handelsgymnasium. Ämnet är i årskurs 3,
där det bör få 3 veckotimmar, avsett för samtliga studiealternativ utom det ekonomisk-språkliga.
Avsikten med den föreslagna integrationen är att eleverna härigenom
lättare skall kunna se sambandet mellan de olika företagsekonomiska
specialämnena.
Ett praktiskt komplement till företagsekonomin är den kurs i kontorsteknik
(20 undervisningstimmar) som GU föreslår placerad utanför timplanen (GU
9.6.4).
I årskurserna 1 och 2 bör enligt GU:s mening alla elever inom den ekonomiska
lärokursen erhålla undervisning i maskinskrivning (GU 9.6.2.8) med sammanlagt
5 veckotimmar, dvs. samma som i nuvarande handelsgymnasium.
För årskurs 2 föreslås en viss differentiering på sådant sätt att eleverna inom
det ekonomisk-språkliga alternativet får undervisning i stenografi (GU 9.G.2.9),
medan övriga elever läser matematik. Ämnet stenografi föreslås få sammanlagt
7 veckotimmar i årskurserna 2 och 3, vilket i jämförelse med nuvarande handelsgymnasium
innebär cn förstärkning med 1 veckotimme.
Den definitiva uppdelningen av den ekonomiska lärokursen på fyra alternativ
skall enligt GU:s förslag genomföras i årskurs 3. Karaktärsämnen inom det
ekonomisk-språkliga alternativet är stenografi och moderna språk, varvid särskild
tid ägnas åt affärskorrespondens.
Redovisning (GU 9.6.2.3) är en fördjupning av vissa moment i kursen i företagsekonomi.
Ämnet är karaktärsämne inom det kamerala alternativet. GU
framhåller att ändamålet med undervisningen är att fördjupa, ej bredda, de i
206
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
företagsekonomi förvärvade kunskaperna. Timtalet föreslås bli detsamma som i
nuvarande handelsgymnasium, dvs. 7 veckotimmar.
Ämnet distribution (GU 9.6.2.4) är en påbyggnad av företagsekonomins distribution
moment och ingår endast i distributivt alternativ. Momentet marknadsanalys
utbyggs inom ämnet distribution till ett relativt omfattande studium av
ekonomisk-geografiska faktorer som inverkar på marknaderna både inom och
utom landet. GU föreslår att ämnet distribution skall få samma timtal som ämnet
distribution och den speciella geografikursen nu har i handelsgymnasiet,
dvs. 7 veckotimmar.
Inom administrativt alternativ är förvaltning enligt GU:s förslag karaktärsämne.
Avsikten är att fördjupa elevernas kunskaper om statlig och kommunal
förvaltningsorganisation och om förvaltningens verksamhetsformer. GU föreslår
att förvaltning får 7 veckotimmar vilket är samma timtal som i nuvarande handelsgymnasium.
Undervisningen i rättskunskap (GU 9.6.2.0) skall enligt GU:s förslag ge eleverna
en översiktlig kunskap om de delar av juridiken som har direkt betydelse
för deras framtida verksamhet. Ämnet föreslås få behålla nuvarande 2 veckotimmar.
Som alternativ till rättskunskap föreslås att det ekonomisk-språkliga alternativets
elever skall få välja praktiskt sekreterararbete (GU 9.0.2.7). De kunskaper
eleverna förvärvat inom stenografi och maskinskrivning samt kursen i kontorsteknik
behöver enligt GU:s mening kompletteras för mer kvalificerade sekreteraruppgifter.
Undervisningen i ämnet har särskild tonvikt lagd på praktiska
övningar.
GU anser att den särskilda estetiska undervisningen (GU 9.7) schematiskt kan
uppdelas på dels orienterande moment, dels olika former av aktivt utövande.
Det orienterande momentet bör enligt förslaget avse alla elever. I fråga om
aktivt utövande på det estetiska området bör däremot valfrihet föreligga. GU
föreslår därför dels ett allmänt orienterande ämne kallat konst- och musikhistoria,
dels valfrihet mellan musik och teckning.
Det nya ämnet konst- och musikhistoria (GU 9.7.3.1) anses böra samverka
med andra ämnen, främst historia och svenska. Allmän orientering skall ges om
stilarter, konstnärer och uttrycksmedel. Det konst- och musikhistoriska stoffet
skall enligt GU:s förslag integreras bl. a. genom att musik- och teckningslärarna
samtidigt medverkar i undervisning med sammanslagna klasser.
För att individuella intressen skall kunna tillgodoses framlägger GU en kursplan
i musik och teckning (GU 9.7.3.2 och 9.7.3.3), som ger stor frihet att välja
mellan olika arter av estetiskt skapande. För att underlätta individualisering av
undervisningen i teckning föreslås att delningstalet för undervisningsavdelning i
detta ämne blir 20 (GU 9.7.1.2).
GU framhåller att utredningen inte funnit det möjligt att inom gymnasiets
207
Kuiigl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i
ekonomiska och tekniska lärokurser bereda utrymme för obligatorisk undervisning
i de estetiska ämnena. Gymnasiekonstruktionen medger emellertid att
elever kan få frivillig undervisning i dessa ämnen.
Konst- och musikhistoria skall enligt GU:s förslag på övriga lärokurser tilldelas
1 veckotimme i vardera första och andra årskursen. Detsamma föreslås
gälla ämnena musik och teckning.
Inom humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs föreslår GU såsom förut
nämnts en estetisk variant (GU 9.7.2) med specialisering på musik, teckning
eller dramatik.
Den estetiska specialiseringen på teckning, musik eller dramatik föreslås få
3 veckotimmar i vardera av årskurserna 2 och 3 genom utbyte mot ett modernt
språk. Inom övriga lärokurser skall eleverna beredas möjlighet att frivilligt deltaga
i den estetiska specialiseringen.
Frivillig undervisning utanför schemat i instrumentalmusik, körsång, teckning
och dramatik har behandlats under avsnittet 3.3.1.3.
I gymnastik (GU 9.8.1) föreslår GU att undervisningen inriktas på konditionsfrämjande
övningar. GU framhåller, att det ej finns något fysiologisk-medicinskt
motiv för att inlära speciella gymnastiska eller idrottsliga färdigheter. Väsentligast
är att en tränande effekt uppnås. Undervisningen bör därför ge möjlighet
till en varierad individuell träning och motion.
GU föreslår att ämnet gymnastik likformigt för samtliga lärokurser tilldelas
sammanlagt 8 veckotimmar, fördelade med 3 veckotimmar i vardera av årskurserna
1 och 2 samt 2 veckotimmar i årskurs 3. Förslaget innebär en minskning i
jämförelse med timtalet i det nuvarande allmänna gymnasiet, ingen förändring
i jämförelse med handelsgymnasiet och en ökning i jämförelse med det tekniska
gymnasiet.
Frivillig undervisning utanför schemat i gymnastik har behandlats under avsnittet
3.3.1.3.
Beträffande friluftsverksamheten (GU 9.8.2) föreslår GU inte någon ändring i
gällande bestämmelser i avvaktan på förslag från den sittande skolarbetstidsutredningen.
3.4.1.3 Timplanen för gymnasiet
I följande sammanställningar 2—5 återges GU:s förslag till timplan för gymnasiet
(GU 9.11.6 och Läroplan för gymnasiet, SOU 1963:42 s. 59 ff.). Härvid
användes såsom beteckningar för de olika studiekurserna de förkortningar som
framgår av närmast följande sammanställning 1.
208
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
1. översikt över gymnasiets studiekurser, alternativ och varianter
Studiekurser
Årskurs 1
Årskurs 3
Humanistisk-samhällsvetenskaplig (Hum-Sh)
Ekonomisk (Ek)
Naturvetenskaplig (Na)
Teknisk (Te)
Årskurs 2
Humanistisk (Hum)
jämte fyra varianter:
halvklassisk (Ha)
helklassisk (He)
estetisk (Es)
social (So)
Samhällsvetenskaplig (Sh)
jämte två varianter:
estetisk (Es)
social (So)
Ekonomisk (Ek)
jämte en variant:
social (So)
Naturvetenskaplig (Na)
Teknisk (Te)
Humanistisk (Hum)
jämte fyra varianter:
halvklassisk (Ha)
helklassisk (He)
estetisk (Es)
social (So)
Samhällsvetenskaplig (Sh)
jämte två varianter:
estetisk (Es)
social (So)
Ekonomisk (Ek)
med fyra alternativ:
ekonomisk-språkligt (Esp)
jämte en variant:
social (So)
kameralt (Ka)
distributivt (Di)
administrativt (Ad)
Naturvetenskaplig (Na)
Teknisk (Te)
med fyra alternativ:
maskintekniskt (M)
byggtekniskt (B)
eltekniskt (El)
kemitekniskt (K)
Årskurs i
Teknisk (Te)
med sex alternativ:
maskintekniskt (M)
anläggningstekniskt (Ba)
husbyggnadstekniskt (Bh)
elkrafttekniskt (Elk)
teletekniskt (EU)
kemitekniskt (K)
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 209
2. Timplan för årskurs 1
Ämne | Studiekurs | ||||
Alla | Hum-Sh | Ek1 | Na | Te1 | |
Svenska ............................ | 3 |
|
|
|
|
Engelska ............................ | 3 |
|
|
|
|
B-språk1 2 ............................ | 3 |
|
|
|
|
C-språk2 ......................... |
| 4 | 4 | 4 |
|
Historia ........................... | 2 |
|
|
|
|
Samhällskunskap ..................... | 3 |
|
|
|
|
Matematik .......................... |
| 53 | 3 | 5 | 5 |
Fysik ............................... |
|
|
| 2,5 | 2,5 |
Kemi ............................... |
|
|
| 2,5 | 2,5 |
Naturvetenskap ..................... |
| 5 | 33 |
|
|
Företagsekonomi ..................... |
|
| 4 |
|
|
Maskinskrivning ..................... |
|
| 2 |
|
|
Teknologi ........................... |
|
|
|
| 6 |
Konst- och musikhistoria ............. |
| i |
| 1 |
|
Musik eller teckning ................. |
| i |
| 1 |
|
Gymnastik .......................... | 3 |
|
|
|
|
Timmar till förfogande ............... | 1 |
|
|
|
|
Summa | 18 | 16 | 16 | 16 | 16 |
Summa studiekurs |
| 34 | 34 | 34 | 34 |
1 Utanför timplanen för ekonomisk studiekurs 20 tim. kontorsteknik samt för teknisk studiekurs
2 vtr praktik i skolverkstad.
2 B-språk =: språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska).
C-språk = nybörjarspråk, nämligen tyska, franska, ryska, spanska, italienska, portugisiska eller
finska.
Blev må välja två nybörjarspråk (på teknisk studiekurs ett), som då vartdera får 4 vtr.
3 Fritt val mellan två kurser.
210
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
3. Timplan för humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurser1
i årskurs 2 och 3
Ämne | Årskurs 2 | Årskurs 3 | Summa | |||||
Studiekurs | Studiekurs | |||||||
Båda | Hum | Sh | Båda | Hum | Sh | Hum | Sh | |
Svenska ........... | 3 |
|
| 4 |
|
| 10 | 10 |
Engelska .......... |
| 2+11 2 | 2 |
| 3 | 1 o | 9 | 5- 8] |
B-språk ........... | 3 |
|
|
| 3+12 4 | I | 10 | 6-10 25 |
C-språk ........... | 3 |
|
|
| 3+17 | } O-f-1 | 11 | 7-11) |
Jämförande språk- |
|
|
|
|
|
|
|
|
kunskap ......... |
| 3 |
|
|
|
| 3 |
|
Latin ............. |
| (7)3 |
|
| (7)5 6 |
| (14) |
|
Grekiska .......... |
| (4)‘ |
|
| (4)8 |
| (8) |
|
Historia ........... | 4 |
|
| 2 |
|
| 8 | 8 |
Religionskunskap .. . |
|
|
| 2,5 |
|
| 2,5 | 2,5 |
Filosofi ............ |
|
|
| o |
|
| 2 | 2 |
Psykologi .......... | 2 |
|
|
|
|
| 2 | 2 |
Samhällskunskap ... | 3 |
|
| 4,5 |
|
| 10,5 | 10,5 |
Matematik ........ |
|
| 2 |
|
| 4 | 5 | 11 |
Naturvetenskap .... |
| 2 | 4 |
|
|
| 7 | 9 |
Konst- och musik- |
|
|
|
|
|
|
|
|
historia .......... | 1 |
|
|
|
|
| 2 | 2 |
Musik eller teckning | 1 |
|
|
|
|
| 2 | 2 |
Gymnastik ......... | 3 |
|
| 2 |
|
| 8 | 8 |
Timmar till förfogan- |
|
|
|
|
|
|
|
|
de .............. | 1 |
|
| 2 |
|
| 4 | 4 |
Summa | 24 | 8 | 8 | 19 | 11 | 11 | 90 | 96 |
Summa studiekurs |
| 32 | 32 |
| 30 | 30 |
|
|
1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 mot estetiskt specialämne (teckning,
musik eller dramatik) eller socialkunskap (3 vtr i vardera årskurs 2 och 3) erhålles estetisk respektive
social variant.
2 Beteckningarna 2+1 och 3+1 markerar att eleverna under 2 respektive 3 vtr läser samma kurs
som elever i annan studiekurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar.
s Latinläsande (Ha) har ej jämförande språkkunskap och samhällskunskap samt endast 1 vte
psykologi.
4 Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har endast ettdera av B- och C-språken samt
endast 2 vtr engelska.
5 Latinläsande (Ha) kan fritt välja att fortsätta två moderna språk med vartdera 3 vtr. Valet
kan stå mellan engelska, B-språk och C-språk. De har vidare 2,5 vtr samhällskunskap. Beträffande
grekiskläsande se not 6.
6 Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har därvid endast ett modernt språk (3 —1 = 2
vtr) som kan samläsas med andra studiekurser eller alternativ.
7 I de fall där C-språket i årskurs 3 är annat språk än tyska eller franska erhåller det 5 vtr.
Annat språk minskas med 1 vte.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964 211
4. Timplan för ekonomisk studiekurs1 i årskurs 2 och 3
Ämne | Årskurs 2 | Årskurs 3 | Summa lärokurs | |||
Alternativ | Alternativ | |||||
Alla | Esp | Övriga | Esp | Övriga | ||
Svenska ................... | 3 | 3 |
|
| 9 | 9 |
Engelska ................... | 2 |
| 3+13 * | 1 | 9 | 5- 8 | |
B-språk ................... | 3 |
| 3+1 | 3 | 10 | 6- 9 21 |
C-språk ................... | 3 |
| 3+1* |
| 11 | 7-10 1 |
Historia ................... | 2 |
|
|
| 4 | 4 |
Psykologi .................. |
| 2 |
|
| 2 | 2 |
Samhällskunskap ........... | 3 | 3,5 |
|
| 9,5 | 9,5 |
Matematik ................. | 3/01 2 |
|
| 3 | 3 | 9 |
Naturvetenskap ............ |
|
|
|
| 3 | 3 |
Företagsekonomi ........... | 6 |
|
| 3 | 10 | 13 |
Övriga ekon. läroämnen ..... |
|
|
| 7* |
| 7 |
Rättskunskap .............. |
| 2 |
|
| 2 | 2 |
Praktiskt sekreterararbete .. . |
|
| (2)5 6 |
| (2) |
|
Maskinskrivning ............ | 3 |
|
|
| 5 | 5 |
Stenografi .................. | 0/32 |
| 4 |
| 7 |
|
Gymnastik ................. | 3 | 2 |
|
| 8 | 8 |
Timmar till förfogande ..... | 1 | 1,5 |
|
| 3,5 | 3,5 |
Summa | 32 | 14 | 16 | 16 | 96 | 96 |
Summa studiekurs |
|
| 30 | 30 |
|
|
1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 (Esp) mot socialkunskap erhålles social
variant.
2 Val mellan matematik och stenograf i.
3 Beteckningen 3+1 markerar att eleverna under 3 vtr läser samma kurs som elever i annan
studiekurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar.
* Beträffande annat C-språk än tyska och franska i årskurs 3 (Esp) se timplan 3, not 7.
5 Kan väljas i stället för rättskunskap.
6 Kameralt alternativ: redovisning. Distributivt alternativ: distribution. Administrativt alternativ:
förvaltning.
212
Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 171 år 1964
5. Timplan för naturvetenskapliga och tekniska studiekurser
i årskurs 2, 3 och 4
Ämne | Årskurs 2 | Årskurs 3 | Årskurs 4 | Summa lärokurs | |||||||
Studiekurs | Studiekurs | Studie- kurs | |||||||||
Båda | Na | Te1 | Båda | Na | Te1 | Te | Na | Te | |||
Svenska .............. | 3 |
|
|
| 3 | 2 |
| 9 |
| 8 | |
Engelska ............. | 2 |
|
|
|
|
|
|
| 5-7 |
| 5 |
B-språk .............. |
|
| 32 |
|
| 2 |
|
| 3—8 | 17 | 6 |
C-språk .............. |
| 1 3 |
|
|
|
|
|
| 4—9 |
|
|
Historia .............. |
| 4 | 2 |
|
|
|
| 6 |
| 4 | |
Religionskunskap ...... |
|
|
|
| 1,5 |
|
| 1, | 5 |
| |
Filosofi ............... |
|
|
|
| 2 |
|
| 2 |
|
| |
Psykologi ............. |
| 1 |
|
|
|
| 23 | 1 |
| 2 | |
Samhällskunskap ...... |
|
|
|
| 2,5 | 2 |
| 5,5 | 5 | ||
Matematik ........... | 5 |
|
| 6 |
|
|
| 16 |
| 16 | |
Fysik ................ | 4 |
|
| 4 |
|
|
| 10,5 | 10,5 | ||
Kemi ................ | 4 |
|
|
|
|
|
| C | 5 | 6,5 | |
Biologi ............... |
|
|
|
| 5 |
|
| 5 |
|
| |
Teknologi ............. |
|
| 5 |
|
|
|
|
|
| 11 | |
Övriga tekn. läroämnen* |
|
|
|
|
| 12,5 | 29 |
|
| 41,5 | |
Företagsekonomi ...... |
|
|
|
|
|
| 3 |
|
| 3 | |
Konst- och musikhistoria |
| 1 |
|
|
|
|
| 2 |
|
| |
Musik eller teckning ... |
| 1 |
|
|
|
|
| 2 |
|
| |
Gymnastik ............ | 3 |
|
| 2 |
|
|
| 8 |
| 8 | |
Timmar till förfogande . | 1 |
|
|
| 2 | 1,5 |
| 4 |
| 3,5 | |
Summa | 22 | 10 | 10 | 12 | 18 | 18 | 34 | 90 |
| 130 | |
Summa studiekurs |
| 32 | 32 |
| 30 | 30 | 34 |
|
|
|
1 Utanför timplanen 2 vtr praktik i skolverkstad i årskurs 2 samt 10 tim. arbetsstudier i årskurs 3.
Kan vara C-språk endast om eleven i årskurs 1 valt C-språk.
* Ergonomi.
* Se timplanerna 6 a)—d).
6. Timplaner för tekniska läroämnen i årskurserna 3 och 4
a) Maskintekniskt alternativ
Ämne | Årskurs 3 | Årskurs 4 | Summa |
Konstruktion ............. | 5,5 | 5,5 | 11 |
Energi ................... | 2 | 5 | 7 |
Produktion ............... | 3 | 7,5 | 10,5 |
Reglerteknik ............. |
| 4 | 4 |
Elteknik ................. | 2 | 2 | 4 |
Specialarbete ............. |
| 5 | 5 |
Summa | 12,5 | 29 | 41,5 |
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961+ 213
b) Byggtekniska alternativ
Ämne | Årskurs 3 | Årskurs 4 | Summa | |||
Alternativ | Alternativ | |||||
Båda | Ba | Bh | Ba | Bh | ||
Byggteknik .............. | 4 | 2 |
|
| 6 | 6 |
Konstruktion ............. | 6 | 7,5 |
| 4 | 13,5 | 17,5 |
Produktion .............. |
| 5 |
|
| 5 | 5 |
Planering ................ |
| 3 |
| 3 | 3 | 6 |
Anläggning .............. |
|
| 9 | 2 | 9 | 2 |
Geodesi .................. | 1 | _1 |
|
| 1 | 1 |
VVS .................... |
| 1 |
|
| 1 | 1 |
Maskinteknik ............ | 1,5 |
|
|
| 1,5 | 1,5 |
Elteknik ................. |
| 1,5 |
|
| 1,5 | 1,5 |
Summa | 12,5 | 20 | 9 | 9 | 41,5 | 41,5 |
1 Fyra dagars fältmätövningar vid höstterminens början.
c) Eltekniska alternativ
Ämne | Årskurs 3 | Årskurs 4 | Summa | |||
Alternativ | Alternativ | |||||
Båda | Elk | EU | Elk | EU | ||
Ellära ................... | 7 |
|
|
| 7 | 7 |
Elmaterial ............... |
| 3 |
|
| 3 | 3 |
Elektronik ............... | 3,5 |
| 4 | 6 | 7,5 | 9,5 |
Reglerteknik ............. |
| 4,5 |
|
| 4,5 | 4,5 |
Telekommunikation ....... |
|
|
| 7 |
| 7 |
Systemteknik ............. |
|
|
| 4,5 |
| 4,5 |
Elmaskiner ............... |
|
| 7,5 |
| 7,5 |
|
Elanläggning ............. |
|
| 10 |
| 10 |
|
Elkraft .................. |
|
|
| 4 |
| 4 |
Maskinteknik ............ | 2 |
|
|
| 2 | 2 |
Summa | 12,5 | 7,5 | 21,5 | 21,5 | 41,5 | 41,5 |
d) Kemitekniskt alternativ
Ämne | Årskurs 3 | Årskurs 4 | Summa |
Fysikalisk kemi........... | 4,5 |
| 4,5 |
Organisk kemi ............ | 6 |
| 6 |
Biokemi ................. |
| 3 | 3 |
Analytisk kemi ........... |
| 11 | 11 |
Apparatteknik ............ |
| 7 | 7 |
Teknisk kemi ............ |
| 4 | 4 |
Elteknik ................. | 2 |
| 2 |
Specialarbete ............. |
| 4 | 4 |
Summa | 12,5 | 29 | 41,5 |
214
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196
GU föreslår vidare dels att vid undervisningen i vissa ämnen i årskurs 1 klass
skall få delas, dels bestämmelser om delning av klass vid laborationer och
konstruktionsövningar och dels att i vissa fall samläsning skall äga rum. Beträffande
den närmare utformningen av förslaget torde få hänvisas till GU:s betänkande
(GU 9.11.6).
Som förut nämnts betonar GU vikten av att minska ämnessplittringen på
gymnasiet. GU har strävat efter att nedbringa antalet samtidigt lästa ämnen.
En jämförelse i detta hänseende mellan GU:s läroplansförslag samt tidigare läroplaner
och läroplansförslag är av flera skäl vansklig framhåller utredningen (GU
9.11.7). GU anser sig dock kunna konstatera att utredningens förslag i regel i
varje årskurs är något fördelaktigare när det gäller ämneskoncentration.
3.4.1.4 Undervisningens utformning
Som tidigare (bl. a. i 3.1.1) redovisats anser GU att ett gymnasiets viktigaste
mål är att utveckla goda arbetsvanor hos eleverna. Det innebär bl. a. att gymnasiet
skall ge sina elever möjlighet att förvärva en god studieteknik och arbetsträning.
GU framhåller att detta knappast kan ske genom enbart direkta kunskaper
i studieteknik (GU 10.2.1). Det centrala bör enligt GU:s uppfattning
vara att skapa sådana verksamhetsformer att eleven stimuleras att söka sig fram
på egen hand och att förvärvad förmåga till självständigt ställningstagande kommer
till sin rätt. GU vill åstadkomma detta genom en systematisk och stegvis
uppbyggnad av lärogången med ett allt större inslag av självständiga arbetsformer.
GU:s plan för det pedagogiska arbetet innebär, att systemet med läxor
från det ena undervisningstillfället till det andra (dagläxor) successivt ersättes
av s. k. långläxor, vilka i sin tur vidgas till inslag av s. k. betingsuppgifter. I årskurs
3 skall varje elev utföra ett specialarbete under lärares handledning.
GU föreslår att övergången från dagläxor till långläxor skal! ske under loppet
av årskurs 1 i praktiskt taget alla ämnen med undantag för nybörjarspråk, där
övergång till långläxsystemet kan uppskjutas till andra årskursen. Fr. o. m. årskurs
2 skall långläxor med ett redovisningsintervall av en vecka tillämpas generellt
i den mån ej betingsstudium förekommer (GU 10.2.3). GU understryker att
redovisningstillfällena för olika ämnen bör spridas över arbetsveckan så att
eleverna får jämnast möjliga arbetsbelastning. Tillämpningen av långläxesystemet
innebär en förskjutning från klassundervisningen i den vanliga utformningen
mot mer handledande undervisning, vars riktpunkt är att föra in eleverna i
problemställningar, ge direktiv för hur dessa skall angripas och anvisa hjälpmedel
för uppgifter.
Nästa steg i GU:s program för undervisningens utformning utgörs av betingsläsningen
(GU 10.2.4) som utredningen beskriver på följande sätt.
Betinget kan schematiskt uppfattas som en förlängd långläxa, som en tilllämpning
av långläxans teknik på ett något större avsnitt. De ämnen som
215
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
betingsläses uppdelas i avsnitt som spänner över större områden och för vilka
längre studietid ges. Avsnitten (betingen) redovisas i ett sammanhang vid periodens
slut. Betingsläsningens syfte är att hos eleverna uppöva förmågan att mer
självständigt bearbeta och ta ställning till ett förelagt kursmaterial och på egen
hand lösa mer omfattande arbetsuppgifter. Den ökar även möjligheten till mer
individualiserad arbetstakt och fördjupning och ger tillfälle för eleven att friare
disponera sin tid, vilket samtidigt ställer krav på elevens förmåga till arbetsplanering.
Detta studium förutsätter vidare att den nuvarande typen av klassundervisning
till större eller mindre del avlöses av friare former för handledning och
studium inom det ämnet tilldelade timtalet. Den samlade schematiden för ett
ämne fördelas under en betingsperiod på genomgång, handledning, självstudium
och redovisning, varvid en icke obetydlig del av schematiden friställes för elevens
eget arbete.
GU föreslår att betingsläsningen skall förekomma under höstterminen i andra
årskursen i minst ett ämne och under följande terminer i minst två ämnen. Till
en början bör betingsperioderna motsvara ca två veckors vanligt skolarbete.
Med hänsyn till att den totala arbetsbördan i gymnasiet inte skall öka utan i
stället minska anser GU att den ökade självständiga insatsen vid betingsläsning
skall kompenseras genom minskning av elevens lektionstid.
GU framhåller att man inte får bortse ifrån att de individuella förutsättningarna
för att arbeta självständigt växlar. Dispositionen av tillgänglig lektionstid
bör göras med hänsyn härtill. Vissa elever kan ges mera frihet, medan andra kan
behöva mera handledning. GU har särskilt beaktat detta i sitt förslag till anvisningar
i läroplanen.
GU anser att i samband med betingsläsning större krav kommer att ställas
på lärarnas arbetsplanering dels på längre sikt, dels för kortare delar av en
betingsperiod. I läroplansförslaget har därför GU förutsatt att viss del av
lärarnas lektionstid under betingsperioden skall friställas för planeringsarbete.
Beträffande formerna för redovisning av betingen framhåller GU det angelägna
i att inte alltför mycket tid bindes för muntlig redovisning inför alla
elever.
Specialarbete skall enligt GU:s förslag utföras i årskurs 3 av alla elever (GU
10.2.6). Valet av arbetsuppgift bör förläggas till slutet av årskurs 2. GU konstaterar
att specialarbetet har vissa beröringspunkter med det tidigare s. k.
enskilda arbetet. GU lägger stor vikt vid att specialarbetet föregås av en systematisk
träning i den erforderliga arbetstekniken samt därefter följes av en aktiv,
fortlöpande handledning. Sin principiella syn på specialarbetet sammanfattar
GU på följande sätt.
Liksom beträffande betingsstudierna ser GU i specialarbetet ett betydelsefullt
instrument för förnyelse av skolans inre arbete. Specialarbetet ger de största
möjligheterna att realisera ett fritt arbetssätt i grupp eller individuellt och blir
en probersten på undervisningens utformning. Det ger större möjligheter än
betingen att ställa problem och utvälja studiefält oberoende av ämnesgränser.
216
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
Det ger också tillfälle att tillämpa arbetssätt som i stor utsträckning kan anknyta
till vad eleven kommer att möta som naturligt inom arbetslivet och vid
fortsatta studier.
Valet av uppgift för specialarbetet behöver enligt GU:s förslag inte göras inom
lärokursens karaktärsämnen. Uppgiften bör kunna utföras i alla ämnen och
gränsområden mellan ämnen. Specialintressen vid sidan om schemat bör också
få komma till uttryck.
Liksom i fråga om betingsstudierna understryker GU vikten av att de givna
uppgifterna göres beroende av elevens förmåga och tillgänglig tid. Uppgiften
bör vidare inte väljas i ämne, där elevens prestationer är svaga.
GU anser vidare att arbetsuppgifterna i stor utsträckning kan utformas så
att grupparbete blir det normala arbetssättet.
GU understryker betydelsen av kontinuerlig handledning. Läraren skall medverka
härtill i skolan under viss tid. De särskilda »timmar till förfogande» som
GU föreslår, skall bl. a. användas för detta ändamål. Även handledare utanför
den vanliga lärarkretsen skall kunna utnyttjas.
GU anser slutligen att graderade omdömen om elevernas prestationer i specialarbetet
ej skall ges men föreslår att arbetets art och innehåll skall anges i
slutbetyget med viss utförlighet.
GU framhåller att det självständiga arbetet förutsätter att eleverna får träning
i studieteknik. Gymnasiet skall i detta hänseende bygga vidare på grundskolan
(GU 10.2.2). Erfarenheterna från försöksgymnasiet anses visa att den
grundläggande inlärningspsykologiska orienteringen liksom diagnostiseringen
av de individuella studievanorna rönt uppskattning. Studietekniken bör vidare
infogas som ett naturligt element i varje ämne.
På grundval av erfarenheterna från försöksgymnasiet och särskilda undersökningar
föreslår GU bl. a. följande (GU 10.2.2).
Vid studiernas början bör eleverna erhålla information särskilt om gymnasiets
organisation och arbetsformer under en särskild introduktionsdag. Härvid presenteras
också skolans lokaler samt gymnasiets olika elevvårdande organ och
deras uppgifter. Introduktionsdagen skall även omfatta grundläggande iulärningspsykologisk
orientering, som sedan fortsättes under timmar till förfogande.
Den studietekniska träningen skall i övrigt inte begränsas till diverse studietekniska
detaljer utan ta sikte på elevernas totala anpassning i studiesituationen.
De särskilda studietekniska problemen för olika ämnesgrupper skall behandlas
i anslutning till de olika ämnena. Den intensifierade och individualiserade
träningen i studieteknik förutsätter en indelning i mindre grupper än hel
klass. GU föreslår därför delning av klass i årskurs 1 under sammanlagt 4 veckotimmar,
benämnda grupptimmar, avsedda för en individuellt präglad handledning
i studieteknik. En grupptimme förläggs till svenska, en till ämnesgruppen
historia/samhällskunskap, en till engelska/B-språk och en till ämnesgruppen
217
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
fysik/kemi alternativt naturvetenskap eller företagsekonomi. GU betonar att
grupptimmarna ej är avsedda för ytterligare stoffinlärning.
I samband med undervisningens utformning diskuterar GU även från principiella
synpunkter hjälpmedlens roll i undervisningen (GU 10.4). Utöver hjälpmedlens
uppgift att konkretisera undervisningen framhåller GU särskilt möjligheten
att med användning av lämpliga hjälpmedel främja friare arbetsformer.
Bl. a. anser GU att det tryckta studiematerialet bör ges en sådan utformning
att det aktiverar eleven till ett självständigare ställningstagande till stoffet.
Vidare bör i ökad omfattning sådant material utnyttjas som kan bearbetas utan
lärarens kontinuerliga stöd, t. ex. brevkurser och programmerade läroböcker.
GU förutser att hjälpmedlen i framtiden i viss utsträckning kan komma att
ersätta insatser av lärare. En elev som följt mindre studiekurs kan t. ex. komplettera
ett bortvalt ämne genom att under skolans uppsikt studera en brevkurs.
Även i den reguljära undervisningen kan hjälpmedel komplettera och
delvis fylla lärarens uppgifter. GU framhåller t. ex. betydelsen av skol-TV i
detta sammanhang.
GU konstaterar att provens uppgift är att vara ett hjälpmedel för planeringen
av undervisningen och att bidra till att kontrollera uppnådda resultat
(GU 10.5). Vad som främst bör bli föremål för kontroll är enligt GU:s mening
elevernas omdöme och skicklighet att använda sina kunskaper och färdigheter.
Därför bör memoreringen inte kontrolleras i större utsträckning utan sådan
kontroll bör i betydande omfattning kunna överlåtas på eleverna själva.
För att tillfredsställande kunna planera undervisningen behöver läraren s. k.
diagnostiska prov. Dessa har till uppgift att klarlägga elevernas svårigheter i
olika delar av kursen. GU framhåller att särskild uppmärksamhet bör ägnas
sådana partier av ett ämne som utgör en nödvändig förutsättning för undervisningen
i andra delar av ämnet. Diagnostiska prov behövs enligt GU:s uppfattning
också i orienteringsämnen. Behovet härav ökar då undervisningen inriktas
på förståelse av samband och redovisning av större sammanhang. Vid utformningen
är det av särskild vikt att i första hand se till att proven speglar för
ämnet väsentliga mål.
GU framhåller att enbart muntliga prov skulle, när det gäller större elevgrupper,
ta orimligt lång tid i anspråk. Ett effektivare och snabbare sätt är att
skaffa sig upplysningarna genom skriftliga diagnostiska prov. Olika provtyper
bör kunna användas, men GU finner det troligt att det är fördelaktigast med
prov till vilka kan ges entydiga svar, dvs. den typ av prov som i anglosaxisk
litteratur brukar betecknas »objcctive tests». Fördelarna med dessa prov är
enligt GU:s mening att eleverna kan ges tillfälle att besvara många frågor och
att proven ofta är mycket lätträttade. Då dessa prov är svåra att konstruera,
förmodar GU att de endast kommer att kunna användas i begränsad omfattning.
GU betonar vidare att kravet på provens kvalitet måste ställas högt och
garanteras genom sakkunnig prövning.
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
För bedömning av möjligheten att använda prov med entydiga svar på gymnasiet
har GU låtit utarbeta exempel på dylika prov. Dessa är emellertid inte
slutbearbetade och har t. ex. inte utprövats och standardiserats. GU föreslår att
dessa provexempel överlämnas till skolöverstyrelsen för vidare bearbetning
och försöksverksamhet.
GU finner det angeläget att kunskapskontrollen utformas på sådant sätt att
ej för lång tid bindes till skrivningar eller muntliga förhör. En rättvis bedömning
kräver å andra sidan att varje elev får ge prov på sina kunskaper och färdigheter
vid ett flertal tillfällen under läsåret. Tack vare de senare årens utveckling
i fråga om olika metoder för kunskapsredovisningar bör det enligt GU:s
mening finnas goda möjligheter att förverkliga detta program.
Förslaget om skriftliga prov finner GU i vissa avseenden avvika från av skolöverstyrelsen
utfärdade rekommendationer i fråga om vissa typer av skriftliga
prov — s. k. lappskrivningar. GU framhåller emellertid att de inskränkningar
i användningen av sådana prov som skolöverstyrelsen rekommenderat är motiverade
av ett rådande överdrivet bruk av prov av dålig konstruktion. De skriftliga
prov som nu rekommenderas har däremot enligt GU:s mening goda förutsättningar
att motsvara målsättningen för gymnasiets undervisning.
I GU:s förslag har även behovet av muntliga förhör i olika former beaktats
liksom inslag av skriftliga prov av mer traditionell typ, t. ex. i uppsatsform.
GU anser det emellertid synnerligen angeläget att den totala tiden för muntliga
och skriftliga prov nedbringas till förmån för det egentliga undervisningsarbetet.
Åtskilliga av de längre skrivningarna bör sålunda minskas i antal och flertalet
prov förläggas till ämnenas egna timmar.
Frågan om centralt utgivna skriftliga prov som hjälpmedel för betygsättningen
liksom frågan om central framställning av prov behandlas senare (6.2.1.1
respektive 8.1.1.1).
3.4.1.5 SIcolsocial verksamhet
GU understryker vikten av olika elevvårdande åtgärder och hänvisar till att
sådana åtgärder blir speciellt nödvändiga med hänsyn till den vidgade rekryteringen
till gymnasiet. GU erinrar vidare om att detta synsätt godtagits för
grundskolan samt anser att de skolsociala anordningarna bör förstärkas i gymnasiet
(GU 14.1).
GU understryker att den successiva differentieringen av gymnasiet förutsätter
en fortlöpande studie- och yrkesorientering genom hela gymnasiet (GU 14.2).
Ett särskilt program föreslås därför för denna del av gymnasiets verksamhet.
Det omfattar huvudmomenten studieorientering, yrkesorientering, anlagsorientering
och enskild vägledning.
I första årskursen läggs tonvikten dels vid den allmänna introduktionen i
gymnasiet, dels vid det förestående valet av studieväg i årskurs 2. Med hänsyn
till att differentieringen inom den tekniska studiegången börjar fr. o. m. års
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
219
kurs 3 flyttas för denna studiegång en del av den senare delen av programmet
till andra årskursen. Den grundläggande yrkesorienteringen avser att förbereda
eleverna för val av fortsatt utbildningsväg eller yrkesverksamhet efter gymnasiet.
Inom ämnet samhällskunskap bör därvid i årskurs 1 ingå den generella
yrkesorienteringen, vars uppgift är att dels ge eleverna ett vidare perspektiv
på yrkesutövningen som funktion i samhällslivet, dels förbereda andra former
av yrkesorientering.
Denna generella information skall sedan fördjupas, aktiviseras och konkretiseras
i speciell yrkesorientering som börjar i årskurs 2. GU betraktar det som
värdefullt att försök göres med att samla verksamheten till en vecka i andra
årskursen. Syftet med denna vecka är att ge eleverna tillfälle att — genom
studiebesök på arbetsplatser, intervjuer och genom andra arrangemang inom
eller utom skolan — närmare sätta sig in i de yrken eller yrkesområden som
de intresserar sig för (GU 14.2.3.2). Även om anordningen med en sådan speciell
yrkesorienteringsvecka ej tillämpas skall dock elev under alla förhållanden
kunna erhålla ledighet från undervisningen för att under någon dag erhålla mer
omfattande information.
I tredje och för teknisk lärokurs även i fjärde årskursen blir inriktningen starkare
på det förestående utbildnings- och yrkesvalet. Den enskilda orienteringen
får först då rent yrkesvägledande karaktär. Ofta bör den avse utbildningsplanering.
Ett nära samarbete med arbetsmarknadsverket förutsättes. Det bör också
finnas möjlighet till grundligare anlagsundersökningar i individuella fall.
Under rubriken elevvård (GU 14.3) behandlar GU åtgärder som är att hänföra
till skolläkar verksamhet, skolpsykolog verksamhet, disciplinfrågor, hjälp och
råd i personliga frågor, studiehjälp samt elevernas föreningsliv och självstyrelse.
Disciplinfrågorna liksom behovet av befattningshavare för den elevvårdande
verksamheten (GU 14.4) behandlas i det följande under avsnitten 6.2.1.3 respektive
7.3.1.
GU understryker betydelsen av att skolans olika befattningshavare samverkar
i den elevvårdande verksamheten. Således har skolläkare, skolsköterskor
och skolpsykologer viktiga uppgifter i samband med studie- och yrkesvägledningen.
GU fäster även stor vikt vid att elevernas fritidsverksamhet och annan självverksamhet
uppfattas som komplement till undervisningen. Eleverna bör också
på olika sätt kunna medverka vid utformningen av skolans verksamhet. Särskilt
bör elevrådet härvid kunna spela en viktig roll.
Med hänvisning till 1962 års studiehjälpsutredning tar GU inte upp frågan
om studiesocialt stöd.
GU har också framfört vissa allmänna synpunkter på specialundervisningen
i gymnasiet och dess organisation. Någon utredning angående behovet härav
har emellertid ej framlagts. GU föreslår att skolöverstyrelsen får i uppdrag att
utreda denna fråga och framlägga därav föranledda förslag (GU 9.15).
220
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
3.4.2 Yttranden
I yttrandena över tim- och kursplaner har naturligen de enskilda ämnenas
innehåll och omfattning kommit att tilldra sig störst intresse. Materialet är
utomordentligt rikt och kan givetvis endast i största korthet redovisas här. Det
blir emellertid av betydande värde vid den bearbetning av GU:s läroplansförslag
som det vid bifall till propositionen ankommer på skolöverstyrelsen att
slutföra.
Bland GU:s principiella utgångspunkter vid konstruktion
av tim- och kursplaner har frågan om antalet schemabundna
veckotimmar särskilt uppmärksammats. Förslaget att reducera timtalen
tillstyrkes praktiskt taget allmänt, och till de synpunkter GU i detta sammanhang
anfört beträffande elevernas arbetsbörda ansluter sig ett stort antal remissinstanser.
Man anser sålunda att arbetsbördan måste minska och understryker
samtidigt GU:s påpekande att arbetsbördan kan ha olika tyngd för olika elever
inom samma lärokurs.
Skolöverstyrelsen framhåller i anslutning härtill att pressen på eleverna i
många fall snarare beror på elevernas höga krav på sig själva och strävan att få
konkurrenskraftiga betyg än på skolans krav i och för sig. Vidare bidrar till de
individuella variationerna inte bara skiftande begåvning utan också en rad
andra faktorer, exempelvis den mer eller mindre goda och stimulerande arbetsmiljö
hemmen erbjuder. Med all rätt framhåller GU, att skolan inte ensam får
lägga beslag på elevernas disponibla tid, lika litet som den ensam kan ge dem
den orientering och de kunskaper de behöver.
Överstyrelsen finner vidare GU:s förslag om veckotimtalen väl avvägda och
motiverade. Att antalet schemabundna timmar minskar från 34 till 32 och 30
under årskurserna 1—3 är en rimlig konsekvens av den grundläggande principen,
att till gymnasiets viktigaste uppgifter hör att lära och träna eleverna att arbeta
självständigt. I sammanhanget framhåller överstyrelsen att det är ett lyckligt
grepp att eleverna bereds möjlighet att inom ganska vida gränser individuellt
öka och minska arbetsbördan genom utökade respektive minskade studieprogram.
TCO framhåller beträffande de principiella utgångspunkterna för läroplanens
konstruktion att de argument, som GU framfört för föreslagna ändringar, är
bärande och anser det särskilt angeläget att elevernas arbetsbörda på avsett
sätt minskas. Det framstår nämligen som viktigt att gymnasieeleverna får tid till
aktivitet även utöver studierna, t. ex. i föreningsarbete. Organisationen understryker
därför att den minskade arbetsbördan måste få komma till uttryck inte
bara i sänkt veckotimtal utan också vid avvägningen av innehållet inom de
olika kurserna.
På några håll har man velat gå längre i reduktion av timtalet än GU föreslagit.
Sålunda anför kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, följande.
221
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Med tanke på att eleverna måste få tillfälle till egna studier i väsentligt
högre grad än i det nuvarande gymnasiet vill kollegiet förorda ytterligare
minskning åtminstone i årskurs 3 — inom de ekonomiska och tekniska
lärokurserna företrädesvis i fackämnen, i övriga lärokurser i orienteringsämnena.
Endast en ordentlig timplansreduktion kan garantera, att eleverna
verkligen får sammanhängande tid till fördjupade studier i några ämnen.
Av dem som tillstyrkt reduktionen framförs åtskilliga synpunkter på förutsättningar,
som måste vara uppfyllda, om dess syften skall uppnås. Sålunda
anses att en generell timtalssänkning kommer att ställa höga krav på lärarnas
kompetens och förmåga att omsätta det nya gymnasiets intentioner i praktiken.
Intentionerna kan också äventyras, framhålles det, om inte kraftig upprustning
sker av lokaler, bibliotek och hjälpmedel.
I vissa yttranden framföres den uppfattningen att en sänkning av timtalet
inte garanterar en minskad arbetsbörda om kraven på undervisningens resultat
skall upprätthållas. Man ifrågasätter om inte en förskjutning av arbetet från
lektionstid till övrig tid kan komma att ske så att det stora flertalet elever får
en ökning av den totala arbetsbördan.
Enligt historisk-filosofiska sektionen i Uppsala hotar timtalsreduceringen att
medföra en viss minskning av den allmänna kunskapsnivån och kan, ehuru i
sig själv ofrånkomlig, leda till en för universitetsstudier menlig sänkning av
kunskapsnivån.
I några yttranden ifrågasättes eller föreslås en ökning av veckotimtalen inom
vissa lärokurser, främst den tekniska, där man särskilt värnar om fackämnenas
ställning.
LO anser liksom GU att den schemabundna tiden i det nuvarande tekniska
gymnasiet är för stor. Eftersom LO önskar att fler timmar anslås åt tekniska
ämnen men inte vill minska i andra ämnen, vill LO ifrågasätta möjligheten av
att timtalet ökas inom den tekniska lärokursen så att samtliga årskurser skulle
omfatta 34 veckotimmar, varigenom ytterligare sex veckotimmar skulle kunna
användas för tekniska ämnen. Samma timtal önskar Sveriges hantverks- och
industriorganisation samt Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.
De två sistnämnda organisationerna anför följande.
Organisationerna delar utredningens uppfattning att nuvarande arbetsbörda
i gymnasiet i regel är alltför stor och att den bör kunna reduceras. Däremot
anser de det icke vara självklart att veckotimmarnas antal behöver vara just det
av utredningen föreslagna och ej heller lika i alla lärokurser. Även om veckotimmarna
i kurser där så anses erforderligt skulle fastställas till 34 i varje årskurs
torde inga vådor från medicinsk eller pedagogisk synpunkt framträda i synnerhet
som den tekniska utbildningen innehåller en mängd laborativa och andra
moment med annat arbetssätt än de traditionella lektionernas. Erinras kan även
om det förhållandet att fackskolorna föreslås få 35 veckotimmar i varje årskurs.
För den tekniska lärokursen skulle en timplan med 34 veckotimmar i varje årskurs
förena en begränsning av den schemabundna arbetstiden i förhållande till
nuläget med ökad möjlighet att hålla kunskapsstoffet uppe på önskad nivå.
Att hemarbetet i någon mån påverkas torde icke ändra bedömningen.
222
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Överstyrelsen för yrkesutbildning anför:
GU redovisar inte några preciserade motiv för sina förslag till just dessa
timtal. Om man beaktar olika synpunkter, kan avvägningen i vissa fall böra bli
en annan. En utökning av timtalet kan sålunda vara befogad för att bereda plats
för ämnen, som är av betydelse för utbildningen, men som icke kommit med i
de förslag, som utredningen framlagt.
Sveriges handels gymnasiers riksförbund anför följande.
Det framgår ej av betänkandet, varför GU stannat just för de nämnda timtalen,
som därför verkar något godtyckligt valda. Detta leder till att man kan
överväga, om ej ett annat timtal bör vara att föredra, om man därigenom kan
ge utrymme för ytterligare något ämne som bör ingå i utbildningen.
Förslaget om timmar till förfogande har inte mötts av några invändningar
utan tillstyrkes tvärtom livligt av många av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan. Några remissinstanser har dock velat något reducera det av
GU föreslagna timtalet för att härigenom bereda ökat utrymme åt vissa ämnen.
Skolöverstyrelsen framhåller att anordningen kan bli av stort värde om den
rätt utnyttjas för de syften GU skisserat. Moment, som eljest knappast skulle
komma till sin rätt, kan få plats inom schemats ram och lokala krafter och förutsättningar
bidra till att göra undervisningen rikare och mer nyanserad, understryker
överstyrelsen. Timmarna till förfogande erbjuder också speciellt goda
möjligheter att använda skiftande undervisningsformer i avdelningar av växlande
storlek. Överstyrelsen finner den tid, som anslagits för timmarna, rimlig
under förutsättning att den ograverad får användas för de angivna ändamålen.
I fråga om ämnesstoffets organisation delar remissinstanserna
genomgående GU:s uppfattning att ämnessplittring och dubbelläsning skall undvikas.
Åtskilliga remissinstanser ställer sig också positiva till GU:s förslag om
koncentration inom årskurserna. I några yttranden framhålles dock att
den förordade koncentrationen kan innebära svårlösta schematekniska problem,
att gapen i undervisningen kan bli alltför stora samt att samverkan med andra
ämnen försvåras. Läroverkslärarnas riksförbund anser att koncentrationen inte
bör göras obligatorisk utan bör anpassas till de lokala omständigheterna.
Vad GU anfört om vikten av att lärarna planerar sin undervisning så att
samverkan kommer till stånd mellan de olika ämnena har föranlett kommentarer
i en del yttranden.
Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.
Med den samverkan över ämnes- och schemagränser, som skall prägla det nya
gymnasiet, blir en långsiktig planering under nära samråd bl. a. mellan olika
lärare speciellt viktig. Gemensamma ämneskonferenser måste spela en större
roll än hittills och klasskonferensen inte minst bli ett forum för samordning av
kursmoment och metodik, givetvis utan att dess allmänt elevvårdande uppgifter
därför får eftersättas. Särskilt innan lärarna hunnit bli förtrogna med de nya
arbetsformerna, har denna planering en avgörande betydelse, som inte får un
-
Kungl. Maj:U proposition nr 171 år 1964 223
danskymmas av det i och för sig befogade påpekandet hos GU, att lärarens
uppgdt främst är att undervisa.
Läroverkslärarnas riksförbund delar GU:s synpunkter på samverkans uppgifter.
Förbundet konstaterar dock att GU:s läroplansförslag uppvisar brister
beträffande den horisontella samverkan. Förbundet framhåller vidare att de nya
arbetsformerna kräver flera konferenser av såväl informell som formell art för
planläggning av undervisningen på längre sikt, för integration med andra ämnen
samt för samverkan med andra ämnen och samverkan med andra lärare. Även
om för den enskilde läraren och för undervisningen mycket kan vinnas härigenom,
innebär allt detta enligt förbundets mening en ytterligare belastning för
läraren.
GU:s förslag att sammanföra stoff från nu skilda ämnen till ett och samma
ämne, stundom betecknat som blockämne, diskuteras i åtskilliga yttranden
och möts i vissa fall av betänkligheter. Bl. a. anses otillräcklig lärarkompetens
innebära en risk för tankens förverkligande.
o Skolöverstyrelsen ansluter sig till skapandet av blockämnen men anser att en
sådan sammanslagning av olika moment icke kan genomföras utan svårigheter
och risker. Överstyrelsen anför härom följande.
I varje fall kan man inte, innan lärarna hunnit få en mot det nya stoffet
svarande utbildning, bortse från risken, att de delar av kursen, med vilka de
själva känner sig minst förtrogna, kan komma att få en vtlig behandling. Till
en sådan kan de dessutom lockas av ett stoff, som förefaller dem alltför stort
i förhållande till det disponibla timtalet.
ICO hälsar med tillfredsställelse GU:s strävan att integrera och samordna
stoffet till större enheter och ämnesblock och anser att ämnessplittringen härigenom
bör kunna effektivt motverkas samtidigt som man ger möjlighet till en
mer funktionell undervisning. Organisationen framhåller dock att lärarfrågan
måste lösas på ett tillfredsställande sätt för att tankarna bakom förslaget skall
kunna realiseras.
Sveriges köpmannaförbund ställer sig i viss utsträckning tveksamt till ämnesintegrationen
och anför följande.
Ämnesintegration är enligt förbundets mening en utmärkt anordning på sådana
stadier, i vilka eleverna redan bibringats grundläggande kunskaper, men bör
med största försiktighet användas i de stadier och för de ämnen, i vilka grundkunskaper
meddelas. Därför borde ämnesintegration tillgripas alldeles särskilt
under tredje årskursen i gymnasiet men i övriga årskurser endast användas med
stor urskillning.
Bland mera allmänna synpunkter på läroplansförslagct kan vidare
framhållas att GU:s intentioner att modernisera och internationalisera ämnesstoffet
hälsas med tillfredsställelse. Man anser emellertid inte att tankarna
genomgående återspeglas i skilda ämnen.
Flertalet av dom som yttrat sig anser vidare att kursplanerna är alltför
ambitiöst utformade. Vissa remissinstanser anser att avnämarintressena blivit
224 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 19G1
alltför väl tillgodosedda medan andra — såsom redan angivits — funnit att utrymmet
för ämnen av särskild betydelse för avnämarna blivit för litet.
Vad GU anfört om behovet av överarbetning av läroplansförslaget understrykes
i flera yttranden. Från universitetslärarhåll framhålls önskvärdheten
av att experter från universiteten medverkar i det fortsatta läroplansarbetet.
Skolöverstyrelsen ger i sitt utlåtande en sammanfattning, som avser saväl
GU:s som FU:s förslag, i vilken överstyrelsen beträffande läroplanerna anför
bl. a. följande.
Vad angår förslagen till läroplaner finner överstyrelsen, att de på ett konsekvent
och ändamålsenligt sätt förverkligar de mål som uppställts för de^bada
skolformerna. I anvisningarna för undervisningens utformande föreslås sådana
undervisningsformer och arbetssätt som avser större variation i metod och möjlighet
för eleverna att på ett mer självständigt sätt än tidigare inhämta kunskaper
och planera det egna arbetet.
Förslagen till de enskilda ämnenas kursplaner innebär genomgående en modernisering
av stoffet och en omgruppering av innehåll mellan ämnena i syfte att
ge en mer sammanhållen och bättre överblickbar kunskap. De generella synpunkterna
på undervisningens utformning har på ett väl genomfört och följdriktigt
sätt kommit att prägla de enskilda ämnena, där undervisningen föreslås
så utformad, att avvägningen mellan olika undervisningsformer, mellan lärarens
kunskapsmeddelelse och handledning a ena sidan och elevernas självständiga
verksamhet å den andra tillgodosetts.
Den höga ambitionsnivån har betonats. Det har stundom understrukits, att
den skulle vara alltför hög. Delvis torde denna uppfattning bero på att man
förutsatt en väsentligt mer ingående behandling av vissa moment, än utredningarna
avsett, eller räknat med fullständig täckning av ett fält, som i vissa delar
tänkts belyst genom exempel. Den roll skiftande grupp- och individualuppgifter
måste få spela tycks inte sällan ha förbisetts. I vissa fall där stoffet ter sig alltför
omfattande, kan en något annan utformning dock behöva övervägas. En viss
koncentration av stoffmängden bör kunna utföras i det fortsatta läroplansarbetet.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anför följande.
De utförliga läroplansförslagen utgör enligt överstyrelsens uppfattning en
mycket god grund för vidare bearbetning. Ett allmänt intryck synes dock vara,
att de kanske i vissa avseenden syftar något för högt med hänsyn till den tid,
som står till förfogande.
Universitetslärarförbundet anser att målsättningen i många fall satts så högt
att den måste anses orealistisk och därför maste bli föremal föi omprövning i
syfte att ge planerna ett mera verklighetsbetonat innehåll med hänsyn till
elevernas förmåga och de olika ämnenas timtal. Förbundet anför vidare följande.
I förevarande sammanhang finns anledning påpeka att GU i manga fall
föreslår ett ökat inflytande för skolmyndigheterna beträffande den akademiska
lärarutbildningen. Då det däremot gäller grundutbildningen innebär utredningens
förslag minskade möjligheter för representanter för den högre undervisningen
att göra sin stämma hörd. I anledning härav vill förbundet bestämt
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
225
hävda att de bästa garantierna för ett gott helhetsresultat skapas genom ett
ömsesidigt samarbete och samråd mellan företrädare för den högre och lägre
undervisningen.
Enligt Läroverkslärarnas riksförbunds mening är det nödvändigt att läroplanerna
bearbetas så att de får ett realistiskt innehåll och en bättre anpassning
till de olika ämnenas timtal.
Folkpartiets ungdomsförbund anför följande.
Det är en allvarlig brist i läroplansbetänkandet att man inte i större utsträckning
än vad som skett angivit de ungefärliga proportionerna mellan de olika
föreslagna momenten. Först med en sådan ungefärlig uppskattning som bakgrund
är det möjligt att ange om läroplanen förefaller tillfredsställande eller inte.
Förbundet vill emellertid som sin allmänna uppfattning deklarera att läroplanerna
i ett flertal ämnen — främst moderna språk samt historia — förefaller
synnerligen pressade, om det stoff som är föreslaget skall ingå i undervisningen.
Yttrandena om kurs- och timplaner i de olika ämnena är till
stor del av mer speciell karaktär och berör frågor av sådan natur att beslut inte
erfordras av riksdagen.
GU:s uppläggning av ämnet svenska såsom ett av kärnämnena i läroplanen
anses i allmänhet vara tillfredsställande även om detaljkritik framförs.
Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.
Svenskan har goda förutsättningar att i den meningen bli ett samlande ämne,
att det erbjuder rika möjligheter till naturlig samverkan i olika riktningar, bl. a.
med moderna och klassiska språk, jämförande språkkunskap, religionskunskap,
historia, filosofi, psykologi, konst- och musikhistoria. Det samspel, som förutsätts
mellan å ena sidan historia och å andra konst- och musikhistoria, måste
omfatta även svenska. Lika givet är, att ämnet genom sin inriktning på människokunskap
och problemdebatt och genom studiet av bibliska texter som
litteratur kommer att ge anknytningspunkter till ämnena psykologi, filosofi
samt religions- och livsåskådningskunskap.
Modersmålslärarnas förening anför följande.
Föreningen understryker kraftigt den särställning, som svenskan i sin egenskap
av intcgrationsämne intar i skolans undervisning framför övriga ämnen och
som den genom sin personlighetsfostrande uppgift i särskilt hög grad tilldelats.
En avsevärd inskränkning av litteraturstudiet, vilken skulle bli det praktiska
resultatet av den föreslagna timtalssänkningen, kan inte föra till det samlade
slutmål för svenskämnet, som GU själv tycks vilja sätta upp.
Att stor vikt lagts vid den språkliga delen av ämnet med praktiska övningar
i bl. a. muntlig och skriftlig framställning hälsar många med särskild glädje.
Från bl. a. fackliga organisationer och från universitetshåll poängteras betydelsen
av att eleverna lär sig uttrycka sig korrekt, vårdat och klart i tal och skrift
samt att deras färdigheter att i studie- och informationssyfte tillgodogöra sig
8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G1 saml. Nr 171
226
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196Tf.
framställningar av olika slag uppövas. I några fall anses utrymmet för grammatikstudier
för litet. Då det gäller litteraturkursen uttalar många att kursen
är för omfattande i relation till föreslagna timtal.
Vissa moment bedöms som speciellt arbetskrävande eller splittrande för ämnets
enhet, t. ex. argumentationsanalys, tal- och röstvård och filmkunskap.
Filmkunskap borde säger man föras till annat ämne. Beträffande litteraturstudiet
anser flera remissinstanser att man ännu mer än som föreslagits skall behandla
moderna och utländska författare.
Vissa instanser anser att det historiska perspektivet, som enligt GU bör beaktas
vid studiet av samhälls- och kulturaktiviteter, undertryckts för litteraturens
vidkommande, genom att äldre epokers litteratur hänvisats till bl. a. historia.
Modersmålslärarnas förening finner, att litteraturstudiet, även om det sker i
omdisponerad form, icke tål någon inskränkning i förhållande till nuläget. Det
skulle helt strida mot de krav på skolans personlighetsfostrande verksamhet,
som med rätta satts som ett av dess väsentligaste mål.
Beträffande ämnet svenska på ekonomisk lärokurs anser Sveriges handelsgymnasiers
riksförbund att lärokursens behov icke tillräckligt beaktats:
Det är i högsta grad angeläget att studierna i affärsspråk och då framför allt
affärskorrespondens påbörjas tidigare än som föreslagits, helst redan under vårterminen
i årskurs 1. Mycket av stoffet i affärskorrespondens är av så elementär
art, att det som hittills med fördel kan förläggas till lägre årskurser.
De föreslagna timtalen i svenska inger oro hos några och anses av
flera remissinstanser vara för låga i relation till kursomfånget och även med
hänsyn till att ämnet skall vara ett för alla lärokurser centralt ämne.
Skolöverstyrelsen anför följande.
Med hänsyn till det rika stoffet i ämnet svenska och till det utrymme, som
rimligtvis måste ägnas moment som studieteknik, dramatik och filmkunskap,
är den tid som tillmätts det knapp. Enligt den föreslagna kursplanen blir den
språkliga sidan relativt väl tillgodosedd, och även den moderna litteraturen får
en något starkare ställning än tidigare. Däremot har de ofta framförda önskemålen
om ökat utrymme åt den utomnordiska litteraturen knappast beaktats.
Överstyrelsen finner detta beklagligt, bl. a. med hänsyn till de globala perspektiv
gymnasiet i vår tid borde ge sina elever.
Trots de skäl som ovan anförts är det enligt överstyrelsens uppfattning knappast
möjligt att generellt ge ökat utrymme på schemat åt svenska utan att
överskrida de totala timtal, som accepterats som ett maximum.
Modersmålslärarnas förening motsätter sig på det kraftigaste den föreslagna
alltför omfattande timtalssänkningen i ämnet svenska och yrkar på samma timtal
på samtliga lärokurser inom gymnasiet.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att timantalet i svenska bör vara detsamma
på ekonomisk lärokurs som på samhällsvetenskaplig och föreslår, att
antalet veckotimmar i årskurs 2 av ekonomisk lärokurs ökas med en, vilket bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961). 227
kunna ske genom att antalet veckotimmar i maskinskrivning i årskurs 2 minskas
med en.
Målet för undervisningen i moderna språk tillstyrkes oreserverat av
bl. a. skolöverstyrelsen som starkt understryker vikten av att målet blir gemensamt
och att inriktningen på speciella färdigheter icke får utmynna i specialisering
av språkstudierna. TCO anför följande.
TCO finner, att de allmänna riktlinjerna för undervisningen i moderna språk
enligt GU:s förslag i allt väsentligt tillgodoser önskemålen om en modern och
ändamålsenlig språkundervisning, där de praktiska färdigheterna sätts i första
rummet. Det är också angeläget att anvisningarna i läroplanen för det nya
gymnasiet ges en sådan slutgiltig utformning att just den inriktningen mycket
klart betonas. I de blivande lärarnas språkutbildning och metodiska skolning
måste denna grundläggande princip vara vägledande.
De flesta som uttalat sig har kommenterat de olika lärokursernas språkundervisning
och framför allt har man då yttrat sig över språkens föreslagna ställning
på ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Flera instanser anser att
den föreslagna språkundervisningen kommer att ge en otillräcklig grund för
fortsatta akademiska studier. Detta framhålls av bl. a. vissa universitetsmyndigheter.
Andra remissinstanser anser att språken bör ges en starkare ställning
främst med tanke på kommunikationsfärdigheternas ökade betydelse. För befrämjande
av dessa färdigheter anser den ekonomiska fakulteten i Lund att de
grammatiska kunskaperna bör mer betonas:
Om emellertid den grammatikaliska grunden är dålig, kommer vederbörande
kanske aldrig att skriftligt eller muntligt behandla språket korrekt. Detta förtjänar
särskilt framhållas, därför att den åsikten har framförts, att praktiska färdigheter,
exempelvis i att konversera och förstå, är viktigare än att behärska språket
skriftligt.
Även större konsistoriet i Uppsala hävdar att språkens ställning måste stärkas
samt anför därvid följande.
Goda språkkunskaper är en nödvändig förutsättning både för god allmänbildning
och specialistutbildning. De ökade internationella kontakterna gör, att
man ur allmänbildningens synpunkt måste skärpa kraven på språkkunskaper.
Den nuvarande standarden bland de akademiskt utbildade är långt ifrån tillfredsställande
och har skapat svårigheter när det gäller att rekrytera personal
till internationella tjänster. På samma sätt är goda språkkunskaper en förutsättning
för alla högre studier och för specialistutbildning.
Beträffande den ekonomiska lärokursens språkstudier framhålles i några yttranden
att affärskorrespondens bör beredas större utrymme än som föreslagits.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser sålunda att en viss förskjutning bör
äga rum mot ökat utrymme för handelskorrespondens och föreslår därför, att
elever på ekonomisk-språklig specialisering erhåller två veckotimmar handelskorrespondcns
och två veckotimmar annan språkundervisning i årskurs 3.
228
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U
Samläsningsmöjligheterna med andra lärokurser torde ej behöva minskas därigenom
anför överstyrelsen.
Även Svenska samfundet för affärsutbildning och Sveriges handels gymnasiers
riksförbund anser att affärskorrespondensen inte beretts tillräckligt utrymme
och enligt riksförbundet skulle den föreslagna uppläggningen innebära, att eleverna
på det ekonomisk-språkliga alternativet blir tvungna att avsevärt komplettera
sin utbildning med utländskt affärsspråk. Undervisningen i affärsspråk
bör tilldelas ett betydande utrymme och helst vad engelska och B-språket beträffar
påbörjas under vårterminen i årskurs 1.
Om GU:s förslag beträffande det antal språk som bör erbjudas
gymnasisterna råder mycket delade meningar. Från flera håll, bl. a. av
Sveriges allmänna exportförening, betonas angelägenheten av att större möjlighet
beredas eleverna att lära andra moderna språk än de hittills vanliga. Särskilt
nämnes då ryska och spanska.
Många remissinstanser anser däremot att valmöjligheterna gjorts för stora
och kan medföra en splittring, som blir till skada för språkkunskapernas kvalitet.
Svårigheter med schemaläggning framföres också i några yttranden som ett
skäl till att begränsa valmöjligheterna.
De språk man framför allt anser överflödiga med hänsyn till avnämarkraven
är italienska och portugisiska.
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund har följande mening.
Vägande skäl kan inte anföras för att ge portugisiskan och italienskan ställning
som gymnasiespråk. Dessa språk har dessutom för närvarande en mycket
svag ställning vid universiteten och möjligheterna att skaffa kompetenta lärare
torde därför vara nära nog obefintliga för ganska lång tid framåt.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund berör också finskans ställning
och anför följande.
Det kan ifrågasättas om valfriheten inte i många fall blir illusorisk med denna
stora uppsättning. Förbundet menar att behovet av att gymnasiet skall erbjuda
undervisning i portugisiska och finska inte är styrkt och förox-dar därför att
undervisning i dessa ämnen ej meddelas i gymnasiet.
TCO framhåller behovet av en förstärkt ställning för franska språket. Däremot
ställer sig organisationen tveksam till om så många övriga alternativ som
GU tänker sig behöver bjudas i gymnasieutbildningen. En viss återhållsamhet
kan på den punkten vara att förorda, för att inte tillgängliga resurser i fråga om
språkutbildningen skall splittras, anför TCO, som också anser, att ett alltför
stort utbud av alternativ kan särskilt bereda svårigheter på de mindre gymnasieorterna.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till GU:s förslag men fi-amhåller:
Mot principen om ett fritt val kan anföras att det kan medföra en snedvridning
mot »populära» eller lätta språk till nackdel för sådana språk som den allmänna
samhällsnyttan kräver. Med nuvarande arbetsmarknadsinformation och
med den ökade studie- och yrkesorientering som det nya gymnasiet kommer att
erbjuda syns denna invändning dock vara mindre väsentlig.
229
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964
Överstyrelsen jör yrkesutbildning anser det väsentligt med goda kunskaper i
om möjligt minst två språk. Förutom i engelska, tyska och franska bör undervisning
i första hand meddelas även i spanska och ryska.
De stora möjligheterna att välja mellan olika språk kommer enligt många
att medföra, att goda kunskaper i engelska, tyska och franska, som är väsentliga
språk ur kommunikationssynpunkt, ej kan uppnås. Man anser därför att det
bör slås vakt om dessa ämnen och att B-språket bör vara obligatoriskt på gymnasiet.
GU:s förslag om möjligheten att välja två C-språk samtidigt väcker
alltså betänkligheter. Följande uttalanden är representativa för denna mening.
Sveriges förenade studentkårer anför:
Det är ytterst angeläget att valfriheten i studierna begränsas till förmån för
bättre kunskaper i de tre stora kulturspråken. Därför bör inte endast engelskan
bli obligatorisk utan även det språk, tyska eller franska, som de studerande
valt till B-språk i grundskolan. Som C-språk bör få väljas tyska eller franska
(beroende på vilket av dessa som är B-språk), spanska eller ryska. Genom denna
konstruktion bör en fördjupning av språkkunskaperna åstadkommas i åtminstone
två språk. Eftersom det under vissa betingelser synes vara möjligt att
läsa C-språk endast ett år är det väsentligt att alla elever uppmuntras till att
fullfölja minst två års studier i detta. Värdet av kunskaper inhämtade under
kortare tid kommer förmodligen att vara ganska ringa.
SACO avstyrker förslaget, att elever, som kommer att gå vidare till akademiska
studier, skall ha möjlighet att utbyta B-språket, som lästs i grundskolan,
och tillvälja ett andra C-språk. Två C-språk torde enligt organisationens mening
inte ge tillräcklig grund för akademiska studier.
Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala uttalar följande.
Vad sektionen bestämt vänder sig emot är GU:s tanke att man på gymnasiet
skulle kunna ersätta B-språket med ett andra C-språk, dvs. att två av de tre
på gymnasiet studerade språken skulle vara sådana där eleverna icke fått någon
inledande undervisning i grundskolan. De skulle då, med användande av ganska
många lärotimmar, ha ett främmande språk som de läst hela skoltiden, ett som
de läst enbart i grundskolan, två som de läst enbart på gymnasiet. Resultatet
måste i regel bli presentabla kunskaper endast i ett främmande språk och en
utan kompletterande studier föga användbar orientering i de tre andra.
GU:s förslag beträffande fortsatta språkstudier för de elever som i grundskolan
läst mindre kurs i språk kommenteras i ringa omfattning. Skolöverstyrelsen
framhåller att det i och för sig inte torde få betraktas som ändamålsenligt ur
pedagogisk synpunkt att regelmässigt sammanföra elever från större och mindre
kurs i grundskolan till gemensam undervisning i gymnasiets fortsättningskurser
i B-språk. Då det emellertid enligt överstyrelsens uppfattning måste betraktas
som orealistiskt att föreslå anordnande av särskild fortsättningskurs för det fåtal
elever det här torde komma att röra sig om, skulle det enda tänkbara alternativet
vara att hänvisa dem till nybörjarkurs. I valet mellan dessa alternativ torde
hänvisning till fortsättningskursen vara att föredraga. Överstyrelsen anser att
för elever som läst mindre kurs i B-språk deltagande i stödkurs i regel skall vara
230
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196)+
obligatoriskt och att för dessa elever rätten att välja fortsättningskurs som frivilligt
ämne bör begränsas.
GU:s förslag till timplan för de moderna språken får ett positivt
mottagande i flera yttranden, medan man på åtskilliga andra håll anser att språken
borde beredas större utrymme.
TCO anför följande.
Konstruktionen av timplanen medger å ena sidan att samtliga elever kan
tillgodose sina individuella önskemål i fråga om språkstudier, å andra sidan att
elever med specialintressen av annat slag inte hindras i sin utbildning av krav
på alltför omfattande språkkunskaper. Denna strävan att inom språksektorn individualisera
studiegången, finner TCO riktig och för ett rätt utnyttjande av
elevernas varierande anlag och intressen mycket väsentlig.
Riksföreningen för lärarna i moderna språk uttalar med hänsyftning på Bspråkets
ställning i grundskolan att en språkpedagogisk utveckling omöjligt kan
kompensera två timmars bortfall i ett språk.
Några konkreta förslag till timtalsökningar genom reduceringar av andra ämnens
timtal förekommer dock inte i större omfattning. Några menar att timmar
till förfogande kunde användas för språken, men flera föreslår att det nya
ämnet jämförande språkkunskap kunde släppa till sitt timantal för att ge ökade
resurser åt de moderna språken. På ett par håll har man också angett möjligheten
att reducera latinstudierna. Det är speciellt vissa studievägar som anses
ha blivit missgynnade i vad avser språkundervisningen.
Beträffande det ekonomisk-språkliga alternativet anför Sveriges handelsgymnasiers
riksförbund följande.
Det är angeläget att eleverna inom detta alternativ bereds tillfälle till en fördjupad
utbildning i något av de utländska språken. Förbundet vill därför starkt
förorda, att man även för detta alternativ liksom för de andra inför ett obligatoriskt
karaktärsämne om förslagsvis sju veckotimmar. Karaktärsämnet skall
här givetvis vara ett av de främmande språken. I princip bör därvid såväl
engelska som B- eller C-språk kunna i frågakomma.
TCO uttalar följande.
Då det 3-åriga handelsgymnasiet infördes, minskades undervisningen i engelska
från 10 veckotimmar till 9. Utredningen föreslår nu en ytterligare nedskärning
till 8 veckotimmar. TCO avstyrker bestämt denna minskning och rekommenderar
oförändrat timtal.
Den kraftigaste kritiken riktas mot språkens timtal på de naturvetenskapliga
och tekniska lärokurserna. Här framförs många önskemål om en förstärkning som
av vissa anses helt nödvändig. Sveriges förenade studentkårer finner sålunda en
förstärkning av språkstudierna på nämnda studiekurser oundviklig och föreslår
att, om ej andra lösningar står till buds, det timantal som vinnes genom en förlängning
av terminerna utnyttjas.
Skolöverstyrelsen uttalar följande.
231
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
En förstärkning av de moderna språkens ställning på denna lärokurs måste
sökas inom ramen för det timtal som GU tilldelat språken. Ett stort behov av
språkkunskaper har bl. a. genom avnämarundersökningarna konstaterats föreligga
även för elever på naturvetenskaplig studiegång. Därför synes den omständigheten,
att åtskilliga av dessa elever saknar fallenhet för mera omfattande
språkstudier, icke utgöra tillräckligt skäl för att minska möjligheterna till språkstudier
inom det obligatoriska programmet för samtliga elever på denna studiegång.
Det vore önskvärt, att elever i denna lärokurs med fallenhet för både
naturvetenskapliga och språkliga studier finge möjlighet att inom den ordinarie
timplanens ram studera tre språk under två årskurser och två språk under sista
årskursen. Ett så omfattande språkprogram skulle emellertid kräva så stort timtal,
att ett sådant alternativ icke torde kunna skapas utan att minska lärokursens
naturvetenskapliga karaktär och därigenom inkräkta på möjligheten att ge
för naturvetenskapliga och tekniska studier acceptabla förkunskaper i för dessa
studier speciella ämnen.
En förstärkning av de moderna språkens ställning på den naturvetenskapliga
lärokursen måste sålunda sökas inom ramen för det timtal som utredningen tilldelat
språken. Överstyrelsen finner, att en icke obetydlig förstärkning av den
allmänna språkberedskapen skulle vinnas genom att valfriheten i årskurs 2 mellan
B- och C-språk slopades till förmån för C-språket. Därefter bör valet vara
fritt i sista årskursen mellan samtliga tre språk.
Överstyrelsen framhåller att eleverna härigenom inte skulle ha möjlighet att
begränsa sina studier av C-språket till fyra veckotimmar. Sådana språkstudier
skulle enligt all erfarenhet inte visa sig tillräckliga för praktiskt användbar läsförståelse
av språket två år senare, anför överstyrelsen. Mot överstyrelsens förslag
föreligger reservation från två ledamöter.
Då det gäller den tekniska lärokursen framförs i ett stort antal yttranden
starka betänkligheter mot språkens ställning. Man anser att språk bör läsas
obligatoriskt även i årskurs 3.
Sveriges mekanförbund poängterar särskilt engelskans betydelse och anser att
språket bör läsas under alla de tre första åren.
Från några håll uttalas att teknikernas språkkunskaper borde höjas genom
att garantera bättre kunskaper även i ett tredje främmande språk.
Riksföreningen för lärarna i moderna språk uttalar följande.
Det måste med beklagande konstateras, att eleverna på den naturvetenskapliga
och den tekniska linjen kan lämna skolan med endast ett års studier i det
tredje språket. Då den naturvetenskapliga linjen dessutom har endast två timmar
engelska i årskurs 3 och den tekniska lärokursen ingen engelska alls i samma
årskurs, kan det med fog påstås, att man inte tagit hänsyn till kraven från
avnämarna, vilka samfällt framhåller vikten av ökade språkkunskaper.
Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår följande.
Undervisning i engelska på teknisk lärokurs bör beredas under minst en veckotimme
i årskurs 3. Detta blir möjligt, genom att timtalet i årskurs 3 ökas med
2 veckotimmar till 32. Av dessa har 1,5 veckotimmar föreslagits bli utnyttjade
för religionskunskap. Återstående 0,5 veckotimme, utökad med 0,5 veckotimme
från timmar till förfogande, föreslås användas för utökning av undervisningen i
engelska med 1 veckotimme.
232
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
Beträffande timtalen för de enskilda språken har färre uttalanden gjorts och
det är framförallt ämnet engelska som berörts. Man framhåller t. ex. på några
håll, att det för dem som icke läser engelska i årskurs 3 är angeläget att timtalet
höjes i lägre årskurs. Läroverkslärarnas riksförbund pekar på detta språks dominans
som internationellt språk och anser det nödvändigt att samtliga elever har
gedigna kunskaper i ämnet och att därför engelskans timtal måste hållas uppe.
Införandet av ämnet jämförande språkkunskap hälsas av flera
instanser med stor tillfredsställelse. Man anser ämnet angeläget, då det skall
tillvarata ordbildningsläran i latinet utan att för den skull dominera en hel lärokurs.
Särskilt glädjande finner man det vara att även icke-humanister har möjligheter
att frivilligt studera ämnet.
Skolöverstyrelsen tillstyrker ämnets införande på gymnasiet och anser, att
ämnet kommer att fylla en uppgift såväl för språkundervisningen på gymnasiet
som — ehuru något begränsat — för elevernas fortsatta språkstudier vid universitet,
och anför i sistnämnda hänseende.
Överstyrelsen hyser dock viss tvekan om det nya ämnets användbarhet, när
det gäller kursplanerna för universitetsstudier i moderna språk och vill framhålla
vikten av att särskilt språkintresserade elever vid studierådgivningen i det nya
gymnasiet görs uppmärksamma på att de genom att välja klassisk variant slipper
komplettera latinkunskaperna vid universitetet, om de önskar bedriva
språkstudier utöver 2-betygsgränsen.
Sådan tveksamhet uttalas även bl. a. av vissa representanter för högre utbildning,
som anser att ämnet ger otillräcklig grund för fortsatta studier på vissa
områden.
SR anför följande.
Det bör beaktas, att för akademiska studier i moderna språk på trebetygsnivån
såsom grund kommer att krävas fullständig gymnasiekurs i latin och att
utredningen för bl. a. adjunktskompetens för gymnasium och fackskola föreslår
en fördjupning inom i varje fall ett ämne motsvarande trebetygsstudier. Som
grund för lärarutbildning torde med hänsyn härtill jämförande språkkunskap
vara av tvivelaktigt värde, då många vid början av sina akademiska språkstudier
inte vet hur långt de kommer att gå i dem och senare kan tvingas att
antingen ta upp tidsödande komplettering av latin eller stanna på lägre nivå än
de eljest skulle ha gjort.
Kursuppläggningen kritiseras ibland för oklarhet, för att alltför liten hänsyn
tages till grekiskans roll och för att målsättningen är för hög i förhållande till
föreslaget timtal.
Ämnets inplacering i årskurs 2 har kommenterats av några remissinstanser,
som motiverar annan placering. Svenska klassikerförbundet framför bl. a. följande
synpunkter.
Man kan med goda skäl plädera för en nedflyttning av jämförande språkkunskap
till årskurs 1. Eftersom enligt GU:s förslag undervisningen i språkkunskap
skall bedrivas med i första hand de latinska lånorden i svenskan och engelskan
233
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+
som bas, torde eleverna redan i årskurs 1 besitta de nödvändiga förkunskaperna.
Det är vidare mest rationellt att redan i första årskursen bibringa eleverna den
förmåga till ordanalys, som ämnet avser att ge; de moderna språken behöver
detta stöd så snart som möjligt.
Högerns ungdomsförbund anser däremot att ämnet bör placeras i årskurs 3
för att så ingående förkunskaper som möjligt i moderna språk skall bilda underlag
för studiet. Eljest kan ämnet urarta till ren inlärning av latinska glosor.
Som tidigare nämnts har ämnets timtal föreslagits i stället böra komma de
moderna språken till godo och från åtskilliga håll har framhållits tveksamhet om
införande av ämnet i gymnasiets läroplan. Några avstyrker införande, andra är
hovsammare i sina uttalanden, men oftast menar man att den förstärkning av
språkundervisningen, som eftersträvats, bättre och effektivare skulle nås, om de
tre veckotimmar, som tilldelats ämnet, fördelades på de olika språken — svenska
inkluderat.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför:
Förbundet ställer sig frågande inför värdet av den föreslagna kursen. De
timmar, som föreslagits för ämnet i fråga, torde ge större effekt, om en förstärkning
av undervisningen i de moderna språken kommer till stånd. Förbundet
föreslår därför att ämnet jämförande språkkunskap ej införes i det nya gymnasiet.
Flera av dem som uttalar tveksamhet framhåller, att det skulle vara av värde,
om erfarenheter av försöksverksamhet med ämnet, bedriven t. ex. vid ett begränsat
antal gymnasier under något eller några år, kunde vinnas, innan
definitiv ställning tas till ämnets inordnande i läroplanen.
Att klassiska språk erbjuds i det nya gymnasiet tillstyrks av flera
remissinstanser, även om man på sina håll beklagar att detta sker på bl. a. de
moderna språkens bekostnad. En negativ inställning till de klassiska språkens
förekomst på det nya gymnasiet har också uttalats i några yttranden.
Man hälsar på några håll med tillfredsställelse att latin icke skall vara obligatoriskt
förenat med grekiska. Samtidigt påpekas att det vore av värde, om
grekiska kunde läsas utan att kombineras med latinstudier.
Betänkligheterna beträffande latinstudier koncentreras i övrigt kring studietidens
längd. Några instanser anser det vidare olyckligt att både latin och grekiska
påbörjas som nybörjarspråk samtidigt.
Läroverkslärarnas riksförbund anför följande.
Det är ur rekryteringssynpunkt en svaghet i GU:s förslag, att studiet av latin
och grekiska påbörjas samtidigt. Det torde ej vara särskilt lockande för elever,
som inte har gjort bekantskap med latin att våga sig på studier i bägge dessa
språk.
Skolöverstyrelsen anför beträffande latinet bl. a. följande.
Det föreslagna timantalet 7 + 7 veckotimmar måste betraktas som ett absolut
minimum för att ett tillfredsställande studieresultat i ämnet skall kunna nås.
8* — Bihang till riksdagens protokoll 106b. 1 samt. Nr 171
234
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
Koncentrationen av ämnet till två år inger överstyrelsen betänkligheter ur pedagogisk
synpunkt. En utspridning på alla tre årskurserna — såsom GU föreslagit
beträffande ämnet ryska, som får anses vara av en svårighetsgrad ungefärligen
motsvarande latinets — skulle ha varit önskvärd. Det syns emellertid vara förenat
med avsevärda svårigheter att förlägga latinstudiet redan till första årskursen
med hänsyn till konstruktionen av och den principiella synpunkten på
det nya gymnasiet och dess första årskurs. Överstyrelsen ansluter sig därför,
om än med viss tvekan, till GU:s förslag.
Bl. a. skolöverstyrelsen understryker vikten av att utbildning inom de områden,
som täcks av övriga humanistiska och av samhällsvetenskapliga
ämnen, tillgodoses inom ramen för gymnasieutbildningen, oavsett
till vilken senare verksamhet den speciella studiegången syftar. Överstyrelsen
fortsätter:
Gränsdragningen inom detta stora ämnesfält är alltid en vansklig uppgift med
tanke på att det för eleverna bör framstå som en helhet. En stark uppsplittring
på flera ämnen motverkar elevernas möjligheter till överblick. GU uttalar sig i
princip mot en alltför kraftig uppspaltning av stoffet och betonar nödvändigheten
av att de olika ämnena samverkar för att man skall åstadkomma helhet
och överblick. Dess konkreta förslag innebär, att nya uppdelningar görs av stoffet
i större block. Överstyrelsen ansluter sig till denna princip och vill generellt
understryka önskvärdheten av att stoff icke onödigtvis uppdelas på flera ämnen
än vad som är pedagogiskt och sakligt berättigat. De komplicerade förhållanden
som i samhälls- och kulturliv upplevs som en helhet bör såvitt möjligt även i
skolans undervisning utgöra en helhet.
Värdet av att gymnasiet avses skola förmedla mera kunskaper inom området
för samhällsorientering understrykes såsom väsentligt av samtliga remissinstanser,
som yttrat sig härom.
GU:s förslag att inom ämnet samhällskunskap sammanföra ämnesstoff
från de akademiska disciplinerna statskunskap, nationalekonomi, sociologi
och kulturgeografi med ekonomisk geografi samtidigt som geografin skulle utgå
som självständigt ämne kommenteras av många remissinstanser. Flertalet tillstyrker
eller lämnar utan erinran GU:s förslag samtidigt som dock i en del
fall ändringar föreslås beträffande ämnets innehåll och timtalet.
Bland dem som tillstyrker förslaget märks skolöverstyrelsen, som bl. a. anför
följande.
De skäl som GU anför för denna sammanslagning utifrån dels avnämarundersökningen,
dels synpunkter på samhörigheten mellan olika ämnesmoment syns
överstyrelsen bärkraftiga. Därjämte kan även konstateras att allteftersom nya
moment av samhällsorienterande art gjort anspråk på plats i gymnasiets undervisning,
t. ex. samhällsekonomiska, sociologiska och socialgeografiska, gränserna
mellan den samhällsorientering som meddelats inom geografi och inom samhällskunskap
blivit alltmer flytande. Denna utveckling har lett till problem av ämnesmässig
och metodisk art, som endast med svårighet skulle kunna lösas med
nuvarande ämnesuppdclning.
235
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner ämnesstoffet i stort sett väl avvägt,
de ekonomisk-geografiska avsnitten av lärostoffet bör dock få något ökat
utrymme på bekostnad av de nationalekonomiska.
TCO finner att integrationen bör ge möjligheter till att föra fram stoffet i
funktionella och meningsfulla enheter. Enligt förbundets mening har dock sociologins
olika områden fått en alltför undanskymd plats i ämnesinnehållet.
Åtskilliga remissinstanser vänder sig emot att geografiämnet inte skall förekomma
som självständigt ämne. Ceografilärarnas förening framhåller sålunda
att förslaget om geografins uppdelning på samhällskunskap och naturvetenskap
medför så många svåröverskådliga konsekvenser att frågan först bort bli föremål
för en särskild utredning. Enligt föreningens mening bör gymnasieundervisningen
i visst ämne inte endast anknytas till besläktade ämnen på stadiet utan
skall även utgöra en naturlig fortsättning av grundskolans undervisning.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund kritiserar förslaget med utgångspunkt
i att de i samhällskunskapen ingående geografiska momenten praktiskt
taget saknar geovetenskapliga element.
I några yttranden riktas kritik mot det förhållandet att GU föreslagit en utvidgning
av de ekonomiska momenten inom samhällskunskapen på bekostnad
av deskriptiva översikter över folkrörelser, kommunorganisation och rättsväsende.
Humanistiska fakulteten i Göteborg anser att läroplanen i samhällskunskap,
särskilt dess ekonomiskt-teoretiska moment, ligger högt över det möjligas gräns.
Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund framhåller att de internationella aspekterna på de
inom samhällskunskapen studerade företeelserna måste särskilt betonas.
Från flera remissinstansers sida framhålles, att — då för närvarande endast
ett fåtal lärare torde ha utbildning som täcker alla moment i det nya ämnet
samhällskunskap — lärarna under en övergångstid bör ha rätt att i viss omfattning
koncentrera undervisningen till sådana moment, som de genom sin utbildning
behärskar. Vidare bör det finnas möjligheter att, i varje fall under de närmaste
åren, uppdela ämnet på flera lärare.
Några remissinstanser anser att ämnets namn bör vara samhällsvetenskap.
Beträffande GU:s förslag angående ämnet historia har i ett stort antal
yttranden framhållits det betydelsefulla i förslagets starka hävdande av den
moderna tiden. Skolöverstyrelsen framhåller sålunda att GU med sin konstruktion
av historieämnet fullföljer tendenser, som redan finns i historieundervisningen
och i olika former blivit föremål för försöksverksamhet.
Av åtskilliga remissinstanser, däribland historisk-filosofiska sektionen och
juridiska fakulteten i Uppsala, Ilistorielärarnas förening samt Högerns ungdomsförbund,
framhålles dock, att den undervisningstid som anslagits för tiden 1000—
1815, bl. a. med hänsyn till kursplanens utformning, är alldeles för snävt tilltagen.
236
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Humanistiska fakulteten i Göteborg framhåller bl. a. att det i egentlig mening
historiska perspektivet på ett anmärkningsvärt sätt skjutits i bakgrunden.
Humanistiska fakulteten i Lund anser att den förtjänst i förslaget, som kan
ligga däri, att den moderna tiden blivit starkt betonad, motverkas av den
diffusa definition skolämnet historia fått. Fakulteten anför vidare följande.
Skulle historien och samhällskunskapen vid universiteten utformas i enlighet
med GU:s definition av dessa skolämnen, komme ifrågavarande vetenskaper att
präglas av en så omfattande löslighet, att det bleve omöjligt att bibringa studenterna
vetenskapligt fast metodik.
Några remissinstanser berör också tidpunkten för avgränsningen av stoffet
mellan de olika årskurserna. Man menar därvid att årtalet 1815 är olyckligt valt
både med hänsyn till möjligheterna att hinna med kursplanen och historisktvetenskapliga
synpunkter. Samverkande bildningsförbunden anför bl. a.:
Avgränsningen av de olika årskurserna förefaller diskutabel, inte minst valet
av år 1815 som har satts som gräns mellan första och andra årskursen. Det torde
vara ogörligt att under de få veckotimmar som står till förfogande hinna med
alla de moment som läroplanen förutsätter. Anmärkningsvärt är att så litet
utrymme beretts så betydelsefulla skeden som franska revolutionen och industrialismens
framväxt, likaså bakgrunden till USA:s författning och de demokratiska
idéernas framväxt i de amerikanska kolonierna. Det torde därför kunna
ifrågasättas om det icke vore skäl att göra en annan indelning, som skulle eliminera
det intryck av ytlighet och splittring som vidlåder den nu föreliggande
kursplanen.
Ett stort antal remissinstanser ha på olika sätt berört GU:s förslag att till
historieämnet föra kyrkohistoriskt stoff. Redogörelse för dessa olika ståndpunkter
lämnas i samband med motsvarande sammanställning av yttranden över
GU:s förslag till mål och innehåll för ämnet religionskunskap.
Den av GU föreslagna orienteringen i idéhistoria och det sätt på vilket
den avses meddelas på gymnasiet tillstyrkes av bl. a. skolöverstyrelsen och SR.
Förbundet framhåller dock att den föreslagna fördelningen av stoffet på flera olika
ämnen ställer nya, tidigare obeaktade krav på lärarna. Historisk-filosofiska
sektionen i Uppsala ser med tillfredsställelse, att ökat utrymme beredes åt de
idéhistoriska momenten på det nya gymnasiet, men anser det vara mindre välbetänkt
att stoffet fördelas på så många ämnen i kursplanen och föreslår att
denna orientering helt skall inrymmas inom ämnena historia och filosofi. Humanistiska
fakulteten i Göteborg anför med liknande motivering att orienteringen
bör föras till historieämnet.
Skolöverstyrelsen betonar vikten av att en särskid lärobok utarbetas, varigenom
samordningen skulle tryggas och idéhistorien få en fastare anknytning.
GU:s förslag att psykologi och filosofi såsom skolämnen skall studeras
vart för sig som självständiga ämnen anses av flera remissinstanser såsom
237
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
värdefullt, bl. a. av humanistiska fakulteten i Lund, historisk-filosofiska sektionen
i Uppsala och TCO. Skolöverstyrelsen framhåller att GU:s förslag i denna
del innebär ett avsteg från den allmänna strävan till integration, som präglat
förslaget, men att skälen härför kan accepteras.
I fråga om psykologiämnet framhålles i flera yttranden, bl. a. från
medicinalstyrelsen, det värdefulla i att ämnet med det angivna målet och de
föreslagna riktlinjerna skall studeras av flertalet elever. Kritiken och önskemålen
gäller den tid som anslagits. Humanistiska fakulteten i Lund framför
önskemål om ökat timantal för ämnet på de ekonomiska och tekniska lärokurserna.
Arbetarskyddsstyrelsen och SR önskar införa psykologi som självständigt
ämne även inom teknisk lärokurs. Skolöverstyrelsen anför i denna fråga
följande.
GU:s förslag till timtal för psykologin innebär, att eleverna i naturvetenskaplig
lärokurs liksom i de klassiska varianterna av humanistisk får en mindre
omfattande kurs än övriga, 1 veckotimme mot 2 veckotimmar. Denna fördelning
kan visserligen motiveras utifrån resultatet av avnämarundersökningen,
men undervisningen i psykologi har även andra kvaliteter än dem som kan speglas
i denna. Det vore därför värdefullt, om ämnet kunde få samma timtal i samtliga
lärokurser. För den naturvetenskapliga lärokursens del bör allvarligt prövas
möjligheten att öka timtalet i psykologi till två. Den erforderliga veckotimmen
skulle då överföras från filosofi.
Sveriges handelsgymnasiers riksförbund menar att undervisningen på den ekonomiska
lärokursen måste anpassas efter behoven och den speciella intresseinriktningen
hos eleverna i denna lärokurs. Särskild vikt måste därvid läggas
vid socialpsykologi och tillämpad psykologi, som belyser ekonomiska förhållanden.
Beträffande filosofiämnet mottages förslaget övervägande positivt. Humanistiska
fakulteten i Lund anser att det föreslagna målet och de angivna
riktlinjerna är bra och framhåller därvid särskilt studiet av argumentationsanalys
och de elementära insikter i den empiriska vetenskapens metodik ämnet
avses förmedla.
Högerns ungdomsförbund anser däremot den föreslagna kursen i argumentationsanalys
vara för avancerad och föreslår att den avkortas.
Många av dem som yttrat sig i denna del har framfört som önskvärt, att undervisning
i filosofi skall meddelas även på ekonomisk och/eller teknisk lärokurs,
bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, Högerns ungdomsförbund och Fredrika Bremerförbundet.
Filosofi- och psykologilärarnas förening anför härvid bl. a. följande.
Den nya utförliga kursplanen i detta ämne innebär på väsentliga punkter en
betydande modernisering av filosofiundervisningen i skolan och synes ha alla
utsikter att kunna stimulera elevernas intresse för ämnet. Med den uppläggning
ämnet fått i GU:s förslag måste det vara av stort värde inom alla gymnasiets
sektorer. Föreningen finner det därför ytterst beklagligt att GU inte fått plats
för filosofiämnet inom den ekonomiska och den tekniska lärokursen.
238
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196b
GU:s förslag rörande ämnet religionskunskap har upptagits till behandling
i ett mycket stort antal yttranden. Den allmänna uppläggning, som
GU givit ämnet, har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Vad som eljest i
yttrandena särskilt uppmärksammats är dels att ämnet inte fått benämningen
kristendomskunskap, dels att kyrko- och religionshistoriskt samt religionssociologiskt
stoff delvis förts till andra ämnen, dels ämnets föreslagna kvantitativa
omfattning.
Beträffande benämningen framhåller ett antal remissinstanser att denna
fråga inte är av avgörande betydelse. Domkapitlet i Strängnäs anför härvid
bl. a. följande.
Vad gäller den av GU utan motivering föreslagna benämningen religionskunskap
i stället för den nu gällande kristendomskunskap, synes densamma utifrån
kursplanens konstruktion vara i och för sig godtagbar. Till förmån för termen
religionskunskap kan tala, att den för många ter sig objektiv och är föga emotionellt
färgad. Som skäl för ett bibehållande av benämningen kristendomskunskap
kan å andra sidan anföras dels önskemålet att på gymnasiet behålla
grundskolans ämnesbenämning, dels risken för att termen religionskunskap
skulle kunna tagas till intäkt för försök att giva den kristna religionen ett i förhållande
till de andra världsreligionerna allt för knappt tillmätt utrymme vilket
GU:s anvisningar och kommentarer till kursplanen kan möjliggöra.
Andra hävdar mer eller mindre kraftigt att ämnets enda tänkbara benämning
måste vara kristendomskunskap. Domkapitlet i Linköping anför speciella skäl
för bibehållande av den nuvarande benämningen på gymnasiets religionsämne:
Domkapitlet anser inte ämnesområdets beteckning i sig själv vara ett avgörande
kontroversiellt spörsmål. Det finner dock namnet religionskunskap sakligt
föga motiverat i sammanhanget. Under alla förhållanden gäller det att under
den anslagna tiden ge gymnasisterna en fördjupad insikt i det religiösa livets
innehåll och uttrycksformer. Men detta sker i en samhällsmiljö, som sedan 800
—900 år stått under starkt inflytande av den kristna religionen, och i ett land,
som under hela sin medvetna historia varit inlemmat i en europeisk kulturgemenskap,
också den i avgörande grad påverkad av kristna idéer. Skall det i
detta land över huvud undervisas om religion, kan det av praktiska och pedagogiska
skäl inte vara tal om någon annan religiös livsform än den kristna såsom
den lämpligaste och närmast till hands liggande exemplifieringen av undervisningsstoffet.
Anlägger man en global synpunkt, kommer man inte ifrån det
faktum, att kristendomen är den mest omfattande av världsreligionerna och att
den med sina 850 miljoner räknar en tredjedel av jordens befolkning som sina
anhängare. Även av detta skäl borde man rent förutsättningslöst inte kunna
undgå att låta den kristna religionen dominera ett undervisningsprogram, som
skall ge besked om mänsklighetens religiösa situation.
Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. att orientering i tros- och livsåskådningsfrågor
bör få tillbörligt utrymme inom religionskunskapsämnet och anser att
det innehåll FU gett åt ämnet bättre än GU:s egen uppläggning svarar mot
GU:s intentioner och målsättning för undervisningen, vilka överstyrelsen ansluter
sig till. Det innehåll, som överstyrelsen sålunda förordar, synes komma
239
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
till tydligare uttryck med ämnesbeteckningcn Religions- och livsåskådningskunskap,
anför överstyrelsen och föreslår alltså denna beteckning.
GU:s förslag, att kyrkohistoria och religionssociologi
skall i viss utsträckning behandlas i historieämnet och i samhällskunskapsämnet,
har flera remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen och historisk-jilosofiska
sektionen i Uppsala, tillstyrkt. Överstyrelsen påpekar dock att dessa intentioner
bör komma till tydligare uttryck i kursplanerna för respektive ämnen.
Samtliga domkapitel, teologiska fakidteten i Uppsala och Kristendomslärarnas
förening avstyrker emellertid förslaget, huvudsakligen med motivering att den
egenart som kyrkohistorien har kommer att gå förlorad om det inte studeras samtidigt
med de rent religionsorienterande momenten, vilka å sin sida kräver fortlöpande
historisk belysning i undervisningen. Därtill påpekas att den reducering,
som företagits i samband med överföringen av det kyrkohistoriska stoffet till
historieämnet, blivit alldeles för stor.
Teologiska fakulteten i Uppsala anför härom bl. a. följande.
Då GU hävdar, att kyrkohistorien överförts till historien är detta grundfalskt.
Någon överföring av kyrkohistoriskt stoff till historien har nämligen icke skett.
De yttre data och fakta, som kristendomen har avsatt i Europas politiska,
ekonomiska och sociala historia behandlas redan nu i historien.
Det allra största intresset har knutits till ämnets timtal och förekomst
i olika lärokurser. Redan utgångspunkten för bedömandet
härav åtskiljer remissinstanserna avsevärt.
Skolöverstyrelsen framhåller beträffande timtalet följande.
Omfattningen av ämnet bör bedömas mot bakgrund av det mått av undervisning,
som hela skolsystemet, i detta fall vad grundskola och gymnasium tillsammans
ger. I och med genomförandet av den 9-åriga grundskolan fick kristendomskunskapen
en förstärkning i jämförelse med de skolformer, som ersattes
av grundskolan och kom vad antalet veckotimmar beträffar — 17 alternativt
16 — att utgöra det näst svenska och matematik största ämnet. Vad
beträffar timtalet för motsvarande ämnen i de nordiska grannländerna kan erinras
om att Danmark och Norge under en 12-årig skolgång ger 16 respektive
17,5 veckotimmar religionsundervisning. Den grund eleverna har vid övergången
från grundskolan till gymnasiet måste betecknas som god. För överstyrelsens
bedömning av utrymmet för undervisningen i gymnasiet är detta av avgörande
betydelse.
Likartade synpunkter framförs i andra yttranden.
Domkapitlet i Uppsala anför följande.
Det är ytterligt nödvändigt att skolans gymnasieundervisning klargör religionens
och de etiska värdenas betydelse för människan och hur dessa värden
gestaltas i samspelet mellan kyrka, samhälle och kultur. Då det för människan
i varje ny situation gäller att finna normerna för sitt liv är det av vikt, att det
nya gymnasiet ger kristendomen den centrala plats, som är motiverad av dess
betydelse i vårt kultur- och samhällsliv.
Ett icke obetydligt antal remissinstanser har tillstyrkt GU-förslagct i nu
ifrågavarande avseende, bl. a. Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialde
-
240
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
mokratiska studentförbund, SECO och Tekniska läroverkens elevförbund. Länsskolnämnden
i Västmanlands län tillstyrker också förslaget med påpekande att
det synes ge garantier för en undervisning av god kvalitet. Därutöver tillstyrks
GU:s förslag av ett tiotal kommuner.
Ett mycket stort antal remissinstanser har tillstyrkt de mål och riktlinjer för
undervisningen i religionskunskap, som uppdragits av GU, samt det av GU föreslagna
timtalet i fråga om de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
lärokurserna men därutöver påpekat att starka skäl talar för att
ämnet upptages även på den ekonomiska respektive tekniska lärokursen. Bland
dessa remissinstanser återfinns skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
länsstyrelserna i Gotlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län, SR, TCO, NKI-skolan, Samverkande bildningsförbunden, Fredrika
Bremerförbundet samt ett 20-tal kommuner.
Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att det synes vara en avvägningsfråga
hur många timmar som skall anslås för religionskunskap samt att länsstyrelsen
inte har något att erinra mot att ämnet i gymnasiets allmänna sektor får något
högre timtal än som föreslagits, om detta kan ske utan utökning av det totala
antalet veckotimmar.
Skolöverstyrelsen diskuterar denna fråga mycket ingående och framhåller
bl. a. att GU:s behandling av religionskunskapsämnet är klart positiv och präglas
av starkt medvetande om religionskunskapens betydelse. Överstyrelsen ansluter
sig till denna uppfattning liksom i väsentliga hänseenden i övrigt till
GU:s resonemang men drar härav beträffande religionskunskapens ställning inom
den yrkesutbildande sektorn inte samma slutsats som GU. I fråga om den
tekniska fackskolan avviker överstyrelsen även från FU:s förslag. Sin syn på
de båda utredningarnas förslag om undervisning i religionskunskap och livsåskådningsfrågor
sammanfattar överstyrelsen på följande sätt.
Överstyrelsen finner, att både GU och FU med respekt för ämnets vikt har
sökt att grundligt penetrera de problem, som är förknippade med en sådan undervisning.
Överstyrelsen ansluter sig till den uppställda målsättningen liksom
till principerna för dess förverkligande. Om undervisningen i religions- och livsåskådningskunskap
bedrivs enligt de riktlinjer, som anges av de båda utredningarna,
kommer den att göra eleverna väl medvetna om värdet av en personligt
tillägnad livsåskådning. Med avvikelse från GU och FU finner dock överstyrelsen,
som är fullt medveten om vilken svår avvägning man här ställs inför,
att även eleverna på ekonomisk och teknisk lärokurs liksom i teknisk fackskola
bör erhålla denna undervisning. Detta ställningstagande får bl. a. ses som ett
uttryck för den enhetliga syn, som enligt överstyrelsens uppfattning bör anläggas
på det gymnasiala skolsystemets innehåll och är jämväl en naturlig konsekvens
av den ställning, som närmast motsvarande undervisning fått i grundskolans
läroplan.
Skolöverstyrelsen föreslår sålunda att ämnet upptages i gymnasiets ekonomiska
och tekniska lärokurser och där erhåller 1,5 veckotimme samt att tiden
härför tages från historia och samhällskunskap.
241
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Överstyrelsen för yrkesutbildning, som föreslår samma timtal, menar att det
sammanlagda antalet timmar för dessa lärokurser måste utökas i motsvarande
mån för att religionskunskapen skall kunna beredas plats.
Till det reservationsvis framförda yrkandet av GU:s ledamöter Torsten Andersson
och Folke Haldén har följande remissinstanser anslutit sig, nämligen
länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Målsmännens riksförbund,
Högerns kvinnoförbund och Högerns ungdomsförbund, Centerns kvinnoförbund,
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund, Sveriges
handelsgymnasiers riksförbund, Sveriges konservativa studentförbund samt närmare
ett 30-tal kommuner.
Till det av ledamoten Håkan Berg reservationsvis framförda yrkandet har
Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges liberala studentförbund och en kommun
anslutit sig.
Som i det föregående redovisats (1.1.1) har från Samkristna skolnämnden
ingivits en skrift i form av opinionsyttring angående kristendomsämnet. Nämnden
hemställer bl. a. dels att kristendomsämnet skall införas även på gymnasiets
ekonomiska och tekniska lärokurser med två veckotimmar, dels att ämnet
får fem veckotimmar inom gymnasiets övriga lärokurser, dels att ämnet skall
benämnas Kristendomskunskap.
Omkring 15 kommuner har allmänt uttalat att religionskunskapsämnet bör
beredas större utrymme än GU föreslagit och ett 10-tal kommuner har förklarat
sig instämma i de av Samkristna skolnämnden framförda kraven i dessa avseenden.
Samtliga domkapitel, de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund samt
Kristendomsläramas förening kräver att ämnet ges ett avsevärt större schemautrymme
på alla lärokurser än vad GU föreslagit.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att religionsundervisning
endast skall meddelas på lärokurser där starka förutbildningskrav finns i detta
avseende och att därför ämnet inte skall förekomma på den naturvetenskapliga
lärokursen.
GU:s förslag avseende mål och riktlinjer för socialkunskap tillstyrkes
av skolöverstyrelsen, som dock därvid framhåller att kursplanen, som i jämförelse
med övriga ämnens är relativt knapphändig, bör överarbetas för att
större konkretion och säkrare utgångspunkter för ämnets metodiska behandling
skall nås.
Socialstyrelsen framför följande synpunkter.
Styrelsen vill understryka den synnerligen stora betydelsen av att den grundläggande
undervisningen på detta område både på gymnasiet och i fackskolan
vilar på läroplaner och kursböcker, som ger en samlad belysning såväl av de betingelser
under vilka de enskilda människorna i olika samhällsklasser och grupper
levat under skilda tidsskeden som av förändringarna och orsakerna till förändringarna
i dessa betingelser fram till dagens samhälle.
242 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
Samarbetsnämnden för socialinstituten finner läroplanen vara av lämpligt
innehåll.
Sveriges socialdemokratiska studentförbund anser det vara riktigt att ämnet,
sådant det utformats enligt GU:s förslag, blivit ett frivilligt ämne. Däri ingående
sociologiska moment bör dock föras till samhällskunskapen. Sveriges förenade
studentkårer anser att de viktigare delarna av ämnet skall föras till samhällskunskapen
och resten helt avföras från läroplanen.
Den modernisering av lärostoffet i matematik, som GU föreslår, hälsas
genomgående med stor tillfredsställelse.
Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. att planen präglas av en tydlig strävan att
med hjälp av ett sovrat och väl valt stoff låta väsentliga metoder och begrepp
träda i förgrunden. Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm, uttalar
att målsättningen i ämnet synes föredömlig från högskolans synpunkt.
Värdet av att undervisning i statistik skall meddelas betonas särskilt av
statistiska centralbyrån och byggnadsstyrelsen.
Det värdefulla med en gemensam kurs för naturvetenskaplig och teknisk
lärokurs understryks särskilt av lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm
och statens tekniska forskningsråd. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i TJppsala och lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola anser dock
att matematikkursen i viss utsträckning bör vara olika på dessa lärokurser.
En anmärkning mot kursplanen på naturvetenskaplig och teknisk lärokurs,
som framföres i vissa yttranden, är att den är för omfattande för att kunna
medhinnas på den anslagna tiden. I denna riktning uttalar sig bl. a. skolöverstyrelsen,
de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och
Göteborg, lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och Svenska
teknologföreningen. Som botemedel föreslås att vissa moment utgår eller uttunnas.
Flertalet önskar därvid en nedskärning av kursen i sannolikhetslära
och statistik. Enligt Sveriges mckanförbund bör timtalet på den tekniska lärokursen
utökas för att ge utrymme åt mer statistik.
Sveriges handels gymnasiers riksförbund anser att matematiken på ekonomisk
lärokurs bör göras mindre teoretisk men i stället mer yrkesbetonad.
Ett stort antal remissinstanser har förordat en höjning av timtalet i årskurs 1
på ekonomisk lärokurs i enlighet med det särskilda yttrandet av ledamöterna i
GU Folke Haldén, Lamek Hulthén och Olof Palme, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, handelshögskolan i Göteborg, direktionen för handelshögskolan
i Stockholm, Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges skoldirektörsförening,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges liberala
studentförbund.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att ekonomernas
kunskaper i matematik liksom i naturvetenskap ej kan vara generellt
lägre än humanisters och samhällsvetares. Organisationerna förordar såsom tidigare
nämnts att den ekonomiska lärokursen göres fyraårig, varigenom de angiv
-
243
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
na önskemålen kan tillgodoses. I andra hand ansluter sig organisationerna till
ovannämnda särskilda yttrande beträffande matematiken.
Humanistiska fakulteten i Stockholm föreslår fyra veckotimmar för samtliga
lärokurser i årskurs 1 och humanistiska fakulteten i Lund att timtalet på den
humanistisk-samhällsvetenskapliga lärokursen i årskurs 1 sättes till tre veckotimmar
och att de två friställda timmarna ägnas åt undervisning i latin.
Skolöverstyrelsen anser att en förstärkning av timtalet för matematik inom
den samhällsvetenskapliga lärokursen skulle varit önskvärd men finner det inte
möjligt att realisera detta önskemål inom den givna tidsramen.
Genomgående hälsas med tillfredsställelse att naturvetenskaplig
orientering av betydande omfattning skall ges åt elever på de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och ekonomiska lärokurserna. Flertalet remissinstanser
finner också det föreslagna ämnesinnehållet mycket bra. Kursen anses
dock av några remissinstanser alltför omfattande. Föreningen för matematisknaturvetenskaplig
undervisning anser att det blir nödvändigt att antingen hoppa
över vissa avsnitt eller mer summariskt behandla dem. Statens naturvetenskapliga
forskningsråd framhåller det väsentliga i att naturvetenskaplig orientering
skall förekomma på andra studievägar än teknisk och naturvetenskaplig men
anser ämnets uppläggning vara sådant att det måste bedömas som omöjligt att
få lärare med kompetens inom hela ämnets område.
Skolöverstyrelsen tillstyrker GU:s förslag till mål och riktlinjer men föreslår
att ämnet benämnes naturkunskap.
Av de naturvetenskapliga ämnena har GU:s uppläggning av och det föreslagna
timtalet för fysik på det hela taget godtagits av de remissinstanser,
som yttrat sig härom. I några yttranden sägs dock att timtalet utmätts för
snävt. Vidare framförs en del invändningar mot detaljer i kursplanen.
Skolöverstyrelsen framhåller att kursplanen i fysik syns i hög grad motsvara
moderna krav och vara väl avpassad i fråga om stoffets inriktning och urval.
Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm uttalar bl. a. att GU:s
kursplan synes innebära mycket betydande framsteg i förhållande till den nuvarande
kursplanen och att den är präglad av stor ambition genom att inom
fysiken centrala och moderna avsnitt införts.
Beträffande GU:s förslag till tim- och kursplan för kemi godtas i stort sett
det föreslagna ämnesinnehållet. Däremot riktas beträffande den naturvetenskapliga
lärokursen kritik mot dels det föreslagna timtalet, dels årskursfördelningen
av stoffet.
Kraven på ökat timtal motiveras främst med kemins ökande betydelse. Med
hänsyn härtill kan man inte godta den kraftiga nedskärningen som skett i förhållande
till nu förekommande timtal på allmänna gymnasiets reallinje. Ökning
av timtalet förordas av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
244
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961).
medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, medicinska fakulteten i TJppsala, lärarkollegiet
vid karolinska institutet, matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i
Göteborg, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, lärarkollegiet vid tandläkarhö
g skolan i Stockholm, styrelsen för lantbrukshö g skolan, statens tekniska
forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning, Svenska teknologföreningen, Jernkontoret och Hermods
korrespondensinstitut ävensom av Svenslca kemistsamfundet i en särskilt ingiven
skrift.
Krav på att kemi skall läsas i årskurs 3 framförs — förutom av flertalet i
föregående stycke angivna remissinstanser — av bl. a. de matematisk-naturvetenslcapliga
fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm, medicinska fakulteten
i Lund, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen för farmaceutiska
institutet, styrelsen för slcogshögskolan, Biologilärarnas förening samt
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.
För kemins placering även i årskurs 3 åberopas såväl pedagogiska synpunkter
som rekryteringssynpunkter. Sålunda anser några remissinstanser att vissa
partier av kemin inte lämpligen kan studeras förrän i årskurs 3 med hänsyn till
att eleverna först då nått den önskvärda mognaden och fått det nödvändiga
underlaget i matematik och fysik. Vidare framföres den uppfattningen att rekryteringsunderlaget
till den högre kemiska utbildningen skulle allvarligt hotas om
inte kemiämnet studerades under det sista ur intresse- och yrkessynpunkt viktiga
skolåret, vilket skulle kunna leda till för landets kemiska industri allvarliga
konsekvenser. Om inte kemin förekommer i årskurs 3 anses det sannolikt att
få elever skulle välja specialarbetet i detta ämne, vilket bedömes betyda mycket
i rekryteringshänseende.
De remissinstanser, som berört frågan hur ökningen av timtalet skall genomföras,
har i flera fall ansett att timtalet för matematik kunde minskas något.
Sålunda förordar skolöverstyrelsen att timtalet för kemi ökas med 1 veckotimme,
som avstås av matematik. Överstyrelsen anser att sistnämnda ämne
innehåller några moment som utan olägenhet kan utgå eller uttunnas varigenom
timtalsminskningen möjliggöres utan att kursens sammanhang och ändamålsenlighet
blir lidande. I fråga om kemiämnets placering i de två första årskurserna
ansluter sig skolöverstyrelsen till GU:s förslag. I andra yttranden föreslås
att historia och samhällskunskap avstår tid eller att det generella timtalet per
vecka ökas.
För att möjliggöra att kemi studeras i årskurs 3 föreslås på många håll byte
mellan kemi och biologi, varigenom biologi skulle förekomma även i årskurs 2.
Kemin som fackämne på den tekniska lärokursen behandlas i det följande
under de för denna lärokurs speciella ämnena.
Även uppläggningen av ämnet biologi accepteras i stort sett av dem
som yttrat sig härom även om olika uppfattningar finns i detaljfrågor. Bl. a.
245
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
skolöverstyrelsen tillstyrker biologikursens inriktning mot modernare områden,
i fullt medvetande om de krav på lärarnas fortbildning, som den föreslagna
kursen ställer.
I inte så få yttranden framhålles vikten av utrymme för biologiämnet inom
den ekonomiska och framför allt den tekniska lärokursen. Sålunda anför lantbruksstyr
elsen:
Hushållningen med naturens värden kräver i dagens samhälle goda biologiska
kunskaper av alla dem, som planerar och leder utnyttjandet av eller ingreppen
i naturen. Att den tekniska lärokursen helt saknar obligatorisk biologi är således
en svår brist.
Biologiläramas förening föreslår att samtliga lärokurser utom den naturvetenskapliga
får en likvärdig obligatorisk kurs i biologi.
Som nämnts i anslutning till kemiämnet har några remissinstanser även velat
att biologi skall förekomma i årskurs 2.
Bl. a. Statens naturvetenskapliga forskningsråd och Biologiläramas förening
föreslår en utökning av timtalet i biologi på den naturvetenskapliga lärokursen.
GU:s uttalande att sexualundervisning i traditionell bemärkelse
i första hand bör förläggas till grundskolan har uppmärksammats av skolöverstyrelsen,
SECO och Folkpartiets ungdomsförbund, som samtliga krävt att sådan
undervisning beredes väsentligt utrymme på gymnasiet. Skolöverstyrelsen
anför härvid bl. a. följande.
Det är utomordentligt betydelsefullt, att detta viktiga område även i gymnasiet
behandlas jämförelsevis grundligt för samtliga elever. Härvid bör speciellt
beaktas, att elevernas mognad ger stora möjligheter att framhålla det ansvar
som den enskilde har, såväl inför sig själv och andra som inför samhället. I undervisningen
bör därför ingå psykologiska, etiska och sociala moment i överensstämmelse
med nu gällande anvisningar.
Frågan om hur undervisningen om naturgeografiskt stoff skall tillgodoses
inom i första hand de naturvetenskapliga och tekniska lärokurserna
har också tilldragit sig uppmärksamhet. I en skrivelse av den 28 oktober, som
senare kompletterats, har företrädare för geovetenskapliga och närliggande ämnen
vid universiteten krävt självständig representation av geovetenskaperna i
form av ett särskilt ämne, benämnt naturgeografi eller geovetenskap.
Ett antal remissinstanser har förklarat sig instämma häri, bl. a. matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna i Stockholm, Uppsala och Göteborg samt statens
naturvetenskapliga forskningsråd.
Skolöverstyrelsen anför i denna fråga följande.
Kursplaneförslagen för fysik, kemi, biologi och samhällskunskap ger vid handen,
att i dessa ämnen (totalt) åtskilliga moment av geovetenskaplig karaktär
ingår. Det gäller t. ex. avsnitt av geofysiken i fysik, behandlingen av mineralen
i kemi och moment av växt- och djurgeografi i biologi. Det är möjligt, att vissa
fördelar står att vinna genom att dessa moment bryts ut ur de nämnda ämnena
och — eventuellt tillsamman med andra moment — sammanförs till ett särskilt
246
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
ämne. En sådan åtgärd skulle emellertid öka ämnessplittringen och försvaga
den naturliga samhörigheten med och samordningen mellan de aktuella momenten
och ämnena fysik, kemi, biologi respektive samhällskunskap.
Överstyrelsen är därför inte beredd att föreslå införandet av ett särskilt ämne
naturgeografi eller geovetenskap.
Överstyrelsen förordar i stället, att särskild omsorg i det fortsatta läroplansarbetet
ägnas inplaceringen och utformningen av de avsnitt i fysik, kemi, biologi
respektive samhällskunskap, vilka behandlar geovetenskapligt stoff.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund framhåller bl. a. följande.
Kravet på att de biologiska och naturgeografiska delarna av ämnet »naturvetenskap»
måste läsas av alla blivande ingenjörer och ekonomer, är ett oavvisligt
samhällskrav. För dessa yrkesgrupper är kunskaper om jämviktsförhållanden
i naturen nödvändiga för att de svåra skadeverkningar genom mänskliga
ingrepp skall kunna undvikas, som på grund av ren okunnighet ständigt inträffar
i vårt land.
Arbetarskyddsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshö
g skolan och statens naturvetenskapliga forskningråd framför liknande
synpunkter. Statens naturvårdsnämnd och Riksförbundet landsbygdens folk
framhåller också vikten av att de ifrågavarande utbildningsgrupperna med
tanke på sina framtida arbetsuppgifter erhåller tillräckliga insikter i dessa frågor.
Riksförbundet anför därvid:
Den tilltagande bebyggelsekoncentrationen förenad med den tekniska utvecklingen
kan komma att medföra ökat slitage och skadegörelse i naturen, varför
dessa problem kommer att påkalla ökad uppmärksamhet i framtiden. Detta
gäller även exempelvis vid handhavandet av gifter av olika slag, vattenvård,
vid vägbyggen, vattenregleringar och dylikt.
Förslaget att i den tekniska lärokursen sammanföra ett antal kursmoment,
som nu tillhör olika ämnen, i ett integrationsämne (blockämne), benämnt
teknologi, framhålls i flertalet yttranden såsom förtjänstfullt.
Skolöverstyrelsen anser att teknologiämnet, rätt utformat, bör kunna bli en
god introduktion för eleverna i ingenjörsmässigt tänkande och menar att försöksverksamhet,
nya läroböcker och lärarfortbildning bör kunna möjliggöra den
uppläggning som föreslagits. Överstyrelsen för yrkesutbildning menar att den
föreslagna kursplanen bör bedömas först sedan pågående försöksverksamhet kunnat
utvärderas. Sveriges mekanförbund anser det viktigt med sadant blockämne
de två första åren men har en del kritiska synpunkter på ämnets utformning.
Även Tekniska läroverkens ingenjörsförbund finner sammanförandet av dessa
moment till ett blockämne riktigt. Statens tekniska forskningsråd anser ämnet
bra men framhåller att det bör uppmärksammas i det fortlöpande läroplansarbetet.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna delar GU:s uppfattning om vikten
av att införa ett ämne, som tidigt väcker elevernas intresse för teknik, men
anser att ett sådant ämne bör uppläggas mera konventionellt samt ifrågasätter
247
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
om ej en uppdelning bör ske i dess olika delområden. Liknande synpunkter
framförs av lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm och organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund. Tekniska läroverkens elevförbund anser
att teknologin bör uppdelas på flera ämnen.
Beträffande ämnena inom maskintekniskt alternativ framför
Sveriges mekanförbund och Svenska teknologföreningen kritik mot att undervisningen
för mycket inriktas på konstruktion och energi samt anser att materialläran
helst borde utgöra ett självständigt ämne.
Tekniska läroverkens lärarförbund föreslår att fjärde årskursen uppdelas på
ett energitekniskt och ett produktionstekniskt alternativ.
Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning anser att specialarbetet
i årskurs 4 bör få ägnas även åt energi.
Det inom byggnadstekniskt alternativ föreslagna ämnet geodesi
föreslås av skolöverstyrelsen fördelat med 0,5 veckotimme i årskurs tre och 0,5
veckotimme i årskurs fyra för att på så sätt skapa möjligheter att följa upp
resultatet av de fältövningar som avses förekomma i början av höstterminen i
årskurs 4. Lantmäteristyrelsen hävdar att den föreslagna kursen i geodesi inte
kan medhinnas på 1 veckotimme. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar
att detta ämne förs till ämnet anläggning. Beträffande sistnämnda ämne föreslår
styrelsen att det inom den anläggningstekniska varianten delas på vägbyggnad
och vattenbyggnad.
Beträffande förslaget till läroplan för det eltekniska alternativet
har endast förordats ändring i vad avser ämnet elmaterial. Skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och Teknislca läroverkens lärarförbund anser
att detta ämne ej bör vara självständigt utan att lärostoffet föres till de ämnen
där kunskap om elmaterial är erforderlig.
Beträffande timtal och lärostoff i de olika ämnena på kemitekniskt
alternativ föreslår överstyrelsen för yrkesutbildning och Tekniska läroverkens
lärarförbund en tämligen kraftig omfördelning.
Kemikontoret finner förslaget till kursplan för de enskilda ämnena väl genomtänkt.
I fråga om timplanen förordar kontoret endast den ändringen att ämnet
apparatteknik får ytterligare en veckotimme, som tas från ämnet analytisk kemi.
Vidare bör ämnet fysikalisk kemi benämnas fysikalisk och oorganisk kemi, som
bättre svarar mot ämnesinnehållet.
Även överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser att ämnet fysikalisk
kemi bör ha annat namn och föreslår oorganisk och fysikalisk kemi eller allmän
kemi.
Den förstärkta ställning, som GU föreslagit för ämnet ergonomi, understrykes
som ytterst värdefull av bl. a. vattenfallsstyrelsen, medicinska fakulteten
248
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k
i Uppsala, direktionen över gymnastiska centralinstitutet och TCO. Sveriges
mekanförbund föreslår att ämnet benämnes bioteknologi samt att undervisningstiden
inskränkes till 1,5 veckotimme och att i stället undervisning i psykologi
införes med två veckotimmar i andra årskursen. LO menar att i kursplanen
för detta ämne måste beredas utrymme för en orientering om arbetsstudier
av betydligt större omfattning än vad GU föreslagit.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att i ämnet företagsekonomi
krävs ökat utrymme för moment angående tidsstudier och driftorganisation
samt att timtalet därför måste ökas med 0,5 veckotimme, som kan tas från
ergonomin.
Den fördelning av undervisningstiden på den ekonomiska lärokursen
mellan allmänna ämnen och speciella, yrkesutbildande ämnen som GU
föreslagit har bedömts olika av de remissinstanser, som yttrat sig däröver.
Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning anser att den ekonomiska
lärokursen såsom den utformats av GU kommer att ge en yrkesutbildning,
som är tillfyllest för sitt ändamål, och TCO menar att förslaget utgör en
godtagbar kompromiss när det gäller att tillgodose de båda kraven: bred allmänbildning
och fackutbildning.
Flera remissinstanser anser dock att yrkesutbildningskravet fått träda tillbaka
alltför mycket. Handelskammaren i Gefle och Sveriges köpmannaförbund
framför sådana synpunkter.
Skånes handelskammare anför bl. a. följande.
Den ekonomiska gymnasieutbildningens allmänna uppläggning förklaras och
rättfärdigas av GU därmed, att flertalet allmänteoretiska ämnen fyller en dubbel
funktion, dvs. den ger förutom allmän orientering också specialförberedelser
för kommande yrkesverksamhet. Handelskammaren vill icke bestrida, att åtskilliga
ämnen kan ha en sådan dubbel funktion, men enligt handelskammarens
mening har GU satt alltför stark tilltro till dessa ämnens yrkesförberedande
karaktär. Betoningen av den dubbla funktionen får icke undanskymma den
omständigheten att de regelrätta fackämnena icke till någon del kan ersättas av
allmänna ämnen. Man måste hålla fast vid att vad avnämarna — bortsett från
universitet och högskolor — kräver är i första hand en allmän merkantil utbildning,
icke en bred allmänbildning i vidare bemärkelse.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser som tidigare
nämnts att den typ av yrkesinriktning som GU gett den ekonomiska lärokursen
är alldeles för färdighetsbetonad och framhåller vikten av att gymnasieekonomemas
utbildning inriktas på en så långt driven kunskap i matematik och
de egentliga ekonomiska ämnena som möjligt liksom också att kraven på deras
allmänna orientering skärps.
Sammanförandet av olika ämnen i blockämnet företagsekonomi tillstyrks
av bl. a. skolöverstyrelsen, som anför i huvudsak följande.
249
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196It
Överstyrelsen biträder utredningens förslag, att tyngdpunkten i fackutbildningen
ligger på företagsekonomi och att möjlighet till specialisering på olika
alternativ erbjuds i årskurs 3. Överstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag,
att den traditionella ämnesundervisningen lämnar plats för en mer samlad
undervisning, där företaget är intresseområde.
Överstyrelsen vill föreslå, att det i kursplanen tydligare preciseras, hur samverkan
mellan ämnesdelarna skall genomföras för att det åsyftade resultatet
skall nås.
Sveriges handelsgymnasiers riksförbund finner det vara svårt att taga ställning
till förslaget om integration innan erfarenheter vunnits härav. Man kan
riskera att eleverna erhåller för litet fasta och praktiskt användbara kunskaper.
Sveriges köpmannaförbund hyser stora betänkligheter mot ämnesintegrationen
i företagsekonomi. Förbundet anför härom bl. a. följande.
Det är nödvändigt att i många fall genomföra en samverkan mellan traditionellt
särundervisade läroämnen och så har alltid tidigare skett inom handelsgymnasierna.
De utvikningar, som i så fall brukar ske från huvudämnet, har
oftast karaktären av korta, klargörande orienteringar utan anspråk på fullständighet
i framställningen. Den systematiska, grundläggande undervisningen
bör dock inom olika läroämnen koncentreras till specialbehandling på för ämnet
i fråga klart reserverade lärotimmar, om inlärningsprocessen skall bli verkligt
effektiv. I själva verket rör det sig här om en inom all annan verksamhet vedertagen
arbetsfördelningsmetodik, som GU tydligen inte beaktat.
Beträffande kursuppläggningen av ämnet företagsekonomi föreslår skolöverstyrelsen
att kursen i andra årskursen avslutas med stoff angående budgetering
och administration för att även de elever, vilka väljer det ekonomiskspråkliga
alternativet, skall få orientering i dessa frågor.
Direktionen för handelshögskolan i Stockholm anser att redovisningsmomenten
fått för stor plats enär kurserna inte kräver så stora specialkunskaper i
detta ämne. Viktigare är att moment som lönsamhetsanalys och kontors- och
driftsorganisation beredes plats. Svenska samfundet för af färsutbildning, TCO
och Sveriges köpmannaförbund framhåller vikten av att ökat utrymme beredes
åt undervisning i kontorsteknik.
Svenska bankföreningen anser att undervisningen i maskinskrivning
o c h stenografi kan inskränkas då det är av vikt att man inriktar sig
på mer ekonomiskt betonade ämnen, i första hand matematik.
Överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund förordar, att timtalet i maskinskrivning minskas till förmån för
matematiken.
Några remissinstanser uttalar önskemål om ökat timantal för maskinskrivning,
bl. a. Melinska stenograf förbundet, Skånes handelskammare och Sveriges
handelsgymnasiers riksförbund.
Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska samfundet för af färsutbildning, Melinska
stenograf förbundet och Sveriges handelsgymnasiers riksförbund anser att
250
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
ämnet rättskunskap bör vara obligatoriskt för alla elever inom den ekonomiska
lärokursen.
Värdet av att undervisningen i estetiska ämnen tillåts spela en stor roll
på gymnasiet understrykes starkt av de‘remissinstanser, som yttrat sig i denna
fråga. Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Skolöverstyrelsen vill särskilt understryka de estetiska ämnenas värde för
den enskildes personlighetsutveckling och deras viktiga funktion som förberedelse
för förvärvsverksamhet och för samhällslivet, framför allt för dem som
blir verksamma inom handel och produktion och som direkt eller indirekt får
ett avgörande inflytande på utformningen av produkter och miljöer. Genom
olika moderna massmedia har de estetiska ämnena fått en växande betydelse
som kontaktmedel. Överstyrelsen måste därför beklaga den nedskärning av timtalet,
som drabbat teckningsund ervisningen.
Överstyrelsen framhåller vidare att det vore i hög grad önskvärt att undervisning
i estetiska ämnen kunde förekomma även på ekonomisk och teknisk
lärokurs men finner det dock ej möjligt att införa obligatorisk sådan undervisning.
De estetiska ämnena bör i varje fall höra till dem som ges företräde vid
val av frivilliga ämnen anser överstyrelsen.
Även TCO understryker betydelsen av undervisning i estetiska och praktiska
ämnen. Enligt förbundets mening svarar GU:s förslag inte mot principiella deklarationer
och föreliggande elevintressen, och förbundet framlägger vissa förslag
om utvidgad undervisning i dessa ämnen, innefattande bl. a. obligatorisk
teckningsundervisning.
Beträffande det föreslagna ämnet konst- och musikhistoria befarar
styrelsen för Musilcaliska akademien att genomförandet av detta förslag kan
komma att erbjuda avsevärda praktiska svårigheter och att det därför vore
olyckligt att samundervisning skulle bedrivas redan från början. Skolöverstyrelsen
anser att den ur integrationssynpunkt värdefulla samordningen av två
klasser inte får hindra att vid lämpliga tillfällen klasserna undervisas var för
sig. I regel bör dock undervisningen hållas samman. Samverkande bildningsförbunden
menar att ämnets uppläggning är felaktig, då det bl. a. fått en för
ensidig historisk prägel. Musiklärarnas riksförening framhåller att musikens
ställning som en av de främsta estetiska faktorerna i samhället borde göra det
angeläget att ge elever på alla lärokurser orienterande kunskaper i musikförståelse.
Föreningen framför vidare erinringar mot utformningen av musik- och
konsthistoria till ett syntesämne.
Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening anför följande.
Föreningen konstaterar att GU baserar sitt förslag på en uppfattning om
förmånsrätt och särställning för begreppen »konst» och »konstupplevelse». Gentemot
detta vill föreningen påpeka:
1. att det verkliga elevmaterialet inte består av de utpräglat estetiskt begå -
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 251
vade. Den pedagogiska målsättningen måste därför i första hand ta hänsyn härtill,
2. att ämnesområdet i första hand bör omfatta dels träning av de funktioner
individen utnyttjar för visuell och taktil varseblivning och kommunikation, dels
psykologiskt studium av värdebedömningens natur grundlagd genom studium
av fakta om principerna för människans upplevelser och beteende. En sådan undervisning
kan motivera en spekulativ och ytlig estetiserande inställning. Härigenom
kan även eleverna få större förståelse för olika människors åsikter och
upplevelser.
Det förslag om estetisk variant, som GU framlagt, har mottagits
synnerligen välvilligt av remissinstanserna. TCO har framfört förslag att även
en textil estetisk variant bör inrättas. Svenska gymnastiklärarsällskapet föreslår
att gymnastik skall få vara alternativ till musik, teckning och dramatik inom
estetisk variant.
Beträffande förslaget om gymnastik understryker flera remissinstanser,
däribland lärarkollegiet vid karolinska institutet, medicinska fakulteten i Uppsala
och Svenska skolläkarföreningen, vad GU sagt om det stora värdet av regelbunden
fysisk träning under ungdomsåren.
Skolöverstyrelsen kritiserar dock GU:s redovisade inställning till ämnet och
anför följande.
GU:s syn på gymnasiets gymnastikundervisning och friluftsverksamhet är i
vissa avseenden ensidig. Man har väsentligen anlagt fysiologiska och medicinska
synpunkter och inte tillräckligt beaktat ämnets möjligheter att verksamt bidra
till personlighetsutveckling, till estetisk och social fostran.
Gymnastiska centralinstitutet framför liknande synpunkter.
Överbefälhavaren, 1960 års värnpliktsutredning och SR anser det för ämnet
föreslagna timantalet för litet. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet
föreslår att undervisningstiden ökas till tre veckotimmar i årskurs 3 samt införes
med samma timantal i fjärde årskursen på den tekniska lärokursen. Beträffande
kursplanen framhåller institutet att den åtminstone i vissa avsnitt
borde fått olika utformning för manliga och kvinnliga elever.
Timplanen för gymnasiet har utöver i annat sammanhang ifrågasatta
eller föreslagna timtalsförändringar berörts endast i ett fåtal yttranden.
Skolöverstyrelsen anser att timplanen för årskurs 1 uppställts på ett sätt som
knappast svarar mot grundtanken att det i första årskursen inte finns anledning
att gruppera eleverna på skilda linjer efter tillvalet. Överstyrelsen förordar en
ändring, som innebär att delning på studiekurs försvinner och ersätts med specialisering
på olika tillvalskombinationer.
I det helt övervägande antalet yttranden framhålles det förtjänstfulla i GU:s
förslag om undervisningens utformning, som bl. a. syftar till att
fostra eleverna att självständigt och i grupp lösa större arbetsuppgifter.
252
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+
Skolöverstyrelsen delar i det hela GU:s syn på undervisningens utformning.
Principiellt överensstämmer synen på skolans inre arbete helt med den som
kommit till uttryck i Läroplan för grundskolan men har samtidigt väl anpassats
till de speciella krav, som gymnasiet med sina äldre och mognare elever ställer,
konstaterar överstyrelsen. Särskilt starkt har kravet på självständighet accentuerats
men GU är medveten om att de arbetsformer, som måste bli konsekvensen
av detta krav, inte oreserverat uppskattas av eleverna, då de i många fall
måste bli mer krävande än de traditionella, åtminstone för de mindre begåvade.
Detta förhållande måste dock, framhåller överstyrelsen, bedömas med hänsyn
till att eleverna hittills i regel saknat systematisk träning för mera självständiga
arbetsformer.
Juridiska fakulteten i Stockholm anför bl. a. följande.
Med avseende å undervisningens utformning har GU lagt särskild vikt vid
att skapa en organisation som säkerställer att självständiga arbetsformer kommer
att utvecklas i det framtida gymnasiet. GU:s förslag kan i denna del livligt
tillstyrkas. Om eleverna redan under gymnasietiden bibringas förmåga att på
egen hand självständigt lösa större arbetsuppgifter, kommer detta att underlätta
övergången till de fria studierna vid universitet och högskolor. Detta kan
i sin tur möjliggöra ett effektivare utnyttjande av studietiden vid universiteten
och förmodligen också minska risken för studieavbrott.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att större
självständighet i studierna är av vikt särskilt med tanke på elevernas arbetsfostran.
TCO instämmer i GU:s uppfattning, att det nuvarande gymnasiet inte tillfredsställande
tillgodosett kraven på att eleverna skall tillägna sig allmänna,
icke ämnesbundna studie- och arbetstekniska färdigheter, och fortsätter:
Organisationen vill betona det angelägna i att undervisningen i det nya gymnasiet
utformas på ett sådant sätt att de nämnda kraven tillgodoses. Strävan
att ge en organisation som medger mera självständiga arbetsformer kan sålunda
fullt ut stödjas. I det sammanhanget vill TCO också understryka vikten av att
anknytningen till grundskolan sker på bästa sätt och att gymnasiet bygger vidare
på vad eleverna här delgetts i fråga om studieteknik och goda arbetsvanor.
Några remissinstanser anser värdet av det eftersträvade målet vara odiskutabelt
gott men hyser viss tvekan inför de av GU föreslagna metoderna, främst
med hänsyn till de stora krav dessa antages komma att ställa på elever och
lärare.
Universitetslärarförbundet framför följande synpunkter.
Förslaget att förbättra den studietekniska träningen i olika avseenden hälsas
principiellt med stor tillfredsställelse. Man måste emellertid göra en allmän reservation
för elevernas möjligheter att tillämpa exempelvis system med beting
och framför allt specialarbeten, vilka metoder ställer stora krav på de studerandes
mognad. Man kan därvid icke bortse från att den förutsatta starkt
vidgade intagningen på gymnasiet kommer att medföra större variationer i elevernas
studieförutsättningar än vad som nu är fallet. Lättast att praktiskt tilllämpa
torde systemet med långläxor vara.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 253
GU:s förslag beträffande betingsläsning har föranlett uttalanden i
flera yttranden.
Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.
Utan fråga har betingsstudium av den art som föreslås väsentliga värden att
ge, men arbetsformen ställer också stora krav på både lärare och elever. Man får
inte heller bortse från att den passar olika bra för olika begåvningstyper och
för olika ämnen. Den erfarenhet av betingstudium, som praktisk försöksverksamhet
hunnit ge, är ännu relativt begränsad. Under sådana förhållanden är det
angeläget, att arbetsformen och dess användning inte från början binds av
alltför fasta normer utan att betingens omfattning och karaktär modifieras
efter vad som i olika lägen visar sig lämpligt. Det är också, som GU påpekat,
viktigt, att studieplaner och annan för dessa uppgifter erforderlig materiel kan
ställas till förfogande.
Läroverkslärarnas riksförbund finner förslaget om långläxor och beting ur
flera synpunkter vara värdefullt genom att härigenom sammanhanget i kursen
kan komma bättre till sin rätt och förhören kan koncentreras och inte behöver
ta så lång tid i anspråk. Vidare kan duktiga elever få tid till fördjupning i
enskilda delar av kursen. Förbundet framhåller att för genomsnittseleven blir
denna metod dock betungande, varför man inte bör sätta i gång betingsläsning
med alltför stora ambitioner. Förbundet diskuterar även i vilka ämnen betingsläsning
kan vara lämplig eller inte och slutar med att föreslå att betingsläsning
endast bör anordnas om ämneskonferensen anser det lämpligt.
Tekniska läroverkens lärarförbund erinrar om att i nuvarande tekniskt gymnasium
de stora övningsuppgifterna i de tekniska tillämpningsämnena utgör
självständiga uppgifter av delvis integrerande art och att undervisningen för
närvarande delvis sker med redovisning av större avsnitt.
TCO anför följande.
Att eleverna fostras att mera ta ett eget ansvar för studierna bedömer TCO
positivt. Organisationen vill dock framhålla att man därmed ställer betydligt
större krav på eleverna och det finns skäl att varna för att dessa upplevs som
överkrav. Det måste alltså bli fråga om en mjuk inskolning till studier på eget
ansvar. Övergången från dagläxor till långläxor och så småningom till större
beting får inte forceras, och eleverna måste få allt behövligt stöd i sina friare
studier. Inom ramen för betingen måste också ges en kontinuerlig handledning,
som läggs upp på ett sådant sätt att det inte bara blir fråga om studieteknisk
hjälp utan också om stimulans för arbetets igångsättande och fullföljande, med
andra ord lämpliga former av moraliskt stöd.
SvensJca skoUäkarföreningen menar att det finns anledning att hysa allvarliga
farhågor för att systemet med betingsläsning skall lägga ökad press på eleverna
och anför bl. a.:
Det kan trots GU:s bedömning förmodas, att ökad intagning av elever på
gymnasiet leder till att många elever i varje fall under de närmaste åren på
detta stadium inte är mogna för denna speciella studieteknik. Att som obligatorisk
införa cn undervisningsmetod för vilken flertalet lärare saknar erfaren
-
254
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\
het och erforderlig utbildning måste på grund av mindre god planläggning av
arbetet och bristande information till eleverna medföra just den ökade press på
många elever, som befaras i läroplanen. Detta kan leda till en ökning av antalet
elever med sådana skolsvårigheter och mentala störningar, som skolhälsovården
får att handlägga och som fordrar andra elevvårdande och/eller studiestödjande
åtgärder. Föreningen anser sig därför inte kunna biträda GU:s förslag om obligatorisk
betingsläsning i föreslagen utsträckning. I stället föreslås fortsatt försöksverksamhet
av därtill särskilt utbildade lärare för att finna de lämpligaste
formerna för betingsläsningens bedrivande och att möjligheter skapas för en
ökad utbildning och fortbildning för lärarna på detta område.
Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan
och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg finner sig
icke övertygade av GTJ:s förslag i dessa avseenden och menar att utvecklingen
vid universitet och högskolor numera går i den riktningen att de fria undervisningsformerna
alltmera ersättes av bunden undervisning.
Om det föreslagna specialarbetet anför skolöverstyrelsen följande.
Specialarbetet bör som ett avslutande led i en systematiskt genomförd träning
till självständighet kunna bli av väsentligt större betydelse än det tidigare
s. k. enskilda arbetet, som inte visade sig motsvara de förväntningar man en
gång ställde på det. Man får emellertid inte bortse från att specialarbetet, även
om det begränsas till i och för sig anspråkslösa uppgifter, kräver ganska mycket
för att i någon mån motsvara sitt syfte. Framför allt gäller detta givetvis de svagare
eleverna utan mer utpräglade specialintressen. Under alla förhållanden kommer
mycket att hänga på den handledning lärarna kan ge. Skall denna enligt
förslaget pressas in på timmar till förfogande, måste den för de flesta bli otillräcklig,
samtidigt som dessa timmar därmed förlorar sin egentliga uppgift. Överstyrelsen
finner det angeläget, att lärare i stället pa liknande sätt som föreslagits
av FU får i skälig omfattning inräkna handledningen i sin tjänstgöring.
Några remissinstanser anser att specialarbetet bör betygsättas. Humanistiska
fakulteten i Stockholm befarar att betygsmedvetna elever eljest kommer att
välja att utföra specialarbetet i något av sina svagare ämnen.
Tekniska läroverkens lärarförbund anser att specialarbetet i årskurs 3 i den
tekniska lärokursen bör utgå och ersättas med en schemalagd lektionstimme,
som skall tilldelas ämnet engelska. Till stöd härför åberopar förbundet att den
tekniska lärokursens elever kommer att inom den ordinarie undervisningens
ram under fjärde årskursen få lösa konstruktions- och övningsuppgifter, som är
avsevärt större än det planerade specialarbetet i årskurs 3.
Läroverkslärarnas riksförbund ifrågasätter om inte införandet av det obligatoriska
specialarbetet borde uppskjutas till dess resurserna blir tillräckligt stora.
Beträffande hjälpmedlens roll i undervisningen framhåller
skolöverstyrelsen att det är angeläget att hjälpmedlen inte på något sätt betraktas
som självändamål utan att de motiveras av och naturligt går in i den
pedagogiska situationen. Överstyrelsen anför vidare följande.
255
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
Läraren måste ha så god överblick över olika möjligheter, att han väljer det
i varje särskilt fall riktiga. Normalt är det inte hjälpmedlens uppgift att ersätta
läraren, även om de bl. a. i de av GU nämnda situationerna i viss mån kan få
göra det. Överstyrelsen varnar för övertro på deras betydelse i framtidens skola
— liksom för underskattning av de teknologiska framstegens ofrånkomliga inverkan
också på skolans arbetsmetoder — men har också all anledning att understryka
vikten av att de hjälpmedel, som kan berika undervisningen, ställs till
förfogande och utnyttjas. GU har med all rätt framhållit den hjälp TV kan ge,
då det gäller att skapa en väl samordnad undervisning och ge uppslag till ny arbetsmetodik,
ävensom den betydelse korrespondenskurser och programmerade
läroböcker kan få. Överstyrelsen anser emellertid, att tillräckliga förutsättningar
ännu icke föreligger för att göra någon värderande jämförelse mellan den programmerade
läroboken och andra lärobokssystem.
Skolöverstyrelsen behandlar i sitt yttrande rörande proven som hjälpmedel
värdet av de muntliga proven och utformningen av de skriftliga proven och
anför härom bl. a. följande.
GU överbetonar enligt överstyrelsens uppfattning svagheterna med de muntliga
proven och förbiser vissa värden hos dem. Att ett sådant prov är relativt
tidskrävande uppvägs i viss mån av att det i bästa fall kan ge mycket vid sidan
av kunskapsredovisningen — ny belysning av stoffet, tillrättaläggande av eventuella
missuppfattningar och inte minst en av skolans mest naturliga talsituationer
med både sammanhängande redogörelser och diskussion. Att vissa elever
kan ha svårigheter att göra sig full rättvisa vid sådana förhör är sant, men just
de behöver ofta bäst träning i muntlig framställning. Lärarens känsla av att
kunna göra en mer objektiv bedömning med utgångspunkt i ett skriftligt prov
är givetvis i vissa fall riktig men kan också vara illusorisk. Ju mer individualiserad
undervisningen blir, dess mindre upplysande blir prov som är gemensamma
för alla. Behovet och värdet av sådana varierar i hög grad med bl. a. ämne och
stadium.
Överstyrelsen understryker GU:s synpunkt, att läraren i första hand bör ta
hänsyn till elevernas omdöme och förmåga att använda sina kunskaper och
färdigheter, och har inget att erinra mot GU:s uppfattning om provens syfte.
I fortsättningen anför överstyrelsen:
Antalet schemabundna skrivningar har i det framlagda förslaget starkt beskurits
i förhållande till vad som för närvarande gäller i gymnasiet, och framför
allt har skrivningstiden kraftigt förkortats. I det hela torde detta innebära en
vinst, och överstyrelsen godtar skrivningsplanen. Den bör emellertid kontinuerligt
anpassas efter förändrade behov och vunna erfarenheter. Exempelvis kan
det tänkas, att skrivningstiden under vissa förhållanden behöver förlängas.
Läroverkslärarnas riksförbund, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning och SECO anser att GU skurit ner skrivningstidernas längd för
kraftigt.
Under erinran om nödvändigheten av att lärarna förvissar sig om att eleverna
nått den plattform, från vilken undervisningen kan föras vidare, framhåller
överstyrelsen för yrkesutbildning, att prov kan visa sig nödvändiga även i de
256
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år lOBlf.
ämnen, där centralt givna prov icke är obligatoriska, samt att det är mycket
som talar för att även prov i dessa ämnen bör erbjudas lärarna centralt.
Läroverkslärarnas riksförbund anför följande.
GU:s analys av provens roll som analysinstrument och hjälpmedel för kontroll
av kunskaper och färdigheter är i många hänseenden realistisk. Den förbättrade
klassundervisningen i kombination med dagläxor ger läraren möjlighet att kontinuerligt
följa utvecklingen i klassen, såväl generellt som hos den enskilde eleven.
Vid en övergång till friare arbetsformer minskar denna möjlighet, individuella
arbetsuppgifter för eleven och grupparbeten ger läraren svårigheter att
lika bekvämt följa elevens utveckling. Redovisningen blir mer omfattande vid
varje tillfälle, mer tids- och arbetskrävande än summan av enskilda förhör.
För att få en diagnostiskt tillförlitlig och ur rättvisesynpunkt allsidig kontroll av
elevernas arbete behövs utan tvekan en snabb skriftlig kunskaps- och färdighetskontroll
som relativt vanligt komplement. Det är därvid viktigt att kunskapskontrollen
kommer så snabbt som möjligt. Risk finnes annars för en snedvridning
av elevens disponering av sitt arbete och åtföljande »skrivningsterror».
I system satt långläxa och betingläsning kräver en legalisering av det skriftliga
provet som en form för bedömning och synes förbundet helt i linje med det
nya gymnasiets målsättning.
Förbundet tillstyrker att skolöverstyrelsen får i uppdrag att vidare bearbeta
frågan om olika provtyper och att anordna försöksverksamhet. Även skolöverstyrelsen
tillstyrker att försöksverksamhet bedrives rörande provens utformning.
Skolöverstyrelsen och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala
uttalar, att de inte finner det realistiskt eller rättvist mot eleverna att de, som
GU uttalat, själva skall svara för kontrollen av memoreringen.
De remissinstanser som tar upp rent allmänna synpunkter på GU:s förslag
beträffande den skolsociala verksamheten ansluter sig till GU:s
synsätt och understryker det angelägna i verksamheten.
GU har konstaterat att de skolsociala anordningarna på gymnasiet är otillräckliga
och bör förstärkas. Skolöverstyrelsen delar denna uppfattning och anför
vidare:
Skolöverstyrelsen vill i likhet med GU understryka, att de olika elevvårdande
aktiviteterna rörande studie- och yrkesorientering, personlig rådgivning,
hälsovård, elevernas fritidsverksamhet och självstyrelse, disciplinfrågor m. m.
alla avser att underlätta elevens väg genom skolan och därigenom kompletterar
den undervisande verksamheten.
Vid organisationen och genomförandet av den elevvårdande verksamheten
måste man emellertid alltid beakta, att elevens personliga integritet skall respekteras.
Verksamheten måste därför, även om det förekommer vissa obligatoriska
moment, principiellt vara av servicekaraktär.
I några yttranden framhålles att ett lyckligt genomförande av det nya gymnasiet
förutsätter en god skolsocial verksamhet, att denna verksamhet bör få
större omfattning än den föreslagna och att ytterligare utredning krävs på om
-
257
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
rådet framförallt i fråga om personalorganisationen. Sistnämnda fråga behandlas
i ett senare sammanhang (7.3). Uttalanden i denna riktning göres av bl. a.
länsstyrelsen i Uppsala län, SACO och Fredrika Bremerförbundet.
Glesbygdsungdomens särskilda problem tas upp av några remissinstanser,
bl. a. av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anför följande.
Det starkt ökade intresset för gymnasiestudier och förbättrade ekonomiska
resurser att genomföra sådana studier ökar tillströmningen av elever från landsbygden.
I synnerhet i Norrland med dess stora avstånd måste många elever bo
inackorderade. Elevernas kontakt med föräldrarna blir mera sporadisk ju större
avståndet är mellan skolorten och hemmet. Samverkan mellan skola och hem
försvåras. Dessa elevers situation motiverar särskild uppmärksamhet. Då utredningen
i detta sammanhang endast i korthet erinrat om behovet av elevhem,
vill länsstyrelsen livligt framhålla vikten av att inrätta tillräckligt antal sådana
hem i synnerhet i Norrland.
GU:s program för studie- och yrkesorientering i gymnasiet hälsas
allmänt med tillfredsställelse. Från såväl ämbetsverk och organisationer som
universitet och högskolor betonas orienteringens stora betydelse för eleverna,
för utbildningsväsendet och för arbetsmarknaden.
Skolöverstyrelsen anser liksom GU att skolan bör ha det primära ansvaret
och att uppgifterna i första hand måste lösas genom informativ verksamhet. En
informerande studie- och yrkesorientering låter sig inte helt förena med en
dirigerande verksamhet, som vissa uttalanden av GU i samband med elevernas
fördelning på olika studievägar syns förutsätta, anför överstyrelsen. Rimligen
måste studie- och yrkesorienteringen i såväl gymnasium som fackskola upplysa
eleverna om samhällets behov och de olika lärokursernas kvantitativa anknytning
till dessa behov. Då det gäller elevernas inriktning mot skilda studievägar
och sysselsättningsområden kan emellertid, framhåller skolöverstyrelsen, traditionella
uppfattningar bland elever och målsmän liksom inom näringslivet —
särskilt vad gäller könsfördelningen på skilda studieriktningar och yrken —
inte på kort tid övervinnas enbart med studie- och yrkesorienterande verksamhet
i skolan.
Arbetsmarknadsstyrelsen betonar att studie- och yrkesorientering är ett nödvändigt
inslag i skolarbetet, emedan det nya gymnasiets konstruktion medför,
att eleverna under hela studietiden ställs inför olika valsituationer, samt anför
vidare.
Den av GU förutspådda ökningen av gymnasiefrekvensen motiverar en kraftig
förstärkning av den vägledande verksamheten. Som GU visat i en av sina
specialundersökningar har elever från hem med låg föräldrautbildning det
största behovet av vägledning i skolan. Ökningen av gymnasiefrekvensen torde
vara att vänta från just denna samhällsgrupp. En väl organiserad och metodiskt
genomförd studie- och yrkesorientering är i det modenia samhällets skola ej
enbart att betrakta som en service åt eleverna utan också som en förutsättning
för att genomförandet av gymnasiereformen skall få det positiva resultat
som avses.
9 — Bihang till riksdagens protokoll 190h. 1 sand. Nr 171
258
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
En av den vägledande verksamhetens viktigaste uppgifter inom skolan är att
göra ungdomarna yrkesmedvetna och få dem att förstå, vilka följdverkningar
valet av den ena eller den andra studievägen inom gymnasiet har. En väl genomförd
studie- och yrkesorientering kan verksamt bidra till att ge ungdomarna
ett vidare perspektiv på sin skolgång. Detta är ett mål att sträva efter. Det
skall nås utan att det uppstår någon konflikt med kravet på elevernas integritet.
Ungdomar i de aktuella åldrarna är ofta känsliga för inblandning i vad de
uppfattar som egna angelägenheter. Skolans vägledande verksamhet kan mista
mycket av sin positiva effekt om den av eleverna upplevs som påträngande.
Målsättningen är härvid att skapa förtroendefulla attityder hos eleverna. Först
och sist bör yrkesvägledningen därför ha karaktär av information. I och med
att kännedom om aktuella och framtida utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden
sprides kan visserligen en dirigerande effekt uppnås, men väsentligt
är, att ställningstaganden och slutliga val är förbehållna individen.
SACO anser att, om ett välgrundat ställningstagande skall kunna ske vid val
av gymnasial utbildningsväg, är det även starkt motiverat att anlagsprövningar
införes i grundskolans avslutningsklass. Organisationen anför vidare följande.
SACO vill understryka vikten av att yrkesorienteringen och yrkesvägledningen
ges en stark ställning på gymnasiet. Den egentliga yrkesvägledningen
på gymnasiet bör även fortsättningsvis handhas av arbetsmarknadsverket. Härigenom
kommer anknytningen till de praktiska arbetsmarknadsförhållandena att
på bästa sätt tillgodoses. För att yrkesvägledningen skall bli effektiv fordras
emellertid en ordentlig utbyggnad av arbetsmarknadsverkets resurser i detta
avseende.
Bl. a. Centerns kvinnojörbund tar upp studie- och yrkesvägledningens betydelse
speciellt ur de kvinnliga elevernas yrkesvalssynpunkt. Förbundet anför
följande.
Särskilt när det gäller flickorna sker yrkesvalet alltför slentrianmässigt och
fantasilöst. Flickorna väljer i stort sett yrkesbanor, som av tradition ansetts
speciellt lämpade för kvinnor. Det är angeläget att skolan aktivt bidrager till
att bryta ensidigheten i detta yrkesval, så att även flickorna mer allmänt kommer
att låta fallenhet och intresse bli avgörande för yrkesvalet och inte förutfattade
föreställningar om för dem speciellt lämpade yrken.
Om yrkesvägledningen skall kunna göra en positiv insats här måste flickorna
göras uppmärksamma på vilka förutsättningar de har att även inom icke traditionella
»kvinnoyrken» utnyttja den fallenhet och begåvning de i skolan visat
för olika ämnesområden. Här måste alltså från yrkesvägledningen komma initiativ
och idéer till de flickor som är lämpade för ett i dagens läge mer »ovanligt»
yrkesval.
Samtidigt som man från remissinstansernas sida framhåller vikten av att en
grundlig och allsidig yrkesorientering ges i gymnasiet betonar man också att
denna måste göras objektiv och saklig och icke läggas upp som en dirigering av
eleverna till det ena eller andra området.
Svenska arbets giv ar ej öreningen och Sveriges industriförbund anför i detta
sammanhang följande.
259
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
Det är uppenbart att en utformning av gymnasiet sådan som GU föreslår kan
komma att te sig mera förvirrande för elever och målsmän än den strikta linjeindelningen.
Det är därför nödvändigt att genomföra GU:s förslag till studieoch
yrkesorientering och att utrusta såväl grundskolan som gymnasiet med erforderlig
och kunnig personal härför. Angeläget är också att åstadkomma medverkan
från arbetsmarknadsmyndigheterna och näringslivet såväl centralt som
lokalt. Organisationerna vill framför allt understryka vikten av en starkt förbättrad,
objektiv yrkesorientering på gymnasiestadiet. Denna får dock inte
läggas upp som en dirigering av eleverna till det ena eller andra området. Det
är av utomordentlig betydelse att upplysningarna blir sakliga och framför allt
att inte kortsiktiga fluktuationer gör sig alltför starkt märkbara.
Flertalet av dem som uttalat sig om studie- och yrkesorienteringens uppläggning
delar i det hela GU:s uppfattning om vilka moment som bör ingå i studieoch
yrkesvägledningsprogrammet och hur dessa bör fördelas på olika årskurser.
Sålunda ansluter sig skolöverstyrelsen till GU:s förslag och vill endast påpeka
att lärarna i samhällskunskap bör få en sådan utbildning att de kan ta hand om
viss kollektiv information inom ämnet samhällskunskap under första årskursen.
Överstyrelsen delar vidare GU:s uppfattning att praktisk yrkesorientering i
gymnasiet icke bör göras obligatorisk och understryker ytterligare:
Även den av GU föreslagna försöksverksamheten på detta område bör förekomma
endast i den mån lokala omständigheter erbjuder särskilt gynnsamma
betingelser. Genomförandet av grundskolans praktiska yrkesorientering liksom
den föreslagna miljöpraktiken för gymnasiets tekniska lärokurs och kravet på
praktik för teknisk fackskola torde åtminstone tills vidare göra denna återhållsamhet
i fråga om praktisk yrkesorientering på gymnasiet nödvändig.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker GU:s förslag rörande studie-
och yrkesorienteringens uppläggning. Man poängterar särskilt dess betydelse
på de fackgymnasiala utbildningsvägarna, där ungdomarna efter studiernas
slut skall träda ut i förvärvslivet. Överstyrelsen framhåller vidare:
Allt bör göras för att eleverna, om tillfälle bjuds, får en verklighetsnära kontakt
med arbetslivet. Detta torde vara värdefullt inte minst på den ekonomiska
lärokursen. Eleverna på den tekniska har ju viss obligatorisk praktik. Om sålunda
en elev eller en grupp av elever på den ekonomiska lärokursen blir i tillfälle
att under någon eller några dagar följa arbetet på ett företag, bör de
kunna befrias från undervisningen för att kunna få denna praktik. Detta bör
betraktas som ett led i skolarbetet.
Beträffande yrkesorienteringen i tredje och fjärde årskursen anför arbetsmarknadsstyrelsen
bl. a. följande.
Eleverna har i dessa årskurser framför allt behov av aktuell arbetsmarknadsoch
utbildningsinformation. Arbetsmarknadsverkets yrkesvägledare träder härvid
i förgrunden. Målet för den yrkesorienterande verksamheten i gymnasiets
högsta årskurs bör vara dels att med utgångspunkt från elevernas egna intressen
ge en översikt över de olika slag av utbildningsvägar som är tillgängliga
för studenter och belysa värdet av bredd i utbildning och omställbarhet i arbetslivet,
dels att med utgångspunkt från samhällets behov av arbetskraft ge eu
260
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
klargörande bild av den moderna arbetsmarknaden och dess föränderlighet.
Eleverna i tredje årskursen måste emellertid också när så erfordras få tillfälle
att på ett mera personligt sätt konsultera yrkesvägledaren. Man behöver råd
och upplysningar i speciella frågor, hjälp med att klarlägga yrkesvalspremisserna
och sakkunnig vägledning vid planeringen av den fortsatta utbildningen. För att
tillgodose dessa behov måste den enskilda yrkesvägledningen beredas tillräckligt
utrymme inom programmet för årskurs 3.
Några remissinstanser anser att studie- och yrkesorienteringen bör få en mera
preciserad och konkret utformning och att GU:s förslag till program inte nu bör
fastställas.
Överbefälhavaren anser sålunda att GU:s förslag beträffande yrkesorientering
bör ges en mer konkret utformning och effektivare inriktning innan läroplanen
för det nya gymnasiet fastställes.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att erfarenhet
bör vinnas av GU:s förslag till program för yrkesorienteringen innan denna orientering
slutligen utformas och att därför försöksverksamhet bör anordnas i
lämplig omfattning i huvudsak enligt de riktlinjer GU anger.
Svensk yrkesvägledarförening anför följande.
Den oklarhet, som emellertid präglar förslagen vad avser dels omfattningen
av nämnda verksamhet, dels fördelningen av arbetsuppgifterna på olika befattningshavare,
måste undanröjas genom centralt lämnade direktiv, i annat fall
föreligger alltför stor risk att programmet spolieras.
Yrkesvägledarföreningens medlemmar, som utgör praktiskt taget samtliga
landets heltidsanställda yrkesvägledare och en mindre del av yrkesvalslärarna,
har bl. a. vid diskussioner på föreningens distriktskonferenser redovisat, att ofullständiga
anvisningar från de ansvariga myndigheterna alltför ofta medfört brister
i en verksamhet, som erhållit den omfattning den lokala skolledaren efter
godtycke velat medgiva.
De elevvårdande uppgifterna inom gymnasiet anses av de flesta remissinstanser
ha på ett förtjänstfullt sätt belysts och uppmärksammats av GU.
Man anser att GU:s förslag skapar förutsättningar för ett lagarbete, i vilket
lärare, skolläkare, skolsköterska, skolkurator, yrkesvägledare och psykolog medverkar.
Klassföreståndarens betydelse betonas särskilt. Vidare påpekas betydelsen
av en fortlöpande kontakt och intimt samarbete mellan lärare och skolhälsovårdcn.
Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar:
Fakulteten hälsar med tillfredsställelse att GU ägnat elevvården stor uppmärksamhet.
Utan tvekan har kravet på omsorg om elevernas kroppsliga och
själsliga hälsa, om deras trivsel och anpassning i skolan och om deras sociala
miljö successivt ökat. Betydelsen därav för en harmonisk och effektiv studiegång
är uppenbar. Man kan räkna med att elevvården kommer att särskilt tagas
i anspråk för de fall där kraven från undervisningssidan överstiger elevernas
kapacitet och således ett studiemisslyckande hotar.
Vid det nuvarande gymnasiet ligger huvudparten av den elevvårdande verksamheten
på lärarna och på skolläkaren och skolsköterskan. Genom utred
-
261
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196
ningens förslag bildas ett »lag» genom anknytning även av skolkurator, yrkesvägledare
och psykolog. Härigenom skapas förutsättninger för ett utvidgat och
mera effektivt arbete. Men förutsättningen är ett lagarbete.
Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.
Klassföreståndaren bör vara den som — naturligtvis jämte rektor — i första
hand svarar för den allmänna elevvården, inklusive personlig omvårdnad i rimlig
omfattning om eleverna i klassen. Vad avser personliga problem och frågor
bör de naturligtvis ha frihet att vända sig till den de känner sig helst vilja gå
till. Elevvården är ett lagarbete och bör fungera så, att eleverna får effektiv
hjälp, vem de än vänder sig till; det problem eleven bär fram är ofta blott en
förevändning för att få kontakt angående ett djupare liggande problem.
TCO finner det angeläget att det föreslagna programmet för elevvården genomförs
och att tillräckliga resurser anslås. Organisationen understryker vidare
att elevvården inte får splittras på för många befattningshavare med från varandra
isolerade uppgifter samt anför:
Det måste bli ett intimt samarbete mellan experterna inbördes och mellan
dem och klassföreståndaren. Den enskilde lärarens kontakt med och ansvar
för den enskilde eleven utgör grunden för elevvården, och det ankommer givetvis
på rektor, såvida han inte delegerar ärendet på annan, att samordna de
experter som biträder läraren i det elevvårdande arbetet.
Målsmännens riksförbund anser att de många problem som elevvården vid
gymnasierna innebär inte helt utretts utan endast givits en skisserad lösning.
Förbundet anser det nödvändigt att hela området göres till föremål för en särskild
omedelbar utredning. Förbundet anför vidare följande.
En riktigt fungerande elevvårdsorganisation är inte blott till för att räcka de
elever som på något sätt misslyckas en hjälpande hand utan även för att hjälpa
till att skapa den stämning av trevnad och trygghet som bidrar till att eleverna
trivs i skolan. Om eleverna trivs och känner sig hemmastadda i skolan har både
skola och hem en stor hjälp i sitt uppfostringsarbete. Den allmänna stämning av
förtroende och samarbete som härigenom skapas spelar mycket större roll för
gymnasisternas utveckling till arbetsvilliga och dugande samhällsmedlemmar och
till vidsynta och uppriktiga personer än förmaningar eller systematiska framställningar
av grunderna för ett gott uppförande.
De svårigheter att upprätthålla det traditionella klassföreståndarskapet som
kommer att uppstå i det nya gymnasiet accentuerar behovet av en vidgad elevvård,
speciellt av att denna får organ som obligatoriskt skall finnas vid alla
gymnasier. Förbundet efterlyser förslag om bindande föreskrifter härvidlag.
Med tanke på de svårigheter som många av nyheterna innebär för enskilda elever
får det icke inträffa att klassföreståndareinstitutionen försvagas, den bör i
stället utbyggas samtidigt som andra elevvårdsorgan tillskapas.
Elevernas fritidsverksamhet berörs av flera remissinstanser.
TCO instämmer i GU:s positiva bedömning av elevernas fritidsverksamhet
och finner det betydelsefullt att eleverna stimuleras till föreningsverksamhet
262 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
inom skolan och även får tillfälle att knyta kontakter med föreningsverksamheten
i övrigt.
Beträffande politiska föreningar inom skolan förordar socialstyrelsen att man
från skolans sida i första hand söker stimulera tillkomsten av en politisk diskussionsförening
öppen för alla partier, enär en lokalt initiativkraftig partiorganisation
eljest kan komma att utöva ett dominerande inflytande på eleverna.
Skoltidningsverksamheten anser man värd all uppmuntran. SECO framhåller
att arbetet med skoltidningsutgivning är en utvecklande och nyttig fritidssysselsättning.
Eleverna kommer på ett stimulerande sätt i kontakt med journalistiken
och utgivandet medför stora kunskaper i både modersmål och samhällslära.
Därför måste det vara av stor vikt att elevernas intresse för och
arbete med skoltidningar stimuleras.
SECO anser att alla skoltidningar, oavsett framställningsförfarande, skall behandlas
enligt tryckfrihetsförordningen. Denna åsikt delas av Tekniska läroverkens
elevförbund, Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.
Sistnämnda två förbund anser att bestämmelse om att förhandsgranskning ej
får ske bör intas i skollagen.
Elevrådsverksamheten anser man skall uppmuntras och att den inte får
hindras.
Sveriges liberala studentförbund noterar med glädje GU:s positiva inställning
och framhåller betydelsen av att elevråd bildas vid alla gymnasier. I anslutning
härtill föreslås att elevernas rätt att bilda elevråd inskrivs i skollagen.
SECO framför likartade synpunkter och anser vidare att eleverna genom arbete
inom ett elevråd får övning i parlamentariska arbetsformer och dessutom
goda tillfällen att samarbeta, ta ansvar och gemensamt utföra arbetsuppgifter.
Organisationen anför vidare följande.
Med tanke härpå är det lätt att förstå vikten av att det vid varje skola
finns ett elevråd. För att verkligen få till stånd elevrådsverksamhet i önskad
omfattning vid alla skolor bör dock närmare anvisningar och riktlinjer utformas.
Elevernas medbestämmanderätt i skolans arbete och medverkan i undervisningsplaneringen
framhålls från några håll som befogad och mycket värdefull.
Sålunda framhåller Sveriges socialdemokratislca kvinnoförbund:
Redan nu finns enstaka elever som uppnår myndighets- och rösträttsålder
innan de lämnar skolan, och om i framtiden rösträttsåldern sänks och det blir
vanligt att eleverna lägger in ett eller flera praktikår före eller under studietiden
vid gymnasium och fackskola, kommer en stor grupp elever i de högsta
klasserna att ha medbestämmanderätt i stat och kommun innan de lämnar
skolan. Det är då orimligt att de inte skulle ha rätt att delta i styrelsen av det
samhälle skolan utgör. Förbundet anser att försöksverksamhet för lämpliga
former av självstyre omedelbart bör starta, lämpligen vid de skolor, där det
redan finns särskilt livaktiga elevråd eller avdelningar av SECO.
Vad GU anfört om specialundervisningen föranleder ingen erinran
från remissinstansernas sida som även tillstyrker att denna fråga utreds.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
263
3.5 Departementschefen
3.5.1 Mål och innehåll
En skolforms mål och innehåll måste självfallet fastställas mot bakgrund av
dess uppgifter i utbildningssystemet. Vissa av dessa uppgifter är mer specifika
för skolformen, andra av generell karaktär. I sitt skolstadgeförslag uttalar GU
att utbildningen vid gymnasium bygger på grundskolan och skall tjäna som
grund för fortsatt utbildning vid universitet och högskolor samt för omedelbar
yrkesutövning. Även om denna formulering är förhållandevis allmän anger den
gymnasiets specifika uppgift i utbildningssystemet i fråga om nivå och inriktning.
Gymnasiet har därtill en personlighetsutvecklande uppgift, som är generell
för alla skolformer för ungdom och vars betydelse understrukits genom fixering
i skollagen. GU:s starka betonande av denna uppgift är således helt i linje med
de grundläggande principerna för hela vårt skolväsen. Denna grundsyn bör
komma till klart uttryck i läroplanens målsättningsavsnitt under beaktande av
de för det gymnasiala åldersstadiet speciella förhållandena.
För att från dessa allmänna utgångspunkter nå fram till gymnasiets detaljutformning
erfordras i vissa hänseenden en närmare precisering av skolformens
uppgifter. GU har angripit detta problem genom att klassificera de olika krav
som ställts på gymnasiet i tre grupper, varigenom enligt utredningens uppfattning
en klarare och konkretare analys blir möjlig. Den uppdelning i avnämarkrav,
samhällslivets krav och individens krav, som GU använder, finner jag mig
kunna acceptera. När GU analyserar individens egna krav gäller det eleven i
skolsituationen. Vad som därvid skall klarläggas är i väsentlig mån de pedagogisk-psykologiska
förutsättningarna för skolans utformning och arbete. En helt
annan sak är självfallet att den vuxne individen efter skolutbildningens slut ute
i livet kan ha andra synpunkter på denna utbildning och kanske önska sig att
han eller hon på annat sätt än som blev fallet utnyttjat skoltiden. Dessa önskemål
hänför GU till gruppen samhällslivets krav, som sålunda utgår ifrån människans
situation i samhället — med rättighet och skyldighet att som enskild
individ utveckla sin personlighet och som medmänniska inpassa sig i samlevnaden
och samarbetet.
GU har låtit genomföra omfattande pedagogisk-psykologiska undersökningar
som i vissa avseenden har beröringspunkter med de undersökningar som utfördes
på skolberedningens uppdrag. Liksom några av de tidigare nämnda kvantitativa
undersökningarna utgör de undersökningar GU initierat rörande kvalitativa
aspekter i åtskilliga hänseenden pionjärinsatser. Jag anser dylika undersökningar
vara lika viktiga för en rationell och framsynt utbildningsplanering
som kvantitativa undersökningar. Det är sålunda angeläget att de kvalitativa
undersökningar som genomförts inte blir tillfälliga företeelser föranledda av
stora skolutredningar. Det ankommer på skolöverstyrelsen att föranstalta om
att dylika undersökningar kontinuerligt företas och läggs till grund för såväl
gymnasiets som andra skolformers successiva utveckling och förnyelse. Vi står
264
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196
här endast i början av en utveckling av den pedagogisk-psykologiska forskningen,
som lovar att bli fruktbärande från både vetenskapliga och mer allmänt
samhälleliga synpunkter. Det är därför självfallet att de undersökningsresultat,
som bl. a. GU publicerat, inte kan vara fullständiga och slutgiltiga. Som GU
understryker har dylika undersökningar även av andra skäl sina begränsningar.
Av GU själv och i remissyttrandena framhålles sålunda svårigheterna att belysa
framtidsutvecklingen. Jag vill också liksom GU betona att dylika undersökningar,
hur omfattande, framsynta och tillförlitliga de än är, endast har till uppgift
att bilda utgångspunkt för vidare överväganden. Det resultat, i förevarande
sammanhang bestämningen av gymnasiets mål och innehåll, som olika personer
vid sådana överväganden når fram till, kommer givetvis att variera beroende på
att bedömningar och värderingar växlar från individ till individ. Utsikterna att
uppnå ett någorlunda enhetligt resultat kan emellertid bedömas öka i samma
mån som undersökningarna täcker väsentliga aspekter och dessa är väl klarlagda.
Slutligen vill jag framhålla att ett nödvändigt krav på alla överväganden rörande
gymnasiets mål och innehåll är att de utgår från en helhetssyn på gymnasiet
och dess uppgifter. Slutsatser som grundas på enbart en viss grupp av krav
på gymnasiet och negligerar andra är av föga värde.
Mot bakgrund av vad jag här anfört synes de invändningar och den kritik
som på vissa punkter framförts mot GU :s undersökningar och överväganden inte
nämnvärt rubba utredningens slutsatser beträffande gymnasiets mål och innehåll.
De skilda meningar som yppats är endast i ett fåtal fall uttryck för värderingar
som väsentligt avviker från GU:s. Gymnasiets mål bör enligt GU vara att
bidraga till elevernas personlighetsutveckling, ge allmänna studie- och arbetstekniska
färdigheter, utveckla elevernas kommunikationsfärdigheter i vid mening,
ge orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur samt förbereda
för kommande verksamhet. Denna uppdelning i komponenter, som jag
här återgivit i starkt sammandrag, accepteras genomgående liksom också i flertalet
yttranden de synpunkter på de olika komponenternas tyngd, som GU i
detta sammanhang ger uttryck för. Det är naturligt att kritiken och de divergerande
meningarna kommer till klara uttryck först när de allmännare målformuleringarna
preciseras i gymnasiets differentiering och läroplan, till vilka frågor
jag senare återkommer. I förevarande sammanhang vill jag emellertid deklarera
min fulla anslutning till den utformning av gymnasiets mål som GU föreslagit.
Det väsentliga i målsättningen i dagens gymnasium har tagits till vara och förenats
med betydelsefulla nyheter. Den större vikt GU lägger vid arbets- och
studiefostran finner jag riktig. Att den för alla gemensamma basen — i form av
kommunikationsfärdigheter inklusive matematisk-statistiska färdigheter och
orientering om samhälls- och kulturliv med beaktande av internationella förhållanden
— vidgas anser jag likaledes angeläget. GU:s starka betoning av skolans
personlighetsutvecklande uppgift har jag redan uttryckt min uppskattning
av. Enligt min mening är det naturligt att häri som en huvudlinje ingår att g.vm
-
265
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
nasiets undervisning skall vara inriktad på att hos eleverna utveckla ett självständigt
och kritiskt betraktelsesätt.
3.5.2 Differentiering
De allmänna principer jör differentieringens utformning, som GU förordat,
står i överensstämmelse med de tendenser och synsätt som alltmer har kommit
att prägla vårt utbildningsväsen. Att inte specialisera sig alltför tidigt utan vilja
hålla möjligheterna till många yrkes- eller utbildningsvägar öppna är en strävan
från ständigt växande skaror av våra ungdomar. En svag och relativt sent insatt
differentiering är alltså för många elever att föredra. Å andra sidan finns det
som GU framhåller och bl. a. skolöverstyrelsen understryker elever med tidigt
framträdande speciella intressen. Inriktningen mot det tekniska området synes
exempelvis framträda ovanligt tidigt, medan andra intressen blir mer utpräglade
först senare. För att skolan skall fungera tillfredsställande måste dylika förhållanden
beaktas, så att de elever som har tidigare utvecklade, starka intressen
får utlopp för dessa redan från gymnasiets början. I betydande utsträckning kan
detta under den första årskursen ske genom att de skilda intressena får individuellt
utvecklas inom ramen för ett för alla elever gemensamt program. Mer
speciella intresseområden kan emellertid knappast tillgodoses på detta sätt. Jag
delar därför GU:s uppfattning att en viss differentiering bör finnas redan i årskurs
1, även om den då måste vara svag. Mera allmänna samhällssynpunkter
talar också i hög grad för en svag differentiering. Principiellt ansluter sig även
avnämarna i stor utsträckning härtill, även om avvikande meningar, som jag
skall återkomma till, ibland anmäles från remissinstanser med särskilt intresse
av en i visst avseende specialiserad utbildning.
Om sålunda enigheten är stor i fråga om grundtankarna i GU:s förslag beträffande
differentieringen har på några håll ifrågasatts om GU i tillräcklig grad
realiserat dessa. Som GU ingående utvecklat och jag nyss i viss utsträckning
exemplifierat kan skäl anföras både för och emot svag och sen differentiering.
Den konkreta utformningen blir därför ett avvägningsproblem om vars lösning
meningarna kan vara delade. Jag vill emellertid konstatera att en jämförelse
mellan läroplanerna i GU:s förslag och i nuvarande gymnasieformer klart visar
att utredningens förslag innebär en väsentlig ökning av den för alla gymnasiets
studievägar gemensamma kärnan. Kvantitativa jämförelser grundade på timtal
måste självfallet göras med stor försiktighet. Det kan dock konstateras att i det
av GU föreslagna gymnasiet omkring 45 % av det totala timtalet i årskurserna
1—3 ägnas åt ämnen eller verksamheter, som förekommer i alla lärokurser, medan
motsvarande andel i de nuvarande tre gymnasieformerna är mindre än
30 %. Förändringen blir ännu mer utpräglad om jämförelsen göres enbart i fråga
om den första årskursen. I GU:s förslag upptar ämnen som förekommer i alla
lärokurser i denna årskurs ca 70 % medan motsvarande andel i nuvarande gym
9*
— Ihhanrj till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr 171
266
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964
nasieformer utgör mindre än 35 %. Även om jämförelsen begränsas till det nuvarande
allmänna gymnasiet och den del av det av GU föreslagna gymnasiet,
som består av de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
studievägarna, blir i årskurs 1 andelen i GU:s förslag större, nämligen ca 85%
jämfört med närmare 70 %. Det sagda visar också att GU i hög grad lyckats
förverkliga sin grundprincip att differentieringen i gymnasiets början skall vara
svag och därefter successivt öka. Jag vill tillägga att jag vid jämförelserna utgått
från det nuvarande handelsgymnasiet, som redan i hög grad är anpassat efter
GU:s differentieringsprinciper såsom en följd av att förslaget till handelsgymnasiets
läroplan på mitt uppdrag utarbetades av GU. En jämförelse med tidigare
förhållanden hade blivit ännu gynnsammare för GU:s förslag.
I detta sammanhang kan konstateras att oavsett vilken uppfattning man har
om begreppet allmänbildning — GU avstår för sin del att använda detta begrepp
med hänvisning bl. a. till att det har så många och starkt skiftande betydelser
— så är det uppenbart att det nya gymnasiet måste ge en väsentligt vidgad
allmänorientering i den betydelsen att de för alla elever gemensamma kunskaps-
och färdighetsområdena upptar ett betydligt större utrymme än i nuvarande
gymnasieformer.
En annan fråga är att uppfattningarna kan gå isär beträffande innehållet i
denna allmänorientering. Detta spörsmål får jag tillfälle att beröra på olika
punkter i det följande.
Ett huvudsyfte med den av GU förordade differentieringskonstruktionen är
att väsentligt underlätta för eleverna att växla studieinriktning. Möjligheterna
härtill blir framför allt efter årskurs 1 betydande och har på det hela taget bedömts
mycket positivt vid remissbehandlingen. Vad man främst önskar är en
ytterligare ökning av möjligheterna genom en mindre förändring av den ekonomiska
studievägen i årskurs 1. För egen del anser jag att den avvägning GU
gjort mellan skilda önskemål i fråga om stark respektive svag och tidig respektive
sen differentiering i det stora hela är lämplig. Vad GU anfört och förordat
beträffande fastheten i differentieringen ansluter jag mig till. Vissa mindre förändringar,
bl. a. sammanhängande med den nyssnämnda frågan om den ekonomiska
studievägen i årskurs 1, återkommer jag till senare i samband med läroplanen.
Den konstruktion, som bäst tillgodoser de principer jag sålunda förordar, är
en differentiering på sådant sätt att varje studieprogram uppbygges genom att
till en grupp av för alla program gemensamma ämnen får väljas s. k. tillvalsämnen.
GU:s förslag om ett tillvals gymnasium har också tillstyrkts av det övervägande
antalet remissinstanser och för egen del ansluter jag mig till förslaget.
Liksom skolöverstyrelsen finner jag det mycket tillfredsställande att de bärande
principerna för de gymnasiala skolformernas konstruktion är desamma som för
grundskolan. De praktiska svårigheter av schemateknisk natur som GU själv
fäster uppmärksamheten på och som även framhållits i några remissyttranden
får självfallet inte underskattas men kan å andra sidan inte vara av sådan be
-
267
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
tydelse att de får lägga hinder i vägen för en ifrån andra utgångspunkter utomordentligt
lämplig lösning av differentieringsproblemet.
Jag vill i detta sammanhang särskilt betona de starkt ökade möjligheter, som
man inom tillvalsgymnasiet får att tillgodose elevernas önskemål vid val av
studieväg. Den utveckling i riktning mot väsentligt ökat intresse bland ungdomarna
för ekonomisk, teknisk och naturvetenskaplig gymnasieutbildning, som
skett under senare år, har inte utan svårigheter kunnat tillgodoses i det stelare
system vi nu har med dels skilda gymnasieformer, dels linjedifferentiering redan
från första årskursen i det allmänna gymnasiet. Genom beslut år från år om
antalet intagningsavdelningar på de olika studievägarna har statsmakterna visserligen
sökt så långt möjligt tillgodose elevönskemålen, vilket samtidigt stått i
överensstämmelse med utvecklingen på arbetsmarknaden, men utan friktioner
har detta inte kunnat ske ens på de orter, som har haft eu allsidigt utbyggd
gymnasieorganisation. På det stora antalet orter, som saknat fackgymnasieutbildning,
har självfallet möjligheterna varit väsentligt mer begränsade även om
genom speciella anordningar såsom filialsystem och teknisk gren stora ansträngningar
gjorts att bättre tillgodose efterfrågan.
Med hittillsvarande system är måhända möjligheterna att inverka på fördelningen
av ungdomarna på olika studievägar större än i det av GU föreslagna
gymnasiet. Å andra sidan vill jag understryka att den styrning som kunde anses
ligga i de årligen centralt fattade besluten om antalet intagningsavdelningar inte
motiverats endast av samhälls- och avnämarkrav utan också haft till syfte
att tillgodose elevernas önskemål om olika utbildningsvägar. Även om dessa
möjligheter att i administrativ ordning i framtiden påverka fördelningen
skulle i viss mån bli mindre än nu, bör detta accepteras. En dylik utveckling
ligger i linje med principen om största möjliga valfrihet för den enskilde
individen i fråga om utbildning. Jag vill också understryka att vi aldrig genom
enbart organisatoriska och administrativa åtgärder kan tillfredsställande lösa
fördelningsproblemen inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Här
är åtgärder av annat slag som jag redan i det föregående framhållit av väsentligare
betydelse såsom yrkes- och studievägledning och självfallet en sådan utformning
av de olika studievägarnas program så att de svarar både mot ungdomarnas
förutsättningar och intressen och yrkeslivets krav.
Sammanfattningsvis vill jag sålunda konstatera att enligt min mening ingen
tvekan kan råda om att utformningen av det framtida gymnasiet bör ske efter
de principer GU förordat.
Jag övergår nu till de mera speciella spörsmålen om gymnasiets uppdelning på
olika studievägar.
GU har för att framhäva den nya differentieringsstrukturen inte ansett det
lämpligt att bibehålla den nuvarande terminologin, i vilken bl. a. begreppet linje
spelar en central roll, utan använder andra termer som utredningen finner mera
adekvata. Vissa av dessa begrepp är i skolsammanhang nyskapelser såsom stu
-
268
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961,[
diekurs, alternativ och varianter. Jag hyser full förståelse för GU:s strävanden
att på detta sätt undvika termer, som i det allmänna medvetandet kan ha fått
en innebörd vilken på väsentliga punkter avviker från den betydelse motsvarande
begrepp har i den nya gymnasiekonstruktionen. Å andra sidan visar enligt
min mening den allmänna debatten liksom remissbehandlingen av GU:s förslag
att betydande svårigheter föreligger att använda de nya termerna på riktigt sätt
och att oklarheter och sammanblandningar ofta förekommer. Jag vill vidare
erinra om att FU också föreslagit en i viss mån speciell terminologi för fackskolornas
del. FU använder begreppen linje och gren men därtill även termen specialisering
för att karaktärisera olika studieprogram. Enligt min mening är det
väsentligt att man vid presentationen av det nya skolsystemet liksom vid den
fortlöpande informationen till ungdomar, föräldrar och allmänhet — t. ex. i samband
med yrkes- och studieorientering — använder sig av en enkel och lättförståelig
terminologi, så långt möjligt gemensam för alla skolformer. Jag bedömer
risken för att användningen i framtiden av termer, som hittills haft en
något annorlunda betydelse, skulle påtagligt ogynnsamt influera på skolsystemets
sätt att fungera som relativt liten. Det fundamentala måste i stället vara
innehållet i de nya konstruktionerna och att informationen om detta innehåll
sker på ett riktigt sätt och i tillräcklig omfattning. Jag anser därför att en för
gymnasiet och fackskolan så långt möjligt enhetlig terminologi bör användas
och att därvid linje och gren bör vara huvudbegreppen. Inom gymnasiet använder
jag beteckningarna humanistisk linje, samhällsvetenskaplig linje, ekonomisk
linje, naturvetenskaplig linje och teknisk linje. Inom de ekonomiska och
tekniska linjerna kommer därtill i årskurs 3 respektive årskurserna 3 och 4, om
mitt förslag accepteras, att finnas olika grenar. För de mer speciella studieprogram
som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma anser jag beteckningen
variant vara lämplig. Exempelvis skulle inom den samhällsvetenskapliga linjen
i årskurs 2 och 3 finnas en estetisk och en social variant. Begreppet linje
bör dock inte användas i gymnasiets första mycket svagt differentierade årskurs.
Där bör i stället utnyttjas en terminologi av det slag som tillämpas på grundskolans
högstadium i årskurserna 7 och 8.
De terminologiska spörsmål jag här något uppehållit mig vid torde inte erfordra
beslut i detta sammanhang utan får avgöras av Kungl. Maj:t i samband
med utformningen av de författningsändringar, som blir en följd av reformerna.
Jag har emellertid velat anmäla dem redan nu, eftersom frågorna har betydelse
inte minst för information till allmänheten.
Att gymnasiet uppdelas på fem linjer såsom GU föreslagit tillstyrkes av den
helt övervägande delen av remissinstanserna. Enligt min mening har GU klart
uppvisat att dessa fem linjer svarar mot väsentliga intressen på såväl elev- som
avnämarsida, varför jag biträder förslaget.
Den differentiering och det huvudsakliga innehåll GU föreslagit för de tre mer
allmänt inriktade linjerna — den humanistiska, den samhällsvetenskapliga och
den naturvetenskapliga — har i allt väsentligt godtagits i remissyttrandena. För
269
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
egen de] finner jag den lösning GU föreslår beträffande det mycket diskuterade
problemet om de klassiska språkens ställning i gymnasiet tillfredsställande. Det
synes visserligen riktigt att dessa språk från ren förutbildningssynpunkt spelar
och kommer att spela en förhållandevis blygsam roll. Å andra sidan synes det,
såsom GU visat, troligt att intresset hos ungdomarna för studier av dessa ämnen
t. v. kommer att vara av sådan omfattning att det motiverar ämnenas bibehållande
i gymnasiet under förutsättning att detta låter sig förena med de allmänna
krav, som bör ställas på gymnasieutbildningen i dess helhet. De elever,
som i framtiden väljer latin och eventuellt grekiska, kommer att få göra detta
på bekostnad främst av samhällsorientering och utbildning i moderna språk. Omfattningen
av deras utbildning på dessa områden kommer emellertid att bli i
huvudsak densamma som eleverna på naturvetenskaplig linje normalt får. Då
därtill de elever det här rör sig om erfarenhetsmässigt har särskild fallenhet för
språk biträder jag GU:s förslag, att inom den humanistiska linjen skall kunna
anordnas dels en halvklassisk variant för elever, som önskar studera latin, och
dels en helklassisk variant för dem, som därtill önskar läsa grekiska. Att det
senare språket skulle få studeras utan att kombineras med latin såsom föreslagits
från några håll finner jag inte motiverat.
GU:s utformning av den naturvetenskapliga linjen innebär i jämförelse med
nuvarande förhållande att en differentiering på två grenar bortfaller. Från de
allra flesta synpunkter är den sammanslagning av nuvarande biologisk och matematisk
gren, som kan sägas vara förslagets innebörd, ett betydelsefullt framsteg.
På sina håll har i remissbehandlingen uttalats farhågor för att vissa elevkategorier
skulle få svårigheter på den nya naturvetenskapliga linjen. Jag vill
understryka att dessa farhågor inte får negligeras. Såsom GU enligt min mening
övertygande visat är det emellertid inte i första hand genom en differentiering
av linjen som dessa svårigheter kan undanröjas. Av väsentligt större betydelse
är att kursinnehåll och undervisningsmetoder i de ämnen, som erfarenhetsmässigt
vållar svårigheter för vissa elevkategorier — t. ex. ämnet fysik för åtskilliga
flickor — utformas på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt. Det är angeläget
att skolöverstyrelsen har sin uppmärksamhet särskilt riktad på detta problem
och tillser att det väsentliga framsteg, som den enhetliga naturvetenskapliga
linjen från många synpunkter innebär, inte äventyras genom en mindre tillfredsställande
utformning i praktiken.
Den ekonomiska linjens utformning har från vissa remissinstanser blivit föremål
för invändningar och delvis ganska stark kritik. Det gäller därvid i ringa
utsträckning differentieringen inom linjen, dvs. dess uppdelning på fyra grenar,
nämligen den ekonomisk-språkliga, den kamerala, den distributiva och den administrativa.
Kritiken tar i huvudsak sikte på målsättningen, i första hand i
fråga om linjens yrkesinriktning, och sammanhänger därvid nära med spörsmålen
om studietidens längd och läroplanens detaljutformning. Till dessa frågor
skall jag återkomma. Här skall jag — närmast med anledning av de jämförelser,
som på vissa håll göres mellan den 3-åriga ekonomiska linjen i GU:s förslag och
270
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196It
det tidigare 2-åriga handelsgymnasiet — något beröra frågan om utbildningens
målsättning. Jag vill då först erinra om att det förslag GU framlagt i sitt huvudbetänkande
inte endast i sina huvuddrag utan även i detalj nära ansluter sig
till det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet. Detta är naturligt då, såsom jag
redan tidigare konstaterat, båda utbildningarna i allt väsentligt utformats av
GU. De uttalanden som gjorts om den ekonomiska linjen i relation till den
tidigare 2-åriga handelsutbildningen borde sålunda i allt väsentligt vara giltiga
också beträffande det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet i jämförelse med
det tidigare 2-åriga. Såsom GU påpekat har den bredare upplagda avnämarundersökning,
som avsåg hela gymnasieproblematiken, inte givits en sådan utformning
att något detaljmaterial till ledning för utformningen av den ekonomiska
utbildningen kunde erhållas. GU har i stället genom ett omfattande remissförfarande
i samband med utarbetande av läroplanen för det 3-åriga handelsgymnasiet
erhållit ett rikt material, som kunnat beaktas vid den slutgiltiga utformningen
av den ekonomiska utbildningen. Det är sålunda i relation till detta
material, där skilda avnämargrupper är väl representerade, som GU:s förslag
skall bedömas. Detta material ger emellertid som GU framhållit inte anledning
till några radikala förändringar i den ekonomiska utbildningen. Enligt min mening
är GU:s förslag även beträffande den ekonomiska linjen i fråga om differentiering
och målsättning i huvudsak väl avvägt.
Av de olika gymnasieutbildningarna är i dagens läge den tekniska den mest
specialiserade dels på det sättet att antalet olika linjer och specialiseringar är
mycket stort, dels därigenom att det mera allmänna stoffet intar en relativt
blygsam plats. I sistnämnda hänseende föreslår GU en betydande förändring
och anser att utrymmet för allmänna ämnen bör kraftigt öka. Mot detta förslag
synes knappast i något remissyttrande invändningar ha framförts. Till vissa
frågor om avvägningen inom detta ämnesfält liksom till omfattningen av de
mera speciellt tekniska ämnena skall jag återkomma. GU:s lösning av differentieringsfrågan
har emellertid diskuterats livligt.
Med utgångspunkt i de allmänna differentieringsprinciperna och på grundval
av en mycket omfattande analys av nuvarande förhållanden och utvecklingen
under nu överblickbar framtid ävensom vissa undersökningar bland några årgångar
examinerade från tekniskt gymnasium kommer GU till slutsatsen att det
stora antalet studievägar inom den nuvarande tekniska utbildningen inte bör
bibehållas i den framtida. Att differentieringen bör begränsas synes vara eu
allmän uppfattning bland remissinstanserna. Meningarna är däremot delade om
hur långt man skall gå i fråga om begränsning.
I ett flertal remissyttranden tillstyrkes GU:s förslag om fyra reguljära utbildningsalternativ
i årskurs 3 och sex i årskurs 4. I några fall framföres förslag om
utökning. Sålunda föreslår skolöverstyrelsen en allmän teknisk studieväg med
förstärkt merkantil utbildning. Vidare föreslås ytterligare uppdelningar av utbildningen
i årskurs 4. För egen del är jag inte beredd att biträda något av dessa
förslag. I den mån nya reguljära utbildningsalternativ skall organiseras bör först
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
271
försöksverksamhet såsom GU föreslår anordnas. Till denna fråga skall jag senare
återkomma (8.5.2). Jag förordar således att den tekniska linjen i det nya gymnasiet
reguljärt differentieras på det sätt GU föreslagit med fyra grenar i årskurs
3 och sex i årskurs 4. Härtill kommer att en svag differentiering av den
maskintekniska grenen och den kemitekniska grenen inom ramen för det större
obligatoriska specialarbetet i den fjärde årskursen bör få anordnas på det sätt
GU föreslagit. Inom den maskintekniska grenen skall därvid specialarbetet
enligt min mening inriktas på antingen konstruktion eller produktion.
Av annan karaktär är de spörsmål, som väckts från åtskilliga remissinstanser
i första hand representanter för näringslivet, vilka föreslår att speciella utbildningsalternativ,
som har anknytning till betydelsefulla branschområden, skall få
anordnas, i regel på orter, som i sin tur har anknytning till den speciella branschen.
Vissa möjligheter i denna riktning har föreslagits redan av GU genom
den förordade anordningen med mindre variationer inom den reguljära utbildningen.
Vissa remissinstanser anser att denna anordning inte är tillfyllest för att tillfredsställa
behovet av mera specialiserade utbildningsalternativ. För egen del
anser jag att man inom en skolform av gymnasiets karaktär bör undvika studievägar
som i utpräglad grad tar sikte på mer speciella avnämarbehov. Min
uppfattning är att dylika behov regelmässigt skall tillgodoses genom särskilda
utbildningar, som bygger på en bred grundutbildning. Det föreligger en påtaglig
risk för att de väsentliga framsteg, som det nya gymnasiet i differentieringshänseende
innebär jämfört med nuvarande förhållanden, äventyras om
man inom dess ram tillåter en mångfald mer speciellt inriktade studieprogram.
Att jag likväl om än med tvekan kan förorda att en anordning med möjlighet
till ytterligare differentiering i enlighet med GU:s förslag undantagsvis
får komma till stånd beror på den moderata utformning denna fått och sker
under förbehållet att, såsom skolöverstyrelsen framhåller, återhållsamhet kommer
att iakttas i fråga om medgivande till sådana specialiseringar. Jag anser vidare
att sådana specialiseringar bör få ifrågakomma endast vid gymnasier, som i
övrigt erbjuder samtliga reguljära utbildningsalternativ. Beslut om anordnande
av dylik utbildning torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.
Jag finner anordningen med påbyggnadslcurser vara den bästa lösningen för
att tillfredsställa behov av specialiserad utbildning. Därtill kommer att sådana
kurser framförallt från fortbildningssynpunkt är mycket värdefulla. GU:s uttalanden
om påbyggnadskurser ansluter jag mig sålunda till. Den närmare utformningen
och utvecklingen av dessa kurser bör ske i nära samarbete mellan näringsliv
och skolmyndigheter. Medel för verksamheten bör anvisas under ett
särskilt anslag.
Vad GU anfört och föreslagit om behovet av ytterligare utbildningsalternativ
inom gymnasiet har i huvudsak accepterats i remissyttrandena. På vissa punkter
göres emellertid erinringar eller invändningar.
272 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Frågan om rekryteringen till klasslärarutbildning har sålunda intresserat några
remissinstanser. Denna utbildningsfråga är f. n. under utredning inom 1960 års
lärarutbildningssakkunniga. Någon detaljpenetration i förevarande sammanhang
är med anledning härav inte aktuell. Jag vill dock understryka att någon speciell
utbildningslinje inom gymnasiet med syfte att förbereda framförallt för
klasslärarutbildning enligt min mening inte kan komma i fråga. Tvärtom har jag
samma uppfattning som GU och många remissinstanser att det är angeläget
att rekryteringen av klasslärare sker från en mycket bred sektor representerande
skiftande förutbildningar.
Den sociala variant, som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma inom
humanistisk och samhällsvetenskaplig linje samt ekonomisk-språklig gren, har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. I några fall anser
man att denna variant inte bör komma till stånd. Jag är medveten om att tvekan
kan råda om denna utbildningsväg. Inte minst är det svårt att förutse om varianten
kommer att omfattas av tillräckligt intresse från elevernas sida. Detta kan
emellertid avgöras först sedan uppslaget fått prövas i verkligheten. Då utbildningsvarianten
i och för sig är värdefull vill jag förorda att GU:s förslag realiseras.
Jag vill emellertid anmäla att det finns anledning på vissa punkter överarbeta
det läroplansförslag, som GU framlagt beträffande variantens karaktärsämne.
I övrigt är det av vikt att skolöverstyrelsen i olika avseenden uppmärksammar
och analyserar det försök som införandet av denna nya variant innebär.
Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den fördel det innebär
att tillvalsgymnasiet väsentligt smidigare än ett i traditionell mening linjeuppdelat
gymnasium och utan genomgripande konsekvenser för skolformen i dess
helhet medger prövning av nya utbildningsalternativ.
GU:s förslag om att inom gymnasiet skall erbjudas en möjlighet till viss
specialisering på estetiska ämnen — utöver den för många elever obligatoriska
undervisningen — har mottagits positivt i remissbehandlingen. Att denna estetiska
variant skulle kunna ersätta det nuvarande musikgymnasiet i Stockholm
har emellertid ifrågasatts från några håll. Enligt GU:s förslag kommer musiken
i viss mån att koncentreras till de två högsta årskurserna i gymnasiet såsom en
följd av den princip om en svagt differentierad första årskurs, som GU föreslagit
och vilken vunnit praktiskt taget enhällig anslutning bland remissinstanserna.
Vidare föreslår GU estetisk variant inom det obligatoriska timtalet endast på
samhällsvetenskaplig och humanistisk linje, medan varianten kan förekomma
som frivilligt tillval på övriga linjer. Det nuvarande musikgymnasiet omfattar
även reallinjen. Det erforderliga timtalet för musik uppnås därvid genom en
minskning av övriga övningsämnen samt en total höjning av timtalet. GU har
icke velat föreslå sådana anordningar och tiden tas i stället från läroämnen.
Stockholms stad önskar att det nuvarande musikgymnasiet ges möjlighet att
fortbestå som en särskild skolenhet med utpräglad musikalisk specialisering i
samtliga årskurser om än i den förändrade form, som nödvändiggöres av de mer
genomgripande förändringarna i gymnasieorganisationen, och förutsätter att
273
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196^
detta skall kunna ske genom smärre justeringar inom ramen för de generella
bestämmelserna för gymnasiet.
För egen del vill jag först betyga att Stockholms musikgymnasium genom sin
unika ställning i gymnasiesystemet och det sätt på vilket verksamheten där bedrivits
gjort en insats värd all uppskattning. Jag finner det angeläget att möjlighet
ges att i någon form bevara denna institution även i en reformerad gymnasieorganisation.
Å andra sidan vill jag betona att jag redan anslutit mig till
GU:s grundsyn att alla utbildningsalternativ i gymnasiet så långt möjligt bör på
lika villkor erbjudas alla gymnasieelever. Härav följer att även om ett reformerat
musikgymnasium kommer att bibehållas i Stockholm får detta inte ogynnsamt
påverka möjligheterna för elever, som ej går till musikgymnasiet, att få tillgodose
sitt musikestetiska intresse. Jag vill också understryka att musikgymnasiet
under alla förhållanden måste omformas för att kunna inpassas i det nya
gymnasiets organisation. Jag bedömer det som möjligt att bevara musikgymnasiet
inom ramen för den av GU föreslagna estetiska varianten och beträffande
vissa linjer genom att ta frivilliga ämnen i anspråk. Mindre justeringar i fråga
om framförallt timplanen kan jag också tänka mig. Frågan om dessa avvikelser
för musikgymnasiets del kan senare prövas av Kungl. Maj:t. Man torde kunna
utgå från att Stockholms stad tar erforderliga initiativ till lösning av frågan i
enlighet med de riktlinjer jag här skisserat.
I övrigt ansluter jag mig till GU:s förslag med det tillägget att enligt min
mening estetisk variant bör inom det obligatoriska timtalet kunna förekomma
även på den ekonomisk-språkliga grenen.
Hur vissa nu existerande särskilda gymnasieutbildningar, bl. a. Hvilans specialgymnasium
och försvarets läroverk, skall inpassas i det nya gymnasiet är jag
inte beredd att nu ta ställning till. Frågan torde få anmälas för Kungl. Maj:t
sedan erforderlig utredning verkställts.
3.5.3 Studietidens längd
Frågor om studietid, det må gälla studietidens längd eller timtalsfrågor, tilldrar
sig inom utbildningsväsendet regelmässigt stort intresse och leder inte sällan
till kontroversiella ståndpunktstaganden. Att dessa spörsmål spelar en central
roll också i samband med gymnasiereformen framgår med all tydlighet både
av den ingående behandling GU ägnat dem och av den uppmärksamhet de rönt
i remissbehandlingen.
I fråga om normalstudietiden fram till tillträde till universitet och högskolor
har jag redan i direktiven till GU framhållit att den bör vara tre år såvida inte
tungt vägande skäl kan anföras däremot. GU:s uppfattning att de skäl som åberopats
för en längre studietid inte är tillräckligt vägande delas av det helt övervägande
antalet remissinstanser. Diskussionen i yttrandena på denna punkt
274
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
har kommit att kretsa kring ett spörsmål, som jag själv vid flerfaldiga tillfällen
haft anledning uttala mig i, nämligen huruvida grundskolan kommer att ge ett
med de nuvarande skolformerna likvärdigt underlag för gymnasiestudier. GU
anser att så kommer att bli fallet och får stöd hos ett stort antal remissinstanser.
För egen del vill jag konstatera att, sedan jag senast redovisade min uppfattning
i denna fråga, intet framkommit som ger mig anledning ändra mening. GU:s
överväganden och slutsatser ansluter jag mig helt till. Jag vill emellertid liksom
GU framhålla att »likvärdig utbildning» inte innebär »samma utbildning». GU
har klart redovisat de förändringar i grundskolans utbildning, som blir av särskild
betydelse för gymnasiets arbete, och liksom senare flera remissyttranden
understrukit att dessa förutsätter en genomgripande omdaning av gymnasiet så
att detta verkligen anpassas till det nya utgångsläget. Av denna och andra anledningar
kommer de studiemål, som gymnasieutbildningen leder fram till, att
i flera avseenden förändras såsom jag översiktligt redovisat i det föregående.
Det är under sådana omständigheter självfallet vanskligt att göra jämförelser
mellan det nuvarande och det framtida gymnasiet. Den innehållsliga anpassning
till bl. a. avnämarnas krav i fråga om kunskaper och färdigheter som GU
eftersträvat gör det rimligt räkna med ett utbildningsresultat, som kommer att
ligga väl i nivå med nuvarande gymnasiers.
I detta sammanhang finns anledning dryfta en tredje faktor som — jämte
förutbildningen och gymnasiets innehåll och utformning — i flera remissyttranden
rönt uppmärksamhet såsom för utbildningsresultatet betydelsefull, nämligen
den kvantitativa tillströmningen till gymnasiet. Kvalitetsaspekten på breddningen
av den gymnasiala utbildningen har jag redan i vissa avseenden berört.
Jag har sålunda anslutit mig till GU:s uppfattning att många ungdomars behov
och önskemål inte skulle tillfredsställas av ett gymnasium med i huvudsak nuvarande
målsättning. Väsentligt ökade möjligheter att variera utbildningsmålen
i fråga om både innehåll och nivå erfordras, vilket i sin tur kräver bl. a. införande
av nya studievägar, fackskolorna. När från vissa håll, med utgångspunkt i att intagningen
till gymnasiet skulle komma att utomordentligt kraftigt breddas,
förutspås vad man kallar en standardsänkning så kan häremot redan den invändningen
göras att utgångspunkten är diskutabel. En så radikalt förändrad
situation i fråga om gymnasiets kvantitativa omfattning har inte föreslagits av
GU. För egen del har jag i det föregående förordat en förhållandevis måttlig expansion
av gymnasiet och att den dominerande delen av utbyggnaden bör förläggas
till övriga delar av det gymnasiala skolsystemet. Jag vill emellertid understryka
att detta påpekande av att vissa förekommande resonemang utgår från
ovissa premisser inte enligt min uppfattning är det avgörande argumentet mot
farhågorna för standardsänkning. Vi står nu mitt uppe i genomförandet av den
obligatoriska nioåriga skolan. När denna om några få år omfattar praktiskt taget
hela årskullen innebär detta en mycket kraftig höjning av den allmänna utbildningsnivån
i vårt land. På motsvarande sätt kommer tillväxten av det gymnasiala
stadiets skolor att medföra en ytterligare mycket omfattande höjning av
275
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19G4
utbildningsnivån. Som GU närmare utvecklat ingår såsom en förutsättning
för detta resonemang att eleverna erbjudes en utbildning, som svarar mot deras
anlag och intressen. Att uppnå detta är huvudsyftet både vid utformningen av
gymnasiet och fackskolan liksom vid uppställandet av riktpunkter för deras
kvantitativa omfattning. Riskerna för att vi i det gymnasiala skolsystem, som vi
nu går att bygga upp, får en sådan elevfördelning att stora elevgrupper skulle nå
studieresultat, vilka från både individens och samhällets synpunkt skulle te
sig som otillfredsställande, bedömer jag som mycket små. För gymnasiets del
finner jag det tvärtom sannolikt att den konstruktion och de studiestödjande
åtgärder GU föreslagit kommer att möjliggöra för den helt dominerande delen
av eleverna att nå tillfredsställande studieresultat. Å andra sidan kan misslyckanden
aldrig undvikas. Bl. a. genom de övergångsmöjligheter, som ryms i det
nya gymnasiala skolsystemet, kommer emellertid även elever som misslyckas
i en skolform att få möjlighet nå värdefulla resultat av sina studier genom övergång
till annan skolform och inriktning på andra studiemål.
De skäl som anförts mot en förlängning av normalstudietiden fram till övergången
till högre studier kan inte i samma utsträckning åberopas mot en generell
förlängning av utbildningstiden för studievägar, som primärt siktar mot
•direkt yrkesverksamhet. Frågan om den tekniska gymnasieutbildningens längd
har varit föremål för en intensiv diskussion, bl. a. i samband med omorganisationen
av de tekniska gymnasierna i mitten av 1950-talet. Slutsatsen blev då
att utbildningstiden inte borde förlängas från tre till fyra år. Utgångspunkterna
vid prövningen av frågan är emellertid i dag väsentligt förändrade. Den tekniska
studievägen måste nu på ett annat sätt än för ett decennium sedan ses i
Telation till övrig gymnasial utbildning. Det integrerade gymnasiets målsättning
kräver såsom jag i det föregående har framhållit en breddning av den tekniska
linjens innehåll, vilken inte utan en betydande sänkning av utbildningsmålet i
den rent tekniska delen skulle kunna genomföras inom nuvarande studietid.
Som GU redovisat finns andra skäl som sammanhänger med den speciella utformning
det tekniska gymnasiet hittills haft och vilka starkt talar för en förlängd
utbildningstid. GU:s förslag härom har också vunnit fullständig anslutning
vid remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget att den tekniska linjen blir
4-årig med en sådan utformning att eleverna efter den tredje årskursen normalt
är behöriga för inträde vid universitet och motsvarande utbildningsanstalter.
Att övergång till högre studier även från den tekniska linjen skall kunna ske
efter tre år är enligt min mening en viktig del i GU:s förslag. Anordningen är
från principiell synpunkt riktig och har därtill många praktiska fördelar som
redan i viss mån framgått av det föregående. Jag finner det också sannolikt att
den jämställdhet som på detta sätt uppnås mellan den tekniska linjen och övriga
linjer i gymnasiet kommer att ha ett stort inflytande på utbildningens attraktivitet
bland ungdomarna. Om sålunda enligt min mening starka skäl kan anföras
276
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196J
för den av GU föreslagna konstruktionen vill jag dock, för att problematiken
skall bli så allsidigt belyst som möjligt, beröra ett spörsmål, som endast i ringa
utsträckning synes ha blivit uppmärksammat vid remissbehandlingen.
Det nuvarande tekniska gymnasiets utformning har till följd att alla, som
från denna utbildning fortsätter till högre studier, företrädesvis vid teknisk högskola,
har bakom sig en avslutad fullständig teknisk gymnasieutbildning. Från
vissa synpunkter kan detta uppfattas om inte som en nackdel så i varje fall
såsom en delvis onödig insats av tid och krafter eftersom åtskilligt av det som
ingår i gymnasiestudierna kommer att få på nytt genomgås i de fall studierna
fortsätter vid teknisk högskola. Å andra sidan kan häremot hävdas att det förhållandet
att ingenjörsutbildningen är avslutad kan ha till följd att övergångsfrekvensen
till högre studier hålls nere eftersom lockelsen att gå direkt ut i
yrkeslivet i varje fall under nuvarande goda konjunkturer är mycket stor. Med
hänsyn till arbetsmarknadens behov men också från utbildningssynpunkt måste
det anses mest rationellt att flertalet gymnasieingenjörer går ut i näringslivet
efter avslutade gymnasiestudier. Det kan diskuteras om inte konstruktionen av
det nya gymnasiet på sådant sätt, att eleverna på teknisk linje efter tre års
studier normalt har uppnått allmän universitetsbehörighet men ej avslutat ingenjörsutbildningen,
kan komma att locka en växande andel av eleverna på denna
linje att övergå till universitet och högskolor. Å andra sidan kan hävdas att
även om en sådan förändring i övergångsfrekvensen skulle uppkomma så behöver
därför inte tillskottet av gymnasieingenjörer på arbetsmarknaden bli mindre.
Den tekniska linjens ökade attraktivitet kan nämligen öka den totala tillströmningen
så kraftigt att effekten av en större övergångsfrekvens mer än väl uppväges.
Jag vill emellertid understryka att det inte kan anses självklart att övergångsfrekvensen
till högre studier verkligen väsentligt påverkas av den ena eller
andra konstruktionen. I själva verket är det som jag redan tidigare upprepade
gånger påpekat faktorer utanför skolan som i hög grad bestämmer elevernas
val. I förevarande sammanhang blir t. ex. arbetsmarknadens efterfrågan på olika
utbildningskategorier av avgörande betydelse. Efterfrågas gymnasieingenjörer
i stor utsträckning kan dessa räkna med gynnsamma anställningsförhållanden
och därmed kommer sannolikt en stor andel av eleverna på den tekniska linjen
att föredra den kortare gymnasieingenjörsutbildningen framför en väsentligt
längre utbildning via teknisk högskola. Vidare kommer tillgången på utbildningsplatser
vid universitet och högskolor självfallet att påverka övergångsfrekvensen.
Även om en förhållandevis stor del av eleverna efter årskurs 3
på den tekniska linjen skulle vilja övergå till högre studier, så får man räkna
med att inom åtskilliga av de utbildningslinjer, till vilka de främst kan beräknas
söka sig, tillgången på utbildningsplatser kan komma att vara begränsad.
Till dessa utbildningar söker därjämte en stor del av dem som i gymnasiet gått
på naturvetenskaplig linje.
Enligt min mening visar vad jag här anfört att det knappast med skäl kan
277
Kungl. Majrts proposition nr 171 år 1964-
hävdas att formerna för den tekniska linjens anknytning till universitets/högskoleväsendet
skulle i väsentlig grad påverka produktionen av gymnasieingenjörer
ogynnsamt.
Även i fråga om den ekonomiska linjens längd tillstyrker majoriteten av remissinstanserna
GU:s förslag. I några yttranden, bl. a. från Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund samt SACO, föreslås emellertid en
4-årig utbildningstid. Man synes i det stora hela mena att de argument, som
lett till förslaget om en 4-årig teknisk linje, också är giltiga för den ekonomiska.
Såsom GU i sin behandling av denna fråga framhåller är emellertid förhållandena
inte analoga. Delvis följer detta av vad jag nyss anfört i samband med min behandling
av den tekniska linjens studietid. Utgångspunkten i sistnämnda fall har
varit att skapa en utbildning som i fråga om den rent tekniska delen i allt väsentligt
når lika långt som nuvarande tekniska gymnasium. Detta har alltid varit
3-årigt med en mycket stark betoning av den i vissa avseenden både praktiskt
och teoretiskt relativt avancerade tekniska delen av utbildningen. Till denna
nivå har avnämarna sedan länge anpassat sig. Den ekonomiska utbildningen
däremot var som jag redan tidigare konstaterat till för några få år sedan 2-årig
och hade främst praktisk och färdighetsbetonad inriktning. Vid införandet av
det 3-åriga handelsgymnasiet genomfördes en anpassning i fråga om målsättning
och inriktning till gymnasiesystemet i dess helhet. En väsentlig breddning
och vidgning av det allmännare innehållet liksom en mera teoretisk inriktning
av de speciellt fackliga momenten kan sägas ha karaktäriserat denna reform.
Någon erfarenhet av hur gymnasieekonomerna från det nya handelsgymnasiet
användes i näringslivet föreligger självfallet ännu inte, än mindre har från näringslivets
sida någon anpassning till den nya utbildningens mål och innehåll
kunnat äga rum.
Jag vill tillägga att även i andra avseenden förhållandena inte är analoga i
fråga om den ekonomiska och den tekniska gymnasieutbildningen. I den förra har
de mera allmänna ämnena, exempelvis samhällskunskap och moderna språk, en
väsentlig och direkt betydelse för yrkesverksamheten, medan de i detta avseende
spelar en mindre roll i den senare. De upptar därför också ett avsevärt större
utrymme i gymnasieekonomens än i gymnasieingenjörcns utbildning.
För egen del betraktar jag det som uteslutet att vi i dag skulle ytterligare
förlänga studietiden på den ekonomiska linjen. Allteftersom nya informationer
erhålles om hur de gymnasieekonomer, som utbildats under treårig studietid,
användes på arbetsmarknaden och om nya eller ändrade önskemål i fråga om
utbildningens målsättning och innehåll, får frågan om den ekonomiska fackutbildningen
tas upp till prövning. Om berättigade krav på ytterligare speciell utbildning
därvid framkommer torde i första hand fortbildning i form av påbyggnadskurser
böra prövas. Jag delar emellertid GU:s uppfattning att underlag nu
saknas även för bedömning av behovet av påbyggnadskurser.
278 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
Jag övergår nu till de spörsmål som sammanhänger med studieprogrammetsindividuella
variation.
En huvudlinje i GU:s betänkande är att det gymnasiala skolsystemet måste
utformas så att alla elever kan finna studievägar, som så långt möjligt motsvarar
vars och ens önskemål och förutsättningar. Till denna grundsyn har jag i
det föregående redan givit min fulla anslutning. I konsekvens härmed biträder
jag i allt väsentligt de synpunkter och förslag GU framlägger för att inom gymnasiet
genom individuell anpassning av studieprogrammet förverkliga denna
målsättning.
Förslaget, att gymnasiet skall utformas så att utrymme finns för utökade
studiekurser genom tillval av frivilliga ämnen, har blivit mycket positivt mottaget
och tillstyrkes i huvudsak av de remissinstanser, som yttrat sig däröver.
Skolöverstyrelsens betonande av att elevernas valfrihet bör bli så stor som
deras personliga förutsättningar och de schematekniska möjligheterna medger
anser jag bör beaktas men vill likväl konstatera att de sistnämnda möjligheterna
i åtskilliga fall kan bli begränsade och att då de riktpunkter GU givit för
prioritering av olika ämnen synes mig riktiga. Överstyrelsens förslag om att till
frivillig undervisning i gymnastik utanför schemat bör beräknas två veckotimmar
per skolenhet, nämligen en veckotimme för manliga och en för kvinnliga
elever, biträder jag.
Att skolan bör ta kontakt med hemmen ■— såsom TCO påpekar — i samband
med elevernas val av frivilliga ämnen är självfallet. Däremot kan jag inte biträda
sistnämnda organisations och andras förslag om införande av ytterligare frivilliga
ämnen utanför schemat.
Frågan om vilka studie stödjande åtgärder som bäst tillgodoser de elever, som
inte i normal ordning kan uppnå tillfredsställande studieresultat, har ägnats
mycket stor uppmärksamhet av GU.
Därvid har frågan om en fast organiserad 4-årig parallell studiegång är en
ändamålsenlig lösning av dessa problem särskilt övervägts av GU från såväl
pedagogiska och organisatoriska som ekonomiska utgångspunkter. GU stöder sig
därvid i flera fall på expertutredningar, som genomförts på utredningens uppdrag.
Endast i ett mycket begränsat antal remissyttranden har några invändningar
framförts mot GU:s slutsats, att nackdelarna med den parallella studiegången
är avsevärda och icke uppväges av några motsvarande fördelar. För
egen del finner jag att GU:s dokumentation och synnerligen övertygande argumentation
definitivt bör kunna ur diskussionen avföra alternativet med två
parallella, olika långa studievägar inom gymnasiet, vilka skulle leda till samma
studiemål. Jag biträder sålunda GU:s förslag att samtliga linjer utom den tekniska
bör vara enbart 3-åriga.
Som en av de viktigaste stödåtgärderna i det nya gymnasiet föreslår GU inrättande
av mindre studiekurs. Detta förslag har i åtskilliga yttranden blivit
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196\ 279
mycket positivt mottaget. Att förslaget bör genomföras råder enligt min mening
ingen tvekan om.
Detaljutformningen kan emellertid såsom framgår av remissbehandlingen diskuteras
på några punkter. Det gäller därvid främst två spörsmål, nämligen dels
vilka och hur många ämnen som bör få utelämnas, dels om anordningen kan
få allvarliga konsekvenser i form av omfattande betygstaktiska spekulationer från
elevernas sida. Några farhågor i sistnämnda hänseenden synes mig knappast
behöva hysas. Enligt min mening bör framför allt GU:s utformning av flyttningsbestämmelserna,
till vilka jag skall återkomma, effektivt motverka dylika tendenser.
Härigenom kommer med största sannolikhet såsom GU framhåller
effekten beträffande betygsekvivaleringen enbart att beröra vissa marginalgrupper,
som i de konkurrenssituationer då betygsekvivaleringen är av betydelse
vanligen är föga företrädda. Jag ansluter mig till GU:s uppfattning att i fråga om
dessa grupper det är angelägnare att gymnasiestudierna leder till ett meningsfullt
resultat än att man söker mycket rigoröst upprätthålla kravet på betygsekvivalering.
Beträffande frågan vilka ämnen som bör kunna utelämnas, då en elev följer
mindre studiekurs, förordar GU att detta inte i detalj regleras och i varje fall
inte förrän praktiska erfarenheter föreligger. De riktpunkter GU givit för skolornas
bedömanden under ett initialskede har blivit föremål för växlande omdömen
i remissyttrandena. I vissa fall anser man att ställning redan nu bör tas
i fråga om vilka ämnen, som skall få utelämnas. För egen del anser jag det
av GU förordade tillvägagångssättet tills vidare i avvaktan på praktiska erfarenheter
vara det lämpligaste. När det gäller antal och omfattning av ifrågavarande
ämnen föreslår bl. a. skolöverstyrelsen en något restriktivare linje än
GU:s, medan en liberalare tillämpning förordas i andra yttranden. Jag vill i denna
fråga konstatera att GU, liksom några remissinstanser, bl. a. har framhållit
angelägenheten av att balansen mellan gymnasium och fackskola inte rubbas
genom att alltför omfattande bortval av ämnen medges. Jag hyser samma uppfattning
men drar därav den slutsatsen att något större restriktivitet bör tilllämpas
än vad GU räknat med för begynnelseskedet. Skolöverstyrelsens förslag
synes tills vidare vara en lämplig riktpunkt.
Införandet av mindre studiekurser innebär en nyhet, som i flera hänseenden
kan komma att ingripa i förhållandena i gymnasiet. För att anordningen skall
infria förväntningarna måste den ägnas särskild uppmärksamhet från skolornas
ledning och skolmyndigheterna. Att förutse alla mindre och större komplikationer
som kan uppstå är självfallet omöjligt. Det ankommer som alltid på skolöverstyrelsen
att bistå med råd och vägledning när så påfordras. Det synes rimligt
att räkna med behov av ganska betydande insatser i dessa hänseenden i varje
fall under några år framåt.
GU:s förslag att den som följt mindre studiekurs bör beredas möjlighet till
jörlangd undervisning biträder jag liksom vad GU i övrigt förordat beträffande
riktlinjer för dennas organisation och finansiering.
280
Kungl. Maj:ts proposition r> 171 år 196b
Några remissinstanser har uttalat att en fast organisation bör skapas. Huruvida
därmed avses en enbart för den förlängda undervisningens behov uppbyggd
organisation synes inte helt klart. Enligt min mening vore emellertid en
dylik anordning avgjort olämplig. GU har förordat en uppläggning, som innebär
att man så långt möjligt utnyttjar befintliga eller tillkommande utbildningsorganisationer
med likartade uppgifter. Bl. a. skolöverstyrelsen har understrukit
detta och föreslagit att den förlängda undervisningen anförtros vuxenutbildningsorganisationen
successivt i takt med utbyggnaden av denna. Jag ansluter
mig helt till denna uppfattning.
Det förslag, som framförts om rätt till uppdelning av undervisningsgrupper i
vissa fall då elever följer den reguljära undervisningen i tidigare utelämnade
ämnen, är jag inte beredd att nu tillstyrka. Inte heller anser jag att man i dagens
läge bör binda sig för att den förlängda undervisningen skall ordnas på
varje gymnasieort. Om dylika åtgärder erfordras och är lämpliga, kan avgöras
först när en klarare bild av utbildningsbehoven föreligger. Beslut i dessa liksom
övriga frågor rörande den förlängda undervisningens organisation torde fa
meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.
De synpunkter GU anfört beträffande stödundervisning förtjänar enligt min
mening beaktande. De personella och ekonomiska insatser, som en sådan verksamhet
kräver, kan vid en riktig utformning beräknas mer än väl uppvägas
av »produktivitetsvinster» inom den reguljära undervisningen. Jag delar sålunda
GU:s uppfattning att stödundervisning bör uppföras på gymnasiets program
och att statsbidrag skall kunna utgå för ändamålet. Det synes också lämpligast
att detta tills vidare fördelas på det sätt GU föreslagit.
3.5.4 Läroplanen
Begreppet läroplan för en skolform har efter hand fått en vidgad innebörd
och kommit att innefatta inte endast de för skolformen gällande timplanerna
och kursplanerna utan även mål och riktlinjer i övrigt såväl för det egentliga
undervisningsarbetet — främst metodiska anvisningar och kommentarer — som
för stora delar av den elevvårdande verksamheten. Huvuddelen av detta ämne
behandlar jag i förevarande avsnitt men vissa spörsmål, som i mycket är gemensamma
för gymnasium och fackskola, nämligen frågor om lärotid, delningstal,
intagning, flyttning och studiernas avslutning skall jag senare återkomma till
(5.4 och 6.4).
För den nyssnämnda vidgade synen på läroplanens uppgift är grundskolans
läroplan ett konsekvent uttryck. Samma syn präglar GU:s läroplansförslag.
Den indelning i fyra huvudavsnitt — mål och riktlinjer, allmänna anvisningar,
timplaner samt kursplaner — som GU i överensstämmelse med uppbyggnaden
av läroplanen för grundskolan föreslår, finner jag ändamålsenlig. Den översikt
över gymnasiets uppgifter, som GU under rubriken Gymnasiets mål givit i sitt
281
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
huvudbetänkande, bör enligt GU:s mening såsom jag tidigare nämnt utgöra
avsnittet mål och riktlinjer i läroplanen för gymnasiet. I det föregående har
jag givit min fulla anslutning till den grundsyn på gymnasiets mål som GU
företräder. Jag vill emellertid understryka att i den slutgiltiga läroplanen denna
grundsyn bör komma till klarare uttryck i målsättningsavsnittet.
I den — i anslutning till riksdagens beslut år 1962 angående grundskolan — av
Kungl. Maj:t utfärdade skolstadgan anges, att läroplan utfärdas av Kungl.
Maj:t eller, i den mån Kungl. Maj:t lämnar bemyndigande därtill, av överstyrelsen.
Jag har erfarit att skolöverstyrelsen påbörjat överarbetningen av det
nu aktuella läroplansförslaget, vilket också GU förutsatt. På samma sätt som
skedde beträffande läroplan för grundskolan torde Kungl. Maj:t böra fastställa
åtminstone mål och riktlinjer samt allmänna anvisningar för gymnasiets verksamhet,
timplaner samt den del av kursplanerna, som utgöres av mål och huvudmoment
för undervisningen i varje särskilt ämne.
GU:s förslag till läroplan för gymnasiet är enligt min mening i det hela väl
underbyggt både genom expertundersökningar och genom ingående och övertygande
motiveringar. Det bör i huvudsak ligga till grund för den slutgiltiga
utformningen av bestämmelser och anvisningar rörande gymnasiets inre organisation
och arbete. Det ankommer visserligen på Kungl. Maj:t att —- inom ramen
för gymnasiets allmänna målsättning, dess differentiering på linjer, grenar och
varianter med viss karaktär, studietidens längd på olika linjer och veckotimtalet
i skilda årskurser samt i enlighet med av riksdagen i övrigt godkända allmänna
riktlinjer för gymnasiets organisation, inre arbete och verksamhet i övrigt —
besluta om frågor rörande läroplanen med tillämpningar. Då vissa spörsmål tilldragit
sig stort intresse såväl i den allmänna debatten som i remissbehandlingen
finner jag det likväl motiverat att här ange riktlinjerna för den slutliga utformningen
av gymnasiets läroplan och att beröra vissa punkter i GU:s förslag.
Som GU framhåller måste läroplanen utformas mot bakgrund av gymnasiets
målsättning, differentiering, studietidens längd och antalet schemabundna
veckotimmar. Vad GU i de tre första avseendena anfört och föreslagit har jag
tidigare i allt väsentligt anslutit mig till. Att GU:s förslag om en minskning av
veckotimtalet genomföres anser jag vara av den allra största betydelse. Som i
några remissyttranden framhålles hade det framför allt för att underlätta förverkligandet
av cn av de viktigaste punkterna i målsättningen — fostran till
goda arbets- och studievanor — varit önskvärt med ytterligare någon reduktion.
Med hänsyn till utgångsläget och vissa av de önskemål om timtalshöjningar
i enskilda ämnen, som framkommit, finner jag det dock inte möjligt att
nu gå längre.
Förslag har i enstaka remissyttranden framförts om en höjning av timtalet.
Bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund förordar sålunda
cn höjning till 34 veckotimmar för den tekniska linjen i årskurserna 2
282
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
och 3 för att därigenom bereda större utrymme för de tekniska ämnena. Skulle
detta förslag genomföras innebure det ett klart åsidosättande av en huvudprincip
i GU:s program, nämligen möjligheten att uppåt (och nedåt) individuellt
variera studieprogrammens omfattning. Jag är inte beredd att medverka till
att en åtgärd genomföres, som skulle få till konsekvens att den tekniska linjens
elever berövades möjligheten att efter kapacitet och fallenhet bredda och
fördjupa sina kunskaper inom t. ex. det samhälls- och kulturorienterande fältet
eller i fråga om moderna språk. I all synnerhet för den tekniska linjen, som är
den till sin karaktär mest speciella av gymnasiets studievägar, är en sådan möjlighet
oundgänglig. Jag vill för övrigt framhålla att det totala antalet timmar
i tekniska ämnen i GU:s förslag visserligen ökat ganska litet i förhållande till
motsvarande timtal i nuvarande tekniska gymnasium men att denna jämförelse
är missvisande, eftersom på grund av den kraftiga minskningen av det totala
timtalet i de skilda årskurserna den relativa ökningen är väsentligt större.
Detta förhållande, som för övrigt ehuru inte i lika stor utsträckning gäller andra
linjer inom gymnasiet, måste man givetvis hålla i minnet vid jämförelse mellan
det nya och det gamla gymnasiet. Någon ändring av de av GU föreslagna veckotimtalen
34, 32 och 30 för årskurserna 1, 2 respektive 3 kan jag sålunda för min
del inte förorda. En mindre justering i den fjärde årskursen, som i olika avseenden
inte minst i fråga om undervisningens utformning är av speciell karaktär,
skall jag senare återkomma till. Vill man realisera önskemål om större utrymme
för ett eller annat ämne måste därför detta enligt min mening ske på bekostnad
av andra ämnen.
GU:s förslag om timmar till jörjogande har mottagits mycket positivt. Denna
nyhet finner också jag kunna bli en mycket värdefull anordning i det nya
gymnasiet. Av skolöverstyrelsen bör utfärdas råd och vägledning åtminstone
under ett initialskede för att utbytet av dessa timmar skall bli det avsedda.
Utöver de nu nämnda utgångspunkterna för läroplanskonstruktionen har GU
lagt särskild vikt vid vad som kunde kallas de pedagogiskt-psykologiska kraven
i fråga om ämnesstoffets organisation. Problematiken på detta område kan
karaktäriseras med begreppen koncentration, samverkan och integration. Den
pedagogiska diskussionen liksom den praktiska försöksverksamheten har under
senare tid ägnat dessa frågor betydande uppmärksamhet. I en av GU:s större
expertundersökningar har på ett otvetydigt sätt påvisats elevernas motvilja mot
ämnessplittringen och bristen på sammanhang i nuvarande gy in nas ieu r, der v isni
ng, förhållanden som man vill motverka eller avlägsna genom koncentration,
samverkan och integration. GU:s principiella synpunkter i dessa frågor har
genomgående mottagits välvilligt. De konkreta förslagen, som i vissa fall måste
karaktäriseras som relativt genomgripande nyheter, har också vunnit gehör hos
ett betydande antal remissinstanser även om, som jag senare återkommer till,
kritiska synpunkter förekommer. För egen del ansluter jag mig helt till GU:s
283
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196J
synsätt beträffande dessa frågor och biträder också i allt väsentligt de konkreta
förslag varigenom GU vill söka förverkliga målsättningen. Ämnen med lågt timtal
bör således regelmässigt i enlighet med de riktlinjer GU föreslagit koncentreras
till kortare perioder. De svårigheter, som i vissa remissyttranden påtalas,
kan självfallet inte negligeras men får inte hindra att man genomför den från
ovannämnda synpunkter angelägna koncentrationen.
I detta sammanhang vill jag framhålla att den starkare betoningen av koncentration
och samverkan som jag här anslutit mig till liksom de i viss utsträckning
nya arbetsmetoder, som GU förordat och jag för egen del biträder,
framhäver betydelsen av att lärarna såväl enskilt som tillsammans långsiktigt
planerar undervisningen. GU har i olika sammanhang framhållit angelägenheten
av att eleverna får deltaga i den pedagogiska planeringen i skolan. Under förutsättning
att lämpliga former kan skapas för ett dylikt samarbete mellan lärare
och elever är jag övertygad om att detta kan bli av stort värde för undervisningen
och av allmänt personlighetsfostrande betydelse för eleverna och därtill
bidra till att gynnsamma förutsättningar skapas för skolans arbete i dess helhet.
Det är självfallet att elevernas medverkan i planeringen av undervisningsarbetet
inte skall onödigtvis formaliseras. GU påpekar för övrigt med rätta
att åtskillig gemensam planering även på lärarplanet kan lösas på informella
vägar genom personliga kontakter. Det är emellertid enligt min mening angeläget
att eleverna får deltaga också vid mera formella ämnes- och klasskonferenser,
då undervisningen planeras eller överhuvudtaget allmänna pedagogiska
frågor dryftas. Jag skall senare (6.4.2) återkomma till den fastare organisationen
för elevernas medverkan i vissa elevvårdsfrågor men anser således att man även
på det pedagogiska området bör söka skapa former för en mer organiserad kontakt
mellan elever och lärare.
Med anledning av vad som framförts vid remissbehandlingen skall jag i det
följande ta upp vissa frågor rörande tim- och kursplaner, som bl. a. med hänsyn
till det fortsatta läroplansarbetct synes böra behandlas här.
Jag vill då först anlägga några synpunkter på den i flera remissyttranden
framförda uppfattningen att GU:s förslag till kursplaner skulle vara alltför
ambitiöst utformade. Vad skolöverstyrelsen anfört i denna fråga utgör enligt
min mening ett betydelsefullt klarläggande. Inte sällan synes nämligen remissinstanserna
ha förbisett vad GU i de allmänna anvisningarna för undervisningen
anför om lärostoffets behandling. GU understryker bl. a. den frihet läraren har
att inom huvudmomentens ram utvälja det stoff, som skall bli föremål för undervisning.
Vikten av att stoffet sovras bl. a. med beaktande av elevernas arbetsbörda
betonas starkt. Den mera detaljerade framställning, som utöver mål
och huvudmoment förekommer under varje ämnesrubrik, får sålunda exempelvis
inte uppfattas som en uppräkning av med varandra jämställda kursavsnitt
eller frågeställningar, som alla skall förekomma i undervisningen och där behandlas
på samma sätt och med samma grundlighet. Tvärtom åsyftas ofta i
284
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
stället exempel på olika områden som med hänsyn till lärarens och elevernas
intresseinriktning kan bli föremål för behandling i undervisningen. Den uppläggning
GU följt är helt i linje med svensk undervisningstradition, som alltid givit
skolan frihet att inom vida gränser i detalj utforma undervisningen. Läroplanen
för gymnasiet är sålunda som jag redan framhållit i huvudsak uppbyggd på
samma sätt som grundskolans läroplan med den skillnaden att GU ansett sig
böra något starkare fixera gränserna mellan årskurserna. För egen del kan
jag mot bakgrund av vad jag anfört i allt väsentligt biträda de förslag GU framlagt
och hyser ingen oro för att målsättningen i det hela inte skall kunna realiseras.
Vissa justeringar i detaljer kan självfallet behöva göras bl. a. med anledning
av de timtalsändringar jag anser bör göras. I det fortsatta läroplansarbetet
kommer detta att beaktas och därvid är det också viktigt att de allmänna
synpunkterna på stoffurvalet poängteras liksom lärarens frihet att inom en vid
ram utforma undervisningen så som bäst lämpar sig i det enskilda fallet.
Innan jag övergår till frågan angående de enskilda ämnena eller ämnesområdena
skall jag ta upp ytterligare en allmän synpunkt. I åtskilliga remissyttranden
har man anslutit sig till GU:s uppfattning att undervisningen så långt
möjligt bör ges en internationell inriktning. Å andra sidan anses att intentionerna
inte förverkligats i tillräcklig grad. Angelägenheten av att undervisningen i
lämplig omfattning ges en internationell inriktning har också i andra sammanhang
under senare år uppmärksammats. Jag kan sålunda nämna att SECO i
en skrivelse, som inkom till ecklesiastikdepartementet den 27 maj 1963, hemställde
att Kungl. Maj:t måtte verka för bl. a. att konkretare direktiv för undervisningen
i internationella förhållanden ges, att lämpliga hjälpmedel härför
framställs, att undervisningen om de icke-kristna religionerna utökas samt att
litteraturundervisningen, historieundervisningen och samhällskunskapsundervisningen
ges en internationellare prägel. I utlåtande i detta ärende har skolöverstyrelsen
framhållit att överstyrelsen delar den principiella uppfattning SECO
framför beträffande vikten av att internationella förhållanden och globala perspektiv
tillräckligt beaktas vid undervisningen på olika skolstadier. Beträffande
det gymnasiala stadiet framhåller överstyrelsen bl. a. att den i sitt utlåtande
över GU:s och FU:s betänkanden starkt understrukit betydelsen härav och att
överstyrelsen vid den fortsatta bearbetningen av kursplanerna liksom vid överväganden
i fråga om behov av nya läroböcker, textsamlingar och andra hjälpmedel
kommer att beakta synpunkterna. Skolöverstyrelsen redovisar i övrigt
åtgärder, som har vidtagits och kommer att vidtagas i dessa hänseenden. För
egen del vill jag starkt betona min anslutning till de framförda uppfattningarna
om angelägenheten av att internationella förhållanden beaktas vid undervisningen
på olika skolstadier. Genom de åtgärder skolöverstyrelsen redan vidtagit
och avser att ytterligare vidtaga samt genom att synpunkterna beaktas vid
överarbetningen av GU:s — och FU:s — läroplansförslag synes frågan vara på
ett tillfredsställande sätt beaktad.
285
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961
Vad GU uttalat och föreslagit beträffande ämnet svenska biträder jag. En viss
tyngdpunktsförskjutning mot den språkliga delen finner jag sålunda liksom
många av remissinstanserna ändamålsenlig.
Beträffande GU:s förslag att i gymnasiet bör erbjudas möjligheter till studier
inom ett relativt brett register av moderna språk på så sätt att valet av i första
hand det tredje språket skall kunna göras friare än för närvarande vill jag anföra
följande. Att engelska, tyska och franska även i fortsättningen får en särställning
följer redan därav att de två sistnämnda språken kan förekomma både som
fortsättningsspråk (B-språk) och nybörjarspråk (C-språk). Bl. a. med hänsyn
till lärartillgången torde tyska och franska komma att under överskådlig tid
framåt dominera även som C-språk. Bland övriga moderna språk bör man i
första hand enligt min mening tillgodose ryska och spanska och jag finner det
i princip önskvärt att dessa såsom C-språk blir jämställda med tyska och
franska, även om med hänsyn till lärartillgången garantier inte kan uppställas
för att undervisning alltid skall kunna anordnas. I ännu högre grad gäller
det sistnämnda beträffande språken italienska, portugisiska och finska. Att
italienska och portugisiska blir mera ovanliga betraktar jag i och för sig inte
som någon avgörande olägenhet. Med hänsyn till kontakterna med vårt östra
grannland finner jag emellertid angeläget att finskan får en starkare ställning.
Skolöverstyrelsen bör anmodas att undersöka möjligheterna till att i praktisk
försöksverksamhet pröva GU:s förslag om studier av vissa utomeuropeiska
språk. Om förutsättningar för sådana försök visar sig föreligga torde beslut om
anordnandet få meddelas i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.
Målet för undervisningen i de enskilda språken biträder jag i allt väsentligt
men anser liksom bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning att utrymmet för
affärskorrespondens inom den ekonomisk-språkliga grenen bör något vidgas och
omfatta två veckotimmar i vart och ett av språken i den tredje årskursen.
I propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan
framhöll jag beträffande omfattningen av undervisningen i främmande språk
att vad skolberedningen anfört tills vidare borde kunna gälla i avvaktan på
ändringar, som kunde komma att aktualiseras genom GU:s arbete. I korthet
innebar detta att varje gymnasieutbildad bör få goda kunskaper i engelska,
jämförelsevis goda kunskaper i tyska eller franska samt kunskaper utöver de
nyss nämnda beroende på det enskilda tillvalet motsvarande tre års studier
i ett tredje språk. Det sätt på vilket GU vill realisera denna målsättning har jag
i det stora hela i princip inget att invända mot. I normalfallet skulle det komma
att innebära att en elev läser engelska på gymnasiet under minst två år
samt — såvida eleven inte tillhör teknisk linje — såväl B- som C-språk i årskurs
1 och minst ett av dessa i årskurs två. Endast på naturvetenskaplig linje
kan därvid inträffa att enbart det ena av B- och C-språken förekommer i årskurs
2. Mot valfriheten mellan dessa båda språk på denna linje i årskurs 2 har
286
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
invändningar rests bl. a. från skolöverstyrelsens majoritet, som anser att valfriheten
bör slopas till förmån för C-språket. För egen del finner jag GU:s förslag
bättre motsvara målsättningen att varje gymnasieutbildad bör få jämförelsevis
goda kunskaper i ett andra språk. Man har anledning att räkna med
att på den naturvetenskapliga linjen kommer att finnas elever som lyckas
mindre väl i moderna språk men uppnår goda resultat i övriga ämnen. För eu
dylik elev måste det enligt min uppfattning i regel vara fördelaktigast att få
ägna tre hela år åt ettdera engelska eller B-språket och två år åt det andra av
dessa språk i stället för att tvingas att splittra sig och studera C-språket under
två år utan att därför utsikterna att nå särskilt långt i detta tredje språk är
goda samtidigt som kunskaperna i engelska eller B-språket blir sämre.
GU:s förslag att man skall kunna avstå från B-språket i gymnasiet och i stället
välja två nybörjarspråk har också mött invändningar. Till en del torde detta
bero på att GU inte tillräckligt klart framhållit att detta är avsett vara en
undantagsmöjlighet, som skall begagnas enbart av elever med osedvanligt goda
resultat i moderna språk i grundskolan. Att en dylik elev, som i tyska eller
franska i grundskolan nått mycket långt eller på annat sätt förvärvat motsvarande
kunskaper, får avstå från att fortsätta med detta språk i gymnasiet och
i stället arbeta med två nybörjarspråk varigenom vederbörande vid gymnasiestudiernas
slut kan uppnå goda kunskaper i fyra moderna språk kan jag för min
del acceptera med understrykande av att det här rör sig om undantagsfall.
De möjligheter GU vill öppna för elever, som i grundskolan i det andra språket
läst mindre kurs eller över huvud taget inte studerat mer än engelska, att
bedriva gymnasiestudier är i överensstämmelse med den syn jag gav uttryck
för i grundskolepropositionen.
Mot GU:s förslag till timplan för de moderna språken har beträffande de
naturvetenskapliga och de tekniska linjerna riktats mycket stark kritik. Att
på den tekniska linjen endast två språk föreslås bli obligatoriska liksom fallet
nu är på det tekniska gymnasiet, där emellertid den möjlighet GU föreslår om
frivilligt val av ett tredje språk ej finns, kan jag biträda. Däremot måste enligt
min mening nödvändigtvis en förstärkning — även om den inte kan bli stor —
ske så att någon obligatorisk undervisning i moderna språk förekommer på den
tekniska linjen även i årskurs 3. Kritiken mot timtalet i moderna språk på den
naturvetenskapliga linjen finner jag också berättigad och anser det oundgängligen
nödvändigt med en viss förstärkning också på denna linje i tredje årskursen.
GU:s förslag att i gymnasiet införa ett nytt ämne som av utredningen kallas
jämförande språkkunskap har jag redan i princip anslutit mig till. Jag biträder
också GU:s förslag om timtalet för och placeringen av detta ämne men är tveksam
om ämnesbeteckningen är väl funnen, då den ger intryck av en väsentligt
ambitiösare målsättning än vad GU eftersträvat. Jag anser beteckningen
»allmän språkkunskap» bättre täcka kursens syfte.
287
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Jag övergår nu till det område som av GU betecknas övriga humanistiska och
samhällsvetenskapliga ämnen. Vissa spörsmål inom detta område tillhör de mest
uppmärksammade i såväl den allmänna debatten som vid remissbehandlingen.
Jag vill först med anledning av uttalanden, som ibland förekommit, något
beröra frågan om den samlade omfattningen av den orientering, som i det nya
gymnasiet enligt GU:s förslag skulle komma att ges i kultur- och samhällsfrågor
i vidaste mening. Denna orientering bör såsom jag tidigare förordat ingå som en
viktig komponent i gymnasiets mål. Den tillgodoses självfallet om än i växlande
grad i alla ämnen och inte bara i vad som tradionellt betecknas som orienteringsämnen.
Inte minst det språkliga ämnesområdet har i dessa hänseenden viktiga
uppgifter liksom det nya ämnet konst- och musikhistoria. Även de naturvetenskapliga
ämnena ger väsentliga bidrag t. ex. genom belysning av kultur- och
samhällsutvecklingens samband med de stora naturvetenskapliga upptäckterna
och på grund av naturvetenskapernas betydelse för dagens stora kultur- och
samhällsproblem. Genom framhävande av de idéhistoriska synpunkterna i enlighet
med GU:s förslag, vilket jag tillstyrker, kommer dessa ämnens värde i nämnda
avseenden att ytterligare öka. En särskild roll spelar emellertid i GU:s förslag
ämnena historia, religionskunskap, filosofi, psykologi och samhällskunskap, varvid
i det sistnämnda ämnet ingår stora delar av det nuvarande geografiämnet.
En jämförelse mellan det samlade utrymmet för dessa ämnen i GU:s förslag och
utrymmet för motsvarande ämnen i de nuvarande gymnasierna kan i någon
mån sägas belysa den vikt GU velat tillmäta den kulturella och samhälleliga
orienteringen. På samtliga studievägar har dessa ämnen tillsammans fått en ökad
eller oförändrad andel av det totala timtalet. Detta gäller även om man vid
jämförelser utesluter det rent samhällsorienterande stoffet. Särskilt inom de
fackgymnasiala studievägarna har de humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnena i enlighet med målsättningen för det nya integrerade gymnasiet fått en
kraftigt förstärkt ställning. På den tekniska linjen är utrymmet för ämnena
historia och samhällskunskap mer än dubbelt så stort som i nuvarande tekniska
gymnasium.
Med hänsyn till de många krav, som gymnasiet skall tillfredsställa i övrigt,
har GU för sin del inte funnit det möjligt att ytterligare utöka utrymmet för de
ämnen, vilkas främsta uppgift är att ge samhällsorientering och kulturell orientering
om religiösa, filosofiska och psykologiska frågor i gången tid och i nutid.
GU:s huvudproblem har i stället varit urvalet av det stoff, som bör behandlas,
och dettas uppdelning på ämnen.
Innehållet i och omfattningen av den religionsorientering, som i enlighet med
den allmänna målsättningen bör ges i gymnasiet, diskuteras ingående av GU.
Därvid har synbarligen frågan om avvägningen av utrymmet berett de största
svårigheterna. Även i remissbehandlingen och i den allmänna diskussionen har
detta spörsmål mycket livligt uppmärksammats. Jag vill erinra om att såväl i
propositionen 1902: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan som i
riksdagsbehandlingen och förberedelsearbetet för denna reform religionsunder
-
288
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J.
visningen ägnades stort intresse. I nämnda proposition anslöt jag mig till vad
skolberedningen anfört om denna undervisnings betydelse. Jag delade också beredningens
uppfattning att religionsundervisningen i första hand borde omfatta
kristendomen men även ge kunskap om icke kristna religioner och kännedom om
de strömningar, som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga. Vidare framhölls
att undervisningen i kristendomskunskap liksom undervisningen i andra
orienteringsämnen skall ha en fostrande inverkan på individen och i anslutning
härtill betonade jag kravet på objektivitet. Särskilda utskottet, som relativt
utförligt uppehöll sig vid dessa spörsmål, anslöt sig med vissa tillägg och förtydliganden
till vad jag anfört och förordat, vilket också godtogs av riksdagen.
Härmed har enligt min mening i vissa hänseenden viktiga utgångspunkter
erhållits också för bedömningen av motsvarande frågor beträffande gymnasiet
och fackskolan. Riksdagens klara ställningstagande för endast ett par år
sedan i fråga om objektivitetskravet gör en förnyad diskussion på denna punkt
överflödig. Därmed är även fastställt, att gymnasiets och fackskolans religionsorienterande
undervisning skall vara objektiv. Såsom GU framhåller måste
frågan om denna undervisning avgöras med hjälp av samma kriterier som tilllämpas
för alla övriga ämnen.
Till GU:s förslag beträffande den allmänna uppläggningen av undervisningen,
ansluter jag mig — liksom flertalet remissinstanser. Det nuvarande ämnet kristendomskunskap
har enligt vad GU visat inte förmått hävda sig gentemot de
flesta övriga ämnen i konkurrensen om elevernas intresse. En betydande omläggning
är inte minst med hänsyn härtill motiverad. Självfallet måste på det gymnasiala
stadiet liksom i grundskolan kristendomen behandlas, men en förskjutning
i riktning mot relativt sett större utrymme för behandling av andra religioner
finner jag angelägen och i linje med vad jag tidigare anfört om att internationella
förhållanden bör ägnas ökad uppmärksamhet på gymnasiestadiet.
Likaså biträder jag GU:s målsättning och intentioner i fråga om behandlingen
av livsåskådningsproblem men anser liksom skolöverstyrelsen att dessa bör tydligare
realiseras i kursplanen och anvisningarna. Ett närmande till FU:s uppläggning
finner jag sålunda berättigat.
Även om livsåskådningsfrågorna på detta stadium ägnas väsentlig uppmärksamhet
inom religionsundervisningen anser jag emellertid det inte motiverat att
som ämne sbeteckning införa religions- och livsåskådningskunskap, vilket namn
föreslagits av skolöverstyrelsen. Redan av praktiska skäl är denna beteckning
föga lämplig, men därtill kommer att livsåskådningsfrågor behandlas också
i en rad andra ämnen. Däremot är enligt min mening den av GU föreslagna
beteckningen religionskunskap både praktisk och adekvat. En väsentlig minskning
av det kyrkohistoriska stoffet finner jag också riktig liksom jag kan ansluta
mig till att detta ges en något vidare behandling inom historieämnet än
som hittills varit fallet. Sistnämnda intentioner bör dock som skolöverstyrelsen
påpekar komma till tydligare uttryck i kursplanerna.
I de frågor jag hittills berört är GU enig och har även fått starkt stöd vid
289
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964-
remissbehandlingen. Beträffande avvägningen av utrymmet för den religionsorienterande
undervisningen föreligger däremot avvikande meningar. En minoritet
inom GU önskar ge ämnet en halv veckotimme mer på humanistisk, samhällsvetenskaplig
och naturvetenskaplig linje och anser därjämte att plats bör
beredas på teknisk och ekonomisk linje på sätt jag tidigare redovisat. GU:s majoritet,
som bestämt avvisar en höjning av antalet schemabundna veckotimmar
och inte ansett sig kunna minska den rena fackutbildningen, den språkliga utbildningen
eller den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen, har stått inför
problemet att göra en avvägning inom utrymmet för den humanistiska och
samhälleliga orienteringen. Man har därvid ansett att detta på fackgymnasielinjerna
redan pressade utrymme inte borde ytterligare splittras på flera ämnen.
För egen del vill jag först understryka mitt tidigare konstaterande att vid
konstruktionen av läroplanen för en offentlig skola är det nödvändigt att alla
komponenter bedömes efter objektiva och gemensamma kriterier. Slutresultatet
av en sådan bedömning kan visserligen bli något varierande beroende av skiftande
värderingar, men spelrummet för avvikelser mellan bedömare, som haft
att penetrera hela problematiken, blir likväl litet, som de skilda meningarna i
GU visar. Detta framgår även av remissbehandlingen. I den helt dominerande
delen av remissyttrandena förordas nämligen antingen det alternativ, som föreslagits
av reservanterna i GU, ledamöterna Torsten Andersson och Folke Haldén,
eller det alternativ, som GU:s majoritet föreslagit, i ett stort antal fall
kompletterat med att religionskunskap bör förekomma som självständigt ämne
även på teknisk och ekonomisk linje i samma omfattning som på naturvetenskaplig
linje. Det är också inom dessa alternativ, som den slutgiltiga lösningen
enligt min mening måste sökas.
Till dem som beträffande humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig
linje tillstyrker förslaget från GU:s majoritet men önskar ämnet religionskunskap
uppfört med 1,5 veckotimme även på teknisk och ekonomisk linje hör
skolöverstyrelsen. De principiella skäl som överstyrelsen anför för sitt ställningstagande
synes mig väga tyngre än de allmänna motiv GU:s majoritet åberopar
för att göra en skillnad mellan naturvetenskaplig linje å ena sidan samt ekonomisk
och teknisk linje å den andra. Kärnfrågan är emellertid om utrymmesproblemet
kan lösas. Skolöverstyrelsen diskuterar ingående hur dess förslag
skulle kunna förverkligas och konstaterar därvid att detta kan ske på endera av
tre vägar:
1. omfördelning av utrymmet mellan allmänt utbildande ämnen och fackämnen
2. omfördelning mellan de olika kategorierna av allmänt utbildande ämnen
3. omfördelning mellan kultur- och samhällsorienterande ämnen.
Skolöverstyrelsen avvisar därvid möjligheten att göra en omfördelning till
fackämncnas nackdel och menar att inte heller en omfördelning av tiden mellan
samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen å ena sidan samt matematik och
naturvetenskap å den andra är en framkomlig väg. Att ta bort tid från språken
10 — Diliang till riksdagens protokoll lOGi. 1 samt. Nr 171
290
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
på fackgymnasielinjerna avvisas även. Den möjlighet som återstår är enligt
skolöverstyrelsen att tiden tas från historia och samhällskunskap.
Jag skall senare återkomma till timtalsfrågorna för samtliga ämnen i ett sammanhang
men vill likväl här, eftersom därmed historieämnet i det nya gymnasiet
också belyses, något kommentera skolöverstyrelsens förslag till lösning av
timtalsproblemet för ämnet religionskunskap. Historielärarnas förening har i
skrivelse till mig och vid en särskild uppvaktning framfört synpunkter på detta
förslag. Man har därvid framhållit att — utöver att historieundervisningen på
teknisk och ekonomisk linje skulle starkt försvåras — också allvarliga verkningar
skulle uppstå på övriga linjer om förslaget realiserades. Antingen måste nämligen
en huvudtanke i GU:s förslag, som för övrigt skolöverstyrelsen ansluter sig
till, nämligen ett för alla elever gemensamt innehåll i historia i årskurs 1 överges,
eller också måste i denna årskurs en uppläggning av historiestudiet väljas som
föreningen anser pedagogiskt orimlig och som därtill bryter det organiska sambandet
med grundskolans läroplan. I grundskolans nionde årskurs föres nämligen
studierna fram till omkring år 1000, vilket enligt Historielärarnas förening direkt
inbjuder till en fortsättning på gymnasiet med utgångspunkt i högmedeltiden
på det sätt GU föreslagit. Sammanfattningsvis avvisar föreningen skolöverstyrelsens
förslag och anser att det fortsatta arbetet med ämnet historia bör ta sin
utgångspunkt i GU:s förslag.
För egen del har jag funnit, att de synpunkter Historielärarnas förening framfört
bör beaktas. En lösning av timtalsproblemet för religionskunskapsämnet på
de ekonomiska och tekniska linjerna på så sätt att ämnet historia skulle få timtalsfördelningen
två veckotimmar i årskurs 1 och en veckotimme i årskurs 2
innebär otvivelaktigt ett sönderbrytande av en grundtanke i GU:s läroplan.
Ämnet historia bör utformas i det stora hela på det sätt GU föreslagit.
Om jag sålunda inte finner den lösning på problemet att skapa utrymme för
ämnet religionskunskap på fackgymnasielinjerna som skolöverstyrelsen förordat
lämplig, anser jag likväl såsom jag redan nämnt mycket tala för dess timtalsförslag
beträffande ämnet religionskunskap. Allvarliga ansträngningar bör därför
göras att förverkliga åtminstone detta förslag. Om därtill ämnet bör beredas
ytterligare utrymme med en halv veckotimme på samtliga gymnasiets linjer i
enlighet med vad som framförts i förenämnda reservation blir en fråga om vilka
försvagningar man inom övriga ämnen anser sig kunna acceptera. Som jag
senare skall närmare redovisa anser jag mig ha funnit en lösning, som jag med
hänsyn till konsekvenserna för övriga ämnen med stor tvekan kan förorda och
som medger att ämnet religionskunskap tilldelas tre veckotimmar på de humanistiska
och samhällsvetenskapliga linjerna samt två på övriga linjer. Härigenom
blir det möjligt att på samtliga linjer ge en mycket tillfredsställande behandling
bl. a. av livsåskådningsfrågorna, vilka jag i det föregående framhållit
bör betonas något starkare än vad GU gjort. Jag vill också påpeka att enligt
min bedömning bör det nya religionskunskapsämnet — genom sin utformning
och genom förläggningen til! den tredje årskursen ■— mottas mer positivt av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+ 291
eleverna och kunna bli av stor betydelse för deras orientering i livsåskådningsfrågor.
I timtalsfrågan vill jag till sist konstatera att det sammanlagda timtalet för
denna undervisning i grundskolan och gymnasiet sålunda skulle komma att bli
20 eller 19 veckotimmar. Motsvarande timtal är, såsom skolöverstyrelsen påpekat
i sitt remissyttrande, i Danmark och Norge 16 respektive 17,5 veckotimmar,
vilket innebär att religionsundervisningen i Sverige får en avsevärt
starkare ställning än i dessa två länder.
Av vad jag i det föregående anfört framgår att enligt min uppfattning undervisningen
i religionskunskap kan fylla en betydelsefull uppgift både från allmän
bildningssynpunkt och för elevernas personlighetsfostran. En förutsättning härför
är emellertid att den nya målsättningen verkligen kommer att prägla den
konkreta undervisningssituationen. Detta kräver i sin tur en i väsentliga hänseenden
reformerad lärarutbildning, som det ankommer på lärarutbildningssakkunniga
att framlägga förslag om. Utan att föregripa detta förslag vill jag framhålla
att denna utbildning skall ha till uppgift att frambringa lärare, som objektivt
kan meddela kunskaper inte endast om många och skiftande religiösa uppfattningar
utan också om icke-religiösa livsåskådningar. I sin teoretiska del
måste en sådan utbildning ges en bred förankring. Självfallet skall däri ingå teologiska
ämnesområden men stoff från även i vidare mening humanistiska ämnen
kan inte undvaras, om lärarens perspektiv inte skall bli för snävt. Detta medför
enligt min mening att i den teoretiska utbildningen av lärare för religionsundervisningen
måste de humanistiska fakulteterna i framtiden i betydande grad engageras.
Vad jag förut anfört om innehållet i ämnet religionskunskap föranleder icke
till att frågan om befrielse från undervisning i ämnet skall bedömas på annat
sätt än vad som gäller i fråga om ämnet kristendomskunskap.
Jag övergår nu till några spörsmål beträffande GU:s förslag att i ämnet samhällskunskap
samla huvuddelen av gymnasiets samhällsorienterande undervisning.
Gränsdragningen inom detta ämnesfält liksom gentemot de humanistiska
ämnena framförallt historia har alltid varit en vansklig uppgift. Såsom skolöverstyrelsen
framhåller har gränserna mellan ämnet geografi och ämnet samhällskunskap
blivit alltmer flytande allteftersom nya samhällsorienterande moment
gjort anspråk på plats i gymnasiets undervisning. När GU i konsekvens
med de generella principerna för lärostoffets organisation nu föreslår sammanförande
till ett ämne, samhällskunskap, av moment ur det nuvarande ämnet
samhällskunskap och de kulturgeografiska delarna av ämnet geografi är detta
sålunda ett förslag till lösning av ett problem som blivit alltmer besvärande. Jag
är medveten om att förslaget kan från olika synpunkter synas radikalt men är
för egen del övertygad om nödvändigheten av att man nu tar detta steg. GU:s
förslag kan enligt min uppfattning också bidraga till att lösa ett annat problem,
som man brottats med inom den samhällsorienterande undervisningen, nämligen
292
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964
svårigheterna att finna en utformning av undervisningen som på ett tillfredsställande
sätt förmår intressera eleverna för detta viktiga ämncsfält. Både den
helhetssyn, som präglar det nya samhällskunskapsämnet, och ämnets inriktning
mot en mer analytisk uppläggning kommer enligt min mening att ha goda effekter
i nyssnämnda hänseende.
Det förhållandet att geografi kommer att utgå som självständigt ämne anser
jag inte vara någon väsentlig invändning mot GU:s förslag. Det betydelsefulla
är självfallet i stället att det geografiska stoff, som ur olika synvinklar bedömes
böra ingå i gymnasiets undervisning, också blir föremål för behandling. Det kulturgeografiska
stoffet får inom ämnet samhällskunskap en stark ställning och
samtliga elever på gymnasiet får därför i motsats till vad som nu är fallet i
framtiden tillfälle till studier inom detta område. Det har vidare hävdats att
sambandet mellan de kulturgeografiska och de naturgeografiska momenten genom
GU:s konstruktion blir mindre än inom ett sammanhållet geografiämne.
Genom att undervisningen på det gymnasiala stadiet bygger på vad grundskolan
har givit och sker i samverkan mellan olika ämnen och ämnesområden kommer
enligt min mening det här efterfrågade sambandet att i erforderlig grad kunna
upprätthållas. Även för elevernas intresse för och förståelse av de naturgeografiska
problemställningarna finner jag det värdefullt att detta stoff på gymnasiestadiet
behandlas i nära anknytning till de naturvetenskapliga ämnena, en fråga
som jag strax skall återkomma till.
Mot ämnet samhällskunskap har även i andra avseenden invändningar framförts,
bl. a. att de ekonomisk-teoretiska momenten skulle fått en alltför ambitiös
uppläggning. En något annan utformning torde böra övervägas i det fortsatta
läroplansarbetet, men jag vill understryka att jag finner GU:s huvudtanke, att
samhällskunskapen — framförallt genom de ekonomiska avsnittens innehåll och
uppläggning — skall bli ett karaktärsämne för i första hand den samhällsvetenskapliga
linjen inte får äventyras. I det stora hela bör alltså ämnet få den utformning
som GU föreslagit. Den översyn, som bör ske i samband med det fortsatta
läroplansarbetet, bl. a. med sikte på rationaliseringar och ytterligare pedagogiska
förbättringar med utgångspunkt i de många och givande synpunkter,
som kommit fram i remissbehandlingen, får samma karaktär för samhällskunskap
som för flertalet ämnen i läroplanen. I ett par fall krävs dessutom justeringar
föranledda av förändringar i timtalet, som jag senare skall redovisa.
Mot ämne sbeteckning en, samhällskunskap, har vissa invändningar framförts.
Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att avvika från GU:s
förslag på denna punkt, vilket f. ö. överensstämmer med FU:s. Såsom skolöverstyrelsen
framhåller bör emellertid kongruens eftersträvas mellan ämnesbeteckningarna
för samhällsorienteringen och naturorienteringen, vilket bör ske genom
att beteckningen naturvetenskap ändras till naturkunskap.
Vad GU anfört och föreslagit beträffande det humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnesfältet i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.
293
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
GU:s förslag beträffande ämnet matematik för de naturvetenskapliga och
tekniska linjerna har jag i och för sig inga invändningar emot. En viss reduktion
av stoffet blir emellertid nödvändig med hänsyn till den minskning av timtalet
med en veckotimme, som jag anser bör ske för att möjliggöra höjning i vissa
andra ämnen.
I fråga om matematiken på den ekonomiska linjen har det särskilda yttrandet
av ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och Olof Palme vunnit ett mycket
starkt stöd i remissbehandlingen. Även om jag hyser en viss tvekan inför
att öka matematiken på bekostnad av det åtminstone i traditionell mening
mera fackbetonade innehållet, finner jag — inte minst med hänsyn till allmänna
differentieringsskäl, som jag redan tidigare antytt — att den i det särskilda
yttrandet förordade höjningen av timtalet bör genomföras. De elever i årskurs
1, vilka avser att fortsätta på den ekonomiska linjen, bör sålunda läsa samma
matematikkurs som de elever vilka siktar mot humanistisk eller samhällsvetenskaplig
linje. I årskurserna 2 och 3 synes det emellertid ändamålsenligt att behålla
en differentiering med hänsyn till de speciella uppgifter, som matematiken
har inom den ekonomiska linjen.
Inom det naturvetenskapliga ämnesfältet vill jag beröra två frågor. Den ena
gäller det förslag, som väckts av företrädare för geovetenskapliga och närliggande
ämnen vid universiteten om införande av ett självständigt ämne benämnt
naturgeografi eller geovetenskap. Jag har i det föregående redan biträtt GU:s
förslag att det geografiska stoffet i det nya gymnasiet bör fördelas så att det
kulturgeografiska föres till den samhällsorienterande ämneskretsen, medan det
naturgeografiska stoffet behandlas i anknytning till de naturvetenskapliga ämnena.
Att därvid skapa ett separat naturgeografiskt ämne kan emellertid enligt
min mening inte komma i fråga, bl. a. därför att grundtanken i GU:s förslag att
öka samverkan och integration mellan näraliggande komponenter då skulle
förfelas. Den av GU förordade lösningen att på de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och ekonomiska linjerna det naturgeografiska stoffet ingår i integrationsämnet
naturvetenskap, medan det på de naturvetenskapliga och tekniska
bevakas inom de där separata naturvetenskapliga ämnena bör sålunda
genomföras. Vid det fortsatta läroplansarbetet är det därför av vikt att tillse att
i läroplanerna för de naturvetenskapliga ämnena detta kommer till klart uttryck.
Som jag nyss framhållit bör ämncsbeteckningcn naturvetenskap ändras till natur
kunskap. Till vissa frågor angående lärarutbildningen, vilka sammanhänger
med mina ställningstaganden rörande ämnet samhällskunskap och de naturvetenskapliga
ämnena, skall jag återkomma i det följande.
Den andra fråga inom det naturvetenskapliga ämnesfältet, som jag här vill
ta upp, gäller kemins ställning på den naturvetenskapliga linjen. De krav som
framförts på att kemi skall läsas även i årskurs 3 liksom de motiv som åberopas
härför synes mig ha eu sådan styrka att anledning finns tillmötesgå
önskemålet även om det strider mot de principer för ämnesstoffets organisation,
294
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196’+
som jag tidigare biträtt. I sista hand avgörande för mitt ställningstagande har
därvid varit möjligheten att då också tillmötesgå de önskemål, som framförts
om att fördela undervisningen i biologi både på årskurs 2 och årskurs 3. De krav
som framförts på ökat timtal för ämnet kemi anser jag också i viss mån motiverade
om än inte i lika hög grad som kraven på en förläggning av kemi även till
årskurs 3. I samband med den förordade omfördelningen bör dock timtalet på den
naturvetenskapliga linjen ökas med en halv veckotimme. Någon ändring av
kemins omfattning och placering inom den tekniska linjen bör inte ske.
Beträffande övriga ämnesområden bör inga andra ändringar genomföras än
sådana, som sammanhänger med de timtalsändringar jag i det föregående redovisat
och strax skall sammanfatta, varjämte vissa justeringar bör göras inom
den tekniska linjen företrädesvis i årskurs 4. Sistnämnda justeringar är inte
av principiell natur utan föranledes av att vid det fortsatta läroplansarbetet
en något annorlunda avgränsning mellan de speciella tekniska ämnena visat sig
ändamålsenlig. Det gäller i första hand den eltekniska och byggtekniska grenen.
Exempelvis erhålles en bättre pedagogisk uppläggning om — såsom skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit — ämnet elmaterial
ej blir självständigt utan i stället detta lärostoff fördelas på vissa andra ämnen.
Som klart framgår av remissyttrandena har såväl inom de ämnesområden, som
jag i det föregående närmare uppehållit mig vid, som inom övriga en råd
önskemål från olika håll framförts om ökning av timtalet på de linjer, där de
olika ämnena förekommer, och om införande av dem på de linjer, där GU inte
funnit det möjligt att bereda plats åt dem. Om praktiskt taget vart och ett av
de framförda önskemålen kan sägas att det, betraktat endast för sig utan hänsyn
till alla andra krav, ofta ter sig ganska rimligt. Som jag i det föregående
starkt understrukit är det emellertid en utomordentligt viktig förutsättning för
att man skall kunna nå fram till en lösning av läroplansproblemen att alla överväganden
utgår från en helhetssyn på gymnasiet och dess uppgifter. De ständiga
kraven på ett bredare ämnesregister och ett vidgat kursinnehåll i de skilda ämnena
får alltså — såsom GU även betonar — inte leda till en arbetsanhopning,
som spränger den lämpliga tidsramen och framtvingar dess utökning. Det är
emellertid härvid angeläget att ta hänsyn till att den enskilde elevens kapacitet
såväl arbets- som begåvningsmässigt växlar. Detta sker i GU:s förslag på det
sätt jag redan tidigare förordat, nämligen genom möjligheterna att individuellt
variera studieprogrammen uppåt och nedåt. De justeringar av det normala
studieprogrammet, dvs. av GU:s förslag till timplan, som emellertid enligt vad
jag i det föregående framhållit bör göras, måste ske genom en avvägning inom
den givna tidsramen.
Jag har i det föregående konstaterat att utrymmet för de moderna språken
måste något ökas inom teknisk och naturvetenskaplig linje. Jag finner det emellertid
inte möjligt att inom det obligatoriska timtalet öka med mer än en
295
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
veckotimme, som bör placeras i årskurs 3 och i fråga om den naturvetenskapliga
linjen förstärka det språk, som alla elever där obligatoriskt skall studera,
och i fråga om den tekniska linjen användas för vidmakthållande av tidigare
inhämtade kunskaper, varvid eleverna bör få fritt välja mellan de språk, som de
tidigare studerat.
Ämnet religionskunskap bör vidare införas obligatoriskt på ekonomisk och
teknisk linje i samma omfattning och med samma innehåll som på den naturvetenskapliga
linjen. Timtalet bör därvid vara minst 1,5 veckotimme. Som jag
nämnt i det föregående anser jag mig kunna förorda att timtalet därutöver ökas
med en halv veckotimme på samtliga linjer.
I årskurs 1 bör elever, som siktar på ekonomisk linje, läsa samma matematikkurs
som elever, som siktar på humanistisk eller samhällsvetenskaplig linje, vilket
kräver en ökning av timtalet med två veckotimmar.
Slutligen bör på den naturvetenskapliga linjen ämnet kemi som redan nämnts
få sitt timtal ökat med en halv veckotimme.
Att genomförandet av dessa justeringar måste bereda stora svårigheter och
inte kan ske utan betydande uppoffringar inom vissa ämnesfält torde klart ha
framgått av vad jag i det föregående har anfört. Besvärligast är problemet för
fackgymnasielinjema.
På den tekniska linjen skall helst en ökning ske med sammanlagt tre veckotimmar
i årskurserna 1—3. Någon minskning inom det språkliga eller humanistisk-samhällsvetenskapliga
fältet kan såsom jag tidigare konstaterat inte
komma i fråga. Detsamma gäller de naturvetenskapliga ämnena. Den enda återstående
möjligheten inom läroämnena är en minskning av timtalet i matematik.
Jag räknar med att en sådan får ske med en veckotimme i den tredje årskursen.
En motsvarande ändring av kursinnehållet erfordras, vilket bör ske främst
genom en omläggning och en viss minskning av de avsnitt som behandlar sannolikhetslära
och statistik. I och för sig är detta med hänsyn till de starka önskemålen
från olika håll — inte minst från avnämarna av gymnasieingenjörer —
om en väsentlig ökning av nämnda avsnitt otillfredsställande men vid avvägningen
gentemot andra angelägna krav anser jag dock att dessa önskemål får
stå tillbaka. Ytterligare en veckotimme inom årskurs 1—3 bör kunna friställas
genom en minskning av det obligatoriska timtalet för gymnastik i den tredje
årskursen på teknisk linje. Det kvarstående totala timtalet i gymnastik, sju
veckotimmar, innebär likväl i jämförelse med det nuvarande 5,5, varav 0,5 i
tredje årskursen, en avsevärd förstärkning. Den återstående tredje veckotimmen
kan erhållas genom att i tredje årskursen en veckotimme tas från tekniska specialämncn,
som därmed får 11,5 veckotimmar. Detta bör kompenseras genom
att samma ämnen i fjärde årskursen ökas med en veckotimme, varigenom de
tekniska specialämnena totalt får oförändrat timtal.
Härigenom kommer visserligen det obligatoriska timtalet i den fjärde årskursen
att höjas men detta kan enligt min uppfattning om än med tvekan accepteras
i denna årskurs där dels frivilliga ämnen inte förekommer och något ut
-
296
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
rymme utöver det obligatoriska timtalet sålunda inte erfordras, dels utbildningen
är helt koncentrerad på de tekniska ämnena med tonvikt på laborationer och
konstruktionsövningar och sålunda arbetssättet är rörligare och friare än i övriga
årskurser.
Inom den ekonomiska linjen kan höjningen av timtalet i matematik uppfattas
såsom en ändring inom den i huvudsak fackliga utbildningen och bör
därför kompenseras genom en minskning inom denna sektor, nämligen genom
att maskinskrivningen minskas med två veckotimmar. Elever på ekonomiskspråklig
gren bör dock återfå en av dessa veckotimmar i den tredje årskursen,
där i stället stenografin minskas med en veckotimme. Samtidigt bör en omfördelning
i årskurserna 1 och 2 ske på sådant sätt att företagsekonomin i årskurs
1 minskas med två veckotimmar och i årskurs 2 ökas med två veckotimmar.
Utrymme för ämnet religionskunskap kan enligt min mening inte beredas genom
en minskning av den rent fackliga utbildningen eller språkundervisningen. Inom
gruppen övriga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen kan endast samhällskunskapen
komma i fråga för en minskning. Visserligen bör undervisningen
i detta ämne anses ha samma betydelse på den ekonomiska linjen som på den
samhällsvetenskapliga men å andra sidan kan det hävdas att ett mindre utrymme
för samhällskunskap på ekonomisk linje uppväges av de omfattande
företagsekonomiska studierna. Samhällskunskapen bör sålunda minskas med en
veckotimme i årskurs 3 och slutligen bör en veckotimme kunna tas i anspråk
från gymnastik på samma sätt som inom teknisk linje. Härigenom erhålles de
två veckotimmar, som erfordras för att i tredje årskursen på ekonomisk linje
införa ämnet religionskunskap med detta timtal.
Ökningen av timtalet i moderna språk på naturvetenskaplig linje i den tredje
årskursen med en veckotimme får ske genom den redan tidigare för teknisk
linje nämnda minskningen av ämnet matematik med en veckotimme. Ökningen
av kemiämnets totala timtal med 0,5 veckotimme sker genom att samhällskunskapen
avstår 0,5 veckotimme och får samma timtal som på teknisk linje.
Härigenom vinnes då också den fördelen att samhällskunskap kan samläsas
mellan naturvetenskaplig och teknisk linje. Från årskurs 2 till årskurs 3 flyttas
vidare 2 eventuellt 2,5 veckotimmar kemi och en motsvarande nedflyttning av
biologiämnet sker med 1,5 eventuellt 2 veckotimmar från årskurs 3 till årskurs 2.
Den önskvärda höjningen av timtalet för religionskunskap på naturvetenskaplig,
samhällsvetenskaplig och humanistisk linje med 0,5 veckotimme får
realiseras genom att antalet timmar till förfogande i den tredje årskursen minskas
från 2 till 1,5 veckotimmar och sålunda blir detsamma som på teknisk
och ekonomisk linje. Denna minskning är framför allt med hänsyn till det
självständiga arbetet i form av ett specialarbete, som skall genomföras i den
tredje årskursen, ogynnsam men även på denna punkt har jag i avvägningen
mellan två i och för sig välmotiverade önskemål stannat för en höjning av timtalet
för religionskunskap.
297
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
Härmed har jag, bortsett från vissa justeringar inom de tekniska specialämnena,
redovisat de förändringar, som synes böra genomföras i GU:s timplaneförslag.
Vad GU anfört och föreslagit om samläsning och om delning av klass ansluter
jag mig till men vill framhålla att vissa smärre justeringar kan föranledas av det
fortsatta läroplansarbetet och efter hand förvärvade erfarenheter. Kungl. Maj:t
torde böra äga rätt att besluta om sådana justeringar. Frågan om det minsta
antal elever, som normalt bör erfordras för att undervisning i ämne samt inom
linje, gren och variant skall få anordnas, återkommer jag till i det följande
(5.4.3).
GU:s förslag angående undervisningens utformning utgör ett konsekvent fullföljande
av ställningstagandena i fråga om gymnasiets målsättning, vilka jag i
det föregående biträtt. Det program för skolans verksamhetsformer, som GU
framlagt i syfte att skapa garantier för att målsättningen i dessa hänseenden
förverkligas — bl. a. i fråga om arbets- och studiefostran — har i det hela mottagits
mycket positivt. För egen del biträder jag GU:s förslag. Jag vill emellertid
starkt understryka vad GU uttalat om vikten av att hänsyn tas till elevernas
individuella förutsättningar i fråga om arbetskapacitet och växlande förmåga
att arbeta självständigt. Vid det fortsatta arbetet med förverkligandet av de olika
delförslagen bör en viss fasthet i normerna visserligen eftersträvas men detta
krav får självfallet inte drivas längre än att modifikationer kan göras då så visar
sig lämpligt. Även om sålunda riktlinjerna måste vara relativt fixerade bör de —
i varje fall för många skolor och lärare — nya inslagen i verksamhetsformerna
således införas smidigt och utvecklas under anpassning till gjorda erfarenheter.
Skolöverstyrelsen får här en viktig uppgift att planera, leda och övervaka verksamheten.
Vad överstyrelsen uttalat beträffande tiden för handledning av specialarbete
föranleder mig inte nu att frångå vad GU förordat på denna punkt.
Om erfarenheterna visar att förslaget behöver i något hänseende kompletteras
bör det ankomma på skolöverstyrelsen att inkomma med förslag härom då sådana
konkreta erfarenheter föreligger.
Vad GU anfört om hjälpmedlens roll i undervisningen och speciellt de metodiska
och andra synpunkter som givits på prov och provformer ligger väl i linje
med utredningens förslag beträffande verksamhetsformerna och bör kunna tjäna
som riktlinjer för den fortsatta utvecklingen.
GU:s överväganden och förslag beträffande olika frågor inom den skolsociala
verksamheten kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.
Vikten av en effektiv studie- och yrkesorientering har jag redan i det föregående
framhållit. Skolan men även andra samhällsorgan har här en betydelsefull
uppgift att fylla. Det program GU skisserat synes mig realistiskt. Jag finner
det också välbetänkt att man i dagens läge inte går längre än vad GU föreslagit
10* — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 171
298
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
i fråga om att på gymnasiet införa en motsvarighet till grundskolans praktiska
yrkesorientering. Något hinder att efter lokala initiativ i praktisk försöksverksamhet
pröva t. ex. en »yrkesorienteringsvecka» på gymnasiet bör självfallet
inte föreligga. Jag förordar att skolöverstyrelsen bemyndigas medgiva sådan
försöksverksamhet, besluta om eventuella avvikelser från gällande författningsbestämmelser
och utfärda anvisningar i den mån så erfordras. Till spörsmålen
beträffande befattningshavare för den studie- och yrkesorienterande verksamheten
liksom för den elevvårdande verksamheten i övrigt skall jag senare återkomma.
Liksom flertalet remissinstanser finner jag att GU på ett förtjänstfullt sätt
belyst och uppmärksammat skolans olika elevvårdande uppgifter. GU har här
såväl som i en rad andra sammanhang betraktat eleven inte enbart eller främst
som ett föremål för skolans verksamhet utan som medarbetare i denna med möjlighet
att ta initiativ och framlägga synpunkter både i undervisningsfrågor och i
spörsmål som gäller skollivet i övrigt. Denna inställning finner jag särskilt värdefull.
Vad det gäller elevernas medverkan i undervisningens planering har jag
redan i det föregående uttalat att en viss fast organisation härför bör eftersträvas.
När det gäller andra för skolans verksamhet betydelsefulla frågor skall
jag återkomma härtill i det följande vid min behandling av GU:s förslag om en
s. k. disciplinnämnd (6.4.2).
De förslag som vid remissbehandlingen framförts om utredning av den skolsociala
problematiken i dess helhet eller vissa delar därav bör enligt min mening
inte nu föranleda någon åtgärd.
Liksom GU finner jag det synnerligen angeläget att åtgärder vidtas beträffande
specialundervisning på det gymnasiala stadiet för ungdomar med handikapp
av olika slag. Skolöverstyrelsen har i sina förslag till anslagsäskanden för
budgetåret 1965/66 framlagt flera förslag på denna punkt. Jag avser att återkomma
till dessa frågor i min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret
1965/66.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
299
4. Fackskolans innehåll och utformning
4.1 Mål och innehåll
4.1.1 Fackskoleutredningen
4.1.1.1 Namnfrågor (FU s. 29 ff.)
Skolberedningen föreslog fyra olika utbildningsvägar inom fackskolan, vilka
borde benämnas humanistisk skola samt teknisk, merkantil och social-ekonomisk
fackskola.
I de preliminära förslag som FU framlade den 12 november 1962 och den 7
mars 1963 om bl. a. försöksverksamhet med fackskolor framhöll FU att den av
skolberedningen föreslagna humanistiska skolan och den social-ekonomiska fackskolan
borde sammanslås till en skola, benämnd allmän fackskola. I propositionen
1963: 98 angående vissa frågor rörande fackskolor tillstyrkte jag en samordning
av detta slag under försöksverksamheten 1963/64. Beteckningen allmän fackskola
kunde jag acceptera som ett arbetsnamn tills vidare. Emellertid betonade
jag i detta sammanhang särskilt vikten av att en på vårdyrken inriktad utbildning
skapades samt bedömde det vara en av de främsta uppgifterna för den
allmänna fackskolan att tillhandahålla sådan utbildning.
FU föreslår att den preliminära benämningen allmän fackskola utbytes mot
namnet social fackskola samt åberopar till stöd härför i huvudsak att det definitiva
förslaget till timplaner och kursplaner innebär att denna fackskola —
förutom att den ger en vidgad allmän utbildning — får en starkare inriktning
mot i vid mening sociala och vårdande yrken jämte serviceyrken.
Benämningen merkantil fackskola anser FU alltför snäv. I sitt definitiva förslag
har FU strävat efter att skapa en utbildningsväg, som dels ger eleverna en
bättre insikt i och förståelse för ekonomiska samband och förhållanden över
huvud taget, dels övertager vissa av den social-ekonomiska fackskolans uppgifter.
FU har därför funnit benämningen ekonomisk fackskola vara lämpligast.
Benämningen teknisk fackskola godtages av FU.
4.1.1.2 Mål och uppgifter
FU berör inledningsvis (FU s. 32 ff.) de mål som skolberedningen uppställde
för de av beredningen föreslagna fackskolorna ävensom vad remissinstanserna
på denna punkt yttrat.
I FU:s direktiv (FU s. 35 f.) uttalades bl. a. följande.
Karakteristiskt för samtliga fackskolor bör i enlighet med skolberedningens
intentioner vara, att de ger en bred grundutbildning med ganska stora inslag av
300
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
allmän utbildning samt att specialiseringen så långt det är möjligt och lämpligt
bör hållas tillbaka. Inom den del av läroplanen, som ägnas åt för linjerna karaktäristiska
ämnen, får sedan skillnaderna i fråga om linjernas inriktning komma
till uttryck. Någon tvekan om att den tekniska och den merkantila fackskolan
därvid primärt skall syfta mot ett bestämt, för direkt inträde i näringslivet inriktat
utbildningsmål kan inte råda.
I direktiven framhålles vidare att yrkesmognaden hos åtskilliga unga människor
inträffar relativt sent och att det för dessa elevers del kan finnas
behov av en icke specialiserad allmän utbildningsväg, eventuellt med möjlighet
till inriktning mot ett estetiskt specialområde. Det framhålles som angeläget att
en dylik utbildning utformas så, att den i lika hög grad vänder sig till pojkar
som till flickor.
FU redovisar vissa resultat av de av GU genomförda undersökningarna Vägen
genom gymnasiet (SOU 1963:15) (jfr 2.1.2) och Kraven på gymnasiet (SOU
1963: 22) samt uttalar att dessa undersökningar också ger informationer av
betydelse för fackskolans utformning (FU s. 36 ff.).
Beträffande den sistnämnda undersökningen framhåller FU särskilt att, även
om undersökningen främst avser gymnasiet, vissa av resultaten också är av
intresse för belysning av målsättningsfrågorna i fackskolorna. Särskilt gäller
detta enkätundersökningen till förvaltning och näringsliv rörande yrkeskrav i
allmänna ämnen.
FU ger vidare en översikt över GU:s diskussion om gymnasieutbildningens
innehåll och mål och framhåller att GU:s synpunkter i väsentliga delar äger giltighet
även för fackskolorna (FU s. 41). Särskilt understryker FU att den delar
GU:s uppfattning att skolans personlighetsutvecklande uppgift skall accentueras
mer än tidigare.
FU konstaterar vid sina egna överväganden (FU s. 41 ff.) att ett genomgående
drag i skoldebatten under senare år varit att allt större vikt fästs vid den utbildning
av allmän karaktär som skolan kan ge. Enligt FU:s uppfattning råder
det enighet om att även fackskolan skall ge en vidgad och fördjupad allmän
utbildning. FU använder här attributet allmän för att karakterisera sådana
attityder, vanor, färdigheter och kunskaper som skolan bör ge alla elever, även
om det ibland kan gälla moment av rent förutbildande betydelse för vissa elevers
yrkes- eller studieverksamhet.
Fackskolan bör enligt FU:s mening öka elevernas allmänna kommunikationsfärdigheter
i svenska, främmande språk och i viss utsträckning även i matematik.
Fackskolan bör vidare ge en allmän orientering om samhällsliv, om kulturella
förhållanden och om de skiftande etiska normer, efter vilka människorna
lever. Därutöver skall fackskolan genom en målinriktad utbildning förbereda
eleverna för yrkesverksamhet.
301
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
FU erinrar i detta sammanhang att det i många fall kan vara svårt att dra en
markerad gräns mellan allmän utbildning och yrkesförberedande utbildning.
Den vidgade allmänna utbildningen som FU föreslår att fackskolan skall förmedla
har även betydelse för elevernas framtida yrkesverksamhet.
Till den allmänna utbildningen hör enligt FU:s mening även en vidgad arbetsoch
studiefostran samt träning att utnyttja och samordna fakta, arbetssätt och
metoder från olika områden för lösandet av aktuella uppgifter och problem.
Fackskolan skall, framhåller FU, ge en utbildning på s. k. mellannivå, både i
vad avser målinriktad och allmän utbildning. Ökat utrymme bör ges åt praktiska,
konkreta tillämpningar på bekostnad av en längre driven systematik. Det
självständiga arbetet, specialarbetet, som FU föreslår, bör ges en något mindre
omfattning än på gymnasiet och i regel ej behandla mer teoretiska problemställningar.
FU anser det lika viktigt som på gymnasiet att eleverna tränas att
självständigt lösa uppgifter av successivt stegrad svårighetsgrad.
Eleverna i fackskolorna bör enligt FU:s mening även få tillfälle att utveckla
sina personliga intressen, inte minst på de estetiska och praktiska områdena. I
den sociala och ekonomiska fackskolan vill FU åstadkomma detta genom att ge
eleverna tillfälle att välja mellan ett antal ämnen för fritt tillval eller, i vissa
fall i den sociala fackskolan, en estetisk specialisering. Tillvalen kan omfatta dels
ämnen som närmast kompletterar den målinriktade utbildning som ges i fackskolan,
dels ämnen från det estetisk-praktiska ämnesområdet.
4.1.2 Yttranden
Praktiskt taget samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran
FU:s förslag att inom fackskolan skall finnas tre utbildningsvägar med namnen
social, ekonomisk och teknisk fackskola, av vilka den sociala fackskolan
närmast är en sammanslagning av skolberedningens humanistiska skola och
social-ekonomiska fackskola samt den ekonomiska fackskolan i huvudsak ersätter
skolberedningens merkantila fackskola.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund tillstyrker visserligen sammanslagningen
till social fackskola men anser att skolan fått en för vag utformning.
LO vill inte motsätta sig sammanslagningen av humanistisk skola och socialekonomisk
fackskola men ifrågasätter om den nya konstruktionen når det avsedda
syftet genom att den ej kan anses vara gymnasieavlänkande i samma omfattning
som den humanistiska skolan ansetts kunna bli.
Statskontoret anser att försök borde göras med ytterligare sammanslagning,
nämligen av den sociala och den ekonomiska fackskolan. Statskontoret anför
därvid bl. a. följande.
En sådan sammanslagning kan ske utan att de olika studievägarna behövde
förlora sin egenart. Vissa ändringar i timplanen måste givetvis vidtagas men
dessa behöver inte vara alltför genomgripande. Denna organisation medför, att
302
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
samtliga specialiseringar i social och ekonomisk fackskola kan bibehållas enligt
FU:s förslag samt att eleverna inom ramen för ett givet elevantal ges i stort
sett samma möjligheter att fritt välja ämnen som intresserar dem. En annan
fördel är att en sålunda sammandragen fackskola inte kräver ett lika stort elevunderlag,
som de av FU föreslagna sociala och ekonomiska fackskolorna.
Den här skisserade fackskolan bör dessutom kunna förläggas till orter utan
gymnasium, t. ex. i anslutning till grundskola och yrkesskola, utan att detta behöver
medföra alltför betungande investeringar i form av lokaler och inventarier.
Statskontoret har skisserat ett förslag till timplan för den sammanslagna
fackskolan.
Även länsstyrelsen i Uppsala län är inne på tanken att närma dessa två skolor
till varandra.
TCO erinrar om att organisationen i sitt yttrande över GU:s betänkanden
förordat att namnet gymnasium bör väljas som sammanfattande beteckning
för hela det gymnasiala skolsystemet och anser i överensstämmelse härmed det
inte riktigt att särskilja de olika slagen av fackskoleutbildning med speciella
skolnamn. TCO föreslår att namnfrågorna för hela det gymnasiala skolsystemet
blir föremål för en samlad prövning för att åstadkomma större enhetlighet och
konsekvens.
Av de remissyttranden, som berört frågan om mål och uppgifter för
fackskolan, framgår att fullständig enighet råder om att fackskolan på samma
sätt som andra skolformer inom det gymnasiala utbildningssystemet bör bygga
vidare på grundskolan och därvid ge en vidgad och fördjupad allmän utbildning
samt därjämte genom en målinriktad utbildning ge mer eller mindre utpräglad
förberedelse för elevernas kommande yrkesverksamhet.
Av de remissinstanser, som mer allmänt uttalat sig om fackskolans målsättning,
synes flertalet i stort sett acceptera den avvägning FU gjort mellan den
allmänna och den direkt yrkesinriktade utbildningen.
Bland dem, som uttalat sin anslutning till huvudprinciperna för fackskolans
målsättning, kan nämnas skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
arbetsmarknadsstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, telestyrelsen, kanslersämbetet
för rikets universitet och ett flertal universitetsmyndigheter, ett stort
antal länsstyrelser och kommuner, Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet, TCO, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.
Skolöverstyrelsen framhåller att fackskolans dubbla målsättning självfallet
medför svåra avvägningsproblem men anser principiellt att FU:s förslag till
timplanekonstruktion ger goda möjligheter att tillgodose de krav som ställs på
fackskolan.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att de tre fackskolorna givits en
sådan utformning att eleverna bör få rika möjligheter att vid sidan om vissa
fackinriktade studier inom skolans ram få utlopp för aktiviteter, som är av
betydelse för deras personlighetsutveckling.
303
Kungl. Maj ds ''proposition nr 171 år 1964
Lärarkollegierna vid karolinska och vid farmac&utiska instituten anser att
den allmänna målsättningen är ändamålsenlig. Fackskolan synes ge goda möjligheter
till viss insikt i allmänna ämnen i förening med god teoretisk utbildning
inom något yrkesområde.
TCO noterar samstämmigheten med den målsättning som tidigare fastställts
för grundskolan och med vad som nu föreslagits för det nya gymnasiet och ger
sitt fulla stöd åt FU:s allmänna riktlinjer för fackskoleutbildningens uppläggning.
Riksförbundet landsbygdens folk instämmer i FU:s uppfattning att ett specialiserat
näringsliv kräver en bred grund av allmänt vetande även om den
yrkesspecialiserade utbildningen anses vara väsentligast.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet finner att den nya
skolformen med den utformning den fått utan tvekan bör kunna fylla ett stort
behov hos såväl elever om avnämare och utgöra en viktig del av de gymnasiala
utbildningsvägarna.
LO synes inte ha något att invända mot den för fackskolan föreslagna målsättningen
i stort men anser med hänvisning till vad organisationen anfört i sitt
yttrande över 1957 års skolberednings betänkande, att fackskoleproblematiken
skulle ha angripits från en helhetssyn på skolproblemet, där i varje fall en precisering
av folkhögskolans och yrkesskolans ställning och uppgifter skulle ha
gjorts.
Sveriges grossistförbund tillstyrker den målsättning, som utredningen uppsatt
för fackskolan, då den utgör en lämplig avvägning mellan det allmänorienterade
lärostoffet och det mer yrkesinriktade materialet. Sveriges köpmannaförbund hälsar
införandet av fackskolor med mycket stor tillfredsställelse och framhåller att
den vidgade allmänbildningen och den grundläggande fackutbildningen leder
dels till en ökad kompetens hos den ungdom, som söker anställning inom näringslivet,
dels till ett säkrare yrkesval, av stort värde sett på längre sikt.
Den allmänna positiva inställning till FU:s realiserande av fackskolans målsättning,
som sålunda uttalats i ett stort antal yttranden, nyanseras givetvis,
när målet för utbildningen inom de tre slagen av fackskolor tas upp till diskussion.
I vissa allmänt positiva yttranden framföres därvid också invändningar
och kritiska synpunkter, vilka skall närmare redovisas senare (4.2.2). Även mer
allmänt hållen kritik har emellertid framförts och i några fall accepteras FU:s
avvägning av målsättningen endast med vissa reservationer.
Stor-Stockholms planeringsnämnd finner sålunda att bl. a. GU:s undersökningar
pekar mot en avsevärt mindre differentierad och mindre yrkesinriktad
fackskola än den FU föreslagit. Sveriges handelsgymnasiers riksförbund har en
motsatt åsikt samt menar att såväl avnämarna som eleverna fäster mer avseende
vid specialförberedelser. Förbundet anser inte proportionen mellan allmän
och yrkesinriktad utbildning riktig. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län
anser att FU:s avvägning knappast är tillfredsställande.
304
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196 A
Sveriges hantverks- och industriorganisation finner att målsättningen kan accepteras
som en riktpunkt för fackskolans arbete, dock endast under förutsättning
att den målinriktade utbildningen blir så praktisk och yrkesinriktad, att
eleverna omedelbart efter avslutad fackskoleutbildning kan träda ut i förvärvsarbetet.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som tagit
till sin uppgift att bedöma förslaget med hänsyn till de direkta avnämarsynpunkter
de företräder och därför begränsar sitt yttrande till huvudsakligen den
tekniska fackskolan, framhåller till en början att organisationerna i avgivna
yttranden över 1957 års skolberednings betänkande uttalade att de då föreslagna
fackskoloma kunde komma att fylla en utomordentligt viktig uppgift,
då behovet av arbetskraft med sådan utbildning redan vore kännbart och sannolikt
komme att öka. Viss risk föreligger emellertid nu för att den föreslagna
fackskolans utbildning skall bli av alltför allmänt orienterande art. Det gäller
därvid att åstadkomma ett balanserat utbud av utbildningsvägar, som är väl
anpassade till arbetsmarknadens behov nu och i framtiden och till elevunderlagets
förutsättningar och intressen. Den roll utbildningen i nuvarande läge
tillmätes för den ekonomiska utvecklingen understryker ytterligare vikten av
en sådan anpassning.
Historielärarnas förening och Biologiläramas förening förklarar att såsom
kursplanerna utformats den angivna målsättningen endast kan anses gälla för
den sociala fackskolan och inte för övriga fackskolor.
Ett antal remissinstanser har närmare ingått på frågan om fackskolans målsättning
i förhållande till andra skolformers. Därvid har särskilt diskuterats
fackskolans s. k. gymnasieavlänkande effekt.
I allmänhet anser remissinstanserna att fackskolan bör kunna utgöra ett
verkligt lockande alternativ till gymnasiet. Tveksamhet härvidlag uttalas dock
i nagra yttranden. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att risk
finns för att fackskolan snarare blir gymnasieinläkande, om inte fackskolans
kompetens och målinriktning blir klart preciserade. Svenska bankföreningen
finner att FU anpassat bl. a. målsättningen för fackskolan i sådan utsträckning
till målet för gymnasiet att gränsen mellan skolformerna blivit mindre tydlig.
SACO är inne på liknande tankegångar. Relationerna till gymnasiet diskuteras
utförligt av Läroverkslärarnas riksförbund. Enligt förbundets mening är det naturligt
att ställa kravet på fackskolan dels att dess utbildning skall vara av hög
kvalitet, dels att dess mål och slutkompetens skall ha sådan inriktning, att den
nya skolformen kommer att betraktas som ett gott alternativ till »egentlig»
gymnasieutbildning. När det gäller den allmänna nivån på utbildningen ställer
förbundet sig tvivlande till möjligheten att inom den angivna tidsramen såsom
kursplanerna utformats nå de uppsatta målen och menar att detta förhållande
kan äventyra förtroendet för skolan. I fråga om inriktningen av fackskolans mål
och slutkompetens synes förbundets mening vara att denna blivit alltför allmän
305
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
och förhållandevis litet direkt yrkesförberedande, varigenom fackskolan skulle
kunna bli mindre attraktiv. Överensstämmelsen med gymnasiets mål anses vidare
vara stor, vilket kan leda till att ungdomarna i alltför stor utsträckning väljer
gymnasium i första och fackskola i andra hand eller begagnar sig av fackskolan
för att få en kontinuerlig 4-årig studiegång till gymnasiekompetens.
Teknislca läroverkens ingenjörsförbund betvivlar fackskolans gymnasieavlänkande
effekt samt anför:
GU:s prognoser över den framtida efterfrågan på gymnasial utbildning och
speciellt antagandet om den höga gymnasiefrekvensen medför ett betydligt
annorlunda rekryteringsläge för fackskolan än vad som kunde förutses för några
år sedan. Man hade då betydligt större skäl att tala om behovet av en gymnasieavlänkande
utbildningsväg. Det fanns anledning att räkna med att fackskolan
i förhållandevis stor utsträckning skulle komma att rekrytera elever, som
hade goda förutsättningar att fullfölja en teoretisk utbildning av gymnasiekaraktär
men som av olika skäl var mer inställda på att relativt snabbt komma ut i
arbetslivet. I dagens läge har vi emellertid större anledning att beteckna fackskolans
rekryteringsunderlag som mer yrkesskolelämpat, vilket inte är ett negativt
omdöme utan ett uttryck för konsekvenserna av den högre gymnasiefrekvensen.
Detta leder också till den slutsatsen att fackskolans slutgiltiga utformning
måste ta erforderlig hänsyn till yrkesskolornas framtida konstruktion.
4.2 Differentiering m. m.
4.2.1 Fackskoleutredningen
4.2.1.1 Gemensam utbildning (FU s. 50 ff.)
FU framhåller att fackskolan, yrkesskolan och gymnasiet kommer att tillsammans
bilda ett väsentligt mer flexibelt skolsystem än det nuvarande. FU
finner det sannolikt att i detta flexibla skolsystem en skolform som fackskolan,
som inom sig innesluter flera skilda studievägar, lättare kommer att framstå
som ett tämligen väl definierat eller enhetligt begrepp om dess olika delar kan
uppvisa ett flertal gemensamma drag i fråga om mål, innehåll, organisation och
arbete.
Starka skäl talar enligt FU:s uppfattning för att läroplanen skall uppbyggas
kring en kärna av för alla elever gemensamma ämnen och dessutom ge utrymme
för en mera allmän arbets- och studieträning. Samtliga elever bör sålunda bibringas
ökade kunskaper och färdigheter i svenska, samhällskunskap, främmande
språk och i viss utsträckning matematik.
De för fackskolorna gemensamma ämnena och veckotimmarna enligt FU:s
förslag framgår av följande sammanställning.
306 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
För olika jackskolor gemensamma ämnen
Ämne | Årskurs 1 | Årskurs 2 | ||||
Antal veckotimmar | Antal veckotimmar | |||||
Sf | Ef | Tf | Sf | Ef | Tf | |
Svenska ........................... | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 |
|
Engelska .......................... | 3 | 3 | 31 | 3 | 3 |
|
Livsåskådnings- och religionskunskap . |
|
|
| 2 | 2 |
|
Samhällskunskap ................... | 2 | 2 |
| (2) | 22 | 2* |
Konsumentkunskap ................. | 2 | (2‘) |
|
| (2*) |
|
Psykologi .......................... | 2 | 2 |
| 2 | (26) |
|
Gymnastik ......................... | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 |
Specialarbete ....................... |
|
|
| 2 | 2 |
|
Timme till förfogande ............... |
|
|
| 1 | 1 |
|
Summa | 16 | 14 | 10 | 15 | 15 | 4 |
|
| (16) |
| (17) | (17) |
|
1 Alternativt tyska.
2 Gemensam kurs med sociala fackskolans samhällsspecialisering.
2 Kursen omfattar huvudmoment, som i social och ekonomisk fackskola fördelats på båda årskurserna.
* Tillvalsämne, samma kurs som i sociala fackskolans första årskurs.
0 Tillvalsämne, samma kurs som i social fackskola men med viss inriktning på ekonomisk psykologi.
FU framhåller i anslutning härtill bl. a. följande. I den sociala och den ekonomiska
fackskolan är utrymmet för gemensamma ämnen störst. Även om FU:s
förslag beträffande den tekniska fackskolan innebär att ökat utrymme beretts
åt de allmänna ämnena har dock denna skolas särart blivit mer framträdande än
de övrigas. Den tekniska fackskolan har emellertid något större gemensamt ämnesinnehåll
med övriga fackskolor än sammanställningen utvisar. Sålunda innehåller
ämnet ergonomi i teknisk fackskola stora inslag av psykologi och biologi
och i ämnet företagsekonomi finns åtskilliga kursmoment gemensamma med
motsvarande undervisning i ekonomisk fackskola. Slutligen är även stora kurspartier
i ämnena matematik, fysik och kemi gemensamma i den tekniska fackskolan
och i den sociala fackskolans naturvetenskapliga specialisering.
I fråga om ämnet livsåskådnings- och religionskunskap framför FU följande
principiella synpunkter (FU s. 43).
FU anser att både sakliga och psykologisk-pedagogiska skäl motiverar att
skolan genom sin undervisning bl. a. skall försöka göra eleverna medvetna om
värdet och behovet av en — helst personligt tillägnad — livsåskådning. Undervisningen
bör därför i första hand inriktas häremot. Mot den så erhållna bakgrunden
bör det bli naturligt att redogöra för efter vilka olika vägar människorna
fått sitt behov av livsåskådning och förankring i tillvaron tillfredsställt. I
anslutning härtill ges eleverna kunskaper om de olika religionerna, likheter och
olikheter, karakteristiska drag och idéhistoriska data m. m. Liksom i grundsko
-
307
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19G-f
lan bör eleverna få bilden av religiösa problem och livsåskådningsproblem belysta
också med en objektiv redogörelse för de strömningar som satt religiösa
sanningars värde i fråga. I samband härmed tas så upp olika etiska frågor till
behandling och diskuteras hur man med utgångspunkt i olika livsåskådningar
och med olika livsinställning ser på dessa frågor.
Vad FU här anfört motiverar att detta ämne skulle förekomma i samtliga
fackskolor och utredningen har också lagt in ämnet på timplanen för såväl den
sociala som den ekonomiska fackskolan. Det torde för övrigt vara första gången,
i varje fall på senare tid, som ett ämne av denna karaktär förekommer på timplanen
för ekonomisk (merkantil) utbildning. I den av FU föreslagna utformningen
har ämnet över huvud taget icke tidigare förekommit i det allmänna skolväsendet.
Däremot har ämnet livsåskådnings- och religionskunskap sedan lång
tid varit ett ofta företrätt ämne inom folkhögskolorna, där det visat sig vara ett
uppskattat undervisningsämne och av stort värde för eleverna. I fråga om den
tekniska fackskolan har FU nödgats mot varandra väga önskemålen om en allmänt
inriktad undervisning i livsåskådnings- och religionskunskap och en för
de blivande teknikerna mer speciell undervisning i företagsekonomi. Om än med
tvekan har utredningen funnit sig böra för dagen låta det förra ämnet stå tillbaka
för det senare, men förutsätter att även i denna fackskola viss orientering i
livsåskådningsfrågor ges, dock utanför timplanen.
I ett särskilt yttrande (FU s. 739 ff.) har ledamoten Göte Rudvall anfört att
enligt hans mening ämnet livsåskådnings- och religionskunskap bort beredas
plats med två veckotimmar också i teknisk fackskola. Tid härför bör enligt reservanten
erhållas genom att ämnet företagsekonomi får utgå som självständigt
ämne på de linjer i den tekniska fackskolan där det förekommer.
FU har givit den sociala och den ekonomiska fackskolan samma organisatoriska
utformning i fråga om uppdelning på ämnesgrupper, gemensamma ämnen,
specialiseringar samt ämnen för fritt tillval. Som andra gemensamma drag
kan nämnas timmar till förfogande, specialarbete, frivillig teckning och frivillig
musik (FU s. 54 ff.).
Fackskoleutredningen understryker att alla möjligheter till samläsning mellan
olika klasser och olika fackskolor i samma kommun bör tillvaratagas. Särskilt
gäller detta ämnen för fritt tillval och andra ämnen med relativt låga elevantal
(FU s. 58).
4.2.1.2 Social fackskola (FU s. 45 ff. och s. 59 ff.)
Den sociala fackskolan skall enligt FU förutom vidgad och fördjupad allmän
utbildning främst ge en förberedande utbildning för sociala och andra yrken,
som på olika sätt i hög grad innebär kontakt med andra människor och som av
sina utövare kräver förmåga att arbeta självständigt, att organisera arbetsuppgifterna
samt att samarbeta med, leda, instruera och hjälpa andra människor.
Utbildningen bör därför gc eleverna ökade insikter i olika frågor rörande
mänsklig samlevnad samt god kunskap om samhället och sådana organ som på
308
Kungl. Maj ds proposition nr 171 år 1964
skilda områden söker ta vård om och ge service åt de enskilda människorna.
Genom den allmänna bredden i utbildningen kan den sociala fackskolan liksom
den av skolberedningen föreslagna humanistiska skolan enligt FU:s mening också
bli ett studiealternativ för elever som ännu inte vunnit klarhet om sitt framtida
yrkesval och som därför önskar en tämligen allmän utbildning (FU s. 45).
FU anser det för övrigt vara svårt att dra en gräns mellan allmän utbildning och
fackutbildning i den sociala fackskolan. Flera av de yrken som beräknas komma
att rekryteras med elever från den sociala fackskolan är nämligen av sådan art
att en utbildning av allmän karaktär också innebär en lämplig yrkesförberedelse.
FU konstaterar att en allmän tendens i alla högindustrialiserade länder är att
yrkesvalet hos flertalet ungdomar alltmer förskjutes mot högre åldrar. Bland
skälen härför namnes ökat antal valmöjligheter, större geografisk rörlighet och
stigande välstånd. Samtidigt har kraven från arbetsgivarnas sida beträffande
ungdomarnas kunskaper och allmänna mognad vid inträdet i näringslivet ökat.
Den ökade efterfrågan på gymnasial utbildning under det senaste årtiondet ser
FU till en avsevärd del som ett uttryck för en önskan från elevernas och föräldrarnas
sida att uppskjuta yrkesvalet genom en förlängd, föga specialiserad
utbildning. Den sociala fackskolan bör därför enligt FU:s mening kunna intressera
elever som önskar fortsatt allmän utbildning men som anser att gymnasiestudierna
skulle bli alltför långa eller krävande.
FU understryker emellertid att utbildningen i den sociala fackskolan inte
skall vara så allmän, att flertalet elever måste fortsätta sin utbildning innan de
kan bli användbara i arbetslivet. I detta avseende skiljer sig, framhåller FU,
den sociala fackskolan från den av skolberedningen föreslagna humanistiska
skolan, som uttryckligen sades vara »allmänbildande och inte yrkesinriktad».
Den sociala fackskolan skall visserligen tillgodose behovet av förlängd allmän
utbildning men den är samtidigt en fackskola som i första hand förbereder för
sociala yrken. Härigenom tillgodoser denna skola enligt FU:s mening också en
väsentlig del av syftet med den av skolberedningen föreslagna socialekonomiska
fackskolan.
Enligt FU:s förslag skall de för alla elever gemensamma ämnena uppta ett
stort utrymme, nämligen i första årskursen 25 och i andra 22 veckotimmar.
Bland dessa finns ett antal samhällsinriktade ämnen med tillsammans relativt
högt timtal, nämligen samhällskunskap, historia, familjekunskap, konsumentkunskap,
psykologi samt livsåskådnings- och religionskunskap. I
I första årskursen erbjudes två specialiseringar, en språklig och en naturvetenskaplig,
omfattande vardera 7 veckotimmar. I den språkliga studeras ytterligare
två moderna språk, i den naturvetenskapliga matematik och naturvetenskapliga
ämnen.
I andra årskursen föreslås eleverna få ägna 8 veckotimmar åt endera av följande
fyra specialiseringar, nämligen
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 är 196b
309
a) språklig,
b) naturvetenskaplig,
c) samhällelig,
d) konsumtionsekonomisk.
FU föreslår vidare att eleverna i den sociala fackskolan i första årskursen skall
välja ämnen för fritt tillval omfattande 3 veckotimmar och i andra årskursen
5 veckotimmar.
Genom specialiseringarna vill FU tillgodose det behov av utbildning, som
krävs av elever inriktade mot särskilda yrkesområden. För serviceyrken, t. ex.
inom kommunikationsverken, är goda språkkunskaper önskvärda, medan för
vissa vårdyrken, t. ex. sjuksköterskeyrket, kunskaper i naturvetenskapliga ämnen
utöver grundskolan är av betydelse. Inom samhällsspecialiseringen i årskurs
2, med karaktärsämnet socialkunskap, ges en mer omfattande orientering om
olika yrkesområden inom sektorn av sociala och vårdande yrken jämte servicesektorerna.
Den fjärde specialiseringen, konsumtionsekonomisk specialisering, är
en nyhet. FU framhåller (FU s. 46) att det vid remissbehandlingen av skolberedningens
betänkande från flera håll framfördes önskemål om en utbildningsväg
av detta slag. På grund härav uppdrogs åt FU att undersöka »det behov som
prövats föreligga av hemekonomisk, hushållsteknisk eller konsumtionsekonomisk
utbildning med hjälp av tillvalsämnen eller på liknande sätt». I skrivelse den
12 november 1962 framlade FU ett preliminärt förslag om en konsumtionsekonomisk
specialisering. Förslaget vann flertalet remissinstansers gillande. Det
framhölls därvid bl. a. att det behövs yrkesmänniskor, som kan ge råd och upplysningar
i konsumtionsfrågor och som kan deltaga i prov och laborationsarbete
samt medverka till en på lång sikt ändamålsenlig produktion och distribution i
fråga om livsmedel, textilier och bosättningsartiklar. FU instämmer i denna
bedömning och anser dessutom att många befattningshavare inom vårdyrken
liksom övrig personal inom olika samhälleliga institutioner har behov av en
ganska omfattande material- och varukunskap. Karaktärsämnet i den konsumtionsekonomiska
specialiseringen är konsumentkunskap.
FU säger sig ha strävat efter att skapa en god balans mellan teoretiska, praktiska
och estetiska ämnen och mellan teoretiska och praktiska moment inom de
olika ämnena. Många vårdyrken kräver, förutom ett gott praktiskt handlag,
också förståelse för den yttre miljöns betydelse och i det senare fallet har enligt
FU:s mening de estetiska ämnena en viktig uppgift att fylla. Inom ramen för
ämnena för fritt tillval finns dessutom möjlighet för eleverna att odla estetiska
och praktiska specialintressen. För att ytterligare tillgodose behovet av estetisk
utbildning föreslår FU att möjlighet skapas att efter medgivande av Kungl.
Maj:t inrätta en femte, estetisk specialisering i årskurs 2. Denna anser FU dock
endast kan komma till stånd på större orter, som erbjuder tillfredsställande elevunderlag
och förfogar över erforderliga lokal- och lärarresurser (FU s. 47).
310
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
4.2.1.3 Ekonomisk fackskola (FU s. 47 f. och 68 ff.)
EU framhåller att den ekonomiska fackskolans uppgift är att ge — förutom
vidgad och fördjupad allmän utbildning — även cn för direkt inträde i näringslivet
målinriktad utbildning (FU s. 47).
Liksom i fråga om den sociala fackskolan är, framhåller FU, gränsdragningen
mellan undervisning av allmän och yrkesförberedande karaktär vansklig och
ytterst beroende av elevens framtida verksamhet. Då avsikten är att den ekonomiska
fackskolan skall utbilda befattningshavare i s. k. mellangrader, bör enligt
FU:s mening ges dels en allmän överblick över t. ex. företagsekonomiska
frågeställningar, dels grundliga kunskaper om sådana moment som är av omedelbar
betydelse för kommande arbetsuppgifter. FU understryker samtidigt att
utbildningen inte får bli alltför teoretisk och att en avgränsning mot gymnasiernas
mer teoretiskt betonade utbildning därför är naturlig. Å andra sidan bör
den inte heller vara huvudsakligen praktisk i den meningen att de manuella
färdigheterna får spela huvudrollen. FU har sökt lösa detta avvägningsproblem
genom att lämna ett inte oväsentligt utrymme åt kontorstekniska rutiner utan
att därför eftersätta kravet på teoretiska kunskaper.
De för samtliga elever i den ekonomiska fackskolan gemensamma ämnen föreslås
få ett stort utrymme, nämligen 29 veckotimmar i årskurs 1 och 22 veckotimmar
i årskurs 2. Som tidigare framhållits (4.2.1.1) är åtskilliga av dessa ämnen
också gemensamma med social fackskola.
Alla elever i ekonomisk fackskola skall enligt FU:s förslag läsa företagsekonomi,
som är ett blockämne och omfattar redovisning — vari ingår en del av den
traditionella bokföringen — distribution, administration, handelslära och handelsräkning.
Genom att inga bestämda avgränsningar göres mellan ämnesdelarna,
anser FU att eleverna får en helhetssyn på företaget. Företagsproblemen
skall bli allsidigt belysta och de bokföringsmässiga sidorna skall inte dominera
undervisningen. FU anser sig därigenom kunna bidra till att skapa en riktigare
bild hos eleverna av det ekonomiska livet inom ett företag. FU föreslår också att
i första årskursen skall ingå en för alla elever gemensam kurs i maskinskrivning
och maskinräkning, med syfte att i första hand lära eleverna den tekniska färdigheten
i vidare mening och inte att uppöva skrivhastigheten. Eleverna skall
vidare få välja mellan att delta i undervisningen i matematik eller stenografi,
vartdera ämnet omfattande tre veckotimmar i båda årskurserna. Elevernas val
bör icke vara bundet till deras val av specialisering.
FU föreslår en ganska svag differentiering av den ekonomiska fackskolan.
Den ekonomiska fackskolan bör enligt FU:s mening ge en god allmän kontorsutbildning,
med sikte på verksamhet inom vida områden av handel och kontor
samt allmän och enskild förvaltning.
I årskurs 1 förekommer ingen specialisering.
311
Kungl. Maj:ts •proposition nr 171 år 196-4
I andra årskursen skall enligt FU:s förslag en mindre omfattande specialisering
ske. För denna begränsade specialisering, som omfattar 6 veckotimmar, anser
FU att utbildningen inte — såsom i tidigare avgivet preliminärt förslag — bör
differentieras på linjer eller grenar. Eleverna föreslås få välja mellan
a) kameral specialisering,
b) distributionsspecialisering,
c) förvaltningsspecialisering,
d) korrespondensspecialisering.
Förvaltningsutbildningen innebär en nyhet jämfört med skolberedningens förslag,
där ifrågavarande utbildning ingick i den social-ekonomiska fackskolan.
Korrespondensutbildningcn omfattar ämnena svensk och engelsk affärskorrespondens
samt praktiskt sekreterararbete.
Liksom i den sociala fackskolan bör eleverna i den ekonomiska fackskolan
även få välja ämnen för fritt tillval. Detta tillval föreslås i första årskursen omfatta
6 veckotimmar och i andra årskursen 7 veckotimmar. Ämnena skall antingen
komplettera den obligatoriska ekonomiska utbildningen eller syfta till
att bredda och fördjupa elevernas individuella intressen, även på t. ex. det estetiska
området.
4.2.1.4 Teknisk fackskola (FU s. 48 f. och s. 76 ff.)
Enligt FU:s mening bör den tekniska fackskolans uppgift vara att — förutom
vidgad allmän utbildning — ge sådan målinriktad teknisk utbildning på mellannivå
att eleverna efter skolgångens slut direkt kan inträda i näringslivet på i
stort sett sådana befattningar, vilka de s. k. institutsingenjörerna hittills rekryterat
(FU s. 48).
FU framhåller, att den tekniska utbildningen på denna nivå hittills varit
ganska starkt specialiserad och uppdelad på ett jämförelsevis stort antal specialiteter.
Enligt FU:s uppfattning begränsas härigenom elevernas frihet i fråga om
val av yrke och anställning på ett ofördelaktigt sätt, samtidigt som företagen
riskerar att få anställda med en utbildning som inte är anpassad till deras
arbetsuppgifter. FU anser att skolan aldrig kan så i detalj följa den tekniska
utvecklingen på arbetsplatsen att en viss inskolning i företaget kan undvaras,
då en befattningshavare med nyligen avslutad teknisk utbildning anställes.
Enligt FU:s mening kommer en bredare och bättre grundutbildning, teknisk
likaväl som allmän, att öka elevernas möjligheter att tillgodogöra sig den specialutbildning
som sålunda under alla förhållanden måste ges på arbetsplatsen. FU
har sökt att ge den tekniska fackskolan ett större inslag av allmänna ämnen och
mindre grad av specialisering än vad som hittills varit vanligt inom det tekniska
ämnesområdet.
Enligt FU:s uppfattning talar arbetsmarknadens redovisade behov av tekniker
av olika slag för en relativt stark yrkesinriktning av den tekniska fack
-
312
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
skolan. Den egentliga fackutbildningen har FU också givit ett betydligt större
utrymme i denna fackskola än i övriga fackskolor.
Ämnena i den tekniska fackskolan kan uppdelas i tre grupper; nämligen med
övriga fackskolor gemensamma allmänna ämnen, för samtliga linjer i teknisk
fackskola gemensamma ämnen samt de olika linjernas karaktärsämnen. De
med övriga fackskolor gemensamma ämnena svenska, engelska, alternativt tyska,
samhällskunskap och gymnastik omfattar sammanlagt för båda årskurserna 14
veckotimmar. De för de olika linjerna gemensamma ämnena matematik, fysik,
kemi, ergonomi och företagsekonomi omfattar sammanlagt drygt 20 veckotimmar.
De olika linjernas karaktärsämnen slutligen upptar i första årskursen 13
veckotimmar, huvudsakligen undervisning i grundläggande tekniska ämnen, och
i andra årskursen 21 veckotimmar tekniska tillämpningsämnen.
Skolberedningen föreslog inom den tekniska fackskolan tre linjer, en maskinteknisk,
en elektroteknisk (av FU benämnd elteknisk) och en byggnadsteknisk
linje (av FU kallad byggteknisk). FU finner inte anledning göra någon ändring
häri men föreslår därjämte inrättandet av en kemiteknisk linje, varigenom
önskemål som framförts från ett flertal remissinstanser skulle tillgodoses. FU har
efter kontakter med representanter för avnämarna ingående prövat frågan om
differentieringen inom de olika linjerna samt föreslår att de maskintekniska och
kemitelcniska linjerna i piåncip skall vara ogrenade. På den maskintekniska linjen
har dock utrymme beretts för viss valfri specialisering. I undantagsfall bör
denna specialisering kunna tillgodose det utrymme för en viss branschanpassning,
varom önskemål i några fall framförts av avnämarna. Specialiseringen inom
den maskintekniska linjen föreslås omfatta fem veckotimmar i årskurs 2 inom
ettdera av ämnena konstruktion, produktion eller energi.
För den eltekniska linjen har FU liksom skolberedningen funnit att en grendelning
är motiverad. De två föreslagna grenarna, elkraftgren och elektronikgren,
motsvarar en differentiering som är vanlig i den nuvarande tekniska utbildningen
och som svarar mot den uppdelning som finns på arbetsmarknaden
mellan det elkrafttekniska och teletekniska området. Vardera grenen innehåller
två huvudämnen om tillsammans 14 veckotimmar och därutöver ett ämne om
5 veckotimmar, som är avsett att ge orientering om den andra grenens huvudområden.
Även för den byggtekniska linjen föreslår FU i överensstämmelse med skolberedningen
en uppdelning på grenar, benämnda byggteknisk samt väg- och
vattenbyggnadsteknisk gren. Den föreslagna differentieringen har dock gjorts
något svagare än i skolberedningens motsvarande förslag. Den föreslagna timplanen
innehåller därför en för de båda områdena gemensam kärna i årskurs 2
jämte en specialisering som omfattar 10 veckotimmar. I denna ingår även en
orientering i den andra grenens karaktärsämnen.
I den föreslagna tekniska fackskolan ställs eleverna vid två tillfällen inför en
valsituation, nämligen vid inträdet i fackskolan, då linje skall väljas, samt vid
313
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964
övergång till årskurs 2, då specialisering skall väljas. FU anser, att eleverna i
den tekniska fackskolan efter avslutandet av den för inträde i årskurs 2 föreslagna
praktiken bör ha vunnit sådan klarhet över sitt yrkesval, att de vid
denna tidpunkt kan göra ett realistiskt val av gren eller specialisering (FU s. 49).
4.2.2 Yttranden
FU:s principiella uppfattning att läroplanerna för de olika fackskolorna skall
uppbyggas med en kärna av för alla elever gemensam utbildning tillstyrkes
av de remissinstanser som yttrat sig härom. Avvägningen mellan den
gemensamma och den mer målinriktade utbildningen synes i stort sett ha befunnits
tillfredsställande.
Skolöverstyrelsen säger sig dela FU:s uppfattning, att specialiseringen också
beträffande den målinriktade utbildningen bör stå tillbaka för en bred grundutbildning.
Med hänsyn härtill är det riktigt att, som FU strävat efter, göra
tim- och kursplanerna i årskurs 1 så lika att övergång från en studieväg till en
annan inom fackskolan utan alltför stora svårigheter blir möjlig efter det första
året. För ett uppskjutande av specialiseringen talar enligt överstyrelsens mening
även det förhållandet, att de yrkesområden, som eleverna övergår till efter
genomgången grundskola, är utsatta för stora förändringar. Överstyrelsen anser
utformningen av den ekonomiska fackskolan i dessa avseenden föredömlig.
Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker allmänt de specialiseringar och
linjedelningar, som föreslås inom de olika fackskoloma. De synes uppfylla det
väsentliga kravet att täcka vida fält av arbetsmarknaden och därmed icke låsa
dessa ungdomar i alltför snäva specialiseringar.
Enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm måste en grundläggande
synpunkt vara att samordning sker mellan olika fackskolelinjer och
gymnasiekurser så, att en lärare kan använda likartad disposition för sin undervisning
på olika linjer.
TCO bedömer positivt FU:s strävan att ge mesta möjliga utrymme åt den
gemensamma utbildningen samtidigt som berättigade krav på specialisering och
fackinriktad utbildning tillgodoses.
FU:s förslag beträffande ämnet livsåskådnings- och religionskunskap
har föranlett uttalanden från ett stort antal remissinstanser. Många
uttalar därvid att ämnet även bör uppföras på teknisk fackskola. Sådana önskemål
framförs av bl. a. skolöverstyrelsen, de domkapitel som yttrat sig härom,
ett antal länsstyrelser och kommuner, TCO, Kristensdomslärarnas förening,
Fredrilca Bremerförbundet, Målsmännens riksförbund samt Centerns ungdomsförbund
och Centerns studentförbund.
Argumenteringen för införandet av ämnet på teknisk fackskola är sammanfattningsvis
följande.
Allmänt framhålles att FU inte angivit något bärande motiv för att utestänga
314
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
ämnet i den tekniska fackskolan. Man understryker vikten av att även tekniker
i sin utbildning erhåller grundläggande undervisning i frågor, som har betydelse
för framtida arbetsledare och deras förhållande till andra människor. Ämnets
begränsning till de sociala och ekonomiska fackskolorna och dess ersättande i den
tekniska med företagsekonomi synes stå i strid mot huvudsynpunkten, att specialisering
bör hållas tillbaka inom fackskolorna. Man hyser också tvivel om hur
man praktiskt skall kunna förverkliga förslaget att utanför timplanen i den tekniska
fackskolan kunna ge viss orientering i livsåskådningsfrågor.
För FU:s förslag, dvs. att ämnet inte skall förekomma på teknisk fackskola,
uttalar sig bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att man noggrant bör överväga om
icke ämnet bör upptagas inom denna fackskola. Men då behovet av att i den
tekniska fackskolan bereda utrymme för rena fackämnen är stort, anser överstyrelsen,
att det för dagen knappast låter sig göra att införa ämnet på timplanen.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att undervisning i religionskunskap
överhuvudtaget inte skall förekomma i fackskolan.
Frågan om ämnets timtal och benämning behandlas under 4.3.2.
I fråga om differentieringen av den sociala fackskolan anför skolöverstyrelsen
bl. a. följande.
Överstyrelsen instämmer i vad FU anfört om att för de yrkesobestämda eleverna,
som till mycket stor del syns komma att söka sig till sociala yrken, en
specialisering enbart efter intressen är det naturligaste utbildningsalternativet,
men att utbildningen inom social fackskola dock måste ges en sådan inriktning,
att den i första hand förbereder för kontakt- och serviceyrken eller vårdyrken.
Överstyrelsen framhåller också vikten av att denna fackskola ger eleverna en
omfattande yrkesorientering, så att de efter skolan med viss säkerhet kan välja
yrke inom den sociala sektorn av yrkeslivet. Den av FU föreslagna konstruktionen
av den sociala fackskolan finner överstyrelsen lämplig och biträder den
föreslagna fördelningen av ämnen på grupperna gemensamma ämnen, ämnen för
specialisering och ämnen för fritt val.
Överstyrelsen har diskuterat huruvida inte de föreslagna differentieringarna i
den sociala fackskolans årskurs 1 skulle kunna undvikas genom att matematik
och eventuellt även fysik och kemi fördes till de obligatoriska, gemensamma ämnena.
Då den för denna fackskola stora avnämargrupp, som representerar vårdområdet,
starkt hävdar behovet av att skolan kan ge ett gott teoretiskt underlag
i de naturvetenskapliga ämnena och då en grupp elever är intresserade av
språk men ej i samma utsträckning av matematik, har överstyrelsen emellertid
funnit skäl för de föreslagna språkliga respektive naturvetenskapliga specialiseringarna
i årskurs 1.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att skillnaden beträffande målinriktningen
mellan å ena sidan den ekonomiska och tekniska fackskolan och å andra sidan
den sociala är större än vad FU synes mena och anför följande.
315
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Den sociala fackskolans uppgift synes vara att ge eleverna en vidgad allmän
utbildning, som visserligen bör förbereda för vidare utbildning inom några sektorer
av arbetsmarknaden men som i regel ej kan göra eleverna skickade att
utan någon form av vidareutbildning efter avslutade fackskolestudier direkt
söka sig ut i arbetslivet.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vidare, att den sociala fackskolan är i
mångt och mycket en nykonstruktion och i betydligt mindre utsträckning än de
två övriga fackskolorna bygger på erfarenheter från existerande skolformer. Det
torde därför vara viktigt, att man låter de första årens erfarenheter ligga till
grund för eventuellt erforderliga justeringar av kursplaner och specialiseringar.
Styrelsen noterar dock med tillfredsställelse, att man i första årskursen skall
erbjudas endast två specialiseringar. Den för andra årskursen föreslagna uppdelningen
på fyra specialiseringar accepterar styrelsen under förutsättning att även
den konsumtionsekonomiska specialiseringen och samhällsspecialiseringen betraktas
som i första hand ägnade att tillvarata olika elevgruppers intresseriktning
och icke att ge någon avslutad yrkesutbildning.
NKI-skolan finner uppläggningen av utbildningen något diffus. Vilka ungdomar
den kommer att locka och hur pass attraktiv den kommer att bli, vet man
i dag ingenting om och anser det därför meningslöst att argumentera för och
emot olika specialiseringar som erbjuds eleverna.
Svenska kommunförbundet liksom Svenska stadsförbundet anser att det med
fog kan hävdas, att den sociala fackskolan, oaktat den nu fått en i förhållande
till skolberedningens förslag starkare vändning mot de sociala och vårdande
yrkena, alltjämt inte är tillräckligt målinriktad. Såväl Centerns ungdomsförbund
och Centerns studentförbund som Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anser, att differentieringen bör inträda så sent som möjligt. Centerförbunden
framhåller därvid, att tillvalssystemet bör omarbetas i syfte att erhålla
färre och fastare tillvalskombinationer särskilt under första årskursen. Länsstyrelsen
i Kalmar län biträder däremot förslaget om att införa ämnen för fritt tillval
och möjlighet till specialisering såväl i årskurs 1 som årskurs 2. Fredrika
Bremerförbundet framhåller, att den sociala fackskolan lätt kan få ett dubbelt
ansikte utåt. Dess beteckning kan nämligen gc en uppfattning, att det rör sig
om en yrkesinriktad utbildning av samma typ som den tekniska fackskolan
erbjuder. Men om sålunda dess yrkesutbildande karaktär bör understrykas är
det samtidigt väsentligt att denna skola ges en profil, som klart skiljer den från
den humanistiska lärokursen inom gymnasiet.
Några remissinstanser har ingått på en diskussion rörande några särskilda inom
denna skola företrädda ämnesområden.
LO anför följande.
LO finner dock att man genom några alternativa ämnen inom den sociala
fackskolan skulle kunna gc de elever, som så önskar, en något mer målinriktad
utbildning passande för vårdnads- och sociala yrken. Detta skulle i första hand
316
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196tf.
gälla det sista studieåret och får inte innebära att dessa elever skall få svårare
att fortsätta sin utbildning för högre teoretisk kompetens. Den föreslagna kompletteringen
skulle kunna bidraga till att förbättra tillgången på utbildad arbetskraft
inom de sociala och vårdande områdena. Samtidigt bör också framhållas,
att om man på detta sätt får en mer yrkesinriktad del inom den sociala fackskolan
motsvarande den som finns inom den ekonomiska och tekniska fackskolan,
kan man undvika att de yrkesobestämda slussas in i de sociala och vårdande
yrkena mer eller mindre mot sina egna önskningar.
Bl. a. Sveriges hantverks- och industriorganisation och NKI-skolan förordar,
att estetisk specialisering införes som en allmän variant och ej
göres beroende av Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall. TCO är tveksam
på denna punkt men ifrågasätter om inte förfaringssättet borde göras administrativt
enklare. Läroverkslärarnas riksförbund betonar också vikten av att
estetiska ämnen blir i realiteten åtkomliga även för dem som skall gå vidare i
teoretiska studier.
I fråga om den naturvetenskapliga specialiseringen finner
Riksförbundet landsbygdens folk att undervisningen i främst biologi och företagsekonomi
är otillräcklig.
Svenska landstingsförbundet anser, att FU:s förslag till specialisering och val
av tillvalsämncn icke helt tillfredsställer vårdyrkenas krav på en lämplig avvägning
mellan de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnena.
Skolöverstyrelsen biträder FU:s förslag att ekonomisk fackskola
får ett med övriga fackskolor i viss utsträckning gemensamt innehåll och finner
det vara värdefullt att samhörigheten med sociala fackskolan särskilt har markerats
med samma timtal i gemensamma ämnen. Likaledes biträder överstyrelsen
den föreslagna konstruktionen av skolan med tillvalsgrupper och specialiseringar.
Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar att förslagen till differentiering på
specialiseringar i stort sett motsvarar vad styrelsen funnit önskvärt och ändamålsenligt.
FU:s förslag till differentiering av den ekonomiska fackskolan ger
enligt Sveriges grossistförbunds uppfattning en lämplig avvägning mellan allmänna
ämnen och fackämnen. Det är därvid särskilt tillfredsställande, att specialiseringen
ej drivits längre än till föreslagna sex timmar under årskurs 2.
I allt väsentligt tillstyrker Sveriges allmänna exportförening, Samfundet för
af färsutbildning och Svenska inköpsledarcs förening den föreslagna konstruktionen
av den ekonomiska fackskolan, som synes vara planerad på ett praktiskt
och ändamålsenligt sätt. LO tillstyrker den föreslagna utformningen och anför
följande.
Den ekonomiska fackskolan torde komma att få stor betydelse för att fylla
de utbildningssökandes och arbetsmarknadens krav på ekonomisk utbildning på
denna nivå. Den torde medverka till att motverka de alltför korta utbildningar,
som i stor utsträckning förekommer och som bidragit till att skapa vissa sysselsättningsproblem
på arbetsmarknaden.
317
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
Mera kritiskt inställda är Svenska kommunförbundet och SvensJca stadsförbundet,
vilka framhåller, att skolan blivit något för teoretiskt inriktad, varigenom
svårigheter kan uppstå för dess elever att efter genomgången fackskola
göra sina kunskaper direkt användbara i näringsliv och förvaltning.
Enligt Läroverkslärarnas riksförbunds mening har FU i sin utformning av
tim- och kursplaner inte följt den angivna målsättningen i den utsträckning
som hade varit önskvärd utan mera sökt tillgodose den del, som avser en fördjupning
av allmän bildning, och i allt för liten omfattning den del, som gör
eleverna skickade till direkt utträde i arbetslivet. Förbundet är vidare tveksamt,
om FU lyckats förverkliga den i direktiven angivna målsättningen, att fackskolorna
även bör ersätta de nuvarande praktiska realskolorna.
Några remissinstanser har upptagit en diskussion om utbildningsmålet i den
ekonomiska fackskolan jämfört med gymnasiets inom den ekonomiska lärokursen.
Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg kritiserar utredningen
för att den ej har preciserat den ekonomiska sektorns integrerande utbildningsbehov
och anför bl. a. följande.
Inte heller har FU åstadkommit en nivådelning, angivande vilka delar av
skolsystemet, som skall tillgodose det ena eller andra utbildningsmålet. Beskrivningarna
av utbildningsnivån är mycket allmänt hållna och synes kunna
passa in på jämväl gymnasieekonomer. Det bör bestå högst väsentliga skillnader
mellan gymnasiets och fackskolans utbildningsnivå, betingade av bl. a. olikheter
i elevmaterialet. Vidare måste de fackskoleutbildades arbetsuppgifter antas vanligen
ligga betydligt närmare rutinarbetet än de gymnasieutbildades.
Enligt Svenska bankföreningens uppfattning är det svårt att till fullo inse
det motiverade i att införa två så pass likartade utbildningsvägar som ekonomisk
lärokurs i gymnasiet och ekonomisk fackskola. Antingen skall gymnasiet ge en
mer kvalificerad utbildning, i högre grad inriktad på teoretiska och orienterande
ämnen, eller också skall tyngdpunkten i fackskolan förskjutas mot praktiska
ämnen på de mera teoretiska eller orienterande ämnenas bekostnad. Föreningen
är i valet mellan dessa båda vägar närmast benägen att förorda den
senare och anser sig kunna tillstyrka FU:s förslag endast under förutsättning
att en sådan klarare gränsdragning mellan gymnasiets ekonomiska lärokurs och
den ekonomiska fackskolan åvägabringas.
Svagheten synes enligt Sveriges hantverks- och industriorganisation ligga däri
att man ej gjort någon undersökning av avnämarnas önskemål i fråga om denna
utbildning. Organisationen anser det också nödvändigt att ämnet distribution
ges en sådan utformning, att denna specialisering ger en grundlig och praktiskt
inriktad yrkesutbildning inom hela inköps- och försäljningssektorn, bl. a. för
uppgifter inom handeln.
Behovet av en avnämarundersökning understrykes även av Läroverkslärarnas
riksförbund som yrkar på att en dylik undersökning snarast möjligt företas
rörande hela fackskolan. Undersökningen kan visserligen inte inverka på den
318
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
utformning fackskolan nu får men ändringar kan och bör ske så snart man
funnit skäl därtill, framhåller förbundet.
FU:s utformning av den tekniska fackskolan tillstyrkes i ett stort
antal yttranden men invändningar och kritik förekommer också.
Skolöverstyrelsen, som i allt väsentligt ansluter sig till FU:s förslag, diskuterar
först problemet om den dubbla målsättningen i den tekniska fackskolan och
anför i huvudsak följande.
Utan ordentligt utrymme för tekniska ämnen skulle undervisningen icke få
nödvändig ingenjörsmässig prägel. En eftergift på denna punkt kan tänkas
medföra att ett flertal kommuner med tekniska skolor, där ingenjörer med ur
näringslivets synvinkel tillräckliga kunskaper utexamineras, skulle kräva att få
behålla dessa skolor. Detta skulle innebära ökade kostnader för det allmänna
och införandet av nya utbildningsnivåer inom den tekniska utbildningen. Intetdera
kan vara av intresse för avnämarna och de studerande. Den avsedda successiva
avvecklingen av de kommunala tekniska skolorna kan endast ske om
den tekniska fackskolan får det av FU angivna studiemålet. De av tradition
som allmänbildande betraktade ämnena måste då få mindre utrymme inom
denna fackskola än i de båda övriga. I jämförelse med läroplanerna vid hittillsvarande
tekniska skolor på denna nivå har de likväl fått en relativt starkare
position. Överstyrelsen tillstyrker att tekniska fackskolan ges det studiemål
som angivits av FU. Den avvägning som gjorts mellan teknik och allmänutbildning
är för närvarande lämplig.
Den tekniska fackskolans uppdelning på fyra linjer redan från årskurs 1 finner
skolöverstyrelsen på grund av de speciella förhållanden, som gäller för den
tekniska utbildningen med mer väldefinierade verksamhetsområden, vara nödvändig.
Överstyrelsen har inte heller i övrigt något att invända mot de föreslagna
differentieringarna. Förutsättningar för kemiteknisk linje kommer dock
att finnas endast vid ett fåtal skolor framhåller överstyrelsen. Givetvis kan under
sådana förhållanden någon differentiering inom den kemitekniska linjen ej
ifrågakomma. Specialiseringsmöjlighetema på maskinteknisk linje är lämpligt utformade
anser överstyrelsen.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner att tim- och kursplanerna
utformats på sådant sätt att undervisningen samtidigt ger både vidgad allmän
utbildning och målinriktad teknisk utbildning.
TCO har anslutit sig till principen om att kursinnehållet inom de olika studievägarna
under det första året skall vara i stort sett lika och att specialiseringen
skall komma först under andra året men anser dock att undantag till viss del
måste göras för den tekniska fackskolan och fortsätter.
Det torde nämligen här — såsom FU föreslagit — vara nödvändigt att sätta
in specialiseringen på olika linjer redan under det första aret.
TCO tillstyrker också uppdelningen och inriktningen för specialiseringen. Den
har gjorts med sikte på samma breda yrkessektorer, som föreslagits för den tekniska
utbildningen inom gymnasiet. Överensstämmelsen i det fallet noteras som
319
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
riktig och värdefull. Därmed underlättas samplaneringen mellan de båda skolformernas
tekniska sektorer, samtidigt som man möjliggör för eleverna att gå
över från den ena skolformen till den andra.
Tekniska läroverkens lärarförbund finner avvägningen mellan allmänna och
tekniska ämnen i stort sett lämplig och accepterar den föreslagna linjedelningen.
Svenska fackingenjörers förbund erinrar om att FU uttalat, att önskan om
vidgad allmän utbildning krävt jämkningar i skolberedningens förslag och att
den övervikt för de fackutbildande ämnena, som den tekniska fackskolan har,
är skenbar, då de tekniska ämnenas lärostoff inrymmer ett betydande allmänt
utbildningsvärde. Härav framgår menar förbundet att inte nog med att timplanerna
jämkats mot minskad teknisk utbildning utan också att i de kvarvarande
timmarna inrymmes en hel del allmän utbildning. Huvuduppgiften för en
teknisk fackskola har därmed undanskymts.
Inrättandet av den kemitekniska linjen hälsas med tillfredsställelse
från flera håll, då man menar att en utbildning på detta område motsvarar ett
klart behov från industri och näringsliv. Sådana uttalanden redovisar bl. a.
statens naturvetenskapliga forskningsråd, lärarkollegiet vid tandläkarhö g skolan
i Stockholm, SR samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.
Mera speciella önskemål om differentiering kommer från enstaka håll. Byggnadsstyrelsen
anser det sålunda betänkligt, att det ej ingår någon speciell kurs
för VVS-tekniker med hänsyn till den stora brist på dylika tekniker som råder
inom byggnadsbranschen. De textiltekniska instituten efterlyser större hänsynstagande
till textilindustrins behov av fackskoleutbildad personal.
Enligt Sveriges hantverk- och industriorganisation synes FU:s förslag medföra,
att en rad branschområden inte kommer att få sitt utbildningsbehov tillgodosett
med den föreslagna linjekonstruktionen i den tekniska fackskolan.
De erinringar och den kritik, som framförts mot FU:s utformning av den tekniska
fackskolan, gäller emellertid väsentligen frågan om utbildningen kan göra
eleverna skickade att efter skolgångens slut direkt inträda i näringslivet på i
stort sett sådana befattningar, vilka de s. k. institutsingenjörerna tidigare rekryterat.
Denna fråga utgör en del av spörsmålet om fackskolans kompetensvärde,
som tas upp utförligare senare (4.2). Frågan sammankopplas också i några yttranden
med problemet om omfattning och innehåll i praktik, som ävenledes
behandlas i ett senare sammanhang (6.1).
LO tillstyrker förslaget om teknisk fackskola men anför vissa erinringar.
Den tekniska fackskolan kommer att verksamt bidraga till att fylla det stora
behovet av tekniskt utbildade på mellannivå. Det kan emellertid ifrågasättas
om den kan fylla de anspråk som ställs, dvs. om eleverna kan anses vara färdiga
att träda ut på arbetsmarknaden med ett ettårigt mellanliggande praktikår.
Det beräknas, att ca 75 % av tekniska fackskolans elever kommer direkt
320
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964-
från grundskolans högstadium. En lämpligt inriktad förlängd utbildning med
klarare specialisering bör ställas till de elevers förfogande, vilka inte anser sig
vara mogna för de tilltänkta arbetsuppgifterna. Andra alternativ kan givetvis
konstrueras. En viss försöksverksamhet med olika alternativ skulle få ett stort
värde för den tekniska fackskolans slutgiltiga utformning.
Statens tekniska forskningsråd ställer sig tveksamt inför frågan om utbildningen
i fackskolan motsvarar de tekniska institutens kunskapsnivå och poängterar,
att dessa institut svarar för utbildning av en betydelsefull kategori av
medhjälpare i forskningsarbetet.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ingår på en närmare
diskussion om nivåskiktningen inom tekniken, differentiering och branschanknytning
och anför härom bl. a. följande.
Denna skiktning har traditionellt angivits i fallande skala och som tredelad:
civilingenjörer, gymnasieingenjörer och institutsingenjörer. Sistnämnda grupp
kan sägas vara den utbildningsmässigt minst homogena. Då FU talar om mellannivå
och samtidigt anger, att jämförelse närmast kan göras med institutsingenjörerna,
synes den alltså vara något oklar beträffande såväl den hierarkiska
inplaceringen som arbetsuppgifternas art, vilket kan ofördelaktigt inverka
på utbildningens utformning. Det förefaller organisationerna riktigt att utgå
ifrån, att det i stället är den lägre nivån som avses och att den diskuterade utbildningen
skall åsyfta en kompetens mellan den närmast högre gymnasieingenjörsutbildningen
och den avancerade yrkesarbetarutbildningen.
De resonemang, som FU för, kretsar i stor utsträckning kring graden och
arten av direkt branschanpassning. Vissa formuleringar sträcker sig så långt, att
de antyder att fackskolan endast kunde ge ett slags förberedande utbildning,
och att den slutliga »inskolningen» måste ske i företaget. Detta jämte omsorgen
om elevernas valfrihet och rörlighet på arbetsmarknaden leder fram till förslag
om en endast svag differentiering av den tekniska fackskolan nämligen på fyra
linjer. Uppenbarligen strider detta mot målsättningen att eleverna efter skolgångens
slut skall kunna inträda direkt i näringslivet på en rad befattningar.
Antingen måste sålunda målsättningen ändras så att den passar den föreslagna
utbildningen, eller också utbildningen ändras så att den passar målsättningen.
Behovet av branschanpassning är större på den befattningsnivå, som är aktuell
för fackskoleteknikerna än för ingenjörer med mera teoretiskt inriktad utbildning.
De kommer att stå närmare de moment i produktionen, där de branschspecifika
uppgifterna är påträngande, inte minst kanske materialkännedomen.
Det förefaller organisationerna nödvändigt att möjligheter erbjuds att anordna
branschanknutna fackskolor i betydligt större utsträckning än vad utredningen
föreslagit för att inte en lång rad för landets försörjning viktiga
branscher skall bli utan anknytning till fackskoleutbildningen. En regelrätt yrkesutbildning
i samband med fackskoleutbildningen kan uppenbarligen medverka
till en sådan uppläggning, men därutöver erfordras möjligheter till sådana
variationer inom linjerna, att en allmän teknisk utbildning, företrädesvis under
första läsåret, kombineras med branschanknytning, detta främst under andra
läsåret. Organisationerna yrkar att sådana variationer vid behov anordnas av
skolöverstyrelsen efter samråd med respektive branschers organisationer.
Yrkesutbildningsberedningen kan komma att beröra vissa delar av fackskolan,
i synnerhet målinriktningen. Det kan därför förutsättas att då bered
-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964
321
ningen framlagt sina förslag en ny bedömning av den tekniska fackskolan blir
nödvändig. Då kan t. ex. tänkas, att fackskolan bör renodlas som en förberedande
teknisk utbildning, som i sin tur leder till en yrkesbetonad, branschinriktad
målutbildning. Skulle så visa sig bli fallet och sålunda ett slags teknikerskola
— exempelvis en byggnadsteknikerskola, en träteknikerskola, en pappersteknikerskola,
en textilteknikerskola etc. — inrättas, kan den nu föreslagna
tekniska fackskolan göras till en rent teoretisk 2-årig ungdomsskola. Organisationerna
finner i dag, innan yrkesutbildningsberedningens förslag föreligger, att
en sådan utveckling kunde vara till fördel. För den skull bör ett beslut om
teknisk fackskola på grundval av FU:s förslag och organisationernas här framförda
motförslag inte göras så definitivt, att en översyn inte kan ske då omständigheterna
så motiverar. Organisationerna yrkar sålunda på att tekniska fackskolor
även fortsättningsvis inrättas endast provisoriskt till dess hela fältet av
målinriktad utbildning kan bedömas i ett sammanhang.
I sitt yttrande har organisationerna även närmare angivit hur en teknisk
fackskola enligt deras uppfattning kunde uppbyggas som skulle tillfredsställa alla
typer av industri. Skulle emellertid den sålunda förordade utbildningen inte
kunna genomföras, yrkar organisationerna på en sådan uppläggning, att fackskoleelevernas
praktiska kunnande blir avsevärt förstärkt i förhållande till FU:s
förslag. Organisationerna har därvid upplagt ett förslag, som utgör en sådan
kompromiss.
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund erinrar om de karakteristiska dragen i
institutsingenjörsutbildningen och anför med utgångspunkt härifrån synpunkter
på konstruktionen av den tekniska fackskolan:
En mycket stor andel av utbildningstiden ägnas åt tekniska ämnen. Allmänutbildningen
blir därmed relativt begränsad. Vidare är specialiseringen långt driven.
Det som dock främst särpräglar institutsingenjörsutbildningen är elevernas
ofta mångåriga yrkesverksamhet före studiernas påbörjande. Detta förhållande
är enligt förbundet en starkt bidragande orsak till att institutsingenjörerna,
trots en många gånger begränsad teoretisk bakgrund — ofta bara folkskola —
och efter endast 2-—2 V2 års teknisk utbildning, på vissa områden kunnat hävda
sig väl i konkurrensen med t. ex. gvmnasieingenjörer. Vid konstruerandet av den
tekniska fackskolan måste dessa förhållanden tillmätas stor betydelse. Förbundet
anser det mycket angeläget att även i framtiden tillgodose såväl näringslivets
efterfrågan på denna ingenjörskategori som behovet av att en attraktiv
utbildning tillhandahålls dessa speciella rekryteringsunderlag.
Förbundet finner, att FU:s förslag till studiegång i fackskolan bygger på en
skickligt utförd kompromiss mellan kraven på allmän utbildning och teknisk
utbildning i nivå med nuvarande institutsingenjörernas. Denna kompromiss har
dock nödvändiggjort omfattande avsteg från båda huvudlinjerna. Endast i mycket
begränsad omfattning har man kunnat tillgodose de krav, som upprätthållandet
av ett ingenjörsmässigt studiemål ställer. Förbundet anser att behov
kommer att föreligga av alternativa utbildningsvägar även om rekryteringsunderlaget
för institutsingenjörsutbildningcn kommer att bli mera begränsat för
framtiden. Dessa tendenser får emellertid inte leda till att man helt avlägnar
IT — Bihang till riksdagens -protokoll 196h. 1 saml. Nr 171
322
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196^
en utbildning, som visat sig mycket väl anpassad såväl ur näringslivets som
individens synpunkt, framhåller förbundet. Med stor säkerhet kommer det
lång tid framöver att finnas ett förhållandevis stort behov av den slags utbildning,
som instituten och de kommunala tekniska skolorna ger.
4.3 Läroplanen
4.3.1 Fackskoleutredningen
I detta avsnitt ges en kompletterande översikt över FU:s förslag till timplaner
för fackskolan och en kortfattad beskrivning av vissa ämnen. För en
mera ingående redogörelse i detta hänseende hänvisas till SOU 1963: 50 kap. 8:
Läroplan för fackskolan (FU s. 264 ff.).
4.3.1.1 Veckotimtalet (FU s. 86)
FU framhåller att frågan om antalet veckotimmar i fackskolan varit föremål
för ingående överväganden. Å ena sidan är det angeläget att minska arbetsbördan
för eleverna för att bereda dem rimlig fritid med tillfälle till självvalda
sysselsättningar, föreningsverksamhet m. m. FU har å andra sidan haft stora
svårigheter att inrymma den utbildning som eleverna bör ges under de två läsåren
i fackskolan. Vid en vägning av olika önskemål och synpunkter mot varandra
har FU stannat för att föreslå att veckotimtalet i fackskolan bestämmes
till i princip 35 i båda årskurserna. Vissa variationer, i första hand nedåt men i
vissa fall även uppåt, bör dock kunna förekomma. Sålunda föreslås att frivillig
undervisning i teckning och musik skall kunna anordnas vid samtliga fackskolor
samt — som försöksverksamhet i vissa kommuner — förberedande yrkespraktik i
form av praktisk skolmässig grundutbildning (6.1.2.3) vid teknisk fackskola.
I den sociala och ekonomiska fackskolan bör rektor beredas möjlighet att nedsätta
vissa elevers arbetsbörda genom befrielse från deltagande i undervisningen
i ämne eller del av ämne för fritt tillval. Som skäl för sådan nedsättning nämner
utredningen svag hälsa, behov av stödundervisning eller behov att komplettera
vissa ämnen för byte av studieinriktning (FU s. 287 och 289).
4.3.1.2 Timplaner för fackskolan
I efterföljande tabeller återges FU:s förslag till timplaner för fackskolan (FU
s. 284 ff.).
Deltagande i undervisning i ämnen för fritt tillval är — med det undantag
som i föregående avsnitt angivits — obligatoriskt för eleverna. Varje elev har
sålunda att inför respektive årskurs välja dels en av de i timplanen för årskurserna
1 och 2 fastställda specialiseringarna med de ämnen och veckotimtal
som angives, dels i social och ekonomisk fackskola ämne(n) för fritt tillval enligt
särskilda förteckningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf
FU:s förslag till timplan för social fackskola
323
Veckotimmar i årskurs
|
| 1 |
| 2 | ||||||
Ämne |
|
|
|
|
|
|
| Kon- |
| |
|
|
| Natur- |
|
| N atur- |
| sum- |
| |
|
| Språklig | ve ten- |
|
| Språklig | veten- |
| tions- |
|
| samma | speciali- | skaplig | tillval5* ® | samma | speciali- | skaplig |
| ekono- |
|
|
| sering | speciali- |
|
| sering | speciali- |
| misk |
|
|
|
| sering |
|
| sering | g | speciali- |
| |
|
|
|
|
|
|
|
| sering |
| |
Svenska ........ | 44 |
|
|
| 3 |
|
|
|
|
|
Engelska1....... | 3 |
|
|
| 3 |
|
|
|
|
|
B-språk1'' 1 2 * * 5 ...... |
| 3 |
| 3 |
| 4 |
|
|
| 3 |
C-språk2........ |
| 44 |
| 34 |
| 4 |
|
|
| 3 |
Livsåskådnings- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
och religions- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
kunskap ...... |
|
|
|
| 2 |
|
|
|
|
|
Historia ........ | 2 |
|
|
| 3 |
|
|
|
|
|
Samhällskunskap. | 4 |
|
|
|
|
|
| 2 |
|
|
Socialkunskap ... |
|
|
|
|
|
|
| 6 |
|
|
Konsument- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
kunskap ....... | 2 |
|
|
|
|
|
|
| 64 |
|
Familjekunskap . |
|
|
|
| 1 |
|
|
|
|
|
Psykologi....... | 2 |
|
|
| 2 |
|
|
|
|
|
Biologi ......... | 2 |
|
|
| 24 |
|
|
|
|
|
Matematik ..... |
|
| 31 | 31 |
|
| 3 |
|
|
|
Fysik .......... |
|
| 24 |
|
|
| 2,54 |
|
|
|
Kemi .......... |
|
| 24 |
|
|
| 2,54 |
| 2‘ |
|
Kontorsteknik ... |
|
|
|
| 1 |
|
|
|
|
|
Musik.......... | 2(0)» |
|
| 3 |
|
|
|
|
| 2 |
Teckning ....... | 0 (2)s |
|
| 3 |
|
|
|
|
| 2 |
Slöjd .......... |
|
|
| 34 |
|
|
|
|
| 34 |
Gymnastik ..... | 3 |
|
|
| 2 |
|
|
|
|
|
Dramatik....... |
|
|
| 3‘ |
|
|
|
|
| 2* |
Hushållsteknik .. |
|
|
| 34 |
|
|
|
|
| (3)4 |
Maskinskrivning . |
|
|
| 34 |
|
|
|
|
| h-1 1 w |
Trafik- och |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
motorkunskap .. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2 |
Timme till |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
förfogande ..... | 1 |
|
|
| 1 |
|
|
|
|
|
Specialarbete .... |
|
|
|
| 2 |
|
|
|
|
|
Summa vtr | 25 | 7 | 7 | 3 1 | 22 | 8 | 8 | 8 | 8 | 5 |
Summa årskurs |
| 354 |
|
| 35 | 4 |
|
|
1 Allmän eller särskild kurs.
2 B-språk = det andra språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska). C-språk = nybörjarspråk
(tyska, franska, ryska, spanska eller italienska).
a 2 vtr teckning eller 2 vtr musik.
* Vid undervisningen i vissa angivna ämnen må delning av klass eller grupp ske i den omfattning
som framgår av särskild här ej medtagen översikt (FU s. 286).
5 Efter medgivande av Kungl. Maj:t må i årskurs 2 anordnas en estetisk specialisering, då särskilda
skäl därtill föreligger. Tillvalsämnen må där utgöras av estetiska specialämnen under sammanlagt
8 vtr. Efter medgivande av länsskolnämnden må inom ramen för fritt tillval i årskurs 1
och 2 anordnas undervisning i vissa övriga estetiska ämnen.
0 I elevområde med även finskspråkig befolkning må finska kunna ingå som ämne för fritt tillval
(3 vtr) i årskurs 1 och 2. Likaledes må i fackskola med sameelever lapska kunna ingå som ämne
för fritt tillval (3 vtr) i årskurs 1 och 2.
324
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961/.
Förteckning över ämnen för fritt tillval i social fackskola
Årskurs 1
Specialisering, 7 vtr vtr
1. B-språk1 ................. 3
C-språk .................. 4
2. Matematik1 2 .............. 3
Fysik .................... 2
Kemi .................... 2
Ämnen för fritt tillval, 3 vtr
B-språk2 (ej språklig specia
-
lisering) ................ 3
C-språk (ej språklig specialisering)
................. 3
Matematik2 (ej naturvetenskaplig
specialisering) .... 3
Hushållsteknik............ 3
Slöjd..................... 3
Dramatik ................ 3
Teckning................. 3
Musik ................... 3
Maskinskrivning .......... 3
Årskurs 2
Specialisering, 8 vtr vtr
1. B-språk1 ................. 4
C-språk .................. 4
2. Matematik1 .............. 3
Fysik .................... 2,5
Kemi .................... 2,5
3. Samhällskunskap.......... 2
Socialkunskap ............ 6
4. Kemi .................... 2
Konsumentkunskap ....... 6
Ämnen för fritt tillval, 5 vtr
B-språk2 (ej språklig speciali
-
sering) ................. 3
C-språk (ej språklig specialisering)
................. 3
Hushållsteknik3 ........... 3
Slöjd..................... 3
Dramatik ................ 2
Teckning................. 2
Musik ................... 2
Maskinskrivning .......... 1-3
Trafik- och motorkunskap .. 2
1 Särskild kurs
2 Allmän eller särskild kurs
3 Samma kurs som för årskurs 1
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964. 325
FU:s förslag till timplan för ekonomisk fackskola
Ämne | Veckotimmar i årskurs | |||||
1 | 2 | |||||
Gemensamma | Fritt tillval | Gemensamma | Specialisering | Fritt tillval | ||
Svenska ............. | 45 |
| 3 |
|
| |
Engelska1............ | 3 |
| 3 |
|
| |
B-språk1-1 2 ........... |
| 3 |
|
| 4 | |
C-språk2............. |
| 35 |
|
| 4 | |
Livsåskådnings- och |
|
|
|
|
| |
religionskunskap .... |
|
| 2 |
|
| |
Samhällskunskap ..... | 2 |
| 2 |
|
| |
Psykologi............ | 2 |
|
|
| 2 | |
Matematik .......... | 3 (O)1-5 | 3(0)''''3 | 3 (O)3 |
|
| |
Stenografi ........... | 0(3)3 | 0 (3)s | 0(3)3 |
|
| |
Företagsekonomi ..... | 9 |
| 4 |
|
| |
Maskinskrivning*..... | 33 |
|
|
| 2° | |
Gymnastik .......... | 3 |
| 2 |
|
| |
Redovisning ......... |
|
|
| 6 |
| |
Distribution ......... |
|
|
| 6 |
| |
Förvaltning.......... |
|
|
| 6 |
| |
Svensk |
|
|
|
|
| |
affärskorrespondens . |
|
|
| 2 |
|
|
Engelsk |
|
|
|
|
|
|
affärskorrespondens . |
|
|
| 2 | 6 |
|
Praktiskt |
|
|
|
|
|
|
sekreterararbete .... |
|
|
| 2 |
|
|
Kontorsteknik*....... |
| 3 |
|
| (3) | |
Konsumentkunskap* .. |
| 2 |
|
| (2) | |
Musik* .............. |
| 2 |
|
| 1—2 | |
Teckning* ........... |
| 2 |
|
| 1-2 | |
Utländsk stenografi . . . |
|
|
|
| 3 | |
Trafik- och motor- |
|
|
|
|
| |
kunskap ........... |
|
|
|
| 2 | |
Specialarbete ........ |
|
| 2 |
|
| |
Timme till förfogande |
|
| 1 |
|
| |
Summa vtr | 29 | 6 | 22 | 6 | 7 | |
Summa årskurs | 356 | 355 |
1 Allmän eller särskild kurs.
2 B-språk = språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska). C-språk = nybörjarspråk
(tyska, franska, ryska, spanska eller italienska).
3 3 vtr matematik eller 3 vtr stenografi.
1 Kurserna i maskinskrivning, konsumentkunskap, musik och teckning är identiska i årskurs 1
och 2 och överensstämmer med motsvarande kurser i social fackskola, årskurs 1. Kursen i kontorsteknik
är identisk i årskurs 1 och 2.
5 Vid undervisningen i vissa angivna ämnen må delning av klass eller grupp ske i den omfattning
som framgår av särskild här ej medtagen översikt (FU s. 289).
326
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf
Förteckning över ämnen för fritt tillval i ekonomisk fackskola
Årskurs 1 Årskurs 2
Ämnen för fritt tillval, 6 vtr | vtr | Ämnen för fritt tillval, 7 vtr | vtr | |
1. | B-språk................... | . 3 | 1. B-språk.................. | . . 4 |
| Matematik eller stenografi . | . 3 | Utländsk stenografi ....... | .. 3 |
2. | C-språk .................. | . 3 | 2. C-språk ................. | . . 4 |
| Matematik eller stenografi .. | . 3 | Utländsk stenografi....... | . . 3 |
3. | B-språk................... | . 3 | 3. Kontorsteknik ........... | . . 3 |
| Kontorsteknik............. | . 3 | Psykologi ................ | .. 2 |
4. | C-språk................... | . 3 | Maskinskrivning.......... | .. 2 |
| Kontorsteknik............. | . 3 | 4. Konsumentkunskap ....... | . . 2 |
5. | Matematik eller stenografi .. | . 3 | Psykologi ................ | . . 2 |
| Kontorsteknik............. | . 3 | Musik ................... | . . 2 |
6. | Konsumentkunskap ........ | . 2 | Teckning ................ | . . 1 |
| Teckning ................. | . 2 | 5. Konsumentkunskap ....... | . . 2 |
| Musik .................... | . 2 | Teckning ................ | .. 2 |
|
|
| Musik ................... | .. 1 |
|
|
| Trafik- och motorkunskap . | .. 2 |
Vart och ett av ämnena i tillvalsgrupp 6 i årskurs 1 och i tillvalsgrupp 5 i årskurs
2 förutsattes kunna ersätta något av ämnena inom övriga tillvalsgrupper i
respektive årskurs, även om härigenom en minskning av det totala veckotimtalet
sker med högst två veckotimmar.
327
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4
FU:s förslag till timplan för teknisk fackskola
1. Maskinteknisk linje
Ämne | Veckotimmar i årskurs | ||
1 | 2 | ||
Gemensamma | Gemensamma | Specialisering | |
Matematik ............................ | 6 | 3 |
|
Fysik ................................. | 4l | 31 |
|
Kemi ................................. | 2’ |
|
|
Svenska ............................... | 4l |
|
|
Engelska .............................. | 3(0)s |
|
|
Tyska ................................ | 0(3)2 |
|
|
Samhällskunskap....................... |
| 2 |
|
Företagsekonomi ....................... |
| 2 |
|
Ergonomi ............................. |
| 2 |
|
Gymnastik ............................ | 3 | 2 |
|
Teknologi M .......................... | 10l |
|
|
Produktion ............................ | 3‘ | 41 | 5S |
Konstruktion .......................... |
| 4l | 5S |
Energi ................................ |
| 51 | 5S |
Elteknik .............................. |
| 3 |
|
Summa vtr | 35 | 30 | 5 |
Summa årskurs | 351 | 35l |
2. Elteknisk linje
Ämne | Veckotimmar i årskurs | |||
1 | 2 | |||
Gemensamma | Gemensamma | Elkraftgren | Elektronikgren | |
Matematik ................ | 6 | 5 |
|
|
Fysik ...................... | 4‘ | 31 |
|
|
Kemi...................... | 2* |
|
|
|
Svenska .................... | 4‘ |
|
|
|
Engelska .................. | 3(07 |
|
|
|
Tyska ..................... | 0(37 |
|
|
|
Samhällskunskap ........... |
| 2 |
|
|
Företagsekonomi............ |
| 2 |
|
|
Ergonomi .................. |
| 2 |
|
|
Gymnastik ................. | 3 | 2 |
|
|
Ellära ..................... | G1 |
|
|
|
Teknologi E................ | 71 |
|
|
|
Elanläggning ............... |
|
| 8‘ |
|
Elmaskiner................. |
|
| G1 |
|
Elektronik ................. |
|
| 5'' | 8l |
Telekommunikation ......... |
|
|
| G'' |
Elkraftteknik............... |
|
|
| 51 |
Summa vtr | 35 | IG | 19 | 19 |
Summa årskurs | 351 | 35l |
328
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
3. Byggteknisk linje
Ämne | Veckotimmar i årskurs | |||
1 | 2 | |||
Gemensamma | Gemensamma | Husbyggnads- gren | Väg- och vatten-byggnadsgren | |
Matematik ................. | 6 | 3 |
|
|
Fysik ...................... | 41 | 3'' |
|
|
Kemi...................... | 2l |
|
|
|
Svenska ................... | 41 |
|
|
|
Engelska................... | 3(0)* |
|
|
|
Tyska ..................... | 0 (3)* |
|
|
|
Samhällskunskap ........... |
| 2 |
|
|
Ergonomi .................. |
| 2 |
|
|
Gymnastik ................. | 3 | 2 |
|
|
Byggnadsteknik ............ | 7l |
|
|
|
Byggkonstruktion .......... | 6 | 4 |
|
|
Byggproduktion ............ |
| 6 |
|
|
Hus- och stadsplanering .... |
| 3 |
|
|
Byggnadsutformning ........ |
|
| 41 |
|
Byggkonstruktion, tilläggskurs |
|
| 31 |
|
Anläggningsteknik .......... |
|
| 3'' |
|
Vägbyggnadsteknik ......... |
|
|
| 5‘ |
Vattenbyggnadsteknik ...... |
|
|
| 51 |
Summa vtr | 35 | 25 | 10 | 10 |
Summa årskurs | 35'' | 351 |
4. Kemiteknisk linje
Ämne | Veckotimmar i årskurs | |
1 | 2 | |
Gemensamma | Gemensamma | |
Matematik ............................ | 6 | 3 |
Fysik ................................. | 41 | 3'' |
Kemi ................................. | 8l |
|
Svenska .............................. | 41 |
|
Engelska .............................. | 3(0)* |
|
Tyska ................................ | 0(3)* |
|
Samhällskunskap ...................... |
| 2 |
Företagsekonomi ....................... |
| 2 |
Ergonomi ............................. |
| 2 |
Gymnastik ............................ | 3 | 2 |
Teknologi K........................... | 5* |
|
Biokemi .............................. | 2l | 3l |
Organisk kemi ......................... |
| 31 |
Fysikalisk kemi med analys ............ |
| 9‘ |
Kemiteknik............................ |
| G1 |
Summa vtr | 35 | 35 |
Summa årskurs | 35l | 351 |
1 Vid undervisningen i vissa angivna ämnen må delning av klass eller grupp ske i den omfattning
som framgår av särskild här ej medtagen översikt (FU s. 293).
2 3 vtr engelska eller 3 vtr tyska.
* Eleven väljer en av tre specialiseringar.
329
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
Utöver vad som angivits i anslutning till de olika timplanerna föreslår FU
följande gemensamma bestämmelser för samtliga fackskolor.
1. Som förstärkningsanordning i årskurs 1 må uppdelning av klass ske under
en veckotimme i gemensamt ämne eller gemensam ämnesgrupp, som enligt
rektors bedömning — med hänsyn till ämnets art, lärarnas intresseinriktning
m. m. — bäst lämpar sig för studietekniska övningar m. m.
2. Friluftsverksamhet skall förekomma enligt särskilda bestämmelser och anvisningar.
I varje årskurs må två av läsårets friluftsdagar användas för
studiebesök och exkursioner.
3. Utöver timplanen må anordnas frivillig undervisning i teckning, körsång,
solosång och instrumentalmusik. Undervisningens omfattning beräknas i fråga
om teckning till en veckotimme för varje fullt deltagande trettiotal elever
och i fråga om körsång efter en veckotimme för varje fullt femtiotal deltagande
elever, dock minst en veckotimme, samt i fråga om instrumentalmusik
och solosång efter en veckotimme för varje fullt femtiotal elever vid
skolenheten. Här avsedd frivillig undervisning må samordnas med motsvarande
undervisning i andra skolformer enligt rektors närmare bestämmande
i samråd med vederbörande lärare.
4. Särskild stödundervisning utöver timplanen må efter medgivande av skolöverstyrelsen
anordnas för elever, som behöver komplettera i ämne vilket
inte lästs i grundskolan, som önskar ändra studieinriktning eller som har
behov av extra undervisning under viss begränsad tid på grund av långvarig
sjukdom eller andra liknande omständigheter.
4.3.1.3 Utformningen av vissa ämnen m.m.
I avsnittet 4.2 har uppbyggnad och innehåll i några ämnen berörts. I det
följande återges ytterligare vissa av FU:s överväganden och förslag i dessa
frågor.
Undervisningen i svenska i fackskolan avser bl. a. att utveckla elevernas förmåga
att uttrycka sig vårdat och korrekt i tal och skrift, att öva deras färdighet
att i studie- och informationssyfte läsa framställningar av olika slag samt att ge
dem ökade insikter i frågor rörande språkvård och språkriktighet. Undervisningen
vill därjämte ge eleverna ökad förmåga att förstå danska och norska i tal
och skrift. Den vill också stimulera deras intresse för litteratur, teater och film
(FU s. 52).
Eleverna skall i fackskolan ges vidgade kunskaper i minst ett främmande
språk. Då endast ett språk väljes, bör detta i de flesta fall vara engelska. Ämnet
kan på detta sätt studeras under åtta år fr. o. m. årskurs 4 i grundskolan t. o. m.
avslutandet av studierna i fackskolan. Med hänsyn till att teknisk litteratur i
relativt stor utsträckning finns tillgänglig på tyska föreslås att i den tekniska
fackskolan eleverna i stället för ett fortsatt studium av engelska får möjlighet
vidga sina kunskaper i tyslrn från grundskolan. I båda språken föreslås forell*
— Bihang till riksdagens protokoll 1961». 1 samt. Nr 171
330
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
komma såväl allmän kurs som särskild kurs, vilka direkt ansluter till de kurser
eleverna läst i grundskolan (FU s. 52).
I både den sociala och ekonomiska fackskolan föreslås eleverna få möjlighet
att läsa s. k. B- och C-språk. Även här föreligger kursalternativ för allmän och
för särskild kurs i anslutning till motsvarande kursplaner i grundskolan.
Utmärkande för förslaget beträffande språkundervisningen i fackskolan är en
strävan att utveckla elevernas förmåga att förstå språket i tal och skrift, att
befästa och öva deras förmåga att uttrycka sig, framför allt i tal men även i
skrift, samt att ge dem ökade kunskaper om respektive länders historia, geografi,
samhällsförhållanden och kultur (FU s. 52).
Undervisning i samhällskunskap skall ges inom samtliga fackskolor. Den
syftar till att ge vissa kunskaper om befolkning, näringsliv och arbetsmarknad
samt samhällsekonomiska, politiska och sociala förhållanden. Flera moment som
hittills ingått i ämnet geografi kommer att ingå i ämnet samhällskunskap. Samhällskunskapen
skall vidare hos eleverna utveckla förmågan att förstå, hur
samhället fungerar samt klargöra viktiga samhällsproblem (FU s. 53 f.).
Undervisning om familjen anses vara så betydelsefull, att den bör meddelas i
alla tre fackskolorna. I den ekonomiska och tekniska fackskolan, där jamiljekunskap
inte förekommer som särskilt ämne, föreslås en samordnad behandling
ske av med familjen sammanhängande frågor i de olika ämnen, vari sådana
moment ingår. I vissa fall skall timmar till förfogande kunna utnyttjas för
behandling av aktuella frågor som rör familjen (FU s. 54).
Gymnastiken får en relativt bred uppläggning i syfte att ge dels rekreation
och omväxling, dels allsidig konditionsträning. Undervisningen avses vidare ge
vissa färdigheter i arbetsteknik med anknytning till biologi och ergonomi. Den
skall dessutom syfta till att väcka bestående intresse och förståelse för behovet
av fysisk aktivitet (FU s. 54).
FU föreslår vidare att en s. k. stilkurs införs. Avsikten är att utöver den undervisning
och fostran som ges i andra ämnen ge eleverna orientering om de
enskildheter, vanor och beteenden i fråga om uppträdande, klädkultur, personlig
hygien m. m. som på arbetsplatser och i det övriga umgänget människor emellan
uppfattas som en del av begreppet personlig stil. Denna undervisning föreslås
bli förlagd till årskurs 2 med möjlighet att utnyttja timmar till förfogande. En
liknande orientering av mer begränsad omfattning skall även kunna förekomma
i den tekniska fackskolan (FU s. 54).
Ämnet socialkunskap förekommer som specialisering i årskurs 2 av social
fackskola och avser att ge en praktisk tillämpning av de teoretiska kunskaper
om institutionsvård och andra samhälleliga vårdåtgärder, socialpolitik och förvaltningsåtgärder
som ges inom samhällskunskap, familjekunskap, psykologi och
andra ämnen. FU anser att socialkunskapen med sitt stora timtal, 6 veckotimmar,
bör kunna ge en ganska omfattande orientering om de viktigaste samhälleliga
vårdområdena, t. ex. barnavård, åldringsvård, nvkterhetsvård och sjukvård.
Orienteringen bör omfatta servicebetonat arbete inom såväl offentlig som
331
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
enskild förvaltning och företagsamhet. Ämnet tjänar härigenom även ett yrkesorienterande
syfte (FU s. 64 f.).
Biologi föreslås som obligatoriskt ämne i båda årskurserna av social fackskola.
Undervisningen i ämnet skall ha till uppgift att öka elevernas kunskaper om
sådana biologiska företeelser som är av direkt betydelse för människans hälsa
samt för samhällets funktion (FU s. 65).
Gemensamma kurser föreslås för den sociala och ekonomiska fackskolan i ämnet
matematik. I årskurs 1 erbjudes en s. k. allmän kurs och en särskild kurs,
medan studierna i årskurs 2 endast avser särskild kurs. Inom de båda kurserna
ges relativt stort utrymme åt beskrivande statistik. I den allmänna kursen
lägges tonvikt på tillämpningsövningar i anknytning till andra ämnen i de olika
fackskolorna såsom företagsekonomi, socialkunskap, konsumentkunskap och
samhällskunskap (FU s. 52).
Kursen i matematik inom teknisk fackskola skiljer sig i flera avseenden från
den nuvarande på närmast motsvarande stadium. Vissa traditionella kursmoment
— t. ex. inom geometrin — vilka numera är inaktuella, har uteslutits
samtidigt som helt nya moment av orienterande slag tillkommit (FU s. 83 f.).
Ämnena fysik och kemi förekommer inom social fackskola på naturvetenskaplig
specialisering i båda årskurserna. Med hänsyn till att eleverna andra året
har möjlighet att övergå till annan specialisering, främst samhälls- eller konsumtionsekonomisk,
är första årskursen utformad som en avrundad kurs. Fysiken
får i båda årskurserna sin huvudsakliga inriktning på kommande praktiska
tillämpningar (FU s. 65 f.).
Karaktäristiskt för kursen i fysik inom teknisk fackskola är att moment med
stark yrkesinriktning skjutits i förgrunden (FU s. 84).
FU konstaterar att medborgarna i dagens samhälle måste vara väl förtrogna
med trafiktekniska frågor (FU s. 43 f.). Då frågan om eventuell trafik- och
motorundervisning förväntats bli föremal för mer ingående överväganden inom
bilförarutredningen, har FU ej framlagt något förslag om obligatorisk undervisning
i trafik- och motorkunskap i nagon av fackskoloma. FU har emellertid som
ämne för fritt tillval i arskurs 2 i den sociala och den ekonomiska fackskolan
föreslagit trafik- och motorkunskap, medan utrymme för detta ämne inte kunnat
beredas inom den tekniska fackskolan. Undervisningen skall bl. a. ge tillräcklig
grund för körkortsprov i vad avser dels det teoretiska provet, dels praktisk kunskap
om motorfordons konstruktion och egenskaper.
Under avsnittet 4.2.1.3 har redogjorts för den principiella uppbyggnaden av
ämnet företagsekonomi inom ekonomisk fackskola såsom ett integrationsämne
eller blockämne.
Skolbercdningens förslag till läroplan för teknisk fackskola präglades i hög
grad av motsvarande integrationssträvan i fråga om de tekniska ämnena. FU
har sökt fullfölja denna princip (FU s. 84 f.). Införandet av blockämnen bär
huvudsakligen ett pedagogiskt syfte. Om de grundläggande tekniska ämnena
332
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
alltför mycket skulle uppdelas i sina komponenter och undervisningen i dessa
samtidigt hålles skild från den tekniska tillämpningen, skulle elevernas möjligheter
till överblick av ämnesområdet i dess helhet minska.
I FU:s förslag har principen med blockämnen drivits längst vid utformandet
av timplan för den maskintekniska linjen. Sålunda har ämnena mekanik, hållfasthetslära,
ritteknik, materiallära och maskinelement sammansmälts till ett
ämne, teknologi. Motsvarande ämnen på de eltekniska och kemitekniska linjerna
har närmast karaktär av orienteringskurser men föreslås bli upplagda enligt
samma princip. På den byggtekniska linjen är byggnadsmekanik, hållfasthetslära
och byggnadskonstruktionslära sammanförda till ett ämnesblock, benämnt
byggkonstruktion. Ämnena byggnadsritning och byggnadsmateriallära inordnas i
blocket byggnadsteknik. Ämnet byggproduktion på samma linje har även blockkaraktär.
Ämnet telekommunikation på den eltekniska linjen innefattar moment
från såväl radioteknik som telefonteknik enligt tidigare gängse ämnesbeteckningar.
Timinar till förfogande (FU s. 55 ff.), som föreslås för den sociala och den ekonomiska
fackskolan, skall disponeras för sådana mindre moment som inte kan
eller bör infogas i något av timplanens ämnen. Dessa inslag kan dels vara av
mer tillfällig karaktär, dels avse uppgifter för vilka förutsättningarna växlar
efter lokala förhållanden. I den tekniska fackskolan har utrymme inom timplanen
inte kunnat beredas för timmar till förfogande. FU föreslår att medel ändå
skall ställas till de tekniska fackskolornas disposition för att möjliggöra motsvarande
arrangemang vid dessa genom att i erforderlig utsträckning friställa
eleverna från den vanliga undervisningen.
I fackskolan liksom inom grundskolan och det nya gymnasiet läggs stor vikt
vid träning både i självständigt arbete och i samarbete med kamraterna (FU
s. 57 f. och 98 ff.). FU föreslår att timplanen i andra årskursen av social och
ekonomisk fackskola skall upptaga två veckotimmar schemalagd tid för s. k.
specialarbete. Avsikten är att eleverna därmed skall fritt kunna välja ett antal
uppgifter, i regel minst tre, för självständig behandling. Dessa uppgifter skall
inte behöva ligga inom ett enskilt ämnes ram utan helst utgöra tillämpning av
kunskaper som inhämtats i flera olika ämnen. I så stor utsträckning som möjligt
bör uppgifterna lösas i samarbete med en eller ett par andra elever.
Specialarbetet bör enligt FU:s mening vid tjänstefördelningen inte inräknas i
viss lärares tjänst eller fördelas jämnt på lärarna. I stället föreslås att särskilda
medel, beräknade för ersättning motsvarande ÅT 30 i timtaxan, ställes till rektors
förfogande. Vid läsårets slut skall dessa medel fördelas mellan lärarna i förhållande
till i vilken omfattning dessa stått till förfogande för handledning av
specialarbetet.
Med hänsyn till svårigheten att avge ett graderat omdöme beträffande specialarbetet
föreslår FU, att utförda specialarbeten skall redovisas med en viss
utförlighet i slutbetyget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196 J,\
333
4.3.1.4 Riktlinjer för det inre arbetet (FU s. 91 ff.)
FU framhåller att de anvisningar som ges i grundskolans läroplan och i GU:s
förslag till läroplan för gymnasiet till stor del är giltiga också för fackskolan. De
generella synpunkter som i dessa läroplaner ges på undervisningsformer och
arbetssätt är av den karaktären att de är tillämpliga även på undervisningen i
andra skolformer. FU tar därför i huvudsak endast upp sådana frågor som är
karaktäristiska för fackskolan.
I läroplansdelen (FU s. 268 f.) understryker FU att det inte är möjligt att
framhäva någon verksamhetsform som den för olika ämnen, årskurser, elever och
lärare generellt mest ändamålsenliga eller effektiva. Variation mellan olika undervisningsformer
och arbetssätt är angelägen. Oavsett vilka verksamhetsformer
som väljes, bör emellertid eleverna ges tillfälle till självständig och allsidig
aktivitet. FU framhåller därför vikten både av starkt individualiserad undervisning
och grupparbete.
Målet för den individuella studieträningen bör enligt FU:s mening vara att
eleven efter fackskolestudiernas slut är beredd att förhållandevis självständigt
ge sig i kast med rätt omfattande arbetsuppgifteer (FU s. 95 f.). För att utveckla
elevernas förmåga i detta hänseende bör de arbetsuppgifter som eleverna
ålägges successivt växa i omfång. Det program FU föreslår är i princip av samma
karaktär som det av GU föreslagna (jfr 3.4.1.4).
Under första årskursen kan uppgifterna enligt FU:s mening till en början ges
från lektion till lektion för att senare förlängas till uppgifter som spänner över
ett större antal lektioner, s. k. långläxor. Under andra årskursen bör dessa uppgifter
kunna växa till beting. I slutskedet av studierna tillkommer i social och
ekonomisk fackskola specialarbete och i teknisk fackskola konstruktionsövningar
i vissa ämnen.
Långläxan bör i allmänhet införas under loppet av årskurs 1 — dock med
undantag för nybörjarspråken (FU s. 273 f.). I årskurs 2 avses långläxor med en
redovisningsperiod av ca en vecka komma att tillämpas generellt i den mån
studierna ej upptages av andra större uppgifter i form av beting eller specialarbete.
Långläxorna förutsätter, framhåller FU, en noggrann planering av undervisningen
och redovisningstillfällena, bl. a. för att elevernas arbetsbörda skall
bli jämnt fördelad.
FU föreslår att beting (FU s. 96 f.) obligatoriskt anordnas i ett ämne under
sista terminen i årskurs 2. FU anser att betingsläsningen inte bör vara lika omfattande
som i gymnasiet med hänsyn till dels förekomsten av självständiga
arbetsuppgifter i form av specialarbete, dels den i förhållande till gymnasiet
kortare tiden för arbetsträning, vilken är en förutsättning för framgångsrika
betingsstudier.
FU framhåller att betin gsläsning bör kombineras med koncentration av schemat
(FU s. 97 f.). FU föreslår därför att de ämnen som på timplanen har två
334
Kungl. Majrts proposition nr 171 år 1964-
veckotimmar eller mindre i regel koncentreras till ena hälften av läsåret, dock
med undantag för estetiska ämnen och gymnastik.
Koncentration motiveras emellertid inte enbart av betingsstudier. Koncentration
minskar även antalet samtidigt studerade ämnen och ämnen, där betingsstudier
inte används, får större samlad tid till sitt förfogande. Det blir därigenom
möjligt att använda arbetssätt som förutsätter en större grad av aktivitet
från elevernas sida. FU understryker emellertid att vid tillämpning av koncentration
sambandet och samverkan mellan olika ämnen, frågor som FU ägnat stor
uppmärksamhet (FU s. 100 ff.), måste beaktas.
FU understryker liksom GU den studietekniska träningens betydelse. FU:s
program för den grundläggande handledningen i studieteknik (FU s. 93 ff.) har
också utformats i nära anslutning till GU:s förslag. Med hänsyn till att fackskolornas
elever kommer från olika skolor och tillhör olika ålderskategorier och
därför kan förutsättas ha skiftande studievanor, framhåller FU det som väsentligt
att den grundläggande handledningen varieras efter elevernas behov. För
ändamålet föreslås en anordning med två s. k. grupptimmar i årskurs 1, varav
den ena bör vara förlagd till ämnet svenska medan den andra timmen inte bör
permanent knytas till något ämne utan läggas till det ämne där behoven synes
störst.
4.3.2 Yttranden
Skolöverstyrelsen framhåller, att det av FU föreslagna veckotimtalet
35 för båda årskurserna måste betecknas som högt, samt anför följande.
Redan en jämförelse med motsvarande förslag för gymnasiet gör det naturligt
att överväga möjligheten av en sänkning. Det måste därvid beaktas, att de
mindre studiekurser och den förlängda undervisning, som för gymnasisterna i
hög grad kan underlätta genomförandet av studierna, inte avsetts förekomma
inom fackskolan. Å andra sidan förutsätts rektor inom denna kunna medge viss
befrielse. Vidare erbjuder fackskolan rika valmöjligheter varigenom eleverna
kan finna kombinationer, som svarar mot deras individuella intressen och förutsättningar.
Slutligen torde i regel eleverna i fackskolan ha mindre förutsättningar
än gymnasisterna för de självständiga arbetsinsatser, som i gymnasiet
motiverat ett med högre årskurs sjunkande timtal. Med hänsyn härtill och till
överväganden beträffande de för olika ämnen önskvärda timtalen finner överstyrelsen
FU:s förslag motiverat.
Beträffande FU:s förslag att antalet veckotimmar i vissa fall skall kunna
varieras uppåt framhåller skolarbetstidsutredningen, att man bör eftersträva
att antalet veckotimmar i princip ej bör överstiga 35, särskilt med hänsyn till
möjligheten att införa femdagars skolvecka. Ett överskridande, som FU i vissa
fall tänkt sig, kan endast få förekomma, där undervisningen pågår sex veckodagar.
Även om en generell sänkning av lektionstiden till 40 minuter genomförs,
bör man eftersträva att inte överskrida 35 timmar. FU:s förslag att kunna
335
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
nedsätta antalet undervisningstimmar torde vara lämpligt nnder fackskolans
uppbyggnadsperiod men utredningen finner det tveksamt, om denna möjlighet
skall lämnas öppen även efter den egentliga utbyggnadsperiodens slut.
Allmänna synpunkter på FU:s förslag till tim- och kursplaner har
redan framkommit i vissa i det föregående återgivna eller refererade yttranden.
Den allmänna tendensen är densamma som i fråga om GU:s förslag: kursplanerna
anses för omfattande och i vissa ämnen alltför krävande. Som nämnts vid
behandlingen av GU:s läroplansförslag, framhåller skolöverstyrelsen bl. a. att
uppfattningen att ambitionsnivån skulle vara alltför hög delvis torde bero på,
att man förutsatt en väsentligt mer ingående behandling av vissa moment än
FU avsett eller räknat med fullständig täckning av ett fält, som i vissa delar
endast tänkts belyst genom exempel.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg anför att, när man
förordat allmänna överblickar av ofta avancerad natur, så synes man ha glömt
att ett rätt stort mått av detaljkunskap är en förutsättning för att dessa överblickar
skall vara meningsfyllda. Fakulteten betvivlar, att denna utbildningsmetod
skall visa sig realiserbar på det åldersstadium och med det elevmaterial
det här är fråga om. Även interimstyrelsen för universitetet i Umeå ifrågasätter
om ej kursplanerna i vissa avseenden blivit överambitiöst upplagda.
SACO framhåller beträffande den allmänna nivån och kvaliteten på utbildningen,
att FU:s förslag till kursplaner förutsätter ett elevklientel, som är av
»god gymnasiestandard». Men även om fackskolan skulle få sådana elever ställer
sig SACO tvivlande till möjligheten att inom den angivna tidsramen nå de
uppsatta målen för åtskilliga ämnen. Om fackskolan därtill får ett elevklientel
med svagare förutsättningar för teoretiska studier än det som i dag intages vid
gymnasium, kommer situationen att bli svår för både elever, lärare och skolledare.
Enligt SACO:s mening bör därför de föreslagna läroplanerna justeras och
få ett mera realistiskt innehåll i förhållande till elevernas mognad och förkunskaper.
Läroverkslärarnas riksförbund finner att det väl alltid varit så att målsättning
och kursplaner har legat på ett högt plan i förhållande till en torftigare
verklighet, men frågan är hur stor diskrepansen kan tillåtas vara mellan de utarbetade
planerna och verkligheten. Blir skillnaden för stor, uppstår misstro
bland utbildningssökande och avnämare och skolformen råkar i vanrykte.
Beträffande den sociala fackskolan anför förbundet att det funnit kursplanerna
intressanta, ambitiösa och omfattande. Men målsättningen för undervisningen
i de olika ämnena ligger för nära gymnasiets. Allmänt anser sig förbundet
kunna notera, att de äldre skolformerna praktisk realskola och flickskola
är bättre försörjda med icke-teoretiska ämnen än motsvarande fackskolor. I
skoldebatten har det ansetts önskvärt att praktiska och teoretiska utbildningsvägar
bleve likvärdiga men när det gällt att nedbringa veckoarbetstidsmängden
till ett omfång passande femdagars skolvecka, har timplanekonstruktö
-
336
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
rema valt att låta reduktionen gå hårdast åt icke-teoretiska ämnen. Resultatet
har blivit att teoretiskt lärostoff dominerar framhåller förbundet.
Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner kursplanerna omfattande
men framhåller att de endast anger ramen för verksamheten. Detta ger lärarna
stor frihet i utformningen av undervisningen. En viss risk finns därvid, att undervisningen
kan snedvridas bl. a. på grund av lärarnas specialinriktning.
Det nu framlagda förslaget beträffande ekonomisk fackskola innebär enligt
Svenska försäljnings- och reklamförbundet väsentliga förbättringar beträffande
ämnesområdet jämfört med vad som hittills erbjudits i skolorna. En fördel med
förnyelsen på denna punkt anser förbundet vara att organisationer och företag
inom marknadsförsörjningsområdet enligt de nu framlagda läroplansförslagen
bör ha lättare att finna naturliga vägar till kontakt med elever, lärare och skolor
för bistånd med hjälpmedel och annat.
Utformningen av vissa ämnen har tilldragit sig uppmärksamhet
i flera yttranden.
I fråga om ämnet svenska framhåller Modersmålsläramas förening, att
det föreslagna timtalet fyra veckotimmar i årskurs 1 och tre veckotimmar i
årskurs 2 i social och ekonomisk fackskola utgör endast ett skenbart tillfredsställande
timtal, enär detta inskränkes betydligt av att alla skrivövningar sker
på ämnets egna timmar. Föreningen anför bl. a. följande.
För att elevernas behov av grundlig språkfärdighetsträning, handledning i
grupparbetet i skapande dramatik och andra former och framför allt av en
grundlig studieteknik som grund för självständigt arbete bättre skall kunna
tillgodoses, föreslår föreningen en delad veckotimme även i årskurs 2. Att teknikerna
hela sista året skulle tvingas att avstå från språkfärdighetsträning och den
möjlighet till upplevelse och livskunskap, som FU själv betonar, är enligt föreningens
mening orimligt. För avnämarna måste en så bristfällig övning av
språket allvarligt äventyra den tekniska fackskolans studiemål och attraktion.
Humanistiska fakulteten i Uppsala frågar sig bl. a., varför timtalet i svenska
i den tekniska fackskolan så kraftigt reducerats jämfört med övriga fackskolor.
Blivande tekniker torde ha alldeles lika stort behov av förmåga att uttala sig i
tal och skrift som elever från andra utbildningsvägar.
Målsättningen och huvudmomenten för engelska, tyska och franska
anknyter enligt Riksföreningen för lärarna i moderna språk följdriktigt till
grundskolans målsättning och de olika kurserna ansluter sig logiskt till de
kurser eleverna läst i grundskolan. Beträffande förslaget till disposition samt
anvisningar och kommentarer anser dock föreningen, att de olika språken visar
stora olikheter till innehåll och form. En omfattande och genomgripande omredigering,
omarbetning och samordning mellan språken är därför nödvändig.
Vidare anser föreningen, att betingsläsning i språk ej överensstämmer med modem
språkmetodik. Den muntliga kontakten måste alltid stå i förgranden och
den praktiska språkfärdigheten är så väsentlig i fackskolan att betingsläsning
måste anses helt omotiverad.
337
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
Humanistiska jakulteten i Uppsala betraktar det som alltigenom otillfredsställande
att endast ett främmande språk läses i den tekniska fackskolan.
Ämnet samhällskunskap, som förekommer i samtliga fackskolor, har
intresserat flera remissinstanser. Socialstyrelsen, liksom andra, finner det synnerligen
tillfredsställande, att de samhällsorienterande ämnena givits ökat utrymme
i läroplanen. Styrelsen anför vidare bl. a. följande.
Emellertid framgår det av läroplanerna att orienteringen i samhällslivet skall
lämnas i ett stort antal olika ämnen. En sådan splittring måste medföra synnerliga
svårigheter att skapa en samlad överblick över samhällsförhållandena. Svårigheterna
understrykes ytterligare av att undervisningen i vidsträckt utsträckning
skall läggas på analys, problemlösning och diskussioner. Eu sådan splittrad
och till undervisningsformen avancerad undervisning förutsätter en väsentligt
stabilare grund av konkreta kunskaper än den som eleverna i fackskolan
har att utgå från.
Humanistiska fakulteten i Stockholm anser att FU underskattat svårighetsgraden
i de frågeställningar som den föreslår till upptagande. Däremot menar
humanistiska fakulteten i Uppsala, att kurserna i samhällskunskap och familjekunskap
verkar väl avvägda. Kraven på lärarna blir emellertid stora. Även
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner förslaget i fråga om de
samhällsorienterande ämnena i huvudsak väl avvägt. Geografilärarnas riksförbund
anser benämningen samhällskunskap olycklig, bl. a. med hänsyn till att
det i grundskolan finns ett ämne med denna benämning men med annan målsättning
och delvis annat kursinnehåll. Förbundet föreslår, att ett självständigt
geografiämne införes i årskurs 1.
Från flera håll understrykes behovet av undervisning i ämnet konsumentkunskap
men samtidigt framhålles att utformningen blivit alltför teoretisk.
Svenska slöjdföreningen finner det visserligen angeläget att det allmänna stoffet
fasthålles men målet bör vara kännedom om några få områden, vilket ger den
bästa grunden för att skaffa avsedd säkerhet och vaksamhet i egenskap av konsumenter.
Statens konsumentråd anser, att det inte klart framgår av kursplanen
hur samordning skall ske av ämnets mera teoretiska och principiella
moment och varukunskap. Den framlagda kursplanen måste ses som ett första
försök att linjera upp det nya ämnet. Vidare anser rådet att ämnet bör förekomma
i tekniska fackskolan. Svenska försäljnings- och reklamförbundet menar
att man torde ha överskattat möjligheterna att undervisa elever av denna kategori
och på detta åldersstadium i ett ämne på tämligen hög abstraktionsnivå.
Vidare anföres att undervisningen bör utformas i ett harmoniskt samspel med
den utveckling av konsumentupplysning riktad till vuxna som äger rum. Enligt
Läroverkslärarnas riksförbund synes läroplanen vara väl avpassad i årskurs 1
men i årskurs 2 alltför omfattande.
Utredningen rörande mejeriundervisningen m. m„ Biologilärarnas förening och
Riksförbundet landsbygdens folk anser att biologi bör läsas i den tekniska
fackskolan.
338
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Beträffande timtalet i ämnet livsåskådnings- och religionskunskap
godtas i allmänhet FU:s förslag. Från några håll, bl. a. teologiska fakulteten
i Uppsala, uttalas dock att timtalet inte är tillräckligt i förhållande till de
krav kursplanen ställer. Domkapitlen i Skara och Luleå vill ha ämnet även i
årskurs 1.
Skolöverstyrelsen föreslår att ämnet på teknisk fackskola tilldelas tva veckotimmar,
vilka skulle tas från gymnastik.
Ämnesbenämningen kritiseras vidare av några remissinstanser. Bl. a. Kristendomsläramas
förening anser att ämnet bör ges samma namn som i det nya
gymnasiet.
Kursplanerna i matematik och fysik i teknisk fackskola finner bl.a.
skolöverstyrelsen och statens naturvetenskapliga forskningsråd krävande. Överstyrelsen
framhåller emellertid att dessa ämnen ej skall studeras på samma sätt
som i gymnasiet. Då de i första hand skall utgöra grund för de tekniska tilllämpningsämnena,
är det inte avsett att eleverna vid sina studier i dessa ämnen
skall tränga så djupt in i ämnesteorin som fallet är på gymnasiet. Kunskaperna
skall visserligen täcka ett relativt stort område, men kraven på stringent bevisföring
och omfattande övningsräkning får ej bli alltför stora. Om man har
dessa fakta i minnet framstår kurserna enligt överstyrelsens mening som lämpliga.
Även matematisk-naturvetenslmpliga fakulteten i Lund finner de föreslagna
kursplanerna i dessa två ämnen lämpliga.
Enligt Läroverlcslärarnas riksförbund synes undervisning i matematik väl befogad
för dem som genomgår ekonomisk fackskola dels på grund av att åtskilliga
elever torde komma från grundskola med endast allmän kurs i ämnet, dels
på grund av de krav som ämnet företagsekonomi ställer på kunskaper i matematik.
Förbundet anser därför att ämnet skall vara obligatoriskt med inriktning
mot handelsräkning. Även TCO har denna uppfattning vad beträffar årskurs
1 men anser att man i årskurs 2 i stället skulle kunna läsa stenografi.
Att matematik föreslagits som alternativ till stenografi i bägge årskurserna skulle
enligt Sveriges handels gymnasiers riksförbund i praktiken kunna innebära att
eleverna kan gå igenom fackskolan utan andra matematiska kunskaper än de
som inhämtats i grundskolans allmänna kurs. Ämnet bör därför åtminstone i
årskurs 1 vara obligatoriskt och handelsinriktat. Sveriges köpmannaförbund
hävdar att större handelsinriktning är nödvändig. Ämnets föreslagna konstruktion
är mer avpassad till ämnesområden, som egentligen tillhör gymnasiet.
Vad beträffar maskinskrivning framhåller Svenska yrkesskolföreningen
att ämnet blivit allt viktigare. Fordringarna har ökat men timtalet tenderar
enligt FU:s förslag att minska. Ett avsevärt större timtal är därför nödvändigt.
Sveriges handelsgymnasiers riksförbund anser som ett oeftergivligt
krav vara gedigna kunskaper i denna färdighet och ämnet bör därför göras
obligatoriskt även i årskurs 2.
Blockämnet företagsekonomi i ekonomisk fackskola diskuteras av
flera remissinstanser. TCO ställer sig mycket positiv till strävan att integrera
339
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
stoffet från tidigare skilda ämnen och tillstyrker ämnets uppförande på schemat.
Svenska yrkesskoljöreningen finner att vid valet av lärostoff tagits stor hänsyn
till elevernas ålder och klassernas förmodade begåvningsgrad. En stor fördel
är att flera »gamla» ämnen slagits ihop och att man därigenom understryker
helhetsuppfattningen av företaget. Även Sveriges hantverks- och industriorganisation
anser ämnets konstruktion bra även om det bör utvidgas till att omfatta
flera praktiska färdighetsmoment. Den praktiska sidan av ämnet betonas
också av Svenska samfundet för af färsutbildning, som framhåller önskvärdheten
av en starkare konkretisering av undervisningen i distribution. Betydelsen av
en helhetsbild av företaget med dess olika funktioner understrykes av SvensJca
inköpsledares förening. Sveriges köpmannaförbund påpekar vikten av att undervisningen
begränsas till enklare uppgifter och övningar. Beträffande timtalet
i ämnet anser Sveriges handels gymnasiers riksförbund det ur pedagogisk synpunkt
olämpligt att fördela ämnet på de två årskurserna med 9 veckotimmar i
första och 4 veckotimmar i andra årskursen. Mer än 25 % av totala timtalet i
årskurs 1 skulle då utgöras av ett enda ämne. En omfördelning mellan årskurserna
skulle ge den fördelen, att eleverna bättre kunde tillgodogöra sig undervisningen.
Även Läroverksläramas riksförbund påtalar det höga timtalet i årskurs
1. Genom att ge större utrymme relativt sett åt ämnet i årskurs 2 torde
en viss nedskärning av timtalet vara möjlig.
Skolöverstyrelsen delar inte FU:s uppfattning att företagsekonomi på den
byggtekniska linjen skall ingå i ämnet byggnadsproduktion. Överstyrelsen anför
följande.
Risk finns att ämnet därmed negligeras eller skjuts i bakgrunden. Företagsekonomin
som självständigt ämne torde tvärtom inom denna linje vara mer
motiverad än på andra linjer. Medan näringslivet i övrigt sedan länge varit
företagsekonomiskt och industriellt genomsyrat, syns byggnadsbranschen först
under efterkrigstiden ha fått en mer genomgripande industriell prägel. Att blivande
arbetsledare inom byggnadsindustrin får en om ock blygsam företagsekonomisk
undervisning är därför utan tvivel nödvändigt. Överstyrelsen föreslår
att två veckotimmar utbryts ur ämnet byggnadsproduktion i årskurs 2 och
anslås till ämnet företagsekonomi. I
I fråga om blockämnet teknologi framhåller Svenska yrkes skoiför eningen
att de ämnesmoment som här integrerats gett ämnet en naturlig och logisk
helhet och därvid synes kunna bli till stor hjälp för lärarens uppläggning av
undervisningen. Skolöverstyrelsen understryker att ett blockämne ställer stora
krav på läraren och anför härom bl. a. följande.
Så t. ex. innehåller teknologi sex komponenter. De svårigheter som är förknippade
med integration får alltså inte underskattas. En noggrann uppföljning
av den försöksverksamhet som nu pågår i ämnet måste sedermera göras. Det
är därför förtjänstfullt, att FU i sitt kursplaneförslag just för de tekniska blockämnena
utarbetat och presenterat jämförelsevis detaljerade scheman för hur
de olika momenten pedagogiskt skall samarbetas med varandra. Den föreslagna
organisationen av ämnet teknologi torde dock redan nu böra överses i syfte att
340
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961+
åstadkomma en bättre integration. Trots svårigheterna med blockämnen finner
överstyrelsen den pedagogiska vinsten med deras införande i fackskolan så avsevärd,
att svårigheterna måste övervinnas.
Skolöverstyrelsen finner vidare, att tekniska fackskolans ämnesbeteckningar
bör bearbetas så att de bättre överensstämmer med GU:s något rationellare och
modernare förslag.
För social och ekonomisk fackskola föreslagna timmar till förfogande
och specialarbete finner skolöverstyrelsen värdefulla. Målsmännens
riksförbund anser timmar till förfogande vara utomordentligt värdefulla och
utgöra en av de väsentligaste nyheterna i den gymnasiala undervisningens omdaning.
Tilldelningen av tid härför synes dock riksförbundet vara rätt torftig
för den sociala och otillräcklig för den ekonomiska fackskolan. Att den tekniska
fackskolan blir helt utan anser riksförbundet orimligt. Även i många yttranden
till skolöverstyrelsen har liknande synpunkter framförts. TCO anser likaledes,
att den tekniska fackskolan måste få motsvarande arrangemang.
Specialarbete finner Målsmännens riksförbund synnerligen betydelsefullt för
att fackskolan skall nå sitt mål att lära eleverna att arbeta självständigt och
Läroverksläramas riksförbund anser att det föreslagna specialarbetet kan bli
stimulerande och utvecklingsfrämjande för eleverna. Specialarbetet synes enligt
TCO.s mening kunna bli värdefullt för eleverna. De bör därigenom få goda möjligheter
att tillämpa inom skolan inhämtade kunskaper på problem och uppgifter
gällande samhället, näringslivet, familjen m. m. och på så sätt erhålla
träning och anpassa skolkunskaper till verklighetsnära verksamhet. Genom uppgifter
inom ramen för specialarbetet bör det också bli möjligt att samordna och
integrera olika ämnen och däri ingående stoff och aktiviteter.
Flertalet remissinstanser tillstyrker de av FU föreslagna allmänna riktlinjerna
för det inre arbetet, några dock med vissa mindre påpekanden.
Särskilt betonas vikten av att bibringa eleverna studie- och arbetstekniska färdigheter.
Skolöverstyrelsen finner det självklart att en gemensam pedagogisk
grundsyn skall prägla arbetet inom olika skolformer och anför vidare följande.
FU har med rätta utgått från att undervisningsformer och arbetssätt måste
anpassas bl. a. efter elevernas intresse och mognadsnivå och efter lärarnas förmåga
och inriktning. Det är en angelägen uppgift att praktiskt pröva i vilka
avseenden det inre arbetet bör läggas upp olika inom gymnasiet och fackskolan
för att motsvara den för var och en av dessa skolformer karaktäristiska målsättningen
m. m.
Den studietekniska handledningen sker speciellt genom s. k. grupptimmar.
Dessa timmar är färre i fackskolan än i gymnasiet men överstyrelsen finner
de skäl, som anförs för det lägre timtalet i nuvarande lärarsituation, acceptabla.
TCO konstaterar med tillfredsställelse, att den enhetliga syn på hela vårt
skolväsen, som präglat GU:s bedömningar och förslag, också har varit vägle
-
341
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196A
dande för FU:s arbete och ansluter sig sålunda till de av FU angivna riktlinjerna
för fackskolans inre arbete.
Förutsättningen för att de nya arbetsformerna i fackskolan skall bli effektiva
är, framhåller Läroverksläramas riksförbund, att eleverna verkligen redan på
grundskolans högstadium blivit väl förtrogna med dem. Riksförbundet anför
vidare bl. a. följande.
Fackskolan har inte tid att på två år både introducera en ny metodik och
vinna goda resultat med hjälp av den. Hittills gjorda erfarenheter av veckoläxor
och beting har visat att dessa arbetssätt är stimulerande för studiebegåvade
elever med studievänlig miljö. Med andra förutsättningar för eleven kan
dessa arbetsformer bli fruktansvärt betungande. Flera ämnesrepresentanter har
också bedömt utsikterna som små att genomföra ett dylikt program. Verksamhetsformerna
anser sålunda förbundet vara alltför ambitiöst planerade i förhållande
till kursomfånget och det elevmaterial, som fackskolan kan väntas få.
4.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning
4.4.1 Fackskoleutredningen
4.4.1.1 Allmänna synpunkter (FU s. 114 ff.)
FU erinrar om att det i direktiven för utredningen framhållits som önskvärt,
att den kompetens som genomgången fackskola kommer att ge belyses genom
att ställas i relation till de krav på grundläggande kunskaper och färdigheter
som föreligger på olika yrkesområden.
FU anser att sådana krav översiktligt kan uppdelas på kompetenskrav och
meritkrav samt anför i anslutning därtill följande.
I vissa fall uppställes krav på formell kompetens, dvs. en skol- eller yrkesutbildning
skall ha meddelat kunskaper i speciella ämnen eller färdigheter av
visst slag för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen vid t. ex.
en fackutbildningsanstalt eller yrkesutövaren skall anses behörig att uppehålla
en viss befattning. Kompetensvärdet av en skolform är sålunda beroende av
huruvida skolformen i fråga givit den utbildning som erfordras som ett minimum
för inträde i annan skola eller för anställning med vissa arbetsuppgifter.
I andra fall är det riktigare att tala om meritvärde än kompetensvärde: Skolunderbyggnad
på viss nivå utgör minimikrav, men en högre skolunderbyggnad
ger ett extra meritvärde; viss förpraktik kan krävas och ge poäng, men överpraktik
eller praktik som bedöms vara av speciellt stort värde kan ge extra
meritvärde och extrapoäng. Somliga fackutbildningsanstalter och yrkesområden
har mycket starkt fixerade meritvärdesbestämmelser medan andra strävar efter
att med andra medel, t. ex. provtjänstgöring, personliga intervjuer, muntliga
referenser osv. bilda sig en uppfattning om »individen bakom meritförteckningen».
Meritvärdet av en utbildning är emellertid oavsett fixering av nivåer i
hög grad en konjunkturfråga. Meritvärde innebär med andra ord det faktiska,
reella värde, som cn utbildning har, beroende på tillgång och efterfrågan på
sökande inom ett område.
342
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196J+
FU framhåller vidare att det under en övergångstid, när gamla och nya utbildningsvägar
löper parallellt, knappast är möjligt att stanna för någon mer
fixerad eller strikt meritvärdesbedömning av fackskolans utbildning. Då därjämte
en tendens att frångå formella meritvärderingsbestämningar för närvarande
gör sig gällande, har FU främst inriktat sig på att bedöma vilka yrken
och arbetsområden som är lämpliga för eleverna med hänsyn till de kunskaper
och färdigheter som förvärvas i fackskolan.
FU:s bedömning utföres i stort på samma sätt som motsvarande bedömning
av 1957 års skolberedning, dock med ökat hänsynstagande till nuvarande starka
tendens till skärpning av kravet på skolunderbyggnad. Enligt FU:s mening kan
generellt framhållas, att fackskolan ger eleverna följande möjligheter, nämligen
(FU s. 118)
a) att fortsätta med utbildning av allmän eller yrkesutbildande art,
b) att direkt övergå till arbetslivet som befattningshavare på mellannivå,
t. ex. som assistenter till högre befattningshavare, arbetsledare för mindre avdelningar
eller som självständiga yrkesutövare,
c) att utbilda sig vidare inom speciella verk, förvaltningar eller företag.
4.4.1.2 Den sociala fackskolans kompetensvärde (FU s. 118 ff.)
FU framhåller att utbildning från den sociala fackskolan bör bli speciellt användbar
för aspirantutbildning samt för assistentyrken på socialvårdens område
och det hushållstekniska området.
FU erinrar om att skolberedningen redovisade ett försök att analysera de
reella kunskaper som måste krävas av eleverna för att de skulle kunna antingen
tillgodogöra sig undervisningen i en på fackskolan följande utbildning eller fullgöra
vissa bestämda arbetsuppgifter i ett yrke. För att en analys av detta slag
skall kunna ge ett mer definitivt besked om den sociala fackskolans kompetensvärde,
krävs enligt FU:s mening så omfattande och ingående undersökningar
att det inte ansetts möjligt att nu utföra dessa. FU finner det inte heller önskvärt
att för närvarande mera definitivt precisera den sociala fackskolans kompetensvärde.
FU nämner emellertid ett antal yrkesområden, som kan tänkas bli
den sociala fackskolans huvudsakliga avnämare. Vid bedömningen av denna
fråga har FU haft följande allmänna utgångspunkter:
1. Yrken och utbildningsvägar, dit ett stort antal studenter söker sig men där
krav på studentexamen ej föreligger.
2. Yrken och utbildningsvägar, där det reellt fordras något högre skolunderbyggnad
än den som motsvarar realexamen.
3. Yrken och utbildningsvägar, där det formella kravet är realexamen, men där
i praktiken flertalet antagna har på visst sätt kvalificerad realexamen eller
studentbetyg i vissa ämnen.
Yrkena har FU sammanfört i följande större grupper: Pedagogiska, sociala
och vårdande, hushållstekniska, arbetsledande, servicebetonade och konstnärliga.
343
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196^
I gruppen pedagogiska yrken nämner FU förskollärare, vissa klasslärare,
slöjd-, tecknings-, musik-, hushålls-, textil- och bamavårdslärare.
Sociala och vårdande yrken och utbildningar exemplifieras med socialinstitut,
diakonutbildning, polisutbildning, sjuksköterskeutbildning, röntgen-, radioterapioch
operationsassistent, arbetsterapeut, vårdpersonal för psykiskt utvecklingsstörda
och mentalsjuka, ålderdomshemsföreståndarinna, bamhemsföreståndarinna
(socialpedagog), tandsköterska, ungdomsledare, ungdoms- och fritidskonsulent.
I gruppen hushållstekniska yrken och utbildningar nämner FU storhushållsföreståndare
(ekonomi-, internat- och hemföreståndare), hushållstekniska kurser
och butikskonsulenter.
Bland utbildningar till arbetsledande yrken (ej tekniska) anger FU befälsutbildningar
inom jordbruk, trädgård och skogsbruk, sjöbefälsutbildning, direktrisutbildning
inom konfektions- och trikåindustri, grafiska institutets kurser samt
försvarets och kommunikationsväsendets olika utbildningar.
Inom gruppen serviceyrken nämner FU bl. a. apotekstekniker, trafikvärdinna,
yrken inom hotell och restaurang, resebyråtjänsteman, postexpeditör, telegrafexpeditör,
viss personal inom försäkringsbolag och försäkringskassor samt
skönhetsvårdsyrken.
I gruppen konstnärlig utbildning inbegriper FU utbildning vid konstfackskolan,
reklam-, textil-, teater- och musikutbildning, tandtekniker-, fotograf-,
kartritnings- och ritbiträdesyrkena.
4.4.1.3 Den ekonomiska jackskolans kompetensvärde (FU s. 124 ff.)
FU framhåller att den ekonomiska fackskolan avses ge en utbildning som är
lämplig för befattningshavare på mellannivå, vilket innebär att befattningshavarna
inte har företagsledande arbetsuppgifter men ej heller rutinarbete.
Undervisningen syftar till en god allmän kontorsutbildning för vida områden
inom såväl enskild och allmän förvaltning som andra delar av näringslivet.
FU framhåller att floran av utbildningsvägar med likartat syfte för närvarande
är stor. Det vore därför en fördel om större enhetlighet kunde uppnås.
FU anser att den ekonomiska fackskoleutbildningen med all sannolikhet i framtiden
kommer att bli ett normgivande begrepp, vilket kommer att bidra till att
öka värdet av skolans kompetens.
FU nämner speciellt att den ekonomiska fackskolan ger lämplig utbildning
för blivande sekreterare och korrespondenter, för inköps- och försäljningspersonal
samt för olika yrken med allmänt kamerala arbetsuppgifter såsom bokföring,
redovisning, kalkylering, kassagöromål, budgetering, statistik, avlöningsredovisning
m. m. Vidare kan denna fackskola ge en lämplig grundutbildning för
personal inom reklam och PR-verksamhet samt för värdinneyrken av olika slag.
4.4.1.4 Den tekniska jackskolans kompetensvärde (FU s. 126 ff.)
Skolberedningen avsåg att den tekniska fackskolan skulle leda fram till en
lägre ingenjörskompetens, motsvarande den kompetens som nu erhålles vid tekniska
aftonskolor, kommunala tekniska skolor och tekniska institut.
344
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år I961i
Vid
remissbehandlingen av skolberedningens förslag gjordes vissa erinringar
mot den tekniska fackskolans utformning. Bl. a. ansågs skolan få svårt att hävda
sig i förhållande till existerande olika tekniska utbildningsvägar.
FU framhåller att utbildningen vid den av FTJ föreslagna tekniska fackskolan,
vilken i förhållande till skolberedningens förslag fått större inslag av allmänna
ämnen, inte bör jämföras med nu existerande utbildningsformer. Utbildningen
har givits en ny karaktär och kommer så småningom att bli ett begrepp i det
allmänna medvetandet. FU anser att då den tekniska fackskolan i en framtid
ersatt de många utbildningsvägar på denna nivå som nu finns, kommer detta
att medföra en enhetlighet i utbildningssystemet, som gör det betydligt lättare
för den mottagande parten att bedöma en sökandes teoretiska meriter. Detta
kommer att innebära en lättnad även för föräldrar och elever.
Av den tekniska fackskolans elever kan somliga beräknas fortsätta med mer
teoretiska studier medan andra kommer att bli verksamma i befattningar på
mellannivå. Några kommer att använda sin fackskolutbildning som grund för
verksamhet på helt andra yrkesområden än det tekniska, t. ex. för verksamhet
inom jordbruk, skogsbruk, fiskerinäring, sjöfart. Vissa andra torde efter fackskolan
söka sig till fortsatt utbildning inom olika verk och företag, t. ex. försvaret,
kommunikationsväsendet och lantmäteriet. Genom den föreslagna kemilinjen
bedömes den tekniska fackskolan också komma att ge kompetens för
åtskilliga befattningar inom kemisk industri, såsom cellulosa-, läkemedels-, livsmedels-
och plastindustri. Vetenskapliga institutioner samt hälsovården beräknas
också komma att höra till avnämarområdet för teknisk fackskola.
4.4.1.5 Avslutande synpunkter (FU s. 129)
FU anser att ett alltför definitivt angivande av fackskolans kompetensvärde
för närvarande knappast är önskvärt. FU uttalar härom bl. a. följande.
En omfattande utredning angående grundskolans kompetensvärde pågår för
närvarande. Resultaten av denna ingående undersökning bör kunna ge en anvisning
om vilka instanser som icke eller med tvekan kommer att godkänna
grundskolan som tillräcklig kompetens. Först när denna utredning kommit fram
till resultat som man kan bygga vidare på och när den försöksverksamhet med
fackskola som startat innevarande läsår pågått en tid, bör ett slutgiltigt bedömande
av fackskolomas kompetensvärde göras.
I nuvarande skede då erfarenhet av fackskoloma saknas kan mottagande
instanser inte med någon större grad av säkerhet uttala sig om skolformens
kompetensvärde. Underhandlingar med representanter för avnämarna skulle
då kanske medföra att krav på fackskola emellanåt uppställdes för områden,
där grundskola bör vara tillräcklig skolunderbyggnad. Sådana underhandlingar
skulle vidare kunna medföra att fackskolekompetensen bedömdes för låg i fall
där den bör vara tillräcklig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
345
4.4.2 Yttranden
Åtskilliga synpunkter på kompetensvärdet av fackskolans utbildning
har tidigare redovisats i samband med yttranden över fackskolans
innehåll, utformning och differentiering.
Skolöverstyrelsen uppehåller sig utförligt vid de allmänna synpunkterna och
anför i huvudsak följande.
Vid bedömningen av fackskolornas kompetensvärde bör man liksom FU hålla
i minnet, att det hela tiden pågår en utveckling mot högre utbildningskrav i
och med att produktionsprocesserna kompliceras och samhällstjänsterna utvecklas
och differentieras. En gentemot denna tendens stridig utveckling utgör
dock den ökade klarsynen beträffande vådan och onödigheten av stränga formella
kompetenskrav och insikten om att framgång i studier och yrke inte alltid
står i direkt samband med betygshöjd eller examensnivå.
Överstyrelsen konstaterar att FU ägnat större omsorg åt att söka beskriva
den sociala än den tekniska och den ekonomiska fackskolans kompetensområde
och finner detta i och för sig naturligt. De båda senare skolorna beräknas mer
självklart tillgodose nu existerande utbildningars avnämarområden även om
man inte ännu helt kan överblicka i vilken utsträckning så kommer att ske.
Överstyrelsen framhåller vidare att det av FU använda uttrycket »på mellannivå»
med nödvändighet ännu är diffust men att en noggrannare precisering än
FU:s kräver en mycket grundlig analys. Fackskolans kompentensområde kan allmänt
sägas ligga mellan grundskolans och gymnasiets men överstyrelsen anser
att avgränsningen varken kan eller bör vara skarp. Härtill kommer att grandskollinjernas
kompetensområden ännu inte är helt kartlagda och att åskilliga
oklara synpunkter kvarstår beträffande gymnasiets kompetensområde. Bedömningen
av fackskolekompetensen sammanhänger emellertid också med de hittillsvarande
rekryteringsområdena för elever från praktisk realskola, flickskola
och vissa yrkesskolkurser. Den beror vidare av värdet av folkhögskolans kurser
och givetvis av balansen mellan tillströmningen till fackskolan och behovet av
fackskoleutbildade, framhåller överstyrelsen, och fortsätter:
I denna situation — då det gäller att söka precisera fackskolomas kompetensvärde
på arbetsmarknaden och därigenom deras dragningskraft på ungdomen —
framförs ofta önskemål om ett från början fast kompetensvärde. Överstyrelsen
upprepar och instämmer därvid i FU:s överväganden att en sådan »fast kompetens»,
om man därmed menar att man skulle formellt och reellt försäkra sig
om förtursrätt för fackskolungdomar vid vissa angivna utbildningsanstalter och
yrken, är icke för närvarande möjlig att upprätta, om ens principiellt önskvärd.
Det senare bör bli föremål för fortsatta överväganden, när man fått mer erfarenhet
av de kompetensområden, som tenderar att bli fackskolungdomamas naturliga
i kraft av utbildningens sakliga värde.
På bestämda punkter skulle det dock kunna övervägas huruvida fackskolan
inte borde kunna gc en motsvarighet till tidigare klart definierade examina eller
kompetenser i form av certifikat. Överstyrelsen menar, att sådana överväganden
i så fall bör göras under arbetet med ett fortsatt fixerande av fackskolornas
kompetensområde och kompetensvärde.
346 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i
Överstyrelsen drar upp följande riktlinjer för ett handlingsprogram på detta
område.
En informationsverksamhet liknande den som för närvarande bedrivs beträffande
grundskolans kompetensområde bör igångsättas, när beslut om fackskolornas
organisation och innehåll föreligger. I samband därmed bör ömsesidiga
klarlägganden från överstyrelsens och avnämarnas sida ske om önskemål och
eventuella krav. Denna information och detta klarläggande kan då göras mot
bakgrunden av grundskolans någorlunda klarlagda kompetensområde parallellt
med motsvarande överväganden beträffande gymnasiet på punkter där övergränsande
områden redan finns eller kan förutses. Informationen bör ske under
hänsynstagande även till folkhögskolans kompetensområde. Vidare bör man, där
så blir aktuellt, beakta avvägningen mellan högre skolunderbyggnad jämte kortare
eller ingen praktik och lägre skolunderbyggnad jämte längre praktik.
Skolöverstyrelsen säger sig ha för avsikt att följa några kullar av fackskolelever
för att erhålla erfarenheter beträffande rekrytering, studieframgång och
kompetensområde.
I yttranden till skolöverstyrelsen framhålles i ett tiotal fall att det varit av
vikt att fackskoleutbildningens kompetensvärde kunnat anges av FU.
Överstyrelsen jör yrkesutbildning har i huvudsak samma uppfattning som
skolöverstyrelsen vad gäller fackskolans kompetensvärde. Överstyrelsen framhåller
följande.
FU torde ha företagit så omfattande utredningar beträffande kompetensvärdet,
som man kan begära med hänsyn till den mycket begränsade tidsrymd,
som stått till förfogande. Det är emellertid otvivelaktigt nödvändigt, att fastare
bestämningar av kompetensvärdet för vissa fall — fortsatt utbildning och
tillträde till vissa befattningar — kommer till stånd för att ungdomarna skall
få en uppfattning om fackskolans roll för framtida arbetsuppgifter. Överstyrelsen
vill i detta sammanhang erinra om att den gemensamt med skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit inrättandet av ett statligt kompetensråd.
Även arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten av att förslaget om inrättande
av ett permanent statligt kompetensråd aktualiseras och utvidgas att
omfatta även fackskolomas kompetensområde.
Av tio länsstyrelser som yttrat sig om kompetensfrågan har nio ansett att
kompetensvärdet måste klarläggas och definieras bättre än som skett hittills.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har däremot funnit det välbetänkt, att FU
icke framlagt något förslag i fråga om värdet av fackskolans slutbetyg, och
ansett att frågan härom sedermera bör tas upp till nytt övervägande.
Behovet av precisering rörande kompetensvärdet och målinriktningen hos
fackskolan har också understrukits av ett flertal organisationer och sammanslutningar.
Sålunda har synpunkter i den riktningen framförts av bl. a. Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet, SR, SACO och TCO.
Nästan alla de remissinstanser, som hävdar behov av klargöranden och preciseringar
beträffande kompetensvärdet, framför såsom motiv för sin stånd
-
347
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1961+
punkt att fackskolans attraktionsförmåga och egenvärde härigenom skulle öka.
Svårigheten att fixera kompetensvärdet har emellertid också uppmärksammats.
TCO anför följande.
Organisationen vänder sig bestämt mot FU:s uppfattning att det inte skulle
vara »lämpligt» att precisera och fastställa fackskolans kompetensvärde. Tvärtom
måste det vara av största betydelse för ungdomarnas och föräldrarnas värdering
av den nya skolformen, om man redan från starten klarare kunde ange
utbildningens kompetensvärde. TCO har mera förståelse för FU:s bedömning
att det för närvarande inte är »möjligt» att ge fasta kompetensvärden för fackskolans
olika slag av utbildning. Eftersom inga erfarenheter av skolformen ännu
finns och försöksverksamheten ännu inte hunnit mer än påbörjas, måste det
naturligtvis vara mycket svårt att åstadkomma en sådan verklighetsgrundad
bestämning.
TCO fäster emellertid största vikt vid att frågan om fackskoleutbildningens
kompetensvärde under den närmaste tiden uppmärksammas. Organisationen
utgår ifrån att den tas upp till ytterligare prövning, så snart tillräckliga erfarenheter
vunnits om den nya skolformen. Målet bör då vara att fastställa kompetensvärdet
för respektive studievägar inom fackskolan genom att ange dels
möjligheterna i fråga om anknytande fortsatt allmän eller yrkesinriktad utbildning
och dels möjligheterna att direkt erhålla anställningar inom relevanta
sektorer i näringslivet.
Riksförbundet landsbygdens folk understryker i detta sammanhang att införandet
av fackskolekompetens icke får medföra en höjning av kompetenskravet
för tillträde till utbildningsvägar, för vilka grundskolan bör ge tillräcklig
förutbildning.
Förutom allmänna och principiella synpunkter på fackskolans kompetensvärde
har flera remissinstanser även behandlat de olika fackskolornas
kompetensvärde och i vilken utsträckning fackskoleutbildad ungdom
kan med fördel användas inom det verksamhetsområde, som ligger vederbörande
remissinstans närmast.
Många av dessa uttalanden går därvid ut på att fackskolan inte kan läggas
till grund för vissa karriärer. Sålunda förklarar generaltullstyrelsen att fackskolan
inte torde ge tillräckliga förkunskaper för kammarskrivarkarriären och att
elev från fackskola inte kan direkt vinna inträde i tullkontoristkurs. 1962 års
polisutbildningskommitté uttalar att fackskolan inte torde kunna läggas till
grund för polisrekryteringen. Samarbetsnämnden för journalistinstituten är inte
redo att tillstyrka att genomgången fackskola generellt skall berättiga till inträde
till journalistinstitutet. Lantbruksstyrelsen menar att den föreslagna fackskolan
inte meddelar tillräcklig grundutbildning för de tekniskt-biologiska yrkena inom
lantbruket.
Bland mera positiva uttalanden märks järnvägsstyrelsen, som förklarar att
fackskolan synes fylla de krav som inom statens järnvägar utförd kompetensutredning
ställt på vissa icke tekniska tjänster tillhörande den högre karriären
samt gencralpoststyrelsen, som allmänt uttalar att goda möjligheter till vidare
-
348 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
utbildning och befordran bör kunna finnas för postanställda med fackskoleutbildning.
Den sociala fackskolans kompetens v är de diskuteras av några
remissinstanser, bl. a. av TCO, som i stort sett kan ansluta sig till den av FU
gjorda bedömningen av troliga avnämarområden. Organisationen menar emellertid
att man vid en mera långsiktig bedömning får ta mer hänsyn till den allmänna
höjningen av utbildningsnivån än vad FU gjort. Sålunda bedömer TCO
det så att lärarutbildningen i framtiden i huvudsak kommer att grundas på
gymnasiestudier. Detta kan enligt organisationen förmodas komma att gälla
även åtskilliga sociala och vårdande yrken, bl. a. sjuksköterskorna. Beträffande
sistnämnda yrkesgrupp citeras Svensk sjuksköterskeförening som i yttrande till
TCO bl. a. uttalar att den sociala fackskolan är den fackskola, som bäst tillgodoser
de kunskaper, som behövs som underlag för sjuksköterske- och assistentutbildning
och att organisationen därför med tillfredsställelse konstaterar att
inom denna skola särskild vikt lagts vid sådana ämnen, som ger vidgad människokunskap
och ökad kännedom om samhället och dess funktion samt inom naturvetenskapliga
ämnen och språk.
Medicinalstyrelsen förklarar att den sociala fackskolan med naturvetenskaplig
specialisering och tillval av språk som regel bör ge en tillfredsställande grund
för sjuksköterskeutbildning.
Den tekniska fackskolans kompetensvärde behandlas av flera
remissinstanser, av vilka någras, bl. a. Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges
industriförbunds, inställning tidigare redovisats (4.2.2).
Positiva utalanden göres av bl. a. medicinalstyrelsen, som förklarar att teknisk
fackskoleutbildning är lämplig grundutbildning för bl. a. röntgen- och laboratorieassistenter
och douiänstyrelsen, som anför att teknisk fackskola torde
erbjuda en lämplig utbildning för de specialister, som i samband med den snabba
mekaniseringen av skogsbruket knutits till vissa skogliga företags staber men
att å andra sidan förvaltare och arbetsledare inom skogsbruket endast i ringa
grad torde kunna rekryteras från fackskola.
Den tekniska fackskolans utbildning kan enligt sjöfartsstyrelsens mening —
på grund av de speciella förhållanden som råder inom sjöfarten — inte utan
komplettering godtas som grund för behörighet att utöva maskinbefäl på fartyg,
och enligt lantmäteristyrelsen kan en mätningsteknisk utbildning inte lämpligen
konstrueras som komplettering i anslutning till den tekniska fackskolan.
Att den tekniska fackskolan skulle kunna leda fram till institutsingenjörskompetens
bestrids eller ifrågasättes vidare av överbefälhavaren, Tekniska läroverkens
ingenjörsförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges
hantverks- och industriorganisation.
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund anför:
Endast i undantagsfall kan fackskoleteknikerna räkna med att bli erbjudna
befattningar, som för närvarande upprätthålles av institutsingenjörer. I stället
måste man förutsätta att flertalet kommer att inplaceras på arbetsuppgifter,
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
349
som för närvarande i huvudsak fullgörs av personer utan någon egentlig teknisk
utbildning men med god yrkespraktik. Ett karakteristiskt drag för dessa befattningar
är att vidare avancemang ofta förutsätter en förhållandevis omfattande
teoretisk-praktisk kompetens, många gånger betydligt högre än den fackskolan
skulle ge. Man riskerar således att fackskoleteknikerna redan efter något
års verksamhet är hänvisade till att komplettera sin teoretiska utbildning för
att kunna bli befordrade.
Svenska fackingenjörers förbund förklarar att, om den tekniska fackskoleutbildningen
slutar utan klart angiven kompetens, som ligger tillräckligt högt,
man får endast en ny biträdeskategori på ritkontor och laboratorier med okvalificerade
uppgifter.
TCO anser att FU beträffande den tekniska fackskolans kompetens motsäger
sig själv genom att FU dels anger att utbildningen skall göra eleverna skickade
att efter skolgångens slut direkt inträda i näringslivet på i stort sett sådana
befattningar, som de s. k. institutsingenjörerna tidigare rekryterat, dels uttalar
att utbildningen inte skall jämföras med nu existerande utbildningsformer utan
blir en ny utbildning, som så småningom också kommer att bli ett begrepp i
det allmänna medvetandet. TCO anför vidare:
Organisationen ansluter sig emellertid till FU:s sistnämnda uppfattning, alt
det är fråga om en helt ny utbildning och denna utbildning inte är direkt jämförbar
med någon nu existerande. Av den anledningen tar också TCO avstånd
från FU:s jämförelse med nuvarande institutsingenjörer. Utbildningen för poster,
som dessa hittills rekryterat, kommer med all säkerhet att till större delen
ske inom gymnasiets tekniska sektor med dess 4-åriga studiegång. Fackskoleutbildningen
däremot kan bedömas föra fram till uppgifter på lägre nivå.
4.5. Departementschefen
4.5.1 Mål och innehåll
I det föregående har jag konstaterat, att efterfrågan på utbildning ovanpå den
obligatoriska skolan kommer att öka så starkt och få en sådan inriktning att den
inte kan tillgodoses enbart av utbildningsvägar, som i sina huvuddrag motsvarar
nuvarande gymnasier och yrkesskolor. I det gymnasiala skolsystemet behövs
nya studievägar, som ger en relativt bred grundutbildning men likväl är klart
målinriktade och vilka snabbare än gymnasiet leder till yrkesverksamhet eller
fortsatt mer specialiserad utbildning. Detta behov bör kunna tillgodoses av
fackskolan, om denna får en i förhållande till gymnasiet och yrkesskolan lämplig
utformning.
FU:s uppfattning att fackskolan skall ge en bred grundutbildning med relativt
stora inslag av allmän utbildning delas i det stora hela av remissinstanserna,
även om bedömningarna skiftar av hur långt man skall gå i detta avseende i
fråga om de olika studievägarna. Denna allmänna karaktäristik av fackskolans
mål är enligt min mening riktig, och jag finner det naturligt att FU från denna
350
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
utgångspunkt i flera hänseenden kommit till slutsatser beträffande fackskolans
utformning, som motsvarar vad GU anfört beträffande gymnasiet. Åtskilligt av
vad jag för egen del i det föregående uttalat om gymnasiets mål, innehåll, differentiering
och närmare utformning äger därmed i princip giltighet också för fackskolan.
I det praktiska realiserandet måste självfallet fackskolans speciella uppgift
i utbildningssystemet särskilt uppmärksammas. Detta betyder bl. a. att den
yrkesförberedande uppgiften bör tillmätas stor vikt både vid avvägningen mellan
olika ämnen och vid ämnenas utformning även om målinriktningen får prägla
de olika studievägarna i skiftande grad. Jag vill sålunda understryka vad EU
framhåller om att praktiska, konkreta tillämpningar ges betydande utrymme i
fackskolan på bekostnad av längre driven systematik och mer teoretiska problemställningar.
Vad det här gäller är i första hand avvägningsfrågor inom läroplanen.
Gränsen mellan allmän utbildning och yrkesförberedande utbildning är,
såsom FU framhåller, ofta svår att dra. Det måste särskilt observeras att den
inte enbart eller främst går mellan olika ämnen utan i hög grad också betingas
av hur kursinnehåll och undervisning i de skilda ämnena utformas.
4.5.2 Differentiering m. m.
I FU :s uppdrag har ingått att överväga en eventuell sammanslagning av vissa
av de fyra olika utbildningsvägar inom fackskolan som skolberedningen föreslog.
I propositionen 1963: 98 angående vissa frågor rörande fackskolor tillstyrkte
jag att de av skolberedningen föreslagna humanistiska och social-ekonomiska
fackskolorna under försöksverksamheten organiserades som en fackskola och förklarade
mig kunna acceptera benämningen allmän fackskola såsom ett arbetsnamn
tillsvidare.
FU:s definitiva förslag innebär likaledes en uppdelning på tre huvudstudievägar,
den sociala, den ekonomiska och den tekniska fackskolan. Statskontoret
har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte ytterligare sammanslagning nämligen
av den sociala och ekonomiska fackskolan borde göras. Skillnaden mellan den
konstruktion statskontoret skisserat och FU:s förslag synes mig vara relativt
liten. Eftersom samläsning i stor utsträckning kan äga rum mellan ekonomisk
och social fackskola, skulle en sammanslagning främst innebära att man avstod
ifrån att markera de båda huvudstudievägarnas målinriktning med särskilda
namn. Med hänsyn till fackskolans uppgift vore detta enligt min mening föga
ändamålsenligt, då de av FU föreslagna attributen social, ekonomisk och teknisk
på ett riktigt och upplysande sätt karaktäriserar de tre huvudstudievägarna.
Som påpekats i några remissyttranden, bl. a. från TCO, använder FU benämningen
fackskola i två något olika betydelser, nämligen dels såsom en sammanfattning
för alla tre huvudstudievägarna, dels såsom beteckning för var och en
av dem. Detta innebär bl. a. ur författningssynpunkt vissa olägenheter. Härtill
kommer, såsom jag i det föregående framhållit (3.5.2), vissa terminologiska olikheter
mellan gymnasiet och fackskolan, vilka om möjligt bör undvikas. Med hän
-
351
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U
syn härtill förordar jag att fackskola användes enbart såsom sammanfattande
benämning, medan de tre studievägarna betecknas social, ekonomisk och teknisk
linje. För den obligatoriska, ytterligare differentieringen inom linjerna bör
begreppet gren användas.
I fråga om differentieringens utformning har FU samma principiella grundsyn
som GU. I den praktiska utformningen kommer självfallet med hänsyn till
fackskolans speciella mål och uppgifter olikheter att uppträda i skilda hänseenden.
FU:s strävan att ge den för alla elever gemensamma utbildningen en så vid
omfattning som möjligt finner jag riktig. I huvudsak innebär också utredningens
förslag i detta hänseende en enligt min mening lämplig avvägning. Att det gemensamma
ämnesinnehållet måste bli mindre omfattande på den tekniska linjen
är, såsom FU framhåller, en följd av denna linjes särart.
Endast i ett avseende, nämligen i fråga om den religionsorienterande undervisningen,
anser jag att det finns anledning till avvikelse från FU:s förslag i nu
förevarade sammanhang. Enligt min mening bör sådan undervisning ges även på
den tekniska linjen. Fackskolans mål och uppgifter är visserligen i viktiga hänseenden
andra än gymnasiets, men för båda skolformerna gäller såsom jag i det
föregående understrukit, att de skall ge en bred grundutbildning med relativt
stora inslag av allmän utbildning. Vad jag i det föregående anfört om den religionsorienterande
undervisningen på gymnasiet är därför enligt min mening i allt
väsentligt tillämpligt också på fackskolan. Undervisning i religionskunskap bör
därför förekomma också på den tekniska linjen och om möjligt i samma omfattning
som på ekonomisk och social linje. Jag återkommer i det följande till
hur utrymme för detta ämne skall beredas på den tekniska linjen.
Den sociala linjen bör enligt FU kunna tillgodose det växande antal ungdomar
som efter genomgången grundskola önskar sig en förlängd allmän utbildning
men ännu är relativt obestämda i fråga om sitt yrkesval. Men linjen skall likväl
vara så målinriktad att flertalet elever kan bli användbara i arbetslivet utan
fortsatt ytterligare utbildning. Dess huvuduppgift är därför att ge förutbildning
för i vid mening sociala yrken jämte serviceyrken. Enligt min mening är denna
syn på den sociala linjens uppgifter riktig. Genom denna inriktning av linjen
bortfaller den ofta påtalade svagheten i den av skolberedningen föreslagna humanistiska
skolan: denna saknade ett klart utpekat mål. Samtidigt erhålles en
på vårdyrken inriktad utbildning, vilket såsom jag i olika sammanhang framhållit
är av särskild vikt.
Med hänsyn till de sistnämnda yrkena finner jag det riktigt att en naturvetenskaplig
gren anordnas. En samhällsvetenskaplig gren synes mig också vara
väl motiverad med hänsyn till sociala yrken i vidare mening. Även den Iconsumtionsekonomiska
grenen anser jag värd att pröva. Vad slutligen gäller den språkliga
grenen är det uppenbart att denna är den minst målinriktade av de fyra
differentieringar FU föreslagit inom den sociala linjen. Å andra sidan är eu dvlik
352
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
utbildning intressemässigt starkt förankrad hos betydande elevgrupper, varför
någon tvekan knappast behöver råda om att en sådan gren bör inrättas. Jag
anser vidare liksom bl. a. skolöverstyrelsen att en svag differentiering av den
sociala linjen på en språklig och cn naturvetenskaplig gren i årskurs 1 är motiverad.
I några remissyttranden har ifrågasatts om den sociala linjen inte borde fått
en ännu starkare inriktning mot de sociala och vårdande yrkena. Jag förstår
dessa synpunkter men måste samtidigt konstatera att först längre fram, när
mera omfattande erfarenheter av fackskolan och speciellt den sociala linjen föreligger,
det blir möjligt att säkrare bedöma om modifikationer i dess utformning
är motiverade. Jag delar sålunda i detta hänseende den uppfattning arbetsmarknadsstyrelsen
framfört.
FU:s förslag att eleverna på social linje — liksom på ekonomisk linje — skall
få välja ämnen för fritt tillval tillstyrker jag. För att de elever, som i årskurs 1
väljer matematik som dylikt ämne, skall kunna fortsätta härmed i årskurs 2 bör
matematik även i denna årskurs förekomma bland ämnena för fritt tillval.
Inom den för dessa ämnen givna ramen kommer eleverna att få möjlighet att
odla bl. a. estetiska specialintressen. Därutöver bör på det sätt FU föreslår möjlighet
finnas att efter medgivande inrätta en estetisk variant i årskurs 2. Beslut
härom kan meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.
FU :s förslag beträffande differentieringen av den ekonomiska linjen har vunnit
stark anslutning bland flertalet remissinstanser. För egen del finner jag utformningen
i allt väsentligt ändamålsenlig. Linjen bör sålunda uppdelas på fyra grenar
i den andra årskursen. Benämningarna på dessa grenar bör kunna vara desamma
som för motsvarade grenar inom den ekonomiska linjen av gymnasiet,
och sålunda betecknas ekonomisk-språklig gren, kameral gren, distributiv gren
och administrativ gren.
I några yttranden uttalas den uppfattningen att de ekonomiska linjerna i
fackskolan och gymnasiet skulle ha fått alltför likartade utbildningsmål. För
egen del hyser jag den uppfattningen att FU både i fråga om ämnenas omfattning
och innehåll — inte minst i fråga om den inriktning utredningen anger att
undervisningen bör ha — givit den ekonomiska linjen på fackskolan en utformning,
som innebär en lämplig avvägning mellan den relativt teoretiskt betonade
gymnasieutbildningen och de närmast motsvarande utbildningar inom yrkesskolan,
som starkare betonar de praktiska färdigheterna. Några förändringar i
fråga om ämnesuppsättningen och proportionerna mellan ämnena anser jag sålunda
inte motiverad. Beträffande undervisningens utformning bör dock den
mindre teoretiska inriktningen på vissa punkter komma klarare till uttryck i
läroplanen.
FU:s förslag beträffande ämnen för fritt tillval på den ekonomiska linjen finner
jag lämpligt men vill framhålla att i årskurs 2 bör de elever, som i årskurs
1 valt matematik eller stenografi såsom sådant ämne, få möjlighet att fortsätta
studiet i det valda ämnet också i årskurs 2. Detta kan åstadkommas
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k 353
genom att matematik och stenografi ingår som alternativ till utländsk stenografi
eller kontorsteknik.
Såsom jag redan i det föregående konstaterat måste den tekniska linjens särart
få komma till uttryck genom att såsom FU föreslagit de speciellt fackutbildande
ämnena ges större utrymme på denna linje än på övriga linjer. Liksom bl. a.
skolöverstyrelsen anser jag att den avvägning FU gjort mellan teknik och allmänutbildning
för närvarande är lämplig.
Även en längre gående specialisering av den tekniska linjen än av övriga linjer
anser jag berättigad. Att linjen i årskurs 1 uppdelas på fyra grenar, den maskintekniska,
byggtekniska, eltekniska och kemitekniska, i enlighet med FU:s förslag
ansluter jag mig sålunda till. Att den eltekniska och den byggtekniska grenen i
årskurs 2 får vardera två fortsättningar finner jag också lämpligt. De bör erhålla
beteckningar motsvarande de i gymnasiet, dvs. elkraftteknisk och teleteknisk
gren respektive anläggningsteknisk och hvsbyggnadsteknisk gren. Någon specialisering
av övriga grenar anser jag däremot inte böra ske.
Från några håll har önskemål om ytterligare specialiseringar framförts. Ett
införande av sådana skulle otvivelaktigt innebära ett avsteg från en huvudprincip
för fackskolans utformning, nämligen att denna skola skall ge utbildning
inriktad mot breda avnämarområden. Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om mitt uttalande i det föregående att de lokala omständigheterna i enstaka
fall kan motivera att en befintlig teknisk dagskola med viss särart bibehålies
parallellt med fackskolan (2.3.2). I den mån vid en dylik teknisk skola
meddelas specialiserad teknisk utbildning av det slag, som här aktualiserats, kan
den alltså under vissa omständigheter bibehållas inom yrkesskolans ram. Huruvida
mer speciella behov i övrigt bör tillgodoses t. ex. genom kortare »påbyggnadskurser»
inom yrkesskolans ram är en problemställning som ingår i yrkesutbildningsberedningens
uppdrag att närmare överväga.
4.5.3 Läroplanen
Vad jag i det föregående i samband med min behandling av gymnasiet anfört
och förordat beträffande läroplanens utformning, uppgift och formerna för dess
fastställande bör enligt min mening gälla även i fråga om fackskolans läroplan.
Även i denna del vill jag i huvudsak redovisa mina överväganden i ämnet.
FU:s förslag beträffande veckotimtalet överensstämmer i huvudsak med GU:s
förslag, om hänsyn tas till att i gymnasiet skall såsom en reguljär anordning
finnas möjligheter till utökad studiekurs. Elever i gymnasiet, vilka på detta sätt
utökar sitt studieprogram, kommer att uppnå ett veckotimtal av samma omfattning,
som FU föreslår för fackskolan. Jag kan liksom jag gjort i fråga om gymnasiet
acceptera det för fackskolan föreslagna veckotimtalet även om jag i och
för sig anser att starka skäl kan anföras för ett lägre timtal.
FU föreslår att elever på den sociala och ekonomiska linjen under vissa om12
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171
354
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
ständigheter skall kunna få minska sitt studieprogram genom att befrias från
ämne för fritt tillval. Jag anser detta förslag väl värt att pröva men vill erinra
om att jag vid behandlingen av GU:s förslag till mindre studiekurs framhållit att
restriktivitet måste iakttagas vid sådan minskning av studieprogram. Någon
motsvarande anordning föreslås inte av FU beträffande den tekniska linjen. Om
en dylik skulle visa sig mycket angelägen och om erfarenheterna från tillämpningen
på ekonomisk och social linje blir gynnsamma bör övervägas att även
på den tekniska linjen i någon form medge minskning av enskilda elevers studieprogram.
Det ankommer på skolöverstyrelsen att uppmärksamma denna fråga.
På grund av de redan i normalfallet höga veckotimtalen bör någon ytterligare
utökning för enskilda elever inte få förekomma annat än i form av frivillig
undervisning utanför schemat i teckning och musik på det sätt FU föreslagit.
Bestämmelserna för denna frivilliga undervisning bör utformas på samma sätt
för fackskolan och gymnasiet. Såsom FU framhållit bör dylik undervisning i åtskilliga
fall kunna samordnas med motsvarande undervisning i andra skolformer.
Anordningen med timmar till förfogande har mottagits synnerligen positivt
men tilldelningen av tid anses för liten. Såsom jag i det föregående framhållit
finner jag denna nya anordning mycket värdefull men är inte nu beredd, innan
ytterligare erfarenheter föreligger, att gå längre än vad FU föreslagit. Den tekniska
linjens behov bör tills vidare kunna tillgodoses på det sätt FU angivit.
Vad jag anfört om lärostoffets behandling i gymnasiet gäller helt också för
fackskolan. Därmed är också sagt att jag inte kan dela de uppfattningar, som
framförts om att kursplanerna skulle vara för omfattande och i vissa ämnen alltför
krävande. Självfallet utesluter inte detta att detaljjusteringar kan behöva
göras i samband med överarbetningen av läroplansförslaget. Den viktigaste förändringen
vid denna översyn bör emellertid, såsom jag redan tidigare varit inne
på, syfta till att en något mera markerad målinriktning uppnås.
Jag övergår nu till några frågor beträffande läroplanens ämnen.
Jag har i det föregående framhållit, att de tre språken engelska, tyska och
franska av både praktiska och principiella skäl måste få en speciell ställning i
gymnasiet, men likväl funnit det berättigat att i denna skolform kunna erbjuda
även andra språk. När det gäller fackskolan är det enligt min mening i än högre
grad motiverat att koncentrera undervisningen på engelska, tyska och franska.
Jag är sålunda inte beredd att nu förorda införandet i fackskolan av ytterligare
moderna språk. Som nybörjarspråk (C-språk) bör därför endast förekomma
tyska och franska. Båda dessa språk — och inte enbart tyska som FU föreslår
— bör emellertid erbjudas såsom alternativ till engelska på den tekniska linjen.
Vad FU i övrigt föreslagit beträffande språkens ställning ansluter jag mig till och
förordar sålunda bl. a. att såväl allmän kurs som särskild kurs skall erbjudas
eleverna med hänsyn till de olika kurser dessa läst i grundskolan.
355
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
I fråga om ämnet samhällskunskap och speciellt detta ämnes relation till geografi
hänvisar jag till vad jag anfört beträffande ämnets ställning i gymnasiet.
Jag har i det föregående konstaterat att enligt min mening ämnet religionskunskap
bör förekomma på samtliga linjer i fackskolan. Det bör i huvudsak utformas
så som FU föreslagit, dvs. med en betydande tonvikt på livsåskådningsfrågor.
Benämningen bör dock vara enbart religionskunskap. Det timtal, två
veckotimmar, som FU föreslår för ämnet på social och ekonomisk linje måste
betraktas som förhållandevis högt i en skola som till huvuduppgift har att ge cn
visserligen relativt bröd men dock klart yrkesinriktad utbildning. Jag är emellertid
medveten om att avvägningen av timtalet är svår och vill därför — med
hänvisning även till vad jag anfört i denna fråga beträffande gymnasiets yrkesutbildande
linjer — inte förorda någon ändring i FU:s förslag. För att bereda
samma utrymme på teknisk som på social och ekonomisk linje måste en minskning
ske med två veckotimmar inom övriga ämnesområden. Någon minskning
av tiden för den rent fackutbildande undervisningen i de tekniska ämnena samt
företagsekonomi och ergonomi kan enligt min mening inte komma i fråga. Inte
heller kan jag förorda någon minskning av tiden för språkundervisningen och
den samhällsorienterande undervisningen. Återstår att bereda plats för religionskunskap
genom en minskning av det samlade utrymmet för matematik, fysik,
kemi (vissa grenar) och gymnastik. Då ämnet kemi endast har två veckotimmar
(utom på den kemitekniska linjen) kan någon minskning av timtalet för detta
ämne knappast ske. Skolöverstyrelsen, som föreslagit att religionskunskap införes
på teknisk linje med två veckotimmar, anser att tiden härför bör tas från gymnastik.
För egen del bedömer jag en så kraftig reduktion av tiden för gymnastik
kunna medföra allvarliga olägenheter. Jag kan därför endast förorda att en
veckotimme tas från gymnastik. Ämnena matematik och fysik är båda av stor
betydelse för såväl den tekniska utbildningen i skolan som för den kommande
yrkesverksamheten. Då matematik har det något större timtalet synes det mig
rimligast att låta minskningen gå ut över detta ämne. Den nödvändiga reduktionen
av kursinnehållet torde få ske inom avsnittet sannolikhetslära och statistik.
Ämnet religionskunskap bör även på den tekniska linjen placeras i årskurs 2.
Beträffande befrielse från undervisningen i religionskunskap hänvisar jag till
vad jag i det föregående anfört härom i fråga om gymnasiet (3.5.4).
Utöver de i det föregående förordade förändringarna i FU:s timplaneförslag
erfordras vissa justeringar inom de rent tekniska ämnena på den tekniska linjen.
Fn dylik justering föranledes av att specialiseringen i årskurs 2 på den maskintekniska
linjen under fem veckotimmar bör utgå. Dessa veckotimmar får i stället
fördelas på ämnena produktion, konstruktion och energi. Ytterligare justeringar,
som dock inte är av principiell natur, kan komma att bli aktuella inom den
tekniska linjen i fackskolan på samma sätt som inom den tekniska linjen i gymnasiet
på grund av att en något annorlunda avgränsning mellan de tekniska
ämnena visat sig ändamålsenlig.
Slutligen vill jag framhålla att ämnesbetcckningama inom den tekniska lin -
356
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
jen såsom skolöverstyrelsen framhållit bör bearbetas så att de bättre överensstämmer
med ämnesbeteckningarna inom gymnasiet, vilket får beaktas i det
fortsatta läroplansarbetet.
Vad FU anfört och föreslagit om samläsning och delning av klasser finner jag
i allt väsentligt ändamålsenligt. Vissa mindre modifikationer kan föranledas av
det fortsatta läroplansarbetet och efter hand förvärvade erfarenheter. Liksom
i fråga om gymnasiet torde Kungl. Maj:t böra äga rätt att besluta om dylika
modifikationer. Till vissa delningsbestämmelser i övrigt återkommer jag i det
följande (5.4.3).
FU :s riktlinjer för det inre arbetet präglas av samma grundsyn som GU anlagt
beträffande gymnasiet. Den konkreta utformningen av programmet för fackskolans
verksamhetsformer uppvisar självfallet många olikheter och avvikelser
betingade av fackskolans särskilda förutsättningar, mål och uppgifter. Förslaget
synes realistiskt men jag vill, liksom jag gjorde i fråga om GU:s förslag,
betona vikten av att hänsyn tas till elevernas individuella förutsättningar i olika
hänseenden och att de nya inslagen i verksamhetsformerna införes smidigt och
utvecklas under anpassning till gjorda erfarenheter.
FU:s förslag om att stödundervisning i vissa fall skall kunna anordnas för
fackskolans elever finner jag värdefullt och riktigt. Statsbidrag bör därför kunna
utgå härtill. Jag är emellertid inte beredd att nu ange generella riktlinjer för
stödundervisningens utformning och omfattning. Lämpligast är att, på samma
sätt som jag förordat för gymnasiets del, ett årligt anslag, vars storlek bör stå i
proportion till fackskolans omfattning, tills vidare ställes till skolöverstyrelsens
förfogande för ändamålet.
4.5.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning
Frågan om kompetensvärdet av fackskolans utbildning har tilldragit sig
mycket stort intresse. I remissyttrandena har en råd olika synpunkter framförts,
delvis sammanhängande med att begreppet kompetens användes i skiftande
betydelser.
Från mera allmänna utgångspunkter har jag i det föregående (2.3.2) — i
samband med mina överväganden om det gymnasiala skolsystemets framtida
struktur — berört frågan om de gymnasiala utbildningarnas kompetens. Jag har
därvid understrukit vikten av att man inte låser sig vid ett statiskt betraktelsesätt
utan beaktar den kontinuerligt pågående höjningen av utbildningsnivån.
I en utbildningsorganisation under ständig och snabb utveckling är det självfallet
vanskligt att fixera vilken kompetens de olika utbildningsvägama skall
ge, vare sig man härmed avser att en viss dylik utbildning skall krävas för behörighet
till eller ge särskilda meriter för bestämda yrken och fortsatta utbildningar.
När det gäller en ny skolform, vilken i väsentliga hänseenden avviker
357
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
från existerande skolor, blir svårigheterna särskilt utpräglade. Även fackskolans
kvantitativa omfattning och geografiska spridning är i detta sammanhang av
betydelse. Så länge denna är relativt begränsad kan fackskoleutbildning inte i
större utsträckning uppställas som behörighetskrav. Till en början synes detta
böra ske i huvudsak endast i sådana fall då krav på någon motsvarande kompetens,
t. ex. normalskolekompetens, redan föreligger. Allteftersom fackskolan
växer kan andra yrken och utbildningsvägar komma att dra till sig så många
sökande med fackskolekompetens att det visar sig rationellt att uppställa denna
som behörighetskrav. Om på detta sätt exempelvis inträdeskraven till en fortsatt
utbildning höjes från grundskole- till fackskolekompetens måste givetvis
utformningen av den fortsatta utbildningen anpassas till de ändrade förhållandena.
Jag vill emellertid betona att dylika höjningar av kompetenskrav måste ske
med stor försiktighet. Under lång tid framåt kommer vi att ha ungdomar, som
enbart fått grundskoleutbildning. Dessa får inte genom formella bestämmelser
utestängas från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar, som t. o. m.
kan vara bättre än andra ungdomars, vilka haft möjlighet till ytterligare studier
efter grundskolan. Avgörande vid bedömningen av såväl behörighet som meriter
måste sålunda vara vad som på objektiva och sakliga grunder verkligen fordras
eller med säkerhet är en avsevärd merit. Det finns särskild anledning varna för
schablonmässiga värderingar, exempelvis av innebörden att längre skolutbildning
i och för sig skulle vara ett kriterium på överlägsenhet även i andra avseenden.
Jag vill särskilt understryka vikten av att detta beaktas vid jämförelser
mellan utbildningar, som i fråga om omfattning och inriktning ligger
relativt nära varandra.
De synpunkter jag här anfört har närmast tagit sikte på förhållandet mellan
fackskolan å ena samt grundskolan och motsvarande skolformer å andra sidan
under den utvecklingsfas vi står inför, under vilken allt fler ungdomar kommer
att få utbildning över grundskolans nivå. Motsvarande synpunkter kan emellertid
hävdas på en rad andra områden inom utbildningsväsendet och även på
längre sikt. I förevarande sammanhang är relationen mellan gymnasiet och
fackskolan av särskilt intresse. Jag vill därvidlag betona att någon generellt
giltig rangordning mellan den kompetens dessa skolformer ger inte kan eller bör
anges. Avståndet mellan de båda utbildningarna är inte större än att en fackskoleutbildad
på en mängd områden med framgång bör kunna konkurrera med
en gymnasieutbildad. Att som behörighetskrav uppställa gymnasieutbildning
men inte fackskoleutbildning eller att generellt tillmäta den förstnämnda utbildningen
högre meritvärde, när detta inte efter ingående, sakliga överväganden
visar sig klart berättigat, måste undvikas. Eljest kommer irrelevanta faktorer
att få ett mycket stort inflytande på utbildningsväsendets utveckling med
för såväl individer som samhälle ogynnsamma konsekvenser. Möjligen kan det
förhållandet att gymnasiet är cn gammal och välkänd skolform medföra att den
där meddelade undervisningen anses ha ett företräde framför den som ges i den
nya och okända fackskolan vilket ofta inte är sakligt motiverat.
358 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961/.
För egen del har jag den allmänna uppfattningen att exempelvis alla eller i
varje fall en stor del av de icke-akademiska, post-gymnasiala utbildningarna
likaväl bör kunna bygga på fackskolan som på gymnasiet. Sannolikt blir det
främst eleverna från den sociala linjen som kommer att vara intresserade av
dylika utbildningar. Denna linje har emellertid såsom FU påvisat en rad andra
naturliga avnämarområden bland vilka de sociala och vårdande självfallet intar
en central plats. Även för de pedagogiska yrkena bör den sociala linjen bli eu
av de viktigaste rekryteringsvägarna. Vad gäller den stora klasslärargruppen
vill jag erinra om att enligt 1946 års skolkommissions principförslag borde på
längre sikt utbildningen av småskollärare bygga på studentexamen och av mellanstadiets
lärare på den s. k. dimissionsexamen och i vissa fall på studentexamen.
De nämnda examina hänförde sig till den uppbyggnad av gymnasiet med
horisontell klyvning efter två år, som skolkommissionen i princip hade förordat.
Studentexamen skulle normalt avläggas efter elva års skolgång och dimissionsexamen
efter ytterligare ett år. I propositionen 1950: 219 angående riktlinjer för
lärarutbildningens ordnande föreslogs att utbildningen av melianskollärare
skulle grundas på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs, och
att den egentliga yrkesutbildningen av småskollärare efter en övergångstid skulle
bygga på en ettårig allmänbildande kurs baserad på realexamen eller motsvarande.
Särskilda utskottet tillstyrkte propositionens förslag men ansåg att den
föreslagna småskollärarutbildningen var tilltagen i knappaste laget. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets förslag. Den uppbyggnad av det gymnasiala
skolsystemet, som jag i det föregående förordat, avviker från skolkommissionens
principförslag. I det följande (6.4.3) kommer jag vidare föreslå att fackskolan
och gymnasiet blir examensfria skolor, vilket bl. a. innebär att den form för
studiernas avslutning, som studentexamen utgör, avskaffas. Om mina förslag
härutinnan bifalles kommer utgångspunkterna för övervägandena år 1950 beträffande
rekryteringen till klasslärarutbildning att i väsentliga avseenden
ändras. Vid de förnyade överväganden som erfordras måste självfallet införandet
av fackskolan särskilt beaktas. Klasslärarutbildningen är under utredning
av 1960 års lärarutbildningssakkunniga. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligast
att tills vidare hålla spörsmålet om lärarutbildningens anknytning nedåt
öppen. Övervägandena härav bör tas upp i ett sammanhang när de sakkunniga
framlagt sina förslag, vilket enligt vad jag erfarit kan beräknas ske relativt
snart. Av vad jag nyss uttalat framgår, att man dock enligt min mening vid
denna tidpunkt bör ta ställning obundet och utifrån den nya utbildningssituation
på det gymnasiala området, som ett realiserande av förslagen i denna proposition
kommer att innebära.
Jag har hittills uppehållit mig vid kompetensfrågorna främst med hänsyn till
de praktiska svårigheter som föreligger att nu och under en tid framåt närmare
stadfästa eller författningsmässigt ange den kompetens utbildning i fackskolan
kommer att leda fram till. Detta får självfallet inte innebära att man ej på allt
sätt bemödar sig att, så långt detta är möjligt, söka klargöra denna utbildnings
art och innehåll. Bl. a. blir därvid sådana åtgärder som skolöverstyrelsen
359
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i
tagit upp i sitt remissutlåtande av betydelse. Information om fackskolan är sålunda
en angelägen uppgift. Vidare bör skolöverstyrelsen noga följa skolans utveckling
och därvid studera dess elevrekrytering och till vilka områden de fackskoleutbildade
går efter avslutad utbildning. Jag har vidare givit vissa principiella
synpunkter på värderingen av fackskolans utbildning i jämförelse med
andra näraliggande utbildningar. Därvid har jag betonat vikten av att man
söker så långt möjligt undvika att, då detta inte är sakligt befogat eller då det
är i övrigt onödigt, ge eu längre och mer omfattande utbildning företräde framför
en kortare men i och för sig tillräcklig utbildning, vare sig det gäller behörighet
eller meritvärdering. Jag skall i det följande återkomma till dessa frågor
(6.4.3) och därvid också något beröra hur jag tänker mig att det vidare arbetet
med problemen om faekskoleutbildningens kompetensvärdering skall bedrivas.
Även andra sidor av hithörande spörsmål har tilldragit sig betydande uppmärksamhet
och särskilt gäller det frågan om fackskolans målinriktning. I det
föregående har jag redan framhållit att en något mer markerad målinriktning
generellt bör eftersträvas och att den slutliga utformningen av läroplanen härvid
blir av stor betydelse. I förevarande sammanhang vill jag komplettera med
några synpunkter beträffande jämförelser mellan utbildningen inom den nya
fackskolans tekniska linje och vissa nu existerande tekniska utbildningar.
Bl. a. har Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalat
att den tekniska linjen såsom den utformats av FU inte kommer att kunna leda
till en utbildning som är jämförbar med nuvarande institutsingenjörers. Som
stöd för denna uppfattning anföres bl. a. att flertalet av dem som går till den
tekniska linjen kommer att ha för kort praktik eller vara helt utan sådan.
Man menar att antingen måste det krävas en omfattande förpraktik eller också
måste utbildningens målsättning ändras. De båda organisationerna skisserar också
två olika alternativ till en ingenjörsutbildning på ifrågavarande nivå. Enligt
det ena alternativet skulle eleverna först genomgå ett års utbildning i yrkesskola
och sedan skaffa sig minst ett års fortsatt yrkesutbildning eller industripraktik.
Efter dessa två års i huvudsak praktiska utbildning skulle följa en 2-årig teknisk
fackskola, vars andra år skulle vara branschdiffercntierat. Detta alternativ är
enligt organisationerna det bästa. Enligt det andra alternativet skulle eleverna
direkt efter grundskolan gå till en teknisk fackskola och sedan — efter en mellanliggande
period med omkring två års industripraktik eller yrkesutbildning —
fortsätta studierna i en 1-årig differentierad fackingenjörsskola. Organisationerna
menar att den föreslagna tekniska linjen inte kan föra eleverna till det av FU
angivna målet utan kommer att ge dem endast en teknisk grundutbildning.
Även om jag har cn viss förståelse för de synpunkter som sålunda framförts,
vill jag emellertid liksom FU understryka att man måste vara försiktig då man
jämför den nya tekniska utbildning, som den tekniska linjen i fackskolan kommer
att ge, och hittillsvarande tekniska utbildningar. Otvivelaktigt sker f. n. rekryteringen
till de tekniska dagskolorna till en inte obetydlig del från sådana
kategorier, som har en jämförelsevis omfattande praktisk erfarenhet. Emellertid
synes medelåldern hos de nyintagna vid dessa skolor stadigt ha sjunkit. Med
360 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961^
grundskolans genomförande kommer den kategori av inträdessökande som har
lägre förutbildning än grundskola att efter hand försvinna. Vidare kommer benägenheten
att omedelbart efter grundskolan fortsätta med gymnasiala studier att
öka starkt. Skulle man i den framtida skolorganisationen bibehålla hittillsvarande
tekniska skolor, måste man räkna med att elevtillströmningen till dessa
skolor skulle komma att förete samma drag, som de båda remissinstanserna
tecknar, dvs. det övervägande flertalet inträdessökande kommer att ha mycket
kort praktik eller vara helt utan praktik. Problemet om att förse de till industrin
nvrekryterade, som har lägre teknisk utbildning, med för yrkesutövningen
erforderlig praktik torde därför på längre sikt få lösas efter helt andra vägar
än de hittills tillämpade alldeles oavsett om fackskolan införes eller ej. Vidare
måste beaktas — och det är inte mindre viktigt — att eleverna på fackskolans
tekniska linje kommer att ha en tämligen varierande bakgrund. Av det material
beträffande de intagna till fackskolan, som jag i det föregående omnämnt (2.3.1),
framgår att i den hittillsvarande försöksverksamheten ett betydande antal relativt
vuxna personer med omfattande praktik eller motsvarande sökt sig till den
tekniska linjen. För dessa kommer utbildningen att ge ett resultat, som enligt
min uppfattning visserligen är något annorlunda till sin karaktär men som i
allt väsentligt är åtminstone jämförbart med institutsingenjörsutbildningen. Å
andra sidan är det självfallet att de, som direkt från grundskolan gått till fackskolan
och efter avslutad fackskoleutbildning har endast ett knappt års praktik,
såsom också FU framhåller, inte kan omedelbart efter avslutad utbildning användas
i industri och näringsliv på samma sätt som de vilka har en mera omfattande
praktisk erfarenhet bakom sig. Jag kan emellertid härav och mot bakgrunden
av vad nyss anförts i fråga om den troliga utvecklingen i här berört
avseende inte dra den slutsatsen att man skulle utforma utbildningssystemet så,
att tekniskt intresserade ungdomar, som vill ha annan gymnasial utbildning än
gymnasieutbildning, ej skulle erbjudas en teknisk utbildning omedelbart efter
grundskolans slut. Sökandefrekvensen till fackskolans tekniska linje visar att i
så fall ett mycket stort antal ungdomar inte skulle få den utbildning, de otvivelaktigt
önskar sig. Resultatet skulle sannolikt bli att de i stället vände sig till
utbildningsvägar för vilka de inte har samma förutsättningar och intressen med
de många olägenheter detta skulle medföra.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla att enligt min mening långtgående jämförelser
mellan kompetensvärdet av fackskoleutbildningen och nu existerande
utbildningar bör undvikas. För dem, som söker sig till den tekniska linjen och
har föregående praktisk erfarenhet, kommer resultatet av utbildningen att leda
till en kompetens, som ger dem i stort sett samma möjligheter i arbetslivet som
den närmast motsvarande kategorin tekniskt utbildade i dag har. Jag vill i övrigt
erinra om vad jag i det föregående (2.3.2) anfört om att en befintlig teknisk
dagskolas särart i enstaka fall kan motivera skolans bibehållande tills vidare
parallellt med fackskolan.
Vissa spörsmål rörande fackskolans kompetensvärde, vilka sammanhänger med
studiernas avslutning, skall jag beröra i det följande (6.4.3).
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19GJ+
361
5. Lärotider, delningsbestämmelser m. m.
5.1 Lärotider
'' ; '' 1 ■ ; f *. •. • , ... i '' . tj » j * }
5.1.1 Gymnasieutreduingen
Med hänsyn till att utredningen om femdagarsvecka i skolorna kommer att
behandla läsårets längd (GU 9.1.2.4) tar GU endast upp frågan om längden av
det sista läsåret.
I det nuvarande gymnasiet avslutas för pojkarnas del studierna ofta samma
år de skall börja sin värnpliktstjänstgöring. På grund härav förskjutes för samtliga
elever skrivningar och examination på ett sätt som resulterar i en ofullständig
vårtermin. GU understryker att ett fullföljande av undervisningen under
ett fullt sista läsår är en avgörande betingelse för att eleverna efter tre års
gymnasiestudier skall kunna bli förberedda för övergång till högre studier.
GU har i denna fråga haft överläggningar med 1960 års värnpliktsutredning.
Vämpliktsutredningen har därvid förklarat sig beredd föreslå sådana åtgärder
att gymnasiestudierna inte för någon elev skall behöva avslutas före maj månads
utgång.
GU föreslår att i avvaktan på utredningen om femdagarsvecka i skolorna bestämmelserna
om läsårets längd i gymnasiet får samma utformning som i grundskolan.
Enligt GU:s mening bör antalet lektionstimmar per dag (GU 12.7.2.10) för
varje elev som regel inte överstiga sju. Genom dubbeltimmar bör man söka nedbringa
antalet lästa ämnen per dag.
GU anser att de schematekniska problemen skulle avsevärt underlättas och
skollokalerna kunna utnyttjas bättre, om lektionstiden generellt minskades till
40 minuter. Med hänsyn till utredningen om femdagarsvecka i skolorna anser sig
GU dock inte böra framlägga något förslag på denna punkt men förutsätter,
att nämnda utredning uppmärksammar frågan.
5.1.2 Fackskoleutredningen
FU föreslår att fackskolans läsår anpassas efter grundskolans, dvs. att det
skall omfatta 39 veckor. FU uttalar vidare att den dagliga undervisningstiden
för eleverna ej bör överstiga sju lektioner (FU s. 85 f.).
12* — Bihang till riksdagens protokoll 196h. 1 sand. Nr 171
362
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
5.1.3 Yttranden
5.1.3.1 Gymnasiet
GU:s förslag om läsårets längd, i vad gäller sista läsåret, beröres
av endast ett fåtal remissinstanser. Skolöverstyrelsen påpekar att den vinst man
kan göra genom den muntliga studentexamens avskaffande och viss senareläggning
av inryckning till militärtjänst måste bli betydande.
I fråga om samordningen mellan gymnasiestudiernas avslutning och påbörjandet
av värnpliktstjänstgöring framhåller överbefälhavaren att samordningen
vid en ökad gymnasiefrekvens kommer att bli ett problem för såväl den enskilde
som krigsmakten samt att frågan om bl. a. värnpliktstjänstgöringens början för
närvarande är under utredning. Vidare anför överbefälhavaren bl. a. följande.
Möjligheterna till senareläggning av inryckningstiden vid armén är mycket
begränsade, eftersom första tjänstgöringen är inpassad under kalenderåret bl. a.
med hänsyn till de slutövningar som äger rum på våren före åldersklassens utryckning.
Dessa slutövningar kan främst på grund av markförhållanden m. m.
under våren icke senareläggas nämnvärt och följaktligen kan ej heller inryckningstiden
förskjutas i någon större utsträckning. Däremot syns det möjligt
att läsåret utan större olägenhet skulle kunna förskjutas något för att åstadkomma
en bättre ömsesidig anpassning. Det inbördes tidsberoendet mellan gymnasieutbildning
och värnpliktsutbildning har icke närmare analyserats av GU och
inte heller har möjligheterna till en ömsesidig anpassning utretts.
1960 års vämpliktsutredning lämnar en redogörelse över nuvarande och eventuella
framtida möjligheter att samordna gymnasieavslutningen med påbörjandet
av värnpliktstjänstgöring så att detta kan ske samma år utan att tidsmässiga
ingrepp måste göras i sista läsåret och anför härvid bl. a. följande.
GU:s förslag, innebärande bl. a. omkring en månads senareläggning av gymnasiets
avslutning, medför för de gymnasieutbildade värnpliktiga, förutsatt att
läsåret avslutas samtidigt för alla elever,
med nuvarande inryckning stider, att endast de underofficersuttagna skulle
kunna inrycka — och detta icke utan friktioner — till militärtjänst samma år
som gymnasiestudierna avslutas, samt
i förhållande till av vämpliktsutredningen övervägda alternativ, att endast
underofficersuttagna värnpliktiga och vissa värnpliktiga i allmänhet samt, till
nöds, värnpliktiga F skulle kunna, om de kvantitativa förhållandena så medger,
inrycka till militärtjänst samma år som studierna avslutas.
Beträffande läsårets placering i kalenderåret anser TCO
att terminsindelningen bör utredas av skolarbetstidsutredningen. I anslutning
till möjligheterna att anordna praktik tar vidare flera remissinstanser upp frågan
om terminsindelningen. Deras synpunkter redovisas i det följande under
avsnittet 6.1.3.1 i samband med frågan om praktikens förläggning för elever i
teknisk lärokurs.
363
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
GU: s förslag att bestämmelserna angående läsårets längd
i gymnasiet skall få samma utformning som motsvarande bestämmelser för
grundskolan tillstyrkes av de flesta remissinstanser, som yttrat sig däröver.
För att vinna studietid föreslår några remissinstanser, bl. a. Sveriges förenade
studentkårer, att läsåret förlänges.
För att ur schemateknisk synpunkt kunna utnyttja varje läsdag bättre utan
att samtidigt öka gymnasisternas arbetsbörda föreslår skolöverstyrelsen att 1 e ktionstiden
minskas till 40 minuter. Skolarbetstidsutredningen framhåller
att, oavsett om lektionstiden avkortas eller ej, bör man eftersträva, att antalet
lektioner per dag och elev inte skall överstiga sju.
5.1.3.2 Fackskolan
FU: s förslag beträffande läsårets längd tillstyrkes av de remissinstanser, vilka
berört denna fråga. Skolarbetstidsutredningen anser sig kunna tills vidare tillstyrka
förslaget, dock med påpekande att detta berör frågor i dess utredningsuppdrag,
vilka utredningen ännu inte tagit ställning till. Överbefälhavaren anser
att sista läsårets avslutning måste bestämmas med hänsyn till tidpunkten för
värnpliktiga elevers inryckning till första tjänstgöring. 1960 års värnpliktsutredning
anser att fackskolans elever, som vanligtvis inte torde ha för avsikt att
bedriva fortsatta studier, inte i samma mån som de gymnasieutbildade är i
behov av att få påbörja värnpliktstjänstgöringen samma år som studierna avslutas.
5.2 Gemensamma samlingar m. m.
5.2.1 Gymnasieutredningen
GU betonar vikten av samarbete mellan alla dem som verkar inom skolan. Ett
smidigt samarbete förutsätter bl. a. att informationer kan meddelas alla som är
berörda av skolans verksamhet.
Genom GU:s förslag att avsätta särskild tid till förfogande för speciella uppgifter
(timmar till förfogande) ges tillfällen, då lärare och elever från olika undervisningsavdelningar
kan samlas till diskussioner och informationsutbyte. Härutöver
finns behov av att samtidigt kunna samla hela eller stora delar av elevkåren
(GU 9.10.1).
GU föreslår att för gymnasiet i dess helhet införes en form av samling med
benämningen gemensam samling. Tiden för denna, som inte behöver förekomma
varje dag, förutsättes vara densamma som för nuvarande morgonsamling i det
allmänna gymnasiet, dvs. 10 eller högst 15 minuter. Samlingen bör kunna förläggas
till vilken lämplig tidpunkt som helst på dagen (GU 9.10.3.1 och 9.10.3.2).
364
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
I fråga om innehållet m. m. i gemensam samling anför GU bl. a. att stor frihet
bör föreligga beträffande utformningen. Eleverna bör medverka så långt detta är
möjligt.
GU anför vidare att morgonsamling av hittills traditionell art bör kunna förekomma
i skolan. Den bör emellertid vara frivillig. Skolan bör ställa lokaler till
förfogande för dylika samlingar (GU 9.10.3.3).
5.2.2 Fackskoleutredningen
FU framhåller att behovet av gemensam samling självfallet är lika stort i
fackskolan som i andra skolformer. Frågan om morgonsamling i fackskolan måste
lösas med hänsyn till förhållandena i detta avseende i den skolenhet, i vilken
fackskolan ingår. I den mån fackskola blir samorganiserad med yrkesskola, där
samlingar av den art GU föreslagit ej förekommer, bör enligt FU:s åsikt rektor
— utöver föreskrivet antal lektioner — kunna få disponera erforderlig tid för
gemensam samling. För fristående fackskola föreslår FU, att de för gymnasiet
föreslagna bestämmelserna skall gälla (FU s. 86 ff.).
5.2.3. Yttranden
5.2.3.1 Gymnasiet
Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker flertalet GU:s förslag
att de obligatoriska morgonsamlingarna skall ersättas med en mindre ofta
återkommande samling, benämnd gemensam samling.
De åtta domkapitel som yttrat sig på denna punkt yrkar att morgonsamling
enligt nuvarande former i större eller mindre omfattning skall finnas kvar. Två
domkapitel anser att det bör föreskrivas att minst hälften av det sammanlagda
antalet gemensamma samlingar bör vara av kristen karaktär. Det framhålles i
detta sammanhang att så gott som samtliga elever tillhör svenska kyrkan och
att morgonbönerna dessutom har helt ekumenisk karaktär och inte sällan förrättas
av företrädare för andra evangeliska samfund.
Domkapitlet i Linköping framhåller bl. a. följande.
Varje skola har behov av uttryck för sin gemenskap och att denna på ett naturligt
sätt finner sin form i morgonsamlingen. Det är också ett mentalhygieniskt
behov hos växande ungdom att ställas inför livsfrågorna under ansvarsfull
ledning och erbjudas tillfällen till inre samling och meditation. Allt detta kan
den riktigt gestaltade morgonsamlingen bli ett medel till. Domkapitlet vill därför
allvarligt yrka på att morgonsamlingen bibehålies i den utsträckning schematekniska
skäl medger det.
Domkapitlet i Växjö anför:
Objektivitetskravet behöver ej åsidosättas, om skolan genom en morgonsamling
med traditionell utformning visar sin solidaritet med vår kristet och huma
-
365
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964
nistiskt präglade kulturtradition. Att eleverna vid skoldagens början får uppleva
en stund av andakt, stillhet och samling, varvid även samhörigheten med skolans
kollektiv konkretiseras, är av väsentligt värde. Gemensam morgonsamling
med möjlighet till varierande utformning, där anknytning till religiösa och etiska
frågor utgör ett naturligt inslag, bör alltfort förekomma även i gymnasieskolorna.
Med hänsyn till den djupa förankring, som kristen livssyn och kristna
värderingar har hos vårt folk, bör detta vara självfallet.
Även några kommuner har i yttrande till respektive länsstyrelser yrkat på
bibehållande av morgonsamlingar i nuvarande form.
Flertalet av de remissinstanser som begärt bibehållandet av morgonsamlingar
har dock samtidigt framhållit att befrielse från deltagande bör kunna medges
efter i stort sett nu gällande bestämmelser härom.
Tekniska läroverkens elevjörbund, som tillstyrker GU:s förslag, går dock emot
benämningen gemensam samling.
Beträffande innehållet i de gemensamma samlingarna ansluter sig bl.a
skolöverstyrelsen, TCO, SECO, Tekniska läroverkens elevförbund, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges liberala studentförbund i stort
sett helt till GU:s förslag. Från andra remissinstansers sida, bl. a. några kollegier
som yttrat sig till skolöverstyrelsen, Kristendomsläramas förening, Folkpartiets
kvinnoförbund och Högerns ungdomsförbund, vilka i och för sig tillstyrker att
morgonsamlingarna skall ersättas av gemensamma samlingar, påyrkas att även
religiösa och etiska inslag skall få förekomma vid gemensamma samlingar. Kristendomsläramas
förening anför därvid i huvudsak följande.
Religionen är en integrerande del av livet och det är ogörligt och orimligt att
ur musik, film m. m., som föreslås skola förekomma vid de gemensamma samlingarna,
utskilja och utesluta det religiösa innehållet. Det är möjligt att utforma
även religiöst präglade samlingar så att åsiktsfriheten ej kränkes. Det är också
ur den för vårt samhälle så centrala toleransens synpunkt viktigt och värdefullt
att eleverna redan i skolan vänjer sig vid att tillsammans med sina kamrater,
oberoende av sin egen personliga åsikt, kunna lyssna till anföranden, dikt, musik
som ger uttryck åt skilda livshållningar.
Några remissinstanser, bl. a. Läroverksläramas riksförbund, intar en mellanställning
och menar att etiska frågor inte bör uteslutas.
Från några remissinstansers sida framhålls nödvändigheten att centralt
utfärdade anvisningar meddelas beträffande de gemensamma samlingarnas
utformning.
Skolöverstyrelsen uttalar att i anvisningarna för denna samling värdet av
elevernas egen aktiva medverkan bör understrykas. Även andra remissinstanser
understryker önskvärdheten av ökad medverkan från elevernas sida. Sveriges
socialdemohratislca ungdomsförbund föreslår att för detta ändamål särskilda
nämnder med elev- och lärarrepresentanter inrättas. Tekniska läroverkens elevförburul
uttalar att elevkårerna bör spela en betydande roll vid utformningen.
366
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Beträffande tidslängd och tidpunkt för de gemensamma samlingarna
föreslår Tekniska läroverkens elevförbund, att nagra bestämmelser härom inte
införes. Skolorna bör själva få bestämma efter samråd med elevkårerna.
Från några remissinstansers sida har framhållits det önskvärda i att en fast
veckotid för den gemensamma samlingen fastställes.
Ingen remissinstans motsätter sig förslaget att skolan skall ställa lokaler till
förfogande för frivilliga religiösa samlingsstunder. Skolöverstyrelsen
finner förslaget värdefullt samt uttalar att elevernas önskemal i den
vägen bör på allt sätt tillgodoses. Sveriges liberala studentförbund betonar speciellt
värdet av att religiösa grupper inom skolan kan få disponera lokaler för
att hålla andakter och samlingar i egen regi.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund understryker särskilt att i anvisningar
klart skall anges att någon form av närvarokontroll inte skall fa förekomma
vid de frivilliga religiösa andaktsstunderna.
5.2.3.2. Fackskolan
Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i fråga om gemensamma samlingar
i fackskolan, hänvisar i allt väsentligt till sina yttranden över GU:s förslag.
I fråga om FU:s förslag att, då fackskola är samorganiserad med grundskolans
högstadium eller under ett övergångsskede med kommunal flickskola eller realskola,
bestämmelserna i 5 kap. 35 § skolstadgan om morgonsamling skall tilllämpas
jämväl på fackskolan är meningarna delade. Bl. a. skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och domkapitlet i Luleå tillstyrker FU:s förslag.
Andra remissinstanser, bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund och SECO, hävdar
att fackskolan oberoende av organisation helt bör följa de för gymnasiet
gällande bestämmelserna om gemensam samling. Läroverkslärarnas riksförbund
anför bl. a. följande.
De elever som kommer att gå i fackskolorna tillhör samma åldersstadium som
gymnasisterna och det är därför riktigt att ha gemensamma bestämmelser för
båda dessa elevkategorier. Man kan för övrigt räkna med att vissa av fackskolans
elever kommer att vara äldre än gymnasisterna, eftersom det förutsätts att
fackskolan i viss utsträckning skall ta emot elever som varit ute i förvärvsarbete.
Det är då orimligt att samordna bestämmelserna rörande gemensam
samling för dessa med dem som gäller för t. ex. elever i grundskolans högstadium.
5.3 Klass- och gruppstorlek
5.3.1 Gymnasieutredningen
Med utgångspunkt i antagande om en gymnasiefrekvens år 1970 av 30%,
föreslagna bestämmelser om delning av klass och om samläsning (GU 9.11.6.2—
9.11.6.4), vissa antaganden om elevernas fördelning på olika studiekurser (GU
367
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
12.7.2.2) samt antaganden om valet av språk och frivilliga ämnen har GU genomfört
beräkningar av det totala lärarbehovet och av lärarbehovet per avdelning
i årskurserna 1—3 och i årskurs 4. Tre alternativa beräkningar har utförts.
Enligt det första alternativet antages delningstalet för klass vara 30 och minimitalet
för grupp fem elever (GU 12.7.2.6). Även i alternativ 2 är delningstalet för
klass 30, men minimiantalet för grupp har höjts till åtta, varjämte fördelningen
på studiekurser och alternativ gjorts så att elevantalen i dessa — med vissa
undantag — uppgår till tal delbara med 15 (GU 12.7.2.7). I det tredje alternativet
är delningstalet för klass 30 och minimitalet för grupp åtta. Det har dock
antagits att klass någon gång får ha upp till 33 elever och att delning av klass
vid laborationer m. m. får ske först när elevantalet uppgår till 19 (GU 12.7.2.8).
Slutligen har GU utfört beräkningar enligt en variant av det tredje alternativet,
innebärande att minimitalet för grupp sättes till fem med undantag för grupper
vid anordnande av ekonomiska och tekniska alternativ, då minimitalet satts
till åtta (GU 12.7.2.9).
Resultatet av beräkningarna innebär att det totala lärarbehovet (uttryckt i
antal heltidstjänster) varierar mellan ca 7 000 (alternativ 1) och ca 6 500 (alternativ
2) samt den totala lönekostnaden mellan ca 225 milj. kr. (alternativ 1) och
ca 208 milj. kr. (alternativ 2).
GU har vidare utfört beräkningar av lärarbehovet och av lärarkostnaderna
vid olika gymnasiefrekvenser och delningstal för klass. Lärarlönekostnadema
(i milj. kr.) enligt olika delningstal och gymnasiefrekvenser (enligt alternativ 3)
framgår av följande sammanställning (GU 12.7.3 och 12.7.4).
Lärarlönekostnader (milj. kr.) vid olika gymnasiefrekvenser och delningstal
G-frekvens % | Delningstal | ||
25 | 30 | 35 | |
30 | 258 | 218 | 188 |
35 | 300 | 250 | 215 |
40 | 345 | 290 | 250 |
GU framhåller att en rad förhållanden, däribland flera av GU:s egna förslag,
kan väntas medföra att gymnasieutbildningen successivt kommer att effektiviseras
(GU 12.7.5.1). Beträffande sambandet mellan klasstorlek och undervisning
scffelctivitet uttalar GU bl. a. följande.
Det har hävdats att betydelsefullare än en generell sänkning av undervisningsavdelningarnas
storlek är att anpassa storleken så, att den i varje speciell
undervisningssituation blir den lämpligaste. Härvid blir det sålunda undervisningsavdclningar
av varierande storlek som kommer i blickpunkten. Omfattande
försök härmed pågår utomlands. Läsåret 1963/64 startar sådana försök också i
Sverige.
368
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Om man i dagens läge, i syfte att nedbringa undervisningsavdelningamas storlek,
skulle sänka delningstalet för klass, måste man erinra sig vad GU anfört om
situationen i det av utredningen föreslagna gymnasiet. I detta har man nämligen
— oavsett vilket delningstal för klass som fastställes — att räkna med betydande
variationer i undervisningsavdelningamas storlek så att elevantalet i stor
utsträckning kommer att understiga maximitalet. Sänkes delningstalet innebär
detta visserligen att »topparna kapas» men samtidigt sker genomsnittligen en
motsvarande minskning av alla undervisningsavdelningar, således även av undervisningsgrupper
som ej omfattar hel klass. Resultatet blir det starkt ökade behovet
av lärare och lokaler som belysts i GU 12.7.3.
De ekonomiska konsekvenserna härav skulle sålunda bli allvarliga. Ännu allvarligare
blir emellertid lärarsituationen. Redan nu är lärarbristen svår. För närvarande
kan man inte uttala sig om när situationen kan förbättras. Vill man
med minskat delningstal för klass ta in lika många elever i gymnasiet skulle
detta i dagens läge med nödvändighet medföra att ytterligare ett stort antal
lärare utan adekvat utbildning måste anställas. Vill man undvika detta och
ändå minska klasstorleken återstår inget annat än att minska intaget till gymnasiet.
Man står sålunda inför valet att antingen minska elevantalet i klasserna
och erbjuda färre ungdomar utbildning eller att avstå från en sådan minskning
och i stället ge fler utbildning (GU 12.7.5.2 och 12.7.5.3).
GU framhåller vidare att frågan om delningstalet för klass inte enbart berör
gymnasiet. Anser man att skäl talar för lägre delningstal i gymnasiet, måste
dessa skäl gälla också för övriga skolor på det gymnasiala åldersstadiet. GU hävdar
vidare att skäl som har minst samma tyngd kan anföras för grundskolans del.
För sin del kan GU inte finna att det med hänsyn till de resurser man i dag
förfogar över är möjligt att genomföra en sänkning av delningstalet för klass
inom hela skolväsendet (GU 12.7.5.4).
Den försöksverksamhet med undervisningsavdelningar med varierande storlek
som påbörjats läsåret 1963/64 bör enligt GU:s åsikt utbyggas och fördjupas.
För första budgetåret bör 500 000 kr. ställas till förfogande för sådan verksamhet.
Det bör uppdragas åt skolöverstyrelsen att inom ramen för detta anslag utarbeta
en detaljerad plan för arbetets bedrivande (GU 12.7.5.5).
GU föreslår följande delningsbestämmelser (GU 12.7.5.6).
1. Delningstalet för klass sättes till 30. Om vid tillämpning av detta tal för
undervisningen i visst ämne erhålles ett antal klasser med vardera 30 elever och
det överskjutande antalet elever blir 1, 2 eller 3 skall länsskolnämnden fatta
beslut, huruvida ny klass må upprättas eller sistnämnda elever skall fördelas på
redan bildade klasser. Därvid bör 32 och 33 elever placeras i samma klass endast
då lärar- och lokalsvårigheter gör detta nödvändigt.
2. Minimitalet elever för grupp bör vara fem utom vid anordnande av ekonomiska
och tekniska alternativ, då grupp skall kunna anordnas för lägst åtta
elever. På orter med flera gymnasier, där elev utan mycket stora olägenheter kan
flytta över från ett gymnasium till ett annat, bör minimitalet fem kunna höjas
till åtta.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 369
3. Delning av klass vid laborationer m. m. skall kunna ske först när elevantalet
uppgår till 19.
De totala lärarkostnadema omkring år 1970 vid 30 % gymnasiefrekvens enligt
nu framlagda förslag beräknar GU till ca 220 milj. kr. (enligt 1963 års löneläge).
Den genomsnittliga lärarkoefficienten (antal heltidstjänster per klass) har beräknats
till 1,998 för årskurserna 1—3 och till 2,465 för årskurs 4, vilket innebär
ett totalt lärarbehov av ca 6 300 respektive ca 550 heltidstjänster.
Ledamöterna Håkan Berg och Sigvard Magnusson anser att GU:s majoritet
inte i tillräcklig grad beaktat behovet av att minska undervisningsavdelningarnas
storlek och framför reservationsvis bl. a. yrkande angående undervisning i
delad klass under ytterligare några veckotimmar (GU s. 930 ff.).
5.3.2 Fackskoleutredningen
FU föreslår att delningstalet för klass sättes till 30 med möjlighet till samma
modifikationer som föreslagits av GU.
Med hänsyn till angelägenheten av att så många specialiseringar eller varianter
som möjligt skall kunna erbjudas i varje fackskola föreslår FU att elevantalet
för anordnande av undervisning i grenar, specialiseringar och tillvalsgrupper
anges till lägst fem. I ämnen där samläsning med andra fackskolor på orten kan
anordnas föreslås minimitalet bli åtta, med möjlighet för länsskolnämnd att
medge undantag.
För upprättande av linje i den tekniska fackskolan föreslår FU minimitalet
tolv elever, med möjlighet för skolstyrelse att på liknande sätt som fastställts
för grundskolan upprätta linje i samläsning med annan linje inom tekniska fackskolan
om elevantalet på respektive linje är åtta. Vidare föreslår FU, i syfte att
garantera oavbruten studiegång åt de elever som tidigare fullgjort den stipulerade
praktiken, att länsskolnämnden skall äga medge att linje inom teknisk
fackskola må anordnas vid lägre elevantal än det föreskrivna.
FU föreslår vidare att delning av klass skall få förekomma vid laborationer
m. m. om elevantalet är lägst 17 och vid undervisning i bl. a. nybörjarspråk om
elevantalet är lägst 21.
FU förklarar slutligen att pågående försök med varierande klasstorlek snabbt
kan komma att ändra förutsättningarna för de här framförda förslagen (FU
s. 88 ff.).
5.3.3 Yttranden
5.3.3.1 Gymnasiet
GU: s förslag att delningstalet för bildande av klass bestämmes
till 30 biträdes av flertalet remissinstanser, som yttrat sig härom. Skolöverstyrelsen
anför bl. a. följande.
370
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Om sänkning av delningstalet nu företoges, skulle detta medföra risk för en
strängare gallring vid inträdet till de gymnasiala skolformerna. En sådan skulle
nämligen bli följden, om inte samtidigt med en eventuell sänkning av delningstalet
antalet klasser och därmed antalet lärare skulle tillåtas stiga fullt ut i en
proportion som svarade mot minskningen av antalet elever per klass, en ökning
av antalet lärare som vid nuvarande lärarbrist ej kan genomföras. Under en
betydande övergångstid skulle därjämte tillgången på lokaler inte medge en
generellt genomförd höjning av antalet klasser i erforderlig omfattning. Om en
sänkning av delningstalet skall genomföras, måste samhället ha möjlighet att ta
de konsekvenser därav, som ligger i större lärar- och lokalbehov. Denna möjlighet
föreligger för närvarande inte.
Några remissinstanser, bl. a. länsskolnämnden i Örebro län, SACO, Läroverkslärarnas
riksförbund och stadsfullmäktige i Stockholm, säger sig med hänsyn till
rådande lärarbrist tillstyrka att delningstalet 30 tills vidare tillämpas, men att
man bör eftersträva att detta snarast sänkes. SACO och Läroverkslärarnas rilcsförbund
föreslår att principbeslut fattas om en sänkning av delningstalet till 25
och att en tidtabell fastställes för ett successivt genomförande av denna sänkning.
Sistnämnda förbund motsätter sig vidare förslaget att elevantalet i vissa
fall kan få överstiga 30.
Frågan om minimiantalet deltagare för att undervisning i enstaka
ämnen, alternativ och varianter skall få anordnas har berörts av flera
remissinstanser. Skolöverstyrelsen samt länsskolnämnderna i Hallands och Gävleborgs
län biträder GU:s förslag; skolöverstyrelsen dock med reservation för
undervisning i grekiska, vari undervisning såsom hittills anses böra få anordnas
med minst tre elever. Enahanda förslag beträffande undervisning i grekiska
framföres bl. a. av språkvetenskapliga sektionen i Uppsala och Universitetslärarförbundet.
Svenska klassikerförbundet föreslår delningstalet tre för undervisning
i vissa svårare språk, exempelvis finska, grekiska och ryska.
Flera remissinstanser, bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund samt SR anser att undervisning
även i ekonomiska eller tekniska alternativ bör få anordnas med fem elever.
Samtliga de remissinstanser, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
länsskolnämnderna i Kronobergs, Blekinge och Gävleborgs län,
SACO samt TCO, vilka berört GU:s förslag om delning av klass vid
laborationer och konstruktionsövningar, när elevantalet i klassen
överstiger 18, har avstyrkt detta och, huvudsakligen med hänvisning till
befintliga lokalers dimensionering, föreslagit att det nu tillämpade delningstalet
16 fastställes även för det nya gymnasiet. Sveriges handels gymnasiers riksförbund
yrkar att klass skall få delas vid undervisning i maskinskrivning då elevantalet
uppgår till 17. TCO och Svenska teckningslärarsällskapet anser att i
ämnet teckning delningstalet för undervisningsavdelning bör sättas till 16.
Det av GU: s ledamöter Håkan Berg och Sigvard Magnusson reservationsvis
371
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf
framförda yrkandet angående ytterligare uppdelning av undervisningsavdelningar
biträdes av bl. a. länsskolnämnden i Gotlands län, SACO och humanistiska
fakulteten i Lund.
5.3.S.2 Fackskolan
FU:s förslag till delningsbestämmelser tillstyrkes av det övervägande antalet
av de remissinstanser, som yttrat sig däröver. Skolöverstyrelsen anser att vid
undervisningen i teckning i fackskolan samma delningsbestämmelser bör gälla
som GU föreslagit för gymnasiet, dvs. delningstalet för undervisningsavdelning
skall vara 20. SACO och Läroverkslärarnas riksförbund har beträffande fackskolan
samma yrkande om sänkning av delningstalet som i fråga om gymnasiet.
TCO framhåller angelägenheten av att skolan ges ökade resurser så att elevantalet
per klass snarast kan sänkas. Folkpartiets kvinnoförbund samt Centerns
ungdomsförbund och Centerns studentförbund förordar också en minskning av
klassernas storlek.
5.4 Departementschefen
5.4.1 Lärotider
I skilda sammanhang under senare år — bl. a. i några remissyttranden över
GU:s och FU:s betänkanden — har förslag och synpunkter framförts rörande
längden av skolans läsår och dettas placering i kalenderåret. De förändringar
som bringats på tal är ofta genomgripande och reser därmed spörsmål, som är
mycket komplicerade, då de sammanhänger med en rad förhållanden i samhällslivet.
En ändring av läsåret kan vidare uppenbarligen inte genomföras för
enbart en del av skolväsendet. Frågan om skolans läsår sammanhänger också
med spörsmålet om femdagarsveckan i skolan, vilket f. n. överväges av skolararbetstidsutredningen.
Jag anser därför — liksom FU och GU — att ingen annan
ändring nu bör genomföras än att gymnasiets och fackskolans lärotider anpassas
till grundskolans och förordar sålunda att i fråga om läsårets längd, dess början,
upprop, årsavslutning, lov, planerings- och studiedagar samt friluftsdagar tills
vidare för gymnasiet och fackskolan skall gälla samma regler som för grundskolan.
Gymnasiestudiernas avslutning kan för många manliga elevers del komma
att sammanfalla med det år de skall börja sin värnpliktstjänstgöring. En förlängning
av det sista läsåret kan för vissa av dessa elever komma att innebära
olägenheter. Detta gäller emellertid inte endast gymnasieelever utan i framtiden
sannolikt också åtskilliga manliga elever i fackskolan. Vid sina överläggningar
med 1960 års värnpliktsutredning, vilken bl. a. har att överväga inryckningstidema
för de värnpliktiga, har GU funnit att de nämnda olägenheterna skulle
kunna avsevärt reduceras, om sista läsårets avslutning förlägges tidigare än vad
372
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k
för närvarande i regel är fallet. Vid den fortsatta beredningen av frågan har det
visat sig att genom en relativt begränsad förändring i fråga om undervisningens
avslutande kan uppnås en lämplig synkronisering mellan denna och inryckningstiden
för åtskilliga värnpliktiga. För vissa grupper värnpliktiga — i huvudsak
de som uttagits till underbefälsutbildning vid armén — kan emellertid sannolikt
en anpassning inte ske utan mycket radikala förändringar, t. ex. i fråga om
läsårets placering. Som jag redan konstaterat bör dylika förändringar inte övervägas
i detta sammanhang. Med hänsyn till de manliga elever, som skall påbörja
värnpliktstjänstgöring, bör undervisningen i sista årskursen i fackskolan och i
gymnasiet kunna avslutas omkring en vecka tidigare än i övriga årskurser.
I sistnämnda årskurser bör avslutning inte utan tvingande skäl förläggas senare
än den 10 juni.
Den dagliga undervisningstiden för elev i gymnasium eller fackskola bör som
regel omfatta högst sju lektioner, vari dock inte bör inräknas tid för skolpraktik,
kontorsteknik och arbetsstudier i gymnasiet samt frivillig undervisning utanför
schematid i teckning, musik, dramatik och gymnastik. Jag finner det också angeläget
att inte skoldagen splittras på alltför många ämnen. En koncentration på
ett mindre antal ämnen bör genomföras genom utnyttjande av s. k. dubbeltimmar.
Slutligen förordar jag att i avvaktan på skolarbetstidsutredningens förslag
grundskolans bestämmelser angående lektionstidens längd skall gälla för gymnasiet
och fackskolan.
5.4.2 Gemensamma samlingar m. m.
I det föregående har jag understrukit betydelsen av ett smidigt samarbete
mellan skolans befattningshavare och elever i fråga om såväl undervisningens
uppläggning som det skolsociala området i vidare mening. Elevernas aktiva
medverkan i planeringen av skolans verksamhet bör ges ökat utrymme. Detta
kräver som GU framhåller information i olika former. I vissa fall erfordras därför
att hela eller en stor del av skolans elever kan gemensamt samlas. Även av
andra skäl är en sådan samling av stort värde.
I det nuvarande tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet förekommer ingen
dylik organiserad form av gemensam samling, medan i det allmänna gymnasiet
regelbundet anordnas morgonsamlingar. Dessa senare har emellertid ett mera
begränsat syfte och synes i betydande utsträckning ha bibehållit sin traditionella
form av morgonandakt.
Liksom GU och FU finner jag det angeläget att gymnasiets och fackskolans
behov av en för hela eller en stor del av skolan gemensam samling tillgodoses.
De båda utredningarnas förslag bör sålunda i huvudsak genomföras. På några
punkter torde emellertid klarlägganden och modifikationer erfordras.
373
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
Eftersom anordningar med gemensam samling motiveras av gymnasiets och
fackskolans särskilda behov bör deras förekomst eller utformning vid en skolenhet
inte göras beroende av om i skolenheten ingår annan skola. I vissa fall kan
säkerligen också sistnämnda skolas elever med behållning delta i den gemensamma
samlingen, i andra åter innebär det — t. ex. på grund av stora åldersvariationer
— en fördel att eleverna deltar i skilda samlingar. Jag delar sålunda
den uppfattning, som framförts av bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund och
SECO, att bestämmelserna rörande gemensam samling bör vara desamma för
gymnasiet och fackskolan. De bör för övrigt så långt detta av praktiska skäl
är möjligt och lämpligt tillämpas även i yrkesskolan även om någon fixering
härav i författning tills vidare inte bör ske.
Vad GU anfört om den gemensamma samlingens innehåll ger enligt min mening
i det stora hela tillräckliga hållpunkter för den vidare utvecklingen. Några
centralt utformade detaljerade anvisningar bör tills vidare inte utfärdas. Behovet
av sadana kan bedömas med säkerhet först sedan erfarenheter föreligger.
Stor frihet bör ges skolan att inom ramen för allmänna — t. ex. i läroplanen
givna — riktlinjer utforma verksamheten. I några yttranden synes vissa uttalanden
av GU närmast ha tolkats så att enligt utredningens mening ämnen med
etisk eller religiös anknytning inte borde få beröras vid gemensam samling. För
egen del tolkar jag inte GU på detta sätt. Jag anser att i den mån samlingar
ägnas mer allmänna ämnen och frågor, som inte omedelbart berör skolans arbete
eller planerna härför, kan och bör dessa självfallet inte begränsas till vissa
ämnesområden eller generellt utesluta andra.
Av vikt är emellertid att den gemensamma samlingen varken genom sitt innehåll
eller sin utformning strider mot vad som är förenligt med vissa elevers
religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor över huvud. Vid sådant
förhållande finns anledning räkna med att befrielse från gemensam samling behöver
meddelas enbart med hänsyn till skäl av praktisk art. Det måste beaktas
att en av de gemensamma samlingarnas viktigaste uppgifter är att ge information
i för skolarbetet betydelsefulla frågor. Samlingarna måste därför förläggas
så att befrielse i möjligaste mån undvikes.
I likhet med GU anser jag att elever, för vilka religiösa spörsmål är ett både
personligt och gemensamt intresse, bör få möjlighet att inom skolan anordna
religiösa samlingsstunder av frivillig karaktär.
5.4.3 Klass- och gruppstorlek m. m.
Såsom jag i det föregående i flera sammanhang framhållit är skolväsendets
utbyggnad och expansion beroende av tillgången på lärare. Behovet av lärare
sammanhänger i hög grad med skolans omfattning men är också en funktion av
andra faktorer.
Genom att variera antalet elever per klass, den s. k. klasstorleken, kan lärar -
374
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961r
behovet vid samma totalantal elever ökas eller minskas. Avgörande betydelse
för klasstorleken har delningstalet för klass, dvs. det maximala antal elever, som
man normalt tillåter i en klass. Den sänkning av delningstalet på den obligatoriska
skolans högstadium från 35 till 30, som riksdagen 1962 i samband med
grundskolereformen fattade beslut om, medför att antalet klasser pa detta
stadium och därmed lärarbehovet blir väsentligt större än om de tidigare delningsbestämmelserna
bibehållits. I några remissyttranden har föreslagits att i
samband med gymnasie-fackskolereformen delningstalet för klass skulle sänkas
eller att en tidsplan för dylik sänkning skulle uppställas.
I denna fråga vill jag först från rent kvantitativa utgångspunkter anföra följande.
Om en sänkning av maximitalet skulle genomföras bleve följden en mycket
betydande ökning av lärarbehovet. Gymnasiets och fackskolans behov av lärare
omkring 1970 vid ett delningstal av 30 kan i runt tal uppskattas till sammantaget
10 000 lärare uttryckt i heltidstjänster jämfört med omkring 6 000 för närvarande.
En sänkning av delningstalet till 25, som från några håll framförts såsom
önskemål, skulle betyda att lärarbehovet omkring 1970 bleve ungefär 2 000
heltidstjänster större enbart för de nu nämnda skolformerna. Härtill kommer
emellertid att en dylik sänkning av delningstalet rimligtvis måste betraktas som
minst lika angelägen för grundskolans del. Enbart för högstadiets del skulle införandet
av delningstalet 25 medföra en ökning av lärarbehovet, som torde komma
att överskrida den nyssnämnda ökningen på det gymnasiala stadiet, vartill
kommer det ökade behov av klasslärare på mellanstadiet, som en minskning av
delningstalet även där från 30 till 25 skulle medföra. Med den tillgång på
lärare som vi har att räkna med för åtskilliga år framåt skulle en sänkning av
delningstalet med säkerhet innebära inte endast ett förvärrande av lärarbristen
under de närmaste åren utan därtill en permanentning av bristen för mycket
lång tid framåt. Vill man undvika en dylik situation men trots det sänka
elevantalet per klass återstår inget annat alternativ än att radikalt minska intaget
till de gymnasiala skolorna. Jag finner det uteslutet att man skulle beträda
någon av dessa vägar. Inte heller anser jag det rimligt att i dag söka
uppställa någon tidtabell för ett successivt genomförande av en sänkning av
delningstalet. Ett beslut i sådan riktning förutsätter mycket tillförlitliga
prognoser om hur behovet av och tillgången på lärare i framtiden kommer att
utveckla sig. Även om tecken tyder på att denna utveckling skall bli gynnsammare
än vad den under lång tid varit, innehåller emellertid förefintliga prognoser
så många osäkra faktorer att de inte kan tas till utgångspunkt för beslut om
att fixera en tidtabell för ändring av klasstorleken.
Men även om de materiella och personella resurserna för en sänkning av klassstorleken
skulle föreligga, finns andra synpunkter på denna fråga, som enligt
min mening är av än större vikt. Såsom FU och GU framhåller kan helt nya
perspektiv öppna sig på frågan i vilka former en eventuellt ökad tillgång på
lärare skall utnyttjas. Jag vill erinra om vad jag i grundskolepropositionen
1962: 54, där en sänkning från 35 till 30 elever per klass i grundskolans årskurs
4—9 föreslogs, anfört härom (s. 290 f.):
375
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
Skulle framdeles vara personella, materiella och ekonomiska resurser anses
medge åtgärder av liknande storleksordning som den nu föreslagna, syftande till
en ytterligare höjning av den pedagogiska effektiviteten, är det möjligt men
enligt min mening ingalunda säkert, att man då bör fortsätta på samma väg som
den nu använda, dvs. generell minskning av elevantalet i tämligen statiska klassformationer.
Pedagogisk utveckling och forskning kan vid en senare tidpunkt
ha givit helt andra möjligheter och anvisningar för bedömningen av dessa frågor.
Detta antydes ganska klart av vissa i utlandet pågående försök och av redan
nu föreliggande forskningsresultat, hur blygsamma dessa än är. Det bör ankomma
pa alla för var skolas utveckling ansvariga och intresserade att nogsamt och
fördomsfritt ge akt på och själva söka bidra med uppslag, som kan leda skolans
arbete in på ännu effektivare vägar än de hittills vanliga.
Försöksverksamhet med varierande klasstorlek och lagundervisning har sedermera
igångsatts vid ett antal skolor under ledning av en av skolöverstyrelsen tillsatt
arbetsgrupp, den s. k. Trumpkommittén. Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1965/66 med hänvisning till bl. a. GU:s förslag i
detta hänseende begärt medel för fortsatt och utökad försöksverksamhet. Jag
har för avsikt att aterkomma härtill i min anmälan av anslagsbehoven för
budgetaret 1965/66 men vill redan här framhålla att dessa försök enligt min
mening utgör ett av de väsentligaste inom det pedagogiska utvecklingsarbetet.
Med hänvisning till vad jag här anfört förordar jag att delningstalet för
klass i gymnasiet och fackskolan sättes till 30. Härvid förutsättes självfallet att
elever i samma årskurs, vilka har i stort sett samma studieprogram, så långt
möjligt föres till samma klass. Vidare bör antalet elever i en klass kunna något
överstiga 30 om länsskolnämnden medger sådant undantag. En dylik undantagsregel
är nödvändig för att skapa erforderlig smidighet i systemet och existerar
för övrigt redan nu.
Behovet av lärare beror emellertid också på den s. k. lärartätheten, dvs. det
genomsnittliga antal lärare uttryckt i heltidstjänster, som erfordras för undervisning
av en klass. Lärartätheten är en funktion av skolans differentiering och
de villkor som uppställes för att olika studiealtemativ skall få komma till stånd.
De förslag FU och GU framlagt om att en klass skall jå delas i två grupper
vid Iaborationer, konstruktionsövningar, i nybörjarspråk m.m. är väl avvägda
och har av mig i det föregående redan i huvudsak förordats. Någon väsentlig
besparing genom minskning av antalet Iaborationer m. m. kan inte ske utan att
detta skulle menligt inverka på undervisningen. De villkor för uppdelning i
grupper, som de båda utredningarna uppställer i fråga om elevantal, avviker
något från varandra. FU:s förslag, som närmast ansluter sig till nu gällande bestämmelser,
har tillstyrkts av flertalet remissinstanser medan GU:s förslag på
vissa punkter kritiserats. Jag finner för egen del FU:s förslag vara det lämpligaste.
Klass i gymnasiet eller fackskolan bör sålunda i enlighet med vad jag i
det föregående förordat få delas i två grupper i huvudsak i enlighet med GU:s
och FU:s förslag till timplaner. Vidare förordar jag att sådan delning får ske
376
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19 6 It
dels
vid laboratorier o. dyl. samt vid studieteknisk träning om elevantalet i klassen
är lägst 17, dels i nybörjarspråk om elevantalet i klassen är lägst 21. I detta
sammanhang vill jag också i enlighet med GU:s förslag förorda att klass får
uppdelas i två grupper om antalet elever i klassen uppgår till lägst 21 vid undervisning
i teckning i årskurserna 1 och 2 i gymnasiet.
Även beträffande minimitalen jör upprättande av grupp föreligger vissa skiljaktigheter
i GU:s och FU:s förslag. För egen del anser jag inte några väsentliga
olikheter i detta hänseende mellan gymnasiet och fackskolan motiverade. Jag
finner vidare att en viss skärpning utan olägenhet kan ske av de villkor de
båda utredningarna föreslagit. Jag förordar att undervisning inom linje, gren,
variant och enskilt ämne skall få komma till stånd om elevantalet vid dylik
undervisning är lägst åtta. Hel- och halvklassisk variant bör dock kunna upprättas
om elevantalet är lägst fem, medan för gren inom teknisk fackskola bör
erfordras minst tolv elever oberoende av om samläsning organiseras med annan
gren eller ej. Dessa villkor innebär i hög grad en förenkling och ett förenhetligande
av FU:s och GU:s förslag, vilket enligt min mening uppväger att de senare
på några punkter är generösare.
Behovet av lärare påverkas också av i vilken utsträckning man medger att
de olika studiealtemativen finns organiserade även vid mindre skolenheter. Fn
stark spridning av alla alternativ kan också — särskilt när det gäller de olika
tekniska grenarna — kraftigt öka anspråken på resurser i fråga om lokaler och
utrustning. Dessa blir därtill inte sällan dåligt utnyttjade, emedan vissa alternativ
på grund av variationer i elevunderlaget kommer att uppträda endast sporadiskt.
Det är sålunda uppenbart att även om riktpunkten för utbildningsplaneringen
bör vara att alla utbildningsvägar sprides så långt som möjligt blir det,
såsom jag betonat i det föregående (2.3.2), med hänsyn till personella och materiella
resurser nödvändigt med en viss restriktivitet. Detta förutsätter en central
planering och centrala beslut beträffande upprättandet av linjer och grenar.
Jag förordar därför att gymnasiets och fackskolans organisation på de
skilda orterna fastställes centralt genom beslut i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.
Jag vill emellertid särskilt understryka, att om en elev önskar utbildning
inom en linje, gren eller variant som inte kan erbjudas på hans/hennes
gymnasie-fackskoleort, bör eleven ha rätt att i enlighet med GU:s förslag övergå
till den närmaste skola som ger sådan utbildning.
De regler och riktlinjer beträffande villkor för upprättandet av olika grupper
liksom för planeringen av gymnasiernas och fackskolomas organisation, som jag
här förordat, medför inte oväsentliga besparingar i fråga om såväl lärar- som
andra resurser, vilka — det vill jag bestämt framhålla — kan genomföras utan
olägenhet för den föreslagna skolorganisationen och dess elever. I jämförelse med
en helt fri tillämpning av de förslag GU och FU var för sig förordat torde lärarbesparingen
kunna uppskattas till i runt tal 500 heltidstjänster omkring 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
377
6. Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m.
6.1 Intagning, övergång, praktik
6.1.1 Gymnasieutredningen
6.1.1.1 Intagning (GU 13.2.1 och 13.2.2)
Med utgångspunkt från sin helhetssyn på det gymnasiala skolsystemet finner
GU det angeläget att intagningen så långt möjligt sker efter enhetliga grunder
inom hela detta skolsystem. Behörighetsvillkoren för tillträde till gymnasium och
fackskola bör utformas så, att eleverna på samtliga linjer i grundskolan utan
alltför stora svårigheter skall kunna fortsätta i båda skolformerna. Med hänsyn
till studievägarnas utformning inom de olika skolformerna blir det dock nödvändigt
att uppställa vissa speciella behörighetskrav, som kan avse förutbildning
eller betygsnivå i enskilda ämnen. Dessa behörighetskrav behöver dock inte
ovillkorligen knytas till bestämda linjer i grundskolan (GU 13.2.1.2).
GU diskuterar vidare frågan, huruvida bestämda krav på kvalificerade betyg
bör uppställas för behörighet att vinna inträde i gymnasiet. Utredningen konstaterar
dock att föreliggande förhållanden inte motiverar en betygsspärr, dvs. en
undre betygsgräns för tillträde till gymnasium (GU 13.2.1.2).
GU erinrar om att föredragande departementschefen i propositionen 1962: 54
angående reformering av den obligatoriska skolan bl. a. förutsatte, att GU i sitt
arbete skulle beakta 1957 års skolberednings förslag att elever med begränsade
kunskaper i främmande språk men med god teknisk eller naturvetenskaplig begåvning
under vissa förutsättningar skulle kunna vinna inträde i gymnasiet.
GU föreslår följande behörighetskrav för gymnasiestudier (GU 13.2.1.3).
För tillträde till gymnasiet bör av alla elever krävas att de i grundskolans årskurs
9 läst svenska, matematik, kristendomskunskap (med undantag givetvis för
dem som varit befriade), samhällskunskap, historia, geografi, biologi, kemi och
engelska (särskild kurs) på någon av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s eller sedermera
kompletterat angivna ämnen enligt fordringarna för dessa linjer.
Härutöver bör följande behörighetsvillkor uppställas för elev, som väljer
humanistisk-samhällsvetenskaplig eller ekonomisk studiekurs.
a) matematik (särskild kurs) jämte tyska eller franska (3-årig lärogång), eller
b) matematik (särskild kurs) jämte tyska eller franska (2-årig lärogång eller
mindre kurs) med betyg över 3, eller
c) matematik (allmän kurs) jämte tyska eller franska (3-årig lärogång) med
medelbetyg över 3 i engelska och tyska alternativt engelska och franska.
Naturvetenslcaplig eller teknisk studiekurs: matematik (särskild kurs), fysik
samt
a) tyska eller franska (3-årig lärogång), eller
b) tyska eller franska (2-årig lärogång eller mindre kurs) med betyg över 3,
eller
378 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19 6 U
c) intet av villkoren a) och b) uppfyllt men medelbetyg över 3 i matematik,
fysik och kemi.
GU framhåller att dessa behörighetskrav innebär att elever från linjerna 9g,
9h, 9t, 9m och 9s har möjlighet att få behörighet utan kompletteringar. Elever
från övriga linjer måste däremot komplettera så att de uppfyller något av de
nyss angivna behörighetsvillkoren för den studiekurs i gymnasiet de önskar välja.
Urvalet bland behöriga sökande bör grundas på betyget från grundskolan. GU
föreslår att därvid alla ämnen i grundskolan tillmätes lika vikt och att sökandena
rangordnas efter medelbetyget. Denna metod anser GU dels vara ett sätt
att befrämja ett ökat hänsynstagande till allsidigheten i grundskolans mål, dels
vara erfarenhetsmässigt grundad, då det i olika undersökningar visat sig att
betygssumman eller medelbetyget som regel uppvisar den bästa prognosen för
studieframgång. I fråga om gymnastik föreslår GU en modifikation, som innebär
att lägre betyg än medelbetyget ej medräknas.
GU framhåller vidare att det är angeläget att som kompletterande hjälpmedel
utarbetas särskilda prov. Dessas värde för intagningen till gymnasiet bör ytterligare
undersökas. Utredningen föreslår att det bör ankomma på skolöverstyrelsen
att föranstalta om lämpliga åtgärder för införande av dessa prov (GU
13.2.2.2).
GU föreslår även en samordning av intagningen till gymnasium, fackskola samt,
då så befinns lämpligt, yrkesskola. Intagningen bör beslutas av en särskild av länsskolnämnden
utsedd intagningsnämnd, som skall vara gemensam för alla berörda
skolor i gymnasieregionen (GU 13.2.2.1 och 13.2.2.3).
Beträffande intagningen till det nya gymnasiet erfordras övergångsvis särskilda
anordningar konstaterar GU (GU 19.3.1). Under en lång tid framåt kommer
elever från olika skolformer att söka till gymnasiet. Vidare måste man räkna
med att i varje fall under en tid framåt antalet intagningsplatser inte kommer
att motsvara antalet inträdessökande. GU förordar därför att en kvotering sker
av antalet intagningsplatser i proportion till antalet sökande från underliggande
skolformer. Närmare anvisningar härom föreslås bli utfärdade av skolöverstyrelsen
(GU 19.3.1.1).
6.1.1.2 Övergång mellan gymnasium och fackskola (GU 13.2.3)
GU bedömer det som sannolikt att övergång från fackskola till gymnasium
(GU 13.2.3.1) kommer att bli vanligast efter avslutade fackskolestudier. Övergång
från årskurs 2 i social och ekonomisk fackskola till årskurs 2 i gymnasiet
torde enligt GU:s uppfattning vara det alternativ som lättast låter sig realisera,
ehuru vissa kompletteringar kan komma att krävas. En övergång från årskurs 2
i teknisk fackskola till exempelvis årskurs 2 i gymnasiets tekniska lärokurs
skulle — om fackskoleeleven haft ett års praktik mellan första och andra års
-
379
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
kurserna i fackskolan — betyda en sammanlagd studietid av sex år till gymnasieingenjörskompetensen.
GU håller före att i så fall vuxenutbildning torde bli
cn mer lockande väg. Vissa möjligheter torde dock finnas för övergång till årskurs
3 i gymnasiets tekniska lärokurs.
Vid övergång från årskurs 1 i fackskolan til! första årskursen i gymnasiet bör
behörigheten i vanlig ordning prövas av intagningsnämnden, som avgör om
intagningsprövning är påkallad eller om studieresultaten i fackskolan är så goda
att direkt övergång kan medges. Detta förfaringssätt bör enligt GU:s uppfattning
tillämpas för att inte fackskolan skall få karaktären av genomgångs- eller
kompletteringsinstitut och för att man inte på en omväg skapar en inte önskvärd
form av förlängd gymnasieutbildning. Huvudlinjen bör enligt GU vara
att den som valt fackskola fullföljer studierna där.
Övergång från gymnasium till fackskola (GU 13.2.3.2) torde enligt GU:s uppfattning
bli vanligast efter årskurs 1 i gymnasiet. Som regel torde i så fall övergång
kunna ske till årskurs 2 i fackskolan även om man därvid i vissa fall synes
böra kräva kompletteringar.
GU konstaterar att generellt sett goda möjligheter kan beräknas komma att
föreligga att växla studieväg mellan gymnasium och fackskola även om man
får räkna med vissa kompletteringar i båda övergångsriktningama. Denna form
av växling av studieväg som övergången innebär bör enligt GU:s uppfattning
betraktas pa samma positiva sätt som elevernas växling av studieväg exempelvis
inom gymnasiet. Skolan bör hjälpa eleverna och ej genom formella krav
hindra eller försvåra anpassningen till det studieprogram som är lämpligast för
eleven. Härav följer att några fixerade intagningsbestämmelser ej bör uppställas.
Det bör i stället ankomma på vederbörande skolledare att avgöra om sådan
övergång kan ske. I vissa fall bör intagningsnämnden pröva övergången från
årskurs 1 i den ena skolan till samma årskurs i den andra. Medför övergången
att cn ny klass maste inrättas bör det, i den mån det är fråga om annan årskurs
än den första, ankomma på skolöverstyrelsen att besluta härom (GU 13.2.3.3).
6.1.1.3 Praktik
Beträffande praktik inom ekonomisk lärokurs (GU 8.3.6) konstaterar GU att
det varken i det 2-åriga handelsgymnasiet eller i det nuvarande provisoriska
3-åriga handelsgymnasiet uppställes krav på praktik. I samband med remissen
över GU:s förslag till kursplan för det provisoriska 3-åriga handelsgymnasiet
ställde sig samtliga remissinstanser avvisande till obligatorisk förpraktik. Några
remissorgan förordade obligatorisk praktik under studietiden medan övriga avstyrkte
sådan praktik eller cj yttrade sig på denna punkt. Som motiv för avstyrkandet
anfördes bl. a. att praktiken erfarenhetsmässigt sett inte hade någon
större betydelse för studieresultaten, att obligatorisk praktik skulle förlänga
studietiden samt att det vore tveksamt om erforderligt antal praktikplatser
kunde anskaffas.
380
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
GU anser sig inte böra föreslå att obligatorisk praktik införes på ekonomisk
lärokurs men förordar att skolorna — eventuellt med ledning av anvisningar
från skolöverstyrelsen — bör verka för att eleverna frivilligt skaffar sig praktik
under studietiden. För att ge eleverna vissa praktiska färdigheter i kontorsarbete
föreslår GU att under årskurs 1 (eller annan årskurs enligt skolöverstyrelsens
bestämmande) anordnas en obligatorisk kurs i kontorsteknik omfattande
20 timmar. Härtill kommer de praktiska moment som ingår i ämnet praktiskt
sekreterararbete inom ekonomisk-språkligt alternativ (GU 8.3.6.5 och 9.6.4).
I fråga om praktik inom teknisk lärokurs (GU 8.4.6) erinrar GU till en början
om att vid tekniskt gymnasium enligt gällande bestämmelser krävs dels minst
två månaders praktik för inträde, dels för uppflyttning i sista årskursen så lång
praktik att den tillsammans med förpraktiken uppgår till minst sex månader.
Dispens kan medges av den centrala skolmyndigheten.
GU anser praktik nödvändig och framhåller att en rätt upplagd praktik effektiviserar
undervisningen och gör den mer realistisk. Praktiken medför vidare
tidsvinster för undervisningen i de tekniska ämnena samt förkortar anpassningstiden
i näringslivet efter studiernas slut (GU 8.4.6.4).
I fråga om praktikens förläggning under studietiden framhåller GU att industrins
fyraveckorssemester kan komma att göra det svårt att under sommartid
medhinna mer än sex veckors praktik. Olika förslag att kompensera dessa
olägenheter har framförts. Bl. a. har ifrågasatts att frångå det traditionella läsåret
eller att förlägga praktik till skoltid. Ett annat uppslag i detta hänseende
är anordnande av växelutbildning, innebärande att vissa praktikperioder under
skolans ledning inlägges i studietiden och växlar med den teoretiska utbildningen.
GU avvisar dessa uppslag med undantag för växelutbildning, om vilken
GU uttalar att skolöverstyrelsen bör följa pågående försök med uppmärksamhet
och stimulera till vidgad försöksverksamhet på området (GU 8.4.6.5).
GU föreslår att krav på förpraktik (GU 8.4.6.5) ej längre skall uppställas.
GU framhåller bl. a. att företrädare för näringslivet gjort uttalanden för
slopandet av förpraktiken. Enligt GU:s mening bör det begränsade antalet praktikplatser
inom industrin i första hand reserveras för dem som redan är elever
vid tekniska läroanstalter.
Krav har framförts på att den obligatoriska praktikens längd (GU S.4.6.6)
borde ökas. GU finner att en förlängning skulle medföra att den totala studietiden
måste ökas utöver redan föreslagen förlängning med ett år. GU finner detta
inte möjligt utan har i stället valt att behålla ungefär samma praktiktid som
för närvarande men genom olika åtgärder sökt effektivisera densamma.
GU:s förslag till praktikens utformning (GU 8.4.6.7) innefattar dels av läroplanen
reglerad praktik i skolverkstad, vars främsta syfte bör vara att medverka
till att eleven lär känna arbetsoperationer, tillverkningsmoment, tillhörande utrustning
och operationsföljd under olika betingelser in. m., dels i viss omfattning
styrd industripraktik med främsta syfte att vara miljöpraktik.
381
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Skolpraktiken skall enligt GU:s förslag vara förlagd dels till terminstid de två
första åren samt omfatta två veckotimmar, koncentrerade till fyra timmar
varannan vecka, dels till fyra veckor på sommaren efter årskurs 1 (GU 9.5.7.1
och 9.5.7.2). GU räknar med att praktiken som regel skall kunna förläggas till
kommunala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor.
Miljöpraktiken föreslås bli förlagd till somrarna efter årskurserna 2 och 3 och
omfatta sammanlagt minst tolv veckor. Under denna tid skall praktikanten utföra
olika arbetsuppgifter, för vilka han vid höstterminens början skall lämna en
skriftlig redogörelse. Redogörelsen skall granskas av vederbörande facklärare.
För att praktiken skall få avsedd verkan bör vidare någon eller några av skolans
befattningshavare få till uppgift att speciellt följa den. De lärare som utses att
övervaka praktikfrågorna och praktikanterna bör även samarbeta med arbetsförmedling
och länsarbetsnämnd. GU diskuterar även anskaffningen av praktikantplatser
samt praktikanternas anställningsförhållanden (GU 9.5.7.3—
9.5.7.8).
6.1.2 Fackskoleutredningen
6.1.2.1 Intagning
I direktiven för FU erinras om att skolberedningen bl. a. uttalat att fackskolan
borde vända sig till såväl elever som direkt ville fortsätta sin utbildning
efter grundskolan som till äldre elever, vilka efter flera års yrkesarbete önskar
skaffa sig vidgad teoretisk utbildning. I direktiven uttalades vidare att man
under en ganska avsevärd övergångstid borde räkna med en tämligen varierande
skolunderbyggnad hos de blivande eleverna och att det därför var önskvärt att
undvika en alltför strikt utformning av villkoren för inträde i skilda fackskolor
(FU s. 130 ff.).
Enligt FU:s mening bör fackskolorna stå öppna för elever med tämligen
varierande förutbildning. Det bör vara möjligt att vinna inträde i de olika fackskolorna
för elever från samtliga linjer i grundskolan. För elever från grundskolans
praktiska linjer blir det dock nödvändigt att i viss omfattning komplettera
vissa ämnen före inträdet i fackskola. Elever från övriga linjer på grundskolan
bör i princip kunna gå vidare till vilken fackskola som helst.
Liksom GU avvisar FU tanken på att uppställa krav på viss lägsta poängsumma
för intagning i fackskola. Enligt FU bör tillfredsställande resultat av
intagningen kunna uppnås genom en väl uppbyggd yrkesvägledning och studierådgivning.
Beträffande de speciella behörighetskraven för fackskolestudier anför FU följande
(FU s. 132 f.).
För tillträde till fackskola bör av alla inträdessökande krävas kunskaper motsvarande
vad som fordras i grundskolans årskurs 9 i ämnena svenska, samhälls
-
382
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
kunskap, geografi, biologi och engelska, vilka ämnen förekommer eller genom
tillval (engelska) kan förekomma på samtliga linjer i årskurs 9. Härutöver bör
kunskaper motsvarande kursfordringarna i årskurs 9 krävas i nedanstående
ämnen av elever som väljer
social fackskola, språklig specialisering, tyska eller franska,
social fackskola, naturvetenskaplig specialisering, matematik, fysik och kemi,
ekonomisk fackskola, matematik eller handelsräkning,
teknisk fackskola, matematik (särskild kurs), fysik, kemi och teckning (alternativt
yrkesritning).
FU anser att sådana elever som efter genomgången grundskola fortsatt sin
utbildning i annan skolform än gymnasium och fackskola eller gått direkt ut i
arbetslivet bör beredas möjlighet att genomgå fackskola. De bör kunna intas
även om de inte uppfyller de formella inträdeskraven. Av tillgängliga platser bör
tills vidare intill dess erfarenheter av anordningen vunnits ca 25% reserveras
för elever som kan redovisa minst tre års väl vitsordad, för den åsyftade utbildningen
lämplig praktik eller slutfört minst 2-åriga kurser vid vissa avdelningar
inom yrkesskolan. Även kortare skolmässig utbildning föreslås få tillgodoräknas
i kombination med praktik. FU har i fråga om kvoteringen funnit starka skäl
tala för enhetliga regler för de tre fackskolorna. Andelen av för äldre elever
reserverade platser bör dock variera mellan de olika fackskolorna. Pa denna
punkt är FU dock ej enhällig utan en reservant föreslår att kvoteringen tills
vidare inte införes i den sociala fackskolan, enär en sådan kvotering främst
under ett övergångsskede skulle inverka oförmånligt på rekryteringen till folkhögskolans
längre kurser (FU s. 741 ff.).
I fråga om urvalet bland behöriga sökande (FU s. 133 f.) uttalar FU att man
vid urvalet och fördelningen bör ta hänsyn till samtliga utbildningsvägar efter
grundskolan. FU delar vidare GU:s uppfattning att gemensam intagning bör
komma till stånd av elever till gymnasium, fackskola och helst även till vissa
avdelningar av yrkesskolan. Intagningen bör grundas på för varje elev framräknat
medelbetyg, som omfattar alla läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen,
varvid alla ämnen ges lika vikt. Om urval måste ske mellan flera poängmässigt
likställda sökande bör en helhetsbedömning tillämpas, varvid skälig hänsyn även
bör tas till föregående praktik.
Bestämmelserna om intagning föreslås tillämpade fr. o. m. den intagning som
sker vid slutet av det läsår, då huvuddelen av kommunerna inom en fackskolas
elevområde första gången tillämpat grundskolans läroplaner i årskurs 9. Under
övergångstiden (FU s. 134 f.) fram till nämnda tidpunkt och för sökande från
äldre skolformer föreslår FU vissa bestämmelser, omfattande såväl allmänna
som speciella behörighetskrav. FU förutsätter att skolöverstyrelsen får i uppdrag
att dels utfärda bestämmelser om evalvering av betyg, dels utforma intagningsbestämmelser
för elever med enbart folkskola.
383
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
Beträffande den lokala intagningen (FU s. 135 f.) framhåller FU att det bör
ankomma på skolöverstyrelsen att utfärda närmare anvisningar för intagning
liksom komplettering till bestämmelserna i skolstadgan.
Intagningen bör verkställas av en särskild intagningsnämnd gemensam för
samtliga berörda skolor. I intagningsnämnden, som bör utses av länsskolnämnden,
bör ingå representanter för berörda skolformer samt representant för skolstyrelsen.
FU framhåller att förslaget till intagningsbestämmelser medför att elever som
genomgått arskurs 9 pa vissa linjer maste komplettera grundskolebetygen för
inträde i fackskola. FU lämnar en redogörelse för vilka kompletteringar som
enligt FU:s uppfattning krävs (FU s. 155).
FU anser vidare att stöd bör ges åt sådana elever som efter yrkesskolutbildning
önskar bli intagna i fackskola eller gymnasium. För denna elevkategori kan
kompletteringsprövningar under sommaren bli erforderliga men i åtskilliga fall
bör kompletteringsundervisningen kunna ske under terminen efter en preliminär
intagning vid höstterminens början. För FU:s förslag till stödåtgärder, som i det
hela sammanfaller med stöd för andra kategorier elever, lämnas en redogörelse i
det följande i anslutning till FU:s förslag om övergång mellan fackskola och
gymnasium (FU s. 156).
Enligt sina direktiv har FU även övervägt upprättandet av preparandkurser
för inträde i fackskola (s. 157 ff.). Enligt FU maste en geografisk spridning av
möjligheterna till sådana kompletteringsstudier vara önskvärd och lämplig. Härvid
bör främst folkhögskolans möjligheter beaktas. Är det fråga om kompletteling
i ett enstaka ämne anses fragan enklast kunna lösas genom att studierna
administrativt samordnas med den stödundervisning vid fackskolan som FU i
annat sammanhang föreslår. En förutsättning för sådan samordning är dock att
undervisningen med hänsyn till den kompletterandes förvärvsarbete — meddelas
på kvällstid.
FU konstaterar vidare att kompletteringsstudierna i allmänhet avser studier
enligt fordringarna i årskurs 9 i grundskolan och vanligen torde komma att avslutas
med prövningar enligt G kap. 22—23 §§ i skolstadgan. FU anser därför att
kompletteringsstudierna i första hand bör förläggas till grundskolorna och utbyggas
så att de kan tillgodose de behov av kompletteringar, som kan väntas
uppkomma för inträdessökande till ett flertal andra skolor och utbildningsanstalter.
Enligt FU är sådana kompletteringar inte att hänföra till yrkesutbildningens
område. FU föreslår att grundskolan efter vissa generella regler får en
viss tilldelning av handlcdartimmar. Eleverna föreslås i första hand få svara för
kostnaderna för studiematerial. EU ifrågasätter dock om inte någon form av
ersättning för studiebrev m.m. kunde utgå till elever som fullgjort kompletteringsstudierna
och uppvisar tillfredsställande resultat vid fyllnadsprövningarna.
Enligt FU:s uppfattning bör det därvid närmast bli fråga om bidrag från kommunernas
sida.
384 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
FU föreslår slutligen att avgifter för fyllnadsprövningar i grundskolan borttages.
6.1.2.2 Övergång mellan fackskola och gymnasium m.m.
FU erinrar om att i direktiven angivits att skolformerna ovanför grundskolan
borde betraktas i ett sammanhang och att det därför är av stor vikt att man
vid uppbyggnaden av fackskoleorganisationen undviker sådana negativa verkningar
som kännetecknade det tidigare parallellskolesystemet. I enlighet med
sin allmänna grundsyn på det gymnasiala skolsystemet har FU sökt uppna att
övergång från en skolform till en annan inom skolsystemet inte onödigtvis försvåras.
Beslut om dylik övergång bör fattas i vanlig ordning av vederbörande
intagningsnämnd, som därvid bör avgöra, huruvida inträdesprövning erfordras
eller om direkt övergång bör medges. Stor återhållsamhet bör tillämpas beträffande
inträdesprövningar. I de fall då inträdesprövning likväl anses nödvändig
rekommenderar FU att prövningen anordnas pa sa sätt att den prövande under
en till två veckor får följa den ordinarie undervisningen i den klass till vilken
han söker (FU s. 152 f.).
Övergång från fackskola till gymnasium (s. 153 f.) bör enligt FU:s uppfattning
normalt ske från årskurs 2 i fackskolan till andra årskursen i gymnasiet. Kompletteringsstudierna
anses i dessa fall inte bli omfattande och bör kunna genomföras
under en sommarferie.
FU ställer sig tveksam till att underlätta en övergång från årskurs 1 i fackskolan
till årskurs 1 i gymnasiet. Om elev skulle övergå till gymnasiet från årskurs
1 i fackskolan och efter något år på gymnasiet avbryta studierna, kommer
eleven inte att ha någon avslutad utbildning efter grundskolan. Huvudregeln
bör därför enligt FU:s mening vara att fackskoleutbildningen skall fullföljas och
att övergång från årskurs 1 i fackskolan bör medges endast i begränsad utsträckning.
Vidare anser FU att vissa andra möjligheter för övergångar från fackskola till
gymnasium skall kunna förekomma, nämligen från arskurs 1 i fackskolan till
årskurs 2 i gymnasiet samt från årskurs 2 i fackskolan till arskurs 3 i gymnasiet.
Övergång från gymnasium till fackskola (FU s. 154 f.) bedömer FU normalt
komma att ske från dels årskurs 1 i gymnasiet till årskurs 1 eller 2 i fackskolan,
dels från årskurs 2 i gymnasiet till motsvarande årskurs i fackskolan. Den senare
övergången anses dock bli mindre vanlig.
FU framhåller att övergång till årskurs 2 i fackskolan som regel bör medges
för de elever som önskar bedriva studier i den mot studievägen i gymnasiet närmast
svarande fackskolan. För den tekniska sektorn anses dock en sadan övergång
knappast kunna bli aktuell, da de tekniska ämnena redan i första årskursen
i fackskolan är av relativt stor omfattning. Omfattande kompletteringar skulle i
så fall få ske.
I fråga om övergång mellan olika fackskolor uttalar FU att det bör ankomma
385
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
på rektor och klasskonferens att göra de pedagogiska bedömningar som blir
aktuella, när elev önskar övergå till annan specialisering, linje eller skola (FU
s. 155).
I anslutning till fragan om övergång från och till fackskola och övergång mellan
olika fackskolor tar FU upp fragan om eventuella stödåtgärder i studierna
för olika kategorier av elever (FU s. 156). Enligt FU:s uppfattning kan följande
elevkategorier behöva hjälp från skolans sida i form av stödundervisning, nämligen
elever som i enstaka ämnen inte uppnått tillfredsställande resultat men i
övrigt bedöms äga förutsättningar att fullfölja studierna i fackskolan, elever som
önskar övergå från en linje eller specialisering till annan, elever som önskar
inträde i årskurs 2 av fackskolan samt elever inom yrkesutbildningen som önskar
övergå till fackskole- eller gymnasiestudier. FU:s förslag innebär att skolöverstyrelsen
bör få i uppdrag att vidta sådana åtgärder att erforderligt studiematerial
i form av korrespondensmaterial m. m. tillhandaliålles samt att eleverna därjämte
får en viss handledning från skolans sida. Efterhand som erfarenheter vinnes
bör en mer generell tilldelning av timmar för lärarhandledning meddelas
skolorna. Stödundervisningen bör vidare kunna bedrivas både under löpande
termin och under sommaren.
6.1.2.3 Praktik
FU framhåller att skillnaden i karaktär mellan de tre fackskolorna medför
skillnader i fråga om bedömningen av krav på praktik i vederbörande fackskola
(EU s. 136 ff.).
Praktisk erfarenhet före inträdet i skolan är enligt FU:s uppfattning av stort
värde för såväl skolans verksamhet som den enskilde eleven vid hans vistelse i
skolan. EU vill dock inte uppställa krav på förpraktik. Inte heller anser FU en
värdering i poängmässig form av föregående praktik lämplig. Som redan nämnts
(jfr 6.1.2.1) föreslår emellertid FU dels att för sökande med omfattande praktik
och/eller yrkesskolutbildning skall reserveras en viss kvot av intagningsplatsema,
dels att hänsyn skall tas även till mindre omfattande praktik då val
måste träffas mellan sökande med samma intagningspoäng. I dessa situationer
bör intagningsnämnden söka göra en helhetsbedömning av de sökandes möjligheter
att tillgodogöra sig utbildningen.
FU har vidare funnit att för inträdessökande inom den s. k. kvoten inte bör
uppställas några fixerade fordringar för inträde. Enligt FU bör det räcka att
ange att — förutom föreskrifter om den praktiska erfarenheten respektive den
skolmässiga yrkesutbildningen — sökanden skall ha sådana insikter och färdigheter
i övrigt, att han kan förväntas ha förmåga att väl följa utbildningen i fackskolan.
Med hänsyn till att denna anordning är en nyhet i svenskt skolväsen
föreslår FU att anordningen försöksvis tillämpas under de första åren av skolformens
verksamhet, varefter erforderliga justeringar bör företagas på grundval
av vunna erfarenheter (FU s. 138 ff.).
13 — Biliang till riksdagens ■protokoll 1061. 1 samt. Nr 171
386 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064
FU anser inte att krav på praktik över huvud taget skall uppställas beträffande
social och ekonomisk fackskola dels därför att praktik inte anses nödvändig,
dels därför att för övriga motsvarande skolformer på det gymnasiala
åldersstadiet inte uppställes sådant krav. I fråga om praktikkravet vid teknisk
fackskola (FU s. 142 ff.) förklarar FU att den finner 1957 års skolberednings
förslag om föregående minimipraktik före påbörjande av årskurs 2 i den tekniska
fackskolan väl befogat men vill för sin del modifiera bestämmelsen till att avse
ett års praktik, vari lagstadgad semester bör inräknas. FU delar skolberedningens
uppfattning att undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena i
andra årskursen skulle allvarligt försvåras om inte arbetet kunde baseras på en
viss fond av praktiska erfarenheter och manuella färdigheter hos de studerande.
FU anser att med praktik bör jämställas verkstadsskola och annan skolmässig
yrkesutbildning av betydelse för den kommande utbildningen av minst ett ars
längd.
På FU:s uppdrag har en särskild expertgrupp utrett, hur praktiken lämpligen
bör utformas. Expertgruppens förslag om s. k. styrd praktik innebär att praktiken
skulle uppdelas i två delar, en första skolmässig grundutbildning, förlagd
på kvälls- och ferietid vid yrkesskola, och en andra egentlig praktikperiod,
industripraktik, som skulle fullgöras fr. o. m. industrisemesterns slut omkring
den 1 augusti till industrisemesterns början nästa år. Grundutbildningen borde
uppläggas som en i viss mån programmerad studiegång. I samband med det praktiska
arbetet under industripraktiken skulle eleverna göra vissa miljöstudier.
Eleverna skulle under industripraktiken stå under skolans direkta ledning med
skyldighet att till skolan insända regelbundna rapporter. Från skolans sida skulle
en särskild praktiklärare svara för kontakten med praktikanterna (FU s. 746 ff.).
FU anser att det av expertgruppen framlagda förslaget uppfyller stora anspråk
i fråga om en väl genomtänkt, effektiv och för den fortsatta utbildningen ändamålsenlig
praktik. Med hänsyn till de konsekvenser, som är förenade med förslaget,
bl. a. betydande organisatoriska anordningar såsom befattningshavare
med speciella uppgifter, skolskjutsar och internatförläggning, har FU inte funnit
det möjligt att nu förverkliga expertgruppens förslag. FU anser emellertid
att som mål för den kommande utvecklingen bör uppställas en praktik enligt i
stort sett expertgruppens förslag. Försöksverksamhet med sådan praktik bör
därför komma till stånd med början höstterminen 1964, dock först efter medgivande
i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t. Frågan om ett mera generellt genomförande
av anordningen anser FU bör prövas av yrkesutbildningsberedningen
(FU s. 144 ff.).
6.1.3 Yttranden
6.1.3.1 Gymnasiet
De föreslagna principerna för intagning av elever i gymnasiet
godtas av flertalet remissinstanser. Kritik riktas dock på åtskilliga håll mot olika
punkter i GU: s förslag till intagningsbestämmelser.
Kungl. Maf:ts ''proposition nr 171 år 196i
387
Förslaget att något krav på undre betygsgräns inte skall uppställas
tillstyrkes bl. a. av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, länsstyrelsen
i Västmanlands län, länsskolnämnderna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs och Värmlands län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, LO,
TCO, SR, SECO, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges liberala studentförbund.
Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund hävdar
att gymnasiestudiernas krävande karaktär nödvändiggör någon form av spärr,
som bör grundas på bl. a. prestationsförmågan. Även historisk-filosofiska sektionen
i Uppsala kritiserar förslaget att slopa en undre betygsgräns samt anför i
huvudsak följande.
Sektionen inser tillfullo svårigheten i att nu på papperet konstruera ett intagningsinstrument
som inte kan beräknas träda i funktion förrän om åtskilliga år.
Däremot synes det sektionen angeläget att i ett så principiellt upplagt betänkande
också ta ställning på en avgörande punkt som den, huruvida någon gallring
bör ske vid intagning till gymnasium eller ej. Sektionen kan inte komma
till annan slutsats än att GU med olust emotser en sådan principiell gallring vid
gymnasieinträdet och helst skulle se att något urval överhuvud inte sker, i varje
fall inte bland elever från de fem grundskolelinjer som utan kompletteringar
skall leda till gymnasium. I denna riktning pekar GU:s önskemål, att en eventuell
lägsta betygsgräns skulle bli gemensam för gymnasium och fackskola. Beträffande
fackskolorna torde det nämligen knappast bli möjligt att upprätthålla
krav på kvalificerade betyg för inträde och detsamma skulle sålunda, om man
drar ut konsekvenserna av GU: s tankegång, komma att gälla gymnasiet.
För att inte ta miste på karaktären av det nya gymnasiet synes det angeläget
att klarare än i GU:s text konstatera, att de nu föreliggande planritningarna
pekar på ett gymnasium utan principiella inträdeskrav. Detta förhållande är
givetvis viktigt för bedömningen av den möjliga kunskapsnivån i det framtida
gymnasiet och inverkar på de efterföljande universitetsstudierna.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund menar, att ett sätt att lösa
problemet att lotsa elever med sämre läggning för teoretiska studier genom
gymnasiet, är antingen inrättandet av en 4-årig studiegång eller skärpning av
kraven för inträde till gymnasiet.
GU: s förslag beträffande behörighetskraven för gymnasiestudier
har föranlett såväl positiva som negativa uttalanden från många
remissinstanser.
Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Överstyrelsen godtar GU: s förslag till speciella behörighetskrav för gymnasiet
innebärande att elever från fem av grundskolans linjer har möjlighet att vinna
inträde i gymnasium utan kompletteringar. Frågan om hur betygen i allmän
kurs och särskild kurs i engelska och matematik jämte betygen i det andra främmande
språket vid intagning till gymnasium och fackskola skall bedömas måste
uppmärksammas. Öveivstyrelsen föreslår därför att ämbetsverket bemyndigas
utfärda anvisningar i denna fråga vid intagning till gymnasium och fackskola.
3gf-i Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Av de länsskolnämnder, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, godtar fyra GU:s
förslag, fyra godtar förslaget med vissa reservationer och en länsskolnämnd
anser att det är omöjligt att bedöma betygskraven, då ännu ingen elev gått
igenom grundskolan. De lärarkollegier, som hörts av skolöverstyrelsen, förordar
i allmänhet vissa ändringar i GU: s förslag.
Överstyrelsen för yrkesutbildning, LO, TCO, SR, SACO och Läroverkslärarnas
riksförbund är positiva till GU: s förslag, det senare förbundet dock med
reservation för vissa justeringar, bl. a. avseende förkunskaperna i matematik
och tyska eller franska. Bl. a. SACO uttalar emellertid farhågor för att de föreslagna
reglerna kan komma att leda till betygspekulationer från elevernas sida.
Några remissinstanser, bl. a. TCO och SR, framhåller att en översyn av linjeindelningen
i årskurs 9 måste komma till stånd med hänsyn till föreslagna intagningsbestämmelser.
En mera skeptisk eller negativ hållning redovisas i vissa yttranden. Salunda
framhåller Hermods korrespondensinstitut bl. a. följande.
Enligt nuvarande bestämmelse är värdet av komplettering av betyg, som
givits i den avlämnande skolan, ytterst begränsade. De av GU föreslagna bestämmelserna
synes dock öppna obegränsade möjligheter till inträdesprövnmg
vid gymnasiet även för sådana elever som erhållit slutbetyg från grundskola.
Detta kan resultera i kompletteringsstudier av en omfattning, som utredningen
förmodligen inte avsett. Tillämpningsbestämmelser för intagningsförfarandet,
vilka reglerar kompletteringar av detta slag, torde böra fastställas av skolöverstyrelsen.
NKI-skolan noterar med förvåning att de elever som i grundskolan valt 9 g
vid intagningen helt jämställes med elever som gått 9 h, 9 t, 9 m och 9 s.
Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning anför:
Om betygsättningen i årskurs 9 skall vara relativ inom var och en av linjerna
för sig, blir det omöjligt att lägga den till grund för intagning till gymnasiet.
Olika linjer kommer att ha olika krävande kurser och kommer att till en början
i varje fall att ha de mest studiebegåvade eleverna i 9 g. Det blir därför orimligt
att likställa betyg från 9 g med t. ex. sådana från 9 t. För att öka möjligheterna
att komma in i gymnasium eller fackskola kommer snart föräldrarna att söka
få sina barn in på de linjer i årskurs 9 där det för tillfället syns lättast att få
hög betygspoäng. Det syns inte bli möjligt att erhalla en lämplig intagning till
gymnasier och fackskolor om inte centralt utarbetade standardprov far ligga till
grund för betygsättningen i flertalet ämnen i nionde årskursen. För inträde till
gymnasiet bör därför krävas betyg enligt fordringarna för 9 g. Elever från andra
linjer bör få möjlighet till komplettering av sina betyg.
GU: s förslag angående urvalet bland behöriga sökande till
gymnasiet är föremål för delade meningar bland remissinstanserna. Att intagningen
skall grundas på betygen i läroämnen och övning sämnen,
varvid alla ämnen ges lika vikt, tillstyrkes sålunda av skolöverstyrelsen,
styrelsen för Musikaliska akademien, TCO, SR och Folkpartiets ungdomsförbund.
Bland de av skolöverstyrelsen hörda instanserna anser några att betygen
389
Kungl, Maj:ts proposition nr 171 år 1964
i olika kurser i samma ämne måste ges olika vikt. Eu instans anser att alla övningsämnen
bör behandlas på det sätt GU föreslagit beträffande gymnastik,
medan andra avstyrker gymnastikens särställning.
Att övningsämnena i intagningshänseende likställes med läroämnena möter
motstånd hos vissa remissinstanser. Sålunda avstyrker vattenfallsstyrelsen,
SECO, Sveriges liberala studentförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges
konservativa studentförbund att övningsämnena över huvud taget tillmätes
någon betydelse vid intagningen till gymnasiet, medan telestyrelsen, länsstyrelsen
i Stockholms län, Läroverkslärarnas riksförbund och Tekniska läroverkens
elevförbund i denna fråga ställer sig mera tveksamma och förordar en prioritering
av läroämnena eller vissa viktigare läroämnen. Sveriges förenade studentkårer
och Folkpartiets ungdomsförbund anser att den inskränkning som föreslagits
beträffande ämnet gymnastik även bör gälla de övriga övningsämnena.
Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala kritiserar GU: s överväganden beträffande
korrelationen mellan medelbetyg i läroämnen och medelbetyg i läroämnen
plus övningsämnen och uttalar vidare bl. a.:
Man måste antingen grundligare undersöka det prognostiska värdet av läroämnenas
och övningsämnenas betyg samt därpå grunda en godtagbar sammanvägning
eller också för säkerhets skull hålla sig till enbart läroämnenas betyg.
För det senare talar dessutom den av GU själv påpekade omständigheten, att
det kan uppkomma prov- och betygsjakt i övningsämnena. Åtminstone för elever,
som befinner sig i randzonen, då det gäller att uppnå full konkurrenskraft
för inträdet till gymnasiet, kan den behövliga kompetensen uppnås på ett sätt,
som knappast kan utgöra någon borgen för att vederbörande har bättre förutsättningar
än en elev med sämre betyg i övningsämnena men något bättre betyg
i läroämnena.
Om bedömningen av gymnastikbetyget yppas också olika meningar. Direktionen
över gymnastiska centralinstitutet och Läroverkslärarnas riksförbund
anser att betyget i gymnastik bör ingå i medelbetyget på samma sätt som övriga
ämnen. SR finner det lämpligare, att samtliga elever får tillgodoräkna sig lägst
betyget 3 i gymnastik samt att de elever som erhållit betyget 4 eller 5 får tillgodoräkna
sig dessa betyg.
Medelvärdet av betygen bör icke läggas till grund för intagningen framhåller
överstyrelsen för yrkesutbildning och Stor-Stockholms planeringsnämnd,
vilka emellertid tillstyrker att övningsämnena tillmätas lika vikt med läroämnena.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser, att eu tekniskt enklare metod är
att i stället använda betygssumman. Även Sveriges han dels gymnasiers riksförbund
förordar, att rangordningen mellan eleverna sker på grundval av betygssumman.
Behovet av kompletterande hjälpmedel betonas av TCO. Högerns
ungdomsförbund föreslår, att en statlig utredning tillsättes med uppgift
att undersöka möjligheterna att konstruera ett urvalsinstrument för de gymnasiala
utbildningsvägarna. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industri
-
390 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
förbund efterlyser betygskompletterande åtgärder, såsom studielämplighetsprov,
objektiva kunskapsprov och begåvningstest.
Svenska yrkesskolföreningen ifrågasätter om inte liksom på fackskolan viss
kvotering till förmån för vuxna elever bör finnas på gymnasiets fackutbildande
sektorer.
GU: s förslag om samordning av intagningen till gymnasium,
fackskola och eventuellt yrkesskola tillstvrkes bl. a. av skolöverstyrelsen, som
uttalar följande.
Att intagningen handläggs av ett enda organ, finner överstyrelsen helt naturligt
och tillstyrker, att den på sätt GU föreslagit ombesörjs av en gemensam
intagningsnämnd. . , .. ,
Sådana nämnders arbete kan beräknas bli betydligt mer omfattande an de
nämnders, som för närvarande verkställer intagning till gymnasierna. Det blir
därför i många fall nödvändigt, att de under tiden från den 1 april, da ansökningarna
skall vara inlämnade, till höstterminens början, då intagningen ar slutförd
kontinuerligt har tillgång till expeditionspersonal. Med hansyn till att
nämnderna i framtiden skall verkställa intagningar till kommunala skolor, torde
det visa sig praktiskt, att personal, knuten till den lokala skolexpeditionen, da
tas i anspråk. Det kan också visa sig ändamålsenligt, att på sätt redan skett i
något fall vederbörande skolchef ingår i nämnden. Överstyrelsen vill darfor med
avvikelse från GU föreslå, att skolchef skall kunna ingå som ledamot i den gemensamma
intagningsnämnden, t. ex. i stället för den föreslagna ledamoten av
skolstyrelsen.
Förslaget om gemensam intagningsnämnd tillstyrkes vidare av länsskolnämnderna
i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs lön.
Länsskolnämnden i Malmöhus län betonar därvid behovet av samordning gymnasieregionerna
emellan.
Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller att, med hänsyn till att antalet
sökande till gymnasiet och fackskolan i Stockholmsområdet snart uppgår till
10 000 per år, eu permanent intagningsnämnd måste inrättas för sagda område
samt fortsätter:
För Stor-Stockholms del skulle det vara värdefullt om antalet ledamöter i
nämnden kunde begränsas jämfört med nuläget. Förslagsvis bör den omfatta
5_7 personer, varav en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, en (tva) av lands
tinget
och en (två) av Stockholms stadsfullmäktige utsedda ledamöter samt
två av skolnämnden utsedda ledamöter, representerande länet respektive Stockholms
stad. De två senare bör vara skolmän. Redan nu är det administrativa
arbetet vid nämnden mycket omfattande. Det kan under de närmaste åren
väntas starkt öka, i synnerhet som nya skolformer tillkommer och mera komplicerade
behörighetsvillkor tillämpas. Det är därför nödvändigt med en personell
upprustning av kansliet, bl. a. med expertis, som kan bedöma värdet av
förpraktik av skiftande art.
Angående en eventuell databehandling av intagningsmaterialet anför statistiska
centralbyrån följande.
391
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf
Om redan omkring 1970 minst 50 000 ungdomar i riket årligen kommer att gå
vidare till eu fortsatt, relativt teoretisk utbildning efter genomgången grundskola,
innebär detta att en omfattande datamängd måste bearbetas innan en
sådan samordnad intagning är genomförd. Även om arbetet med intagningen är
uppdelat på ca 125 gymnasieregioner och i och för sig icke oöverstigligt ur arbetskraftssynpunkt,
torde den samlade arbetsinsatsen bli betydande. Intagning
kräver stor insats av kvalificerad personal. Mot bakgrund av vad som här och
av GU anförts bör också prövas vilka möjligheter det finns att med hjälp av
elektronisk databehandling angripa de administrativa och organisatoriska problemen
i samband med intagningen. Ämbetsverket vill förorda att åt skolöverstyrelsen
skall uppdragas att utreda möjligheten att lägga över intagningen till
elektronisk databehandling. Om därvid utnyttjande av elektronisk databehandling
skulle visa sig möjlig, bör också undersökas om centralbyråns löpande intagningsstatistik
helt eller delvis kan samordnas med intagningsproceduren.
GU:s förslag om ett kvoteringssystem för intagning av sökande under en
övergångstid, då man kan räkna med att personer med olika förutbildning söker
till gymnasiet, tillstyrks i allmänhet av de remissinstanser som yttrat sig härom.
Överstyrelsen för yrkesutbildning förklarar dock att systemet kan medföra vissa
problem när det gäller eu rättvis fördelning mellan grupperna av sökande, medan
TCO uttalar att organisationen för sin del finner det föreslagna systemet mest
rättvisande.
Vad GU anfört angående övergång mellan gymnasium och
fackskola har fått ett mycket positivt mottagande. Sålunda tillstyrks förslaget
utan reservation av bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
Sveriges handelsgymnasiers rilcsförbund, SECO och Folkpartiets kvinnoförbund.
Stor-Stockholms planeringsnämnd anser, att endast erfarenheten kan
visa hur övergången från fackskola till gymnasium normalt bör ske.
Vissa av remissinstanserna, såsom statskontoret, Folkpartiets kvinnoförbund
och Högerns ungdomsförbund uttrycker emellertid farhågor för att fackskolan
kan komma att betraktas såsom en sidoväg till gymnasiet. Statskontoret uttalar
härom bl. a. följande.
Det synes angeläget, att den 4-åriga studieväg som övergång till årskurs 2 i
gymnasium från avslutad fackskola erbjuder icke får utvecklas till en reguljär
studieväg för en större grupp av elever. Beslut om antal parallellavdelningar i
årskurs 2 på gymnasiet åvilar enligt utredningens stadgeförslag skolstyrelsen,
men en delning av klasser för att bereda ett avsevärt antal fackskoleelever plats
i gymnasiet synes ej böra ske. Kraven på ådagalagd god studiebegåvning måste
därför vara starka för de elever som kan komma i fråga för denna övergång
och den bör vidare endast få förekomma efter avslutade årskurser.
GU: s förslag beträffande praktiken har föranlett yttranden från flertalet
remissinstansers sida.
Att praktik icke bör krävas för elever vid gymnasiets ekonomiska sekt
or vare sig före eller under studietiden men att frivillig praktik i och för sig
bör uppmuntras tillstyrkes i regel och bl. a. av överstyrelsen för yrkesutbildning,
arbetsmarknadsstyrelsen samt Skånes handelskammare.
392
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1061
Länsskolnämnden i Malmöhus län och TCO förordar att praktik under studietiden
bör ingå i den ekonomiska utbildningen. Något slag av miljöpraktik
bör enligt TCO läggas in som moment i all utbildning inom det gymnasiala
stadiet.
Bl. a. skolöverstyrelsen, skolarbetstidsutredningen och TCO tillstyrker anordnandet
av en kurs i kontorsteknik inom den ekonomiska sektorn.
Frågorna om utformningen och förläggningen av praktiken inom gymnasiets
tekniska sektor är föremål för ett livligt intresse från remissinstansernas
sida. Samtliga instanser, som yttrat sig i denna del, har den uppfattningen att
någon form av praktik är nödvändig inom den tekniska sektom. Svårigheten
att genomföra praktiken under sommarmånaderna är kanske den fråga som
vållat mest bekymmer och till lösning av detta problem framlägges olika förslag.
Att förpraktik ej bör fordras tillstyrkes av skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning samt samtliga övriga instanser, som yttrat sig härom,
med undantag av Tekniska läroverkens elevförbund, som föreslår åtta månaders
förpraktik som minimum.
Uppdelningen av praktiktjänstgöringen i skolpraktik och miljöpraktik
samt den huvudsakliga utformningen av dessa båda slag av praktik
godtas överlag i yttrandena.
Skolöverstyrelsen anser emellertid att GU:s förslag till skolpraktik bör överarbetas.
Det är framför allt viktigt, säger överstyrelsen, att praktiken, som utgör
ett viktigt led i elevernas val av studieinriktning, nära samordnas med den
studie- och yrkesorienterande verksamheten i skolan. Statskontoret understryker
lämpligheten av att försöksverksamhet med styrd praktik snarast påbörjas vid
gymnasier och fackskolor, varvid bör beaktas de möjligheter som finnes att utnyttja
yrkesskolornas utrustning och lokaler under kvällstid och ferier. Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar sitt gillande av det
föreslagna systemet med verkstadsskoleutbildning som inledning till praktiken,
vilket system i någon mån begränsar kravet på praktikplatser samtidigt som
det ökar möjligheterna till en produktiv insats från elevernas sida. Organisationerna
rekommenderar, att man ytterligare bedömer praktikmöjligheterna i
stora drag, närmast i samarbete med Svenska industrins praktiknämnd.
Svenska teknologföreningen menar att den skolmässiga praktiken kommer
att bidraga till att göra praktiken, särskilt inom den maskintekniska studiekursen,
meningsfull, medan däremot delar av den för byggnadsteknisk studiekurs
avsedda skolmässiga praktiken bör omstuderas. Kemikontoret föreslår skolpraktik
särskilt avpassad för elever på den kemitekniska linjen. Sveriges mekanförbund
noterar med glädje att skolan föreslås hårdare engagera sig i praktikfrågan
genom att låta praktiken delvis ske vid skolverkstäder eller andra verkstadsskolor,
vilket något avlastar industrin. Högerns ungdomsförbund, som finner
att en styrd praktik icke är förenlig med de krav på elasticitet inom ut
-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964 393
bildningssektorn som ställs av näringslivet, förordar en fritt anpassad miljöpraktik.
Remissinstanserna synes såsom tidigare nämnts överlag i och för sig godtaga
utredningens förslag angående miljöpraktikens utformning. I detta
sammanhang ifrågasättes av bl. a. skolöverstyrelsen och Tekniska läroverkens
lärarförbund om inte praktik på ritkontor och laboratorier kunde tillgodoräknas.
GU:s förslag angående praktikens längd möter i allmänhet ingen
erinran från remissinstansernas sida. I och för sig uttalar man sig visserligen för
önskvärdheten av längre praktik men vill — på grund av bl. a. svårigheten att
ordna praktik — icke kräva mer än vad som föreslagits av GU. I ett par fall
framlägges emellertid konkreta förslag till en längre praktik. Sålunda menar
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, att miljöpraktiken om 12 veckor är för
kort och anhåller om en förutsättningslös prövning beträffande möjligheterna att
för de två sista läsåren organisera utbildningen så att arbetsplatspraktiken kan
spridas över en längre tidsperiod. Även Tekniska läroverkens elevförbund och
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund önskar längre praktik, varvid ingenjörsförbundet
hävdar, att endast en konstruktion med minst 5—6 månaders sammanhängande
praktik i näringslivet kan ge erforderlig praktisk erfarenhet.
Frågan om möjligheterna att överhuvud ordna praktiken tas
upp i flera yttranden. Överstyrelsen för yrkesutbildning säger sig hysa allvarliga
bekymmer för möjligheterna att genomföra den obligatoriska praktiken för en
expanderande teknisk utbildning, varvid överstyrelsen särskilt framhåller att
industrin inom vissa delar av landet antingen är relativt ensidigt inriktad eller
rent allmänt har en begränsad omfattning. Liknande synpunkter framförs av
bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län samt de tekniska råden vid några länsskolnämnder.
Tekniska rådet vid länsskolnämnden i Kristianstads län bedömer svårigheterna
att ordna miljöpraktik som oövervinneliga och föreslår därför att kravet
på sådan praktik slopas. Möjligheterna till dispens för elever som på grund
av platsbrist inte kunnat beredas praktik eller för elever med tidigare praktik
efterlyses bl. a. av TCO, SR, Tekniska läroverkens lärarförbund och Tekniska
läroverkens ingenjörsförbund. Sistnämnda förbund framhåller dock att det erfarenhetsmässigt
visat sig att flertalet företag kan erbjuda praktik under semesterperioden
i den mån praktikanterna så önskar.
Åtskilliga remissinstanser anser att en annan terminsindelning
skulle göra det möjligt att lösa frågan om praktikens genomförande eller diskuterar
i varje fall möjligheterna därtill.
Överstyrelsen för yrkesutbildning är i viss mån skeptisk inför sådana tankegångar
och anför bl. a. följande.
Det har ibland framskymtat i diskussionen, att det skulle vara lättare anskaffa
praktikplatscr om läsåret omfattade andra perioder än som nu är vanligt,
exempelvis tre terminer. Man torde icke nu böra ta ställning till sådana propåer
framförallt därför att en särskild utredning behandlar frågor rörande läsårets
längd, men även därför att det inte övertygande kan visas att en omläggning av
13* — Uihang till riksdagens -protokoll lOGt. 1 saml. Nr 171
394
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
arbetsåret skulle medföra att antalet praktikplatser kan ökas. Erinras bör i detta
sammanhang, att en särskild grupp, med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen
och skolämbetsverken, överväger olika möjligheter att anskaffa fler praktikplatser.
Dess förslag kan beräknas föreligga under 1964.
En utredning huruvida icke en treterminsindelning vore befogad rekommenderas
av Svenska arbets giv are jäv eningen och Sveriges industriförbund, TCO,
Svenska fackingenjörers förbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen samt
Sveriges mekanförbund. Svenska teknologföreningen uttalar att en rationell lösning
av miljöpraktiken synes förutsätta en ändring av det traditionella läsåret.
Att praktiktiden eventuellt förlägges till annan tid än under sommarperioden
förordas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen.
Skolöverstyrelsen och Sveriges mekanförbund anser att växelutbildningen
utgör en värdefull möjlighet till utökad praktik och att denna form
bör ytterligare prövas.
Skolöverstyrelsen, skolarbetstidsutredningen och Svenska skolläkarföreningen
betonar nödvändigheten av att beakta skolungdomars rätt att under sommaren
få minst fyra veckors sammanhängande ledighet.
Utlandspraktikens betydelse understrykes av skolöverstyrelsen och
Tekniska läroverkens elevförbund.
Frågan om lärarnas medverkan i praktikarbetet har närmare
berörts av överstyrelsen för yrkesutbildning och Svenska byggnadsingenjörers
riksförbund. Överstyrelsen framhåller följande.
Överstyrelsen är tveksam om möjligheterna att anordna praktik förlagd till
verkstadsskolor under sommaren. Lärarna har ferier under somrarna. De är
vidare årsavlönade. Man måste utgå från, att de ej är beredda att åta sig ytterligare
arbetsuppgifter, om ej särskild ersättning utgår för dessa. GU har ej framlagt
några förslag i den riktningen. Även om för samtliga parter nöjaktigt utfärdade
bestämmelser vore utformade, kan man ej utan vidare förutsätta, att
samma lärare varje sommar åtar sig denna uppgift. Kontinuiteten i undervisningen
skulle då kunna vedervågas. I en del fall måste vidare denna skolpraktik
förläggas till centrala verkstadsskolor med internatförläggning. Ersättningsfrågan
är ej heller löst för personal på dessa förläggningar m.m.
Svenska byggnadsingenjörers riksförbund tror att det blir svårt att förverkliga
en ordnad och kontrollerad miljöpraktik främst med hänsyn till att lärarfrågan
troligtvis kommer att bli mycket svårlöst.
Beträffande anskaffning och förmedling av praktikplatser
uttalar arbetsmarknadsstyrelsen i huvudsak följande.
För anskaffning och förmedling av praktikplatser till elever inom gymnasiets
tekniska sektor förutsätter GU arbetsmarknadsverkets medverkan. Styrelsen
ansluter sig till GU:s uppfattning, att arbetsförmedlingen behöver inkopplas på
dessa uppgifter. En medverkan från arbetsförmedlingen fordras enligt styrelsens
mening också för att underlätta anskaffning av frivillig praktik åt elever inom
gymnasiets ekonomiska sektor.
395
Kungl. May.ts ''proposition nr 171 år 196J/.
För att tillgodose ett stort, samlat praktikbehov under ferietid behövs omfattande
åtgärder för information till möjliga praktikgivare, medverkan av arbetsmarknadens
parter, samordning av ackvisitionen, åtgärder för interlokal förmedling
o. s. v. Då utbildningskapaciteten på de praktikkrävande utbildningsvägarna
är stadd i tillväxt och praktikintresset är i stigande inom utbildningar, där
normerad praktik ej förekommer, är en samordning även nödvändig av ackvisitions-
och förmedlingsåtgärderna i fråga om olika utbildningsgruppers praktik
inom samma område.
För att verkställa eu översyn av arbetsförmedlingens hittillsvarande insatser
för praktik- och feriearbetsförmedling och utarbeta förslag till verksamhetens
framtida utformning har styrelsen tillsatt en utredning. I detta utredningsarbete
har deltagit representanter för universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning samt berörda organisationer. Utredningen beräknas
inom kort framlägga sina överväganden.
Ett genomförande av GU: s förslag beträffande obligatorisk och frivillig praktik
under ferietid förutsätter dels att hänsyn tas till föreliggande och förutsebart
behov av praktik inom samma områden för flera olika utbildningsgrupper,
dels att en samlad praktikförmedlingsverksamhet genom den offentliga arbetsförmedlingen
får större omfattning och större resurser än hittills.
6.1.3.2 Fackskolan
De av FU föreslagna principerna för intagning av elever i fackskola
godtas av de remissinstanser som uttalat sig härom, bl. a. skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning.
I vissa delfrågor har emellertid anmälts tveksamhet och kritik. Sålunda anser
SACO och Läroverkslärarnas riksförbund att intagningsbestämmelserna gjorts väl
generösa och att de borde vara mer enhetliga. Sveriges hantverks- och industriorganisation
föreslår att intagningen och bedömningen av elever i den tekniska fackskolan
sker med hjälp av ett poängsystem omfattande både yrkespraktik och
yrkesutbildning av olika slag. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att relativt
detaljerade normer för intagning bör utarbetas till intagningsnämndernas hjälp
för att praxis skall bli likformig över landet. Liksom i fråga om intagningen till
gymnasiet föreslår överstyrelsen för yrkesutbildning att betygssumman lägges
till grund för den inbördes bedömningen av eleverna vid intagningen, varjämte
SECO avstyrker att övningsämnena medräknas vid bedömningen av frågan om
inträde till fackskolan. Skogsstyrelsen föreslår, att under en övergångstid sådana
prov anordnas som utvisar om den sökande fyller uppställda minimikrav på
kunskaper i vissa ämnen.
Bl. a. länsskolnämndema i Södermanlands och Hallands län föreslår att för
intagning krav bör ställas på kunskaper från grundskolan i vissa bestämda
ämnen. På några hall uttalas vidare att de föreslagna intagningsbestämmelserna
nu endast bör tillämpas på prov.
FU:s förslag att en viss kvot av intagiiingsplatserna i fackskolan
skall reserveras för elever med tidigare praktik eller motsvarande behandlas
av flertalet remissinstanser och får till övervägande delen ett mycket positivt
mottagande. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser
396 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
att kvoten 25 % är för låg. Med hänsyn till att den sociala fackskolan är
mindre målinriktad än de övriga fackskolorna och att den sociala fackskolan
inte bör tävla med folkhögskolan om eleverna föreslår medicinalstyrelsen och
TCO att något kvotsystem ej skall gälla vid den sociala fackskolan. Även skolöverstyrelsen
har tillstyrkt den föreslagna kvoteringen. Överstyrelsens beslut är
dock inte enhälligt. I en reservation av två ledamöter uttalas att FU:s förslag
inte synes tillräckligt underbyggt, framför allt vad gäller den sociala och ekonomiska
fackskolan. Flera remissinstanser anser också att olägenheter uppkommer
av att sammanföra elever av olika ålder. Sålunda föreslår Sveriges hantverksoch
industriorganisation att de äldre eleverna föres till särskilda klasser liksom
f. n. i viss utsträckning sker vid de tekniska institut, som har antingen dagkurser
eller kvällskurser för förvärvsarbetande elever. Folkpartiets kvinnoförbund efterlyser
en åldersgräns för intagning av denna kategori elever och förutsätter att
frågan utredes i samband med frågan om förbättrad vuxenutbildning. Kvotsystemet
avstyrkes av bl. a. fyra länsskolnämnder, länsstyrelserna i Jämtlands och
Västerbottens län samt skogsstyrelsen. Två länsskolnämnder föreslår att kvoten
fastställcs i proportion till antalet sökande. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller
önskvärdheten av att enhetliga anvisningar utfärdas beträffande vilket slag av
skolmässig utbildning som skall godtagas som förpraktik till de olika fackskoloma.
Även NKI-skolan finner det nödvändigt att det noga anges vilken praktik
som erfordras och i vilka avseenden avsteg skall kunna göras från det normala
kravet på teoretiska kunskaper.
En poängmässig bedömning av elevernas praktik tjänstgöring och yrkesutbildning
förordas av statskontoret, Sveriges skoldirektör sförening och Sveriges hantverks-
och industriorganisation.
Även FU:s förslag angående kompletterande studier, stödåtgärder
och preparandkurser får i allmänhet ett positivt mottagande
från remissinstansernas sida. Hermods korrespondensinstitut förklarar sig vara
berett att på anmodan inkomma med detaljerade förslag rörande stödundervisningen
vid fackskolorna. NKI-skolan betonar de möjligheter som i synnerhet
studiebrev och programmerat studiematerial erbjuder vid stödundervisningen
samt framhåller att även kompletteringsstudier kan bedrivas genom att elev
läser viss korrespondenskurs. Målsmännens riksförbund understryker vikten av
att kompletterings- och stödundervisningen organiseras av skolan samt att den
för den enskilde individens del utformas i nära samverkan med hemmet.
Att grundskolan i första hand skall administrera kompletteringsundervisningen
tillstyrkes av bl. a. skolöverstyrelsen och Målsmännens
riksförbund. Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller — under
hänvisning till att det för närvarande vid ett flertal yrkesskolor anordnas förberedande
kurser för inträdessökande till tekniska gymnasier samt att grundskolan
ännu inte är uppbyggd — att det är för tidigt att definitivt taga ställning
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196å 397
till frågan om var kompletteringsstudier skall bedrivas samt att olika möjligheter
t. v. bör få stå öppna.
Även andra remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands län och Centerns
kvinnoförbund, anser att kompletteringsstudier bör kunna anordnas inom
andra skolformer än grundskolan.
FU: s förslag om borttagande av avgiften för fyllnadsprövningar
tillstyrkes av skolöverstyrelsen och riksrevisionsverket m.fl. remissinstanser.
Riksrevisionsverket ifrågasätter i det sammanhanget, om icke en översyn bör
komma till stånd av bestämmelserna om avgifter i samband med examina och
prövningar vid skolor under skolstyrelses förvaltning samt vid statsunderstödda
privatskolor.
Vad FU föreslagit för att underlätta en övergång för eleverna mellan
fackskolan och gymnasiet samt mellan olika fackskolor
ävensom FU: s överväganden om mellan vilka årskurser övergång må ske tillstyrkes
av nästan alla remissinstanser som uttalat sig i denna fråga. Tekniska
läroverkens elevförbund finner emellertid att bestämmelserna för övergång från
fackskola till gymnasium bör utredas närmare. Högerns ungdomsförbund anser
att förslaget om övergång kan leda till att ett 4-årigt gymnasiealternativ skapas,
vilket kan innebära en negativ avlänkningseffekt. Lantmäteristyr elsen framhåller
att den föreslagna övergångsmöjligheten från fackskola till gymnasium även
bör gälla beträffande de framtida mätningstekniska specialkurserna. Preciserade
krav för övergång från gymnasium till fackskola, varigenom fackskolans ställning
som självständig skolform markeras, efterlyses av Sveriges grossistförbund.
Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam till riktigheten av FU: s uppfattning, att
den bästa formen för inträdesprövning skulle vara, att vederbörande elever får
följa undervisningen på prov under en till två veckor. Erfarenheten visar nämligen,
anser överstyrelsen, att det vid början av terminen, då klasserna ej är färdigkonstruerade
och lärarnas arbete tyngs av diverse uppgifter av administrativt
slag, brukar vara mycket svårt att kunna rätt bedöma en elevs möjligheter att
följa med i klassen endast genom att han en kort tid följer undervisningen i
denna. Därför föreslår överstyrelsen, att i de fall, då en elev anses behöva få
sina kunskaper prövade för att övergå till annan skolform, inträdesprövning bör
förekomma i vanlig ordning. Sådan prövning bör också på begäran av den inträdessökande
efter rektors bestämmande helt eller delvis kunna förläggas till
slutet av vårterminen.
Att krav på förpraktik i och för sig ej skall uppställas tillstyrkes av
överstyrelsen för yrkesutbildning, länsskolnämnderna i Värmlands, Örebro och
Kopparbergs län, arbetsmarknadsstyrelsen, TCO samt Centerns ungdomsförbund
och Centerns studentförbund. Motsatt åsikt redovisas av Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation,
vilka förordar förpraktik som inträdeskrav.
398
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19 6 ^
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det vore värdefullt med viss obligatorisk
praktik även inom de sociala och ekonomiska fackskolorna.
TCO anser att sådan praktik bör krävas även för den ekonomiska
fackskolan.
FU: s förslag angående ett års praktik för inträde i den tekniska
fackskolans andra årskurs tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna.
En nedskärning till nio eller tio månader med hänsyn till svårigheten
att få erforderligt antal praktikplatser disponibla under sommarmånaderna
ifrågasättes av överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,
TCO och Svenska yrkesskolföreningen. Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund samt Svenska fackingenjörers förbund anser praktiktiden
för kort. Ingenjörsförbundet föreslår att eleverna efter genomgången
grundskola under två år skall bedriva en växelutbildning mellan fackskola och
yrkesskola.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund förklarar att
den av FU föreslagna miljöpraktiken långt ifrån är tillräcklig. Den är, uttalar
organisationerna, en olycklig kompromiss mellan näringslivets krav på flerårig
yrkespraktik före studierna samt principen om obruten skolgång från grundskola
till fackskola. FU har, förklarar organisationerna, inte dragit de nödvändiga
konsekvenserna av sitt eget uttalande att kravet på omfattningen av den
egentliga fackutbildningen är starkt. Från organisationernas sida sett skulle
den bästa utbildningen vara en 2-årig branschdifferentierad fackskola med yrkesutbildning
eller lång praktisk erfarenhet som inträdeskrav.
Flera av remissinstanserna påtalar olägenheterna av praktiktjänstgöringens
förläggning mellan första och andra årskurserna. Sålunda ifrågasättes om inte
praktiktiden borde läggas före inträdet i fackskolan av länsstyrelserna i Älvsborgs
och Kronobergs län, TCO och Sveriges skoldirektörsförening. Läroverkslärarnas
riksförbund ifrågasätter lämpligheten av ett insprängt praktikar i den
teoretiska utbildningen och föreslår att formerna för praktiken blir föremål för
ytterligare utredning. Sveriges hantverks- och industriorganisation anför:
Ett system med praktiken inlagd mellan de bägge årskurserna torde komma
att medföra organisatoriska problem för skolan. Frågan är därför om det inte
från skolans synpunkt vore mest rationellt att sammanhålla de bägge årskurserna.
Denna fråga synes organisationen vara så komplicerad att den bör upptagas
av yrkesutbildningsberedningen. Först sedan denna slutfört sitt arbete,
torde det vara möjligt att utforma ett definitivt system.
Vad FU föreslagit angående praktikens utformning godtas till
övervägande delen av remissinstanserna, bl. a. av skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. Angelägenheten av att försök med styrd praktik
kommer till stånd understrykes av bl. a. statskontoret, stadsfullmäktige i Stockholm,
SR, Tekniska läroverkens elevförbund, Centerns ungdomsförbund och
Centerns studentförbund samt fyra länsskolnämnder.
399
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
Det av FU redovisade förslaget om styrd praktik, vilket utformats av en inom
FU arbetande expertgrupp, tillstyrkes av bl. a. NKI-skolan, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, Läroverkslärarnas riksförbund,
Tekniska läroverkens ingenjör sförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning är tveksam om möjligheterna att anordna
praktik under sommaren vid yrkesskolor eftersom lärarna då har ferier och icke
utan överenskommelser om särskild ersättning kan beräknas åtaga sig denna
undervisning. Förslaget att bedömningen av erforderlig praktik bör ankomma
på vederbörande intagningsnämnd finner Tekniska läroverkens lärarförbund
olämpligt och opraktiskt samt föreslår i stället att denna bedömning överlåtes åt
vederbörande rektor i samråd med huvudläraren. TCO framhåller, att de elever,
som tagits in inom kvoten, givetvis inte skall behöva avbryta sina studier för
att skaffa praktik mellan första och andra årskursen. Organisationen förutsätter,
att övriga elever också får tillgodoräkna sig praktik, som de skaffat sig före inträdet
i första årskursen.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför beträffande förmedling av praktikplatser
i stort sett detsamma som styrelsen uttalat beträffande förmedlingen
av sådana platser för gymnasieelever.
6.2. Betyg, flyttning in. m.
6.2.1 Gymnasieutredningen
6.2.1.1 Betygsättning
Behovet av information om eleverna och bedömning av deras arbete behandlas
av GU ingående i läroplansförslaget (SOU 1963:43 avsnittet 11:4.4). Bedömningen
av eleverna skall bl. a. utgöra underlag för betygsättningen. Den har
därjämte ett diagnostiskt syfte (jfr 3.4.1.4).
GU uttalar att betygens primära uppgift (GU 13.3.2) bör vara att utgöra ett
så objektivt mått som möjligt på de enskilda elevernas prestationer i relevanta
delar av skolarbetet.
Betyget från gymnasiet skall kunna användas av mottagarna av gymnasieutbildade
och bör därför ge en så långt möjligt tillförlitlig gradering av olika
elevers studieprestationer i gymnasiet. Det anses därvid inte tillräckligt att begränsa
jämförelsen till elever inom en undervisningsavdelning. Betygen bör
också ge ett rättvisande utslag vid jämförelser mellan elever från olika klasser,
skolor och näraliggande år. Betydelsen härav framträder inte minst i samband
med intagning vid spärrade fakulteter eller högskolor.
Den betygsskala som för närvarande används i gymnasiet utgör enligt GU:s
mening cn mellanform mellan absolut och relativ skala (GU 13.3.3). Utgångspunkten
för den absoluta betygsättningen är elevernas prestationer i relation till
läroplanens kursfordringar. Gränsen mellan underkänd och godkänd spelar här
-
400
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
vidlag stor roll. GU anser att erfarenheten visar att de olika betygsgraderna är
svåra att definiera på sådant sätt att betyg från olika klasser och årgångar blir
jämförbara. Man har därför börjat tillämpa mallrättning och efterstandardisering
av examensskrivningar, vilket innebär att betygen sättes med hänsyn till
samtliga elevers resultat. I själva verket har sålunda den metod som är utmärkande
för den relativa betygsättningen införts.
Efter en analys av de två betygsättningsprincipernas för- och nackdelar samt
av möjligheten att med den ena eller den andra metoden öka betygens tillförlitlighet
och jämförbarhet drar GU följande slutsats.
Den nuvarande betygsättningen i gymnasiet är alltså redan nu i många fall
mer relativ än absolut. Då det dessutom är väsentligt lättare att med särskilda
åtgärder motverka de nackdelar som vidlåder den relativa betygsättningen än
att förbättra den absoluta betygsättningen utan att denna glider över i en
relativ, vill gymnasieutredningen förorda, att betygsättningen i gymnasiet utformas
enligt principen om relativ betygsättning (GU 13.3.3.5).
GU föreslår att i gymnasiet tillämpas samma betygsskala (GU 13.3.4) som i
grundskolan. Denna skala är femgradig; 1 är det lägsta betyget och 5 det högsta.
Enligt GU är precisionen i betygsättningen som regel ej större än att man kan
nöja sig med en femgradig skala. I varje ämne (kurs i ämne) skall betygen för
alla elever i riket fördela sig på följande sätt.
Betyg 1 2 3 4 5
Procenttal 7 24 38 24 7
De sju procent av eleverna som är framgångsrikast i ett ämne skall alltså
erhålla betyget 5 osv.
GU uttalar att den nya betygsättningsprincipen har vissa följdverkningar som
kan synas ogynnsamma. Det framhålles därför som viktigt att skolöverstyrelsen
genom betygstatistiska undersökningar noggrant följer utvecklingen.
Enligt GU:s mening kräver vidare det nya betygsystemet klara och bestämda
riktlinjer. GU förutsätter att skolöverstyrelsen utfärdar fullständiga bestämmelser
och anvisningar i ämnet. Då det vidare visat sig att det bland föräldrar och
även bland lärare lätt uppkommer missförstånd rörande betygsättningens principer,
anser GU det väsentligt att dessa principer behandlas vid lärarnas utbildning
samt att föräldrarna får en ingående information.
Beträffande betygens förekomst (GU 13.3.5) föreslår GU att betyg skall ges
varje termin. Höstterminsbetygen skall dock endast utgöra preliminära bedömningar
av eleverna, medan betygen vid vårterminens slut skall vara slutliga och
sammanfattande bedömningar av prestationerna under hela läsåret.
Betyg skall enligt GU:s förslag vidare ges i samtliga ämnen i vilka eleven åtnjutit
undervisning. Ett undantag utgör musik- och konsthistoria, i vilka ämnen
elevens prestationer bör invägas i betyget i musik eller teckning.
Vidare skall enligt GU:s förslag blott ett betyg sättas i varje ämne. I en reservation
föreslår ledamoten Håkan Berg att särskilt betyg skall ges i svensk
skrivning.
401
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196U
Med tanke på den stora betydelse som särskilt slutbetygen från gymnasiet har
betonar GU vikten av att betygen är ekvivalerade, dvs. dels riktigt graderar
eleverna inom en klass, dels är jämförbara mellan olika klasser (GU 13.3.6).
Som hjälpmedel för betygsättningen föreslår GU bl. a. centralt utgivna skriftliga
prov i vissa ämnen, däribland svenska, främmande språk, matematik och
fysik.
Några av de obligatoriska skriftliga prov, som ingår i den tidigare nämnda
planen (3.4.1.4), bör sålunda konstrueras centralt (GU 10.5.4.3). Dessa centrala
prov bör spridas över årskurserna 2 och 3, i vissa ämnen med ett prov
vartdera året. GU framhåller att skäl kan anföras för att centrala skriftliga prov
skulle förekomma även i andra ämnen än de av utredningen föreslagna (GU
10.5.4.4). GU anser emellertid att lämpliga prov ännu inte finns utarbetade och
utprövade och föreslår därför att förutsättningarna för en dylik utvidgad användning
av skriftliga prov prövas i försöksverksamhet. Med hänsyn till att
enskilda lärares pedagogiska initiativ ej bör hindras föreslås lärare efter rektors
medgivande få använda egna prov i stället för centralt utarbetade sådana (GU
10.5.4.3).
Den av GU föreslagna fackinspektionen skall vidare medverka till ekvivalering
av betygen (jfr 6.3.1.2).
Beträffande betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter inom
gymnasiet anser GU att samma normer kan tillämpas som för grundskolan
(GU 13.3.7).
GU tar även upp frågan om betygens rättskraft. Enligt nuvarande bestämmelser
är skolans beslut om betyg utan appell med undantag för beslutet om
betyget i uppförande, vilket kan överklagas.
GU erinrar om att utredningen i sitt remissyttrande över skolberedningens
förslag om utredning av frågan om besvärsrätt över betygsättning anslöt sig till
att sådan utredning borde komma till stånd. Därvid framhöll dock GU att det
torde vara lättare att bedöma och objektivt pröva överklaganden om flyttning
och kvarsättning än enskilda betyg. Utredningen borde enligt GU:s uppfattning
även innefatta gymnasiet. Den borde avse frågan om beslut om flyttning och
kvarsättning skulle kunna överklagas och om särskild offentlig prövning skulle
kunna begäras. Slutligen borde utredningen även överväga om inte kollegial
betygsättning kunde tillämpas, då så bedömdes erforderligt eller lämpligt (GU
13.3.9).
6.2.1.2 Flyttning m.m. (GU 13.4)
GU framhåller inledningsvis att kvarsättning och utkuggning både för individen
och samhället ofta utgör ineffektiva och oekonomiska lösningar, som bör
användas endast i begränsad omfattning (GU 13.4.1).
Inför ett nytt läsår bör enligt GU:s uppfattning för alla elever ett avgörande
träffas mellan främst följande alternativ (GU 13.4.2).
402
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
1. Flyttning med fullständig studiekurs.
2. Flyttning med mindre studiekurs.
3. Kvarsättning.
4. Avgång ur gymnasiet.
GU anser att frågan om vilket alternativ som skall väljas bör avgöras från
fall till fall efter samråd med föräldrar och elev samt utifrån elevens totala
situation och prestationer utan »mekaniskt» verkande regler om vissa betygskrav
för flyttning (GU 13.4.2.1). Avgörandet bör kombineras med studievägledning.
GU anför därvid bl. a. följande.
Gymnasiet är en frivillig skola genom vilken samhället ställer utbildning till
förfogande för dem som önskar sådan utbildning och som motsvarar de krav
skolan ställer. Bedömes en elev utan speciella stödåtgärder kunna följa fullständig
studiekurs bör skolan därför fatta beslut härom. Finner man däremot att
eleven inte kan beräknas klara ett sådant studieprogram, bör skolan — eftersom
beslutet har återverkningar på undervisningssituationen — också besluta att
han inte flyttas med fullständig studiekurs. Däremot bör i sistnämnda fall elev
och föräldrar i viss utsträckning få välja mellan de alternativ som kommer i
fråga när flyttning med fullständig studiekurs ej kan medges. I detta sammanhang
vill utredningen framhålla att alla skolans beslut beträffande flyttning o. d.
bör träffas av rektor och elevens lärare, dvs. av klasskonferensen.
För att förenkla flyttningsproceduren föreslår GU att eleverna indelas i två
grupper på grundval av ett korrigerat medelbetyg. Detta definieras som det
aritmetiska medelvärdet av samtliga betyg, om eleven inte har något betyg 1.
För elever med ettor reduceras medelvärdet med 10 % för varje gång betyget 1
förekommer (GU 13.4.4). GU anser att om gränsen mellan de två elevgrupperna,
sättes vid det korrigerade medelbetyget 2,3 så kommer i den övre gruppen att
ingå elever med tillfredsställande studieresultat eller med endast smärre svårigheter.
Dessa elever bör enligt GU:s mening flyttas utan närmare överväganden
om inga speciella skäl föreligger.
Beträffande elever i den lägre gruppen bör frågan om flyttning avgöras från
fall till fall. Därvid bör i allmänhet elever, som bedöms med sannolikhet kunna
genomföra gymnasiestudierna i vanlig ordning, flyttas med fullständig studiekurs.
Hänsyn bör dock tas till omständigheter i det speciella fallet såsom elevens
önskningar och betygsprofilens utseende.
För dem som inte anses kunna flyttas på detta sätt bör valet i första hand stå
mellan flyttning med mindre studiekurs eller kvarsättning (GU 13.4.2.2). Kvarsättning
kan enligt GU:s uppfattning vara lämplig, då eleven bedöms ha nytta
av ett extra mognadsår, t. ex. efter sjukdom eller lång frånvaro av annan anledning.
Speciellt när eleven har svårigheter i endast ett eller ett par ämnen men i
övrigt gör acceptabla prestationer bör eleven flyttas med mindre studiekurs, om
inte flyttning med fullständig studiekurs kan medges. Om båda möjligheterna
kan ifrågakomma, bör eleven och dennes föräldrar — inom ramen för skolans
organisatoriska möjligheter — få välja efter samråd med skolans representant.
403
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Vid valet av de ämnen som skall utgå vid mindre studiekurs måste hänsyn tas
till hur de kvarvarande ämnena påverkas. Beslut om vilka ämnen som skall ingå
i mindre studiekurs bör därför fattas av skolan i samråd med elev och föräldrar.
Skiljande av eleven från vidare studier vid gymnasiet bör enligt GU:s mening
tillgripas först när andra åtgärder visat sig otillräckliga och eleven någon gång
genom kvarsättning under gymnasietiden beretts möjlighet att visa om han kan
genomföra sina studier i gymnasiet. Rätt till kvarsittning bör dock — såvida
inte särskilda omständigheter föreligga — gälla endast en gång (GU 13.4.2.3).
GU föreslår att frågorna om flyttning, kvarsättning och avgång liksom nu är
fallet skall behandlas dels vid läsårets slut och dels vid början av påföljande läsnr.
Den som inte flyttas med fullständig studiekurs vid vårterminens slut skall
ha rätt att pröva vid höstterminens början (GU 13.4.3).
GU framhåller att systemet med ett medelbetyg såsom hjälpmedel vid flyttning
kan behöva justeras sedan erfarenheter vunnits av hur det fungerar. Det
bör enligt GU:s mening ankomma på skolöverstyrelsen att genom statistiska
undersökningar följa utvecklingen och vidta erforderliga åtgärder (GU 13.4.4.4).
GU tar även upp frågan om frivillig kvarsittning (GU 13.4.5) och redogör för
en undersökning av omfattningen härav i det nuvarande allmänna gymnasiet.
Det är enligt GU:s uppfattning av vikt att systemet med kvarsättning och
mindre studiekurs icke blir ett medel för konkurrenskompletteringar. Om förslaget
till flyttningsbestämmelser genomföres, kommer detta enligt GU:s uppfattning
knappast heller bli möjligt.
6.2.1.3 Disciplinfrågor m. rn.
GU föreslår att betygen i ordning och uppförande avskaffas i gymnasiet (GU
13.3.8). GU hänvisar bl. a. till erfarenheterna från de försök som gjorts vid vissa
gymnasier att inte avge dylika betyg och framhåller vidare att det genom åtgärder
av elevvårdskaraktär bör vara möjligt att lösa disciplinproblemen i gymnasiet.
GU har funnit att starka skäl talar för att ett särskilt organ inrättas för att
medverka vid handläggningen av vissa disciplinfrågor m. m. Organet föreslås få
namnet disciplinnämnd och skall ha till uppgift att besluta om såväl korrigerande
som rehabiliterande åtgärder. Disciplinnämnden skall bl. a. ha att avgöra frågor
om elevs avstängning och förvisning enligt 12 kap. 26 § skolstadgan. Den bör
vidare förbereda och utreda ordnings- och uppförandefrågor av generell natur
om vilka emellertid skolstyrelsen skall besluta (GU 14.3.4).
För disciplinnämnd bör enligt GU:s mening gälla instruktion, som fastställes
av skolstyrelsen med ledning av normalinstruktion, utarbetad av skolöverstyrelsen.
Beträffande disciplinnämndens sammansättning föreslår GU att i denna skall
ingå två allmänna representanter, utsedda av skolstyrelsen och i regel gemensamma
för kommunens skolor. Av dessa skall en vara ordförande och den andre
404
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
vice ordförande. Som ledamöter ingår vidare för varje skolenhet skolans rektor,
två av kollegiet utsedda representanter för lärarna samt två representanter för
eleverna. Dessa senare bör utses av elevråd, där sådant finnes, och eljest i den
ordning skolstyrelsen bestämmer. Föredragande i disciplinnämnden bör som
regel vara klassföreståndare i vederbörande elevs klass. Experter, t. ex. skolläkare,
skolsköterska, skolkurator och skolpsykolog, skall kunna tillkallas för att delta
i överläggningarna men ej i besluten. Beslut om förvisning skall ej längre underställas
skolöverstyrelsen men väl kunna bli föremål för besvär.
I anslutning till sitt förslag om inrättande av disciplinnämnd understryker
GU att reaktion från skolans sida skall i princip följa på förseelser, som elev
gjort sig skyldig till såsom elev. Där fråga är om brott mot allmän lag bör det
ankomma på samhällets organ för rätts- och barnavård att vidtaga erforderliga
åtgärder. GU understryker att en dubbel reaktion med karaktär av dubbelbestraffning
inte bör förekomma. Denna problematik fordrar enligt GU:s mening
en översyn av gällande bestämmelser på området inte bara i fråga om gymnasiet.
GU föreslår att en sådan översyn kommer till stånd.
6.2.2 Fackskoleutredningen
6.2.2.1 Betygsättning (FU s. 146 ff.)
FU erinrar inledningsvis om de relativt ingående redogörelser för betygens
uppgifter och betygsättningens problem som lämnats av såväl skolberedningen
som GU samt ansluter sig i huvudsak till den principiella uppfattning som dessa
utredningar framfört. FU föreslår att den s. k. relativa betygsättningen skall
tillämpas och att betygskalan skall vara densamma som i gymnasiet. FU understryker
vikten av klara anvisningar för lärarna samt framhåller behovet av
hjälpmedel i form av centralt utarbetade prov m. m. I förslaget till läroplan ges
också anvisningar för betygsättningen (FU s. 281 ff.).
FU föreslår att betyg skall ges i samtliga ämnen, som förekommer på timplanen
i fackskolan, och att de skall sättas vid varje termins slut. Höstterminsbetyget
i årskurs 1 bör dock betraktas endast som en förhandsinformation till
eleven och föräldrarna inför elevens val av gren eller specialisering. Vårterminsbetyget
bör avse hela läsåret.
Beträffande betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter (FU s.
148 f.) föreslår FU att bestämmelserna och anvisningarna för grundskolan skall
äga motsvarande tillämpning. Enligt FU :s uppfattning torde elever, som tidigare
haft sådana svårigheter, inte sällan komma att söka sig till fackskolan, eftersom
denna genom sin lugnare studiegång och sin något mindre teoretiska inriktning
underlättar för dem att kompensera sitt handikapp.
FU tar även upp frågan om betygens rättskraft (FU s. 149) samt hänvisar till
skolberedningens förslag om utredning av frågan. Enligt FU:s uppfattning är
405
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
tidpunkten för en sådan utredning nu särskilt lämplig med hänsyn till att nya
och i stort sett enhetliga bestämmelser angående flyttning, betygsättning m. m.
kommer att utfärdas förutom för grundskolan även för gymnasiet och fackskolan,
om föreliggande förslag genomföres.
6.2.2.2 Flyttning m. m. (FU s. 149 f.)
FU ansluter sig i huvudsak till de principer som skolberedningen framförde
angaende elevernas passage genom skolan. Elev i fackskolan bör sålunda som
regel uppflyttas vid läsårets slut från årskurs 1 till årskurs 2. Fråga om en elev
ej skall flyttas bör enligt FU:s uppfattning bedömas främst med hänsyn till vad
som anses vara för eleven i det hela lämpligast.
FU har ej funnit anledning föreslå någon särskild poänggräns såsom hjälpmedel
vid bedömning av uppflyttning bl. a. med hänsyn till att dylika bedömningar
endast kommer att avse en årskurs och ett ofta relativt begränsat antal
elever.
Beslut om flyttning bör enligt FU:s förslag träffas av klasskonferens efter
samråd med eleven och eventuellt föräldrarna. FU anser att anledning saknas
att meddela nagra allmänna direktiv, som kunde binda klasskonferens vid prövningen
av de enskilda fallen.
FU anser att en elev bör få frivilligt sitta kvar efter medgivande av rektor,
om detta inte medför ändringar i skolans organisation. Såvida inte särskilda skäl
föranleder undantag bör elev ha rätt att gå om endast en årskurs i fackskolan.
FU föreslår att flyttningsprövningar skall anordnas vid höstterminens början.
Prövningarna bör även kunna anordnas på så sätt att eleven under någon tid,
förslagsvis 1—2 veckor, följer undervisningen i årskurs 2.
FU framhåller att det torde komma att inträffa att elev i fackskolan efter
första året ger sig ut i yrkeslivet eller förlänger praktikåret före sista årskursen i
teknisk fackskola. Sadant stuideuppehall (FU s. 149) anser FU bör kunna
medges under högst ett år utöver förekommande obligatoriskt praktikår.
Ö.2.2.3 Ordning och uppjörande (FU s. 147 f.)
I fråga om betyg i ordning och uppförande erinrar FU om den motion som
framlades vid 1962 års riksdag om att särskilda vitsord i ordning och uppförande
inte skulle ges i grundskolan. Enligt motionärernas uppfattning kunde
normerna för dessa betyg växla från skola till skola. Risk fanns också för dubbelbestraffning,
varför andra former för fortlöpande information till hemmen än
utfärdandet av sänkta betyg i ordning och uppförande borde prövas. FU delar
GU:s uppfattning, att betygen i ordning och uppförande är av mindre värde
från disciplinsynpunkt inom det gymnasiala skolsystemet på grund av dessa skolors
karaktär av frivilliga skolor med ett mera moget elevklientel. FU föreslår
att betyg i ordning och uppförande ej skall ges i fackskolan.
406
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf.
6.2.3 Yttranden
6.2.3.1 Gymnasiet
GU: s förslag angående relativ betygsättning tillstyrkes av bl. a.
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lärarkollegiet vid
tekniska högskolan i Stockholm, Hermods konespondensinstitut, stadsfullmäktige
i Göteborg, LO, Sveriges socialdemokratislca ungdomsförbund, Sveriges liberala
studentförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.
Skolöverstyrelsen delar GU:s uppfattning om betygens primära uppgift och
menar att det föreslagna betygsystemet kan vara bättre ägnat att gradera
elevernas prestationer än det hittillsvarande. Överstyrelsen framhåller att vissa
justeringar och kompletteringar kan bli erforderliga och förutsätter att överstyrelsen
bemyndigas att göra dessa.
LO framhåller att införandet av den relativa betygskalan i gymnasiet bör
vara en logisk följd av vad som skett i grundskolan. Organisationen understryker
vidare betydelsen av information om reformens innebörd.
Humanistiska fakulteten i Stockholm anser att, om en konsekvent relativ
skala införes, måste skolmyndigheterna med större snabbhet och energi än GU
antyder förebygga ett felaktigt bruk av skalan. Fakulteten fortsätter.
Anvisningar, hjälpmedel och kontinuerliga undersökningar maste omedelbart
sättas in för att motverka, att normalfördelning slentrianmässigt används inom
de enskilda klassavdelningama och speciellt för att hindra, att den tillämpas
inom särskilda grupper, som kan väntas bli rekryterade bland relativt studielämpliga
elever, t. ex. grekläsande grupper. Vidtar man av rättviseskäl sådana
försiktighetsmått, torde det allmänt taget bli en vinst i klarhet och ärlighet, att
den framtida betygsskalan uttryckligen anges som relativ. Avnämare av alla
slag måste i fortsättningen vara fullt medvetna om att en betygspoäng, som ett
år motsvarar en bestämd prestationsnivå, kan komma att korrespondera mot en
helt annan reell nivå fem eller tio år senare.
Ett antal remissinstanser, bl. a. historisk-filosofiska sektionen och matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala, lärarkollegiet vid tandlä/carhögskolan i
Malmö, fyra länsstyrelser, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,
TCO, Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges skoldirektörsförening,
Handelns arbetsgivareorganisation, Fredrika Bremerförbundet, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund samt Folkpartiets ungdomsförbund, redovisar viss
tvekan i fråga om den relativa betygsättningen eller förordar ytterligare utredning
i betygsfrågan.
TCO finner sålunda mycket i GU:s argumentering för en relativ betygsättning
övertygande men vill peka på speciella förhållanden, som gymnasiets karaktär
av urvalsskola erbjuder. Organisationen framhåller att betygsättningen
synes kräva ytterligare översyn.
En tredje grupp remissinstanser föredrar en absolut betygsättning eller en
modifierad absolut betygsättning med vissa relativa inslag, bl. a. överstyrelsen
407
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
jör yrkesutbildning, större konsistoriet i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga
fakidteten i Göteborg, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, länsstyrelsen
i Gotlands län, SACO, Universitetslärarförbundet, Teknislca läroverkens
elevförbund, Sveriges handelsgymnasiers riksförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska samfundet för af färs utbildning,
Föreningen för matematisk-naturvetenslcaplig undervisning, IIögcras ungdomsförbund,
Sveriges konservativa studentförbund och Högerns kvinnoförbund.
SR är tveksam beträffande förslaget om relativ betygskala och anför bl. a.
följande.
För de icke-obligatoriska skolformerna — främst gymnasium och fackskola —
torde den absoluta betygsättningen vara att föredra framför den relativa. Flera
omständigheter talar härför. Endast en del av grundskolans elever — i regel de
för högre studier bäst lämpade — fortsätter till gymnasium. Åtskilliga av gymnasieeleverna
— främst de som uppnår de sämsta studieresultaten — faller bort
under gymnasietiden. Tillämpas den relativa betygsättningen medför dessa förhallanden
att betygsnivån för den enskilde eleven sjunker, ju högre upp han
kommer, oberoende av hans faktiska prestationsnivå. Det måste anses betänkligt
att betygsnivån för den enskilde ofta på detta sätt blir beroende av hur stor
del av en arskull, som fortsätter utbildningen. Det kan inte vara önskvärt att
betygsättningen i ett ämne, som väljes endast av ett fåtal, skall hållas på
samma genomsnittliga niva oberoende av om den ifrågavarande gruppen är en
elit eller inte. Det maste anses otillfredsställande att en elev på en av honom
själv vald utbildningsväg lämnas i ovisshet om huruvida hans prestation kan
bedömas som godtagbar. Fn annan allvarlig svaghet i systemet är att hela gymnasieutbildningens
genomsnittsnivå kan sänkas hur långt som helst utan att
detta avspeglar sig i betygen. Vissa betänkligheter kan slutligen också anföras
mot den angivna förutsättningen att betygsfördelningen i riket — även för ämnen
med mycket ringa tillslutning — skall vara en normalfördelning.
Vad GU föreslagit angående betygskalans utseende tillstyrkes
bl. a. av skolöverstyrelsen, atta länsskolnämndcr, statistislca centralbyrån, organisationskommittén
för tekniska högskolan i Lund och stadsfullmäktige i Göteborg.
Fn 7-gradig betygskala föreslås av bl. a. de större konsistorierna i Uppsala och
Lund, flera fakulteter och sektioner, Universitetslärarförbundet, Sveriges skoldirektörsförening,
Tekniska läroverkens lärarförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Historielärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning, Tekniska läroverkens elevförbund, Alelinska stenograf förbundet
och Sveriges konservativa studentförbund.
En mera nyanserad skala än den GU föreslagit efterlyses av överstyrelsen för
de tekniska högskolorna och styrelsen för lantbrukshögskolan. SACO anser att
det finns behov såväl av att kunna utmärka särskilt goda studieresultat (betyget
6) som av att kunna markera särskilt svaga (betyget 0).
Bokstavsbeteckningar i stället för sifferbeteckningar föreslås av matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Uppsala och Sveriges skoldirektörsförening.
408 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196It
Beträffande
betygens förekomst föreslår humanistiska jakulteten i
Stockholm att eleverna vid sidan av betygen i de enskilda ämnena även erhåller
betyg över utfört specialarbete medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anser att betyg ej bör ges under den första årskursens hösttermin. GU:s
förslag att enbart ett betyg skall ges i svenska tillstyrkes endast och med
tvekan av skolöverstyrelsen medan samtliga andra remissinstanser, som uttalat
sig härom, inalles 39 stycken, avstyrker förslaget.
Vad GU föreslagit angående centralt utgivna skriftliga prov
som hjälpmedel för betygsättningen mottagcs överlag mycket positivt i remissyttrandena.
Sålunda tillstyrker skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
samt ett flertal andra remissinstanser användningen av dylika prov
under framhållande av att de är nödvändiga för ekvivalering av betygen.
Beträffande provens förekomst, nämligen i vilka ämnen och under vilka årskurser
de skall komma till användning, framföres olika önskemål från remissinstansernas
sida. Att centralt utarbetade skriftliga prov skall ges i fler ämnen
än de GU föreslagit, förordas av överstyrelsen för yrkesutbildning, lärarkollegiet
vid farmaceutiska institutet, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan, styrelsen för
lantbrulcshö g skolan, Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges handelsgymnasiers
riksförbund och Sveriges köpmannaförbund samt Föreningen för matematisknaturvetenskaplig
undervisning. GU:s förslag till skrivningsplan godtages av
skolöverstyrelsen, som dock anser att planen bör kunna varieras och för varje
år fastställas av överstyrelsen.
De remissinstanser, som uttalat sig angaende den enskilde lärarens möjlighet
att efter medgivande av rektor få använda egna prov i stället för centralt utarbetade,
har avstyrkt eller ställt sig tveksamma härtill. Sålunda avstyrkes förslaget
av bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, humanistiska fakulteten i Lund,
matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i Stockholm, lärarkollegiet vid farmaceutiska
institutet, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan, styrelsen för lantbrukshögskolan,
TCO och Högerns ungdomsförbund. Enligt skolöverstyrelsen bör de
centralt givna proven icke utan sakliga skäl av den enskilde läraren fa ersättas
av andra prov. SECO betonar vikten av att lärarens möjligheter till dylikt utbyte
starkt begränsas.
De remissinstanser som uttalat sig beträffande frågan om betygens
rättskraft tillstyrker allmänt att en utredning företas rörande frågan om
besvärsrätt beträffande betygsättningen och skolans beslut om flyttning m. m.
De principer GU föreslagit beträffande flyttning m. m godtages i allmänhet.
De remissinstanser, som uttalat sig i frågan om en viss betygsgräns
som hjälpmedel vid flyttning, ställer sig emellertid i många fall tveksamma eller
avvisande härtill. Sålunda avstyrker skolöverstyrelsen och TCO att en dylik betygsgräns
uppställes.
SR ifrågasätter starkt lämpligheten av anordningen och motsätter sig under
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i 409
alla förhållanden den av GU föreslagna reduktionen för de elever, som har l:or
i betyget.
Läroverkslärarnas riksförbund anser emellertid att en bestämmelse om flyttning
utan villkor vid en viss miniminivå hos betygen och om flyttning i övriga
fall efter ingående prövning av elevens allmänna möjligheter och önskemål bör
kunna godtagas.
Tekniska läroverkens lärarförbund och Tekniska läroverkens elevförbund anser
att betygsgränsen satts för högt.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund diskuterar ingående det korrigerade
medelbetygets konstruktion och anser av flera skäl att den föreslagna tioprocentiga
reduktionen är mycket olämplig.
Vad GU anfört beträffande frivillig kvarsittning har i allmänhet
inte föranlett några erinringar.
GU: s förslag rörande disciplinfrågor har föranlett uttalanden i ett
stort antal yttranden. Övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget
om avskaffande av betygen i uppförande och ordning, bl. a
skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, studiehjälp snämnden, stadsfullmäktige i Göteborg,
TCO, LO, Sveriges slcoldirektörsförening, SECO, Målsmännens riksförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
LO betonar att samma regler bör gälla såväl grundskolan som samtliga gymnasiala
skolformer.
Läroverkslärarnas riksförbund finner GU:s motivering för förslaget om avskaffande
av betygen i uppförande och ordning övertygande och tillstyrker detsamma
vad gäller terminsbetygen men föreslår att för avgående elever antingen
vitsord om uppförande och ordning avges och antecknas på elevkorten eller också
att anteckningar rörande elevernas uppförande i skolan göres på dessa kort
enligt särskilda föreskrifter och på grundval av kollegiebeslut. Dessa uppgifter
bör enligt förbundet vara de enda som avnämarna skulle ha rätt att få del av
vid förfrågningar om elever vid skolan.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför vissa betänkligheter
mot slopandet av ordnings- och uppförandebetygen.
Remissinstanserna, bl. a. skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning,
tillstyrker i allmänhet GU: s förslag om inrättande av disciplinnämnder.
Skolöverstyrelsen finner det emellertid önskvärt, att det utöver
den föreslagna disciplinnämnden, vilken enligt överstyrelsen får huvudsakligen
korrigerande eller dömande uppgifter, inom varje skolenhet finns ett organ —
förslagsvis kallat »förtroendenämnd» — med mera konstruktiva och förebyggande
uppgifter.
Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör en klar gräns uppdragas mellan disciplinnämndens
och barnavårdsnämndens befogenheter. Tekniska läroverkens
elevförbund anser att disciplinnämnden bör vara en rådgivande instans under
namn av »buffertkommitté». Ytterligare utredning efterlyses av bl. a. Fredrika
410
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+
Bremerförbundet medan Svenska kommun]örbundet och Svenska stadsförbundet
förordar frivillig försöksverksamhet.
Läroverksläramas riksförbund förklarar att det ur manga synpunkter är fördelaktigt
att frågan om uppförandebetyg inte längre skall behandlas av kollegiet.
Förslaget om en disciplinnämnd kan organisationen inte tillstyrka i den utformning
GU givit det. Förbundet anser emellertid att det saknas ett organ för samarbetet
mellan de av arbetsförhållandena m. m. inom skolan berörda parterna,
lärare, elever och målsmän och finner det i hög grad viktigt att eleverna skall
ha något inflytande på sina arbetsförhållanden. Förbundet understryker att det
inte endast är fråga om att förhindra att eventuella »orättvisor» begås utan att
samarbetet skall gälla livet i skolan i dess helhet och föreslår följande.
Vid varje gymnasium skall finnas en »samarbetsnämnd» med rektor som ordförande
sammansatt av 3 av kollegiet valda lärare, 3 av elevrådet valda elever
— där elevråd icke finnes utgår elevrepresentanterna — 1 av de v vårdspersonalen.
utsedd av denna personal, 1 inom den personal vid skolan, som inte är läraie
eller elevvårdspersonal, 1 av föräldraföreningens styrelse utsedd representant.
Den sistnämnda utgår, där föräldraförening icke finnes. Denna samarbetsnämnd
skall bl. a. ha följande uppgifter: Att föreslå ordningsregler för skolan, att diskutera
allmänna uppförande- och ordningsfrågor på ett principiellt plan, att diskutera
den allmänna ordningen bland eleverna, att diskutera och föreslå åtgärder
för trevnad och underlättandet av arbetet inom skolan samt ta upp och
diskutera önskemål av olika slag från lärarna och övrig skolpersonal, elever och
föräldrar. Nämnden skall sammanträda minst en gång per termin. När det gäller
att diskutera och besluta i avstängnings- och ayvisningsfrågor är emellertid
samarbetsnämnden liksom GlT:s disciplinnämnd icke lämplig. Detta beror på
att dessa ärenden nästan undantagslöst har sin bakgrund i medicinska, ekonomiska,
sociala eller personliga t. ex. äktenskapliga förhallanden, som oftast mei
berör elevens familj än eleven själv. En sträng, helst lagligt fastställd tystnadsplikt
är därför nödvändig. Man bör inte begära av omyndiga personer att de
skall sätta sig in i ovan angivna omständigheter och ta ansvar för ett bedömande
och dessutom kunna motstå trycket från vetgiriga kamrater, vilkas representanter
de på sätt och vis är. Det är angeläget att tillskapa ett system som i avstängningsfrågor
kan möjliggöra ett snabbt ingripande, da sa är moti\erat. Det
föreslås därför, att skolans kollegium gives rätt att avstänga elev från undervisning.
Frågor som rör förvisning av elev är enligt förbundets uppfattning av en
annan karaktär och bör skötas av en särskild nämnd. I denna nämnd bör inga representanter
för skolstyrelsen, målsmän och lärare. Rektor för berörd skola skall
för varje fall adjungeras. Representant för elevråd bör ges möjlighet att deltaga
i överläggningarna i den utsträckning som bedöms lämpligt. Fråga rörande
elevs förvisning från skolan kan ej upptagas till behandling, savida ej framställning
därom gjorts av klasskonferens (eller kollegium). Beträffande handläggningen
av ärenden hos den särskilda nämnden synes böra gälla samma regler
som för barnavårdsärenden med avseende på saväl underrättelseplikt till målsman,
rätt att anlita biträde, förhör inför nämnden som inskränkning i offentligheten
av utredningsmaterial m.m. Nämndens beslut kan överklagas i skolöverstyrelsen.
Beträffande disciplinnämndernas sammansättning yppas i
flera yttranden betänkligheter framförallt mot att representanter för eleverna
411
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
skall ingå som beslutande ledamöter i nämnden. Avstyrkande eller tveksamhet
härvidlag redovisas av bl. a. socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lärarkollegiet vid
karolinska institutet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads,
Älvsborgs, Värmlands, Västemorrlands och Jämtlands län, Sveriges skoldirektörsjörening,
Målsmännens riksförbund, Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet, Teknislca läroverkens lärarförbund, Svenska skolläkarföreningen,
Fredrika Bremerförbundet och Högerns kvinnoförbund. I allmänhet anser emellertid
dessa instanser att representanter för eleverna bör få närvara och yttra
sig vid handläggningen av ärendena i nämnden.
Beträffande elevrepresentationen uttalar lärarkollegiet vid karolinska institutet
bl. a. följande.
Det mentalhygieniska synsätt, som bör vara vägledande, är eleverna sällan
tillräckligt mogna att tillämpa. Att påtvinga dem det ansvar, som det här kan
bli fråga om, kan ej heller vara rimligt. I utredningar av dessa frågor redovisas
ofta elevernas hem- och privatliv och det måste, med hänsyn till privatlivets
helgd, föräldrarnas situation, hälsa och ställning m. m., av disciplinnämndens
ledamöter krävas en tystnadsplikt, som elevrepresentanterna knappast kan betraktas
som vuxna att upprätthålla. Att elevorganisationerna på ett eller annat
sätt skall ha möjlighet framföra sina synpunkter i avstängnings- och förvisningsärenden,
synes ändå önskvärt. Frågan bör kunna lösas utan att eleverna representeras
i dömande instans.
TCO accepterar förslaget om inrättande av en disciplinnämnd men tillägger:
Organisationen ställer sig skeptisk till att elevrepresentanterna och lärarrepresentantema
skall vara med om att fatta beslut i disciplinärenden och sålunda de
facto ha dömande befogenheter. Elev- och lärarrepresentanter skall självfallet
ingå i disciplinnämnderna, men det bör övervägas, om inte beslutanderätten skall
läggas enbart hos skolledaren samt de av skolstyrelsen utsedda ledamöterna.
Beslut i nämnden skall kunna ställas under skolstyrelsens prövning av nämndledamot
eller av den som berörs av beslutet.
Disciplinfrågorna bör lösas efter samma regler i samtliga gymnasiala skolformer.
Att de experter, som enligt GU:s förslag kan kallas till nämndens överläggningar,
även skall få deltaga i besluten förordas av medicinalstyrelsen, medic
in ska fakulteten i Uppsala, lärarkollegiet vid karolinska institutet, Tekniska
läroverkens lärarförbund och Högerns kvinnoförbund.
Att representanter för föräldrarna bör ingå i nämnden föreslås bl. a. av överstyrelsen
för yrkesutbildning, Målsmännens riksförbund samt länsstyrelserna i
Värmlands och Västmanlands län.
6.2.3.2 Fackskolan
Remissinstanserna har i sina yttranden över FU:s förslag angående betyg,
flyttning m.m. i många fall endast hänvisat till vad de uttalat härutinnan beträffande
GU:s förslag.
412
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
Den av FU föreslagna relativa betygsättningen tillstyrkes bl. a.
av skolöverstyrelsen, LO, IIermods korrespondensinstitut, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.
Tveksamhet redovisas av länsstyrelsen i Jämtlands län, TCO och
Fredrika Bremerförbundet, vilka två sistnämnda instanser jämte Läroverksläramas
riksförbund förordar ytterligare utredning i betygsfrågan. Överstyrelsen
för yrkesutbildning, SACO, Tekniska läroverkens lärarförbund, Sveriges grossistförbund,
Svenska samfundet för af färsutbildning och Högerns ungdomsförbund
avstyrker FU:s förslag angående relativ betygsättning.
Läroverksläramas riksförbund anför bl. a. följande.
FU har uppenbarligen icke beaktat svårigheter, som ett relativt betygssättningssystem
av exakt samma art som grundskolans och gymnasiets måste
möta i skolformer av fackskolornas typ. Grundskolan är obligatorisk, och även
om den splittrats upp på olika linjer i sin nionde årskurs, får varje sådan linje
ett stort elevunderlag inom sin årsgrupp, troligen någorlunda enhetligt från år
till år, intresse- och begåvningsmässigt sett. Gymnasiets elevmaterial är visserligen
ingalunda enhetligt, men det innefattar dock en kärntrupp av klart studielämpliga
och på fortsatt teoretisk utbildning inriktade elever, som kommer att
verka starkt normerande för kvalitetskraven vid slutmålet. Det är sannolikt att
fackskolorna får ett icke blott i det hela starkt oenhetligt utan även ett på olika
platser olika sammansatt elevmaterial, som därtill kan växla i beskaffenhet från
år till år. Just under sådana förhållanden blir en relativ betygskala mycket
vansklig att tillämpa. De stelt fastställda procenttalen i varje rangklass kan
komma att täcka rätt olika kvalitetsgrupper från år till år, och de särskilda
skolorna och skolorterna kan få mycket olika andel av varje rangklass. Jämförbarhet
mellan betygen blir under sådana förhållanden ytterst svår att åstadkomma.
Med hänsyn till ekvivaleringen föreslås att centralt givna prov skall
vara obligatoriska av bl. a. styrelsen för lantbrukshö g skolan, Skånes handelskammare,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, TCO,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Högerns ungdomsförbund.
Vikten av standardprov i detta sammanhang betonas av Hennods korrespondensinstitut
och Tekniska läroverkens lärarförbund.
Att en utredning tillsättes angående betygens rättskraft och hithörande
spörsmål tillstyrkes av bl. a. Målsmännens riksförbund, SECO och
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Sistnämnda förbund anser dessutom
att betyg ej bör ges under den första årskursens hösttermin.
Vad FU föreslagit beträffande flyttning tillstyrkes av skolöverstyrelsen,
stadsfullmäktige i Göteborg, TCO, Målsmännens riksförbund och Tekniska läroverkens
elevförbund. Förslaget i denna del avstyrkes däremot av bl. a. Tekniska
läroverkens lärarförbund, NKI-skolan, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund. Sistnämnda tre remissinstanser och bl. a. fyra länsskol
-
413
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
nämnder förordar att en betygsgräns användes som hjälpmedel vid flyttning på
det sätt GU föreslagit för gymnasiet.
Lär ov er ksläramas riksförbund frågar sig om icke fasta kompetenskrav med
ärligt besked om otillräcklighet både vid övergång till högsta årskursen och vid
avgången vore bättre såväl för eleverna själva som för avnämarna än ett betyg
med uppgift om tillhörighet till rangklasser av obestämd och skiftande kvalitet.
TCO förordar att de frågor som hänger samman med betygsättningen och
flyttning/kvarsättning ytterligare klarläggs med förutsättningen att lika bestämmelser
skall gälla för samtliga skolformer inom det gymnasiala stadiet.
FU: s förslag att flyttningsprövning skulle kunna ersättas med att eleven under
några veckor följer undervisningen i årskurs 2 anses i några yttranden praktiskt
ogenomförbart.
Förslaget om studieuppehåll tillstyrkes av bl.a. skolöverstyrelsen,
länsskolnämndema i Örebro, Gävleborgs och Jämtlands lön samt Tekniska läroverkens
elevförbund.
FU: s förslag att betyg i ordning och uppförande ej skall ges i
fackskolan tillstyrkes av skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, Målsmännens riksförbund
och Sveriges socialdemokratislca ungdomsförbund. Svenslca kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet anför liksom i motsvarande fråga beträffande
gymnasiet betänkligheter mot att ordnings- och uppförandebetygen ej skall förekomma
samt föreslår att frågan om en enhetlig utformning av de disciplinfrämjande
åtgärderna på hela det gymnasiala stadiet upptas till förnyad särskild
prövning, t. ex. i samband med den överarbetning som förväntas ske av GU:s
förslag om disciplinnämnd.
Att disciplinnämnd bör inrättas även vid fackskolan framhålles uttryckligen
av SECO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
6.3 Studiernas avslutning, inspektion in. m.
6.3.1 Gymnasieutredningen
6.3.1.1 Studiernas avslutning
GU ger inledningsvis en översikt över de olika formerna för gymnasiestudiernas
avslutning vid nuvarande tre gymnasietyper (GU 13.5.1).
GU ifrågasätter om det nuvarande examenssystemet är lämpat för den betydelsefulla
uppgiften att ekvivalera slutbetygen och om systemet ger utrymme
för de samråd och diskussioner mellan lärare och i första hand avnämare om
utbildningsinnehåll, metoder och bedömning, som GU anser vara av väsentlig
betydelse för skolans utveckling (GU 13.5.2.1).
GU framhåller att det nuvarande systemet med skriftliga prov i studentexamen
lider av vissa svagheter vilka sammanhänger med att de flesta proven är
förlagda till sista terminen och att sålunda proven i betygsekvivalerande syfte
414 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
först kan utnyttjas, då slutbetyget skall sättas (GU 13.5.2.2). Skriftliga examensprov
förekommer för övrigt inte alls vid tekniskt gymnasium.
Den muntliga examensproceduren vid de allmänna gymnasierna kan enligt
GU:s uppfattning i sin nuvarande form endast i ringa utsträckning bidra till
betygsekvivalering. Möjligheterna att efter ett kort muntligt förhör med anspråk
på större grad av tillförlitlighet dra slutsatser om elevens eller klassens prestationsnivå
utöver gränsen godkänd/underkänd anser GU vara små. Även den
mer begränsade uppgiften att fixera gränsen godkänd/underkänd anses rymma
stora vanskligheter. De diskussioner om metodiska och innehållsmässiga frågor
som censor och lärare får tillfälle till blir i allmänhet av tidsskäl mycket begränsade.
Överläggningen om ekvivalering kommer dessutom för sent för att
kunna utnyttjas i större utsträckning i den ifrågavarande klassen. Examensombuden
vid de tekniska gymnasierna har något större möjligheter att ägna sig
åt rådgivning och diskussion. Vid handelsgymnasierna förekommer vidare inte
någon muntlig prövning i egentlig mening. Beträffande de problem som följei
av examinationens kvantitativa omfattning framhåller GU, att redan de senaste
årens starka ökning av antalet examina har medfört svårigheter att rekrytera
tillräckligt antal censorer. Antalet förhör med varje elev har sålunda fått minskas
och antalet elever i varje förhörsgrupp har ökat.
GU framhåller vidare bl. a. följande.
Gymnasieutredningen är ställd inför uppgiften att finna enhetliga former för
avslutningen av studierna för 30 000 elever per år eller flera, dvs. ungefär
dubbelt så många som examinerades varen 1963. Antalet censorer eller examensombud
måste då bli mycket stort, om det nuvarande systemet skulle bibehållas,
kanske 300—400 personer. Det ter sig icke genomförbart att överlämna uppgiften
att ansvara för bedömningssystemets enhetlighet till en så stor grupp som
därtill endast tillfälligt sysslar med uppgiften.
GU framhåller att en eventuell förlängning av examensproceduren med syfte
att minska antalet censorer och examensombud skulle medföra ökade störningar
för undervisningen under sista läsåret, bl. a. genom att ytterligare reducera studietiden.
GU anser för sin del att ett system med centrala, skriftliga prov i den form
GU föreslagit samt en fackinspektion är den bästa ersättningen för nuvarande
examensprocedurer. Härigenom skulle de betygsekvivalerande uppgifterna kunna
fullgöras på ett bättre sätt än nu samt en nära kontakt etableras mellan gymnasiet
och dess avnämare (GU 13.5.2.2).
6.3.1.2 Inspektionsverksamhet (GU 13.5.2.4)
Den gvmnasieinspektion GU föreslår skall ha till uppgift att bedöma undervisningen
och dess resultat. Den bör också ge möjlighet till sadan ämnesmformation
och diskussion som främjar gymnasiets verksamhet. Den viktiga ekvivaleringsuppgiften
bör bevakas bl. a. genom att fackinspektörerna följer undervis
-
415
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
ningen och granskar skriftliga arbeten. Inspektörerna bör enligt GU:s mening
också ägna uppmärksamhet åt skolans tillgång på utrustning och hjälpmedel.
En viktig uppgift för dem är vidare att hålla ämneskonferenser.
Ett mera fullständigt inspektionsbesök bör enligt GU:s mening avslutas med
sammanträde med de berörda lärarna. Inspektörerna bör lämpligen varje termin
avge berättelse till skolöverstyrelsen.
GU framhåller att inspektörerna inte såsom censorerna skall deltaga i beslut
om enskilda elevers godkännande eller underkännande när slutbetyg gives.
Inspektörernas verksamhet bör inte vara begränsad till sista terminen eller sista
årskursen i gymnasiet utan utspridas över hela läsåret och innefatta i varje fall
de senare årskurserna.
Inspektörerna bör enligt GU:s förslag rekryteras bland universitets- och högskolelärare,
representanter för näringsliv och allmän tjänst samt gymnasierektorer
och gymnasielärare. Det bör finnas heltidstjänstgörande inspektörer
med särskilda förordnandetjänster men även deltidsarbetande eller sådana som
under ledighet från annan tjänst inträder för kortare perioder. Då de heltidstjänstgörande
inspektörerna av organisatoriska skäl (läsårets längd etc.) inte
kan tjänstgöra i egentlig inspektionsverksamhet hela året, föreslår GU att de
även tilldelas vissa andra uppgifter inom undervisningsväsendet. GU anser det
önskvärt att man uppnår en viss decentralisering av stationeringen. Stationeringsort
för fackinspektör bör i varje särskilt fall fastställas av skolöverstyrelsen.
Enligt GU:s beräkningar erfordras fackinspektörer till ett antal motsvarande
35 heltidstjänster. GU föreslår att 15 av dessa blir förordnandetjänster på heltid.
Tjänsteinnehavarna bör ha titeln gymnasieråd och vara placerade hos skolöverstyrelsen.
Därutöver bör på tio tjänster för minst ett halvår förordnas gymnasierektorer
och gymnasielärare i aktiv tjänst. Återstående tio tjänster bör
uppdelas på kortare förordnanden för universitetslärare samt företrädare för
allmän tjänst och näringsliv. Om man räknar med att förordnandeperioden för
sistnämnda grupp blir i genomsnitt tre veckor, blir antalet sådana fackinspektörer
ungefär 100. Kostnaderna för en organisation av denna omfattning uppskattar
GU till 2,4 milj. kr. omkring år 1970.
6.3.1.3 Slutbetyg och kompetens
Beträffande slutbetygets innehåll (GU 13.5.3.1) erinrar GU om att åtskilliga
ämnen kommer att avslutas före den sista årskursen. Då dessa ämnen har samma
vikt som de, vilka studeras i sista årskursen, bör i slutbetyget årskursbetygen
i alla de ämnen som tidigare avslutats sammanföras med betygen i de ämnen
som avslutas i sista årskursen. r
I fråga om slutbetygets uppgift understryker GU vikten av att slutbetyget från
gymnasiet skall kunna användas som intagningsinstrument för olika utbildningar
och yrken och avvisar exempelvis inträdesprövningar vid universitet och högskolor.
416
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Villkoret för allmän behörighet till universitetsstudier (GU 13.5.3.2) bör enligt
GU:s mening grundas på slutbetyget från årskurs 3 i gymnasiet, och slutbetyg
från årskurs 4 i den tekniska lärokursen bör inte ge särskilda meriter vid övergång
till högre studier.
GU anser det fördelaktigt om villkoren för allmän behörighet uttryckes enbart
med hjälp av slutbetyget och alltså inte förenas med någon särskild bedömning
från gymnasielärarnas sida. Å andra sidan medger en dylik »mekanisk» framräkning
av behörigheten inte överväganden i gränsfall och vid ömmande omständigheter.
För att sådana hänsyn skall kunna tas föreslår GU att de centrala
universitets/högskolemyndigheterna får en viss möjlighet att i gränsfall bevilja
dispens.
GU föreslår vidare att ett slutbetyg över genomgången fullständig lärokurs
skall medföra allmän behörighet för universitets- och högskolestudier, därest det
uppnår medelbetyget 2,3, beräknat som ett korrigerat medelvärde, om betyget 1
förekommer (jfr 6.2.1.2). Enligt GU:s uppfattning motsvarar denna regel gränsen
för godkänd i nuvarande gymnasier.
På grundval av vissa kalkyler finner GU det sannolikt att mellan 10 och 15 %
av en årgång elever inte kommer att få allmän behörighet. GU föreslår att det
bör ankomma på skolöverstyrelsen att efter några år undersöka, om den fixerade
gränsen åstadkommer en lämplig fördelning mellan behöriga och icke behöriga.
Enligt GU:s uppfattning bör medelbetyget beräknas på alla ämnen. Medelbetyget
bör inte sättas ut på betygsdokumentet och det bör inte heller anges
om ett betyg ger allmän behörighet till universitetsinskrivning. Då slutbetyget
har en mycket mångsidig användning på arbetsmarknaden, bör de betyg som
saknar behörighetsvärde inte särskilt framhävas. I sina författningsförslag har
GU för övrigt inte infört behörighetsbestämmelsen i skolstadgan utan i universitetsstatutema.
GU förklarar slutligen att GU funnit att orden »student» eller »studentbetyg»
inte bör användas i slutbetyget.
GU har såsom nämnts i det föregående (3.3.1.3) föreslagit rätt för den som har
slutbetyg efter mindre lärokurs att efter tredje årskursens slut deltaga i undervisning
i bortvalda ämnen och erhålla nytt slutbetyg, som då blir ett slutbetyg
efter fullständig lärokurs.
I nu förevarande sammanhang föreslår GU att elev som erhållit slutbetyg från
årskurs 3 över juliständig lärokurs (GU 13.5.3.4) men därvid icke uppnått gränsen
för allmän behörighet till universitetsstudier skall ha rätt att på ettdera av
nedannämnda sätt söka höja sitt slutbetyg.
a. Eleven må inom fyra år efter det han avslutat årskurs 3 under ytterligare
högst ett läsår deltaga i undervisningen i årskurs 3 och därefter erhålla nytt
slutbetyg.
b. Eleven må efter enskilda studier pröva och erhålla nytt slutbetyg. Sådan
prövning skall göras senast inom fyra år efter det han avslutat årskurs 3.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 417
GU förordar att det nya slutbetyget järaställes med på normalt sätt erhållet
slutbetyg.
GU föreslår vidare att den som vill tillbringa ett extra år i årskurs 4 av teknisk
lärokurs bör få göra detta efter klasskonferensens prövning och under
villkor att statsverket inte åsamkas extra kostnader.
GU diskuterar också frågan om kompetensvärdet av slutbetyg jrån ekonomisk
eller teknisk lärokurs (GU 13.5.3.3). Gymnasieutbildade från ekonomisk eller
teknisk lärokurs förutses komma att få en mycket växlande användning på
arbetsmarknaden. Att fixera en viss miniminivå som skulle ange acceptabel
duglighet för en mängd olika yrken anser GU vara vanskligt och innebära ett
högst godtyckligt val.
GU anser vidare att arbetsgivarna ofta är mer benägna att ta hänsyn till den
i yrkesverksamheten ådagalagda dugligheten än till betygsmeritema. Tillgång
och efterfrågan på kvalificerad arbetskraft påverkar också arbetsgivarnas anspråk
som därför i verkligheten kan växla från tid till annan och från yrke till
yrke.
GU föreslår därför inte någon lägsta betygsnivå för kompetens som gymnasieekonom
och gymnasieingenjör.
Med avgångsexamen från tekniskt gymnasium har följt titeln ingenjör eller
gymnasieingenjör, vilket titelbruk har haft sin förankring i den författningsmässiga
benämningen ingenjörsexamen. För framtiden föreslår GU att fullständig
genomgång av årskurs 4 i teknisk lärokurs skall medföra titeln gymnasieingenjör
liksom på motsvarande sätt fullständig genomgång av årskurs 3 i ekonomisk
lärokurs skall medföra titeln gymnasieekonom.
GU behandlar från företrädesvis principiella utgångspunkter vissa frågor
rörande intagning sbestämmelser vid universitet och högskolor m. in. (GU 13.5.5).
GU konstaterar att en rad speciella inträdesvillkor utöver de allmänna så
småningom har växt fram, vilka påverkat och delvis satt ur spel de ursprungliga
avsikterna med anpassningen mellan skola och fortsatt utbildning. På grund av
hård konkurrens om utbildningsplatser har inträdeskraven ofta fått ogynnsamma
effekter på valet av studiegång och på gymnasisternas studiearbete.
Genomföres GU:s förslag till utformning av det nya gymnasiet framtvingas
automatiskt omfattande tekniska förändringar i dessa inträdesbestämmelser.
Enligt GU:s uppfattning torde det emellertid vara nödvändigt att därutöver
vidtaga åtgärder av mer principiell art.
GU framhåller att det bör vara naturligt för åtskilliga avnämare att motta
gymnasieutbildade från vilken lärokurs som helst. Från andra håll kan man dock
behöva ställa krav på bestämda lärokurser. GU understryker att stor återhållsamhet
bör iakttas i fråga om dylika speciella behörighetskrav (GU 13.5.5.4).
Där sådana likväl erfordras bör de utformas i samarbete mellan företrädare för
avnämare och skola samt någon statlig kompetensinstitution eller motsvarande
14 — It ihan''j till riksdagens protokoll 19G/i. 1 sand. Nr 171
418
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
organ. GU erinrar i detta sammanhang om ett förslag om inrättande av ett
statens kompetensråd som den 1 november 1962 framlagts av arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.
I fall av konkurrens om utbildningsplatser (GU 13.5.5.5), t. ex. vid spärrade
högskolelinjer, föreslår GU att som urvalsinstrument användes originalslutbetyget
från gymnasiet. Dettas poängvärde bör därvid beräknas såsom det tidigare
nämnda korrigerade medelvärdet. Om behörighetskomplettering skett förordar
GU att därvid erhållet betyg medtage-s vid beräkning av medelvärdet, dock
högst till det värde som motsvarar originalslutbetygets medelvärde. Andra meriter
— t. ex. akademiska betyg — bör få tillgodoräknas endast efter mycket
restriktiva regler. Dessa regler bör utformas i samma ordning som förut angivits
för speciell behörighet.
GU finner det angeläget att fortsatta forskningar och utredningar bedrives i
syfte att skapa nya kompletterande intagningsinstrument. Därvid bör särskild
uppmärksamhet ägnas sådana instrument som kan användas för bedömning a\
anlag och lämplighet för viss yrkesverksamhet eller utbildning (GU 13.5.5.3).
GU berör i korthet även frågor rörande privatistprövning, fyllnadsprövning,
omprövning och dessa prövningars motsvarighet i framtiden (GU 13.5.4). GU
anför att utredningen i samband med kommande överväganden om vuxenutbildningen
får anledning att mera ingående behandla vissa frågor sammanhängande
med privatistprövning.
Efter en redogörelse för nuvarande förhållanden konstaterar GU bl. a. att
omprövning inte förekommer i det system med slutbetyg, som GU föreslagit.
Det torde vidare inte vara nödvändigt att ha skilda bestämmelser eller beteckningar
för prövning för privatister, komplettanter eller gymnasiets egna förtidsprövande.
I samtliga fall är det fråga om prövning enligt gymnasiets lärokurser i
ett eller flera ämnen. GU föreslår den enhetliga benämningen ämne spr övning.
GU föreslår vidare att slutbetyg för privatister utfärdas när den prövande
vid ämnesprövningar erhållit betyg i alla erforderliga ämnen. Samtliga prövningar
bör därvid ha fullgjorts inom en åttaårsperiod.
Enligt GU:s uppfattning torde det — med hänsyn till betygsskalans konstruktion
— vara nödvändigt att vid ämnesprövning lämna den prövande läraren
möjlighet att vägra att avge betyg.
6.3.2 Fackskoleutredningen
6.3.2.1 Studiernas avslutning (FU s. 150 ff.)
Fackskolan skall vara examensfri och studierna avslutas med att slutbetyg
utfärdas efter andra årskursen.
FU framhåller vikten av att slutbetygen så långt möjligt är jämförbara mellan
skilda klasser och skolor. En sådan ekvivalering bör emellertid ej ske genom
419
Kungl. Maj:ts pi-oposition nr 171 år 1964
skriftliga och muntliga avgångsprov. FU rekommenderar i stället att centralt
utarbetade standardprov användes. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att
ombesörja att standardprov utarbetas för vissa av fackskolans ämnen. Utöver
de åtgärder för ekvivalering av betygsättningen som anges i läroplansförslaget
(jfr 6.2.2.1), bl. a. frivillig användning av standardprov, bör kontrollen av undervisningens
standard enligt FU:s mening upprätthållas genom en intensifierad
konsulent- och inspektionsverksamhet.
6.3.2.2 Konsulent- och inspektionsverksamhet (FU s. 110 ff.)
FU framhåller att det under inledningsskedet men även framgent är betydelsefullt
att de enskilda skolorna kan erhålla sådan ledning för undervisningsarbetet
att de åsyftade målen kan förverkligas. Denna fortlöpande rådgivning
bör kunna ske genom en utveckling av konsulent- och inspektionsverksamheten.
Enligt FU:s uppfattning talar åtskilligt för att man vid fackskoloma genomför
ett inspektionssystem likartat det som av GU föreslagits för gymnasiet. Den
av GU föreslagna organisationen avses bl. a. ersätta nu förekommande censorsinstitution
och anordning med examensombud. För fackskolorna, som är en helt
ny skolform, kan konstruktionen av inspektionsförfarandet göras friare.
Mot en organisation liknande gymnasieinspektionen kan enligt FU:s uppfattning
anföras att flera av de skolformer som fackskolan avses avlösa nu inspekteras
genom länsskolnämndernas försorg.
FU anser att ett definitivt ställningstagande i inspektionsfrågan bör anstå
till dess fackskolans organisation och omfattning närmare fastställts. I de fall
där fackskola är samorganiserad med gymnasium bör dock den av GU föreslagna
inspektionsverksamheten få utnyttjas. FU föreslår att det antal inspektörer som
GU beräknat ökas med hänsyn till fackskolans behov. De erfarenheter som
vinnes bör kunna utnyttjas vid utformningen av den permanenta inspektionsorganisationen
beträffande vilken det bör ankomma på skolöverstyrelsen att
framlägga förslag.
FU understryker vidare behovet av konsulterande verksamhet avseende vissa
ämnen med stark anknytning till elevernas framtida yrkesverksamhet samt
finner det angeläget att till den konsulterande och inspekterande myndigheten
kunna knyta representanter för avnämarna. FU föreslår därför i huvudsaklig
överensstämmelse med GU:s förslag att sådana deltidstjänster eller kortare förordnanden
kommer till stånd, som gör det möjligt att till skolöverstyrelsens
konsulentverksamhet för kortare perioder knyta företrädare för väsentliga avnämaresektorer.
6-3.2.3 Slutbetyg och kompetens (FU s. 151 f.)
FU betonar att det är väsentligt att beakta avnämarnas önskemål att fackskolckompetensen
skall vara preciserad. Detta anser FU inte innebära att
de skulle vara betjänta av att fackskolekompetensen anknytes till en viss nivå
4 20
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i
på slutbetyget. Medelbetyget för de olika eleverna visar stor spridning och
betygen i skilda ämnen för elever med ett och samma medelbetyg kan vara olika.
Av denna anledning blir det enligt FU:s mening svårt att genom ett tröskelvärde
ange en lägsta gemensam gräns för godkänd med allmängiltigt innehåll. Den
precisering av slutkompetensen, som avnämarna är mest betjänta av, anser FU
möjlig att uppnå genom en normerad betygsättning av elevprestationer på områden,
som definieras i läroplanen. Efter hand som avnämarna blir förtrogna
med läroplanerna och betygsättningen, anses slutbetyget som sådant utan godtyckliga
tröskelkriterier komma att vara det bästa och mest nyanserade uttrycket
för elevernas slutkompetens.
FU anser sig vidare icke böra framlägga något förslag om en formellt angiven,
specifik benämning på kompetens från någon fackskola. Det kan för övrigt, anser
FU, sättas i fråga om man över huvud taget, i varje fall på den utbildningsnivå
det här gäller, bör införa någon form av författningsmässigt angiven kompetensbenämning
eller titulatur, bl. a. med hänsyn till att fackskoleutbildningen inte
är vare sig mera specialiserad eller avancerad än att den utbildade har möjlighet
till anställning och utveckling inom ganska skilda områden (FU s. 32). Det bör
räcka att eleverna tilldelas slutbetyg från social, ekonomisk eller teknisk fackskola.
Eventuellt kan, säger FU, den genomgångna utbildningen karaktäriseras
som fackskolekompetens från vederbörande fackskola.
6.3.3 Yttranden
6.3.3.1 Gymnasiet
GU: s förslag beträffande studiernas avslutning, som innebär att
den nuvarande examensproceduren med karaktär av slutprövning ersätts med
ekvivalerings- och kontrollåtgärder utspridda över en större del av studietiden,
har väckt stort intresse hos remissinstanserna.
Förslaget tillstyrkes i ett stort antal yttranden bl. a. av skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,
lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm, juridiska fakulteten i Stockholm,
lärarkollegiet vid Icarolinska institutet, veterinärstyrelsen, generalpoststyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, flera regionala myndigheter, TCO, SR,
SECO, Folkpartiets kvinnoförbund och Folkpartiets ungdomsförbund.
Skolöverstyrelsen, som tillstyrker GU:s förslag, finner dock att GU i vissa
avseenden ej tillräckligt uppskattat censorsinstitutionens betydelse.
Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm gör vissa jämförelser mellan
censorsinstitutionen vid de allmänna gymnasierna och examensombudsinstitutionen
vid de tekniska gymnasierna samt anför därvid bl. a. följande.
Lärarkollegiet, som genom en del av sina ledamöter har erfarenhet både av
censors- och examensombudsinstitutionema, måste som allmänt intryck av dem
konstatera, att de brister som förekommer beträffande effektivitet, ämnesinfor
-
421
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k
mation, rådgivning och betygsekvivalering, för att ange några väsentliga krav
som man borde ha anledning att ställa på dagens gymnasium, inte så mycket
vidlåder examensombudsinstitutionen som censorsinstitutionen. Detta hänger
uppenbarligen inte samman med de enskilda personer som rekryterar censorskåren
och deras sätt att fullgöra sina uppgifter. Felet torde ligga i själva konstruktionen
av uppgifter åt censorerna.
Kollegiet vill därför inte rekommendera bibehållande av censorsinstitutionen
men anser att examensombudsinstitutionen bör kunna utgöra en lämplig grundval
för konstruktionen av ett nytt system, som uppenbarligen måste vara detsamma
för gymnasiets alla studievägar.
Ett bibehållande av nuvarande studentexamen förordas av vissa akademiska
myndigheter, bl. a. större konsistoriet samt de humanistiska och matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna i Uppsala, vidare av Universitetslärarförbundet
och företrädare för censorerna vid 1963 ars studentexamen samt, eventuellt i
modifierad form, av Högerns kvinnoförbund, Sveriges konservativa studentförbund,
Högerns ungdomsförbund och kollegierna vid några gymnasieskolor. Att
GU underskattat censorernas betydelse som betygsekvivalerande faktor och
som förbindelse mellan gymnasiet och universiteten hävdas av flera fakulteter
och sektioner, som föreslår att censorsinstitutionen bibehålies efter vissa modifikationer
eller i vissa fall jämsides med den av GU föreslagna inspektionsverksamheten.
Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala framför i detta sammanhang vissa
förslag om hur problemet att bevara nuvarande examensform i det kommande
gymnasiet enligt sektionens uppfattning skulle kunna lösas:
Det vore önskvärt, att censorerna, om någon form av censorskontroll bibehölJes,
1 högre grad än nu skulle kunna bli rena fackcensorer. Ett dylikt mål skulle
kunna förverkligas, om studentexamen uppdelades på exempelvis tre olika etapper.
En första etapp kunde äga rum i slutet av vårterminen året före studiernas
avslutande. Examen borde då ske i de ämnen, som eleven lämnar detta år; de
blir i den nu föreslagna ordningen ganska många. En andra etapp kan förläggas
till december samma år, då genom koncentrationsläsning — i viss mån föreslaGU
ytterligare några ämnen skulle vara examensklara. En sista etapp
skulle slutligen placeras till maj eller juni månad det sista året, men inte vid
exakt samma tid som den första etappen. Liksom nu skulle endast en del av
eleverna undergå förhör i varje ämne, men underrättelse om fördelningen på
elever och ämnen skulle liksom nu ges först någon vecka före examen. Examensperioderna
kunde i samtliga fall göras korta, t. ex. två veckor. Under denna tid
skulle den kringresande censorn endast avlyssna förhör i de två eller kanske tre
ämnen, där han äger rimlig fackkunskap. Hans huvuduppgift skulle vara att
kontrollera, att olika skolor har ungefär samma betygskala. Liksom nu borde
visserligen läraren sätta betygen, men genom sin blotta närvaro, genom möjligheten
till rådgivning och genom rätten att i uppseendeväckande fall (liksom nu)
göra anteckning till protokollet skulle censorn kunna utöva ett inflytande, som
snarast skulle bli större än det nuvarande, eftersom endast fackccnsur skulle
förekomma. I sista etappen skulle någon fråga om examens god- eller underkännande
inte föreligga, men censorerna skulle med hjälp av sina egna iakttagelser
422 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
samt rapporter från tidigare etapper få möjlighet att inom vissa gränser påverka
elevens slutbetyg.
Det nu skisserade systemet skulle innebära flera fördelar i jämförelse pade
med det nuvarande och med det av GU föreslagna. Den harda pressen på själva
examensdagarna skulle minska genom uppdelningen på etapper. Den dramatiska
frågeställningen »godkänd eller underkänd?» skulle undvikas, men frågan om
rätten till inträde vid universitet, vilken av GU överlämnas åt en blind och
komplicerad aritmetik, skulle bli föremål för en nyanserad bedömning, med
möjlighet till individuella psykologiska överväganden. Genom uppdelningen pa
olika etapper skulle det bli lättare att få censorer, även om en del av censorerna
skulle se sig förhindrade att delta i alla etapperna. Fackcensuren skulle bil fullt
genomförd. Framför allt skulle den nuvarande förtroendefulla kontakten mellan
gymnasium och universitet kunna upprätthallas.
Företrädare för censorerna vid 1963 års studentexamen anser bl. a. att GU:s
förslag är otillräckliga för att tillgodose de av GU uppställda kragen. En slutexamen
i någon form kan inte undvaras, om betygen skall vinna avnämarnas
förtroende. Avnämarna måste därför beredas möjlighet att deltaga i bedömningen
av slutbetyget. Gymnasiestudierna bör enligt censorerna avslutas med en
examen, vilken på alla lärokurser anordnas efter i huvudsak samma riktlinjer
som nu gäller för studentexamen. Det väsentliga anses vara att gränsen för behörighet
till universitetsstudier bevakas. Censorerna bör alltsa ha rätt att vägia
sådan behörighet.
Läroverksläramas riksförbund förordar att censorernas nämnda förslag ytterligare
undersökes.
Skolöverstyrelsen anför beträffande den av GU föreslagna fackinspektionen
följande.
Denna torde få större möjligheter än censorsinstitutionen att genom sin kontinuerliga
kontroll av betygsättningen pa ett effektivt sätt främja de betygsekvivalerande
åtgärderna. En annan för fackinspektionen väsentlig uppgift är
att ge lärarna ämnesteoretisk och metodisk rådgivning. Förutom att ersätta
censorer och examensombud kommer inspektörerna att innebära en förstärkning
av skolöverstyrelsens rådgivande och inspirerande verksamhet. En sådan förstärkning
finner överstyrelsen vara nödvändig för att man skall kunna förverkliga
det nya gymnasiet och för att möjliggöra den ständiga förnyelse därav, som
måste ske. Överstyrelsen vill sålunda tillstyrka inrättandet av en fackinspektion
knuten till det centrala skolverket.
Överstyrelsen vill framhålla angelägenheten av att gymnasiet far halla god
kontakt med universitet och näringsliv7 och tillstyrker att fackinspektionen
rekryteras på det allsidiga sätt GU föreslagit. För att den skall kunna fullgöra
sin betydelsefulla uppgift, måste den få minst den omfattning som beräknats i
betänkandet. o .
Överstyrelsen vill betona, att inspektörerna bör få en titel, som mte endast
markerar den ena sidan av deras uppgift, nämligen den att vara betygskontrollör.
Statskontoret ifrågasätter om inte en utbyggnad av ämneskonsulentverksamheten
bättre skulle tillgodose vissa av fackinspektionens uppgifter och om inte
423
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
rekryteringen av inspektörer i första hand borde ske från universitet och högskolor
samt gymnasier. Ämbetsverket föreslår en omprövning av förslaget i
denna del såväl i fråga om dimensioneringen av organisationen som i fråga om
differentieringen av de föreslagna arbetsuppgifterna på olika befattningshavare.
Läroverlcslärarnas riksförbund anför vissa synpunkter på fackinspektionen,
som förbundet hemställer skall beaktas om censorsinstitutionen inte kan bibehållas.
Förbundet understryker vikten av att ledningen av inspektionen förlägges
till skolöverstyrelsen. Med hänsyn till sammansättningen av inspektionen
ifrågasättes om inte arbetsuppgifterna borde differentieras och förbundet anser
för sin del att företrädarna för näringslivet och allmän tjänst blott kan spela
rollen av kontaktmän för avnämare och delge skolan deras synpunkter på vilken
allmän standard yrkeslivet kräver inom olika områden. Personalorganisationen
bör enligt förbundets uppfattning ytterligare utredas innan slutligt beslut fattas.
Förbundet anser slutligen att inspektörernas besök regelmässigt bör aviseras
och deras inspektionsberättelse i dess helhet bli tillgänglig för skolans lärare.
SACO anför delvis likartade synpunkter och uttalar vidare att GU:s beräkningar
av antalet inspektörer torde vara tilltagna i underkant samt att inspektörerna
bör ha kvalificerad lektorskompetens.
GU:s ställningstagande i fråga om slutbetygets u p p g i f t, nämligen
att detta skall tjäna som intagningsinstrument för olika utbildningar och yrken,
har ifrågasatts i stort sett endast av ett antal universitetsmyndigheter. Särskilda
inträdesprov till universitet och högskolor aktualiseras sålunda av historiskfilosofiska
sektionen och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala,
humanistiska fakulteten i Lund, det större konsistoriet samt de humanistiska
och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Göteborg, matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Stockholm, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i
Umeå, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan, sko g shö g skolan samt vidare Universitetslärarförbundet.
Ställningstagandet sammanhänger i vissa fall med GU:s förslag rörande villkor
för allmän behörighet till universitetsstudier. Sålunda
anför historisk-filosofiska sektionen i Uppsala i huvudsak följande.
Ur universitetssynpunkt är de bestämmelser, som föreslås för övergång från
gymnasium till universitet och högskolor, givetvis eu av de allra viktigaste
punkterna i betänkandet. GU föreslår att den nuvarande studentexamen avskaffas
och att slutbetyg över genomgången lärokurs skall medföra allmän behörighet
för universitets- och högskolestudier om det uppnår medelbetyget 2,3. Om
detta förslag genomföres, kommer det att bli av genomgripande betydelse för
universitetens arbete. Den första frågan som uppställer sig är den kvantitativa.
Fn försiktig beräkning grundad på GU: s egna prognoser skulle ge Ull resultat
att 25-—30 000 studerande eller fler om några år kan beräknas årligen söka sig
till universiteten. Det innebär en fördubbling eller tredubbling av nuvarande
tillströmning. Redan detta förhållande är givetvis av kapital betydelse, när
statsmakterna går att fatta beslut om det nya gymnasiet. Man måste ha klart
för sig att konsekvensen måste bli en kraftig expansion av universitet och hög
-
424
Kung!. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
skolor och en därmed följande omprövning av dessas organisation och arbetsformer.
Härtill kommer emellertid den kvalitativa aspekten. Hela det gamla
läroverket fungerade ju som instrument för ett successivt urval av de i studier
mest framgångsrika. I det nya systemet sadant det skisseras av GU inträder ett
verkligt bortfall av de för studier mindre lämpade först genom 2,3-betygsregeln.
Det nya gymnasiet har icke karaktären av urvalsskola och gallringsinstrument
och skiljer sig därmed radikalt från det gamla. I demokratiseringens
och standardhöjningens tecken har det uppenbarligen växt fram en bred efterfrågan
på högre teoretisk utbildning som samhället bör tillmötesgå. Sektionen
vill emellertid betona att detta nya utbildningssystem, byggt på det fria valet
av studieväg, icke på samma mekaniska sätt som det äldre kan anknytas till
universiteten, såsom GU har tänkt sig. I "USA, det land som bjuder de. naturligaste
jämförelserna, förekommer ovanpå ett i huvudsak fritt utbildningsväsen
drastiska spärrar vid inträde till universiteten eller som krav för
högre studier där. Sektionen kan icke anse att den föreslagna generella 2,3-betygsgränsen skapar tillräckliga garantier för universitetsnivån. Gränsen kommer
att uppfattas som en gräns mellan »godkänt» och »icke-godkänt» och
ambitionen hos eleverna att komma över denna nivå kommer att bli mycket
stark, följaktligen också trycket på lärarna i den riktningen. Trots alla de garantier
för en rättvis betygsättning som GU har försökt skapa, förefaller det sannolikt
att elever endast i undantagsfall kommer att falla under den allmänna
gränsen. Sektionen måste bedöma en sådan form för intagning vid universitet
som otillfredsställande. Givetvis kunde man tänka sig att halla fast \ id tanken
på den generella behörigheten men höja betygsgränsen. Enligt sektionens mening
vore emellertid inte heller detta system acceptabelt för universitetet. Vägarna
genom det nya gymnasiet är överhuvud sa pass mångskiftande att tanken pa
eu generell universitetskompetens enligt sektionens mening icke kan upprätthållas
om universiteten skall kunna fylla sina uppgifter, bland annat den att
utbilda kvalificerade lärare för det nya gymnasiet. Man måste räkna med den
konsekvensen av det föreslagna gymnasiet att antalet speciella inträdeskrav a''
den typ som nu fastställes av universitetskanslern i varje särskild studieplan
måste stiga, om universitetens allmänna nivå skall kunna bevaras. Hur långt
utvecklingen kan tänkas gå i denna riktning är givetvis omöjligt att nu
avgöra. Men risken bör påpekas, liksom att en sådan utveckling efter hand kan
tänkas leda till en generell omprövning och utredning av inträdesförfarandet
och kompletteringsmöjligheterna. En sådan utredning skulle svfta till att klargöra
vilka särskilda åtgärder som måste komma till stand i syfte att skapa
garantier, att de för studierna inom olika universitetsdiscipliner erforderliga förkunskaperna
föreligger. Sådana garantier kan komma till stånd på åtminstone
två vägar. Utöver en allmän inträdesprövning, som innebär en bedömning av
den blivande universitetsstudentens generella kapacitet, bör det ges möjlighet
till kompletteringsstudier. Dessa kan tänkas bli direkt knutna till den allmänna
inträdesprövningens resultat och planlagda i enlighet med vederbörande studieplaner
vid universitetet, eller också kan komplettcringskurser äga rum inom
varje enskild universitetsdisciplin för de studenter, som befunnits sakna ofrånkomliga
kunskapsförutsättningar. Detta betyder i sin tur, att ekonomiska och
andra resurser måste ställas till varje ämnes förfogande för detta ändamål.
Kritik mot det av GU föreslagna behörighetsvillkoret framförs också i andra
yttranden. Skolöverstyrelsen finner sålunda den föreslagna gränsen 2,3 ej nöjaktigt
motiverad och ställer sig överhuvud taget avvisande till en betygsspärr.
425
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196tf
Arbetsviarknadsstyrelsen pekar på risken för att medelbetyget 2,3 kommer att
uppfattas som eu godkändgräns och förordar att en eventuell gräns sättes så
lagt som möjligt. Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund avvisar en
betygsspärr och anser att det närmare bör utredas under vilka former en person,
som icke är formellt inträdesberättigad, skall kunna följa undervisningen vid
universitet i enstaka ämnen.
TCO har en likartad uppfattning och anför bl. a.:
TCO kan inte finna, att en särskild betygsgräns skall behöva införas. Svagare
elever kommer givetvis att använda sig av möjligheten att läsa mindre studiekurs.
De får då ett ofullständigt slutbetyg, vilket under alla förhållanden utestänger
dem från de spärrade utbildningslinjerna. Vid dessa kommer vidare för
samtliga sökande betygen att tjäna som urvalsinstrument, och där kommer den
nedre betygsgränsen i regel att ligga betydligt högre än föreslagna 2,3.
Beträffande icke spärrad akademisk utbildning hävdar TCO principiellt den
uppfattningen, att vuxna inträdessökande skall bedömas mera efter sin reella
kompetens än efter sina formella meriter. Alla aspiranter med faktiska möjligheter
att med framgång bedriva studierna i ett visst ämne borde sålunda ges
inträde. Med en sådan friare bedömning, där man skulle ta hänsyn inte bara till
vederbörandes skolbetyg utan också till icke skolmässig utbildning och till relevanta
yrkeserfarenheter, skulle behovet av en dimissionströskel enligt GU:s
förslag inte heller inom icke spärrade utbildningslinjer föreligga.
I andra fall gäller invändningarna inte uppställandet av ett minimikrav som
sådant utan svårigheten att fastställa tröskelvärdet och GU:s konstruktion av
detta. Sålunda anser större konsistoriet i Lund att en viss minimipoäng i slutbetyget
är ett välbetänkt förslag men att det torde vara för tidigt att redan
nu fastställa ett bestämt tröskelvärde. Likartade synpunkter anföres av bl. a.
Sveriges förenade studentkårer, ekonomiska fakulteten i Lund och humanistiska
fakulteten i Stockholm. De två sistnämnda liksom bl. a. lärarkollegiet
vid tekniska högskolan i Stockholm och SACO framhåller att det bör
ankomma på universitets- och högskolemyndigheterna att — liksom övriga avnämare
— själva framställa de förslag om ändringar beträffande dimissionströskeln
som kan befinnas påkallade på grundval av skolöverstyrelsens rapporter
och egna erfarenheter. I detta sammanhang föreslår större konsistoriet
och humanistiska fakulteten i Stockholm att vid universiteten årligen genomföres
stickprovsundersökningar bland studenterna under inskrivningsterminen
i syfte att härigenom få fram material för bedömningen av betygsstandard
och resultat vid gymnasiet. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund
betonar att tendenserna i läsårs- och slutbetygen årligen noggrant bör följas
genom av statistiska centralbyrån upprättad statistik och att därvid framträdande
klara avvikelser från de förutsatta medeltalen snabbt bör rättas till genom
åtgärder från skolöverstyrelsens sida.
Skolöverstyrelsen anser den av GU föreslagna korrigeringen av medelvärdet
olämplig. Samma uppfattning har Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
som även anser att man bör överväga att ge betygen i olika ämnen olika vikt med
hänsyn till ämnenas timtal. Den ingående diskussion förbundet för gäller inte
1 t* — Bihang till riksdagens ''protokoll 196$. 1 sand. AV 171
426
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1961/.
bara slutbetyget från gymnasiet utan också intagning och flyttning. Förbundet
anför i huvudsak följande.
Det system GU föreslår innebär att GU vid intagning till gymnasiet vill favorisera
elever med stor spridning, men vid flyttning inom gymnasiet och intagning
till högre studier vill favorisera elever med liten spridning i betyget. Det
saknas en diskussion av frågan om skolan bör favorisera elever med stor eller
liten betygsspridning. Det är principiellt tveksamt att betygen i ett ämne
genom någon matematisk regel påverkar betygen i andra ämnen. En sådan
regel innebär också att ungdomar med utpräglade intressen kan komma att
missgynnas. Det slaget av skapande begåvningar är värdefulla för samhället och
bör inte hindras i skolan genom särskilda spärregler. Det finns också andra
starka skäl mot den reduktion, som GU föreslagit. Att en elev, som får ett
medelbetyg (efter reduktionen) som understiger 2,3, inte får tillträde till högre
studier blir en direkt motsvarighet till det nuvarande systemet med underkännande
i studentexamen. Systemet med medelbetyg motsvarar därvid närmast
det nuvarande systemet, att en elev med underkänt i något ämne kan bli
godkänd i studentexamen genom kompensation i andra ämnen. Det föreligger
emellertid en väsentlig skillnad mellan nuvarande system och det som GU föreslår.
Med nuvarande system är det så, att kompensationskrävande underbetyg
inte är lika vanliga i alla ämnen, vilket i realiteten innebär att man bara kräver
kompensation för en dålig prestation i viktiga ämnen. I mindre viktiga ämnen
ges sällan underbetyg och dessa ämnen kräver alltså sällan kompensation även
för en prestation, som mätt med relativ betygsskala skulle få betyget ett. Det
är rimligt, att kompensationskravet är olika starkt för olika viktiga och krävande
ämnen. Man måste också vara medveten om att det är lättare för eleverna
att göra en god prestation i orienteringsämnen. Med GU:s förslag skall den
tioprocentiga reduktionen lika allvarligt drabba en elev, som har en etta i historia
som i engelska. Eftersom 7 % ettor förekommer i alla ämnen, blir den tioprocentiga
reduktionen allvarligare för eleverna än det nuvarande underbetygssystemet.
Slutligen kommer den tioprocentiga reduktionen att på ett orättvist
sätt drabba elever, som har många ämnen i sitt slutbetyg (elever som läst frivilliga
ämnen, som bytt studiekurs under gymnasietiden eller som kompetenskompletterat
sitt slutbetyg). Av alla dessa skäl anser SSU att den tioprocentiga
reduktion, som GU föreslagit är mycket olämplig. GU:s skäl för att införa
denna reduktion är, att den skall hindra eleverna att helt försumma vissa ämnen.
År det så, att man finner det nödvändigt att ha någon spärr mot att elever
helt försummar ett ämne, bör man överväga att ge läraren rätt att »vägra utdela
betyg» åt elever, som helt försummar ett ämne.
Även SACO anser att lärare bör äga vägra att avge betyg.
Vissa remissinstanser vänder sig mot att övningsämnena skall medtagas vid
beräkning av medelbetyget, bl. a. större konsistoriet och humanistiska fakulteten
i Lund, medicinska fakulteten i Göteborg och Universitetslärarförbundet. En
prioritering av vissa ämnen föreslås av telestyrelsen. Handelshögskolan i Göteborg
föreslår att man vid medelbetygsberäkningen för en studerande med ett
frivilligt ämne bortser från det ämne i vilket betyget är lägst. Enligt bl. a. länsstyrelsen
i Västmanlands län bör medelbetyget utsättas i elevens slutbetyg.
Överstyrelsen för yrkesutbildning och Sveriges hantverks- och industriorganisation
anser att elever från årskurs 4 på teknisk lärokurs bör — i motsats till
427
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964.
vad GU föreslagit — få tillgodoräkna sig betyg från denna årskurs för tillträde
till högre studier. Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker
däremot GU: s förslag.
Tekniska läroverkens lärarförbund och Tekniska läroverkens elevförbund förordar
att möjlighet att erhålla nytt slutbetyg från årskurs 4 i den
tekniska lärokursen skall medgivas i samma utsträckning som föreslagits av
GU beträffande slutbetyg från årskurs 3.
Mot GU: s förslag om att icke uppställa krav på någon lägsta betygsnivå för
kompetens som gymnasieekonom eller gymnasieingenjör
vänder sig SACO, SR, Svenska teknologföreningen, NKI-skolan, Tekniska läroverkens
lärarförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens
elevförbund och Svenska fackingenjörers förbund. Bl. a. SACO anser
att titeln gymnasieingenjör eller gymnasieekonom bör tilldelas endast den som
uppnått en viss definierad betygsnivå.
Att speciella behörighetskrav måste uppställas i olika ämnen
vid tillträde till högre studier papekas av bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för de tekniska högskolorna, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,
medicinska fakulteten i Göteborg, juridiska fakulteten i Stockholm, skogshögskolan,
SACO och SR. Universitetslärarförbundet finner att det torde vara principiellt
riktigast att varje ämne vid universitet och högskola uppställer de krav
beträffande slutbetyget från gymnasiet som anses sakligt motiverat.
SACO finner det vara svårt att realisera GU:s tanke, att intagning av elev
till spärrad utbildningsanstalt skall kunna ske utan vägning av betyg i vissa
ämnen. Så länge vissa utbildningsvägar är spärrade kommer intagningsbestämmelser
— oavsett utformningen — endast att medföra, att betygsspekulationen
tar sig olika uttryck, och GU:s förslag kan inte sägas lösa detta problem utan
snarare permanenta den i dag rådande tendensen, att eleverna speciellt koncentrerar
sig på vissa ämnen anser organisationen. Den enda vägande synpunkt,
som kan läggas på ifrågavarande problem är att konstruera en intagningsvariabel,
som har så gott prognosvärde som möjligt. Man torde inte kunna påstå, att
det föreslagna korrigerade medelvärdet äger denna egenskap. SACO finner det
vara ett oavvisligt krav, att frågan rörande intagning till spärrad utbildning
blir föremål för en omedelbar utredning.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser att intagningsproceduren avseende
samtliga spärrade utbildningslinjer med fördel kan centraliseras och anförtros
en särskild myndighet, t. ex. universitetskanslersämbetet, vilket skulle
kunna underlätta allmän studiestatistik och prognosverksamhet. Lärarkollegiet
konstaterar i fortsättningen att de synpunkter och förslag, som GU framfört beträffande
meritvärdering och särskilda behörighetsbestämmelser, i många stycken
överensstämmer med kollegiets uppfattning.
GU: s förslag angående värdering i konkurrenssituationer av betyg erhållet vid
428 Kungl. Maj:ts jiroposition nr 171 år 196J>
komplettering tillstyrkes även av bl. a. skolöverstyrelsen och lärarkollegiet vid
tekniska högskolan i Stockholm. Förslaget avstyrkes av SR, som befarar att
den frivilliga kvarsittningen kommer att öka i omfattning, om förslaget genomföres.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser att vid s. k. behörighetskomplettering
betyget i kompletteringsämnet skall tillgodoräknas till 3/4 av det
poängvärde, som vitsordet skulle ha erhållit, om det ingått i slutbetyget.
Inrättandet av ett statens kompetensråd tillstyrkes av järnvägststyrelsen,
telestyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, lärarkollegiet vid karolinska institutet,
Iiermods korrespondensinstitut samt Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund.
Till GU: s förslag beträffande ämnesprövning för privatister m. fl.
ansluter sig bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Hermods
korrespondensinstitut och NKI-skolan. Skolöverstyrelsen framhåller att vid den
muntliga prövningen förutom examinator och medbedömare jämväl vederbörande
rektor bör vara närvarande. Generalpoststyrelsen ifrågasätter om lägre betyg
än 2 bör godtas i ämnen av speciell betydelse för yrken inom postverket. Att
privatist skall få undergå prövning och erhålla slutbetyg avgiftsfritt föreslås
av SECO.
6.3.S.2 Fackskolan
FU: s förslag att fackskolan skall vara examensfri och att studierna skall a vslutas
med att slutbetyg utfärdas efter andra årskursen har icke föranlett
erinran från någon remissinstans sida. Att centralt givna prov skall
användas betonas särskilt av Läroverksläramas riksförbund, Svenska handelsgymnasiernas
riksförbund, SECO och Sveriges grossistförbund.
Remissinstanserna betonar i allmänhet nödvändigheten av en utbyggd och
effektivt verkande konsulent- och inspektionsverksamhet vid
fackskolan. Skolöverstyrelsen, som hänvisar till betänkande av 1963 års organisationskommitté
för skolväsendets centrala ledning m.m., förordar att ansvaret
för den omedelbara inspektionen av alla skolor, alltså även de icke-obligatoriska,
skall vila på länsskolnämnderna. Överstyrelsen fortsätter:
Emellertid är utformningen av den verksamhet, som syftar till att ge skolorna
effektiv hjälp, förknippad med flera — delvis ganska intrikata — avvägningsproblem.
Gränserna mellan rådgivande, inspekterande och fortbildande uppgifter
är till en del flytande.
Eftersom gymnasiet och fackskolan ingår i det gymnasiala skolsystemet, syns
det angeläget, att konsulent- och inspektionsverksamhet så långt möjligt utformas
efter samma principer inom de bägge skolformerna. Överstyrelsen föreslår,
att det för gymnasiet beräknade antalet fackinspektörer ökas med tio och att
fackinspektionen utsträcks till att omfatta också fackskolan. Bland fackinspektörerna
skulle då också kunna finnas representanter för näringslivet, som sörjer
för kontakt mellan detta och skolan.
429
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
\ kl den allmänna inspektion som länsskolnämnderna har att ombesörja kan i
vissa fall nämnderna komma att önska experthjälp. Det är naturligt, att nämnden
därvidlag anlitar fackinspektörema — i varje fall de heltidsanställda —
som också kan vara stationerade i landsorten. Landet kan om så erfordras för
detta ändamål indelas i några större regioner och länsskolnämnderna hänvisas
till att vid behov i första hand anlita de inom regionen stationerade fackinspektörerna.
Överstyrelsen förutsätter, att vid bifall till förslaget om fackinspektion överstyrelsen
får i uppdrag att utarbeta instruktion för verksamheten.
Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att ämneskonsulenterna ingår i den
konsulentorganisation som är under uppbyggnad i länsskolnämnderna. Även
inspektionen av fackskolorna bör enligt länsstyrelsen ske genom länsskolnämnderna.
SR delar FU: s mening att erforderlig konsulent- och inspektionsverksamhet
för fackskolan tills vidare bör organiseras så att den i möjligaste mån ansluter
till motsvarande verksamhet i de skolformer med vilka fackskolan lokalt
samordnas. En motsatt ståndpunkt i sistnämnda fråga intar stadsfullmäktige i
Malmö, som föreslår att den för gymnasiet föreslagna konsulent- och inspektionsverksamheten
dimensioneras så att den kan omfatta fackskolan var denna
än organisatoriskt kommer att placeras. Även länsstyrelsen i LJppsala län, Tekniska
läroverkens lärarförbund, Läroverkslärarnas riksförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund
förordar cn konsulent- och inspektionsorganisation liknande den som föreslagits
beträffade gymnasiet. Läroverkslärarnas riksförbund anser det inte möjligt att
genomföra en inspektionsverksamhet på länsplanet för gymnasiala skolformer
främst med hänsyn till att det krävs experter av hög kvalitet.
Till FU.s uttalanden om fackskolekompetens och slutbetyg ansluter
sig Hermods korrespondensinstitut. Överstyrelsen för yrkesutbildning, som föreslår
att en absolut betygsättning skall tillämpas vid fackskolan, anser att elev
bör erhålla en utbildningstitel, som är förbunden med villkor om godkända betyg.
Att vissa minimikrav bör uppställas för fackskolekompetens förordas även
av SACO, SR, Läroverkslärarnas riksförbund och Tekniska läroverkens lärarförbund.
Titeln för den, som erhållit slutbetyg från teknisk fackskola, bör enligt
SACO och Tekniska läroverkens lärarförbund vara fackskoleingenjör samt enligt
Tekniska läroverkens elevförbund fackskoletekniker. SACO föreslår därjämte att
elev, som erhållit slutbetyg från ekonomisk fackskola, tilldelas titeln fackskoleekonom.
TCO anför härom följande.
TCO finner det sålunda angeläget, att presumtiva elever inom fackskolans
tekniska sektor far cn lätt uppfattning av utbildningens värde och därav följande
möjligheter. De får således inte bibringas föreställningen, att de direkt efter
avslutade fackskolestudier kommer att erhalla sadana anställningar, som kan
betecknas som ingenjörsbefattningar. Det vore därför enligt TCO:s mening lämpligare,
att klart ange titeln fackskoletekniker eller enbart tekniker för personer
med slutbetyg från fackskolans tekniska sektor. Denna titel ansluter också till
terminologin i andra länder.
430
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064
6.4 Departementschefen
De frågor jag avser behandla i detta avsnitt är i sina detaljer av förhållandevis
teknisk natur och utom i några få fall icke av beskaffenhet att böra underställas
riksdagens prövning. Jag anser emellertid frågorna vara av sådan \ikt
såväl för det gymnasiala skolsystemet som för hela utbildningsväsendet att de
principiella riktlinjerna för frågornas lösning bör bringas till riksdagens kännedom.
Jag torde i annat sammanhang för Kungl. Maj:t få anmäla förslag till
erforderliga bestämmelser.
6.4.1 Intagning, övergång, praktik
Som jag i det föregående framhållit är de nu aktuella reformerna ett betydelsefullt
led i en utveckling, som innebär ett sammansmältande till cn helhet av ett
stort antal skilda utbildningsvägar. Det nya gymnasiala skolsystemet skall vara
öppnare såväl inom sig som gentemot den underliggande grundskolan och olika
fortsatta utbildningar. Man bör söka åvägabringa att de skilda studievägarna
inom skolväsendet blir likvärdiga. Enbart genom skolorganisatoriska åtgärder
kan detta inte realiseras. Genom dylika åtgärder kan dock åstadkommas att inga
studievägar blir återvändsgränder. Därvid spelar intagningsbestämmelser och
övergångsmöjligheter en betydande roll.
Från dessa utgångspunkter kan väsentliga invändningar göras mot att i mtagningsbestämmelsema
uppställes ett formellt behörighetskrav för nagon av det
gymnasiala skolsystemets utbildningsvägar i form av en undre betygsgräns. Även
andra skäl talar mot en sådan gräns. Det torde vara en omöjlig uppgift att
fixera en allmän betygsgräns, som garanterar att de, som överskrider denna
gräns, har goda utsikter att tillgodogöra sig ifrågavarande gymnasiala undervisning,
och samtidigt fastslå att de, som har sämre utgångsläge, också har små
utsikter att nöjaktigt tillgodogöra sig den senare undervisningen. Skulle man
likväl vilja uppställa ett allmänt behörighetsvillkor måste gränsen fastställas
skönsmässigt. Den bör då rimligtvis sättas jämförelsevis lågt för att undvika
att ett stort antal kapabla utbildningssökande utestänges. Därmed förlorar
emellertid behörighetsvillkoret praktiskt intresse i varje fall under avsevärd tid
framåt. Såsom FU och GU med instämmande av flertalet remissinstanser framhållit,
bör man genom en väl utbyggd yrkesvägledning och studieonentering pa
ett väsentligt mera tillfredsställande sätt än genom betygsspärrar kunna hjälpa
eleverna att finna den studieväg, som passar dem bäst. Jag anser sålunda att
några generella betygsspärrar för inträde i gymnasium eller fackskola inte bör
uppställas.
Av vad jag i det föregående anfört framgår att jag delar FU:s och GU:s uppfattning
att elever från grundskolans samtliga linjer i årskurs 9 i princip skall ha
möjlighet att vinna inträde i gymnasium och fackskola. Det är emellertid av
olika skäl här nödvändigt, såsom också de båda utredningarna framhållit och
431
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
föieslagit, att uppställa vissa speciella behörighetsvillkor även om stor återhållsamhet
härvid bör iakttagas. Vad FU och GU i dessa hänseenden föreslagit bör
kunna tjäna som riktpunkt för de närmaste åren. Självfallet kan modifikationer
behov a v idtagas allteftersom erfarenheter vinnes. Med anledning av vissa uttalanden
i remissyttrandena vill jag framhalla att GU :s förslag om speciella behörighetskrav
för gymnasiestudier är i god överensstämmelse med de synpunkter,
som framlades av 1957 års skolberedning, och med vad jag själv anförde i
1962 års grundskoleproposition (s. 275). Jag vill tillägga att GU:s förslag att
elever från linjerna 9 g, 9 h, 9 t, 9 m och 9 s skall ha möjlighet att vinna inträde
i gymnasiet utan kompletteringar inte påverkar möjligheten av att använda
grundskolans betyg såsom intagningsinstrument till gymnasiet, eftersom flertalet
ämnen och kurser är gemensamma för dessa linjer och betygsättningen i dessa
ämnen och kurser är ekvivalerad.
Då antalet sökande överstiger antalet tillgängliga platser måste man på något
sätt träffa val bland behöriga sökande. Erfarenheterna från ett flertal dylika
konkurrenssituationer visar svårigheterna att finna ett någorlunda tillförlitligt
urvalsinstrument. Tills vidare torde vi få använda oss av betygen från den avlämnande
skolan. Jag vill emellertid understryka vikten av att man söker utarbeta
kompletterande hjälpmedel, mindre för att använda som urvalsinstrument
än som hjälpmedel för vägledning och råd inför val av olika utbildningsalternativ.
Skolöverstyrelsen bör verka för att sådana hjälpmedel utarbetas och
utprovas. När betyg användes för att avgöra vilka sökande, som skall få företräde
i en konkurrenssituation, är det, sasom FU och GU föreslår, angeläget att
dels alla ämnen medräknas, dels betygen i samtliga ämnen ges samma vikt. Den
föreslagna särbestämmelsen för betyget i gymnastik anser jag dock motiverad.
Uiksom i fråga om de speciella behörighetsbestämmelserna måste givetvis i praktiken
utfallet av bestämmelserna angående urval bland behöriga sökande noggrant
följas och justeringar göras om så befinnes erforderligt. Jag vill här nämna
endast en fråga, som kräver uppmärksamhet, nämligen poängvärderingen av
betyg i ämnen, som erhållits efter komplettering av grundskolebetyget. Den
riktpunkt som synes rimligast att tillämpa, i varje fall tills vidare, är att i första
hand utgå från det ursprungliga betyget men i de fall då komplettering avser
ämne eller kurs, som icke ingår i detta betyg, medräkna det vid kompletteringen
erhållna betyget.
Under cn lång tid framåt kommer de sökande till gymnasium och fackskola
att ha mycket skiftande förutbildning. Det erfordras sålunda i varje fall under
eu övergångstid bestämmelser rörande behörighetsvillkor och meritvärdering
vilka omfattar såväl grundskolan som flera äldre skolformer. I fall av konkurrens
om utbildningsplatser har GU förordat att en kvotering sker av antalet intagningsplatser
i proportion till antalet sökande från olika skolformer, medan FU
närmast synes utgå ifrån att en evalvering av betyg från dessa skilda skolformer
skall ske. Erfarenheter från tidigare försök med dylik evalvering pekar närmast
på att den av GU förordade lösningen skulle vara den lämpligaste. Det ankom
-
432
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
mer på skolöverstyrelsen att överväga denna fråga i samband med utarbetandet
av anvisningar i sin helhet beträffande intagningen.
FU:s förslag att en viss kvot av intagningsplatserna reserveras för äldre sökande
med praktik eller motsvarande finner jag liksom flertalet remissinstanser
mycket tilltalande. De invändningar, som framförts mot att tillämpa en sådan
kvot även vid den sociala linjen med hänsyn till att ogynnsamma återverkningar
beträffande rekryteringen skulle kunna uppträda för folkhögskolans del,
är enligt min mening inte bärande. Som jag i det föregående (2.3.2) framhållit
kommer folkhögskolan enligt min uppfattning att även i framtiden 1m en viktig
uppgift att fylla i vårt samhälle. Denna min uppfattning grundar jag på förvissningen
om att folkhögskolan genom sin speciella målsättning, sina arbetsformer
och sin studiemiljö kommer att attrahera ett stort antal utbildnings- och
bildningssökande även om utbildningsväsendet i övrigt utbygges mycket kraftigt.
Däremot kan jag inte medverka till att söka stimulera tillströmningen till
folkhögskolan genom att minska de utbildningssökandes möjligheter att, om de
så önskar, få utbildning i andra skolformer. Jag anser sålunda att den av FU
föreslagna kvoteringsregeln bör tillämpas på samtliga linjer i fackskolan i huvudsak
enligt de riktlinjer som FU uppdragit. Jag räknar tills vidare med att
kvoten bör omfatta ca 25 % av antalet utbildningsplatser men det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att besluta om ändring av densamma om erfarenheterna
skulle visa att detta erfordras.
På några håll har ifrågasatts om inte en motsvarande kvoteringsbestämmelse
borde införas för intagningen i gymnasiet. Med hänsyn till den längre studietiden
i gymnasiet är det enligt min uppfattning inte sannolikt att denna skolform
på samma sätt som fackskolan kommer att locka vuxna utbildningssökande. För
dessa torde andra utbildningsformer, såsom kvällsgymnasierna och gymnasierna
för vuxna, vara mer attraktiva. Dessa utbildningar är för närvarande föremål
för utredning inom GU som, enligt vad jag erfarit, beräknas framlägga sina förslag
under nästa år.
I avvaktan härpå och på erfarenheterna av hur kvoteringsbestämmelsen i
fackskolan utfaller bör en motsvarande bestämmelse inte införas för gymnasiets
del.
Att intagningen till gymnasium, fackskola och så långt möjligt yrkesskola
samordnas är enligt min mening från såväl praktiska som principiella synpunkter
angeläget. Intagningen bör såsom FU och GU föreslagit förrättas av en för
samtliga utbildningslinjer gemensam intagningsnämnd. Nämndens sammansättning
synes i huvudsak ändamålsenlig. Dock bör skolchef om så befinnes lämpligt
kunna utses i stället för ledamot av skolstyrelse. I större regioner kan modifikationer
behöva genomföras. Beslut härom torde få meddelas i den ordning Kungl.
Maj:t bestämmer. Jag vill understryka skolöverstyrelsens uttalande om att
nämnden måste ha kontinuerlig tillgång till expeditionspersonal och att det därför
är ändamålsenligt att den är knuten till den lokala skolförvaltningen. Jag vill
433
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964
också understryka vikten av att intagningsnämnden verkligen fungerar såsom
ett gemensamt organ.
Vad FU föreslagit beträffande kompletterande studier och preparandkurser för
inträde i faclcskola och gymnasium är jag inte beredd att ta ställning till i nu
förevarande sammanhang. Då en del av det elevklientel, det här kan bli fråga
om, torde vara äldre och vilja komplettera jämsides med förvärvsarbete, hör
denna fråga delvis hemma inom vuxenutbildningen. Enligt vad jag erfarit torde
GU i sitt fortsatta arbete även komma att behandla förgymnasial vuxenutbildning.
Jag finner det därför lämpligt att spörsmålet om organisationen av preparandkurser
m. m. tas upp först när förslag om vuxenutbildning föreligger.
Sedan lång tid tillbaka har vid yrkesskolorna anordnats, såväl på heltid som
på deltid, särskilda förberedande kurser för inträde i tekniskt gymnasium. Dylika
preparandkurser eller någon motsvarighet härtill torde övergångsvis vara nödvändiga.
Jag förutsätter att GU tar upp frågan om dessa kurser i sitt kommande
förslag om vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen bör vidare, vid sitt arbete
med anvisningar beträffande intagningen, beakta frågan om hur dessa kurser
skall tillgodoräknas.
Jag vill i detta sammanhang beröra två frågor, som FU väckt nämligen dels
inträdesprövnings ersättande med att elev får följa undervisningen på prov under
en—två veckor, dels borttagandet av avgifterna för fyllnadsprövning i
grundskolan. Vad den första frågan angår finner jag, såsom skolöverstyrelsen
även uttalat, att i de fall, då en elev anses behöva få sina kunskaper prövade för
att övergå till annan skolform, inträdesprövning bör förekomma i vanlig ordning.
Förslaget om borttagande av avgifterna för fyllnadsprövning i grundskolan
kan jag inte nu biträda. Emellertid finner jag att på sätt riksrevisionsverket
föreslagit en allmän översyn av bestämmelserna om avgifter i samband med
examina och prövningar bör komma till stånd. Jag har för avsikt att låta utreda
frågan.
Möjligheter till övergång mellan olika gymnasiala skolformer bör finnas, såsom
jag redan i det föregående förordat (2.3.2). Någon reglering härav i författning
bör tills vidare inte ske. Beslut om övergång bör ankomma på lokala myndigheter
efter prövning i varje särskilt fall. Skolöverstyrelsen bör vid det fortsatta
arbetet med intagningsbestämmelserna också utfärda anvisningar i nu berörda
hänseenden samt i övrigt följa utvecklingen och i mån av behov föreslå ytterligare
åtgärder.
Jag övergår nu till vissa frågor rörande praktik. GU:s förslag att praktik inte
bör krävas för elever på gymnasiets ekonomiska linje vare sig före eller under
studietiden ansluter jag mig till. Med hänsyn till att en rätt upplagd praktik
otvivelaktigt är av betydelse även för ekonomisk gymnasial utbildning, vore det
dock värdefullt om eleverna såväl i gymnasiet som i fackskolan skaffade sig
434
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
sådan praktik under ferietid. Till ledning för sådan frivillig praktik bör anvisningar
utfärdas av skolöverstyrelsen.
GU:s principiella synpunkter och förslag rörande praktiken på gymnasiets
tekniska linje har godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser.
Att krav på förpraktik ej skall uppställas samt att den obligatoriska praktiken
under studietiden skall uppdelas i skolpraktik och miljöpraktik tillstyrker jag.
Skolpraktikens detaljutformning är närmast ett läroplansproblem och bör sålunda
övervägas av skolöverstyrelsen i samband med översynen av läroplansförslaget.
Beträffande miljöpraktiken har bl. a. ifrågasatts om det blir möjligt att ordna
denna i den utsträckning som den starkt expanderande tekniska utbildningen i
olika skolformer och på olika nivåer kommer att kräva. För att komma tillrätta
med dessa svårigheter har föreslagits att annan terminsindelning borde införas.
Jag vill erinra om vad jag redan i det föregående (5.4.1) konstaterat beträffande
denna fråga, nämligen att den inte kan lösas separat för endast en del av skolsystemet.
Däremot är det ingenting som ur denna synvinkel hindrar att man
inför växelutbildning. Denna möjlighet har sedan länge varit föremål för diskussion
i samband med utformning av den tekniska gymnasieutbildningen men har
endast i ringa utsträckning prövats. Yäxelutbildning diskuteras också av GU,
som rekommenderar att ytterligare försök med anordningen bedrives. Jag ansluter
mig härtill. Skolöverstyrelsen bör anmodas att undersöka möjligheterna fölen
vidgad försöksverksamhet med växelutbildning.
Möjligheterna att ordna praktik i arbetslivet är vidare beroende av den organisation
som finns för anskaffning och förmedling av praktikplatser. Detta spörsmål
har ingående behandlats av arbetsmarknadsstyrelsen i dess utlåtande över
GU:s och FU:s betänkanden. Sedermera har styrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat
en av styrelsen i samråd med representanter för utbildningsmyndigheterna,
arbetsmarknadens parter och de studerande genomförd utredning, Praktik-
och feriearbetsförmedling. Häri föreslås bl. a. vissa personalförstärkningar
inom arbetsmarknadsverket för att möjliggöra för verket att effektivt bevaka
praktikfrågorna. Viss sådan förstärkning bör enligt min mening genomföras.
Förslag härom torde få framläggas för riksdagen i ett senare sammanhang. Omfattningen
av denna personal blir i någon mån beroende av hur miljöpraktiken
skall utformas och samordnas med skolundervisningen.
Det program GU lagt fram för miljöpraktiken är enligt min mening i och för
sig mycket värdefullt och skulle innebära en avsevärd effektivering och förbättring
av elevernas praktiktjänstgöring. Å andra sidan är det svårt att utan erfarenheter
avgöra vilka möjligheter det finns att i sin helhet realisera detta
ambitiösa program. De praktiska svårigheterna att helt genomföra programmet
har även påtalats i flera remissyttranden. Det är därför enligt min mening lämpligast
att inte nu i detalj fixera utformningen. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
att i samråd med i första hand arbetsmarknadsstyrelsen och företrädare
för näringslivet närmare överväga i vilken omfattning man redan från början
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 435
kan förverkliga programmet och utfärda de anvisningar som befinnes erforderliga.
FU har ytterligare utvecklat det förslag som framlades från skolberedningen
om krav på viss praktik före påbörjande av årskurs 2 på den tekniska linjen i
fackskolan och stannat för en lösning, som kan sägas innebära att huvuddelen
av eleverna inom denna linje får en växelutbildning genom att mellan den första
och den andra årskursen inlägges miljöpraktik. Jag anser denna anordning tills
vidare lämplig. Det av utredningens expertgrupp framlagda förslaget till praktikens
utformning skulle otvivelaktigt innebära att praktiken bleve mycket
givande, om det kunde förverkligas i full utsträckning. Jag delar emellertid FU:s
uppfattning att detta inte nu är möjligt. Det bör emellertid uppdragas åt skolöverstyrelsen
att undersöka förutsättningarna för försök med styrd praktik
enligt principerna i det av expertgruppen framlagda förslaget samt att, om så
befinnes möjligt, låta anställa dylika försök. Med hänsyn till vad jag tidigare
nämnt om svårigheten att ordna praktik för alla elever inom den starkt expanderande
tekniska utbildningen på olika nivåer finner jag det lämpligt att tills
vidare ej krävs mer än omkring nio månaders lämplig praktik för inträde i andra
årskursen på teknisk linje i fackskolan. Genom praktikens begränsning till nio
månader ökar möjligheterna att utnyttja sommaren för praktik åt elever på
andra tekniska utbildningsvägar.
6.4.2 Betyg, flyttning m. in.
Såväl FU som GU har föreslagit att man i fackskolan respektive gymnasiet
skall tillämpa samma principer för betygsättningen som i grundskolan, dvs.
betygsättningen bör vara relativ och betygskalan vara densamma som i grundskolan.
Ett stort antal remissinstanser har tillstyrkt detta förslag men åtskilliga
har också framfört invändningar. För egen del finner jag de båda utredningarnas
förslag på denna punkt välgrundade. Ett av betygsättningens viktigaste
syften är att informera elever och föräldrar om elevernas studieprestationer i
skolan. Jag betraktar det som ett nödvändigt krav att denna information tekniskt
utformas på samma sätt i olika skolformer. Att i gymnasiet och fackskolan
använda ett annat betygsättningssystem än det elever och föräldrar vant sig vid
från grundskolan skulle med säkerhet skapa stor förvirring och leda till många
missförstånd. Den relativa betygsättningen har emellertid även andra fördelar,
t. ex. att de olika betygsgraderna definieras på ett sådant sätt att möjligheterna
att uppnå mer rättvisa och jämförbara betyg väsentligt underlättas. Å andra
sidan kan man inte bortse från att den relativa betygsättningen ibland lett till
missförstånd, t. ex. av den innebörden att betygen inom en klass skall följa den
för hela landet fastställda fördelningen, vilket skulle innebära att klasser med
olika prestationsnivå finge samma betygstandard. Jag vill understryka vikten
av att man vid det fortsatta arbetet inom skolöverstyrelsen med betygsättningsfrågorna
uppmärksammar dessa förhållanden och genom information och
436
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196If.
anvisningar klargör den verkliga innebörden av systemet. Härvid måste också
uppmärksammas de svårigheter som kan uppträda vid tillämpningen i ämnen
eller kurser med relativt litet elevantal. I princip är emellertid dessa svårigheter
inte av annan natur än de som förekommer i grundskolan. Vid den slutliga
utformningen kan det också behöva övervägas, som jag strax skall återkomma
till, om det inte vore lämpligt att i de frivilliga skolformerna gymnasiet och
fackskolan i den femgradiga betygskalan införa ytterligare en betvgsgrad, nämligen
betyget 0.
Vad FU och GU föreslagit beträffande betygens jörekomst föranleder inte
några erinringar från min sida utom på en punkt. Förslaget att endast ett betyg
skall ges i svenska, liksom fallet nu är i grundskolan och i fackgymnasierna, har
rönt starkt motstånd vid remissbehandlingen. För egen del anser jag att förhållandena
i det nya gymnasiet och fackskolan i detta hänseende är väsentligt
annorlunda än i bl. a. grundskolan och att mycket talar för att man i det nya
gymnasiet och i fackskolan bör ge två betyg i svenska, det ena närmast avseende
den språkliga delen av ämnet och det andra den litterära. Jag är emellertid
medveten om att en sådan uppdelning kan rymma besvärliga gränsdragningsproblem.
Spörsmålet om hur ämnet bör uppdelas i fråga om betygsättningen
bör ytterligare övervägas av skolöverstyrelsen vid det fortsatta arbetet med
betygsfrågorna.
Att hjälpmedel för betygsättningen utöver anvisningar ställes till skolornas
förfogande är av stor betydelse. Bl. a. kommer därvid de av FU och GU föreslagna
centralt utgivna skriftliga proven att spela en viktig roll. Det är därför
angeläget att resurser tillskapas för framställning av dylika prov. Jag skall i det
följande (8.5) återkomma till denna fråga. Vad utredningarna föreslagit beträffande
dylika provs förekomst bör enligt min mening tjäna som riktpunkt. Exempelvis
bör den av GU föreslagna skrivningsplanen kunna, såsom skolöverstyrelsen
anför, varieras om så befinnes lämpligt. Skolöverstyrelsen bör vidare undersöka
om centralt givna prov bör införas i fler ämnen än GU föreslagit.
Med anledning av vad FU och GU anfört i fråga om betygens rättskraft vill
jag nämna att jag nyligen tillkallat en särskild sakkunnig att inom skolöverstyrelsen
utreda denna fråga.
De principer FU och GU förordar beträffande flyttning m. m. utgår från
samma grundsyn, nämligen att avgörandet i dessa hänseenden skall träffas från
fall till fall och efter samråd med föräldrar och elever och med utgångspunkt
i elevens totala situation. Vissa skillnader i detaljer är föranledda av det förhållandet
att i gymnasiet den mindre studiekursen är en reguljär anordning. Därtill
har GU föreslagit att såsom hjälpmedel vid flyttningsproceduren betygen
användes på sådant sätt att elever som uppnått eller överskridit en viss betygsgräns
automatiskt flyttas och att diskussionen från fall till fall inskränkes till
de elever, som icke uppnått denna gräns. Opinionen bland remissinstanserna är
på denna punkt inte entydig. För egen del finner jag att i frivilliga skolformer
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+ 437
11'' gymnasiets och fackskolans typ åtskilliga skäl talar för en anordning av det
slag GU förordat och att den sålunda bör tillämpas i båda skolorna. Utformningen
bör emellertid modifieras så att betyget 1 inte får en särställning. Tanken
med GU:s förslag om reduktion av medelbetyget med hänsyn till förekomsten
av betyg 1 har vant behovet av att uppmärksamma att betyget 1 i extrema
undantagsfall kan innebära i det närmaste obefintliga kunskaper. Liksom några
remissinstanser anser jag det bättre att dessa undantagsfall behandlas på annat
sätt. Därvid kan ifrågakomma antingen att elev inte erhåller betyg i visst ämne
eller att ett nytt betyg 0 införes. Svårigheten att skilja en elev, som inte erhållit
betyg, från elev, som inte får betyg därför att han följer mindre studiekurs
och uteslutit ämnet, gör att jag finner den senare lösningen bäst. I betygskalan
bör sålunda införas betygsgraden 0. Jag vill emellertid understryka att detta
betyg intar en särställning på det sättet att det skall förekomma endast i
extrema undantagsfall. Någon bestämd procentuell andel av hela landets elevkader,
som skulle tilldelas betyget 0, får naturligtvis inte fixeras. Eleverna skall
sålunda indelas i fem prestationsgrupper med samma procentandel som i grundskolan.
Inom den lägsta 7-procentsgruppen kan i undantagsfall förekomma elever,
som i stället för betyget 1 erhåller betyget 0.
Såväl FU som GU har föreslagit viss rätt för elev, som ej blivit flyttad, att gå
om årskurs. Frågan om rätten att gå om har i vissa avseenden, bl. a. på grund
av små ekonomiska konsekvenser, större vikt än tidigare i detta avsnitt behandlade
spörsmål och bör därför till skillnad från dessa underställas riksdagen. I
huvudsak innebär förslagen att elev har rätt att under studietiden endast en
gång tillbringa två år i en årskurs, dock med vissa modifikationer i fråga om den
sista årskursen. På det hela taget överensstämmer förslagen i sin tekniska utformning
med vad nu gäller beträffande gymnasiet. Till följd av olika studiestodjande
åtgärder, t. ex. anordningen med mindre studiekurser i gymnasiet,
vilka jag i det föregående förordat (3.5.3 och 4.5.3), kan man emellertid räkna’
med^ en väsentligt minskad kvarsittningsfrekvens i jämförelse med nuvarande
förhållanden. Jag finner FU:s och GU:s förslag i fråga om rätten att gå om eu
arskurs lämpliga och förordar salunda att de genomföres.
GU.s förslag rörande handläggningen av disciplinfrågor och därmed sammanhängande
spörsmål har i fråga om huvuddragen mottagits positivt av remissinstanserna.
Åtskilliga invändningar har dock framförts beträffande den föreslagna
disciplinnämndens uppgifter och sammansättning. Vid sina överväganden
har GU främst berört problem som är förknippade med allvarliga förseelser
begångna av enstaka elever. Dylika problem får självfallet inte underskattas,
men de är dessbättre relativt sällsynta. Det är enligt min mening angeläget
att vid tillskapandet av ett organ sådant som den av GU föreslagna disciplinnämnden
elev vårdsspörsmål i vidare mening uppmärksammas. Att som föreslagits
i vissa remissyttranden inrätta ytterligare ett organ med allmännare uppgiftci
anser jag emellertid inte lämpligt. 1 stället bör disciplinnämndens verk
-
438 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
samhetsområde vidgas att omfatta inte endast eller ens främst spörsmål rörande
enskilda elever utan även allmännare samarbets-, uppförande- och ordningsfrågor
ävensom andra förhållanden vid skolan, som inte är av rent pedagogisk natur.
I nämnda avseenden bör detta organ överta de funktioner, som för nän aiande
tillkommer skolans kollegium. Med denna uppläggning blir enligt min mening
beteckningen disciplinnämnd inte längre adekvat. Då frågor rörande samarbetet
mellan alla dem, som verkar i skolan, i hög grad kommer att stå i centrum,
bör organet benämnas samarbetsnämnd. Den sammansättning GU föreslagit
för disciplinnämnden anser jag ändamålsenlig även för samarbetsnämnden. \ idare
bör givetvis denna nämnd allt efter ärendenas natur hålla kontakt med
representanter för andra grupper, som deltar i eller berörs av skolans verksamhet,
och bereda dem tillfälle medverka i nämndens arbete. Inte minst betydelsefull
är här kontakten med föräldrarna.
I remissyttrandena har också frågan om beslutsordningen i disciplinnämnden
särskilt uppmärksammats. Ett stort antal remissinstanser har motsatt sig att
elever skall delta i beslut som rör förseelser från elevernas sida. I samarbetsnämnden
kommer de frågor som gäller enskilda elevers allvarligare förseelser
endast att utgöra en ringa del av nämndens uppgifter. TCO har i sitt remissyttrande
givit uttryck för den meningen att det bör övervägas om inte beslutanderätt
i disciplinärenden borde tillkomma enbart skolledaren och de a\ skolstyrelsen
utsedda ledamöterna. För egen del finner jag detta förslag tills vidare
vara den lämpligaste lösningen av frågan. Jag anser sålunda att samarbetsnämndens
ledamöter bör få delta i handläggningen beträffande samtliga frågor som
upptas till behandling i nämnden, dock att när det är fråga om enskilda elevers
förhållanden enbart skolledaren och de av skolstyrelsen utsedda ledamöterna
äger besluta. Närmare bestämmelser beträffande nämndens verksamhet torde
böra meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.
Från vissa håll har föreslagits att en nämnd motsvarande den av GU föreslagna
disciplinnämnden bör inrättas också i fackskolan liksom i vissa fall i
andra gymnasiala skolformer. Jag delar denna uppfattning och anser sålunda att
den av mig förordade samarbetsnämnden bör finnas också vid fackskola. Det
torde få ytterligare övervägas om en liknande nämnd även bör inrättas vid
yrkesskola. Jag vill tillägga att vid en skolenhet självfallet endast skall finnas
en nämnd, som sålunda representerar samtliga gymnasiala skolformer vid skolenheten.
Vissa frågor rörande avgränsningen gentemot eventuella andra skolformer
i skolenheten, i första hand grundskola, måste uppmärksammas i samband
med utfärdandet av bestämmelser rörande nämnden.
Samarbetsnämnden kommer att enligt min mening bli av mycket stort varde
när det gäller att komma till rätta med skilda elevfrågor i gymnasiet och fackskolan.
Därmed kommer behovet av andra anordningar såsom betygen i ordning
och uppförande att minska. Starka invändningar mot att dylika betyg ges har
anförts av FU och GU, vilka också föreslår att betygen avskaffas i fackskolan
439
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 19 6U
och gymnasiet. Detta förslag har vunnit anslutning hos den helt övervägande
delen av remissinstanserna. Jag förordar att betyg i uppförande och ordning
mte skall förekomma i gymnasiet och fackskolan.
6.4.3 Studiernas avslutning, inspektion m. m.
I 1962 års principbeslut om införande av fackskolan ingick att denna skola
skulle vara examensfri. GU:s förslag beträffande studiernas avslutning innebär
att även gymnasiet bör bli en examensfri skola. Enligt min mening är det av
praktiska skal omojhgt att i det nya integrerade gymnasiet införa en examensprocedur
med karaktär av slutprövning. De fåtal uppslag, som framkommit om
bibehållande i någon form av nuvarande studentexamensprövningar, bekräftar
riktigheten i denna uppfattning. Jag är övertygad om att de åtgärder GU föreslagit
for att gora slutbetygen från gymnasiet så långt möjligt rättvisa och
jämförbara över hela landet är bättre och effektivare än de nuvarande formerna.
Dessa åtgärder har därtill genom sin spridning i tiden den fördelen att
mer tid disponeras för undervisningen och att den rådgivande och informerande
karaktaren kan i väsentligt högre grad komma till sin rätt. Jag förordar sålunda
att det nya gymnasiet liksom fackskolan blir en examensfri skola och att studierna
avslutas med att slutbetyg utfärdas efter den sista årskursen på respektrve
hnjer. Den som på gymnasiets tekniska linje önskar avgå efter årskurs 3
bör äga rätt att då erhålla slutbetyg.
För att slutbetygen från gymnasiet skall bli så långt möjligt jämförbara i
hela riket behöver lärarna hjälp och stöd vid betygsättningen. Ett viktigt hiälpmedel
härför är de av mig i det föregående (3.5.4) förordade centralt givna, normerande
proven. GU har därtill föreslagit inrättande av en fackinspektion med
såväl rådgivande som kontrollerande funktioner. Detta förslag har vunnit anslutning
från ett stort antal remissinstanser, av vilka några uttalat den uppfattningen,
att fackinspektionen effektivare än censorsinstitutionen vid det nuvarande
allmänna gymnasiet kommer att medverka såväl till betygsekvivaleringen
som till ämnesinformation och rådgivning i vidare mening. Jag delar denna uppfattning
och förordar att en dylik inspektion inrättas. Det är självfallet betydelsefullt
att vid utformningen av uppgifter för och sammansättning av detta
nya organ eu klar avgränsning göres gentemot vissa redan befintliga institutioner
och kategorier av befattningshavare inom skolväsendet. Skolinspektörerna
vid länsskolnämnderna har nu inspekterande uppgifter inom respektive län. Vad
det gymnasiala stadiet gäller måste denna inspektion i allt väsentligt bli av allmän
karaktär och inte ämnesteoretiskt och ämnesmetodiskt inriktad. Skulle
lansskolnamnderna få hand om dessa senare uppgifter, vore en väsentlig förstärkning
med särskild expertis härför nödvändig. Men även om så skedde, skulle
det inte vara möjligt att tillfredsställande bevaka åtskilliga av de i förevarande
44o Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
sammanhang betydelsefulla uppgifterna, exempelvis riksekvivaleringen av betygen
och kontakten med avnämarna.
Sedan några år tillbaka uppbyggs vidare en fortbildnmgsorganisation med särskilda
fortbildningskonsulenter. Dessa är antingen knutna till de fem fortbildningsinstituten
eller till länsskolnämnderna och deras huvuduppgift är att organisera
och medverka vid lärarfortbildning. Några kontrollerande eller inspekterande
uppgifter åligger dem inte. Slutligen har den nya skolöverstyrelsen ett
antal till sig knutna skolkonsulenter, varav några är ämnesspecialister för de
gymnasiala skolorna. Dessa konsulenter kommer att till helt dominerande del
fullgöra sitt arbete inom verket. Av denna översikt torde framgå att befintliga
institutioner och befattningshavare varken har eller lämpligen bör tilldelas de
uppgifter som angivits för den nya fackinspektioncn. Några avgörande svårigheter
att avgränsa dennas uppgifter ifrån de förras kommer inte att föreligga.
Att fackinspektionen bör knytas till skolöverstyrelsen finner jag med hänsyn
till inspektionens uppgifter och karaktär riktigt. Jag anser vidare att titeln gymnasieinspektör
är mest adekvat som beteckning för de enskilda befattningshavarna
inom inspektionen. Närmare bestämmelser beträffande gymnasieinspektörernas
verksamhet torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.
Gymnasieinspektionen bör ha en omfattning motsvarande ca 35 heltidstjänster.
Av dessa bör ca 25 disponeras för heltidsanställda gymnasieinspcktörer
varav drygt hälften tillsättes med sexårsförordnande och övriga med kortare
förordnanden. Resterande tio heltidstjänster bör disponeras för mer tillfälliga
förordnanden. Fackinspektionen bör rekryteras enligt de riktlinjer GU anger.
Möjligheterna att uppnå en viss decentralisering av gymnasieinspektionens stationering
finner jag liksom GU angelägen. Skolöverstyrelsen bör i varje särskilt
fall kunna fastställa stationeringsort för gymnasieinspektor.
Till frågan om takten för uppbyggande av gymnasieinspektionen liksom anställningsform
m. m. för inspektörerna skall jag återkomma i det följande.
De förslag, som från några håll framförts om att utvidga fackinspektionen
till att även omfatta fackskolan och därvid öka antalet inspektörer, ar jag inte
beredd att nu biträda. Däremot förordar jag att gymnasieinspektionen försöksvis
utnyttjas även för fackskolans del, främst i de fall då fackskola och gymnasium
är lokalmässigt samorganiserade. Det är därför angeläget att skolöverstyrelsen
vid sammansättningen av inspektionen bevakar att företrädare för fackskolans
avnämare är representerade i inspektionen och härigenom far tillfälle
till en nära kontakt med den nya skolan.
I detta sammanhang vill jag understryka att fackskolan självfallet liksom
skolväsendet i övrigt skall omfattas av den organisation för hjälpmedelsförsörjning,
konsulentverksamhet m. m. som under senare år byggts upp och fortfarande
utvidgas. I själva verket är det av stor vikt att fackskolan såsom en i allt
väsentligt ny skola under uppbyggnadsskedet bl. a. får avsevärd konsulenthjalp.
Sedan jag sålunda klargjort min inställning beträffande formerna för gym -
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19GJ/. 441
nasie- och fackskolestudiernas avslutning m. in. övergår jag till frågan om dessa
skolformers anknytning uppåt, varvid det främst gäller slutbetygets uppgijt såsom
intagningsinstrument för olika utbildningar och som kompetensbevis för
olika yrken. Det gäller här en råd komplicerade spörsmål rörande behörighet
och meritvärdering. Det har inte ingått i GU:s och FU:s uppgifter att i detalj
penetrera och framlägga förslag i dessa hänseenden för gymnasiet respektive
fackskolan. Frågorna sammanhänger i hög grad med problem, som för att kunna
lösas tillfredsställande, måste penetreras med beaktande av förhållanden som
legat utanför de bägge utredningarnas uppdrag. Min behandling av dessa spörsmål
begränsas därför i detta sammanhang till huvudsakligen sådana ställningstaganden,
som erfordras med hänsyn till påbörjandet av den av mig nu förordade
reformen av det gymnasiala skolväsendet.
Jag vill först understryka att riktpunkten för all behörighetsprövning och
meritvärdering bör vara att denna främst grundas på slutbetygen från gymnasiet
respektive fackskolan. Jag delar sålunda GU:s uppfattning att intagningen
till universitet och högskolor skall grundas på gymnasiebetyget.
Givetvis kan kompletterande intagningsinstrument bli värdefulla men härför
krävs sasom GU framhållit fortsatta forskningar och utredningar. Dessa bör
som jag redan framhållit (6.4.1) i första hand inriktas på att få fram sådana
hjälpmedel, som kan användas för vägledning och rådgivning till utbildningssökande
i fråga om deras anlag och lämplighet för viss yrkesverksamhet eller
utbildning.
I fråga om intagningen vid universitet och högskolor har från vissa håll ifrågasatts
om över huvud taget något villkor bör uppställas för allmän behörighet
till universitetsstudier. Åtskilliga av de skäl, som anförts mot det av GU föreslagna
behörighetsvillkoret, exempelvis att betygens prognosvärde är osäkert
och därmed den uppställda gränsen otillförlitlig samt att det vore lämpligare
att låta var och en på egen risk försöka sig på universitetsstudier, kan enligt
mm mening åberopas mot varje dylikt villkor, exempelvis mot nuvarande krav
på avlagd studentexamen. Även om jag har viss förståelse för de principiella
invändningar som framförts, anser jag likväl att GU:s förslag att uppställa ett
behörighetskrav, som i möjligaste mån motsvarar nuvarande krav på studentexamen,
tills vidare är den lämpligaste lösningen. Det uppslag, som framförts i
några remissyttranden, om att den allmänna behörighetsregeln skulle helt överges
och ersättas med för varje särskilt ämne eller studielinje speciella behörighetsbestämmelser,
finner jag intressant. Detta är emellertid cn ytterligt komplicerad
fråga, som måste grundligt detaljstuderas såväl med hänsyn till mottagarnas
krav som de följder systemet skulle kunna tänkas få på undervisningssituationen
i gymnasiet. Fn sådan utredning måste rimligtvis komma att kräva
lång tid. I avvaktan på dess resultat kan behörighetsfrågan inte lämnas öppen.
De elever, som om mindre än två år skall börja i det nya gymnasiet, måste redan
vid dettas start i sina huvuddrag känna de villkor, som kommer att uppställas,
442
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
när de efter avslutade gymnasiestudier vill gå vidare exempelvis till akademiska
studier. Enligt min mening är det sålunda nödvändigt att nu fastställa någon
form av tröskelvärde i slutbetyget som ger allmän behörighet till universitetsoch
högskolestudier.
Beträffande detta tröskelvärdes konstruktion har ävenledes viss kritik framförts.
Från några håll, framför allt från universitetsmyndigheter, har framhållits
att den av GU föreslagna betygsgränsen inte som den nuvarande godkännandeproceduren
i studentexamen garanterar en absolut miniminivå hos de
universitetsstuderande. Gymnasiets starka tillväxt anses komma att medföra
en lägre standard hos de gymnasieutbildade utan att detta på grund av den
relativa betygsättningen ger utslag i betygen. Det av GU föreslagna tröskelvärdet
2,3 skulle, allt eftersom utvecklingen framskrider, komma att motsvara
en ständigt sjunkande nivå. Dessa synpunkter har jag delvis redan berört i det
föregående (3.5.3). Under nu överblickbar tid bör vi, som jag förut nämnt
(2.3.1), räkna med en förhållandevis måttlig expansion av gymnasiet. Även om
sambandet mellan gymnasiets omfattning och universitetsstuderandenas »standard»
vore mycket starkt, vilket knappast är ådagalagt, finns sålunda inte anledning
räkna med att den av GU föreslagna kompetenströskeln skulle medföra
någon »standardsänkning». Jag vill emellertid härtill göra ett principiellt
betydelsefullt konstaterande. Om individernas önskemål och samhällets utveckling
skulle ställa anspråk på en, även i jämförelse med våra nu gällande riktpunkter,
väsentligt ökad expansion av den högre utbildningen i vårt land så
måste självfallet denna utbildning följa med utvecklingen och successivt anpassa
sig till nya förhållanden.
Det ifrågasättes i vissa remissyttranden om vid beräkningen av det medelbetyg,
som avgör behörigheten, övningsämnena bör medtagas. För egen del har
jag på denna punkt samma uppfattning som jag i det föregående deklarerat
i fråga om intagningen till gymnasiet. Jag förordar sålunda liksom GU att samtliga
ämnen i slutbetyget medräknas, dock med särregel i visst avseende för
ämnet gymnastik. I ett annat avseende anser jag att kritiken mot GU:s förslag
till beräkning av medelvärdet är berättigad. Någon reduktion av medelbetyget
för elever, som i sitt slutbetyg i ett eller flera ämnen erhållit betyget 1, bör som
jag tidigare antytt inte göras. Sammanfattningsvis förordar jag att den som i
fullständig lärokurs i gymnasiet erhållit ett slutbetyg från årskurs 3, vars medelvärde
uppnår ett visst lägsta värde, skall äga allmän behörighet för tillträde till
högre studier. Medelvärdet bör fastställas av Kungl. Maj:t och torde tillsvidare
böra fixeras till 2,3.
Vad GU föreslagit beträffande elever som erhållit slutbetyg från årskurs 3
över fullständig lärokurs men inte uppnått gränsen för allmän behörighet till
universitetsstudier föranleder ingen erinran från min sida, liksom inte heller
förslaget att den som vill tillbringa ett extra år i årskurs 4 på teknisk linje bör
efter klasskonferensens medgivande få göra detta under förutsättning att statsverket
inte åsamkas extra kostnader.
443
Kungl. Mcij:ts proposition nr 171 år 1904
Beträffande bestämmelserna i övrigt rörande intagning vid universitet och
högskolor liksom vid övriga postgymnasiala utbildningsvägar nödvändiggör givetvis
utformningen av det nya gymnasiet en omfattande teknisk översyn. GU
anser det nödvändigt att det därutöver vidtages åtgärder av mera principiell
natur. Jag delar denna uppfattning och vill erinra om att jag i propositionen
1964: 50 angående universitetens och högskolornas organisation och förvaltning
m. m. bl. a. uttalat, att jag avsåge att uppta till prövning universitetsutredningens
förslag om en översyn i förenhetligande syfte av gällande bestämmelser
rörande meritvärderingsgrunderna för urvalet bland de sökande till spärrade
utbildningslinjer. Vid en sådan översyn måste upptas till omprövning den rad
av speciella behörighetsvillkor, som nu förekommer, varvid det måste beaktas
hur sådana villkor påverkar skolans sätt att fungera. I princip ansluter jag mig
till GU:s uppfattning att stor återhållsamhet bör iakttagas i fråga om dylika
speciella behörighetskrav och att de, om de likväl erfordras, så långt möjligt bör
utformas i anslutning till gymnasiets linjeindelning.
GU har bland sina principiella synpunkter i dessa frågor anfört att enligt utredningens
mening medelvärdet av de enskilda betygen i slutbetyget från gymnasiet
bör användas som rangordningsinstrument. I några remissyttranden liksom
i den allmänna debatten har ifrågasatts om betyget från gymnasiet har ett
tillräckligt gott prognosvärde för att kunna fylla denna uppgift. Den diskussion
som förts och föres avser visserligen främst nuvarande studentbetyg men bör
likväl kunna ge viss ledning beträffande framtida förhållanden. Åtskilliga tidigare
undersökningar, bl. a. i samband med skilda utredningar rörande universitet
och högskolor, har påvisat ett jämförelsevis starkt samband mellan studentbetyg
och framgångar i högre studier. Även erfarenheter i dagens läge visar att i varje
fall inom vissa ämnen detta samband fortfarande är starkt. Å andra sidan har
uttalats att sambandet inom andra områden skulle vara mindre starkt. Svårigheten
att med säkerhet avgöra hur härmed i själva verket förhåller sig är stora,
bl. a. på grund av den snabba utvecklingen och de stora förändringarna inom
universitets- och högskoleväsendet och på grund av de många övergångar mellan
olika utbildningslinjer, som förekommer. Dessa problem måste ingående penetreras
vid den nyssnämnda översynen.
Mot GU:s förslag att någon lägsta betygsnivå inte bör uppställas för kompetens
som gymnasieekonom och gymnasieingenjör har kritik riktats från vissa
remissinstanser. För egen del ansluter jag mig till GU:s förslag och vill framhålla
att detta ställningstagande enligt mitt förmenande inte kan sägas stå i strid
mot vad jag uttalat beträffande en kompetenströskel för tillträde till högre utbildning.
Denna senare tröskel motiveras inte från skolans synpunkt utan från
mottagarnas. Den bör fastställas av statsmakterna i deras egenskap av huvudman
för den högre utbildningen. Statsmakterna representerar emellertid inte
huvudavnämarna av de gymnasieutbildade från ekonomisk och teknisk linje. Det
bör ankomma på dessa avnämare att, såsom GU framhåller, själva avgöra dug
-
444 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
ligheten hos de gymnasieutbildade de mottager. Titeln gymnasieekonom respektive
gymnasieingenjör bör tillkomma dem som har genomgått fullständig lärokurs
på ekonomisk och teknisk linje, i senare fallet sålunda inklusive den fjärde
årskursen. Jag finner det emellertid lämpligast att detta titelbruk fixeras genom
en ändamålsenlig utformning av de slutbetyg som erhålles från respektive linjer.
Åtskilligt av vad jag anfört beträffande speciella behörighetsbestämmelser,
meritvärderingsbestämmelser m. m. för gymnasieutbildade har i princip giltighet
också beträffande fackskolan även om gymnasiets och fackskolans avnämarområdcn
endast delvis sammanfaller. Vad FU anfört om relationen mellan fackskolekompetens
och slutbetyget från fackskolan ansluter jag mig till. Liksom
beträffande gymnasiet anser jag sålunda att denna kompetens inte bör knytas
till någon viss betygsgräns. I fråga om titeln för dem som genomgått fackskolan,
främst dess tekniska och ekonomiska linjer, är meningarna delade. Såsom framhållits
i några remissyttranden överensstämmer beteckningen tekniker otvivelaktigt
bättre med den internationella terminologin för dem som genomgått teknisk
fackskola. Å andra sidan har sedan långt tillbaka terminologin varit en
annan i Sverige. Av hävd har sålunda tekniskt utbildade på en nivå närmast
motsvarande vad den nya fackskolan kan beräknas ge benämnts ingenjörer.
För egen del finner jag inte de skäl, som kan anföras mot att bibehålla detta
bruk, så tungt vägande att traditionen bör brytas. Jag anser sålunda att de
som genomgått fullständig lärokurs på teknisk eller ekonomisk linje i fackskolan
benämnes fackskolingenjör respektive fackskolekonom.
Av vad jag i detta och tidigare avsnitt anfört om gymnasie- och fackskoleutbildningarnas
kompetens- och meritvärde framgår att de olika spörsmålen inom
detta område är både var för sig mycket komplicerade och därtill på olika sätt
invävda i varandra. På skilda sätt sammanhänger problematiken också med
kompetensfrågorna rörande grundskoleutbildningen. Främst med utgångspunkt
i grundskolans behov har skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning i skrivelse den 1 november 1962 framlagt vissa förslag
hur arbetet med kompetens- och meritvärderingsbestämmelser skall bedrivas.
Samtidigt överlämnades en av ämbetsverkens samarbetsnämnd för yrkesutbildning
och arbetsförmedling genom en särskild delegation utförd utredning,
i vilken föreslås att det inrättas ett permanent statligt organ för samordningen
av uppgifterna på meritvärderings- och kompetensområdet, benämnt statens
kompetensråd. Ämbetsverken ansluter sig till utredningens förslag om att ett
dylikt råd bör inrättas. Enligt ämbetsverken skulle kompetensrådets uppgifter
inom den statliga sektorn bl. a. innefatta rådgivning och samordning i frågor om
meritvärde och kompetens, översyn av befintliga bestämmelser och utarbetande
av nya, att verka för att kraven på formell kompetens inriktas på vad som kan
bedömas som relevant för den sökta utbildningen samt att följa utvecklingen på
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964. 445
merit- och kompetensområdet och vid behov vidta de åtgärder, som rådet finner
erforderliga.
Inom den kommunala och den enskilda sektorn skulle kompetensrådet ha till
uppgift att efter närmare överenskommelse och i den utsträckning så befinnes
pakallat utöva samma funktioner som beträffande den statliga sektorn samt
inom den enskilda sektorn även bedriva konsulterande verksamhet, främst avseende
nya utbildningsvägars betydelse för olika grenar av näringslivet.
Det understrykes att det formella fastställandet av meritvärderings- och kompetensbestämmelser
inte bör åvila rådet utan denna uppgift bör ankomma på
Kungl. Maj:t eller vederbörande verk och tillsynsmyndighet. Det förutsätts som
självklart att vederbörande myndigheter inhämtar kompetensrådets utlåtande
beträffande sina förslag till meritvärderings- och kompetensbestämmelser.
Rådet skulle tillsättas av Kungl. Maj:t samt bestå av fem ledamöter. En av
ledamöterna skulle ha erfarenhet från undervisningsväsendet och cn vara förtrogen
med arbetsmarknadsfrågor. Till rådet skulle vidare knytas ett kansli.
Den utredning, som ligger till grund för skolöverstyrelsens, arbetsmarknadsstyrelsens
och överstyrelsens för yrkesutbildning förslag, har sökt avgränsa kompetensrådets
verksamhetsområde till att omfatta inträde i vidareutbildande
skolor och karriärer under studentexamensnivå. I sin förenämnda skrivelse framhåller
ämbetsverken att frågan om utvidgning av rådets uppgifter ovanför det
gymnasiala åldersstadiet senare kan komma att aktualiseras.
Av vad jag i det föregående i olika sammanhang anfört framgår att de skilda
skolformernas kompetensproblem är så sammanvävda i varandra att de knappast
kan behandlas var för sig. Det antyds för övrigt redan i den av ämbetsverken
överlämnade utredningen att i en senare fas även gymnasiet kan komma
att beröras av det föreslagna kompetensrådet. Det bör vidare observeras att den
snabba expansionen av det gymnasiala skolväsendet kommer att medföra att
inom några få år en mycket stor del av varje årskull kommer att fortsätta direkt
från grundskolan till gymnasial utbildning. I samma mån som denna expansion
fortsätter minskar omfattningen av de problem rörande grundskolans kompetensvärde,
vilka berör andra myndigheter än skolöverstyrelsen. Dessa problem
kommer att koncentreras till frågor om behörighetsbestämmelser och meritvärdering
vid övergång från grundskola till fortsatt utbildning. Jag anser därför
föi min del det inte motiverat att enbart för grundskolans kompetensbehov
inrätta ett särskilt organ. Men även om fältet vidgas att också omfatta kompetensproblem
för de gymnasiala skolorna, är enligt min mening ett särskilt
.statligt organ inte någon lämplig lösning. Jag anser det mest ändamålsenligt att
hela detta komplicerade problemkomplex, inklusive en översyn av såväl teknisk
som saklig natur av intagningsbestämmelsema beträffande de postgymnasiala
utbildningsvägarna, blir föremål för eu samlad utredning. Jag har för avsikt att
snarast utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga
för att företa en sådan utredning. Det frågekomplex de sakkunniga kommer att
få att behandla blir både svårgripbart och utomordentligt omfattande. Vissa
446
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961r
spörsmål är av den karaktären att en skyndsam prövning erfordras. Andra måste
med nödvändighet bli mera långsiktiga, exempelvis vissa frågor rörande fackskolans
kompetensvärde. Först efter någon tid kan man få erfarenheter av hur
fackskolan verkat. Utredningen måste därför successivt genomarbeta problemområdet
och avlämna förslag i skilda etapper. Med hänsyn till det nya gymnasiets
start inom mindre än två år är det emellertid särskilt angeläget att problemen
rörande anknytningen mellan gymnasiet och den postgymnasiala, främst
den akademiska utbildningen, i första hand blir föremål för överväganden.
Vad GU anfört och föreslagit rörande ämnesprövning för privatister m. fl. kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till. Det ankommer på skolöverstyrelsen att
närmare överväga och utforma detaljerna rörande dessa spörsmål i den mån det
av tidsskäl är nödvändigt att frågorna skyndsamt avgöres. Det bör emellertid
uppmärksammas att de torde aktualiseras på nytt i samband med den översyn
av vuxenutbildningen, som kan bli ett resultat av GU:s kommande förslag i
dessa hänseenden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
447
7. Befattningshavare. Behov, utbildning, övergångsfrågor
7.1 Lärare
7.1.1 Gymnasieutredningen
7.1.1.1 Nyheter i lärarnas uppgifter (GU 15.2.1)
GU konstaterar att ämne sundervisning en (15.2.1.1) enligt GU:s förslag kommer
att undergå betydande förändringar, vilka för vissa ämnen ställer helt nya
krav på innehållet i den teoretiska lärarutbildningen liksom på kombinationer
av ämnen i akademiska examina och i lärartjänster.
I detta sammanhang diskuterar GU även — med utgångspunkt i att läroplanen
förutsätter en stark samverkan mellan olika ämnen — vilka ämneskombinationer
som framstår som lämpligast.
GU framhåller vidare att även verksamhetsformerna (15.2.1.2) i det nya gymnasiet
kommer att innebära vissa nyheter för lärarnas del. De friare arbetsformerna
som föreslås framhäver undervisningens inriktning på handledning. Sam\
erkan mellan ämnena förutsätter vidare en planering i samarbete mellan berörda
lärare.
De nya verksamhetsformerna kräver liksom ämnesundervisningen uppmärksamhet
i lärarutbildningen.
Några i egentlig mening nya elevvårdande uppgifter (GU 15.2.1.3) läggs inte
på larama men de funktioner som lärarna nu har i detta avseende avses komma
att utnyttjas på ett mer systematiskt sätt. Särskilt gäller detta studie- och
anlagsorien teringen.
7.1.1.2 Lärarkategorier (GU 15.2.2)
Efter en redogörelse för nu gällande minimikompetens för ämneslärare
(15.2.2.1) framhåller GU att det i dagens läge råder stor diskrepans mellan de
formella kraven på tjänsterna och de meriter tjänsteinnehavarna kan uppvisa,
eftersom det visat sig svårt att få behöriga sökande. Störst är denna diskrepans
beträffande det allmänna gymnasiet och främst gäller den lektorstjänsterna, som
den 1 juli 1962 till nästan 50 % var vakanta.
Beträffande adjunktskompetensen anför GU att möjligheterna att göra förändringar
av denna i någon mån är beroende på gymnasiets relation till grundskolan.
Oavsett om gymnasium och grundskola förläggs till samma skolenhet
eller ej, anser GU det önskvärt att lärarna kan utnyttjas på båda stadierna. För
448
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
att säkra tillfredsställande djup i ämnesstudierna bör studier motsvarande eu
trebetygskurs ingå i adjunktsutbildningen för gymnasiet. Som en konsekvens
härav är det då enligt GLT:s mening naturligt att i regel begränsa gymnasielararutbildningen
till två skolämnen. Det skäl som beträffande grundskolan talar för
ett större antal ämnen, nämligen önskan att begränsa antalet undervisande
lärare i klassen, anses inte ha samma betydelse när det gäller gymnasiet.
På anförda skäl finner GU att förändrade behörighetsbestämmelser bör införas
beträffande ämneslärartjänst i allmänna läroämnen på gymnasiet. Den erforderliga
ämnesfördjupningen definieras generellt som kunskaper, motsvarande tie
betyg i ett ämne i nuvarande ämbetsexamen. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
att utfärda sådana övergångsbestämmelser att adjunkter med äldre utbildning
men med komplettering av ämnesmässig eller pedagogisk art kan erhålla
adjunktstjänst på gymnasium. Överstyrelsen bör också fastställa tidsplan
för reformens genomförande.
GU uttalar vidare att samma principer så långt detta är möjligt bör tillämpas
även för tjänster i ekonomiska och tekniska ämnen samt understryker vikten av
att reguljär lärarutbildning i ekonomiska och tekniska ämnen kommer till stånd.
Beträffande lektorstjänster (GU 15.2.2.4) framhåller GU bl. a. följande.
De förhållanden, som motiverar lektorsinstitutionen, kvarstår även i en ny
gymnasiekonstruktion. Lektorerna skall i regel fungera som huvudlärare. Deras
uppgift är att genom ämneskonferensen leda planeringen för visst eller vissa
ämnen, att ge pedagogisk handledning åt yngre lärare och ge anvisningar av
metodisk och kunskapsmässig art. De bär ett huvudansvar för att undervisningen
följer de riktlinjer som angives i läroplanen. För att kunna fylla den uppgiften
bör lektorn ha praktisk-pedagogisk skolning och en god teoretisk utbildning.
Gymnasiets uppgift att förbereda för fortsatta studier vid universitet och
högskolor eller direkt yrkesverksamhet av förhållandevis kvalificerad art ställer
vidare krav på att lektorerna har god beläsenhet, förtrogenhet med vetenskaplig
metod och praktisk erfarenhet av verksamheten inom vederbörande avnämarområde.
Beroende på vilken typ av ämnen lektor är huvudlärare i, synes det
härvid naturligt, att tyngdpunkten förlägges antingen till förtrogenhet med
vetenskaplig metod eller till praktisk erfarenhet.
GU framhåller vidare, att det är naturligt att det för lektorstjänster i ekonomiska
och tekniska ämnen finns alternativa meriteringsvägar liksom nu är fallet.
Behörighet bör således kunna förvärvas genom disputation eller licentiatexamen
men också genom civilekonom- eller civilingenjörsexamen, kompletterad
med meriter av vetenskaplig-teoretisk natur samt av praktisk verksamhet.
Dessutom bör krav uppställas på pedagogisk utbildning.
I fråga om meriteringen för övriga lektorstjänster framhåller GU bl. a. att,
även om meriteringen för sådana tjänster hittills gått enbart över ämnesteoretiska
studier, det kan ifrågasättas om inte alternativa utbildningsvägar borde
finnas även för dessa tjänster. Härvid bör avseende fästas vid sådana pedagogiska
kvalifikationer, som förvärvats genom utvecklingsarbete och försöksverksamhet
inom metodik och didaktik eller dokumenterats genom bl. a. veten
-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964 449
skapligt eller pedagogiskt författarskap, konsulenttjänstgöring eller kursverksamhet
m. m.
I fråga om licentiatexamen framhåller GU att det vid universiteten nu finns
möjligheter till ettbetygsstudier, även om sådana studier inte berättigar till
erhållande av examen. Enligt GU:s uppfattning kan de uppgifter som åvilar en
lektor tillfredsställande fullgöras utan att kravet på teoretiska studier förs längre
än till den nivå som nu karaktäriserar ett betyg i licentiatexamen.
Sammanfattningsvis uttalar GU att följande vägar att nå behörighet för lektorstjänst
i gymnasium, i vad gäller den ämnesteoretiska meriteringen, bör föreligga:
A.
Behörighet vinnes liksom hittills genom licentiatexamen eller doktorsgrad i
skolämne eller därmed besläktat ämne eller genom på visst sätt kvalificerad
civilingenjörs- eller civilekonomexamen.
B. Behörig till lektorstjänst blir också den som avlagt godkänd tentamen för
ett betyg i licentiatexamen i skolämne eller därmed besläktat ämne.
C. Lektorstjänst bör även kunna innehas av person som meriterat sig på
andra vägar, t. ex. avlagt en för adjunktstjänst kvalificerad grundexamen, innefattande
en trebetygskurs eller motsvarande, dock under förutsättning att denna
teoretiska utbildning kompletteras med andra kvalifikationer, som kan anses
vara av värde för lektorstjänst. Till sådana kvalifikationer bör även kunna räknas
licentiatexamen i från skolämnen mer avlägsna universitetsämnen.
GU hävdar att dess förslag till behörighet för lektorstjänst kommer att medverka
till en reell förbättring av rekryteringen dels genom att tjänsterna i större
utsträckning torde kunna besättas, dels genom att till tjänsterna kan knytas
lärare som med nuvarande bestämmelser ej kan komma i fråga men som skulle
vara mycket värdefulla för gymnasiets undervisning.
Slutligen framhåller GU att det är i hög grad angeläget att såväl adjunktssom
lektorstjänsterna i gymnasiet kan besättas med ordinarie innehavare. Ett
fasthållande vid formella krav som tvingar skolväsendet till en utbredd vakantsättning
av tjänster och till tillfälliga lösningar av vikariatsfrågoma, vid vilka
man ofta måste underskrida minimikraven för adjunkterna, är enligt GU:s uppfattning
i längden till nackdel för undervisningens kvalitet.
7.1.1.3 Kvantitativt lärarbehov (GU 15.2.3)
GU erinrar om den av arbetsmarknadsstyrelsen och 19ö0 års lärarutbildningssakkunniga
i februari 1962 framlagda utredningen Lärare i läroämnen, behov och
tillgång under 1960-talet och gör vissa jämförelser med de av GU utförda beräkningarna
(5.3.1) om lärarbehovet vid 1970-talets början. I stort sett föreligger
god överensstämmelse mellan de två beräkningarna.
Någon norm för hur tjänsterna för lärare i läroämnen skall fördelas på adjunkts-
och lektorstjänster har GU inte föreslagit. Den bestämmelse som nu
15 — Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 sand. Nr 171
450
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
gäller för tekniskt gymnasium, vilken innebär att varje viktigare läroämne bör
vara företrätt av lektor, bör enligt GU:s åsikt göras till generell föreskrift för
inrättande av lektorstjänster inom hela det nya gymnasiet. Det bör ankomma
på skolöverstyrelsen att fastställa antalet lektorstjänster vid gymnasiet på varje
gymnasieort.
7.1.1.4 Den framtida lärarutbildningen (GU 15.2.4)
Lärarutbildningen är för närvarande föremål för särskild utredning genom
1960 års lärarutbildningssakkunniga. I direktiven för denna utredning har
emellertid förutsatts att samråd skall ske med GU rörande lärarutbildningen för
gymnasiet. På grundval av bl. a. överläggningar med lärarutbildningssakkunniga
diskuterar GU vissa förslag och principiella synpunkter.
GU framhåller bl. a. önskvärdheten av en starkare målinriktning av den teoretiska
utbildningen (GU 15.2.4.1) och finner att ämnesstudier organiserade som
motsvarigheter till skolans läroämnen innebär manga fördelar. Detsamma anses
i vissa fall gälla även integrerade studier av en ämneskombination. Sådana
studier bör normalt inte överstiga en tid av tre ar. IVlöjligheterna att lata den
för behörighet som adjunkt på gymnasiestudiet erforderliga utbildningen delvis
sammanfalla med utbildningen för adjunkter på grundskolans högstadium diskuteras
också av GU, som i denna fråga framhåller bl. a. följande.
Ett treårigt studium för adjunktsbehörighet kan i princip tänkas organiserat
så att under de två första åren studier i två ämnen förs upp till en nivå som kan
betecknas som tillräcklig för undervisning på grundskolans högstadium. Detta
studium är gemensamt för samtliga blivande lärare oavsett om de siktar till
tjänst vid grundskola eller gymnasium. Vid det tredje studieårets början träffas
ett val mellan antingen ämnesfördjupning eller utökning av studierna med ytterligare
ämne eller ämnen. Det första alternativet väljes av dem som siktar till
gymnasietjänst, det senare av dem som företrädesvis inriktar sig på grundskolan.
GU framhåller vidare att målinriktningen skulle avsevärt förstärkas om lärarutbildningen
tillfördes undervisningselement, som direkt förberedde den praktiska
lärarutbildningen (GU 15.2.4.2) och verksamheten som lärare. GU diskuterar
frågan hur en sådan målinriktning skall kunna organisatoriskt förverkligas
samt framför — under hänvisning till att det här gäller frågor som det ankommer
på lärarutbildningssakkunniga att närmare penetrera — några principiella
synpunkter, illustrerade genom olika modeller. Angelägenheten av att den praktiska
lärarutbildningen för allmänna, ekonomiska och tekniska ämnen förlägges
till samma utbildningsenhet betonas. I
I fråga om lärarutbildningens organisation (GU 15.2.4.3) framhåller GU att
en lärarutbildning organiserad genom lärarhögskola och målinriktad på lärarverksamhet
kan bidra till en starkare lärarrekrytering. En sådan lärarutbildning
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 19Gå 451
bör dock inte utesluta att den som erhållit teoretisk utbildning i annan ordning
skall kunna vinna behörighet för ordinarie lärartjänst.
De förändringar som kan komma att föreslås av lärarutbildningssakkunniga
bedömes inte kunna genomföras förrän efter det nya gymnasiets införande. GU
anser dock att omedelbara åtgärder (GU 15.2.4.4) är angelägna och förordar
förändringar av universitetskurserna inom ramen för nuvarande organisation
redan fr. o. m. höstterminen 1964.
7.1.1.5 Fortbildningen (GU 15.2.5)
Den fortbildning som erfordras för att under en övergångstid (GU 15.2.5.1)
anpassa en tidigare lärarutbildning till en ny situation rymmer dels ett kvantitativt
sett mindre problem, som av GU karaktäriseras som ett informationsproblem,
dels ett mer omfattande fortbildningsproblem. I förra fallet gäller det
framför allt att sprida kännedom om förändringar i målsättning, innehåll och
verksamhetsformer. Informationsbehovet anses väsentligen kunna tillfredsställas
genom studiedagar, feriekurser och tryckt information. GU finner det angeläget
att GU:s experter, liksom de föreslagna gymnasieinspektörerna, medverkar vid
studiedagarna.
GU betonar att det för en effektiv fortbildningsverksamhet är viktigt att resurserna
samordnas och att material ställes till förfogande. Skolöverstyrelsen och
fortbildningsinstituten bör få i uppdrag att svara för erforderliga åtgärder.
I vissa ämnen blir det enligt GU:s mening emellertid nödvändigt med en mer
omfattande fortbildningsverlcsamhet. Behovet varierar betydligt i de olika ämnena.
I många fall är det av ringa omfattning, i några fall kan det dock bli fråga
om större kompletteringar. Lokalt organiserade kurser eller någon form av brevskoleundervisning
utan kostnad för lärarna föreslås av GU. I vissa fall bör
feriekurser kunna anordnas som komplement till brevstudierna. Studier i vanlig
ordning bör också kunna bedrivas vid universitet eller högskola.
Denna fortbildning bör enligt GU:s förslag helt administreras av skolöverstyrelsen.
Det bör vidare ankomma på skolöverstyrelsen att snarast göra erforderliga
beräkningar av utbildningsbehovet och framlägga mer preciserade förslag.
GU föreslår att för budgetåret 1964/65 ett anslag av cn milj. kr. ställes till överstyrelsens
förfogande för utredning och påbörjande av verksamheten.
GU uttalar vidare att den förutsätter att genomgången fortbildningskurs eller
motsvarande utbildning göres till förutsättning för erhållande av ordinarie
tjänst eller för transport till annan tjänst. Genom skolöverstyrelsens försorg bör
sådana övergångsbestämmelser emellertid utfärdas att särskild hänsyn under en
övergångstid tages till de lärare som för närvarande inte är ordinarie.
Då lärarutbildningssakkunniga mera ingående kommer att behandla den permanenta
fortbildningen (GU 15.2.5.2) inskränker sig GU till att uttala att denna
452
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
utbildning i huvudsak torde kunna bedrivas efter samma linjer som den fortbildning
som skisserats för övergångstiden. Det framhålles som väsentligt att
denna fortbildning ges en sådan utformning att det blir möjligt att i stor utsträckning
kunna genomgå densamma utan tjänstledighet.
7.1.1.6 Åtgärder mot lärarbristen (GU 15.2.6)
GU diskuterar olika nya former för lärarutbildning (GU 15.2.6.1) samt framhåller
därvid bl. a. att det efter tillkomsten av teknologie magisterutbildningen
numera finns reguljär lärarutbildning för de flesta av gymnasiets ämnen
utom de ekonomiska. Vid sidan av handelshögskolornas utbildning anses behovet
av lärare i sådana ämnen kunna tillgodoses inom ramen för filosofisk ämbetsexamen.
GU diskuterar möjligheten att — bl. a. som ett led i strävandena att mildia
lärarbristen — inrätta tjänster som assistenter (GU 15.2.6.2), vilka skulle anförtros
undervisningsmoment som kräver mindre omfattande utbildning.
GU förutsätter att frågan om inrättande av arvodesbefattningar som assistenter
blir föremål för överväganden och förslag av lärarutbildningssakkunniga. Erfarenhet
föreligger för närvarande enbart från undervisning i tekniska läroämnen,
men motsvarande anordning bör enligt GU:s mening prövas även i andra ämnen.
Vidare framhålles att vissa läraruppgifter även kan fullgöras av personal, som
normalt har annan sysselsättning. GU ifrågasätter om reguljär lärarutbildning
bör bedrivas i mindre specialämnen, särskilt inom den tekniska sektorn. GU
erinrar om att inrättandet av speciallärartjänster (GU 15.2.6.3) rekommenderats
av den under 1962 verksamma arbetsgruppen för tekniska gymnasiernas lärarbehov.
Även i andra än tekniska ämnen bör speciallärare kunna handha undervisningen.
Också andra metoder såsom ökat utnyttjande av pedagogiska hjälpmedel,
variation av undervisningsgruppernas storlek m. m. anses kunna främja
en rationell användning av tillgängliga lärarresurser (GU 15.2.6.4).
7.1.1.7 Huvudmannaskapet
(GU 18.2.1.1 och 18.2.1.3)
GU framhåller att överförandet av huvudmannaskapet till kommunerna i princip
innebär att de nu statligt anställda lärarna skall överföras till kommunal
tjänst. Hithörande frågor bör dock bli föremål för förhandlingar med vederbörande
personalorganisationer.
Avlönings- och pensionsbcstämmelser är i allt väsentligt desamma för kommunalt
och statligt anställda lärare konstaterar GU. I dessa hänseenden kommer
inga förändringar av betydelse för lärarna att inträffa genom kommunaliseringen.
Inte heller behöver i huvudsak bestämmelserna om tjänstetillsättning
påverkas. GU föreslår dock i detta hänseende att, i de fall Kungl. Maj:t nu är
453
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
tillsättningsmyndighet, tillsättningen överflyttas till skolöverstyrelsen. I fråga
om disciplinärt jörfarande föreslår GU att för rektorer vid gymnasium samma
bestämmelser skall gälla som för andra kommunala rektorer.
Beträffande tillsättningsformen föreslår GU en förändring som innebär att
ordinarie lärare på sätt nu gäller för lärare vid kommunala skolor skall tillsättas
genom förordnande. Detta förslag berör emellertid ej dem som innehar statlig
fullmaktstjänst och övergår till motsvarande kommunala tjänst.
GU föreslår att gymnasielärama skall vara anställda vid gymnasiet i kommunen
(GU 17.4) och inte vid en viss gymnasieskolenhet. Denna förändring
är enligt GU:s åsikt motiverad av gymnasiets konstruktion och inte av förändringen
i huvudmannaskapet.
GU uttalar sammanfattningsvis att det kommunaliserade gymnasiet inte medför
några väsentliga ändringar i lärarnas anställnings- och löneförhållanden. I
den mån skillnader uppkommer är de ej främst beroende av det statliga respektive
kommunala huvudmannaskapets särart (GU 18.2.1.1).
GU diskuterar ingående övergångsfrågorna för personalen vid de statliga gymnasierna
och uppehåller sig bl. a. vid spörsmålet om personalens skyldighet att
lata sig förflyttas till motsvarande tjänst vid kommunalt gymnasium med bibehållande
av fullmakt. Befattningshavare vid statligt gymnasium, som vid gymnasiets
kommunalisering ej övergår till kommunal tjänst, bör enligt GU:s mening
föras på övergångsstat. Generell skyldighet bör införas att fullgöra honom
åliggande tjänstgöring vid skolenhet, vari ingår kommunalt gymnasium. Intill
dess kommunaliseringen genomförts bör vid tillsättningen av tjänster i tillsättningshandlingen
intagas föreskrift om förflyttningsskyldighet till tjänst vid motsvarande
kommunala skola (GU 18.2.1.3).
7.1.2 Fackskoleutredningen
7.1.2.1 Skolberedningens synpunkter
Skolberedningen framförde vissa principiella synpunkter på lärarfrågorna i
fackskolorna (SOU 1961:30 s. 468 f.). Beredningen förutsatte bl. a. att lektorstjänster
inte skulle finnas, att lärarna i allmänna ämnen skulle ha adjunktskompetens
och att lärarna i den teoretiska delen av fackämnena skulle ha högskoleutbildning.
Undervisningen i den praktiska delen av fackutbildande läroämnen
borde enligt skolberedningens mening kunna omhänderhas av lärare med lägst
den utbildning som för grundskolans del angivits som kompetens för tjänster i
A 19 för gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer (FU s. 196 f.).
7.1.2.2 Fackskoleutrcdningens överväganden och förslag (FU s. 202 ff.)
FU understryker att man bör motverka tillkomsten av särbestämmelser för
lärarpersonalen vid fackskolorna och i stället söka utforma bestämmelser om
454 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
lärarkompetens och anställningsvillkor som är likartade för hela det gymnasiala
stadiet.
För att undervisningen i fackskolan skall kunna bedrivas på den relativt höga
nivå, som följer av det uppställda målet för skolan, bör enligt FU:s mening
i stort sett samma kompetenskrav gälla jör lärartjänster i fackskolan som i gymnasiet.
Lektorstjänster bör dock inte inrättas vid fackskolan, bl. a. på grund av
den rådande lärarbristen.
FU föreslår att vid fackskolan inrättas ordinarie adjunktstjänster, för vilka
tjänster bör uppställas samma kompetenskrav som GU föreslagit för adjunktstjänster
vid gymnasiet. Värdet av en bredare utbildning, innefattande ett
tredje undervisningsämne, understrykes dock av FU. FU biträder vidare GU:s
förslag beträffande övergångsbestämmelser för adjunkter med äldre utbildning
(jfr 7.1.1.5). FU föreslår också att vissa övningslärare, som inte uppfyller de
formella kraven för inskrivning vid universitet och högskolor, skall kunna medges
tjänstledighet med B-avdrag för kompletterande studier i läroämnen av
värde för lärarens undervisning vid fackskola. Då lärare i vissa nya ämnen torde
komma att ha skiftande ämnesteoretisk utbildning, föreslår FU att det bör
ankomma på skolöverstyrelsen att pröva lärarnas behörighet samt — sedan
vissa erfarenheter vunnits — utfärda allmänna anvisningar rörande behörighetsvillkoren.
FU diskuterar särskilt lärarkompetensen för ekonomiska ämnen samt framhåller
därvid bl. a. att det är önskvärt att företagsekonomi kan ingå i ämneskombinationer
som ger behörighet för adjunktstjänst i fackskolan. FU föreslår
därför att universitetsstatuterna erhåller sådant ändrat innehåll att detta ämne
likvärdigt med andra ämnen kan bilda en filosofisk ämbetsexamen. Speciella
åtgärder för att lösa lärarfrågorna erfordras under en övergångstid. Bl. a. bör
gymnasieekonomer i viss utsträckning utnyttjas som lärare i fackskolan. Deras
utbildning bör dock kompletteras genom en ämnesmässig och pedagogisk utbildning
av i princip samma längd som den utbildning som anordnas för gymnasieingenjörer
som önskar bli lärare.
I fråga om krav på praktik för lärare i ekonomiska ämnen uttalar FU att något
bestämt sådant krav inte bör upprätthållas, även om praktik bör tillmätas
stor betydelse från meriteringssynpunkt (FU s. 205 ff.).
Vad beträffar lärarkompetensen för tekniska ämnen anser FU att civilingenjörsexamen
eller teknologie magisterexamen skall vara normalt kompetenskrav
för adjunktur, varvid dock teknologie magisterutbildningens mål och innehåll
bör överarbetas med hänsyn till GU:s och FU:s läroplansförslag. Vid bedömningen
av de teknologie magistrarnas kompetens för undervisning i tekniska ämnen
bör deras praktisk-tekniska erfarenhet tillmätas väsentlig betydelse.
Med samma motivering som FU anfört beträffande gymnasieekonomer som
455
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
lärare räknar FU med att man övergångsvis skapar dispensmöjligheter för gymnasieingenjörer
(FU s. 209 ff.).
I fråga om lärare i övningsämnen framhåller FU bl. a. att åtgärder bör vidtagas
för en reguljär utbildning av lärare i familjekunskap och konsumentkunskap.
På längre sikt anses det önskvärt att utbilda en lärarkategori, som kan
handha undervisningen i textilslöjd och hemkunskap samt — efter akademisk
vidareutbildning — också i ämnet konsumentkunskap (FU s. 211).
FU anser vidare att specialister utanför skolan i relativt stor omfattning bör
tjänstgöra som timlärare i fackskolan samt förutsätter att löne- och anställningsvillkoren
för denna lärarkategori utformas så att rekrytering av välkvalifieerade
sådana lärare underlättas (FU s. 211 f.).
Beträffande vidareutbildning och fortbildning av lärare ansluter sig FU huvudsakligen
till GU:s förslag. De omedelbara fortbildningsåtgärderna bör lösas
av skolöverstyrelsen.
Slutligen förutsätter FU att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag
att fullfölja utredningsarbetet beträffande utbildning av fackskolans lärare
(FU s. 212 f.).
Enligt sina direktiv skall FU även beakta lärarfrågor i samband med avveckling
av högre kommunala skolor. Som en konsekvens av sitt förslag i övrigt har
FU även tagit upp lärarfrågor i samband med nedläggande av kommunala tekniska
skolor och vissa kurser inom yrkesskolorna samt avveckling eller omändring
av folkhögskolor.
FU:s förslag (FU s. 213—219) innebär för de ordinarie lärarmis vidkommande
huvudsakligen att de, som så önskar, överflyttas till andra likvärdiga tjänster
inom kommunens skolväsen och att i de fall, där överflyttningen skulle medföra
viss löneminskning, vederbörande skall få behålla tidigare avlöning svillkor. I
fråga om villkor för överflyttning till fackskola innebär FU:s förslag att vederbörande
lärare skall vara formellt behörig till tjänst vid denna skolform eller
av skolöverstyrelsen i samband med avvecklingen ha förklarats behörig till
sådan tjänst. Lärare som inte är eller kan förklaras vara behörig till tjänst
vid fackskola bör överflyttas till andra skolor i kommunen, dvs. grundskola
eller yrkesskola. Lärare som trots vidtagna åtgärder inte kan erbjudas
tjänst i kommunens skolväsen bör enligt FU:s förslag beredas deltidsanställning
i kommunal eller statlig förvaltning eller medges att med kommunal tjänst förena
uppdrag i det privata näringslivet. Föreskrift bör meddelas om att lärare under
vissa förutsättningar skall vara skyldig åtaga sig sådan deltidstjänst inom statlig
eller kommunal förvaltning.
FU understryker slutligen vikten av att samtliga som kan bli berörda av en
omorganisation på ett tidigt stadium erhåller information härom.
456
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,\
7.1.3 Yttranden
7.1.3.1 Gymnasiet
De nyheter i lärarnas uppgifter, som följer av GU:s förslag,
behandlas i åtskilliga yttranden, bl. a. från personalorganisationerna.
Skolöverstyrelsen framhåller att vid bedömningen av det nya gymnasiets
lärarfrågor är det lämpligt att var för sig behandla övergångstidens problem och
de framtida lärarförhållandena. Överstyrelsen fortsätter:
Den övergångstid, som här avses, är den tid under vilken det nya gymnasiet
helt eller i huvudsak måste lita till lärarkrafter, som inte utbildats med tanke
på det nya gymnasiets utformning. Om en gymnasielärare i regel kan beräknas
uppnå 30—40 tjänsteår, torde man böra utgå från att lärare med nu förekommande
utbildning kommer att dominera på gymnasierna in på 1980-talet. Redan
i slutet av 1960-talet torde man emellertid kunna räkna med att såsom resultat
av 1960 års lärarutbildningssakkunnigas arbete nya lärarkategorier börjat verka,
vilka utbildats bl. a. med tanke på det nya gymnasiet.
De ur lärarsynpunkt mest genomgripande förändringar, som GU föreslagit,
gäller ämnena och deras innehåll. Det är härvidlag mindre bekymmersamt, då
helt nya ämnen tillskapats, än då gamla fått ett radikalt förändrat innehåll
eller helt försvunnit. I det förra fallet, dvs. då nya ämnen tillkommit, kan det
visserligen vara svårt att till en början skaffa lärare, men sedan en utbildning
kommit till stånd, beror det på dennas kapacitet, hur snabbt en anpassning
kan ske.
Överstyrelsen konstaterar att då gamla ämnen utvidgas med områden, för
vilka lärarna tidigare inte utbildats, eller uppgår i andra ämnen, där annat
ämnesinnehåll dominerar, fordras en omskolning, vilken på grund av svårigheten
att friställa ett större antal lärare kan beräknas kräva avsevärd tid. Det är
emellertid i högsta grad eftersträvansvärt att söka förhindra ett dröjsmål med
den integration, som motiverat de nya ämneskonstruktionerna. Överstyrelsen
förklarar sig vara väl medveten om de svårigheter, som förändringarna i ämnesinnehållet
medför i rådande lärarsituation, men finner icke dessa vara av den
art, att de utgör hinder för reformens genomförande.
1960 års lärarutbildning ssakkunniga anför följande.
GU föreslår åtgärder som skall leda till att elevernas arbete får en mera självständig
karaktär. De sakkunniga ser mycket positivt på dessa förslag. Dock vill
de sakkunniga peka på de krav på lärarutbildningen, som genomförandet av
detta arbetssätt ställer. Den pedagogiska och praktiska lärarutbildningen måste
bl. a. förändras till att ta större hänsyn än hittills till lärarens roll som handledare
och allmän medhjälpare till eleverna.
En annan svårighet ligger på den teoretiska ämnesutbildningens plan. En
lärare, som skall förmå inspirera sina elever till att självständigt arbeta på vissa
uppgifter inom sitt ämne och ännu mer på uppgifter som ligger på gränsen mellan
flera ämnen, kommer att behöva en stor bredd i sina ämneskunskaper. Detsamma
gäller de kunskaper han behöver för att kunna handleda eleverna i deras
arbete. Vid en lektionsundervisning enligt gammalt mönster kunde läraren själv
välja deluppgift inom ämnet och således relativt lätt förbereda sig för denna.
457
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196 b
Nu kommer under loppet av en serie lektioner praktiskt taget vad som helst
inom ämnets ram och kanske även utom det att kunna aktualiseras. Självfallet
skall inte läraren behöva fungera som uppslagsbok åt eleverna, men han måste
ständigt ha den överblicken över ämnet, att han kan anvisa eleverna lämplU
väg att nå kunskaper.
I ett antal yttranden diskuteras hur lärarnas arbetsbörda påverkas av reformens
genomförande. Tekniska läroverkens lärarförbund erinrar i detta sammanhang
om att antalet konferenser av olika slag kraftigt kominer att öka och
anser vidare att de nya undervisningsformerna med betingsläsning, grupp- och
specialarbeten och handledning ställer ökade krav på lärarna.
SACO och Läroverkslärarnas riksförbund utvecklar — den senare organisationen
mycket utförligt — varför det nya gymnasiet enligt deras uppfattning
kommer att medföra en ökning av lärarnas arbetsbörda. SACO anför som exempel
de nya undervisningsformerna, vilka medför att lärarna i stor utsträckning
kommer att tvingas ta aktiv del i varje elevs personliga studiesituation på ett
sätt som helt avviker från dagens förhållanden. Lärarna måste enligt organisationens
mening ersättas för denna merinsats.
TCO anför följande.
GU.s förslag om undervisningens utformning i det nya gymnasiet överensstämmer
i väsentliga avsnitt med vad som föreskrivs i fråga om arbetssätt m. m.
i läroplan för grundskolan. Som redan tidigare nämnts, finner TCO det angeläget,
att de grundläggande principerna för skolans inre arbete följs upp i de
ö\ erliggande skolformerna. Samtidigt vill TCO framhålla, att genomförandet
av ett så omfattande pedagogiskt reformprogram som här avses väsentligt kommer
att förändra arbetssituationen för lärarna och innebära en skärpning av
kra%ren på dessa. Uppenbart synes också vara, att läraruppgifterna kommer att
bli mycket tidskrävande. TCO vill därför även bär understryka angelägenheten
av att lärarna inom gymnasiet ges tillräckliga materiella resurser för sitt arbete
samt tid för planering av undervisningen och för förberedelser i övrigt.
Frågan om det nya gymnasiets lärarkategorier har tilldragit sig
betydande intresse även om givetvis många remissinstanser på denna punkt liksom
då det gäller flera andra lärarfrågor hänvisar till att frågorna är föremål
för särskilda utredningar. Sålunda begränsar sig skolöverstyrelsen i sitt yttrande
till vissa påpekanden och önskemål. I princip finner överstyrelsen den av GU
förordade fördjupningen av den teoretiska utbildningen för adjunktsko mp
e t e n s motsvarande en trebetygskurs i ett ämne önskvärd men anser att
man för närvarande inte kan bedöma när ett sådant behörighetskrav kan uppställas.
Överstyrelsen befarar att ett omedelbart införande skulle medföra risker
för att gymnasiet kommer i ett sämre läge vid lärarrekryteringen än grundskolan
och avvecklingsskolorna. Så t. ex. förekommer tre betyg mycket sparsamt
hos de sökande till adjunktstjänster i matematik, fysik och kemi, medan lärare
i vissa humanistiska ämnen utan tre betyg i något av sina examensämnen knappast
har några utsikter att erhålla gymnasietjänst på grund av den relativt van1“>*
— Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr 171
458
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i
liga förekomsten av detta betyg i humanistiska ämnen. I avvaktan på resultatet
av lärarutbildningssakkunnigas arbete föreslår överstyrelsen, att nuvarande
behörighetsbestämmelser tills vidare bibehålls oförändrade.
I flertalet yttranden framföres inga erinringar mot den av GU förordade fördjupningen
för adjunktskompetens. Även 1960 års lärarutbildningssakkunniga
stöder förslaget men anser att en sådan fördjupning bör eftersträvas i lärarens
alla ämnen. De sakkunniga understryker att bl. a. detta krav tenderar att förlänga
utbildningen.
Läroverkslärarnas riksförbund anser att den som enligt nu gällande bestämmelser
i fråga om teoretisk utbildning är behörig till gymnasieadjunktstjänst
bör vara behörig till motsvarande tjänst i det nya gymnasiet.
Beträffande sådana undervisningsämnen på gymnasiet, som enligt GU:s förslag
ej kommer att svara mot universitetsämnen, föreslår matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Lund, att samordningsfrågorna vid lärarutbildningen
löses genom inrättandet av ett särskilt universitetsorgan för planläggning av
lärarutbildningen.
Humanistiska fakulteten i Göteborg framhåller, att ett genomförande av
GU:s program för estetisk undervisning förutsätter tillgång på kompetenta
lärare. Arrangemanget att konsthistorieundervisningen i första hand skulle åvila
teckningslärarna kan inte tänkas fungera annat än i undantagsfall, där teckningslärare
redan på eget initiativ förskaffat sig akademiskt betyg i konsthistoria.
För undervisningen måste krävas fil. kand.-examenskunskaper motsvarande
minst två betyg i konsthistoria.
Musikhögskolans lärarråd föreslår en komplettering av tecknings- och musiklärarutbildningen
samt en snabb och effektiv vidareutbildning av redan färdiga
tecknings- och musiklärare.
TCO anser att föreningen av läroämne och övningsämne är en riktig väg för
att nå fram till ett mera flexibelt lärarutbildningssystem. Organisationen beklagar,
att GU inte omprövat frågan om indelningen av lärarpersonalen i lärare i
läroämnen, övningslärare samt lärare i stenografi och maskinskrivning, och finner
att det inte föreligger något egentligt praktiskt behov av dessa särskiljande
benämningar. Indelningen anses också konstlad och organisationen hävdar att
det är angeläget avlägsna befintliga gränser mellan lärar- och ämneskategorier.
Samtliga funktionärer, som sysslar med undervisning, bör benämnas lärare eller
ämneslärare.
Frågan om lektorsko mpeten sen har upptagits till behandling av
ett mycket stort antal remissinstanser.
Skolöverstyrelsen finner GU:s förslag att det även i det nya gymnasiet skall
finnas fyra lärarkategorier — lektorer, adjunkter och övningslärare samt lärare i
maskinskrivning och därmed jämställda ämnen — välgrundat. Överstyrelsen anser
att erfarenheten visat betydelsen av att gymnasiets elever delvis undervisas av
lärare med mera djupgående ämneskunskaper och förtrogenhet med vetenskap
-
459
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1961
liga metoder och finner det önskvärt att varje elev till viss del erhåller undervisning
av dylik lärare. Överstyrelsen finner emellertid att teoretisk utbildning
i form av ett betyg i licentiatexamen inte är tillfredsställande såsom lektorskompetens
och anför i fortsättningen:
Det skulle nämligen vara stor risk för att lärarna i regel stannade vid
denna utbildningsnivå, eftersom först ett avlagt disputationsprov skulle ge ekonomiskt
utbyte vid fortsatta studier och skillnaden i studietid här skulle bli
mycket betydande. Enligt skolöverstyrelsens mening är det synnerligen önskvärt,
att åtminstone en ej alltför liten del av lektorskåren avlagt disputationsprov.
Därtill kommer, att en minskning av antalet licentiander, som syftar till betygen
AB eller A, kan skapa svårigheter för rekryteringen av de av seminariernas
och lärarhögskolornas lektorstjänster för vilka detta krav ställs. Emellertid arbetar
för närvarande tva kommittéer, vilkas betänkanden syns böra avvaktas,
innan avgörande förändringar vidtas i fråga om lärarbehörigheterna, nämligen
dels lärarutbildningssakkunniga, dels forskarutredningen. Under sådana förhållanden
föreslår skolöverstyrelsen, att någon förändring av kravet på avlagd licentiatexamen
icke nu företas.
Däremot vill överstyrelsen biträda GU:s andra förslag, vilket går ut på att
adjunkter med särskilt framträdande meriter, ådagalagda exempelvis genom flerårigt
framgångsrikt konsulentarbete, författandet av goda läroböcker för gymnasiestadiet
eller vetenskapligt och pedagogiskt skriftställarskap skall efter prövnmg
från fall till fall kunna få lektorsbehörighet. En sådan avvikelse från gällande
behörighetsbestämmelser syns kunna genomföras utan att de nämnda
utredningarnas resultat avvaktas.
1960 års lärarutbildningssakkunniga ansluter sig till GU:s förslag, att vid varje
gjmnasium bör finnas huvudlärare i de större ämnena. De sakkunniga finner
GU:s bedömning av tillgången på licentiatkompetenta lektorer i framtiden vara
i allt för hög grad byggd på de nuvarande svårigheterna att besätta lektoraten.
De senaste uppgifterna tyder på en ökning av tillströmningen till licentiatstudier.
De sakkunniga anser vidare att lektorsutbildningen normalt bör bygga
På adjunktsutbildningen. Den bör för att ge fördjupning omfatta en examensuppgift
av vetenskaplig karaktär samt, för att ge allmän orientering, omfatta
en tämligen bred litteraturkurs. En lektorsutbildning av denna art torde ligga
väl till i förhållande till den nivå GU satt som nedre gräns, nämligen ett betyg
i licentiatexamen. De sakkunniga räknar med att gymnasiet som hittills skall
kunna tillföras även graduerade lektorer. De sakkunniga ställer sig vidare tveksamma
till den av GU föreslagna pedagogiska meriteringen av adjunkter till
lektorstjänster. Denna bör av vederbörande myndigheter bedömas från fall till
fall och endast gälla erkänt skickliga pedagoger. Den normala rekryteringen bör
ske bland för tjänsten särskilt utbildade.
Överstyrelsen jör yrkesutbildning framhåller, att det inom överstyrelsens
ämbetsområde är mycket sällsynt, att lektorerna avlagt licentiatexamen i ekonomiska
eller tekniska ämnen. I stället har de meriterat sig bl. a. genom pedagogisk
skicklighet. Av denna lärarkategori har överstyrelsen den bästa erfarenhet,
varför den tillstyrker en sådan meriteringsväg. Däremot är överstyrelsen
460
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+
tveksam om, huruvida ett betyg i licentiatexamen får anses vara tillräcklig teoretisk
meritering. Överstyrelsen anser att meriteringen för lektorstjänst antingen
bör ske genom fördjupning av ämneskunskaperna utöver ämbetsexamen i enlighet
med nuvarande krav för licentiatexamen eller genom dokumenterad framstående
pedagogisk skicklighet.
1963 års forskarutredning betonar starkt önskvärdheten av att tills vidare
inga sådana ändringar av gällande bestämmelser om behörighet till lektorstjänst
företages, som kan ha mera långsiktig verkan. Sådana åtgärder skulle binda inte
bara forskarutredningen utan också lärarutbildningssakkunniga vid vissa principiella
riktlinjer och hindra en förutsättningslös prövning av hela problemkomplexet.
Forskarutredningen avstyrker således bestämt, att definitiv ståndpunkt
rörande den vetenskapliga meriteringen för behörighet till lektorstjänst fattas
redan nu.
En kritisk inställning till GU:s förslag angående lektorskompetensen redovisas
av flertalet universitetsmyndigheter, såväl i den del som innebär att adjunkter
meriterar sig genom författande av läroböcker o. d. som i fråga om sänkning av
betygsfordringarna i licentiatexamen. I förstnämnda fråga uttalar exempelvis
språkvetenskapliga sektionen i Uppsala följande.
Det är obestridligt, att de meriter, som det här gäller, är mycket svårmätbara.
Om förslaget realiserades, skulle säkerligen ett betydande antal adjunkter
erhålla lektorstjänst efter en schablonmässig bedömning. Detta skulle hos aspiranter
på lektorstjänster skapa den uppfattningen, att studier för licentiatexamen
är onödiga. Universitetens forskarrekrytering skulle därigenom få en alltför
smal bas. Förändringen är i själva verket betänklig också för gymnasierna,
eftersom den leder till minskad tillgång på lektorsaspiranter med licentiatexamen.
Humanistiska fakulteten i Stockholm anser att betydande risk kan uppstå för
att adjunkter befordras till lektorer efter enbart anciennitetsprinciper. Fakulteten
avvisar därför GU:s förslag och föreslår i stället ett arrangemang enligt följande
riktlinjer.
De meriter, som kan bli föremål för sakkunnig bedömning, synes vara kvalificerat
författarskap av ämnesteoretisk och/eller ämnesmetodisk art. Dylika
meriter borde kunna leda fram till en licentiatexamen, alldeles särskilt som fakulteten
gärna ser att det vid sidan av de vanliga avhandlingsämnena även behandlas
sådana med en ämnesmetodisk prägel. I sådana fall, där detta inte kan ske,
borde dispensförfarande kunna tillgripas men endast i kombination med sakkunnigbedömning
och på grundval av sådan meritering, som kan värderas på
någorlunda objektiva grunder.
Beträffande förslaget om sänkning av betygsfordringarna för lektorskompetens
till nivå motsvarande ett betyg i licentiatexamen anser historisk-filosofiska
sektionen i Uppsala att denna sänkning under nuvarande förhållanden måste
accepteras. Sektionen anmärker att den niva, som nu karaktäriserar ett bet\g
i licentiatexamen, för närvarande är ganska litet utredd, eftersom detta betyg
461
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
sällan förvärvas av någon. I och för sig kunde ett förkortat licentiatstudium
göras intressant och för lärargärningen meningsfullt. Sektionen föreslår att från
de nuvarande lektorstjänsterna särskiljes ett bestämt antal tjänster som »förste
lektorer» och att det inom varje lärokurs skulle finnas minst en sådan tjänst
samt att för innehav av tjänsten skulle fordras fullständig licentiatexamen.
Större konsistorierna i Lund och i Göteborg samt interimstyrelsen för universitetet
i Umea anser att kompetensen ej får sättas lägre än till två betyg i licentiatexamen.
Humanistiska fakulteten i Stockholm förklarar sig, om än med viss tvekan,
kunna godtaga GU:s förslag medan den naturvetenskapliga fakulteten vid samma
universitet anser att minimikompetensen bör vara två betyg.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lantbrukshögskolan och lärarkollegiet
vid tandläkare g skolan i Malmö avstyrker, utan ingående motivering, GU:s
förslag.
Flertalet av de länsstyrelser som yttrat sig i frågan ställer sig positiva till den
möjlighet, som genom förslaget öppnas för adjunkter att meritera sig för lektorstjänst.
Däremot anser det övervägande antalet, att någon sänkning av betygsfordringarna
i licentiatexamen ej bör få komma i fråga. Länsstyrelsen i Värmlands
län förklarar att, om förslaget bottnar i den rådande lärarbristen, denna
situation i stället borde mötas med undantagsbestämmelser, som, även om de
komme att gälla under rätt lång tid, dock förhindrade att man för all framtid
band sig till en icke önskvärd nivå.
Läroverkslärarnas riksförbund kan i avvaktan på forskarutredningens förslag
inte tillstyrka GU:s förslag om sänkning av betygsfordringarna i licentiatexamen
utan vill i stället framhålla de olika rationaliseringsvinster, som står att
göra för licentiatstudiernas vidkommande. De nu kraftigt tilltagna studietiderna
kan och måste i flera fall förkortas högst väsentligt anser förbundet. Effektivisering
av de s. k. läskurserna samt förbättring av forskarhandledningen bör
kunna stimulera en ökad produktion av licentiater.
I avvaktan på en definitiv lösning av frågan om lektorsbehörighct anser förbundet
att övergångsbestämmelser bör utfärdas som ger adjunkter möjligheter
att besätta de lektorstjänster, som annars skulle stå obesatta. Enligt förbundets
mening måste vederbörande adjunkt ha en kvalificerad grundexamen och dessutom
klart ha dokumenterat sin skicklighet som lärare på gymnasiestadiet.
SACO och SR ställer sig avvisande till GU:s förslag om lektorskompetens
saväl i fråga om befordran av adjunkter som sänkning av betygsfordringarna i
licentiatexamen. TCO vill avvakta lärarutbildningssakkunnigas förslag innan
det fattar ståndpunkt men hälsar med tillfredsställelse ett system, där även
lärarerfarenheten och den pedagogiska dugligheten kan få tillgodoräknas vid
sökandet av högre tjänst.
Universitetslärarförbundet avvisar GU:s förslag såväl med hänsyn till gymnasieutbildningens
standard som för alt trygga forskarrekryteringen. Sveriges
462
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196
förenade studentkårer kan inte acceptera GU:s förslag med hänsyn till gymnasiets
utbildningsstandard.
Av de omkring 40 kommuner som yttrat sig om lektorskompetensen har ungefär
lika många tillstyrkt som avstyrkt förslaget i vad det avser kompetens byggd
på ett betyg i licentiatexamen samt närmare två tredjedelar uttalat sig för förslaget
i vad det avser möjlighet för adjunkt att vinna befordran till lektor.
I anslutning till GU:s beräkningar av det kvantitativa lärarbehovet
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att styrelsens erfarenhet av liknande
beräkningar ger vid handen, att lärarbehovsberäkningar grundade på
elevantal och undervisningsplaner som regel underskattar lärarbehovet på grund
av stark variation i undervisningsavdelningarnas storlek samt att det totala
elevantalet fram till 1970 enligt GU:s bedömningar torde böra betraktas som
minimital.
Skolöverstyrelsen finner icke GU:s redogörelse för kvantitetsfaktorerna ge anledning
till anmärkning. Överstyrelsen konstaterar, att GU inte gjort någon fördelning
av tjänsterna i läroämnen på lektors- och adjunktstjänster, och framhåller
att det såsom GU påpekat måste anses ogenomförbart att få alla nu inrättade
lektorat besatta med licentiater eller doktorer. Med hänsyn till det nya gymnasiets
behov bör en särskild plan uppgöras för reorganiserandet av lektoraten
varvid man enligt överstyrelsens uppfattning bör eftersträva en geografiskt jämnare
fördelning än för närvarande och därjämte om möjligt bl. a. att varje läroämne
representeras av en lektor.
1960 års lärarutbildningssakkunniga framlägger vissa preliminära beräkningar
om behovet av lärare i skolformer ovanför grundskolan. Enligt de sakkunnigas
mening kommer en målmedvetnare utbildningspolitik i vad gäller examinationen
av lärare att bidra till lösningen av lärarfrågorna för bl. a. skolformer
ovanför grundskolan. De sakkunniga understryker vidare att utbildningen av
lärare måste ges hög prioritet vid fördelningen av resurserna i ett expanderande
samhälle.
Beträffande den framtida lärarutbildningen framhåller
skolöverstyrelsen vikten av att all lärarutbildning är adekvat utformad i förhållande
till yrkesutövningens krav. Med universitetens nuvarande studieorganisation
är det — bl. a. på grund av den bristande överensstämmelsen mellan de
akademiska examensämnena och skolans ämnen — i många fall svårt för den
blivande läraren att på ett rationellt sätt anpassa de akademiska studierna till
de framtida yrkesbehoven. De synpunkter överstyrelsen framför på hur dessa
svagheter skulle kunna avhjälpas sammanfaller i det stora hela med och kompletterar
vad GU anfört härom. Särskilt betonas att samarbetet mellan universitet
och skola vid uppläggningen av studieplaner och vid undervisningens utformning
måste börja på ett betydligt tidigare stadium än när studieplanerna
skall fastställas. Skolöverstyrelsen understryker vidare värdet av en enhetlig
463
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
teoretisk-praktisk utbildningsgång uppbyggd i god samverkan mellan universitet
och lärarhögskola och betonar vikten av att de olika lärarkategorierna, oberoende
av var de eljest erhåller sin ämnesteoretiska eller fackmässiga skolning,
erhåller en reguljär pedagogisk-metodisk och praktisk lärarutbildning. Den bör
så långt möjligt bli gemensam för olika kategorier och anordnas på ett sådant
sätt, att den bidrar till att stärka yrkesgemenskapen. Överstyrelsen utgår därför
från att den praktiska lärarutbildningen organiseras på sådant sätt att skolväsendet
får avgörande inflytande på dess innehåll och utformning.
1960 års lärarutbildningssakkunniga diskuterar bl. a. frågan om utbildningstiden
för det framtida gymnasiets lärare. De sakkunniga anser sig ha funnit att
studietiden i en rad ämneskombinationer, som betraktas som nödvändiga, ligger
betydligt över de tre år GU räknat med för den ämnesteoretiska delen av
adjunktsutbildningen. Särskilda svårigheter bedömes ämnena naturvetenskap
och samhällskunskap erbjuda. De sakkunniga finner det nödvändigt räkna med
en studietid på fyra år.
Även SACO och Läroverksläramas riksförbund anser att studietiden bör vara
fyra år. SACO betonar värdet av att lärarutbildningen göres målinriktad. Organisationerna
framhåller vidare att lärarutbildningen bör förläggas till universiteten
och ansvaret för fastställandet av studieplanerna åvila universitetskanslern
ensam.
Skolöverstyrelsen biträder i stort GU:s förslag angående fortbildning
av lärare, såväl den övergångsvisa som den permanenta. Den övergångsvisa mer
omfattande fortbildningen av lärare i vissa ämnen, vilken nödvändiggörs av
genomgripande förändringar i dessa ämnens innehåll, har enligt överstyrelsen
närmast karaktären av omskolning, även om det inte är fråga om omskolning
från ett yrke till ett annat. Den blir i första hand aktuell under genomförandeperioden
men måste sannolikt i begränsad omfattning fortlöpa under relativt
lång tid. Den organisation för permanent lärarfortbildning, som sedan några år
är under uppbyggnad, bör i görligaste mån användas även för fortbildningen
under övergångstiden. En utbyggnad av konsulentorganisationen kommer att
möjliggöra en samordning av studiedagsverksamhet och kvällskurser. En viss
förstärkning av fortbildningsorganisationen är nödvändig framhåller skolöverstyrelsen.
Ökningen av antalet fortbildningskonsulenter kan stanna vid i genomsnitt
tre per län.
Vad beträffar utarbetande av lämpligt material för fortbildning biträder överstyrelsen
GU:s uppfattning, att bl. a. för detta ändamål avsedda arbetsgrupper
bestående av lärare och representanter för branschorganisationer bör på lämpligt
sätt knytas till verket. Beträffande fortbildningsverksamheten instämmer överstyrelsen
i GU:s uppfattning, att denna skall administreras helt genom överstyrelsens
försorg men givetvis i nära samarbete med bl. a. universitetskanslersämbetet.
Skolöverstyrelsen framhåller att omfattningen och utformningen av verksam -
464
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196
heten inte kan bestämmas utan ingående analys av behoven och meddelar att
överstyrelsen redan inlett arbetet härmed. Överstyrelsen delar GU:s uppfattning
att strävan bör vara att i möjligaste mån undvika ett undandragande av lärare
från undervisningen under övergångstiden.
I stället för att, som GU, förutsätta att genomgången fortbildningskurs göres
till förutsättning för erhållande av ordinarie tjänst eller för transport till annan
tjänst, föreslår överstyrelsen att fortbildningen ger företräde vid tjänstetillsättning
eller transport utan att dock vara ett formellt behörighetskrav.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anför beträffande mer omfattande fortbildning
bl. a. följande.
GU föreslår, att särskilda brevkurser kompletterade med feriekurser i stor
utsträckning bör komma till användning. Läraren behöver då icke befrias från
den löpande undervisningen utan kan tillägna sig kompletterande kunskaper
vid sidan om densamma. Överstyrelsen har erfarenhet från den av ämbetsverket
bedrivna lärarutbildningen att detta är en framkomlig väg. Erfarenheterna från
denna utbildning är goda.
Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att i samband med den nu
företagna löneregleringen för skolledare och lärare vid kommunala och landstingskommunala
yrkesskolor uttryckligen stadgats skyldighet för ordinarie och
extra ordinarie lärare att deltaga i fortbildning, som överstyrelsen eller efter dess
bemyndigande annan skolmyndighet anordnar.
Det är givet, att gymnasiets lärare kan aktualisera sina kunskaper på andra
sätt än genom fortbildningskurser av olika slag. Genomgången fortbildning bör
alltså ej krävas för erhållande av ny tjänst. Överstyrelsen anser däremot att
genomgångna fortbildningskurser av större omfattning bör tillmätas ett meritvärde
vid tillsättande av tjänster.
Humanistiska fakulteterna i Lund och i Stockholm ifrågasätter lämpligheten
av att den permanenta fortbildningen administreras av skolöverstyrelsen. Man
anser det nödvändigt att samråd äger rum mellan universiteten och skolöverstyrelsen
men förordar att fortbildningen omhänderhas av universiteten.
Humanistiska fakulteten i Göteborg vill, såsom ett alternativ till GU:s förslag
om feriekurser och korrespondenskurser, föreslå, att universiteten, där lokalerna
vanligen ej utnyttjas sommartid och där undervisningsmateriel i form av litteratur,
kartor, laboratorieutrustning m. m. redan finns, anförtros fortbildning i
form av sommarkurser genom frivilliga insatser av akademiska lärare och gymnasielektorer.
SACO anser att GU:s förslag medför behov av en omfattande omskolning av
lärare. I egenskap av arbetsgivare måste samhället betala denna omskolning.
Organisationen erinrar vidare om situationen för icke-ordinarie lärare och studerande,
som för närvarande befinner sig under utbildning, vilken inte längre
kommer att vara adekvat mot bakgrund av det nya gymnasiets målsättning.
SACO är av uppfattningen, att även dessa kategorier under fullgoda ekonomiska
förhållanden måste få komplettera sin redan erhållna utbildning. Organisationen
anser vidare att fortbildningen inte skall förläggas under skolöverstyrelsen.
TCO anser att informationen och fortbildningen bör meddelas lärarna på
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 465
tjänstetid samt framhåller det angelägna i att skolmyndigheterna på alla sätt
underlättar för lärarna att skaffa sig den kompletterande utbildningen. Verksamheten
bör baseras på frivilligt deltagande.
Läroverkslärarnas riksförbund finner det angeläget att fortbildningen kommer
till stand så snart som möjligt. Belastningen på de kompetenta lärarna, huvudlärarna
och institutionsföreståndarna kan bli alltför stor om möjligheter till omskolning
och fortbildning inte tillhandahålles i nödvändig utsträckning.
Beträffande åtgärder mot lä rarbristen instämmer 1960 års lärarutbildningssalckunniga
i GU:s förslag om anlitande i undervisningen av assistenter och
lärarbiträden i syfte att befria kvalificerad lärarpersonal från mera rutinbetonade
lärarsysslor. De sakkunniga medger även behovet av speciallärare men
framhåller risken för brister i fråga om enhetlighet, planering och målinriktning
med en sådan anordning.
Skolöverstyrelsen anser att assistenterna bör införas som en permanent del av
gymnasiernas personal samt att deras användning bör försöksvis prövas även i
andra ämnen än de tekniska för att minska behovet av fullt utbildade lärare.
Tekniska läroverkens lärarförbund anser det inte pedagogiskt lämpligt att på
gymnasiestadiet skilja de teoretiska momenten från räkneövningar och laborationer
på sådant sätt att undervisningen kan fördelas på lärare med olika kompetens.
Frågan om befattningshavarnas ställning vid kommunalisering
av de statliga gymnasierna har berörts av ett flertal remissinstanser,
vilka regelmässigt förutsätter att uppkommande problem kommer att
bli föremål för förhandlingar mellan berörda parter.
Skolöverstyrelsen understryker att samma anställnings- och avlöningsbestämmelser
bör gälla för personal vid gymnasiet som för motsvarande personalgrupper
vid övriga kommunala skolor. Liksom GU anser överstyrelsen, att lärarna
icke skall vara anställda vid viss skolenhet utan vid gymnasiet i kommunen,
men vill dock beträffande adjunktstjänsternas anknytning till viss skolform
ifrågasätta ändamålsenligheten av en sådan bindning. Kommunerna kommer
nämligen att hos sig ha anställda adjunkter vid en rad olika skolformer — gymnasiet,
fackskolan, grundskolan, yrkesskolan och under en övergångstid även
avvecklingsskolor — med från år till år varierande lärarbehov. Överstyrelsen
anser med hänsyn härtill att det bör övervägas huruvida det inte är tillräckligt
att adjunktstjänsterna ledigförklaras med placering tills vidare vid viss skolform
och skolenhet.
SACO, Tekniska läroverkens lärarförbund och Läroverkslärarnas riksförbund
är av den uppfattningen, att tillsättning av ordinarie lärare liksom tidigare skall
ske genom fullmakt oavsett kommunaliseringcn. Sistnämnda förbund anför vissa
principiella skäl mot förordnandet som anställningsform, vilka anknyter till
denna anställningsforms innehåll i nuläget. Organisationen fortsätter:
466 Kunijl. Maj:ts proposition nr 171 år 196 h
Därtill har nu kommit ytterligare en omständighet som enligt förbundets
uppfattning gör förordnandet till en absolut oacceptabel anställningsform för
gymnasiets lärare.
I ett lagförslag som utarbetats inom civildepartementet (»De offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt», SOU 1963:51) föreslås nämligen vissa väsentliga
förändringar rörande anställningsformerna. Bestämmelsen om tjänstemans oavsättlighet
skall utgå ur regeringsformen (utom beträffande domare) och de
offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden skall regleras genom särskilda
förordningar, en »lag om statens tjänstemän» samt cn »lag om vissa kommunaltjänstemän».
Av specialmotiveringarna till den förra lagen framgår att tjänsteman som
tillsatts genom fullmakt skall åtnjuta samma rättsskydd som tidigare, men den
som tillsatts genom förordnande kan efter skriftlig uppsägning skiljas från tjänsten.
Visserligen heter det att uppsägning må ske endast om det föreligger ett
objektivt godtagbart skäl för åtgärden. Men även med denna lilla spärr innebär
förändringen av innehållet i anställningsformen förordnande en så allvarlig försämring,
att den ännu mindre än tidigare lämpar sig för gymnasiets ordinarie
lärare. Denna lärarkår skulle genom en så otrygg anställningsform komma i ett
mycket starkt beroende av de lokala och regionala myndigheter, som kan utöva
avgörande inflytande över anställningens varaktighet. Den vaga formuleringen
»objektivt godtagbart skäl» ger inte någon trygghet åt lärarna. Genom att frågor
om formerna för entledigande i förslaget till förhandlingsrätt undandragits
personalorganisationernas inflytande finns det inte heller någon möjlighet för
lärarna att genom förhandlingar få fram en betryggande utfyllnad av den allmänna
klausulen »objektivt godtagbart skäl». Denna utfyllnad kommer av allt
att döma att ske genom den praxis som efterhand utbildas vid vederbörande
myndigheters utövning av sin rätt att entlediga lärare genom skriftlig uppsägning.
Anställningsformen förordnande kommer alltsa att utsätta gymnasiets
lärare för risker i form av godtycke och oenhetlig entledigandepraxis.
TCO anser att vad lärarna beträffar en kommunalisering av gymnasiet har
mera formell än reell innebörd, eftersom nuvarande avlönings- och pensionsbestämmelser
skall gälla liksom skolstadgans bestämmelser om lärarnas allmänna
åligganden. De förändringar GU föreslår i fråga om tillsättning och anställning
av lärare synes organisationen följdriktiga och kanske även nödvändiga.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet erinrar om de manga
komplicerade frågor beträffande gymnasiets personal, som en kommunalisering
medför, men förutsätter att dessa frågor skall lösas efter förhandlingar mellan
berörda parter.
Läroverkslärarnas riksförbund avstyrker GU:s förslag att rektor inte längre
skall vara undantagen från de disciplinära bestämmelserna i 28 kap. 1 § 1 mom.
skolstadgan.
7.1.3.2 Fackskolan
FU:s huvudprincip att man bör motverka tillkomsten av särbestämmelser
för lärarpersonalen vid fackskolorna
har flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, anslutit sig till.
467
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
\ad beträffar fackskolans lärarkategorier råder delade meningar om lektorstjänster
skall inrättas eller ej. Bl. a. skolöverstyrelsen samt ett antal
länsstyrelser ansluter sig till FU:s förslag att ej inrätta lektorat medan bl. a.
överstyrelsen för yrkesutbildning, SACO och Läroverksläramas riksförbund förordar
att sådana tjänster inrättas för att ernå samma kvalitet på undervisningen
som i gymnasierna.
Kompetenskravet för adjunktstjänster bör enligt flertalet remissinstanser,
i överensstämmelse med FU:s förslag, motsvara kravet för adjunkter
vid det nya gymnasiet.
Skolöverstyrelsen förordar emellertid att slutligt ställningstagande i fråga om
behörighetskraven för adjunktstjänst vid fackskolan liksom vid gymnasiet skall
uppskjutas till dess lärarutbildningssakkunniga framlagt sitt förslag. Överstyrelsen
framhåller vidare att mindre fackskolor kan få stora svårigheter att bemästra
sina lärarproblem, om möjlighet inte finns till intim samverkan med
andra skolformer. Samverkan med gymnasiet erbjuder därvidlag inga problem,
anser överstyrelsen, medan det är nödvändigt att vid organiserandet av lärartjänster
vid skolenhet bestående av fackskola och grundskola hänsyn tas till
fackskolans behov på sådant sätt att undervisningen kan bedrivas med lärare,
som äger goda magisterkunskaper i det eller de ämnen, vari de skall undervisa
i fackskolan.
Läroverksläramas riksförbund kan icke dela FU:s uppfattning att adjunktstjänsterna
bör kunna omfatta upp till tre ämnen utan förordar att de omfattar
två ämnen. Förbundet framställer krav på övergångsbestämmelser, som gör det
möjligt för adjunkter med nuvarande gymnasiekompetens att få behörighet till
adjunktstjänst på fackskola.
TCO finner såväl principiella som praktiska skäl tala för att lärarfrågan för
fackskolan bedöms inte enbart med hänsyn till gymnasiets behov utan även med
hänsyn till hur lärarfrågorna kommer att lösas i motsvarande ämnen inom yrkesskolan.
TCO erinrar härvid om att i yrkesskolan finns inrättade ordinarie
adjunktstjänster för folkskollärare med fyra akademiska betyg samt även ordinarie
ämneslärartjänster för folkskollärare med vidareutbildning. TCO föreslår
att folkskollärare med adjunktskompetens ges behörighet för tjänst i fackskola,
att övergångsvis adjunkt av angivet slag vid avvecklingsskola ges möjlighet till
överflyttning till motsvarande tjänst vid fackskola i kommunen samt att bl. a.
vidgad användning av ämneslärare med folkskollärarexamen övervägs inom
lärarutbildningssakkunniga.
Universitetsmyndigheterna biträder i huvudsak FU:s förslag om adjunktskompetensen.
Beträffande kompetenskravet för lärare i ekonomiska ämnen
bryter sig meningarna mellan en uppfattning i linje med FU:s förslag, som för
behörighet kräver akademisk examen, och en annan, som anser att även gym
-
468
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k
nasieekonomer bör kunna ifrågakomma. FU:s uppfattning delas av bl. a. skolöverstyrelsen,
handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsgynmasiers riksförbund.
Ställningstagandena motiveras huvudsakligen med hänsyn till faekskolans
nivå och inriktning samt med att de stora kraven på snabb anpassning
till aktuella situationer på arbetsmarknaden ställer förhållandevis höga krav
på lärarnas kompetens och förmåga att följa aktuella ändringstendenser. Skolöverstyrelsen
framhåller att, i den mån gymnasieekonomer måste anlitas, måste
deras utbildning kompletteras med påbyggnadskurser i ekonomiska ämnen. Överstyrelsen
understryker vidare värdet av praktisk erfarenhet från näringslivet
och menar att denna bör få tillgodoräknas som en avsevärd merit vid tillsättningen
av tjänster.
Överstyrelsen för yrkesutbildning, TCO och Svenska yrkesskolföreningen
anser att gymnasieekonomerna efter av utredningen föreslagen vidareutbildning
kommer att bli mycket lämpliga lärare.
TCO vänder sig principiellt mot anordningen att tillfälligt utbilda lärare utan
att ge dem garantier för fortsatt anställning inom den skolform, för vilken de
fått utbildning. Organisationen anser att även gymnasieekonomer med erfarenhet
av undervisning inom yrkesskolan eller liknande på vissa villkor bör kunna
ges dispens och erhålla ämneslärartjänst i fackskola. TCO hävdar vidare att.
generell behörighet till sådan tjänst skall ges ämneslärare med folkskollärarexamen
och med vidareutbildning i handelsämnen. Slutligen bör för dessa lärare
skapas möjligheter att genom akademiska studier i närbesläktade ämnen förvärva
behörighet till adjunktstjänst.
Överstyrelsen för yrkesutbildning erinrar om att fackskolan kommer att ersätta
bl. a. vissa handelskurser, där gymnasieekonomer tjänstgör och har nått
mycket goda resultat. Lärare med denna utbildning tjänstgör också, förutom
vid grundskolans högstadium, vid kurser inom yrkesskolor på vad som kan betecknas
som gymnasiestadier. Överstyrelsen anser inte att det finns fog för att
endast övergångsvis anlita dessa lärare. De bör ha sin givna plats i organisationen
även framdeles.
Enligt samarbetsnämnden för socialinstituten bör socionomer kunna användas
som lärare, inte endast övergångsvis, i ämnen som socialkunskap och förvaltning
ävensom samhällskunskap och företagsekonomi. Genom den förstärkning
av socionomutbildningen som kommer att genomföras får nämligen det
kunskapsmässiga och ämnesteoretiska stoffet en större omfattning och utbildningen
en klart högskolemässig karaktär.
Civilingenjörsexamen eller teknologie magisterexamen skall enligt ELI vara
normalt kompetenskrav för adjunkter i tekniska ämnen.
Liksom i fråga om gymnasieekonomer då det gäller ekonomiska ämnen
bryter sig här meningarna angående möjligheten för gvmnasieingenjörer att
erhålla ordinarie tjänster. Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för de tekniska högskolorna
liksom lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och vid
469
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
Chalmers tekniska högskola samt Tekniska läroverkens lärarförbund delar FU:s
uppfattning. Överstyrelsen för yrkesutbildning, TCO och Svenska yrkesskolföreningen
anser att gymnasieingenjörer med fördel kan komma till användning på
ordinarie lärartjänster och åberopar i huvudsak samma skäl som anförts för att
gymnasieekonomer borde komma i fråga till motsvarande tjänster i ekonomiska
ämnen.
hU har föreslagit att för övningslärare skall gälla de kompetenskrav
som nu är uppställda för sådana lärare vid gymnasium och vid grundskolans
högstadium. Denna uppfattning delas av det övervägande antalet av remissinstanser,
som yttrat sig häröver. TCO vänder sig liksom i sitt yttrande över GU
mot indelningen av de olika ämnena i kategorier och anser att också övningsämnena
bör betecknas som läroämnen. Även Läroverksläramas riksförbund
framhåller som sin principiella uppfattning, att det särskiljande av övningsämnen,
som kommer till stånd genom denna speciella gruppbeteckning, inte är
önskvärd och förordar närmare utredning av denna fråga. Beträffande undervisning
i konsumentkunskap erinrar förbundet om de värdefulla lärarkrafter,
som nu finns i de praktiska realskolorna på befattningar som lärare i hemkunskap
och textilslöjd. Dessa lärare bör beredas möjligheter att ställa sina kunskaper
och sin lärarerfarenhet till fackskolornas förfogande.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till FU:s förslag att lärarutbildningssakkunniga
får i uppdrag att utreda frågan om bl. a. den framtida lärarutbildningen
för fackskolan. Vidare biträder överstyrelsen uppfattningen, att
fortbildning av fackskolans lärare bör ske inom den organisation, som är
under uppbyggnad för lärare inom grundskolan och gymnasiet. Viss förstärkning
av organisationen med speciella konsulenter kommer emellertid att bli nödvändig.
De personalorganisationer, som yttrat sig över fortbildningens problematik,
framför i huvudsak samma synpunkter, som på motsvarande fråga för gymnasiets
del. 1960 års lärarutbildningssakkunniga förklarar sig beredda att, därest
de får detta uppdrag, framlägga förslag även i denna fråga.
Med anledning av FU:s förslag beträffande överflyttning av a v v e c klingsskolornas
lärare i läroämnen till fackskola eller grundskola anför
skolöverstyrelsen bl. a. att — ehuru fackskolan icke utgör en ombildning av de
kommunala flickskolorna och de praktiska kommunala realskolorna — överstyrelsen
likväl är ense med FU om lämpligheten att, utan ansökningsförfarande,
överföra lärare från avvccklingsskolorna till fackskolorna, varigenom dessa redan
från början erhåller ett antal ordinarie lärare och samtidigt ett delvis besvärligt
omplaceringsproblem i huvudsak kan lösas. De seminarieutbildade ämneslärarinnorna
utgör en relativt liten kategori, som till största delen kommer att pensioneras
inom ett årtionde. Överstyrelsen finner det ändamålsenligt att de genom
470
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.''/.
en övergångsbestämmelse erhåller möjlighet att övergå till tjänster vid fackskola.
De ordinarie ämneslärarna i hemkunskap och sömnad, som har en högre
iönegradsplacering än motsvarande övningslärare, synes böra före övningslärarna
få sin tjänstgöring förlagd till fackskolorna. De angivna övergångsbestämmelserna
bör enligt överstyrelsen gälla endast för lärare vid avvecklingsskola, som
innehar ordinarie tjänst. Överstyrelsen biträder FU:s förslag till lösning av
lärarfrågorna i samband med avvecklingen av vissa kommunala och landstingskommunal
yrkesskolor.
Läroverkslärarnas riksförbund framhåller betydelsen av att frågorna rörande
avvecklingsskolornas lärare får en god lösning och anser att situationen för dessa
lärargrupper kräver, att de av FU föreslagna övergångsbestämmelserna kompletteras
i bl. a. följande avseenden. Ämneslärarinnor eller ämneslärare vid avvecklingsskola,
som enligt förbundets förslag bereds möjlighet att överflytta
till fackskola efter individuell prövning, bör ges ordinarie tjänst vid fackskolan.
Icke ordinarie lärare vid avvecklingsskola bör kunna överföras till motsvarande
icke ordinarie anställning vid fackskola, om läraren i fråga om teoretisk utbildning
är behörig till icke ordinarie tjänst vid fackskola.
Kretsen av berörda avvecklingsskolor bör enligt förbundets uppfattning vidgas
till att även omfatta de statliga realskolorna. Förbundet anser vidare att
de av FU föreslagna bestämmelserna om möjlighet till övergång till fackskola
bör uppmjukas så till vida, att övergång bör få ske mellan respektive skolor över
kommungränserna, om den mottagande kommunen inte har något att invända
häremot.
I de fall då lärare i praktiska läroämnen vid en avvecklingsskola överflyttas
till en tjänst som övningslärare vid annan skola bör de få bibehålla den undervisningsskyldighet
de haft vid avvecklingsskolan.
Sveriges skoldirektörsförening betonar nödvändigheten av att, så långt möjligt,
sådana övergångsbestämmelser utfärdas och liberalt tillämpas, att fackskolan
kan tillgodogöra sig erfarenheten hos de lärare, som längre tid tjänstgjort
på det åldersstadium, som fackskolan kommer att omfatta. Svenska lcommnnjörbundet
och Svenska stadsförbundet framför liknande synpunkter.
Ett flertal remissorgan framhåller vikten av att information rörande
fackskolan ges till alla befattningshavare, som berörs av den nya skolformens
införande. Skolöverstyrelsen understryker, att informationsåtgärder bör
vidtas på ett tidigt stadium för att möjliggöra för skolstyrelser och länsskolnämnder
att informera personalen om planerade förändringar.
471
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964-
7.2 Bibliotekarier, vaktmästare in. fl.
7.2.1 Gymnasieutredningen
7.2.1.1 Bibliotekarier (GU 15.3.1)
GU betonar att biblioteket har mycket betydelsefulla funktioner i det nya
gymnasiet (GU 16.4.2). Bibliotekariens arbetsuppgifter kan i huvudsak uppdelas
i bibliotekstekniska och pedagogiska uppgifter. Enligt GU:s mening är de
ekonomiska och personella resurser som nu står till förfogande inte tillräckliga
för att kunna lösa de föreslagna uppgifterna,
GU finner att en jackutbildad bibliotekarie bör ha de största förutsättningarna
att sköta de bibliotekstekniska uppgifterna. Den generella undervisningen i
bibliotekskunskap bör ankomma på den fackutbildade bibliotekarien.
Vidare erinras om att i ett antal kommuner skolväsendets biblioteksfrågor
lösts på sådant sätt att avtal ingåtts mellan skolstyrelsen och ortens bibliotek,
innebärande att det senare ställt fackutbildad personal till skolans förfogande
mot särskild ersättning. GU rekommenderar att sådant samarbete genomföres på
alla gymnasieorter (GU 15.3.1.2).
Enligt skolstadgan beslutar en biblioteksnämnd vid skolan om bokinköp. I det
nya gymnasiet bör enligt GU:s förslag för bokanskaffningen utses en rådgivande
nämnd, bestående av, förutom skolans bibliotekarie, en representant för varje
lärokurs i gymnasiet (GU 15.3.1.3).
Som underlag för beräkningar av kostnaderna för biblioteksverksamheten anger
GU ett basbelopp av 3 000 kr. per skolenhet och ett rörligt belopp av åtta kr.
per elev (GU 15.3.1.4).
7.2.1.2 Vaktmästare (GU 15.3.2)
Med hänsyn till att GU föreslår en kommunalisering av gymnasiet och att
behovet av vaktmästare, maskinister och värmeskötare varierar beroende på
gymnasieanläggningens lokalförhållanden anser GU att generella normer inte
bör uppställas. Vederbörande kommunala myndighet bör från fall till fall pröva
behovet.
7.2.1.3 Tekniska biträden (GU 15.3.3)
GU framhåller att det erfordras specialister för skötsel, underhåll och reparationer
av materielen m. m. på bl. a. gymnasiernas institutioner för naturvetenskapliga
och tekniska ämnen. Dessa arbeten bör enligt GU:s åsikt inte utföras
av lärare utan av personal med lämplig utbildning. I nuvarande tekniska gymnasier
finns för dessa uppgifter ett 50-tal institutionstekniker. Vid de övriga
gymnasieformerna finns inte någon sådan personal (GU 15.3.3.1).
472
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964
GU framhåller att ökning av antalet institutionstekniker innebär att lärarnas
arbetsinsats kan utnyttjas rationellare (GU 15.3.3.2).
Vid sina överslagsberäkningar av behovet av institutionstekniker skiljer GU
på skolenheter med enbart 3-årig studiegång och på gymnasier med fullständig
teknisk lärokurs. GU framhåller samtidigt att samordning mellan gymnasium
och fackskola inte i och för sig ökar institutionsteknikerbehovet, i den mån ej
dubblering sker av laboratorierna, vilket normalt inte blir erforderligt.
GU uppskattar behovet av institutionstekniker till totalt 275 tjänster. Utgår
man från att för närvarande en vaktmästare per skola till hälften utnyttjas för
institutionsvård vid de allmänna gymnasierna innebär detta en ökning av organisationen
med omkring 140 tjänster. Ökningen kan till övervägande del anses
sammanhänga med gymnasieväsendets expansion och förändrade struktur.
GU framhåller att inrättandet av tjänster för institutionstekniker kommer att
vara en kommunal uppgift och att behovsberäkningarna endast är att betrakta
som ett underlag för de kommunala myndigheternas bedömning av frågan (GU
15.3.3.3).
7.2.1.4 Huvudmannaskapet (GU 18.2.1.2 och 18.2.1.3)
Liksom för lärarna (jfr 7.1.1.7) innebär kommunaliseringen för övriga befattningshavare
en överföring till kommunal tjänst. Förändringen för sistnämnda
personalkategori föreslås emellertid bli av annat slag än för lärarna. GU föreslår
att de statliga bestämmelserna inte skall bibehållas och förutsätter att för
såväl löneplansanställd personal — vaktmästare, institutionstekniker, biträdespersonal
— som för den enligt kollektivavtal anställda personalen anställnings-,
avlönings- och pensionsförhållanden skall regleras genom kommunala bestämmelser
och avtal och att statliga myndigheter ej skall ha att ta befattning med
denna personalgrupp vid de kommunaliserade gymnasierna lika litet som med
motsvarande personal vid det kommunala skolväsendet i övrigt (GU 18.2.1.2).
GU framhåller att omläggningen aktualiserar vissa övergångsfrågor vilka bör
lösas genom förhandlingar mellan staten, kommunerna och personalorganisationerna
(GU 18.2.1.3).
7.2.2 Fackskoleutredningen
7.2.2.1 Bibliotekarier (FU s. 219 f.)
FU framhåller att stora krav kommer att ställas på fackskolornas bibliotek
och bibliotekens resurser. I en av kommunförbunden gjord undersökning av den
kommunala biblioteksverksamheten har redovisats att rationaliseringsvinster
kan göras genom att även inom skolväsendet utnyttja specialutbildad arbetskraft
för bibliotekstekniska göromål. Eftersom den utbildade lärarkraften i första
hand bör utnyttjas för sina egentliga undervisningsuppgifter, framhåller FU att
473
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
hd- eller deltidsanställd bibliotekspersonal bör utnyttjas för huvuddelen av
arbetsuppgifterna vid skolbiblioteken.
FU erinrar om att biblioteksverksamheten numera är en helt kommunal
angelägenhet och att det därför närmast ankommer på de kommunala myndigheterna
att organisera denna verksamhet vid fackskolorna. Förläggs fackskola
till skolenhet med annan skolform, bör fackskolan vara representerad i en rådgivande
nämnd för bokanskaffning.
För fristående fackskola beräknar FU kostnaden för biblioteksverksamheten
till 3 000 kr. per skolenhet och åtta kr. per elev.
7;2.2.2 Vaktmästare och tekniska biträden (FU s. 220)
FU understryker behovet av vaktmästarpersonal och institutionstekniker vid
fackskolan samt framhåller att denna fråga bör lösas i samband med behandlingen
av liknande personalfrågor i andra gymnasiala skolformer.
7.2.3 Yttranden
7.2.3.1 Gymnasiet
GU:s förslag angående biblioteksorganisationen har rönt ett
mycket positivt mottagande. De invändningar som framförts avser främst omfattningen
av bibliotekspersonalen.
Skolöverstyrelsen anmäler att frågan om bibliotekarier kommer att behandlas
i annat sammanhang, nämligen vid ställningstagandet till den utredning om
skolbibliotekariernas utbildning, som verkställts på uppdrag av överstyrelsen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker att det är nödvändigt att
biblioteken i det nya gymnasiet utnyttjas på ett mera intensivt sätt än som nu
sker och uttalar sig generellt för att annan personal än lärare får vidgad användning
i skolan och därmed möjliggör för de senare att ägna sig åt sina
huvuduppgifter.
Statskontoret framhåller att studierna i gymnasium — liksom i fackskola —
fordrar tillgång till välförsedda bibliotek med god service i form av bibliotekspersonal.
Statskontoret fortsätter: I
I sitt yttrande över betänkandet Grundskolan framhöll statskontoret i huvudsak
följande:
Det är måhända rimligt med heltidsanställda bibliotekarier vid större skolenheter
och det blir då fråga om införandet av ett nytt slag av tjänster vid
skolorna. Vid mindre skolor torde detta dock knappast vara tänkbart. Här blir
man tvungen att använda det andra sättet med inräkning av bibliotekstjänstgöringen
i lärartjänstgöringen, varvid riktlinjer behövs för avvägningen av de
olika slagen av tjänstgöring mot varandra.
Då lösningen av bibliotekariefrågan är av stor vikt för att upprustningen av
biblioteken skall ge det önskade resultatet — vilket är en förutsättning för den
pedagogiska reformen — vill statskontoret framhålla nödvändigheten av att
474
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
framförda förslag kompletteras med en utredning om bibliotekariernas anställningsförhållanden
och en beräkning av vad detta skulle kosta stat och kommun.
Skolöverstyrelsen har under 1963 genomfört en utredning om skolbibliotekarieutbildningen
jämte några därmed sammanhängande frågor.
Då någon utredning enligt statskontorets förslag i yttrandet över grundskolebetänkandet,
enligt uppgift från skolöverstyrelsen, ännu icke presenterats, föreslår
statskontoret att den i yttrandet föreslagna utredningen genomföres samt
att gymnasiernas och fackskolornas bibliotekariefråga därvid även beaktas.
SECO poängterar, att det är av stor vikt att alla elever göres hemmastadda
på biblioteket, så att detta blir en central och aktiv del av skolan samt
anser att eleverna bör ha representanter i den föreslagna biblioteksnämnden.
SACO och Läroverkslärarnas riksförbund föreslår att en heltidsanställd bibliotekarie
anställes per 700 elever samt att en särskild tjänst inrättas för lektor med
uppgift att svara för den pedagogiska verksamheten vid gymnasiebiblioteket.
Biblioteksnämnden bör därjämte enligt riksförbundets mening medverka till
att biblioteket fungerar som serviceorgan åt lärare och elever.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse
GU:s positiva inställning till samarbete mellan skolbibliotek och
kommunbibliotek och stadsfullmäktige i Örebro redovisar goda erfarenheter av
samarbete mellan stadsbiblioteket och skolbiblioteken, som bl. a. inneburit att
stadsbiblioteket kommit att svara för bibliotekstekniska arbetsuppgifter.
Skolöverstyrelsen delar i fråga om vaktmästarna GU:s uppfattning att
det bör ankomma på vederbörande kommunala myndighet att från fall till fall
pröva behovet av vaktmästare.
Flertalet remissinstanser instämmer häri medan några bl. a. Läroverkslärarnas
riksförbund föreslår att det genom centralt utfärdade normer anges i vilken
omfattning vaktmästarbefattningar skall inrättas.
Skolöverstyrelsen liksom flertalet remissinstanser instämmer helt i GU:s
uppfattning, att tekniska biträden bör finnas i gymnasiernas naturvetenskapliga
och tekniska institutioner. Överstyrelsen finner det lämpligt, att
tjänster som institutionstekniker inrättas i den utsträckning GU rekommenderat.
Läroverkslärarnas riksförbund anser, att det måste beaktas att övriga ämnen
genom utvecklingen mot ämnesrum och språklaboratorier redan nu försetts med
tekniska hjälpmedel av olika slag. Denna utveckling kommer att bli ännu mer
accentuerad genom GU:s förslag, varför det blir nödvändigt att inräkna även
dessa ämnens behov vid beräkningen av antalet tekniker vid skolan. Förbundet
anser att statliga normer skall finnas beträffande antalet institutionstekniker.
Tekniska läroverkens lärarförbund anser att flera institutionstekniker än vad
GU räknat med kommer att behövas.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser sig inte i sitt
yttrande behöva gå in på de svårbedömda personalfrågor, som en kommunali
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964 475
sering av de statliga gymnasierna för med sig, men utgår från att överläggningar
kommer till stånd mellan förbunden och vederbörande statliga organ främst
beträffande den personal som i framtiden — i motsats till lärarna — kommer
att ha kommunalt reglerade löner och andra anställningsvillkor.
7.2.3.2 Fackskolan
Beträffande bibliotekarie, vaktmästare m. fl. för fackskolan
anser så gott som alla remissinstanser att dessa personalfrågor bör lösas efter
samma linjer som kommer att gälla för gymnasiet och hänvisar därför till sina
utlåtanden i samband med GU:s förslag.
7*3 Personal för elevvårdande uppgifter m, m.
7.3.1 Gymnasieutredningen
7.3.1.1 Skolkurator
GU understryker att elevvården inte får betraktas som en separat uppgift i
skolan. Den elevvårdande verksamheten är en integrerad del av de åtgärder, som
bör vidtas för att skolan skall uppnå ett gott resultat. Väsentliga arbetsuppgifter
bör därför åvila skolledare och lärare, särskilt klassföreståndaren. Hela elevvårdsprogrammet
kan emellertid inte läggas på dessa. Förutom expertis för rena expertfunktioner,
sasom medicinsk och psykologisk expertis samt yrkes- och
studieorienteringsexpertis, kan ytterligare personal behövas för elevvården i
skolan (GU 14.4.1).
GU påvisar att klassföreståndaren (GU 14.4.3.1) genom det nya gymnasiets
konstruktion kommer att få minskade möjligheter till kontinuerlig kontakt med
eleverna. GU finner det därför angeläget att klassföreståndare (liksom andra
med ansvar för elevvården) får hjälp av en speciell befattningshavare med
uPPgift att handlägga olika kurativa problem och att eleverna vid behov kan
vända sig till en sådan (GU 14.4.3.2).
GU framhåller i detta sammanhang att den personliga omvårdnaden av eleverna
i gymnasiet bör särskilt uppmärksammas med hänsyn till att ett icke
obetydligt antal elever förväntas bli inackorderade på skolorten. GU:s undersökningar
har vidare visat att åtskilliga studiemisslyckanden torde kunnat undvikas,
om skolans allmänna elevvårdande verksamhet haft större resurser. Studie-
och yrkesorienteringen medför vidare behov av ett omfattande förberedelseoch
organisationsarbete.
GU föreslår att skolkurator skall finnas vid varje skolenhet med gymnasium.
GU framlägger inte något förslag om behörighet och utbildning för clevvårdspersonalen
utan utgår från att dessa frågor uppmärksammas dels av lärarut
-
476
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
bildningssakkunniga, dels i den utredning som arbetsmarknadsstyrelsen och
skolämbetsverken förordat i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 7 maj 1963 (GU
14.4.3.5).
7.3.1.2 Skolhälsovård (GU 15.4.2)
GU anser att en utbyggnad av skolhälsovården är angelägen samt framhåller
att behov föreligger av heltidsanställda skolsköterskor i skolor, där elevantalet
uppgår till 1 000. Bristen på läkare försvårar enligt GU:s uppfattning för närvarande
ett ytterligare utnyttjande av sådana inom skolväsendet. GU framhåller
vidare att hälsovården i många gymnasiekommuner liksom hittills bör organiseras
gemensamt för gymnasierna och grundskolan.
7.3.1.3 Studie- och yrkesorientering samt övrig elevvård (GU 15.4.3)
GU framhåller att underlag för tjänster som skolpsykolog och för specialbefattningar
inom studie- och yrkesorienteringen endast finns på de större
orterna. För mindre orter bör länsskolpsykologen kunna lämna erforderlig medverkan.
Vid genomförande av en av arbetsmarknadsstyrelsen uppgjord plan
bedömes efter hand tillfredsställande resurser för yrkesvägledningen uppkomma
på praktiskt taget alla gymnasieorter.
7.3.1.4 Personalorganisationen (GU 15.4.4)
GU finner att en kommuns elevvårdsorganisation på det gymnasiala åldersstadiet
skulle kunna vara utformad på följande sätt.
Skolkurator: Kuratorns arbetsuppgifter växer med antalet elever i skolan.
Arbetsmängden bör per elev och läsår beräknas till 3A ä 1 timme. Detta motsvarar
en halv kuratorstjänst per skolanläggning om 800—1 000 elever.
Skolläkare: Dennes mottagnings- och konferenstid beräknas till V4 ä V* timme
per elev vartannat läsår. Detta motsvarar närmast en heltidstjänst per 10 000
elever efter de normer som för närvarande gäller för skolläkartjänster.
Skolsköterska: En heltidstjänst bör inrättas per 1 000—1 200 elever.
Skolpsykolog: Arbetstiden för psykologen bör beräknas efter samma grunder
som för skolläkaren. Detta betyder en heltidstjänst per 10 000 elever.
Yrkesvägledare: Länsarbetsnämndens yrkesvägledare bör disponera omkring
Vs ä V2 timme per elev och läsår för samtal, konferenser, lektioner och utredningar.
Detta kan anses motsvara en heltidstjänst på 5 000 elever.
GU framhåller att den angivna elev vårdsorganisationen, särskilt i fråga om
skolkuratorer och skolpsykologer, är beräknad i underkant. En kraftigare utbyggnad
av elevvården anses dock knappast vara möjlig för närvarande med
hänsyn till bristen på personal med lämplig utbildning.
Antalet befattningshavare vid enbart gymnasium skulle, om deras arbetstid
sammanfördes till heltidstjänster, enligt GU:s beräkning motsvara följande antal
tjänster (avrundade tal) omkring 1970 vid en gymnasiefrekvens av 30 %.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
477
60 skolkuratorer
10 skolläkare
90 skolsköterskor
10 skolpsykologer
20 yrkesvägledare.
Någon rättvisande jämförelse med aktuella förhållanden anser GU inte möjlig
att göra.
7.3.2 Fackskoleutredningen
FU föreslår att slcolhålsovarden i fackskolan organiseras på samma sätt som i
grundskolan och gymnasiet (FU s. 221).
Beträffande skolpsykologtjänster ifrågasätter FU om inte GU beräknat för
stort elevunderlag (jfr 7.3.1.4) för inrättande av sådana tjänster. Med hänsyn till
den knappa tillgången på personer med kvalificerad utbildning finner dock FU
att någon mer personalkrävande organisation än GU föreslagit för närvarande
inte kan övervägas (FU s. 221).
Enligt FU kommer fackskolans behov av yrkes- och studievägledning att bli
relativt stort. Under första året bör såväl anlagsorientering som studievägledning
lämnas inför valet av gren och specialisering. Under sista året behövs främst i
den sociala fackskolan enskild yrkesvägledning. Vidare bör eleverna i fackskolan
få en omfattande arbetsmarknadsorientering.
Dessa uppgifter bör enligt FU:s mening omhänderhas av personal med särskild
utbildning. Personalbehovet beräknas till en heltidstjänst på 5 000 elever.
FU lämnar frågan öppen om dessa uppgifter skall åvila personal vid länsarbetsnämnden
eller deltidsanställd yrkesvalslärare. Dessa frågor bör utredas i samband
med den föreslagna översynen av yrkesvalsverksamheten inom skolväsendet
i stort. Under försöksverksamheten med fackskolor bör olika organisationsformer
prövas och FU föreslår att särskilda medel ställes till förfogande härför
(FU s. 222).
I fråga om skolkuratorer ansluter sig FU till GU:s förslag. Enligt FU är behovet
av skolkuratorer inom fackskolan lika stort som i gymnasiet (FU s. 222 f.).
FU framhåller slutligen att samtliga frågor som berör de elevvårdande arbetsuppgifterna
i vidaste mening inom skolväsendet är så komplicerade att de bör
göras till föremål för särskild utredning. Det anses lämpligast att dessa frågor
analyseras och övervägs i samband med nyssnämnda utredning om yrkesvägledningen
(FU s. 223).
478
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196\\
7.3.3 Yttranden
7.3.3.1 Gymnasiet
Klassföreståndarens svårigheter att klara sin uppgift framhålls av
några remissinstanser. Överstyrelsen för yrkesutbildning anför därvid:
Lärarens väsentliga uppgifter kommer emellertid att ligga på undervisningens
område. Huvuddelen av hans utbildning är också inriktad häremot. Han kan
icke ensam klara alla elevvårdande uppgifter. Klassföreståndare kommer förmodligen
inte — i alla händelser i de högre årskurserna — att på samma sätt,
som tidigare har skett, kunna ingripa i problemställningar av här aktuellt slag.
I organisationen måste alltså ävenledes ingå befattningshavare med direkta uppgifter
att handha elevvårdande uppgifter.
Läroverlcslärarnas riksförbund framhåller bl. a. att genomsnittsläraren ofta
känner sig föga kompetent att ge råd åt föräldrar och elever samt att det är
helt orimligt att tänka sig att klassföreståndaren skall svara för utredningar om
svårare elevvårdsfall; därtill behövs speciellt utbildat folk.
SECO anser att det nya gymnasiets differentiering medför att klassföreståndaren
i mindre grad kommer att kunna lära känna sina elever än tidigare samt
anför:
Det kan med fog hävdas att lärarna kommer att behöva mer tid åt att förbereda
lektioner och liknande på det nya gymnasiet än på det gamla. Samtidigt
kommer elevernas behov av kurativ handledning att öka starkt. Det torde även
förtjäna att påpekas att skolkuratorn genom den mellanställning han intar i förhållandet
lärare-elev, har speciell möjlighet att hjälpa den enskilde eleven.
GU:s förslag om inrättande av en befattning benämnd skolkurator
tillstyrkes nästan undantagslöst även om modifikationer ifrågasättes och tveksamhet
anmäles i vissa hänseenden särskilt beträffande det kvantitativa behovet.
Skolöverstyrelsen anför följande.
Med den utformning av undervisningen med bl. a. olika studiestödjande åtgärder,
som föreslagits för det nya gymnasiet, bör det vara varje lärares uppgift,
att ansvara för att olika slag av stöd och hjälp ges. Nu angivna uppgifter,
som hittills inte sällan varit en viktig del av skolkuratorns arbete, bör alltså i
det nya gymnasiet ankomma på varje lärare. Genom överläggningar med den
enskilde eleven samt med sina kolleger bl. a. inom klasskonferensens ram bör
läraren anpassa undervisningen till elevens behov och förutsättningar samt avväga
och föranstalta om olika stödåtgärder.
Hela den elevvårdande verksamheten är ett utpräglat lagarbete, som förutsätter
olika former av samarbete mellan skilda befattningshavare i skolan och
med olika samhällsorgan utanför denna. I detta lagarbete är det, som GU också
framhåller, angeläget att det bland skolans befattningshavare finns någon med
ansvar för att de studie- och yrkesorienterande uppgifterna genomförs på avsett
sätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 479
Skolöverstyrelsen förklarar vidare att skolkuratorn på ett klarare sätt än vad
som utsagts i GU:s förslag bör åläggas biträda rektor vid fullgörande av vissa
av dennes uppgifter samt att kuratorn bör svara för åtskilliga arbetsuppgifter
utöver de av GU angivna. Efter en utförlig genomgång av dylika uppgifter
uttalar överstyrelsen:
Vad som anförts särskilt i anslutning till arbetsuppgifter för en samordnande
befattning inom elevvården ådagalägger otvetydigt behovet av en befattning
tor ändamalet vid varje skolenhet med gymnasium och/eller fackskola. Till
bestridandet av kostnaderna bör statsbidrag utgå enligt de principer GU föreslagit.
Beträffande underlaget för sådan tjänst har GU föreslagit en halv kuratorstjanst
per skolanläggning om 800—1 000 elever. Med hänsyn till dels hittillsvarande
erfarenheter, dels vad ovan anförts om arbetsuppgifternas mer utvidgade
art och omfattning anser överstyrelsen att en heltidstjänst erfordras för
varje skolenhet om 1 000 elever.
Ifråga om befattningshavarens benämning syns skolkurator icke täcka det
verksamhetsområde, som här avses. Överstyrelsen har därför övervägt andra
förslag, av dessa tycks elevkonsulent bäst svara mot befattningshavarens verksamhet.
Socialstyrelsen biträder GU:s förslag om inrättande av kuratorsbefattningar.
Styrelsen förordar att utbildning vid socialinstitutets sociala gren skall vara
behörighetsvillkor för skolkurator, varjämte bör krävas viss fortbildning med
hänsyn till de speciella uppgifter som arbetet i skolan erbjuder.
Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till GU:s uppfattning att man på gymnasiet
inte bör införa ett yrkesvalslärarsystem och tillstyrker sålunda förslaget
om kuratorer, som emellertid enligt styrelsens mening i första hand bör ha uppgifter
inom elevvården, Arkes- och arbetsmarknadsorienteringen bör åvila arbetsmarknadsverket
varvid kuratorn bör svara för yttre organisation, kontaktfragor
m. m. vid skolan. Arbetsmarknadsstyrelsen presenterar vidare vissa beräkningar
angående behovet av personal för arbetsmarknadsverkets yrkesvägledning.
Gymnasiereformen, fackskolans utbyggnad och yrkesvägledningen i
folkhögskolan skulle enligt styrelsens uppskattningar medföra ett successivt ökat
behov av befattningshavare från för närvarande ca 140 till ca 200 omkring 1970.
Medicinalstyrelsen anser inte att den elevvårdande verksamheten nödvändigtvis
behöver koncentreras till klassföreståndare och kurator. Den framhåller att
det är angeläget att eleverna får frihet att, när det gäller personlig rådgivning,
välja vem de vill uppsöka bland tillgängliga befattningshavare.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att all personal,
som sysselsätts med yrkesorientering i gymnasiet, bör tillhandahållas och
bekostas av länsarbetsnämnderna.
TCO menar att GU:s förslag inte ger någon klar uppfattning om hur den elevvårdande
och yrkesvägledande verksamheten i praktiken kommer att fungera
i fråga om arbets- och ansvarsfördelningen mellan de olika befattningshavarna
480
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
men konstaterar att det, med hänsyn till att GU förordat utredning om kompetens-
och utbildningsfrågorna, blir anledning återkomma. Organisationen understryker
att personalbehovet är räknat i underkant och föreslår att det för
skolkurator inrättas en heltidstjänst och inte en halvtidstjänst per skolanläggning
om 800—1 000 elever.
Läroverkslärarnas riksförbund anser att GU inte tillräckligt beaktat de förändringar
som gymnasiereformen kommer att medföra för elevvården samt för
yrkes- och studievägledningen. Förbundet diskuterar vissa alternativ till lösning
av personalbehovet och föreslår att frågan om elevvården inom det nya gymnasiet
på något längre sikt utreds ytterligare, varvid också frågan om personalens
utbildning bör tas upp. Med hänsyn till att kuratorsorganisationen redan utbyggts
i viss utsträckning finner förbundet det dock naturligt att detta alternativ
väljs för den närmaste tiden. En kurator per 700 elever bör finnas. Förbundet
framhåller att det är en tvingande nödvändighet att elevvårdsorganisationen
byggs ut samtidigt som det nya gymnasiet startar och föreslår därför att sadana
bestämmelser utfärdas att kommunerna blir skyldiga att inrätta kurators- och
skolpsykologtjänster.
Likartade synpunkter framföres av SACO.
Tekniska läroverkens elevförbund förordar en kurator per 500 elever.
En heltidstjänst som skolläkare bör enligt medicinska fakulteten i Uppsala
finnas per 3 000—5 000 elever. Fakulteten anser vidare att skolläkaren är
den som är bäst lämpad att taga ansvaret för samordningen av samtliga elevvårdande
funktioner, eftersom han kan förutsättas ha erfarenheter av saväl
social, psykologisk som medicinsk art.
Att studie- och yrkesorienteringen utbyggs och att den bedrivs genom lagarbete
mellan olika slags befattningshavare understryks av flera remissinstanser
som väsentligt. Betydelsefullt är att i detta »lag* ingår även skolpsykologisk
expertis framhålles från åtskilliga håll.
Beträffande psykologisk expertis anför skolöverstyrelsen följande.
Till utredningens uttalande i detta avsnitt om behovet av tillgång på psykoteknisk
expertis för grundliga och mera speciella anlagsundersökningar vill överstyrelsen
anföra, att sådana komplement till studie- och yrkesorienteringen i viss
omfattning bör kunna ges av länsskolpsykologerna. Överstyrelsen har pianerat,
att sådan verksamhet skall ingå i deras uppgifter.
Medicinalstyrelsen anser det önskvärt med lägre antal elever per heltidstjänst
för skolpsykolog än de angivna 10 000. Skolpsykologen får en stor arbetsbörda.
Han skall medverka vid studie- och yrkesvägledning och deltaga i handläggning
av frågor rörande elevernas skolproblem, specialklassundervisning och linjeval.
Han skall dessutom ägna tid åt att taga emot enskilda lärare, elever och
föräldrar samt medhinna konferenser inom skolan och torde enligt styrelsens
uppfattning engageras i undervisning av lärare i psykologi och bör dessutom
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 481
följa utvecklingen i psykologi vad beträffar både undervisningsmetoder och personlighetspsykologi.
Stadsfullmäktige i Linköping upplyser att den i staden inrättade skolpsykologtjänsten
omfattar ca 9 000 elever. Trots hjälp från lärare som assistenter vid
testningar samt av en skolkurator har psykologen en så stor arbetsbalans, att
en personalökning med en halvtidstjänst bedöms som önskvärd. Enligt staden
borde elevunderlaget för skolpsykologtjänst vara 7 000—8 000.
7.3.3.2 Fackskolan
I fråga om de elevvårdande arbetsuppgifterna inom fackskolan samt befattningshavare
för denna verksamhet hänvisar de remissinstanser, som yttrat sig,
i allt väsentligt till vad som anförts i anslutning till GU:s förslag. Den av FU
förordade utredningen av elevvårds- och yrkesvägledningsuppgifter har, som
redan konstaterats i samband med yttrandena över GU, vunnit stöd på några
håll. Motsatt uppfattning hävdas uttryckligen av bl. a. socialstyrelsen, som
anser att GU:s förslag bör genomföras även i fackskolan och att anledning inte
föreligger till ytterligare utredningar i frågan än vad angår utbildning av skolkuratorer.
7.4 Skolledningen m. m.
7.4.1 Gymnasieutredningen
7.4.1.1 Uppgifter och arbetsbörda (GU 15.5.1)
Till skolledningen räknar GU i detta sammanhang förutom rektor och biträdande
skolledare också den personal rektor har till hjälp i skolans kansli.
GU erinrar om att skoladministrativa utredningen i sitt Förslag till förbättring
av läroverksrektoremas arbetssituation (stencil, ecklesiastikdepartementet
1962: 5) utifrån rektors arbete uppdelat skolledningens uppgifter i tre
grupper, nämligen pedagogiska, administrativa och skolsociala. Enligt GU:s mening
bör därvid som pedagogiska betraktas endast sådana arbetsuppgifter för
vilkas fullgörande krävs praktisk lärarutbildning.
GU finner det troligt att i framtiden skolenheter med gymnasium kommer
att bli något mindre än nu, vilket skulle medföra en minskning av rektorernas
arbetsbörda. Å andra sidan finns faktorer som kommer att verka i motsatt riktning,
framför allt samorganisationen av flera olika studievägar inom samma
skolenhet (GU 15.5.1.1). För att belysa förändringarna diskuterar GU skolledningens
olika uppgifter i huvudsak med utgångspunkt från skoladministrativa
utredningens klassificering (GU 15.5.1.2—15.5.1.9).
GU erinrar om att man hittills i svensk skola ansett att rektor skall ha en viss
undervisningss/cyldighet (GU 15.5.1.2). Detta synes ha motiverats bl. a. med
att skolledaren behöver undervisa för att kunna ge hjälp åt skolans lärare i
16 — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt Nr 171
482
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
dessas pedagogiska arbete. Vidare har anförts att om rektor har egen undervisning
ökar hans förståelse för elevernas arbetssituation liksom hans möjligheter
att pröva och värdera nya pedagogiska hjälpmedel och metoder. Undervisningsskyldigheten
användes vidare för att reglera rektors arbetsbörda.
GU anser sig med ledning av erfarenheterna från bl. a. lärarutbildningsanstalterna,
fackgymnasierna och yrkesskolorna samt med hänsyn till den konstruktion,
som det blivande gymnasiet föreslås få, inte övertygad om nödvändigheten
av att rektor har egen undervisning. GU finner det fördelaktigt om rektor kan
koncentrera sig på de arbetsledande uppgifterna. Undervisningsskyldigheten bör
därför vara av ringa omfattning och rektor bör även kunna vara helt utan undervisning.
GU betonar vidare angelägenheten av övervakning och ledning av undervisningen
och skolarbetet (GU 15.5.1.3) men konstaterar att rektor ofta på grund
av arbetsbelastningen i övrigt har små möjligheter att ägna sig häråt. Rektor
måste därför enligt GU:s uppfattning — utöver minskad undervisningsskyldighet
— till sin hjälp ha befattningshavare som biträder med den pedagogiska
ledningen.
Av skolledningens övriga uppgifter är enligt GU:s mening en stor del inte i
strikt mening pedagogiska. GU anser dock att åtskilliga av dessa uppgifter är sa
betydelsefulla att de bör ombesörjas av skolans rektor, medan andra kan överlåtas
på kvalificerad expeditionspersonal.
7.1.1.2 Behörighet till rektorstjänst (GU 15.5.2)
GU framhåller att rektorskåren liksom hittills givetvis kommer att i första
hand rekryteras bland lärare. Denna rekryteringsväg anser GU vara den naturliga
och i allmänhet lämpligaste. Då å andra sidan rektors arbetsuppgifter väsentligen
är av allmänt arbetsledande karaktär, bör det enligt GU:s mening
finnas möjligheter att till rektorat knyta även kvalificerade administratörer från
offentlig eller privat tjänst (GU 15.5.2.1).
GU föreslår att de behörighetsvillkor som nu gäller för rektorstjänst vid tekniskt
gymnasium blir gällande för det nya gymnasiet, vilket innebär att den
förordnade skall »vara med hänsyn till insikter, praktisk erfarenhet och öviiga
egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten».
GU understryker att förslaget innebär att en kvalificerad adjunkt har goda
möjligheter att konkurrera med en lektor eller annan sökande om rektorat. De
för en rektor väsentliga egenskaperna sammanhänger enligt GU:s mening inte
närmare med ämnesutbildningen. Liksom hittills bör visserligen en akademisk,
vetenskaplig insats väga tungt som merit vid tillsättande av rektorat men samtidigt
måste man, anser GU, konstatera att ett skickligt skolledarskap förutsätter
egenskaper som inte kan anses dokumenterade genom en forskargärning.
GU tar i detta sammanhang även upp frågan om utbildning av skolledare (GU
15.5.2.2) samt konstaterar att statliga och kommunala myndigheter hittills i
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 483
liten utsträckning anordnat sadan utbildning. GU finner det angeläget att skolöverstyrelsen
i framtiden ordnar skoladministrativa kurser, vilka, om gymnasierna
enligt GU:s förslag kommunaliseras, bör organiseras i samarbete med
kommunförbunden.
7.4.1.3 Biträdande skolledare (GU 15.5.3)
GU konstaterar att i det nuvarande gymnasiet det närmast är huvudlärarna
som under rektor svarar för den pedagogiska ledningen (GU 15.5.3.1). Detta
system har enligt GU:s mening dock knappast fungerat tillfredsställande och
inte heller tillräckligt avlastat rektors arbetsbörda.
GU påvisar vilka praktiska svårigheter som för närvarande begränsar huvudlärarnas
möjligheter att göra en mera aktiv insats och anför vidare i detta sammanhang.
Oavsett vilken vikt som bör fästas vid dessa praktiska svårigheter ifrågasätter
GU om nuvarande huvudlärarinstitution är lämplig för det nya gymnasiet, i
vilket fastes stor vikt vid verksamhetsformer som spänner över flera ämnen eller
fordrar planermgsåtgärder för hela lärokurser. Det gäller t. ex. den organiserade
handledningen i studieteknik, föreskrifterna om obligatorisk samverkan, planering
av betingsorganisationen och olika åtgärder i syfte att normera betvg. Dessa
planermgsuppgifter kan inte utan stora organisatoriska svårigheter lösas i eu
huvudlararförsamling. De kräver centraliserad handläggning och återfaller därmed
pa rektor, som ej erhåller det åsyftade biträdet med den pedagogiska ledningen.
GU:s slutsats blir att man bör söka en lösning som innebär att dessa uppgifter
anförtros åt en person eller en mindre grupp av personer, som under rektor
utövar skolans pedagogiska ledning.
En sådan tänkbar lösning vore enligt GU:s mening att den pedagogiska ledningen
utövas av ett mindre antal personer, t. ex. benämnda studierektorer,
representerande var och en av gymnasiets lärokurser eller någon annan uppdelning
av gymnasiets lärokurser i relativt sammanhängande block (GU 15.5.3.2).
GU framhåller att en fördel med en sådan organisation är att den pedagogiska
ledningen kan anförtros till en mindre krets och därmed bli mer enhetlig.
Gruppen representerar vidare en viss sakkunskap inom avgränsade ämnesområden
och skulle utgöra en garanti mot en olika behandling av ämnen och lärokurser.
Mot cn sädan konstruktion kan enligt GU:s mening främst tre skäl anföras.
För det första blir studierektorernas expertställning trots allt begränsad, då de
givetvis utanför sina spccialfack inte kan vara ämnesexperter i samma grad som
huvudlärarna i nuvarande organisation. Vidare kommer de att representera en
ny befattningshavarekategori med förmansställning gentemot Övriga lärare.
Risk finns också för en splittring av skolledningen. Den tredje invändningen är
att systemet är förenat med inte obetydliga kostnader. Studierektorerna kan
nämligen inte fullgöra sina uppdrag utan en avsevärd nedsättning av under
-
4g4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
visningsskyldigheten. Förslaget innebär därmed också ett ökat lärarbehov, vilket
särskilt på orter med lärarbrist kan få mycket ogynnsamma konsekvenser.
En annan lösning, vilken såväl skulle underlätta rektors arbete med den pedagogiska
ledningen som centralisera densamma, är, framhåller GU, att fordela
uppgifterna mellan rektor och en studierektor (GU 15.3.3.3). GU påpekar att
denna form av pedagogisk ledning återfinnes med något olika utformning inom
bl. a. grundskolan och anför vidare.
Koncentreras den pedagogiska ledningen i ett gymnasium till rektor och fn
biträdande studierektor kan fördelningen av arbetet ske pa olika satt. btudierektors
uppgifter kan vara att bära ansvaret för de i läroplanen namnda övergripande
åtgärderna rörande studieteknisk handledning, viss studieorientenng,
organiserad samverkan mellan ämnen, betingsläsnmgsorgamsation, betygsnormering
praktik m. m. Han skulle vidare med biträde av en huvudlararorgamsation
av nuvarande utformning som verkställighetsorgan organisera konferenser och
förmedla pedagogiska nyheter och impulser och ansvara för den enskilda skolans
bidrag till den »rullande läroplansrevision» som GU föreslagit. Aven andra fordelningar
av arbetet mellan rektor och studierektor kan tankas. Oavsett vilken
fördelning av arbetet som väljes skall såväl rektors som studierektors uppgifter
avse skolenheten och ej någon speciell däri ingående skolform.
GU framhåller att en studierektor, om han skall kunna fylla sina uppgifter,
bör erhålla en avsevärd nedsättning av undervisningsskyldigheten.
GU anser att den lämpligaste formen för gymnasiets pedagogiska ledning är
en rektor jämte en studierektor (GU 15.5.3.4). Härtill bör komma huvudlärare
med ungefärligen samma uppgifter som nu. Benämningen studierektor motiverar
GU med att denne befattningshavare framför allt skall ha en pedagogisk funktion
Han bör emellertid inte tilldelas något speciellt ämnesområde. Några krav
på utbildning i vissa ämnen bör därför inte ställas på studierektor men det är
önskvärt att han med sin teoretiska utbildning och små tidigare erfarenheter
kompletterar rektor. Några centralt utfärdade bestämmelser om arbetsfördelningen
mellan rektor och studierektor bör enligt GU:s mening mte utfärdas utan
fördelningen bör uppgöras från fall till fall och fastställas av vederbörande skol
styrelse.
GU föreslår vidare att studierektor skall tjänstgöra som lärare vid skolan och
att hans undervisningsskyldighet nedsättes med 8—14 veckotimmar. Vidare bör
arvode utgå och GU har i kostnadskalkylerna räknat med ett årligt arvode av
7 200 kr. Studierektor bör vidare liksom rektor inte få åtaga sig övertimmar.
Slutligen föreslår GU att studierektor skall åtnjuta semester och inte ferier.
7.4.1.4 Biträdespersonal (GU 15.5.4)
Med utnyttjande av skoladministrativa utredningens material har GU uppskattat
behovet av biträdespersonal till en—två tjänster på ett gymnasiekansli,
beroende på skolenhetens storlek (GU 15.5.4.2).
485
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
Under hänvisning till sitt principiella ställningstagande att lärarnas arbetskraft
främst skall användas för undervisning, uttalar GU, att de uppgifter som
vid nuvarande gymnasiers rektorsexpeditioner utförs av lärare i görligaste mån
bör överföras på kvalificerad kanslipersonal. Det uppskattade arbetskraftsbehovet
av en—två biträdestjänster bör i första hand täckas av en tjänst på vars
innehavare bör ställas kvalifikationer som överstiger vad som nu krävs av biträdespersonal.
Utan att ta ställning till befattningshavarens tjänsteställning och
lönegradsplacering använder GU benämningen kanslist och utgår från en genomsnittlig
lön motsvarande löneklass A 15. Det övriga arbetskraftsbehovet förutsätter
GU skall täckas av personal som GU benämner kanslibiträde. GU:s förslag
innebär att en gymnasieskola med omkring 800 elever bör disponera en
kanslisttjänst och en halv kanslibiträdestjänst samt en skola med omkring 1 000
elever en tjänst av vartdera slaget (GU 15.5.4.3).
I ovannämnda arbetsuppgifter har GU inte inräknat arbete med schemaläggning
(GU 15.5.4.4). GU räknar med att detta arbete inte utföres av rektor eller
studierektor samt föreslår att särskilda medel ställs till förfogande för ändamålet,
motsvarande fyra kr. per elev.
GU redogör i korthet för skolöverstyrelsens förslag angående skrivhjälp till
lärare vid allmänt gymnasium. I det nya gymnasiet bör enligt GU:s mening
lärarna erhålla sådant biträde. I regel finns inte utrymme för heltidsanställd
befattningshavare men samordning kan ske med biträdespersonalen på rektorsexpeditionen.
Personalbehovet för ändamålet motsvarar enligt GU:s uppskattning
en kostnad beräknad till ett grundbelopp av 3 000 kr. per gymnasieskola
och ett rörligt belopp av fyra kr. per elev (GU 15.5.5).
7.4.1.5 Rektors placering vid skolenhet
I samband med behandlingen av samordningsfrågorna och det nya gymnasiet
(GU 17.4) kommer GU även in på vissa problem som berör rektorstjänster.
Dessa har tidigare behandlats under 2.2.I.5. Här skall endast erinras om att
GU förutsatt att vid skolenhet med enbart gymnasium skall, oavsett vilka lärokurser
som finns, skolenheten stå under ledning av en rektor samt att vid
skolenhet med gymnasium och annan skola rektor skall vara förordnad vid viss
skola med skyldighet att fullgöra rektorsgöromålen vid den andra skolan.
7.4.2 Fackskoleutrcdningen
7.4.2.1 Rektorstjänst (FU s. 224 f.)
FU framhåller att fackskolan oftast jämte annan skola kommer att ingå som
en del i en större skolenhet. Enligt FU:s mening bör det blott finnas en rektor
vid en sådan sammansatt skolenhet. Av bl. a. detta skäl anser FU att det inte
486
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h
är möjligt att föreskriva behörighet för lärartjänst som villkor för förordnande
som rektor vid fackskola. Kompetensbestämmelserna för sådan rektorstjänst
måste ges en vidare utformning och bör utformas pa sätt i nuvarande skolstadga
är föreskrivet för rektorstjänst vid tekniskt gymnasium och yrkesskola. Särskild
vikt bör dock läggas vid rektors förmåga att på grundval av egen pedagogisk
kompetens främja den pedagogiska utvecklingen inom hans ämbetsområde liksom
skolans arbete i vidaste mening.
FU:s uppfattning är att rektors arbetsbörda kommer att bli betydande (FU
s. 223 f.), vilket bör beaktas vid fastställande av undervisningsskyldighet och
inplacering i lönegrupp.
FU föreslår att på liknande sätt som vid genomförande av grundskolan möjlighet
beredes att — då så befinnes lämpligt — överflytta avvecklande skolas
rektor, som uppfyller de föreslagna allmänna behörighetskraven, till rektorstjänst
vid fackskola.
7.4''.2.2 Biträdande skolledare (FU s. 228 ff.)
FU framhåller att det skulle vara olyckligt om den biträdande skolledningen
splittrades på ett antal befattningshavare, som var för sig under rektor hade
ansvar för sin del av skolenheten. Därför bör endast inrättas en tjänst som
biträdande skolledare med pedagogiska uppgifter i skolenhet där fackskola ingår.
Biträdande skolledaren bör benämnas studierektor. Den av FU föreslagna organisationen
av skolans pedagogiska ledning vid skolenhet där fackskola ingår
överensstämmer sålunda med GU:s motsvarande förslag för skolenhet med
gymnasium. För behörighet att inneha studierektorstjänst vid skolenhet där
fackskola ingår föreslår FU att vederbörande innehar lärartjänst vid fackskola
eller skolenhet i vilken fackskola ingår samt att i senare fallet han har undervisning
förlagd till fackskolan. Han bör vidare av länsskolnämnden förklaras
lämplig för befattningen.
Arvodesfrågor, undervisningsskyldighet m. m. för studierektor bör enligt FU
lösas vid förhandlingar mellan berörda parter.
7.4.2.3 Biträdespersonal (FU s. 231)
FU framhåller att, då fackskolan skall upprättas som kommunal skola, det
närmast ankommer på kommunerna att inrätta de biträdestjänster som erfordras.
FU erinrar även om att departementschefen i propositionen 1963: 98 förutsatt
som självklart att kommunerna utan att föreskrifter meddelades ställde
erforderliga medel till förfogande för detta ändamal.
FU understryker vidare att lärarna i första hand bör utnyttjas för undervisning
och för övriga pedagogiska uppgifter. I stället för att lärare med nedsatt
undervisningsskyldighet förordnas att bestrida sekreterargöromål bör såsom GU
föreslagit inrättas hel- eller deltidstjänster med benämningen kanslist eller
liknande.
FU uttalar sig liksom GU även för att medel ställes till förfogande för schemaläggning
och skrivhjälp åt lärarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
487
7.4.3 Yttranden
7.4.3.1 Gymnasiet
I fråga om skolledningens uppgifter och arbetsbörda anser
skoladministrativa utredningen att ledningen av det nya gymnasiet kommer att
bli avsevärt mer arbetskrävande än ledningen av det nuvarande gymnasiet. Såväl
det pedagogiska som det administrativa arbetet kommer att bli mera omfattande.
Relativt sett blir ökningen störst i fråga om skolledningens pedagogiska
och organisatoriska arbete anser utredningen, som därvid till pedagogiskt
arbete hänför sådana uppgifter för vilkas fullgörande det enligt utredningens
mening som regel krävs lärar- eller undervisningserfarenhet.
Skoladminstrativa utredningen delar GU:s uppfattning att det framtida gymnasieväsendet
torde utvecklas fördelaktigare om rektor kan koncentrera sig på
arbetsledning men anser att GU brukar en olycklig distinktion mellan rektors
arbetsledande och pedagogiska funktion. Den förra utövas väsentligen genom
rektors insatser i skolans pedagogiska verksamhet framhåller utredningen, som
vidare anser att rektor som regel bör ha egen undervisning för att kunna ge
insiktsfull pedagogisk handledning åt lärare. Undantag från denna regel bör
kunna göras då de organisatoriska förhållandena vid skolenheten eller förhållandena
i övrigt så kräver.
Skolöverstyrelsen anför som sin mening, att den pedagogiska sidan av rektors
arbetsuppgifter är mycket betydelsefull och kommer att oavlåtligt växa i betydelse
och omfattning. Åtgärder är behövliga för att avlasta administrativa uppgifter
från rektor, för att ge honom ökade möjligheter att ägna sig åt de i egentlig
mening pedagogiska uppgifterna. Överstyrelsen framhåller att någon sträng
gränsdragning mellan de olika sidorna av rektors arbete dock inte är möjlig och
knappast ens lämplig, då verksamheten inom de flesta delarna av hans område
har en mer eller mindre direkt pedagogisk karaktär och innebörd. Beträffande
frågan om rektors undervisning anser överstyrelsen att rektor som pedagogisk
ledare bör ha viss egen undervisning men att han bör kunna erhålla befrielse
från denna. Överstyrelsen har intet att erinra mot GU:s förslag till författningsbestämmelse
i detta avseende.
TCO slår fast, att rektors insats som pedagogisk ledare vid skolenheten bör
sättas i främsta rummet, och fortsätter:
Kontakten med lärarnas och elevernas arbetssituation får han emellertid till
väsentligaste del på andra vägar än genom egen undervisning. Rektors dagliga
arbete erbjuder en mängd sådana anknytningspunkter. GU konstaterar också,
att rektors undervisningsskyldighet är av mindre betydelse för att han framgångsrikt
skall kunna leda skolans verksamhet.
Rektor ensam kan rimligen inte behärska alla de ämnesområden, som kommer
att rymmas inom det nya integrerade gymnasiet eller i skolenheter där
olika gymnasiala skolformer samordnats. Den pedagogiska handledningen för
många specialområden måste därför överlämnas åt olika andra befattningshavare,
t. ex. biträdande rektor eller huvudlärare. Även detta understryker, att
488
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
rektors egen undervisningsskyldighet minskat i värde som en garanti för ett rätt
skötande av den pedagogiska ledningen.
GU konstaterar, att undervisningsskyldigheten ofta har använts som regulator
av rektors arbetsbörda. Med de stora skolenheter, som rektorer inom det gymnasiala
stadiet kommer att få leda, kan man för framtiden bortse från detta bruk
av undervisningsskyldigheten.
TCO finner det av här angivna skäl riktigt, att rektor helt friställs från undervisning
eller att hans undervisningsskyldighet, om han önskar sådan, blir av
ringa omfattning.
Läroverkslärarnas riksförbund anser att GU behandlat frågan om rektors
arbetsbelastning på ett mycket lättvindigt sätt och finner bl. a. att det sannolikt
kommer att dröja länge innan skolenheter med gymnasium kommer att normalt
omfatta endast 800—1 000 elever. Förbundet kommenterar relativt utförligt
GU:s diskussion rörande skolledningens arbetsuppgifter, vilken anses bygga
på oklara hänvisningar och ofullständigt material och därtill innehålla motsägelser.
Innehållet i GU:s huvudbetänkande i övrigt liksom i förslaget till läroplan
leder enligt Läroverkslärarnas riksförbunds mening i en helt annan riktning
än den som utpekas genom GU:s förslag rörande skolans pedagogiska ledning.
Förbundet finner att GU:s uppfattning att värdet av rektors egen undervisning
minskas i det nya gymnasiet visserligen i och för sig är riktig men anser
det dock ovedersägligt att skolans totala möjlighet att ge t. ex. pedagogisk handledning
måste öka om rektor är lärare. Förbundet menar vidare bl. a. att GU
gör en distinktion mellan pedagogiska och arbetsledande funktioner av den
innebörden att den arbetsledande funktionen inte utövas i pedagogiska
sammanhang. Konsekvensen härav skulle bli att för rektor i framtiden
skulle återstå att som chef och administratör vara arbetsledare för kanslioch
vaktmästarpersonal samt kuratorer, tekniker och bibliotekarier, medan den
av GU föreslagne studierektorn bleve den egentlige arbetsledaren för lärarna.
Ett sådant system med den högste chefen som arbetsledare för icke-pedagogisk
personal och souschefen som arbetsledare för pedagogisk personal är inte hållbart.
Förbundet delar GU:s uppfattning att rektor bör få befattningshavare till
hjälp i den pedagogiska ledningen men detta får ej hindra rektor att vara utövare
och samordnare av den högsta pedagogiska ledningen vid skolenheten.
Frågan om behörighet till rektorstjänst har intresserat flertalet
remissinstanser. Till GU:s förslag ansluter sig bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, några länsstyrelser och städer, Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet samt Sveriges förenade studentkårer.
Skolöverstyrelsen anför, att med hänsyn till den betydelsefulla förändringen,
som innebär att man inom kort kommer att få ett stort antal sammansatta skolenheter
med jämväl ekonomisk och teknisk utbildning, synes man som en inte
ovanlig möjlighet böra räkna med, att till rektor för sådan skolenhet kunna
förvärva även person, som ej har sedvanliga pedagogiska meriter men som ändå
489
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964
kan vara väl kvalificerad t. ex. genom teknisk eller ekonomisk utbildning och
erfarenhet och kanske även vetenskaplig meritering.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet vänder sig mot den
uppfattning, som ibland framföres, att man i fråga om skolans verksamhet
skulle kunna dra en klar gräns mellan å ena sidan administration och förvaltning
och å andra sidan pedagogisk verksamhet, vilken senare skulle vara tabu för den
lokala skolstyrelsen. Enligt förbundens uppfattning bör skolledningen informera
skolstyrelsen även om den pedagogiska och metodiska utvecklingen så att
inte skolstyrelsens enda kontakt med det pedagogiska området blir av rent
anslagsbeviljande karaktär. Förbunden anför i fortsättningen bl. a. följande.
I verksamhetsområdet för gymnasiets ledande befattningshavare, rektor, ingår
arbetsuppgifter av saväl administrativ som pedagogisk natur, däri inbegripet
skolsociala uppgifter. Detta behöver icke automatiskt medföra att rektor skall
vara lärare med eller utan egen undervisning. Det finns nämligen icke något som
utesluter att en person med erfarenhet från andra verksamhetsområden och
med dokumenterad administrativ förmåga kan ha tillägnat sig samma synsätt
och erfarenheter som en pedagog, oaktat han saknar erforderlig pedagogisk
kompetens i formellt hänseende. Förbunden ansluter sig till GU:s förslag “om
att den som förordnas till rektorsbefattningen skall »vara med hänsyn till insikter,
praktisk erfarenhet och övriga egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten».
Förbunden finner det dock naturligt att det överväldigande antalet rektorer
även i framtiden kommer att rekryteras från lärarnas led. I
I många yttranden understrykes lärarerfarenhetens betydelse för en rektor
utan att man därför anser att formellt krav på någon form av behörighet till
lärartjänst bör uppställas. Åtskilliga remissinstanser vill emellertid uppställa
ett dylikt krav bl. a. statskontoret, övervägande antalet länsstyrelser och överstathållarämbetet,
flertalet av de länsskolnämnder och kollegier som yttrat sig
till skolöverstyrelsen, TCO, SACO och SR.
Sveriges skoldirektörsförening betonar kraftigt lärarerfarenhetens betydelse
vid rektorstillsättning men kan ändock tillstyrka GU:s förslag, som enligt föreningens
åsikt onekligen innebär stora möjligheter att få fram lämpliga skolledare,
under förutsättning att placeringen av en administratör utan lärarerfarenhet
på en rektorstjänst klart får markeras som ett undantagsfall.
Skoladministrativa utredningen framhåller att en genom egen lärarverksamhet
inhämtad förtrogenhet med undervisningens liksom det övriga pedagogiska
arbetets villkor mastc vara av största betydelse för cn rektor i det nya gymnasiet
i hans ställning som den i sista hand ansvarige för arbetet vid skolenheten.
Utredningen ville emellertid ej bestrida att arbetet vid ett gymnasium i
visst särskilt fall skulle kunna ledas tillfredsställande av en rektor, som ej verkat
som lärare, och delar därför GU:s uppfattning att behörighetsvillkoren för rektorstjänst
ej bör utformas så, att möjligheter ej föreligger att till rektorat knyta
dylika personer. Utredningen föreslår emellertid att GU:s förslag till utformning
av behörighetsvillkor kompletteras med föreskrift om att vid förordnande av
16* — Bihang till riksdagens protokoll 1%!,. 1 samt. Nr 171
490 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
rektor särskild vikt skall läggas vid hans förmåga att på grundval av egen pedagogisk
kompetens leda och utveckla skolans arbete.
TCO anför följande.
Med hänsyn till att rektor skall vara den ytterst ansvarige för den pedagogiska
ledningen anser TCO, att av rektor måste krävas något slag av lärarutbildning
och därtill viss lärarerfarenhet. Vid bedömningen av sökande, som
uppfyller dessa krav, skall dock den personliga lämpligheten fa betyda mer än
lärarutbildningens art och vederbörandes lärdomsmeriter.
Såvida särskilda kvalifikationer och andra omständigheter må ge anledning
till undantag från regeln om pedagogisk utbildning och erfarenhet, kan detta
ske genom dispensförfarande.
Läroverk slär arnos riksförbund. anser att som krav för rektorsbehörighet maste
uppställas, att vederbörande är behörig till ordinarie tjänst vid gymnasium, och
anför som stöd för sin uppfattning bl. a. de skäl, som enligt förbundets mening
talar för att rektor har egen undervisning. Det framhålles att gymnasierektorerna
önskar ha egen undervisning. Om det blir regel att gymnasierektorema
inte har egen undervisning, skulle det kunna göra manga kvalificerade gymnasielärare
mindre benägna att inneha rektorstjänst anser förbundet. X en tid av
högst besvärande lärarbrist vore det inte heller försvarligt att frånhända sig
den lärarkraft, som rektorernas undervisning innebär och vilken av förbundet
uppskattas motsvara ca 35 hela lärartjänster. Om det bleve vanligt med gymnasierektorer
utan lärarutbildning maste stora krav resas pa omfattande rektorsutbildning
i psykologi, pedagogik, skolförvaltning m. m. hävdar förbundet vidare.
GU:s förslag anses även kunna leda till att man i praktiken i framtiden får en
rektorsbehörighet vid större gymnasier och en annan — med lärarbehörighet
vid mindre. Förbundet ställer också frågan huruvida de föreslagna behörighetsreglerna
skall överföras att avse även de skolformer, vilka av olika anledningar
bör knytas till gymnasierna, och vidare till skolväsendet i övrigt, t. ex. till
grundskolan.
Betydelsen av utbildning av skolledare understrykes av bl. a.
skolöverstyrelsen, kommunförbunden, TCO och Läroverkslärarnas riksförbund.
De två sistnämnda organisationerna anser att det allmänna bör ansvara för
utbildningen, i vilken Läroverkslärarnas riksförbund vill att lärarhögskolorna
skall engageras.
Skolöverstyrelsen anför:
Kurser för utbildning av skolledare bör inrymma ej endast administrativa
utan i än högre grad även pedagogiska moment. För att rektor skall få goda förutsättningar
att leda arbetet vid sin skola och för att ge honom för denna uppgift
erforderlig utbildning bör deltagande i åtminstone en av skolöverstyrelsen
anordnad kurs för skolledare vara obligatorisk för var och en som erhåller
rektorsförordnande. Överstyrelsen föreslås få bemyndigande att föreskriva skyldighet
för rektorer att delta i sådan av överstyrelsen anordnad skolledarutbildning.
491
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964
De remissinstanser, som berört frågan om biträdande skolledare,
anser allmänt att en personell förstärkning av skolledningen är nödvändig.
Meningarna är emellertid delade om hur denna bör komma till stånd.
GU s förslag om en biträdande skolledare med hela skolan som verksamhetsområde
samt huvudlärare med ungefärligen samma uppgifter som nu tillstyrkes
av bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen jör yrkesutbildning och skoladministrativa
utredningen.
Skolöverstyrelsen anser att det bör ankomma på rektor att med utgångspunkt
i instruktion fastställd av överstyrelsen fördela arbetsuppgifterna mellan sig och
den biträdande skolledaren. Den senare räknar överstyrelsen med kommer att
få mera vidgade uppgifter än den av GU föreslagna studierektorn och föreslår
därför att han benämnes konrektor. Enligt överstyrelsens mening bör vidare,
med hänsyn till det ökade ansvaret för huvudlärarna inom de olika ämnena,''
deras uppgifter närmare fixeras i skolförfattningarna. De bör ej åtnjuta nedsättning
av undervisningsskyldigheten utan i stället erhålla ett årligt arvode.
Skoladministrativa utredningen anser att i jämförelse med andra organisationsmodeller
för den biträdande skolledningen, såsom en utbyggnad av d°en nuvarande
huvudlärarorganisationen eller en flerhövdad studierektorsinstitution,
t. ex. studierektorer för ämnesblock, är den av GU förordade lösningen, från
såväl praktiska som samhällsekonomiska synpunkter, den på sikt enda realistiska.
Utredningen delar GU:s uppfattning att den biträdande skolledaren skall
fylla en i första hand pedagogisk funktion men kan av praktiska skäl ej instämma
i att den biträdande skolledaren ej skulle syssla med annat än det strikt pedagogiska
arbetet. De flesta sasom pedagogiska betraktade av skolledningens arbetsuppgifter
innehåller väsentliga moment administrativt eller organisatoriskt
arbete, som det vore orationellt att skilja ut och placera på andra befattningshavare.
Utredningen framhåller vidare att enligt gjorda beräkningar av säsongvariationerna
i skolledningens arbete utgör senare hälften av vårterminen och höstterminens
början kraftiga arbetstoppar med en betydande del organisatoriskt arbete.
Om rektor skall bli avlastad under dessa perioder kan inte den biträdande
skolledarens arbetsuppgifter begränsas till strikt pedagogiska. Skoladministrativa
utredningen föreslår av dessa skäl att arbetsfördelningen mellan rektor och
den biträdande skolledaren ej fastställes på sådant sätt att någondera befattningshavaren
låses till vissa bestämda funktioner. Rektor bör ha frihet att med
den biträdande skolledaren överenskomma om den arbetsfördelning som med
hänsyn till personlig fallenhet och individuella intressen befinnes lämplig. Den
biträdande skolledaren bör då också förordnas tills vidare under rektors förordnandeperiod,
anser utredningen, och bör inte ha titeln studierektor utan biträdande
rektor, eftersom arbetsuppgifterna inte blir enbart pedagogiska.
TCO anför följande.
Arbetsfördelningen mellan rektor, biträdande rektor och huvudlärare synes
inte tillräckligt klarlagd. Inte heller respektive befattningshavares status tycks.
492
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961).
vara fastlagd på önskvärt sätt. TCO förordar därför, att hithörande frågor
ytterligare utreds.
I det rikt differentierade nya gymnasiet synes det behövligt, att man skapar
biträdande skolledartjänster för var och en av dess olika sektorer — enligt i det
föregående föreslagen indelning således en biträdande skolledare för vardera
humanistisk-språkliga sektorn, ekonomisk-samhällsvetenskapliga sektorn och
naturvetenskapliga-tekniska sektorn. I de fall andra gymnasiala skolformer —
så som det för framtiden mest vanliga — samordnas med dessa sektorer till
särskilda skolenheter kommer det naturligtvis att finnas en rektor som högste
chef för varje sådan skolenhet, medan biträdande rektorer bör finnas för de
häri ingående olika skolformerna.
Lär ov erkslärarnas riksförbund delar GU:s uppfattning att det nuvaiande
huvudlärarsystemet knappast kan sägas ha fungerat tillfredsställande. Förbundet
framhåller, att integreringen av de tre nuvarande gymnasieformerna till ett
gymnasium är en omständighet som starkt understryker behov et av en förstärkt
pedagogisk ledning i det nya gymnasiet jämfört med vart och ett av de
nuvarande gymnasierna, men vänder sig mot GU:s förslag till förstärkning och
anför i huvudsak följande.
Den enda motivering förbundet kan finna för att införa studierektorssystemet
på gymnasiet är densamma som nu gäller för grundskolan, nämligen att man
som rektor har eller utnämner en person, som ej har lärarutbildning för och
lärarerfarenhet av ett visst stadium. Om man inte följer GU:s förslag till rektorsbehörighet
behövs inte heller den av GU föreslagna dubbleringen av rektorstjänsten
i det nya gymnasiet med därtill hörande dualism i den pedagogiska
ledningen. Flera praktiska olägenheter talar även mot GU:s förslag. Främst kan
då nämnas befarade svårigheter att rekrytera studierektorsbefattningarna med
kvalificerade lärare. Den pedagogiska ledningen stöter också på svårigheter som
är förknippade med ämnesbredden inom det nya gymnasiet och med den aktiva
handledning som GU förutsatt. GU:s förslag bygger vidare på att studierektor
skall genomföra sina uppgifter med biträde av en huvudlärarorganisation av
nuvarande utformning, trots att GU själv konstaterat att denna organisation
inte fungerat tillfredsställande. o .
Förbundet avstyrker sålunda GU :s förslag om studierektor och föreslår i stället
att det inrättas huvudlärarbefattningar för ämnesblock med benämningen
förste lektorer, vilkas arbetsuppgift skall vara att inom sitt ämnesblock svara
för samordningen mellan de olika ämnena och vara pedagogiska handledare åt
i första hand yngre lärare. .
Antalet förste lektorer kan variera men förbundet anser att det bör imnas en
förste lektor för i varje fall vart och ett av följande ämnesområden: naturvetenskapliga,
tekniska, ekonomiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen
samt främmande språk. Vidare föreslår förbundet att en befattning som förste
lektor inrättas för gymnasiebiblioteket. Förste lektor bör inneha lektorskompetens.
Förste lektorerna bör vidare ha en väsentlig nedsättning i undervisningsskyldigheten
och ges en sådan lön att tjänsterna kan locka kvalificerade lektorer.
Enligt förbundets mening skall också inom varje ämnesblock finnas i princip
en företrädare för varje ämne, vilken skall biträda förste lektorn i vissa frågor
men i förhållande till nuvarande huvudlärare ha mera begränsade arbetsuppgifter.
Därutöver blir det för vissa ämnen nödvändigt med särskilda institutionsföreståndare
underställda vederbörande förste lektor.
493
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Slutligen föreslås att det vid varje skolenhet för administrativa uppgifter skall
finnas en kvalificerad heltidsanställd administratör med tjänstetiteln skolsekreterare
eller skolintendent — alltefter skolans storlek — som närmast under rektor
är arbetsledare på expeditionen, medan en av skolans ordinarie lärare utses
till ställföreträdare för rektor med enda uppgift att svara för rektors beslutsfunktion
då rektor är borta från skolan.
SACO ansluter sig till Läroverkslärarnas riksförbunds förslag om inrättande
av förste lektors tjänster och anser att kvalificerad lektorskompetens bör uppställas
som krav för innehav av sådan tjänst.
Flertalet remissinstanser ansluter sig till GU:s förslag rörande biträdespersonal.
Sålunda har skoladministrativa utredningen inget att erinra mot
GU:s uppskattningar av personalbehovet. Utredningen betonar emellertid starkare
än GU att skrivhjälpen åt lärare bör samordnas med biträdespersonalen
på rektorsexpeditionen.
Skolöverstyrelsen delar GU:s uppfattning att en administrativ tjänst av det
slag GU betecknar som kanslisttjänst bör inrättas. För att möjliggöra en tillfredsställande
rekrytering vill överstyrelsen emellertid gå något längre än GU
och finner det lämpligt att en administrativ heltidstjänst som skolsekretcrare
inrättas.
Utöver det redan nämnda förslaget om en skolsekreterare/skolintendenttjänst
är det enligt Läroverkslärarnas riksjörbunds mening nödvändigt att den totala
anslagsramen för rektorsexpeditionerna vidgas i förhållande till GU:s förslag.
Varje gymnasierektor bör — utöver de poster som GU förutsätter i sina förslag
om biträdespersonalen — fa ett visst belopp till förfogande att användas efter
skolans behov av olika slag av biträdeshjälp. Riksförbundet anser vidare att
garantier maste skapas för att gymnasiet får de erforderliga biträdesresurserna.
7.4.3.2 Fackskolan
Remissinstanserna hänvisar i huvudsak till sina synpunkter i yttranden över
GU:s förslag. Sålunda hänvisar skolöverstyrelsen beträffande behörighet för
rektorstjänst, biträdande skolledarebefattningar, huvudlärarnas uppgifter samt
organisationen av biträdespersonalen, när det gäller skolenhet med gymnasium,
till sitt utlåtande över GU:s förslag. I övrigt tillstyrker överstyrelsen FU:s förslag
bl. a. till övergångsbestämmelser innebärande att möjlighet beredes att, då
sa befinns lämpligt, till rektorstjänst vid fackskola överflytta rektor vid kommunal
flickskola, praktisk kommunal realskola, kommunal teknisk skola eller liknande
skola, som är under avveckling.
Skoladministrativa utredningen instämmer i allt väsentligt från såväl kvalitativa
som kvantitativa synpunkter i vad FU anfört rörande skolledningens uppgifter
samt framför beträffande rektorstjänst, biträdande skolledare och biträdespersonal
vid fackskolan i huvudsak samma synpunkter som i yttrandet över
GU:s förslag.
494
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
Lär ov erkslärarnas riksförbund avstyrker FU:s förslag när det gäller rektorsbehörigheten
och yrkar på att behörighet till ordinarie tjänst vid fackskola skall
uppställas som krav. Övergångsbestämmelserna för rektorer enligt FU:s förslag
tillstyrks men förbundet understryker att, i de fall då en nuvarande rektor vid
avvecklingsskola på grund av sin lärarkompetens inte skulle vara behörig till
ordinarie lärartjänst vid fackskola, är det starkt befogat att göra undantag och
medge överflyttning till rektorsbefattning i fackskolan. Riksförbundet avstyrker
FU:s förslag beträffande biträdande skolledare. I en skolenhet, i vilken fackskola
ingår, bör det enligt förbundets mening finnas en biträdande rektor med
uppgift att under skolans rektor svara för fackskolans ledning. Vidare bör
huvudlärarsystemet reformeras så att en ny typ av huvudlärare införes
»blockhuvudlärare» — i likhet med vad förbundet föreslagit beträffande gymnasiet.
7.5 Departementschefen
Jag avser här att till behandling uppta frågor om gymnasiets och fackskolans
befattningshavare som aktualiserats av GU och FU. Vissa av dessa frågor har
behandlats vid överläggningar med berörda huvudorganisationer, nämligen SR,
SACO och TCO:s statstjänstemannasektion. Den 14 oktober 1964 har under
förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande överenskommelse träffats
med angivna personalorganisationer angående anställnings- och avlöningsvillkor
m. m. för skolledare och lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor
m. fl.
Efter samråd med chefen för civildepartementet finner jag mig böra förorda
att den sålunda träffade överenskommelsen godkänns och underställs riksdagens
prövning. En sammanställning av innehållet i överenskommelsen torde få såsom
bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
7.5.1 Lärare
FU och GU har konstaterat att förändringar kommer att inträffa i lärarnas
arbetssituation vad beträffar såväl de former under vilka undervisningen kommer
att bedrivas som kraven på innehållet i den teoretiska undervisningen.
Lärarnas insatser i fråga om den elevvårdande verksamheten kommer också att
undergå vissa förändringar. Från personalorganisationernas sida har i detta
sammanhang framförts den uppfattningen att bl. a. de nya arbetsformerna kommer
att medföra en inte obetydlig ökning av lärarnas arbetsbörda. För egen del
finner jag det inte klarlagt att det nya gymnasiets och fackskolans utformning
i och för sig kommer att kräva någon väsentligare förändring i lärarens arbetsinsatser
kvantitativt sett.
De nya arbetsformerna kan i ett initialskede i vissa fall givetvis komma att
495
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964
kräva en merinsats av lärarna till den del det rör sig om arbetsformer som inte
hittills tillämpats i större utsträckning och som lärarna följaktligen inte är vana
vid. En rad faktorer kommer å andra sidan att verka i motsatt riktning, dvs.
underlätta lärarnas arbete. Det nya gymnasiet och fackskolan, som på praktiskt
taget alla orter ger varje enskild elev möjlighet att välja studieprogram, vilka
i högre grad än vad nu är möjligt passar elevens förutsättningar och intressen,
kommer att väsentligt förbättra skolans arbetssituation. Även anordningarna
med stödundervisning och mindre studiekurs kommer att verka i samma riktning.
I vissa ämnen kommer vidare att införas särskilda delningstimmar för
individuell handledning i studieteknik o. dyl. Tillämpningen av betingsmetoden
innebär att viss schemabunden tid friställes för lärarna, som kan använda denna
tid till planering av betingstudierna och förberedelse för kunskapskontroll m. m.
Av stor betydelse för lättandet av lärarnas arbetsbörda blir också de åtgärder,
som vidtagits och planeras i fråga om hjälpmedelsförsörjningen liksom den avsevärda
förstärkningen av den personal, som genom sitt arbete avlastar lärarna,
nämligen biliotekspersonal, biträdeshjälp, institutionstekniker och skolkuratorer.
Jag skall i det följande återkomma härtill.
Med hänsyn till de nämnda förhållandena är det enligt min mening inte möjligt
att utan ingående arbetsanalyser avgöra huruvida det nya gymnasiet kommer
att kräva ökade eller minskade arbetsinsatser av de olika lärarkategorierna.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att lärarnas arbetsförhållanden i bl. a.
gymnasiet och fackskolan är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga
bland vilka ingår representanter för både arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Lärarnas arbetsförhållanden i bl. a. fackskolan är som nyss nämnts föremål
för utredning. I avbidan på resultatet av denna utredning måste arbetssituationen
i fackskolan bedömas utifrån mera allmänna jämförelser mellan förhållandena
i fackskolan och i andra skolor. Såsom jag i det föregående i olika sammanhang
konstaterat, får det nya gymnasiet och fackskolan i den utformning
jag förordat åtskilliga gemensamma drag. Båda skolorna bygger på grundskolan.
I fråga om ämnenas innehåll och mål finnes visserligen — främst beträffande
graden av yrkesinriktning — betydande olikheter men ämnesuppsättningen är
likväl i stor utsträckning gemensam, arbetsformerna avses i princip bli desamma
etc.
I fackskolan har lärarna under försöksverksamheten samma undervisningsskyldighet
som motsvarande lärarkategorier i grundskolan. Emellertid äger varje
fackskola för närvarande — utöver det antal veckotimmar undervisning i läroämnen,
vilket enligt timplanen och eljest gällande bestämmelser skall fullgöras
vid fackskola —- förfoga över två veckotimmar i årskurs 1 och tre veckotimmar
i årskurs 2 för varje fullt antal 24 veckotimmar sådan undervisning i respektive
årskurser. Dessa veckotimmar skall tillgodoräknas lärare i läroämnen. Särskild
ersättning utgår till lönegradsplacerad övningslärare, som undervisar i dramatik,
familjekunskap och konsumentkunskap. Dessa särskilda förmåner för lärarna
utgör ersättning för arbete sammanhängande med fackskolans införande som
496
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i
en ny skolform och därav föranledda initialsvårigheter. Samtidigt som fackskolan
inordnas i det reguljära skolväsendet, skall enligt den träffade överenskommelsen
dessa här nämnda förmåner upphöra.
Överenskommelsen innebär att undervisningsskyldigheten för lärare i läroämnen
i fackskolan fr. o. m. läsåret 1966/67 skall omfatta 18—30 veckotimmar
och i medeltal utgöra 21 veckotimmar. Detta är samma undervisningsskyldighet,
som på grundval av tidigare överenskommelser gäller för motsvarande lärare vid
gymnasiet. Enligt förhandlingsöverenskommelsen skall övningslärarna vid fackskolan
ha samma undervisningsskyldighet som nu gäller vid gymnasiet och yrkesskolan.
Emellertid intar ämnena dramatik, familjekunskap och konsumentkunskap
i viss mån en särställning. De utgör i högre grad än övriga ämnen
nykonstruktioner. Överenskommelsen innebär att i anslutning till 10 kap. 54 §
skolstadgan övningslärare, som i sin tjänst meddelar undervisning vid fackskolan
i nämnda ämnen, får tillgodoräkna högst tre veckotimmar. I fråga om ämnet
dramatik skall detta gälla även vid undervisning i gymnasiet.
Jag övergår härefter till frågan om vilka lärarkategorier som skall finnas vid
gymnasiet och fackskolan. GU respektive FU har föreslagit att som ordinarie
lärare i läroämnen skall vid gymnasiet finnas lektorer och adjunkter samt vid
fackskolan adjunkter. Jag delar denna uppfattning och räknar sålunda inte med
att några lektorstjänster skall inrättas vid fackskolan. Vidare bör finnas ordinarie
övningslärare samt lärare i vissa andra ämnen. Det ankommer på Kungl. Maj:t
att bestämma till vilken kategori de olika ämnena skall höra. Tills vidare räknar
jag med att teckning, musik, gymnastik, dramatik samt i gymnasiet konst- och
musikhistoria och i fackskolan slöjd, hushållsteknik, familjekunskap och konsumentkunskap
blir övningsämnen. Till gruppen ämnen, som varken benämnes
läroämnen eller övningsämnen, bör tills vidare räknas stenografi, utländsk stenografi,
maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete.
Icke-ordinarie lärare bör finnas enligt de regler som nu gäller vid närmast
motsvarande skolformer. Av det totala lärarbehovet i läroämnen bör ca 90 %
täckas av ordinarie tjänster.
Ordinarie lektorstjänster bör finnas i gymnasiet till ett antal, som utgör ca
50% av det totala antalet ordinarie tjänster i läroämnen. I fråga om fördelningen
av lektorstjänsterna på olika gymnasier har skolöverstyrelsen framlagt
ett förslag som syftar till att åstadkomma en jämnare geografisk fördelning av
de besatta lektoraten. Jag finner uppslaget värdefullt och skolöverstyrelsen bör
anmodas att närmare undersöka de praktiska konsekvenserna av sitt förslag.
Överstyrelsen bör därvid utgå från att lektorstjänster vid mindre gymnasier blir
proportionsvis något flera än vid större. I
I fråga om kraven för behörighet till ordinarie tjänst har GU och FU anfört
vissa synpunkter men i huvudsak hänvisat till pågående utredning inom 1960
års lärarutbildningssakkunniga. Förutom lärarutbildningssakkunniga behandlar
497
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
för närvarande 1963 års forskarutredning frågor som har anknytning till
den här aktuella problematiken. De remissinstanser, som yttrat sig i fråga om
behörighetsvillkoren för lärartjänster, har genomgående uttalat sig för att ställningstagandet
härvidlag uppskjutes tills de nämnda utredningarna avslutat sitt
arbete. Jag delar denna uppfattning. Någon ändring av gällande behörighetsregler
för tjänst vid gymnasium bör sålunda inte nu göras. Jag räknar med att
dispenser för behörighet till lektorstjänst skall kunna beviljas i något vidgad omfattning.
För lärartjänst vid fackskola bör tills vidare gälla samma behörighetskrav
som för motsvarande tjänst vid gymnasium.
Saväl i det nya gymnasiet som i fackskolan kommer att finnas ämnen för
vilka bestämmelser rörande behörighet för närvarande saknas. Dylika regler
måste utformas med utgångspunkt i den utbildning lärarna i ämnena anses böra
ha. Även i detta fall måste pågående utredningarbete avvaktas. I avbidan på
att lärarutbildningsfrågorna klarlägges bör några formella behörighetsvillkor inte
uppställas. Härav följer att tills vidare inte heller bör inrättas ordinarie tjänster,
i vilka dylika ämnen ingår.
Jag har för avsikt att ta upp behörighetsfrågorna till en samlad prövning när
lärarutbildningssakkunniga framlagt sina förslag i här berörda hänseenden. Dessa
förslag kommer att omfatta flertalet förekommande ämnen i gymnasiet och
fackskolan. Vissa ämnen, företrädesvis övningsämnen, kommer emellertid inte
att behandlas mer ingående. För att möjliggöra en översyn i ett sammanhang
av kompetens- och behörighetsfrågor för alla ämnen har jag för avsikt att i annat
sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att åt skolöverstyrelsen uppdras att utreda
och framlägga förslag beträffande behörighetsfrågor vilka enligt vad jag
erfarit inte kommer att behandlas i lärarutbildningssakkunnigas kommande huvudbetänkande.
Överstyrelsen bör ha fullgjort detta uppdrag vid en sådan tidpunkt
att dess förslag kan övervägas tillsammans med lärarutbildningssakkunnigas.
I detta sammanhang vill jag anmäla att frågan om lärarnas lönegradsplacering
icke prövats i samband med de nu avslutade överläggningarna med personalorganisationerna.
De i överenskommelsen angivna lönegraderna för lärartjänster
avser nuvarande lönegradsplacering av närmast motsvarande tjänster
inom skolväsendet.
Det har vid överläggningarna förutsatts att såväl frågor rörande lönegradsplacering
av lärartjänster som andra frågor, som kan aktualiseras då ställning
ånyo tagits till behörighetsregler och ämnenas klassificering, skall upptagas till
överläggningar i sådan tid att därav föranledda förslag kan genomföras fr. o. in.
den 1 juli 1966.
Jag har inte för avsikt att i föreliggande sammanhang närmare uppehålla mig
vid lärarutbildningsjrågor. Ett par spörsmål vill jag dock beröra.
FU och GU har, såsom jag i det föregående redovisat, i vissa fall föreslagit
498 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
jämförelsevis omfattande förändringar i ämnenas innehåll och deras inbördes
avgränsning. Jag har i allt väsentligt anslutit mig till utredningarnas förslag i
dessa hänseenden. Självfallet måste förändringarna komma att påverka den
framtida lärarutbildningens innehåll och uppläggning. Under ett övergångsskede
aktualiserar förändringarna också vissa fortbildningsåtgärder, som jag strax skall
återkomma till. Omläggningarna i läroplanen leder otvivelaktigt till vissa svårigheter.
Å andra sidan kan givetvis inte förändringar, som från ungdomarnas och
samhällets synpunkt är angelägna, få hindras av att de temporärt förorsakar
omställningsproblem med hänsyn till befintliga lärare och till den nu tillämpade
utbildningsgången för lärare. Man maste eftersträva en lärarutbildningsorganisation
som snabbt och smidigt kan anpassas efter ändrade förhållanden och som
samtidigt aktivt kan medverka i och bidra till skolans förnyelse.
Det kan emellertid inte undvikas att i samband med en reform av så genomgripande
natur, som den jag nu förordar, i vissa fall lärare eller blivande lärare
finner att den utbildning de har eller håller på att genomgå delvis lämpar sig
mindre väl för den nya skolan. Jag vill med anledning härav framhalla att det i
hög grad är ett intresse för det allmänna att medverka till att redan aktiva lärare
kan på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas i undervisningen och att rekryteringen
till lärarbanan inte hämmas.
I det föregående har jag anmält att jag tills vidare räknar med att nuvarande
behörighetsvillkor skall tillämpas. För den aktive eller den blivande läraren innebär
detta att någon plötslig förändring, varigenom han eller hon skulle ställas
utan möjighet att erhålla en eftersträvad tjänst, inte genomföres. Även längre
fram, när behörighetsvillkoren justerats, bör den enskilde lärarens intressen
skyddas genom lämpliga övergångsbestämmelser.
Vidare bör i samband med gymnasie-fackskolereformens genomförande anordnas
fortbildning av lärare. Vad GU anfört om denna fortbildnings karaktär och
allmänna organisation kan jag i stort sett ansluta mig till. Såsom skolöverstyrelsen
framhåller bör den organisation för permanent lärarfortbildning, som sedan
några år är under uppbyggnad, engageras även för den övergångsvisa fortbildningen.
Det erfordras emellertid ett jämförelsevis omfattande centralt engagemang
för analys av fortbildningsbehoven, planering av fortbildningsverksamheten,
framställning av lämplig material m. m. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag
att under tiden 1 januari 1965—31 december 1969 organisera och administrera
fortbildning av lärare i samband med gymnasie-fackskolereformen. För detta
ändamål bör särskilda medel anslås. Jag återkommer härtill i det följande
(8.5.3).
Riktpunkten för fortbildningens organisation bör vara att reduktion av lärarnas
insats i undervisningsarbetet i möjligaste mån undvikes. I sammanställningen
av innehållet i överenskommelsen med personalorganisationerna anges
vissa riktlinjer för skolöverstyrelsens arbete med fortbildningsverksamheten.
Dessa riktlinjer har godtagits av personalorganisationerna.
Jag vill även anmäla att enligt min mening genomgången fortbildning tills
Kungl. Majds proposition nr 171 år 1964 499
vidare inte bör uppställas som villkor för erhållande av tjänst vid gymnasiet eller
fackskolan.
För dem, som nu bedriver universitetsstudier med sikte på lärarbanan, kunde,
som jag redan nämnt, gymnasie-fackskolereformen i enstaka fall tänkas påverka
framtidsplanerna. Det är emellertid angeläget att understryka att skolväsendets
behov av lärare är så stort att man kommer att ha användning för alla dem,
som har god utbildning och intresse för lärarbanan. Jag vill med ett exempel,
som anknyter till synpunkter som ibland framförts, belysa det sagda. I det föregående
(3.5.4 och 4.5.3) har jag anslutit mig till GU:s och FU:s förslag beträffande
ämnet samhällskunskap, vilket får till följd att geografi som självständigt
ämne inte skall förekomma i det nya gymnasiet och i fackskolan. Detta innebär
emellertid inte att geografiskt stoff kommer att saknas. Tvärtom får såsom jag
tidigare framhållit geografi en förstärkt ställning. Därmed är det också klart att
den som bedrivit vetenskapliga studier inom något kulturgeografiskt eller geovetenskapligt
ämnesområde och därvid avlagt licentiatexamen skall ha möjlighet
erhålla lektorstjänst på gymnasiet. Självfallet fordras också att personen i fråga
har den grundutbildning, som krävs för adjunktstjänst. Beroende av licentiatexamens
inriktning bör lektorsbehörigheten avse samhällskunskap eller naturvetenskapligt
ämne jämte eventuellt annat ämne. Jag vill framhålla att detta
ingalunda är någon nyhet i gymnasieväsendet. Redan nu leder i en rad fall licentiatexamen
i ämnen, som inte motsvaras av självständiga skolämnen, till lektorsbehörighet.
I
I fråga om lärarnas ställning i det nya gymnasiet och fackskolan vill jag först
erinra om att jag i det föregående föreslagit, att det nya gymnasiet skall vara en
kommunal skola (2.3.2). Detsamma skall gälla fackskolan. Vidare vill jag nämna
att en särskild arbetsgrupp inom civildepartementet utarbetat en departementspromemoria
med lagförslag rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
(SOU 1963:51). Inom civildepartementet förbereds för närvarande på
grundval av departementspromemorian proposition till riksdagen med syfte att
fr. o. m. den 1 januari 1966 ge statstjänstemän m. fl. förhandlingsrätt enligt i
huvudsak samma regler som gäller för privat anställda arbetstagare. Om denna
lagstiftning kommer till stånd efter de grunder, som framgår av departementspromemorian,
får den konsekvenser även för kommunala tjänstemän med statligt
reglerade löner och pensioner.
Beträffande skolledare och lärare vid grundskolan och de kommunala gymnasiala
skolorna utgår jag från att löne- och pensionsvillkor även framdeles kommer
att regleras genom förhandlingar direkt mellan staten och vederbörande
personalorganisationer. Förhandlingarna skall enligt den nyss nämnda departementspromemorian
kunna leda fram till kollektivavtal. Det är emellertid avsett
att vissa anställningsvillkor bl. a. i fråga om anställningstrygghet ej skall omfattas
av förhandlingsrätt. För nyssnämnda skolledare och lärare bör bestämmelser
om dessa villkor inarbetas i skolstadgan.
500 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961i,
Jag anser det vara angeläget, att sa vitt möjligt enhetliga bestämmelser kommer
att gälla för grundskolans och de kommunala gymnasiala skolornas lärare.
De författningsmässigt reglerade anställningsvillkoren för gymnasiets och fackskolans
lärare bör därför utformas i nära anslutning till vad som gäller för grundskolans
och yrkesskolans lärare. Nuvarande anställningsformer såsom ordinarie,
extra ordinarie och extra lärare samt för vissa lärarkategorier anställning sasom
aspirant bör därför tillämpas vid gymnasiet och fackskolan. Anställning som lärare
bör avse tjänstgöring vid gymnasiet eller fackskolan i kommunen. Ordinarie
lärare bör tillsättas genom någon form av ständigt förordnande och ändring i
förläggningen av tjänstgöringen inom kommunen bör få beslutas endast under
samma förutsättningar som vid grundskolan enligt 8 kap. 10 § skolstadgan.
Lektor bör förordnas av skolöverstyrelsen, annan ordinarie lärare av länsskolnämnden
och icke-ordinarie lärare av skolstyrelsen. Huvudlärare bör utses av
skolstyrelsen på förslag av rektor.
Beträffande ordinarie lärare vill jag särskilt framhalla, att det är avsett, att
den anställningstrygghet, som nu följer av anställning som ordinarie lärare vid
högre kommunala skolor och grundskolan, skall gälla även för det nya gymnasiet
och fackskolan. Detaljutformningen av dessa regler är jag ej nu beredd taga
ställning till. Det kan övervägas, om de icke bör utformas i nära anslutning till
vad som gäller för statliga befattningshavare anställda med konstitutorial.
Beträffande lärarnas allmäiina åligganden vid det nya gymnasiet och fackskolan
bör i allt väsentligt gälla samma bestämmelser som för lärare vid nuvarande
gymnasier och högre kommunala skolor. Därvid bör iakttagas, att läraie
skall vara skyldig biträda vid prov och prövningar och medverka i samarbetsnämnden
samt, i den mån så erfordras, biträda vid lärarutbildning.
I fråga om fyllnadstjänstgöring bör gälla, att övningslärare med tillämpning i
övrigt av gällande bestämmelser skall kunna åläggas fyllnadstjänstgöring vid det
nya gymnasiet och fackskolan. Vidare bör lärare i läroämnen samt lärare i maskinskrivning,
stenografi, utländsk stenografi, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete
vid det nya gymnasiet eller fackskolan kunna åläggas skyldighet att
vid gymnasium, fackskola, grundskola samt sådan kommunal eller landstingskommunal
yrkesskola, vid vilken lärarna uppbär avlöningsförmåner enligt bestämmelser
som meddelats av Kungl. Maj:t, fullgöra fyllnadstjänstgöring enligt
de grunder, som nu gäller för lärare i läroämnen vid kommunal yrkesskola.
I tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid det nya gymnasiet eller fackskolan
bör ingå att fullfölja de undervisningsuppgifter, som följer av gällande läroplaner,
såsom att meddela stödundervisning, att tjänstgöra under timmar till förfogande,
att handleda elev vid specialarbete, betings- och grupparbete och förlängd
undervisning, att medverka vid gemensam samling och specialundervisning
samt vid uppläggningen och uppföljningen av elevernas miljöpraktik och
därvid ge anvisningar och uppgifter åt praktikanterna, att övervaka redovis
-
501
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
ningen av de sålunda förelagda uppgifterna samt att samarbeta med arbetsförmedling
och länsarbetsnämnd. Vidare skall lärare vara skyldig att undervisa vid
påbyggnadskurser.
Jag vill i detta sammanhang till behandling uppta vissa frågor om övergångsanordningar
för lärarna, vilka måste förberedas i god tid före gymnasie-fackskolereformens
genomförande.
I det följande (8.5.2) kommer jag att föreslå, att nuvarande allmänna och tekniska
gymnasier samt handelsgymnasier upphör från och med den 1 juli 1966.
De lärokurser av dessa gymnasieformer, som ej är slutförda den 1 juli 1966, bör
fullföljas inom ramen för det nya integrerade gymnasiet.
Vidare har jag i det föregående (2.3.2) anslutit mig till av FU förordade riktlinjer
beträffande avvecklingen av vissa utbildningar i samband med fackskolans
definitiva genomförande. Härav beröres kommunala yrkesskolor, i vad avser tekniska
dagskolor och 2-åriga handelslinjer samt fristående kommunala tekniska
skolor. Avveckling kommer i regel att ske successivt allt efter det fackskolan
genomföres. Under det närmaste decenniet kommer också, som en följd av
grundskolereformen, praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor
successivt att avvecklas även om detta inte alltid kan ske helt i takt med fackskolans
införande. De skolor som skall avvecklas enligt vad i detta stycke sägs
betecknas i det följande avvecklingsskolor.
De gymnasielärare som förordnas för tid fr. o. m. den 1 juli 1966 blir kommunalt
anställda. Även befattningshavarna vid nuvarande gymnasier måste fr. o. m.
den 1 juli 1966 fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid det nya gymnasiet eller
eventuellt vid annan skolform. Befattningshavarna vid avvecklingsskolorna
maste i samband med avvecklingen övergå till fackskolan eller till annan skolform.
Jag vill understryka angelägenheten av att befattningshavarnas övergång
till de nya skolformerna sker under smidiga former, som i möjligaste mån tillgodoser
deras önskemål och intressen. I samband med reformens genomförande
bör därför befattningshavarnas övergång närmare regleras. Jag skall i det följande
ange principerna för hur denna reglering bör utformas.
Ordinarie lärare vid kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt handelsgymnasium
bör den 1 juli 1966 överföras på motsvarande ordinarie tjänst vid
det nya gymnasiet i kommunen. Sådant överförande torde få ske i form av en
generell, av Kungl. Maj:t utfärdad bestämmelse. Den nya tjänsten bör ej vara
knuten till viss skolenhet utan till gymnasiet i kommunen. Tjänstgöringen bör
dock tills vidare där så är möjligt vara förlagd till den skolenhet där den tidigare
tjänsten var inrättad. Om de ämnen som ingår i sådan tjänst måste ändras i anledning
av gymnasiereformen och allmänna föreskrifter beträffande tjänster i
dessa ämnen cj utfärdats, bör särskilt beslut härom fattas av tillsättningsmyndigheten.
Ordinarie lärare vid statligt gymnasium eller högre allmänt läroverk biir beredas
tillfälle anmäla, att han önskar övergå på motsvarande ordinarie tjänst vid
502
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
det kommunala gymnasiet i kommunen eller, såvitt gäller adjunkt och övningslärare,
ävenledes på tjänst vid fackskolan, yrkesskolan eller grundskolan i kommunen.
Sådan anmälan bör göras inom viss tid före den 1 juli 1966. Tidpunkten
för anmälan bör avpassas så att myndigheterna hinner fatta erforderliga beslut
angående överflyttningar före gymnasie-fackskolereformens ikraftträdande.
Har lärare gjort sådan anmälan och kan han beredas anställning på i anmälan
avsedd ordinarie lärartjänst i kommunen, bör länsskolnämnden utan ansökningsförfarande
förordna honom såsom ordinarie lärare på tjänsten fr. o. m. den 1 juli
1966. Därvid bör ordinarie lärare vid statligt gymnasium och lektor, som önskar
övergå på tjänst vid det kommunala gymnasiet, förordnas på denna tjänst. I
övriga fall bör ordinarie lärare vid statligt gymnasium och högre allmänt läroverk
äga företräde framför lärare vid avvecklingsskola vid tillsättning av tjänst vid
det kommunala gymnasiet, fackskolan, yrkesskolan eller grundskolan. Kan läraren
ej erhålla tjänst i kommunen, bör han beredas tillfälle att anmäla sig till
motsvarande ordinarie tjänst i annan kommun. Kan läraren beredas anställning
på tjänsten, bör förordnande på tjänsten utfärdas för honom. Da flera anmäler
sig till samma tjänst, bör vanliga meritvärderingsregler tillämpas, dock att lärare
från den kommun där tjänsten är inrättad bör äga företräde.
Ordinarie, statligt anställd lärare, som erhåller förordnande som ordinarie vid
kommunal skola, bör bibehållas vid den anställningstrygghet som statlig fullmakt
innebär. En allmän föreskrift härom bör utfärdas. Ordinarie adjunkt eller
övningslärare vid högre allmänt läroverk, som ej övergår på ordinarie kommunal
tjänst, bör före den 1 juli 1966 förflyttas till antingen det statliga gymnasiet eller
den statliga realskolan vid skolenheten. I förtydligande syfte bör en bestämmelse
utfärdas av innebörd att lektor vid högre allmänt läroverk är placerad vid gymnasiet.
Ordinarie lärare vid statligt gymnasium, som ej övergår på kommunal tjänst
fr. o. m. den 1 juli 1966, bör föras på övergångsstat i sin statliga tjänst. Denna
tjänst bör tills vidare vara placerad vid samma skolenhet och läraren bör, om
ej annat i föreskriven ordning bestäms, fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid
skolenheten.
Icke-ordinarie lärare, som den 30 juni 1966 har anställning tills vidare vid
statligt gymnasium, bör utan att tjänsten lediganmäles erhalla motsvarande föiordnande
vid det nya gymnasiet.
Beträffande ordinarie lärare vid avvecklingsskola bör gälla följande. Är läraren
behörig till ordinarie lärartjänst vid fackskola, må han efter anmälan och utan
ansökningsförfarande förordnas på sadan tjänst vid fackskola, yrkesskola eller
grundskola. Ordinarie ämneslärarinna vid avvecklingsskola ma efter anmälan
överföras till motsvarande tjänst vid fackskola, yrkesskola eller grundskola, därvid
en ordinarie tjänst som lärare i läroämnen skall hållas vakant. Annan ordinarie
lärare vid avvecklingsskola ma efter anmälan förordnas pa tjänst vid grundskola
eller yrkesskola eller, efter särskild prövning av skolöverstyrelsen, på tjänst
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J 503
vid fackskola. För anmälan bör viss tid bestämmas. Länsskolnämnden bör efter
anmälningstidens utgång besluta om förflyttning av ordinarie lärare vid avvecklingsskola.
\id överföringen av ordinarie lärare från avvecklingsskola bör iakttas att lärares
möjlighet att utan ansökningsförfarande överföras till tjänst vid fackskola,
yrkesskola eller grundskola i första hand gäller sådan skola i den kommun, där
hans tjänst är inrättad. Motsvarande bör gälla ämneslärarinna, som dock bör
placeras efter adjunktsbehörig lärare. Vid överföring till den egna kommunens
fackskola bör, om antalet lärartjänster är mindre än antalet överflyttningsberättigade
lärare, lärarna överflyttas med tillämpning av vanliga meritvärdermgsregler.
Övertalig lärare vid avvecklingsskola, som är behörig till tjänst vid
annan skola men inte önskar övergå till sådan tjänst i samma kommun, bör ha
möjlighet att överföras till motsvarande tjänst vid yrkesskolan eller grundskolan
i annan kommun eller, efter skolöverstyrelsens prövning, till motsvarande tjänst
vid fackskolan i annan kommun. Till sådan tjänst bör dock lärare från den kommun,
där tjänsten är inrättad, äga företräde.
Avvecklingen av praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor
kommer, som förut nämnts, inte alltid att ske helt i takt med fackskolans införande.
Detta kan försvåra för lärarna att övergå till andra skolor. Innan planeringen
av fackskolan hunnit längre än nu, är det emellertid ej möjligt att bedöma
i vad mån speciella åtgärder kan visa sig erforderliga. Jag torde i annat sammanhang
få återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga.
Vid de tekniska gymnasierna finns nu extra ordinarie adjunkter i lönegrad
Ae 23, vilka efter fyra ars anställning i tjänst i denna lönegrad utnämnes som
ordinarie i samma lönegrad vid det tekniska gymnasiet. Denna möjlighet bör
bibehållas för dem, som förordnats sasom extra ordinarie adjunkter senast
fr. o. m. den 1 juli 1964 och den 30 juni 1966 innehar sådan tjänst.
Ordinarie lärartjänster vid statliga gymnasier bör tills vidare alltjämt kunna
tillsättas. Dock bör, sasom GU föreslagit, vid tjänsternas utannonsering och tillsättande
förbehåll göras, att innehavaren skall vara skyldig att den 1 juli 1966
övergå på motsvarande kommunala ordinarie tjänst. Sådant förbehåll har i annat
sammanhang gjorts beträffande personal vid överförande från statlig till kommunal
tjänst (se prop. 1963:171).
Mot de av mig i det föregående föreslagna övergångsanordningarna har personalorganisationerna
förklarat sig ej ha någon erinran.
Den träffade överenskommelsen innefattar i anslutning härtill vissa övergångsbestämmelser
i avlöningshänseende för berörda lärare.
504
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
7.5.2 Bibliotekarier, vaktmästare m. fl.
GU:s och FU:s förslag beträffande bibliotekspersonal innebär en väsentlig förstärkning
i jämförelse med nuvarande organisation. Detsamma gäller GU:s beräkningar
rörande behovet av institutionstekniker. Förslagen betyder bl. a. att
lärarna avlastas åtskilliga arbetsuppgifter, vilka kan fullgöras av annan personal.
Biblioteket och institutionerna i olika ämnen är viktiga hjälpmedel i skolarbetet.
I fackskolan och det nya gymnasiet kommer deras betydelse att ytterligare
öka. I det följande (8.5) skall jag återkomma till dessa frågor. Jag vill
emellertid här understryka att en förutsättning för att bibliotek och institutioner
skall kunna utnyttjas effektivt och rationellt är att de sköts tillfredsställande.
Härför krävs betydande arbetsinsatser särskilt i fråga om bibliotek samt
institutioner för naturvetenskapliga och tekniska ämnen. Jag delar FU:s och
GU:s uppfattningar att arbetsuppgifterna i stor utsträckning med fördel kan
fullgöras av icke-pedagogisk personal. Den personalorganisation utredningarna
räknar med finner jag också lämplig. Jag anser sålunda att vid såväl gymnasium
som fackskola bör finnas bibliotekarier och institutionstekniker i en omfattning
motsvarande den GU räknat med. Kostnaderna härför bör i princip
bäras av staten.
Till ämne hörande institution skall enligt skolstadgan förestås av lärare. För
närvarande kompenseras föreståndarna genom att merarbetet beaktas vid sammanvägningen
av lärarnas undervisningsskyldighet. I fråga om de större institutionerna
för tekniska och naturvetenskapliga ämnen, främst vid gymnasieskolor,
erfordras i framtiden mer omfattande insatser än nu. Överenskommelsen
med personalorganisationerna innebär att till här ifrågavarande institutionsföreståndare
skall utgå befattningsarvode. Institutionsföreståndare bör utses av
skolstyrelsen på förslag av rektor.
Vad FU och GU anfört om vaktmästarpersonal har jag ingen erinran mot.
Beträffande normerande bestämmelser för omfattningen av bibliotekspersonal
och institutionstekniker, liksom av skolkuratorer och biträdeshjälp åt skolledare
och lärare, till vilka senare personalkategorier jag återkommer i det följande,
kan skäl anföras både för och emot, såsom framgår av såväl FU:s och GU:s
betänkanden som remissyttrandena. Det är av stor betydelse för ett rationellt
utnyttjande av tillgängliga resurser att någon form av garantier verkligen
finns för att erforderliga personalresurser i här avsedda hänseenden ställs till
skolans förfogande. Det är emellertid också väsentligt att allför detaljerade bestämmelser
inte utfärdas på detta område, då sådana skulle kunna lägga hinder
i vägen för kommunen att i det enskilda fallet genomföra en rationell organisation
av verksamheten. Vid överläggningar med kommunförbunden, dvs.
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet,
rörande statsbidragsfrågor har enighet uppnåtts om riktlinjer för
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,. 505
omfattningen av bl. a. bibliotekspersonal och institutionstekniker. I huvudsak
innebär dessa riktlinjer följande. Vid skolenhet av normalstorlek (ca 800 gymnasie-
och/eller fackskolelever) skall för biblioteksverksamheten beräknas personalresurser
motsvarande en halv tjänst. Vid skolenhet med fullständig teknisk gymnasieutbildning
och/eller teknisk fackskola skall normalt finnas tjänster för institutionstekniker
till en omfattning motsvarande en tjänst för vardera maskinteknisk,
byggteknisk och elteknisk utbildning, en halv tjänst för kemiteknisk samt
en tjänst för övrig utbildning. För övriga skolenheter med gymnasium och/eller
fackskola beräknas normalt minst en tjänst för institutionstekniker.
För ifragavarande bibliotekspersonal, institutionstekniker och vaktmästarpersonal
bör löne- och pensionsfrågor regleras genom avtal mellan kommunerna
och personalorganisationerna.
Vid statliga gymnasier och högre allmänna läroverk finns nu ordinarie tjänster
såsom maskinister, institutionstekniker och vaktmästare. I den mån innehavarna
av dessa tjänster ej övergår på motsvarande kommunala ordinarie tjänster,
bör de föras på övergångsstat och fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid den
skolenhet där de nu tjänstgör. För dessa befattningshavare erfordras viss specialreglering
beträffande tjänstgöringsförhållandena. Vid det tillsättande av
ordinarie statliga sadana tjänster som tills vidare kan förekomma bör göras samma
förbehåll om övergång till kommunal tjänst, som jag förordat beträffande
de ordinarie lärarna vid statliga gymnasier (7.5.1).
7.5.3 Personal för elevvårdande uppgifter m. m.
Vad beträffar elevvårdspersonal ansluter jag mig i huvudsak till vad FU
och GU föreslagit. Jag räknar sålunda med att vid varje skolenhet med gymnasium
och/eller fackskola av normal storlek skall finnas en halv kurator stjänst
samt vid mindre eller större skolenheter tjänster i proportion till storleken. Vid
överläggningar med kommunförbunden har enighet uppnåtts om dessa riktlinjer
för omfattningen. I övrigt förutsätter jag att personal för skolhälsovården
samt skolpsykologer kommer att finnas i en omfattning som i huvudsak motsvarar
vad FU och GU räknat med.
GU:s program för studie- och yrkesorientering har jag i det föregående (3.5.4)
anslutit mig till, varvid jag också framhållit att någon ytterligare utredning om
de skolsociala frågorna inte nu bör företas. FU:s förslag till uppläggning av
yrkes- och studievägledning kan jag även ansluta mig till. I fråga om de olika
personalgrupper, som bör engageras i dessa uppgifter, är FU och GU i allt väsentligt
eniga. Kuratorn får enligt förslaget vissa betydelsefulla uppgifter. Vad
skolöverstyrelsen i sitt remissvar anfört om bl. a. kuratorns uppgifter kan jag i
allt väsentligt biträda. Arbetsmarknadsverket bör emellertid svara för yrkesoch
arbetsmarknadsorienteringen. I sitt remissyttrande har arbetsmarknadsstyrelsen
framhållit att behovet av yrkesvägledningspersonal inom arbetsmarknads
-
506 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h
verket kommer att öka. En viss successiv förstärkning i takt med gymnasiets
och fackskolans utbyggnad kommer av allt att döma att behövas. Förslag härom
torde få framläggas för riksdagen i ett senare sammanhang.
7.5.4 Skolledning m. m.
Såväl FU som GU är av den uppfattningen att de nya gymnasiala skolorna
kommer att ställa väsentligt ökade anspråk på skolans ledning. Att ledningen
kommer att bli avsevärt mer arbetskrävande än för närvarande framhålles även
i flera remissyttranden. Sannolika skäl talar enligt min mening för att dessa
uppfattningar är riktiga. Jag instämmer vidare i GU:s uttalande att den pedagogiska
ledningen vid nuvarande gymnasier knappast fungerar tillfredsställande.
Med hänsyn härtill finner jag det nödvändigt att en kraftig förstärkning av skolledningen
kommer till stånd i samband med övergången till det nya gymnasiet
och det definitiva införandet av fackskolan. Detta bör ske pa det sätt FU och
GU föreslagit, dvs. vid varje skolenhet med gymnasium och./eller fackskola bör
finnas en rektor, en studierektor samt ett antal huvudlärare. Befattningshavarna
bör ha de uppgifter utredningarna föreslår. Studierektoratet skall sålunda avse
hela skolenheten och inte den ena eller den andra av däri ingående skolformer.
Arbetsfördelningen mellan rektor och studierektor bör inte regleras genom centralt
utfärdade bestämmelser. Jag vill emellertid understryka att studierektorn
i allt väsentligt skall ha en pedagogisk funktion och att den frihet, som den
lokala skolstyrelsen bör ha att från fall till fall bestämma arbetsfördelningen,
inte får leda till att studierektorn blir en administrativ befattningshavare.
Huvudlärarna bör ha i stort sett samma uppgifter, som de för närvarande hax.
Det är emellertid väsentligt att de i ökad utsträckning ägnar sig åt den pedagogiska
planeringen inom sitt ämne eller sin ämnesgrupp med hänsyn till den
starka betoningen av självständiga arbetsformer och ökad samverkan mellan
olika ämnen i det nya gymnasiet och fackskolan. Detta förutsätter en ökad
insats från huvudlärarnas sida. Överenskommelsen med personalorganisationerna
innebär att befattningsarvode skall utgå till huvudlärare, under förutsättning
att det ämne eller ämnesområde han representerar har en viss minsta omfattning
vid skolenheten.
Jag skall strax återkomma till anställnings- och lönevillkor för de olika befattningshavarna
i den av mig förordade skolledningen men vill dessförinnan ta
upp vissa behörighetsfrågor. Såväl FU som GU föreslår att de behörighetsvillkor,
som nu gäller för rektorstjänst vid bl. a. tekniskt gymnasium, skall gälla för
gymnasiet och fackskolan i framtiden. Enligt dessa villkor krävs formellt inte
behörighet till lärartjänst men i praktiken förordnas endast personer, som har
eller kan ges lärarbehörighet. Utredningarnas förslag har kritiserats i åtskilliga
remissyttranden men även fått stöd från flera håll, bl. a. av skolöverstyrelsen.
Enligt min mening är det av både principiella och praktiska skäl inte längre
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 507
möjligt att behalla den behörighetsregel, som nu gäller vid allmänt gymnasium
och enligt vilken krav på lektorskompetens uppställes. Jag anser att för behörighet
till rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör
fordras att vara behörig till ordinarie lärartjänst vid skola som ingår i skolenheten.
Om synnerliga skäl föreligger, bör även annan person kunna komma i
fråga till rektorstjänst.
I det följande kommer jag att förorda inrättande av tjänst som studierektor
i vissa fall. För dylik tjänst bör samma behörighetsvillkor gälla som för rektorstjänst.
I Övriga fall bör studierektor inneha lärartjänst vid gymnasium eller
fackskola eller vid skola med vilken dessa bildar skolenhet.
Huvudlärare skall liksom fallet är i grundskolan finnas i varje ämne. Givetvis
kan i vissa fall samma lärare vara huvudlärare i flera ämnen. Det ankommer
på skolöverstyrelsen att utfärda närmare anvisningar härom. Jag vill betona
att uppgiften att vara huvudlärare inte skall förbehållas någon viss lärarkategori
och inte heller behöva vara förenad med institutionsföreståndarskap.
På grundval av förslag i proposition 1963:112, avsedda att förbättra arbetssituationen
för rektorer vid statliga gymnasier, har vid ett begränsat antal skolor
sedan läsåret 1963/64 prövats vissa former för förstärkning av skolledningen. I
samband med att den av mig i det föregående förordade organisationen av skolans
ledning genomföres bör angivna förstärkningsanordningar avvecklas.
I fråga om skolledningens arbetsuppgifter har jag i det föregående anslutit mig
till FU:s och GU:s uppfattning. Detta innebär också att jag inte anser det nödvändigt
att rektor har egen undervisning. Det är väsentligt att rektor ges möjlighet
att med beaktande av lokala förhallanden leda och fördela arbetet för den
personal som är knuten till skolenheten. Jag anser därför att vid skolenhet med
gjmnasium eller vid fristående fackskola rektor skall fastställa undervisningsskyldigheten
för såväl sig själv som studierektorn inom ramen för en för dem
bada tillsammans, med hänsyn till skolenhetens storlek, fixerad undervisningsskyldighet.
Om denna undervisning sskyldighet har överenskommelse träffats.
Vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör, såsom jag förut föreslagit,
finnas en rektorstjänst. För denna bör tillämpas samma anställningsform
som för annan rektorstjänst under den kommunala skolstyrelsen, nämligen ordinarie
anställning med förordnande på sex år eller, om särskilda skäl är därtill,
för kortare tid. För tjänsterna bör gälla samma allmänna förordnandeperiod som
för andra rektorstjänster under skolstyrelsen. Nu löpande allmänna förordnandeperiod
utlöper den 30 juni 1967. Rektorstjänsterna bör tillsättas av Kungl.
Maj:t. Förordnande bör avse viss skolenhet. Bestämmelserna i 25 kap. 18 §
skolstadgan bör äga tillämpning.
Rektor vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör i allt väsentligt
ha samma allmänna åligganden som annan rektor under skolstyrelsen (9 kap.
508 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964
4—6 §§ skolstadgan). Rektor bör i fråga om disciplinär bestraffning jämställas
med andra kommunala rektorer.
Vid skolenhet med gymnasium bör finnas en lönegradsplacerad tjänst sasom
studierektor. I fråga om anställningsform och förordnande bör för sådan tjänst
gälla detsamma som för rektor vid samma skolenhet, dock bör sådan studierektor
tillsättas av skolöverstyrelsen.
Vid fristående fackskola bör befattning som studierektor kunna inrättas efter
medgivande av skolöverstyrelsen. Vid skolenhet med grundskola och fackskola
bör endast en befattning som studierektor kunna finnas medan vid skolenhet
med yrkesskola och fackskola bör — utöver i förekommande fall studierektorer
för yrkesskolan — finnas en studierektorsbefattning. Överenskommelsen med
personalorganisationerna innebär att studierektor som avses i detta stycke utöver
sin lärarlön bör åtnjuta visst arvode. Han skall förordnas tills vidare. Tillsättningsmyndighet
bör vara skolstyrelsen.
För samtliga studierektorer bör gälla att de skall vara skyldiga vikariera för
rektor och att de liksom rektor åtnjuter semester och ej ferier. I studierektors
arbetsuppgifter skall ingå att ombesörja schemaläggning.
Beträffande såväl rektorer som studierektorer bör gälla, att de endast tillfälligtvis
i den mån så oundgängligen fordras må åta sig undervisning utöver den
som åligger dem enligt beslut om deras undervisningsskyldighet.
Avlönings- och pensionsviUkor för rektorer och studierektorer bör, som tidigare
nämnts, regleras genom statliga bestämmelser eller kollektivavtal. Den nu träffade
överenskommelsen innefattar avlöningsvillkor för dessa befattningshavare.
Vissa övergångsfrågor uppstår beträffande skolledarna vid reformens ikraftträdande.
Då den allmänna förordnandeperioden utlöper den 30 juni 1967,
måste rektorer och även studierektorer vid skolenhet med gymnasium första
gången förordnas endast för tiden 1 juli 1966—30 juni 1967.
Det torde kunna förutsättas att nuvarande rektorer vid gymnasier i regel
kommer att vilja övergå på motsvarande rektorstjänst vid det nya gymnasiet.
Rektor vid skolenhet med statligt eller kommunalt gymnasium, vilkens förordnande
utlöper efter den 1 juli 1966, bör därför kunna efter anmälan och utan
ansökningsförfarande från och med den 1 juli 1966 förordnas pa motsvarande
rektorstjänst eller på annan ledigblivande rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium
inom kommunen, varvid hans förordnande utlöper vid den tidpunkt som
före övergången gällt för honom, dock senast den 1 juli 1967. Rektor, som ej
kan erhålla nytt förordnande på rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium
i kommunen, må förordnas som studierektor vid dylik skolenhet. Erhåller rektorn
ej förordnande såsom studierektor, bör han tjänstgöra som lärare vid skolenhet
antingen inom den kommun, där han är förordnad såsom rektor, eller vid
den skolenhet inom annan kommun, där hans lärartjänst är placerad. Om rektor
509
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
så önskar, må hans ordinarie lärartjänst överföras till skola i den kommun, där
han tjänstgör såsom lärare.
Vid avvecklingen av praktiska kommunala realskolor, kommunala flickskolor,
kommunala yrkesskolor, såvitt avser tekniska dagskolor och 2-åriga handelslinjer,
samt fristående kommunala tekniska skolor kan vissa svårigheter uppstå
för rektorerna. Först sedan planeringen av fackskolan kommit längre torde det
vara möjligt att bedöma vilka åtgärder som kan vidtagas för att bereda dem
möjlighet att övergå på andra rektorstjänster.
Vad jag här föreslagit har godtagits av personalorganisationerna.
Vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör vidare finnas viss biträdespersonal
dels på rektorsexpeditionen, dels såsom skrivhjälp m. m. åt lärarna.
Dylik personal bör finnas i en omfattning som i stort sett svarar mot vad
GU räknat med. Jag förordar att staten i princip svarar för kostnaden för biträdespersonalen
till den del denna avser gymnasium och fackskola. Vid överläggningarna
med kommunförbunden har enighet uppnåtts om följande riktlinjer för
omfattningen av biträdespersonalen. Vid skolenhet med 300—900 elever beräknas
personal motsvarande två heltidstjänster. Vid mindre eller större skolenheter
beräknas personal motsvarande en respektive två och en halv tjänster.
Vid skolenhet med mer än 300 elever skall en befattningshavare biträda rektor
med administrativa göromal av mer kvalificerad art medan övrig personal skall
fullgöra biträdesgöromål. En halv av de i det föregående nämnda tjänsterna beräknas
normalt för biträdeshjälp åt lärare.
Den träffade överenskommelsen innefattar även anställnings- och avlöningsvillkor
för gymnasieinspektörer, skoldirektörer och förste rektorer. Bestämmelserna
i 25 kap. 18 § skolstadgan bör äga motsvarande tillämpning beträffande
gymnasieinspektör.
510
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
i> tr * -V? . u H
V « *■
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
511
8. Genomförandet av den nya organisationen
8.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m. m.
8.1.1 Gymnasieutredningen
8.1.1.1 Hjälpmedel
I samband med redogörelsen för GU:s förslag till läroplan för det nya gymnasiet
har utredningens principiella synpunkter på hjälpmedlens roll i gymnasiets
undervisning i korthet berörts (3.4.1.4). Dessa synpunkter koncentreras
kring hjälpmedlens funktion att göra undervisningen åskådlig, möjliggöra friare
arbetsformer samt i större eller mindre utsträckning ersätta traditionella lärarinsatser.
När GU något mer i detalj penetrerar behovet av hjälpmedel, läggs tonvikten
vid de förändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden som följer av GU:s
förslag (GU 16.1). Det framhålles därvid att vissa förslag är en följd av den
allmänna pedagogiska utvecklingen och därför skulle ha aktualiserats oberoende
av gymnasiereformen.
GU betonar också att utredningen inte framlägger några preciserade förslag,
som omedelbart kan realiseras över hela fältet, utan endast drar upp vissa allmänna
riktlinjer (GU 16.2). En viss del av de hjälpmedel det är frågan om
behövs vidare för skolväsendet i dess helhet. I
I fråga om tryckta hjälpmedel (GU 10.4.3 och 16.2.1) skisserar GU bl. a. en
utveckling, som innebär att den traditionella läroboken ofta skulle ersättas av
ett »lärobokssystem» eller en »studiematerialsats», bestående av en sammanfattande
framställning — en grundbok — kompletterad med olika typer av
hjälpmedel, som producerats i direkt anknytning till grundboken. Till denna
skulle vidare ansluta en studiehandledning för eleverna och en lärarhandledning.
Ytterligare material kan tillfogas i form av diagnostiska och andra prov, litteratur,
bilder, ljudband och filmer. GU understryker att en studiematerialsats kan
få mycket varierande utformning beroende på ämne.
Utredningen behandlar även frågor om bl. a. olika slag av självinstruerande
hjälpmedel. Det bör enligt GU:s mening ankomma på skolöverstyrelsen att medverka
till praktisk utprövning av självinstruerande hjälpmedel inom områden,
som bedöms som särskilt angelägna och i övrigt främja utvecklingen av sådana,
övervaka deras kvalitet samt, om så m-fordras, själv låta utarbeta dylika hjälpmedel.
Åt skolöverstyrelsen bör vidare uppdragas att inventera tillgången på
och befordra tillkomsten av brevkurser, lämpade för individualisering och effektivisering
av undervisningen.
512
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k
Biblioteket får i det nya gymnasiet en central roll. GU diskuterar ingående
såväl bibliotekets bokbestånd som dess organisation och skötsel (GU 16.2.2 och
16.4.2).
Som service åt skolorna bör enligt utredningens förslag centralt utarbetas
bokurvalslistor. I detta sammanhang kan också nämnas att GU lägger stor vikt
vid att tidskrifter och tidningar utnyttjas i ökad utsträckning i det nya gymnasiet.
Skolöverstyrelsen bör föranstalta om inventering av lämpliga publikationer
för gymnasiets olika ämnen.
Som redan nämnts (7.2.1.1) anser GU att åtskilliga arbetsuppgifter — i första
hand de rent bibliotekstekniska men också delvis de pedagogiska — bör anförtros
åt fackutbildade bibliotekarier. GU understryker vidare att väsentliga fördelar
står att vinna genom samverkan mellan folkbibliotek och gymnasieskolornas
bibliotek.
För planering av undervisningen och kontroll av dess resultat behövs som
tidigare i korthet berörts (3.4.1.4) diagnostiska prov och betygsättningsprov (GU
10.5.4 och 16.2.1.5). Genom den kraftigt styrande inverkan som proven har på
undervisningen blir deras utformning av stor betydelse. Centralt konstruerade
prov dels för direkt användning — däribland de av GU föreslagna betygsnormerande
proven — dels för användning som prototyper för lärarnas egna prov
erfordras därför. Ett dylikt konstruktionsarbete är tids- och kostnadskrävande,
vilket erfarenheterna från framställningen av standardprov för grundskolan visar.
GU föreslår att en central provorganisation, knuten till skolöverstyrelsen,
skapas till tjänst åt grundskola och gymnasiala skolor. I avvaktan på att denna
kommer till stånd bör skolöverstyrelsen påbörja framställningen av prov för
gymnasiet.
GU framlägger vissa synpunkter på olika typer av AV-hjälpmedel (GU 16.2.3)
och deras användning i gymnasiet. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att
främja framställningen av ändamålsenliga och billiga sadana hjälpmedel bl. a.
genom att utarbeta normerande anvisningar. Överstyrelsen bör också ges tillräckliga
ekonomiska resurser för att kunna stimulera produktionen av undervisningsfilm.
Åt skolöverstyrelsen bör vidare uppdras att utarbeta normalutrustningslistor
för behovet av AV-apparatur m. m. inom olika lokaler.
GU fäster stora förhoppningar vid skolradions och skol-TV:s möjligheter att
bidra till utformningen av undervisningen i det nya gymnasiet. Såväl principiella
synpunkter som konkreta exempel ges härpå (GU 10.4.3.2 och 16.2.3.4).
GU betonar vidare det angelägna i att gymnasieskolorna i framtiden utrustas
med språklaboratorier (GU 16.2.3.2). Sådant laboratorium beräknas för närvarande
kosta ca 60 000 kr. för helklassundervisning och ca 35 000 kr. för halvklassundervisning.
Den speciella utrustningen för naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska
ämnen (GU 16.2.4—16.2.6) ägnas särskild uppmärksamhet av GU, som konsta
-
513
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964
terar att utrustningen för de två förstnämnda grupperna av ämnen drar avsevarda
kostnader vid nyanskaffning. Det är därför angeläget att normalutrustnmgslistor
utarbetas av skolöverstyrelsen. GU redovisar relativt ingående de
konsekvenser för utrustningen som förändringar i läroplanen medför för de
namnd a amnena. Uppskattningar av kostnaderna göres också varvid beträffande
ckmska ämnen skiljes på behoven för årskurserna 1—3, som kan beräknas förekomma
på 80 ä 90 gymnasieorter, och för årskurserna 1—4, som enligt GUs
förslag kommer att finnas på ca 30 orter (GU 1G.2.5.1 respektive 16 2 5 2)
I detta sammanhang framlägger GU även ett förslag om koncentration av en
del av den maskintekniska utbildningen till ett mindre antal centrallaboratorier
Med hansyn till att den maskintekniska utrustningen är dyrbar och i vissa fall
endast anvands vid enstaka tillfällen anser GU det tillräckligt om ett 15-tal av
de ca 30 orter som beräknas komma få fullständig teknisk utbildning förses med
denna utrustning. Vid sitt förslag till utrustning för maskinteknisk institution
nar GU utgått från en sadan koncentration.
Sammanfattningsvis konstaterar GU att dess behandling av frågan om behov
och produktion av hjälpmedel är översiktlig och framför allt tar sikte på mer
betydelsefulla förändringar. Till ledning för kommunernas arbete behövs mera
mgaende undersökningar vilka det bör ankomma på skolöverstyrelsen att genomföra
(GU 16.2.8). b
, ®Ctir;!f^I''de ^gorna om hjälpmedelsgranskning och hjälpmedelsforskning
(GU 16.3) har GU begransat sig till att registrera en rad problem. Det framhalles
att särskilt frågan om granskning av pedagogiska hjälpmedel är relativt
omfattande och att den inte hör till de frågor som GU har att lösa. Dessa spörsmål
bor darfor bil föremål för särskild översyn. GU erinrar i detta sammanhang
bl. a. om vad i propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska
skolan m. in. anförts om statens läroboksnämnd. Där framhölls bl. a. att genom
det okade behovet av samverkan och samordning mellan på skilda håll förekommande
granskning och andra liknande omständigheter ter sig på längre
sikt en förutsättningslös omprövning av nämndens verksamhet och uppgifter
8.1.1.2 Lokaler
I det gymnasium GU föreslår kommer undervisningsavdelningarnas storlek
att variera mer än i det nuvarande. Detta - liksom införandet av teknisk och
ekonomisk utbildning som en integrerande del av gymnasiet - påverkar behovet
och utformningen av lokalerna framhåller GU (GU 16.6.1).
GU framhåller beträffande slcolbyggnadsplaneringen betydelsen av att i fram
tiden entydiga normer utarbetas i fråga om lokalbehov och lokalstorlek för olika
skolformer. Da stora ekonomiska besparingar kan göras och felinvesteringar
I7 — Bihang till riksdagens protokoll 19GL 1 samt. Nr 171
514
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
undvikas, om skolans lokalplanering grundas pa rationella funktionsstudier och
byggnadstekniska undersökningar, finner GU det angeläget att medel ställes till
förfogande för fortsatt skolbyggnadsforskning.
GU redovisar vissa beräkningar av behovet av lokaler för allmänna, naturvetenskapliga,
estetiska (jämte gymnastik), tekniska och ekonomiska ämnen
(GU 16.6.2—16.6.6). För de tekniska ämnenas del har en uppdelning gjorts för
gymnasium med årskurserna 1—3 av teknisk lärokurs och gymnasium med fullständig
teknisk lärokurs.
GU framhåller att ett genomförande av förslaget om centrallaboratorier, dvs.
koncentration av viss dyrbarare maskinteknisk utrustning till förslagsvis ett 15-tal orter, kommer att innebära att lokalbehovet avsevärt begränsas för övriga
gymnasier med fullständig teknisk lärokurs.
GU förutsätter vidare att alla nuvarande tekniska gymnasier i framtiden skall
ha fullständig 4-årig maskin-, bygg- och elteknisk utbildning samt av dessa ett
20-tal även kemiteknisk utbildning. Detta nödvändiggör enligt GU:s uppfattning
att utrustning och lokaler måste kompletteras vid ett inte obetydligt antal nuvarande
tekniska gymnasier (GU 16.6.5.3).
Behovet av vissa andra lokaler exempelvis bibliotek, samlingslolcaler, elevlokaler
och lokaler för lärare diskuteras också (GU 16.6.7—16.6.9). Beträffande
lokalerna för lärare understryker GU att det nya gymnasiets målsättning innebär
att större uppmärksamhet än hittills bör ägnas åt att ge lärarna förbättrade
arbetsmöjligheter i skolan inte blott i lektionssalen utan även utanför denna. GU
betonar vidare vikten av att elevernas intressen beträffande lokaler i skolan tillgodoses.
8.1.2 Fackskoleutredningen
FU betonar de pedagogiska hjälpmedlens betydelse för att viktiga mal i fackskolans
läroplan skall kunna förverkligas (FU s. 103 ff.). Med hänsyn till att
1957 års skolberedning utförligt behandlat hjälpmedlens roll i skolarbetet och
att GU ägnat ingående uppmärksamhet åt hjälpmedel och lokaler framlägger FU
ej något eget utförligare förslag. FU inskränker sig till några generella synpunkter
på hjälpmedlens funktion i undervisningen i fackskolan. I
I anslutning till frågorna om utformningen av läroböcker framhåller FU att
då fackskolan representerar ett nytt inslag i svenskt utbildningsväsende kan
läroböcker och övrigt studiematerial utformas utan att hänsyn behöver tas till
tidigare förekommande skolformer. Den form för läroböcker, som enligt FU
synes böra eftersträvas, är ett lärobokssystem uppbyggt efter samma grundprinciper
som de vilka GU anser bör vara vägledande för utvecklingen av
gymnasiets läroböcker.
515
Kungl. Maj.ts -proposition nr 171 år 1964
FU uppmärksammar också fackskolans behov — särskilt med tanke på övergångstiden
— av en rikhaltig uppsättning av självinstruerande hjälpmedel och
av hjälp från bl. a. skoltelevisioncn.
De synpunkter som GU lagt på provens utformning är enligt FU till stora
delar giltiga även för fackskolan (FU s. 105 ff.). Till fackskolans förfogande bör
ställas bl. a. standardprov utarbetade genom skolöverstyrelsens försorg.
8.1.3 Yttranden
8.1.3.1 Gymnasiet
GU uttalar att GU vid små överväganden om behov och utformning av lokaler
och hjälpmedel lagt tonvikten vid de förändringar, som föranledes av utredningens
förslag, och därför i princip utgår från att gymnasierna f. n. har adekvat
utrustning. Med anledning härav har i några yttranden berörts den nuvarande
utrustningsstandarden. Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att denna principiella
utgångspunkt måste betecknas som alltför optimistisk, enär utrustningen
i manga sammanhang är alltför knapphändig redan med hänsyn till den nuvarande
pedagogiska målsättningen samt att, när omläggningen av arbetsformerna
staller väsentligt ökade krav på utrustningen, det i många fall torde komma att
kravas upprustnmgsbidrag utöver GU:s beräkningar. Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet påpekar, att standarden beträffande undervisningsmateriel
och hjälpmedel vid de nuvarande statsläroverken i åtskilliga fall
ar avsevart lägre än i motsvarande kommunala skolor. Framför allt torde skillnaden
vara uppenbar i förhållande till de nyetablerade grundskolorna. Förbunden
anser, att denna eftersläpning kommer att ställa flera kommuner i en mycket
besvärlig situation.
Inledningsvis påpekar skolöverstyrelsen även att den särställning som i dagens
läge de naturvetenskapliga och tekniska ämnena intar i fråga om behovet av
utrustning och utrymme närmast torde bero på att detta behov inom dessa
ämnesområden så länge varit uppenbart, att kraven i dag kan preciseras. Överstyrelsen
anser att när de av GU presenterade och väl motiverade syftena beträffande
elevernas egen aktivitet konsekvent fullföljs kommer behovet av utrustning
och utrymme att växa och kunna bättre preciseras även i andra ämnen
t. ex. de humanistiska. Inom överstyrelsen verksamma arbetsgrupper torde,
framhålles det, genom sitt arbete komma att bidra till denna önskvärda precisering.
TCO betonar mycket starkt vikten av att det nya gymnasiet tillföres alla de
hjälpmedel som behövs för att genomföra det pedagogiska reformarbetet. De
förslag, som GU framför beträffande lärobokssystem, självinstruerande hjälpmedel,
framställning av centrala prov m. m., är enligt organisationens uppfattning
angelägna, välgörande okonventionella och nyorienterande.
516 Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964-
Läroverkslärarnas riksförbund framhåller, att förutsättningen för att hjälpmedlen
skall kunna infogas organisatoriskt i undervisningen och för att det rätta
mediet skall kunna väljas är att hjälpmedel finns av olika slag i tillräckligt
antal och på den plats läraren behöver dem i undervisningssituationen.
I flera yttranden betonas, att det nya gymnasiets effektivitet är beroende av
att hithörande frågor får en tillfredsställande lösning. Salunda anför t. ex. SR,
att det nya gymnasiet i större utsträckning än det gamla kräver god tillgång
på allmänna pedagogiska hjälpmedel, hörbundet anser, att institutions- och
klassbiblioteken måste upprustas, att god tillgång på AV-hjälpmedel måste skapas,
att nya för det integrerade gymnasiets arbetsmetoder väl anpassade läroböcker
måste utarbetas, att den programmerade undervisningens behov av specialutrustning
måste tillgodoses samt att förstklassiga naturvetenskapliga institutioner
måste inrättas.
Vad GU föreslagit och uttalat rörande tryckta hjälpmedel har i
stort sett icke föranlett några invändningar.
Sålunda säger sig Läroverkslärarnas riksförbund dela GU:s uppfattning att
det tryckta studiematerialet bör vara så utformat att det ger eleverna tillfälle
att själva planera studierna och sporrar dem att på egen hand spåra, konstruera
och dra slutsatser. Förbundet framhåller, att läroböckernas utformning i synnerhet
i årskurs 1 i samtliga ämnen måste lägga vikt vid instruktion och träning i
studieteknik. Läroböckerna måste vidare bli mer omfattande med hänsyn till
möjligheterna att lägga dem till grund för självständigare arbetsformer. Det
måste även finnas utrymme för överkurser utöver de obligatoriska grundkurserna.
Det av GU skisserade läroboksystemet är därför enligt förbundet nödvändigt
och måste finnas tillgängligt vid det nya gymnasiets genomförande.
I sitt yttrande konstaterar skolöverstyrelsen att GU:s slutsats att gymnasiets
»lärobok» inte kan vara en enhetlig totalframställning av stoffet bekräftats genom
de krav på läroböcker av helt ny typ, vilka framförts av flertalet överstyrelsen
underställda remissinstanser. Två alternativa lösningar av läroboksfrågan
kan emellertid tänkas anser överstyrelsen, nämligen att den konventionella läroboken
ersätts av en mera komplex lärobok eller av en studiematerialsats såsom
GU närmare utvecklat. Vilketdera alternativ som är att föredra får enligt överstyrelsens
mening prövas från fall till fall med hänsyn främst till ämnets natur
och kursplanens uppläggning.
Den tveksamhet eller kritik som kommit till uttryck i några yttranden berör
ofta mindre GU:s överväganden beträffande de tryckta hjälpmedlen som sådana
än utredningens syn på studiearbetet i gymnasiet.
Sålunda framhåller matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, att
det är absolut nödvändigt, att eleverna erhåller tryckta hjälpmedel, som täcker
kursfordringarna, men att man enligt fakultetens erfarenhet av ungdomens sätt
att bedriva studier inte heller i fortsättningen kan räkna med att majoriteten av
gymnasiets elever kommer att vara mogna nog att bedriva studier på det själv
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 517
standiga sätt, som GU förordat. Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig
undervisning anser, att man icke bör vänta sig, att elever med mindre studieförutsättningar
skall kunna tillgodogöra sig tryckt stoff i matematik och i de
naturvetenskapliga ämnena utan att deras arbetstid blir avsevärt längre och
behållningen avsevärt mindre än om stoffet kunde upprepade gånger behandlas
vid lektionsundervisning på sätt som nu sker.
Beträffande självinstruerande hjälpmedel torde det enligt Läroverkslärarnas
riksförbunds uppfattning vara realistiskt att inte räkna med att denna form av
hjälpmedel kommer att finnas tillgänglig under det nya gymnasiets första år.
Vidare framhåller förbundet, att de nuvarande brevkurserna ej är tillrättalagda
för handledd undervisning samt att brevkurserna vid lärarbrist ej kommer att
minska lärarbehovet i den omfattning GU förutsatt, bl. a. på grund av att förberedelsearbetet
för handledd undervisning med brevkurser är avsevärt mycket
större än vad som fordras vid undervisning med traditionella läroböcker.
Historisk-filosofiska sektionen i XJppsala menar att GU:s tilltro till programmerade
läroböcker är föga realistisk och framhåller, att sådana läroböcker blir
mycket kostsamma, särskilt om de skall tillfredsställa krav på individualiserade
anordningar.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anför beträffande brevkurser bl. a. följande.
Under lång tid kommer det att föreligga brist på lärare både för tekniska och
ekonomiska ämnen. I många fall har redan verksamma lärare av många skäl,
bl. a. stor arbetsbörda, icke kunnat följa med i den utveckling, som återspeglar
sig i utformningen av de olika ämnena på läroplanen. Brevkurser, som bygger
pa aktuella data, kan här bli erforderliga hjälpmedel. Ihågkommas bör nämligen,
att den planerade fortbildningen först så småningom kan ge resultat. Därtill
kommer att det på mindre orter ävenledes kan bli svårt att få tag i speciallärare
för alla områden. Goda brevkurser kan i så fall inte ersätta men komplettera
läraren på ett mycket gott sätt.
Hermods korrespondensinstitut och NKI-skolan uttrycker tillfredsställelse
över att GU haft öppen blick för de möjligheter, som brevkurser och andra
självinstruerande hjälpmedel erbjuder.
Vikten av att gymnasiebiblioteken får genomgå en väsentlig upprustning
papckas av flera remissinstanser, bl. a. av skolöverstyrelsen, som anför
följande.
Anskaffningen av facklitteratur till gymnasiebiblioteken måste anpassas till
den nu föreslagna läroplanen. Nya undervisningsformer kräver en expansion av
bokbeståndet. Dessa förändringar liksom de allmänt ökade kraven på gymnasiebiblioteken
gör det nödvändigt, att kraven på kvalitet i bokurvalet skärps.
Den huvudpart av gymnasiebiblioteket, som står till elevernas personliga förfogande,
elevbiblioteket, kommer för de humanistiska, ekonomiska och samhällsvetenskapliga
ämnenas del inom det nya gymnasiet att i väsentlig utsträckning
fylla samma funktion som laboratorieutrustningen för de naturvetenskapliga och
tekniska ämnena. Härtill kommer att elevbiblioteket i de sistnämnda ämnes
-
518
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964.
grupperna till viss del blir utnyttjat parallellt och i samspel med laboratorieutrustningen.
I bägge sammanhangen måste möjligheter till effektiv upprustning
skapas vid såväl befintliga som nyinrättade gymnasier, om elevbiblioteken
respektive laboratorierna skall kunna fylla sin funktion i samband med elevernas
självständiga arbeten.
Lärarkollegiet vid farmaceutiska institutet framhåller bibliotekens betydelse
icke minst med hänsyn till GU:s förslag om att det tryckta studiematerialet
icke skall utgöras av helt färdiga kurser utan fastmera aktivera eleven till självständigt
arbete.
Svenska Jcommunförbundet och Svenska stadsförbundet hälsar med tillfredsställelse
GU: s positiva inställning till en samverkan mellan folkbibliotek och
gymnasiebibliotek. SR finner en dylik samverkan välmotiverad av kost
nadsskäl men framhåller att de båda biblioteken inte kan ha gemensamma lokaler
och gemensamt bokbestånd, enär en så intim samverkan torde i hög grad försvåra
gymnasiebibliotekets möjligheter att spela den centrala roll i skolarbetet,
som numera förutsätts.
Läroverkslärarnas riksförbund är tveksamt rörande ett samarbete mellan gymnasiebibliotek
och folkbibliotek men anser sig kunna förorda ett begränsat dylikt
samarbete under förutsättning att följande synpunkter beaktas.
Fackutbildad bibliotekspersonal bör utnyttjas. Det kommunala folkbibliotekets
fackutbildade personal bör också kunna avdelas för uppgifter inom gymnasiernas
skolbibliotek. För att tillgodose behovet av samordning med skolans
pedagogiska arbete ges åt biblioteksnämnden även uppgiften att dra upp riktlinjerna
för den pedagogiska sidan av skolbiblioteksverksamheten samt att kontinuerligt
svara för att det sker en anpassning av denna verksamhet efter de
vunna erfarenheterna. Vidare skall skolbibliotekets pedagogiska verksamhet
kontinuerligt ledas och övervakas av en lärare. Förbundet har föreslagit att
denna uppgift skall anförtros en av skolans förste lektorer i dennes egenskap av
biblioteksnämndens ordförande. Biblioteksassistent bör i ett gymnasium av normal
storlek finnas i skolbiblioteket hela dagen. Mera tekniskt arbete utföres på
annat sätt.
GU: s förslag om inrättande av en central provorganisation tillstyrkes
bl. a. av skolöverstyrelsen, som i en särskild bilaga närmare utvecklar
sina synpunkter på arbetsuppgifter, organisation och kostnader. Överstyrelsen
framhåller därvid bl. a. att det under de gangna aren stått alltmera klart att en
för central provkonstruktion särskilt upprättad fast organisation maste skapas.
Överstyrelsen tänker sig en konstruktion med en självständig arbetsenhet, benämnd
Skolväsendets provinstitut, anknuten till närmast berörda byrå inom
den nya skolöverstyrelsens undervisningsavdelmng för allmänna skolfrågor.
Provinstitutet bör inrättas fr. o. m. budgetåret 1965/66 och måste enligt överstyrelsens
mening till eu början helt finansieras med statsmedel. Överstyrelsen
förklarar sig ha för avsikt att företa en allsidig utredning om de många frågor
som sammanhänger med central provframställning men understryker att en
långsiktig lösning inte kommer att på nagot sätt försvaras om det föreslagna
519
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964
piovinstitutet inrättas vid ovan angiven tidpunkt. Överstyrelsen uppger vidare
att förberedande åtgärder vidtagits för att i avvaktan på denna omorganisation
kunna enligt GU:s förslag utan dröjsmål påbörja framställning av prov för
gymnasiet så snart beslut härom föreligger.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning delar GU:s uppfattning om central
konstruktion av prov men ifrågasätter om inte arbetet bör utföras direkt inom
skolöverstyrelsen.
I likhet med GU finner bl. a. skolöverstyrelsen det angeläget, att gymnasieskolorna
i framtiden utrustas med språklaboratorier. Överstyrelsen
anför härom i huvudsak följande.
Överstyrelsen bedriver vissa försök och undersökningar i syfte att nå fram
till fastare riktlinjer för adekvat utrustning och metodik i dessa sammanhang.
Överstyrelsen anser i likhet med GU, att möjligheterna att importera och till
svenska förhållanden anpassa utomlands framställd undervisningsfilm för gymnasiestadiet
bör undersökas. Ytterligare skäl härför är, att den redan tidigare
helt otillräckliga inhemska produktionen av undervisningsfilm kan befaras komma
att under den närmaste framtiden ytterligare minska. De ekonomiska resurser,
som GU med starka skäl påyrkar fortsättningsvis skall ställas till överstyrelsens
förfogande i detta sammanhang, bör avse icke blott överstyrelsens egen
produktion av filmer och stöd åt viss kommersiell produktion av undervisningsfilm
utan även inköp och bearbetning för svenskt bruk av i utlandet framställd
undervisningsfilm.
Vad GU anfört om den speciella utrustningen för naturvetenskapliga,
tekniska och ekonomiska ämnen har i regel
endast föranlett remissinstanserna att understryka det angelägna i att erforderliga
resurser ställes till förfogande för att förverkliga GU: s program.
Beträffande den ekonomiska sektorn framhåller skolöverstyrelsen att det
måste finnas en grundutrustning med i första hand litteratur, AV-media och de
vanligaste kontorsmaskinerna. Beträffande kontorstekniska hjälpmedel, som
eleverna därutöver bör stifta bekantskap med, vill överstyrelsen ej så bestämt
uttala sig för deras placering vid viss skolform på orten, som GU gör. Ytterligare
kontorstekniska hjälpmedel, som anskaffats för att reguljärt användas i
annan skolform på orten, vare sig fackskola eller yrkesskola, bör där i erforderlig
utsträckning tillfälligt få disponeras för gymnasiets undervisning i kontorsteknik,
menar överstyrelsen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning erinrar om att de båda skolämbetsverken
tillsatt cn arbetsgrupp för att ytterligare penetrera behovet av utrymmen och
utrustning för olika lärokurser inom gymnasiet, vilken kommer att utnyttja de
synpunkter och det material GU framlagt.
I några yttranden framföres synpunkter på hjälpmedel för vissa
andra speciallokaler. Sålunda framhåller styrelsen för musikaliska
akademien, att GU: s förslag beträffande undervisningen i konst- och musikhistoria
samt i musik förutsätter bl. a. tillgång till för musikutövning särskilt
520
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196It
lämpade lokaler och AV-hjälpmedel i riklig mängd. Historielärarnas förening
anser, att behovet av hjälpmedel för historieundervisningen blir mycket stort
i det nya gymnasiet. De tematiska studierna i ämnet kräver nämligen dels ämnesrum,
utrustade med kartor, diabilder etc., dels referensbibliotek, innehållande
både inhemsk och utländsk litteratur, uppslagsböcker m.m. Modersmålslärarnas
förening understryker vikten av god tillgång på alla de slag av AV-hjälpmedel,
som kan utnyttjas i svenskundervisningen, och vill särskilt framhålla, att reproduktions-
och dupliceringsapparatur är av synnerligen stor betydelse.
Under rubriken hjälpmedelsgranskning och hjälpmedelsforskning
anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.
Övergången till den nya läroplanen medför behov att snabbt kunna anpassa
läroboksurvalet till den nya situationen. Såväl läroboksnämnden som berörda
bokförlag och skolmatericlfirmor har enligt vad överstyrelsen erfarit sin uppmärksamhet
riktad på hithörande problem. Beträffande granskningen av AVmedia
vitsordar överstyrelsen, att det för gymnasiets del är väsentligt, att denna
granskning i lämplig form fortsätter och får större resurser. Granskningsåtgärder
från de centrala skolmyndigheternas sida på de pedagogiska hjälpmedlens område
syns oundgängliga, och det syns fördelaktigt ju mer granskningen kan
sättas in redan på produktionsstadiet utan att därigenom bli mera tidskrävande.
Överstyrelsen för yrkesutbildning anser det vara befogat att utvidga granskningen
till att likformigt omfatta samtliga hjälpmedel, som användes i gymnasiet.
Därvid bör framförallt den pedagogiska aspekten bevakas men givetvis
bl. a. även den kostnadsmässiga. Huruvida denna granskning bör ske inom
ramen för en förstärkt läroboksnämnd eller på annat sätt vill överstyrelsen ej
här ta ställning till. Det väsentliga är att samtliga hjälpmedel i princip kräver
samma slag av granskning och att läroboken inte här intar en särskild ställning.
Länsskolnämnden i Kristianstads län menar, att granskningen av hjälpmedel
för att förhindra, att föråldrade hjälpmedel distribueras, måste skötas av ett
organ med helt andra resurser än den nuvarande länsskolnämnden har. Länsskolnämnden
i Malmöhus län föreslår, att skolöverstyrelsen får ansvaret för
granskningen av läroböcker eller att, därest länsskolnämndens granskning behålls,
en granskningsgrupp för varje ämne eller ämnesområde inrättas. Länsskolnämnden
i Värmlands län framhåller, att bestämmelserna om granskning av AVapparatur
bör vara så noggrant utformade, att de kan tjänstgöra som stöd för
länsskolnämnderna vid granskningen av skolornas apparatur för utbetalande av
det statliga bidraget. Länsskolnämnden i Örebro län ifrågasätter starkt nödvändigheten
och nyttan av en central granskning och antagning av läroböcker och
AV-hjälpmedel samt föreslår, att frågan om granskning och bevakning av gymnasiets
försörjning med pedagogiska hjälpmedel omprövas.
Statens läroboksnämnd anser, att granskning av läroböcker bör förekomma i
alla gymnasiets ämnen. I anledning av GU:s förordande av att läroboken utformas
som en studiematerialsats konstaterar nämnden, att stora svårigheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064 521
härvid kommer att uppstå, när det gäller att avgöra vad som bör granskas. GU
klargör ej enligt nämndens uppfattning, om en sådan materialsats skall granskas
i sin helhet. Nämnden anser, att klara bestämmelser av granskningsområdets
avgränsning är nödvändiga. Inför de skärpta krav, som ett genomförande av
gymnasiereformen kommer att ställa på hjälpmedelsgranskning, kan enligt
nämndens mening en förutsättningslös utredning av frågan om granskning av
samtliga undervisningshjälpmedel icke utan allvarliga olägenheter ytterligare
uppskjutas. Innan en sådan utredning lett till resultat, synes enligt nämndens
åsikt granskningen i stort sett böra fortsätta i sin nuvarande form. De utökade
granskningsuppgifterna nödvändiggör emellertid en betydande och skyndsam förstärkning
av nämndens personella och ekonomiska resurser, framhåller nämnden.
TCO säger sig dela GU: s uppfattning om behovet av en allmän översyn av
granskningsinstitutet för hjälpmedlen.
SECO anser det vara viktigt, att läroböckerna utsätts för en noggrann granskning
ur objektivitetssynpunkt, särskilt när det gäller läroböcker i kristendom och
samhällsvetenskap. Vidare önskar organisationen, att läroböckerna även i gymnasiet
tillhandahålles utan kostnader för eleverna.
I fråga om det nya gymnasiets behov av lokaler har flera remissinstanser
framhållit nödvändigheten av att gymnasiekommunerna har tillgång till
lokalprogramanvisningar, att en samordning mellan olika skolformers lokalbehov
äger rum samt att byggnadsforskningen på området intensifieras.
Skolöverstyrelsen anför härom i huvudsak följande.
Det nya gymnasiet kräver betydande lokalresurser utöver det nuvarande
gymnasiets. Därtill kommer, att lokalbehovet maste bedömas med utgångspunkt
i den av GU föreslagna samordningen av olika skolor på det gymnasiala stadiet.
Lokalplaneringen kompliceras av att dels lokalbehovet i de allra flesta fall delvis
måste tillgodoses genom utnyttjande av befintliga skolbyggnader, som ofta
planerats för gymnasium-högstadium, dels olika typer av gymnasier hittills
dimensionerats efter inte helt enhetliga normer. För utarbetande av förslag till
allmänna normer för olika skolformer och kombination av skolformer på det
gymnasiala stadiet — i första hand gymnasium-fackskola — har de båda överstyrelserna
tillsatt en utredningskommitté i vilken de nuvarande gymnasieformerna
och yrkesskolan är representerade. På grundval av lokalschemata och
fastställda normer beträffande lokalstorlekar och lokalbehov kommer normallokalprogram
för gymnasie-fackskolor av olika storlekar och sammansättning att
utarbetas. Vid den praktiska tillämpningen måste dock i regel större eller mindre
avvikelser få göras från normallokalprogrammen, då det i de flesta fallen blir
nödvändigt att utnyttja redan befintliga skolanläggningar och komplettera dessa
med nybyggnader. Vidare måste det fortsatta utvecklingsarbetet inom skolöverstyrelsen
i nära samarbete mellan pedagoger, arkitekter och annan teknisk expertis
och i god kontakt med skolbyggnadsprojekteringen på fältet ytterligare
intensifieras.
Länsskolnämnden i Kalmar län anser, att kommunerna snarast bör få tillgång
till konstruktiva förslag till planlösningar, utarbetade centralt av pedagogisk
17* — Ilihang till riksdagens protokoll 19G/i. 1 samt. Nr 171
522
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1064
och teknisk expertis. Länsskolnämnden i Örebro län betonar önskvärdheten av
att forskning beträffande skollokalerna och deras inredning bedrivs vid det centrala
ämbetsverket samt att forskningsresultaten snabbt meddelas berörda parter.
Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller nödvändigheten av att man ej
endast vid nybyggnation beaktar de uppställda kraven på lokalerna utan ä\ en
med kontinuerlig planmässighet sörjer för de befintliga lokalernas modernisering.
Sveriges skoldirektörsförening framför önskemål om att spörsmålen om samordning
snarast möjligt centralt detaljbearbetas, sa att skolplaneringen praktiskt
kan förverkligas. Härvid bör även vissa detaljer sasom inredningen vid omoch
nybyggnader redovisas i form av konkreta förslag till batnad för de lokala
skolmyndigheterna, som inte alltid kan stödja sig på entydig lokal expertis.
Läroverkslärarnas riksförbund föreslår, att en expertutredning tillsätts för att
i detalj undersöka det nya gymnasiets krav på lokaler och med uppgift att lägga
fram förslag dels rörande lokalprogram för nya gymnasier, dels anvisningar för
ombyggnad av de många nuvarande gymnasierna efter de nya kraven.
I fråga om de synpunkter, som GU framfört på de olika lokaler som kommei
i fråga för det nya gymnasiet, säger sig skolöverstyrelsen ej ha något väsentligt
att invända. I fråga om ämnesrumssystemets fördelar samt lokaler för undervisning
i storklass framhåller överstyrelsen i detta sammanhang bl. a. följande.
Om ämnesrumssystemets fördelar för det nya gymnasiet med dess rikare materielutrustning
torde ingen tvekan råda. Ämnesrummen bör enligt GU kompletteras
med grupprum för grupparbete och individualiserad undervisning. Dessa
rum bör stå till förfogande för aktivitetspedagogiskt arbete inom schemats ram
och i regel inte under skoltid utnyttjas för andra ändamål. o o
Vad lokaler för undervisning i storklass beträffar torde resultaten av pågående
försöksverksamhet på detta område och den särskilda utredning, som tillsatts
för att pröva denna undervisningsforms lämplighet för våra förhållanden,
avvaktas och läggas till grund för bedömningen av hithörande lokalfrågor.
Statskontoret framhåller, att gymnasieskolornas inriktning på individuella
studier och grupparbete bidrar till att behovet av mindre lokaler ökar.
I flera yttranden har framförts synpunkter på behovet av vissa lokaler i det
nya gymnasiet. Sålunda framhåller Läroverkslärarnas rilcsförbund, att det erfordras
ordentliga uppehållsrum för eleverna, rejält tilltagna läsrum i anslutning
till elevbiblioteket, arbetsceller för enskilt arbete, grupprum för undervisning i
delad klass samt flera rum som rymmer minst tre klasser samtidigt. Dessutom
är det nödvändigt, att för lärarna skapas ordentliga arbetsrum, ostörda och
ändamålsenligt inredda. Enligt Tekniska läroverkens lärarförbunds mening bör
varje heltidsanställd lärare ha tillgång till arbetsrum. TCO hävdar, att såväl
eleverna som lärarna måste ha tillgång till samlings- och arbetsrum samt att
lärarna behöver mottagningsrum, där de ostört kan sammanträffa med elever
och föräldrar. Biologilärarnas förening finner, att det laborativa arbetet kräver
förutom lärosalar och laboratorier även mindre rum, lämpade för grupparbete,
specialarbeten, växtodling, lärarnas preparation, plats för akvarier och terrarier
523
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
samt sådana utrymmen, där man kan skapa vissa miljöförhållanden, som ej är
möjliga i vanliga arbetsrum. Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning
framhåller, att det för specialarbeten i fysik och kemi blir nödvändigt
med särskilda rum. Svenska skolläkarföreningen uttrycker önskemål om att
hälsovårdens lokaler får en central placering i anslutning till administrationslokalerna.
Direktionen över gymnastiska centralinstitutet framhåller att de flesta äldre
gymnastiklokaler är inredda för en annan undervisningsmetod än den GU nu
föreslår samt föreslår att en översyn göres av dessa lokalers utformning och utrustning
med de nya undervisningsmetoderna som bakgrund.
Några remissinstanser, bl. a. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och
SECO, framhåller angelägenheten av att elevråds- och föreningsrum är rymliga.
8.1.3.2 Fackskolan
Flera remissinstanser har tagit upp frågan om fackskolans behov av hjälpmedel
och lokaler till behandling och därvid bl.a. framhållit, att det
vid genomförandet av fackskolan är ytterst angeläget, att skolan erhåller sådana
resurser, att syftemålet med reformen icke förfelas. I många yttranden har hänvisats
till vad som anförts i anledning av GU:s förslag beträffande hjälpmedel
och lokaler.
Fackskolans behov av hjälpmedel har mera utförligt behandlats i några yttranden.
Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att det, eftersom fackskolan
är en ny skolform, måste finnas läroböcker, som med hänsyn till målsättning,
elevstandard, kursinnehåll och timplan är väl anpassade för den nya skolan
samt att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att stimulera produktionen av
hjälpmedel. Läroverkslärarnas riksförbund hävdar, att till målsättning, elevstandard,
kursinnehåll och timplan väl anpassade läroböcker är de viktigaste
hjälpmedlen även i fackskolan. Förbundet anför vidare i huvudsak följande.
Lärarna kan lösa sina pedagogiska uppgifter endast under förutsättning, att
de får tillgång till för skolformens kurser utarbetade läroböcker. Det är nödvändigt
att åtgärder vidtages av statsmakterna för att stimulera sådan läroboksproduktion
att fackskolan redan från början äger ett tillräckligt bestånd av
detta viktiga hjälpmedel. Därvid bör beaktas, att dessa läroböcker dels skall
lämpa sig för direkta läxuppgifter, dels skall lämna material för självständigt
arbete. En riklig tillgång på litteratur inom skolan krävs för en effektiv undervisning
och arbetsfostran enligt FU:s intentioner. Varje skolenhet bör äga ett
eget bibliotek. Vad gäller programmerade hjälpmedel bör forskning och utvecklingsarbete
omedelbart komma igång och drivas med stor energi, så att dessa
hjälpmedel snart kan komma i bruk.
SR, Högerns ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns
studentförbund framhåller nödvändigheten av att standardprov utarbetas av
central myndighet.
524 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
8.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet
8.2.1 Gymnasieutredningen
8.2.1.1 Tidpunkten jör övergången till det nya gymnasiet
Det av GU föreslagna gymnasiet skall ersätta nuvarande allmänna gymnasiet,
handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet (GU 19.1.1.1). GU anser att dess förslag
om estetisk variant torde tillgodose det behov som musikgymnasiet i Stockholm
nu fyller. Till de frågor som sammanhänger med de 1-åriga fackkurserna
vid handelsgymnasiet samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt
gymnasium avser GU återkomma i ett senare betänkande om vuxenutbildning.
GU förutsätter vidare (jfr GU 18.4.3.3) att de privata gymnasier, som åtnjuter
statligt stöd eller i övrigt står under det centrala ämbetsverkets inseende, skall
övergå till den nya läroplanen i samma ordning som de offentliga gymnasierna.
Efter att ha redogjort för de förändringar i fråga om inre och yttre organisation
som blir aktuella i samband med övergången till det nya gymnasiet (GU
19.1.1.2), tar GU upp frågan huruvida övergången till det nya gymnasiet bör
tidsmässigt sett ske samtidigt i hela landet eller successivt, exempelvis regionvis
eller efter annan grund (GU 19.1.1.3). Oberoende av vilket alternativ som väljes
uppkommer enligt GU:s uppfattning vissa nackdelar. GU uttalar i detta sammanhang
bl. a. följande.
Många skäl talar för en samtidig övergång i hela landet. Gymnasieutbildningen
är en förberedelse för en lång rad fortsatta utbildningar. Konkurrensen om tillträdet
till många av de fortsatta utbildningarna är hård. Om personer med olika
skolunderbyggnad — studentexamen eller motsvarande enligt nuvarande ordning
samt gymnasieutbildning enligt den nya ordningen —^söker till samma fortsatta
utbildning, kommer komplikationer givetvis att uppstå då det gäller att jämföia
värdet av de olika underbyggnaderna liksom då det gäller att ^anpassa de fortsatta
studierna efter dessa underbyggnader. Visserligen går sådana komplikationer
ej att undvika även om en samtidig övergång till det nya gymnasiet sker.
Högre utbildning söker nämligen vid ett och samma tillfälle flera på varandra
följande examensårgångar vid gymnasiet. Å andra sidan maste det vara angeläget
att förkorta dessa övergångssvårigheter, vilket uppnås genom att övergången
till det nya gymnasiet sker vid samma tidpunkt för alla gymnasier.
Av organisatoriska och pedagogiska skäl är det vidare önskvärt att man i en
kommun inte bedriver undervisning både enligt den nya läroplanen och enligt
de äldre. Under alla omständigheter bör därför den nya läroplanen genomföras
samtidigt i en kommun.
GU uttalar i fortsättningen att en samtidig övergång medför behov av övergångsbestämmelser
för vissa gymnasiekommuner beträffande intagningen med
hänsyn till att de underliggande gymnasierekryterande skolformerna är av olika
typ. Då sådana övergångsbestämmelser — oberoende av vilket alternativ som
väljes — likväl måste utfärdas, anser GU att dessa komplikationer inte kan
åberopas mot det alternativ som innebär samtidig övergång till det nya gym
-
525
Kungl. Maj:ts •proposition nr 171 år 1964
nasiet. En lång successiv övergång av det slag som tillämpas för grundskolan
bör enligt GU:s mening inte komma i fråga för gymnasiet. Om successiv övergång
likväl skulle ske för gymnasiet, bör övergångstiden begränsas till två eller
högst tre år.
För sin del har GU funnit det lämpligast att övergången sker samtidigt i hela
landet.
Flera skäl talar enligt GU:s mening för att övergången sker så snart som möjligt.
Detta anses i första hand nödvändigt med hänsyn till grundskolans genomförande.
Vidare framhålles behovet av att gymnasiesystemet så snart som möjligt
får en sådan organisation och sådana lärokurser, som är mer ändamålsenliga
än det nuvarande gymnasiets. GU erinrar därjämte om vikten av att förutsättningar
snabbt skapas för den av GU rekommenderade omfördelningen mellan
allmän gymnasie- och fackgymnasieutbildning (GU 19.1.1.4).
GU diskuterar ingående shålen jör och emot en övergång jr. o. m. läsåret
1965/66 (GU 19.1.2). En av svårigheterna vid införandet av det nya gymnasiet
fr. o. m. nämnda läsår sammanhänger med att i vissa kommuner fortfarande
kommer att finnas 4-årigt allmänt gymnasium. Denna olägenhet kan emellertid
elimineras om intagningen i I4 i de kommuner eller i varje fall vid de skolenheter,
där den nya läroplanen börjar tillämpas fr. o. m. läsåret 1965/66, sker sista
gången höstterminen 1963.
GU understryker att, om inte övergång sker fr. o m. läsåret 1965/66, speciella
åtgärder måste vidtagas inom nuvarande gymnasieformer för det betydande
antal ungdomar — bl. a. i Västmanlands län och Malmö stad — vilka med utgången
av vårterminen 1965 genomgått grundskolan och därvid läst enligt den
nya läroplanen.
GU:s slutsats är att övergången till det nya gymnasiet bör ske dels — som
tidigare nämnts — samtidigt över hela landet, dels jr. o. m. läsåret 1965/66.
GU anser det inte realistiskt att räkna med att redan fr. o. m. det första läsåret
den ekonomiska och tekniska utbildningen kan införas på flertalet gymnasieorter
(GU 19.2). Svårigheterna är störst när det gäller den tekniska utbildningen med
hänsyn till kraven på lokaler, utrustning och lärare. Härtill kommer enligt GU:s
uppfattning att fackgymnasieutbildningens införande bör samordnas med införandet
av motsvarande fackskoleutbildning. Den ekonomiska och tekniska
utbildningen bör därför införas successivt.
Enligt GU bör planeringen av denna successiva utbyggnad ske centralt genom
skolöverstyrelsen. I sista hand bör det ankomma på Kungl. Maj:t att fatta
beslut, men GU betonar att det är angeläget att beslutanderätten så långt möjligt
delegeras till skolöverstyrelsen. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att
efter hörande av kommuner och länsskolnämnder uppgöra ett detaljprogram för
gymnasiets och fackskolans utbyggnad.
526
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
GU finner det lämpligt att spridningen av den ekonomiska och tekniska gymnasieutbildningen
fördelas över tre år. Om möjligt bör därvid spridningen första
året omfatta ca 50 % av de gymnasieomraden som ej förut bär sadan utbildning.
I första hand anses sådana orter böra komma i fråga som nu har filialklass av
handelsgymnasium och tekniskt gymnasium samt teknisk gren inom allmänna
gymnasiets reallinje. I övrigt bör spridningen ske sa att den i huvudsak är fullbordad
till läsåret 1967/68.
8.2.1.2 Pedagogiska åtgärder i samband med övergången
GU framhåller att det för elever som kommer från andra skolformer än grundskolan
kan erfordras vissa stödåtgärder i det nya gymnasiet. Stödåtgärderna
kan till en del få formen av delning av klass i nybörjarspråk utöver vad som
föreslagits i läroplanen. GU beräknar kostnaderna för denna åtgärd till 500 000
kr. läsåret 1965/66. För andra åtgärder med syfte att utjämna vissa olikheter i
de intagnas förkunskaper beräknar GU ett medelsbehov av 200 000 kr. läsåret
1965/66. Behovet av medel kommer därefter att successivt bortfalla. (GU
19.3.1.2).
Stödåtgärder kommer även att erfordras för sådana elever som, efter att ha
börjat i det nuvarande gymnasiet, blivit kvarsittare i detta och, om de vill
fullfölja gymnasiestudierna, är hänvisade till att övergå till det nya gymnasiet
(GU 19.3.2). GU påpekar att det i dessa fall främst blir fråga om elever i de
nuvarande allmänna gymnasierna.
I första hand bör flyttningsbestämmelserna liberaliseras. Stödundervisning bör
i viss utsträckning kunna erhållas. Vidare anser GU det lämpligt att elev i det
äldre gymnasiet erbjudes motsvarigheten till mindre studiekurs i det nya gymnasiet.
GU förutsätter att det uppdrages åt skolöverstyrelsen att utfärda närmare
bestämmelser och äska erforderliga medel för de olika åtgärderna.
Det kan vidare enligt GU:s mening övervägas att på de större gymnasieorterna
erbjuda kvarsittare undervisning i särskilda klasser, organiserade enligt det
gamla gymnasiets läroplan. I dessa klasser skulle sådana elever samlas upp som
inte ens genom de förut nämnda åtgärderna kan hjälpas genom det gamla gymnasiet
på normaltid. GU erinrar i detta sammanhang om de vid övergången från
2-årigt till 3-årigt handelsgymnasium organiserade kvarsittningsklasserna. Utredningen
framhåller emellertid att flera olägenheter är förbundna med en sådan
anordning.
GU anser det från pedagogisk synpunkt särskilt betydelsefullt att den föreslagna
jackinspektionen kan utnyttjas under det nya gymnasiets uppbyggnadsskede
(GU 19.3.3) och föreslår därför att fackinspektionen uppbyggs i snabbare
takt än som i och för sig motiveras av det nya gymnasiets volym. Halva antalet
inspektörstjänster bör tillsättas redan till första läsåret och återstoden fr. o. m.
följande läsår.
527
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
8.2.1.3 Information (GU 19.4)
Med hänsyn till att det nya gymnasiet kommer att i flera viktiga avseenden
skilja sig från nuvarande gymnasieformer, såväl i inre som i yttre organisatoriskt
avseende, är det enligt GU:s mening oundgängligen nödvändigt med en omfattande
information om det nya gymnasiet. GU har inte framlagt närmare förslag
hur informationen skall utformas utom beträffande informationen till lärare
(GU 15.2.5.1).
Huvudansvaret för informationen bör enligt GU:s förslag åvila skolöverstyrelsen
men även arbetsmarknadsverket, länsskolnämnderna och skolstyrelserna
föreslås komma att medverka. Vidare bör man söka tillvarata det intresse som
beträffande information om nya skolformer finns hos de olika lärarorganisationerna,
Målsmännens riksförbund, arbetsmarknadens organisationer m. fl.
De statliga kostnaderna för informationsverksamheten beräknar GU till
500 000 kr. att fördelas på budgetåren 1964/65 och 1965/66.
8.2.1.4 Utvecklingsarbete
I förevarande sammanhang bör också GU:s synpunkter på gymnasiets utveckling
i fråga om den inre organisationen redovisas.
GU framhåller att den snabba utvecklingen på forskningens olika fält och
förändringar i avnämarnas och samhällslivets krav medför behov av en fortlöpande
läroplanerevision (GU 9.1.3). För att gymnasiets läroplan ständigt skall
ha en rimlig grad av aktualitet, bör enligt GU:s mening ändringarna inte koncentreras
till de tillfällen då större reformer av gymnasiekonstruktionen genomföres
utan en kontinuerlig översyn bör ske.
Det är enligt GU:s uppfattning viktigt att skolöverstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet
åt dessa frågor och i samband härmed företar avnämare- och
attitydundersökningar av det slag GU låtit genomföra. GU understryker dels
det nödvändiga i att skolöverstyrelsen för detta utvecklingsarbete förses med
tillräckliga resurser, dels att överstyrelsen härvid har kontakt med företrädare
för de skilda avnämargrupperna.
Till revisionsarbetet hör inte endast översyn av ämnesinnehåll, verksamhetsformer
o. d. Även differentieringen på studievägar måste kontinuerligt överses.
Den föreslagna differentieringsmodellen, tillvalsgymnasiet, underlättar enligt
GU:s uppfattning i hög grad detta (GU 7.4.2.1). I anslutning till att GU diskuterar
den tekniska lärokursens differentiering framhålles att det förhållandet att
GU nu stannat för sex alternativ inom den tekniska lärokursen inte innebär att
man för all framtid kan binda sig för just dessa (GU 8.4.5.1). Teknikens utveckling
kan leda till behov av ingenjörsutbildning inom helt nya områden. Innan eu
ny sådan utbildning mera allmänt införes, bör den emellertid ha föregåtts av försöksverksamhet.
Om det därvid visar sig att den nya utbildningen är tillräckligt
attraktiv och efterfrågad, bör det övervägas om den ej bör bli permanent. Den
528
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
kan i så fall tänkas bli organiserad antingen genom en differentiering fr. o. m.
årskurs 3 eller genom en differentiering i sista årskursen, som bygger på någon av
studiekurserna i årskurs 3. En differentiering av den första typen bör dock enligt
GU:s uppfattning komma till stånd endast om behovet är mycket stort och i så
fall införas vid flertalet av de skolenheter, som har fullständig teknisk utbildning.
GU erinrar vidare om att Jernkontoret och Sveriges mekanförbund i olika
sammanhang under de senaste åren har tagit upp frågan om materialteknisk
utbildning på gymnasieingenjörsnivå (GU 8.4.5.2). Bl. a. på grund härav har
fr. o. m. läsåret 1962/63 sådan utbildning i form av särskild linje kommit till
stånd vid ett tekniskt gymnasium (Jönköping).
GU:s läroplansförslag innebär visserligen att materialläran förstärkts inom
samtliga tekniska alternativ men — med hänsyn till den ram som finns för
undervisningen — kan enligt GU:s uppfattning den materialtekniska utbildningen
inte nå upp till den nivå, som nämnda förbund syftar till. Huruvida det
i framtiden bör finnas ett särskilt materialtekniskt alternativ kan enligt GU:s
åsikt inte avgöras utan föregående försöksverksamhet. För närvarande är GU
inte beredd att förorda en materialteknisk utbildning, parallell med övriga tekniska
kurser, men anser å andra sidan att starka skäl talar för en försöksverksamhet
på området. Denna bör organiseras som en differentiering, byggande på
maskin- eller kemiteknisk studiekurs i årskurs 3, eller som variant i sista årskursen
inom ramen för specialarbete (jfr 3.2.1.5). Det bör enligt förslaget ankomma
på skolöverstyrelsen att bestämma var försöksverksamhet må bedrivas samt att
ange de närmare riktlinjerna för denna verksamhet.
8.2.2 Fackskoleutredningen
8.2.2.1 Utbyggnadstakten (FU s. 235—245)
En väsentlig förutsättning för inrättande av fackskola i en region är enligt
FU:s uppfattning att flertalet 16-åringar genomgått grundskolans årskurs 9,
alternativt försöksskolans årskurs 9 (FU s. 235). I följande tabell redovisas landets
gymnasieregioner, vilka FU anser komma att i huvudsak sammanfalla med
fackskoleregionerna, med hänsyn till den andel av regionens 16-åringar som är
bosatta inom kommuner, där grundskolan angivna år omfattar samtliga nio
årskurser.
Antal regioner med olika andel 16-åringar, som genomgått
grundskolans årskurs 9
År | 90—100 % | 70—89 % | 50—69 % | 49 % |
1964 ............................. | 5 (9) | 11 03) | 10 (11) | 81 (83) |
1905 ............................. | 12 (16) | 14 (16) | 13 (14) | 68 (70) |
1960 ............................. | 16 (23) | 17 (18) | 16 (16) | 58 (59) |
1907 ............................. | 20 (29) | 19 (19) | 17 (17) | 51 (51) |
1968 ............................. | 35 (44) | 22 (22) | 14 (14) | 36 (36) |
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 529
I tabellen anges dels antalet regioner utom Stor-Stockholms gymnasieregioner,
dels — inom parentes — med dessa regioner.
FU diskuterar utbyggnadstakten för fackskolan enligt tre olika alternativ,
innebärande att grundskolan i hela dess längd är genomförd för respektive
(a) 90 %, (b) /O % eller (c) 50 % av eleverna i de olika regionerna. Varje alternativ
beräknas dessutom på grundval av att andelen av årskullen som söker sig
till fackskolan (fackskolefrekvensen) utgör 20 respektive 25%. Antalet klasser
enligt olika alternativ och fackskolefrekvenser redovisas i följande två tabeller
(FU s. 241).
Antal klasser i fackskolans årskurs 1 enligt tre olika alternativ.
Frekvens: 20% av årskullen
År | Antal klasser enligt | ||
| alt. a) | alt. b) | alt. c) |
1964 .................. | 141 | 241 | 361 |
1965 ................. | 209 | 344 | 490 |
196S .............. | 313 |
| 576 |
|
| ||
1967 ................ | 353 |
| 622 |
|
| ||
1968 ............ | 465 |
| 726 |
|
|
Antal klasser i fackskolans arskurs 1 enligt tre olika alternativ.
Frekvens: 25 % av årskullen
År | Antal klasser enligt | ||
alt. a) | alt. b) | alt. c) | |
1964 ...................... | 169 | 307 | 512 |
1965 .................. | 260 | 423 | 609 |
1966 .................. | 381 | 565 | 709 |
1967 ..................... | 428 | 612 | 766 |
1968 ................... | 555 | 715 | 866 |
FU förordar för sin del en utbyggnad enligt alternativet (b), vilket innebär att
fackskola får inrättas i en region då minst 70 % av 16-åringama genomgått årskurs
9 i grundskolan. Alternativet (a) skulle visserligen enligt FU innebära den
minsta påfrestningen på samhällets samlade resurser för landets skolväsen men
inte pa ett tillfredsställande sätt tillgodose det dokumenterade utbildningsbehovet.
För att undvika en fortsatt utbyggnad av nuvarande motsvarande skolformer
bör därför en snabbare genomförandetakt anges. Å andra sidan skulle ett
alltför snabbt genomförande av fackskolan exempelvis enligt alternativ (c) öka
kraven på lärare och investeringar i lokaler vid en tidpunkt, då genomförandet
av grundskolan samtidigt anstränger resurserna.
FU framhåller att enligt alternativet (b) kommer fackskolan 1908 att vara
uppbyggd till 05 % av beräknad omfattning samt att det synes vara möjligt att
slutföra utbyggnaden till 1970.
530
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
8.2.2.2 Information (FU s. 257)
FU framhåller att införandet av fackskolan aktualiserar en relativt omfattande
informationsverksamhet. Erfarenheter om sadan informationsverksamhet har
vunnits genom den centralt organiserade informationen vid grundskolans införande.
FU föreslår att för informationsverksamhet beträffande fackskolan
fr. o. m. budgetåret 1964/65 och under tiden för fackskoleorganisationens genomförande
skolöverstyrelsen erhåller ett årligt anslag av 60 000 kr.
FU föreslår vidare att den mellan stat och kommun träffade uppgörelsen om
fördelningen av kostnader för studiedagar m. m. skall med oförändi’at sakligt
innehåll utvidgas till att omfatta jämväl fackskolan.
8.2.2.3 Försöksverksamhet med fackskola (FU s. 245—257)
I propositionen 1962: 54 gjorde departementschefen följande uttalande angående
riktlinjerna för den kommande försöksverksamheten med tvaariga fackskolor
(s. 344).
Det ligger i sakens natur att man just för en ny skolform, efterhand som bl. a.
det praktiska skolarbetet givit erfarenheter, bör räkna med att läroplanerna
måste ändras och att i den meningen all verksamhet på området sker försöksvis.
Jag utgår ifrån att de ansvariga ämbetsverken särskilt under de första aren av
verksamheten kontinuerligt håller Kungl. Maj:t underrättad om erfarenheterna
och föreslår därav betingade åtgärder. Under sådana förhållanden torde någon
särskild försöksverksamhet i formell mening inte vara erforderlig.
I propositionen 1962: 54 förordades även att fackskolor skulle upprättas efter
beslut av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall, försöksvis tidigast fr. o. m. höstterminen
1963. Organisationen borde därefter mera allmänt genomföras med början
omkring år 1965.
Enligt FU:s uppfattning bör försöksverksamheten med tvååriga fackskolor
begränsas till de två läsåren 1963/65 och främst avse att belysa de organisatoriska
spörsmålen. I
I november 1962 framlade FU i en skrivelse vissa principiella synpunkter på
den kommande försöksverksamheten (FU s. 246 ff.). Enligt FU:s uppfattning
borde fackskolor upprättas på orter, där man kunde vara säker på att få behålla
fackskola även i framtiden. Orterna borde vidare utväljas på sådant sätt, att
försöken kunde ge erfarenheter av värde för det fortsatta planeringsarbetet. De
av försöken berörda kommunerna borde vidare med ett minimum av nyinvesteringar
kunna ställa lokaler till förfogande. Försöken borde bl. a. avse att utröna
vilken dragningskraft fackskolan kunde få gentemot andra skolformer såsom
allmänna, merkantila och tekniska gymnasier. Försöken borde vidare om möjligt
belysa frågan om den dragningskraft de olika fackskolorna och de olika
linjerna inom dessa skulle få vid inbördes konkurrens. Försöksverksamheten
borde på grund härav förläggas till kommuner som kunde inrätta samtliga fack
-
531
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
skolor och flertalet linjer inom dessa. Det ansågs också värdefullt, om man
under försöksåren kunde få ett mått på den dragningskraft fackskolorna kunde
beräknas få bland ungdom som gjort ett uppehåll i studierna för att sedan ånyo
fortsätta. Försöksverksamheten borde även kunna belysa de omfattande problemkomplex
som kan uppstå vid en eventuell avlösning av teknisk skola, yrkesskolas
handelsavdelningar, praktisk realskola eller flickskola.
FU angav som ett grundvillkor för att en kommun skulle komma i fråga för
försöksverksamhet med 2-åriga fackskolor att grundskolan var genomförd i sin
helhet på orten och således senast läsåret 1962/63 hunnit till årskurs 9. Av särskilt
stort intresse ansåg FU det vara att förlägga försök till ett område där
grundskolan var genomförd i en hel region, varför man ämnade undersöka möjligheterna
att föreslå ett eller annat sådant område. Fackskoleförsöken borde
även förläggas till ett annat typområde, där grundskolan visserligen inte var
fullt genomförd inom hela regionen men där centralorten hade genomförd grundskola
och en dominerande ställning inom området. FU ansåg att den planerade
försöksverksamheten kunde förläggas till högst ett tiotal orter med ett 50-tal
klasser.
Vid remissbehandlingen av FU:s skrivelse (FU s. 248 f.) biträdde remissinstanserna
i huvudsak FU:s synpunkter på den planerade försöksverksamheten. På
vissa punkter redovisades dock rätt skilda uppfattningar, särskilt beträffande
principerna för urvalet av försöksorter.
I propositionen 1963: 98 biträdde departementschefen i huvudsak de av FU
framförda synpunkterna. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade
statsutskottet (SU 1963:95) att försöksverksamheten budgetåret 1964/65 borde
omfatta ett mera differentierat urval av orter, varvid även annan anknytning
till existerande skolformer borde kunna komma i fråga än vad som föreslagits
för budgetåret 1963/64. Fristående fackskolor ansågs därvid också i några fall
kunna övervägas under förutsättning av att vederbörande kommuner fann det
ändamålsenligt och lämpligt med hänsyn till bl. a. lokal- och lärarresurser.
Bl. a. till belysning av statsutskottets utlåtande redovisar FU de organisatoriska
anordningar som prövas i de kommuner som 1963/64 bedriver försöksverksamhet
med fackskolor (FU s. 249 ff.). FU konstaterar att denna försöksverksamhet,
trots att den endast omfattar nio kommuner, kan anses vara rikt differentierad.
De enda organisationsformer som ej prövats är blandfackskola som
helt fristående skolenhet, samordning mellan folkhögskola och fackskola samt
samordning mellan social fackskola och yrkesskola.
Beträffande den fortsatta försöksverksamheten framhåller FU, att försöksverksamheten
med 2-åriga fackskolor bör utvidgas att omfatta några av de
större städerna i landet. FU framhåller dock att om flera av de största städerna
skulle medges upprättandet av fackskolor höstterminen 1964 skulle organisatio
-
532
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196£
nen redan då få en sådan omfattning, att det knappast längre kunde vara tal
om en försöksverksamhet. Enligt FTJ:s uppfattning bör de allmänna synpunkter
på urvalet av försöksorter som tidigare anförts även avse de kommuner, som
medges försöksverksamhet läsåret 1964/65. Kommunerna bör alltså med ett
minimum av nyinvesteringar i lokaler och inredningar kunna bereda undervisning
i en så rikt utbyggd fackskola, att ca 20 % av årskullen inom elevområdet
kan intas.
En försöksverksamhet i egentlig mening kan enligt FU:s uppfattning endast
omfatta de nio kommuner, som påbörjat verksamheten läsåret 1963/64. I dessa
kommuner kommer försöksverksamheten under perioden 1963/65 att ha omfattat
fackskolans båda årskurser och sålunda ge erfarenheter av fackskolan i
hela dess omfattning.
För att det främsta syftet med försöksverksamheten skall kunna uppnås, dvs.
att man ska få en uppfattning om fackskolornas attraktivitet dels gentemot
andra skolformer, dels inbördes måste rimligen försöksfackskolor hösten 1964
upprättas endast på orter, där eleverna har likartad och jämförbar tillgång på
samtliga utbildningsvägar inom hela det gymnasiala skolsystemet framhåller FU.
I propositionen 1962: 54 framhölls att läroplansarbetet ej är avslutat i och med
framläggandet av utredningsförslag om kursplaner. Först då dessa efter remissbehandling
och ytterligare bearbetning prövats i vardagsarbetet av lärare med
för skolformen avsedd utbildning och betryggande lärarerfarenheter, kan timoch
kursplanernas bärkraft avläsas och en säkrare uppfattning erhållas om möjligheterna
att inom ramen för veckotimtalen för olika ämnen nå de för skolformen
uppställda studiemålen (FU s. 255).
FU anser att det torde dröja flera år, innan lärarfrågorna i fackskolekommunerna
är lösta på ett mer permanent sätt. Brist på för fackskolorna särskilt
utarbetade läroböcker beräknas också föreligga. Organisationsfrågor, lokal- och
utrustningsfrågor bedömes vidare kräva sa stor uppmärksamhet från skolledarnas,
huvudlärarnas och institutionsföreståndarnas sida, att flera väsentliga
pedagogiska frågor kan behandlas först längre fram.
Enligt FU:s uppfattning måste därför den slutliga utvecklingen och det pedagogiska
arbetet i fackskolorna bygga på erfarenheter från en följd av år, sedan
nyssnämnda frågor fått eu godtagbar lösning i de kommuner, som först inför
fackskolor.
FU understryker att åtgärder måste vidtagas från statsmakternas sida för
främjandet av ett pedagogiskt utvecklingsarbete inom fackskolan. Redan fr. o. m.
budgetåret 1964/65 bör skolöverstyrelsen tillföras personal eller på annat sätt
ges resurser att främja detta utvecklingsarbete. FU förutsätter att skolöverstyrelsen
beaktar dessa frågor i sina anslagsäskanden. Vidare förutsätter FU att
arbetet inom såväl hjälpmedelscentraler som fortbildningsorganisationer kommer
att omfatta fackskolan, i lika hög grad som andra skolformer.
533
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Kursplanerna behöver också fortlöpande förnyas. FU:s läroplansförslag anses
relativt snart böra revideras på grundval av vunna erfarenheter inom skolan
samt utvecklingen inom skola, samhälle, näringsliv och forskning. Erforderliga
resurser bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande för sådan fortlöpande läroplansrevision
(FU s. 255 ff.).
8.2.3 Yttranden
8.2.3.1 Gymnasiet
GU: s förslag om tidpunkten för övergången till det nya
gj mnasiet har diskuterats i ett stort antal yttranden. Några remissinstanser
har tillstyrkt förslaget om en för hela landet samtidig övergång fr. o. m. läsåret
196o/66 medan andra föreslagit en successiv övergång eller ett uppskov med
reformen till läsåret 1966/67 eller i några få fall senare.
GU:s förslag har klart tillstyrkts av bl. a. skolöverstyrelsen, åtta länsskolnämnder,
länsstyrelsen i Södermanlands län, arbetsmarknadsstyrelsen, Centerns
ungdomsförbund, Centerns studentförbund och ett antal städer varjämte några
remissinstanser tillstyrker alternativt eller med visst förbehåll.
Skolöverstyrelsen anser, att övervägande skäl talar för en samtidig övergång i
hela landet till det nya gymnasiet, och anför i huvudsak följande.
GU anför tva huvudskäl för en samtidig övergång i hela landet. Gymnasieutbildningen
är en förberedelse för en lång rad fortsatta utbildningar. Om personer
med olika skolunderbyggnad söker inträde till samma fortsatta utbildning,
uppstår komplikationer då det gäller att jämföra värdet av erhållna vitsord.
Överstyrelsen finner detta skäl tungt vägande. En samtidig övergång till det
nya gymnasiet kan dock inte, vilket även påpekas av GU, helt eliminera
hithörande problem, även om de väsentligt minskas, eftersom övergång till högre
utbildning vid ett och samma tillfälle sker från flera på varandra följande examensårgångar.
Det stora antalet gymnasieexaminerade fr. o. m. 1960-talets mitt gör det angeläget
att begränsa den ofrånkomliga övergångstiden. Skulle det nya gymnasiet
genomföras successivt i takt med grundskolans utbyggnad, skulle de sista studenterna
avlägga examen ar 1975. Majoriteten av studenterna inskrivs vid universitet
och högskolor under de två åren närmast efter avlagd studentexamen.
Övergångstiden skulle sålunda vid ett successivt genomförande i stort sett vara
avslutad först år 1977 i stället för år 1970 enligt utredningens förslag.
GU: s andra huvudskäl för en samtidig övergång är av pedagogisk och organisatorisk
natur. Det är enligt GU inte önskvärt, att i en kommun undervisning
bedrivs enligt olika läroplaner. Även om vissa erfarenheter skulle kunna vinnas
genom att det nya gymnasiet på vissa orter infördes ett år tidigare än i Övriga
delar av landet, torde fördelarna av en sådan anordning under ett enda år inte
vara av sådant värde, att nackdelarna tillnärmelsevis uppvägs.
Överstyrelsen vid i detta sammanhang påpeka ytterligare ett problem, som
skulle uppstå för många elever, om det nya gymnasiet infördes successivt. Inom
landet sker en omfattande omflyttning, som tilltagit under senare år. Erfarenheten
har visat, att grundskolans successiva utbyggnad innebär cn uppenbar
534
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196b
nackdel för elever, som flyttar mellan en kommun med grundskola och en kommun
utan. På samma sätt skulle elever, som flyttar från kommuner med det
gamla gymnasiet till kommuner med det nya, stallas mfor betydande svårigheter.
Vidare ansluter sig överstyrelsen till GU: s uppfattning, att det nya gymnasiet
bör införas så snart ske kan, och anför bl. a. följande.
Normalt har utbildning inom försöksgymnasium erbjudits inom en region,
då minst 50 % av de sökande förutsatts ha genomgått försöksskola. I nedanstående
tabell redovisas de andelar i procent av landets 16-armgar — bosatta
i kommuner med grundskola (enhetsskola) helt genomford — som beraknas ha
genomgått grundskolans (enhetsskolans) årskurs 9.
År | 1961 | 1965 | 1966 | 1967 | 1968 | 1969 | 1970 | 1971 | 1972 | 1973 |
Andel av 16-åringar | 38 | 45 | 55 | 60 | 71 | 80 | 87,3 | 95 | 97,5 | 100 |
I själva verket kommer andelen att öka i snabbare takt, eftersom elever frivilligt
söker inträde i grundskolan på orter, där en tidigare realskola avvecklats.
Antalet grundskolelever, som kommer att söka inträde i gymnasium, ar salunda
i starkt stigande. Dessa elever bör erbjudas en för dem lämpad gymnasieundervisning.
Det nya gymnasiet är därvidlag otvetydigt det lämpligaste. Fördröjs
införandet av det nya gymnasiet, syns försöksgymnasielmjer av nu existerande
art komma att införas, ehuru en sådan losnmg inte ar helt tillfredsställande.
Denna förändring skulle efter ytterligare något eller några ar följas av den omorganisation,
som övergången till det nya gymnasiet innebär.
Skolöverstyrelsen har anslutit sig till GU:s uppfattning, att en vaxande andel
av eleverna bör beredas tillfälle välja ekonomisk och teknisk utbildning. Under
senare år har en omfördelning pågått. Endast inom det nya gymnasiets organisation
torde en fortsatt utspridning och ökning av fackgymnasieutbildningen
vara möjlig. Åtgärder utan dröjsmål är synnerligen angelägna.
Slutligen granskar överstyrelsen de skäl, som talar för eller mot en övergång
redan fr. o. m. läsåret 1965/66, och finner att övervägande skäl talar för en övergång
fr. o. m. nämnda läsår. Överstyrelsen anför i denna fråga bl. a.:
Genom att undervisningen i 35 kommuner bedrivits efter grundskolans läroplan
redan fr.o.m. läsåret 1962/63 har värdefulla erfarenheter beträffande
grundskolan kunnat vinnas. Dessa fördelar skulle emellertid leda till betydande
nackdelar för de enskilda eleverna, om de inte kan erbjudas en gymnasieundervisning,
anpassad till vad grundskolan gett. Undervisningen av dessa elever i det
nya gvmnasiet skulle kunna ge värdefulla erfarenheter. Eftersom enligt överstyrelsens
mening övergången till det nya gymnasiet bör ske samtidigt, fo jer,
att den bör ske fr.o.m. läsåret 1965/66.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län, som tillstyrker GU: s förslag, anför
bl. a. att en viss förlamning drabbar hela den gamla organisationen, när en reform
passerat utredningsstadiet, vilket får till foljd att inga planer görs upp
långsiktigt. Nämnden anser, att stora svårigheter måste uppstå, även om reformen
genomföres långsamt. Lärarrekryteringen blir uppenbarligen ej förbättrad.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196/ 535
Lokalproblem löses däremot troligen snabbare och acceptabla improvisationer
åstadkommes, om nödvändigheten tvingar de berörda personerna och myndigheterna
att handla.
SR anser att det nya gymnasiet bör införas så snabbt som möjligt.
TCO anser sig böra i första hand tillstyrka GU:s tidsplan för en övergång till
det nya gymnasiet. Enligt organisationens mening talar övervägande skäl för
denna anordning. I andra hand anser organisationen, att en successiv övergång
bör övervägas. Kommuner med grundskola upp till årskurs 9 läsåret 1964/65
skulle då, framhåller organisationen, övergå till det nya gymnasiet hösten 1965,
medan den allmänna övergången skulle uppskjutas till läsåret 1966/67.
En successiv övergång föreslås eller i fragasättes av överstyrelsen för yrkesutbildning,
två länsskolnämnder, länsstyrelsen i Gotlands län, Hemiods kor1
espondensmstitut, Målsmännens riksförbund och Högerns ungdomsförbund.
Vissa remissinstanser, bl. a. kommerskollegium, telestyrelsen samt länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Kopparbergs
län, anser det vara tveksamt om tiden fram till läsåret 1965/66 kommer att
räcka till för nödvändiga förberedelsearbeten för reformens genomförande.
Skolstyrelsen i Malmö framhåller, att många vägande synpunkter, såväl praktiska
som organisatoriska, talar för ett uppskov. Då styrelsen trots detta är
beredd att tillstyrka en övergång år 1965 för Malmös del, även om en allmän
övergång skulle ske 1966/67, är detta enligt styrelsens åsikt med hänsyn till det
ansvar för den första årskullen grundskoleelever, som styrelsen påtagit sig
genom att genomföra grundskolan ett ar tidigare än huvudparten av landets
kommuner. Skolstyrelsens tillstyrkan sker emellertid under vissa förutsättningar,
bl. a. att beträffande elevernas intagning i och passage genom gymnasiet samt
gymnasiestudiernas avslutning de av GU föreslagna anordningarna kommer till
användning och att även i övrigt i största möjliga utsträckning det nya gymnasiets
förverkligande eftersträvas samt att tillstånd ges till inrättande av fackskola
i Malmö samtidigt med det nya gymnasiets införande.
I flertalet yttranden förordas att övergången till det nya gymnasiet påbörjas
först fr. o. m. eller i några fall tidigast fr. o. m. 1966/67. Uttalanden i den riktningen
förekommer i yttranden från bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning,
åtta länsskolnämnder samt öv er ståthallar ämbetet och tolv länsstyrelser, Svenska
kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, SACO, Läroverkslärarnas
riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund, Universitetslärarförbundet,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges handelsgymnasiers
riksförbund, Tekniska läroverkens elevförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Högerns kvinnoförbund, Sveriges konservativa studentförbund samt Storstockholms
planeringsnämnd. De skäl, som åberopas för detta ståndpunktstagande,
kan i huvudsak sammanfattas sålunda. Tiden fram till 1965/66 är för
knapp för planering och för att svårbemästrade lokalproblem skall hinna lösas.
De ekonomiska betingelserna är inte tillräckligt penetrerade, tillämpningsföre
-
536 Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964
skrifter och anvisningar hinner ej utarbetas i tid och den nya skolöverstyrelsen,
som börjar sin verksamhet den 1 oktober 1964, torde inte medhinna sina uppgifter
enligt föreslagen tidsplan. Vidare befaras svårigheter beträffande lärare,
lärarfortbildning, undervisningsmateriel och läroböcker. I några yttranden befarar
man också att de väsentliga värdena i den föreslagna reformen riskeras
genom att en alltför hastig övergång skulle ge upphov till en arbetssituation,
präglad av oreda, förvirring och olust.
Svenska kommun]örbundet och Svenska stads]örbundet säger sig dela GU. s
uppfattning, att man bör undvika ett system, där det nya gymnasiet och det
nuvarande gymnasiet samtidigt avlämnar gymnasieutbildade och att övergången
till det nya gymnasiet därför bör ske samtidigt i hela landet. Förbunden anser
likväl, att möjligheter saknas för en snabb övergång i enlighet med GU: s förslag.
Såsom skäl härför åberopar förbunden, förutom pedagogiska omständigheter,
bl. a. följande organisatoriska och ekonomiska förhållanden.
Förbunden pekar därvid först på lokalproblemen. På flertalet gymnasieorter
skall erbjudas undervisning inom samtliga fem sektorer. Detta betyder, att ekonomisk
och teknisk undervisning av relativt kvalificerad art skall kunna anordnas
på mångdubbelt fler orter än de nuvarande fackgymnasieorterna. Lokaler
och utrustning för sådan undervisning måste iordningställas. Detta arbete kan
inte hinna mer än påbörjas till hösten 1965.
Därutöver måste förbunden emellertid också understryka det kommunalrättsligt
och kommunalekonomiskt otillfredsställande i ett förfarande som skulle
innebära att de anslagsbeviljande kommunala instanserna nödgas fatta beslut i
väsentliga anslagsfrågor för gymnasiet innan det riksdagsbeslut föreligger, som
utgör den formella grunden för sistnämnda kommunala beslut. Så skulle ju dock
bli fallet vid en övergång till det nya gymnasiet hösten 1965, eftersom riksdagsbeslut
i frågan torde föreligga först i slutet av höstriksdagen 1964, medan de
kommunala statförslagen för år 1965 upprättas redan under sommaren 1964 och
senast den 1 september samma år inlämnas till kommunens styrelse. Detta är
ingalunda någon futtig kameralistisk synpunkt utan blott ett skäligt hänsynstagande
till de kommunalt ansvariga finansorganens rimliga krav på att vid
statbehandlingen ha klarhet rörande gymnasiereformens omedelbara konsekvenser
för kommunerna, inte endast i statsbidragshänseende utan även med avseende
på den totala utgiftsbelastningen under budgetåret.
Förbunden framhåller, att ett sätt att motverka de nackdelar, som trots allt
är förenade med det förordade uppskovet till hösten 1966, är att inrätta filialklasser
av fackgymnasier i så stor utsträckning som möjligt. För de kommuner,
som redan läsåret 1964/65 följer grundskolans läroplan i årskurs 9, blir det
vidare enligt förbundens mening nödvändigt med en specialanordning beträffande
gvmnasiet hösten 1965, eftersom de elever det här gäller blott läst t\a främmande
språk och därför inte kan gå över till 3-årigt gymnasium av nuvarande
konstruktion. Förbunden anser, att frågan för dessa kommuner torde få lösas
genom tillämpning övergångsvis av ett modifierat försöksgymnasium.
Beträffande kommunernas ställningstagande till GU:s förslag om tidpunkten
för en övergång till det nya gymnasiet kan nämnas, att av sammanlagt inte fullt
Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964. 537
100 kommuner, som uttalat sin uppfattning i frågan, 25 kommuner har tillstyrkt
en övergång fr. o. m. läsåret 1965/66. Nära 50 kommuner har föreslagit
ett uppskov med övergången till läsåret 1966/67 eller i några fall ett successivt
mtorande av det nya gymnasiet, medan 24 kommuner har uttalat tveksamhet
angaende möjligheterna att medhinna förberedelsearbetet, därest övergången
sker enligt GU: s förslag.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund tar inte någon
dehnitiv stallnmg men framhåller i sammanhanget bl. a. att ett totalt avbrott i
examinationen av gymnasieingenjörer måste undvikas.
Statistiska centralbyrån påpekar att antalet elever i årskurs 9 av grundskolan
läsåret 1964/65 kommer att uppgå till ca 8 500 mot av GU uppskattade 6 000
samt att med hansyn härtill det av GU uppskattade antalet av 2 000 sökande
till gymnasiet höstterminen 1965, vilka läst efter grundskolans läroplan i siälva
verket torde bli omkring 800 fler.
Vad GU anfört och föreslagit i fråga om den ekonomiska och tekniska
utbildningens spridning har berörts i några yttranden. Skolöverstyrelsen,
som anslutit sig till vad GU anfört beträffande angelägenheten av
en fortsatt utspridning av fackgymnasieutbildningen, föreslår i konsekvens
härmed, att samtliga lärokurser i det nya gymnasiet införes samtidigt. Beträffande
teknisk lärokurs bör dock enligt överstyrelsens mening undantag kunna
goras, da särskilda skal, t. ex. lokalbrist, föreligger. Överstyrelsen för yrkesutbildning
anser, att nuvarande former för spridning av teknisk och merkantil
gymnasieutbildning genom filialklasser och teknisk gren kan bestå under övergångstiden.
Läroverkslärarnas riksförbund delar GU:s uppfattning, att omfördelningen
mellan allmän gymnasie- och fackgymnasieutbildning snabbast möjligt bör
ske samt att en geografisk spridning av teknisk och ekonomisk utbildning måste
komma till stand. Förbundet anser emellertid att utspridningen inte får ske på
bekostnad av lärarnas arbetsförhållanden och ansvar i pedagogiskt avseende
och förbundet tvivlar även starkt på möjligheterna att genomföra någon större
spridning av framför allt den tekniska utbildningen redan från och med hösten
1965.
Lansskolnämnden i Gävleborgs län uttalar den förhoppningen, att utbyggandet
av teknisk utbildning vid gymnasier inte skall fördröjas eller hindras på
grund av eftersläpande planering, knapphet på lokaler och utrustning eller
genom bristande förutseende rörande lärarutbildning och fortbildning.
Lansskolnämnden i Jönköpings län anför, att svårigheter i många fall torde
uppstå i fråga om utrustning och i synnerhet lokaler, även för de orter som
enligt GU:s mening först bör komma i fråga för denna utbildning.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län anser, att det borde vara möjligt att
ge de mindre gymnasieområdena — där de stora reserverna för teknisk och ekonomisk
utbildning finns och där införandet av teknisk och ekonomisk studieväg
538 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
erbjuder de största problemen och kräver de största kostnaderna — rätt till de
ekonomiska resurser, som kommer att ställas till förfogande vid genomförandet
av denna del av gymnasiereformen.
Länsskolnämnden i Kronobergs län framhåller, att den av GU förordade treårsregeln
i princip bör gälla för spridningen av ekonomisk och teknisk utbildning.
I sådana regioner, där utbyggnaden av fackskolan måste ske samtidigt för
att lärarfrågan skall kunna ordnas men där grundskolan icke är genomförd till
70%, bör det enligt nämndens mening ankomma på länsskolnämnd att pröva
frågan om tidpunkten. Inställningen från vederbörande kommuner bör då även
beaktas, anser nämnden.
GU: s förslag rörande pedagogiska åtgärder i samband med
övergången till det nya gymnasiet har i allt väsentligt tillstyrkts av dem,
som yttrat sig i frågan, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
T C O, SR, Läroverkslärarnas riksförbund, Centerns ungdomsförbund, Centerns
studentförbund och SECO. Beträffande nagra detaljfrågor har vissa nyansskillnader
i uppfattningarna kommit till uttryck. Skolöverstyrelsen finner GU:s tvekan
inför anordnandet av »uppsamlingsklasser» för elever, som har svårt att
följa undervisningen, mycket befogad och vill för sin del starkt ifrågasätta
lämpligheten av en sådan anordning. Länsskolnämnden i Örebro län papekar
nödvändigheten av att stödåtgärder för eleverna i det nuvarande gymnasiet
göres fullt adekvata, medan länsskolnämnden i Kronobergs län anser problemen
beträffande elever, som i den nuvarande gymnasieorganisationen har svårt att
följa undervisningen, så väsentliga, att skolöverstyrelsen eller en särskild expertgrupp
borde få i uppdrag att utreda frågan i detalj. Centerns ungdomsförbund
och Centerns studentförbund framhåller, att de svårigheter, som kan uppkomma
vid övergången, måste elimineras i möjligaste mån genom stödundervisning, uppdelning
av klass och liberalare tillämpning av flyttningsbestämmelserna m. m.
I anslutning till förslaget om utnyttjandet av den särskilda fackinspektionen
under uppbyggnadsskedet uttalar länsskolnämnden i Malmöhus län, att en
sådan inspektion bör uppbyggas till full kapacitet redan från starten.
Skolöverstyrelsen understryker vikten av att läroboksmaterial finns tillgängligt
före höstterminens början 1965 och förutsätter att detta skall vara möjligt.
Överstyrelsen säger sig redan ha vidtagit förberedande åtgärder.
Läroverkslärarnas riksförbund anser det vara en rimlig begäran, att de nya
läroböckerna är tillgängliga för lärarna ungefär ett halvt år före övergången till
det nya gymnasiet.
Vad GU anfört om nödvändigheten av en omfattande information om
det nya gymnasiet samt om dennas uppläggning och innehåll har genomgående
rönt ett välvilligt mottagande. Flera remissinstanser har funnit det angeläget
att understryka behovet av upplysningsverksamhet i olika hänseenden och har
även i viss omfattning framlagt förslag rörande verksamhetens ordnande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964. 539
Skolöverstyrelsen framhåller sålunda, att en omfattande informationsverksamhet
måste förutsättas såsom ett led i gymnasiereformen. Överstyrelsen anför
i anslutning härtill följande.
De erfarenheter, som vunnits under informationsverksamheten beträffande
grundskolan, bör kunna tjäna till ledning. Överstyrelsen vill emellertid framkalla,
att informationsbehovet i samband med gymnasiereformen kommer att
vara ännu större än vid grundskolereformen. Majoriteten av föräldrarna till
gymnasiets elever har nämligen ringa personlig erfarenhet av den skolform det
galler, och den samverkan mellan hem och skola, som förutsätts ske vid valet
av studiegång, kräver därför särskilt stor uppmärksamhet. Även elevinformationen
måste ges en sådan utformning, att elevernas egna ställningstaganden vid
va av ämnen och lärokurser kan ske på grundval av verklig kännedom om vad
olika alternativ innebär. Liksom inom informationsverksamheten beträffande
grundskolan bör ansvaret fördelas pa sa sätt, att överstyrelsen svarar för informationen
till länsskolnämnderna och deras befattningshavare, informationen
vid lärarutbildningsanstaltema samt informationen direkt till allmänheten genom
massmedia i den omfattning önskemål härom framställs från dessa, varjamte
överstyrelsen bör utarbeta sådant informationsmaterial, som lämpligen
framställs centralt, även om det används i regional eller lokal information. På
länsskolnämnderna bör ankomma att handha informationen till kommunerna
och deras befattningshavare, medan den lokala informationen till lärare, föräldrar
och elever bör vara en kommunal angelägenhet. Informationsverksamheten
om gymnasiet bör vara kontinuerlig och alltså icke bedrivas endast under
några år kring själva reformen.
Länsskolnämnden i Blekinge län anser, att informationen även bör omfatta
andra gymnasiala utbildningsvägar än gymnasiet.
TCO understryker, att övergångstiden även med tillfredsställande resurser och
stöd blir krävande för lärare och skolledning, samt att det ur den synpunkten är
angeläget att informationen om det nya gymnasiet och dess målsättning och
pedagogiska nydaning ges pa sa stor bredd, att också föräldrarna blir upplysta
om vad som haller pa att ske och om att detta som skall ske i vissa avseenden
måste genomföras steg för steg.
Bland i yttrandena framförda förslag kan följande nämnas. Tryckt material
bör i stor utsträckning utgivas centralt, radio och TV bör anlitas samt regionala
konferenser anordnas, vid vilka exempelvis GU:s experter samtidigt kan tagas i
anspråk av flera gymnasieområden. På grundval av erfarenheterna angående
informationen vid grundskolans införande i vissa orter förordar Föreningen för
matematisk-naturvetenskaplig undervisning, att informationen i huvudsak bör
ske genom skriftliga redogörelser och ej i föredragsform. Begränsade problem
bör sedan på grundval av den skriftliga informationen bli föremål för diskussioner
inom mindre grupper vid t. ex. ämneskonferenser gemensamma för lärarna
i en del av eu kommun eller i en eller flera kommuner, framhåller föreningen.
SECO anser, att elevernas egna organisationer kan vara till värdefull hjälp, när
det gäller upplysningsverksamheten.
Det av GU föreslagna beloppet för informationsändamål kan enligt skolöver -
540
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.
styrelsen anses tillräckligt, under förutsättning att den hittills av arbetsmarknadsstyrelsen
bedrivna och även i fortsättningen angelägna rådgivningen beträffande
val av studiegång i relation till framtida yrkesval bekostas från andra
anslag. Länsskolnämnderna i Kalmar och Örebro län däremot ifrågasätter om
det föreslagna beloppet är tillräckligt.
GU: s uppfattning om behovet av en fortlöpande läroplansrevis
i o n understrykes kraftigt av bl. a. skolöverstyrelsen. Överstyrelsen betonar
vikten av att därvid i mån av behov nya attityd- och avnämarundersökningar
läggs till grund för revisionsarbetet och att de erfarenheter utnyttjas, som vunnits
inte bara inom industrin utan också på andra områden, t. ex. vid den militära
utbildningen. Överstyrelsen vill därutöver erinra om de arbetsorgan och
arbetsformer, som inom verket skapats vid genomförandet av grundskolan och
som torde mer eller mindre förändrade kunna främja den pedagogiska utvecklingen
även på det gymnasiala stadiet. Överstyrelsen understryker vidare kraftigt
värdet av en direkt, oförmedlad kontakt mellan det dagliga arbetet ute i
skolor och klassrum och dem, som har att centralt svara för det fortlöpande
arbetet med läroplaner m. m. För att anordningen skall fungera måste emellertid
de personella och ekonomiska krav, ett sådant fortgående utvecklingsarbete
ställer, tillgodoses.
Mot GU: s uttalande att i det fortlöpande revisionsarbetet även måste ingå
översyn av differentieringen på studievägar riktas i yttrandena
inga erinringar.
I detta sammanhang tar några remissinstanser upp förslaget om försöksverksamhet
med materialteknisk utbildning. Skolöverstyrelsen förklarar att
den på grund av den starka argumentering som framförts för sådan utbildning
och det uppgivna stora behovet av ingenjörer med sådan utbildning inte
vill motsätta sig en försöksverksamhet i begränsad omfattning. Å andra sidan
förklarar TCO att organisationen på det bestämdaste vill avvisa försöksverksamhet
med materialteknisk utbildning, då denna, av de alternativ som diskuterats
av GU, synes tillhöra de minst angelägna specialiseringarna.
8.2.3.2 Fackskolan
FU:s förslag om fackskolans utbyggnadstakt har i stort sett godtagits
av remissinstanserna. I några yttranden har dock ifrågasatts huruvida den föreslagna
utbyggnadstakten kan hållas med hänsyn främst till de ökade krav på
skollokaler och lärare, som bl. a. fackskolereformen kommer att aktualisera.
Skolöverstyrelsen anser, att en förutsättning för upprättande av fackskola i
en region är, att tillgången på lokaler och erforderlig utrustning bedöms såsom
tillfredsställande. Beträffande lärarbristen framhåller överstyrelsen, att utbildningstrycket
är så starkt, att det, om fackskolans genomförande uppskjuts,
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 541
torde bil nödvändigt att i viss omfattning anordna motsvarande eller liknande
utbildning i de former, som kan erbjudas inom det nuvarande skolväsendet. En
förskjutning i tiden av inrättandet av fackskola kommer därför inte att medföra
en så stor besparing av lärarkrafter, som eljest kunnat väntas. Överstyrelsen
säger sig vid en slutlig bedömning av frågan finna att FU:s förslag om en utbyggnad
av fackskolan enligt alternativ (b) är det mest realistiska och anför
vidare:
Överstyrelsen anser det synnerligen angeläget, att det utbildningsbehov, som
fackskolan ar avsett att möta, blir tillgodosett i så snabb takt som möjligt. Å
andra sidan skulle en utbyggnad i den takt kommunerna önskar, ställa alltför
stora krav pa lärartillgång och lokalanskaffning. De investeringar, som erfordras
tor grundskolan, gymnasiet och fackskolan, är betydande. Även om erforderliga
ekonomiska resurser ställs till förfogande, kan det stöta på svårigheter att i
konkurrens med andra byggnadsområden åstadkomma en skolbyggnadsproduktion
av den omfattning det här är fråga om. Detta bör dock inte hindra, att
kommuner, som kan ställa erforderliga lokaler och därtill hörande utrustning till
törlogande, får införa fackskola, om övriga villkor därför kan uppfyllas Årtalet
1967 kan anses vara lämplig tidpunkt för övergång till en snabbare utbyggnad,
eftersom ett antal gymnasiekommuner då kan beräknas ha i huvudsak genomfört
det för gymnasium och fackskola avsedda byggnadsprogrammet. Ett beslut
om att fackskola skall genomföras enligt FU:s alternativ (b) bör därför även
innefatta att fackskola fr. o. m. 1967 skall få inrättas också i regioner där grundskolan
kan vara genomförd till mindre än 70 %, beräknat på antalet 16-åringar
inom årskullen. Dock bor normalt minst 50 % av antalet 16-åringar ha genomgått
grundskolans årskurs 9.
FU. s alternativ (b) tillstyrks dessutom av bl. a. länsskolnämndema i Uppsala,
Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Örebro,
Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län samt länsstyrelserna i Södermanlands
och Västmanlands län ävensom Sveriges sholdirektörsjörening,
TCO, Högerns kvinnoförbund, Centerns undomsförbund och Centerns studentförbund
och flertalet av de kommuner, som yttrat sig i frågan.
Särskilt beträffande den s. k. 70-procentsregeln har i flera yttranden framhållits,
att denna regel ej får tillämpas alltför restriktivt samt att minimitalet 70 %
endast skall gälla som riktpunkt och kunna modifieras. Länsstyrelsen i Västerbottens
län förordar en sådan modifiering av regeln, att de medelstora orterna
1 viss mån prioriteras. Länsskolnämnden i Östergötlands län ifrågasätter om inte
kommuner, som ingivit men fått avslag på framställning om att införa grundskola
under hänvisning till att angränsande kommuner ej haft förutsättningar
att starta samtidigt, bör, där tillräckligt elevunderlag finnes, genom övergångsbestämmelser
kunna få inrätta fackskola. Länsskolnämnden i Kronobergs län
framhåller, att, då ju en samordning mellan gymnasium och fackskola i fråga
om lokaler och lärare kommer att vara nödvändig på många orter, det synes
vara ett krav, att de ekonomiska och tekniska utbildningsvägarna byggs ut samtidigt
i de två skolformerna. Nämnden erinrar i detta sammanhang, att enligt
föreliggande förslag det nya gymnasiet skulle utbyggas under eu treårsperiod
542
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
från läsåret 19G5/66 medan för fackskolans del utbyggnaden icke skall vara avslutad
förrän 2—3 år senare. Här måste enligt nämndens uppfattning en jämkning
ske, så att kravet på 70 % icke hindrar en bra start för gymnasiets fackkurser.
Stora svårigheter, främst i fråga om lokaler och lärare, kommer att inställa sig
när man i de tillämnade fackskolekommunerna skall söka förverkliga den av FU
föreslagna utbyggnadstakten, framhålls det i några yttranden. Sålunda uttalar
länsskolnämnden i Stockholms län tveksamhet angående möjligheterna att
med hänsyn härtill genomföra fackskoleorganisationen så snabbt som FU
förutsätter. Länsskolnämnden i Kronobergs län instämmer i FU:s uttalande
att grundskolans genomförande bör vara det primära men anser, att det
vore mycket olyckligt, om en fackskola skulle behöva starta utan att ha
erforderliga lokaler, särskilt när det gäller den tekniska fackskolan. Länsstyrelsen
i Hallands län framhåller, att då brister på kapital och arbetskraft kan
förväntas bli avsevärda hinder vid genomförandet av de stora reformprogram,
som framlagts för svenskt undervisningsväsen, utbyggnaden av de olika skolformerna
bör ske efter en gemensam, tidsmässigt anordnad plan. Centerns
ung doms förband och Centerns studentförbund, som biträder FU:s förslag om utbyggnadstakten,
finner det angeläget påpeka, att utbyggnaden också måste ske
i takt med avvecklingen av äldre skolformer, så att ingen tillfällig minskning i
utbildningskapaciteten på en ort inträder. Högerns ungdomsförbund fmner för
sin del det vara orealistiskt att tänka sig hela fackskoleorganisationen utbyggd
till år 1970. En mer dämpad utbyggnadstakt samt intensifierad vetenskapligt
experimentell försöksverksamhet under utbyggnadstiden torde vara att föredra,
inte minst med hänsyn till de samhällsekonomiska verkningarna.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet har ej något att erinra
mot förslaget om en successiv uppbyggnad av den nya skolformen, men
framhåller, att stora svårigheter helt säkert kommer att uppstå, när man i de
tillämnade fackskolekommunerna skall söka förverkliga FU:s relativt snabba
utbyggnadstakt, samt att statsmakterna på allt sätt måste underlätta för kommunerna
att genomföra förslaget. Förbunden anför i denna fråga bl. a. följande.
Brist på lokaler och framför allt brist på lärare är de hämmande faktorer som
verkar återhållande på utbyggnadstakten. Efterfrågan på utbildning ovanpå
grundskolan är emellertid i ständigt stigande och för kommunerna, som enligt
skollagen har att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning
i gymnasium, fackskola och yrkesskola, innebär detta ett allt mer stegiat
krav på nya utbildningsmöjligheter även på orter som tidigare blott haft den
obligatoriska skolan. I princip är kommunerna också beredda att göra de msatser
som på dem ankommer för ett snabbt förverkligande av fackskoleorganisationen.
Men samtidigt måste statsmakterna på allt sätt bidra härtill dels genom
att ge kommunerna erforderliga finanseringsresurser, dels ock genom att öka
lärarutbildningen, se till att vederbörande myndighet i god tid utarbetar kursplaner
och anvisningar, stimulerar läroboks- och hjälpmedelsproduktionen, etc.
— allt i syfte att åstadkomma en sådan pedagogisk kvalitet på fackskolorna att
de kommer att bli vad elever, målsmän och lärare hoppas på, nämligen för
många elever ett valvärt alternativ till gymnasiet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,. 543
Fö t bunden anser, att den allmänna övergången till fackskola bör påbörjas
först läsåret 1966/67, i likhet med vad förbunden uttalat i sina yttranden över
GU:s förslag till införande av det nya gymnasiet.
Läroverkslärarnas riksförbund anser däremot, att den av FU föreslagna utbyggnadstakten
är ett minimum. Förslaget bör enligt förbundets bestämda mening
kompletteras med den principen, att om fackskolan i en kommun skall
avlösa vissa nuvarande skolformer, bör fackskolans utbyggnad i kommunen
ske så att den ansluter direkt till dessa skolformers avveckling. Det innebär enligt
förbundets mening, att fackskolan måste vara beredd att lämna ifrån sig sin
första kull färdigutbildade ungdomar året efter det att de avlösta skolorna avlämnat
sin sista årskull.
I fråga om behovet av information i samband med fackskolans införande
och kostnaderna för sådan ansluter sig skolöverstyrelsen till FU:s bedömning
och hänvisar beträffande informationens utformning till de synpunkter, som anförts
angående gymnasiereformen.
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund framhåller, att föräldrars,
elevers, lärares och avnämares attityd mot den nya skolformen helt naturligt
kommer att bero på den upplysning de får om fackskolans mål och innehall.
Medel bör därför enligt förbundets åsikt ställas till skolöverstyrelsens
förfogande för att på olika vägar, inte minst via folkbildningsorganisationerna,
sprida information om fackskolan.
Länsskolnämnden i Örebro län finner det nödvändigt, att informationsverksamheten
för fackskolan i första hand riktar sig till berörda lärare, elever och
målsmän och att den handhas av länsskolnämnderna.
Vad angår försöksverksamhet med fackskola instämmer skolöverstyrelsen
i FU:s synpunkter och anför bl. a. följande.
Försöksverksamheten är till väsentlig del ägnad att belysa organisatoriska
problem, t. ex. den organisatoriska anknytningen mellan fackskolan och andra
skolformer samt de för skolformen föreslagna delningstalen, intagningsbestämmelserna,
möjligheter till samläsning med andra fackskollinjer och skolformer,
behoven av och möjligheterna att genomföra praktik m. m.
Överstyrelsen delar vidare FU:s uppfattning att de allmänna synpunkter, som
varit vägledande för urvalet av försöksorter 1963/64, även skall tillämpas beträffande
de kommuner som börjar försöksverksamhet 1964/65.
Flera länsskolnämnder har uttalat sig om den pågående försöksverksamheten.
Länsskolnämnden i Västmanlands län anser sig ha funnit att erfarenheterna
av fackskolorna efter den korta tid de varit i verksamhet är positiva, även om
försöksverksamheten vållat skolledning och lärare svårigheter på enskilda punkter.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län beklagar att FU ej redovisar
några erfarenheter av försöksverksamheten som visar fackskolornas gymnasieavlänkande
effekt. Enligt länsskolnämnden i Gävleborgs län bör även orter där
544
Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961i
någon
av de nuvarande gymnasiala utbildningsvägarna saknas kunna ifrågakomma
i försöksverksamheten. Länsskolnämnden i Jönköpings län rekommenderar
som objekt för försöksverksamheten glesbygdsfackskolor och fackskolor
inom så små gymnasieregioner att normalkravet på minst tre paralleller ej kan
fyllas.
TCO finner det angeläget att den påbörjade försöksverksamheten fortsattes
och noga följes samt att den nya skolformen ges stöd genom olika slag av pedagogiskt
försöksarbete under mera vetenskapliga former. Organisationen anför
vidare:
Det måste dock konstateras, att fackskolan som helhet får betraktas som ett
experiment under dess uppbyggnad. Den igångsatta och föreslagna försöksverksamheten
kan nämligen endast i mycket liten utsträckning ge ledning för denna
uppbyggnad. Det som nu beslutas om fackskolan bör därför ses som en preliminär
skiss för dess utformning. Allt eftersom erfarenheter vinns, måste det vara
möjligt att ändra uppläggningen av den nya skolformen, så att den på bästa
sätt kommer att motsvara de föreliggande utbildningsbehoven.
8.3 Statsbidragsfrågor
8.3.1 Gymnasieutredningen
8.3.1.1 Statsbidrag till lärarlöner och dnftlcostnader (GU 18.2.2)
Beträffande det ekonomiska ansvaret för gymnasiet uttalas i direktiven för
GU att prövningen härav bör »göras åtskild från spörsmålet om det administrativa
huvudmannaskapet och i stort sett följa de riktlinjer för kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, som beträffande liknande utgiftsändamål är eller framdeles
kan bli uppdragna».
GU finner att uttalandet innebär att en ändring i huvudmannaskapet inte
skall medföra att den nuvarande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna
för gymnasiet i någon högre grad rubbas. Statsbidragssystemet skall
vara utformat så att det i stort sett medför status quo beträffande kostnadsfördelningen
mellan staten, å ena, och kommunerna som enhet, å andra sidan
(GU 18.2.2.1).
GU konstaterar att det nya, integrerade gymnasiet kräver ett enhetligt statsbidragssystem.
En oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner
skulle därvid nödvändigtvis medföra en omfördelning av kostnaderna mellan
kommunerna, eftersom väsentliga skillnader nu föreligger i fråga om kommunernas
kostnader för de olika gymnasieformerna. För att undvika att ett enhetligt
statsbidragssystem kommer att medföra förluster för en del kommuner bör
enligt GU status-quo-principen i någon mån modifieras på sådant sätt att staten
i stort sett kommer att stå för kostnaden för uppnående av enhetligheten.
Vidare framhåller GU att nuvarande system med karenstid, innan staten börjar
stödja vissa gymnasier, bör avskaffas. Statsbidrag bör i framtiden således
omedelbart utgå till nyupprättat gymnasium.
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964- 545
GU föreslår att bidraget till lärarlöner (GU 18.2.2.2) utformas på i huvudsak
samma sätt som det allmänna driftbidraget enligt kungörelsen 1958:665 om
statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skolväsendet, dock med den av''
ikelsen att deltjänst skall anges i 24-delar och inte i 30-delar av hel tjänst. I
bidragsunderlaget bör vidare inräknas avlöningsförstärkningar enligt bilaga D
till TB Saar, varvid den nu utgående ersättningen till rektor och lärare vid
lärarkursläroverk och med lärarhögskola samverkande läroverk bör ingå med
schematiserat årsbelopp.
I fiaga om bidraget till särskilda driftkostnader, dvs. andra kostnader än rektors-
och lärarlönekostnader, diskuterar GU olika lösningar. GU stannar för att
föreslå att bidraget till driftkostnaderna anknytes till bidraget till lärarlönerna
genom uppräkning av bidragsandelen för detta. Fördelarna med en sådan konstruktion
är dels att den är administrativt mycket enkel, dels att den automatiskt
garanterar en viss värdebeständighet åt bidraget. Nackdelar uppkommer
för kommuner med många vakanta tjänster, som uppehälles av lärare i låg
löneställning, vilket medför att lärarlönebidraget och därmed automatiskt driftbidraget
blir lägre än för andra kommuner med få vakanta lärartjänster.
GU redovisar en metod att fastställa grunderna för ett enhetligt bidragssystem
för hela gymnasiet så avpassat att gällande fördelning mellan stat och
kommun av kostnaderna för de nuvarande gymnasieformerna i stort sett bibehålies.
Beträffande bidraget till lärarlöner finner GU att ett strikt tillgodoseende av
status-quo-principen medför en bidragsandel av 96,1 %. Då staten ansetts böra
påtaga sig \ issa kostnadsökningar för att förhindra att bidragsminskning uppkommer
för vissa kommuner, föreslås en uppräkning av bidragsandelen med
4,4 %, vilket i stort sett motsvarar de större kostnader kommunerna nu har för
liandelsgymnasierna.
På grundval av bl. a. vissa undersökningar av nuvarande förhållanden har GU
beräknat bidi aget till driftkostnader utöver rektors- och lärarlöner till sammanlagt
9 % av bidragsunderlaget.
Den bidragsandel som GU sålunda kommer fram till utgör (96,1 -j- 4 4 _|_ 9 —)
109,5%.
Årskurs 4 av teknisk lärokurs är kostsammare än övriga lärokurser. GU finner
emellertid att någon speciell kompensation till kommunerna med hänsyn härtill
inte är motiverad, bl. a. med hänsyn till att den nyss angivna modifieringen
av status-quo-principen innebär cn viss överkompensation. Därtill kommer att
lärarbehovet — och därmed lönekostnaderna — för årskurs 4 är avsevärt större
än för Övriga årskurser, varigenom det föreslagna allmänna driftbidraget medför
cn motsvarande höjning av den särskilda driftbidragsandelcn för denna årskurs.
Sammanfattningsvis föreslår GU att bidragsandelen för det allmänna driftbidraget
sättes till 110%.
18 — Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt Nr 171
546 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
Beträffande bidragssystemets införande (GU 18.2.2.3) förklarar GU att det
tekniskt sett inte föreligger något hinder för att det omedelbart börjar tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 19C5, då enligt GU:s förslag kommunaliseringen skall genomföras.
Bidragssystemet avses under en övergångstid bli tillämpligt både på de
nuvarande gymnasieformerna under avveckling och det nya gymnasiet.
GU framhåller att specialkurserna vid tekniskt gymnasium och de 1-åriga
fackkurserna vid handelsgymnasium ej behandlats i betänkandet men att förslagen
om huvudmannaskap och statsbidrag kan tillämpas även för dessa.
Vid bestämmandet av bidragsandelen till 110 % har GU inte tagit hänsyn till
pensionskostnaderna (GU 18.2.2.4). GU framhåller att det inte torde uppkomma
några problem beträffande finansieringen av pensionskostnader för sådan personal
vid det kommunaliserade gymnasiet, för vilken statliga avlöningsbestämmelser
skall gälla. När det gäller kostnaderna för höjd folkpensionsavgift anser
GU att dessa för här avsedd personal i princip skall helt täckas av statsmedel.
Däremot är enligt GU frågan om kompensation till kommunerna för pensionskostnader
m. m. för personal, som ej förutsättes bli omfattad av statliga avlönings-
och pensionsbestämmelser, betydligt mera komplicerad. GU har inte
ansett sig böra gå in på hur denna fråga tekniskt bör lösas utan förutsätter att
den avgörs efter förhandlingar mellan staten och kommunförbunden. Därvid bör
enligt utredningens uppfattning även beaktas de kostnader kommunerna såsom
arbetsgivare har för sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.
Under hänvisning till vad som gäller för grundskolan förklarar GU att den
inte anser att bestämmelserna om statsbidrag till gymnasiet bör vara förknippade
med särskilda statsbidragsviUkor (GU 18.2.2.5). GU har inte heller funnit
att det bör utfärdas några mera preciserade föreskrifter om kommunernas skyldighet
att sörja för att en viss standard uppehälles vid gymnasierna.
GU förutsätter att även de kommunaliserade gymnasierna kommer att utnyttjas
för praktisk lärarutbildning (GU 18.2.2.6). Detta kommer att föranleda
särskilda kostnader vid dessa gymnasier. Den för närvarande utgående avlöningsförstärkningen
till rektor och lärare förutsättes som tidigare nämnts skola
ingå i bidragsunderlaget för det allmänna driftbidraget. För övriga nu utgående
särskilda ersättningar till biträdeshjälp och till teknisk utrustning föreslår GU
att ett särskilt anslag ställes till skolöverstyrelsens förfogande.
I detta sammanhang framhåller GU att kostnaderna för påbyggnadskurser
även efter en kommunalisering bör bestridas direkt av statsmedel.
Beträffande gymnasiernas nuvarande tillgångar i form av donationsfonder
in. m. (GU 18.2.2.7) finner GU vissa åtgärder erforderliga, om statens huvudmannaskap
avvecklas. Riktlinjer bör utfärdas för hur det skall förfaras med
fast egendom, värdefullare samlingar m. m. och på vad sätt uppkommande permutationsfrågor
skall handläggas. I övrigt bör befintlig undervisningsmateriel
och böcker utan vederlag övergå i kommunernas ägo.
547
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-8.3.1.2 Statsbidrag till byggnadsarbeten m.m. (GU 18.3)
Sedan GU lämnat en redogörelse för nu gällande bestämmelser (GU 18.3.1)
konstateras att det vid 1956 års beslut om byggnadsbidrag till högre skolor
kunde anses naturligt att gymnasiet undantogs från rätten till statsbidrag (GU
18.3.2). I dagens läge bör däremot enligt GU:s uppfattning frågan bedömas på
eit annat sätt och bl. a. ses mot bakgrunden av den helhetssyn på det gymnasiala
aldei sstadiets skolor, som utredningen i flera sammanhang givit uttryck för.
GU framhåller bl. a. följande.
Det synes ej förenligt med denna helhetssyn att bibehålla skillnad mellan dem
i detta viktiga hänseende. Skolorganisationen är ej nu och kommer ännu mindre
i framtiden att vara statisk. Det är inte möjligt att för någon längre tidrvmd
iorutse fördelningen inom en kommun mellan olika skolor på det gymnasiala
åldersstadiet; förskjutningar kommer att ske alltefter det skiftande behovet av
olika slags utbildning. Den skolorganisation som vid viss tidpunkt föreligger och
bestämmer de olika skolornas aktuella lokalbehov kan efter längre eller kortare
tid vara avsevärt förändrad. Det synes därför knappast möjligt att grunda rätten
till statsbidrag för anskaffning av lokaler, som i ett mycket stort antal fall
kommer att gemensamt utnyttjas för olika skolor, på en plan för deras utnyttjande
som efter en tid kan behöva väsentligen förändras.
\idare
av skollokaler skulle underlätta en rationell planering av skolväsendet. Utspridningen
av den fackgymnasiala utbildningen kan också ske snabbare, om
kommunerna avlastas en del av kostnaderna för den därvid erforderliga lokalanskaffningen.
Gynnsammare betingelser för planeringen av den interkommunala
samverkan skulle även skapas om statsbidrag för byggnader utginge.
GU understryker även att medvetandet om att bidrag inte utgår skulle på
ett ogynnsamt sätt kunna påverka planeringen av skolbyggnadsverksamheten
mom en kommun. Dessutom skulle handläggningen av statsbidragsärenden
kompliceras beträffande byggnadsföretag som avser såväl en bidragsberättigad
som en icke-bidragsberättigad skola.
GU föreslår att rätt till statsbidrag nu införes jämväl för gymnasiebyggnader.
Vidare föreslår GU att statsbidrag skall utgå till anskaffning av den första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel inklusive laboratorieutrustmng
(GU 18.3.3). Med sådan första uppsättning bör jämställas anskaffning som
föranledes av anordnande av utbildning för ny reguljär lärokurs eller annan förändring
av organisationen, som nödvändiggör eu väsentlig nyanskaffning av
undervisningsmateriel.
Kungörelsen 1957: 318 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet bör enligt GU utsträckas till att omfatta även gymnasium, varvid
för gymnasium bör gälla samma regler som för högre kommunala skolor och
fackskolor. Bidraget till anskaffning av undervisningsmateriel föreslår GU skola
548
Kungl. Mai ris proposition nr 171 år 1961+
utgå i nära anslutning till vad som gäller för yrkesskolor men med en fixerad
bidragsandel som utgör hälften av kostnaden. Beslut om bidrag till undervisningsmateriel
bör fattas av skolöverstyrelsen eller efter dess bemyndigande lansskolnämnd.
GU föreslår att bestämmelserna om statsbidrag till byggnadsarbeten m. m.
skall träda i kraft den 1 juli 1965 samt att bidrag till byggnadsarbeten efter
Kungl. Maj:ts prövning må kunna utgå även till byggnadsföretag som paborjats
före denna dag, dock tidigast den 1 juli 1963. Bidrag till anskaffning av undervisningsmateriel
bör inte utgå för tid före den 1 juli 1965, dock att bidrag må
utgå till anskaffning av utrustning som föranledes av det nya gymnasiets start
även om anskaffningen skett före den 1 juli 1965.
8.3.1.3 Privata gymnasier (GU 18.4)
GU förklarar under hänvisning till vad 1957 års skolberednmg anfört i betänkandet
Grundskolan (SOU 1981:30 s. 534 ff.) att frågorna om rätt att starta,
driva och utnyttja enskilda skolor får anses vara i princip lösta. GU går därför
inte in på några principiella frågor om privata gymnasier. GU papekar dock att
enligt 57 § skollagen vissa möjligheter till ingripande i ett privat gymnasiums
verksamhet finnes (GU 18.4.1).
Sedan en redogörelse lämnats för nu existerande privata gymnasier (GU
18.4.2) kommer GU in på frågan om privatgymnasiums anpassning till det nya
gymnasiet (GU 18.4.3) och framhåller därvid bl. a. följande.
GU anser det vara viktigt att, för undvikande av ensidig inriktning av de
privata gymnasierna, dessa gymnasiers organisation blir sådan, att de kan erbjuda
en motsvarighet till det nya gymnasiets utbildnmgsvägar. Särskilt ar det
betydelsefullt att internatgymnasierna blir i denna bemärkelse sa fullständiga
som möjligt, så att elever, som av olika skäl är hänvisade till dem, mte skall vara
bundna att välja studiegångar, som de eljest ej skulle ha stannat för. GU föreslår
därför att generellt det kravet uppställes att ett privat gymnasium skall vara
så organiserat, att det kan erbjuda ett representativt urvM av inom det nya
gymnasiet förekommande lärokurser. Med hänsyn till att svårigheter kan föreligga
för de nuvarande gymnasierna att genomföra en så betydande omläggning
av deras organisation, som ett uppfyllande av detta krav skulle innebara, bor
Ivungl. Maj:t äga att efter prövning i varje särskilt fall medge en begransad
organisation. På orter med mer än ett privat gymnasium bör ett samarbete
kunna komma till stånd mellan gymnasierna, så att de betraktade som en enhet
kommer att uppfylla det nämnda villkoret. På motsvarande satt bor överenskommelse
om samverkan kunna träffas mellan skolan och vederbörande kommun.
Av naturliga skäl bör de privata gymnasierna ej lämpligen omfatta storre
antal årskurser än vad som gäller för offentligt gymnasium. Liksom för narvarande
bör privat gymnasiums organisation fastställas av Kungl. Ma] :t.
Enligt GU:s mening måste vidare i det nya läge som uppkommer vid genomförandet
av GU:s förslag en förutsättning för att statsbidrag (GU 18.4.3.2) skall
utgå vara att undervisningen är anordnad så att slutbetyg från det privata gym
-
549
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
nasiet medför samma behörighet som slutbetyget från offentligt gymnasium.
Privat gymnasium bör därför vara underkastat fackinspektion på samma sätt
som de offentliga gymnasierna. Vidare bör kunskapskontrollen, inklusive flyttning
och deltagande i centralt utgivna prov, ske enligt för offentligt gymnasium
gällande bestämmelser. Generellt bör också gälla att undervisningen skall bedrivas
enligt den för offentligt gymnasium gällande läroplanen, med möjlighet
för skolöverstyrelsen att medge avvikelser med hänsyn bl. a. till visst gymnasiums
speciella inriktning eller till att vid visst gymnasium bedrives pedagogisk
försöksverksamhet. Intagningen av elever bör, i motsats till vad nu är fallet,
regleras pa samma sätt som för offentligt gymnasium med den uppmjukningen,
att skälig hänsyn må tagas till de elever som gått i den privata skolans underliggande
stadium. De privata gymnasierna bör slutligen ställas under inseende
även av länsskolnämnderna.
De privata gymnasiernas övergång till den nya läroplanen (GU 18.4.3.3) bör
enligt GU ske i samma ordning som skall gälla för de offentliga gymnasierna,
vilket innebär en successiv övergång fr. o. m. den 1 juli 1965. Med hänsyn till att
de privata gymnasiernas nuvarande organisation med få undantag motsvarar
endast allmänt gymnasium, bör de ges ett visst rådrum för att förbereda övergången
till vidgad organisation. GU föreslår att gymnasier av nuvarande typ A
eller B skall före den 1 juli 1966 inkomma med utredning och förslag till den
organisation som avses komma att tillämpas och att den nya organisationen av
Kungl. Maj:t skall fastställas att gälla fr. o. m. den 1 juli 1968. GU framlägger
inget förslag om att gymnasier av typ B skall föras in under privatläroverksstadgan.
Bestämmelserna beträffande dessa gymnasier föreslås emellertid få en
mera preciserad utformning än för närvarande är fallet (GU 18.4.3,4).
I fråga om privata gymnasier som har studentexamensrätt men inte statsbidrag
framhåller GU att, om examensrätt skall ersättas med en förklaring att
slutbetyget skall medföra samma behörighet som slutbetyg från offentligt gymnasium,
bör såsom minimivillkor härför gälla att det privata gymnasiet skall
vara underkastat samma inspektion som de statsunderstödda privata gymnasierna,
att läroplanen för det nya gymnasiet i huvudsak skall tillämpas och att
gymnasiet skall deltaga i centralt föreskrivna prov (GU 18.4.3.4).
GU har inte ansett sig böra gå in på statsbidrag sreglernas utformning och
storleken av det statliga stödet för de privata gymnasierna (GU 18.4.3.5).
Under hänvisning till riksdagens beslut om möjlighet för enskild skola att
erhalla bidrag till sadana kostnader som föranleds av övergången till grundskola
föreslår emellertid GU att bidrag även skall kunna utgå till privat gymnasium
för kostnader som är en direkt följd av övergång till det nya gymnasiets
organisation. GU föreslår att för detta ändamål ett byggnads- och utrustnings
-
550 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
anslag av en milj. kr. anvisas under vartdera av de fem budgetåren 1965/66
1969/70. Företräde bör ges bidragsansökningar från internatgymnasier. I anslutning
härtill uttalar GU att utredningen finner det skäligt att kommun,
inom vilken privat gymnasium är beläget och som lämnar bidrag till gymnasiets
drift, även bidrar till kostnader av förevarande art.
GU tar i fortsättningen upp frågan om intematgymnasiemas verksamhet (GU
18.4.4) och framhåller därvid bl. a. att det föreligger ett stort och växande behov
av internat och skolhem för sådan ungdom som av olika skäl inte kan få gymnasieutbildning
i hemorten eller för vilken eljest utbildning pa annan oit än hemorten
är lämplig. Enligt GU:s uppfattning kan inte tillgången på platser anses
svara mot det nu föreliggande behovet och särskilt stor anges bristen \aia på
anordningar av detta slag för kvinnlig ungdom.
8.3.2 Fackskoleutredningen
FU lämnar inledningsvis en redogörelse dels för föreliggande beslut beträffande
statsbidrag till fackskolor, dels för konstruktionen av det allmänna driftbidraget
till högre kommunala skolor, grundskolan och kommunala tekniska
skolor, dels slutligen för GU:s förslag till sadant bidrag för det nya gymnasiet
(FU s. 257 ff.). FU delar i princip GU:s uppfattning att statsbidragssystemet
bör vara enhetligt för så stora delar av det kommunala skolväsendet som möjligt.
I dagens läge anser sig dock FU inte kunna ta ställning till vilken form för
beräkning av bidraget som vore för den framtida fackskolan bäst avvägda. Tills
vidare finner FU den av riksdagen för försöksverksamheten beslutade anknytningen
till statsbidragssystemet för högre kommunala skolor tillfyllest. Det
allmänna driftbidraget till fackskolan bör dock, på sätt nu gäller för grundskolan,
inte vara förenat med särskilda statsbidragsvillkor.
Beträffande statsbidraget till byggnadsarbeten (FU s. 260 f.), vilket enligt
riksdagens beslut skall utgå enligt samma grunder som för högre kommunala
skolor, understryker FU det angelägna i att handläggningen av dessa ärenden
förenklas så långt detta är möjligt. I
I fråga om statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
(FU s. 262 f.) föreslår FU att bidraget till anskaffning av sådan materiel
inklusive laboratorieutrustning må vid fackskola utgå med hälften av kostnaden.
Beslut om sådant statsbidrag bör meddelas av skolöverstyrelsen eller, efter överstvrelsens
bemyndigande, vederbörande länsskolnämnd. Bidragsgivningen bör ej
vara förenad med villkor att vid anskaffningen i detalj bestämd utrustningsplan
skall följas. Till ledning bör dock finnas centralt utarbetade normalutrustningsplaner.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
551
8.3.3 Yttranden
8.3.3.1 Gymnasiet
GU:s förslag om kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun har föranlett remissinstanserna att uppehålla sig framförallt vid
skäligheten av bidragsandelens storlek vid beräkningen av det allmänna driftbidraget.
Många remissinstanser har tillstyrkt den av GU föreslagna bidragsandelen,
medan andra har ställt sig mer tveksamma och ifrågasatt en höjning
av bidragsandelen.
I likhet med GU finner skolöverstyrelsen ett enhetligt statsbidragssystem vara
nödvändigt för det nya gymnasiet och finner det naturligt, att status-quoprincipen
modifieras pa sa sätt, att staten i stort sett får stå för kostnaderna för
systemets enhetliggörande. Överstyrelsen anför vidare bl. a.:
Det är synnerligen^ angeläget, att statsbidragssystemet får en enkel konstruktion.
Systemet bör sa nära som möjligt anknyta till de principer, som gäller för
bidrag till andra skolformer, för att därmed en eventuell framtida samordning
av bidragsgivningen skall underlättas. Vid införandet av allmänt driftbidrag
är det tacknämligt, om också andra nu utgående ersättningar kan inarbetas i
det nya systemet. Överstyrelsen tillstyrker en bidragsandel av 110% men erinrar
samtidigt om att GU ifrågasatt att en höjning av procenttalet kan komma
att ske efter överläggningar mellan staten och kommunerna angående genomförandet
av föreslagna standardförbättringar.
Enligt statskontorets uppfattning är tillskapandet av ett enhetligt och enkelt
system för statsbidragsgivningen med ett efter generaliserande grunder bestämt
statsbidrag ägnat att astadkomma en betydande förenkling av det administrativa
och kamerala arbetet hos saväl kommunerna som de statliga myndigheter,
som skall granska bidragsrekvisitionerna och utbetala bidragen. Statskontoret
förordar därför, att en enhetlig reglering av statsbidragsgivningen till gymnasiet
genomföres, även om detta skulle leda till en viss ökning av statens
kostnader för gymnasieundervisningen. Då GU:s förevarande förslag innebär eu
ändamålsenlig utformning av statsbidragsgivningen, förordar statskontoret, att
det lägges till grund för blivande bestämmelser i ämnet. Statskontoret utgår
därvid från att omfattningen av statens bidragsgivning, dvs. bidragsandelens
storlek, blir föremål för förhandlingar mellan staten och kommunerna. Vad gäller
de olika faktorer, som enligt GU:s förslag skall inverka på statsbidragets bestämmande,
har statskontoret funnit anledning till bl. a. följande erinringar.
Den förhöjning av bidragsandelen, som syftar till en utjämning mellan kommunerna
av kostnaderna för gymnasiereformen, innebär eu modifiering av status
quo-pnncipen till förmån för kommunerna. Såsom framgår av propositionen
19G2: 54 s. 566 ansågs eu ifrågasatt omfördelning mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för det obligatoriska skolväsendet ej rimligen kunna bedömas
isolerad från alla de övriga verksamhetsområden där likaledes en viss
kostnadsfördelning skedde mellan staten och kommunerna. Spörsmålet bedömdes
naturligen komma att aktualiseras i samband med 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete och statsmakternas därpå grundade överväganden och
552
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
åtgärder. Frågan om ändring i fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna
för grundskolan och för skolväsendet förklarades sålunda böra prövas
i ett större finanspolitiskt sammanhang. Samma ställningstagande är enligt
statskontorets mening motiverat även beträffande prövningen av den kostnadsfördelning
som aktualiseras av gymnasiereformen.
Under hänvisning till att förslaget som helhet betraktat innebär ett administrativt
enkelt statsbidragssystem anser sig även riksrevisionsverket kunna
acceptera detsamma och anför därvid bl. a. följande.
Modifieringen av status quo-principen därhän att staten i stort kommer att
stå för kostnaderna för uppnåendet av enhetlighet i bidragssystemet i förening
med det förhållandet att vissa av de i bidragsunderlaget ingående posterna i
nuläget torde vara för högt beräknade — enligt inom riksrevisionsverkets revision
vunnen erfarenhet gäller det bl. a. ersättning för borttagna elevavgifter v id
de tekniska gymnasierna och kompensation till kommunerna för övertagandet
av skolhälsovården vid de statliga gymnasierna — eller av GU avrundats uppat
gör att det föreslagna statsbidraget, såvitt ämbetsverket kan finna, i vart fall
icke kan anses för lågt beräknat.
Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker i allt väsentligt GU.s förslag till
statsbidragsbestämmelser.
Från flera håll har ifrågasatts en höjning av den föreslagna bidragsandelen
på 110 %. Uttalanden i den riktningen förekommer i yttranden från bl. a. några
städer, TCO och Läroverkslärarnas riksförbund.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet förklarar att de inte
kan godta den föreslagna procentnivån på driftbidraget, då en undersökning,
som förbunden gemensamt företagit, ådagalagt, att procenttalet måste sättas
icke oväsentligt högre än vid 110. Till stöd härför aberopas i hu\udsak följande.
Det är viktigt att vid beräkning av statsbidragets ekonomiska effekt observera
att bidragsunderlaget vid den av GU föreslagna konstruktionen icke överensstämmer
med faktiska lönekostnader. Utan anspråk på fullständighet kan följande
fall av avvikelser från den faktiska kostnaden anges. I riktning mot överkompensation
verkar a) löneklassuppflyttningar verkställda 1 oktober och 1
januari, b) tjänstledigheter med C-avdrag, om vikarien är placerad i lägre löneklass
än tjänstens innehavare. Till underkompensation leder däremot a) de merkostnader
för vikarier som uppstår då statsbidrag ej utgår till vikariekostnader
(vilket är huvudregeln), b) i vissa fall del av merkostnaderna för vikarie även
när vikariekostnaden i princip skall täckas av statsbidrag, c) löneklassuppflyttningar
verkställda 1 april, d) befattningsarvoden o. d. lönetillägg, för vilka särskild
kompensation ej utgår, e) begravningshjälp.
När det nuvarande bidragssystemet föreslogs för högre kommunala skolor
gjordes en provundersökning, som netto räknat utvisade en total underkompensation
på ca 0,5 %. Sedan dess är situationen emellertid inte oförändrad och det
synes rimligt att anta att de faktiska lönekostnaderna numera överstiger de
schematiskt beräknade med ca 2 %. GU synes vidare i sina beräkningar ha försummat
att beakta arbetsgivaravgiften till sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Den kan uppskattas till minst 1,6 %• Kompensationen till kommunerna för
deras övertagande av skolhälsovården vid statliga gymnasier (0,5 %) finner för
-
553
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
bunden icke skälig. Intet avseende bör vidare fästas vid det förhållandet, att
statsbidrag till handelsgymnasiernas lärarlöner nu utgår med blott 78 %.
De gjorda anmärkningarna beträffande GU:s beräkningar ger vid handen att
den av GU föreslagna procentsatsen 110 bort justeras uppåt till i varje fall 115.
Totalt sett skulle dock alltjämt en viss underkompensation föreligga för kommuner
med fjärde årskurs av teknisk sektor. Att vid statsbidragets slutliga
fastställande helt bortse från de merkostnader denna årskurs kommer att medföra
för berörda kommuner, kan ej anses rimligt,
Skäl finns vidare för att den angivna bidragsprocenten 115 bör ytterligare
nagot uppräknas — uppskattningsvis med en enhet till 116% — med hänsyn
till de ökade städningskostnader som blir en följd av att det nya gymnasiet kommer
att leda till ett icke oväsentligt utökat lokalbehov.
Kommunförbunden har i princip ej något att erinra mot GU:s förslag att
bidragsgivningens justering till följd av kostnadsökningar för standardhöjande
åtgärder bör bli beroende av de åtaganden från kommunernas sida, varom överenskommelse
kan träffas i samband med att proposition till riksdagen utarbetas.
Dessa standardförbättringar bör kostnadsmässigt täckas genom att driftbidragets
procentsats i erforderlig grad uppjusteras. Det av GU beräknade procenttalet
2,8 anses dock vara för lågt.
Läroverkslärarnas riksförbund reagerar mot GU:s beräkningsmetod, som anses
innebära bl. a. att hänsyn i avgörande hänseende inte tagits till den organisation,
som föreslås för gymnasiet. Förbundet finner att det nya gymnasiet blir mycket
mera kostnadskrävande än det nuvarande, bl. a. genom ökningen av den personal,
som ej är lärare eller skolledare.
I ett par yttranden framföres den åsikten, att staten helt borde svara för
kostnaderna för lärarlöner och för driftkostnader. Sålunda ifrågasätter TCO
om inte övervägande skäl talar för att man helt bör frångå status quo-principen
och låta staten svara för alla kostnader.
I flera yttranden framhålles, att garantier måste skapas mot att gymnasiekommunerna
får en hårdare ekonomisk belastning än vad nu är fallet. Bl. a.
länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det vara angeläget, att garantier även ges
för att statsbidraget icke urholkas genom fortsatt penningvärdeförsämring.
Frågan huruvida ett enhetligt bidragssystem kommer att medföra förluster
för en del kommuner och därmed sammanhängande spörsmål bär även berörts.
Sålunda framhåller länsskolnämnden i Stockholms län, att när GU föreslår en
viss uppräkning av bidragsandelen för att undvika att eu del kommuner åsamkas
mer betydande förluster, innebär detta icke någon ändring i denna olikhet
mellan kommunerna. Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den uppfattningen,
att statens kostnadsdel bör ökas med hänsyn till att de olika gymnasieområdena
i landet kommer att ha en mycket olika kommunalekonomisk ställning, ett förhållande
som enligt länsstyrelsens mening förstärkes om den föreslagna utspridningen
av gymnasieutbildningen till nya orter inom stora områden av utpräglad
glesbygdskaraktär kommer till stand. Länsstyrelsen i Västmanlands lön anser
det vara angeläget att någon övervältring av kostnaderna från stat till kom18*
— Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt Nr 171
554
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-f
mun icke äger rum. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av att
bidragsgivningen får en sådan utformning och omfattning, att länets krav pa
en god och för dess olika delar i möjligaste mån likvärdig gymnasieutbildning
tillgodoses.
Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksforbund anser, att de
regionala skillnaderna i kostnaderna för gymnasiet måste i möjligaste man utjämnas,
vilket kan ske genom ett effektivt skatteutjämningssystem och genom
lämplig utformning av villkoren för de statliga bidragen. Under hänvisning
till att skatteunderlaget och de ekonomiska förutsättningarna i övrigt är mycket
olika i skilda delar av landet finner Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
det vara nödvändigt med en kostnadsutjämning, om inte både utbyggnadstakten
och standarden på skolorna skall bli ojämn. Förbundet anser, att utjämningen
bäst uppnås genom att staten övertar största delen av kostnaderna och att
GU inte gått tillräckligt långt i sina förslag därvidlag.
Några remissorgan har uppehållit sig vid frågan om lärarvakansernas inverkan
på bidragsunderlaget. Sålunda föreslår t. ex. länsskolnämnden i Örebro län,
att ett extra bidrag tillskapas under uppbyggnadstiden för nystartade gymnasier,
som icke kan erhålla ordinarie lärare, medan länsskolnämnden i Malmöhus
län önskar vissa övergångsbestämmelser för orter med tekniskt gymnasium, där
under övergångstiden underkompensationen kan bli betydande. Lansstyrelsen
i Jämtlands län framhåller, att vissa mindre gymnasier i glesbygder kommer att
missgynnas i bidragshänseende, om bidragsunderlaget skall på föreslaget sätt
grundas på de aktuella lönekostnaderna, samt förordar därför, att hänsyn även
tas till kommunernas skatteunderlag.
I sitt yttrande har Centerns kvinnoförbund föreslagit, att frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun i sin helhet göres till föremål för
ytterligare utredning. Även länsstyrelsen i Uppsala lön förordar en utredning
om de ekonomiska konsekvenserna av reformen, medan länsstyrelsen i Gävleborgs
län finner det vara påkallat med en omprövning av GU:s förslag till såväl
kostnadsberäkningar för det nya gymnasiet som fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner det vara önskvärt med mera enhetliga
statsbidragsbestämmelser för hela skolväsendet och förordar därför en översyn
av därmed sammanhängande frågor.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att, även om
gymnasiereformen i sin helhet och den därmed sammanhängande kommunaliseringen
får anstå ytterligare ett år, de nuvarande kommunala allmänna gymnasierna
redan fr. o. m. läsåret 1965/66 bör tillerkännas statsbidrag enligt den konstruktion,
som blir gällande för det nya gymnasiet.
I särskilt ingiven skrivelse har riksarkivet föreslagit att, därest nuvarande
statliga gymnasier blir kommunala, vissa författningsbestämmelser rörande arkiveringen
utfärdas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 555
GU:s förslag om införande av rätt till statsbidrag för gymnasiebyggnader
och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel har genomgående hälsats med tillfredsställelse
av remissmyndigheterna.
Beträffande den föreslagna konstruktionen av statsbidrag till gymnasiebyggnader
har endast i ett par fall framförts kritiska synpunkter. Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet framhåller, att diskrepansen mellan det
schematiskt beräknade bidragsunderlaget och den faktiska byggnadskostnaden
för en till det nya gymnasiets behov anpassad skolanläggning blir alltför stor.
Statsbidragskungörelsens bidragsunderlag anses i realiteten motsvara kostnaderna
för en under idealiska förhållanden byggd grundskola. För det nya gymnasiet
blir bidragsunderlaget enligt förbundens mening orealistiskt. Mot bakgrund
av ett par aktuella exempel bedömes den faktiska byggnadskostnaden
komma att med 30—40 % överstiga det schabloniserade bidragsunderlaget. Förbunden
hemställer därför, att en översyn göres av grunderna för framräkning av
ifrågavarande bidragsunderlag.
Centerns kvinnoförbund framhåller angelägenheten av att statsbidragen blir
av sådan storleksordning, att även kommuner med svagt skatteunderlag kan
erbjuda barnen en med andra orter jämställd undervisning.
I fråga om statsbidrag till anskaffande av den första uppsättningen stadigvarade
undervisningsmateriel föreslår skolöverstyrelsen i förtydligande syfte, att i
statsbidragsbestämmelserna anges, att undervisningsmateriel skall inkludera ej
endast laboratorieutrustning utan också elevbibliotek.
Från en del håll, t. ex. länsslcolnämnden i Kristianstads län och TCO, har
ifrågasatts om inte en ökning av den statliga insatsen beträffande bidrag till
undervisningsmateriel vore motiverad. Länsskolnämnden i Värmlands län anser,
att bidraget bör utgå icke med 50 % utan med 90 % i överensstämmelse med
för centrala yrkesskolor gällande bestämmelser. Svenska kommunförbundet och
Svenska stadsförbundet erinrar om eftersläpningen i fråga om de statliga
gymnasiernas nuvarande utrustning när det gäller bibliotek och andra hjälpmedel
i undervisningen. Förbunden uttalar att det inte är rimligt, att kommunerna
skall behöva reparera vad staten anses ha försummat i detta hänseende
och pekar på olika möjligheter att kompensera kommunerna. Kompensationen
bör ske genom ett successivt bidrag, t. ex. genom ett pedagogiskt stimulansbidrag
av i princip den konstruktion som förekommer i grundskolan, dock av helt
annan storleksordning, eller via det föreslagna driftbidraget.
Med hänsyn till att förberedelsearbetet och huvudparten av investeringskostnaderna
för det nya gymnasiet måste nedläggas före gymnasiets start framhåller
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet nödvändigheten
av att det föreslagna bidragssystemet beträffande byggnader och utrustning
träder i kraft på det siitt GU föreslagit, även om det nya gymnasiet, som förbunden
föreslår, genomföres först år 1966.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön anser, att GU:s förslag om retroak -
556
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964-
tivt bidrag till gymnasiebyggnader ger anledning till tvekan. Något egentligt
skäl att sätta den bakre gränsen just till påbörjande tidigast den 1 juli 1963
anses inte föreligga. Själva begreppet »påbörja en byggnad» anser länsstyrelsen
vara diffust och föga ägnat att ligga till grund för avgörande av vikt.
Beträffande de privata gymnasierna förutsätter skolöverstyrelsen
liksom GU, att de statsbidragsberättigade gymnasiernas organisation skall fastställas
av Kungl. Maj:t samt att dessa skolor skall vara skyldiga att iaktta de
offentliga gymnasiernas intagningsbestämmelser. Intagningen anses böra ske
genom intagningsnämnd. Överstyrelsen ansluter sig till GU:s uppfattning att
elever i privatskolans anknytningsklasser skall kunna intas i dennas gymnasium,
i den mån de är berättigade till intagning. Vidare biträder överstyrelsen förslaget
att såväl de statsbidragsberättigade gymnasierna som andra privata gymnasier,
vilka erhållit rätt att utfärda slutbetyg med samma kompetensvärde som
slutbetyg från offentligt gymnasium, skall vara skyldiga att delta i de centralt
givna proven samt vara underkastade inspektion. Beträffande privatskolornas
verksamhet i den nya gymnasieorganisationen anför skolöverstyrelsen i övrigt
bl. a. följande.
Viss frihet torde böra medges såväl i fråga om organisation som tillämpning
av läroplanen, varvid avvikelser är tänkbara i bl. a. följande avseenden:
1. En snabbare studiegång omfattande fyra eller fem terminer, motsvarande
den som förekommer vid Lunds privata elementarskola, bör kunna tillåtas.
2. Privata gymnasier bör kunna organisera sin lärogång på något annat sätt än
det som framgår av läroplanen, t. ex. genom att flera ämnen avslutas under
de två första åren och en större koncentration därigenom åstadkoms under
det eller de övriga.
3. Avvikelser bör kunna tillåtas i fråga om timplanerna, dock icke så att nagot
ämne helt får utgå, och kursplanens fördelning av stoffet på olika årskurser.
Skulle det totala timtalet härigenom komma att överskrida det i läroplanen
totalt angivna, bör statsbidrag i regel icke kunna utgå till de sålunda överskjutande
timmarna.
4. T. o. m. en 4-årig studiegång på andra lärokurser än den tekniska vore tänkbar,
men i sådant fall borde statsbidraget för varje årskurs beräknas till
75 % av vad som skulle ha utgått för 3-årig kurs då skäl icke syns föreligga
att ekonomiskt stödja en längre studiegång än den samhället erbjuder. Mellanskillnaden
bör i så fall utgå i form av höjda terminsavgifter från eleverna.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet uttalar sin tillfredsställelse över vad
utredningen i princip anfört rörande de privata gymnasierna. Det synes dock
kollegiet som om betydande svårigheter måste vara förenade med en sådan
omläggning av de privata gymnasiernas organisation, att de kan erbjuda det
representativa urval av inom det nya gymnasiet förekommande lärokurser, som
GU uppsätter som generellt krav.
Vissa kritiska synpunkter i anledning av GU:s förslag om de privata gymnasierna
framföres av Enskilda läroverkens förbund. Förbundet anser att de enskilda
skolornas traditioner och deras härav betingade arbetsformer ej till fullo
557
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196/
beaktats av GU. Bibehållandet av den frihet och den elasticitet inom givna
former, som varit de enskilda skolornas privilegium från den tid, då de utgjort
ett nödvändigt komplement till de offentliga skolorna, är enligt förbundet alltjämt
ett livsvillkor för desamma och ett starkt skäl för deras existens som privata
skolor. Beträffande förslaget om inträdesfordringar säger sig förbundet i
princip icke ha nagot att invända men anser, att privatskolorna bör kunna taga
emot elever, som av speciell anledning icke uppfyller de formella inträdeskraven.
I fråga om inrättande av intagningsnämnder finner förbundet, att GU icke förebragt
något skäl för att den ordning, som hittills varit gällande, skulle behöva
ändras, och avstyrker förslaget om intagningsnämnd. Likaledes anser förbundet,
att övergång från privatgymnasium till offentligt gymnasium bör kunna ske
utan prövning. GU:s förslag om tillsyn och inspektion avstyrkes. I vad avser
tidpunkten för övergång till det nya gymnasiet föreslår förbundet, att för privatgymnasium
med underliggande högstadium övergång till ny läroplan för
gymnasiet icke äger rum, förrän högstadiets första årskull passerat genom högstadiet,
samt att för privatgymnasium utan underliggande högstadium övergång
till ny läroplan för gymnasiet icke äger rum förrän från och med läsåret 1866/67.
Målsmännens riksförbund säger sig utga från, att medgivande om avvikelser
från gällande läroplaner skall kunna ges åt något eller några gymnasier, som
skulle önska arbeta med en 4-arig studiegång. Ett försök med en dylik studiegång
anses ur flera synpunkter synnerligen värdefullt. Förbundet anser det vara
av stor vikt, att skolväsendet i Sverige icke blir alltför uniformerat och att det
ges skäligt utrymme för privata initiativ även i framtiden.
För utvecklingsstörda barn, som placerats på internatgymnasier, ifrågasätter
länsskolnämnden i Uppsala län om inte en 4-årig studiegång försöksvis kunde
anordnas för att möjliggöra en lugnare studietakt. Vidare bör intagning av elever
"vid Fjellstedtska skolan i Uppsala undantagas från den föreslagna bestämmelsen,
att intagning av elever vid privat gymnasium regleras på samma sätt
som vid offentligt gymnasium. Nämnden anser att intagningen bör som hittills
handläggas av skolans styrelse. Enskilda läroverkens förbund förutsätter, att
Fjellstedtska skolan, som inrättats för ett speciellt utbildningsändamål och eu
speciell elevkategori, även i fortsättningen skall ha möjlighet att fullfölja sin
traditionella uppgift, även om detta kommer att innebära vissa avsteg från de
generella läroplanerna.
Stor-Stockholms planeringsnämnd anser det angeläget att en utredning om
privatskolorna kommer till stånd med det snaraste. Planeringsnämnden framhåller
bl. a. att om man vill upprätthålla internatskolorna som enskilda skolor
eu omprövning av statsbidragsgivningen är ofrånkomlig. För Stor-Stockholmsomradet
som enhet finns starka skäl för att utredningen om privatskolorna snarast
maste genomföras. Denna bör självfallet inte, framhåller nämnden, begränsas
till att avse de privata gymnasierna utan bör ta upp till prövning alla slag
av privata skolor. I den man särskilda .skolor befinns lämpliga, bör skolorna ges
558
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
en erkänd ställning med lika stabil ekonomi som skolor under kommunal skolstyrelse,
anser planeringsnämnden.
Statskontoret har intet att erinra mot att bidrag av statsmedel må kunna
utgå till privata gymnasier för kostnader för utrustning och lokaler, som direkt
föranledes av övergång till det nya gymnasiet. Innan anslag för ändamålet upptages
på budgeten bör emellertid enligt statskontorets mening frågan om i vilken
form och i vilken utsträckning dylikt stöd bör lämnas av staten närmare klarläggas,
lämpligen i samband med att förslag framlägges om driftbidrag till privatgymnasierna.
Målsmännens riksförbund säger sig kunna första tankegången, att internatgymnasierna
skall äga företräde vid fördelningen av byggnads- och utrustningsanslagen,
men anser att däri ligger en fara för övriga privata gymnasier. Förbundet
föreslår därför, att anslagen redan från början delas upp på internatgymnasierna
och övriga gymnasier. Vidare finner förbundet det vanskligt att sätta
en bestämd gräns för dessa anslag, innan ännu någon uppskattning av storleken
av behoven föreligger, och önskar att bestämmandet av anslagsbeloppens
storlek får anstå, tills man vet vilka summor som kommer att erfordras vid de
olika gymnasierna.
Även Enskilda läroverkens förbund ställer sig tveksamt till GU:s förslag om
ett fixerat byggnads- och utrustningsanslag. Att ett sådant anslag kommer att
erfordras betraktar förbundet som ostridigt, men anslagets storlek anses inte
böra bestämmas innan någon uppskattning av kostnaderna gjorts. Förbundet
föreslår därför, att skolöverstyrelsen får i uppdrag att utreda det verkliga behovet
och därefter föreslå ett särskilt anslag för nämnda ändamål.
En remissinstans intar en helt negativ hållning gentemot privatskolorna, nämligen
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Förbundet anser det vaia
tillfyllest för stat och kommun att satsa sina resurser på det allmänna skolväsendet
och avstyrker det av GU föreslagna byggnads- och utrustningsanslaget
till privatgymnasierna.
8.3.3.2 Fackskolan
Ett genomgående drag i yttrandena över FU:s förslag om statsbidrag
till fackskolan är att man önskar ett enhetligt statsbidragssystem för
så stora delar av det kommunala skolväsendet som möjligt.
Sålunda framhåller skolöverstyrelsen, att den nuvarande ordningen — med
skilda tekniska lösningar av statsbidragsgivningen för olika skolformer och skilda
bidragsandelar vid likartade system — vid samordning av skolorna skapar betydande
arbete med uppdelning av lärartjänster och fördelning av kostnaderna.
Härtill kommer, att anordnandet av en rationell skolorganisation kan försvåras
till följd av att kommunerna i vissa fall kan vara benägna att ta hänsyn till
utfallet av statsbidragsgivningen. Överstyrelsen finner det därför angeläget, att
559
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
frågan om att göra statsbidragssystemet enhetligt för hela det kommunala skolväsendet
skyndsamt tas upp till behandling.
Likartade synpunkter på ett enhetligt bidragssystem framföres i yttranden
från bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, flera länsstyrelser och länsskolnämnder,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges
skoldirektörs förening.
Flera remissinstanser framhåller, att driftbidraget för fackskolan skulle bli
betydligt lägre än vad som i motsvarande hänseende föreslagits för gymnasierna,
och föreslår ändringar för uppnående av större enhetlighet. Sålunda anser länsstyrelsen
i Malmöhus län det önskvärt, att statens andel i kostnaderna för fackskolorna
ökas i förhållande till vad som gäller för de motsvarande nuvarande
skolformerna. Till stöd för sin ståndpunkt framhåller länsstyrelsen, att fackskolor
kommer att tillsammans med gymnasier upprättas på ett flertal platser, som
i nuläget inte har gymnasial utbildning och som kan antagas ha ett kommunalekonomiskt
mindre gott läge.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att flertalet av de kommunala
yttranden, som länsstyrelsen fått mottaga i frågan, innehållit yrkanden
på, att driftbidraget till fackskolorna måtte bestämmas till 110 %. Länsstyrelsen
anser sig böra instämma i dessa yrkanden.
TCO anser, att driftbidraget för fackskolorna bör överensstämma med vad
som i detta avseende kommer att gälla för gymnasierna. Organisationen framhåller,
att särskilt i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner kan prutningar
i standarden befaras, om inte statsbidragsandelen göres större än FU föreslagit.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet framhåller, att FU:s
förslag om driftbidrag i realiteten innebär en minskning av statens kostnader
och en motsvarande ökning av kommunernas kostnader med hänsyn till att
kommunerna får svara för de kostnader, som föraniedes av FU:s förslag i standardförbättrande
riktning. Dessutom påpekar förbunden, att förslaget innebär
en avsevärd försämring för kommuner med kommunal teknisk skola eller med
handelsskola med statsbidrag som för central yrkesskola. Kommunförbunden
anför i anslutning härtill bl. a. följande.
FU har ställt i stort sett samma krav på fackskolan som gymnasieutredningen
på gymnasiet i fråga om exempelvis skolkuratorsinstitutionen, skolbiblioteksverksamheten,
vaktmästare och institutionstekniker, expeditionshjälp jämte
skrivhjälp åt lärare, ersättning för schemaarbete in. m. Genom den föreslagna
bidragskonstruktionen skulle kommunerna således ensamma få bära kostnaderna
för dessa pedagogiskt standardhöjande åtgärder. Förbunden kan självfallet inte
acceptera detta, allra helst som redan införandet av fackskolan som en gvmnasieavlänkande
skolform till sin praktiska verkan innebär ett överförande av kostnader
från staten till kommunerna. Många av dem som kommer att söka till
fackskolan skulle ju nämligen eljest ha utgjort en betydande del av elevunderlaget
för gymnasierna. Eftersom staten i princip helt svarar för samtliga driftkostnader
vad gäller gymnasiets undervisning medan staten blott skulle behöva
svara för 79 % av lärarlönekostnaderna vid fackskolan, komme detta bidragssystem
att medföra cn minskning av statens utgifter och en ökning av kommuner
-
560
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 19 6 k
nas. Förbunden finner starka skäl tala för att en ny skolform, som både pedagogiskt
och lokalmässigt kommer att i många fall vara samordnad med gymnasiet
och som dessutom uttryckligen avses bli ett faktiskt alternativ till gymnasiet,
i statsbidragshänseende helt jämställes med gymnasiet. Det nu för försöksverksamheten
tillämpade och av fackskoleutredningen »tills vidare» föreslagna driftbidragssystemet
kan förbunden blott betrakta som en temporär och provisorisk
lösning, motiverad enbart av rent praktiska skäl, nämligen det förhållandet att
vissa linjer av fackskolan kommer att ersätta motsvarande högre kommunala
skolor. Förbunden finner det synnerligen väsentligt att här framhålla att statsbidragssystemet
för skolans del i sin helhet måste göras till föremål för en snar
översyn. Skolkostnadernas snabba och starka expansion och skolväsendets organisatoriska
nydaning och strukturomvandling under 1950- och 1960-talen gör
en dylik översyn av kostnads- och statsbidragsfrågor till ett från kommunal
synpunkt ytterligt angeläget önskemål.
Länsskolnämnden i Kalmar län förordar någon form av stimulansbidrag till
kommunerna under fackskolans uppbyggnadsskede.
Beträffande FU:s förslag om byggnadsbidrag och statsbidrag
till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
hänvisar instanserna i de flesta fall till sina yttranden i
anledning av GU:s förslag om motsvarande bidrag till gymnasierna.
Frågan om statsbidrag till privata fackskolor upptas till
behandling av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen anser, att samma principer i
huvudsak bör gälla i fråga om inrättande av statsunderstödda privata fackskolor
som beträffande privata grundskolor och gymnasier. Sålunda är det enligt överstyrelsen
önskvärt, att internatskolorna vid sidan av gymnasieutbildning även
skall kunna erbjuda fackskoleutbildning. Beträffande externatskolorna bör
gälla, att huvudmän som hittills åtnjutit statsbidrag för normalskolor, ekonomiska
skolor och tekniska skolor, vilka måst avvecklas i samband med införandet
av fackskola i kommunen, bör kunna åtminstone tills vidare få åtnjuta statsbidrag
till drivande av privat fackskola. I fråga om statsbidrag till nya privata
fackskolor torde enligt överstyrelsens mening återhållsamhet böra iakttas. Beträffande
statsbidragets storlek torde eljest gällande regler rörande de privata
skolorna böra tillämpas även i detta fall. Frågan härom torde dock enligt överstyrelsen
böra ytterligare övervägas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.
561
8.4 Kostnader
8.4.1 Gymnasieutredningen
8.4.1.1 Hittillsvarande kostnader m.m. (GU 20.1)
I följande tabell redovisas de av GU uppskattade nettoutgifterna under statsanslag
avseende gymnasie stadiet budgetåren 1949/50—1962/63.
Nettoutgifter under statsanslag avseende gymnasiestudiet * I
Budgetår
1949/50
1952/53
1954/55
1956/57
1958/59
1959/60
1960/61
1961/62
1962/63
Nettoutgift, milj. kr. | ||||
Statliga allmänna | Bidrag till | Tekniska | Bidrag till | Summa |
gymnasier | gymnasier | gymnasier | gymnasier | |
13,0 | 0,2 | 4,3 | 0,7 | 18,2 |
22,0 | 0,6 | 7,0 | 1,1 | 30,7 |
29,0 | 0,6 | 7,8 | 1,3 | 38,7 |
39,0 | 0,4 | 9,7 | 2,1 | 51,2 |
53,0 | 0,4 | 14,2 | 2,5 | 70,1 |
67,0 | 0,4 | 17,1 | 2,8 | 87.1 |
84,0 | 0,4 | 21,0 | 2,7 | 108,1 |
104,0 | 0,6 | 26,2 | 3,6 | 134,4 |
119,4 | 1,2 | 33,1 | 7,8 | 161,5 |
Utöver de sålunda redovisade statliga driftkostnaderna och driftbidragen tillkommer
vid en totalredovisning även kommunala kostnader (GU 20.1.1.5), vilka
avser dels en del av driftkostnaderna, dels investeringskostnader. De senare kostnaderna,
vilka kommunerna helt svarar för, uppskattar GU för de senaste åren
till ca 25 milj. kr. per år.
Till de angivna direkta kostnaderna för undervisningen bör läggas kostnaderna
för studiebidrag och stipendier samt för allmänt studiebidrag.
I de samhälleliga kostnaderna i vidare mening kan enligt GU också inräknas
det omedelbara produktionsbortfallet (GU 20.1.2) genom gymnasieelevernas
frånvaro från den löpande produktionen. Med utgångspunkt i 1961 års elevantal
vid gymnasierna och en tänkt genomsnittsinkomst av 10 000 kr. vid full yrkesverksamhet
rör det sig här enligt GU:s bedömning om årliga kostnader av storleksordningen
650 milj. kr. Vid invägningen av denna kostnad i totalkalkylen
bör dock avdragas dels kostnaderna för studiesociala åtgärder, dels de arbetsinkomster
som gymnasisterna kan tänkas ha av förvärvsarbete under studietiden.
GU anser emellertid att detta produktionsbortfall i ett läge, då utbildningsorganisationens
omfattning inte ändras, knappast kan anses som en beläst
-
562 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
ning för samhällsekonomin. De som avslutat utbildningen gör en produktionsinsats
som mer än väl uppväger kostnaderna för dem som genomgår utbildningen.
Annorlunda förhåller det sig däremot då utbildningen expanderar. Ett
markerat tryck uppkommer då på samhällsekonomin som GU illustrerar med ett
räkneexempel.
GU utgår från att antalet elever i gymnasiet och fackskolan i början av 1970-talet blir ca 140 000, vilket innebär en ökning med ca 75 000 från 1961. Enligt
förut angiven beräkning skulle sålunda förändringen i produktionsbortfallet komma
att röra sig omkring 750 milj. kr. per år. Då ändringen sker under en så
förhållandevis kort tid som tio år, uppkommer en avsevärd belastning på samhällsekonomin.
Enligt GU:s uppfattning är emellertid denna belastning på samhället
av väsentlig betydelse för fortsatt ekonomisk tillväxt och för den sociala
och kulturella utvecklingen.
8.4.1.2 Kostnader för det föreslagna driftbidraget (GU 20.2)
Det totala bidrag sunderlag et för det nya gymnasiet omkring 1970 (GU
20.2.1.8) beräknar GU till ca 229 000 000 kr. (i 1963 års löneläge). Utgångspunkten
är därvid att gymnasiefrekvensen då blir ca 30 % (exklusive privata
gymnasier) och den organisation GU föreslagit. Om bidragsandelen sättes till
110 % skulle driftbidragskostnaden uppgå till avrundat 252 000 000 kr. Härtill
bör läggas det ökade medelsbehovet under anslaget till yrkesskolor ca 2 200 000
kr., tillsammans sålunda omkring 254 000 000 kr.
GU understryker att en jämförelse mellan kostnaderna för det nya gymnasiet
och det nuvarande av en rad skäl är mycket svår att göra (GU 20.2.1.2). Redan
beräkning av driftkostnaderna för nuvarande gymnasier stöter på avsevärda
hinder. GU anser sig emellertid kunna uppskatta dessa kostnader för budgetåret
1962/63 till 165 500 000 kr. i 1963 års löneläge (GU 20.2.1.4).
Med ett räkneexempel har GU sökt göra en specifikation av den beräknade
kostnadsökningen (GU 20.2.2) enligt följande sammanställning. 1
1. Övertagande av vissa nuvarande kommunala gymnasiekostnader
2. Kostnader för gymnasieorganisationens expansion inom årskurserna
1—3 fram till 1970/71 ................................
3. Kostnader för omstrukturering av gymnasiet mot ökad fackgym
nasial
utbildning m. .......................................
4. Ökade lärarlönekostnader till följd av gymnasieutredningens förslag
om pedagogiska förändringar m. m......................
5. Införande av årskurs 4 av tekniskt gymnasium...............
6. Praktik vid yrkesskolorna..................................
17 421 000
23 929 000
7 928 000
16 233 000
21 010 000
2 200 000
Summa ökning 88 721 000
563
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k
GU redovisar vidare beräkningar om hur det statliga medelsbehovet för driftkostnaderna
kan väntas fördela sig över den här avsedda perioden (GU 20.2.3).
Beräkningarna som gjorts med utgångspunkt i alternativa gymnasiefrekvenser
1970/71 av 30% och 35% ger följande resultat.
Det statliga medelsbehovet för driftkostnaderna under olika budgetår
Budgetår | Anslagsbehov i milj. kr., om gym-nasiefrekvensen 1970/71 antages | |
30% | 35% | |
1962/63 ........ | 166 | 166 |
1963/64 ........ | 185 | 187 |
1984/65 ........ | 191 | 195 |
1965/66 ........ | 216 | 225 |
1966/67 ........ | 225 | 238 |
1967/68 ........ | 232 | 251 |
1968/69 ........ | 252 | 280 |
1989/70 ........ | 253 | 288 |
1970/71 ........ | 254 | 294 |
8.4.1.3 Kostnader för ytterligare standardförbättringar (GU 20.3)
GU framhåller att de redovisade kostnadsberäkningarna för det nya gymnasiet
grundar sig på ett bidragsunderlag, som utgöres av rektors- och lärarlönekostnaderna
för det nya gymnasiet, och att sålunda i dessa hänseenden kan i
kostnadsökningen anses vara beaktade både volymökningar och standardförbättringar.
Däremot har av de driftkostnader, som inte ingår i bidragsunderlaget
men för vilka kommunerna skall få kompensation genom en lämplig avvägning
av bidragsprocenten, endast medtagits kostnaderna motsvarande nuvarande
verksamhet (GU 20.3.1.1). GU har emellertid framlagt förslag utöver sådana
som gäller lärarbehovet, vilka syftar till förbättringar i gymnasiets verksamhet.
De kostnadsökningar som kan följa av dessa förbättringar har inte beaktats i
de föregående beräkningarna (GU 20.3.1.2).
Innan GU närmare behandlar angivna kostnader för ytterligare standardförbättringar
tar GU till diskussion upp vissa problem som följer med en schabloniserad
bidragsgivning till speciella ändamål, exempelvis för biträdeshjälp (GU
20.3.1.3). GU framhåller därvid bl. a. att det inte torde föreligga några principiella
betänkligheter mot att genom en lämplig avvägning av bidragsandelen
tillföra kommunerna de belopp, som motsvaras av tidigare medelstilldelning till
speciella ändamål.
Något annorlunda blir situationen, om det gäller att i det nya läget stimulera
kommunerna att genomföra de reformer som föreslås av GU. En ökad medelstilldelning
genom höjd procentsats kommer inte utan vidare att sammankopplas
564
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 171 år 196U
med den avsedda åtgärden. Eventuellt kan den förbättrade bidragsgivningen ge
möjligheter till åtgärder av annat slag än de som avsetts. En enhetlig standardförbättring
i ett bestämt avseende torde därför knappast uppnås genom ett
ensidigt beslut av statsmakterna, även om beslutet kombineras med en uppräkning
av bidragsprocenten.
Med hänsyn härtill anser sig GU inte böra framlägga något förslag om högre
procentsats än som följer av genomförd kompensation vid driftkostnader av
nuvarande storlek, vilket sålunda innebär att bidrag bör utgå med 110 % av
bidragsunderlaget (jfr 8.3.1.1). I vilken utsträckning kostnaderna för de ytterligare
standardförbättringarna bör påverka den statliga bidragsgivningen bör
enligt GU bli beroende på de åtaganden från kommunernas sida, varom överenskommelse
kan träffas i samband med att proposition till riksdagen utarbetas.
De standardförbättringar det här är fråga om avser inrättande av studierektorsbefattningar
samt förstärkning av institutionstekniker-, biblioteks-, skolkurators-
och biträdespersonalen. Kostnaderna härför omkring 1970 liksom eventuellt
erforderliga ändringar av procenttalet för driftbidraget framgår av följande
sammanställning (GU 20.3.2).
Kostnader för vissa standardförbättringar
Kostnadsökning för | Belopp | Erforderlig ändring |
Studierektorer ................................... | 5 652 000 | — 0,2 |
Institutionstekniker .............................. | 2 229 000 | 1,0 |
Bibliotekarier ................................... | 1 150 000 | 0,5 |
Skolkuratorer ................................... | 1 205 000 | 0,5 |
Biträdeshjälp åt rektorer ......................... | 1 330 000 | 0,6 |
Biträdeshjälp åt lärare .......................... | 1 000 000 | 0,4 |
Summa | 12 5C6 000 | 2,8 |
8.4.1.4 Kostnader för byggnader och stadigvarande undervisningsmateriel
(GU 20.4)
GU behandlar först kostnaderna för den komplettering av lokaler och utrustning
som erfordras för övergång till den nya gymnasieorganisationen vid
befintliga skolanläggningar (GU 20.4.2). Kostnaderna avser lokalutvidgningar
för olika slag av institutioner samt komplettering av undervisningsmaterielen för
naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska ämnen. Vid kostnadsberäkningen
för lokaler har GU räknat med en investeringskostnad av 1 400 kr. per kvadratmeter
nettogolvyta.
565
Kungl. Maj:ts -pro-position nr 171 år 1961f
Kostnader för komplettering av de nuvarande gymnasiernas
utrustning och lokaler
Komplettering avseende | Kostnad för | |
utrustning | lokaler | |
Nuvarande tekniska gymnasier1................... | 13 725 000 | 20 405 000 |
Nytillkommande gymnasier med fullständig teknisk | 2 1 00 000 | 3 430 000 |
Centrallaboratorier1 .......... | 4 000 000 | 4 000 000 |
Naturvetenskapliga institutioner .................. | 12 800 000 | _ |
Teknisk utbildning i årskurserna 1—3 ............. | 22 075 000 | 45 815 000 |
Utrustning för skolpraktik................. | 6 000 000 |
|
Språklaboratorier ........................ | 10 250 000 |
|
Maskinskrivningsrum ............................ | 9 100 000 | — |
Summa | 80 050 000 | 73 650 000 |
1 beräkningen har förutsatts, att gymnasierna redan har fullständig utrustning enligt de behov
som föreligger inom den nuvarande gymnasieorganisationen.
GU har som förut angivits föreslagit att statsbidrag skall utgå med 50 % av
kostnaden för stadigvarande undervisningsmateriel och att statsbidrag till byggnadsarbeten
skall utgå enligt bestämmelserna för det allmänna skolväsendet. Det
angivna investeringsbeloppet av 73 650 000 kr. beräknar GU motsvara ett bidragsunderlag
av ca 61 000 000 kr. Med utgångspunkt häri och under antagande
att den genomsnittliga bidragsprocenten för lokalerna uppgår till 39 skulle
statsbidragskostnaden för lokalkomplettering uppgå till ca 24 000 000 kr. Statsbidraget
för kompletteringen av undervisningsmaterielen kan beräknas till ca
40 000 000 kr. Totalt blir den statliga kostnaden 64 000 000 kr. (GU 20.4.2.4).
GU har tidigare föreslagit att utspridningen av den fackgymnasiala utbildningen
i huvudsak bör kunna ske under en treårsperiod. Vidare är det enligt
GU:s uppfattning inte nödvändigt att anskaffningen av hela den erforderliga
utrustningen sker redan från tidpunkten för det nya gymnasiets införande. Enligt
GU:s mening kan kostnader och statsbidrag för utrustning beräknas komma att
fördelas under övergångstiden på följande sätt (GU 20.4.2.5).
Fördelning pa olika budgetar av kostnaderna för komplettering av
gymnasiernas utrustning
Budgetår | Kostnad, | Statsbidrag |
1965/GG ........ | 14,8 | 7,4 |
1966/67 ........ | 29,6 | 14,8 |
1967/68 ........ | 18,9 | 9,5 |
1908/69 ........ | 11,8 | 5,9 |
1969/70 ........ | 4,9 | 2,4 |
Summa | 80,0 | 40,0 |
566 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Hur kostnaderna för kompletterande lokaler kommer att fördela sig på olika
budgetår är enligt GU knappast möjligt att ange. Visserligen kan man anta att
behovet härav inträder i samma takt som behovet av utrustning, men å andra
sidan kan man i stor utsträckning vänta sig att dessa kostnader ger sig tillkänna
först i samband med byggnadsarbeten för att tillgodose det ökade behovet i
samband med bl. a. ökat elevantal (GU 20.4.2.6).
Beträffande kostnaderna, för byggnadsbehovet i dess helhet (GU 20.4.3) framhåller
GU bl. a. att gymnasiets lokalbehov knappast kan bedömas isolerat från
skolväsendets behov i övrigt. GU pekar härvid bl. a. på den i stor utsträckning
förutsatta samordningen mellan gymnasium och fackskola. Med hänsyn härtill
har GU funnit det påkallat att undersöka lokalbehovet med beaktande såväl av
gymnasiets omorganisation som av fackskolans införande. Även grundskolans
lokalbehov har därvid i viss utsträckning fått uppmärksammas.
GU:s beräkningar ger vid handen att ett byggnadsbehov föranlett av gymnasie-fackskolereformen
föreligger motsvarande en sammanlagd investeringskostnad
av ca 800 milj. kr. Härvid har bl. a. antagits att byggnadskostnadema
räknat per kvadratmeter nettogolvyta genomsnittligt uppgår tiU 1 400 kr. Omräknas
den totala investeringskostnaden till bidragsunderlag enligt de föreslagna
bestämmelserna erhålles ett belopp av ca 660 milj. kr. (GU 20.4.3.4).
GU räknar med att statsbidraget (GU 20.4.3.5) genomsnittligt torde komma
att utgå med 39 % av bidragsunderlaget, vilket skulle innebära att statens kostnader
kommer att uppgå till ca 260 milj. kr. och kommunernas investeringskostnader,
efter avdrag av statsbidraget, till ca 540 milj. kr.
Enligt GU:s bedömning bör de totala investeringarna i lokaler för gymnasiet
och fackskolan kunna fördelas över perioden 1964/65—1972/73 i enlighet med
följande sammanställning.
Investeringsbehov för gymnasiet och fackskolan under perioden
1964/65—1972/73
Budgetår | Investeringsram, | Statligt medels-behov, milj. kr. |
lQftt/fift ............... | 50 | 8 |
| 115 | 23 |
lQ«fi/fi7 ............... | 145 | 36 |
lQfi7/fiR .................. | 125 | 42 |
IQfiR/fiQ ............... | 125 | 43 |
1 QfiO /7ft ................ | 100 | 36 |
1970/71 ............. | 70 | 30 |
1^71/72 ................. | 35 | 19 |
1Q79/73 ................. | 35 | 14 |
Återstående medelsbehov efter |
| 9 |
Summa | 800 | 260 |
567
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Med utgångspunkt från den redovisade sammanställningen samt de i propositionen
1962: 54 förutsedda investeringsbehoven för grundskolan har GU redovisat
en totalsumma för investeringsbehovet för de berörda skolorna i enlighet
med följande tabell (GU 20.4.3.6).
Sammanlagt investeringsbehov för grundskola, fackskola och gymnasium
Budgetår | Investeringsb< Grundskola | :liov, milj. kr. Fackskola och | Summa |
1963/64 .................... | 350 | (25)1 | 375 |
1964/65 ..................... | 350 | 50 | 400 |
1965/66 .................... | 325 | 115 | 440 |
1966/67 .................... | 275 | 145 | 420 |
1967/68 ..................... | 225 | 125 | 350 |
1968/69 .................... | 160 | 125 | 285 |
1969/70 .................... | 105 | 100 | 205 |
1 Antagna rent kommunala investeringar.
GU framhåller att det, utöver tidigare beräknade komplctteringskostnader för
undervisningsmateriel, finns anledning att räkna med, dock sannolikt tidigast
fr. o. m. 1966/67, ytterligare medelsbehov för stadigvarande undervisningsmateriel
i samband med byggnadsarbeten. Storleken härav kan dock enligt GU
inte uppskattas för närvarande (GU 20.4.3.7).
8.4.1.5 Besparingar genom samordning och integration (GU 20.4.5 och 20.4.6)
Tidigare har i korthet nämnts att betydande besparingar kan göras beträffande
lokaler och utrustning vid samordning mellan gymnasium och andra skolor.
GU redovisar närmare det penningmässiga värdet av dessa besparingar.
GU har därvid antagit att det vid 90 skolenheter med 3-årig teknisk utbildning
skall vara möjligt att lokalmässigt samordna gymnasium och fackskola
(GU 20.4.5), varvid GU förutsatt att kemiteknisk utbildning skall kunna förekomma
vid 20 av dessa skolenheter. Den totala besparingen vid sådana skolenheter
skulle då bli ca 204 000 000 kr. för lokaler och ca 60 000 000 kr. för utrustning.
Den totala besparingen vid en lokalmässig samordning av fackskola
och 4-årig teknisk gymnasieutbildning skulle med samma utgångspunkter bli ca
87 000 000 kr. för lokaler och ca 40 000 000 kr. för utrustning.
Sammanlagt skulle sålunda enligt GU kostnadsminskningen bli ca 290 000 000
kr. för lokaler och ca 100 000 000 kr. för utrustning, eller totalt ca 390 000 000 kr.
GU framhåller vidare att på de orter där en samordning förutsatts vara möjlig
mellan gymnasium och fackskola skulle i många fall även en samordning
mellan fackskola och yrkesskola samt fackskola och grundskolans högstadium
568
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U
kunna medföra vinster. Besparingen skulle dock bli mindre än vid samordningen
gymnasium/fackskola och uppskattas av GU bli ungefär hälften av den i föregående
stycke redovisade besparingen, eller ca 200 000 000 kr.
GU redovisar besparingarna genom GU:s förslag om integration av nuvarande
gymnasieformer (GU 20.4.6). GU har vid upprepade tillfällen uttalat att
det är nödvändigt att den fackgymnasiala utbildningen utsprides. En fortsatt
utbyggnad av den nuvarande fackgymnasieorganisationen skulle bli mycket
dyrbar. Om man antar att tekniskt gymnasium och handelsgymnasium skulle
upprättas på ytterligare 50 orter, kan enligt GU de härigenom ökade investeringskostnaderna
för teknisk gymnasieutbildning beräknas till ca 187 000 000 kr.
och för den ekonomiska utbildningen till ca 96 000 000 kr., eller sålunda sammanlagt
ca 283 000 000 kr. Därutöver måste man räkna med en väsentlig fördyring
av driftkostnaderna.
8.4.1.6 Ytterligare medelsbehov föranledda av GU:s förslag (GU 20.5)
GU redovisar i en särskild sammanställning medelsbehov för gymnasieändamål
av mera speciell natur, såsom för frivillig undervisning, viss försöksverksamhet,
gymnasieinspektion m. m. Av de redovisade kostnaderna har en del
direkt motsvarighet i nuvarande förhållanden. Enligt GU motväges förekommande
kostnadsökningar i viss mån genom att vissa nuvarande kostnader bortfaller
vid införandet av det nya gymnasiet. För vissa poster har något belopp för
budgetåret 1965/66 inte angivits utan det har förutsatts att erforderliga medel
skall äskas av skolöverstyrelsen.
8.4.2. Yttranden
Endast ett fåtal remissinstanser har särskilt behandlat kostnadernaför
det nya gymnasiet. Därvid har bl. a. uttalats, att GU:s uppskattning av
gymnasiets kostnader i hög grad är approximativa och förenade med många
osäkerhetsfaktorer samt i vissa fall synes vara tilltagna i underkant. Samtidigt
understrykes i några yttranden, att ett satsande på ungdomens utbildning måste
bedömas som en ur samhällets synpunkt lönsam investering. Synpunkter på
kostnaderna har som framgår av 8.3.3.1 dock även framförts i anslutning till
frågor om statsbidragets storlek.
Skolöverstyrelsen berör inledningsvis den aktuella ekonomiska situationen
inom utbildningssektorn och framhåller därvid bl. a., att ett betydande ackumulerat
utgiftsbehov inom utbildningsområdet kan förutses inom en nära framtid.
En utbyggnad av utbildningssektorn i den omfattning, som föreslagits av GU
och FU och som samtidigt innebär en förskjutning av kostnadsläget mot dyrare
utbildningsnivåer, kommer enligt överstyrelsens mening att ställa betydande
krav på samhällsresurserna. Överstyrelsen anser det vara realistiskt att vid den
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964. 569
ekonomiska planeringen räkna med att utbildningssektorns andel av nationalprodukten
måste ökas väsentligt, om föreliggande utbyggnadsplaner skall kunna
genomföras. I betraktande av den gynnsamma samhällsekonomiska effekt
ett väl utvecklat utbildningssystem medför måste enligt överstyrelsens förmenande
en prioritering av utbildningssektorn anses som i hög grad motiverad.
I fråga om GU:s reflektioner rörande det produktionsbortfall, som uppstår
vid gymnasiets expansion och som GU uppskattat till 750 000 000 kr. per år,
beräknat efter en genomsnittlig produktionsinsats per individ av 10 000 kr.,
anser sig skolöverstyrelsen icke helt kunna godtaga GU:s utgångspunkter. Överstyrelsen
anför härom bl. a. följande.
Beloppet 10 000 kr. motsvarar ungefärligen medelinkomsten per inkomsttagare
i riket. Riktigare torde emellertid vara att vid beräkningarna utgå från
den marginalinkomst medelinkomsten utgör för den individ, som efter grundskolan
går direkt ut i produktionen. Produktionsinsatsen torde i detta fall vara
betydligt lägre än riksmedeltalet. Redan av denna anledning torde det beräknade
totalbeloppet få anses väl högt. Dessutom bör beaktas produktionsbortfallets
kostnadsmässiga natur. Här är sålunda fråga om inkomst, som vederbörande
individ under utbildningsgången avstår från för att i stället efter genomgången
utbildning i framtiden skaffa sig en större inkomst, sålunda — sett ur samhällets
synpunkt — en sida av den uppoffring vi gör för att öka utbildningskapitalet.
Skäl föreligger därför att betrakta denna kostnad som en investering vid sidan
av de investeringar i utbildningen av annan art som görs, varför den bör avskrivas
med en jämn fördelning under vederbörandes hela aktiva yrkesperiod.
Överstyrelsen vill emellertid överhuvud ifrågasätta värdet av att belysa utbildningskostnaderna
ur de synpunkter GU här gjort, om icke samtidigt redovisas
uppgifter, som belyser utbildningsinvesteringarna ur räntabilitets- och
lönsamhetssynpunkt. Ett mer konkret sätt att illustrera storleken av de investeringar
det här gäller är att ange samhällets investeringskostnader per utbildad
person. Investeringskostnaden inklusive viss räntekostnad under utbildningstiden
kan lågt räknat beräknas till vid
9-årig utbildning ca 16 000 kr.
12- » » » 27 000 »
16- » » » 50 000 »
Dessa är sålunda minimibelopp för den investering som för nävarande görs
i en individs utbildning. Dessa summor kan lämpligen jämföras med landets
reala nationalförmögenhet per individ, som ligger vid storleksordningen 30 000
a 40 000 kronor. Vill man betrakta utbildning som en produktionsfaktor, ligger
det emellertid nära till hands att jämföra utbildningskapitalet med den reala kapitalutrustning
som används i produktionen. Enligt senaste beräkningar värderades
kapitalutrustningen inom industrin till ca 35 000 a 40 000 kronor per
anställd.
Däremot anser överstyrelsen, att det inte finns något att invända mot de
av GU gjorda beräkningarna av kostnaderna för det föreslagna driftbidraget.
Överstyrelsen understryker dock, att de av GU redovisade kostnaderna icke
tår betraktas .som den merkostnad gymnasiereformen i och för sig kommer att
medföra, emedan en stor del av kostnadsstegringen skulle ha uppkommit även
570
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
inom det nuvarande gymnasiets ram. I anslutning härtill anför överstyrelsen
bl. a. följande.
Till sådana kostnader kan hänföras kostnader för övertagande av vissa kommunala
gymnasier samt för gymnasieorganisationens fortsatta expansion och
omstrukturering mot fackgymnasial utbildning, i GU:s beräkningar tillsammans
representerande en utgiftssumma av ca 50 miljoner kr. Därvid bör också beaktas
att posten övertagande av vissa nuvarande kommunala gymnasiekostnader
till en del innebär en överföring mellan olika anslag på riksstaten. Dessutom
torde få förutsättas, att även med det nuvarande gymnasiet en viss anpassning
och modernisering hade måst komma till stånd, varför icke heller hela
det av utredningen beräknade beloppet för pedagogiska förbättringar m. m.
— ca 16,2 miljoner kr. — bör ingå i kalkylerna vid en merkostnadsberäkning.
Merkostnaderna för gymnasiereformen får sålunda anses låga i förhållande till
de betydande vinster denna reform innebär ur pedagogiska, skolorganisatoriska
och andra synpunkter.
Bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län anser, att kostnaderna för gymnasiereformen
ej framstår som oproportionerligt eller avskräckande höga. Den ökade
tillströmningen till gymnasierna skulle under alla förhållanden ha medfört
mycket kännbara kostnadsökningar för det allmänna. Dessutom framhåller
länsstyrelsen, att ett satsande på den högre utbildningens kvalitet måste bedömas
som en lönsam investering, icke minst med tanke på den alltmer hårdnande
internationella konkurrensen. Länsskolnämnden påpekar, att erfarenheterna
från länet visar, att kommunerna allmänt är inställda på långt gående
uppoffringar för varje slag av ökade utbildningsmöjligheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län tycker sig finna att GU underskattat kostnaderna
för realiserandet av det framlagda förslaget samt framhåller att åtskilliga
anordningar kommer att kräva större kostnader än som tagits med i beräkningen
och att helt oförutsedda behov sannolikt kommer att anmäla sig. Även
länsskolnämnden i Örebro län ifrågasätter, om inte vissa av de åtgärder, som
föreslagits av GU, kommer att ställa sig dyrare än beräknat.
I några yttranden, bl. a. från vissa skolor, hävdas, att kostnaderna för institutionsutrustningen
och annan undervisningsmateriel beräknats för lågt av GL.
Vidare framhålls att GU underskattat kostnaderna för upprustning av befintliga
institutioner.
Bl. a. länsskolnämnden i Kalmar län finner det anmärkningsvärt, att GL
icke upptagit något belopp för upprustning av skolbiblioteken.
I fråga om kostnaderna för gymnasiets totala byggnadsbehov framhåller
länsskolnämnden i Kalmar län, att det ligger i sakens natur att kostnadskalkyler
för skolbyggnader, grundade på antaganden om den volymmässiga
utvecklingen av gymnasiet, lätt blir osäkra. Utan att exakt kunna bedöma
kostnadsvolymen framhåller nämnden att den närmast ger intryck av att vara
knappt tilltagen.
Skolöverstyrelsen framhåller, att den sammanlagda mycket stora omfattningen
av skolbyggnadsverksamheten under de närmaste åren kommer att
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 571
ställa ökade krav på överstyrelsens resurser i fråga om skolbyggnadsplanering,
särskilt som lokalbehovet i stor utsträckning måste tillgodoses genom omdisponering
och komplettering av befintliga skolbyggnader. Överstyrelsen understryker
GU:s uttalanden om att dessa resurser måste förstärkas i tillräcklig utsträckning.
GU:s förslag om särskilt anslag för fortbildning av lärare har bl. a.
berörts av skolöverstyrelsen, som förklarar, att, därest den föreslagna reformen
av gymnasiet skall kunna ske med början höstterminen 1965, det fordras att
fortbildning och omskolning av gymnasiets lärare med kraft och i stor omfattning
tar sin början så snart beslut om reformen föreligger. Efter en redogörelse
för hur överstyelsen tänker sig denna verksamhet förklarar överstyrelsen, att det
av GU för budgetåret 1964/65 föreslagna beloppet, en milj. kr., är otillräckligt
och föieslar för sin del att 3,5 milj. kr. ställes till överstyrelsens förfogande i form
av tilläggsanslag för budgetåret 1964/65.
Ett par remissinstanser har berört frågan om kostnaderna för fackskolan.
Sålunda finner Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet
det vara anmärkningsvärt, att FU icke presterat några som helst kostnadsberäkningar
avseende fackskolan. Det ståndpunktstagande, som nu skall
ske till det mer definitiva och detaljerade förslaget om fackskolans utformning,
måste därför göras utan konkret kännedom om de sannolika kostnader fackskolan
kommer att leda till för stat och kommun. Även om det pricipiella beslutet
om inrättande av fackskolor redan fattats och även om uppslutningen
kring den nya studieväg, som samhället här kommer att erbjuda, är mycket
stor, torde det dock enligt förbundets åsikt vara tämligen unikt, att inte någon
beräkning framlagts angående denna betydelsefulla skolreforms kostnadsmässiga
aspekter.
Även stadsfullmäktige i Stockholm anser, att det hade varit värdefullt om de,
som har att besluta om fackskolcreformen, hade fatt en föreställning om dess
ekonomiska konsekvenser.
572 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
8.5 Departementschefen
8.5.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m. m.
Både FU och GU liksom de remissinstanser som yttrat sig härom betonar
kraftigt de pedagogiska hjälpmedlens mycket stora betydelse för att det nya
gymnasiets och fackskolans målsättning skall kunna förverkligas. Reformen av
gymnasiet och införandet av fackskolan aktualiserar salunda ett fleital fragoi
rörande behovet och produktionen av hjälpmedel även om åtskilliga behov förr
eller senare skulle ha anmält sig som en följd av den allmänna pedagogiska utvecklingen.
De synpunkter, som framförts, ger ett värdefullt underlag för den
fortsatta behandlingen av hjälpmedelsfrågorna, vilken ankommer på skolöverstyrelsen
och hjälpmedelscentralerna. Skolöverstyrelsen har i sitt remissutlatande
liksom i sin anslagsframställning för budgetåret 1965/66 redovisat ett antal
redan igångsatta projekt liksom planer för deras fortsättande och för nya
verksamheter av stor betydelse för de nu aktuella reformerna. Bland dessa kan
nämnas utarbetande av korrespondenskurser och korrespondensliknande arbetsmateriel
m. m., framställning av studieplaner och individualiserande hjälpmedel
för bl. a. det nya gymnasiet och fackskolan samt produktion av skolfilm. Detta
pedagogiska utvecklingsarbete fordrar betydande insatser från det allmännas
sida. Jag avser att återkomma härtill i samband med mina anslagsäskanden för
budgetåret 1965/66.
De synpunkter GU framför beträffande de tryckfa hjälpmedlen, särskilt läroböckerna,
bör kunna bli av betydande värde för det fortsatta utvecklingsarbetet
på detta område. FU och GU knyter här an till de tankegångar och förslag, som
redovisades av 1957 års skolberedning. Den utveckling i fråga om läroböckernas
utformning och innehåll som pågår återverkar även på formerna för såväl produktion
som granskning av läroboksmateriel. Jag bedömer det som sannolikt
att man i dessa hänseenden i framtiden kommer att mer och mer följa de riktlinjer,
som GU angett och vilka innebär att framställningen måste samordnas
med praktisk utprovning i relativt omfattande skala, varvid också kompletterande
eller med läroböckerna integrerade hjälpmedel i form av prov, A\-hjälpmedel
m. m. samtidigt utexperimenteras. Fn sådan utveckling aktualiserar i ökad
grad de redan svåra problemen rörande läroboksproduktionen men även på nytt
och med ökad kraft frågan om granskning av olika hjälpmedel. Dessa frågor
ägnade 1957 års skolberedning stor uppmärksamhet. Jag finner det nödvändigt
att åtgärder snarast vidtas på detta område och har för avsikt att utverka
Kungl. Maj:ts tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga för en samlad utredning
av frågorna. De sakkunniga bör bl. a. företa den förutsättningslösa omprövning
av statens läroboksnämnds verksamhet och uppgifter, vilket, såsom jag
framhöll i propositionen 1962: 54, på längre sikt ter sig som nödvändigt.
I avvaktan på resultatet av denna utredning bör emellertid redan nu vissa
åtgärder omedelbart genomföras. Enligt gällande bestämmelser skall läroboksnämnden
inte granska läroböcker för fackgymnasierna och inte heller läroböcker
573
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964
för fackskolan. Redan det nya gymnasiets konstruktion kräver en justering av
denna ordning. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om en mera genomgripande
omprövning av hela granskningsverksamheten bör nu ändringar i bestämmelserna
angående läroboksnämnden så långt möjligt begränsas. En lämplig riktpunkt
torde vara att nämnden i avbidan på nämnda omprövning skall ha att
pröva sådana böcker för det nya gymnasiet, vilka enligt nu gällande bestämmelser
skall granskas. Samtliga böcker för fackskolan och läroböcker i tekniska
och ekonomiska ämnen inom gymnasiet bör sålunda även fortsättningsvis undantas
från granskning. Vissa övergångsvisa anordningar i samband med gymnasiereformens
genomförande torde dock erfordras. Erfarenheterna från införandet
av grundskolan visar att läroboksgranskningen erbjuder särskilda svårigheter
i samband med den starka ökningen av antalet läroböcker vid en skolreform. För
att inte lärobokstillförseln skall fördröjas vid det nya gymnasiets start kan det
visa sig vara nödvändigt att övergångsvis granska läroböcker i annan ordning
och omfattning än som nu sker. Kungl. Maj:t bör senare besluta härom och om
de ändringar i bestämmelserna rörande läroboksnämnden vilka erfordras på
grund av det nya gymnasiets konstruktion.
Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka vikten av att den nya fackskolan
verkligen får tillgång till läroböcker och andra hjälpmedel, som är avpassade
med hänsyn till denna nya skolforms målsättning. Det är härvid av största
vikt att man inte genom schablonmässiga förändringar i läroböcker, avsedda primärt
för andra skolformer, främst måhända gymnasiet, söker tillgodose fackskolans
behov. Om så sker kan fackskolereformen äventyras. Jag vill i detta
sammanhang understryka FU:s uttalande att fackskolan såsom ett nytt inslag
i vårt utbildningsväsende erbjuder ett enastående tillfälle att fritt och obundet
utforma läroböcker och övrig studiemateriel utan hänsyn till tidigare förekommande
skolformer. En god insats på detta område kommer självfallet att betyda
mycket för fackskolans inre arbete men kommer också att i hög grad bidra till
att göra skolan känd och uppskattad bland föräldrar och elever.
Vad GU anfört om samarbete och samverkan mellan skolbibliotek och folkbibliotek
finner jag värdefullt. Det är angeläget att sådan samverkan kommer
till stånd beträffande såväl skolans bibliotekspersonal som skolbibliotekets organisation
i övrigt.
I det föregående (6.4.2) har jag framhållit att olika former av skriftliga prov
kommer att bli av stor betydelse i det nya gymnasiet och i fackskolan. BI. a.
erfordras centralt utgivna, skriftliga prov till hjälp vid betygsättning och betygsekvivalering.
Den av GU föreslagna centrala provorganisationen, som skall
ha till uppgift att utarbeta dylika prov, tillstyrkes bl. a. av skolöverstyrelsen,
som även utvecklar sina synpunkter på eu sådan organisation. I sin anslagsframställning
för budgetåret 1965/66 framlägger skolöverstyrelsen ett förslag till
vad överstyrelsen vill benämna skolväsendets provinstitut. Det är enligt min
mening nödvändigt att eu provverksamhet organiseras för att handha de upp
-
574
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
gifter det här är fråga om. Jag finner det vidare självfallet att skolöverstyrelsen
måste ha ansvaret för denna verksamhet. I arbetsuppgifterna bör även ingå att
framställa standardprov för grundskolan, vilken uppgift hittills främst ombesörjts
av pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i Stockholm.
Med hänsyn till att konstruktionen av fullgoda prov är mycket tidskrävande
och då prov för det nya gymnasiet och fackskolan måste finnas tillgängliga så
snart som möjligt, är det nödvändigt att skolöverstyrelsen redan fr. o. m. budgetåret
1965/66 erhåller resurser för att fullgöra dessa arbetsuppgifter. Jag förordar
att en provverksamhet av här skisserad art anordnas och avser att i samband
med min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret 1965/66 återkomma
till frågan om denna verksamhets organisation och omfattning.
Behovet av mera speciell utrustning för institutioner och ämnesrum har analyserats
av GU som också företagit en uppskattning av kostnaderna. Beräkningarna
visar att det är fråga om mycket stora belopp. Som jag tidigare understrukit
är det därför av stor betydelse att utrustningen blir rationellt utnyttjad.
Detta förhållande har också varit en av de grundläggande utgångspunkterna för
den av GU och FU rekommenderade organisatoriska uppbyggnaden av det gymnasiala
skolsystemet. Med hänsyn till de betydande kostnaderna är det emellertid
också av vikt att produktion och nyanskaffning av undervisningsmateriel
liksom utvecklingen inom området ägnas stor uppmärksamhet. De synpunkter,
som utredningarna framlagt härutinnan, måste beaktas i det fortsatta arbetet.
Det är mot bakgrunden av det anförda av stor vikt att fackskolan och det nya
gymnasiet tillföres olika slag av pedagogiska hjälpmedel i tillräcklig omfattning
och av ändamålsenlig utformning. Skolöverstyrelsen och hjälpmedelscentralerna
har på detta område en betydelsefull uppgift såsom serviceorgan. För att underlätta
för kommunerna att genomföra upprustning och för att bidraga till att
standarden blir så jämn som möjligt över hela landet, bör kommunerna erhålla
ett särskilt statsbidrag. Till frågan om utformningen av detta statsbidrag återkommer
jag till i det följande (8.5.3).
GU och FU betonar, att stor uppmärksamhet också måste ägnas åt frågan om
skollokalerna så att dessa blir utformade ändamålsenligt och så att tillgängliga
resurser blir på bästa sätt utnyttjade. De synpunkter, som främst GU framlagt
i detta hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. För egen del vill jag
särskilt understryka betydelsen av att skolbyggnadsplaneringen grundas på rationella
funktionsstudier och byggnadstekniska undersökningar. Till frågan om
statsbidrag till skolbyggnader återkommer jag i det följande (8.5.3).
8.5.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet m. m.
Jag övergår nu till frågan om tidpunkten för ikraftträdandet av gymnasiereformen
och det definitiva genomförandet av den nya fackskolan samt vissa
därmed sammanhängande spörsmål, bl. a. det fortsatta utvecklingsarbetet beträffande
de nämnda skolformerna.
575
Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964
GU har anfört starka skäl för att den nya gymnasieorganisationen genomföres
redan fr. o. in. läsåret 1965/66. Dessa synpunkter liar understrukits och
ytterligare utvecklats av bl. a. skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Ltt av de skäl som talar för ett genomförande så snart som möjligt av reformen
är den snabbt ökande efterfrågan på fortsatt utbildning efter genomgången
grundutbildning. Som jag i det föregående (2.3.1) framhållit växer därmed också
kraven på mera differentierade utbildningsmöjligheter. Nuvarande gymnasieorganisation
svarar inte på ett tillfredsställande sätt mot ungdomarnas önskemål
och samhällets behov av utbildade. Delvis sammanhänger detta med att
fackgymnasiernas geografiska spridning är väsentligt mindre än de allmänna
gymnasiernas. Ett av huvudsyftena med den av mig i det föregående förordade
konstruktionen av det nya gymnasiet är att tillgodose behovet av en mera allsidig
utbildningsorganisation på gymnasieorterna. Ett annat skäl för ett snabbt
genomförande av gymnasiereformen är att hänsyn måste tas till de ungdomar
som fr. o. m. läsåret 1962/63 läser enligt den nya läroplanen för grundskolan och
sålunda med utgången av läsåret 1964/65 lämnar grundskolan. Man torde kunna
räkna med att omkring 3 000 ungdomar med sådan grundutbildning kommer
att söka inträde i gymnasiet höstterminen 1965. Oavsett om det nya gvmnasiet
genomföres fr. o. in. denna hösttermin eller ej måste åtgärder vidtas för att på
ett inte obetydligt antal orter anpassa det nuvarande gymnasiet till grundskolans
läroplan. Givetvis är det önskvärt att man undviker den splittring av arbetsinsatserna,
som blir följden av att provisoriska åtgärder måste vidtas med hänsyn
till de nämnda eleverna om den definitiva reformen uppskjutes.
Starka skäl kan å andra sidan anföras mot att genomföra gymnasiereformen
redan fr. o. m. läsåret 1965/66. Av remissinstanserna har också det övervägande
antalet uttalat sig för ett uppskov med genomförandet till den 1 juli 1966. I
några fall har ett successivt genomförande i takt med grundskolans utbyggnad
förordats. Enligt min mening kan detta inte komma i fråga. De många olägenheter
som i så fall skulle uppkomma har GU ingående redogjort för. Skolöverstyrelsen
har understrukit dessa synpunkter och ytterligare framhållit att, på
grund av den betydande befolkningsomflyttningen inom landet, svårigheterna
skulle i hög grad skärpas vid ett successivt genomförande.
De skäl som framförts för ett uppskov med ikraftträdandet ett år i förhållande
till GU:s förslag är i viss mån av planeringsnatur. Detta understrykes särskilt i
kommunförbundens yttranden. Även fortbildningen av lärare skulle underlättas.
Som jag i ett interpellationssvar vid årets vårriksdag redan uttalat, har jag av
dessa skäl funnit det motiverat att gymnasiereformen uppskjutes ett år. På så
sätt erhåller kommunerna och gymnasiernas lärare det rådrum, som önskats, och
härigenom kan alltså förutsättas att reformens genomförande skall väsentligt
underlättas. Jag förordar sålunda att det nya gymnasiet genomföres fr. o. in.
läsåret 1966/67.
Kungl. Maj:t har den 29 april 1964 uppdragit åt skolöverstyrelsen att i samråd
med överstyrelsen för yrkesutbildning inkomma med utredning och för
-
576 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
slag beträffande sådana ändringar i läroplaner, förstärkningsåtgärder m. in. som
— under förutsättning av att gymnasiereformen genomföres fr. o. m. budgetåret
1966/67 — behöver vidtas inom den nuvarande gymnasieorganisationen för att
anpassa utbildningen till förkunskaperna hos de elever som efter genomgången
grundskola enligt 1962 års läroplan intas i gymnasiet läsåret 1965/66. De båda
skolämbetsverken har sedermera inkommit med förslag till dylika åtgärder. I
korthet innebär dessa förslag bl. a. att en modifierad form av försöksgymnasium
införes, att flyttningsvillkoren uppmjukas samt att stödundervisning i viss utsträckning
skall kunna anordnas. Jag avser att anmäla dessa frågor i samband
med anslagsbehoven för budgetåret 1965/66.
Såsom GU framhållit måste det nya gymnasiets genomförande medföra eu
avveckling av de 4-åriga linjerna inom det nuvarande allmänna gymnasiet. Under
de senare åren har andelen dylika linjer starict minskat, och de förekom läsåret
1963/64 på mindre än en tredjedel av gymnasieorterna. Antalet nybörjaravdelningar
inom de 4-åriga linjerna utgjorde da endast en ringa del av det
totala antalet nybörjaravdelningar. Efter framställning av skolöverstyrelsen beslöt
Kungl. Maj:t den 20 mars och den IT april 1964 att intagning av elever i
gymnasiets första årskurs vid de återstående 4-åriga linjerna i de statliga och
kommunala allmänna gymnasierna och de statsunderstödda privatskolorna inte
skulle ske läsåret 1964/65. I stället skulle vid behov få inrättas 3-åriga linjer.
Genom dessa anordningar har en beredskap åstadkommits inför övergången till
ett till grundskolan mera slutgiltigt anpassat gymnasium. Även av resursskäl var
en avveckling av de 4-åriga linjerna angelägen. Några praktiska hinder föranledda
av det nuvarande allmänna gymnasiets organisation föreligger sålunda
inte längre för ett genomförande av det nya gymnasiet fr. o. m. budgetåret
1966/67.
Sammanfattningsvis förordar jag sålunda följande. Övergången till den nya
gymnasieorganisationen skall ske samtidigt över hela landet och genomföras på
sådant sätt att den nya läroplanen tillämpas i årskurs 1 fr. o. m. läsåret 1966/67
och därefter successivt i följande årskurser. Till frågan om viss modifikation av
denna generella regel i fråga om teknisk gymnasieutbildning återkommer jag
senare. I de kommuner, där elever vårterminen 1965 lämnar grundskolans arskurs
9 efter att ha läst enligt den nya läroplanen för grundskolan, kommer särskilda
övergångsanordningar att vidtas beträffande nuvarande gymnasieformer.
Som jag redan framhållit är det angeläget att clen ekonomiska och tekniska
gymnasieutbildningen så snabbt som möjligt införs pa flertalet gymnasieorter.
Enligt GU:s uppfattning kan personella och materiella resurser lägga hinder i vägen
för ett genomförande härav på en gång i samband med reformens genomförande,
och GU har därför förordat att utbyggnaden sker successivt under i
stort sett tre år enligt en av skolöverstyrelsen uppgjord plan. I sitt remissutlåtande
framhåller skolöverstyrelsen att utbyggnadstakten bör kunna vara snabbare
än vad GU tänkt sig. Genom att förberedelsetiden nu föreslås utökad med
577
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
ett år torde detta bli möjligt. Jag räknar med att utbyggnaden i huvudsak skall
kunna ske under det nya gymnasiets första och andra år. Den bör genomföras
efter en av skolöverstyrelsen uppgjord plan. Som jag tidigare förordat (5.4.3)
torde beslut om inrättande av nya linjer få fattas i den ordning Kungl. Maj:t
bestämmer.
Jag vill särskilt understryka att fackskolan måste beaktas vid planeringen av
gymnasiets utbyggnad. Såsom jag tidigare betonat förutsätter jag att riktpunkten
är en samordning av hela den gymnasiala utbildningen samt att fackskolan
och gymnasiet i de allra flesta fall kan i fråga om utrustning och lokaler för bl. a.
den tekniska utbildningen utnyttja samma resurser. Om fackskolan inte uti
takt med gymnasiet kan följden bli att den tekniska gymnasieutbildningen
trots det angelägna däri inte kan genomföras så snabbt som eljest vore
önskvärt. Skolöverstyrelsen bör beakta detta och undersöka om man kan komma
till rätta med detta problem genom åtgärder av övergångsnatur.
Beträffande utbyggnadstakten samt gymnasiets och fackskolans totala kvantitativa
omfattning har jag i det föregående (2.3.1) som riktpunkt förordat att
gymnasiet och fackskolan omkring 1970 i genomsnitt för hela landet bör motta
ca 30 % respektive ca 20 % av en årskull. I absoluta tal skulle detta innebära
att man då i gymnasiet och fackskolan tillsammans skulle ha i runt tal 55 000
nybörjare, fördelade på omkring 1 900 klasser. Antalet nybörjare innevarande
läsår i dessa skolformer uppgår till i runt tal närmare 35 000 fördelade på ca
1 150 klasser. Detta innebär en mycket kraftig absolut expansion vilken på
grund av nedgången i årskullarna kommer att vara relativt sett ännu större.
För närvarande börjar sålunda omkring en fjärdedel av årskullen i gymnasiet
eller fackskolan och om fem k sex år omkring hälften. Detta innebär att den andel
av en årskull, som tas in i dessa skolor, årligen kommer att öka med omkring
4%.
FU:s förslag om fackskolans utbyggnadstakt (enligt det s. k. alternativet b)
har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Jag delar helt den uppfattningen
som framförts från flera håll att det är angeläget, att det utbildningsbehov
fackskolan är avsett att möta, blir tillgodosett så snabbt som möjligt. FU:s förslag
bör i huvudsak kunna följas. Jag anser det emellertid möjligt att genom en
ändamålsenlig planering tillgodose detta utbildningsbehov med ett något mindre
antal klasser än vad FU räknat med.
Med hänsyn till vad jag förordat om tidpunkten för gymnasiereformen finner
jag det lämpligt att den allmänna övergången till fackskola påbörjas först läsåret
1966/67 samt att utbyggnaden därefter sker enligt cn av skolöverstyrelsen uppgjord
plan. Härvid betraktar jag det såsom jag nyss nämnt som väsentligt att
utbyggnaden av gymnasiet och fackskolan i största möjliga utsträckning samordnas.
Det nu sagda innebär inte att den pågående försöksverksamheten ej skulle
utvidgas under läsåret 1965/66 till fler orter än nu är fallet. Tvärtom anser jag
19 — Bihang till riksdagens protokoll 19Gi. 1 samt Nr 171
578
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
att man bör genomföra eu betydande utvidgning av verksamheten, da man därigenom
kan erhålla för den fortsatta utvecklingen värdefulla erfarenheter av
denna nya skolform. Jag finner det vidare lämpligt att man i den fortsatta försöksverksamheten
i huvudsak tillämpar den av mig i det föregående (4.5.3) förordade
läroplanen med början i årskurs 1 höstterminen 1965.
Övergången till det nya gymnasiet och det allmänna införandet av fackskolan
fr. o. m. läsåret 1966/67 innebär inte endast att nya läroplaner skall börja tilllämpas.
I samband med övergången bör också den av mig i det föregående
(7.5) förordade förstärkningen av olika personalkategorier genomföras. ''N idare
måste skolorna få erforderliga resurser i fråga om undervisningsmateriel och lokaler
(8.5.1). Jag kommer att i det följande (8.5.3) föreslå att statsbidrag utgår
till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och till byggnadsarbeten
vid gymnasier och fackskolor. För att underlätta kommunernas strävanden
att i god tid anskaffa erforderliga resurser kommer jag vidare att föreslå att
statsbidrag skall kunna utgå även före budgetåret 1966/67.
Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga, som gäller den tekniska gymnasieutbildningen
under en övergångstid. Då denna utbildning förlängs från tre till
fyra år kommer — under förutsättning att övergången till det nya gymnasiet
sker läsåret 1966/67 och om inga särskilda åtgärder företas några gvmnasieingenjörer
inte att bli färdigutbildade läsåret 1968/69. En dylik lucka i »ingenjörsproduktionen»
måste anses vara mycket ogynnsam ur arbetsmarknadssynpunkt.
Konstruktionen av läroplanen för det nya gymnasiets tekniska linje kan
vidare komma att medföra att underlaget för undervisning i tekniska ämnen
minskar under ett par övergångsår. På den 4-åriga tekniska linjen har de tekniska
ämnena sin tyngdpunkt i de två sista årskurserna. Utrymmet för tekniska
ämnen i andra och tredje årskurserna i det nya gymnasiet är betydligt mindre
än i nuvarande 3-åriga tekniska gymnasium. Läsåren 1967/68 och 1968/69 skulle
_. under tidigare angiven förutsättning — finnas arskurs 3 av nuvarande tekniskt
gymnasium samt årskurserna 1 och 2 av det nya gymnasiets tekniska linje,
respektive endast årskurserna 1—3 av den nya tekniska linjen. Antalet undervisningstimmar
i tekniska ämnen minskar därför dessa ar, vilket kan medföia
svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt sysselsätta lärarna i dessa ämnen.
Med hänsyn till det anförda är det enligt min mening anledning överväga det
i några remissyttranden framförda förslaget att jämsides med den nya gymnasieutbildningen
under läsåren 1966/69 ge en 3-årig teknisk utbildning enligt
nu gällande läroplan för tekniska gymnasiet eventuellt i viss utsträckning modifierad.
Den 3-åriga utbildningen bör i så fall förläggas till skolenheter som får
fullständig teknisk linje. Jag är dock inte nu beredd ta definitiv ställning i denna
fråga. Närmare undersökningar erfordras, vilka inte kan genomföras förrän planeringen
för det nya gymnasiet förts längre. Det torde böra uppdras åt skolöverstyrelsen
att utreda frågan och inkomma med förslag. Det bör ankomma på
Kungl. Maj :t att besluta om intagning i gymnasiet höstterminen 1966 till en
3-årig teknisk utbildning samt omfattningen av denna. Beslut om utbildningens
579
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
laroplansmässiga, utformning och organisation i övrigt torde få fattas i den ordning
Kungl. Maj :t bestämmer. Jag vill tillägga att jag räknar med att tekniska
specialkurser tills vidare skall finnas kvar inom det nya gymnasiet i avvaktan
på vuxenutbildningens utbyggnad i eventuellt nya former. Dimensionering av
denna tekniska utbildning liksom fackskolans tekniska linje påverkar ävenledes
det här berörda spörsmålets lösning. De 1-åriga s.k. studentkurserna vid nuvarande
handelsgymnasium bör likaledes tills vidare finnas kvar inom gymnasiet.
Vad GU föreslagit beträffande pedagogiska åtgärder i samband med övergången
kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Skolöverstyrelsen bör anmodas
att i samband med små årliga förslag till anslagsäskanden, första gången för budgetåret
1966/67, inkomma med närmare förslag beträffande dylika åtgärder.
Jag vill i detta sammanhang understryka att det här är fråga om åtgärder av
tillfällig natur fr. o. m. budgetåret 1966/67 och några år framåt. Kostnaderna
Kommer att successivt minska och helt bortfalla när grundskolan genomförts
över hela landet t. o. m. årskurs 9.
Såväl FU som GU har starkt understrukit vikten av att en allsidig information
ges om de nya utbildningsvägarnas mål, innehåll och organisation. Även ett
stort antal remissinstanser har framhållit behovet av upplysningsverksamhet.
Beträffande verksamhetens uppläggning in. in. kan jag på det hela taget ansluta
nng till vad skolöverstyrelsen anfört i sitt utlåtande över GU:s förslag. Medel
för ändamålet bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande. Då det är angeläget
att informationsverksamheten sätts in redan före den allmänna övergången läsåret
1966/67, räknar jag med att — på sätt skolöverstyrelsen föreslagit i sitt remissyttrande
och sina petita för budgetåret 1965/66 — medel för ändamålet
anslås dels på tilläggsstat för innevarande budgetår, dels även för budgetåret
1965/66.
Jag har i samband med att jag förordade att den allmänna övergången till
fackskola skulle påbörjas läsåret 1966/67 framhållit att jag räknar med att den
nu pågående försöksverksamheten med fackskola bör fortsätta och utvidgas under
lasaret 1965/66. Vad FU anfört om principerna för denna fortsatta försöksverksamhet
kan jag helt biträda, dvs. försöksverksamhetens främsta syfte bör
vara att få en uppfattning om dels denna skolforms attraktivitet gentemot andra
skolformer, dels den inbördes attraktiviteten mellan de olika linjerna och grenarna.
Självfallet skall därvid även de pedagogiska erfarenheterna tillvaratas.
Vad FU och GU anfört om utvecklingsarbete och försöksverksamhet kan jag
helt mstamma i. Betydelsen av vidgade insatser i fråga om det pedagogiska utvecklingsarbetet
har jag i skilda sammanhang betonat. I det föregående har jag
berört vissa spörsmål bl. a. inom hjälpmedelsområdet (8.5.1). Här vill jag särskilt
understryka att den omständigheten att en läroplan fastställts inte innebär att
arbetet med läroplansfrågorna därmed skulle vara avslutat. Läroplaner måste så
580 Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196b
långt detta rimligen är möjligt alltid hallas aktuella, vilket som GU framhåller
måste innebära att de kontinuerligt överses. Det fordras därför en fortlöpande
läroplansrevision. Huvudansvaret härför åvilar skolöverstyrelsen, vilket också i
hög grad beaktats vid den nyligen genomförda omorganisationen. Den av mig
förordade fackinspektionen bör även kunna bli av stort värde i detta sammanhang
främst för gymnasiets del. Jag vill också betona vikten av att den ansvariga
skolmyndigheten håller kontakt med bl. a. skolornas avnämare. I detta sammanhang
vill jag erinra om att jag redan i det föregående (2.3.1) framhållit att pedagogisk-psykologiska
undersökningar, bl. a. av det slag GU genomfört, bör kontinuerligt
utföras.
Som ett led i den fortlöpande läroplansrevisionen ingår även att undersöka
behovet av nya utbildningsvägar (differentieringar). Det förslag som GU framlagt
om försöksverksamhet med materialteknisk utbildning inom gymnasiet
måste ses ur denna synvinkel. De skäl som GU åberopat för en försöksverksamhet
med sådan utbildning synes i och för sig starka. Jag är dock inte beredd att
nu ta slutlig ställning i denna fråga men förutsätter att skolöverstyrelsen undersöker
frågan vidare och därefter inkommer med förslag.
8.5.3 Statsbidragsfrågor
Jag övergår nu till frågan om statens bidrag till kostnaderna för gymnasierna
och fackskolorna. Till följd av det förut framlagda förslaget om kommunalisering
av gvmnasierna kommer frågan att gälla statsbidrag huvudsakligen till kommunerna.
Såväl FU som GU har framhållit att stora fördelar står att vinna med ett
statsbidragssystem som är enhetligt för sa stora delar av det kommunala skolväsendet
som möjligt. Samma synpunkt har framförts i flera remissyttranden.
Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att den nuvarande ordningen — med olika
bidragsnivåer och skilda tekniska lösningar av statsbidragsgivningcn för olika
skolformer — skapar betydande administrativa och organisatoriska svårigheter
vid samordningen av skolor. Vidare försvåras planeringen för en rationell skolorganisation
genom dessa olikartade bidragssystem. Enligt min mening måste i
detta sammanhang dessa svårigheter undanröjas. Jag finner det synnerligen angeläget
att man nu åstadkommer ett enhetligt statsbidragssystem för de gymnasiala
skolformerna.
Detta enhetliga statsbidragssystem bör i första hand avse driftkostnader. Till
driften av lokal yrkesskola utgår nu statsbidrag med 79 % av lönekostnaderna
för lärare och skolledare, beräknade efter viss schablon. För centrala yrkesskolor
är motsvarande procenttal 100. Till yrkesskolorna utgår vidare statsbidrag till
vissa särskilda kostnader avseende bl. a. heltidskurser av verkstadsskolekaraktär
samt inbyggda skolor inom industri och hantverk, inom handelns område och i
vissa fall inom det husliga arbetets område. Detta statsbidrag för särskilda kostnader
beröres inte av den i det följande föreslagna statsbidragsomläggningen.
581
Kungl. May.ts ''proposition nr 171 år 1961+
Statsbidraget till fackskolan är anknutet till statsbidragssystemet för högre
kommunala skolor. Bidraget utgår salunda med 79 % av lönekostnaderna för
lärare och skolledare, beräknade efter viss schablon. FU har inte haft i uppdrag
att behandla statsbidragsfrågorna men har uttalat att anknytningen till bestämmelserna
för högre kommunala skolor tills vidare är tillfyllest.
GU:s förslag till grunder för bidrag till driftkostnader för det nya integrerade
gymnasiet anknyter till bidragssystemet för det allmänna skolväsendet. Bidraget
föreslås således komma att utga pa ett bidragsunderlag, som utgöres av lönekostnader
för lärare och skolledare, beräknade enligt schablonmetod. Enligt GU:s
mening bör statsbidraget avvägas så att det i stort sett medför status quo beträffande
kostnadsfördelningen mellan staten å ena samt kommunerna som en
helhet å andra sidan. För att undvika bidragsminskningar för vissa kommuner
föreslås emellertid att en viss jämkning uppåt skall ske. GU föreslår att bidragsandelen
för driftbidraget sättes till 110 %• Därvid har inte inräknats vissa kostnader
för standardhöjningar in. m. som utredningen föreslagit. GU har förutsatt
att förhandlingar skulle upptagas mellan staten och kommunerna om dessa
frågor.
Såväl de existerande driftbidragssystemen för yrkesskolorna och fackskolorna
som det av GU föreslagna bidragssystemet för det nya gymnasiet bygger på ett
bidragsunderlag som utgöres av schablonmässigt beräknade lärar- och skolledarlönekostnader.
Från kommunförbundens sida har framhållits att detta schablonsystem
liksom rekvisitionsförfarandet i efterskott för varje redovisningsår, kombinerat
med vissa förskott, är tungarbetat. Önskemål har därför uttalats om att
få till stånd ett enklare statsbidagssystem, där bidragsunderlaget utgöres av
kommunernas faktiska lönekostnader enligt de kommunala räkenskaperna och
där statsbidraget utbetalas direkt liksom nu är fallet beträffande utanordnande
av statsmedel till statliga realskolor och gymnasier. För sistnämnda skolor får
kommunen varje manad rekvirera det belopp, som skall utbetalas i avlöningar
till den statligt lönereglerade personalen. Förbunden önskar vidare att ett dylikt
system för statsbidragsberäkningen och rekvisitionen av bidraget skall kombineras
med ett enkelt revisionsförfarande.
För egen del vill jag framhålla att en övergång till ett dylikt system otvivelaktigt
innebär stora fördelar för de kommunala huvudmännen. Systemet har
även för staten vissa fördelar av budgetteknisk natur. Det bör emellertid beaktas
att en övergång till ett bidragsunderlag, som utgöres av de faktiska lönekostnaderna
i stället för det nuvarande schablonmässigt beräknade bidragsunderlaget,
vid bibehållen bidragsandel medför en ökad kostnad för staten, vilket givetvis
måste invägas vid fastställandet av denna andel.
Med hänvisning till det anförda förordar jag att ett enhetligt driftbidrag införes
för de gymnasiala, kommunala skolformerna: gymnasiet, faekskolan och
yrkesskolan —- såväl den primärkommunala som den landstingskommunala.
Som riktpunkter vid utformningen av detta nya statsbidragssystem bör gälla,
att kostnadsfördelningen mellan a ena. sidan staten och å andra sidan kommu
-
582
Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964
nerna som en helhet bör bli i huvudsak oförändrad. I samband med genomförandet
av en enhetlig bidragsnivå bör övergång ske till ett bidragsunderlag,
som utgöres av kommunernas faktiska lönekostnader. Reglerna för rekvisition
och utbetalning till kommunerna av statsmedlen bör förenklas och utformas i
nära anslutning till vad som nu gäller för utbetalning till kommunerna av statliga
medel för driftkostnaderna vid de statliga gymnasierna. Vidare bör ett
förenklat revisionsförfarande eftersträvas. Härvid förutsätter jag ett starkare
engagemang från kommunernas sida vid revisionen av de statliga medlen och en
mera sakrevisionellt inriktad, punktvis insatt revision från statens sida. Beträffande
utformningen av detta system har överläggningar ägt rum med kommunförbunden,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet. Enighet har därvid, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och
riksdagens godkännande, uppnåtts om grunderna för ett statsbidragssystem i
överenstämmelse med nyssnämnda riktlinjer.
Det föreslagna nya driftbidraget till kommunala, gymnasiala skolor innebär i
huvudsak följande.
De statsmedel, som genom bidraget tillföres primärkommunerna och landstingskommunerna,
skall utgöra statens bidrag till kostnaderna för dels lärare och
skolledare, vilka uppehåller i föreskriven ordning inrättade tjänster, dels löner
till övrig av huvudmännen anställd personal vid skolorna, dels slutligen huvudmännens
övriga driftkostnader för nämnda skolor. Det nya driftbidraget har beräknats
så att det skall motsvara vad kommunerna nu erhåller i form av statliga
medel för de tre skolformerna enligt följande närmare precisering.
För yrkesskolorna avlöses det nu utgående allmänna driftbidraget. Detta innebär
dels att övriga utgående bidrag till driften av kommunala yrkesskolor
ej beröres och dels att de fristående tekniska skolor vars skolledare och lärare
icke omfattas av statlig lönereglering tills vidare ej inordnas under det nya bidragssystemet.
I fråga om fackskolorna omfattar det nya driftbidraget nuvarande bidrag till
dessa skolor och därjämte kommunernas kostnader för viss annan personal än
lärare i en omfattning motsvarande den som sådan personal kommer att ha inom
gymnasiet.
Beträffande det nya gymnasiet har i det enhetliga bidraget invägts dels de av
GU beräknade kostnaderna, som utgjort underlaget för utredningens förslag om
en bidragsandel av 110 %, dels kostnaderna för ytterligare standardförbättringar
i form av personal utöver lärar- och skolledarkategorierna, dels kostnaderna för
pensioner och sjukförsäkringsavgifter för viss personal för vilken kommunala
lönebestämmelser kommer att gälla. Slutligen har vissa uppräkningar av kostnaderna
företagits i enlighet med yrkanden från kommunförbunden.
I det nya driftbidraget bör bidragsunderlaget utgöras av dels kommunernas
faktiska lönekostnader för lärare och skolledarpersonal, dels schablonmässigt
beräknade belopp motsvarande lönekostnaderna för viss annan vid gymnasium
och fackskola kommunalt anställd och lönereglerad personal, som genom sitt
583
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.
arbete avlastar den pedagogiskt utbildade personalen. Härmed avses personal i
skolbiblioteket, institutionstekniker och biträdeshjälp åt lärarna. Syftet med
sistnämnda anordning är att skapa förutsättningar för en smidigare avvägning
av omfattningen av denna »pedagogiska stödpersonal». Rörande den nu avsedda
omfattningen av dessa personalkategorier hänvisas till vad jag i det föregående
anfört härom (7.5). Då lönerna för denna personal icke kommer att vara
statligt reglerade, bör bidragsunderlaget för personalen i fråga beräknas schablonmässigt
exempelvis såsom ett fast men på lämpligt sätt indexreglerat belopp,
som göres beroende av skolans storlek och struktur. Denna schablonmässigt
beräknade post i bidragsunderlaget skall avse enbart fackskola och gymnasium.
Till kostnaderna återkommer jag i det följande.
Vid sammanvägning till ett enhetligt driftbidrag av de tre i det föregående
nämnda komponenterna, nämligen de statliga ekonomiska insatserna för gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan, är också de kvantitativa relationerna mellan de
tre skolformerna av betydelse. En omfattning av gymnasiet och fackskolan omkring
1970 i enlighet med de riktpunkter jag i det föregående (2.3.1) förordat
samt en kvantitativ expansion av yrkesskolan fram till samma tidpunkt med
20—25 % i jämförelse med nuläget ger en bidragsprocent som med två eller tre
enheter borde understiga 100 räknat på det förut angivna bidragsunderlaget. I
detta sammanhang bör observeras att de kvantitativa relationerna mellan gymnasium,
fackskola och yrkesskola, som lagts till grund för den nyssnämnda beräkningen
av bidragsandelen, är riksgenomsnitt. I de enskilda kommunerna
kommer avvikelser att förekomma. Detta medför att vissa kommuner genom
det nya bidragssystemet kommer att få mindre kostnader än vad som skulle
bli fallet enligt nuvarande regler. Å andra sidan skulle andra kommuner komma
att få ökade kostnader. Det är enligt min uppfattning befogat att vid det slutliga
fastställandet av bidragsandelen beakta detta förhållande och att därför
ett ytterligare avsteg från status quo-principen beträffande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun göres. Genom en höjning av bidragsprocenten till 100
kommer även för kommuner, i vilka proportionerna mellan de tre gymnasiala
skolformerna betydligt avviker från det för landet genomsnittliga, kostnaderna
inte att bli högre än enligt nuvarande bidragsregler.
I det enhetliga statsbidraget har som tidigare nämnts även invägts kommunernas
kostnader för personal vid fackskolor och gymnasier som inte är lärare.
Denna personal avses efter gymnasiernas kommunalisering vara kommunalt anställd
och ej omfattas av statlig lönereglering. Därav följer att kommunerna har
att svara för pensioneringen av denna personal medan staten svarar för pensioneringen
av statligt lönereglerad personal och därmed även — dock ej via driftbidraget
utan i annan ordning — svarar för kostnaderna för ATP-avgifter och
kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter. Beträffande den hittills statligt
anställda personal, som övergår till kommunal tjänst med kommunal lönereglering,
skall i fråga om pensioncringskostnaderna staten svara för kostnaden för
den tid, som den anställde varit i .statlig tjänst, medan kommunen skall svara
584
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J
för tiden därefter. Principen skall härvid vara den, att statens andel fastställes
till den pensionsnivå, som gäller omedelbart före övertagandet, varvid med pensionsnivå
avses bruttonivå enligt statens allmänna tjänstcpensionsreglemente.
För en viss del av den kommunalt lönereglerade personalen vid gymnasier och
fackskolor, nämligen bibliotekspersonal, biträdespersonal, institutionstekniker
och skolkuratorer bör vissa riktlinjer gälla i fråga om omfattningen av personalen
med hänsyn till skolornas storlek och i viss mån till deras struktur. Vid
överläggningarna med kommunförbunden har enighet uppnåtts om dessa riktlinjer
(jfr 7.5).
Sammanfattningsvis förordar jag sålunda att allmänt driftbidrag till gymnasium,
fackskola och yrkesskola, såväl lokal som central, med kommunal huvudman
skall utgår med 100 % av ett bidragsunderlag utgörande faktiska kostnader
för löner till skolledare och lärare. Såvitt gäller gymnasium och fackskola skall
i bidragsunderlaget också med schablonbelopp inräknas kostnader motsvarande
löner till institutionstekniker, bibliotekarier och biträdeshjälp åt lärare.
Jag förordar vidare att det nya statsbidragssystemet genomföres och tillämpas
fr. o. m. budgetåret 1966/67 i samband med införandet av det nya gymnasiet
och det definitiva genomförandet av fackskolan. Systemet bör därvid omedelbart
tillämpas för hela gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Detta innebär
bl. a. att staten från denna tidpunkt påtar sig kostnaderna även för de kommunala
gymnasier, som vid denna tidpunkt eljest icke skulle ha åtnjutit statsbidrag.
Hittills har gällt att under de första åren efter det att ett kommunalt
gymnasium upprättats kommunen har ensam svarat för driftkostnaderna.
Fr. o. in. budgetåret 1966/67 bör sålunda denna princip inte längre tillämpas utan
staten påtar sig i enlighet med det nya driftbidragssystemet det ekonomiska ansvaret
redan från första året ett gymnasium finns. Till statens samlade kostnader
för gymnasiet och fackskolan skall jag återkomma i det följande (8.5.4).
Statsbidrag till byggnadsarbeten utgår för närvarande inte för skolbyggnad
eller del därav som avser gymnasium, medan dylikt bidrag utgår för byggnadsarbeten
för andra kommunala skolor. Praktiska svårigheter har uppstått när
det gällt att avgöra för vilka delar av en skolbyggnad statsbidrag skall utgå.
I det nya gymnasiala skolsystemet kommer dessa problem att väsentligt öka
om endast någon eller några av de gymnasiala skolformerna får sådant bidrag.
Praktiska skäl talar således för en enhetlig utformning även i fråga om statens
stöd för byggnadsarbeten. Även ur principiell synpunkt ter det sig angeläget
att behandla skolformerna på ett likformigt sätt. Jag ansluter mig därför till
GU:s förslag att statsbidrag bör införas jämväl för gymnasiebyggnader. Då
gymnasier i vissa fall kan komma att vara lokalmässigt samordnade med sjöbefälsskolor
förordar jag att bidragsgivningen skall utsträckas jämväl till dessa
skolor. Bidraget bör utgå enligt samma bestämmelser som för högre kommunala
skolor. För fackskolan, för vilken dessa bestämmelser redan gäller, förutsätts
ingen ändring.
585
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
GU har föreslagit att bidrag till byggnadsarbeten efter Kungl. Maj:ts prövning
må kunna utgå även till byggnadsföretag, som påbörjats inom två år före
gymnasiereformens ikraftträdande. I anslutning till detta förslag förordar jag
att dylikt statsbidrag må utgå för byggnadsarbeten, som påbörjats tidigast den
1 juli 1904. Till investeringsramarna för byggnadsarbeten och statens kostnader
härför återkommer jag i det följande (8.5.4).
Såväl FU som GU har föreslagit att statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel inklusive laboratorieutrustning skall utgå vid
fackskola och gymnasium med hälften av kostnaden. Enligt min mening kommer
ett sådant bidrag liksom bidraget till gymnasiebyggnader att i hög grad underlätta
genomförandet och utbyggnaden av fackskolan och det nya gymnasiet.
Jag förordar därför att ett sadant bidrag införes. Det bör som utredningarna
föreslår utgå med hälften av kostnaderna — bedömda efter normalutrustningslistor
— och i övrigt enligt i huvudsak samma grunder som vid de lokala yrkesskolorna.
Nyssnämnda bidrag bör också utgå till anskaffning av materiel, som föranledes
av anordnande av utbildning för ny reguljär lärokurs eller annan förändring
av organisationen, som nödvändiggör en väsentlig nyanskaffning av stadigvarande
materiel. Härvid bör bidrag kunna utgå i samband med den förestående
omorganisationen av gymnasiet och även avse kostnader för sådan materiel,
som anskaffats före den 1 juli 1966, dock tidigast den 1 juli 1965. Beslut om bidrag
till undervisningsmateriel bör fattas av skolöverstyrelsen eller efter dess
bemyndigande länsskolnämnderna.
I detta sammanhang vill jag nämna att frågan om kommunernas medverkan
i fortbildningsverksamheten varit föremål för överläggningar med kommunförbunden.
Enighet har därvid, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens
godkännande, uppnåtts om att den nu gällande överenskommelsen för det s. k.
allmänbildande skolväsendet skall fr. o. m. budgetåret 1966/67 gälla hela gymnasiet,
fackskolan och yrkesskolan.
Jag torde vidare här få upptaga ett särskilt spörsmål, nämligen den av 1963
års riksdag (Rskr 377) väckta frågan om statsbidrag till rektorslöner vid kommunala
allmänna gymnasier. Före den 1 juli 1961 skulle som rektor vid kommunalt
gymnasium tjänstgöra rektor vid den realskola, med vilken gymnasiet
var förenat. För rektorsgöromålen vid gymnasiet skulle av kommunala medel
utgå ersättning, som enligt överenskommelse motsvarade skillnaden mellan
den rektorslön, som skulle tillkomma rektor, om gymnasiet varit statligt, och
rektorslönen vid realskolan.
Fr. o. m. den 1 juli 1961 finns särskilda rektorstjänster vid de kommunala gymnasierna
(prop. 1961:116; SU 120; Rskr. 303). Sådan rektors arbetsområde omfattar
jämväl den skola, med vilken gymnasiet förenats och som numera utgöres
av statlig realskola eller grundskolas högstadium eller i vissa fall kommunal
19* — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 171
5 86 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196
realskola eller realskola inbyggd i folkskola. Rektorstjänsterna har inordnats
under Saar och därigenom erhållit automatisk pensionsrätt enligt SPR. De är
placerade i lönegrad Bp 1 och avlöningsförstärkning utgår enligt samma grum
der och med samma belopp som vid statliga gymnasier.
Till kommunala gymnasier utgår statsbidrag med visst belopp per läraravdelning.
Genom inrättandet av särskilda kommunala rektorstjänster har därför en
stor del av kostnaderna för skolenhetens ledning överförts från staten till de
kommunala huvudmännen. Till vissa kommunala gymnasier, som skulle ha förstatligats,
utgår numera i stället ett högre statsbidrag, som bl. a. täcker kostnaden
för rektorslöner. Riksdagen har i sin nämnda skrivelse begärt, att förslag till
statsbidrag framlägges av Kungl. Maj:t, varvid förslagen bör innefatta retroaktiva
bidrag från den 1 juli 1961 med belopp motsvarande statliga kostnader till
rektorslön vid fristående realskola eller grundskola enligt gällande bestämmelser.
Genom gymnasiereformen kommer frågan om statsbidrag till kommunala
gymnasier i ett annat läge. Det är alltså här fråga om en övergångsanordning
under några få år. Under denna tid bör statsbidraget till ifrågavarande rektorslöner
lämpligen utgå efter enhetliga grunder oavsett skolform och beräknas på
ett enkelt sätt. För min del vill jag föreslå att statsbidraget för alla berörda gymnasier,
till vilka statsbidrag för rektor ej utgår, fastställes till årslönen för
adjunktskompetent rektor vid en medelstor fristående statlig realskola eller till
årslönen i lönegrad ABp 26 löneklass 29. Statsbidraget för budgetåren 1961/65
bör kunna utbetalas i januari 1965 och för budgetåret 1965/66 i januari 1966.
Kostnaderna kan beräknas till 3 500 000 kr. för budgetåren 1961/65 och till
500 000 kr. för budgetåret 1965/66. Om ej riksdagen reser erinran häremot, bör
kostnaderna avföras från anslaget Bidrag till vissa kommunala gymnasier m. m.,
som alltså kommer att i motsvarande mån belastas med högre belopp än som
beräknats i riksstaten.
Frågorna om rätt att starta, driva och utnyttja privata gymnnsier har GU
ansett vara i princip lösta, varför spörsmålen inte upptagits till behandling av GU.
Däremot har GU anfört synpunkter och förslag på dessa skolors anpassning till
det nya gymnasiet, bl. a. av den innebörden att en mera fullständig gymnasieorganisation
bör eftersträvas även vid en privat gymnasieskola. Vad GU anfört
härom ansluter jag mig till. Jag vill liksom GU framhålla att svårigheter kan
komma att föreligga för de nuvarande privata gymnasierna att genomföra en
betydande omläggning av organisationen i denna riktning och att Kungl. Maj:t
därför bör kunna medge att efter prövning i varje särskilt fall en mera begränsad
organisation införes vid statsbidragsberättigade privata gymnasier. Vad GU
i övrigt anfört beträffande förutsättning för att statsbidrag skall kunna utgå biträder
jag likaledes. I några remissyttranden har ifrågasatts om inte de privata
gymnasierna kunde medges större frihet såväl i fråga om organisation som tilllämpning
av läroplanen. För egen del anser jag att, i den mån avvikelser bör
komma till stånd exempelvis för att i försöksverksamhet pröva sådana för skol
-
587
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-
väsendets utveckling betydelsefulla uppslag, som jag i det föregående (8.5.2) behandlat,
undantag bör kunna medges såväl för statsbidragsberättigade privata
gymnasier som för kommunala gymnasier. Jag vill emellertid understryka att
jag inte kan medverka till att det inom privata statsbidragsberättigade gymnasier
inrättas 4-åriga studiegångar inom andra lärokurser än den tekniska, även
om statsbidragets storlek härvid skulle komma att reduceras.
En särskild ställning bland de privata gymnasierna kan internatskolorna sägas
inta. Frågan om förutsättningarna för verksamheten vid dylika skolor är som
GU framhåller av stor vikt inte minst med hänsyn till utlandssvenska barns
skolgång. GU förutsatte att detta spörsmål skulle ytterligare utredas. Jag vill
med anledning härav erinra om att jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat
en särskild utredning, den s. k. internatskoleutredningen.
Statsbidragsreglernas utformning för de privata gymnasierna har GU inte ansett
sig böra gå in på utan förutsätter att nuvarande regler i allt väsentligt
tillämpas även i fortsättningen. Däremot föreslår GU att ett nytt bidrag till
kostnader för byggnads- och utrustningsändamål, som är en direkt följd av övergången
till det nya gymnasiets organisation, skall kunna utgå. För detta ändamål
föreslås ett anslag om fem milj. kr. att fördelas på en femårsperiod. Jag ansluter
mig till detta förslag och anser sålunda att för nämnda ändamål bör anvisas
ett anslag av en milj. kr. för vartdera av budgetåren 1966/67—1970/71.
Flertalet elever i de privata externatgymnasierna bor på eller i närheten av
respektive gymnasieorter. Enligt min mening är det med hänsyn härtill rimligt
räkna med att berörda kommuner lämnar bidrag till skolorna. Jag vill erinra
om att jag i propositionen 1964:72 vid min behandling av frågan om lån till
Kristofferskolans byggnadsstiftelse förutsatte att Stockholms stad ensam eller
tillsammans med kommunerna i Stockholmsregionen ställde ett belopp till förfogande
vilket var lika stort som statens lån. På motsvarande sätt bör en förutsättning,
för att staten skall bidraga med medel för byggnads- och utrustningsändamål
vid de privata externatgymnasierna, vara att kommunerna lämnar bidrag
med minst samma belopp som staten.
Beslut om statsbidrag till privatgymnasier bör fattas av Kungl. Maj:t varvid
jag liksom GU räknar med att företräde skall ges internatgymnasierna.
I sitt utlåtande har skolöverstyrelsen framhållit att beträffande statsbidrag till
privata fackskolor i huvudsak bör gälla samma principer som i fråga om privata
gymnasier. Jag delar överstyrelsens uppfattning och vill sålunda framhålla att
ett privat gymnasium bör söka vidga sin organisation genom att så långt möjligt
även inrätta fackskola. Statsbidraget till fackskoledelen bör därvid utgå enligt
samma regler som beträffande den ifrågavarande skolans gymnasiedel.
Det torde få uppdragas åt skolöverstyrelsen att dels efter samråd med riksarkivet
föreslå de ändringar beträffande arkivering, som kan följa av att gymnasierna
upphör att vara statliga skolor, dels närmare utreda och inkomma med
förslag till de åtgärder beträffande kommun ieke tillhörig fast egendom, värdefullare
samlingar in. m., som finnes påkallade till följd av de statliga gymnasiernas
kommunalisering.
588
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4
8.5.4 Kostnader
GU har redovisat beräkningar för tiden t. o. m. budgetåret 1970/71 rörande
det statliga medelsbehovet för det kommunala gymnasiets driftkostnader. Med
hänsyn till dels den av mig förordade förskjutningen av tidpunkten för gymnasiereformens
genomförande, dels det i det föregående föreslagna nya statsbidragssystemet
måste GU:s beräkningar i viss mån modifieras. Inom ecklesiastikdepartementet
har därjämte uppskattningar gjorts beträfffande fackskolans bidragsunderlag.
Det totala bidragsunderlaget och därmed statsbidraget för det kommunala
gymnasiet och den kommunala fackskolan budgetåret 1970/71 kan uppskattas
till 340 milj. kr. (i 1963 års löneläge). Det statliga medelsbehovet för
motsvarande ändamål innevarande budgetår kan beräknas till ca 200 milj. kr.
Kostnadsökningarna för staten blir emellertid i realiteten större än 140 milj. kr.,
eftersom omläggningen av statsbidragssystemet innebär ökade statliga åtaganden
i fråga om yrkesskolan, vilka torde kunna beräknas till mellan 30 och 40 milj.
kr. De ökade kostnaderna orsakas först och främst av den förordade kraftiga
gymnasie-fackskoleexpansionen. Vidare övertar staten vissa nuvarande kommunala
gymnasiekostnader. Pedagogiska förbättringar och andra standardhöjningar
— innefattande ett års förlängning av den tekniska gymnasieutbildningen
—— föranleder också såsom GU närmare redovisat betydande kostnadsökningar.
Jag vill emellertid understryka skolöverstyrelsens påpekande i dess utlåtande
att dessa kostnadsökningar inte får betraktas som merkostnader föranledda
enbart av den förordade reformen. En stor del av kostnadsstegringen skulle
ha uppkommit även vid en bibehållen organisation. Härtill kommer givetvis
såsom det i sammanhanget väsentligaste att den nya organisationen har utformats
för att bättre svara mot individernas och samhällets nya och växande
krav och därmed i själva verket kommer att på längre sikt medföra vinster,
som väl torde uppväga merkostnaderna.
Jag har i det föregående förordat att statsbidrag utgår för byggnadsarbeten
även för gymnasiet. GU har vid sina undersökningar angaende behovet av skolbyggnader
funnit att man inte kan göra en bedömning av gymnasiets behov
isolerat från skolväsendets behov i övrigt. De beräkningar GU gjort omfattar det
sammanlagda investeringsbehovet föranlett av gymnasie-fackskolereformen. Utredningen
framhåller att även andra skolors lokalbehov kan komma att påverkas.
Jag vill särskilt understryka detta. När man i de enskilda kommunerna skall
genomföra ny- och ombyggnader med hänsyn till grundskolereformen lika\ äl
som gymnasie-fackskolereformen kan det i vissa fall komma att visa sig rationellt
att för grundskolan i stor utsträckning disponera befintliga lokaler och
lägga hela nybyggnaden på de gymnasiala skolorna, i andra fall kan det vara
lämpligast att gå den motsatta vägen. Härav följer att de investeringsplaner
som fastställs för de olika skolformernas byggnadsbehov inte kan hållas helt i
sär. Det är nödvändigt att det finns en viss elasticitet vid tillämpningen, varvid
589
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
självfallet dock de årliga investeringarna för hela skolväsendet måste hålla sig
inom den totala ram, som utgöres av summan av de för varje år beslutade ramarna
för respektive skolformer. Jag vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten
av att så långt möjligt en kommuns hela skolbvggnadsbehov penetreras
samtidigt. Härigenom skapas förutsättningar för den samordning mellan
skolor med likartade lokal-, utrustnings- och lärarbehov, som enligt vad GU
påvisat medför mycket betydande besparingar. Under förutsättning att så sker
bedömer jag GU:s uppskattning av det totala investeringsbehovet och utredningens
plan för fördelning på olika år såsom realistisk.
Planen upptar för innevarande och nästföljande budgetår investeringsramar
om 50 milj. kr. respektive 115 milj. kr. Jag vill understryka att det av mig förordade
framskjutandet ett år med reformens ikraftträdande inte föranleder
någon motsvarande ändring i den föreslagna investeringsplanen. Ett av huvudsyftena
med uppskovet är just att ge kommunerna ökad tid med förberedelsearbetet
bl. a. beträffande skolbyggnader. Emellertid inverkar uppskovet med
gvmnasiereformen på det statliga medelsbehovet för budgetåren 1964/65 och
1965/66, eftersom statsbidrag kommer att utgå tidigast från den 1 juli 1964.
För den förutnämnda investeringsramen av 50 milj. kr. kan medelsbehovet innevarande
budgetår beräknas uppgå till åtta milj. kr. Jag avser att återkomma
till denna anslagsfråga i propositionen om utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1964/65. Beträffande medelsbehovet för budgetåret 1965/66 vill
jag återkomma i samband med min anmälan av anslagsbehoven för nämnda
budgetår.
Den av GU uppgjorda planen bör tills vidare bilda utgångspunkt för de årliga
ställningsantagandena i fråga om investeringsramar och anslag samtidigt som behovet
givetvis får bedömas mot bakgrunden av det samhällsekonomiska läget.
Jag vill emellertid framhålla att ramarna kan komma att behöva korrigeras efter
viss tid.
Jag finner det lämpligt att medel till byggnadsarbeten för grundskolan, fackskolan
och gymnasiet anvisas under ett gemensamt anslag, nämligen Bidrag till
byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.
GU har genomfört en beräkning av kostnaderna för stadigvarande undervisningsmateriel
avseende vissa kompletteringsbehov inom de nuvarande gymnasierna.
Härutöver finns anledning räkna med, sannolikt tidigast fr. o. m. 1966/67,
ytterligare medelsbehov, vilket inte kan uppskattas för närvarande. GU:s beräkningar
har rönt viss kritik i remissbehandlingen. Behoven anses i allmänhet
ha underskattats. För egen del är jag inte beredd att nu ta ställning härtill. I det
föregående har jag förordat att statsbidrag skall utgå för här ifrågavarande
ändamål. Anslagsbehov uppkommer emellertid först fr. o. m. budgetåret 1966/
67. Behovet torde därför längre fram få prövas på grundval av skolöverstyrelsens
förslag till anslagsäskanden för nämnda budgetår.
590
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196/
Ytterligare statliga medel erfordras för vissa speciella ändamål såsom jag
på olika punkter i det föregående konstaterat.
I några fall bör medel anvisas på tilläggsstat redan för innevarande budgetår.
Detta gäller beträffande fortbildning av lärare, som tar sikte på gymnasie-fackskolereformen,
för vilket ändamål skolöverstyrelsen äskat 3,5 milj. kr. GU hade
för detta år räknat med en milj. kr. För egen del anser jag, sedan numera större
klarhet om behovet nåtts, en kraftig uppräkning av GU:s förslag erforderlig om
tiden fram till reformens ikraftträdande skall kunna utnyttjas på bästa sätt.
Jag räknar med att ett anslag om 3,5 milj. kr. ställes till skolöverstyrelsens förfogande
för ändamålet under budgetåret 1964/65.
Dessutom bör, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, ett anslag om 0,5 milj.
kr. avseende information om gymnasie-fackskolereformen ställas till överstyrelsens
förfogande under budgetåret 1964/65.
Jag avser att återkomma till sistnämnda två anslagsfrågor i propositionen
om utgifter på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1964/65.
Även för budgetåret 1965/66 erfordras medel för statsbidrag till skolbyggnader,
för fortbildning samt vidare för information om gymnasie-fackskolereformen,
för anordnande av en provverksamhet, för särskilda kostnader för modifierat
försöksgymnasium i Malmö, Västmanland m. m., för vissa bidrag till driften
av folkhögskolor och slutligen för förstärkning av läroboksnämndens resurser.
Jag avser att återkomma härtill i min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret
1965/66.
Från budgetåret 1966/67 eller senare erfordras vissa speciella anslag, som årligen
får fastställas på grundval av skolöverstyrelsens anslagsframställningar,
nämligen till påbyggnadskurser på gymnasiets tekniska linje, till förlängd undervisning,
till reguljär stödundervisning samt till pedagogiska stödåtgärder i samband
med införandet av de nya skolformerna.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b
591
9. Hemställan
Under åberopande av vad jag salunda anfört och förordat hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall finnas en kommunal
gymnasial skola, benämnd gymnasium, vilken bygger
på grundskolan samt ger en vidgad och fördjupad allmän
och i viss utsträckning målinriktad utbildning lämpad
som grund för studier vid universitet och högskolor
och för omedelbar yrkesutövning;
2. besluta att med utgången av juni 1966 nuvarande statliga
och kommunala allmänna gymnasier så ock tekniska gymnasier
och kommunala handelsgymnasier skall upphöra och
att den 1 juli 1966 ännu ej avslutade lärokurser inom dessa
gymnasier skall fullföljas inom ramen för det nya gymnasiet;
3.
godkänna av mig angivna grunder och riktlinjer för det
nya gymnasiets organisation och verksamhet, innebärande
a) att i gymnasiet skall finnas fem huvudstudievägar,
fr. o. m. årskurs 2 benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig,
ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk
linje, med de grenar och varianter Kungl. Maj:t bestämmer,
b) att gymnasiets huvudstudievägar skall vara treåriga
utom den tekniska, som skall vara fyraårig med en avgångsetapp
efter tre årskurser,
c) att vid gymnasiet ma förekomma påbyggnadskurser enligt
av mig förordade grunder,
d) att läsåret i gymnasiet skall omfatta 39 veckor samt
timplanen upptaga 34 veckotimmar i årskurs 1, 32 i
årskurs 2, 30 i årskurs 3 samt 35 i årskurs 4 på den
tekniska linjen, med möjlighet att i vissa ämnen företaga
gruppuppdelning eller meddela frivillig undervisning
enligt av mig förordade grunder,
e) att den enskilde elevens studieprogram skall kunna
varieras genom tillval av frivilliga ämnen eller bortval
av vissa ämnen enligt av mig förordade grunder,
f) att klasser och grupper samt förlängd undervisning och
stödundervisning anordnas enligt av mig förordade
grunder samt
g) att gymnasiet i övrigt får i sina huvuddrag den utformning
och det innehåll, som jag i skilda hänseenden förordat;
-
592
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b
4. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall finnas en kommunal
gymnasial skola, benämnd fackskola, vilken bygger
på grundskolan och ger dels en vidgad och fördjupad allmän
utbildning, dels en yrkesinriktad utbildning;
5. godkänna av mig angivna grunder och riktlinjer för fackskolans
organisation och verksamhet, innebärande
a) att i fackskolan skall finnas tre linjer, benämnda social,
ekonomisk och teknisk linje, med de grenar och varianter
Kungl. Maj:t bestämmer,
b) att fackskolan skall vara tvåårig,
c) att läsåret i fackskolan skall omfatta 39 veckor samt
timplanen upptaga 35 veckotimmar i vardera årskursen,
med möjlighet att i vissa ämnen företaga gruppuppdelning
eller meddela frivillig undervisning enligt
av mig förordade grunder,
d) att klasser och grupper anordnas enligt av mig förordade
grunder samt
e) att fackslcolan i övrigt får i sina huvuddrag den utformning
och det innehåll, som jag i skilda hänseenden
förordat;
6. godkänna av mig förordade grunder för behörighet till
studier vid universitet och högskolor efter avslutad studiegång
i gymnasiet;
7. godkänna av mig förordade riktpunkter och planeringsprinciper
för de gymnasiala skolornas utbyggnad under
1960-talet;
8. godkänna av mig angivna riktlinjer för övergången till
det nya gymnasiet och införandet av fackskolan samt därmed
sammanhängande åtgärder;
9. godkänna att på gymnasiet tills vidare bibehålies teknisk
specialkurs och ettårig handelsgymnasiekurs för studenter;
10. besluta att i gymnasiet och fackskolan skall finnas skolledare,
lärare och andra befattningshavare i enlighet med av
mig angivna riktlinjer samt godkänna av mig förordade
grunder för befattningshavarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden;
11.
godkänna av mig angivna riktlinjer för folkhögskolans
fortsatta verksamhet;
12. besluta om inrättande av en till skolöverstyrelsen knuten
gymnasieinspektion med sammansättning och uppgifter
enligt av mig förordade grunder;
13. besluta att centralt skall anordnas en verksamhet för konstruktion,
utprövning, framställning och distribution av
593
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
prov för hela skolväsendet i enlighet med av mig angivna
riktlinjer;
14. godkänna den i det föregående redovisade överenskommelsen
angående anställnings- och avlöningsvillkor in. m. för
skolledare och lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor
m. fl.;
15. godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till
a) driftkostnader för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan,
b) undervisningsmateriel för gymnasiet och fackskolan,
c) byggnadsarbeten för gymnasiet, fackskolan och sjöbefälsskolorna;
16.
godkänna av mig förordade grunder för fördelning mellan
staten och kommunerna av kostnader för studiedagar
m. m.;
17. godkänna av mig angivna riktlinjer för statligt stöd till
privata gymnasier och fackskolor;
18. godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till
rektorslöner vid kommunala allmänna gymnasier för budgetåren
1961/66;
19. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta av förslagen betingade
ändringar i avlönings- och pensionsförfattningar som utfärdats
med stöd av riksdagens beslut;
20. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig angivna grunder och riktlinjer utfärda
de bestämmelser och andra föreskrifter, fatta de beslut
samt i övrigt vidta de åtgärder, som fordras för den av mig
förordade reformeringen av de gymnasiala skolorna;
21. anta förutnämnda, inom ecklesiastikdepartementet upprättade
förslag till lag om ändring i skollagen den 6 juni
1962 (nr 319).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Marianne Soop
594
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+
,. i
i v»
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
595
Bilaga
Överenskommelse den 14 oktober 1964 angående anställnings- och
avlöningsvillkor m. m. för skolledare och lärare vid kommunala gymnasier
och fackskolor m. fl.
På grundval av organisatoriska förutsättningar, som utarbetats inom ecklesiastikdepartementet
angående en gymnasie-fackskolereform fr. o. m. den 1 juli
1966, skall i fråga om anställnings- och avlöningsvillkor m. m. för skolledare och
lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor m. fl. gälla följande. (I punkt
8 i överenskommelsen redovisas vissa organisatoriska förutsättningar såsom
grund för däri angivet löneförslag.)
1. Gymnasieinspektör
a) Inspektör, som erhåller sexårsförordnande, placeras i Bp 2 och erhåller
därjämte avlöningsförstärkning med 6 000 kr. för år.
b) Inspektör, som erhåller förordnande omfattande sex månader eller en
termin, placeras i Be 2 med avlöningsförstärkning, beräknad efter 6 000 kr.
för år, eller erhåller, där så erfordras, arvode med belopp motsvarande ersättning
för mistade avlöningsförmåner enligt Kungl. Maj:ts beslut.
c) Inspektör, som erhåller tillfälligt, kortare förordnande, uppbär ersättning
enligt Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall.
2. Rektor vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola
Det i skolstadgan 1 kap. 4 § angivna poängsystemet skall ligga till grund för
bestämmande av avlöningsgrupp och undervisningsskyldighet för rektor. I
övrigt skall, med iakttagande av nedan angiven avlöningsgruppering, rektor
förordnas och inplaceras i avlöningsgrupp enligt samma bestämmelser som f. n.
gäller vid grundskola och kommunal yrkesskola.
a) Rektor vid skolenhet med gymnasium
Avlöningsgrupp
Poängtal för
skolenheten
Lönegrad
Avlöningsförstärkning
(kronor för år)
4 800
4 800
6 000
I
II
III
—23,5
24—35,5
36—
Bp 1
Bp 2
Bp 2
Poängtal för
skolenheten
Undervisningsskyldighet att fördelas
mellan rektor och studierektor
(antal veckotimmar)
—23,5
24—35,5
36—53,5
54—
20—24
16—20
12—16
8—12
596 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
Då studierektor ej finnes, skall rektors undervisningsskyldighet utgöra 5—10
veckotimmar.
Då rektor är förste rektor, skall gränserna i intervallen för antalet veckotimmar
minskas med 5.
Fördelningen av det antal timmar som rektor och studierektor tillsammans är
skyldiga att undervisa bestämmes av rektor för varje läsår med hänsyn
till fördelningen av de pedagogiska arbetsuppgifterna i övrigt dem emellan och
med beaktande av schematekniska förhållanden. Rektor må därvid åtaga sig
undervisning högst 7 veckotimmar.
b) Rektor vid skolenhet omjattande kommunal yrkesskola och fackskola eller
grundskola och fackskola
Bestämmelserna om avlöningsgrupp, lönegrad och undervisningsskyldighet för
rektor vid yrkesskola resp. grundskola skall gälla, dock skall därvid rektor
placeras lägst i ABp 25 och för rektor vid grundskola tillämpas den lönegrad
som gäller för adjunktsbehörig rektor. Dessutom skall till rektor vid här avsedd
skolenhet utgå avlöningsförstärkning med 3 600 kr. för år.
c) Rektor vid fristående fackskola
Undervisningsskyldighet att fördelas
Avlöningsgrupp | Poängtal för | Lönegrad | mellan rektor och studierektor |
I | —23,5 | ABp 25 | 20—24 |
II | 24—35,5 | ABp 26 | 16—20 |
III | 36— | ABp 27 | 12—16 |
Dessutom skall till rektor utgå avlöningsförstärkning med 3 600 kr. för år.
Då studierektor ej finnes, skall rektors undervisningsskyldighet utgöra 5—10
veckotimmar.
Då rektor är förste rektor, skall gränserna i intervallen för antalet veckotimmar
minskas med 5.
Undervisningsskyldigheten skall fördelas mellan rektor och studierektor på
sätt som ovan under a) sägs.
3. Studierektor vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola
Undervisningsskyldigheten för studierektor fastställes vid skolenhet, som
avses under punkten 2 a) och c) ovan, av rektor. Vid skolenhet, som avses under
punkten 2 b) ovan, bestämmes undervisningsskyldigheten av länsskolnämnden
med motsvarande tillämpning av de för studierektor vid yrkesskola resp. grundskola
gällande bestämmelserna.
597
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Studierektor skall åtnjuta semester enligt de för tjänstemän i A 21 och högre
lönegrader gällande grunderna.
Studierektor skall åtnjuta lön resp. arvode enligt följande.
a) Studierektor vid skolenhet med gymnasium
Studierektor placeras i Bp 1.
b) Annan studierektor
Arvodesgrupp bestämmes på grundval av skolenhetens poängtal enligt det i
1 kap. 4 § skolstadgan angivna poängsystemet enligt följande.
Arvodesgrupp | Poängtal för skolenheten | Arvode (kronor för år) |
I | —35,5 | 7 200 |
II | 36— | 8 400 |
Arvodet bestämmes för varje läsår av skolstyrelsen med hänsyn till skolenhetens
omfattning under året. I arvodet för studierektor ingår vikariatsersättning
vid uppehållande av rektorstjänst under ferietid. Här avsedd studierektor,
som förordnas att under lästid uppehålla rektorstjänst och under tiden för
förordnandet uppbär vikariatsersättning, skall därunder avstå så stor del av
arvodet, dock minst en åttondel, att återstående del jämte honom i övrigt
under förordnandet tillkommande kontanta avlöningsförmåner icke överstiger
vad som skulle ha tillkommit honom, därest han förordnats att under motsvarande
tid uppehålla rektor stjänsten med vikariatslön.
4. Huvudlärare och institutionsföreståndare
a) Vid skolenhet med gymnasium
Huvudlärare i ämne eller ämnesgrupp, som omfattar lägst 35 veckotimmar
och vari flera lärare undervisar vid skolenheten, erhåller befattningsarvode med
1 800 kr. för år.
Föreståndare för institution i naturvetenskapligt eller tekniskt ämne erhåller
befattningsarvode med 1 800 kr. för år.
b) Vid fristående fackskola
Arvode enligt a) må efter skolöverstyrelsens prövning utgå vid större fristående
fackskola med social och/eller teknisk linje.
I a) eller b) avsedd huvudlärare eller institutionsföreståndare, som förordnas
att med vikariatsersättning uppehålla rektorstjänst, skall därvid enligt samma
grunder som enligt punkten 3 gäller för studierektor avstå viss del av arvodet,
dock minst en fjärdedel.
598
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
5. Lönegradsplacerade lärare vid gymnasium och fackskola
I. Behöriga lärare
Tjänst
a) Lektor.........
b) Adjunkt ...........................
c) Lärare i maskinskrivning, stenografi, ut
ländsk
stenografi, kontorsteknik och
praktiskt sekreterararbete ...........
d) Lärare i teckning, konst- och musikhistoria,
musik och gymnastik........
e) Lärare i hushållsteknik och slöjd.....
Lönegrad
Ao 27
Ao 25
Fördelning mellan A 27 och A 25
enligt gällande grunder
Ao 23
rb A 17—A 21
Ao, Ae, Ag 15
Ao, Ae 18
Ag 16
Ao, Ae 15
Ag 13
Vid gymnasium och fackskola skall enligt vad därom särskilt föreskrives därjämte
finnas särskilda extra ordinarie tjänster såsom lektor i Ae 27/25 (endast
vid gymnasium) och adjunkt i Ae 23, samt bristtjänster såsom lektor i Ae 27/25
(endast vid gymnasium) och adjunkt i Ae 23/21.
Härjämte må i tekniska ämnen vid gymnasium anställas adjunkt i Ae23
enligt bestämmelser som utformas i så nära anslutning som möjligt till nuvarande
förhållanden vid tekniskt gymnasium och med beaktande av det nya
gymnasiets organisation.
II. Ej behöriga lärare
Bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1964 angaende reglerad
befordringsgång för vissa icke-ordinarie lärare i läroämnen samt Kungl. Maj:ts
brev samma dag angående reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie
ämneslärare med folkskollärarexamen skall äga tillämpning jämväl vid anställning
som icke-ordinarie lärare vid gymnasium och fackskola.
Kungl. Maj :ts brev den 28 juni 1962 angående läraranställning i lönegrad
Ag 15 eller Ag 13 skall gälla.
III. Undervisnings skyldighet för lärare vid fackskola
Undervisningsskyldigheten skall vid fackskola för lärare i läroämnen vara
18—30 veckotimmar och i medeltal utgöra 21 veckotimmar samt för lärare
i maskinskrivning, stenografi, utländsk stenografi, kontorsteknik och praktiskt
sekreterararbete vara 24—30 veckotimmar och i medeltal utgöra 27 veckotim
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 599
mar. För lärare i teckning, konst- och musikhistoria, musik, gymnastik, hushållsteknik
och slöjd skall undervisningsskyldigheten vara 30 veckotimmar.
Lönegradsplacerad övningslärare, som i sin tjänst meddelar undervisning vid
fackskolan i dramatik, familjekunskap eller konsumentkunskap, må tillgodoräkna
en veckotimme, om hans sammanlagda undervisning i dessa ämnen omfattar
8—15,5 veckotimmar, två veckotimmar, om undervisningen omfattar
16 23,5 veckotimmar, och tre veckotimmar, om undervisningen omfattar lägst
24 veckotimmar. Vad här sägs må även gälla vid undervisning i dramatik vid
gymnasiet.
6. Timlärare m. fl.
a) Timlärarkungöreisen skall gälla med iakttagande av följande.
Gymnasiet och fackskolan skall hänföras till stadium I.
För undervisning i maskinskrivning, stenografi, utländsk stenografi, kontorsteknik
och praktiskt sekreterararbete skall timarvode utgå enligt BT 14 samt
i dramatik, familjekunskap och konsumentkunskap enligt CT 14. 4 § 1 mom.
åttonde stycket upphör att gälla utom såvitt avser sjöbefälsskola.
b) Ersättning för timme till förfogande skall till lärare utgå enligt timlärarkungörelsen
sasom för undervisning i det ämne eller den ämnesgrupp, som lärarens
tjänst huvudsakligen omfattar, och till annan än lärare med arvode som
skolstyrelsen i varje särskilt fall bestämmer.
c) För undervisning stimme, som till mer än hälften infaller på tid efter
klockan 18.00, skall, utöver löneförmåner enligt eljest gällande bestämmelser,
utgå särskild ersättning med belopp motsvarande 20 procent av vad läraren
för denna undervisningstimme (lektion) uppburit i timarvode enligt timlärarkungörelsen
eller såvitt avser den som i sin tjänst inräknar sådan aftonundervisning
— skulle ägt uppbära, därest timarvode för denna undervisningstimme
(lektion) utgått enligt sagda kungörelse.
Rektor vid gymnasium eller fackskola skall för varje i aftonundervisningen
deltagande klassavdelning åtnjuta särskilt arvode, motsvarande 25 procent av
timarvode med beteckning ÅT för en veckotimme enligt 5 § timlärarkungörelsen,
dock högst enligt löneklass 24.
d) Till den, som utan att inneha lönegradsplacerad tjänst prövas äga dels
teoretisk kompetens motsvarande vad som kräves för behörighet till ordinarie
lektorstjänst, dels kvalificerad pedagogisk eller praktisk erfarenhet samt fullgör
dels undervisning som för läsår räknat motsvarar lägst fyra veckotimmar, dels
åligganden som huvudlärare eller föreståndare för institution i naturvetenskapligt
eller tekniskt ämne må utgå timarvode enligt ÅT 30 jämte särskilt arvode
för läsår med 2 400 kr. Fullgör här avsedd timlärare åligganden som både huvudlärare
och föreståndare för nyssnämnd institution, må det särskilda arvodet för
läsår utgå med 3 600 kr.
600
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964
e) Kungl. Maj:ts brev den 28 juni 1963 angående vissa tillfälliga åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen i matematik, fysik, kemi och tekniska ämnen
skall gälla. Brevet utvidgas att omfatta jämväl företagsekonomiska ämnen,
nämligen förvaltning, företagsekonomi, redovisning och distribution. I brevet
angivna examina kompletteras med examen vid handelshögskola (motsvarande)
resp. handelsgymnasieexamen.
f) Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 juni 1962 om avlöningsförmåner till vissa
pensionsavgångna rektorer och lärare skall gälla.
7. Lärare vid yrkesskola,
som i enlighet med läroplan för gymnasium eller fackskola meddelar elever
från sådan skola undervisning i yrkesämnen vid skolverkstad eller vid kurs
i kontorsteknik, må inräkna dylik undervisning i sin tjänst eller i förekommande
fall uppbära ersättning härför enligt bestämmelserna i 5 § timlärarkungörelsen.
Ersättning enligt sistnämnda bestämmelser skall utgå jämväl för sådan undervisning,
som fullgöres under lärarens ferietid. Vad i punkten 6 c) sägs skall
därjämte gälla.
8. Fortbildning av lärare under tiden 1 januari 1965 — 31 december 1969 i
samband med gymnasie-fackskolereformen
I. Vid den fortbildning, som skolöverstyrelsen anordnar i samband med gymnasie-fackskolereformen,
behandlas under studiedagar gymnasiets och fackskolans
målsättning, riktlinjerna för det inre arbetet samt mål, innehåll och metoder
i de enskilda ämnena.
Därutöver kan studiedagar i viss utsträckning utnyttjas för under punkt II a)
2 nedan avsedd fortbildning genom att några dagar sammanföres till en sammanhängande
period. Om så erfordras och bedömes lämpligt kan därvid en
studiedag överflyttas från ett läsår till ett annat.
II. a) Fortbildning, som är omedelbart betingad av gymnasiereformen och
införandet av fackskolan och efter skolöverstyrelsens närmare prövning bedömes
nödvändig för att vederbörande lärare godtagbart skall kunna bedriva undervisning
i dessa skolformer, erbjudes läraren i en eller båda av följande former:
1. Studiematerial ställes avgiftsfritt till lärarens förfogande.
2. Särskilda fortbildningskurser anordnas.
b) Skolöverstyrelsen avgör vilka lärare, som skall beredas tillfälle deltaga i
fortbildning enligt a), samt vid vilken tidpunkt och i vilken form fortbildningen
skall bedrivas.
c) Lärare, som skolöverstyrelsen finner böra beredas tillfälle deltaga i fortbildning
enligt a), erhåller efter skolöverstyrelsens bedömande för detta ändamål
viss befrielse från den schemabundna undervisningsskyldighet som åvilar
läraren.
601
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
Huvudregeln är därvid att läraren befrias helt under de 2—3 sista veckorna
av läsåret. Skolöverstyrelsen ger närmare anvisningar för hur elevernas arbete
i berörda ämnen skall bedrivas. Den schemabundna undervisningen inställes i
allmänhet.
I de fall då skolöverstyrelsen bedömer att befrielse enligt föregående stycke
inte är tillfyllest eller inte kan komma ifråga må lärare, vilken vid tjänstledighetens
början tillhör avdragsgrupp 2, efter överstyrelsens prövning erhålla
tjänstledighet med oavkortad lön högst 2 veckotimmar under längst ett läsår.
För tid därutöver skall fråga om dylik tjänstledighet med oavkortad lön
underställas Kungl. Maj:ts prövning.
III. De fortbildningskurser, som regelbundet anordnas, inriktas under de närmaste
åren i betydande omfattning på verksamheten i fackskolan och det nya
gymnasiet.
9. Övergångsbestämmelser
a) Avlöningsgrupp för rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium och/eller
fackskola bestämmes för läsåret 1966/67 med utgångspunkt i förhållandena vid
läsårets början.
Avlöningsgrupp för dylik rektorstjänst från och med den 1 juli 1967 bestämmes
för hela förordnandeperioden på grundval av förhållandena den 1 november
1966. Ändring av avlöningsgrupp under löpande period må, i likhet med vad
som gäller för rektorer vid grundskolan, göras vid väsentligt ändrade förhållanden.
b) Rektor, som den 1 juli 1966 under löpande förordnandeperiod övergår till
annan rektorstjänst eller till studierektors- eller lärartjänst, skall om det är
till fördel för honom intill periodens utgång bibehålla tidigare uppburna löneförmåner.
c) Ordinarie lärare vid kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt handelsgymnasium
som den 1 juli 1966 överföres på motsvarande ordinarie tjänst
vid det nya kommunala gymnasiet i kommunen, skall, därest detta är till fördel
för honom, så länge han innehar samma tjänst, bibehålla den lönegrad han
hade omedelbart före överflyttningen. I denna lönegrad skall han bibehålla sin
placering i löneklass och rätt till uppflyttning till högre löneklass.
Detsamma skall gälla ordinarie lärare vid statligt gymnasium eller högre
allmänt läroverk samt ordinarie lärare vid avvecklingsskola som efter vederbörlig
anmälan utan ansökningsförfarande förordnas på ordinarie lärartjänst vid
gymnasium, fackskola, yrkesskola eller grundskola.
Vad här sägs skall för ordinarie lärare vid fristående kommunal teknisk skola
endast gälla den, som före den 1 juli 1963 innehade ordinarie tjänst.
Undervisningsskyldigheten skall i samtliga här avsedda fall bestämmas med
hänsyn till vad som gäller för den nya tjänsten.
602
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4
d) Rektor samt ordinarie lärare som i samband med gymnasie-fackskolereformen
den 1 juli 1966 eller senare efter anmälan utan ansökningsförfarande överflyttas
till annan tjänst skall erhålla ersättning för flyttningskostnad och, i förekommande
fall, anstånd med omstationering med tillämpning av bestämmelserna
i Saar och TB Saar.
e) Rektor eller ordinarie lärare, som övergångsvis äger uppbära ersättning
för medverkan i lärarutbildning lägst med belopp motsvarande vad han omedelbart
före den 1 juli 1964 ägde uppbära i avlöningsförstärkning (ersättning
motsvarande timarvode med beteckning ÅT för två veckotimmar enligt 5 § timlärarkungörelsen,
dock högst enligt löneklass 24), må, därest han i samband med
gymnasiereformen den 1 juli 1966 övergår på motsvarande kommunala rektorstjänst
eller kommunala tjänst som lärare i läroämnen, tills vidare under fortsatt
anställning på samma tjänst åtnjuta dylik ersättning.
10. Skoldirektör
i avlöningsgrupp I placeras i Bp 2 och erhåller därjämte avlöningsförstärkning
med 6 000 kr. för år och skoldirektör i avlöningsgrupp II i Bp 2 med avlöningsförstärkning
om 7 200 kr. för år. Biträdande skoldirektör placeras i Bp 1 och
erhåller därjämte avlöningsförstärkning med 4 800 kr. för år.
11. Rektor, som är förste rektor,
skall, om han tillhör arvodesgrupp I, erhålla befattningsarvode med 5 400 kr.
för år och, om han tillhör arvodesgrupp II, åtnjuta avlöningsförmåner som om
han vore placerad i Be 1, därest han ej tidigare innehar tjänst med lägst motsvarande
lönegrad, och därjämte erhålla befattningsarvode med 6 600 kr. för år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 603
INNEHÅLL
1. Inledning.............................................. 5
1-1 Utredningsarbete och remissbehandling.................... 5
1.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 5
1.1.2 Fackskoleutredningen ......................... 10
1.2 Utgångspunkter för utredningsarbetet..................... 13
1.2.1 Gymnasieutredningen ...................... 13
1.2.2 Fackskoleutredningen .................................... 15
1.3 Propositionens uppläggning ............... 15
2. Det gymnasiala åldersstadiets skolor.................... 17
2.1 Den kvantitativa utvecklingen ........................... 17
2.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 17
2.1.2 Fackskoleutredningen ................................... 33
2.1.3 Yttranden ............................................. 36
2.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur.................... 48
2.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 48
2.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 64
2.2.3 Yrkesutbildningsberedningens direktiv .................... 71
2.2.4 Yttranden ............................................. 74
2.3 Departementschefen .................................... 98
2.3.1 Den kvantitativa utvecklingen ............. 98
2.3.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur.................... 104
3. Gymnasiets innehåll och utformning.................... 123
3.1 Mål och innehåll....................................... 123
3.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 123
3.1.2 Yttranden ............................................. 129
3.2 Differentiering.......................................... 137
3.2.1 Gymnasieutredningen ................................... I37
3.2.2 Yttranden ............................................. 155
3.3 Studietidens längd ............................. 166
3.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 166
3.3.2 Yttranden ............................................. 178
604 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964
3.4 Läroplanen............................................. 186
3.4.1 Gymnasieutredningen ................................... 186
3.4.2 Yttranden ............................................. 220
3.5 Departementschefen .................................... 263
3.5.1 Mål och innehåll........................................ 263
3.5.2 Differentiering.......................................... 265
3.5.3 Studietidens längd ...................................... 273
3.5.4 Läroplanen............................................. 280
4. Fackskolans innehåll och utformning................... 299
4.1 Mål och innehåll........................................ 299
4.1.1 Fackskoleutredningen ................................... 299
4.1.2 Yttranden ............................................. 301
4.2 Differentiering m.m......... 305
4.2.1 Fackskoleutredningen .............. ..,................... 305
4.2.2 Yttranden ............................................. 313
4.3 Läroplanen ........... 322
4.3.1 Fackskoleutredningen ........................... 322
4.3.2 Yttranden ............................................. 334
4.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning ............... 341
4.4.1 Fackskoleutredningen .................... 341
4.4.2 Yttranden ............................................. 345
4.5 Departementschefen .................................... 349
4.5.1 Mål och innehåll........................................ 349
4.5.2 Differentiering m. m. ......... 350
4.5.3 Läroplanen ............................................ 353
4.5.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning ............... 356
5. Lärotider, delningsbestämmelser m. m.................. 361
5.1 Lärotider .............................................. 361
5.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 361
5.1.2 Fackskoleutredningen ................ 361
5.1.3 Yttranden ............................................. 362
5.2 Gemensamma samlingar m.m............................. 363
5.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 363
5.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 364
5.2.3 Yttranden ............................................. 364
5.3 Klass- och gruppstorlek.................................. 366
5.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 366
5.3.2 Fackskoleutredningen ............... 369
5.3.3 Yttranden ............................................. 369
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h 605
5.4 Departementschefen .................................... 371
5.4.1 Lärotider .............................................. 371
5.4.2 Gemensamma samlingar m. m............................ 372
5.4.3 Klass- och gruppstorlek.................................. 373
<6. Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m............. 377
6.1 Intagning, övergång, praktik............................. 377
6.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 377
6.1.2 Fackskoleutredningen ................................... 381
6.1.3 Yttranden ............................................. 386
6.2 Betyg, flyttning m.m.................................... 399
6.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 399
6.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 404
6.2.3 Yttranden ............................................. 406
6.3 Studiernas avslutning, inspektion m.m.................... 413
6.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 413
6.3.2 Fackskoleutredningen ................................... 418
6.3.3 Yttranden ............................................. 420
6.4 Departementschefen .................................... 430
6.4.1 Intagning, övergång, praktik............................. 430
6.4.2 Betyg, flyttning m. m.................................... 435
6.4.3 Studiernas avslutning, inspektion m.m.................... 439
7. Befattningshavare. Behov, utbildning, övergångsfrågor .. 447
7.1 Lärare ................................................. 447
7.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 447
7.1.2 Fackskoleutredningen ................................... 453
7.1.3 Yttranden ............................................. 456
7.2 Bibliotekarier, vaktmästare m.fl.......................... 471
7.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 471
7.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 472
7.2.3 Yttranden ............................................. 473
7.3 Personal för elevvårdande uppgifter m.m.................. 475
7.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 475
7.3.2 Fackskoleutredningen ................................... 477
7.3.3 Yttranden ............................................. 478
7.4 Skolledningen m.m...................................... 481
7.4.1 Gymnasieutredningen ................................... 481
7.4.2 Fackskoleutredningen ................................... 485
7.4.3 Yttranden ............................................. 487
60G Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^
7.5 Departementschefen .................................... 494
7.5.1 Lärare .................................................. 494
7.5.2 Bibliotekarier, vaktmästare m. fl.......................... 504
7.5.3 Personal för elevvårdande uppgifter m. m.................. 505
7.5.4 Skolledningen m. m..................................... 506
8. Genomförandet av den nya organisationen .............. 511
8.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m.m........................ 511
8.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 511
8.1.2 Fackskoleutredningen ........................ 514*
8.1.3 Yttranden ............................................. 515
8.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet
............................................... • • 524
8.2.1 Gymnasieutredningen .................... 524
8.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 528
8.2.3 Yttranden ............................................. 533
8.3 Statsbidragsfrågor.............. 544
8.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 544
8.3.2 Fackskoleutredningen ................................... 550
8.3.3 Yttranden ............................................. 551
8.4 Kostnader ....................... 561
8.4.1 Gymnasieutredningen ........................... 561
8.4.2 Yttranden ............................................. 568
8.5 Departementschefen ......... 572
8.5.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m.m.............. 572
8.5.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet
m.m............................................ 574
8.5.3 Statsbidragsfrågor ...................................... 580
8.5.4 Kostnader ............................................. 588
9. Hemställan ............................................ 591
Bilaga. Överenskommelse den 14 oktober 1964 angående anställningsoch
avlöningsvillkor m. m. för skolledare och lärare vid kommunala
gymnasier och fackskolor m. fl..................... 595