Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 (Proposition 1961:171 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 19A8 (nr b33)
om försäkringsrörelse; given Stockholms slott den
19 maj 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse,
betingade av utvecklingen på försäkringsområdet under
nuvarande lagstiftning. Det framlagda lagförslaget innefattar också ändringar,
som ger ökat utrymme för ett rationellt utnyttjande av försäkringsbolagens
kapacitet och innebär förenklingar av nu gällande ordning i flera
hänseenden.

Bl. a. föreslås en uppmjukning av det nuvarande villkorslösa förbudet
för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. På livförsäkringsområdet
öppnas möjlighet för försäkringsbolag att efter dispens
driva s. k. kort livförsäkring av riskkaraktär — bl. a. grupplivförsäkring
— enligt enklare former. Vidare underlättas förening av livförsäkring och
annan personförsäkring i samma bolag. Beträffande livförsäkringsrörelse
föreslås även förenkling av nu gällande fondsystem.

I fråga om gränsdragningen mellan s. k. kort och lång sjuk- och olycksfallsförsäkring
anpassas reglerna till rådande praxis på området.

Förslaget innehåller också nyheter som syftar till administrativa förenklingar
bl. a. i fråga om behandlingen av koncessionsärenden och registreringsärenden.
Enligt förslaget kommer ärenden om nybildning av försäkringsbolag
— liksom viktigare ärenden om ändring av bolagsordning och
försäkringstekniska grunder — alltjämt att avgöras av Kungl. Maj :t men

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml.Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär överflyttas
från Kungl. Maj :t till försäkringsinspektionen.

Beträffande tillsynsverksamheten bygger förslaget på hittillsvarande
principer. Försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter att infordra
uppgifter för tillsynsverksamheten och att företaga inspektioner utsträckes
till att omfatta även tarifföreningar och liknande organ som biträder försäkringsbolagen
vid rörelsens bedrivande.

Med hänsyn till internationella samarbetssträvanden föreslås — i överensstämmelse
med aktiebolagslagens regler — att möjlighet öppnas att
efter särskild dispens låta annan person än här i riket bosatt svensk medborgare
få ställning av bl. a. styrelseledamot, verkställande direktör eller
revisor i försäkringsbolag.

I propositionen behandlas även frågor om förenkling av branschspecifikationen
i bolagsordningar, återbäring, försäkringstagarintressets representation
i försäkringsbolagen och upplysningsverksamhet på försäkringsområdet.

Författningsändringarna föreslås, med vissa modifikationer, träda i kraft
den 1 januari 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om
försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, dels att 1 och 2 §§, 4 § 2 och 3 mom., 6, 9, 29, 31,
47 och 52 §§, 59 § 2 mom., 60 §, 61 § 1 mom., 72, 81 och 90 §§, 93 § 3 mom.,
94 § 1 mom., 99 §, 100 § 1 mom., 130, 133, 142, 158 och 163 §§, 166 § 2 och 3
mom., 170, 173, 191, 197 och 199 §§, 204 § 3 mom., 227, 231, 237, 251, 253,
259, 270 och 272—274 §§, 276 § 1 mom., 277 och 281 §§, 282 § 1 mom., 287 §,
295 § 2 mom., 303 §, 304 § 2 mom., 305, 306, 315 och 327—329 §§, 332 §
2 mom., 334 § 1 mom., 336, 341, 345 och 348 §§ lagen den 17 juni 1948 om
försäkringsrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 287 a och 329
a §§, av den lydelse nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Försäkringsrörelse må, där ej an- Försäkringsrörelse må, där ej annat
följer av vad i lag eller författ- nät följer av vad i lag eller författning
är stadgat, drivas endast av för- ning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag
eller ömsesidigt säkringsaktiebolag eller ömsesidigt
försäkringsbolag, som därtill erhållit försäkringsbolag, som därtill erhållit
Konungens tillåtelse (koncession). tillstånd (koncession).

Om utländsk------stadgas särskilt.

Försäkringsbolag må icke driva
annan rörelse än försäkringsrörelse.

Med livförsäkringsrörelse må ej förenas
försäkringsrörelse av annat slag,
med mindre särskilda skäl äro därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt
stadgas angående livförsäkring skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om annan personförsäkring, som
meddelas för livstid eller för längre
tid än tio år.

§•

1 mom. Försäkringsbolag må icke
driva annan rörelse än försäkringsrörelse,
med mindre särskilda skäl äro
därtill.

2 mom. Med livförsäkringsrörelse
må ej förenas försäkringsrörelse
som avser annat än personförsäkring,
med mindre särskilda skäl äro
därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt
stadgas angående livförsäkring skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om personförsäkring av annat slag.
1 fråga om sådan försäkring, meddelad
för en tid av längst fem är eller

1 Senaste lydelse av 282 och 345 §§, se SFS 1950: 320.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mot premie, som är beräknad och bestämd
för längst fem år i sänder, må
rörelsen dock drivas utan tillämpning
av de särskilda bestämmelserna
angående livförsäkring.

4 §•

2 mom. Å beslut om ändring av 2 mom. Å beslut om ändring av
stadfäst bolagsordning eller stadfästa stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens grunder skall ock sökas Konungens
stadfästelse. Avser ändringen utvidg- stadfästelse. I Konungens ställe äger
ning av bolagets rörelse till ny försäk- försäkringsinspektionen besluta i såringsgren
eller nytt verksamhetsom- dant ärende, därest det icke är av
råde eller avser ändringen en väsent- principiell betydelse eller eljest av
lig omläggning av rörelsen skall vad synnerlig vikt.
om koncession för nytt bolag är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Avser ändringen utvidgning av bolagets
rörelse till ny försäkringsgren
Konungen må uppdraga åt försäk- eller nytt verksamhetsområde eller
ringsinspektionen att i Konungens avser ändringen en väsentlig omläggställe
meddela stadfästelse å and- ning av rörelsen, skall vid prövningringsbeslut
i annat fall än i första en, huruvida stadfästelse må meddestycket
andra punkten sägs. las, vad om koncession för nytt bolag

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ansökan om---till försäkringsinspektionen.

Avser ansökningen---meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst
bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grunder
skall, sedan beslut om ändring- der skall, sedan beslut om ändringen
fattats, göras av styrelsen eller en fattats, göras av styrelsen eller
verkställande direktören. Vid ansök- verkställande direktören. Vid ansökningen
skall fogas enligt 3A1 § andra ningen skall fogas avskrift av protostycket
bestyrkt avskrift av proto- koll som förts i ärendet,
koll som förts i ärendet.

Bolagsordning för försäkringsaktiebolag
skall angiva:

I. bolagets firma; —--vara

vidtagna;

II. de grunder, enligt vilka skall
förfogas över uppkommen vinst, med
särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse
i vad mån avsättning
skall ske till regleringsfond;
samt

12. beträffande annan försäkring
än livförsäkring regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må
utan återförsäkring ikläda sig på en
och samma risk.

Antalet styrelseledamöter — ---

§•

Bolagsordning för försäkringsaktiebolag
skall angiva:

I. bolagets firma; — — — vara
vidtagna;

II. de grunder, enligt vilka skall
förfogas över uppkommen vinst, med
särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse
i vad mån avsättning
skall ske till återbäringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring
än livförsäkring i vad mån bolaget är
skyldigt att teckna återförsäkring.

antalet angives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

För livförsäkring skola grunder
upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier
och premiereserv;

2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp
och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning; 6.

försäkringstagares rätt när, annorledes
än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna;
samt

8. begränsning av den ansvarighet
bolaget må utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk.

Skall försäkring--

Om grunder —---

För livförsäkring skola, där icke
med hänsyn till försäkringens särskilda
natur anledning till undantag
föreligger, grunder upprättas beträffande 1.

beräkning av försäkringspremier
och premiereserv;

2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp
och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning; 6.

försäkringstagares rätt när, annorledes
än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna; 8.

skyldighet att teckna återförsäkring;
samt

9. förräntning av försäkringsbe
lopp som förfallit till betalning.
för försäkringsfall.

— och 273 §§.

Ansökan om —

29 §.

— koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande
direktören och vice verkställande
direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet ävensom
hemvist, så ock förklaring att dessa
personer äro svenska medborgare
och ej äro omyndiga. Där enligt denna
lag eller bolagsordningen revisor
skall vara auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman, skola beträffande
sådan revisor och suppleant
för denne lämnas enahanda uppgifter
under angivande att han är auktoriserad
revisor eller godkänd gransk -

Änsökningen skall beträffande styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande
direktören och vice verkställande
direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet, medborgarskap
och hemvist, så ock förklaring
att dessa personer ej äro omyndiga.
Där enligt denna lag eller bolagsordningen
revisor skall vara auktoriserad
revisor eller godkänd granskningsman,
skola beträffande sådan
revisor och suppleant för denne lämnas
enahanda uppgifter under angivande
att han är auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman.

mngsman.

I ansökningen---sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas. Bolagets postadress skall angivas.
Vid ansökningen skola fogas: Vid ansökningen skola togas:

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1. de listor å vilka aktieteckningen
ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid
konstituerande stämman så ock, om
särskild stämma hållits, avskrift av
det därvid förda protokollet;

1. de listor å vilka aktieteckningen
ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid
konstituerande stämman så ock, om
särskild stämma hållits, avskrift av
det därvid förda protokollet;

3. två avskrifter av koncessionen,
bolagsordningen och i 9 § om förmälda
grunder; samt

4. en av samtliga styrelseledamöter

och verkställande direktören undertecknad
handling, innehållande dels
uppgift om det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av aktier ägt rum,
samt om det belopp, för vilket aktier
må hava förklarats förverkade enligt
39 §, ävensom därom huru mycket
av det belopp, vartill aktiekapitalet
sålunda uppgår, blivit inbetalt,
dels ock försäkran att den anmälda
inbetalningen på aktiekapitalet blivit
verkställd genom betalning i penningar
eller därmed enligt 331 § jäm- ningar eller därmed enligt 331 § jämställd
betalning. ställd betalning; samt

1 femte stycket angivna avskrifter 4. bevis om tillstånd som må vara
skola vara bestyrkta på sätt i 3il § lämnat enligt 72, 81 eller 100 §.
andra stycket stadgas.

Har ej---------av vittnen.

Där full betalning för aktier er- Där full betalning för aktier er -

3. en av samtliga styrelseledamöter
och verkställande direktören undertecknad
handling, innehållande dels
uppgift om det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av aktier ägt rum,
samt om det belopp, för vilket aktier
må hava förklarats förverkade enligt
39 §, ävensom därom huru mycket
av det belopp, vartill aktiekapitalet
sålunda uppgår, blivit inbetalt,
dels ock försäkran att den anmälda
inbetalningen på aktiekapitalet blivit
verkställd genom betalning i pen -

lagts vid tiden för ansökningen, skall
den i femte stycket 4 omförmälda
handlingen jämväl innehålla uppgift
om sammanlagda nominella beloppet
av till fullo betalda aktier.

lagts vid tiden för ansökningen, skall
den i femte stycket 3 omförmälda
handlingen jämväl innehålla uppgift
om sammanlagda nominella beloppet
av till fullo betalda aktier.

31 §.

Efter det — -----— i aktieboken.

Sådant bevis (teckningsbevis)
skall ställas till viss man och undertecknas
av stiftarna eller av styrelsen
efter vad i 30 § är stadgat om
aktiebrev eller ock genom bank på
sätt i första stycket är föreskrivet
om interimsbevis. Beviset, däri skall
angivas bolagets firma, akties nomi -

Om verkställd teckning av aktie
må utgivas bevis, däri upptages förbehåll
att aktiebrev eller interimsbevis
å aktien ej må utbekommas av
aktietecknaren eller den till vilken
hans rätt övergått, med mindre beviset
återställes. Sådant bevis (teckningsbevis)
skall ställas till viss man
och undertecknas av stiftarna eller
av styrelsen efter vad i 30 § är stadgat
om aktiebrev eller ock genom
bank på sätt i första stycket är föreskrivet
om interimsbevis. Beviset,
däri skall angivas bolagets firma,
akties nominella belopp och dagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nella belopp och dagen för utfärdan- för utfärdandet, skall innehålla de
det, skall innehålla de uppgifter som uppgifter som i 30 § andra stycket
i 30 § andra stycket angivas, angivas.

Å interimsbevis----—- — å aktien.

Teckningsrättsbevis och ----är föreskrivet.

Bolagsstämmans beslut

47 §

— för registrering

Vid anmälningen skola fogas två
enligt 341 § andra stycket bestyrkta
avskrifter av protokoll rörande beslutet,
så ock i huvudskrift och avskrift
det i 44 § andra stycket första
punkten omförmälda yttrandet samt
berättelse och yttrande som avses i
nämnda stycke 2 och 3.

Om villkor-------i 308 § 1 mom.

Vid anmälningen skola fogas två
avskrifter av protokoll rörande beslutet,
så ock i huvudskrift och avskrift
det i 44 § andra stycket första
punkten omförmälda yttrandet samt
berättelse och yttrande som avses i
nämnda stycke 2 och 3.

52 §.

Teckning av de nya aktierna skall
ske å teckningslistan i huvudskrift
eller i avskrift, som bestyrkts av notarius
publicus eller landsfiskal eller
av två styrelseledamöter.

Vid teckningslistan---dessa tidningar.

Å varje —----listans framläggande.

När aktieteckning--— och postadress.

Teckning av de nya aktierna skall
ske å teckningslistan i huvudskrift
eller i avskrift, som bestyrkts på
sätt i 341 § andra stycket stadgas.

59 §.

2 mom. Beslutet om ökningen skall
genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg kungöras på sätt
i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall
därefter av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas
dels två enligt 341 § andra stycket
bestyrkta avskrifter av protokoll
som förts i ärendet, dels ett exemplar
av de tidningar, i vilka beslutet varit
infört, dels ock avskrift av den för
nästföregående räkenskapsår fastställda
balansräkningen eller, där
beslutet ej fattats å ordinarie bolagsstämma
som avses i 113 §, av de
handlingar, som efter vad i 1 mom.
tredje stycket sägs skola hava framlagts
å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall---till aktiekapitalet.

De nya — —--- ---i nummerföljd.

Ej må----------i aktieboken.

2 mom. Beslutet om ökningen skall
genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg kungöras på sätt
i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall
därefter av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas
dels två avskrifter av protokoll som
förts i ärendet, dels ett exemplar av
de tidningar, i vilka beslutet varit infört,
dels ock avskrift av den för
nästföregående räkenskapsår fastställda
balansräkningen eller, där
beslutet ej fattats å ordinarie bolagsstämma
som avses i 113 §, av de
handlingar, som efter vad i 1 mom.
tredje stycket sägs skola hava framlagts
å bolagsstämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

60 §.

I försäkringsaktiebolag —--bestämda minimikapitalet.

Sådan nedsättning---bolagsordningen registrerats.

Ej må---------fullo täckta.

Då enligt de i förbehållet stadgade
grunderna blivit bestämt att vissa
aktier skola inlösas, skola styrelsen
och verkställande direktören ofördröj
ligen göra anmälan för registrering
av aktiekapitalets nedsättning
med motsvarande belopp. Vid denna
anmälan skall fogas avskrift av den
fastställda balansräkningen för nästföregående
räkenskapsår, så ock, där
inlösen beslutats av bolagsstämma,
två enligt 341 § andra stycket bestyrkta
avskrifter av protokollet i
ärendet samt i annat fall i två exemplar
en av styrelsen och verkställande
direktören underskriven handling
rörande bestämmandet av vilka
aktier som skola inlösas. Då registrering
skett, skall aktiekapitalet anses.
nedsatt, och må inlösen ej dessförinnan
ske.

När aktie-------om inlösandet.

Då enligt de i förbehållet stadgade
grunderna blivit bestämt att vissa
aktier skola inlösas, skola styrelsen
och verkställande direktören ofördröjligen
göra anmälan för registrering
av aktiekapitalets nedsättning
med motsvarande belopp. Vid denna
anmälan skall fogas avskrift av den
fastställda balansräkningen för nästföregående
räkenskapsår, så ock, där
inlösen beslutats av bolagsstämma,
två avskrifter av protokollet i ärendet
samt i annat fall i två exemplar
en av styrelsen och verkställande direktören
underskriven handling rörande
bestämmandet av vilka aktier
som skola inlösas. Då registrering
skett, skall aktiekapitalet anses nedsatt,
och må inlösen ej dessförinnan
ske.

61 §.

1 mom. Beslut om--— 127 § stadgas.

Förslag till-------— över berättelsen.

Handlägges nedsättningsfrågan---— båda stämmorna

Nedsättningsbeslutet skall----föreskrifter meddelas,

Vid anmälningen skola fogas två enligt
341 § andra stycket bestyrkta avskrifter
av protokoll som förts i ärendet,
så ock avskrift av den för nästföregående
år fastställda balansräkningen
eller, där fastställelse av balansräkningen
ej skett i samband
med nedsättningsbeslutet, av de i
andra stycket I, 2 och 3 omförmälda
handlingarna.

Har anmälan---nedsättningsbeslutet förfallet.

Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet
fattades eller, om
klandertalan därå anställes, från det
denna talan genom lagakraftägande
dom ogillades, skall nedsättningsbeslutet
av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas två avskrifter
av protokoll som förts i ärendet,
så ock avskrift av den för nästföregående
år fastställda balansräkningen
eller, där fastställelse av balansräkningen
ej skett i samband med
nedsättningsbeslutet, av de i andra
stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Styrelseledamöterna och verkställande
direktören skola vara myndiga
här i riket bosatta svenska medborgare.

Bemyndigande för styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande direktören
eller vice verkställande direktör
att teckna bolagets firma må
meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen
blivit bestämt, att sådant
bemyndigande icke må meddelas.
Styrelsen äge ock bemyndiga
annan än nu sagts att teckna bolagets
firma, om tillåtelse därtill givits
i bolagsordningen eller av bolagsstämman;
dock må i dylikt fall bemyndigande
ej lämnas den som är
omyndig eller den som icke är här i
riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att----

§•

Styrelseledamöterna och verkställande
direktören skola vara myndiga
och, där ej för särskilt fall Konungen
eller myndighet Konungen förordnar
annat tillåter, här i riket bosatta
svenska medborgare. Sådant
tillstånd må beträffande styrelseledamöterna
ej avse mer än en tredjedel
av hela antalet.

§.

Bemyndigande för styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande direktören
eller vice verkställande direktör
att teckna bolagets firma må
meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen
blivit bestämt, att sådant
bemyndigande icke må meddelas.
Styrelsen äge ock bemyndiga
annan än nu sagts att teckna bolagets
firma, om tillåtelse därtill givits
i bolagsordningen eller av bolagsstämman;
dock må i dylikt fall bemyndigande
ej lämnas den som är
omyndig och ej heller utan tillstånd
av Konungen eller myndighet Konungen
förordnar den som icke är
här i riket bosatt svensk medborgare.
;n återkallas.

Utses, efter det ansökan om bolagets
registrering gjorts, vice verkställande
direktör, eller sker ändring
i avseende å de till styrelseledamöter
eller styrelsesuppleanter eller till
verkställande direktör eller vice verkställande
direktör utsedda personerna
eller i fråga om rätten att teckna
bolagets firma eller ändrar styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande
direktören eller vice verkställande
direktör eller eljest någon, som
ensam eller i förening med annan
äger teckna firman, sitt hemvist eller
ändras bolagets postadress, skall
styrelsen eller verkställande direktören
därom ofördröj ligen göra anmälan
för registrering. Ä denna anmä -

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

lan skall vad i 29 § andra, tredje och
sjunde styckena sägs äga motsvarande
tillämpning. Vid anmälan, som ej
avser allenast ändring av hemvist eller
av bolagets postadress, skall fogas
avskrift av protokoll eller annan
handling som bestyrker anmälningen.

(Föreslagen lydelse)

lan skall vad i 29 § andra, tredje och
sjätte styckena sägs äga motsvarande
tillämpning. Vid anmälan, som ej
avser allenast ändring av hemvist eller
av bolagets postadress, skall fogas
avskrift av protokoll eller annan
handling som bestyrker anmälningen,
så ock, där jämlikt 72 eller 81 § särskilt
tillstånd erfordras, bevis om sådant
tillstånd.

Rätt att

----av anmälningen.

3 mom. Om fastighet som avses i
2 mom. måste anses äga ett bestående
värde väsentligt överstigande det
belopp, vartill fastigheten är uppförd
i närmast föregående balansräkning,
må fastigheten utan hinder av vad i
sagda moment är stadgat upptagas
till högst detta värde, såframt det
belopp varmed uppskrivning sker
användes till

a) avsättning till försäkringsfond,
utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond
eller regleringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på värdet
av andra tillgångar av det slag
som avses i 2 mom.

Fastighetens värde---- faststä

§•

3 mom. Om fastighet som avses i
2 mom. måste anses äga ett bestående
värde väsentligt överstigande det
belopp, vartill fastigheten är uppförd
i närmast föregående balansräkning,
må fastigheten utan hinder av vad
i sagda moment är stadgat upptagas
till högst detta värde, såframt det
belopp varmed uppskrivning sker
användes till

a) avsättning till försäkringsfond,
utjämningsfond, säkerhetsfond eller
återbäringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på värdet
av andra tillgångar av det slag
som avses i 2 mom.

Ida taxeringsvärdet.

94 8.

1 mom. I balansräkningen skola
tillgångar och skulder fördelas i
poster på sätt som må anses påkallat
med hänsyn till verksamhetens art
och allmänna bokföringsgrunder.
Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond
upptages såsom särskild
skuldpost; omfattar bolagets rörelse
olika försäkringsgrenar, skall för
varje försäkringsgren särskild försäkringsfond
upptagas. Driver bolaget
livförsäkringsrörelse, skola för
denna verksamhetsgren såsom särskilda
skuldposter upptagas jämväl
följande tekniska fonder, nämligen
utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond
och regleringsfond.

Närmare bestämmelser---av

1 mom. I balansräkningen skola
tillgångar och skulder fördelas i
poster på sätt som må anses påkallat
med hänsyn till verksamhetens art
och allmänna bokföringsgrunder.
Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond
upptages såsom särskild
skuldpost; omfattar bolagets rörelse
olika försäkringsgrenar, skall för
varje försäkringsgren särskild försäkringsfond
upptagas. Driver bolaget
livförsäkringsrörelse, skola, där
icke annat följer av bolagets grunder,
för denna verksamhetsgren såsom
särskilda skuldposter upptagas
jämväl följande tekniska fonder,
nämligen utjämningsfond, säkerhetsfond
och återbäringsfond.

Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

99 §.

Revisorer och---------tillsatt honom.

Om revisor,------— sådan stämma.

Den. som--—----— tillsatt honom.

Skall enligt bolagsordningen revisor
vara auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman och sker
ändring i avseende å därtill utsedd
person eller suppleant för denne eller
beträffande sådan persons hemvist,
skall styrelsen eller verkställande
direktören ofördröj ligen göra anmälan
därom för registrering. Å denna
anmälan skall vad i 29 § andra
stycket sägs äga motsvarande tillämpning.
Vid anmälan, som ej avser allenast
ändring av hemvist, skall fogas
avskrift av protokoll eller annan
handling som bestyrker ändringen.

Rätt att

Med auktoriserad---— godkänd granskningsman.

100 §•

1 mom. Revisor skall vara myndig 1 mom. Revisor skall vara myndig
här i riket bosatt svensk medborga- och, där ej för särskilt fall Konungen
re. Revisor skall hava den erfarenhet eller myndighet Konungen förordbeträffande
bokföring och insikt i nar annat tillåter, här i riket bosatt
ekonomiska förhållanden som med svensk medborgare. Revisor skall
hänsyn till bolagets verksamhet er- hava den erfarenhet beträffande bokfordras
för uppdraget. föring och insikt i ekonomiska för hållanden

som med hänsyn till bolagets
verksamhet erfordras för uppdraget.

Omfattar bolagets —---godkänd granskningsman.

Till revisor-------- andres syskon.

130

Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grunder,
skall ändringen av styrelsen eller
verkställande direktören ofördröjligen
anmälas för registrering.
Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet
innan registrering skett. Vid
anmälningen skola fogas två enligt
3A1 § andra stycket bestyrkta avskrifter
av beslutet om stadfästelse.

Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grunder,
skall ändringen registreras. Anmälan
för registrering skall göras av
styrelsen eller verkställande direktören
ofördröjligen efter beslutet om
stadfästelse eller, utom i fält som avses
i andra stycket, i förväg i samband
med ansökningen om stadfästelse.
Ändringsbeslutet må ej gå
i verkställighet innan registrering
skett.

Avser beslutet---

avsedda aktier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

133

Ansökan om förlängning av koncession,
som beviljats försäkringsaktiebolag
för bestämd tid, skall, ställd
till Konungen, inlämnas till försäkringsinspektionen
sist sexton månader
före utgången av den löpande
koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas
å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas enligt 341 §
andra stycket bestyrkt avskrift av
protokoll som förts i ärendet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om förlängning av koncession,
som beviljats försäkringsaktiebolag
för bestämd tid, skall, ställd
till den myndighet som beviljat koncessionen,
inlämnas till försäkringsinspektionen
sist sexton månader
före utgången av den löpande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas
å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas avskrift av
protokoll som förts i ärendet.

Likvidator skall vara myndig här
i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att------

Om likvidator, —-----

Visar likvidator------

Vad i — — ---------

§•

Likvidator skall vara myndig och,
där ej för särskilt fall Konungen eller
myndighet Konungen förordnar annat
tillåter, här i riket bosatt svensk
medborgare. Sådant tillstånd må ej
avse mer än en tredjedel av hela antalet
likvidatorer.
stycket sägs.

- ny likvidator.

— till inspektionen,
ör likvidator.

158 §•

Då likvidatorerna------för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara Vid anmälningen, som skall vara
undertecknad av samtliga likvidato- undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas enligt 341 § andra rer, skola fogas avskrift av protokoll
stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet ävensom bevis
koll som förts i ärendet ävensom be- om dagen för utfärdande av kallelvis
om dagen för utfärdande av kal- sen å okända borgenärer,
lelsen å okända borgenärer.

163 §•

Har försäkringsaktiebolag-------sin verksamhet.

Uppkommer fråga---till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola---eller icke.

Balansräkningen, berättelsen---å stämman.

Bolagsstämmas beslut------— för handen.

För registrering skall ofördröjligen För registrering skall ofördröjligen
anmälas, att likvidationen skall upp- anmälas, att likvidationen skall upphöra
och bolagets verksamhet ater- höra och bolagets verksamhet återupptagas.
Anmälningen, som skall upptagas. Anmälningen, som skall
undertecknas av samtliga likvidato- undertecknas av samtliga likvidatorer,
skall innehålla försäkran, att rer, skall innehålla försäkran, att
hinder enligt första stycket mot verk- hinder enligt första stycket mot verksamhetens
återupptagande ej förelig- samhetens återupptagande ej förelig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ger. Vid anmälningen skola fogas två ger. Vid anmälningen skola fogas två
enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll, som förts i
avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkärendet,
samt avskrift av balansräk- ningen, berättelsen och yttrandet av
ningen, berättelsen och yttrandet av likvidationsrevisorerna.
likvidationsrevisorerna.

Beslutet om —------registrering skett.

166 §.

2 mom. Å beslut om ändring av
stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens
stadfästelse. / Konungens ställe äger
försäkringsinspektionen besluta i sådant
ärende, därest det icke är av
principiell betydelse eller eljest av
synnerlig vikt.

Avser ändringen utvidgning av bolagets
rörelse till ny försäkringsgren
eller nytt verksamhetsområde eller
avser ändringen en väsentlig omläggning
av rörelsen, skall vid prövningen,
huruvida stadfästelse må meddelas,
vad om koncession för nytt bolag
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ansökan om---till försäkringsinspektionen.

Avser ansökningen -— —- — meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst Ansökan om ändring av stadfäst
bolagsordning eller stadfästa grun- bolagsordning eller stadfästa grunder
skall, sedan beslut om ändringen der skall, sedan beslut om ändringen
fattats, göras av styrelsen eller verk- fattats, göras av styrelsen eller verkställande
direktören. Vid ansökning- ställande direktören. Vid ansökningen
skall fogas enligt 341 § andra en skall fogas avskrift av protokoll
stycket bestyrkt avskrift av proto- som förts i ärendet,
koll som förts i ärendet.,

2 mom. Å beslut om ändring av
stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens
stadfästelse. Avser ändringen utvidgning
av bolagets rörelse till ny försäkringsgren
eller nytt verksamhetsområde
eller avser ändringen eu väsentlig
omläggning av rörelsen skall vad
om koncession för nytt bolag är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen
att i Konungens
ställe meddela stadfästelse å ändringsbeslut
i annat fall än i första
stycket andra punkten sägs.

170

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag
skall angiva:

1. bolagets firma; — — — äga
rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest
skall förfogas över uppkommen vinst,
med särskilt angivande i fråga om
livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning
skall ske till regleringsfond;

13. antal och belopp av försäkringar,
som skola vara tecknade, innan
bolaget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring

§•

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag
skall angiva:

1. bolagets firma; —- — — äga
rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest
skall förfogas över uppkommen vinst,
med särskilt angivande i fråga om
livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning
skall ske till återbäringsfond; 13.

antal och belopp av försäkringar,
som skola vara tecknade, innan
bolaget må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

än livförsäkring, regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må
utan återförsäkring ikläda sig på en
och samma risk;

15. där verksamheten avser såväl
direkt försäkring som återförsäkring,
regler för återförsäkringens begränsning
i förhållande till den direkta
försäkringen;

ävensom, där garantikapital försk
jutes:

16. garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall
inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning
ränta skall erläggas å garantikapitalet
och vinst utdelas till garant, så
ock i vilken ordning garantikapitalet
skall återbetalas.

Antalet styrelseledamöter---t

Bolagsordningen skall-----

(Föreslagen lydelse)

än livförsäkring i vad mån bolaget är
skyldigt att teckna återför säkring;

15. där verksamheten avser såväl
direkt försäkring som återförsäkring,
regler för återförsäkringens begränsning
i förhållande till den direkta
försäkringen;

ävensom, där garantikapital förskjutes: 16.

garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall
inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning
ränta skall erläggas å garantikapitalet
och vinst utdelas till garant, så
ock i vilken ordning garantikapitalet
skall återbetalas.

ntalet angives.

--enligt 183 §.

173 S.

För livförsäkring skola grunder
upprättas beträffande 1

1. beräkning av försäkringspremier
och premiereserv;

2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp
och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning; 6.

försäkringstagares rätt när, annorledes
än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna;
samt

8. begränsning av den ansvarighet
bolaget må utan återför säkring ikläda
sig på en och samma risk.

För livförsäkring skola, där icke
med hänsyn till försäkringens särskilda
natur anledning till undantag
föreligger, grunder upprättas beträffande 1.

beräkning av försäkringspremier
och premiereserv;

2. avsättning till och användning
av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp
och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos
bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning; 6.

försäkringstagares rätt när, annorledes
än av anledning som avses
under 3 eller 5, försäkringen upphör
i förtid eller bolaget eljest är fritt
från ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna; 8.

skyldighet att teckna återförsäkring;
samt

9. förräntning av försäkringsbe,
, lopp som förfallit till betalning.

Skall försäkring,-----— för försäkringsfall.

Om grunder------och 273 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

191 §.

Ansökan om-------koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande
direktören och vice verkställande
direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet ävensom
hemvist, så ock förklaring att dessa
personer äro svenska medborgare och
ej äro omyndiga. Där enligt denna
lag eller bolagsordningen revisor
skall vara auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman, skola
beträffande sådan revisor och suppleant
för denne lämnas enahanda
uppgifter under angivande att han är
auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande
direktören och vice verkställande
direktör innehålla uppgift
om fullständiga namnet, medborgarskap
och hemvist, så ock förklaring
att dessa personer ej äro omyndiga.
Där enligt denna lag eller bolagsordningen
revisor skall vara auktoriserad
revisor eller godkänd granskningsman,
skola beträffande sådan
revisor och suppleant för denne lämnas
enahanda uppgifter under angivande
att han är auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman.

I ansökningen

sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av
försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande
stämman så ock, om särskild
stämma hållits, avskrift av det
därvid förda protokollet; samt

3. två avskrifter av koncessionen,
bolagsordningen och i 173 § omförmälda
grunder.

Bolagets postadress skall angivas.
Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av
försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande
stämman så ock, om särskild
stämma hållits, avskrift av det
därvid förda protokollet; samt

3. bevis om tillstånd som må vara
lämnat enligt 20k §, jämförd med 72
och 81 §§, eller enligt 206 §, jämförd
med 100 §.

Dessutom skall,--- — ---- — jämställd betalning.

I femte och sjätte styckena angivna
avskrifter skola vara bestyrkta
på sätt i 3il § andra stycket stadgas.

Har ej----— —• —--av vittnen.

197 6.

Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag
förlust å annan försäkring
än personförsäkring, skall det
belopp, vartill förlusten uppgår, i den
mån den icke varder täckt genom användande
av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel eller genom
nedsättning av reservfonden, med
tillägg av högst en tiondel uttaxeras
å dem, som varit delägare i bolaget
under hela eller någon del av det rä -

Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag
förlust å försäkring som
icke är personförsäkring eller återförsäkring,
skall det belopp, vartill förlusten
uppgår, i den mån den icke
varder täckt genom användande av
befintliga till framtida förfogande avsatta
medel eller genom nedsättning
av reservfonden, med tillägg av högst
en tiondel uttaxeras å dem, som varit
delägare i bolaget under hela eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kenskapsår, varunder förlusten upp- någon del av det räkenskapsår, varkommit.
Är enligt bestämmelse i bo- under förlusten uppkommit. Är enlagsordningen
delägarnas personliga ligt bestämmelse i bolagsordningen
ansvarighet begränsad till visst be- delägarnas personliga ansvarighet
lopp eller har i bolagsordningen in- begränsad till visst belopp eller har i
tagits föreskrift om att uttaxering i bolagsordningen intagits föreskrift
första hand skall ske inom en be- om att uttaxering i första hand skall
stämd grupp av delägare eller eljest ske inom en bestämd grupp av deli
annan ordning än i denna paragraf ägare eller eljest i annan ordning än
stadgas, skall uttaxeringen därefter i denna paragraf stadgas, skall utjämkas.
taxeringen därefter jämkas.

Varder ej------förlusten uppkommit.

Där garantikapital--— till garanterna.

199 §.

Uttaxering skall ske i förhållande Uttaxering skall ske i förhållande
till varje delägares försäkringsbe- till varje delägares premier för anlopp.
nan försäkring än personförsäkring

eller återförsäkring, vilka belöpa på
det räkenskapsår varunder förlusten
uppkommit.

Vid nedsättning-------samma förhållande.

Har någon------mycket uppburit.

Om bolagsordningen------de gällande.

204 8.

3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan
skall lända till
efterrättelse jämväl i fråga om ömsesidigt
försäkringsbolag, dock skall
vad där sägs om 29 § andra, tredje
och sjunde styckena i stället avse
191 § andra, tredje och åttonde styckena.

227

Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grunder,
skall ändringen av styrelsen eller
verkställande direktören ofördröjligen
anmälas för registrering.
Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet
innan registrering skett. Vid
anmälningen skola fogas två enligt
3il § andra stycket bestyrkta avskrifter
av beslutet om stadfästelse.

231

Ansökan om förlängning av koncession,
som beviljats ömsesidigt försäkringsbolag
för bestämd tid, skall,
ställd till Konungen, inlämnas till
försäkringsinspektionen sist sexton

3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan
skall lända till
efterrättelse jämväl i fråga om ömsesidigt
försäkringsbolag, dock skall
vad där sägs om 29 § andra, tredje
och sjätte styckena i stället avse
191 § andra, tredje och sjunde styckena.

§•

Sedan stadfästelse meddelats å
ändring av bolagsordning eller grunder,
skall ändringen registreras. Anmälan
för registrering skall göras av
styrelsen eller verkställande direktören
ofördröjligen efter beslutet om
stadfästelse eller i förväg i samband
med ansökningen om stadfästelse.
Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet
innan registrering skett.

§.

Ansökan om förlängning av koncession,
som beviljats ömsesidigt försäkringsbolag
för bestämd tid, skall,
ställd till den myndighet som beviljat
koncessionen, inlämnas till för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

månader före utgången av den löpande
koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas
å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas enligt 341 §
andra stycket bestyrkt avskrift av
protokoll som förts i ärendet.

säkringsinspektionen sist sexton månader
före utgången av den löpande
koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas
å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas avskrift av
protokoll som förts i ärendet.

237 §.

Likvidator skall vara myndig här Likvidator skall vara myndig och,
i riket bosatt svensk medborgare. där ej för särskilt fall Konungen eller
myndighet Konungen förordnar
annat tillåter, här i riket bosatt
svensk medborgare. Sådant tillstånd
må ej avse mer än en tredjedel av
hela antalet likvidatorer.

Uppdraget att-------stycket sägs.

Om likvidator,------- — ny likvidator.

Visar likvidator-----— — till inspektionen.

Vad i — — —- — ----för likvidator.

251

Finnas, sedan den i kallelsen å
okända borgenärer utsatta inställelsedagen
är förbi och all veterlig gäld
blivit betald eller erforderliga medel
därtill avsatta, tillgångar vilka enligt
bestämmelse i bolagsordningen
kunna fördelas bland dem, som vid
bolagets trädande i likvidation voro
delägare i bolaget, skall fördelning
ske i förhållande till varje delägares
försäkringsbelopp, där ej annan fördelningsgrund
är bestämd i bolagsordningen.

§•

Vid skifte av bolagets behållna tillgångar
skola tillgångarna fördelas
mellan dem, som vid bolagets trädande
i likvidation voro delägare i
bolaget, i förhållande till det sammanlagda
beloppet av varje delägares
premier för de fem senaste räkenskapsåren.
Innehåller bolagsordningen
bestämmelser om annan fördelningsgrund,
vare de gällande.

Förmenar delägare---motsvarande tillämpning.

Har delägare----— — äga tillämpning.

253 §.

Då likvidatorerna---för registrering.

259 §.

Har ömsesidigt---sin verksamhet.

Uppkommer fråga — —--till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola — — — eller icke.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Balansräkningen, berättelsen---å stämman.

Bolagsstämmas beslut---för handen.

För registrering skall ofördröj li- För registrering skall ofördröj ligen
anmälas, att likvidationen skall gen anmälas, att likvidationen skall
upphöra och bolagets verksamhet upphöra och bolagets verksamhet
återupptagas. Anmälningen, som återupptagas. Anmälningen, som
skall undertecknas av samtliga likvi- skall undertecknas av samtliga likdatorer,
skall innehålla försäkran, vidatorer, skall innehålla försäkran,
att hinder enligt första stycket mot att hinder enligt första stycket mot
verksamhetens återupptagande ej fö- verksamhetens återupptagande ej föreligger.
Vid anmälningen skola fo- religger. Vid anmälningen skola fogas
två enligt 341 § andra stycket be- gas två avskrifter av protokoll, som
styrkta avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av baförts
i ärendet, samt avskrift av ba- lansräkningen, berättelsen och yttlansräkningen,
berättelsen och ytt- randet av likvidationsrevisorerna.
randet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om —--------registrering skett.

270 §.

Grunderna beträffande återbäring Grunderna beträffande återbäring
till försäkringstagarna skola inne- till försäkringstagarna skola innehålla
regler för hålla regler för

1. avsättning till återbäringsfon- 1. användning av återbäringsfond;

den samt denna fonds användning;

2. tilldelning av återbäring; 2. tilldelning av återbäring; samt

3. förräntning av återbäringsme- 3. förräntning av återbäringsme del;

samt del.

4. användning av regleringsfond.

Reglerna för---för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om---— — -— av återbäring.

272 §.

Förutom för ändamål som angivas
i grunderna må nedsättning av regleringsfonden,
utjämningsfonden och
återbärings fonden ske allenast för
täckande av förlust enligt vad i 273 §
är stadgat, dock att försäkringsinspektionen
må medgiva nedsättning
av dvlik fond när särskilda skäl äro
därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden
må icke utan försäkringsinspektionens
tillstånd äga rum för annat ändamål
än i samma lagrum 1 mom.
och 2 mom. första stycket sägs.

Förutom för ändamål som angivas
i grunderna må nedsättning av återbäringsfonden
och utjämningsfonden
ske allenast för täckande av förlust
enligt vad i 273 § är stadgat, dock
att försäkringsinspektionen må medgiva
nedsättning av dylik fond när
särskilda skäl äro därtill.

Nedsättning av säkerhetsfonden
för annat ändamål än täckande av
förlust enligt 273 § må ej ske utan
försäkringsinspektionens tillstånd.

273 S.

1 mom. Meddelar försäkringsbolag
enbart livförsäkring och uppkommer
förlust å rörelsen, som ej kan täckas
av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel, skall till täckande av
förlusten nedsättning ske av regle -

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ringsfonden, säkerhetsfonden, ut- ringsfonden, säkerhetsfonden och utjämningsfonden
och återbäringsfon- jämningsfonden i nu angiven ordden
i nu angiven ordning. ning.

Varder i — ---—--tilldelad återbäring.

Nedsättning av--------är stadgat.

2 mom. Meddelar försäkringsbolag----av reservfonden.

Varder i---------- — motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i
första stycket förlust å annan försäkring
än livförsäkring och kan förlusten
ej täckas av befintliga till
framtida förfogande avsatta medel
eller genom nedsättning av reservfonden
skall till täckande av förlusten
nedsättning ske av regleringsfonden,
utjämningsfonden, återbäringsfonden
och säkerhetsfonden i
nu angiven ordning; dock att i fall
då värdehandlingar vari sådan fond
redovisas skola sättas i särskilt förvar
på sätt i 276 § sägs fonden icke
må nedsättas utan försäkringsinspektionens
tillstånd. Vad sålunda
stadgats skall ej lända till rubbning
av vad i 197 § är föreskrivet om täckande
av ömsesidigt försäkringsbolags
förlust å annan försäkring än
personförsäkring.

Uppkommer i bolag som avses i
första stycket förlust å annan försäkring
än livförsäkring och kan förlusten
ej täckas av befintliga till
framtida förfogande avsatta medel
eller genom nedsättning av reservfonden
skall till täckande av förlusten
nedsättning ske av återbäringsfonden,
utjämningsfonden och säkerhetsfonden
i nu angiven ordning;
dock att i fall då värdehandlingar vari
sådan fond redovisas skola sättas i
särskilt förvar på sätt i 276 § sägs
fonden icke må nedsättas utan försäkringsinspektionens
tillstånd. Vad
sålunda stadgats skall ej lända till
rubbning av vad i 197 § är föreskrivet
om täckande av ömsesidigt försäkringsbolags
förlust å försäkring som
icke är personförsäkring eller återförsäkring.

274 §.

Vid envar tidpunkt skall ett belopp
motsvarande försäkringsfonden
för livförsäkringar vara redovisat i
följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser,
som utfärdats eller garanterats
av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan,
Svenska skeppshypotekskassan eller
Intcckningsbanken aktiebolag eller
av hypoteksaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står under
tillsyn av bank- och fondinspektionen; 3.

av riksbanken, —-medgivas.

Utan binder

Med försäkringsfond —

Vid envar tidpunkt skall ett belopp
motsvarande försäkringsfonden
för livförsäkringar vara redovisat i
följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser,
som utfärdats eller garanterats
av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadsliypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan
eller av hypoteksaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står
under tillsyn av bank- och fondinspektionen; -

— kunna 3. av riksbanken,-----kunna

medgivas.

---— — i aktier.

— återförsäkringsgivares ansvarighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 mom. De värdehandlingar,--

Det åligger styrelsen och verkställande
direktören att tillse att, på sätt
i första stycket är sagt, vid envar tidpunkt
värdehandlingar till erforderligt
belopp satts i särskilt förvar.
Hava värdehandlingar satts i förvar
till större värde än som enligt denna
lag erfordras, må försäkringsinspektionen
på framställning av styrelsen
eller verkställande direktören lämna
tillstånd till utbekommande av värdehandlingar
svarande mot överskottet.
Styrelsen eller verkställande direktören
äge jämväl för utbetalande
av förfallet försäkrings- eller återbäringsbelopp,
för vilket avsättning ägt
rum, utbekomma handlingar av motsvarande
värde. Utbyte av värdehandling
mot annan handling av
motsvarande värde må äga rum, där
sådant påkallas av styrelsen eller
verkställande direktören.

Behöver bolaget---motsvarar

§•

— grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkställande
direktören att tillse att, på sätt
i första stycket är sagt, vid envar tidpunkt
värdehandlingar till erforderligt
belopp satts i särskilt förvar.
Hava värdehandlingar satts i förvar
till större värde än som enligt denna
lag erfordras, äge styrelsen eller
verkställande direktören utbekomma
handlingar svarande mot överskottet.
Styrelsen eller verkställande direktören
äge jämväl för utbetalande
av förfallet försäkrings- eller återbäringsbelopp,
för vilket avsättning ägt
rum, utbekomma handlingar av motsvarande
värde. Utbyte av värdehandling
mot annan handling av
motsvarande värde må äga rum, där
sådant påkallas av styrelsen eller
verkställande direktören.

le värde.

277 8.

Meddelar försäkringsbolag såväl
livförsäkring som försäkring av annat
slag, skola tillgångar motsvarande
säkerhetsfonden redovisas på sätt
i 274 § är föreskrivet om försäkringsfond;
i fråga om värdehandlingar, i
vilka tillgångarna sålunda redovisas,
gälle vad i 276 § sägs om där avsedda
handlingar.

Meddelar försäkringsbolag såväl
livförsäkring som annan försäkring
än personförsäkring, skola tillgångar
motsvarande säkerhetsfonden redovisas
på sätt i 274 § är föreskrivet
om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar,
i vilka tillgångarna sålunda
redovisas, gälle vad i 276 §
sägs om där avsedda handlingar.

281 8.

Sist en månad efter bolagsstämma,
varom i 113 eller 213 § förmäles, eller,
om stämma ej hållits inom tid
som där stadgas, inom sju månader
från föregående räkenskapsårs utgång
skall genom styrelsens och
verkställande direktörens försorg till
försäkringsinspektionen insändas
dels avskrift av balansräkningen,
vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen
och revisionsberättelsen,
dels en särskild redogörelse
angående bolagets verksamhet under
räkenskapsåret och ställning balans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

dagen, dels ock, i fråga om livförsäkring,
redogörelse för beräkning
av premiereserven, utjämningsfonden
och återbäringsfonden. Redogörelserna
skola upprättas enligt anvisningar,
som meddelas av inspektionen,
och vara undertecknade, den
förra av styrelsen och verkställande
direktören samt den senare av aktuarien.

På avskriften

(Föreslagen lydelse)

lansdagen, dels ock, i fråga om livförsäkring,
redogörelse för beräkning
av premiereserven och utjämningsfonden.
Redogörelserna skola
upprättas enligt anvisningar, som
meddelas av inspektionen, och vara
undertecknade, den förra av styrelsen
och verkställande direktören
samt den senare av aktuarien.

--- enligt balansräkningen.

282 6.

1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören för försäkringsbolag
som meddelar livförsäkring
att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen,
till försäkringsinspektionen
insända dels inom nio månader
efter varje räkenskapsårs utgång redogörelse
i vad mån det verkliga förloppet
av rörelsen avvikit från grunderna,
dels ock för varje femårsperiod,
å tid som inspektionen bestämmer,
statistisk-ekonomisk utredning
angående verksamhetens förlopp och
bolagets ställning. Där så finnes påkallat,
må inspektionen jämväl för
annan tid infordra sådan utredning.

Redogörelsen och---— ---

Det ankommer på försäkringsinspektionen
att bestämma när och för
vilken tidrymd utredning som ovan
sägs skall avgivas första gången efter
bolagets bildande.

1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören för försäkringsbolag
som meddelar livförsäkring
att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen,
till försäkringsinspektionen
insända dels inom nio månader
efter varje räkenskapsårs utgång redogörelse
i vad mån det verkliga förloppet
av rörelsen avvikit från grunderna,
dels ock för period och å tid,
som inspektionen bestämmer, statistisk-ekonomisk
utredning angående
verksamhetens förlopp och bolagets
ställning.

av aktuarien.

287 8.

1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören att när som
helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser
har att i sådant avseende företräda
inspektionen, hålla bolagets kassa
och övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser
har befogenhet att företräda inspektionen,
äger närvara vid bolagsstäm -

1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören att när som
helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen
som är behörig
att företräda inspektionen eller annan,
som av inspektionen förordnats
att företräda denna, hålla bolagets
kassa och övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen
som är behörig
att företräda inspektionen eller annan,
som av inspektionen förordnats
att företräda denna, äger närvara vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

ma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde
och deltaga i överläggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektionens
företrädare vid granskning av
böcker, räkenskaper och andra handlingar
eller vid bolagsstämma eller
styrelsesammanträde må hava erfarit
angående enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden må ej
yppas för allmänheten.

287

295

2 mom. Beslut om------

Inom fyra månader från det beslutet
fattades eller, om klandertalan
därå anställts, från det denna talan
genom lagakraftägande dom ogillades,
skall beslutet av det överlåtande
bolagets styrelse eller verkställande
direktör anmälas för registrering.
Två enligt 3il § andra stycket bestyrkta
avskrifter av protokoll som
förts i ärendet, innehållande fullständigt
angivande av förslaget till avtal,
skola fogas vid anmälningen. Har anmälan
ej gjorts inom föreskriven tid,
vare frågan om överlåtelse förfallen.

(Föreslagen lydelse)

bolagsstämma eller av inspektionen
utlyst styrelsesammanträde och deltaga
i överläggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektionens
företrädare eller någon som biträder
honom erfarit vid granskning
av böcker, räkenskaper och andra
handlingar eller vid bolagsstämma eller
styrelsesammanträde må ej obehörigen
yppas.

a §•

Skyldighet enligt 283 § och 287 §
1 mom. att lämna upplysningar och
hålla tillgångar och handlingar tillgängliga
för granskning åligger även
styrelsen och verkställande direktören
i aktiebolag vars verksamhet
uteslutande har till föremål att biträda
försäkringsbolag, så ock ordförande
och verkställande direktör
eller motsvarande befattningshavare
i tarif förening, skaderegleringsnämnd,
villkorsnämnd eller annat
liknande organ, som biträder försäkringsbolag
vid rörelsens bedrivande.
Samma skyldighet åligger jämväl
styrelsen och verkställande direktören
i annat aktiebolag än nu sagts,
i den mån det med bolagets samtycke
föreskrivits i villkor för medgivande
enligt 336 § att innehava aktier
i bolaget.

§•

ordinarie bolagsstämma.

Inom fyra månader från det beslutet
fattades eller, om klandertalan
därå anställts, från det denna talan
genom lagakraftägande dom ogillades,
skall beslutet av det överlåtande
bolagets styrelse eller verkställande
direktör anmälas för registrering.
Två avskrifter av protokoll som förts
i ärendet, innehållande fullständigt
angivande av förslaget till avtal, skola
fogas vid anmälningen. Har anmälan
ej gjorts inom föreskriven tid,
vare frågan om överlåtelse förfallen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

303 §.

Ansökan om försäkringsbolags re- Ansökan om försäkringsbolags registrering
och anmälan för registre- gislrering och anmälan för registrering
skola ingivas eller i betalt brev ring skola ingivas eller i betalt biev
med posten insändas till försäkrings- med posten insändas till försäkringsinspektionen.
Sådan ansökan eller inspektionen.
anmälan skall vara åtföljd av stadgade
avgifter.

304 §.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering
eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas
vid sådan anmälan, icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje
särskilt fall stadgade, eller prövas
beslut, som anmäles för registrering
och för vars giltighet Konungens
stadfästelse ej erfordras, icke hava
tillkommit i föreskriven ordning eller
ej stå i överensstämmelse med föreskrifterna
i denna lag eller eljest
strida mot lag eller författning eller
mot bolagsordningen eller grunderna
eller vara till sin avfattning i något
viktigare hänseende otydligt eller
vilseledande, skall registrering vägras.
Är annan grund till sådan klandertalan
mot bolagsstämmobeslut,
som avses i 131 § 1 mom. andra stycket
eller 229 § 1 mom. andra stycket,
än att vid beslutet i denna lag eller
bolagsordningen upptagna föreskrifter
om särskild röstpluralitet icke
rätteligen iakttagits, vare det dock ej
hinder mot registrering, sedan tid för
väckande av klandertalan utgått
utan att talan väckts.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering
eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas
vid sådan anmälan, icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje
särskilt fall stadgade, eller prövas
beslut, som anmäles för registrering
och för vars giltighet stadfästelse
ej erfordras, icke hava tillkommit i
föreskriven ordning eller ej stå i
överensstämmelse med föreskrifterna
i denna lag eller eljest strida mot
lag eller författning elier mot bolagsordningen
eller grunderna eller vara
till sin avfattning i något viktigare
hänseende otydligt eller vilseledande,
skall registrering vägras. Är annan
grund till sådan klandertalan mot
bolagsstämmobeslut, som avses i
131 § 1 mom. andra stycket eller

229 § 1 mom. andra stycket, än att
vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen
upptagna föreskrifter om
särskild röstpluralitet icke rätteligen
iakttagits, vare det dock ej hinder
mot registrering, sedan tid för väckande
av klandertalan utgått utan
att talan väckts.

305 §.

Beviljas försäkringsaktiebolags — — — hans fullständiga namn och
hemvist.

Innehåller bolagsordningen---kunna utgivas.

Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om

spcktioncn ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av
koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka aktieom
registreringen av bolaget och teckningen ägt rum skola återställas
återställas till detta. De listor å vilka till bolaget,
aktieteckningen ägt rum skola ock
återställas till bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

306 §.

Beviljas ömsesidigt---hans fullständiga namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen---i registret.

Den ena av de till försäkringsin- Bolaget skall tillställas bevis om
spektionen ingivna avskrifterna av registreringen, tecknat å avskrift av
koncessionen skall förses med bevis koncessionen. De listor å vilka teckom
registreringen av bolaget och ning av försäkringar ägt rum skola
aterstallas till detta. De listor å vilka återställas till bolaget,
teckning av försäkringar ägt rum
skola ock återställas till bolaget.

315 §.

Närmare föreskrifter om försäk- Närmare föreskrifter om försäkringsregistrets
förande, de i 314 § ringsregistrets förande och de i 314 §
stadgade kungörelserna, avgifterna stadgade kungörelserna samt om tid
för registreringen och dess kungö- och sätt för utgivande av den i nämnrandc
samt om tid och sätt för utgi- da paragraf omförmälda samlingen
van<^® av *^en * nämnda paragraf om- och dess översändande till vissa
förmälda samlingen och dess över- n^ndigheter meddelas av Konungen,
sändande till vissa myndigheter meddelas
av Konungen.

327 8.

Med dagsböter eller fängelse straffes
ock

1. styrelseledamot eller verkställande
direktör, som uppsåtligen eller
av vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i redogörelse,
utredning eller bevis, som avses i
281 eller 282 §, eller vid lämnande
av upplysning enligt 283 §;

2. aktuarie, där han i redogörelse
eller utredning, som enligt 281 eller
282 § avlämnats till försäkringsinspektionen,
uppsåtligen eller av
vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, med vars begivande
utfärdas aktiebrev, interimsbevis
eller teckningsbevis, som är
ställt till innehavaren, eller dylikt
brev eller bevis, i vilket mot föreskrift
i 30 § andra stycket, 31 §
första stycket tredje punkten eller
31 §. andra stycket tredje punkten
den i förbehåll som i nämnda lag -

Med dagsböter eller fängelse straffes
ock

1. styrelseledamot eller verkställande
direktör, som uppsåtligen eller
av vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i redogörelse,
utredning eller bevis, som avses i

281 eller 282 §, eller vid lämnande
av upplysning enligt 283 §;

2. den som jämlikt 287 a § lämnar
upplysning enligt 283 § och som därvid
uppsåtligen eller av vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift;

3. aktuarie, där han i redogörelse
eller utredning, som enligt 281 eller

282 § avlämnats till försäkringsinspektionen,
uppsåtligen eller avvårdslöshet
meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift;

4. styrelseledamot, med vars begivande
utfärdas aktiebrev, interimsbevis
eller teckningsbevis, som är
ställt till innehavaren, eller dylikt
brev eller bevis, i vilket mot föreskrift
i 30 § andra stycket, 31 § första
stycket tredje punkten eller 31 §
andra stycket tredje punkten den i
förbehåll som i nämnda lagrum sägs

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

ram sägs bestämda inskränkningen
icke angivits;

4. styrelseledamot eller likvidator,
där lian uppsåtligen låter i aktieboken
verkställa införing i strid mot
bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra
eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första
eller andra stycket, 35 § 3 mom.
första punkten, 54 § tredje punkten
eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller
fjärde stycket sista punkten eller
underlåter att ombesörja, att förändring
i äganderätten till aktie varder
jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde
stycket, 35 § 2 mom. första eller
andra stycket eller 35 § 3 mom. första
punkten införd i aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande
direktör eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet i strid mot
bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,
68 § första stycket, 193 § eller 195 §
1 mom. låter verkställa utbetalning
till aktieägare eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller
revisors eller likvidationsrevisors
medhjälpare som, oaktat han insett
eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid
verkställd granskning kommer till
hans kännedom, utan att det med
nödvändighet erfordras för fullgörande
av hans uppdrag;

7. den som i sådan försäkran, varom
förmäles i 107 §, uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift.

(Föreslagen lydelse)

bestämda inskränkningen icke angivits; 5.

styrelseledamot eller likvidator,
där han uppsåtligen låter i aktieboken
verkställa införing i strid mot
bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra
eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första
eller andra stycket, 35 § 3 mom.
första punkten, 54 § tredje punkten
eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller
fjärde stycket sista punkten eller
underlåter att ombesörja, att förändring
i äganderätten till aktie varder
jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde
stycket, 35 § 2 mom. första eller
andra stycket eller 35 § 3 mom. första
punkten införd i aktieboken;

6. styrelseledamot, verkställande
direktör eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet i strid mot
bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,
68 § första stycket, 193 § eller 195 §
1 mom. låter verkställa utbetalning
till aktieägare eller garant;

7. revisor, likvidationsrevisor eller
revisors eller likvidationsrevisors
medhjälpare som, oaktat han insett
eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid
verkställd granskning kommer till
hans kännedom, utan att det med
nödvändighet erfordras för fullgörande
av hans uppdrag;

8. den som i sådan försäkran, varom
förmäles i 107 §, uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift.

328 §.

Med dagsböter straffes
1. styrelseledamot eller ■— — -—
nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen eller
av vårdslöshet bestyrker avskrift,
som i 12 § första stycket eller 175 §
första stycket sägs, ehuru avskriften
är oriktig, så ock styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande direktör,
vice verkställande direktör,
likvidator, suppleant för likvidator
eller firmatecknare, där han uppsåtligen
eller av vårdslöshet bestyrker
avskrift, varom förmäles i 3M § and -

Med dagsböter straffes
1. styrelseledamot eller — — -—
nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen eller
av vårdslöshet bestyrker avskrift,
som i 12 § första stycket eller 175 §
första stycket sägs, ehuru avskriften
är oriktig, så ock styrelseledamot
och styrelsesuppleant, där han uppsåtligen
eller av vårdslöshet bestyrker
avskrift, varom förmäles i 52 §
första stycket, ehuru avskriften är
oriktig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ra stycket, ehuru avskriften är oriktig -

329

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 §
3 och 4 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 30 §, 31 § första, andra
eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje
punkten, 59 § 2 inom. tredje stycket
eller fjärde stycket sista punkten eller
340 §, så ock den som bryter mot
föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket
första punkten, 59 § 2 mom. fjärde
stycket första punkten, 64 §, 301 §
eller 334 § 2 mom. tredje stycket;

2. styrelseledamot, verkställande

----stycket åligger.

329

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 §
4 och 5 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 30 §, 31 § första, andra
eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje
punkten, 59 § 2 mom., tredje stycket
eller fjärde stycket sista punkten
eller 340 §, så ock den som bryter
mot föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket
första punkten, 59 § 2 mom. fjärde
stycket första punkten, 64 §, 301 §
eller 334 § 2 inom. tredje stycket;

2. styrelseledamot, verkställande

--- — stycket åligger.

a§.

Den som bryter mot vad i 287 § 3
mom. är stadgat straffes med dagsböter
eller fängelse, där ej gärningen är
belagd med straff i strafflagen.

332 §.

2 mom. När god man på grund av
förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5
lagen om förmynderskap förvaltar
aktier för blivande ägares räkning,
skall blivande ägare på anmälan av
gode mannen införas såsom ägare i
aktieboken med anteckning om förvärvet
och om förordnandet. I

2 mom. När god man på grund av
förordnande jämlikt 18 kap. 4 §5
föräldrabalken förvaltar aktier för
blivande ägares räkning, skall blivande
ägare på anmälan av gode
mannen införas såsom ägare i aktieboken
med anteckning om förvärvet
och om förordnandet.

334 §.

1 mom. Beslutas i-----femtio kronor.

Beslut om------i nedsättningsbeslutet.

sig därom.

I annat---—

Där beslut om sammanläggning av
aktier ej ingår i beslut om nedsättning
av aktiekapitalet, skall beslutet
ofördröj ligen av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola
fogas två enligt 341 § andra stycket
bestyrkta avskrifter av protokoll som
förts i ärendet.

Där beslut om sammanläggning av
aktier ej ingår i beslut om nedsättning
av aktiekapitalet, skall beslutet
ofördröj ligen av styrelsen eller
verkställande direktören anmälas för
registrering. Vid anmälningen skola
fogas två avskrifter av protokoll som
förts i ärendet.

336 §.

Av aktierna i svenskt aktiebolag Av aktierna i svenskt eller utmå
försäkringsbolag icke utan för- ländskt aktiebolag må försäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

säkringsinspektionens medgivande
äga mer än en tjugondei eller, om
aktier med olika röstvärde finnas,
större antal än att röstetalet för aktierna
utgör högst en tjugondei av
röstetalet för samtliga aktier. Tillhör
försäkringsbolaget koncern, skall
vad sålunda stadgats gälla koncernen.

Vad i första stycket är stadgat
skall ej äga tillämpning å aktier i
försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag,
vars verksamhet har till föremål
att äga aktier i försäkringsaktiebolag
eller att tillskjuta garantikapital i
ömsesidigt försäkringsbolag.

(Föreslagen lydelse)

bolag icke utan försäkringsinspelttionens
medgivande äga mer än en
tjugondei eller, om aktier med olika
röstvärde finnas, större antal än att
röstetalet för aktierna utgör högst
en tjugondei av röstetalet för samtliga
aktier. Tillhör försäkringsbolaget
koncern, skall vad sålunda stadgats
gälla koncernen; aktiebolag, som ej
är försäkringsbolag, skall därvid anses
såsom koncernbolag, därest förhållandena
äro sådana att aktiebolaget,
om det varit försäkringsaktiebolag,
jämlikt 333 § skulle hava räknats
såsom dotterbolag.

Vad i första stycket är stadgat
skall ej äga tillämpning å aktier i
försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag,
vars verksamhet uteslutande har
till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag,
att tillskjuta garantikapital
i ömsesidigt försäkringsbolag,
att utöva förvaltning av försäkringsbolags
fastigheter eller att biträda
försäkringsbolag vid rörelsens
bedrivande.

341

Skall enligt-------7 —

Avskrift, som på grund av särskild
föreskrift i denna lag skall vara bestyrkt
enligt detta stycke, skall vara
till riktigheten bestyrkt av notarius
publicus eller landsfiskal eller ock
av minst två personer, som hava
ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant,
verkställande direktör,
vice verkställande direktör, likvidator,
suppleant för likvidator eller firmatecknare.

Annan avskrift skall, där ej särskild
föreskrift givits, vara till riktigheten
bestyrkt av två personér.

§•

— av styrelsen.

Avskrift varom i denna lag stadgas
skall, där ej särskild föreskrift
givits, vara till riktigheten bestyrkt
av två personer, som vid sina namn
böra angiva yrke och postadress.

345 §.

I fråga om livförsäkring endast för
dödsfall, vilken meddelas för en tid
av längst fem år eller mot premie,
som är beräknad och bestämd för
längst fem år i sänder, må Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försäkringsinspektionen medgiva undantag
från de särskilda bestämmelserna
i denna lag angående livförsäkring.

Betiäffande tjänstepensionsförsäkxing — — — prövas skäliga

Driver försäkringsbolag---finnas påkallade. &

I fråga — ---------i övrigt.

348 §.

hinder av bestämmelserna i Utan hinder av bestämmelserna i
lb8 § ma for andamål som avses i 168 § må för ändamål som avses i
lagen om försäkring for olycksfall i lagen om yrkesskadeförsäkring bilaråe/e
bddas ömsesidigt försäkrings- das ömsesidigt försäkringsbolag för
bolag for vars förbindelser delägarna vars förbindelser delägarna svara
svara personligen; och skall beträf- personligen; och skall beträffande
ande sadant bolag i fråga om för- sådant bolag i fråga om förlust å

lust a olycksfallsförsäkringen vad i yrkesskadeförsäkringen vad i 197_

197—203 §§ är för där avsett fall 203 §§ är för där avsett fall föreskrifor
eskrivet om uttaxering äga mot- vet om uttaxering äga motsvarande
svarande tillämpning. tillämpning.

Angående trafikförsäkringsrörelse---å motorfordon.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962, där ej annat följer av vad
nedan sägs. Vad i beslut om koncession
eller i försäkringsbolags bolagsordning
må vara stadgat angående
sjuk- och olycksfallsförsäkring, som
meddelas för längst tio år, skall efter
den 1 januari 1962 avse sådan försäkring,
som meddelas för längst fem
år.

Bestämmelserna i 199 och 251 §§ i
deras ändrade lydelse skola träda i
kraft den 1 januari 1963.

Försäkringsinspektionen äger före
den 1 januari 1962 stadfästa sådan
ändring av försäkringsbolags bolagsordning
och grunder som påkallas av
denna lag. Inspektionen äger ock efter
ansökan medgiva, att försäkringsbolag,
i avvaktan på att ändring som
nu sagts beslutas, stadfästes och registreras,
senast intill utgången av år
1962 må tillämpa vad i äldre lag är
stadgat angående regleringsfond och
å t erbärin gsfon d.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,
i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vissa ändringar i
lagen om försäkringsrörelse och anför därvid följande.

I. Inledning

De centrala bestämmelserna för försäkringsverksamheten är givna i lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse. Lagen, som i sina huvudsakliga
delar trädde i kraft den 1 januari 1949, har sedermera i vissa avsnitt
ändrats genom lag den 16 juni 1950 (nr 320). Utländska försäkringsanstalters
verksamhet regleras genom lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket.

Jämlikt bemyndigande den 10 januari 1958 tillkallade jag två utredningsmän1
för att verkställa en översyn av lagstiftningen på försäkringsområdet.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1958 års försäkringssakkunniga,
har den 31 december 1959 avgivit betänkande med titeln »översyn
av lagen om försäkringsrörelse» (SOU 1960: 11). Betänkandet innehåller
bl. a. förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om försäkringsrörelse.
Det framlagda förslaget innefattar en begränsad revision av lagstiftningen.

över de sakkunnigas förslag har, efter remiss, avgivits gttranden av försäkringsinspektionen,
pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksskattenämnden,
näringsfrihetsrådet, Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Svenska livförsäkringsbolags förening, vilka båda sammanslutningar avgivit
gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas Försäkringsbolagens riksförbund,
Folksam-bolagen, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening,
Socken- och häradsbolagens riksförbund, Försäkringstjänstemannaförbundet,
Försäkringsfunktionärcrnas förbund, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverks- och industri 1

Utredningsmän har varit ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Kellgren samt byråchefen
i försäkringsinspektionen Lorentz Vogel.

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

organisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Kungl. automobilklubben, Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund,
Svenska bankföreningen samt av Svenska sparbanksföreningen.

Yttranden bar även avgivits av styrelserna i de till Svenska försäkringsbolags
riksförbund anslutna Svenska personal-pensionskassan, Livförsäkringsbolaget
Thule och Sakförsäkringsaktiebolaget Thule, Livförsäkringsbolaget
Trygg, Försäkrings-Aktiebolaget Fylgia, försäkringsaktiebolagen
Skandia och Norden samt Livförsäkringsaktiebolaget Skandia, Framtiden
livförsäkringsaktiebolag, Svenska livförsäkringsbolaget, Försäkringsaktiebolaget
Hansa, Städernas allmänna försäkringsbolag och i Sjöförsäkringsaktiebolaget
Öresund. Nämnda styrelser har i sina yttranden huvudsakligen hänvisat
till det av Försäkringsbolagens riksförbund avgivna yttrandet.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom handelsdepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

II. Grunddrag i försäkringsrörelsens utveckling under nuvarande

lagstiftning

De sakkunniga framhåller inledningsvis, att 1948 års lag om försäkringsrörelse
(FL) i åtskilliga hänseenden omgestaltade den offentligrättsliga regleringen
av det svenska försäkringsbolagsväsendet. De sakkunniga erinrar
om de viktigaste nyheterna i 1948 års lagstiftning.

För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession. Såsom
materiell förutsättning för koncession kräves i den nya lagen, att rörelsen
finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.
I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen
vid sidan av tidigare gällande soliditetsprincip. Den nya principen
innebär krav på att priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i
förhållande till de förmåner försäkringen medför. Läns- och häradsbolagen
likställes i allt väsentligt med riksbolagen. De bolagsrättsliga bestämmelserna
har anpassats till 1944 års aktiebolagslag, dock med åtskilliga avvikelser betingade
av försäkringsväsendets egenart.

Enligt den nya lagstiftningen skulle redan existerande försäkringsbolag
söka ny koncession. Koncessionsprövningen för dessa bolags del skulle dock
icke avse frågan huruvida bolagets rörelse var behövlig. Innan frågan om
koncession avgjorts, ägde försäkringsbolagen fortsätta sin verksamhet enligt
bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej Kungl. Maj:t förordnat att föreskrifter
i den nya lagen skulle tillämpas.

1950 års ändringar i FL avsåg huvudsakligen tre olika frågor, nämligen
representation för försäkringstagarna i styrelsen för försäkringsaktiebolag,
föreskrift att premiesättningen även beträffande annan försäkring än livförsäkring
skall vara skäligt avvägd samt utvidgning av FL:s tillämpningsområde
till att omfatta även sockenbolag för brand- eller sjöförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

En närmare redogörelse för innehållet i gällande lagstiftning kommer att
lämnas i anslutning till betänkandets olika förslag.

De sakkunniga redogör i betänkandet för några drag ur försäkringsrörelsens
utveckling under åren 1949—1958.

Såsom ett markant drag i utvecklingen under den tid, som förflutit etter
FL:s ikraftträdande, framhåller de sakkunniga koncentrationen av det enskilda
försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Denna
utveckling har löpt jämsides med en fortsatt volymmässig expansion. I en
för ändamålet särskilt upprättad tabell (tabell A) lämnas närmare uppgifter
om antalet försäkringsbolag av olika slag vid utgången av åren 1948 och
1958. I anslutning till tabellens uppdelning av bolagen i skilda kategorier
nämnes, att försäkringsbolagen i riket med hänsyn till rörelseinriktningen
brukar indelas i livförsäkrings-, sjukförsäkrings-, arbetsgivar-, skadeförsäkrings-
och återförsäkringsbolag. Livförsäkringsbolagen meddelar allenast
livförsäkring samt, i några fall, lång sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Till sjukförsäkringsbolag hänföres ett antal specialbolag för lång sjuk- och
olycksfallsförsäkring. Arbetsgivarbolag kallas de försäkringsbolag som -vid sidan av riksförsäkringsanstalten — meddelar obligatorisk och frivillig
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Skadeförsäkringsbolagen
meddelar försäkringar av andra slag än de förut särskilt nämnda. I ett betydande
antal fall har dessa bolag även vissa bestånd av s. k. skadelivrantor
och av lång olycksfallsförsäkring av speciell karaktär. Återförsäkringsbolagen
är specialbolag, som uteslutande eller praktiskt taget uteslutande bedriver
återförsäkringsrörelse. Indelningen av försäkringsbolagen sker även
efter en annan grund, nämligen efter verksamhetsområdets omfattning i
geografiskt hänseende. Försäkringsbolagen brukar härvid indelas i riksbolag,
^ läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Till gruppen riksbolag hänföres
härvid i huvudsak de bolag, vilkas verksamhetsområde omfattar mer
än ett län; det stora flertalet av dessa bolag driver verksamhet i hela riket.
Läns- och häradsbolag är den vanliga benämningen på försäkringsbolag,
som driver verksamhet allenast inom ett län och som icke är att hänföra
till sockenbolag. Gränsdragningen mellan riksbolag å ena sidan och länsoch
häradsbolag å andra sidan är i huvudsak betingad av äldre lagstiftning.
Sockenbolagen är landsbygdsbolag, vilkas verksamhetsområde är
mindre än ett härad eller, där området omfattar delar av flera härad,
mindre än tio socknar. Vissa sådana bolag är undantagna från FLIS bestämmelser.
Alla liv-, sjuk-, arbetsgivar- och återförsäkringsbolag betraktas
såsom riksbolag. Så är även fallet med alla skadeförsäkringsbolag, som är
aktiebolag. Det är endast i fråga om ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, som
uppdelningen på riksbolag och bolag med begränsat verksamhetsområde
kommer i fråga.

Av tabell A framgår, att under tioårsperioden 1948—58 antalet riksbolag
minskat från 133 till 105, antalet läns- och häradsbolag från 159 till 124,
antalet brand- och sjösockenbolag från 238 till 178 och antalet övriga soc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1961

Tabell A. Antalet svenska försäkringsbolag vid utgången av
åren 1948 och 1958

	1948	1958
I. Riksbolag ..........................	133	105
Härav: Livförsäkringsbolag.................. a) Aktiebolag........................	4	5
b) Ömsesidiga bolag..................	28	13
Liv- och brandförsäkringsaktiebolag....	3	—
Sjukförsäkrin gsbolag a) Aktiebolag........................	2	2
b) ömsesidiga bolag..................	1	1
Arbetsgivarbolag (ömsesidiga yrkesska-deförsäkringsbolag) ..................	8	9
Skadeförsäkringsbolag a) Aktiebolag........................	32	31
b) Ömsesidiga bolag..................	46	33
Återförsäkringsaktiebolag ............	9	11
II. Låns- och häradsbolag (ömsesidiga bolag)	159	124
III. Sockenbolag (ömsesidiga bolag)......	1169	898
Härav: Brand- och sjösockenbolag............	238	178
Övriga sockenbolag (icke underkastade bestämmelserna i FL)................	931	720
Summa	1461	1127

kenbolag (kreatursförsäkringsbolag som icke är underkastade bestämmelserna
i FL) från 931 till 720. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag
har under perioden sjunkit från 1 461 till 1 127.

Utöver de i tabell A lämnade uppgifterna anför de sakkunniga, att till
följd av vissa fusioner den i tabellen angivna antalssiffran 13 för ömsesidiga
livförsäkringsbolag minskats till 11. På grund av sammanslagning
av två skadeförsäkringsbolag minskar vidare den i tabellen upptagna siffran
33 för ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär till 32.

De i det föregående lämnade uppgifterna rörande antalet svenska försäkringsbolag
ger, anför de sakkunniga, icke en fullständig bild av det svenska
försäkringsväsendets organisation och struktur. Koncentrationen är på
riksbolagsområdet driven betydligt längre än vad de i tabell A angivna
siffrorna ger vid handen. Bland försäkringsbolagen finnes nämligen åtskilliga
sammanslutningar, antingen i form av koncerner eller endast grundade
på överenskommelser rörande visst samarbete.

De i början av år 1959 förefintliga sammanslutningarna har intagits i
följande förteckning (ömsesidiga bolag har markerats med kursivstil). I
stället för fullständiga firmabeteckningar användes de förkortade bolagsnamn,
som nyttjas i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Allmänna Bran d-k oncernen: Allmänna Brand och Neptunus.

Ansvars grupp: Ansvar och Ansvar Insurance.

Bor e-B randförsäkringsverket: Bore, Brandförsäkringsverket
och Stockholm.

Folksambolagen: Folket, Samarbete, Leire och Välfärd.

Hansak oncernen: Hansa, Mälaren, Stella och Svenska kredit.

Husdjursförsäkringsgruppen: Skandinaviska kreaturs och

Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar.1

Sjökaskogruppen: Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs och
Sydsvenska fartygs.

Skandiakoncernen; Skandia, Liv-Skandia, Norden och SkandiaFreja.

Skåne k oncernen: Skåne-Malmö, Iris och Liv-Skåne.

Skånska Bran d-k oncernen: Skånska Brand-Hermes, Finn och
Securitas.

Städernas bolag: Städernas allmänna, Skogsförsäkringsaktiebolaget,
Svecia och Städernas liv.

Sveakoncernen: Svea-Nornan, Liv-Svea, Gauthiod, Ocean, Sveriges
allmänna sjö, Sjöassuranskompaniet, Union och Amphion.

Thulebolagen: Liv-Thule, Sak-Thule, Nordisk Yacht och Åter Thule.

Tryggkoncernen: Liv-Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia och Valkyrian.

Vegetebolagen: Göta, Svenska Veritas, Europeiska varu och Liv Göta.

Öresundskoncernen: Öresund, Stockholms sjö, Ägir och Aequitas.

Till belysning av koncentrationen nämner de sakkunniga, att om man tager
de tjugo ledande koncernerna och bolagen såvitt gäller premieinkomst i
direkt försäkring i Sverige år 1957, finner man att den på dessa koncerner
och bolag belöpande premieinkomsten uppgick till 1 820 miljoner kronor av
en totalinkomst av 2 018 miljoner kronor. På övriga koncerner och riksbolag
föll detta år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt på läns-, härads-
och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. Tager
man de tjugo ledande koncernerna och bolagen i fråga om summan av förvaltade
tillgångar — ifrågavarande koncerner och bolag är i mycket stor
utsträckning identiska med de ledande koncernerna och bolagen i fråga
om premieinkomsten — föll på denna grupp år 1957 tillgångar till ett värde
av 12 907 miljoner kronor av en total tillgångssumma om 13 798 miljoner
kronor. På övriga koncerner och riksbolag föll detta år tillgångar till ett
värde av 680 miljoner kronor samt på läns-, härads- och sockenbolagen tillgångar
till ett värde av 211 miljoner kronor.

Utvecklingen av försäkringsverksamheten i Sverige under tiden 1949—
1958 belyses genom tabellerna B och C. I tabell B, som till största delen bygger
på en i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter
förekommande liknande tabell, visas livförsäkringens utveckling under
ifrågavarande tid såvitt gäller volym och struktur in. m. Av tabellen
framgår bl. a., att såvitt angår kapitalförsäkring för dödsfall grupplivför 1

Bolaget har upphört med sin verksamhet.

it Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

Tabell B. Översikt av livförsäkringsverksamheten 1949—68.

Belopp i miljoner kronor, där ej annat angives. Antal i 1 000-tal

1949

1950

All verksamhet utom tjänstepensionsförsäkring (SPP)

Premier........................................

Avkastning av kapital1...................'' ” ” j ‘

Utbetalningar för försäkringsfall ................

» » återköp ......................

Tilldelad återbäring ............................

Förvaltningskostnader ..........................

Försäkringsfond vid årets slut ..................

Tekniska överskottsfonder vid årets slut..........

401
133
169
19
13
72
3 739
350

438
140
173
29
13
75
3 968
389

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)

Premier........................................

Avkastning av kapital1..........................

Utbetalningar för försäkringsfall ................

» » återköp ......................

Tilldelad återbäring ............................

Förvaltningskostnader ..........................

Försäkringsfond vid årets slut ..................

Tekniska överskottsfonder vid årets slut2 ........

Vissa uppgifter om försäkringsbeståndet
Försäkrat dödsfallskapital

Individuell kapitalförsäkring för dödsfall,

stor försäkring..............................

liten försäkring ............................

summa ....................................

Härav: kapitalförsäkring med sparmoment.....

temporär försäkring....................

Grupplivförsäkring............................

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 ..............

Årligt belopp i livränteförsäkring

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)1 ..............

Annan livränteförsäkring......................

161

182

1173

1338

6 792
3 550
10 342

[ 10 342

218

7 260
3 800
11060

11060

106

240

515 578

213 239

försäkring i svenska bolag

tf*

1951	1952	1953	1954
496	546	720	551
149	167	190	204
177	176	194	205
26	27	31	40
19	19	29	34
90	97	98	99
4 238	4 566	5 038	5 295
426	451	496	545
271	310	316	342
51	62	74	88
26	30	36	42
3	4	4	5
--	-.	8	9
5	6	6	7
1582	1866	2164	2 487
130	170	204	240
7 763	8 486	9 045	9 509
4 095	4 450	5192	5 759
11 858	12 936	14 237	15 268
11858	12 936	14 237	1 14 177 ) 1091
327	485	875	1447
307	364	392	429
757	942	1017	1138
264	308	342	379

1955	1956	1957	1958
602	590	602	611
218	237	260	292
220	239	261	262
114	94	90	105
50	43	51	55
115	130	136	130
5 509	5 710	5 912	6119
597	656	708	776
389	399	464	490
103	124	149	179
47	52	59	66
5	6	8	10
10	12	15	19
7	8	8	8
2 858	3 337	3 788	4 268
285	234	290	353
11055	12 014	13090	13 929
6 727	7105	7 008	6 831
17 782	19119	20 098	20 760
14 938	15 474	15 661	15 692
2 “2 844	2113 645	7d4 437	7''5 068
2 757	3 877	5175	7 224
488	546	602	649
1316	1467	1625	1771
426	477	537	582

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Individuell kapitalförsäkring, för dödsfall, antal

försäkringar, stor försäkring ..................

liten försäkring..................

summa..........................

Grupplivförsäkring, antal försäkrade..............

Tjänstepensionsförsäkring (SPP), antal försäkrade..

Specialuppgift för individuell kapitalförsäkring för
dödsfall

Nettoökning av försäkrat dödsfallskapital........

Nyteckning (inkl. nettotillkomst vid ändring),

stor försäkring................................

liten försäkring ..............................

summa ......................................

Härav: kapitalförsäkring med sparmoment.....

temporär försäkring....................

ökning på grund av annan ändring (netto)......

Minskning på grund av dödsfall eller utlupen för säkringstid

............................I • ■ • •

Minskning på grund av förtidsannullationer......

Härav tidiga annullationer....................

Total försäkringssumma per försäkring i kronor

Nytecknade försäkringar......................

Beståndet vid årets slut......................

Index (1949 = 100) utvisande realvärdet* av premier
All verksamhet exkl. tjänstepensionsförsäkring

(SPP)......................................

Tjänstepensionsförsäkring (SPP)................

1453	1484
2 647	2 750
4100	4 234
41	77
112	121
769	718
698	721
418	384
1116	1105
iö	''i
172	174
185	220
96	106
4 434	4 852
2 522	2 612
100	108
100	112

1512	1543
2 820	2 956
4332	4 499
132	219
132	140
798	1065
785	1013
424	479
1209	1492
—5	16
178	188
228	255
107	112
5123	6 393
2 737	2 875
106	108
144	153

1571	1582
3 264	3 432
4 835	5 014
302	599
148	158
913	842
874	837
544	588
1418	1425
	•1 276
	•149
3	—15
205	226
303	342
132	139
5 666	5 750
2 944	3 045
140	106
154	165

1615	1693
3 396	3 303
5 011	4996
934	1133
168	178
2 514	1353
1128	1531
631	820
1759	2 351
•1378	•1 335
•381	•1016
7»>1 437	—161
239	257
443	580
166	213
6 897	7 525
3 549	3 827
113	106
182	178

1826	1895
3169	3 022
4 995	4 917
1390	1669
186	194
979	662
1671	1589
458	350
2129	1939
1087	1025
1042	914
-167	—97
275	254
708	926
311	374
7 710	8 480
4 024	4 222
104	100
199	200

1 Här ingår icke kursvinster, uppskrivningar, kursförluster eller nedskrivningar. —2 Före 1956 ingår häri s. k. tilläggsreserv, vilken den 31/12
1955 uppgick till 95 milj. kronor. Fr. o. m. 1956 har tilläggsreserven överförts till premiereserven. —2 Kombinerad med å följande rad redovisad
livränteförsäkring i SPP. — ‘Här ingår icke sjuk- och invalidräntor. Dessa ingår emellertid i den ekonomiska redovisningen ovan.—
‘ Realvärdet har beräknats med användning av konsumentprisindex (1949 = 100). — • Approximativ beräkning. —7 Härav tilläggsförsäkring
på grund av särskild återbäring al 432, bl 433, c 1 277, dl 151, el 040.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Tabell C. Under aret influtna premier och betalda skador i olika skadeförsäkringsgrenar

Tabellen omfattar samtliga svenska bolag och i Sverige koncessionerade utländska bolag och avser direkt affär i Sverige. 1 000-tal kronor

	1949	1950	1951	1952	1953	1954	1955	1956	1957	1958 3
Premieintäkt Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år ..........................	7 364	8162	9386	10 825	12034	14166	16 999	20 282	23649	27 520
Speciell olycksfalls- o. sjukförsäkring för längre tid än tio år (barnolycksfall och reseolycks-fall m. m.) ..................	3 535	3 763	3 837	3 910	3 933	3 871	3 645	3 208	2 884	2
Olycksfalls- och sjukförs. för högst tio år förarplatsförsäkring ...........	.	_							11 509	1fi 027
annan individuell försäkring ..............	21393	22 774	24 545	26 782	29 378	30 695	30 540	33 390	35 271	37 014
kollektiv försäkring ...........	18 836	21 494	23 685	27 707	30868	33 021	27 706	29 680	31 861	34 556
Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring	54 627	58 036	65 770	73 386	73 632	70 543	53 595	53 346	52 607	50 732
Brand-, skogs-, ansvarighets-, vatteniednings-skade-, glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-, inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m.........	184 960	206 721	249 985	272 156	277 564	286 303	301 332	327 649	347 890	376 800
Sjökaskoförsäkring..............	1103 002	1 54 645	62 470	85 866	80 015	76 777	77 708	87 436	101186	104 197
Transportförsäkring ...................	1 53 286	74 495	61 466	51 651	54 488	54 429	57 384	59 750	58 082
Trafikförsäkring...................	36 342	42 618	64 445	122 644	152 225	170 412	166 893	15S 181	161 360	171 073
Annan motorfordonsförsäkring ..............	32159	42 290	61447	81 871	92 229	102 488	108 391	123 992	139 761	161443
Luftfartsförsäkring.........................	892	1008	1612	1392	2 397	1969	3 043	1823	2 083	2 809
Hagelförsäkring .......................	1816	2 213	2 695	2 804	2 639	3177	2 953	2 344	3107	2 506
Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..	814	763	804	791	894	921	907	939	925	979
Garantiförsäkring .......................	987	1125	1262	1473	1672	1788	2 006	2 296	2 475	2 599
Kreditförsäkring............................	193	171	254	376	475	680	858	1071	1517	1 907
Smycke- och diverseförsäkring ..............	1384	1574	1939	2 228	2 482	2 606	2 885	3159	3 464	8 728
Husdjursförsäkring......................... försäkring mot smittsjukdomar............	32	30	52	750	356	345	305	211	206	200
annan försäkring..........................	15 361	15 164	15 816	16106	16 546	16 838	16 951	22 233	14 843	19147
Summa	483 697	535 837	664 499	792 533	830 990	871 088	870 146	928 624	996 348	1073 954

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Skador

Sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid

än tio år ..............................i

Speciell olycksfalls- o. sjukförs. för längre tid
än tio år (barnolycksfall och reseolycksfall

m. m.) ..................................

Olycksfalls- o. sjukförsäkring för högst tio år

förarplatsförsäkring ......................

annan individuell försäkring................

kollektiv försäkring ......................

Försäkring enl. lagen om yrkesskadeförsäkring.
Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-,
glas-, husbocks-, stormskade-, maskin-,

inbrotts-, stöld- och rånförs. m. m.........

Sjökaskoförsäkring..........................

Transportförsäkring ........................

Trafikförsäkring ............................

Annan motorfordonsförsäkring ..............

Luftfartsförsäkring..........................

Hagelförsäkring ............................

Regn- samt storm-, hagel- och frostförsäkr. ..

Garantiförsäkring ..........................

Kreditförsäkring............................

Smycke- och diverseförsäkring ..............

Husdjursförsäkring

försäkring mot smittsjukdomar............

annan försäkring..........................

Summa

2 529	2 588
630	737
} 23 355	1 10 574 j 15 719
45 388	50 902
103 256	104 131
} 50 064	1 36 093 \ 17113
20 602	24 745
16 723	22 664
532	554
1736	1822
475	345
399	435
28	216
719	802
7	5
11 690	13 005
278 733	302 450

2 668

732

10 816
16 367
55 522

111 690
41 363
17 224
36 144
36147
420
765
375
505
—36
882

11067
''342 657

2 894	3 220	3 932
799	897	1013
10 757	11767	13105
18 364	23 103	25 937
58 205	61188	60 731
137 450	151 763	142 088
43 606	69 081	65 399
22 575	25 580	24 376
49110	56 796	64 287
43 102	37 900	41 510
239	998	943
1790	2 373	2 396
417	717	621
874	518	675
—131	35	76
1073	1103	1122
114	14	16
10 302	11081	12 387
401 540	458134	460 614

5021	5 692	6 653
1309	1563	1795
_,	1038	2 251
13 488	13 399	13 997
19 298	21 711	24 804
37 974	39 943	38 877
206 862	186 584	205 325
75 419	79 958	78 640
43 621	40 901	36 290
86 012	98 731	112 098
71 802	83 997	104 366
1304	431	2 500
1764	3 653	1037
955	726	744
1108	1289	1232
144	49	204
1394	1675	1768
1	14	1
11 621	11 280	14 862
579 097	592 634	647 444

4192

1211

12 729

18 014

39 427

172 837

71592

31 237

73 257

56 093

212

1380

496

1054

151

1414

12 452

497 750

-a

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringen, som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, gått mycket
kraftigt framåt under perioden och att jämväl i övrigt en förskjutning
skett från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer av riskkaraktär.
Såvitt angår individuell försäkring kan förskjutningen följas endast
för periodens senare hälft. Tabellen visar också att under senare år
en betydande förskjutning ägt rum i nyteckningen från liten livförsäkring
(folkförsäkring) till stor livförsäkring. I tabell C, som likaledes hämtats ur
Enskilda försäkringsanstalter, lämnas uppgifter om premier och skador i
skilda bransfcher på skadeförsäkringsområdet m. m. under tiden 1949—
1958. Särskilt påfallande är den med bilbeståndets tillväxt sammanhängande
ökningen av trafik- och motorfordonsförsäkringens omfattning under
perioden. Det påpekas att mellan tabell B och tabell C föreligger den skillnaden,
att livförsäkringsuppgifterna i tabell B avser direkt försäkring i
svenska bolag, under det att skadeförsäkringsuppgifterna i tabell C avser
direkt affär i Sverige och omfattar såväl svenska försäkringsbolag som i
Sverige koncessionerade utländska försäkringsbolag. De utländska skadeförsäkringsbolagens
premieintäkt för direkt försäkring i Sverige är emellertid
förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde den på dessa bolag belöpande
premieintäkten för 1958 endast 4 % av den i tabell C redovisade premieintäkten
nämnda år. Ytterligare må i fråga om tabellerna tillfogas, att
de däri lämnade uppgifterna är preliminära såvitt rör år 1958 samt att skadeförsäkringstabellen
omfattar all sjuk- och olycksfallsförsäkring.

De sakkunniga lämnar även en sammanfattande redogörelse för utvecklingen
inom olika försäkringsgrenar.

Beträffande livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring anpassades
efter FL:s ikraftträdande livförsäkringsbolagens försäkringstekniska
grunder så snabbt det var möjligt till de nya bestämmelserna. Grunderna
kom att innehålla flera betydelsefulla nyheter, bland vilka främst märkes
den utbyggnad av avsnittet om återbäring till försäkringstagarna, som
var en direkt följd av den vikt skälighetsprincipen tillmättes i den nya lagen
och dess förarbeten. De sakkunniga påpekar, att de nya grunderna icke innebar
införande av någon ny premienivå inom livförsäkringen. Såvitt gäller
grupplivförsäkringsverksamheten reviderades emellertid premiegrunderna
år 1953 med anledning av den gynnsamma dödlighetserfarenheten, vilket
ledde till att premienivån sänktes med inemot 30 %. Samtidigt vidgades
grupplivförsäkringsområdet såtillvida att under grupplivförsäkring kunde
inbegripas även hustrur till försäkrade gruppmedlemmar, varjämte försäkringssummornas
maximibelopp höjdes.

Under senare delen av 1952 och i början av år 1953 bedrevs en omfattande
försäljning av kapitalförsäkringar mot engångspremie, vilka omedelbart
belånades hos vederbörande livförsäkringsbolag. Detta hade möjliggjorts genom
att i de nya grunderna vissa tidigare spärrbestämmelser, som riktade
sig mot belåning under de tre första åren av engångsbetalda försäkringar,
borttagits. Syftet med ifrågavarande försäkringar torde i stor utsträckning

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ha varit att möjliggöra skatteflykt. Med anledning härav infördes år 1953
vissa regler i återköpsgrunderna, som begränsade återköpsrätten och därmed
möjligheterna att erhålla lån mot säkerhet i vederbörande försakringsbrev.
Reglerna visade sig icke tillräckligt effektiva utan försäljningen
av skatteflyktsförsäkringar fortsattes av vissa bolag i modifierad form. År
1957 skärptes och utbyggdes därför spärreglerna ytterligare. Reglerna torde,
enligt vad försäkringsinspektionen uttalat, i stort sett ha haft god ef
fekt.

År 1954 beviljades tre livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och
olycksfallsförsäkring, som dittills endast drivits av tre specialbolag i branschen.
Tanken var att på marknaden föra ut försäkringar, vilka kompletterade
de förmåner, som från och med år 1955 utgick från den obligatoriska
allmänna sjukförsäkringen med dess — vid denna tid efter tre månader
sjunkande och efter två år upphörande ersättningar. År 1958 beviljades
ytterligare ett livförsäkringsbolag koncession för lång sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Den från skilda synpunkter mest genomgripande händelsen på livförsakringsområdet
under hela den här behandlade perioden är enligt de sakkunniga
stadfästandet år 1955 av nya premiegrunder för stor och liten livförsäkring.
Härigenom infördes en ny och lägre premienivå för de flesta därefter
tecknade livförsäkringar. I stort sett grundade sig den lägre premienivå
på dödsfallsförsäkringsområdet, som blev följden av de nya premiegrunderna,
på en väsentlig sänkning av dödlighetsantagandet samt på en reduktion
av omkostnadsbelastningarna i huvudsak inom den stora försäkringen. Totalresultatet
av förändringarna i de skilda beräkningselementen innebar för
flertalet försäkringsformer en betydande premiesänkning. För rena riskförsäkringar
uppgick den till 30 å 35 %. För sammansatta kapitalförsäkringar
med premiebetalning under hela försäkringstiden blev premiesänkningen för
typiska inträdes- och utträdesåldrar i runt tal 10 %. För pensionsförsäkringar
av dödsfallskaraktär blev premiesänkningen i typiska fall icke mindre än
15 %. För livränteförsäkringar blev resultatet såväl mindre premiesankningar
som mindre premiehöjningar.

Under år 1955 sänktes även premierna i grupplivförsäkring. Denna sänkning
åstadkoms genom införande av ett lägre dödlighetsantagande och genom
stark reducering av omkostnadsbelastningen. Minimiantalet anslutna
medlemmar i föreningsgrupp sänktes samma år från 100 till 50 personer och
grupplivförsäkringens maximibelopp justerades uppåt i fråga om personalgrupp
från 18 000 till 25 000 kronor och i fråga om föreningsgrupp från 7 000
till 10 000 kronor. Den kollektiva tjänstepensioneringens (SPP:s) avgiftssatser
sänktes likaledes genom beslut samma år såsom följd av bl. a. ett av
skattetekniska skäl motiverat något högre ränteantagande för pensionsförsäkringar
över huvud taget — vilket för övrigt ingick i den ovan berörda
grundrevisionen för livförsäkringsbolag i allmänhet — samt minskade omkostnadsbelastningar.

Efter utgången av år 1955 har icke längre förekommit någon nyteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringar av typen barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning
och reseolycksfallsförsäkring för livstid.

År 1956 utgjorde på livförsäkringsområdet ett år av fortsatt anpassning
till de nya premiegrunderna av återköps- och fribrevsgrunder, premiereservgrunder
och återbäringsgrunder. Eftersom införandet av de nya premiegrunderna
i allmänhet medfört lägre premier, framstod det för livförsäkringsbolagen
som angeläget att omdisponera återbäringsmedlen på äldre försäkringar
så, att en omedelbar förstärkning av riskskyddet uppkom. Därmed ansåg
man sig kunna begränsa frekvensen av onödiga annullationer. Enligt ändringar,
som bolagen införde i återbäringsgrunderna, disponeras en del av
överskottet på sådana dödsfallsförsäkringar, för vilka premien beräknats
enligt tidigare dödlighetsantagande, som premie för en tilläggsförsäkring på
15 ^°. ~.} något fal1 mera — av den ursprungliga försäkringens risksumma
vid inträffat dödsfall. Härigenom kommer en tämligen hög återbäring att
lämnas även vid dödsfall tidigt under försäkringstiden, varigenom en viss
överensstämmelse i fråga om försäkringsprestationer för försäkringar gällande
enligt äldre och försäkringar gällande enligt nya premiegrunder uppnås.

Grupplivförsäkringsgrunderna ändrades även år 1956. Kraven på minimiantalet
i grupp försäkrade sänktes till 25 personer, och kraven på hög anslutning
till en grupp av de till försäkring berättigade mildrades på skilda
sätt i olika bolag. Högsta tillåtna försäkringssumma höjdes för föreningsgrupperna
till 25 000 kronor. Ett av bolagen införde såsom en nyhet
1 grunderna s. k. ekonomigrupp såsom bärare av grupplivförsäkring. I samma
bolags grunder intogs under året en bestämmelse, enligt vilken en skälig
modifikation av omkostnadsantagandena vid premiesättningen för en
grupp skulle göras, om särskilda omständigheter, hänförande sig till gruppens
omkostnadsförhållanden, därtill föranledde. Därigenom möjliggjordes
lamnande av rabatt i de fall grupper åtog sig att göra tjänster av förvaltmngskaraktär
utöver det för grupplivförsäkringen normala. För större
kollektiv blev det möjligt att utmäta omkostnadsbelastningarna efter en
regressiv skala. Principerna för modifikationerna skulle anmälas till försäkringsinspektionen.
Senare infördes närmare preciserade regler i ämnet
i bolagets grunder.

Den livliga verksamheten på grupplivförsäkringsområdet medförde även
åren 1957 och 1958 en råd ändringar i grunderna. Sålunda sänktes premienivån
ytterligare. Högsta tillåtna försäkringssumman höjdes till 50 000
kronor, ekonomigrupper upptogs såsom bärare av grupplivförsäkring i
andra bolag och de flesta gruppförsäkringsbolagen införde i grunderna
regler, enligt vilka omkostnadsbelastningarna i premierna reducerades för
större grupper. På vissa håll utvidgades omfattningen av ekonomigrupperna,
i fråga om vilka beteckningen i vissa fall ändrades till låneskyddsgrupper.
Kraven på minimianslutning bland till försäkring berättigade har i
vissa fall ytterligare liberaliserats.

På den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område var den största

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nyheten år 1958, att stadfästelse meddelades å grunder för s. k. gruppsjukförsäkring.
Denna försäkringsform utgör på området ett slags motsvarighet
till grupplivförsäkringen.

Ehuru året 1959 faller utanför den behandlade tidsperioden, nämner de
sakkunniga att under senare hälften av detta år försäkringsbolagen på
livförsäkringens och den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringens område
i hög grad arbetat med frågor angående anpassning av personförsäkringsformerna
till den genom lag den 28 maj 1959 införda allmänna tilläggspensioneringen.

Skadeförsäkringen — varmed här i överensstämmelse med en ganska vanlig
terminologi förstås annan försäkring än livförsäkring eller lång sjulcoch
olycksfallsförsäkring -— företer enligt de sakkunniga under perioden
bilden av en ständigt fortgående utveckling i riktning mot bättre och mer
ändamålsenligt konstruerade försäkringsformer. I det följande behandlas
olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år, försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
trafik- och motorfordonsförsäkring samt övrig försäkring
var för sig.

Inom försäkringsgrenen olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år
(s. k. kort olycksfalls- och sjukförsäkring) har, såsom framgår av tabell C,
premieintäkten avsevärt stigit under tioårsperioden. Införandet av den allmänna
sjukförsäkringen år 1955 medförde nämnda år en minskning av
premieinkomsten i grenen, men redan år 1956 var premieintäkten praktiskt
taget densamma som året före den allmänna sjukförsäkringens genomförande.
Sedan har premieintäkten inom branschen stigit, även om
man bortser från den år 1957 på marknaden nyinförda s. k. förarplatsförsäkringen,
en individuell olycksfallsförsäkring för förare av motorfordon,
kombinerad i allmänhet med det förda fordonets trafikförsäkring. Relationen
mellan individuellt och kollektivt tecknad försäkring är förhållandevis
konstant. För undvikande av överförsäkring i samband med socialförsäkringarnas
utbyggnad under 1950-talet nedlades från försäkringsbolagens
sida ett omfattande arbete på omskrivning i stor utsträckning av
befintliga försäkringar. Försäkringsformerna har vid flera tillfällen förbättrats.

Området för den av arbetsgivarbolagen meddelade speciella olycksfallsoch
sjukförsäkringen har under perioden mycket kraftigt minskats till
följd av den samordning, som kommit till stånd mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen. Detta är förklaringen till den
stora nedgången år 1955 i de redovisade premie- och skadebeloppcn för
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Trafik- och motorfordonsförsäkringen har såsom följd av bilbeståndets
ständigt fortgående ökning kommit att intaga platsen såsom en ny storbransch.
På detta fält har arbetet varit alldeles särskilt intensivt. På trafikförsäkringens
område har allmänna premierevisioner ägt rum vid flera
tillfällen, senast år 1955, då bl. a. indelningen i tariffområden helt omge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

staltades. I genomsnitt för hela landet ledde 1955 års revision •— till skillnad
från de tidigare revisionerna som innebar premiehöjningar -—- till en
genomsnittlig sänkning av premierna med omkring 6 % trots att genom
ändring i trafikförsäkringslagen samma år en betydande höjning av försäkringssummorna
ägt rum. De i de nya tarifferna angivna premierna gav
emellertid icke ens från början något uttryck för motorfordonsägarnas
verkliga kostnader för trafikförsäkring, eftersom bolagen på tariffpremierna
lämnade olika slags rabatter och undantagsvis även premieåterbäring.
Härutinnan har därefter icke skett annan ändring än att ett bolag
i stort sett antagit den rabatterade premienivån såsom gällande grundtariff
och ett annat bolag antagit en ny lägre tariff än den i allmänhet tilllämpade.
De flesta bolagen har infört särskilda nykterhetsgrupper med
viss premierabatt. Bonusbestämmelserna har flera gånger ändrats i liberaliserande
riktning, bonusförlust efter brand- och stöldskada har borttagits
och viss bonus har medgivits på nytecknad vagnskadeförsäkring vid kombination
med bonusberättigad trafikförsäkring. Därmed är redogörelsen
inne på motorfordonsförsäkringsområdet, där bl. a. alternativa former av
kaskoförsäkring med självrisk i stället för bonus införts, varjämte i brandförsäkringsmomentet
inkluderats en försäkring för skador på bilens rutor.
Under de senaste åren har vidare, på något olika sätt i skilda bolag, en
genomgripande omläggning av premieberäkningen inom vagnskadeförsäkringen
verkställts. Mopedförsäkringen, som hittills varit en frivillig försäkring,
har utvecklats mycket kraftigt. Enligt uppgift, hämtad från mopedutredningens
år 1959 avgivna betänkande, omfattas minst hälften av mopedbeståndet
i landet av frivilligt tecknade mopedansvarighetsförsäkringar.

Vad slutligen rör övrig skadeförsäkring nämner de sakkunniga att för
vissa objekt — i allmänhet byggnader — införts bl. a. försäkringsvillkor,
varigenom automatisk anpassning till förekommande värdestegring äger
rum, ävensom villkor, som tager sikte på ersättning för nyvärdet av brunna
eller eljest förstörda objekt. Såsom nya grenar på skadeförsäkringsområdet
har under perioden tillkommit husbocks- och svampskadeförsäkring. År
1959 har för första gången koncession beviljats för avbetalningsförsäkring.

Ett påfallande drag i skadeförsäkringens utveckling under perioden är,
att det redan vid periodens början inledda arbetet på att tillhandahålla flera
försäkringsformer (brand-, inbrotts-, vattenledningsskadeförsäkring etc.)
i ett och samma försäkringsbrev ytterligare utvecklats. Nu tillhandahålles
standardiserade kombinationsförsäkringar för bl. a. hem, villor, fastigheter,
lantbruk, sportstugor, butiker och småföretag, inkluderande ett flertal
olika försäkringar i tidigare traditionell mening. Försäkringsvillkoren
har i samband därmed i stor utsträckning omarbetats i liberaliserande
riktning. Utvecklingen på området torde icke kunna betraktas såsom avslutad.

Ett betydande antal försäkringsbolag, som tidigare i huvudsak drivit blott
brandförsäkring och vissa närstående branscher, har fått sina koncessioner

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

utvidgade för att bolagen skall kunna tillhandahålla de nya kombinationsförsäkringstyperna.
Ett försäkringsbolag för helnyktra, vilket tidigare huvudsakligen
meddelat trafik- och annan motorfordonsförsäkring, har beviljats
koncession för brandförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring och ytterligare
ett antal branscher, flertalet av den typ som brukar ingå i kombinationsförsäkringar.
Ifrågavarande bolag har därigenom fått karaktären
av ett allmänt skadeförsäkringsbolag, som vänder sig till den helnyktra
befolkningen.

Kreatursförsäkringen har under perioden utvidgats till att i många fall
omfatta flera risker än tidigare.

Motsvarigheter till kollektivförsäkringarna på liv- samt olycksfalls- och
sjukförsäkringsområdet finnes endast i ringa utsträckning på övriga försäkringsområden.
Bl. a. inom skogsförsäkring och ansvarighetsförsäkring
har dock kollektivförsäkringsarrangemang genomförts. Kollektiva kombinationsförsäkringar
av typen hemförsäkring förekommer, såvitt de sakkunniga
har sig bekant, endast i ett fall. Det gäller där en hemförsäkring för
ett förhållandevis begränsat kollektiv.

Nya försäkringstekniska grunder för brandförsäkring för all framtid har
tillkommit under åren 1957—1959.

Till den nu lämnade redogörelsen anknyter de sakkunniga vissa uppgifter
angående aktiekapital, fondemissioner och utdelningar i skadeförsäkringsaktiebolagen
och de återförsäkringsaktiebolag, som i huvudsak driver återförsäkring
av skadeförsäkring. De sakkunniga erinrar om att utdelningen
på aktiekapitalen i livförsäkringsaktiebolagen är begränsad genom bestämmelser
i bolagsordningarna. Aktiekapitalen i dessa bolag är för övrigt mycket
obetydliga i förhållande till rörelsens omfattning. Fondemissioner är enligt
FL förbjudna i försäkringsaktiebolag som uteslutande eller huvudsakligen
driver livförsäkringsrörelse. Vad sålunda anförts gäller även aktiebolag,
som uteslutande eller huvudsakligen driver med livförsäkring i FL jämställd
försäkring, d. v. s. sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller
för längre tid än tio år.

Såvitt gäller skadeförsäkringsaktiebolag och återförsäkringsaktiebolag,
som i huvudsak driver återförsäkring av skadeförsäkring, föreligger intet
fondemissionsförbud, och från det allmännas sida har icke några krav framförts
på att i bolagsordningarna skall intagas bestämmelser, som begränsar
den årliga utdelningen på aktiekapitalet i dylika bolag. Under sådana förhållanden
anser de sakkunniga det kunna vara av visst intresse att för dessa
bolags del redovisa några sifferuppgifter för senare år.

Aktiekapitalen i de vid utgången av år 1949 existerande skadeförsäkringsaktiebolagen
uppgick efter vinstdispositionen för ifrågavarande år till
tillhopa 93 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde motsvarande
siffra för de vid denna tid existerande bolagen av ifrågavarande kategori
132 miljoner kronor. Av ökningen hänför sig 35 miljoner kronor till kapitalökningar
genom fondemissioner. Restökningen utgör saldot mellan ak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tiekapitalen i inom gruppen nytillkomna bolag och motsvarande kapital i
inom gruppen upphörda bolag med tillägg för genom nyteckning åstadkommen
kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela den angivna perioden
uppgår tillhopa till 76 miljoner kronor. Utdelningarna på 1949 års sammanlagda
aktiekapital före vinstdispositionen för ifrågavarande år utgjorde
4,79 miljoner kronor och på 1958 års motsvarande kapital 9,32 miljoner
kronor. Av sistnämnda utdelning belöpte 5,72 miljoner kronor på de börsnoterade
bolagen Atlantica, Skandia, Skåne-Malmö och Svea-Nornan, vilka
tillsammans hade aktiekapital vid 1958 års utgång på 57,5 miljoner kronor.
Nämnda företags kapitalökning sedan 1949 utgör 16,5 miljoner kronor
och har helt åstadkommits genom fondemissioner.

De återförsäkringsaktiebolag, vilkas rörelse i huvudsak är inriktad på
aterförsäkring av skadeförsäkring, hade vid utgången av år 1949 sammanlagda
aktiekapital på 11 miljoner kronor. Vid utgången av år 1958 utgjorde
de sammanlagda aktiekapitalen för de då existerande återförsäkringsaktiebolagen
av nu ifrågavarande slag 35 miljoner kronor. Av ökningen hänför
sig 2 miljoner kronor till ökningar genom fondemissioner. Restökningen
utgöres av aktiekapital inom gruppen nytillkomna bolag samt genom
nyteckning åstadkommen kapitalökning. Utdelningarna belöpande på hela
den angivna perioden uppgår tillhopa till 5,18 miljoner kronor. Utdelningarna
på 1949 års sammanlagda aktiekapital utgjorde 0,26 miljoner kronor
och på 1958 års motsvarande kapital 0,86 miljoner kronor. Det anmärkes,
att nu ifrågavarande bolag är praktiskt taget helt ägda av svenska försäkringsbolag.
III.

III. Förslag om ändring i lagen om försäkringsrörelse

A. Huvuddragen i förslaget och vissa allmänna synpunkter
De sakkunniga

De sakkunniga framhåller att de utgått från nu gällande ordning och
byggt vidare på den grund som lagts genom 1948 och 1950 års lagstiftningsarbete.
Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum, och de erfarenheter,
som gjorts, föreslås ändringar och kompletteringar, vilka anges
innefatta en vidareutveckling av nu gällande principer i lagen. Vid sin lagöversyn
har de sakkunniga eftersträvat att på bästa möjliga sätt tillvarataga
försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga är av den uppfattningen, att
försäkringsrörelselagstiftningen i första hand bör ha till uppgift att skapa
garantier för att försäkringstagarnas intressen blir väl tillgodosedda. Under
hänvisning till direktivens innehåll anmärker de sakkunniga att värdesäkrings-
och kapitalplaceringsfrågorna lämnats utanför den gjorda lagöversynen.

De sakkunnigas förslag innefattar vissa nyheter beträffande försäkringsbolags
rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse och i fråga om kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

cessionsgivningen. Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse föreslås uppmjukat. Sålunda skall enligt
förslaget försäkringsbolag bl. a. få rätt att uppföra bostads-, kontorseller
affärsfastighet, vilken är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering,
samt att bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken
medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordras
för bolagets försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsinspektionen
på därom gjord ansökan kunna medgiva undantag från förbudet. Livförsäkringsbolag
tillerkännes en klar rätt att förvalta och förränta livförsäkringsbelopp,
som förfallit till betalning. De sakkunniga föreslår att rätten att
stadfästa beslut om ändringar i försäkringsbolags bolagsordningar och försäkringstekniska
grunder i ökad omfattning delegeras från Kungl. Maj :t till
försäkringsinspektionen.

För skadeförsäkringens del föreslår de sakkunniga att den år 1950 införda
skälighetsprincipen effektiviseras. Tiden anses mogen att kräva en utförligare
redovisning och icke blott i stort sett uppgifter om rörelseutfallet inom
hela försäkringsgrenar. För att förstärka garantierna för att försäkringstagarnas
intressen blir väl tillgodosedda föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionen
skall få en klar rätt att å tid och enligt formulär, som inspektionen
bestämmer, infordra uppgifter till belysning av skadeförsäkringsbolagens
premiesättning och återbäringsförhållanden. För att ytterligare
öka insynen i premiesättningen och för att bereda inspektionen tillfälle
att i fall av behov upptaga överläggningar med bolagen rörande planerade
premieändringar föreslår de sakkunniga vidare, att i den omfattning inspektionen
bestämmer det skall åligga skadeförsäkringsbolag att innan beslut
fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen
samt en sammanfattning av det material och de överväganden varpå premieändringen
bygger.

För grupplivförsäkring och vissa andra typer av livförsäkring utan sparmoment
har de sakkunniga funnit, att det från försäkringstagarsynpunkt
icke föreligger behov av grunder vilka skall på förhand stadfästas av offentlig
myndighet m. in. Mot bakgrunden av de föreslagna bestämmelserna
angående effektivisering av skälighetskontrollen på skadeförsäkringsområdet
anser sig de sakkunniga kunna förorda att ifrågavarande livförsäkringsformer
i tillsynshänseende helt eller till största delen likställes med skadeförsäkring.

I fråga om livförsäkringsområdet förordas även bl. a. att försäkringstagarna
beredes tillfälle att öva inflytande på den form, i vilken återbäringen tillgodoföres
dem. Fn förskjutning av konkurrensen i livförsäkring så att densamma
i ökad omfattning får karaktären av en priskonkurrens ligger enligt
de sakkunnigas uppfattning i försäkringstagarnas intresse. Försäkringsinspektionen
föreslås skola medverka härtill genom att publicera uppgifter
om återbäringen på ett antal vanliga försäkringstyper i skilda bolag och genom
att sammanställa återbäringen med premierna så att en bild erhål -

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

les av det nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga i de olika bolagen.

De sakkunniga föreslår vidare att där fråga uteslutande är om personförsäkring
särskilda skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse
och försäkringsrörelse av annat slag.

Vad angår annan personförsäkring än livförsäkring föreslår de sakkunniga,
att vad i lagen om försäkringsrörelse särskilt stadgas angående livförsäkring
skall äga i stort sett motsvarande tillämpning på annan personförsäkring,
men att samtidigt skall gälla, att därest dylik försäkring meddelas
för en tid av längst fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd
för längst fem år i sänder, bestämmelserna angående skadeförsäkring må
äga tillämpning på rörelsen. Förslaget innefattar en något ändrad gränsdragning
mellan s. k. lång och s. k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Det synes de sakkunniga vara en brist i lagstiftningen, att på försäkringsvillkorsområdet
och angränsande fält någon kontroll av sakkunnig
myndighet icke utövas över att försäkringstagarintressena ej blir åsidosatta.
För undanröjande av denna brist föreslår de sakkunniga, att i den omfattning
försäkringsinspektionen bestämmer det skall åligga försäkringsbolag
att till inspektionen insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor
och andra handlingar, som berör förhållandet till försäkringstagarna,
och att, där inspektionen så bestämt, vederbörande bolagsorgan
skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela inspektionen
den avsedda ändringen. För att förstärka garantierna för en riktig
skadereglering föreslås vidare, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter
utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Misskötsel av
denna sida av rörelsen skall kunna föranleda ingripande.

Beträffande försäkringstagarinflytandet i ömsesidiga försäkringsbolag
förordar de sakkunniga, att för de vanligaste typerna av ömsesidiga riksbolag
delägarnas rösträtt på bolagsstämma skall utövas av delegerade, vilka antingen
väljes av försäkringstagarna eller utses av organisationer, som står
försäkringstagarna nära och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få
fram lämpliga företrädare för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande
två metoder anses också kunna tänkas.

Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen föreslås
att försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna skall utses
genom direkta eller indirekta val av försäkringstagarna eller intressegrupp
eller intressegrupper med anknytning till dem eller, där sådant val icke
lämpligen kan ifrågakomma, genom förordnande av Kungl. Maj:t eller
offentlig myndighet.

I fråga om de tekniska överskottsfonderna för livförsäkring och därmed
jämställd personförsäkring föreslås att regleringsfonden och återbäringsfonden
sammanslås till en fond.

De sakkunniga föreslår att i lagen om försäkringsrörelse direkt utsäges,
att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet i första hand skall avse att
tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Uppräkningen av de fall, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsinspektionen skall kunna ingripa mot försäkringsbolag med föreläggande,
föreslås utvidgad till att omfatta jämväl de fall, att försäkringsbolag
icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen
eller att det sätt, varpå premierna bestämmes eller inträffade försäkringsfall
behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. De sakkunniga
föreslår vidare, att försäkringsinspektionens rätt att infordra uppgifter och
att företaga inspektioner skall utsträckas till att omfatta jämväl bl. a. tarifförening,
skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ,
som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Härutöver föreslår de sakkunniga att försäkringsinspektionens konsumentupplysande
verksamhet utvidgas. De sakkunniga förordar även, att inspektionen
årligen håller en eller flera konferenser med styrelseledamöter, delegerade
och andra personer i ledande ställning hos försäkringsbolagen samt
att initiativ tages till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor
mellan företrädare för samhällelig och enskild försäkring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det möjligt att genomföra de
föreslagna lagändringarna utan en samtidig utökning av försäkringsinspektionens
personal.

Problem, som berör försäkringsbolagens verksamhet eller angränsande
frågor, behandlas utom i FL även i flera andra lagar och författningar. De
sakkunniga har icke ansett det falla inom uppdragets ram att gå närmare in
på ifrågavarande lagstiftning. Vissa synpunkter beträffande behovet av en
revision av bl. a. skattelagstiftningen, konkurrenslagstiftningen och lagstiftningen
om utländska försäkringsanstalter och om understödsföreningar
framlägges emellertid av de sakkunniga. Härom må hänvisas till betänkandet
(s. 106—110).

Gällande grundsatser rörande FL:s tillämpningsområde och rätten att
driva försäkringsrörelse lämnas av de sakkunniga orubbade. Sålunda föreslås
icke någon ändring av principen att, där ej annat följer av vad i lag eller
författning är stadgat, försäkringsrörelse endast får drivas av försäkringsaktiebolag
eller ömsesidigt försäkringsbolag, som därtill erhållit särskild
koncession.

Företagsformen har av de sakkunniga behandlats rätt ingående
vad gäller livförsäkringsområdet. Härom må hänvisas till betänkandet (s.
403—414). Följande sammanfattande synpunkter må här återges.

Av det föregående framgår, att såväl i livförsäkringsaktiebolag som i ömsesidiga
livförsäkringsbolag verksamheten drives praktiskt taget helt för
försäkringstagarnas räkning. De två företagsformerna står därför i realiteten
mycket nära varandra. De sakkunnigas förslag rörande förstärkning av
försäkringstagarrepresentationen i livförsäkringsaktiebolagen och rörande
formerna för försäkringstagarrepresentanternas tillsättning medför, att de
två företagsformerna ytterligare närmas till varandra. Inget nu föreliggande
material visar, att den ena företagsformen i och för sig medför större fördelar
för försäkringstagarna än den andra företagsformen. Några fördelar ur
försäkringstagarsynpunkt slår därför icke i dag att vinna genom ett förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mot aktiebolagsformen på livförsäkringsområdet och därav följande obligatorisk
omstöpning av livförsäkringsaktiebolagen till ömsesidiga försäkringsbolag.
Under sådana förhållanden synes det icke föreligga skäl att utmönstra
aktiebolagsformen, som funnits på försäkringsområdet alltsedan det
moderna försäkringsväsendets begynnelse. Livförsäkringen i Sverige infördes
för övrigt just av aktiebolag. Företagsformerna livförsäkringsaktiebolag
och ömsesidigt livförsäkringsbolag synes jämväl i fortsättningen
böra få tävla med varandra och utvecklingen torde få visa, huruvida den
ena formen kommer att slå ut den andra. Det är oriktigt att betrakta aktiebolaget
såsom en företagsform, vilken förutsätter ett enskilt vinstintresse
hos aktieägarna. Varken enligt svensk eller utländsk rätt existerar något
hinder mot att ett allmänt aktiebolags syfte är ideellt och icke att bereda
aktieägarna vinst. Detta framhålles uttryckligen i förarbetena till allmänna
aktiebolagslagen. Det kan då icke heller vara formellt otillfredsställande att
en rörelse, som drives för livförsäkringstagarnas räkning, är organiserad
i livförsäkringsaktiebolagets form. De sakkunniga kan således icke förorda,
att FL ändras så, att på livförsäkringsområdet försäkringsrörelsens bedrivande
i aktiebolagsform skall vara förbjudet. En frivillig övergång från den
ena företagsformen till den andra kan enligt lagen ske i enkla former.

Någon definition av begreppet driva försäkringsrörelse
lämnas icke av de sakkunniga. Det anses fortfarande böra överlämnas åt
rättstillämpningen att under beaktande av de tankegångar, som ligger
bakom försäkringsrörelselagstiftningen, och av gängse språkbruk och allmän
uppfattning avgöra, huruvida en viss verksamhet skall anses innefatta ett
drivande av försäkringsrörelse eller ej. I begreppet driva försäkringsrörelse
vill de sakkunniga icke inlägga något krav på affärsmässighet hos rörelsen.
Rättssäkerheten anses bli bäst tillgodosedd, därest det fortfarande i sista
hand är allmän domstol som — efter yttrande av bl. a. försäkringsinspektionen
— har att tolka innebörden av begreppet driva försäkringsrörelse.

De sakkunniga anser sig icke böra föreslå någon lagändring, varigenom
en garantigivning av den speciella typ, som Aktiebolaget Volvo introducerat
på bilmarknaden, skulle föras in under FL. De sakkunniga uttalar här
bl. a., att mindre solida företag kan följa i Volvos fotspår och att framtiden
kan utvisa, att en kontroll, motsvarande FL:s, är påkallad på ifrågavarande
område. I förhandenvarande läge synes det emellertid de sakkunniga naturligast
att man avvaktar erfarenheterna på området och ingriper med
lagstiftning först sedan det blivit i praktiken styrkt, att behovet av lagstiftning
är starkare än de fördelar, som vinnes genom nuvarande frihet
på området.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har, såsom den efterföljande redovisningen får utvisa,
i flera hänseenden riktats delvis ganska stark kritik mot de sakkunnigas
förslag. Kritiken har framför allt inriktats på de föreslagna formerna för
försäkringsinspektionens intensifierade tillsyn. Allmänt varnas här för att
en skärpt övervakning ges formen av en förhandskontroll av premie- och
villkorsändringar, som skulle göra försäkringsinspektionen till ett dirigerande
i stället för ett kontrollerande organ. En sådan ordning befaras skola

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

kväva enskilda initiativ och hämma konkurrensviljan. Det betonas också
helt allmänt att kontrollen över försäkringsverksamheten ej får bli alltför
detaljrik om man vill främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Även i andra olika enskildheter har betänkandets förslag mötts av invändningar
och skepsis från remissorganens sida. Detta är mera allmänt fallet beträffande
utredningens uppfattning om reformens inverkan på försäkringsinspektionens
personalbehov.

I flera fall har emellertid de förslag som framlagts av de sakkunniga
mött ett positivt gensvar i remissyttrandena. I dessa fall har flertalet remissinstanser
kunnat ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Detta gäller bl. a.
förslagen om försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse, förenklingar i
koncessionssystemet och viss fondsammanslagning liksom förslaget om viss
uppgiftsskyldighet för bl. a. tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder
och andra liknande organ. Även de sakkunnigas förslag om frihet
från grunder beträffande vissa försäkringsformer har rönt ett positivt intresse
från remissinstansernas sida.

Flera av remissinstanserna har känt ett behov att komplettera den allmänna
bild av utvecklingen under senare tid inom försäkringsväsendet,
som de sakkunniga givit.

Försäkringsinspektionen framhåller den omfattande och intensiva reformverksamhet,
som ägt rum och äger rum inom försäkringsbranschen. Branschen
inbegriper många framstegsvänliga krafter som lägger ned ett energiskt
arbete på att genomföra förbättringar av olika slag. En rad nya för försäkringstagarna
praktiska och mer effektiva försäkringsformer har introducerats
på marknaden. Här skall nämnas utbredningen av kombinerade försäkringar,
där ett och samma försäkringsavtal på ett praktiskt sätt skänker
samtidigt skydd mot flera risker och vidare det storartade uppsvinget under
1950-talet för gruppförsäkringsidéen, som medfört en vidsträckt utbredning
av riskskydd till mycket ringa kostnad. Vad beträffar försäkringsvillkoren
har under det gångna decenniet en fortskridande liberalisering skett på flera
betydelsefulla områden. Samtidigt har mellan olika bolagsassociationer och
enskilda bolag av varierande företagstyp en intensiv konkurrens förekommit,
även sådan som avser relationen mellan pris och valuta, och denna konkurrens
har på vissa områden, t. ex. grupplivförsäkring, trafikförsäkring och
brandförsäkring, lett till premiesänkning; de premier som betingas för familjernas
hemförsäkring torde tillhöra de lägsta i världen. Det i skälighetsprincipen
liggande kravet, att försäkringsbolagen skall sträva efter ändamålsenliga
organisationsformer och tillämpa rationella arbetsmetoder har
från branschens sida mötts med ett omfattande rationaliseringsarbete under
de gångna åren. Kvalificerad personal har avdelats för studium av nya kontorstekniska
metoder och ett ingripande omdaningsarbele på de »inre linjerna»
präglar verksamheten inom de flesta företag. I ännu högre grad än
i flertalet andra länder utlöres av ledande försäkringsföretag ett energiskt
arbete för automatisering av kontorsarbetet. Det mest iögonfallande yttre

4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

uttrycket för rationaliseringssträvandena har varit den rad betydelsefulla
fusioner som ägt rum eller inom den närmaste framtiden kommer att äga
rum inom branschen. Det skall vidare erinras om att under 50-talet som ett
utflöde av den nya lagens krav på skälighet och återbäring i livförsäkring
samtliga livbolag byggt upp återbäringssystem, som tillgodoser högt ställda
krav på fullständighet och rättvisa och till vilka få motsvarigheter torde finnas
i andra länder. Till sist skall här nämnas det fortlöpande arbete som
man inom försäkringsvärlden nedlägger på utbildningen av kontorsanställda
och fältmän för att få fram en kunnig och ansvarsmedveten personalkår.

De förbättringar som hittills åstadkommits i lagstiftningen, liksom lagtillämpningens
utveckling, har på många sätt starkt medverkat till att höja
standarden inom branschen. Vilken relativ betydelse man än tillmäter olika
faktorer som här samverkat, är det under alla förhållanden säkert, att den
reform- och rationaliseringsverksamhet, som det enskilda försäkringsväsendet
undergått varit betydande och att den fortsätter i snabbt tempo. Inspektionen
framhåller vidare att svenskt enskilt försäkringsväsende står sig
utomordentligt väl i jämförelse med förhållandena i andra länder och i vissa
avseenden intar en förgrundsställning. Den intensiva förbättrings- och
reformverksamheten hindrar dock icke enligt inspektionens mening att vissa
lagändringar är erforderliga. I flertalet fall ansluter sig inspektionen helt
eller delvis till den motivering för ett sådant behov som anföres i betänkandet.

Även från försäkringsbolagshåll understrykes de positiva sidorna i utvecklingen
av försäkringsverksamheten.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar hur det gångna decenniet varit
en tid fylld av reformer och fortlöpande anpassning av försäkringsverksamheten
till samhällsutvecklingen. Målsättningen för denna omfattande
reform- och anpassningsverksamhet har genomgående varit att allt bättre
tillgodose försäkringstagarnas intressen. Reformverksamheten och anpassningen
har i allt väsentligt genomförts på bolagens eget initiativ. Riksförbundet
understryker betydelsen av ett gott samarbete mellan försäkringsbolagen
och försäkringsinspektionen och framhåller att vilja till samarbete från ömse
håll medfört att lagen om försäkringsrörelse fungerat tillfredsställande och
att utvecklingen följt lagens anda.

Folksam anför, att det årtionde som gått sedan lagen fick sin slutgiltiga
lydelse, präglats av en starkt intensifierad konkurrens med en rad premiesänkningar
och förbättringar av olika slag av försäkringsskydd samt en
fortsatt koncentration av verksamheten genom sammanslagning av företag.
Flertalet företag står för närvarande mitt uppe i arbetet med en långt driven
automation, vars betydelse för försäkringsverksamheten emellertid ännu ej
kan överblickas. Det är helt naturligt av stor betydelse att detta arbete inte
i onödan störs av vittgående lagändringar, vilkas värde för konsumenterna
är tvivelaktigt och vars konsekvenser komplicerar administrationen. Folksam
redogör närmare för åtgärder som bolaget vidtagit under 15-årsperioden
efter kriget samt anför att inom försäkringsrörelsen — främst genom

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

förekomsten av starka konsumentägda företag — betydelsefulla progressiva
krafter gör sig gällande. På grundval av erfarenheterna från efterkrigstiden
torde man enligt bolagets mening kunna förutsätta att den fortsatta utvecklingen
går mot allt bättre förhållanden för konsumenterna.

I flera yttranden varnas i mera allmänna ordalag för en alltför långtgående
sam hällskontroll av försäkringsverksamheten. Försäkringsinspektionen
påpekar att vissa av de sakkunnigas förslag — delvis måhända
med orätt — uppammat farhågor för en utveckling gentemot byråkratisering
och detaljreglering. Inspektionen varnar för en övertro på lämpligheten
att utsträcka en regleringsmetodik över alltför vida områden. Ehuru
något sådant naturligtvis inte åsyftats av de sakkunniga och inte med absolut
nödvändighet behöver bli en följd av en tillämpning av förslagen, förtjänar
ändå erinras om att det är lätt för en tillsynsmyndighet att utveckla
sig till någon sorts »överkartell», som kväver många enskilda initiativ, även
sådana som kunnat bli fruktbara.

Även från försäkringsbolagshåll göres allvarliga invändningar mot en utbyggnad
av samhällstillsynen som medför detaljreglering av försäkringsverksamheten.
Folksam anför att lagändringar innebärande principiella
skärpningar av samhällskontrollen är motiverade endast om det visas att lagen
icke fyllt det avsedda ändamålet, att verksamheten med andra ord utvecklats
på ett för medborgarna negativt sätt och att ändringarna kan medföra
fördelar av betydelse. Folksam understryker vidare, att utvecklingen
mot större internationella marknader kräver att man i stället ger försäkringsväsendet
större frihet från en kontroll, som annars kan hämma dess konkurrenskraft.
Folksam ifrågasätter också behovet av insyn i konsumentägda
företag och anser att de sakkunniga icke anfört hållbara skäl för att
företag som drivs av försäkringskonsumenterna själva utifrån skall vara
föremål för skälighetskontroll. De sakkunniga bortser enligt Folksam ifrån
att i det demokratiskt riktigt organiserade ömsesidiga företaget icke endast
stämman, dess delegationer och styrelsen utan även företagsledningen i övrigt
utgörs av försäkringstagarnas förtroendemän. Inom denna krets finns
tillgång inte bara till teknisk och teoretisk sakkunskap utan också till folk
med praktisk kunskap om försäkringsfrågor och om företagsledning. Även
om det av praktiska och andra skäl icke är lämpligt med olika lagstiftning
för olika typer av företag, bör enligt Folksam de verkliga sammanhangen
icke fördöljas.

Enligt Landsorganisationen bör en mera väsentlig skärpning av samhällskontrollen
komma till stånd endast därest vägande skäl för en sådan kan
åberopas och existerande möjligheter till kontroll till fullo utnyttjats. LO
anför.

Den svenska försäkringsverksamheten är redan i hög grad föremål för
samhällsinsyn och samhällskontroll. Konsumentinflytandet gör sig gällande
dels i form av konkurrenskraftiga konsumentägda försäkringsföretag,
dels genom försäkringstagarrepresentation i praktiskt taget samtliga bolag.
När det gäller samhällsinflytandet torde det i själva verket inte finnas någon
näringsgren, där arbetarrörelsens krav är förverkligade i högre grad än

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

inom försäkringsverksamlieten. Det finns anledning att konstatera detta förhållande
med tillfredsställelse. Vid varje ytterligare steg mot ökad samhällskontroll
bör dock en avvägning ske mellan å ena sidan en principiell strävan
att i samhälls- och försäkringstagarintresset underkasta försäkringsverksamheten
betydande statliga ingripanden och å andra sidan önskvärdheten
av att inte beskära näringens utvecklingsmöjligheter. En alltför hård och detaljrik
övervakning av försäkringsverksamlieten kan visa sig påverka utvecklingen
i inte minst ur konsumentsynpunkt oförmånlig riktning genom
att hämma initiativ och begränsa konkurrensviljan. Tidigare statliga utredningar
har inte funnit tillräckligt starka skäl föreligga för ett förstatligande
av försäkringsverksamlieten. Genom 1948 års lag om försäkringsrörelse och
de år 1950 vidtagna förändringarna däri har en säker grund lagts för ett samhällsinflytande
över försäkringsverksamlieten.

Kooperativa förbundet understryker betydelsen av konkurrensen företagsformerna
och företagen emellan. Denna har obestridligen varit av avsevärd
nytta för försäkringsrörelsens utveckling och försäkringsintressets utbredning
inom allt vidare kretsar. Konkurrensen mellan företagen har sålunda
medfört, att försäkringsrörelsen utvidgats till många nya områden i anslutning
till den allmänna tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Den
hittillsvarande utvecklingen synes enligt förbundet ha ägt rum under betryggande
samhällskontroll genom utnyttjande av försäkringsinspektionens befogenheter.
Nu föreslagna bestämmelser i skärpande riktning, som skulle ge
försäkringsinspektionen karaktären mera av ett dirigerande än ett kontrollerande
organ, lämnar — även om de är avsedda att blott förebygga framtida
möjliga missbruk av företagens relativa premiesättningsfrihet — ett så avsevärt
spelrum åt väsentligt ökade befogenheter för övervakningsmyndigheten
med åtföljande frestelse att rutinmässigt utnyttja dessa även när behov inte
föreligger, att en dylik beredskapslagstiftning bör sparas till dess den blir
av nöden.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk reagerar
mot de alltför många detaljkontrollbestämmelser, som föreslagits, och ifrågasätter
om inte åtskilliga av de sakkunnigas förslag i stället för att gagna
försäkringstagarna, kan komma att få en motsatt effekt genom att verka
hämmande på utvecklingen inom försäkringsbranschen. Försäkringsområdet
har, såvitt förbunden har sig bekant, skötts på det hela taget tillfredsställande
av bolagen och torde redan nu vara mer kontrollerat än någon annan näringsgren
i svenskt samhälle. Någon utbyggd kontroll av verksamheten kan
därför vara varken påkallad eller önskvärd.

Försåkringstjänstemannaförbundet anför.

Företagens hittills i allmänhet väl dokumenterade anpassningsförmåga
och villighet att ta initiativ till gagn för försäkringstagarna, bl. a. stimulerad
av rådande konkurrensförhållanden, kan befaras bli hämmad. Denna
farhåga skärpes av det förhållandet, att företagsledningarnas ansvar för företagens
allmänna politik de facto om ock ej formellt skulle komma att delas
med tillsynsmyndigheten. Dennas uppgift som mera allmänt övervakande
organ med efterhandskontrollen som främsta hjälpmedel skulle komma att
ersättas med ett förhandlingsmässigt utövat medinflytande i mera bundna
former och i väsentligt större omfattning än som för närvarande är fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Med största sannolikhet skulle en sådan ordning göra företagsamheten inom
försäkringsbranschen mera arbetskrävande och tungrodd på längre sikt och
den skulle snarare motverka än befrämja försäkringstagarintressena.

Försäkringsfunktionärernas förbund kan ej dela de sakkunnigas uppfattning,
att försäkringsinspektionens uppgifter bör utökas på föreslaget sätt.
Förbundet tror däremot att en utökning av försäkringsinspektionens resurser
att inom ramen för nuvarande lagstiftning utöva sin kontrollerande och
rådgivande verksamhet skulle vara helt tillfredsställande från försäkringstagarnas
synpunkt.

Motormännens riksförbund kan i princip ansluta sig till den allmänna
uppfattning som kommer till uttryck i betänkandet men vill framhålla, att
den utökade reglering, kontroll och insyn som man söker åstadkomma inte
får föra så långt, att det blir ett byråkratiskt självändamål och motverkar
en naturlig utveckling, grundande sig på en sund och effektiv konkurrens
företagen emellan. En sådan utveckling torde nämligen mången gång enklare
leda till för försäkringstagarna förmånliga villkor. Konkurrensen mellan
försäkringsbolagen är enligt förbundet numera så hård, att en sådan utveckling
redan måste anses vara i full gång.

Svenska bankföreningen har ett allmänt intryck av att betänkandet alltför
mycket präglas av en tendens till ökad detaljreglering och dirigering av försäkringsbranschen.
Såvitt bankföreningen kan bedöma ger erfarenheterna
icke stöd för att en sådan skärpning av lagstiftningen skulle vara påkallad.
Det skulle enligt bankföreningens mening också vara i hög grad olyckligt
om försäkringsbolagen blev så beroende av inspektionsmyndigheten att utrymme
ej längre fanns för självständiga initiativ för utveckling av verksamheten.

Frågan om företagsformen på livförsäkringsområdet
beröres i ett par yttranden.

Försäkringsinspektionen framhåller gentemot de sakkunnigas motivering
för att icke införa förbud mot aktiebolagsformen att det icke heller finns några
starka skäl för att inom livförsäkringsområdet bibehålla denna form.
Tvärtom synes det från vissa synpunkter vara naturligt att draga den formella
konsekvensen av den reella situation som redan uppstått genom att
helt grunda livförsäkringsverksamheten på den ömsesidiga formen med den
klara markering av intresseinriktningen som därmed åstadkommes. Med hänsyn
till vad de sakkunniga anfört vill emellertid inspektionen icke förorda,
att tvingande bestämmelser på området införes vid den nu aktuella revisionen
av FL. Vid en framtida utredning om försäkringsverksamheten synes
däremot frågan om företagsformen höra ingå i utredningsuppdraget.

Landsorganisationen anser i princip, att livförsäkringsrörelse med tanke
främst på de betydande kapitalplaceringar, vars inriktning bestäms av bolagsstyrelserna,
borde bedrivas i den ömsesidiga bolagsformen. Det kan inte
rimligen förnekas, att aktieägarna i livbolagen med en insats av ett mycket
begränsat aktiekapital får en djupgående insyn och framför allt ett betydande
inflytande över kapitalplaceringarna, vars värde för dem inte förringas av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

i styrelsen även ingår korporationsvalda och i vissa fall av Kungl. Maj :t utsedda
ledamöter. Denna maktposition, när det gäller placeringspolitiken, berörs
inte av vad de sakkunniga anför om obefintligheten av enskilt vinstintresse
hos aktieägarna i den meningen, att det ekonomiska utbytet av
placeringar i livaktiebolagens aktier är starkt begränsat. De sakkunniga
bortser uppenbarligen från mycket väsentliga ekonomiska realiteter, då de
antyder, att syftet med aktieplaceringar i livbolag är ideellt, eftersom dessa
placeringar inte för aktieägarna är lönsamma i formell mening. Landsorganisationen
drar emellertid den slutsatsen, att en så genomgripande och för
svensk näringslagstiftning unik åtgärd som förbud att driva livförsäkring
i aktiebolagsform inte för närvarande kan anses påkallad. Argumenteringen
för denna ståndpunkt är emellertid i viss mån en annan än de sakkunnigas.
Landsorganisationen anför.

Den tidigare dominerande ställningen för aktiebolagsformen inom livförsäkringen
har alltmera försvagats till förmån för de ömsesidiga bolagen och
därmed har också utrymmet för en av aktieägareintressena påverkad placeringspolitik
successivt minskats. Det har heller inte påvisats, att denna placeringspolitik
varit oförenlig med försäkringstagarnas intresse av räntabla
och säkra placeringar. Statsmakternas inflytande över kapitalmarknaden
har även tenderat att öka och att beskära friheten för aktiebolagen att bedriva
en annan placeringspolitik än övriga företag. Slutligen måste det konstateras,
att med nuvarande former för rekryteringen av styrelserna i ett flertal
ömsesidiga bolag inga garantier kunnat skapats för att ett mera allsidigt
försäkringstagareinflytande kan göra sig gällande i kapitalplaceringsfrågor
m. m. blott genom övergång från aktiebolagsformen till den ömsesidiga
formen. Skillnaden mellan bolagsformerna i detta avseende synes än
så länge ligga i regel mera på det principiella än på det praktiska planet.

Liknande synpunkter anföres av Folksam, som anser att de sakkunniga
alltför snabbt dragit slutsatsen att aktiebolagsformen är motiverad. Ett
starkt skäl mot att nu föreskriva att de fem livförsäkringsaktiebolagen ombildas
till ömsesidiga bolag synes Folksam otvivelaktigt vara att man i alla
händelser hittills, med några få undantag, inte heller för existerande ömsesidiga
bolag lyckas finna formen för en sådan parlamentarisk ordning, att
den garanterar att styrelse och företagsledning verkligen är försäkringstagarnas
förtroendemän. Detta skäl har emellertid inte anförts av de sakkunniga.

Folksam riktar i detta sammanhang uppmärksamheten på den alltmer
vanliga företeelsen att försäkring och kredit sammankopplas. För att lämna
lån till en kommun, en fastighet eller en industri, ställs därvid som krav
från försäkringsbolagshåll att låntagarens försäkringar skall tecknas i det
långivande eller i ett närstående bolag, även om premien i detta är högre
än andra på marknaden förekommande. Genom att ha inflytande på penningplaceringen
i ett livförsäkringsaktiebolag kan aktieägarna i detta skaffa
sig fördelar som aktieägare i ett lierat sakförsäkringsaktiebolag.

Försäkringsbolagens riksförbund förklarar sig godtaga de sakkunnigas
synpunkter i fråga om företagsformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Försäkringsinspektionen tar upp frågan om den s. k. volvogarantin
och anser att i nuvarande rättsläge vissa risker föreligger för att varuleverantörer,
oavsett deras soliditet, kan lockas att »sockra» sina varor
med olika slag av försäkringsutfästelser. Den omständigheten, att sådana
tendenser åtminstone ännu icke fått någon kvantitativ betydelse, kan ha
medverkat till att de sakkunniga avstått från att ta upp problemet. Eftersom
de icke utformat något förslag, avsett att förebygga nämnda risker,
och ett sådant förslag skulle förutsätta rätt ingående överväganden rörande
innebörden i begreppet »driva försäkringsrörelse», återstår tills vidare icke
något annat alternativ än att följa utvecklingen med uppmärksamhet. Skulle
ytterligare utredning rörande hela branschen tagas upp, synes det emellertid
naturligt, att frågan på nytt beaktas, särskilt för det fall, att det skulle
visa sig, att tendenser av det slag som nyss antytts skulle göra sig gallande.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att garantiåtagande liksom
försäkring är en form av risktäckning. Det är angeläget att garantigivarnas
kunder kan känna trygghet för att de lämnade garantierna skall kunna
uppfyllas. I detta avseende råder en naturlig likhet mellan försäkring och
garanti. Detta framgår klart av exemplet med volvogarantin, där garantin
för bilköparen träder i stället för vagnskadeförsäkring. Såsom huvudprincip
torde enighet råda om olämpligheten av att i samma rörelse förena
försäkringsverksamhet och annan affärsverksamhet på grund av svårigheten
att hålla verksamhetsgrenarna isär. Konsekvensen härav borde enligt
förbundet bli, att man — när man trots detta anser sig kunna tolerera att
affärs- och industriföretag lämnar risktäckningsgaranti — borde ställa lika
starka krav på skuldredovisning och säkerhet som de vilka gäller för vanlig
försäkring.

Folksam anför bl. a. att de mera renodlade försäkringsformerna nog skulle
kunna fångas in i en definition, men avgränsningsproblemen uppstår när
man kommer till blandformer, där andra verksamheter företer försäkringsmässiga
inslag. Bolaget nämner åtskilliga exempel pa sådana blandformer.
Enligt Folksams mening är det otänkbart att i fråga om verksamheter
med försäkringsmässiga inslag fullständigt utrensa inslagen och
förbehålla dem försäkringsbolagen. Vissa försäkringsmässiga inslag i t. ex.
fraktavtal och köpeavtal är av ålder accepterade och en begränsning av avtalsfriheten
härvidlag skulle både strida mot gängse uppfattning och — i
många fall — vara klart olämplig. Tveksamheten kommer att gälla åtaganden
av typen »volvogarantin» och olika abonnemangsavtal. Nackdelarna
av en offentlig kontroll är dock stora. Väsentliga områden måste ändå
lämnas utanför kontroll. Då en resebyrås verksamhet inte är kontrollerad
synes det finnas föga anledning att kontrollera de abonnemangsavtal som
byrån förmedlar. Även om bilföretag med svagare ekonomi än Volvo skulle
göra åtaganden liknande volvogarantin får det ändå anses vara en ringa
risk jämfört med de vanskligheter som bilmarknaden för övrigt kan erbjuda.
Folksam delar de sakkunnigas åsikt att det nuvarande förbudet i lagen
är tillfyllest. Förbudet har två mycket viktiga effekter. För det första kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

inte ordet »försäkring» användas av andra företag än försäkringsbolag. Allmänheten
vet således att den verksamhet som kallas försäkring är offentligt
kontrollerad. För det andra står det klart att den utpräglade och väsentliga
försäkringsverksamheten förbehålles försäkringsbolag. Härmed bör
man låta sig nöja och alltså se liberalt på försäkringsmässiga inslag i annan
verksamhet. Den tolerans som visas mot försäkringsmässiga inslag i annan
verksamhet bör i utvecklingens intresse motsvaras av vidgade möjligheter
för försäkringsbolagen att i sin verksamhet ha icke försäkringsmässiga inslag.

Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation ansluter
sig till de sakkunnigas liberala syn på garantigivning av typ Volvo. Enligt
TCO talar effektivitetsskäl för att sådan garantigivning skall få bedrivas
utan att betraktas som försäkringsrörelse. Köparens eller den försäkrades
risker fordrar emellertid i dessa fall speciell uppmärksamhet. Enligt TCO:s
mening bör en viss kontroll av garantigivning genomföras för att skydda
konsumenter från uteblivna ersättningar vilka garanterats i köpavtal. Frågan
bör bli föremål för utredning. Volvo-fallet ger emellertid enligt TCO:s
mening icke anledning till en ändring av FL. Men avgränsningen mellan
garantigivning och försäkringsrörelse förblir en öppen fråga, eftersom andra
typer av garantier kan införas vilka måste anses likvärdiga med försäkring i
lagens mening.

Kungl. Automobilklubben framhåller att det uppenbart ligger i allmänhetens
intresse, att de företag, vilka lämna garantier av ifrågavarande typ,
är tillräckligt solida. Eftersom frågan enligt de sakkunniga bör bedömas
helt med allmänhetens intressen för ögonen, anser KAK det vara rimligt
att i någon man tillgodose kravet på att de garantilämnande företagen verkligen
kan uppfylla sina åligganden gentemot köparna och det synes KAK
otillfredsställande att icke föreskriva att garantilämnande företag måste
göra vissa avsättningar för fondbildningar för att säkerställa uppfyllandet
av sina förpliktelser.

Liknande synpunkter framföres av Motormännens riksförbund, som förklarar
sig för närvarande icke vilja motsätta sig de sakkunnigas uppfattning,
att en garantigivning av ifrågavarande slag ej bör föras in under FL.
Mycket talar nämligen enligt organisationen för att denna fråga i praktiken
löser sig själv utan något kontrollingripande och att man därför kan
vänta med lagstiftning.

Riksförsäkringsanstalten finner det utgöra en väsentlig brist i lagstiftningen
att begreppet försäkringsrörelse icke uttryckligen klarlägges i densamma.
En nödvändig följd av detta förhållande måste i dagens läge, då i
ökande omfattning företag och organisationer engagerar sig i verksamhet
av försäkringsliknande karaktär, bli, att försäkringsinspektionen — såsom
även skett i fallet med den s. k. volvogarantin — följer utvecklingen med
skärpt vaksamhet. Inom sitt eget verksamhetsområde har anstalten haft anledning
att uppmärksamma vissa företag, vilka erbjuder allmänheten förmåner
i form av merprestationer ovanför den allmänna sjukförsäkring -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ens reseersättningsförmåner. Såvitt anstalten kan se, rör det sig här i realiteten
om en yrkesmässig risktäckningsverksamhet på försäkringsmässig basis,
och enligt anstaltens mening föreligger ett klart behov av insyn t rån
försäkringsinspektionens sida i dessa företag.

Eftersom ett garantiavtal liknar ett försäkringsavtal anser Försäkringsfunktionärernas
förbund det riktigt, att även denna verksamhet underställes
samma kontroll som försäkringsbolagen, i synnerhet som vissa företag lämnar
garantiavtal (t. ex. ohyresgaranti, bilbärgning, sjuktransporter o. d.)
utan att ha erforderlig soliditet och därmed, på grund av allmänhetens svårigheter
att skilja mellan försäkring och garanti, kan bidraga till att undergräva
förtroendet även för försäkringsverksamheten.

Departementschefen

Försäkringsverksamhetens stora sociala och ekonomiska betydelse i det
moderna samhällslivet och försäkringsteknikens komplicerade natur har
framdrivit en särskild lagstiftning till skydd för försäkringstagarna. Försäkringstagarna
inbetalar stora belopp för risktäckning av olika slag, ibland i
kombination med sparande, och ingår försäkringsavtal av ofta långsiktigt
innehåll men saknar i allmänhet möjlighet att förstå den invecklade och för
gemene man svårbegripliga teknik, varpå försäkringsverksamheten bygger.
Genom den särskilda lagstiftningen till skydd för försäkringstagarintressena
har försäkringsbolagens verksamhet ställts under offentlig kontroll.

Den nuvarande regleringen av försäkringsverksamheten grundar sig på
1948 års lag om försäkringsrörelse (FL). Genom tillkomsten av FL och de
år 1950 vidtagna ändringarna i lagen utvidgades den offentliga tillsynen
över försäkringsväsendet i väsentlig mån. Med lagen infördes det nuvarande
koncessionssystemet, som innebär att en försäkringsrörelse icke får startas
om den icke finnes behövlig och även eljest är ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Lagen uppställde även — vid sidan av
tidigare gällande soliditetsprincip — skälighetsprincipen, som kräver att
priset för en försäkring skall vara skäligt avvägt i förhållande till de förmåner
försäkringen medför. I 1948 års lag infördes skälighetsprincipen endast
för livförsäkring men genom 1950 års ändringar utsträcktes principen att
gälla även annan försäkring än livförsäkring.

Såsom framgår av den redogörelse som lämnats i det föregående har utvecklingen
efter lagens ikraftträdande kännetecknats av en koncentration av
försäkringsväsendet till ett minskat antal försäkringsbolag. Samtidigt har
försäkringsverksamheten volymmässigt expanderat. Av tabellen A (s. 4)
framgår att antalet riksbolag under tidsperioden 1948—1958 minskat från
133 till 105. Även antalet läns- och häradsbolag samt sockenbolag har kraftigt
minskat. Det sammanlagda antalet försäkringsbolag har under perioden
sjunkit från 1 461 till 1 127. Till ytterligare belysning av koncentrationen
må nämnas, att de tjugo ledande koncernerna och bolagen av en total
premieinkomst i direkt försäkring i Sverige år 1957 om 2 milliarder kronor
hade en premieinkomst av 1,8 milliarder kronor. Övriga koncerner och riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bolag hade samma år en premieinkomst av 148 miljoner kronor samt läns-,
härads- och sockenbolagen en premieinkomst av 50 miljoner kronor. I fråga
om summan av förvaltade tillgångar, som år 1957 totalt utgjorde 13,8 milliarder
kronor, belöpte 12,9 milliarder kronor å de tjugo ledande koncernerna
och bolagen, 680 miljoner kronor på övriga koncerner och riksbolag samt
211 miljoner kronor på läns-, härads- och sockenbolagen.

Vissa andra karakteristiska drag i utvecklingen under det senaste decenniet
har för livförsäkringsområdet varit den starka frammarschen för grupplivförsäkringen,
som är en ren riskförsäkring utan sparmoment, och en förskjutning
även i övrigt från försäkringsformer med sparmoment till försäkringsformer
av riskkaraktär. För skadeförsäkringsområdets del kan
pekas på den med bilheståndets tillväxt sammanhängande ökningen av trafik-
och motorfordonsförsäkringens omfattning. Ett påfallande drag i skadeförsäkringens
utveckling har vidare varit utbredningen av kombinationsförsäkringar,
varigenom flera olika försäkringsformer tillhandahålles i ett
och samma försäkringsbrev.

1958 års försäkringssakkunnigas översyn av FL har företagits mot bakgrunden
av utvecklingen under det gångna decenniet och på grundval av
därvid gjorda erfarenheter av lagtillämpningen. Såsom framgår av det avgivna
betänkandet bygger de sakkunniga sina överväganden på ett omfattande
material. Den verkställda översynen har också resulterat i förslag till
åtskilliga ändringar och kompletteringar av nu gällande lagstiftning. De
sakkunniga har betonat sin strävan att vid lagöversynen vidareutveckla nu
gällande principer i lagen och att på bästa möjliga sätt tillvarataga försäkringstagarnas
intressen. I syfte att skapa ytterligare garantier för försäkringstagarnas
skydd har i förslaget nya bestämmelser utarbetats och gällande
bestämmelser översetts. Härvid har de sakkunniga även sökt tillvarataga
föreliggande möjligheter till förenklingar.

Mot denna allmänna målsättning för de sakkunnigas arbete finnes från
min sida självfallet icke något att erinra.

Tyngdpunkten i de sakkunnigas förslag kan sägas vara en väsentlig förstärkning
av tillsynsmyndighetens — försäkringsinspektionens —- ställning
i akt och mening att möjliggöra en intensifierad tillsyn av försäkringsverksamheten.
Inspektionen föreslås bl. a. få befogenhet att ålägga skadeförsäkringsbolag
att innan beslut fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen
den avsedda ändringen samt material och överväganden rörande
premieändringen. En sådan förhandskontroll skall enligt de sakkunnigas
förslag också kunna utövas när det gäller ändringar i villkor, formulär till
försäkringsbrev m. m. Vidare föreslås utökade befogenheter för inspektionen
i fråga om tillsynen av skaderegleringen liksom en utsträckning av inspektionens
rätt att infordra uppgifter och företaga inspektioner till att
omfatta även tarifföreningar, skadereglerings- och villkorsnämnder samt
andra liknande organ.

Andra förslag av större räckvidd går, såsom förut antytts, i liberaliserande
riktning. Sålunda uppmjukas enligt förslaget förbudet för försäkringsbolag

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. I samband härmed föreslås
delegation till försäkringsinspektionen av beslutanderätten i fråga om ändringar
i bolagsordningar och försäkringstekniska grunder. Även förslagen
att kort livförsäkring av riskkaraktär skall kunna befrias från kravet på
grunder och att, där fråga uteslutande är om personförsäkring, särskilda
skäl icke skall krävas för förening i samma bolag av livförsäkringsrörelse
och försäkringsrörelse av annat slag må här omnämnas.

Ytterligare andra frågor i förslaget som tilldrager sig större intresse avser
försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen och försäkringsinspektionens
konsumentupplysande verksamhet. Även i åtskilliga mindre väsentliga
hänseenden har de sakkunniga framfört förslag och rekommendationer.

Av den föregående redovisningen framgår att de sakkunnigas förslag i
-vissa delar mött stark kritik vid remissbehandlingen; detta gäller i synnerhet
den föreslagna förhandskontrollen. Å andra sidan har också många förslag
mötts med gillande av remissinstanserna. Som jag förut anfört utvidgades
den offentliga tillsynen över försäkringsväsendet i väsentlig mån genom
tillkomsten av FL och de år 1950 vidtagna ändringarna i lagen. Några remissinstanser
-— Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk och
Sveriges lantbruksförbund — har också framhållit att ingen näringsgren i
det svenska samhället torde vara mer kontrollerad än försälcringsverksamheten.
Utvecklingen på försäkringsområdet efter 1948 och 1950 års lagstiftning
bör enligt min uppfattning vara avgörande för frågan om en mera
ingripande omläggning av formerna för tillsynsverksamheten i dagens
läge bör vidtagas. En sådan omläggning synes icke böra komma till stånd
utan att skäl härför i form av ådagalagda missförhållanden på området kan
påvisas.

De sakkunniga torde icke ha velat göra gällande att så skulle vara fallet;
i själva verket har de i många hänseenden uttalat sig positivt om försäkringsverksamhetens
utveckling. Remissyttrandena får anses ge en mycket
positiv bild av utvecklingen under 1950-talet på försäkringsområdet. Det vitsordas
från många håll, bl. a. av tillsynsmyndigheten, att det gångna årtiondet
präglats av en omfattande reformverksamhet med en starkt intensifierad
konkurrens och att utvecklingen alltjämt fortsätter i denna riktning.

Även för egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till den positiva
helhetssynen på försäkringsrörelsens utveckling under 1950-talet. Härav
följer att jag på flera punkter finner den mot sakkunnigförslaget framförda
kritiken berättigad och därför anser mig böra frångå vissa av utredningens
förslag. I detta sammanhang vill jag framhålla att redan nu gällande lagstiftning
ger vidsträckta möjligheter till ingripanden för det fall att detta
skulle prövas påkallat i ett läge då den hittillsvarande gynnsamma utvecklingen
skulle visa tendenser att brytas.

Även om jag sålunda vill förorda att vissa delar av betänkandet icke lägges
till grund för lagstiftning kvarstår dock flera förslag som synes värda att nu
realiseras. Jag torde i det följande i anslutning till en redogörelse för de
sakkunnigas olika förslag och den företagna remissbehandlingen få närmare

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

redovisa mitt ställningstagande i olika frågor. Vissa allmänna frågor torde
dock redan i detta sammanhang böra något beröras.

Kapitalplaceringsfrågorna har såsom tidigare anmärkts lämnats utanför
de sakkunnigas lagöversyn. Så är även fallet med viss lagstiftning som vid
sidan av FL behandlar problem, berörande försäkringsbolagens verksamhet
eller angränsande frågor. De sakkunniga bar emellertid anlagt vissa synpunkter
på behovet av en revision av sådan lagstiftning.

Vad angår kapitalplaceringsproblemen vill jag erinra om att värdesäkringsfrågan
sedan hösten 1959 är föremål för utredning av värdesäkringskommittén.
Till denna kommitté har också överlämnats en den 20 maj 1959
av Svenska livförsäkringsbolags förening hos Kungl. Maj :t gjord framställning
i ämnet. Kapitalplaceringsfrågorna torde få vidare övervägas sedan
material för ett ställningstagande erhållits genom den pågående utredningen.

De sakkunniga har funnit att viss ändring bör vidtagas i taxeringsförordningen.
Härtill får jag återkomma i det följande i samband med behandlingen
av det förslag som aktualiserat ändringen. Vidare har de sakkunniga uttalat,
att frågan om försäkringsväsendets undantagande från tillämpningsområdet
för konkurrensbegränsningslagarna borde övervägas vid en framtida
revision av konkurrenslagstiftningen. Frågan huruvida en sådan revision
bör omfatta det angivna spörsmålet synes mig lämpligen böra upptagas när
en gång en översyn av nämnda lagstiftning aktualiseras.

Om det framlagda förslaget till ändringar i FL genomföres torde vissa
konsekvensändringar i lagen om utländska försäkringsanstalter bli erforderliga.
Det är min avsikt att sedan erforderlig kompletterande utredning verkställts,
snarast möjligt upptaga denna fråga.

Det närmast förestående lagstiftningsarbetet på försäkringsområdet torde
även böra omfatta lagen om understödsföreningar som i jämförelse med FL
framstår såsom starkt föråldrad.

I fråga om företagsformen på livförsäkringsområdet kan enligt min mening
icke bortses från de företräden som den ömsesidiga bolagsformen har
framför aktiebolagsformen. Det kan icke förnekas att aktieägarnas bestämmande
i bl. a. de viktiga kapitalplaceringsfrågorna principiellt strider möt
livförsäkringsverksamhetens i övrigt konsekventa intresseinriktning på försäkringstagarna.
Den ömsesidiga bolagsformen innefattar även bättre förutsättningar
att bereda försäkringstagarna betryggande möjligheter att inverka
på försäkringsverksamheten än aktiebolagsformen. Å andra sidan bör
hållas i minnet att 1950 års ändringar i FL innebar en icke oväsentlig nedtoning
av aktieägarnas dominans i livförsäkringsbolagen till förmån för
försäkringstagarintressena. Även utvecklingen därefter kan sägas — bl. a.
till följd av statsmakternas ökade inflytande över kapitalmarknaden_yt terligare

ha minskat de praktiska skillnaderna mellan den ömsesidiga bolagsformen
och aktiebolagsformen. Jag kan därför ansluta mig till "ståndpunkten,
att några bindande föreskrifter om att livförsäkring endast skall
få meddelas av ömsesidiga försäkringsbolag icke nu bör övervägas. De anför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

da synpunkterna i frågan om val av företagsform torde få beaktas vid den
framtida koncessionsgivningen.

I anslutning till frågan om val av företagsform vill jag framhålla att jag
delar de sakkunnigas ståndpunkt att ett ingripande genom lagstiftning
mot en garantigivning av den typ som Aktiebolaget Volvo introducerat
på bilmarknaden icke för närvarande bör ske. Förhållandena pa detta område
bör dock följas med uppmärksamhet. I den mån utvecklingen skulle ge
anledning härtill får frågan upptagas till förnyat övervägande.

B. Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

Gällande rätt m. m.

I 2 § FL stadgas — i överensstämmelse med redan tidigare gällande lag
_ att försäkringsbolag icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Till denna förbudsregel anknyter i viss mån 336 §, enligt vilken försäkringsbolag
av aktierna i svenskt aktiebolag icke må utan försäkringsinspektionens
medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med
olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för aktierna utgör
högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget
koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen. Nu angivna
regler äger emellertid icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag
eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag
eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.

Under den tid som förflutit sedan försäkringsbolagen inordnades under FL
har försäkringsinspektionen (intill den 1 oktober 1959) till behandling förehaft
ett förhållandevis stort antal ansökningar från försäkringsbolag eller
grupper av försäkringsbolag om medgivande att äga mer än en tjugondel
av aktierna i svenskt aktiebolag. Inspektionen har lämnat inemot 130
dylika medgivanden. Antalsberäkningen utgår härvid från att vid en viss
tidpunkt lämnat medgivande för försäkringsbolag eller försäkringsbolagsgrupp
att äga aktier i ett allmänt aktiebolag betraktas sasom ett medgivande.
Flertalet ärenden hänför sig till den tid, då FL trädde i tillämpning
för de existerande försäkringsbolagens del, d. v. s. den period då stadfästelse
enligt 1948 års lag meddelades å försäkringsbolagens nya bolagsordningar
och koncession i samband därmed beviljades. Förklaringen härtill
är att den nya förbudsregeln blev tillämplig även beträffande aktier,
som redan tidigare förvärvats. Ansökningarna har därför i ett flertal fall
rört medgivanden avseende aktieinnehav av helt skilda slag. Grupperas
medgivandena efter det huvudsakliga verksamhetsföremålet för det allmänna
aktiebolag, i vilket aktieinnehav ifrågasatts — sådant detta föremål
framgår utav hos försäkringsinspektionen förvarade handlingar — kan de
lämnade medgivandena indelas på sätt som framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Medgivanden till aktieinnehav i allmänna aktiebolag, vilka till föremål

för sin verksamhet har att Antal

a) förvärva och förvalta fast och lös egendom (värdepapper) —undantagsvis även

bygga fastigheter — samt att idka annan därmed förenlig verksamhet (eller
liknande).................................................................. 84

b) driva låne- och låneförmedlingsrörelse ...................................... 15

c) driva serviceverksamhet och/eller förlagsrörelse främst för försäkringsbolags

räkning .................................................................. 7

d) driva bevakningsrörelse och säkerhetstjänst ................................ 4

e) driva saneringsrörelse för skadedjursbekämpning ............................ 2

f) driva försäkringsagenturrörelse.............................................. 4

g) driva skilda slag av affärsrörelse (syftet med försäkringsbolagets förvärv har

varit att erhålla lokaler, hyreskontrakt eller aktier; rörelsen har avsetts skola
nedläggas) ................................................................ 4

h) driva badrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan)................ 1

i) driva restaurangrörelse (överlåtelse har förutsatts så snart ske kan).......... 1

Aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp, där försäkringsinspektionen förutsatt

nedbringande av intresset till 1/20-gränsen så snart detta kan ske utan olägenhet 3

Övriga ...................................................................... 1

Summa medgivanden 126

I viss utsträckning har till de lämnade medgivandena fogats särskilda
inskränkande villkor i avsikt att motverka risktagande och företagarintresse.
I många fall har försäkringsinspektionen till sitt medgivande knutit
förbehållet, att vederbörande allmänna aktiebolag vid tillämpningen av tjugondelsregeln
-— vilken såsom tidigare nämnts, där försäkringsbolaget tillhör
koncern, gäller koncernen som helhet — skall betraktas såsom koncernbolag.
Bestämmande inflytande i allmänt aktiebolag, som i praktiken
driver byggnadsverksamhet, har i intet fall medgivits. I de prövade ärendena
har försäkringsinspektionen vid besluten icke lagt avgörande vikt vid bolagsordningarnas
beskrivningar av föremålet för verksamheten utan mera
fäst avseende vid vad ifrågavarande aktiebolag faktiskt sysslar med. De i
uppställningen under a) nämnda fallen utgör i praktiken sålunda nästan
undantagslöst aktiebolag för förvaltning av försäkringsbolags fastigheter.

Enligt i Danmark gällande huvudregel i tillsynslagen får ett försäkringsbolag
icke driva annan verksamhet än försäkringsverksamhet och försäkringsagentur.
Denna bestämmelse utgör dock ej hinder för att ett försäkringsbolag
som en varaktig placering av bolagets medel inom de av lagstiftning
och bolagsordning angivna gränserna uppför, äger och driver fast
egendom. Därest alldeles särskilda omständigheter talar därför, kan handelsministern
efter framställning från tillsynsmyndigheten medgiva, att
försäkringsbolag genom aktieinnehav får bestämmande inflytande i aktiebolag,
som driver annan verksamhet än försäkringsverksamhet. Såsom
exempel på de fall av sistnämnda slag har i förarbetena till lagen angivits,
att försäkringsbolag driver en institution för rehabilitering av invalider.

Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag icke får driva
annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare stadgas, att försäkringsbolag
icke utan socialministeriets medgivande får inneha aktiemajoriteten i sådant
aktiebolag eller motsvarande bestämmanderätt i sådant annat företag,
som driver annan rörelse än försäkringsrörelse, om icke detta bolags

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

eller företags verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen
och vara för denna ändamålsenlig eller det utgör bostads- eller fastighetsföretag.

I Norge stadgas i gällande tillsynslag, att försäkringsbolag icke må driva
annan verksamhet än försäkring. Det i landet föreliggande förslaget till
ny lag om livförsäkringsverksamhet innefattar ingen ändring i denna
princip såvitt rör livförsäkringsområdet.

De sakkunniga

De sakkunniga erinrar om att FL icke medger något som helst undantag
från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
I förarbetena till FL betonades, att förbudet icke får kringgås
genom att förbjuden verksamhet utövas av dotterföretag.

Flera skäl synes de sakkunniga tala för att försäkringsbolagens rörelse
begränsas till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummet kan åberopas,
att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse
för vidmakthållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soliditet.
Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning bedriva
andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industrieller
handelsrörelse, skulle bolagen kunna bli mera konjunkturkänsliga än
för närvarande är fallet. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för
förlustrisker, som kan undvikas så länge verksamheten är koncentrerad
till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet är
av den allra största betydelse för försäkringstagarna synes det kunna betecknas
såsom ett försäkringstagarintresse, att FL såsom huvudregel förbjuder
försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Visserligen innesluter en kombination av försäkringsrörelse och annan
rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten
så länge den övriga rörelsen är framgångsrik och vinstgivande. Skulle
emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kan den komma
att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Icke blott soliditetsövervakningen
utan även övervakningen av att försäkring meddelas till ett
pris, som kan anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster, som
försäkringarna innebär för de enskilda försäkringstagarna, skulle försvåras
vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan
rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund utveckling
av det svenska försäkringsväsendet, därest försäkringsbolagen i
större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför försäkringsväsendets
eget område. På nu anförda skäl har de sakkunniga kommit till den
slutsatsen, alt FL fortfarande bör innehålla huvudregeln, att försäkringsbolag
icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Då FL förbjuder försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsringsrörelse,
måste försäkringsrörelsebegreppet givas en ganska vid omfattning.
Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsbolag icke blott äger
läcka risker av de slag, som framgår av bolagets ordning och koncession,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

utan jämväl har rätt att driva sedvanlig verksamhet, som i praktiken är
en förutsättning för eller ett utflöde av risktäckningsrörelsen. Ett försäkringsbolag
äger sålunda självfallet bedriva anskaffningsverksamhet för att
tillföra bolaget försäkringar av de slag, som bolaget äger teckna, och även
utöva all den kontorsverksamliet, som erfordras för administrationen av
risktäckningsrörelsen. Försäkringsbolag äger också bedriva kapitalförvaltande
verksamhet för att göra bolagets tillgångar fruktbärande. Verksamhet
av nu ifrågavarande eller liknande art faller således icke in under begreppet
annan rörelse, när i FL stadgas förbud för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse, utan är utan vidare tillåten för
försäkringsbolagen. Någon ändring härutinnan ifrågasättes icke av de sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas mening bör FL även framgent innehålla huvudregeln,
att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Utan åsidosättande av de intressen, som huvudregeln vill tillvarataga,
anser de sakkunniga dock vissa undantag kunna medgivas. Förhållandena
kan i en del fall vara sådana, att det kan bli ett direkt försäkringstagarintresse,
att huvudregeln icke upprätthålles. Det föreslås därför att det nuvarande
förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse
först och främst kompletteras med ett stadgande, som ger försäkringsinspektionen
rätt att medgiva undantag från förbudet
i fråga. Lägges det i inspektionens hand att pröva huruvida undantag
från förbudet skall medgivas eller icke, föreligger det starka garantier
för att undantag icke tillätes i andra fall än när sådant kan anses förenligt
med försäkringstagarintresset. Osunda, riskfyllda förhållanden på området
behöver icke befaras. Intet hinder bör möta mot att inspektionen förbinder
ett medgivande med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund
av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade. Lämnat medgivande
bör kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver anledning
därtill. Någon särskild lagföreskrift härom synes icke erforderlig. Återkallelsemöjligheten
torde nämligen följa av allmänna förvaltningsrättsliga
principer. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om att motsvarande
förbudsbestämmelse i understödsföreningslagen icke är lika sträng som
det nuvarande stadgandet i FL, i det att lagtexten i understödsföreningslagen
öppnar möjlighet för tillsynsmyndigheten att ge understödsförening
tillstånd att utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som
avses med föreningens verksamhet. De sakkunniga pekar vidare på att
336 § FL öppnar möjlighet för försäkringsinspektionen att medge försäkringsbolag
att inneha större aktieposter i allmänna aktiebolag än lagrummets
huvudregel angiver.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Exempel kan nämnas på områden inom vilka fråga om medgivande för
försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse kan komma
att aktualiseras. Antag exempelvis att ett försäkringsbolag utlånat medel
till ett annat företag, som sedermera blir betalningsoförmöget. I ett dylikt
fall kan omständigheterna vara sådana, att starka skäl talar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsbolagets förlust blir minst, därest försäkringsbolaget får möjlighet
att tillfälligt övertaga rörelsen i fråga. Det synes icke ändamålsenligt
ur försäkringsbolagets och försäkringstagarnas synpunkt, att ifrågavarande
möjlighet skall vara helt utesluten. Enligt de sakkunnigas uppfattning
skulle det vara värdefullt, därest FL vore utformad på sådant sätt, att
försäkringsinspektionen kunde medgiva försäkringsbolaget att på villkor
och under tid, som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet, driva
ifrågavarande främmande rörelse.

Av det nuvarande undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse följer bl. a., att försäkringsbolag icke
äger i egen regi reparera uppkomna försäkringsskador. Sålunda äger exempelvis
icke ett bilförsäkringsbolag upprätta och driva bilverkstäder för
reparation av skadade bilar, som är försäkrade hos bolaget. Icke heller
äger ett brandförsäkringsbolag med eget folk reparera brandskadade fastigheter.
Även bedrivande av särskild rörelse i skadeförebyggande syfte torde
vara förbjudet enligt nyssnämnda lagrum. Ett försäkringsbolag, som meddelar
inbrottsförsäkring, synes sålunda icke kunna få bedriva nattvaktsrörelse.
De sakkunniga är visserligen helt främmande för tanken, att försäkringsbolagen
skulle äga i större utsträckning bedriva skadereparationsrörelse
eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. De skäl som
förut anförts mot att försäkringsbolagen bedriver annan rörelse än försäkringsrörelse
är så tungt vägande, att en sådan ordning icke i allmänhet
kan vara rekommendabel. Det synes emellertid de sakkunniga icke uteslutet,
att vissa fall kan uppkomma, där alldeles särskilda omständigheter
talar för att möjlighet öppnas för försäkringsbolag att på ett begränsat
fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkomna skador in natura i
egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse. Förhållandena
kan vara sådana, att en dylik rörelse icke innefattar några nämnvärda
faror för försäkringstagarna utan tvärtom ligger i deras intresse. Det synes
de sakkunniga vara av värde, att FL utformas så, att nu ifrågavarande
möjlighet icke är helt utesluten.

Enligt de sakkunnigas mening är det befogat att i vissa, avgränsade fall
gå ett steg längre än de sakkunniga i det föregående förordat. Vissa former
av främmande rörelse är av den karaktären, att det även ur försäkringstagarsynpunkt
synes motiverat att försäkringsbolagen är berättigade
att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionens sida
driva rörelse av dylikt slag. De sakkunniga föreslår sålunda, att försäkringsbolag
utan särskilt medgivande skall få biträda annat försäkringsbolag
vid dess rörelse, uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, vilken
är avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings-
och annan verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt
utnyttjande av maskiner och personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse.
De sakkunniga anför härom bl. a. följande.

I stor utsträckning har försäkringsbolagen kontorsmaskinanläggningar
av olika slag. Under senare år har flera bolag anskaffat moderna databehandlingsmaskiner.
Kontorsmaskinernas kapacitet kan vara så stor, att
försäkringsbolagets egna behov icke täcker maskinkapaciteten. Del är då
ett företagarintresse för försäkringsbolaget och samtidigt ett intresse för
försäkringstagarna, att maskinernas överskottskapacitet utnyttjas genom
uthyrning i en eller annan form till andra intressenter. Härigenom kan
nämligen försäkringsbolagets nettokostnader för maskinanläggningen mins 5

lliliant] till riksdiu/ens protokoll /.%''/. I sanil. \r 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

kas. Det ligger i sakens natur, att uthyrningen kan behöva omfatta icke
blott själva maskinerna utan även den personal av olika slag, som betjänar
ifrågavarande maskinanläggning. Sådan uthyrning synes böra vara tillåten
oberoende av om verksamheten kan karakteriseras såsom rörelse eller icke.

Ett försäkringsbolag måste förfoga över expertis av olika slag, bl. a. försäkringsmatematisk
och statistisk expertis. Skulle dylik personals arbetskraft
icke behöva till fullo tagas i anspråk för bolagets behov, kan givetvis
i många fall en deltidsanställning vara den rätta lösningen. Det kan
emellertid tänkas fall, när försäkringsbolagets behov av dylik eller annan
arbetskraft är så växlande, att den rationellaste lösningen blir att försäkringsbolaget
har vederbörande anställd på heltid och under perioder med
mindre arbete för de anställda åtager sig räknearbeten, utredningsuppdrag
eller liknande åt utomstående. Även en sådan verksamhet synes ha karaktären
av ett rationellt utnyttjande av överskottskapacitet hos bolaget och
synes undantagslöst böra tillåtas.

Det nuvarande förbudet för försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än
försäkringsrörelse omöjliggör för försäkringsbolagen att uppföra byggnader
i egen regi. Förbudet anses omfatta jämväl det fallet att försäkringsbolag
skulle låta utföra nybyggnadsarbeten på löpande räkning. Ett försäkringsbolag,
som önskar uppföra en byggnad, är för närvarande hänvisat till att
träffa avtal med en företagare inom bvggnadsbranschen, som på egen risk
och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Nyssnämnda
förbud anses däremot icke hindra, att moderniserings- eller liknande arbete
utföres på löpande räkning, eftersom dylika arbeten anses tillhöra fastighetsförvaltningens
område. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan det
ifrågasättas, huruvida det är ändamålsenligt att FL tvingar försäkringsbolagen
att undantagslöst ingå avtal i entreprenadkontraktets form, när nybyggnadsarbeten
skall utföras för bolagens räkning. De sakkunnigas förslag
i det föregående innebär på nu ifrågavarande område, att under förutsättning
att försäkringsinspektionen i det enskilda fallet lämnar medgivande
därtill, försäkringsbolagen får möjlighet att låta utföra nybyggnadsarbeten
på löpande räkning eller eljest i egen regi. Enligt de sakkunnigas
uppfattning kan man emellertid utan fara för försäkringstagarna taga ytterligare
ett steg och inom ett begränsat tält låta försäkringsbolagen ensamma
bestämma de former, under vilka nybyggnadsarbeten för bolagens räkning
skall utföras. För en sådan lösning talar också den omständigheten att
försäkringsinspektionen icke äger sådan kännedom om byggnadsbransch!?^
förhållanden, att inspektionen i allmänhet kan anses skickad att taga ställning
till frågor om den ändamålsenligaste juridiska formen för ett_nybygge.

Försäkringsbolagen har i flera fall behov av att kunna uppföra byggnader,
t. ex. för erhållande av rationella kontorslokaler och för bebyggande
av inköpta tomter. Försäkringsbolagen har därvid ett starkt intresse av
att kunna få arbetena utförda på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk
synpunkt framstår såsom riktigast och mest ändamålsenligt. Försäkringstagarna
har samma intresse som försäkringsbolagen själva, att bolagens
byggnadsverksamhet bedrives på det ekonomiskt förståndigaste sättet. Mot
denna bakgrund synes det de sakkunniga tvivelaktigt, huruvida det är
rationellt att, såsom nu sker, hänvisa försäkringsbolagen till att undantagslöst
utlämna förekommande nybyggnadsarbeten på entreprenad. Entreprenadkontraktsformen
ger inga garantier för att ett försäkringsbolags nybygge
göres på billigast möjliga sätt. Ett entreprenadavtal kan nämligen
bli dvrare än ett avtal om bygge pa löpande räkning, bl. a. därför att en
entreprenör ofta i entreprenadsumman inlägger eu särskild riskpremie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Entreprenadkontraktsformen ger icke heller några garantier för att försäkringsbolagsledningen
vid varje tidpunkt har exakt kunskap om vidden
av det ekonomiska engagemang, som ett igångsatt nybygge innefattar. Det
har sålunda förekommit, att ett stort nybygge utbjudits på entreprenad i
etapper, så att när försäkringsbolagsledningen fattat beslut om byggets
igångsättande entreprenadkontrakt förelegat blott beträffande grund- och
sprängningsarbeten. Anbud på övriga arbeten har införskaffats först på
ett senare stadium. Beaktas bör också i detta sammanhang, alt gränsen
mellan entreprenadkontrakt och avtal om löpande räkning är ganska svävande,
i det att å ena sidan entreprenadkontrakten kan innehålla reservationer,
som lägger över vissa risker, i främsta rummet risken för pris- och
lönehöjningar under byggtiden, på byggherren, samt å andra sidan avtal
rörande löpande räkning kan innehålla ett maximipris. Framhållas må
särskilt, att förekomsten av reservationer i entreprenadkontrakten torde
vara vanligare nu än före andra världskriget. Enreprenadkontraktsformen
fritager således icke längre försäkringsbolagen från ekonomiska risker i
samma utsträckning som tidigare kan ha varit fallet. De sakkunniga vill
också framhäva, att då gränsen mellan å ena sidan nybyggnadsarbeten
och å andra sidan moderniserings- och liknande arbeten är svävande, det
synes föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skall vara förbjuden
i det ena fallet men tillåten i det andra fallet.

Det synes de sakkunniga självklart, att möjlighet icke bör beredas försäkringsbolagen
att på spekulation uppföra och försälja byggnader. En
dylik verksamhet skulle stå klart i strid med de grundläggande tankegångar,
som ligger bakom det hävdvunna förbudet för försäkringsbolag
att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Läget synes emellertid de
sakkunniga vara ett annat, när fråga är om uppförande av bostads-, kontors-
eller affärsfastigheter, vilka är avsedda att utgöra en varaktig kapitalplacering.
På detta område torde det vara föga rationellt, att FL på ett
speciellt sätt beskär försäkringsbolagens handlingsfrihet. Mest ändamålsenligt
synes vara, att försäkringsbolagen tillerkännes rätt att själva, under
hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra
vilka administrativa och ekonomiska former som skall komma till användning
när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppför
bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. En sådan möjlighet för varje
enskilt försäkringsbolag att i de fall, varom här är fråga, fritt välja mellan
entreprenadförfarande, byggande i egen regi och den ena eller andra mellanformen
torde icke medföra några vådor för försäkringstagarna. Såsom
förut understrukits har försäkringsbolagen och försäkringstagarna samma
intresse av att nybyggnadsarbetena utföres på det ekonomiskt mest rationella
sättet. De sakkunniga vill i detta sammanhang också erinra om att
den nya danska försäkringsrörelselagen uttryckligen medgiver de danska
försäkringsbolagen att inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna
angivna gränserna uppföra, äga och driva fast egendom såsom eu varaktig
placering av bolagens medel.

Det ligger i sakens natur, att en nybyggnadsverksamhet, som icke är väl
övervägd och planerad, under vissa omständigheter kan medföra faror för
ett försäkringsbolags soliditet och likviditet. Detta gäller emellertid oberoende
av den form, under vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Vare sig
ett nybygge göres på grundval av ett entreprenadkontrakt eller i form av
avtal om löpande räkning eller liknande kan byggnadsverksamheten på
olika sätt anstränga försäkringsbolagets ekonomi. Eu särskild kontroll
över alt försäkringsbolagen icke genom nybyggnadsverksamhet utsätter sin
ekonomi för faror kan försäkringsinspeklionen åvägabringa med stöd av

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

283 § FL. Jämlikt detta lagrum kan nämligen inspektionen ålägga försäkringsbolagen
att lämna inspektionen uppgift om planerade och igångsatta
nybyggen. En dylik anmälningsskyldighet kan ur tillsynssynpunkt vara motiverad
alldeles oberoende av den administrativa och ekonomiska form, under
vilken nybyggnadsverksamheten bedrives. Inspektionens kontrollmöjligheter
försämras icke genom de sakkunnigas förslag.

I betydande utsträckning förekommer att försäkringsbolagen biträder varandra
med anskaffnings- och kontorsarbete av olika slag. En verksamhet
av ifrågavarande art för annat försäkringsbolags räkning torde i allmänhet
ha ansetts falla under begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Det synes emellertid
de sakkunniga kunna ifrågasättas, om icke såvitt angår anskaffningsoch
kontorsverksamhet o. d. termen försäkringsrörelse bör reserveras för
sådan verksamhet, som är ett naturligt led i den egna risktäckningsrörelsens
tjänst. En sådan terminologi torde bäst rimma med försäkringsrörelsebegreppet
i 1 § FL, vilket lagrum allmänt tolkas så, att de för försäkringsrörelse
uppställda kraven icke äger tillämpning på enskild eller bolag, som
går försäkringsbolag till handa med anskaffning och kontorstekniskt arbete
av olika slag. Erinras må också därom, att den nya danska försäkringsrörelselagen
nämner försäkringsverksamhet och försäkringsagentur vid sidan
av varandra, när det gäller att bestämma den verksamhet danska försäkringsbolag
får bedriva.

De sakkunniga vill för sin del förorda, att anskaffnings- och kontorsverksamhet
o. d. för annat försäkringsbolags räkning icke skall anses falla under
begreppet försäkringsrörelse i 2 § FL. Samtidigt anser emellertid de
sakkunniga, att lagen icke bör utestänga försäkringsbolagen från dylik verksamhet
utan öppna fri möjlighet därtill. Ett samarbete mellan olika försäkringsbolag
på anskaffnings- och det kontorsmässiga området kan nämligen
vara rationellt såväl ur företagsmässiga synpunkter som med hänsyn till
försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga anser därför, att i FL bör införas
en bestämmelse, som fastslår att förbudet för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse icke utgör hinder för försäkringsbolag
att biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse. I

I detta sammanhang behandlar de sakkunniga vissa frågor som berör
livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet.
De sakkunniga påpekar att många livförsäkringsformer inrymmer ett direkt
sparande, som kan få en betydande omfattning. Livförsäkringsbolagens verksamhet
ulgöres till mycket stor del av en förvaltning och förräntning av i
försäkringsform uppsamlade sparmedel. Från olika håll har ifrågasatts,
huruvida icke anledning finnes att i ökad omfattning låta livförsäkringsbolagen
ägna sig åt att förvalta sparmedel. Det har gjorts gällande, att livförsäkringsbolagen
är väl skickade att mottaga penningmedel till förvaltning
även när dessa medel icke har karaktären av premie för livförsäkring. Såsom
motivering för att samhället skall tillåta livförsäkringsbolag att taga steget
att förvalta sparmedel utan samband med någon livförsäkring har i huvudsak
åberopats, att livförsäkringsbolagen på grund av sin nuvarande kapitalförvaltning
— vars organisation i allmänhet icke skulle behöva utbyggas
— är fullt kompetenta att handha uppgiften i fråga samt att det är ett samhällsintresse
att främja sparandet och att livförsäkringsbolagen, icke minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

genom sin ombudsorganisation, har möjligheter att ytterligare stimulera sparandet,
därest bolagen får ett större register att spela på.

De sakkunniga diskuterar olika former för en utökning av livförsäkringsbolagens
sparmedelsinsamlande verksamhet och anför.

Såsom omnämnts i kapitel I1 har under senare år en mycket större andel
än tidigare av nytecknade livförsäkringar haft karaktären av riskförsäkringar,
som innesluter intet eller ringa sparande. Från flera synpunkter,
bl. a. samhällsekonomiska, kan det enligt de sakkunnigas uppfattning vara
önskvärt, att sparandet i livförsäkringsform växer i omfattning. Därest livförsäkringsbolagen
kan medverka härtill genom att på marknaden föra
fram försäkringar, som i nya former innesluter sparmoment, synes detta
böra hälsas med tillfredsställelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör
inga hinder resas, om livförsäkringsbolagen här vill slå in på nya vägar,
förutsatt givetvis att fråga icke är om konstruktioner, som är olämpliga från
försäkringstagarsynpunkt. Så länge nykonstruktionerna har karaktären av
livförsäkringar lägger FL inga direkta hinder i vägen för verksamheten.

Man kan emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag finner
det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltande
inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss utsträckning
har samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker.
I ett fall är avsikten att vissa banker skall fungera såsom ombud för livförsäkringsbolag.
Därest fråga skulle uppkomma om ett samarbete i den
motsatta riktningen så alt ett eller flera livförsäkringsbolag skulle administrativt
biträda bank med bl. a. kontakter med allmänheten — exempelvis
i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag
— kan en dylik verksamhet från vederbörande försäkringsbolags
sida möta hinder, därför att verksamheten får karaktären av eu främmande
rörelse, som enligt gällande lag icke är tillåten för försäkringsbolag. De sakkunniga
har i det föregående föreslagit en uppmjukning av det nuvarande
undantagslösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än
försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kan en sparstimulerande
rörelse av nyss angivet slag bli tillåten för livförsäkringsbolag, under förutsättning
att förhållandena är sådana, att försäkringsinspektionen anser sig
kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den speciella
lagstiftning, som försäkringsväsendet är underkastat, synes det ändamålsenligt
att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag göres
beroende av medgivande av försäkringsinspektionen.

Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för
egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning och förräntning
utan att ifrågavarande medel har karaktären av livförsäkringspremier.
En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verksamhet skulle beröra
en stor del av kapital- och kreditmarknaden och skulle kunna få betydande
återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag i det
föregående angående uppmjukning av förbudet för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse innesluter möjlighet för försäkringsinspektionen
att ge livförsäkringsbolagen rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse
utan samband med försäkring. De sakkunniga förutsätter emellertid,
att försäkringsinspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid
ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kominer att hålla nära
kontakt med övriga berörda instanser. Frågan om eu så långtgående utvidg -

Bctänkandet s. G9 ff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

ning av livförsäkringsbolagens verksamhet som den här senast diskuterade
synes de sakkunniga lämpligen böra övervägas i ett vidare sammanhang.
Tillfälle härtill torde kunna erbjuda sig i samband med en allmän gränsdragning
mellan olika kreditinstituts verksamhet. Erinras må därom att,
såvitt framgår av direktiven för den år 1957 tillkallade kreditmarknadsutredningen,
avsikten inom finansdepartementet synes vara att längre fram
upptaga frågan om gränsdragningen mellan olika slag av kreditinstitutet
till en mera fullständig översyn.

Från livlörsäkringsbolagshåll har önskemål framförts därom att till betalning
förfallet livförsäkringsbelopp skall kunna få innestå hos vederbörande
livförsäkringsbolag och därvid förräntas av detta. För närvarande
anses i allmänhet hinder häremot möta, därför att en dylik kapitalförvaltning
eventuellt skulle kunna anses ha karaktären av en främmande, förbjuden
verksamhet och i allt fall icke har något stöd i livförsäkringsbolagens
grunder. I viss utsträckning gör livförsäkringsbolagen förfallna belopp
räntebärande genom insättning å bankkonto eller liknande. Såvitt de sakkunniga
kan finna skulle det vara till fördel för livförsäkringstagarna och
skulle samtidigt livförsäkringsbolagens administration av förfallna livförsäkringsbelopp
i viss mån förenklas, därest livförsäkringsbolagen finge en
klar och oslridig rätt att i egen regi förränta livförsäkringsbelopp, som förfallit
till betalning. Skäligheten synes de sakkunniga kräva, att förfallna
livförsäkringsbelopp, som på grund av förbiseende eller dylikt kvarligger
lång lid, kanske flera år, efter förfallodagen, icke blir helt räntelösa. Vid
blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock anledning
knappast finnas att kräva att livförsäkringsbolag utger ränta å förfallet
belopp.

Enligt de sakkunnigas mening bör det icke heller vara uteslutet, att avtal
träffas om kvarstående hos vederbörande livförsäkringsbolag mot ränta,
längre eller kortare tid, av hela eller en del av förfallet livförsäkringsbelopp.
Ett ingående av sådana avtal kan från försäkringsbolagets sida utgöra en
service i förhållande till försäkringstagarna och kan eventuellt bidraga till
att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna livförsäkringsbelopp.
Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid bestämmandet av uppsägningstid
för ingångna kvarståendeavtal in. in. bör livförsäkringsbolagen givetvis
tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke kommer alt medföra förluster
eller svårigheter för den egentliga livförsäkringsrörelsen. Anledning
torde knappast finnas att räkna med att eu serviceverksamhet av ifrågavarande
slag från livförsäkringsbolagens sida kommer att få någon mycket
stor omfattning.

Enligt de sakkunnigas mening ligger det helt i linje med livförsäkringsbolagens
nuvarande verksamhet, att bolagen skall anses äga rätt att förränta
livförsäkringsbelopp, som förfallit till betalning. En dylik kapitalförvaltning
synes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering
av de tjänster, som livförsäkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtager
sig i förhållande till försäkringstagarna. Redan enligt gällande lag 1262 § FL)
ingår i livförsäkringsfonden värdet av livförsäkringsbolags ansvarighet på
grund av inträffade försäkringsfall. Den omständigheten att livförsäkringsbolagen
i viss omfattning kommer att utge ränta å förfallna livförsäkringsbelopp
och att av denna anledning dylika belopp i större utsträckning än
hittills kan, delvis efter därom träffade avtal, komma att kvarligga hos bolagen
efter förfallodagen torde icke böra föranleda, att ifrågavarande kapi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

talförvaltning i försäkringsrörelselagssammanhang betraktas såsom en rörelse
vilken ligger utanför begreppet försäkringsrörelse. Enligt de sakkunnigas
mening bör lämpligen begreppet försäkringsrörelse i det sammanhang,
varom fråga är i 2 § FL, fattas så vidsträckt, att däri även ingar försäkringsbolags
förvaltning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp.
De sakkunniga anser således, att en dylik verksamhet från livförsäkringsbolagens
sida icke förutsätter någon ändring av 2 § FL.

Innestående, förfallna livförsäkringsbelopp ingår, såsom ovan nämnts,
enligt 262 § FL i försäkringsfonden. För denna finnes särskild trygghet
dels på grund av kapitalplaceringsreglerna i 274 § FL och dels på grund
av pantsättningsbestämmelserna i 276 § FL. Någon anledning att i detta
sammanhang föreslå en ny ordning på förevarande punkt synes de sakkunniga
icke föreligga. I den mån livförsäkringsbolag utger ränta på förfallna
livförsäkringsbelopp, som innestår hos bolaget, torde jämväl upplupen ränta
böra ingå i försäkringsfonden. Härför synes någon lagändring icke erforderlig,
utan detta torde följa av 262 § i dess nuvarande lydelse.

I linje med det system, som nu finnes för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
intressen, torde förekommande grunder böra kompletteras
med bestämmelser angående förräntning av livförsäkringsbelopp, som förfallit
till betalning.

Skatterättsligt synes det ligga i sakens natur, att om den betalmngsberättigade
vid livförsäkring låter ett förfallet livförsäkringsbelopp kvarstå och
förräntas hos livförsäkringsbolaget, vederbörande bör beskattas på alldeles
samma sätt som om beloppet i stället överförts till exempelvis en sparbank.
Såvitt de sakkunniga kunnat finna kräves härför icke någon ändring av de
materiella skatteförfattningarna. Icke heller i övrigt torde de sakkunnigas
förslag på nu ifrågavarande punkt behöva föranleda någon ändring av nyssnämnda
författningar. De sakkunniga vill dock fästa uppmärksamheten på
att såvitt angår taxeringsförordningen anledning torde finnas att göra
vissa jämkningar i författningstexten, så att i fråga om ovan nämnda belopp
livförsäkringsbolagen blir likställda med banker i avseende å skyldighet att
lämna uppgifter för annans taxering.

De sakkunniga tar även till granskning upp bestämmelserna i 336 § om
begränsning av försäkringsbolags rätt att äga aktier.
Enligt huvudregeln äger försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens
medgivande av aktierna i svenskt aktiebolag äga mer än en tjugondei
eller, om aktier med olika röstvärde finnes, större antal än att röstetalet för
aktierna utgör högst en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Nu itrågavarande
stadgande kan, framhåller de sakkunniga, ses ur olika synvinklar.
Bestämmelsen kan ses från kapitalplaceringssynpunkter. Kapitalplaceringsfrågorna
faller emellertid, såsom tidigare framhållits, utanför de sakkunnigas
utredningsuppdrag. Stadgandet kan emellertid också sos i samband
med det nyss behandlade förbudet i 2 § FL för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Sasom tidigare nämnts under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ströks under förarbetena till FL, att det givetvis vore förbjudet för försäkringsbolag
att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som försäkringsbolaget
icke ägde bedriva i egen regi. Eljest skulle förbudet i 2 § FL lätt
kunna kringgås. Det är ur denna synvinkel som de sakkunniga upptager
336 § FL till behandling.

Gentemot uppfattningen att förbudet för försäkringsbolag att driva annan
rörelse än försäkringsrörelse skall äga tillämpning jämväl å dotterföretag
kan enligt de sakkunniga invändas, att därest den främmande verksamheten
drives av ett dotterföretag, som är konstruerat såsom aktiebolag,
faran för äventyrande av försäkringsbolagets soliditet är mindre än om verksamheten
bedrives av försäkringsbolaget självt. Drives den främmande rörelsen
av ett dotteraktiebolag, är nämligen försäkringsbolagets ekonomiska
risk teoretiskt sett begränsad till det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet.
Det kan emellertid befaras, att ett försäkringsbolags ekonomiska engagemang
i ett dotterföretag blir större än vad aktiekapitalet i sistnämnda företag
utvisar. Ett ekonomiskt stöd åt dotterföretaget i form av bl. a. långivning
ligger nära till hands. Härigenom kan försäkringsbolagets reella ekonomiska
engagemang komma att närma sig läget vid ett eget drivande av samma
rörelse. De sakkunniga ansluter sig på denna grund till uppfattningen, att
försäkringsbolag icke skall genom dotterföretag få bedriva verksamhet, som
icke kan tillåtas för försäkringsbolagets egen del.

Begränsningsregeln i 336 § FL äger tillämpning allenast å aktier i svenska
aktiebolag. Såvitt de sakkunniga funnit föreligger ingen anledning att ställa
aktier i utländska aktiebolag i en gynnad särställning. Lika starka skäl synes
tala för att lagrummet skall vara tillämpligt jämväl å aktier i utländska
aktiebolag. De sakkunniga föreslår därför, att lagstadgandet utvidgas till att
avse jämväl aktier i utländska aktiebolag.

Föreligger koncernförhållande mellan flera försäkringsbolag, äger tjugondelsregeln
i 336 § FL avseende å koncernen. Av koncerndefinitionen i 333 §
FL framgår, att sådana aktiebolag, å vilka FL icke äger tillämpning, ej
innefattas i koncernbegreppet, övervägande skäl synes emellertid de sakkunniga
tala för att den omständigheten, att ett aktiebolag icke faller in
under FL, ej bör medföra att företagets aktieinnehav icke medräknas vid tilllämpningen
av stadgandet i 336 § FL, därest i övrigt förhållandena är sådana,
att företaget jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag.
De sakkunniga föreslår därför, alt 336 § första stycket FL kompletteras
med en bestämmelse av innehåll, att i nu ifrågavarande sammanhang aktiebolag,
varå FL icke äger tillämpning, skall anses såsom koncernbolag,
därest förhållandena är sådana, att aktiebolaget, om det varit försäkringsaktiebolag,
jämlikt 333 § FL skulle ha räknats såsom dotterbolag. Syftet
med stadgandet i 336 § FL skulle nämligen kunna kringgås, därest icke
dylika dotterföretags aktieinnehav medräknas vid bestämmande av ett försäkringsbolags
eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav. De sakkunniga
påpekar, att försäkringsinspektionen, såsom tidigare nämnts, i ett
betydande antal fall såsom villkor för medgivande jämlikt 336 § FL till för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringsbolag att äga aktier i svenskt aktiebolag uppställt förbehållet, att
sistnämnda bolag vid tillämpningen av 336 § första stycket sista punkten
likställes med koncernbolag.

Begränsningsregeln i 336 § FL äger icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag
eller i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga
aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt
försäkringsbolag (holdingbolag). De sakkunniga anser att anledning i stort
sett saknas att göra någon ändring beträffande nu nämnda undantag. Såvitt
de sakkunniga funnit torde det dock bäst rimma med lagrummets syfte,
att undaniaget för holdingbolag utformas så, att fråga skall vara om aktiebolag,
vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag
eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.
De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen jämkas i enlighet
härmed.

Under förarbetena till FL förutsatte uttryckligen såväl 1942 års försäkringsutredning
som första lagutskottet vid behandlingen av propositionen
med förslaget till lagen, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier
lämnas i fråga om sådana förvaltningsaktiebolag, som bildas för förvaltning
av försäkringsbolags fastigheter. I enlighet härmed har försäkringsinspektionen
också lämnat försäkringsbolagen dylika medgivanden. Det synes
kunna göras gällande, att det är en onödig omgång för såväl försäkringsbolagen
som försäkringsinspektionen att ha ett dispensförfarande för fall,
där dispens undantagslöst lämnas, övervägande skäl synes de sakkunniga
tala för en lagändring av innehåll, att begränsningen i 336 § FL av försäkringsbolags
rätt att äga aktier icke skall äga tillämpning å aktier i aktiebolag,
vars verksamhet uteslutande har till föremål att utöva fastighetsförvaltning.
De sakkunniga föreslår att ett dylikt undantag inryckes i 336 §
FL. En lagändring av detta innehåll kommer icke i strid mot syftet med
lagrummet.

Enligt de sakkunniga föreligger det icke heller behov av att kräva medgivande
av försäkringsinspektionen för att försäkringsbolag skall få äga även
större aktieposter i aktiebolag, vilkas verksamhet uteslutande har till föremål
att biträda ett eller flera försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.
Fråga är här om olika slag av serviceaktiebolag, vilkas verksamhet helt är
inriktad på att biträda försäkringsbolag. De sakkunniga föreslår, att undantagsbestämmelsen
i 336 § utvidgas till att omfatta jämväl aktier i aktiebolag
av nyss angivet slag.

När däremot fråga är om aktiebolag, vilkas verksamhet har till föremål
att biträda icke blott försäkringsbolag utan även företag av andra slag,
kan, påpekar de sakkunniga, förhållandena vara mycket växlande. Såväl vederbörande
försäkringsbolags ekonomiska engagemang som omfattningen
av den service, som försäkringsbolagen erhåller av dylika bolag, kan skifta
starkl. Enligt de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att avkall
på kravet på försäkringsinspektionens medgivande för rätt att överskrida
tjugondelsgränsen bör göras blott när förekommande serviccaktiebolags verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag vid rörelsens
bedrivande. I övriga fall synes det vara lämpligast att aktieinnehav av
större kvotdel än en tjugondei är beroende av medgivande av försäkringsinspektionen,
som har möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall och som kan uppställa de villkor för aktieinnehavet som i det
enskilda fallet finnes erforderliga för tillvaratagande av försäkringstagarnas
intressen.

De sakkunniga framhåller slutligen i detta sammanhang, att jämväl sådant
medgivande, som avses i 336 §, med stöd av allmänna förvaltningsrättsliga
principer torde kunna återkallas, därest inträffade förhållanden giver
anledning därtill.

Remissyttrandena

Försäkringsinspektionen har intet att erinra mot de sakkunnigas förslag
att möjliggöra dispens från förbudet för försäkringsbolag
att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Beträffande
förslaget att lägga rätten att medgiva undantag i försäkringsinspektionens
hand, ifrågasätter inspektionen om icke dispensfrågor bör avgöras
av Kungl. Maj:t, när ledning icke kan sökas i precedensfall eller när frågorna
eljest är av större betydelse. Inspektionen understryker vikten av att
dispens icke medgives i andra fall än där sådant kan anses klart förenligt
med försäkringslagarintresset. Inspektionen anför.

Det bör sålunda för att förutsättning för dispens skall föreligga vara
fråga om en begränsad verksamhet, som utgör en naturlig utbyggnad av försäkringsverksamheten.
Ett medgivande bör också såsom de sakkunniga påpekat
kunna förbindas med de tidsbegränsningar eller villkor, som på grund
av omständigheterna i det enskilda fallet finnes påkallade.

I sådana fall, där på grund av särskilda omständigheter det kan vara ändamålsenligt
att låta ett försäkringsbolag i något vidare utsträckning engagera
sig i en annan verksamhet än försäkringsrörelse, bör ett sådant engagemang
endast få formen av aktieinnehav i dotterbolag, och det bör tillses
att engagemanget icke medför något större risktagande i förhållande till
den egentliga verksamheten, t. ex. i form av långivning till dotterbolaget.
Ett tillstånd för ett försäkringsbolag att inneha aktier i ett aktiebolag utöver
i lagen om försäkringsrörelse medgiven omfattning får motiveras av behovet
av en företagarinsats från försäkringsbolagets sida på ett visst till försäkringsverksamheten
angränsande område. Om sådant särskilt skäl icke
föreligger och en tilltänkt placering ej har annat syfte än att komma förbi
den i 336 § försäkringslagen uttryckta tjugondelsregeln, kan dispens givetvis
icke beviljas.

Försäkringsbolagens riksförbund instämmer för sin del med de sakkunniga
såtillvida, som försäkringsbolag med hänsyn till bland annat kraven
på soliditet och skälighet ej bör tillåtas driva rörelse, vilken kan betecknas
som främmande i förhållande till försäkringsrörelsen. Det är vidare
självklart, att försäkringsbolag skall ha rätt att bedriva risktäckningsrörelse
i enlighet med bolagsordning och koncession jämte sådan verksamhet,
som i praktiken är en förutsättning för eller ett utflöde av risktäcknings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rörelsen. Förbundet erinrar bland annat om att konkurrensen mellan olika
typer av försäkringsföretag är hård, ett förhållande som successivt leder
till inte blott premiesänkningar, liberaliseringar av försäkringsvillkoren och
nya försäkringsformer utan även serviceåtaganden av olika slag i förhållande
till försäkringstagarna. Icke minst då det gäller service åt allmänheten
kommer försäkringsbolagen i framtiden att ställas inför ökade kra\.
Förbundet framhåller därför önskvärdheten av att lagstiftningen reser
minsta möjliga hinder för utvecklingen på detta område. Förbundet föreslår
med hänsyn härtill en annan ordning än det av de sakkunniga föreslagna
dispensinstitutet. Förbundet anknyter till den teknik som användes
i 1955 års lag om sparbanker och föreslår en omformulering av gällande
förbud enligt följande. »Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än
försäkringsrörelse och i samband därmed stående verksamhet.» Med en sadan
formulering binder man enligt förbundets mening icke utvecklingen
med ett stelt förbud, låt vara att detta kan förses med vissa undantag och
eventuellt även möjlighet för administrativ myndighet att lämna dispens.
Av praktiska skäl bör FL:s bestämmelser vara så utformade att frågor om
vad som är att anse som försäkringsrörelse respektive vad som är »i samband
därmed stående verksamhet» kommer att behandlas enligt samma
regler och i förekommande fall kan handläggas i ett sammanhang. Förbundet
föreslår i detta syfte en komplettering av FL med en bestämmelse som
överlåter åt allmän domstol att pröva frågor om vad som skall anses vara
»i samband därmed stående verksamhet».

Folksam anser att samhällsnyttan kräver att försäkringsbolagen får större
frihet och möjlighet att utnyttja sin kapacitet på sådant sätt att största
möjliga effektivitet uppnås. Folksam anför bl. a.

Antag t. ex. att ett vaktbolag skulle i sina avtal inta den garantin att man
ersätter de förluster som uppstår om trots bevakningen ett inbrott inträffar.
Denna garanti kunde helt motsvara en inbrottsförsäkring. Inte minst mot
bakgrunden av högsta domstolens utslag rörande volvogarantin skulle vaktbolagsgarantin
säkerligen betraktas som legitim. Man skulle som när det
gäller volvogarantin kunna tala om ». . . det naturliga och nära samband
som sålunda föreligger mellan åtagandet och bolagets verksamhet.. .».

Konsekvensen synes då kräva att försäkringsbolaget skall ha rättighet att
driva vaktrörelse i samband med inbrottsförsäkring. Den effektiva konkurrens,
som är ett starkt samhällsintresse, förutsätter uppenbarligen att olika
företag får utnyttja sina resurser till största möjliga effektivitet.

Motormännens riksförbund ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning,
att det inte är ändamålsenligt att på detta område ha ett stelt förbud, som
ej tillåter några undantag. Huruvida förslaget om att undantag från förbudet
för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall
kunna medges av försäkringsinspektionen är en ändamålsenlig lösning av
denna fråga synes dock förbundet vara tveksamt.

Försäkringsinspektionen lämnar utan erinran förslaget att försäkringsbolag
skall få rätt att ulan dispens driva viss verksamh
e t, som ligger utanför den egentliga försäkringsverksamheten. De ifråga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

varande formerna av främmande rörelse torde vara av den karaktären, att
det även ur försäkringstagarsynpunkt synes motiverat, att försäkringsbolagen
får utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionen driva rörelse
av dylikt slag.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att med den utformning av
huvudregeln som förbundet föreslagit några sådana undantagsbestämmelser
som de sakkunniga föreslagit icke behöver intagas i lagtexten. Förbundet
anser detta vara en avgjord fördel. Med denna reservation ansluter sig
riksförbundet till de sakkunnigas synpunkter men betonar dock, att försäkringsbolagen
hävdat att dessa rättigheter i betydande utsträckning föreligger
redan enligt gällande lag.

Enligt riksförbundets mening bör ytterligare vissa förhållanden uppmärksammas
i detta sammanhang. Som bekant försiggår en snabb utveckling
av allmänhetens betalningsvanor i den riktningen att framförallt löntagare
söker få sina utgifter för hyra, försäkringar och dylikt jämnt fördelade
över årets månader. Bolagen måste vara beredda att i framtiden i stor
utsträckning tillgodose försäkringstagarnas önskemål på denna punkt. Det
är då angeläget att försäkringsbolag medgives rätt att mottaga förskottsbetalningar
för premier samt även rätt att förränta sådana förskottsmedel.
Förbundet föreslår att dessa synpunkter kommer till uttryck i lagmotiven.

Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa
förbundet, För säkrings funktionärernas förbund och Motormännens riksförbund
ansluter sig till de sakkunnigas förslag om rätt för försäkringsbolag
att driva viss annan rörelse än försäkringsrörelse.

Förslaget om rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet, avsedd
att utgöra en varaktig kapitalplacering, avstyrkes av Hgresgästernas
riksförbund. Enligt förbundets uppfattning skulle möjligheterna för andra
företagare inom byggnads- och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån
komma att begränsas om förslaget genomfördes. Förbundet anser vidare
att det kan starkt ifrågasättas, om bolagen förfogar över sådan sakkunskap,
att byggande i egen regi eller på »löpande räkning» kan bedrivas på ett tillfredsställande
sätt. Från försäkringstagarnas synpunkt kan förslaget enligt
förbundet därför medföra icke obetydliga risker. Ett accepterande av
förslaget torde också medföra att försäkringsinspektionen behöver förstärkas
med byggnadsteknisk och förvaltningsteknisk expertis.

De sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av att avskaffa det nuvarande
förbudet för försäkringsbolag att uppföra nya fastigheter annat än
på entreprenad med fast pris delas av Sveriges Industriförbund, som utvecklar
följande synpunkter rörande den föreslagna reformen.

I betänkandet anföres som skäl härför bl. a. att nämnda kontraktsform
icke längre i samma utsträckning som tidigare fritager försäkringsbolagen
från ekonomiska risker. Med hänsyn härtill kan det förtjäna att framhållas,
att det även i de kontraktsformulär, som tillämpades före andra världskriget,
fanns en riskfördelning mellan byggherren och entreprenören av
samma karaktär och innehåll som i nu tillämpade formulär. Det enda som
sedan dess tillkommit är generella reservationer för ändringar av priser på
förnödenheter och tjänster, upprättade i överensstämmelse med gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

författningar och godkända av de statliga byggande myndigheterna. Denna
riskfördelning är dock enligt förbundets mening icke något egentligt skal
för en övergång från avtal om fast pris till avtal om löpande räkning.

Entreprenadkontrakt med löpande räkning kan emellertid — rätt utnyttjade
— vara att föredraga, då arbetenas karaktär eller andra omständigheter
icke medger, att vederhäftiga anbud inhämtas. I praktiken torde också,
såsom någotberöres i betänkandet, dylika omständigheter redan nu stundom
ha fått till följd att anbudsförfarandet blivit mera en formalitet. Man
torde emellertid med förtroende kunna överlåta åt försäkringsbolagen att
själva bedöma vilken kontraktstyp, som i varje särskilt fall kan vara den
lämpligaste. Denna valmöjlighet skulle kanske också göra det lättare för
bolagen att engagera sig i en önskvärd sanering av fastighetsbeståndet.

De synpunkter de sakkunniga anfört rörande livförsäkringsbolagens möjligheter
att medverka till ökning av sparandet föranleder icke någon
erinran från försäkringsinspektionen. Inspektionen tillstyrker även förslaget
att livförsäkringsbolagens grunder skall kompletteras med föreskrifter
angående förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att rätten att förvalta och
förränta förfallna försäkringsbelopp även bör avse sådana belopp vid annan
personförsäkring än livförsäkring.

Förbundet tar även upp frågan om bolagen skall fa rätt att mottaga medel
för förvaltning och förräntning utan att medlen har karaktären av livförsäkringspremier
och anför.

Riksförbundet anser att en dylik utvidgning av livbolagens verksamhet
skulle vara av värde både för att stimulera sparandet och ur servicesynpunkt.
Eftersom någon generell dispensregel ej har upptagits i riksförbundets
förslag, förordar riksförbundet att i lagmotiven allmänt uttalas, att
verksamhet av nu angivet slag bör kunna förenas med försäkringsrörelse.
Skulle detta icke kunna generellt medgivas i fråga om kapitalförvaltning
utan samband med försäkring, vill riksförbundet starkt betona, att möjligheten
likväl måste finnas beträffande kapitalförvaltning i samband med
försäkring. Ett sådant samband kan givetvis ha olika former. Riksförbundet
skall i detta sammanhang endast beröra två anordningar, som båda torde
ha en betydande sparstimulerande effekt. Den ena gäller avsättningar
till pensionskonto i försäkringsbolag. Tanken är, att medel som uppsamlas
på dylikt konto skulle kunna användas till framtida premiebetalning för i
bolaget redan existerande pensionsförsäkring, för avgiftsbetalning till ATP
och för omvandling till pensionsförsäkring. Den andra anordningen är en
kombination av livförsäkring och lönsparande.

Riksförbundet vill understryka vikten av att varje tillfälle att erbjuda
allmänheten ändamålsenliga sparformer tillvaratages. Vad det enskilda sparandet
betyder för samhällsekonomin och penningvärdet har från försäkringsbolagens
sida framhållits i åtskilliga andra sammanhang. Riksförbundet"
finner ej anledning att nu åter upprepa dessa synpunkter. Då emellertid
livförsäkringsbolagen är skickade att handbava kapitalförvaltning, vilket
veterligen icke ifrågasatts, bör det ej finnas några principiella eller
praktiska hinder för dessa bolag att omhändertaga de sparmedel som i annat
fall kanske skulle åtgå till konsumtion.

Även Folksam anser att den rätt som livförsäkringsbolagen har att driva
kapitalförvaltnings- och kapitaluppsamlingsverksamhet i samband med för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring bör utvidgas. Det är opraktiskt att alltid tvingas utforma avtalen
så att sparande och riskåtagande bildar en fast kombination. Möjligheterna
att utforma avtal där sparande och riskåtagande löper fria vid sidan
av varandra skulle tillåta avsevärd rationalisering — då sådan verksamhet
skulle utgöra ett effektivt utnyttjande av bolagens organisation — utan att
man för den skull går utöver området för bolagets kompetens. •— Även
Landsorganisationen, Försäkringsfunktionärernas förbund och Kooperativa
förbundet ifrågasätter om icke försäkringsbolagen borde i egen regi få driva
sparverksamhet utan formellt samband med livförsäkring.

Svenska bankföreningen delar de sakkunnigas uppfattning att hinder ej
bör uppställas mot att ett försäkringsbolag administrativt biträder en bank
med kontakter med allmänheten, exempelvis för kombination av sparande
i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag. Däremot motsätter sig
bankföreningen bestämt tanken att livförsäkringsbolagen skulle för egen
räkning få för förvaltning och förräntning från allmänheten mottaga även
andra medel än försäkringspremier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens
verksamhet skulle få betydande återverkningar på kapital- och
kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som under årens lopp naturligt
vuxit fram på detta område. Den torde också vara oförenlig med
banklagen. Det är dessutom svårt att föreställa sig, hur en inlåningsrörelse
av detta slag skulle kunna organiseras utan en total omläggning av livförsäkringsbolagens
konstruktion och uppbyggnad. I vart fall är enligt bankföreningen
en ombudsorganisation av den typ, som försäkringsbolagen nu
använder för sina kontakter med allmänheten, uppenbarligen icke något
lämpligt instrument för att handha uppgifter av här ifrågavarande slag.

Bankföreningen ställer sig även kritisk mot tanken att avtal skall kunna
träffas om kvarstående hos ett livförsäkringsbolag mot ränta, längre eller
kortare tid, av förfallet livförsäkringsbelopp. Bankföreningen ifrågasätter
om det finns behov av att öppna möjlighet för sådana avtal. De rikhaltiga
placeringsmöjligheter som erbjuds av de reguljära spar- och inlåningsinstituten,
bör enligt bankföreningens mening vara fullt tillräckliga. Det kan
icke antagas att tillskapandet av ett ytterligare alternativ skulle vara ägnat
att stimulera till en ökning av det totala sparandet i samhället.

Vad de sakkunniga anför om samarbete mellan livbolag och andra sparinstitut
i sparstimulerande syfte och om möjlighet till fortsatt förvaltning
och förräntning hos livbolag av förfallna kvarstående livförsäkringsbelopp
föranleder ingen särskild erinran från Svenska sparbanksföreningens sida.
Sparbanksföreningen upplyser emellertid att tidigare försök till samarbete
i den formen, att livbolags ombud skulle verka också för sparande i
sparbank, mött svårigheter bottnande i de speciella ersättningsgrunderna
för ombuden. Sparbanksföreningen instämmer i de sakkunnigas uppfattning
att frågan om en utvidgning av livbolagens verksamhet till att avse
kapitalförvaltning utan samband med livförsäkring, lämpligen bör övervägas
i ett vidare sammanhang, helst som dylik verksamhet, närmast att

Kungl. Maj:ts proposition nr t71 år 1961

likställa med vanlig bankverksamhet, erbjuder många andra aspekter än
själva förvaltningen av sparmedlen.

Riksskattenämnden konstaterar i sitt yttrande att de sakkunniga vid behandlingen
av frågan om livförsäkringsbolagens rätt att förränta förfallna
livförsäkringsbelopp ifrågasatt sådan ändring av taxeringsf örordningen,
att livförsäkringsbolagen såvitt gäller uppgiftsskyldigheten skulle
jämställas med bankerna. Enligt nämndens mening kan det emellertid
ifrågasättas, om det finns anledning att redan nu utvidga uppgiftsskyldigheten
på angivet sätt. Nämnden anför.

För närvarande torde dylika räntebärande tillgodohavanden icke förekomma,
och det lärer vara ovisst om verksamheten framdeles blir av sådan
omfattning att den ur här förevarande synpunkter får något nämnvärt
intresse. Det kan därför ifrågasättas om icke spörsmålet om ändring av
taxeringsförordningen lämpligen kan anstå för att tagas upp i ett större
sammanhang antingen vid en allmän översyn av taxeringsförordningens
bestämmelser om uppgiftsskyldighet eller i anslutning till en omprövning
av försäkringsskattelagstiftningen i dess helhet. Det förtjänar i detta sammanhang
framhållas, att de skattskyldigas räntebärande tillgodohavanden
inom t. ex. jordbrukets föreningsrörelse torde uppgå till mångdubbelt större
belopp än vad som inom överskådlig tid kan antagas bliva fallet inom livförsäkringsbolagen,
men att likväl skyldighet icke föreligger att jämlikt
ovan angivna författningsrum lämna taxeringsmyndighet uppgift om tillgodohavandena.

De sakkunnigas förslag till ändring av bestämmelserna i 336 § om begränsning
av försäkringsbolags rätt att äga aktier
biträdes av försäkringsinspektionen; inspektionen påpekar dock att det föreslagna
stadgandet om rätt att äga aktier i bolag, som utövar fastighetsförvaltning,
bör avfattas så att det avser bolag som förvaltar försäkringsbolagets
egna fastigheter. Ej heller Försäkringsbolagens riksförbund har något
att erinra mot de föreslagna jämkningarna i 336 §. Riksförbundet för i detta
sammanhang fram ett av Svenska Livförsäkringsbolags Förening tidigare
framställt önskemål om att försäkringsbolagens rätt att inneha aktier i ett
och samma bolag utvidgas så, att relationstalet en tjugondei av röstetalet
ändras till en tiondel. Förbundet anför.

Såsom främsta argument härför angavs önskemålet att i möjligaste mån
och i avbidan på mer omfattande åtgärder söka skydda försäkringstagarna
mot inflationens verkningar. Detta önskemål är så angeläget att en ifrågasatt
ändring av lagrummet bör vägas mot principen att försäkringsbolag
icke skall kunna driva främmande verksamhet genom dotterföretag. Riksförbundet
kan icke finna alt en ändring av relationstalet i angiven utsträckning
_ relationstalet en tiondel föreslogs för övrigt redan av 1942 års för säkringsutredning

— skulle medföra någon större »risk» för att försäkringsbolag
i praktiken bleve att anse såsom moderföretag till ett aktiebolag där
eventuellt maximalt aktieinnehav förelåge. Även om emellertid så mot förmodan
skulle kunna bli fallet, torde detta förhållande icke medföra någon
olägenhet för försäkringsbolagens verksamhet. Ej heller torde det ekonomiska
arrangemanget i varje enskilt fall bli så stort att det skulle kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na tänkas äventyra försäkringsbolagens soliditet. Det torde nämligen endast
i ett mycket ringa antal fall kunna bli maximala aktieinnehav i aktiebolag
av någon större ekonomisk betydelse. Mot detta skall alltså vägas angelägenheten
av att försäkringsbolagen — främst livförsäkringsbolagen — bör
beredas möjlighet att utnyttja varje lämpligt tillfälle att skydda sina försäkringstagare
mot inflationsförstörelse av förvaltade medel. Enligt riksförbundets
mening är detta intresse av sådan angelägenhetsgrad att det helt
överskuggar de eventuella — och säkerligen små — problem som skulle
kunna uppstå vid eu höjning av relationstalet i 336 §. Anledningen till att
relationstalet i FL fixerades så snävt som skedde, var att man ville avvakta
kommande erfarenheter. Varken från de sakkunnigas sida eller från annat
håll torde ha gjorts gällande att erfarenheterna ger anledning till betänkligheter
mot att nu vidga området för dessa placeringar.

Departementschefen

Enligt gällande lag äger försäkringsbolag icke rätt att driva annan rörelse
än försäkringsrörelse. För att bl. a. förhindra uppkomsten av ett företagarintresse
utanför försäkringsväsendets eget område gäller vidare såsom huvudregel
att försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande
får äga mer än en tjugondei av aktierna i svenskt aktiebolag. Tjugondelsregeln
skall om koncernförhållande föreligger tillämpas å koncernen.
Begränsningsregeln äger icke tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag
och i aktiebolag, vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag
eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag
(holdingbolag).

De sakkunniga har föreslagit vissa ändringar i de nu redovisade bestämmelserna.
För det första föreslås att försäkringsinspektionen skall ges rätt
att medge undantag från förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse
än försäkringsrörelse. Vidare skall försäkringsbolag även utan särskilt
medgivande få rätt att driva viss direkt i lagen angiven verksamhet. Såsom
den föregående redogörelsen utvisar skall enligt förslaget även begränsningsregeln
rörande försäkringsbolags rätt att äga aktier jämkas i vissa hänseenden.

Vid remissbehandlingen har förslagen i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran; i ett remissyttrande har dock intagits en avvisande hållning
i en detaljfråga. Även för egen del vill jag förorda att ändringar genomföres
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Enligt min uppfattning synes det sålunda motiverat att öppna vissa möjligheter
till undantag från huvudregeln med förbud för försäkringsbolag att
driva annan rörelse än försäkringsrörelse. För undantag bör krävas särskilda
skäl. Intresset av försäkringsrörelsens soliditet, som förbudsregeln avser
att tillgodose, får givetvis icke åsidosättas genom en sådan reform. Erforderliga
garantier härför får anses föreligga om avvikelse från huvudregeln kan
äga rum först efter prövning i varje särskilt fall. Bolagsordning skall ange
föremålet för bolagets verksamhet och frågan om skäl för undantag föreligger
i det enskilda fallet bör lämpligen prövas i samband med att bolagsordning
eller ändring däri stadfästes. Den avsedda prövningen synes böra ske
under beaktande av grundtankarna bakom förbudsregeln. Dispens från det

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

principiella förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse torde
ej böra medges i andra fall än sådana då ett undantag kan anses direkt
främja försäkringstagarnas intressen. I allmänhet synes också böra krävas
att rörelsen i fråga har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten.
Den nu förordade lösningen torde enligt min uppfattning i högre grad än det
av Försäkringsbolagens riksförbund förordade systemet tillgodose det från
försäkringsbolagshåll uttalade önskemålet om möjligheter för en smidig anpassning
till utvecklingen på området.

Enligt den av de sakkunniga förordade lösningen skall bolagen utan vidare
äga rätt att utöva viss verksamhet vid sidan om försäkringsrörelsen. Försäkringsbolag
bör sålunda få biträda annat försäkringsbolag vid dess rörelse,
uppföra bostads-, kontors- eller affärsfaslighet, avsedd att utgöra en varaktig
kapitalplacering, samt bedriva sådan maskinuthyrnings- och annan
verksamhet, vilken medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och
personal, som erfordras för bolagets försäkringsrörelse. För egen del kan
jag ansluta mig till de sakkunnigas syn på frågan om försäkringsbolagens
möjligheter att få driva sådan främmande rörelse. I allmänhet maste sådana
särskilda skäl, som nyss nämnts, anses föreligga för bolag som vid sidan om
försäkringsrörelsen önskar upptaga verksamhet av den karaktär som nu
åsyftas. Verksamhet av sådant slag ger ökat utrymme för ett rationellt utnyttjande
av försäkringsväsendets kapacitet och gagnar därmed försäkringstagarna.
Vad jag nu anfört torde fa beaktas i samband med stadfästelsen
av bolagsordning eller ändring däri. Däremot synes icke behov föreligga
att i lagtexten genom en uppräkning angiva i vilken utsträckning försäkringsbolag
bör ha frihet att driva främmande rörelse.

Hyresgästernas riksförbund har yppat farhågor bl. a. för att vidgade möjligheter
för försäkringsbolag att uppföra fastigheter för kapitalplacering
skulle komma att begränsa möjligheterna för andra företagare inom byggnads-
och bostadsbranschen att erhålla inteckningslån. I anledning härav
vill jag understryka de sakkunnigas uttalande att förslaget icke berör kapitalplaceringsproblemen
utan endast har den tekniska innebörden, att försäkringsbolagen
icke längre såsom hittills varit fallet obligatoriskt hänvisas
till enlreprenadkontraktsformen när det gäller nybyggnadsverksamhet. Att
förekomsten av en valmöjlighet härvidlag kan vara värdefull synes mig bestyrkt
genom den verkställda utredningen.

De sakkunniga har i sitt betänkande diskuterat frågan om rätt för livförsäkringsbolag
att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp. Enligt de
sakkunnigas mening bör försäkringsrörelsebegreppet fattas så vidsträckt att
däri ingår även nu nämnda former av kapitalförvaltning. Jag kan ansluta
mig till uppfattningen att livförsäkringsrörelse innefattar förvaltning och
förräntning av förfallna livförsäkringsbelopp.

När det gäller livförsäkringsbolagens sparfrämjande verksamhet i övrigt
synes det svårt att i förväg göra mera bestämda uttalanden om avgränsningen
av vad som bör kunna tillåtas i detta avseende. Utöver de allmänna synpunkter
på prövningen som jag utvecklat i det föregående torde emellertid

0 Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vad de sakkunniga anfört i denna speciella fråga kunna vara till viss vägledning.
Jag vill också mera allmänt understryka värdet av en från samhällssynpunkt
angelägen utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsamlande
verksamhet. Till en början torde dock endast sådan kapitalförvaltningsrörelse
som står i samband med försäkring böra ifrågakomma. Spörsmålet
om en mera långtgående utvidgning av den sparfrämjande verksamheten,
innebärande rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband
med försäkring, bör avgöras i ett större sammanhang. Definitivt ställningstagande
till detta spörsmål synes icke böra ske förrän i samband med en
allmän översyn av gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhet.
Frågan om en sådan översyn överväges för närvarande inom finansdepartementet.

I principiell överensstämmelse med försäkringsinspektionen anser jag
att frågorna om försäkringsbolags rätt att driva främmande rörelse bör
prövas av inspektionen utom i ärenden av principiell betydelse eller eljest
av synnerlig vikt, vilka bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Med den
ordning för behandlingen av stadfästelseärenden, som jag i det följande avser
att förorda, kommer detta att bli fallet.

Den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen av taxeringsförordningen synes,
i enlighet med vad riksskattenämnden förordat, böra anstå till dess närmare
erfarenheter vunnits om den omfattning berörda kapitalförvaltningsverksamhet
kan komma att erhålla.

Vad angår det framlagda förslaget till jämkningar i 336 § FL får jag i anledning
av det av Försäkringsbolagens riksförbund framförda önskemålet
om utvidgning av försäkringsbolags rätt att inneha aktier i ett och samma
bolag hänvisa till vad jag anfört rörande kapitalplaceringsfrågorna i föregående
avsnitt. I övrigt torde endast böra anmärkas, att bestämmelsen rörande
försäkringsbolags rätt att äga aktier i fastighetsförvaltningsbolag enligt
de sakkunnigas förslag synes föra längre än vad som varit avsett. Stadgandet
bör jämkas så att därav framgår att förvaltningen skall avse försäkringsbolags
fastigheter.

Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 336 §§. Beträffande
ett av de sakkunniga i förevarande sammanhang framfört förslag att livförsäkringsbolags
grunder skall kompletteras med föreskrifter angående förräntning
av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning, torde jag få hänvisa
till detalj motiveringen till 9 och 173 §§.

C. Koncessionsgivningen och branschspecifikationen
Gällande rätt m. m.

Vid nybildning av försäkringsbolag kräves enligt gällande lag (4 och
166 §§) att Kungl. Maj :t stadfäster bolagsordning och eventuella grunder
för bolaget. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen,
vilken med eget utlåtande överlämnar ärendet till Kungl.
Maj:t, som prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

FL samt lag och författning i övrigt ävensom huruvida och i vad mån
därutöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets
rörelse, särskilda bestämmelser erfordras. Finnes den tillämnade rörelsen
behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet,
stadfäster Kungl. Maj:t bolagsordningen och grunderna samt beviljar
koncession tills vidare eller, där särskilda omständigheter föranleder
därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver intill slutet av då löpande
räkenskapsår.

När för existerande försäkringsbolag bolagsordning eller grunder ändras,
skall ändringsbeslutet stadfästas av Kungl. Maj:t eller försäkringsinspektionen.
Ansökan om stadfästelse skall jämlikt FL alltid ingivas till inspektionen.
Avser ändringen utvidgning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren
eller nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning
av rörelsen skall vad om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande
tillämpning. I dylika fall skall försäkringsinspektionen överlämna
ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande och Kungl. Maj :t skall pröva —
förutom spörsmålet om ändringen är lagenlig etc. — huruvida den tillämnade
utvidgningen eller omläggningen av rörelsen är behövlig och även
eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om ändringsbeslutet
icke är av den typ som nyss angivits, ankommer det på försäkringsinspektionen
att meddela stadfästelse. Inspektionen prövar härvid
ändringsbeslutets överensstämmelse med FL samt lag och författning i
övrigt ävensom huruvida och i vad mån därutöver, med hänsyn till omfattningen
och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestämmelser erfordras.
Inspektionen har däremot icke att anlägga några behovs- och liknande
synpunkter. Försäkringsinspektionens handläggning av nu ifrågavarande
ärenden sker på generellt uppdrag av Kungl. Maj :t, som i FL erhållit
bemyndigande att uppdraga åt inspektionen att i Kungl. Maj:ts ställe meddela
stadfästelse å ändringsbeslut av nu ifrågavarande karaktär.

Såsom antytts tidigare utgjorde koncessionsförutsättningen att rörelsen
skall finnas behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling
av försäkringsväsendet en väsentlig nyhet i FL. Nyhetens betydelse för de
vid lagens ikraftträdande redan bestående försäkringsbolagen begränsades
emellertid genom en bestämmelse i promulgationslagen till FL, vari föreskrevs
att den koncessionsprövning, som skulle äga rum även för dessa
bolags del, icke finge avse frågan huruvida rörelsen vore »behövlig». Reglerna
fick emellertid full verkan icke blott för nybildningar på försäkringsbolagsområdet
utan även för bestående företags branschutvidgningar. Tidigare
hade koncessionsbestämmelserna endast tagit sikte på den formellträttsliga
grundvalen för ett tillämnat företag, i praxis — åtminstone under
de båda senaste decennierna före FL — hade bestämmelserna icke ansetts
tillåta ett bedömande av ett tillämnat företags ändamålsenlighet eller liknande
omständigheter. Även om det exempelvis stått klart, alt behov av ett
nytt försäkringsbolag icke förelegat, hade koncessionsmyndigheten ansett
sig förhindrad vägra stadfästelse å bolagsordning, förutsatt all denna uppfyllde
de i lagen uppställda formella kraven. De sakkunniga påpekar dock.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att statsmakterna i december 1945 — då såväl 1942 års som 1945 års försäkringsutredningar
arbetade — genom en särskild provisorisk lag, den s. k.
spärrlagen, utfärdade förbud mot nyetablering och branschutvidgning på
försäkringsområdet, där sådan icke fanns från allmän synpunkt önskvärd.

Ett koncessionssystem av det slag, som lagfästs i FL, kräver uppenbarligen
såsom komplement regler eller konventioner avseende verksamhetsföremålets
närmare bestämning (branschspecifikation). Lösningen av branschspecifikationsfrågorna
överlämnades helt åt rättstillämpningen.

Frågorna om koncessionsgivningen och branschspecifikationen behandlades
utförligt under förarbetena till gällande lag. Härom må hänvisas till
framställningen i betänkandet (s. 153—162).

Av de sakkunnigas redogörelse för koncessionssystemet i praktiken
må här följande återges.

Under tiden januari 1949—september 1959 har Kungl. Maj:t —■ sedan de
redan verksamma försäkringsbolagen utan behovsprövning beviljats koncession
enligt FL — behandlat ett 80-tal ansökningar om nybildning av försäkringsbolag
eller utvidgning av bestående försäkringsföretags rörelse till
att innefatta ny försäkringsgren. Uppgiften hänför sig till svenska riksbolag
och inkluderar icke de fall, där i samband med överlåtelse det mottagande
bolagets koncession måst vidgas såsom förutsättning för att överlåtelse
skulle kunna komma till stånd. I de utlåtanden, med vilka försäkringsinspektionen
överlämnat förenämnda ansökningar till Kungl. Maj:ts
prövning, har inspektionen med mycket få undantag tillstyrkt koncession
oförändrat enligt ansökningar eller med endast smärre modifikationer. Det
understrykes dock i detta sammanhang, att flertalet koncessionsärenden preciseras
i ansökningens form först efter förberedande överläggningar mellan
vederbörande försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. De sakkunniga anmärker
vidare, att erfarenheten givit vid handen att försäkringsbolagen
knappast fullföljer aktualiserade koncessionsfrågor i fall, där av de förberedande
underhandsöverläggningarna framgått, att försäkringsinspektionens
tillstyrkande icke är att påräkna. Med allenast några få undantag har Kungl.
Maj :t i sina beslut i koncessionsärenden av här behandlade natur följt försäkringsinspektionens
förslag.

På livförsäkringsområdet har under perioden ingen som helst nyetablering
förekommit. Av de behandlade koncessionsärendena hänför sig endast
ett ringa fåtal till livförsäkringsbolagen.

Flertalet ärenden hänför sig således till skadeförsäkringsområdet. Här
har en begränsad nyetablering ägt rum.

Det alldeles övervägande antalet koncessionsärenden under perioden har
avsett utvidgningar av bestående skadeförsäkringsbolags koncessioner. Av
de på denna grupp fallande ärendena är det dock endast ett mindre antal,
som avsett utvidgningar av koncessionerna till att omfatta nya huvudbranscher
i direkt affär, om härvid under denna beteckning hänföres brandförsäkring,
trafik- och annan motorfordonsförsäkring, sjöförsäkring samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

land- och lufttransportförsäkring, olycksfalls- och sjukförsäkring för högst
tio år samt husdj ursförsäkring.

De sakkunniga påpekar särskilt — med hänsyn till att det gäller en nyhet
på koncessionsområdet — att ett antal skadeförsäkringsholag under år
1959 beviljats koncession för avbetalningsförsäkring, innefattande åtagande
från försäkringsgivarens sida att om en avbetalningsköpare drabbas av sjukdom,
olycksfall eller arbetslöshet enligt särskilda regler inträda och fullgöra
den köparen åvilande betalningsskyldigheten. Försäkringar av detta slag
tecknas regelmässigt av säljaren av avbetalningsgodset såsom en form av
gruppförsäkring, varvid även en livförsäkringsdel, täckande risken för dödsfall,
tillkommer. Sistnämnda del är placerad i livförsäkringsbolag. Även hithörande
ansökningar har omfattat utvidgningar av koncessionerna utöver
den här särskilt nämnda försäkringsformen.

Koncessionsärendena i övrigt — inalles ca 40 — har hänfört sig till utvidgningar
av rörelsen med en eller annan direkt försäkringsgren av annat
slag än de ovan särskilt omnämnda verksamhetsgrenarna eller till indirekt
affär, i vilket senare fall verksamhetsbeskrivningen ibland gjorts mera generell.
Anledning synes icke föreligga att här lämna någon detaljredovisning
av ifrågavarande ärendesgrupp. Av intresse synes emellertid i fråga om
dessa ärenden vara, vilka huvudskäl som legat bakom försäkringsinspektionens
tillstyrkande av de begärda utvidgningarna. Vad härutinnan anföres
är i lika mån tillämpligt på de branschutvidgningar utöver förenämnda
branscher, som inkluderats i de tidigare nämnda koncessionsärendena. De
nu aktuella ärendena synes med hänsyn till huvudskälen för tillstyrkande
kunna inordnas i någon av följande tre grupper:

a) I åtskilliga fall framgår av formuleringen av försäkringsinspektionens
utlåtande, att marknadsmässigt behov av den ifrågasatta utvidgningen bedömts
vara för handen, och i vissa av ärendena är detta direkt utsagt.

b) I många av ärendena har i utlåtandena direkt uttalats, att marknaden
är väl täckt av redan förefintliga branschaffärer men att försäkringsinspektionen
dock icke velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom
detta skulle försvåra för sökandebolaget att konkurrera på marknaden.
Argumenteringen kan lämpligen belysas med ett utdrag ur ett såvitt angår
ärenden av nu förevarande slag representativt utlåtande. Försäkringsinspektionen
anför:

Med hänsyn till numera allmänt tillämpade former för försäljning av försäkringsskydd
ställer det sig — såsom inspektionen framhållit i flera tidigare
utlåtanden över försäkringsbolags framställningar — svårt för företag, som
äger meddela allenast ett eller några slag av försäkringar, att göra sig gällande
i konkurrens med bolag, som kan erbjuda ett mera fullständigt försäkringsskydd.
Inspektionens linje vid behandlingen av ansökningar om
koncessionsutvidgning till kombinationsgrenar har genomgående varit den,
att inspektionen tillstyrkt ansökningar från bolag, som äger meddela försäkring
i eu huvudbransch, t. ex. brandförsäkring, om sådan utvidgning av
rörelsen, att gängse försäkringskombinationer kan tillhandahållas allmänheten.
Med gängse kombinationer förstår inspektionen i första hand den
vanligen förekommande kombinationen brandförsäkring, inbrotts-, stöldoch
rånförsäkring, ansvarighets- och vattenledningsskadeförsäkring eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

delar härav. Där kombinationen skall innefatta ytterligare slag av försäkring,
synes i det enskilda fallet böra uppställas krav på en sådan redan förefintlig
miiktning av rörelsen, att tillkommande grenar framstår som särskilt
motiverade. Såsom exempel härpå må nämnas, att det kan te sig naturligt,
att ett företag, som i stor utsträckning meddelar hemförsäkring till privatpersoner,
i kombinationen får inkludera cykel- och resgodsförsäkring. Däremot
anser inspektionen icke, att koncession utan vidare bör meddelas för
varje slag av försäkring, som kan innefattas i ett kombinationsskydd. Inspektionens
upplattning är den att utvecklingen härvidlag bör präglas av en
önskan att under hänsynstagande till bolagens hittillsvarande inriktning av
veiksamheten utesluta de mest påtagliga nackdelarna ur konkurrenssynpunkt
av förefintliga begränsningar i fråga om rätten alt meddela kombinationsforsakringar
men icke att helt låta dessa försvinna. En alltför lån«t
gående liberalitet på detta område skulle leda till att en del försäkringsbolag,
vilkas verksamhet hittills varit begränsad till ett mindre antal försäknngsgrenar,
skulle förlora sin nuvarande särart och kunna i realiteten förvandlas
till mer eller mindre fullständiga sakförsäkringsbolag. En sådan
utveckling torde stå i strid mot försäkringslagens behovsprövningsprincip.

c) Det förhållandet att det sökande försäkringsbolaget varit ett stort allmänt
skadeförsäkringsbolag med koncessioner i flertalet skadeförsäkringsgrenar
synes i och för sig ha ansetts utgöra tillräcklig grund för försäki
ingsinspektionen att tillstyrka ansökningar om utvidgning till nya grenar
av icke speciell natur, eftersom de stora allmänna skadeförsäkringsbolagen
ansetts böra inneha koncession i alla vanliga branscher.

De sakkunniga anmärker härtill, att man i ett flertal fall, där konkurrensläget
med hänsyn till de kombinerade försäkringarnas frammarsch anförts
såsom skäl för tillstyrkande av ansökningar av nu förevarande slag, uppställt
på något skilda sätt utformade krav på att den nya försäkringsformen endast
må tillhandahållas i kombination med försäkringsformer, vilka vederbörande
bolag redan tidigare ägt meddela.

f avi.U §aller de 1 0 k a 1 a försäkringsbolagen, som alla är skadeförsäkringsbolag,
har under perioden koncessionsärendena avseende nyetablering
eller branschutvidgning uppgått till ett 90-tal. Nybildningen inskränker
sig till 4 fiskebåtsförsäkringsbolag. Av de Övriga ärendena hänför
sig det alldeles övervägande flertalet till utvidgning av rörelsen till att avse
jämväl stormskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom och viss
begränsad återförsäkring. I några fall har koncession meddelats jämväl för
vattenledningsskadeförsäkring å i bolagen brandförsäkrad egendom. En del
storre lans- och häradsbolag har beviljats koncession för glasförsäkring, inbrotts-,
stöld- och rånförsäkring, maskinförsäkring, resgodsförsäkring,
stormskadeförsäkring och vattenledningsskadeförsäkring av i bolagen brandforsakrad
egendom (i ett fall även skogsförsäkring). Stormskadeförsäkringen
har utgjort en nyhet för de lokala bolagen. Försäkringsinspektionen har
i utlatandena over ifrågavarande ansökningar pekat på att ett obligatoriskt
sammankopplande av stormskadeförsäkring med brandförsäkring skapar
det breda underlag, som kräves för en prisbillig stormskadeförsäkring, vilken
utgor ett behov för landsbygdens del. I fråga om de nyssnämnda mera

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

omfattande branschutvidgningarna har inspektionen i utlåtandena över ansökningarna
framhållit, att utvidgningarna i huvudsak utgör nyheter för de
lokala bolagens del. Inspektionen har understrukit, att om bolagen är tillräckligt
stora och välskötta, ämbetsverket ställer sig lika positivt till lokalbolagsframställningar
som till liknande ansökningar från riksbolag om utvidgning
av rörelsen till kompletteringsgrenar. Utökningen finner inspektionen
höja bolagens konkurrenskraft samt förbilliga och förenkla driften.
Den meddelade skogsförsäkringskoncessionen har tillstyrkts av inspektionen
på den grund, att konkurrens synts önskvärd i branschen och bolaget genom
att tillhandahålla försäkringen i kombination med andra försäkringar räknat
med att kunna nå lägre premier än riksbolag i denna försäkringsgren.

Även när det gäller lokalbolagens koncessioner har i stor utsträckning
förekommit, att bolagen redan på ett förberedande stadium tagit kontakt
med försäkringsinspektionen. Jämväl efter ansökningarnas ingivande har i
många fall samråd ägt rum mellan inspektionen och bolagen. De av försäkringsinspektionen
framförda synpunkterna brukar accepteras av bolagen.

Kungl. Maj :t har i koncessionsärendena för lokalbolagen i stort sett helt
följt försäkringsinspektionens i utlåtandena framlagda förslag.

De sakkunniga lämnar också en redogörelse för branschspecifikationen
i praktiken.

Branschspecifikationen har, framhåller de sakkunniga, drivits långt. Detta
är särskilt påtagligt inom skadeförsäkringsfältet. I koncessionssammanhang
indelas livförsäkringen i huvudsak i följande grenar, nämligen stor
livförsäkring, liten livförsäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring
med särskilda grunder, grupplivförsäkring samt indirekt livförsäkring.
En speciell livförsäkringstyp, för vilken särskild koncession i stor
utsträckning innehas av skadeförsäkringsbolag, utgör livränteförsäkring avseende
skadeersättning på grund av meddelad försäkring (s. k. skadelivräntor).
Försäkringsformen sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller
längre tid än tio år och indirekt sådan försäkring är också koncessionsrättsligt
särskilda försäkringsgrenar. Detsamma gäller barnolycksfallsförsäkring
för längre tid än tio år och reseolycksfallsförsäkring för livstid, i vilka två
grenar nyteckning icke längre förekommer. På skadeförsäkringsområdet
har man i huvudsak arbetat med följande koncessionsgrenar, nämligen
brandförsäkring, skogsförsäkring, vattenledningsskadeförsäkring, inbrotts-,
stöld- och rånförsäkring, glasförsäkring, maskinförsäkring, ansvarighetsförsäkring,
cykelförsäkring, motorfordonsförsäkring, trafikförsäkring, luftfartsförsäkring,
sjöförsäkring, landtransportförsäkring, lufttransportförsäkring,
lustfartygsförsäkring, resgodsförsäkring, värdepostförsäkring, garantiförsäkring,
regnförsäkring, hagelskadeförsäkring, storm-, hagel- och frostskadeförsäkring,
husdjursförsäkring (med tillägg i vissa fall av mjölk- och betesförlus
t försäkring), kreditförsäkring, smyckeförsäkring och diverseförsäkring
samt med de under perioden nytillkomna grenarna husbocksförsäkring och
svampskadeförsäkring ävensom med personförsäkringsgrenarna olycksfallsförsäkring
för högst tio år samt olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

år. Till personförsäkringsgrenarna bör även räknas den nya avbetalningsförsäkringen.
Indirekt affär har inom varje skadeförsäkringsgren i princip
betraktats såsom särskild koncessionsgren. Avbrottsförsäkring har däremot
inkluderats i respektive direkta skadeförsäkringsgren. Nämnas må att
i ett antal fall koncession beviljats för »skadeförsäkring, som är likartad
med eller utgör en naturlig utvidgning» av någon annan av bolaget redan
bedriven skadeförsäkringsgren. Förutsättning för upptagande av dylik försäkringsgren
har i bolagsordningarna angivits vara att anmälan dessförinnan
gjorts hos försäkringsinspektionen.

De sakkunniga

Vid framläggande av sin ståndpunkt till koncessionsgivningen
diskuterar de sakkunniga inledningsvis den tidigare lämnade sammanfattande
redogörelsen för de koncessionsärenden, som prövats av Kungi.
Maj :t. De sakkunniga anför, att förstahandsintrycket av redogörelsen kanske
blir, att — närmast på skadeförsäkringsområdet — mycket betydande
koncessionsutvidgningar ägt rum under tidsperioden och att koncessionsprövningen
skett med ganska ringa restriktivitet. Man bör emellertid
enligt de sakkunniga icke stanna vid nu ifrågavarande redogörelse utan
måste för att få en fullständig bild av läget samtidigt taga hänsyn till den
tidigare redovisade minskningen av antalet företagsenheter inom försäkringsbranschen,
som ägt rum under perioden. Man bör även ihågkomma, att
försäkringsinspektionen i ett icke obetydligt antal fall på underhandsförfrågan
från försäkringsbolag meddelat, att inspektionen icke vore beredd
att tillstyrka en planerad koncessionsutvidgning, och att ett dylikt negativt
underhandsbesked från inspektionens sida i allmänhet lett till att någon
koncessionsansökning icke ingivits av vederbörande försäkringsbolag.

Koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet efter tillkomsten av
1948 års lag har i hög grad påverkats av den ökade utbredningen av olika
slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment från ett flertal försäkringsgrenar.
Dessa kombinationsförsäkringar har i en alltmer ökad utsträckning
erhållit karaktären av standardiserade enhetsförsäkringar, vilka
täcker ett antal risker hämtade från olika försäkringsgrenar och vid vilka
premien icke redovisningsmässigt spjälkas upp på de olika försäkringsgrenarna
utan utgör en enhetspremie. Såsom exempel på dylika enhetsförsäkringar
må här nämnas hemförsäkringen, vilken i stor utsträckning obligatoriskt
omfattar brand-, inbrotts-, vattenlednings-, resgods- och cykelstöldriskerna.
Ett annat exempel är fastighetsförsäkringen, som ofta är så
utformad, att den obligatoriskt täcker brand-, ansvarighets- vattenlednings-,
hyresförlust-, inbrotts-, park- och stormskaderiskerna. Den standardisering
av försäkringsskyddet på skadeförsäkringsområdet, som sålunda i mycket
stor utsträckning kommit till stånd, har innefattat en rationalisering, som
möjliggjort premiesänkningar. Utvecklingen av nya typer av kombinerade
försäkringar har aktualiserat koncessionsutvidgningar därigenom att många
skadeförsäkringsbolag endast haft koncession för en del av de försäkringsformer,
som ingår i de nya kombinationsförsäkringarna. Ifrågavarande bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

lag har velat utvidga den i bolagsordningen intagna branschkatalogen så,
att bolagen skulle bli i stånd att tillhandahålla de nya, alltmer populära
kombinationsförsäkringarna. För dessa bolag har en koncessionsutvidgning
blivit praktiskt taget en nödvändighet; utan en sådan skulle bolagen
icke kunna tillmötesgå önskemål om försäkringar i den nya rationella formen
utan endast kunna tillhandagå med täckning av exempelvis brandrisken
och vattenledningsskaderisken, medan övriga i kombinationen ingående
risker jämväl fortsättningsvis skulle behöva täckas genom särskild försäkring
i annat bolag. En sådan ordning har bolagen ansett vara otillfredsställande
från försäkringstagarsynpunkt och samtidigt utgöra ett hinder
för vederbörande bolag att med framgang fortsätta att verka pa föisäkringsmarknaden.

Vid tillkomsten av 1948 års lag togs från statsmakternas sida ingen ställning
till hur koncessionsmyndigheten borde ställa sig till koncessionsfrågor
av senast angiven typ. Problemet har dock i viss mån berörts av 1942
års försäkringsutredning, som uttalat att vid koncessionsprövningen måste
beaktas, att olika branscher kan avse samma objekt eller samma ekonomiska
intresse, ehuru de omfattar olika slag av risker. Sasom exempel
nämndes, att visst objekt försäkras mot brand, vattenskada eller inbrott.
Vidare pekades på att personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m. m.) erbjuder
exempel på att olika branscher kan avse samma ekonomiska intresse.
Enligt utredningens mening kunde därför — i försäkringstagarnas
intresse — koncession i en viss bransch motivera koncession jämväl i vissa
andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kunde anses
tillgodosett. Då två branscher vore olikartade med avseende å teknik och administration
och gällde helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kunde
däremot enligt utredningens uppfattning koncession i den ena branschen
icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det borde enligt utredningen
överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinationer
som vore motiverade. Ett liknande uttalande har gjorts av 1945 års
försäkringsutredning. Frågeställningen har emellertid icke omnämnts i de
propositioner, som föranletts av nyssnämnda utredningar, och beröres icke
heller i vederbörande lagutskottsutlåtanden.

Den koncessionspolitik som förts då fråga uppkommit om utvidgningar
av koncessioner för att möjliggöra för vederbörande försäkringsbolag att
tillhandahålla gängse kombinationsförsäkringar ligger i linje med nyssnämnda
uttalanden av 1942 och 1945 års försäkringsulredningar. De sakkunniga
är av den uppfattningen, att det sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse,
att sådana försäkringsbolag, som redan äger rätt att
meddela de viktigaste av de försäkringsformer, som ingår i rationella och
kostnadsbesparande försäkringskombinationer, genom koncessionsutvidgningar
beredes möjlighet att tillhandahålla ifrågavarande försäkringskombinationer
i deras helhet. Den utveckling av försäkringsformerna, som ägt
rum, har gjort att dylika koncessionsutvidgningar ur försäkringstagarsynpunkt
torde böra anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Genom eu sådan koncessionspolitik medverkar konces -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

sionsmyndigheten till att i stor utsträckning allmänhetens försäkringsskydd
snabbare än eljest får ett mera allsidigt innehåll. Vidare främjas på denna
väg en kostnadsminskande koncentration av allmänhetens försäkringar till
de försäkringsbolag, som redan förut varit inriktade på att tillhandahålla
de väsentligaste momenten av ifrågavarande försäkringsskydd och som
därför i allmänhet framstår såsom de naturliga, ändamålsenligaste härarna
av de standardiserade enhetsförsäkringarna. Koncentrationen drives så
långt som det är möjligt vid ett bibehållande av försäkringsbranschens nuvarande
struktur. Ett alternativ till den koncessionspolitik, som förts, skulle
ha varit att vägra nyss berörda försäkringsbolag de utvidgningar av koncessionerna
till vissa bibranscher, som erfordras för meddelande av kombinationsförsäkringar,
för att på denna väg på längre sikt beröva ett antal
skadeförsäkringsbolag möjligheten att konkurrera och därigenom tvångsmässigt
åstadkomma en minskning av antalet företagsenheter på skadeförsäkringsområdet.
Det är emellertid icke ådagalagt, att en dylik tvångskrympning
av försäkringsbranschen skulle innefatta fördelar för försäkringstagarna.
En dylik lösning av nu ifrågavarande koncessionsproblem
skulle dessutom rimma dåligt med övergångsbestämmelserna till FL, vilka
kan sägas giva uttryck åt tanken, att man icke koncessionsvägen med tvång
skall ändra försäkringsväsendets struktur. Det har varit förutsatt, att det
skall överlämnas åt försäkringsbranschen själv att genom egna frivilliga
åtgärder åvägabringa en minskning av antalet företagsenheter. Såsom framgår
av tidigare lämnade uppgifter angående antalet företag har en icke
obetydlig minskning ägt rum.

De sakkunniga har således, sett i stort, icke något att erinra mot den
koncessionsgivning som förekommit i anledning av den utveckling av olika
typer av kombinationsförsäkringar, som ägt rum efter FL:s tillkomst. Icke
heller i övrigt har de sakkunniga några principiella erinringar att göra mot
den koncessionspolitik, som förts och som kommit till uttryck i Kungl.
Maj :ts beslut angående beviljande av koncessioner dels för vissa nya försäkringsbolag
och dels för vissa utvidgningar av rörelsen för ett antal existerande
bolag. Enligt de sakkunnigas uppfattning har icke någon alltför
stor liberalitet visats, utan den utveckling, som med Kungl. Maj :ts godkännande
ägt rum, synes överensstämma med försäkringstagarnas intressen.
Sedan numera närmare erfarenheter förvärvats angående utbredningen
m. m. av de nya typerna av enhets- och kombinationsförsäkringar, kan det
enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas, huruvida det icke är möjligt att
på detta område genomföra vissa förenklingar, som i linje med den pågående
utvecklingen ger försäkringsbolagen en något större rörelsefrihet men
som ändock skänker garantier för att någon förändring av branschstrukturen
på försäkringsområdet icke kommer till stånd utan föregående tillstånd
av offentlig myndighet. Till denna fråga återkommer de sakkunniga i
det följande.

Under åberopande av det anförda uttalar de sakkunniga, att såvitt de
kan finna det icke föreligger anledning att i detta sammanhang föreslå någon
ändring av de i FL inskrivna materiella villkoren för koncession och

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att, sett i stort, det från försäkringstagarsynpunkt icke finnes skäl till erinran
mot den lagtilläinpning som ägt rum. De sakkunniga understryker,
att lagtillämpningen icke bör vara fast och orörlig utan måste anpassa sig
till den utveckling på försäkringsområdet, som äger rum. Vid avgörandet
av i vad mån en koncession skall anses behövlig och även eljest ägnad att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet bör problemen ses ur
försäkringstagarsynvinkel och mot bakgrunden av rådande läge och pågående
utveckling.

Mot bakgrunden av de gångna årens erfarenheter och den utveckling på
försäkringsområdet, som förekommit, ifrågasätter de sakkunniga — med
tanke närmast på skadeförsäkringsbolagen — huruvida icke branschspecifikationen
i bolagsordningarna i viss utsträckning drivits alltför
långt. Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt
tillgodoses, även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu
är fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må bedrivas av vederbörande
försäkringsbolag. Den nuvarande detaljuppräkningen av de olika
försäkringsformer, som må bedrivas av varje enskilt bolag, är förenad med
praktiska olägenheter. Detta visar sig främst därigenom att då nya eller
modifierade försäkringsformer utvecklas, bolagsordningarnas omoderna,
detaljerade branschkataloger ofta icke täcker den nya försäkringsformen,
därför att denna innehåller ett eller flera försäkringsmoment, som icke
förut varit aktuella i sammanhanget. De berörda försäkringsbolagen kan
då enligt gällande praxis icke föra ut den nya försäkringsformen på marknaden
förrän de först i vederbörlig ordning — i princip på två bolagsstämmor
— fattat beslut om erforderlig jämkning av bolagsordningens branschkatalog
och därefter ansökt om och erhållit stadfästelse å ändringsbeslutet
och koncession för de nya försäkringsmomenten. Denna tids- och arbetskrävande
omgång kräves även i sådana fall, där meddelandet av den nya
försäkringsformen ligger helt i linje med bolagets hittillsvarande verksamhet
och allenast innefattar, att bolaget följer med i den utveckling av försäkringsformerna,
som ständigt äger rum i anledning av marknadens skiftande
och växande behov.

Syftet med koncessionsbestämmelserna är att skapa garantier för att försäkringsväsendet
icke utvecklas i osund riktning. Icke minst viktigt har
ansetts vara, att en olämplig ökning av antalet företag och branschaffärer
förebygges. Samtidigt har det dock, såsom tidigare framhållits, förutsatts
att behovsprövningen icke skall utgöra något vapen för att med tvång
åstadkomma en minskning av antalet redan existerande företag och branschaffärer.
Denna uppfattning har vunnit stöd av rättspraxis. Den koncessionsgivning,
som förekommit under de gångna åren, torde nämligen få anses
bygga på angivna förutsättning. Såvitt angår försäkringsformerna synes
vid koncessionssystemet det väsentliga vara, att icke något försäkringsbolag
utan tillstånd av vederbörande koncessionsmyndighet kan övergå till försäkringsformer,
som skyddar helt andra försäkringsintressen än dem, på
vilka bolaget tidigare varit inriktat, eller som förutsätter en helt ny skade -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

reglerings- eller anskaffningsapparat eller eljest med avseende på teknik
och administration företer väsentligt nya drag. Däremot synes det ur koncessionssynpunkt
vara av mindre intresse, därest ett försäkringsbolag vill
bygga ut de försäkringsformer, som tillhandahålles, med något eller några
näraliggande försäkringsmoment, som icke har nyss angiven karaktär. En
dylik komplettering av försäkringsformerna synes i stor utsträckning böra
vara tillåten utan särskilt tillstånd.

Mot bakgrunden av bl. a. det nu anförda förordar de sakkunniga, i förenklande
syfte, att i främsta rummet inom sakförsäkringen branschspecifikationen
på vissa punkter göres mindre detaljerad än vad för närvarande är
fallet. Lämpligt synes de sakkunniga vara, att frågan om en revision av
branschbeskrivningarna i försäkringsbolagens bolagsordningar upptages till
gemensam behandling av försäkringsinspektionen och representanter för försäkringsbolagsvärlden.
Vid överläggningar mellan nämnda parter bör, under
beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna, närmare
övervägas, huru långt man kan gå när det gäller att förenkla den katalog
över standardgrenar, som utgör utgångspunkten för bolagsordningarnas
beskrivning av föremålet för de olika försäkringsbolagens verksamhet. Övervägande
skäl synes tala för att den utveckling av allmänhetens försäkringsskydd
i riktning mot kombinerade enhetsförsäkringar av olika slag, varpå
försäkringstyperna hemförsäkring, fastighetsförsäkring och affärsförsäkring
är exempel, bör slå igenom i branschkatalogen och komma till uttryck
i denna. Enligt de sakkunnigas mening är det icke uteslutet, att antalet
försäkringsgrenar i en standardbranschkatalog kan ganska avsevärt nedbringas
utan att den ökade rörelsefrihet, som försäkringsbolagen därigenom
i viss utsträckning kan erhålla, kommer att medföra några olägenheter för
försäkringstagarna. Det kan tvärtom bli så att försäkringsbolagens service
i förhållande till allmänheten därigenom kan ytterligare förbättras. Såsom
exempel på den riktning, i vilken en modernisering och hopkrympning av
standardbranschkatalogen för sakförsäkring kan tänkas böra ske, må nämnas
en katalog, innehållande branschbeteckningarna hemförsäkring, fastighetsförsäkring,
skogsförsäkring, husdjursförsäkring, regn-, hagel- och frostskadeförsäkring,
industri-, hantverks-, affärs- och liknande försäkring, trafik-
och motorfordonsförsäkring, sjö- och transportförsäkring, luftfartsförsäkring
samt kreditförsäkring. De sakkunniga understryker att den gjorda
uppräkningen icke utgör ett förslag från de sakkunnigas sida utan blott är
en antydan om de vägar, som synes böra övervägas vid överläggningarna
mellan försäkringsinspektionen och representanterna för försäkringsväsendet.

Förändras den grundläggande branschkatalogen i nu angiven riktning
ökas, framhåller de sakkunniga, försäkringsbolagens möjligheter att utan
tids- och arbetskrävande formaliteter anpassa försäkringsformerna till tidens
krav. Vid en väl genomtänkt modernisering av branschkatalogen kan
ifrågavarande fördel vinnas utan att försäkringsbolagen därigenom erhåller
ett alltför fritt spelrum. Närmare kännedom om innehållet i de kombinationsförsäkringar
av olika slag, som meddelas av vederbörande bolag, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsinspektionen i erforderlig utsträckning erhålla genom att från
försäkringsbolagen införskaffa uppgifter om det gängse innehållet i bolagens
försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor.

De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av
en moderniserad branschkatalog.

De sakkunnigas avsikt är icke, att en moderniserad branschkatalog automatiskt
skall träda i tillämpning för försäkringsbolagen. Den standardbranschkatalog,
som uppgöres i samarbete mellan försäkringsinspektionen
och försäkringsbolagen, skall, såsom redan antytts, enligt de sakkunnigas
tanke endast ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utformning
i framtiden. I den mån de enskilda bolagen vill modernisera
branschuppräkningen i bolagsordningarna i anslutning till den nya branschkatalogen,
synes för varje bolags del överläggningar under hand bora aga
rum mellan inspektionen och bolaget. Härvid bör bolaget få del av försakringsinspektionens
syn på frågan, i vad mån inspektionen anser det mojligt
att för sin del godtaga en övergång helt eller delvis till de nya branschbeteckningarna
för ifrågavarande bolags del. Försäkringsbolagens verksamhet
är nämligen i icke obetydlig utsträckning så specialiserad, att en
övergång till mera vidsträckta försäkringsgrensbeteckningar i bolagsordningarna
ibland skulle kunna ge vederbörande bolag ett avsevärt större
marknadsutrymme än hittills. I enlighet med FL:s stadganden angaende
förutsättningarna för koncession synes en dylik marknadsutvidgning icke
böra tillåtas, med mindre utvidgningen framstår såsom behövlig och även
eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. 1 en
del fall kan det därför visa sig lämpligast att bibehålla de nuvarande, mera
detaljerade branschbeteckningarna. För andra försäkringsbolags del kan
det kanske visa sig mest ändamålsenligt att i viss män anknyta till de nya
branschbeteckningarna men att utesluta vissa försäkringsformer eller liknande.
I många fall, kanske framför allt beträffande de. större allmänna
skadeförsäkringsbolagen, bör det dock vara möjligt att vid en ändring av
bolagsordningen helt tillgodogöra sig de förenklingar, som inneslutes i en
moderniserad, mindre detaljerad branschkatalog. Huru långt man för varje
enskilt försäkringsbolags del kan gå i förenkling av branschuppräkningen
i bolagsordningen blir således en lagtillämpningsfråga, som ställes på sin
spets i samband med ansökning om stadfästelse av beslutad ändring av
bolagsordningen i ifrågavarande del.

Vad angår de lokala brandförsäkringsbolagen vill de sakkunniga framhålla,
att därest det skulle visa sig innefatta fördelar för försäkringstagarna,
att ifrågavarande bolag i större utsträckning än hittills gives möjlighet
att själva meddela kombinerade försäkringar, något hinder däremot
icke torde böra uppställas på den grund att dessa bolag hittills haft ett
mera begränsat program. Befinnes det vara ett försäkringstagarintresse,
att dessa bolag kan i egen regi och icke blott såsom ombud för annat försäkringsbolag
"tillhandahålla alla eller vissa av de försäkringsformer, som
brukar anknytas till brandförsäkringar av den typ, som dessa bolag meddelar,
torde ansökningar om härför erforderlig koncessionsutvidgning böra
behandlas i en positiv anda. Hänsyn måste emellertid självklart tagas till
varje särskilt bolags speciella förhållanden och möjligheter att klara de
problem, som möter efter eu utvidgning av föremålet för verksamheten.
Erinras må därom, att ifrågavarande bolag företer stora olikheter sinsemellan
och liar mycket skiftande förutsättningar att med framgång genomföra
en utbyggnad av verksamheten. I de fall, där en önskad konccssioiisutvidgning
synes motiverad, torde böra övervägas, i vad man vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bolag lämpligen bör beredas jämväl den begränsade utvecklingsfrihet, som
följer med ett införande i bolagsordningen av de nya sammanfattande grenbeteckningar,
som torde komma att upptagas i en reviderad standardbranschkatalog.
Vid avgörandet av denna fråga synes samma synpunkter
böra anläggas för lokalbolagens som för riksbolagens del.

De sakkunniga framlägger i detta sammanhang förslag om överflyttning
till försäkringsinspektionen av beslutanderätten
i ärenden angående stadfästelse av försäkringsbolags
beslut rörande bolagsordning och grunder.
Anledning anses icke föreligga att rubba grundsatsen, att det vid nybildning
av försäkringsbolag skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter utlåtande
av försäkringsinspektionen fatta beslut rörande stadfästelse av bolagsordning
och grunder samt koncession. Vad däremot angår ändringar av försäkringsbolags
bolagsordning och grunder föreslår de sakkunniga, att huvudregeln
skall vara, att det är försäkringsinspektionen som meddelar stadfästelse
å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning efter stadfästa grunder
och i anslutning därtill, där så skall ske, beviljar koncession. Denna
regel kompletteras emellertid i de sakkunnigas lagförslag med en bestämmelse
av innehåll, att därest försäkringsinspektionen finner ändringsärende
vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt, inspektionen skall
överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.

Till stöd för en utvidgad delegering till försäkringsinspektionen anför de
sakkunniga för det första, att en myndighet, som uteslutande sysslar med
försäkringslrågor och som förfogar över experter av olika slag på området
och som i olika former har mycket nära kontakter med försäkringsbolagen
och försäkringsproblemen, äger kompetens att för försäkringsväsendets del
bedöma icke blott tekniska problem utan även behovsfrågor och frågor om
vad som skall anses innefatta en sund utveckling på området. Vidare påpekas,
att under alla de år FL varit i tillämpning Kungl. Maj :t i sina beslut
nästan genomgående följt försäkringsinspektionens förslag i koncessionsfrågorna.
Sålunda har Kungl. Maj :t under denna period endast i mindre än
ett femtal koncessionsärenden kommit till ett annat beslut än vad försäkringsinspektionen
i sina utlåtanden förordat. I ifrågavarande fall har Kungl.
Maj :ts avvikande beslut gått i en för de sökande försäkringsbolagen liberalare
riktning än inspektionen förordat. Ytterligare framhåller de sakkunniga,
alt föisäkringsinspektionens reella inflytande på koncessionsgivningen
är större än som framgår av de till Kungl. Maj :t överlämnade ärendena. Såsom
förut nämnts förekommer i mycket stor utsträckning på ett tidigt stadium
underhand söverläggningar mellan försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen
i koncessionsfrågor. Inspektionens därvid framförda synpunkter
accepteras, såsom tidigare framhållits, i allmänhet av bolagen, varför
icke andra koncessionsärenden brukar avancera till bolagsstämmobeslut
och formlig ansökning om koncession än sådana, till vilka inspektionen på
förhand förklarat sig positivt inställd.

Genom en utvidgad överflyttning till försäkringsinspektionen av beslu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tanderätten i ärenden angående stadfästelse å beslut angående bolagsordning
och grunder för försäkringsbolag kan en icke helt obetydlig administrativ
arbetsbesparing vinnas. Kungl. Maj :ts konseljer avlastas från ett antal
ärenden, sainlidigt som försäkringsinspektionen i motsvarande mån befrias
från det merarbete, som uppstår vid utformningen av motiverade skriftliga
utlåtanden. Den resolutionsskrivning, som i stället kommer att åvila
försäkringsinspektionen, har redan i dag viss motsvarighet därigenom att
försäkringsinspektionen till sina utlåtanden till Kungl. Maj:t brukar foga
förslag till resolution i ärendena.

För de sökande bolagens del torde en vidgad delegering av beslutanderätten
till försäkringsinspektionen icke vara förenad med några nackdelar.
Tvärtom torde det vara förbundet med fördelar, att inspektionen i ärendena
i fråga i ökad utsträckning kan ge definitivt besked och icke måste
göra reservationen, att visserligen inspektionen är av en viss angiven uppfattning
men att beslutanderätten dock ligger hos Kungl. Maj :t. Ur rättssäkerhetssynpunkt
synes några olägenheter icke vara förenade med en utvidgad
delegering. Försäkringsbolag, som är missnöjt med försäkringsinspektionens
beslut i ifrågavarande ärenden, har nämligen möjlighet att
överklaga inspektionens beslut hos Kungl. Maj :t.

De sakkunniga anför vidare följande synpunkter på fördelningen av
ärendena mellan Kungl. Maj :t och försäkringsinspektionen.

Genom den förordade lagtekniska lösningen vinnes, att Kungl. Maj:t befrias
från alla försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden
och överklaganden kommer endast de viktigaste ändringsärendena
att handläggas av landets högsta förvaltningsmyndighet. Såsom en typ av
ärenden, som jämlikt den föreslagna lagbestämmelsen torde böra överlämnas
till Kungl. Maj :t, vill de sakkunniga nämna sådana ändringsärenden, vilka
kan ha "betydelse såsom prejudikat. Därest exempelvis lokala försäkringsbolag
ansöker om stadfästelse å bolagsordningsändringar, innefattande rätt
för vederbörande bolag att meddela försäkringsformer, som icke nu kan
tillhandahållas av dessa bolag, synes några lämpligt utvalda typärenden böra
underställas Kungl. Maj :ts prövning. Sedan prejudikat på denna väg erhållits,
synes anledning icke finnas längre att överlämna ärenden av detta slag
till Kungl. Maj :t utan torde därefter i enlighet med den föreslagna huvudregeln
dylika ärenden tills vidare böra prövas av inspektionen. Till Kungl.
Maj:t torde emellertid icke blott böra överlämnas ändringsärenden, som
kan få betydelse såsom prejudikat. Även andra ärenden av synnerlig vikt
omfattas av den föreslagna skyldigheten för försäkringsinspektionen att
överlämna vissa ärenden till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle exempelvis försäkringsinspektionen
för eu branschs vidkommande vara av den uppfattningen,
alt ytterligare allenast några få koncessioner bör beviljas, torde ofta
samtliga de ärenden, i vilka inspektionen ställer sig positiv, kunna anses vara
av sådan vikt att ärendena bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.
För erhållande av prejudikat torde jämväl något eller några av de ärenden,
i vilka på anförda skäl koncession i branschen anses böra vägras, böra
överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Skulle ett specialbolag vilja utvidga
eller väsentligt omlägga sin verksamhet och i anledning därav fatta beslut
om ändring av bolagsordning eller grunder, torde också frågan om stadfästelse
av ett sådant ändringsbeslut ofta få anses vara av den synnerliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vikt, att ärendet bör överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande, oaktat att
ärendet kanske icke har någon som helst betydelse såsom prejudikat. Utöver
vad nu anförts torde anledning icke finnas för de sakkunniga att
närmare kommentera de fall, i vilka enligt de sakkunnigas förslag ärenden
angående stadfästelse å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller
stadfästa grunder skall överlämnas till Kungl. Maj :t. Det torde få överlämnas
till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall ändringsärendena skall
anses vara av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Remissyttrandena

I fråga om koncessionsgivningen uttrycker Kooperativa förbundet
och Folksam sin tvekan om behovet av den nyetableringskontroll
som behovsprövningen innebär. Folksam anför.

Behovsprövningen tillkom på förslag av 1942 års försäkringsutredning.
Folksam framhöll i sitt yttrande att utredningen inte presterat något belägg
för sin uppfattning att en kostnadsstegrande övermättnad på marknaden
var för handen. Vidare framhölls att om antalet företag var för stort
och mindre effektiva företag kunde behålla eller erövra en avsevärd del av
marknaden, så berodde detta på att konkurrensen inte varit tillräckligt hård
och att lojaliteten i anskaffningsverksamheten överbetonats.

Vi är fortfarande tveksamma om nyttan av en sådan nyetableringskontroll
som behovsprövningen innebär.

Från samhällets sida framstår det här som eljest som den angelägnaste
uppgiften att konkurrensen stimuleras och att alla konkurrenshämmande
företeelser, såsom exempelvis flerårsavtalen, motarbetas.

Egentligen har det inte bildats något allmänt och fristående sakförsäkringsbolag
i vårt land på de senaste 40 åren. De bolag som tillkommit under
denna tid har antingen varit dotterbolag till andra försäkringsföretag eller
startats för speciella ändamål (såsom t. ex. Volvia) eller haft en speciell inriktning
på ett visst klientel (som t. ex. Ansvar). Det finns förmodligen
ingen som bedömer investering i ett ordinärt nytt försäkringsbolag såsom
lockande. De existerande bolagen har ett sådant stöd i sin kapitalavkastning
att utsikterna till framgång för ett nytt företag förefaller ytterligt små.

Nyetableringskontrollen har förmodligen inte stor betydelse, vare sig positiv
eller negativ. Den torde dock vara oförenlig med utvecklingen mot en
fri europeisk marknad.

Försäkringsinspektionen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning rörande
koncessionsgivningen och framhåller att det från försäkringstagaresynpunkt
icke finns skäl till erinran mot den lagtillämpning i fråga om de
materiella koncessionsvillkoren som ägt rum.

Försäkringsbolagens riksförbund uttalar sin tillfredsställelse över att de
sakkunniga accepterat den utveckling som kommit till synes i hittills beviljade
koncessioner, nämligen att stor hänsyn bör tagas till varje bolags berättigade
önskemål att kunna tillhandahålla sina kunder ett så allsidigt försäkringsskydd
som möjligt.

Försäkringsfunktionärernas förbund anser att myndigheterna i framtiden
bör iakttaga en mer restriktiv hållning, när det gäller koncessionsgivning,
och anför såsom exempel ett fall, där försäkringsinspektionen medgivit rätt
att driva grupplivförsäkring utan att något egentligt nytt behov förelegat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1961

överflyttningen av redan tecknade försäkringar från de andra bolagen är
knappast någon vinst för försäkringstagarna och uppmuntrar ej övriga företag
till fusioner.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande förenkling av branschspecifikationen
godtages eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.
Enligt försäkringsinspektionen har branschspecifikationen särskilt på
sakförsäkringens område med tiden kommit att drivas kanske väl långt. En
uppmjukning i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit synes ej behöva
innebära vidgad koncessionering utan mera ha karaktär av praktiskt arrangemang.
Syftet med koncessionssystemet synes i många fall kunna helt tillgodoses,
även om bolagsordningarna skulle mindre i detalj än vad nu är
fallet angiva vilka olika försäkringstyper som må drivas av vederbörande
försäkringsbolag.

Försäkringsbolagens riksförbund anser det vara tillfyllest, att branschspecifikationen
i stort avgränsar de grenar av försäkringsverksamheten som
koncessionen omfattar, varvid i största utsträckning måste beaktas den pågående
utvecklingen mot att i en försäkring innefatta flera olika risker avseende
samma försäkrade objekt.

Folksam delar de sakkunnigas åsikt att branschspecifikationen i reglementena
behöver revideras och förenklas. Bolaget betraktar branschspecifikationen
mindre ur behovsprövningssynpunkt än som ett medel att underlätta
bedömningen av vilka försäkringsgrenar ett bolag har naturliga förutsättningar
och resurser att bedriva. Folksam ifrågasätter om icke branschkatalogen
för skadeförsäkringsbolag skulle kunna förenklas till ungefär följande.

1. Kort olycksfalls- och sjukförsäkring

2. Trafik- och motorfordonsförsäkring

3. Sjö- och transportförsäkring

4. Annan försäkring mot materiell skada och följden av sådan skada

5. Ansvarsförsäkring

6. Förmögenhetsförlustförsäkring och intresseförsäkring

7. Husdj ursförsäkring.

Folksam anför bl. a. följande i anslutning till sitt förslag.

I grupp 4 kommer brand-, stöld-, maskinförsäkring osv. men även därmed
sammanhängande avbrottsförsäkringar. Även skogsförsäkring bör ingå
i denna grupp.

Förekomsten av så skilda företagstyper som riksbolag och lokala bolag
kunde motivera en uppdelning av grupperna 3 och 4 i »stor» och »liten»
försäkring. Gränsdragningen är dock vansklig och vidare kan man förutsätta
att bolagen skall hålla sig inom ramen för sina resurser. Det har funnits
teoretisk möjlighet för lokala brandförsäkringsbolag att försäkra storindustrin.
I praktiken har det dock veterligen inte förekommit.

I grupp (i ingår ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust, garantiförsäkring,
kreditförsäkring, regnförsäkring m. m. Här kan man också tänka
sig att täcka vissa andra försäkringsbehov, t. ex. förlust om en charkuteributik
måste stänga på grund av epidemi. Utvecklingen går mot kombinerade
försäkringar av olika slag. Det är svårt att tänka sig att branschkatalogen
kan vara så utformad att en kombinerad försäkring alltid berör bara en

7 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsgren. Berör den flera bör den dock i allmänhet kunna gå att redovisa
i helhet inom en av dem. I kombinerade försäkringar bör bolaget
också ha möjlighet att — i samråd med tillsynsmyndigheten — gå utanför
sin koncession, t. ex. genom att livförsäkringselement ingår i skadeförsäkring.

Även de sakkunnigas förslag att till försäkringsinspektionen i ökad utsträckning
överföra beslutanderätten i ärenden angående stadfästelse
av försäkringsbolags beslut rörande ändring av bolagsordning och
grunder godtages eller lämnas utan erinran i remissyttrandena. Förslaget
innebär enligt försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t befrias från alla
försäkringsärenden av rutinkaraktär. Förutom nybildningsärenden och överklaganden
kommer endast de viktigaste ändringsärendena att handläggas av
landets högsta förvaltningsmyndighet.

Departementschefen

De sakkunnigas behandling av frågorna om koncessionsgivningen och
branschspecifikationen utmynnar icke i förslag till lagändring i annan del
än beträffande beslutanderätten i koncessionsärenden. I detta hänseende
föreslås, att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring av bolagsordning
och grunder — vilket redan nu i viss utsträckning ankommer på
försäkringsinspektionen — överflyttas från Kungl. Maj:t till inspektionen;
dock med skyldighet för inspektionen att överlämna ärenden av principiell
betydelse eller eljest av synnerlig vikt till Kungl. Maj:ts avgörande.

Förslaget att överföra beslutanderätten i stadfästelseärenden om ändring
av bolagsordning och grunder till försäkringsinspektionen har godtagits eller
lämnats utan erinran i remissyttrandena. Även den av de sakkunniga
redovisade inställningen till koncessionsgivningen och branschspecifikationen
har i allmänhet vunnit remissinstansernas gillande.

De sakkunniga har verkställt en ingående granskning av koncessionsgivningen
och därvid kommit till den slutsatsen att anledning ej finnes att
föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren för koncession.
Denna ståndpunkt finner jag välgrundad. Den företagna utredningen
får anses utvisa att nuvarande regler är ändamålsenliga och erbjuder
tillfredsställande möjligheter att anpassa tillämpningen till utvecklingen
på försäkringsområdet. Det saknas från dessa utgångspunkter skäl att
rubba den av statsmakterna vid tillkomsten av FL uppställda grundsatsen
att koncession förutsätter att den tillämnade rörelsen skall vara behövlig
och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Från några remissinstansers sida har uttryckts tvekan om nyttan av en
behovsprövning. Bl. a. har härvid pekats på att en sådan prövning torde
vara oförenlig med utvecklingen mot en fri europeisk marknad. Härtill må
anmärkas, att försäkringsrörelsen i de flesta länder står under särskild kontroll
från statsmakternas sida. OEEC:s underkommitté för försäkringsfrågor
har påbörjat ett jämförande arbete rörande försäkringslagstiftningen i olika
europeiska länder. Om ett europeiskt samarbete kommer till stånd på

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

detta område är det möjligt, att detta skulle kunna medföra vissa problem
rörande s. k. harmonisering av försäkringslagstiftningen. Utvecklingen av
denna fråga får givetvis följas med uppmärksamhet. På sakens nuvarande
ståndpunkt, innan ännu riktlinjer för ett sådant samarbete uppdragits, torde
dock skäl ej föreligga att överväga ett uppgivande av det nuvarande systemet.

Såsom de sakkunniga anmärkt har koncessionsgivningen på skadeförsäkringsområdet
efter tillkomsten av FL i hög grad påverkats av den ökade
utbredningen av olika slag av kombinationsförsäkringar, inneslutande moment
från ett flertal försäkringsgrenar. Hemförsäkringen och fastighetsförsäkringen
är exempel på dylika former av standardiserade enhetsförsäkringar,
som nått stor popularitet. Eftersom många skadeförsäkringsbolag
endast haft koncession för vissa av de försäkringsformer, som ingår i de
nya kombinationsförsäkringarna, har koncessionsutvidgningar aktualiserats
för att ge vederbörande bolag möjlighet att erbjuda sina kunder de gängse
kombinationsförsäkringarna. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det
sett i stort bör anses vara ett försäkringstagarintresse, att sådana försäkringsbolag,
som redan äger rätt att meddela de viktigaste av de försäkringsformer,
som ingår i rationella och kostnadsbesparande försäkringskombinationer,
genom koncessionsutvidgningar beredes möjlighet att tillhandahålla
försäkringskombinationerna i deras helhet. Med hänsyn till utvecklingen på
området får sådana koncessionsutvidgningar från försäkringstagarsynpunkt
anses behövliga och innefatta en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Enligt min mening finnes därför ej skäl att i detta avseende överväga en
omläggning av den förda koncessionspolitiken.

Enligt FL skall försäkringsbolags bolagsordning bl. a. innehålla uppgift
om föremålet för bolagets verksamhet. Spörsmålet om hur långt specifikationen
skall drivas ansågs av de lagstiftande instanserna vid FL:s tillkomst
böra överlämnas åt rättstillämpningen. Såsom tidigare nämnts har de sakkunnigas
behandling av frågan om branschspecifikationen icke utmynnat i
förslag till lagändring. Vad de sakkunniga anfört i ämnet har mera karaktären
av ett framtidsprogram och åsyftar icke några omedelbart verkande åtgärder.
De sakkunniga konstaterar, att branschspecifikationen drivits långt
och att den nuvarande detalj uppräkningen av olika försäkringsformer är
förenad med vissa praktiska olägenheter. De förordar därför att branschspecifikationen,
i främsta rummet inom sakförsäkringen, göres mindre detaljerad
än som för närvarande är fallet och att försäkringsinspektionen i
detta syfte och under beaktande av den pågående utvecklingen av försäkringsformerna
i samarbete med representanter för försäkringsväsendet upprättar
eu standardbransch katalog. En sådan branschkatalog skulle enligt de
sakkunniga ha karaktären av en riktpunkt vid bolagsordningarnas utformning
i framtiden.

De sakkunnigas utredning av förhållandena på förevarande område synes
utvisa, att en viss förenkling av branschspecifikationen är både möjlig och
önskvärd. Det framkomna uppslaget torde därför vara värt alt pröva och

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

jag finner för egen del ej något att erinra mot att ett samarbete av angivet
slag upptages.

Med stöd av bemyndigande i FL har Kungl. Maj :t uppdragit åt försäkringsinspektionen
att i viss utsträckning stadfästa beslut angående ändring
av bolagsordning och grunder. De sakkunnigas förslag om en längre gående
överflyttning av beslutanderätten i ändringsärenden till försäkringsinspektionen
har, med den utformning förslaget erhållit, den huvudsakliga innebörden,
att avgörandet av åtskilliga ärenden av mera rutinbetonad karaktär
överflyttas från Kungl. Maj:t till försäkringsinspektionen. Viktigare ändringsärenden
kommer alltjämt, liksom ärenden om nybildning av försäkringsbolag,
att avgöras av Kungl. Maj:t. De skäl som anförts för den föreslagna
reformen synes övertygande och jag vill därför förorda dess genomförande.

Förslaget föranleder ändring av 1, 4 och 166 §§.

I samband med förslagets genomförande bör i administrativ ordning
meddelade bestämmelser om uppdrag åt försäkringsinspektionen att i Kungl.
Maj:ts ställe meddela stadfästelse i ändringsärenden upphävas.

D. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen
Gällande rätt m. m.

Soliditets principen -— som jämte skälighetsprincipen utgör den fundamentala
grundsatsen för tillvaratagande av försäkringstagarnas intressen -—
uttryckes i FL icke direkt i ord såvitt rör annan försäkring än livförsäkring
och därmed i lagen jämställd personförsäkring. Principen i fråga gäller
dock likafullt även för sådan annan försäkring, vilken här benämnes skadeförsäkring.
Den svenska tillsynslagstiftningen berörande försäkringsväsendet
har sin historiska grund i en strävan att skydda allmänheten mot ekonomiska
förluster. I förarbetena till den tidigaste svenska lagstiftningen på
tillsynsområdet uttrycktes saken bl. a. så, att det vid vanlig handel i allmänhet
kunde vara för köparen tämligen likgiltigt, om handeln vore i
mindre mån fördelaktig eller till och med förlustbringande för säljaren,
blott det köpta erhölles och priset därför ej vore oskäligt. Vid försäkring
däremot låge det visserligen i försäkringstagarens intresse, att villkoren
bleve billiga, och därtill borde konkurrensen medverka. Men för försäkringstagaren
vore det av ojämförligt större vikt, att det bolag, varmed han
inlåtit sig, ständigt hade en god ställning, så att vid inträffande av den händelse,
som i försäkringsavtalet avsåges, ingen svårighet mötte för fullgörande
av bolagets därav beroende förbindelse. Försäkringstagaren vore därför
berättigad att fordra, att bolaget vore ändamålsenligt ordnat och icke
vidtoge någon åtgärd, varigenom dess förmåga att fullgöra åtagna förbindelser
äventyrades.

Tillsynslagstiftningens regelkomplex har intill dess att jämväl skälighetsprincipen
kom till uttryck i lagtexten i stort sett uteslutande tagit sikte

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

på afl tillgodose försäkringstagarnas berättigade fordran på bolagens soliditet.
De redan tidigt detaljerade bestämmelserna om ordningen för bolagsbildningen,
reglerna om kapital och fonduppläggning samt den fortlöpande
kontrollen är samtliga uttryck för omsorgen om företagens soliditet, upprätthållen
i främsta rummet i försäkringstagarnas intresse. Insyn och publicitet
har på detta område icke ansetts vara tillfyllest, därför att allmänheten
i regel saknar förutsättningar att tränga in i den invecklade teknik, varpå
försäkringsverksamheten bygger, och därför regelmässigt icke — om den
än har tillgång till vissa fakta — kan bedöma, huruvida försäkringsbolagen
är i stånd att fullgöra sina förbindelser enligt de ingångna försäkringsavtalen.

Bestämmelserna till skydd för försäkringsbolagens soliditet är mera långtgående
och detaljerade inom livförsäkringen med dess ofta mycket långa
avtalstider och vanliga kombinationer av riskskydd och sparande än vad
fallet är inom skadeförsäkringen. Dock finnes även för skadeförsäkringens
del ett stort antal lagstadganden, som bygger på soliditetsgrundsatsen.
Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring
(sakförsäkring) och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för
längre tid än tio år, gäller dessutom vissa speciella regler om kapitalplacering
m. m. vilka skall ge särskilda garantier för fullgörandet av ifrågavarande
långtidsförbindelser.

Medan soliditetsprincipen sedan gammalt varit vägledande inom den
svenska försäkringsrörelselagstiftningen avseende skadeförsäkring, har först
under 1950-talet vid sidan härav uppställts en skälighets princip såsom legalt
rättesnöre för större delen av den skadeförsäkringsverksamhet, som bedrives
av de svenska försäkringsbolagen. Skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet
infördes, såsom förut nämnts, i FL genom 1950 års ändringar
av samma lag. Sålunda åligger det numera jämlikt 282 § 2 mom. FL
styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag, som meddelar försäkring
av annat slag än livförsäkring (och därmed jämställd försäkring),
att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att premiesättningen
är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, som försäkringen är
avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna
i övrigt. Statistik får upprättas för två eller flera bolag gemensamt. Det
åligger därjämte nyssnämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen,
för tidrymd som inspektionen bestämmer, insända redogörelse för den metod
som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter
av övervakningen. De anförda reglerna äger emellertid icke tillämpning på
verksamhet, som bedrives i utlandet, och ej heller på sjö- eller transportförsäkring,
som bedrives i Sverige. I 283 § upptages vidare en allmän regel om
skyldighet för styrelsen och verkställande direktören att lämna försäkringsinspektionen
de upplysningar angående verksamheten, som inspektionen
finner erforderliga.

Anmärkas må här, att såvitt rör den obligatoriska trafikförsäkringen
lagen om trafikförsäkring å motorfordon innehåller vissa specialregler, som

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

bl. a. avser premiernas skälighet. Dessa regler möjliggör en längre gående
kontroll än vad de ovan omförmälda bestämmelserna i FL medger för skadeförsäkringsområdet
över huvud taget.

Beträffande den praktiska tillämpningen av försäkringsinspektionens skälighetskontroll
anföres i betänkandet, att denna, såvitt gäller annan skadeförsäkring
än trafikförsäkring, hittills icke avsatt några mera beaktansvärda
spår.

Ur betänkandets framställning rörande skälighetskontrollen (s. 188—194)
må här återges en redogörelse för vilket material som för tillsynen över skälighetsprincipens
efterlevnad på skadeförsäkringsområdet inkommer till inspektionen
från de svenska försäkringsbolagen. Beträffande uppgifternas
innehåll har överläggningar ägt rum mellan inspektionen och försäkringsbolagen.

Uppgifter — avseende räkenskapsåren från och med 1953 — inkommer
från 30 försäkringsbolag rörande

a) på året belöpande premier, skador och förvaltningskostnader för direkt
skadeförsäkring i Sverige i vissa försäkringsgrenar,

b) på året belöpande skador och försäkringsbestånd i brandförsäkring,

c) utbetald vinst till försäkringstagarna i vissa försäkringsgrenar med
uppgift om tillämpade regler och utbetalade belopp samt

d) avvecklingen av på året belöpande skador i vissa försäkringsgrenar för
tidigare årgångar.

De försäkringsgrenar, beträffande vilka de under a), c) och d) angivna
uppgifterna i förekommande fall lämnas, är följande:

I. Olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år:

1. Individuell försäkring

2. Kollektiv försäkring

II. Brand-, skogs-, ansvarighets-, vattenledningsskade-, glas-, inbrotts-, slöld och

rånförsäkring m. m.:

1. Hemförsäkring

2. Fastighetsägarförsäkring

3. Företagarförsäkring

4. Villaägarförsäkring (i vissa fall)

III. Annan skadeförsäkring:

1. Garantiförsäkring

2. Kreditförsäkring

3. Luftfartsförsäkring

4. Maskinförsäkring

a) Fasta maskiner (t. o. m. 1954)

b) Traktorer

5. Motorfordonsförsäkring

6. Regnförsäkring

7. Storm-, hagel- och frostskadeförsäkring

8. Smycke- och diverseförsäkring

De lämnade uppgifterna har karaktären av ramuppgifter för de ovan specificerade
försäkringsgrenarna i deras helhet. Ifrågavarande specialuppgif -

103

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

ter för skälighetskontrollen skall, till skillnad mot vad fallet i allmänhet är
med bolagens bokföringsuppgifter av samma slag, icke innehålla några förstärkningar
eller säkerhetstillägg. Den tjänsteman hos försäkringsinspektionen,
som närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring,
har för de sakkunniga upplyst, att uppgifterna är otillräckliga för
en skälighetsprövning i strängare bemärkelse, eftersom de endast lämnai en
bild av utfallet i hela försäkringsgrenar. För att en skälighetsprövning av
längre gående slag skall kunna realiseras erfordras en betydligt djupaie liskklassindelning
samt delvis ytterligare statistiska data, nämligen försäkringsantal,
försäkringssummor, skadeantal in. m.

Utöver nu angivet material lämnade försäkringsbolagen i samband med
avgivande av uppgifter för det första räkenskapsårets skälighetskontroll en
allmän orientering rörande de anordningar, som tillämpades vid bolagens
premieövervakning.

I viss omfattning offentliggöres de inkomna uppgifterna i bearbetat skick
i försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Kontrollen över trafikförsäkringen grundar sig sedan gammalt på ett
detaljerat riskklasschema, vilket flera gånger omarbetats. Det av försäkringsinspektionen
senast fastställda schemat tillämpas från och med räkenskapsåret
1958. Differentieringen på skilda riskklasser är långt driven och
baserar sig på motorfordonstyp, användningssätt och fordonets hemort. T. ill
inspektionen bär sedan gammalt årliga statistiska uppgifter lämnats avseende
antal fordon under årsrisk, antal skador och skadebelopp för de
skilda riskklasserna. Dessa uppgifter har utgjort underlag för en — låt
vara begränsad —- skälighetskontroll av trafikförsäkringens riskpremier.
De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för premiernas omkostnadstillägg
ger — om härvid bortses från en schablonartat beräknad
skaderegleringskostnad, f. n. uppgående till 1 % av premierna — uttryck
för den ram, inom vilken trafikförsäkringsbolagen kostnadsmässigt har att
arbeta. Tilläggas bör emellertid, att å premierna får uttagas ett vinsttillägg,
som f. n. utgör 8 %, vilket belopp tillföres den övriga rörelsen. I

I betänkandet lämnar de sakkunniga vissa uppgifter om tariff sammanslutningar
på skadeförsäkringens område.

I stor utsträckning är på skadeförsäkringens område premietariffer och
allmänna försäkringsvillkor gemensamma för ett flertal försäkringsbolag.
Bolagens samarbete i nu angivna hänseenden bedrives väsentligen inom ramen
för speciella, huvudsakligen för ifrågavarande ändamål inrättade organ,
vanligen benämnda tarifföreningar, men äger även rum jämlikt särskilda
ofta för mera specialbetonade branscher träffade överenskommelser
mellan olika försäkringsbolag utan att för ändamålet några särskilda gemensamma
organ inrättats. Anslutningen till organ av bär avsedda slag eller
överenskommelser av angivna innehåll utgör kartellsamarbete i konkurrenslagstiftningens
mening. De sakkunniga har ansett det vara på sin plats
att i detta sammanhang, utan anspråk på fullständighet, i korthet för de
skadeförsäkringsområden, inom vilka skälighetsprincipen gäller, nämna
några betydande samarbetsorgan samt att ge exempel på några försak -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ringsgrenar, där samarbete äger rum på grundval allenast av därom träftad
överenskommelse. Uppgifterna om antalet försäkringsbolag, som är
anslutna till de nämnda tarifföreningarna, avser läget vid ingången av år
lJoy och innefattar endast svenska riksbolag för skadeförsäkring. För närmai"®
uPPtÖfter rörande nu ifrågavarande kartellsamarbete hänvisas till det
?v irsakringsinspektionen förda kartellregistret. Sammanfattningar av där
av*^. avseende i de flesta fall förhållandena vid ingången av år
1955 återfinnes i publikationen Näringfrihetsfrågor årgång 1955 häfte 7.

Svenska tariff öreningen till vilken är anslutna 11 försäkringsaktiebolag
och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna
lorsaknngsvillkor for medlemsbolagen såvitt rör ansvarighets-, brand- (ej
skogsbrand), cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, stormskade- och vattenledmngsskadeför
säkring.

n T.arif(örenin9en för olycksfalls- och sjukförsäkring, till vilken är anslutna
9 forsaknngsakliebolag och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer
och allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen huvudsakligen
såvitt rör olycksfalls- och sjukförsäkring för högst tio år.

Svenska maskintariff öreningen, till vilken är anslutna 7 försäkringsaktiebolag
och 2 ömsesidiga försäkringsbolag, fastställer premietariffer och allmänna
försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör maskinförsäkring.

Svenska hilförsäkringsföreningen, till vilken är anslutna 8 försäkringsaktiebolag
och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietariffer och
allmänna försäkringsvillkor för medlemsbolagen såvitt rör trafik- och annan
motorfordonsförsäkring.

Föreningen för biltransportförsäkring, till vilken är anslutna 13 försäkringsaktiebolag,
fastställer premietariffer och allmänna försäkringsvillkor
för medlemsbolagen såvitt rör biltransportförsäkring.

Ömsesidiga försäkringsbolags tariffcentral, till vilken är anslutna 1 försaknngsaktiebolag
och 1 ömsesidigt försäkringsbolag, fastställer premietaritier
och allmänna försäkringsvillkor för de anslutna bolagen såvitt rör ansvarighets-,
brand-, cykel-, glas-, inbrotts-, kyl-, resgods-, rån- och vattenledningsskadeförsäkring.

Särskilda överenskommelser rörande gemensamma premietariffer och allmänna
försäkringsvillkor finnes härutöver träffade mellan vissa försäkringsbolag,
bl. a. såvitt rör ansvarighetsförsäkring mot förmögenhetsförlust,
garantiförsäkring och skogsförsäkring. I

I gällande tills3mslagar i Danmark och Norge återfinnes icke någon skälighetsprincip
på skadeförsäkringsområdet.

1 Finland gäller en skälighetsprincip för livförsäkring och annan långvarig
försäkring liksom för lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring.
I det kommittébetänkande, som ligger till grund för den gällande
tillsynslagen, diskuterades lagfästandet av en sådan princip jämväl på
skadeförsäkringsområdet i övrigt, men man avstod från alt lägga fram något
förslag av detta innehåll. Då kommittén fattade sin negativa ståndpunkt
i denna fråga, skedde detta på den grunden, att man ansåg att alltför mycket
statistiskt arbete borde undvikas, enär det endast ökade kostnaderna för
och därigenom fördyrade försäkringen. Sålunda kunde man säga, summerade
kommittén, att en alltför effektiv övervakning av skälighetsprincipen
försvarade förverkligandet av densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

105

De sakkunniga

SOLIDITETSPRINCIPEN

De sakkunnigas mening är att bestämmelserna i FL angående skadeförsäkring
fortfarande bör bygga på soliditetsprincipen. De sakkunniga framhåller
att den reella betydelsen av soliditetsgrundsatsen för skadeförsäkringsbolagen
alltsedan skadeförsäkringsrörelsen i vårt land stabiliserats och vuxit sig
stark i någon mån kommit i bakgrunden. Det har mer eller mindre blivit
en självklarhet, att skadeförsäkringsbolagen i vårt land har förmåga att
fullgöra sina förbindelser enligt ingångna avtal. Hur mycket detta är en
följd av lagstiftningen och hur mycket detsamma är att tillskriva bolagsledningarnas
av lagen oberoende strävanden att åstadkomma eu god konsolidering
av företagen kan icke med säkerhet avgöras. Nära till hands synes ligga
att antaga, att båda faktorerna verkat åt samma håll.

Såvitt de sakkunniga funnit, föreligger det icke någon anledning att vid
översynen av FL ge soliditetsprincipen en mera undanskymd plats än hittills
på skadeförsäkringsområdet. Flera skäl talar för att FL och den på
grundval av FL anordnade försäkringsbolagstillsynen först och främst bör
ha till uppgift att trygga försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förpliktelser
gentemot försäkringstagarna. Dessa har ett starkt intresse av att
försäkringsbolagen kan fullfölja ingångna avtal. Vid all skadeförsäkring har
säljaren-försäkringsgivaren att under en avtalad period framåt i tiden utbetala
en bestämd ersättning för det fall att någon eller några händelser av
angivet slag skulle inträffa, och köparen-försäkringstagaren erlägger regelmässigt
betalning i förskott för denna risktäckning. Då således skadeförsäkringstagaren
i allmänhet erlägger förskottslikvid, har han redan på denna
grund ett större intresse av att säljaren har en sund ekonomi än vad en genomsnittsköpare
har. Härtill kommer, att vid inträffade försäkringsfall de
skadeförsäkrades ekonomiska framtid i många fall är i hög grad beroende
av försäkringsbolagets förmåga att fullgöra sin prestation. Ofta befinner sig
den enskilde vid inträffat försäkringsfall i en nödsituation, vars avhjälpande
i mycket är avhängigt av att ersättning i enlighet med försäkringsavtalet
verkligen erhålles från försäkringsgivaren. Vid fleråriga personförsäkringsavtal
har försäkringstagarna utöver vad ovan sagts ett speciellt intresse av
att vederbörande försäkringsbolag icke på grund av dålig ekonomi måste
nedlägga sin verksamhet före avtalstidens utgång. Har de försäkrades hälsotillstånd
försämrats under avtalstiden, kan det nämligen inträffa, att försäkring
icke alls eller blott till väsentligt högre premie kan erhållas i annat
skadeförsäkringsbolag. Jämväl ur kreditmarknadssynpunkt är det angeläget
att betryggande garantier finnes för skadeförsäkringsbolagens betalningsförmåga.
De sakkunniga åberopar ytterligare, att på grund av försäkringstekniken
in. in. det är svårt för allmänheten att bilda sig en tillförlitlig uppfattning
om ett skadeförsäkringsbolags ekonomi och att detta accentuerar kra -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ven på att samhället på lagstiftningens väg skall skapa goda garantier för
försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Konkurrensen
på skadeförsäkringsområdet kan medverka till en skälig premiesättning
m. m. men innefattar inga garantier för en sund ekonomi hos de enskilda
försäkringsbolagen. Konkurrensen kan tvärtom öka behovet av goda soliditetsgarantier.

De sakkunniga berör i detta sammanhang en speciell soliditetsfråga. Då
FL innehåller ett förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än
försäkringsrörelse, är det yttersta motivet härför att en dylik främmande
verksamhet kan äventyra ett försäkringsbolags ekonomi och därför kan
medföra faror för försäkringstagarna. Lika farligt för ett skadeförsäkringsbolags
ekonomi kan det enligt de sakkunniga vara, därest ett sådant bolag
utnyttjar sin fria kapitalplaceringsrätt på det sättet, att försäkringsbolagets
tillgångar helt eller till en mycket stor del utlånas till ett enda eller några
få industri- eller affärsföretag. Av soliditetsgrundsatsen bör anses följa,
att ett försäkringsbolag bl. a. just vid sina kapitalplaceringar måste sörja
för en ändamålsenlig riskspridning. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen
att tillse, att icke i något fall ett försäkringsbolag placerar sina
tillgångar i fordringar hos allenast något eller några få industri- eller affärsföretag.

SKÄLIGHETSPRINCIPEN

I överensstämmelse med vad som nu gäller anser de sakkunniga, att för
skadeförsäkringsområdets del — med undantag liksom nu för verksamhet
i utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket — FL skall ge
uttryck också för skälighetsprincipen, innefattande att försäkring skall beredas
till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad. Enligt de
sakkunnigas uppfattning är de nuvarande lagbestämmelserna angående skälighetsprincipen
icke i allo ändamålsenligt utformade. Bestämmelserna ger
icke garantier för principens efterlevnad. På grund härav föreslår de sakkunniga
vissa ändringar och kompletteringar av FL, vilka skall skapa förutsättningar
för en effektivare skälighetskontroll på skadeförsäkringsområdet
än den nuvarande.

Allmänna synpunkter

De sakkunniga framhåller inledningsvis att det visserligen kan göras gällande,
att konkurrensen mellan olika försäkringsbolag sörjer för skälighet i
premiesättning m. m. Det förekommer emellertid begränsningar i priskonkurrensen
försäkringsbolagen emellan genom tariffsammanslutningar av
olika slag. Även om såväl lokala försäkringsbolag som ett flertal riksbolag,
däribland även mycket betydande sådana, står utanför ifrågavarande kartellsamarbete,
är läget dock faktiskt det, att priskonkurrensen inom försäkringsvärlden
är mindre utbredd än vad förteckningen över försäkringsbola -

107

Knngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gen i och för sig ger vid handen. Försäkringsbranschen är också, sett i stort,
ganska starkt centraliserad. Härtill kommer att konkurrensen ensam icke
utgör någon garanti för skälig premiesättning. Konkurrensen kan bl. a.
tvärtom fresta försäkringsbolag att i dumpingsyfte övergående pressa ner
premierna i en försäkringsgren genom anlitande av hopsamlade vinstfonder
eller löpande överskott i en annan gren. En konkurrens med dumpinginslag
är icke blott osund utan kan även höja de sammanlagda omkostnaderna i
branschen. Det bör nämligen hållas i minnet, att varje överflyttning av försäkring
från ett försäkringsbolag till ett annat föranleder extrakostnader.
Det är icke ett försäkringstagarintresse, sett i stort, att premierna hos försäkringsbolagen
med täta mellanrum sänkes och liöjes och att försäkringsstockarna
i anslutning härtill vandrar fram och tillbaka mellan bolagen med
höjda omkostnader såsom följd. Ur försäkringstagarsynpunkt måste det anses
angeläget, att försäkringsbolagens premier i de olika skadeförsäkringsgrenarna
varken är oskäligt höga eller oskäligt låga. För en skälighetsprincip
inom skadeförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad
talar också det förhållandet, att allmänheten för närvarande har mycket
starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten i det pris, som försäkringsbolagen
begär för sina tjänster. Härtill kommer att skadeförsäkringen
i stor utsträckning vänder sig till alla kategorier samhällsmedlemmar och
bär till uppgift att bereda ett nödvändigt skydd mot ekonomiska katastrofer
och olyckor av skilda slag. I stor omfattning kan därför skadeförsäkringsverksamheten
sägas ha en social natur. Det synes icke rimligt, att inom en
bransch av ifrågavarande karaktär oskäliga priser skall få tillämpas.

Skall konkurrensen ensam garantera en skälig prissättning, kräves först
och främst, anför de sakkunniga vidare, att allmänheten har goda kunskaper
om den vara varom fråga är. Även om — såsom de sakkunniga i annat
sammanhang föreslår — konsumentupplysningen på försäkringsområdet
utbygges, kan det dock befaras att endast en mindre del av allmänheten förvärvar
sådana insikter i försäkringsfrågor, att den äger förutsättningar att tränga
närmare in i problemen. Härtill kommer att en konsumentupplysning, särskilt
när det gäller en så rörlig bransch som försäkringsbranschen, kan komma
att släpa efter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på
skadeförsäkringsområdet så invecklade och samtidigt så rörliga, alt allmänhetens
reaktioner icke ger garantier för en skälig premiesättning i skadeförsäkring.
Det ligger i försäkringstagarnas intresse att konkurrensen såsom
premiereglerande faktor på skadeförsäkringsområdet kompletteras med en
speciell skälighetskontroll, utövad av en myndighet — försäkringsinspektionen
— som förfogar över bl. a. statistiska, försäkringsmatematiska och
försäkringsjuridiska experter. En skälighetskontroll från en dylik expertmyndighets
sida bör kunna bli av stort värde för försäkringstagarna. Icke
minst synes försäkringsinspektionen böra inrikta sin kontroll på att konkurrensen
mellan skadeförsäkringsbolagen ej tager sig sådana uttryck, att
försäljningskostnaderna blir onödigt höga eller sundheten i konkurrensen
eljest äventyras.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Lämpligheten av en av försäkringsinspektionen utövad skälighetskontroll
synes de sakkunniga bestyrkas av erfarenheter från andra områden av försäkringsväsendet.
De sakkunniga nämner, att sedan genom FL skälighetsprincipen
lagfästs för livförsäkringsverksamhetens del, försäkringsinspektionens
skälighetskontroll uppenbarade orimliga premieförhållanden inom försäkringsgrenen
barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning — vilken
gren utgör lång personförsäkring och följer livförsäkringsregler. Enligt
en av försäkringsinspektionen gjord sammanställning för åren 1941—1954
uppgick inom nämnda försäkringsgren riskpremierna under perioden till
sammanlagt ca 2 480 000 kronor, medan skadeersättningarna för samma tid
(exklusive läkarvårdsersättning) utgjorde allenast ca 456 000 kronor. Omkostnadsdelen
av premierna uppgick under perioden till sammanlagt ca
5 254 000 kronor; de i efterhand beräknade faktiska förvaltningskostnaderna
utgjorde ett något högre belopp eller ca 6 125 000 kronor. Det var mot bakgrunden
av dessa förhållanden som försäkringsbolagen i enlighet med försäkringsinspektionens
önskan nedlade vidare nyteckning inom ifrågavarande
försäkringsgren. De sakkunniga vill icke göra gällande, att inom skadeförsäkringen
förekommer några motsvarande missförhållanden. De sakkunniga
anser dock, att ovanstående exempel ger belägg för värdet av en skälighetskontroll
från försäkringsinspektionens sida. Anledning synes icke finnas
att undantaga skadeförsäkringsområdet som helhet från en dylik kontroll.

I nu gällande lag är några former av skadeförsäkringsverksamhet undantagna
från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesättningens
skälighet. Detta gäller försäkringsverksamhet, som bedrives i utlandet,
samt sjö- och transportförsäkring, som bedrives här i riket. De sakkunniga
finner icke skäl att föreslå något upphävande av dessa undantag.
Beträffande verksamhet i utlandet möter det nämligen särskilt stora svårigheter
att avgöra vad som är en skälig premie. Försäkringsgrenarna sjöoch
transportförsäkring riktar sig huvudsakligen till näringslivet. Dettas
företrädare synes ha goda förutsättningar att själva väl bevaka sina intressen
med avseende å premiesättningen i dessa försäkringsgrenar. Antalet
försäkringstagare i dessa grenar är i huvudsak mycket begränsat och grenarna
bedrives ofta av specialbolag. Verksamheten är starkt internationellt betonad
och premiesättningen påverkas av marknadens internationella karaktär.
Skadereglering m. m. äger ofta rum i utlandet, över huvud taget är sjöoch
transportförsäkringsbranschernas förhållanden starkt kommersiellt
präglade.

De sakkunniga har övervägt att undantaga även vissa andra delar av
skadeförsäkringsfältet från den speciella skälighetskontrollen. De sakkunniga
anför.

Beträffande industribrandförsäkring och annan industriförsäkring kan
göras gällande, att försäkringstagarna har goda förutsättningar att tillvarataga
sina intressen ifråga om premierna. Detta torde också i många fall vara
riktigt. Industriförsäkringen utgör emellertid icke på samma sätt som sjöförsäkringen
och transportförsäkringen en skarpt avskiljbar och särpräglad

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

verksamhet. Den har icke heller samma internationella karaktär som de sistnämnda
försäkringsgrenarna. Tveksamhet kan också råda om hur man
lämpligen bör draga gränsen mellan industriförsäkring och exempelvis försäkring
för småföretagare. Så snart företagsenheterna blir mindre, minskas
i realiteten företagens förutsättningar att på egen hand skaffa sig garantier
för premiesättningens skälighet. Småföretagarna inom industri, hantverk och
handel ävensom bl. a. fastighetsägare synes ha minst lika stort intresse som
privatpersoner av att en expertmyndighet utövar en skälighetskontroll inom
de skadeförsäkringsgrenar, varav de är berörda. Enligt de sakkunnigas mening
saknas anledning att beröva småföretagare och fastighetsägare m. fl.
det skydd, som en effektiv skälighetskontroll kan innebära för deras del. Då
det är svårt att draga en gräns mellan industriförsäkringar och försäkringar
för mindre företag och en godtyckligt dragen gräns på grund av gjorda erfarenheter
eller ändrade förhållanden kan behöva ändras, synes det ändamålsenligaste
vara att i enlighet med vad som nu gäller låta FL vara utformad
så, att även industriförsäkringarna omfattas av skälighetsprincipen i
skadeförsäkring. En annan sak är, "att när försäkringsinspektionen utväljer
de områden, inom vilka inspektionen i första hand upptager premiesättningens
skälighet till granskning, inspektionen icke torde komma att sysselsätta
sig med storindustrins försäkringsproblem. Det torde emellertid vara av
värde att inspektionen, om särskild anledning därtill uppkommer, icke är
förhindrad att taga upp även storindustrins premier till granskning. De sakkunniga
stannar således vid att förorda, att det nuvarande undantaget för
verksamhet i utlandet och för sjö- och transportförsäkring icke skall utvidgas
till att omfatta jämväl industribrandförsäkring och annan industriförsäkring
eller liknande.

Premiesättningen i skadeförsäkring är enligt de sakkunnigas mening förenad
med många svårigheter och erbjuder i flera hänseenden större problem
än premiesättning i livförsäkring. Härom anför de sakkunniga följande.

De risker som skadeförsäkringarna täcker är mycket olika. Även inom en
och samma skadeförsäkringsgren är riskförhållandena ofta starkt skiftande.
Ett flertal faktorer inverkar här på ett avgörande sätt. Det försäkrade objektets
art, närmare konstruktion, belägenhet och användningssätt m. in. spelar
ofta eu avgörande roll för bestämningen av riskernas storlek och karaktär.
Även sådana faktorer som de ekonomiska konjunkturerna, väderleksförhållandena
m. m. kan mer eller mindre återverka på utfallet av olika skadeförsäkringsgrenar.
Försäkringarnas innehåll och omfattning kan vidare genom
olika utformning av försäkringsvillkoren varieras på ett mycket betydelsefullt
sätt. Försäkringsgivarens ekonomiska ansvar är inom skadeförsäkringen
starkt beroende av försäkringsvillkorens närmare utformning.

Icke minst med hänsvn till de skiftande förhållandena och rikedomen
av riskskiljande och riskpåverkande faktorer möter det stora svårigheter att
få en klar närmare bild av premiesättningen på skadeförsäkringsområdet.
Ännu svårare blir det att få eu välgrundad uppfattning om huruvida de av
skadeförsäkringsbolagen tillämpade premietarifferna kan anses tillfredsställande
ur skälighetssynpunkt eller ej. Av betydelse i sammanhanget är att
skadeförsäkringstarifferna i stor utsträckning bygger icke blott på bakomliggande
statistik utan också på olika slags tekniska erfarenheter och överväganden,
vilkas principiella riktighet kan vara fullt klar men vilkas kvantitativa
tyngd kan vara oviss. Det aktuella statistiska material som föieligger
hos skadeförsäkringsbolagen torde dessutom otta vara alltför begränsat
till omfattningen och i tiden för att verkligt tillförlitliga slutsatser skall
kunna dragas av detsamma. Det förhållandet att tekniken i dagens sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hälle befinner sig i snabb utveckling och samtidigt försäkringsformerna
inom skadeförsäkringen undergår många förändringar minskar möjligheterna
att få en god statistisk belysning av premiesättningen i skadeförsäkring.
Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas, försäkringsvillkoren
moderniseras och ändras och samtidigt innehållet i de konkurrerande
skadeförsäkringsbolagens försäkringar ofta icke är identiskt utan företer
vissa olikheter, torde det i stor utsträckning vara omöjligt att åvägabringa
en skadeförsäkringsstatistik, som på en gång är aktuell och överspänner
så många fall och så lång tid att statistiken ensam kan tjäna såsom underlag
för premiesättningen. Statistiken måste — på sätt som nu sker — kompletteras
med tekniska riskbedömningar, som icke är statistiskt underbyggda.

Försäkringsinspektionens fortlöpande skälighetsövervakning

Samhällets insyn i skadeförsäkringsbolagens premiesättning är enligt de
sakkunnigas uppfattning för närvarande mycket begränsad och därmed också
möjligheten för samhället att övervaka att premiesättningen inom ifrågavarande
sfär av försäkringsväsendet är skälig. Ett undantag utgör den
obligatoriska trafikförsäkringen, beträffande vilken såsom förut nämnts
särskilda bestämmelser rörande bl. a. premierna finnes meddelade dels i
lagen om trafikförsäkring å motorfordon och dels i de av Kungl. Maj :t uppställda
villkoren för skadeförsäkringsbolagens trafikförsäkringskoncessioner.
De uppgifter angående på förflutna år belöpande premier, skador och
förvaltningskostnader m. m. inom ett antal försäkringsgrenar och riskområden,
som skadeförsäkringsbolagen sedan år 1953 redovisat till försäkringsinspektionen
jämlikt 282 § FL, ger en mycket grov efterhandsbild av
premieförhållandena på skadeförsäkringsfältet. Såsom förut framhållits erhålles
genom dessa uppgifter i huvudsak blott en bild av utfallet ifrågavarande
år inom olika skadeförsäkringsgrenar betraktade såsom helheter
men icke någon bild av de betydande premiedifferentieringar mellan olika
riskklasser m. m., som förekommer inom varje gren. Såsom exempel på eu
riskklassindelning nämner de sakkunniga, att inom motorfordonsförsäkringen
premierna är mycket olika för lastbilar och personbilar. Ett stort antal
skilda riskkategorier med olika premier förekommer. Enligt de sakkunnigas
uppfattning är tiden nu mogen för att kräva en utförligare löpande
redovisning av skälighetsförhållandena vid premiesättningen. En belysning
i rimlig omfattning av skäligheten av olika tariffer inom skadeförsäkringsgrenarna
synes böra eftersträvas.

Bestämmelserna angående den fortlöpande bevakningen av att premiesättningen
i skadeförsäkring är skäligt avvägd synes de sakkunniga icke vara
fullt entydiga. Försäkringsinspektionens befogenheter i sammanhanget
förefaller nämligen något oklara. Å ena sidan är försäkringsbolagens redovisningskyldighet
i förhållande till försäkringsinspektionen i lagrummet begränsad
till att omfatta en redogörelse för den metod som använts för bolagens
egen övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.
Det synes icke förutsatt, att försäkringsinspektionen skall äga meddela
bindande anvisningar till skadeförsäkringsbolagen rörande redovis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ningens innehåll. Å andra sidan torde 283 § FL ge uttryck för principen att
försäkringsinspektionen städse skall äga få de upplysningar angående försäkringsbolagens
verksamhet, som inspektionen finner erforderliga.

Visserligen brukar överläggningar äga rum mellan försäkringsinspektionen
och försäkringsbolagen, innan mera vidlyftigt statistiskt eller annat
material av inspektionen inhämtas från bolagen, och enighet brukar kunna
uppnås om vilka uppgifter som skall lämnas. Det skulle dock icke vara
tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt, om inspektionen icke skulle
ha avgörandet i sin hand när det gäller att bestämma omfattningen av de
uppgifter, som försäkringsbolagen skall lämna för den fortlöpande kontrollen
över premiesättningens skälighet. De sakkunniga föreslår därför,
att 282 § 2 mom. första stycket sista punkten FL ersättes av en bestämmelse
av innehåll att det åligger styrelsen och verkställande direktören att
å tid och enligt formulär som försäkringsinspektionen bestämmer, till inspektionen
insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning. De
sakkunniga förutsätter såsom något självklart, att försäkringsinspektionen
jämväl i fortsättningen samråder med försäkringsbolagen, innan vidlyftigare
uppgifter infordras, och att tillbörlig hänsyn tages till bolagens möjligheter
att utan orimlig omgång framtaga uppgifter av olika slag. Det synes
icke uteslutet, att införandet av elektroniska databehandlingsmaskiner
kan göra det lättare för försäkringsbolagen än förut att tillhandahålla statistiskt
material av intresse i sammanhanget.

Försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning av premiesättningens
skälighet torde böra inriktas på såväl riskdelen av premien som omkostnadsdelen
av densamma. För omkostnadskontrollen erfordras bl. a. uppgifter
om försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader av olika slag.
Uppmärksamheten måste vara inriktad på frågeställningen, huruvida bolagen
tillvaratager föreliggande möjligheter att rationalisera och förbilliga
förvaltningen.

Anmälan om premieändringar

Även om försäkringsbolagens fortlöpande uppgifter till belysning av premiesättningens
skälighet göres mera innehållsrika, anser de sakkunniga dock
en efterhandsrapportering av ifrågavarande slag icke vara till fyllest när det
gäller ett så skiftande och rörligt område som skadeförsäkringsfältet. Den
statistik som tillhandahålles försäkringsinspektionen är icke den enda grund,
varpå skadeförsäkringsbolagen bygger vid sin premiesättning. Flera skäl
synes de sakkunniga tala för att skyldighet hör åläggas försäkringsbolagen
att i lämplig omfattning underrätta försäkringsinspektionen innan de företager
premieändringar på skadeförsäkringsområdet och alt därvid delgiva
inspektionen en sammanfattning av allt det material och alla de överväganden
av teknisk eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger. De
sakkunniga anser däremot icke lämpligt att kräva att inspektionen skall
godkänna premieändringarna. Konstruktionen alt försäkringsinspektionen
dels har en fortlöpande premieövervakning och dels får tillgång till förelig -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gande material och överväganden vid premieändringar har i dag sin motsvarighet
på livförsäkringsområdet.

De sakkunniga understryker, att i förarbetena till försäkringsrörelselagstiftningen
i flera sammanhang uttryck givits åt uppfattningen, att försäkringsbolagens
rörelse bör bedrivas under full insyn från det allmänna. Det
ligger i försäkringstagarnas intresse, att försäkringsinspektionen har en klar
och fullständig bild av bolagens och bolagssammanslutningarnas verksamhet.
En full insyn i försäkringsbolagens förhållanden är en förutsättning för
att försäkringsinspektionen skall kunna på ett tillförlitligt och effektivt sätt
utöva sin i försäkringstagarintressets tjänst stående tillsynsverksamhet.
Försäkringsinspektionens centrala ställning såsom statligt remissorgan i
alla frågor, som rör det enskilda försäkringsväsendet, synes också tala för
en ökad insyn. En lagändring av innehåll att i den omfattning försäkringsinspektionen
bestämmer skadeförsäkringsbolagen skall vara skyldiga att
innan beslut fattas om ändring av premiesats delgiva inspektionen den
avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden,
varpå premieändringen bygger, synes stå helt i överensstämmelse
med tanken att försäkringsinspektionen bör äga en så fullständig
kunskap om försäkringsbolagens förhållanden att dessa kan sägas vara
fullt genomlysta. Att på ett så viktigt område som premiesättningens försäkringsinspektionen
för närvarande har en starkt begränsad kännedom
om skadeförsäkringens förhållanden och om det material och de överväganden,
varpå bolagen bygger, synes vara en brist, som bör avhjälpas.

Skälighetsprincipen på skadeförsäkringens område är ett ytterligare skäl
för att ålägga skadeförsäkringsbolagen att underrätta försäkringsinspektionen
rörande avsedda premieförändringar och rörande det material och
de överväganden, varpå de tilltänkta ändringarna bygger. Garantier för att
principen följes föreligger nämligen icke med mindre försäkringsinspektionen
får erforderliga kontrollmöjligheter. För inspektionens tillsyn över
skälighetsprincipens efterlevnad på skadeförsäkringsområdet skulle otvivelaktigt
en underrättelseskyldighet av nyss angivet slag vara av värde. Härigenom
skulle försäkringsinspektionen tillföras behövlig, mera ingående
kunskap om skadeförsäkringsbolagens premiesättningspolitik. Samtidigt
skulle möjlighet öppnas för inspektionen att upptaga premiefrågor till
diskussion med skadeförsäkringsbolagen, innan premierna i fråga blivit
slutligt fastställda och genomförda. De sakkunniga finner sannolikt, att
inspektionens faktiska möjligheter att inverka på premiesättningen därigenom
skulle ökas, vilket måste anses vara värdefullt för försäkringstagarna.
Erfarenheter från livförsäkringsområdet ger belägg för att överläggningar på
ett förberedande stadium mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolagen
i bl. a. premiefrågor kan vara av betydelse ur försäkringstagarsynpunkl.
Därest en premieändring på vissa punkter framstår såsom mindre
välmotiverad, torde det vara lättare för försäkringsinspektionen att förhandlingsvägen
få jämkningar till stånd, därest överläggningarna i ämnet
kan upptagas, innan ändringarna blivit genomförda. Sedan en premieför -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ändring faktiskt kommit till stånd, de nya tarifferna tryckts, fältmännen
informerats i ämnet m. m., måste det vara svårare att förhandlingsvägen
åstadkomma jämkningar.. Framhållas kan visserligen, att försäkringsinspektionen
icke är hänvisad uteslutande till att förhandla med försäkringsbolagen
i premiefrågorna. Inspektionen har möjlighet att ingripa mot bolagen
med stöd av 288 § FL. Givet är, att denna väg står öppen i alla sådana
fall, där det är uppenbart att ett försäkringsbolag genom sin premiesättning
kränkt skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Det kan emellertid
finnas fall, där det föreliggande materialet icke ger fullt klart belägg för
att ett brott mot skälighetsprincipen föreligger, men där premiesättningens
skälighet dock i alla händelser kan ifrågasättas. I sådana fall torde i allmänhet
ett föreläggande vara uteslutet men torde ofta resultat kunna vinnas
genom förhandlingar och överläggningar med vederbörande försäkringsbolag.
Med tanke på sistnämnda fall torde det för bevakningen av
försäkringstagarintresset vara ändamålsenligt, att försäkringsinspektionen
beredes tillfälle att upptaga överläggningar med bolagen rörande avsedda
premieändringar, innan ändringarna blivit genomförda.

Avsikten är icke att varenda tariffändring på skadeförsäkringsområdet
skall anmälas för försäkringsinspektionen. Ett mycket stort antal premietariffer
är så speciella och har så föga allmänt intresse för försäkringstagarna
att anledning icke torde finnas för inspektionen att närmare befatta
sig med desamma. Det torde böra läggas i försäkringsinspektionens
egen hand att för skadeförsäkringens del bestämma de försäkringsgrenar
och de risktyper och riskklasser inom de olika grenarna, beträffande vilka
premieändringar jämte sammanfattning av bakomliggande material skall
av försäkringsbolagen anmälas till inspektionen. Härigenom får försäkringsinspektionen
möjlighet att i första hand inrikta sin övervakning på
sådana försäkringstyper, som ur försäkringstagarsynpunkt är av mest allmänt
intresse. Försäkringsinspektionen får också tillfälle att avväga anmälningsskyldighetens
omfattning till inspektionens resurser i fråga om
personal m. m. Det ligger i sakens natur att försäkringsbolagen icke bör
åläggas att lämna uppgifter, som inspektionen saknar resurser att utnyttja.
De sakkunniga föreslår således, att underrättelseskyldighet varom här är
fråga skall för försäkringsbolagen föreligga i den omfattning försäkringsinspektionen
bestämmer.

Redan nyssnämnda begränsning av underrättelseskyldigheten kommer
att medföra, att densamma icke behöver bli betungande för skadeförsäkringsbolagen.
När det gäller att bedöma den belastning, som skyldigheten
i fråga åsamkar bolagen, måste man dessutom hålla i minnet att det icke
är meningen att annat eller mer material skall presenteras för försäkringsinspektionen
än som presenterats för bolagsledningen, när denna preliminärt
fattat beslut om premieändringen. Intet hinder möter mot att den
tjänsteman, som föredragit premieändringsfrågorna för bolagsledningen, gör
ungefär samma föredragning för inspektionen. En sådan presentation jämväl
för inspektionen kan icke bli tidsödande. För sådana bolag, som samar S

Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

114

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

betar i tarifföreningar, kräver en anmälan ännu mindre arbete. Här kan de
enskilda bolagen ge sin anmälan formen av hänvisning till en anmälan, som
tarifföreningen gjort till inspektionen för samtliga berörda bolags räkning.

Det ligger i sakens natur att de överläggningar och förhandlingar med berörda
skadeförsäkringsbolag, som försäkringsinspektionen kan finna skäl
upptaga i anledning av gjorda anmälningar om avsedda premieändringar,
kan taga viss tid i anspråk för bolagsledningarna. Detta merarbete för bolagen
kan emellertid icke bli särskilt betungande. Det är en oundviklig följd
av att en skälighetsprincip införts på skadeförsäkringens område. Det kan
nämligen ur försäkringstagarsynpunkt icke i längden accepteras att försäkringsbolagen
ensamma förfogar över viktigt material, som utgör grundval
för premiesättningen i skadeförsäkring. Skall garantier finnas för att skälighetsprincipen
på skadeförsäkringsområdet är en realitet, synes det nödvändigt
att försäkringsinspektionen i egenskap av sakkunnig företrädare
för försäkringstagarintresset i erforderlig omfattning får del av det för
bolagens premiesättning avgörande materialet och möjlighet att bedöma de
slutsatser, bolagen dragit av samma material, samt därefter har tillfälle att
framföra sina synpunkter beträffande premieändringarna. En dylik ordning
ligger i försäkringstagarnas intresse.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att i 282 § 2 mom. FL
såsom ett andra stycke intages en bestämmelse av innehåll att i den omfattning
försäkringsinspektionen bestämmer det åligger styrelsen och verkställande
direktören i försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag
än livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring att innan beslut
fattas om ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen
samt en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen
bygger. Närmare tillämpningsföreskrifter bör kunna utfärdas
av försäkringsinspektionen. Inspektionen bör exempelvis kunna kräva, att
försäkringsbolaget i sitt meddelande till inspektionen redovisar riskpremien
och det material, som ligger bakom riskpremiebestämningen, för sig samt
omkostnadstillägget och det material, som ligger till grund för detta tillägg,
för sig.

Ä terbäringsfrågan

På livförsäkringens område anses skälighetsprincipen kräva, att i stort
sett allt uppkommande överskott, som icke erfordras för i första hand vederbörande
bolags konsolidering, skall återbäras till försäkringstagarna och
fördelas mellan dessa på skäligt sätt. Återbäringen betraktas såsom en efterhandskorrigering
av premien, som föranledes av de tämligen stora säkerhetsmarginaler,
som av soliditetsskäl är inlagda i livförsäkringspremierna.
För närvarande är i princip alla livförsäkringar förenade med rätt
till återbäring.

På skadeförsäkringens område är förhållandena i viktiga avseenden olika
mot vad fallet är vid livförsäkringar av de typer, som vid tillkomsten av
1948 års lag fullkomligt dominerade livförsäkringsmarknaden. Livförsäk -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ringar av ifrågavarande slag är regelmässigt förenade med sparande och är
vanligen tecknade för mycket långa tidsperioder, ofta flera decennier, och
avtalen är utformade på sådant sätt, att möjlighet icke finnes att ändra
premierna under avtalstiden. Då sålunda premierna för löpande livförsäkringar
är på förhand fixerade ofta för årtionden framåt i tiden och icke
kan höjas vid ett ofördelaktigt utfall av livförsäkringsrörelsen, blir det ur
soliditetssynpunkt nödvändigt att inlägga betydande säkerhetstillägg i premierna.
Ur skälighetssynpunkl blir det då också nödvändigt att kräva, att
om det faktiska utfallet av livförsäkringsrörelsen blir bättre än vad som
motsvarar de med hänsyn till långtidsaspekten i överkant tilltagna premierna,
det uppkomna överskottet återbetalas till försäkringstagarna eller tillgodoföres
dessa i annan form. På skadeförsäkringens område är däremot
premierna vanligen icke fixerade för långa tider framåt. I mycket stor utsträckning
är skadeförsäkringsavtalen ingångna för allenast ett år i sänder.
Även i de fall, där skadeförsäkringsavtalen är tecknade för längre tid,
exempelvis tio år, har försäkringsbolagen i mycket stor utsträckning möjlighet
att i fall av behov genomföra premieändringar. Skadeförsäkringsavtalen
är nämligen ofta utformade på det sättet, att av försäkringsbolagen
beslutade ändringar i premietarifferna kan slå igenom och bli tillämpliga
även på löpande försäkringsavtal. Premierna är således mera rörliga inom
skadeförsäkringen än inom livförsäkringen. Med hänsyn härtill föreligger
det icke på skadeförsäkringens område samma behov som på livförsäkringsområdet
av att inlägga starka säkerhetstillägg i premierna. Skadeförsäkringsbolagen
behöver regelmässigt icke vid sin premiesättning räkna
med risker för kostnadshöjningar, som ligger långt framåt i tiden, utan kan
mera anpassa sig till det aktuella läget. Från nu angivna synpunkter har
skadeförsäkringsbolagen bättre förutsättningar än livförsäkringsbolagen att
genomföra en premiesättning, som vid varje tidpunkt är skälig. Behovet av
det efterhandskorrigeringsinstrument, som återbäringsinstitutet utgör, bör
därför icke vara lika starkt på skadeförsäkringsfältet som på det ovan behandlade
livförsäkringsområdet.

Ett annat förhållande, som talar emot ett generellt krav på återbäring
inom skadeförsäkring, är att skadeförsäkringsavtalen regelmässigt är mera
rörliga än livförsäkringsavtalen. Läget är icke blott det, att avtal om
skadeförsäkring i regel är ingångna för kortare tid än livförsäkringsavtal.
Även där skadeförsäkringsavtalen upprepade gånger förnyas, är de dock i
allmänhet icke stabila. Innehållet i skadeförsäkringsavtalen ändras i betydligt
större utsträckning än innehållet i livförsäkringsavtalen. Försäkringssummorna
i skadeförsäkring ändras mycket ofta, de försäkrade objekten
utbytes mot andra eller kommer av annan anledning att tillhöra växlande
riskklasser under försäkringstidens lopp, de risker som täckes genom avtalen
undergår ofta stora förändringar, försäkringsvillkoren ändras, nya
försäkringsformer tillskapas o. s. v. Bland annat alla dessa förhållanden i
förening med den rikt differentierade premiesättningen måste inom skadeförsäkringen
i allmänhet göra det tekniskt sett svårt att vid uppkomman -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

de överskott på rörelsen räkna fram vad som skulle vara en skälig återbäring
till olika försäkringstagare. Förhållandena är härutinnan betydligt
enklare på livförsäkringsområdet, där avtalen är mera stabila och antalet
faktorer, som inverkar på premiesättningen och på återbäringsberäkningen,
är färre.

Vid bedömande av vad skäligheten kräver i fråga om återbärande av
överskott på skadeförsäkringsrörelse måste hänsyn givetvis tagas till vederbörande
försäkringsbolags behov av konsolidering. En omständighet, som
i detta sammanhang är av intresse, är att årsresultaten av försäkringsrörelsen
är myckel mera ojämna i en del skadeförsäkringsgrenar än inom livförsäkringen.
Vissa skadeförsäkringsgrenar anses dessutom innesluta särskilda
katastrofrisker, vilka måste slås ut på premierna under ett stort antal
år. Under sådana förhållanden kan det möta svårigheter att avgöra, huruvida
behov av ytterligare konsolidering föreligger vid en viss given tidpunkt eller
huruvida skäligheten kräver, att uppkommet överskott helt eller delvis i en
eller annan form återbäres till försäkringstagarna. För aktiebolagens del kan
det också möta svårighet att avgöra vilka utdelningskrav aktieägarna rimligen
bör kunna ställa. En skälig vinst bör aktieägarna givetvis vid ett normalt
utfall av rörelsen ha rätt att uttaga.

En ytterligare omständighet, som är av betydelse när man skall taga ställning
till frågan om införande av återbäring jämväl på skadeförsäkringsområdet,
är att de premier, som försäkringstagaren erlägger vid skadeförsäkring,
ofta är betydligt mindre än livförsäkringspremier. Skadeförsäkringspremierna
kan vara så små, att det ter sig orimligt att lägga ner kostnader
på framräkning och distribution av den obetydliga återbäring, som man i
bästa fall kan tänka sig. I detta sammanhang bör dock påpekas, att i begreppet
återbäring icke ligger, att återbäringsbeloppet utbetalas årligen.
Möjlighet finnes att utbetala återbäring exempelvis vart femte år eller först
när försäkringstagaren upphör med försäkring hos försäkringsbolaget. Härigenom
kan de med en återbäring förenade administrationskostnaderna
minskas.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är förhållandena på skadeförsäkringsområdet
sådana, att i stor utsträckning skälighetsprincipen bör kunna förverkligas
utan några återbäringssystem. En förutsättning härför är dock,
att premietarifferna med lämpliga tidsmellanrum överses och justeras under
beaktande av gjorda statistiska och andra erfarenheter. I den mån premiejusteringar
icke kan göras eller icke göres, måste behovet ur skälighetssynpunkt
av den efterhandskorrigering, som återbäringen utgör, bli större
än eljest. Även vid vissa typer av skadeförsäkring, där premiejusteringar
med lämpliga tidsmellanrum företages, kan förhållandena vara sådana, alt
en ytterligare premiekorrigering genom återbäring framstår såsom påkallad
ur skälighetssynpunkt. Det senast sagda torde närmast kunna bli aktuellt
beträffande skadeförsäkringsgrenar, i vilka försäkringstagarnas premier
brukar uppgå till förhållandevis höga belopp och där dessutom förhållandena
är sådana, att det är tekniskt möjligt och ur kostnadssynpunkt rimligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 117

att genomföra den finjustering i efterhand av premiesättningen, som en återbäring
innebär.

Principen bör enligt de sakkunniga vara, att återbäring skall förekomma

1 den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt. Denna princip bör
komma till uttryck i FL. I enlighet härmed föreslår de sakkunniga att i 2G3 §

2 mom. upptages en bestämmelse härom. De sakkunniga understryker, att
någon millimeterrättvisa icke bör krävas och att hänsyn bör tagas till bl. a.
praktiska synpunkter. De praktiska synpunkterna står icke i strid med skälighetsprincipen.
Det kan nämligen icke, även när frågan ses ur försäkringstagarsynpunkt,
anses skäligt att en återbäringsmekanism införes, som
är orimligt kostnadskrävande. Enligt de sakkunnigas mening föreligger
skäl, att såväl försäkringsbolagen som försäkringsinspektionen ägnar uppmärksamhet
åt återbäringsfrågan på skadeförsäkringsområdet. I samband
med studiet av premiesättningen torde både bolagen och inspektionen böra
för olika försäkringstyper närmare undersöka behovet och den praktiska
genomförbarheten av en återbäring såsom garanti för skälighetskravets realiserande.
Försäkringsinspektionen bör givetvis kunna från försäkringsbolagen
infordra uppgifter till belysning av återbäringsfrågorna på olika skadeförsäkringsfält,
som beröres av skälighetsprincipen.

Sparsamhetskrav

I samband med införandet av skälighetsprincipen på livförsäkringsområdet
framhölls, erinrar de sakkunniga, att ifrågavarande princip i praktiken
bl. a. kommer alt innebära krav på att vederbörande försäkringsbolag skall
iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader. Jämväl på skadeförsäkringsområdet
måste med hänsyn till försäkringstagarnas intressen krav
ställas på sparsamhet i förvaltningen. Vikten av detta krav belyses av det
förhållandet, att omkostnaderna inom skadeförsäkringen i mycket stor utsträckning
uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sakkunniga
anser det ligga i sakens natur, att förvaltningskostnaderna icke kan vara desamma
i alla skadeförsäkringsgrenar och att även inom en och samma försäkringsgren
stora skiljaktigheter med avseende å omkostnaderna kan förekomma
vid olika typer av försäkringar. Även försäkringssummans storlek
spelar en roll för omkostnadernas relativa tyngd i förhållande till premien.
Med hänsyn till förekomsten av förvaltningsutgifter av styckekostnadstyp
blir förvaltningskostnaderna proportionellt sett högre vid försäkringar med
små riskpremier än vid försäkringar med högre riskpremie. De sakkunniga
riktar uppmärksamheten på att om en viss förvaltningskostnad sättes i relation
till den sammanlagda premien å en viss försäkringsstock, förvaltningskostnaden
blir procentuellt högre vid en låg premiesats än vid eu hög sådan.
De sakkunniga understryker, att försäkringsbolagen i alla sammanhang
måste lägga sig vinn om att hålla sina omkostnader nere, naturligtvis under
tillbörligt beaktande av de olika branschernas skiftande förhållanden. Redan
de nuvarande bestämmelserna i FL angående skälighetsprincipen i skadeförsäkring
ger ett direkt uttryck för sparsamhetskravet. Lagtexten angiver

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nämligen, att premiesättningen skall vara skäligt avvägd med hänsyn till
bl. a. nödiga omkostnader för försäkringen. Såsom nedan kommer att beröras
finner de sakkunniga det lämpligt, att sparsamhetskravet jämväl i ett
annat sammanhang kommer till direkt uttryck i lagtexten.

Sanktionsbestämmelsernas utformning m. m.

I 288 § FL angives i vilka fall och under vilka former ingripande kan ske
mot försäkringsbolag med stöd av FL. Lagrummet behandlar icke den underhandlande
verksamhet, som försäkringsinspektionen kan utöva för att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, utan handlar om de
sanktioner som står till försäkringsinpektionens och Kungl. Maj:ts förfogande,
där anledning till direkt anmärkning av ena eller andra slaget gentemot
försäkringsbolag föreligger. Vad angår missförhållanden av mindre
allvarlig art förutsättes, att försäkringsinspektionen — där icke ett formlöst
påpekande under hand anses till fyllest — meddelar de erinringar som
inspektionen finner påkallade. För mera allvarliga fall är sanktionen i första
hand föreläggande för vederbörande bolag eller bolagsstyrelse att inom
viss tid vidtaga de åtgärder som prövas påkallade. De fall, som skall föranleda
föreläggande, är uppräknade i 2 mom. av lagrummet. Med anledning
av i första hand skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet finner
de sakkunniga lämpligt, att katalogen över föreläggandeanledningar
kompletteras med dels det fallet att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig
sparsamhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen och dels det fallet att det
sätt, varpå premierna bestämmes, giver skälig anledning till anmärkning.
Skälighetsprincipen är av en så stor betydelse, att densamma synes böra
direkt avspegla sig i 288 § FL. Det synes icke lämpligt, att brott mot skälighetsprincipen
i skadeförsäkring och slöseri i fråga om förvaltningskostnaderna
blott skall falla under en ospecificerad, allmänt supplerande punkt angående
föreläggande när eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags
verksamhet föreligger.

Till stöd för en supplering av FL:s sanktionsbestämmelser på sätt nyss
förordats talar också den omständigheten, att den nuvarande lagen om trafikförsäkring
å motorfordon särskilt omnämner nyss angivna fall vid trafikförsäkringslagens
uppräkning (8 §) av de fall, i vilka försäkringsinspektionen
enligt ifrågavarande lag har att göra anmälan till Kungl. Maj :t i och
för eventuellt föreläggande eller koncessionsåterkallelse. Ifrågavarande specialbestämmelser
i trafikförsäkringslagen bör ses mot den bakgrunden, att
trafikförsäkringslagstiftningen tillkom innan bl. a. skälighetsprincipen införts
i den allmänna försäkringsrörelselagstiftningen. De sakkunniga framhåller,
att om FL ändras på sätt de sakkunniga förordat i betänkandet,
möjlighet kan yppa sig att låta vissa specialbestämmelser rörande trafikförsäkring
å motorfordon utgå. Detta kan bl. a. bli fallet med de nuvarande
särskilda bestämmelserna i trafikförsäkringslagen angående premieanmälan
till inspektionen och angående ingripande mot trafikförsäkringsanstalt i
vissa fall.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Förbilligande genom kollektiva anordningar

I samband med frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen,
riktar de sakkunniga uppmärksamheten på de möjligheter att minska förvaltningskostnaderna
på skadeförsäkringsområdet, som kollektiva anordningar
av olika slag erbjuder. Ur förvaltningskostnadssynpunkt är det en
fördel, om flera försäkringar kan sammanföras till en förvaltningsenhet.
På skadeförsäkringens område har försäkringsbolagen redan genomfört omkostnadsbesparingar
genom att för enskilda försäkringstagare sammanföra
ett flertal olika försäkringsformer i gemensamma försäkringsbrev avseende
hemförsäkring, villaägarförsäkring o. s. v. Ytterligare förbilliganden kan
emellertid åstadkommas, därest skadeförsäkringsholagen i större utsträckning
än hittills på sitt program upptager kollektiva försäkringar omfattande
ett flertal — helst ett stort antal — försäkringstagare. I den mån
skadeförsäkringar för ett flertal intressenter kan sammanföras till gemensam
behandling, skapas förutsättningar för sänkningar av kostnaderna för
såväl anskaffning som löpande förvaltning av de berörda försäkringarna.
Erfarenheterna från grupplivförsäkringen och från förekommande kollektiva
olycksfallsförsäkringar ger belägg för att väsentliga besparingar kan göras
genom kollektiva anordningar. På sakförsäkringens område möter i vissa avseenden
större svårigheter att ordna kollektiva försäkringar än på personförsäkringsområdet.
Möjligheter finnes dock. I ett begränsat antal fall har
redan kollektiva sakförsäkringar kommit till stånd. Erfarenheterna av dessa
pekar entydigt i den riktningen att på denna väg försäkringstagarna kan
göra icke oväsentliga besparingar. Ur rationaliserings- och kostnadssynpunkter
och därigenom från försäkringstagarsynpunkt synes det de sakkunniga
angeläget, att såväl försäkringsbolagen som intressegrupper av olika slag på
försäkringstagarsidan i positiv anda närmare undersöker möjligheterna att
sänka förvaltningskostnaderna inom svensk skadeförsäkring genom ökad
användning av kollektiva försäkringsanordningar.

Sekretessfrågor

I samband med tillkomsten av 1950 års ändringar av FL framhölls av föredragande
departementschefen att en obegränsad publicitet i fråga om det
statislikmaterial, som inkommer till försäkringsinspektionen i anledning av
skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, är ägnad att motverka en
från allmän synpunkt önskvärd utveckling av skadestatistiken. De sakkkunniga
understryker för sin del, att principen bör vara att alla de statistiska
och andra uppgifter, som försäkringsbolagen inlämnar till inspektionen, är
offentliga. Vid en utvidgning av försäkringsbolagens uppgiftsskyldighet i
enlighet med vad de sakkunniga förordat aktualiseras emellertid en sekretessbeläggning
av vissa till inspektionen inkommande handlingar. Det ligger
i sakens natur, att meddelanden från försäkringsbolagen rörande avsedda
premieändringar icke bör vara offentliga, innan ändringarna genomförts av
bolagen. Även härutöver kan det visa sig befogat att införa ett sekretessskydd
för handlingar, som bolagen ingiver till försäkringsinspektionen. De

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

sakkunniga föreslår — under hänvisning till 21 § lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — att försäkringsinspektionen
får Kungl. Maj :ts uppdrag att —- för såväl skadeförsäkringsområdet
som livförsäkringsområdet — efter överläggningar med företrädare
för försäkringsbolagen överväga i vad mån sekretessbestämmelser
på området är oundgängligen erforderliga och, om så finnes vara fallet,
därefter utarbeta förslag till sådana bestämmelser.

Remissyttrandena

I remissyttrandena möter de sakkunnigas förslag att bestämmelserna angående
skadeförsäkring i FL fortfarande skall bygga på soliditeisprincipen
inga invändningar.

Av de sakkunniga framförda förslag till en skärpning av skälighets
kontrollen föranleder däremot åtskilliga kritiska anmärkningar
.särskilt rörande förslaget om för handsanmälan av premieändringar,
som allmänt avstyrkes. Även i fråga om övriga förslag är inställningen
hos remissorganen genomgående negativ; försäkringsinspektionen
ställer sig dock positiv till den föreslagna bestämmelsen om uppgift sskyldighet
till belysning av premiesältningen.

Försäkringsinspektionen understryker att det i första hand är försäkringsbolagens
företagsledningar, som bär ansvaret för att bolagen såväl då det
gäller vidmakthållandet av ekonomisk soliditet som även med avseende å
övriga planeringar och bedömningar sköts på ett fullgott sätt. Det ter sig
därför helt naturligt att, såsom skett i den nuvarande lagstiftningen, det
primära ansvaret för skälighetsprincipens upprätthållande lägges på försäklingsgivarna
själva. Inspektionen anser att det ej finns anledning att göra
någon ändring i detta förhållande. Detta torde enligt inspektionen ej heller
ha avsetts av de sakkunniga.

Enligt försäkringsinspektionens mening bör skälighetsövervakningen
alltjämt ha sin tyngdpunkt på efterkontrollen. Angående kontrollens inriktning
anför inspektionen.

Kontrollen bör avse inte endast bedömningar av riskpremier — d. v. s.
den del av premierna som är avsedd att svara mot försäkringsrisken -—
och relationen mellan riskpremier och tariffpremier. Lika viktigt är, att inspektionen
gör sig förtrogen med omkostnadssidan, såväl vad avser kostnadsfördelningen
mellan skilda försäkringsgrenar som den allmänna kostnadsnivån.
Självfallet kan inspektionens kontroll ej göras lika ingående
över hela fältet. Särskild omsorg bör ägnas sådana försäkringsområden, som
avser stora grupper av fysiska personer och där premiebeloppen är så stora
att de betyder mycket för försäkringstagarens ekonomi. En sådan koncentration
synes också utredningen ha tänkt sig. Inom dessa områden bör inspektionen
göra sig förtrogen med föreliggande primärmaterial och de överväganden,
som därifrån lett fram till tariffpremierna. Men inspektionen bör
också kunna ta del av det nya erfarenhetsmaterial, som årligen kommer
fram, °.ch de. bedömningar och slutsatser, som detta ger anledning till från
försäkringsgivarnas sida. Genom arrangemang av denna art skulle inspektionen
förvärva full inblick i premiesättningens problematik och den tolkning,
som skälighetsbegreppet ges av försäkringsgivarna i den praktiska

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tillämpningen. I mån det framkommande nya erfarenhetsmaterialet ger anledning
till premieändringar skulle inspektionen också på ett förberedande
stadium vara förtrogen med drivkraften härtill; skulle behov av premieändringar
avslöjas som icke blir tillgodosedda, får inspektionen tillfälle alt ta
upp saken till överläggning med försäkringsgivarna. Inspektionens efterkontroll
av premierna skulle således i ett dylikt fall bli naturligt utbyggd
på ett sätt som gör det möjligt att på särskilt viktiga områden följa och värdera
den aktuella premieutvecklingen och även, där så krävs, inverka på
denna utveckling. En sådan metodik är överlägsen den »förkontroll» av
premierna som de sakkunniga tänkt sig.

Försäkringsinspektionen lämnar också vissa uppgifter angående sin nuvarande
verksamhet på förevarande område.

Såsom närmare redogjorts för i betänkandet har försäkringsinspektionen
med stöd av den nuvarande lagstiftningen begärt vissa uppgifter av bolagen,
avsedda att belysa premiernas skälighet. Sammanställningar av uppgifterna
har publicerats i Enskilda Försäkringsanstalter. De möjliggör emellertid endast
en överslagsmässig bedömning för olika grenar av verksamheten, vilka
var och en kan innehålla en mångfald olika riskklasser eller försäkringstyper.
För att få bättre förtrogenhet med premiesättningen har inspektionen
därför slagit in på den vägen att göra olika grenar till föremål för specialstudier.
Sådana specialstudier har påbörjats inom ett par verksamhetsgrenar. De
har baserats på uppgifter, som inspektionen för ändamålet begärt av berörda
bolag eller, vad avser bolag anslutna till tarifföreningar, av föreningarna. Undersökningarna
har delvis försvårats genom obenägenhet hos tarifföreningarna
att tillhandagå inspektionen med alla önskade data. Inspektionen återkommer
till denna fråga i det följande. I anslutning till undersökningarna
har också premiefrågor i viss utsträckning diskuterats med tarifföreningarna
och utanför stående bolag.

Inspektionen betonar att den frivilliga försäkringsverksamheten, även om
den fyller en viktig social funktion, dock är en rörelse, som måste bära sig
ekonomiskt. Dess särställning i förhållande till varuhandeln betingas av att
man ej får »varan» i sin hand vid köpet utan att denna i stället har karaktären
av en garantiutfästelse för en viss framtida situation, som — såvitt avser
skadeförsäkring och annan ren riskförsäkring — kanske aldrig kommer att
inträffa. Möjligheterna för allmänheten att bedöma relationen mellan pris
och valuta blir härigenom ännu mer begränsade än inom varuhandeln. Detta
förhållande är det väsentliga motivet för skälighetsprincipen och den statliga
tillsynen i detta hänseende. Inspektionen fortsätter.

Liksom inom varuhandeln spelar konkurrensen en betydande roll för att
hålla försäkringspremierna nere. Särskilt under senare år har det varit en
mycket hård premiekonkurrens på flertalet områden inom skadeförsäkringen
och denna har otvivelaktigt verksamt bidragit till rationaliseringar och
premiesänkningar inom bolagen, över huvud laget har konkurrensen inneburit
en ojämförligt hårdare press på premierna än skälighetsövervakningen.
Konkurrensen torde också vara mera intensiv i vårt land än i flera andra länder,
främst beroende på förekomsten av ett antal särskilt konkurrensvilliga
företag, men också bl. a. på att man medvetet söker undvika att låta tillsynen
hämma sund konkurrens.

Emellertid föreligger dock konkurrenshinder av många olika slag. Det beror
inte endast och sannolikt inte ens väsentligen på förekomsten av kartel -

122

Kangl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ler. Ännu viktigare är konsumenternas oförmåga att vinna överblick över
marknaden, bl. a. beroende på att »varorna» ofta i flera hänseenden är olikformiga,
t. ex. i fråga om villkoren. Även åtskilliga andra bindningar, t. ex.
genom flerårsavtal, kan verka hämmande. Vidare kan det, trots konkurrensen,
ibland lätt hända, att vissa grupper av försäkringstagare blir gvnnade på
övriga gruppers bekostnad. Liksom på andra områden av näringslivet kan
det slutligen av olika skäl även inom försäkringsbranschen förekomma, att
konkurrensen inte sällan tar sig former, som inte enbart får gynnsamma
verkningar på relationen mellan pris och valuta, utan som tvärom lätt kan
få oförmånliga resultat för kostnader och priser. Det kan inträffa att försäkringsformer,
som ger en ringa risktäckning i förhållande till de omkostnader
de vållar, utövar stark lockelse på konsumenterna eller åtminstone visar sig
vara relativt lätta att sälja om bara en aktiv försäljning organiseras.

Av sådana anledningar krävs åtgärder ägnade att undanröja konkurrenshinder
som kan verka skadligt och att mera allmänt göra konkurrensen inriktad
på relationen mellan pris och valuta, liksom även åtgärder för att såvitt
möjligt öka konsumentupplysningen — ett problem som diskuteras i senare
sammanhang. Men eftersom det dock näppeligen är möjligt att åstadkomma
en konkurrens som är helt befriad från alla hämningar och dessutom
är »ren» i den meningen att den enbart avser relationen mellan pris och valuta,
fordras som sagt därjämte en skälighetskontroll avsedd att komplettera
verkningarna av en sund konkurrens.

Problemet i en sådan skälighetskontroll är emellertid ännu svårare än i en
prisövervakning avseende ett varuområde. Ett av skälen härtill ligger i följande.
Om man väljer alt låta en varuprisövervakning enbart ta sikte på
konsumentintressena, så innebär det ingen olägenhet utan tvärtom, från denna
ensidiga konsumentsynpunkt, i stället en fördel, om ett varupris av särskilda
orsaker är lägre än som svarar mot produktions- och distributionskostnaden.
Konsumenten får varan, när han betalar den eller betalar t. o. m.
helt eller delvis i efterskott. På försäkringsområdet kan man emellertid inte
ens från konsumentens synpunkt dra en motsvarande slutsats. En försäkringstagare
har köpt en garanti för en viss framtid och den garantin måste
hålla. Men den kan inte med säkerhet hålla, om försäkringsgivaren bjuder en
lägre premienivå än som krävs för hans ekonomiska soliditet. Och är det för
låga priset resultatet av ett gynnande av vissa försäkringstagare, behöver visserligen
garantin inte äventyras, men å andra sidan skulle det innebära en
subventionering av det slag som enligt det föregående bör motarbetas, emedan
det är till skada för övriga försäkringstagare.

Skälighet skon trollen kan av sådana skäl aldrig bli ensidig. Den måste ständigt
vägas mot soliditetskravet, som har grundläggande betydelse för försäkringsverksamheten.
Häri ligger, att premien måste inbegripa säkerhetsmarginaler
betingade av svårigheten att exakt bestämma risk, omkostnader och övriga
faktorer, t. ex. till följd av att utfallet varierar i tiden eller med hänsyn
till att erfarenhetsmaterialet eljest är otillräckligt för en mera preciserad
riskvärdering. Å andra sidan bör skälighetskontrollen icke syfta till en premienivå,
som ger ekonomiskt mindre effektiva företag möjlighet att fortleva
utan att underkasta sig rationalisering. Den bör syfta till en premienivå som
•— med erforderlig säkerhetsmarginal — är jämnt tillräcklig för en effektivt
driven försäkringsverksamhet.

Inspektionen anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om förhandsanmälan
av premieändringar. Enligt inspektionen framstår det emellertid som
ett naturligt led i en skälighetsövervakning, att inspektionen har ständig
tillgång till bolagens aktuella premietariffer, i första hand sådana som avser

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

större grupper av försäkringstagare eller riktar sig till fysiska personer.
Inspektionen förklarar också att den redan nu i stor utsträckning infordrat
sådant material och att det knappast torde kunna råda någon tvekan om att
inspektionen med stöd av 283 § FL kan påfordra, att vidtagna premieändringar,
i den utsträckning inspektionen finner lämpligt, utan dröjsmål anmäls
till inspektionen.

Rörande den föreslagna bestämmelsen om uppgiftsskyldighet till belysning
av premiesättningen anför inspektionen följande.

Enligt den nuvarande lagregeln avser uppgiftsskyldigheten »den metod
som använts för övervakning av premiesättningen och för erfarenheter av
övervakningen» (282 § 2 mom.). I förslaget används istället uttryckssättet
att »å tid och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen,
till inspektionen insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättningar
--• —». Den nya formuleringen är till sin innebörd klarare än den nu varande

och den anpassar sig också bättre till formen för de mera summariska
uppgifter, som hittills infordrats. Att uppgifterna enligt förslaget skall
lämnas enligt av inspektionen fastställt formulär tolkar inspektionen icke
såsom avsett att leda till att utvecklingen bindes genom att formulären utnyttjas
som instrument för åstadkommande av t. ex. en långt driven uniformering
av riskklassindelningar. Det ankommer på bolagsledningarna att,
inom ramen för skälighetsprincipen, fastställa grunderna för premiedilferentieringen.
Nya alternativ beträffande riskklassindelning eller annat bör
ej stävjas genom den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten. Formulären bör
sålunda som regel anslutas till den riskklassindelning som följts i bolagens
statistik och ändras i mån så påkallas av utvecklingen. I inspektionens skälighetsövervåkning
ingår dock att se till, att man gör sådana premiedifferentieringar
att betydelsefulla riskskiljande faktorer beaktas. Inspektionen
bör därför icke vara bunden av bolagens statistikuppläggning. Sålunda bör
inspektionen kunna kräva uppdelning även efter andra riskskiljande faktorer,
som inspektionen med hänsyn till skälighetsövervakningen finner av
vikt att få belysta. Härvid bör dock iakttagas att bolagen ej genom en sådan
uppgiftsskyldighet åsamkas kostnader, som ter sig höga i förhållande till
betydelsen av det behov, som uppgiftsskyldigheten skall avse. I praktiken
torde formulären komma att utarbetas efter förhandlingar med företrädare
för bolagen. Skulle ett bolag sedan ej vara tillfreds med de av inspektionen
fastställda formulären står det självfallet bolaget fritt att besvära sig hos
Kungl. Maj :t. o

Med ovanstående tolkningsuttalande ansluter sig inspektionen i det lfragavarande
hänseendet till den föreslagna nya avfattningen av 282 § 2 mom.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller att den föreslagna utvidgningen
av skälighetskontrollen, innebärande en förhandsgranskning av premiesättningen,
av många skäl ej är praktiskt genomförbar. Såsom ett kontrollinstrument
i försäkringsinspektionens hand är en efterhandsgranskning
fullt tillräcklig. Utvidgningen skulle icke innebära några fördelar för försäkringstagarna
och försäkringsverksamheten utan skulle fastmer orsaka en
byråkratisering och praktisk tungroddhet, som skulle försvåra för bolagen
att meddela ett väl avpassat försäkringsskydd till lägsla möjliga kostnad.
Riksförbundet anför bl. a.

Den bästa garantin för eu skälig prcmiesätlning är emellertid konkurrensen
och del är förvånande att de sakkunniga trots vetskapen om dess

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

befintlighet helt underskattar dess värde. Riksförbundet vill hävda att den
rikt fasetterade konkurrens, som utspelas mellan olika riksbolagsgrupper,
länsbolag, häradsbolag, sockenbolag och specialbolag, medför att premierna
snabbt anpassar sig till lägsta möjliga nivå. Härutöver vill riksförbundet
erinra om konkurrensen från utländska försäkringsbolag, som är mycket
påtaglig och sannolikt kommer att ytterligare skärpas. Det är anmärkningsvärt
att de sakkunniga, som känner till de strävanden efter etableringsfrihet
för utländska bolag och till andra liberaliseringar som med allt större styrka
gör sig gällande i samband med olika integrationsföreteelser, helt bortsett
från den ökande utlandskonkurrensen.

Nödvändigheten av en fri konkurrens bestyrkes av att allmänheten —
såsom de sakkunniga framhållit — har begränsade möjligheter att bedöma
premiesättningens skälighet. Riksförbundet vill dock i detta sammanhang
erinra om att samma starkt begränsade möjligheter att bedöma skäligheten
av priser föreligger på praktiskt taget alla områden för varor och tjänster.
Vem kan exempelvis fastslå att priset för en järnvägsbiljett är skäligt? Det
bör även understrykas att skadeförsäkringspremier spelar en mycket underordnad
roll i den enskildes budget. Enligt Socialstyrelsens beräkningar (1958
års levnadskostnadsundersökning) uppgår de genomsnittliga årspremierna
för fastighets-, lösöre-, olycksfalls- och andra riskförsäkringar (inkl. grupplivförsäkring
men med undantag av bil-, båt- och hundförsäkringar) till
sammanlagt kr. 72:60 per hushåll, d. v. s. cirka kr. 1: 35 i veckan eller
mindre än vad en daglig tidning kostar och ungefär motsvarande ofta förekommande
veckopengar för en tioåring.

Riksförbundet påpekar även att det exempel som de sakkunniga anfört
såsom belägg för värdet av en skälighetskontroll icke utgör något bevis
härför utan snarare tvärtom. Förbundet påpekar bl. a. att frågan om ändrade
grunder för barnolycksfallsförsäkring upptogs redan i mitten av 1940-talet från bolagshåll under hänvisning till att skaderesultatet varit synnerligen
gynnsamt. Frågan upptogs emellertid av försäkringsinspektionen först
år 1955 då inspektionen lät verkställa den utredning, som åberopas av de
sakkunniga.

Rörande de praktiska svårigheterna att genomföra skälighetskontrollen
anför riksförbundet följande.

De sakkunnigas förslag förutsätter en långt gående uppdelning av försäkringsbeståndet.
Det anses ej längre tillräckligt att försäkringsinspektionen
erhåller en överblick endast över verksamhetsgrenarnas resultat. Man önskar
nu ge försäkringsinspektionen möjlighet att skaffa sig en mer eller mindre
detaljerad kunskap om resultaten för de olika riskslagen inom verksamhetsgrenarna.
En sådan detaljredovisning ger emellertid som regel ej ett
tillfredsställande underlag för skälighetskontroll. De sakkunniga uttalar själva
härom (s. 203 f): »Då riskerna ändras, nya försäkringsformer tillskapas,
försäkringsvillkoren moderniseras och ändras — — — torde det i stor utsträckning
vara omöjligt att åvägabringa en skadeförsäkringsstatistik, som på
en gång är aktuell och överspänner så många fall och så lång tid att statistiken
ensam kan tjäna som underlag för premiesättningen. Statistiken måste
— på sätt som nu sker — kompletteras med tekniska riskbedömningar, som
icke är statistiskt underbyggda». De sakkunniga berör här något mycket
betydelsefullt, nämligen frågan om möjligheten att objektivt bedöma skäligheten
i premiesättningen.

Prissättningen på skadeförsäkringsområdet liksom även kontrollen av den -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samma försvåras av att försäkringsbolagen av naturliga skäl som regel har
en ofullständig kännedom om råvarukostnaden, riskpremien, d. v. s. det
belopp som erfordras för att betala uppkommande skador.

För ett enskilt försäkringsobjekt finns visserligen teoretiskt sett en riskpremie.
Det är emellertid icke möjligt att statistiskt bestämma denna. Vad
som statistiskt kan studeras är endast skadeförloppet för vissa grupper av
försäkringsobjekt (riskgrupper). Då det icke finns någon objektiv norm
för hur dessa riskgrupper skall bildas, kommer den av försäkringsbolaget
valda riskgruppsindelningen att bli avgörande för de riskantaganden, som
med statistiska hjälpmedel bestämmes för ett visst försäkringsobjekt och
därmed också för den tariffpremie, som uttages.

Olika bolag kan tillämpa olika riskgruppsindelningar och kan dartor —
även om inga olikheter förefinnes mellan bolagen beträffande omkostnadsoch
säkerhetstillägg — komma till olika tariffpremier för ett och samma
försäkringsobjekt utan att det därför med fog kan sägas att det ena bolagets
premiesättning fyller skäliglietskravet bättre än det andra. ....

Antag att för ett visst slags försäkringar bolaget X har sm statistik sa
upplagd att den omfattar länen A, B och C medan hos bolaget Y länet L
hänföres till en riskgrupp omfattande länen C, D och E. Antag vidare att för
ifrågavarande försäkringar skadeutfallet för riskgruppen ABC hos bolaget X
är 20 % lägre än skadeutfallet för riskgruppen CDE hos bolaget Y. Försäkringarna
inom länet C skulle då, om den statistiska skälighetsbedömningen
ensam finge fälla utslaget, erhållas till lägre premier hos bolaget X an hos

b°Vidare ''förtjänar framhållas, att det ligger i försäkringstagarnas intresse
att försäkringsbolagen i kostnadsbesparande syfte tillhandahåller standardiserade
försäkringar, innebärande att försäkringsobjekt med olika riskpremie
försäkras till samma tariff premier. Som exempel kan namnas den vanliga
hemförsäkringen. Antag att det gäller lösöre med ett varde av kr.

30 000:_, vilket i ena fallet försäkras av en äldre dam, som inte i namn värd

omfattning företar resor, inte har några barn, vilka innebar skadeståndsrisker,
inte har någon cykel, som kan stjalas etc., och i andra fallet
försäkras av en verksam familjefader med flera barn. Bada betalar samma
premie, men de risker deras försäkringsbolag ikläder sig är högst olika.

I syfte att förenkla och förbilliga arbetet på huvudkontor och fält kan
det understundom vara ändamålsenligt att bortse från vissa olikheter * ris_k"
avseende, som statistiskt eller tekniskt kunnat påvisas. Sedan gammalt galler
att en högre brandpremie uttages för ett trähus än för ett stenhus. Om
trähuset skyddas med någon utvändig beklädnad, som åtminstone i viss utsträckning
bär förmåga att motstå eld, låter man detta fa en lagre premie
än ett oskyddat trähus men högre premie än ett stenhus. Pa senare ar bär
det blivit allt mer vanligt att trävillor torses med fasadtegel. Ibland kan det
innebära någon svårighet att avgöra, om ett sådant hus verkligen ar ett stenhus
eller om det är ett inklätt trähus. För att slippa skriftväxling, kontroll
etc och därav föranledda kostnader i sådana fall har en del bolag bestämt,
att trävillor försedda med fasadtegel i premiehänseende skall anses som stenhus.
En sådan bestämmelse har alltså tillkommit endast av praktiska skal
men i försäkringstagarnas intresse. På liknande sätt ställs bolagen stundom
inför behovet alt av praktiska skäl jämka på det som exempelvis ur brandteknisk
synpunkt — ofta med statistiskt belägg är riktigt.

Folksam anser att den skärpning av skälighetskontrollen som de sakkunnigas
förslag innebär skulle allvarligt hämma eu progressiv utveckling under

126

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

fri konkurrens genom den byråkrati och kostnadsfördyring, som måste bli
en följd av förslaget, och bli till mer skada än nytta för försäkringskonsumenterna.
En annan konsekvens skulle bli ett försämrat läge för de svenska
försäkringsbolagen inför en skärpt internationell konkurrens i utvecklingen
mot en fri europeisk marknad. Folksam framhåller bl. a. att den tidsperiod,
som följt efter det att skälighetsprincipen i skadeförsäkringen stadfästes,
kännetecknas liksom senare hälften av 1940-talet av en hårdnande konkurrens
och en stark progressiv utveckling på skadeförsäkringsområdet.
Denna utveckling har berört väsentliga delar av skadeförsäkringen, såsom
brandförsäkring, kombinerad försäkring, kollektiv sjuk- och olycksfallsförsäkring
samt trafik- och motorfordonsförsäkring, och lett till både
förbättring och förbilligande av försäkringsskyddet. Samtidigt har skett
en anpassning av försäkringarna till den allmänna samhällsutvecklingen och
även till den utbyggnad som ägt rum på socialförsäkringens område. Den
skärpta konkurrensen har också varit en bidragande faktor till den ökade
löretagskoncentration, som präglat de två senaste årtiondena och som tagit
sig uttryck dels i koncernbildningar och fusioner mellan olika företag,
dels i en förstärkning av de stora företagens relativa position inom svenskt
försäkringsväsen. Behovet av en detaljmässig skälighetskontroll på skadeförsäkringsområdet
är enligt Folksams uppfattning i dag betydligt mindre
än under den period då 1942 och 1945 års försäkringsutredningar pågick.
Den snabba utvecklingen av skadeförsäkringen både kvalitativt och kvantitativt
under en period av relativ frihet från detaljmässig reglering bekräftar
denna uppfattning. Den fördelning i skälighetsgrupper, som redan nu
finns inom skadeförsäkringen, och den möjlighet inspektionen för närvarande
har att av bolagen infordra uppgifter för större grupper inom en
verksamhetsgren, är fullt tillräcklig för att tillgodose de försäkrades krav
på skälighet.

När de sakkunniga nämner tariffsammanslutningarnas konkurrensbegränsande
verkan synes de enligt Folksam alldeles underskatta betydelsen av de
utanför tarifföreningarna befintliga stora och ekonomiskt starka företagen,
vilka framgångsrikt konkurrerar med tarifföretagen. De sakkunniga synes
anse att tarifföreningarna har en allmänt negativ verkan. Samtidigt tycks
de sakkunniga dock vara medvetna om att deras förslag om en skärpt kontroll
inbjuder till kartellsamarbete bolagen emellan. På annat sätt kan man
inte tolka deras uttalande i anslutning till frågan om förhandsanmälan av
pi emieändringar, där de sakkunniga uttalar sig om tarifföreningarnas värde
i sammanhanget på ett sätt som närmast innebär en sanktionering av
försäkringskartellerna.

Enligt Folksams mening lämnar de sakkunniga en beskrivning över den
fria konkurrensens avigsidor, som ger läsaren en fullkomligt felaktig bild
av det verkliga förhållandet. De sakkunniga har icke enligt Folksam presterat
några exempel på att deras kritiska beskrivning har något underlag i
verkligheten. Det anförda exemplet rörande barnolycksfallsförsäkring med
premieåterbetalning — vilken försäkringsform aldrig bedrivits av Folksam

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

127

— är hämtat från ett område som följer livförsäkringsregler och saknar
helt relevans för skadeförsäkringen.

Folksam uppehåller sig även utförligt vid de svårigheter som är förknippade
med en statistisk detaljkontroll och anför att svårigheterna att på statistisk
väg få en god belysning av premiesättningen liksom skadeförsäkringens
snabba utveckling mot kombinerade standardförsäkringar talar
starkt emot den huvudsakligen på statistikmetoden grundade skälighetskontroll
som de sakkunniga föreslår. För att belysa svårigheterna med en dylik
detaljkontroll redogör Folksam för utvecklingen av bolagets hemförsäkring,
som präglats av radikal förenkling av tariffsystemet i samband med premiesänkning,
grundad dels på krympning av omkostnadsmarginalen dels på
diskontering av väntad rationaliseringsvinst.

Enligt Folksams mening är det fullt klart att de sakkunnigas förslag rörande
förhandsanmälan om premieändring i praktiken kommer att innebära
ett förhandsgodkännande av inspektionen när det gäller premieändringar.
De sakkunniga avser emellertid icke att varenda premieändring skall anmälas
och att inspektionen i första hand bör inrikta sig på de försäkringstyper,
som för försäkringstagarna har mest allmänt intresse. Enligt Folksams mening
innebär förslaget emellertid en obegränsad fullmakt åt försäkringsinspektionen
att utöva en restriktiv kontroll som kan bli godtycklig. Omfattningen
av kontrollen blir helt beroende av inspektionens framtida resurser
och i vilken utsträckning »den tjänsteman hos försäkringsinspektionen, som
närmast sysslar med kontrollen över skälighetsprincipen i skadeförsäkring»
finner att dittills lämnade uppgifter »är otillräckliga för en skälighetsprövning
i strängare bemärkelse». Att såsom de sakkunniga påstå, att underrättelseskyldigheten
icke behöver bli betungande för skadeförsäkringen måste
enligt Folksams mening vara uttryck för ett rent önsketänkande. Ett genomförande
av förslaget skulle komma att verka i hög grad hämmande på bolagens
initiativkraft och möjligheter till nydanande verksamhet på skadeförsäkringsområdet.
Förslaget får därmed en utvecklings- och konkurrenshämmande
effekt och kan därför trots de sakkunnigas påståenden i motsatt
riktning, inte vara till fördel för försäkringstagarna. Folksam understryker
slutligen att försäkringsinspektionen kommer, om de sakkunnigas förslag genomföres,
de facto att överta bolagsledningens ansvar för premiesättningen
samtidigt som det juridiska ansvaret skulle ligga kvar hos bolagsledningarna.

För Landsorganisationen framstår i nuvarande läge huvudmedlet för en
mer skälig premiesättning inom skadeförsäkringen vara en utökad konkurrens
inom försäkringsbranschen. Både direkt och indirekt torde nämligen
nuvarande begränsningar i priskonkurrensen försäkringsbolagen emellan
genom olika slags tariffsammanslutningar ha bidragit till att skälighetsprincipen
inte följts i sådan utsträckning, som syns vara möjlig. Denna för försäkringstagarna
ogynnsamma konkurrensbegränsning bör enligt LO:s mening
snarast föranleda eu avsevärt ökad uppmärksamhet hos vederbörande
lillsynsorgan som hittills syns ha accepterat tariffsammanslulningarnas verksamhet
på ett alltför tolerant sätt. De av de sakkunniga uttalade farhågorna

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

för en skadlig nedpressning av premierna i dumpingsyfte, vilket sägs kunna
inträffa försåvitt priskonkurrensen släpptes fri, är utan tvekan överdrivna
och syns för övrigt knappast kunna realiseras med hänsyn till att soliditetsprincipen
samtidigt skall efterlevas av bolagen.

De sakkunnigas förslag till förhandsgranskning inom försäkringsinspektionen
av avsedda premieändringar finner LO vara en olämplig metod för
effektivare skälighetskontroll av ytterligare ett skäl. Del är nämligen sannolikt
så, att det inte är premieändringarna som sådana utan frånvaron av
premieändringar, som ofta leder till oskäliga premier. Att då utsätta premieändringarna
i stället för de bestående premierna för mer intensiv kontroll
synes kunna få en effekt på bolagens premiesättning, som är rakt motsatt
det av de sakkunniga förutsedda syftet.

För LO framstår nuvarande ordning med en efterhandskontroll av skadeförsäkringspremiernas
skälighet som den mest ändamålsenliga, i all synnerhet
om nuvarande konkurrensbegränsningar inom branschen kan bringas att
minska. Försäkringsinspektionens nuvarande efterhandskontroll syns dock
böra ges större resurser än de nuvarande. Redan inom nuvarande lagstiftningsram
syns det vara möjligt att, under förutsättning att inspektionens
resurser förstärktes i detta sammanhang, få till stånd en sådan skälighetsprövning
i efterhand att flertalet av de sakkunniga påtalade bristerna kan
hävas.

Kooperativa förbundet förklarar sig inte ha kunnat värja sig för intrycket,
att de sakkunnigas förslag har en avsevärt större räckvidd än den tillsyn och
kontroll, som enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen i övrigt avser att
reglera missbruk. Detta gäller i första hand skärpningen av skälighetskontrollen
vid premiesättningen inom skadeförsäkringen. Det synes förbundet
som om den föreslagna förhandsgranskningen vid premieändring företer betydligt
större likhet med det förfarande, som tillämpades av den statliga priskontrollen
under krisåren än med den generella utrednings- och övervakningsverksamhet,
som för närvarande utföres av pris- och kartellnämnden
inom andra områden av företagslivet. Förbundet erinrar om den skarpa konkurrens
som karakteriserar utvecklingen av skadeförsäkringen. Så länge denna
konkurrens gör sig gällande i fortsättningen är det enligt förbundets mening
olyckligt, om skärpt skälighetskontroll skulle bidraga till ett hämmande
av lusten till initiativtagande på nya områden och till nya försäkringsformer
inom skadeförsäkringen. Den hittillsvarande utvecklingslinjen inom
detta stora försäkringsområde — liksom på andra — synes ha skett under
betryggande samhällskonlroll genom utnyttjande av försäkringsinspektionens
hittillsvarande befogenheter. De missförhållanden, som säkerligen kan
pavisas bl. a. i samband med förekomsten av tarifföreningar och andra
kartellavtal, samt i form av liknande samarbete på olika försäkringsomlåden,
är väsentligen åtkomliga inom ramen för nu gällande allmänna kontrollbefogenheter.
Förutsättningen för nya framsteg är dock, att dessa till
fullo utnyttjas och att övervakningsmyndigheten sålunda inte betraktar kartellbildningarnas
tillvaro och självtagna regleringar med passivitet. Erfaren -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

heten har i konkreta fall visat, att en vaken initiativrik konkurrensvilja bär
stora möjligheter att stävja dylika för försäkringskonsumenterna skadliga
verkningar. Effektiviteten av sådana motaktioner kommer givetvis att ytterligare
ökas i fall av aktivt bistånd från övervakningsmyndigheten i den mån
dess särskilda resurser för detta syfte förstärkes.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter om de metoder de sakkunniga
föreslagit är lämpliga och kan för sin del inte förorda förslaget om
utvidgning av försäkringsinspektionens befogenheter och om ökad uppgiftsskyldighet
för försäkringsbolagen. TCO anför bl. a.

Det är oklart vilken praktisk betydelse de föreslagna lagändringarna får.
Det framgår av betänkandet att alla möjligheter till kontroll inte utnyttjats
sedan lagen om försäkringsrörelse kom till, vilket torde bero på bristande resurser.
Å andra sidan anser de sakkunniga att en utbyggnad av inspektionen
icke är påkallad i samband med en lagreform. TCO vill för sin del peka
på att metod- och branschrationalisering kan främjas på annat sätt än
genom en omfattande direktkontroll. Inte minst viktigt torde det vara att
utarbeta ingående och tillförlitlig skadestatistik, som ger underlag för en allmän
skälighetsbedömning. Inte bara ur skälighetssynpunkt utan också för
de skadeförebyggande åtgärderna från samhällets och olika parters sida är
det nödvändigt att skadestatistiken väsentligt förbättras och blir föremål för
forskning. Trafikolycksstatistiken och trafiksäkerhetsforskningen är exempel
på ett sådant område, där vissa förbättringar numera skett, men där
mycket återstår att göra.

Enligt Sveriges Industriförbund synes de sakkunnigas skäl för en utvidgad
kontroll av skälighetsprincipens tillämpning vid premiesättningen inom
skadeförsäkringen icke övertygande. Förbundet anför.

De sakkunniga redogör för svårigheterna att bedöma försäkringspremiernas
skälighet på skadeförsäkringsområdet och för omöjligheten att grunda
premierna enbart på statistik utan att draga den nära till hands liggande
slutsatsen, att en långtgående offentlig skälighetskontroll i praktiken skulle
bli utan större värde. På ett ställe i betänkandet konstateras emellertid att
eu rättvis bedömning av skäligheten i premiesättningen kräver undersökningar
av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora svårigheter
för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande personalresurser
— genomföra desamma. En ingående offentlig kontroll av premiesättningen
måste uppenbarligen draga betydande kostnader. Likaså torde
den föreslagna uppgiftsskyldigheten innebära ökade kostnader för försäkringsbolagen.
Enär dylika kostnader i sista hand måste täckas av försäkringstagarnas
premier, framstår det knappast såsom ett försäkringstagarintresse,
att ifrågavarande kontroll utvidgas utan att det är utrett, att vad
som står att vinna för försäkringstagarna står i rimlig proportion till kostnaderna.
Fastmera synes erfarenheten, trots vad de sakkunniga anför i betänkandet,
tala för att konkurrensen inom försäkringsbranschen för närvarande
reglerar premiesättningen på ett ur skälighetssynpunkt tillfredsställande
sätt.

Sveriges hantverks- och indusiriorganisalion anser att gällande efterhandsgranskning
bör innebära tillräcklig kontrollmöjlighet. Förbundet finner
i och för sig de sakkunnigas önskemål om effektivisering av skälighetsprincipen
angeläget från försäkringstagarnas synpunkt men ifrågasätter, liu!(
Bihang till riksdagens protokoll li)6l. 1 samt. Nr 171

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ruvida icke den föreslagna redovisningen i praktiken blir väl komplicerad
och dyrbar. Förslaget om skyldighet att i förväg för godkännande anmäla
premieändringar till inspektionen synes medföra en effektivitetshindrande
formalism som icke tillräckligt motiverats.

En förhandskontroll av skäligheten i premiesättningen inom skadeförsäkringsområdet
skulle enligt Motormännens riksförbund näppeligen vara till
fördel för försäkringstagarna. Förbundet framhåller bl. a.

Förbundet vill i detta sammanhang erinra om att 1945 års försäkringsutredning
i samband med att den föreslog införandet av skälighetskontroll
på sakförsäkringsområdet framhöll, att denna måste utformas i huvudsak
såsom en efterkontroll. Utredningen ansåg att ett förhandsgodkännande av
tarifferna från inspektionens sida skulle innebära en ytterst omfattande
och tidskrävande procedur, som knappast skulle fylla något förnuftigt ändamål.
Inspektionen skulle nämligen sakna förutsättning att riktigt bedöma
en på tekniska grunder verkställd premiedifferentiering. Förhållandena sedan
dess torde näppeligen ha utvecklats på ett sådant sätt, att någon ändring
härutinnan har inträtt.

Slutligen vill förbundet framhålla, att den nuvarande konkurrensen på
området enligt förbundets mening helt torde utesluta möjligheten av att något
bolag eller någon fusion av bolag skulle ha möjligheter att genomföra
en otillbörlig höjning av premierna för t. ex. vagnskador. Den mycket hårda
konkurrensen på området torde säkerligen borga för att en sådan åtgärd
numera är utesluten. Däremot kan det finnas teoretisk möjlighet att konkurrensen,
som de sakkunniga framhåller, kan leda till att ett försäkringsbolag
i dumpingsyfte övergående kan pressa ned premierna i en försäkringsgren
genom att anlita hopsamlade vinstfonder eller överskott i en annan
gren. Detta är väl dock just en sådan sak, som efterhandskontrollen avser
att avslöja och som därefter rättas till. Den eftersläpning härutinnan,
som detta kan komma att medföra, torde sett i det långa loppet vara av
underordnad betydelse.

De sakkunnigas ståndpunkt att försäkringsverksamhet i utlandet och sjöoch
transportförsäkring, som bedrives här i riket, alltjämt bör vara undantagna
från de särskilda bestämmelserna angående kontroll över premiesättningens
skälighet godtages av försäkringsinspektionen. Sjöförsäkringsaktiebolaget
Öresund framhåller att det är önskvärt alt sjöförsäkringsbolagen
i sin verksamhet lämnas största möjliga frihet att anpassa sig efter näringslivet
och den internationella marknadens krav. Kunderna i sjöförsäkring
är praktiskt taget helt att söka inom näringslivet. Någon anledning att
lägga andra än rent affärsmässiga aspekter på förhandlingar mellan dem
och försäkringsbolagen föreligger ej. Bolagets erfarenhet är snarast, att företrädare
för näringslivet i sina förhandlingar med sjöförsäkringsbolagen genom
skickligt utnyttjande av såväl in- som utländsk alltmer hårdnande konkurrens
lyckats uppnå för dem synnerligen gynnsamma villkor. Försäkringsfunktionärernas
förbund har däremot den uppfattningen att konkurrensen
inom sjöförsäkringen begränsats på ett betänkligt sätt och finner det synnerligen
märkligt att de sakkunniga avstått från att kräva tillämpning av
skälighetsprincipen på detta område.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Försäkringsinspektionen anser övervägande skäl tala för att man icke inför
någon bestämmelse som ger inspektionen möjlighet att framtvinga återbäring
på skadef örsäkringsom rådet. Inspektionen anser att
man ej bör i lagstiftningen skjuta fram återbäringen framför andra alternativa
möjligheter att åstadkomma den balans mellan pris och valuta som skälighetsprincipen
kräver. Inspektionen anför vidare bl. a. följande.

Såsom framhållits av de sakkunniga gäller i mycket stor utsträckning, att
premierna i skadeförsäkring är så låga, att det ofta ter sig orimligt att lägga
ner kostnader på framräkning och distribution av den vanligen obetydliga
återbäring som det blir fråga om. Allmänt kan sägas, att en förutsättning för
att återbäring skall kunna vara en lämplig anordning är, att de administrativa
kostnader, som beräkningen och distribueringen av återbäringen medför,
ej slukar en oproportionerligt stor del av den summa, som står till förfogande
för ändamålet.

Till den anförda synpunkten kommer en annan av mera teknisk art. Inom
flera skadeförsäkringsbranscher fluktuerar skadeutfallet så starkt från det
ena året till det andra, att sådana säkerhetsmarginaler till premierna, som
skulle kunna läggas till grund för återbäring, icke »frigöres» efter ett gynnsamt
år. Premiebedömningen måste fastmer grundas ej endast på utjämningen
inom det förefintliga försäkringsbeståndet utan också på eu utjämning
i tiden. Man kan i detta fall ej av ett enstaka års resultat draga slutsatsen,
att premierna varit för höga. En bedömning måste grundas på erfarenheterna
under en följd av åtminstone några år. När man därför är i
den situationen, att man anser sig kunna konstatera, att premierna inom en
viss försäkringsgren är för höga, så är detta i allmänhet resultatet av en flerårsbedömning.
En eventuell återbäring borde i sådant fall avse icke endast
det sistförflutna året utan en följd av år. Detta kan bli mycket komplicerat
och kostnadskrävande med hänsyn till de ständigt pågående förändringarna
beträffande såväl försäkringsstocken som de enskilda försäkringarna.
Den vanliga vägen blir därför, att man sänker premierna eller, där så
lämpligen låter sig göra, inkluderar nya ersättningsmoment i försäkringstäckningen.

Även Försiikringsbolagens riksförbund ställer sig negativt till det av de
sakkunniga föreslagna stadgandet rörande återbäring i skadeförsäkring. Förbundet
anser att de sakkunniga i själva verket presterat en övertygande
argumentering för att icke införa något principiellt krav på återbäring. Denna
argumentering kan ytterligare förstärkas med hänvisning till andra förhållanden
som gör det svårt att med gott resultat överföra återbäringsinstitutet
från livförsäkrings- till skadeförsäkringsområdet. Riksförbundet nöjer
sig med att peka på de svårigheter, som skulle uppkomma om ett bolag skulle
vara tvunget att utbetala återbäring till tidigare försäkringstagare i bolaget.
Detta problem skulle bli mycket vanligt, eftersom återbäringens storlek
icke skulle kunna konstateras förrän tidigast året efter det avtalsår återbäringen
avsåg. Skadeförsäkringsbolagens styrelser och verkställande direktörer
har enligt FL att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd. Denna
avvägning sker bl. a. på grundval av det tidigare utfallet av rörelsen
och bör — om förhållandena pekat därpå — resultera i premiejusteringar.
Denna omständighet i förening med den starka konkurrensen gör att för -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkringstagarna, när förhållandena det medger, så snabbt som möjligt kompenseras
genom sänkning av premierna. En dylik metod kan i många fall
vara att föredraga framför återbäring, även om det i båda fallen är fråga om
efterhandskorrigering av premierna.

Folkscim anför att bolaget sedan många år tillämpat återbäring på skadeförsäkringsområdet.
Så är fallet i kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring, i
kollektiv garantiförsäkring samt i bilförsäkring. Bolaget anför.

Inom nämnda kollektiva försäkringar, där medlemsantalets storlek inneburit
tillräcklig riskutjämning för att man skall kunna betrakta försäkringen
som en helhet för sig, har återbäringsavtal upprättats. Dessa avtal ger
den försäkrade gruppen en väsentlig andel av eventuellt överskott. För
dessa kollektiva försäkringar anpassas premienivån från tid till annan efter
skadeutfallet inom varje försäkring. Aterbäringsavtalet ger den försäkrade
gruppen en garanti för att man inte ens under perioderna mellan sådana
premieanpasssningar skall behöva betala en högre avgift än nödvändigt.

Inom bilförsäkringen, där den enskilda premiens relativa storlek tillsammans
med en långt driven automatisering gör temporära återbäringar försvarbara
ur kostnadssynpunkt, utbetalas en årlig återbäring, beräknad såsom
en procentandel av den premie, som erlagts föregående år. Storleken
av återbäringen, vilken fastställes för trafikförsäkring och motorfordonsförsäkring
var för sig, blir beroende av det gångna årets ekonomiska resultat.

Utifrån sina erfarenheter från skadeförsäkringsområdet, vill Folksam
framhålla att återbäring är motiverad och påkallad ur skälighetssynpunkt
på sådana områden inom skadeförsäkringen, där kostnaderna för återbäringens
beräkning och utbetalning kan hållas på en i förhållande till återbäringens
storlek rimlig nivå.

Beträffande de sakkunnigas förslag om komplettering av lagens
sanktionsbestämmelser anför försäkringsinspektionen att
föreläggandeförfarandet tillgripits endast i mycket enstaka fall, såsom då
bolaget önskar underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Hittillsvarande
erfarenhet ger knappast stöd för uppfattningen, att någon utbyggnad av föreläggandekatalogen
skulle vara erforderlig. Inspektionen framhåller att i de
fall hittills, då inspektionen ansett sig ha anledning att i ett eller annat avseende
framställa anmärkningar mot ett bolags verksamhet, inspektionens
påpekande i regel lett till rättelse, utan att saken behövt ställas på sin spets.
Inspektionen anför.

Om den nya anmärkningspunkt som avser premiebestämning kan sägas,
att den i hög grad avser bedömningsfrågor, där meningarna kan gå starkt
isär. Då bestämmelsen vidare icke, såsom inom trafikförsäkringen, utgör ett
led i en mer långtgående reglering, torde den i praktiken knappast kunna
tillämpas annat än i mera uppenbara fall av oskäliga premier. Men i sådana
fall har inspektionen möjlighet att ingripa redan med stöd av den nuvarande
sista anmärkningspunkten, att det eljest föreligger allvarlig anmärkning mot
ett bolag.

Vad gäller den föreslagna nya anmärkningspunkt, som avser sparsamhet
med omkostnaderna, ter det sig naturligt att man för en verksamhet av
försäkringsrörelsens art, med dess ständigt ökande betydelse i samhällslivet,
vill understryka kravet på allmän sparsamhet i förvaltningen. I all synnerhet
gäller detta livförsäkringen med dess starkt sociala inriktning. Spar -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samhetskravet underströks också i samband med lagfästandet av skälighetsprincipen
på detta område. För liela försäkringsområdet bör gälla, att onödiga
kostnader bör undvikas och en allmän moderation prägla utgiftspolitiken.
Tillsynsmyndigheten har att i sitt inspektionsarbete följa verksamheten
även ur dessa aspekter.

Det är emellertid uppenbart, att tillsynsmyndigheten varken kan eller bör
engageras i den rad av utgiftsbeslut, som ingår i företagsledningarnas löpande
verksamhet. Det rör sig här ofta — icke minst när det är fråga om investeringsutgifter
av olika slag — om bedömningsfrågor. Delade meningar kan
råda även bland företagets egna experter, huruvida en utgift ur företagsekonomisk
synpunkt är ändamålsenlig eller — omvänt — är »icke förenlig med
tillbörlig sparsamhet».

Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten kunna ingripa mot klara fall av
t. ex. slöseri eller brister i organisation. Inspektionen har emellertid en sådan
befogenhet redan genom den ovan nämnda bestämmelsen i nu gällande lag,
enligt vilken allvarlig anmärkning mot verksamheten är en anledning till
föreläggande. Att inspektionens befogenhet föreligger i det hänseende som
här har diskuterats stödjes direkt av förarbetena till lagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker den föreslagna utvidgningen
av föreläggandekatalogen. Beträffande den anmärkningspunkt som
avser premiebestämning har de sakkunniga icke på något sätt antytt i vilken
utsträckning avvikelse från inspektionens uppfattning om skälig premiesättning
skulle kunna medföra föreläggande. Med hänsyn till att inspektionen
redan enligt gällande lag uppenbarligen kan meddela föreläggande,
såvida allvarliga anmärkningar riktas mot försäkringsverksamheten, synes
det föreslagna tillägget dels obehövligt dels ägnat att inge den föreställningen
att inspektionen skulle äga rätt att närmare detalj granska de beslut, för
vilka bolagsledningarna är ansvariga. Förbundet anför i anslutning härtill
bl. a. följande.

Till utgångspunkt för förslaget angående den nya sakskäligheten — liksom
i fråga om tillsynen över skaderegleringen samt frågan om sparsamlietskravet
— har de sakkunniga tagit motsvarande stadganden i lagen om trafikförsäkring
å motorfordon. Med anledning av riksförbundets avvisande
av de sakkunnigas nu nämnda förslag kan för den skull den frågan ställas,
varför icke de föreslagna anordningarna skulle kunna genomföras generellt
när de under lång tid accepterats inom trafikförsäkringen. Förhållandena i
fråga om trafikförsäkring är emellertid helt annorlunda än beträffande annan
försäkring. När det beslutades att i lag fastslå trafikförsäkringsplikt
för motorfordonsägare, fann statsmakterna det ändamålsenligt att låta trafikförsäkringen
meddelas av de enskilda försäkringsbolagen. Det ansågs då
att denna försäkringsform, som är obligatorisk för motorfordonsägare och
som försäkringsbolagen år skyldiga att tillhandahålla, borde kringgärdas
med särskilda bestämmelser. Trafikförsäkringens speciella karaktär har
gjort alt man från försäkringsbolagens sida kunnat acceptera ett avsteg från
(len princip som alltid måste råda inom enskild försäkringsverksamhet,
nämligen beslutanderätt i frågor för vilka bolagen själva har ansvaret.

I fråga om den anmärkningspunkt som avser sparsamhet med omkostnader
framhåller riksförbundet att FL ger försäkringsinspektionen rätt att ingripa
mot försäkringsbolag på den grund att »allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags
verksamhet föreligger». Förbundet finner det också med

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hänsyn till tillsynsverksamhetens uppläggning naturligt att inspektionen
skall äga ingripa om en så allmän tendens till slöseri skulle iakttagas i ett
bolag att detta bör bli föremål för »allvarlig anmärkning». Riksförbundet
finner det emellertid helt orimligt att med de i FL nu upptagna föreläggandeanledningarna
jämställa det förhållandet att ett bolags utgiftspolitik i
enskilda fall kan ifrågasättas. Såsom särskilt betänkligt framstår förslaget
med hänsyn till att bolagsledningarna har betydligt större möjlighet än försäkringsinspektionen
att bedöma lönsamheten och lämpligheten av enskilda
utgifter. Försäkringsbolagens ledningar har inte något intresse av att åsamka
bolagen onödiga kostnader. Bolagsledningen svarar för sina åtgärder inför
bolagsstämman. Endast bolagens egna organ med deras direkta kontakt
med verksamheten är kompetenta att ur företagsekonomisk synpunkt bedöma
detaljfrågor rörande kostnader. Förbundet framhåller även att ej ens
ett bolags revisorer formellt anses kunna gå längre i sin förvaltningsgranskning
än att i förekommande fall framställa anmärkning mot förvaltningsåtgärder,
som är olagliga eller som innefattar ett uppsåtligt eller vårdslöst
eftersättande av bolagets intressen.

Även Folksam avstyrker förslaget till komplettering av sanktionsbestäinmelserna
i 288 § 2 mom. Enligt vad bolaget bl. a. framhåller är det utomordentligt
vanskligt redan för företagsledningen, som dock genom den direkta
kontakten med verksamheten har den största erfarenheten att i förväg bedöma
eller i efterhand avgöra huruvida vidtagna åtgärder i längden leder
till ökad effekt och bättre ekonomiskt resultat. Ännu mindre måste förutsättningen
för en riktig bedömning vara för inspektionen, vars uppgifter
och kompetens icke innefattar företagsledning. Den skälighetskontroll, som
inspektionen kan utöva, måste därför bli en ren kostnadskontroll, som ser
till de absoluta utgifterna. Det kan inte bli fråga om någon bedömning huruvida
den åtgärd, som medfört kostnaden, kommer att verka i positiv riktning
eller ej och ännu mindre om ett avgörande huruvida åtgärden bör vidtas
eller inte. Ett sådant avgörande kan endast tas av företagsledningen,
som har det reella och juridiska ansvaret. Folksam anför vidare bl. a. följande.

De sakkunniga har i sin argumentation för förslaget icke närmare penetrerat
frågan om vilka slag av omkostnader, som kan bli föremål för inspektionens
bedömning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att de sakkunniga,
såvida de inte menar att inspektionen skall fungera som ett rationaliseringsinstitut,
inte avsett att inspektionen i nämnvärd utsträckning
skulle kunna inverka på lönekostnaderna. Lönenivån regleras i praktiken
av arbetsmarknadens parter och de avtal som träffas blir som regel vägledande
även för försäkringsbolagen. Den alldeles dominerande delen av bolagens
omkostnader utgörs av personalkostnader. Under år 1959 uppgick
sålunda Folksams lönekostnader (inklusive lunch-, pensions- och socialförsäkringskostnader)
till 75 % av de totala förvaltningskostnaderna och till 17
% av premieinkomsten. (I detta sammanhang kan nämnas, att direktionens
löner utgjorde 1,5 % av de totala lönerna och 0,2 % av premieinkomsten.)
Det är alltså de återstående 25 procenten av förvaltningskostnaderna — vari
då bl. a. ingår kostnader för lokaler, kontorsmöbler, maskiner, blanketter

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

och annat, som behövs för att driva rörelsen — som man föreslår att inspektionen
närmast skall kontrollera. De omkostnadsposter, som det därvid
kanske i första hand kan bli fråga om, avser exempelvis förebyggande verksamhet
i fråga om sjukdom och olycksfall, trafiksäkerhet, brandskydd etc.
samt åtgärder för utbildning, personalens trivsel, public relation osv.

Enligt Kooperativa förbundet bör det uppmärksammas att de föreslagna
anmärkningsfallen inte har någon motsvarighet i 1953 års lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning. Enligt 21 § nämnda lag kan
prisföreläggande endast utfärdas av Konungen på hemställan av näringsfrihetsrådet
och för högst ett år i sänder. Det torde enligt förbundet ligga
i öppen dag, att tvingande ingripanden, eventuellt i form av premiesättnings-(pris-)
förelägganden enligt förslagets ändring av 288 § inte står i
överensstämmelse med 1953 års allmänna konkurrensbegränsningslag.

Folksam instämmer i de sakkunnigas uppfattning om värdet ur de försäkrades
synpunkt av kollektiva anordningar. Bolaget anför att den
kollektiva formen i huvudsak kommit till användning på personförsäkringens
område. Anledningen till att den inte fått någon nämnvärd omfattning
inom sakförsäkringen är, vad Folksam angår, ingalunda bristande intresse
utan snarare att de organisatoriska och försäkringsmässiga förutsättningarna
är mindre inom sakförsäkringen än inom personförsäkringen. Bolaget
anför.

Den kollektiva formen i skadeförsäkring har i Folksam främst tillämpats
inom olycksfalls- och sjukförsäkring. Av premieinkomsten i denna försäkringsgren
faller inemot 90 % på kollektiv försäkring. Den kollektiva formen
förekommer även inom vår garantiförsäkring och har också prövats i annan
skadeförsäkring.

Vår erfarenhet från den kollektiva olycksfalls- och sjukförsäkringen, som
för riksomfattande grupper omfattar även ersättning för rehabilitering, ger
vid handen att betydande besparingar kan göras genom den kollektiva formen.
En kollektiv olycksfalls- och sjukförsäkring innebär, att man i ett och
samma försäkringsavtal innesluter en grupp personer med i stort sett samma
risker och med samma försäkringsbehov. Den kollektiva försäkringen är
därför särskilt lämpad att tillgodose de anspråk, som medlemmarna i fackliga
organisationer kan ställa på ett fullgott skydd.

Den största besparingen vinnes om den kollektiva försäkringen tecknas
med obligatorisk anslutning. Premieinkasseringen och förvaltningen blir då
ytterligt enkel samtidigt som man undviker oförmånligt urval.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför såsom sin uppfattning att
kollektiva skadeförsäkringar bör introduceras med stor försiktighet. Förbundet
anför.

En betydande skillnad föreligger mellan summaförsäkring, t. ex. grupplivförsäkring,
och skadeförsäkring. I fråga om summaförsäkring kan försäkringstagaren
tillhöra olika kollektiv och därigenom bli berättigad att erhålla
summor från flera håll när försäkringsfall inträffar. Blir han däremot
skadeförsäkrad flera gånger för samma risk genom att tillhöra flera kollektiv,
utgår ju likväl ersättning endast för den verkliga skadan. Ersättningarna
från de olika försäkringarna blir då reducerade, vilket innebär alt ban
sammanlagt erlagt för hög premie.

136

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Beträffande de besparingar som kan ernås genom kollektiva anordningar
bör icke förbises att vissa kostnadsminskningar endast kan erhållas genom
att arbete och kostnader överföres till bakom kollektivet stående organisationer
eller företag. De enskildas försäkringsbehov är dessutom så varierande
att man icke generellt genom kollektiv försäkring kan ge individerna
ett försäkringsskydd som passar dem alla. Kompletteringsförsäkringar bleve
ofta nödvändiga och dessa måste bli förhållandevis kostsamma eftersom
försäkringssummorna för dessa försäkringar blir relativt små. I sådana fall
skulle det med andra ord bli en kostnadsomfördelning utan kostnadsreduktion
eller kanske rent av en kostnadsökning.

Därest var och en skall erhålla ett för honom lämpligt och väl avpassat
försäkringsskydd, kommer därför kollektiva anordningar på skadeförsäkringsområdet
troligen icke att medföra någon väsentlig besparing för
försäkringstagarna.

Vad riksförbundet bär framhållit innebär icke att förbundet i och för
sig avvisar tanken på ökad användning av kollektiva anordningar inom skadeförsäkring
där sådana kan visa sig ändamålsenliga. Det är ej uteslutet att
större utrymme för sådana anordningar kan vinnas i framtiden.

Beträffande frågan om sekretesskydd för infordrade uppgifter
förklarar sig försäkringsinspektionen icke ha någonting att erinra
mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att inspektionen först sedan
statsmakterna tagit ståndpunkt till betänkandets förslag efter överläggningar
med företrädare för försäkringsbolagen, överväger i vad mån sekretessbestämmelser
på området är oundgängligen erforderliga och gör framställning
till Kungl. Maj :t i ämnet. Redan i detta sammanhang uttalar emellertid inspektionen,
att sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, förutom
i fall som rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses
påkallad för att skydda berättigade företagareintressen.

Departementschefen

Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen tar sikte på två grundprinciper
för bolagens verksamhet. Den ena innefattar försäkringstagarnas
intresse av att bolagen uppfyller tillfredsställande anspråk på soliditet, dvs.
att trygghet föreligger att givna försäkringsutfästelser kan infrias. Den andra
grundsatsen kan formuleras i kravet på att premierna skall vara skäligt
avvägda.

Beträffande skadeförsäkringen har kravet på soliditet icke kommit
till direkt uttryck i FL. Det oaktat gäller självfallet såsom ett primärt
villkor även för försäkringsverksamheten på detta område, att den bl. a.
skall sikta till att trygga försäkringsföretagets förmåga att fullgöra sina
förpliktelser gentemot försäkringstagarna. I likhet med de sakkunniga,
vilkas synpunkter i denna fråga i allt väsentligt godtagits eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna, anser jag anledning saknas att nu ändra den
framskjutna plats soliditetskravet intagit i tillsynsverksamheten. Utvecklingen
på skadeförsäkringsområdet, betingad bl. a. av stark konkurrens
bolagen emellan, tenderar mot nya försäkringsformer, nya kombinationer
av olika försäkringsmoment och förenkling och rationalisering av bestå -

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ende försäkringsgrenar. Denna utveckling för med sig nya problem rörande
riskuppskattning och premieberäkning. Det är en viktig uppgift för försäkringsinspektionen
att följa denna utveckling och tillse att behovet av
goda soliditetsgarantier icke eftersättes.

Jag vill även understryka vad de sakkunniga anfört om behovet från sohditetssynpunkt
av att bolagen vid sina kapitalplaceringar sörjer för en ändamålsenlig
riskspridning.

Kravet på skälighet vid bestämmandet av premier för skadeförsäkring
lagfästes först genom 1950 års ändringar i FL. Enligt 282 § 2 mom.
i lagen åligger det styrelsen och verkställande direktören i skadeförsäkringsbolag
att med hjälp av fortlöpande statistik eller annorledes övervaka att
premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk, försäkringen
är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna
i övrigt. Det åligger nämnda bolagsorgan att till försäkringsinspektionen
för tidrymd som inspektionen bestämmer insända redogörelse för
den metod som använts för övervakningen av premiesättningen och för
erfarenheterna av övervakningen. Från dessa bestämmelsers tillämpning undantages
sjö- och transportförsäkring samt all verksamhet som bedrives i
utlandet.

För den obligatoriska trafikförsäkringen gäller särskilda bestämmelser
enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon, som medger en mera långtgående
kontroll än motsvarande regler i FL.

De sakkunniga föreslår — delvis efter mönster från trafikförsäkiingslagen
— en betydande skärpning av FL:s bestämmelser rörande tillsynen över
att skälighetsgrundsatsen följes av bolagen. Enligt förslaget införes sålunda
i FL en bestämmelse, enligt vilken det åligger bolagsstyrelsen eller verkställande
direktören att, i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer,
innan beslut fattas om ändring av premiesats, meddela inspektionen
den avsedda ändringen samt en sammanfattning av det material och de överväganden,
varpå den avsedda ändringen bygger. Bestämmelsen syftar till att
öka insynen i skadeförsäkringsbolagens premiesättning och att bereda inspektionen
tillfälle att i fall av behov upptaga överläggningar med försäkringsbolagen
rörande avsedda premieändringar. Vidare föreslår de sakkunniga
förtvdligande av gällande regler om inspektionens rätt att infordra
uppgifter från bolagen i syfte att möjliggöra krav på en utförligare redovisning
av skälighetsförhållandena vid premiesättningen.

Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig starkt kritiska till förslaget
att försäkringsinspektionen skall kunna föreskriva förhandsanmälan om
premieändring. Från flera håll har framhållits att en förhandsgranskning
från inspektionens sida av tillämnade premieförändringar skulle komma att
verka hämmande på försäkringsbolagens initiativkraft och konkurrensvilja.
Det har även anförts att den ifrågasatta ordningen i praktiken skulle innebära
att försäkringsinspektionen i förväg godkände bolagens premiepolitik.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört bär försäkringsinspektionen
endast i relativt begränsad utsträckning kunnat ägna sig åt granskning av

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

premiesättningens skälighet. Den främsta grunden härtill har varit att inspektionen
saknat tillräckliga personella resurser för en mera intensiv övervakning
på detta område. Enär lagstiftningen sålunda ännu icke kommit
att tillämpas i avsedd utsträckning saknas erfarenheter, som gör det möjligt
att säkert bedöma effektiviteten av gällande ordning för kontrollen. Såsom
framliålles av bl. a. försäkringsinspektionen och landsorganisationen
bör emellertid en förstärkning av inspektionens personalresurser göra det
möjligt att redan inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta
med flertalet av de brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga
påpekat. De vägar försäkringsinspektionen anvisat för en utbyggd kontroll
av premieskäligheten synes ändamålsenliga och ägnade att ge inspektionen
tillfredsställande möjligheter att inverka på premieutvecklingen. Härtill
kommer de allmänna betänkligheter, som kan anföras mot att genom en förhandskontroll
av föreslagen typ ingripa i försäkringsbolagens premiepolitik.

Det behöver icke närmare utvecklas, att den granskning som försäkringsinspektionen
bör bedriva icke kan ges formen av en detaljkontroll över hela
det område som skadeförsäkringen omspänner. Tillsynen måste bär av naturliga
skäl koncentreras till sådana försäkringsområden, där behovet från
försäkringstagarsynpunkt av övervakning gör sig särskilt gällande. Det kan
även vara anledning erinra om att vanskligheter av flera slag möter vid en
prövning av skälighetsfrågorna. Delvis sammanhänger svårigheterna med
att man inom skadeförsäkringen i viss mån är hänvisad till att göra premieavvägningen
efter tekniska riskbedömningar utan tillräcklig statistisk
underbyggnad.

De sakkunniga har med rätta understrukit behovet av att försäkringsinspektionen
för sin granskningsverksamhet har tillgång till allt material, som
behövs för att bedöma premieavvägningen. Delvis kan det här vara fråga om
uppgifter, som erfordras för bedömningen av viss uppkommen fråga. Inspektionen
måste emellertid även kunna ålägga bolagen att kontinuerligt lämna
uppgifter, som mera allmänt belyser underlaget för premiesättningen. Av naturliga
skäl är inspektionen i första hand hänvisad till uppgifter som framkommer
vid bolagens egen bearbetning av det underliggande materialet.
Inspektionen bör emellertid icke alltid vara bunden till bolagens statistikuppläggning.
Såsom inspektionen påpekat bör den kunna kräva exempelvis
uppdelning efter andra riskskiljande faktorer, som det för skälighetsprövningen
är av vikt att få belysta. Det bör dock understrykas, att bolagen
genom en sådan uppgiftsskyldighet icke bör åsamkas kostnader som ej
tullt ut försvaras av ändamålet med och betydelsen av det material som
insamlas. I likhet med försäkringsinspektionen anser jag, att utformningen
av uppgiftsformulär liksom över huvud uppläggningen i allmänhet av
granskningsprogram bör föregås av överläggningar med företrädare för
bolagen.

Beträffande den författningsmässiga grunden för bolagens uppgiftsskyldighet
må erinras om att dessa enligt 282 § 2 mom. FL har att till inspek -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tionen insända redogörelse för den metod som används för övervakning a\
premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen. Härjämte föreligger
enligt 283 § FL en allmän skyldighet för bolagen att lämna inspektionen
erforderliga upplysningar angående verksamheten.

De sakkunniga bär ansett försäkringsinspektionens befogenheter enligt FL
att infordra uppgifter från bolagen något oklara och föreslagit att i 282 §

2 mom. FL intages bestämmelse, som ålägger bolagsorganen att å tid och
enligt formulär, som inspektionen bestämmer, insända uppgifter till belysning
av bolagets premiesättning.

Under remissbehandlingen har icke från något håll ifrågasatts, att försäkringsinspektionen
redan enligt gällande bestämmelser äger ålägga bolagen
en sådan uppgiftsskyldighet som avses med den föreslagna bestämmelsen.
Inspektionen har dock biträtt de sakkunnigas förslag, som synts inspektionen
klarare till sin innebörd än nuvarande bestämmelser och bättre anpassat
till formen för de mera summariska uppgifter, som hittills infordrats.

Enligt min mening bör i förevarande lagstiftningssammanhang endast sadana
ändringar genomföras, vilka framstå såsom nödvändiga och betingade
av det praktiska behovet. Sådana ändringar, som främst siktar till en redaktionell
och systematisk omarbetning, bör icke nu genomföras. Det synes
därför tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligger för den av de sakkunniga
föreslagna författningsändringen, vilken närmast har karaktären
av en systematisk omredigering. Bestämmelserna i 282 § 2 mom. och 283 §
torde redan med gällande lydelse medge inspektionen möjligheter att infordra
allt material, som finnes behövligt för skälighetsgranskningen. Det
synes för övrigt med FL:s nuvarande systematik naturligast att bibehålla
283 § såsom det centrala författningsmässiga uttrycket för skyldigheten
att lämna inspektionen upplysningar angående verksamheten. Något hinder
mot att utnyttja lagrummet för att infordra uppgifter av engangsnatur
eller kräva kontinuerligt återkommande uppgifter torde icke föreligga. Jag
vill i detta sammanhang förutskicka, att jag i ett följande avsnitt avsei
att förorda ett av de sakkunniga framlagt förslag i syfte att underlätta inspektionens
arbete med insamlande av uppgifter. Enligt sistnämnda förslag
kompletteras FL med stadgande, som ger inspektionen befogenhet att infordra
uppgifter för sitt tillsynsarbete direkt från tarifförening, skadereglerings-
och villkorsnämnd eller från särskilt aktiebolag, som biträder försäkringsbolaget.
På grund av det anförda anser jag mig icke böra biträda
de sakkunnigas förslag till ändring av 282 § 2 mom.

Med utgångspunkt från skälighetsprincipens tillämpning har de sakkunniga
ingående diskuterat frågan om återbäring av premiemedel vid
skadeförsäkring. De sakkunnigas synpunkter utmynnar icke i andra förslag
om ändring i FL än att styrelses och verkställande direktörs åliggande enligt
den i 282 § 2 mom. upptagna regeln även skall avse tillsyn att återbäring
förekommer i den utsträckning, som är påkallad från skälighetssynpunkt

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samt att förekommande återbäring särskilt upptages vid sidan om premiesättningen
såsom föremål för bolagsorganens uppgiftsskyldighet.

Såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagens riksförbund har
ställt sig negativa till förslaget att i FL införa bestämmelser som särskilt
framhäver återbäringsinstitutet på skadeförsäkringens område. Kritiken mot
förslaget kan sammanfattas sa, att återbäring vid sådan försäkring endast
under vissa förutsättningar är lämplig för att uppnå skälighet i prissättningen
och att beträffande flera branscher åtskilligt talar för att skälighetssynpunkterna
tillgodoses med andra medel. Folksam har redovisat positiva erfarenheter
av tillämpad återbäring inom ett par försäkringsgrenar.

Såsom framgår av utredningen och Folksams yttrande kan återbäring på
skadeförsäkringsområdet lämpligen ifrågakomma endast beträffande vissa
typer av försäkring. I stort sett är här fråga om sådana försäkringar, där
premieöverskotten icke helt behöver disponeras för riskutjämning på längre
sikt och där återbäringen kan genomföras till rimliga administrativa kostnader.
Fragan om aterbäringsinstitutets användning på skadeförsäkringsområdet
kan emellertid ingalunda anses slutdiskuterad. Erfarenheter saknas
ännu för att närmare bedöma den ena eller andra metodens företräde när
det gäller att åstadkomma en önskvärd skälighet i prissättningen. Fältet torde
under åtskillig tid framöver få ge rum åt experimenterande från bolagens
sida i syfte att skapa från försäkringstagarsynpunkt tilltalande och ändamålsenliga
försäkringsanordningar. Under sådana förhållanden synes icke
lämpligt att nu lagstiftningsvägen binda eller ens vägleda utvecklingen i ena
eller andra riktningen. Jag är följaktligen icke beredd förorda någon ändring
i FL syftande till att särskilt inrikta skälighetsprövningen på frågan
om återbäring av premiemedel.

De sakkunnigas förslag att komplettera sanktionsbestämmelserna
i 288 § genom att såsom anledning till ingripande särskilt angiva
dels att försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna
för rörelsen dels att det sätt varpå premierna bestäms ger skälig
anledning till anmärkning har avstyrkts av de remissinstanser som behandlat
frågan. Icke heller jag ser något att vinna med den föreslagna kompletteringen.
Försäkringsinspektionen har redan med nuvarande lydelse av
lagrummet de nödvändiga befogenheterna att, om missförhållande befinnes
föreligga, ingripa med erinring eller föreläggande och i sista hand göra anmälan
till Kungl. Maj:t. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten
av att förvaltningskostnaderna hålles så låga som möjligt.

I anslutning till frågan angående omkostnaderna inom skadeförsäkringen
har de sakkunniga riktat uppmärksamheten på de fördelar från denna synpunkt
som kollektiva anordningar av olika slag erbjuder. De i
betänkandet framförda synpunkterna har även under remissbehandlingen
rönt positivt intresse. För egen del vill jag i anledning av vad som anförts
i denna fråga understryka vikten av att alla möjligheter tillvaratas att genom
rationalisering och förenkling skapa ett gott och billigt försäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 141

skydd. Kollektiva anordningar är en av många vägar som bör prövas i detta
syfte.

Beträffande det uppgiftsmaterial, som försäkringsinspektionen med stöd
av FL infordrar från försäkringsbolagen, bör såsom de sakkunniga anfört
principen vara att detta är offentligt. Vissa uppgifter kan emellertid
vara av sådan art att rimlig hänsyn till bolagen kräver att de icke sprides.
Främst är här fråga om sådant material, som skulle menligt inverka på bolagets
konkurrensläge om det gavs offentlighet.

Såsom de sakkunniga påpekat torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser. Lämpligt synes
vara att försäkringsinspektionen efter överläggningar med företrädare
för försäkringsbolagen överväger det närmare behovet av sekretesskydd på
detta område och -—- därest bestämmelser om hemlighållande av vissa hand^
lingar finnes oundgängliga — framlägger förslag härom.

E. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen
Gällande rätt m. m.

Såväl soliditets- som skälighetsprincipen är klart uttryckt i FL såvitt rör
livförsäkring. Den förstnämnda av de två principerna hade kommit till direkt
uttryck i försäkringsrörelselagstiftningen redan före tillkomsten av FL,
varemot lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring utgjorde en av
nyheterna i 1948 års lagstiftning. Formellt har de fundamentala grundsatserna
angående livförsäkringens soliditet och skälighet — vilka indirekt
speglas i ett flertal av FL:s bestämmelser på andra håll — fått sitt klaraste
uttryck i de krav, som FL ställer i fråga om livförsäkringsgrundernas syfte
och innehåll. Lagen stadgar sålunda i 263 §, att dessa grunder skall avse att
trygga vederbörande bolags förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt
ingångna försäkringsavtal (soliditetskravet), dels bereda försäkring till en
med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad (skälighetskravet). Om
grunderna befinnes icke längre fylla det avsedda ändamålet, åligger det styrelsen
och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig
ändring av grunderna.

Grunderna för livförsäkring innefattar i huvudsak det försäkringstekniska
underlaget för livförsäkringsbolagens verksamhet och synes till sin
rättsliga natur närmast vara att anse såsom ett komplement till bolagsordningarna.
De innehåller emellertid även bestämmelser, som är av direkt betydelse
för det privaträttsliga mellanhavandet mellan försäkringstagarna
och försäkringsgivaren. Att lagen låtit grunderna erhålla en självständig
karaktär och icke ingå såsom delar i bolagsordningarna sammanhänger med
att grunderna i stor utsträckning är av så invecklad och speciellt teknisk
natur, att det är mycket svårt för lekmän att taga ställning till grundfrågor.
Dessa lämpar sig därför dåligt för att bli föremål för behandling å bolagsstämma.
Härtill kommer det förhållandet, alt föreskrifterna i grunderna täm -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ligen ofta behöver ändras och att ändringsbesluten ibland måste fattas mycket
snabbt. Under sådana förhållanden har det bedömts ogörligt att låta
förevarande bestämmelser följa de regler, som gäller beträffande antagande
och ändring av bolagsordning. Mera ändamålsenligt har varit att låta grundfrågorna
handläggas av bolagens styrelser. Betryggande garantier för att
försäkringstagarnas intressen icke blir åsidosatta i grundfrågor föreligger
därigenom att grunderna alltid skall vara stadfästa av Kungl. Maj :t eller
försäkringsinspektionen.

I fråga om livförsäkring föreskrives i FL, att grunderna skall innehålla
bestämmelser i ett antal uppräknade ämnen (9 och 173 §§). Därjämte innehåller
lagen, förutom det ovan omförmälda allmänna kravet på soliditet och
skälighet, vissa riktlinjer rörande grundernas närmare innehåll på olika
punkter.

De avsnitt av livförsäkringsgrunderna, som torde vara av störst intresse,
är de som handlar om beräkning av försäkringspremier och premiereserv,
om försäkringstagares rätt till återköp och fribrev samt om återbäring till
försäkringstagarna.

Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna) och
premiereserv (premiereservgrundena) för livförsäkring skall enligt 264 § FL
innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt
omkostnader. Där så finnes ändamålsenligt, må grunderna även innehålla
föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena rörande dödlighet
och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall enligt lagen väljas
så, att de kan anses vart för sig betryggande för den art av försäkringsrörelse
varom fråga är; avvikelse må dock ske härifrån i den mån i grunderna
ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg föranleder därtill. Premiereservgrunderna
skall vara så avfattade, att vid envar tidpunkt premiereserven
utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter
för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier bolaget må ha
att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med det belopp, som
anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i
förtid. Där premiegrunderna innehåller föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg,
skall premiereservgrunderna angiva på vad sätt vid beräkning av
kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas till dessa säkerhetstillägg.
Premiereservgrunderna skall vidare innehålla regler för beräkning
av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring.
Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av premiereservgrunderna
föi redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagande
hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga
antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda
säkerhetstillägg.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skall enligt
267 § FL angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler
för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Till förklaring av begreppen
återköp och fribrev må här i korthet nämnas, att då en försäkring upphör i

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

förtid eller då en försäkringstagare i förtid avbryter premiebetalningen utan
att försäkringen därför upphör, försäkringstagaren alldeles bortsett från
återbäringsrätten — i regel har en viss fordran hos bolaget, det s. k. tekniska
återköpsvärdet. Ersättning för denna fordran kan lämnas i olika former.
De bägge huvudformer som förekommer är dels försäkringens aterköp genom
utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i samband
med försäkringens upphörande, dels ändring av försäkringen till en
premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Återköp
kan undantagsvis förekomma jämväl i andra fall än de förut antydda.

Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skall enligt 270 §
FL innehålla regler för avsättning till återbäringsfond samt denna fonds användning,
för tilldelning av återbäring, för förräntning av återbäringsmedel
samt för användning av regleringsfond. Reglerna för tilldelning av
återbäring skall angiva den ordning, vari tilldelning skall ske. Tilldelad
återbäring skall enligt lagen utbetalas omedelbart eller vid bestämd senare
tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning av
premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring. Utfästelse om återbäring
får icke göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning av
återbäring.

Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen kommer till
uttryck även i andra lagbestämmelser än de nyss nämnda. I viss utsträckning
behandlas dessa bestämmelser i följande avsnitt. En kortfattad redovisning
torde vara lämplig redan i detta sammanhang.

Med livförsäkring må enligt FL ej förenas försäkringsrörelse av annat
slag med mindre särskilda skäl föreligger för en dylik förening. Bakom denna
regel, som antytts redan i det föregående, ligger bl. a. uppfattningen,
att då livförsäkringsverksamhet även i aktiebolag skall drivas endast för
de försäkrades räkning, det icke är ändamålsenligt att sammanblanda sådan
verksamhet med försäkringsrörelse av annat slag.

FL innehåller vidare lagstadganden, som skyddar livförsäkringens medel
mot att tagas i anspråk för fondemission i försäkringsaktiebolag. Dessa bestämmelser
är ett uttryck i lag för det särskilda skydd, som beretts livförsäkringstagarna.

Klara uttryck för soliditetsgrundsatsen återfinnes i FL:s bestämmelser
om att vid envar tidpunkt ett belopp motsvarande försäkringsfonden för
livförsäkringar skall redovisas i huvudsak i vissa slag av kvalificerade värdehandlingar.
Viktigast härutinnan är vissa typer av obligationer samt
skuldförbindelser, för vilka vederbörande bolag äger säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställt taxeringsvärde.
En tiondel av försäkringsfonden får emellertid redovisas i andra värdehandlingar
än de i lagen närmare uppräknade, dock icke i aktier. De värdehandlingar,
i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skall förvaras
avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika
nycklar, av vilka eu innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat
ombud. I de sålunda förvarade handlingarna äger livförsäkringstagarna

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets
på försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Under vissa förutsättningar skall jämväl tillgångar motsvarande säkerhetsfonden
redovisas och pantsättas på motsvarande sätt.

Såvitt gäller lagstiftningen i övriga nordiska länder må här allenast anmärkas
följande. I den år 1959 i Danmark antagna nya lagen om försäkringsverksamhet
kommer soliditetsprincipen till uttryck i kravet på att det
tekniska beräkningsunderlaget för livförsäkring skall vara »betryggande».
Skälighetsprincipen finnes däremot icke inskriven i lagen. I gällande lag i
Finland finnes såvitt rör livförsäkring såväl soliditets- som skälighetsprinciperna
direkt inskrivna i lagen. I Norge gällande lag innefattar klart uttryck
för soliditetsprincipen, varemot skälighetsprincipen icke återfinnes formulerad
i lagtexten. I det i sistnämnda land föreliggande förslaget till ny lag om
livförsäkringsverksamhet har såväl soliditets- som skälighetsprincipen kommit
till uttryck i lagtexten.

Livförsäkringens huvudformer

Livförsäkringen indelas såvitt gäller direkt affär i stor försäkring, liten
försäkring (folkförsäkring), kollektiv tjänstepensionsförsäkring med särskilda
grunder och grupplivförsäkring. Stor och liten försäkring betecknas
sammantagna såsom individuell livförsäkring till skillnad från de andra
formerna, som båda är mer eller mindre kollektiva. Såsom en orientering
lämnas i det närmast följande vissa kortfattade uppgifter om olika förekommande
livförsäkringsformer. Dessa uppgifter är till stor del hämtade från
försäkringsinspektionens publikation Enskilda försäkringsanstalter.

Mellan stor och liten livförsäkring föreligger den väsentliga skillnaden,
att den senares premienivå är högre än den förras. Genom folkförsäkringen
har man ursprungligen sökt åstadkomma ett försäkringsskydd, som är särskilt
avpassat för de befolkningslager, vilkas inkomstnivå är låg och vilka
lever under otrygga inkomstförhållanden. Premiebefrielseförsäkring vid
sjukdom, som i stor försäkring är ett frivilligt komplement till livförsäkringen,
är inom folkförsäkringen obligatorisk. Härtill kommer inom folkförsäkringen
vidare vissa anordningar för premielättnader vid militärtjänst
och arbetslöshet. Ackvisitions- och inkassoorganisationerna är i ■vass män
annorlunda uppbyggda — den sistnämnda fortfarande framför allt utmärkt
av förekomsten i viss utsträckning av personlig premieinkassering. Vidare
är medelförsäkringssumman lägre och premiebetalningsterminen vanligen
kortare inom folkförsäkringen än inom den stora försäkringen. Nyteckningen
av folkförsäkring befinner sig i snabbt avtagande.

Individuell livförsäkring uppdelas med hänsyn till det sätt, på vilket försäkringsförmånen
utgår, i kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Ett livförsäkringsavtal
kan avse endera av dessa former eller vara en kombination
av båda.

Försäkringsförmånerna vid kapitalförsäkring består i allmänhet av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

145

visst engångsbelopp, försäkringssumman, men kan även ha formen av ett
visst belopp årligen under ett bestämt antal år. I sistnämnda fall säges försäkringssumman
utgå i rater under ifrågavarande antal år. Allmänt är det
karakteristiska för kapitalförsäkring att försäkringsprestationens omfattning
är fixerad i och med att försäkringsfallet inträffar.

Ur beräkningsteknisk synpunkt brukar kapitalförsäkring indelas i två
kategorier, nämligen kapitalförsäkring för livsfall och kapitalförsäkring för
dödsfall. Vid kapitalförsäkring för livsfall utges försäkringssumman endast
om viss ålder uppnås. Vid kapitalförsäkring för dödsfall utges försäkringssumman
vid dödsfall, som inträffar under försäkringstiden. Om försäkringsavtalet
endast innehåller utfästelse om utbetalning vid dödsfall och
försäkringstiden dessutom är begränsad (i praktiken: till lägre ålder än
90 år), användes beteckningen temporär (dödsfalls)försäkring (T-försäkring).
En specialförsäkring är försäkring med naturliga premier (TN-försäkring).
Kapitalförsäkring för dödsfall kan även innefatta rätt till utbetalning
av försäkringssumman vid försäkringstidens slut (utbetalning för livsfall),
om den försäkrade icke dessförinnan avlidit. Denna försäkringsform
betecknas sammansatt kapitalförsäkring (D-försäkring, för barn B-försäkring),
emedan den kan betraktas såsom sammansatt av en temporär försäkring
och en kapitalförsäkring för livsfall.

Vid livränteförsäkring sker utbetalningen successivt och endast under
förutsättning att viss person, livräntetagaren, lever. Livräntan kan börja
utgå antingen omedelbart efter försäkringens tecknande (genast börjande
livränta), efter viss uppnådd ålder (uppskjuten livränta) eller efter det viss
person, försörjaren, avlidit (överlevelselivränta, DR-försäkring). Livräntan
upphör alltid vid livräntetagarens död men den kan dessutom vara tidsbegränsad
på så sätt, att den upphör senast efter visst antal år eller vid viss
tidpunkt. En vanlig form är sålunda temporär överlevelseränta (TDR-försäkring),
som utgår om försörjaren avlider före viss tidpunkt och i så fall
fram till denna tidpunkt, dock endast så länge livräntetagaren (förmånstagaren)
lever. En närbesläktad försäkringsform, uppfostringsränta, är strängt
taget kapitalförsäkring, emedan utbetalningarna där skall ske efter försörjarens
död oberoende av om någon person lever; den redovisas dock ofta
t. ex. i Enskilda försäkringsanstalter, som »ränteförsäkring» (ej livränteförsäkring).

Temporär dödsfallsförsäkring är en riskförsäkring och innebär i regel
endast ett obetydligt sparande. Sparandet i en dylik försäkring, som vanligtvis
avtalas med en jämn årspremie, uppstår genom alt en del av de premier,
som inbetalas i början av försäkringstiden, då dödsrisken är mindre,
reserveras för att tagas i anspråk under senare delen av försäkringstiden,
då dödsrisken tilltager. Försäkring med naturliga premier är en riskförsäkring
med årligen stigande premier, motsvarande dödsriskens ökning, och
innehåller inget sparande.

Kapitalförsäkring för livsfall, sammansatt kapitalförsäkring och livränteförsäkring
(bortsett från temporär överlevelseränta, vilken står den tempo10
Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rära dödsfallsförsäkringen nära) innesluter ett sparande, vilket uppsamlas
och förräntas i premiereserven.

Kapitalförsäkring för dödsfall och i främsta rummet sammansatt kapitalförsäkring
är den mest förekommande försäkringsformen hos de vanliga
livförsäkringsbolagen. Den helt övervägande delen av dessa bolags försäkringsbestånd
utgöres nämligen antingen av fristående kapitalförsäkring
för dödsfall (D- resp. T-försäkring) eller av sådan försäkring i kombination
med livränteförsäkring, varvid kapitalförsäkringen utgör det dominerande
försäkringselementet. Från 1955 har kombinationer av typen sammansatt
kapitalförsäkring plus temporär dödsfallsförsäkring (D + T) för en och
samma försäkrad blivit vanliga i nyteckningen. Vid en sådan försäkringskombination
utgår således försäkringssumman med högre belopp vid dödsfall
än vid försäkringstidens slut. Kombinationen innehåller följaktligen
ett mindre sparande än en motsvarande sammansatt kaptitalförsäkring men
ett större sparande än en temporär försäkring på samma belopp.

Kapitalförsäkring, vid vilken försäkringssumman utbetalas i form av engångsbelopp,
är den vanligaste kapitalförsäkringsformen, även om kapitalförsäkring,
vid vilken försäkringssumman utgår i rater, vunnit stor utbredning.
Detta sammanhänger med att det vid inkomstbeskattningen är medgivet
att göra avdrag för premie avseende vissa kombinationer av sådan
kapitalförsäkring och livränteförsäkring, vilka är s. k. pensionsförsäkringar
i kommunalskattelagens mening (P-försäkringar). En vanlig sådan kombination
består av en kapitalförsäkring för dödsfall, vid vilken försäkringssumman
utgår i rater under tjugo år från dödsfall eller senast från viss
ålder, samt av en livsvarig livränteförsäkring, från vilken i förekommande
fall livränta börjar utgå sedan kapitalförsäkringens förmåner upphört.

Inom den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen med särskilda grunder,
som endast bedrives av SPP, dominerar livränteförsäkringen. Det är emellertid
vanligt att livräntan kombineras med en begränsad kapitalförsäkring
avseende engångsbelopp. Vidare ingår även regelmässigt en invalidiletsförsäkring.
Denna avser både invalidränta utgående så länge invaliditet
består, dock längst intill den tidpunkt då ålderspensionen börjar utgå, och
premiebefrielse under samma tid samt vanligen också begränsad invalidkapitalförsäkring.
Premiebefrielseförsäkring meddelas även av de vanliga livförsäkringsbolagen.

Grupplivförsäkringen, som i modern mening infördes av livförsäkringsbolagen
1948 och som från och med 1959 drives av Folket, av Förenade Liv
i samförsäkring med andra livförsäkringsbolag, av Järnvägsmännens Liv
samt av Liv-Thule, utgör en särskild administrativt enkel form av försäkring
med naturliga premier. Åldersfördelningen hos medlemmarna i en
grupp bestämmer således totalpremien för hela gruppens försäkringsskydd.
Genom överenskommelser inom gruppen är premieolikheten för de enskilda
medlemmarna vanligen utjämnad. Vid denna försäkring utbetalas försäkringssumman
i form av engångsbelopp och endast vid dödsfall. Eftersom
grupplivförsäkringens uppsving ägt rum efter FL:s ikraftträdande — till

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

147

en av de sakkunniga lämnad siffermässig belysning härav återkommer jag
-— synes en närmare redogörelse för grupplivförsäkringens konstruktion,
som i stor utsträckning är fastslagen i grunderna, vara lämplig i detta sammanhang.
Framställningen i det följande följer närmast grunderna för ett
av bolagen. Uppgifterna avser förhållandena vid ingången av september
1959.

Med gruppavtal avses i grupplivförsäkringsgrunderna avtal om plan för
kapitalförsäkring av viss grupp av personer, där såväl de personer, vilka
skall försäkras, som de försäkringsbelopp, vilka skall gälla för de enskilda
försäkrade, är bestämda genom generella regler. Med gruppförsäkring avses
sammanfattningen av försäkringar meddelade enligt ett gruppavtal.
Gruppförsäkring meddelas i form av kapitalförsäkringar för dödsfall mot
naturliga premier, avtalade för ett år i sänder.

Grupplivförsäkring får endast avse vissa i grunderna bestämda slag av
grupper. Gruppbestämningarna är icke exakt desamma i samtliga gruppförsäkringsbolag.

Grupplivförsäkringsverksamheten skall enligt grunderna organiseras på
sådant sätt, att för försäkringsgivaren oförmånligt frivilligt urval förebygges.
Denna allmänna regel kompletteras med vissa speciella bestämmelser.
Bl. a. innehåller grunderna ganska utförliga regler om gruppernas storlek.
Grupperna måste ha en viss omfattning, sedd i relation till antalet av de
till försäkring berättigade, och skall omfatta minst 25 försäkrade. Försäkringssumman
är maximerad till 50 000 kronor, i fråga om hustrur dock till
25 000 kronor.

Premien för gruppförsäkring utgör summan av premierna för de individuella
försäkringar, som gäller enligt gruppavtalet.

Ett intressant inslag i grupplivförsäkringen är den s. k. fortsättningsförsäkringen.
Gruppmedlem, som måste utträda ur personalgrupp eller föreningsgrupp
på grund av ändrad (upphörd) anställning eller ändrad (upphörd)
yrkesutövning eller på grund av gruppavtalets urkraftträdande, är
nämligen berättigad att utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för
dödsfall. Samma rätt tillkommer gruppmedlem, som på grund av sjukdom
eller olycksfall är fullständigt arbetsoförmögen och på grund härav utträder
ur gruppavtalet, och medförsäkrad hustru, som tvingas utträda på
grund av att hennes make avlider eller äktenskapet upplöses genom skilsmässa
eller maken utträder ur gruppen med rätt till fortsättningsförsäkring.
Rätten till forsättningsförsäkring skall göras gällande inom två månader
efter det att försäkringen enligt gruppavtalet trätt ur kraft. Fortsättningsförsäkringen
må avse högst det enligt gruppavtalet gällande försäkringsbeloppet,
i förekommande fall minskat med det försäkringsbelopp, som den försäkrade
kan erhålla genom inträde i annan gruppförsäkring. Fortsättningsförsäkringcn
erliålles mot normal premie enligt bolagets vanliga tariffer för
stor försäkring utan rätt till premiebefrielse, dock längst till fortsättningsförsäkringens
årsdag närmast före den försäkrades 67-årsdag.

Såsom redan tidigare framhållits utgör grupplivförsäkringens och den

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

individuellt tecknade temporära dödsfallsförsäkringens frammarsch under
FL:s giltighetstid ett dominerande drag i livförsäkringens utveckling. Det
försäkrade dödsfallskapitalet i individuell kapitalförsäkring för dödsfall har
från 1949 till och med 1957 vuxit från 10,3 miljarder till 20,1 miljarder
kronor. I siffrorna är då inkluderade såväl kapitalförsäkring med sparmoment
(D) som temporär dödsfallsförsäkring (T) och försäkring med naturliga
premier (TN). Huru mycket av det förra beloppet som föll på temporär
dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier ger statistiken
ingen uppgift om. År 1954, då det försäkrade dödsfallskapitalet utgjorde
15,3 miljarder kronor, är det första år för vilket uppgifter härutinnan kan
lämnas. Av beloppet 15,3 miljarder kronor utgjorde 1,1 miljard kronor temporär
dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier och 14,2
miljarder kronor kapitalförsäkring med sparmoment. Av nyssnämnda totalbelopp
för 1957, 20,1 miljarder kronor, utgjorde ej mindre än 4,4 miljarder
kronor temporär dödsfallsförsäkring och försäkring med naturliga premier
och 15,7 miljarder kronor sparbetonad kapitalförsäkring (av beloppet 4,4
miljarder kronor har 1,2 miljarder tillkommit i samband med införandet
av nya premiegrunder i livförsäkring). Det försäkrade dödsfallskapitalet i
grupplivförsäkring har från 1949 till och med 1957 vuxit från 0,1 miljard
till 5,2 miljarder kronor.

Termen temporär dödsfallsförsäkring för tanken närmast till mycket
kortvariga försäkringar. De verkligt korta försäkringarna torde emellertid
utgöra en försvinnande liten andel av samtliga temporära dödsfallsförsäkringar.
Några exakta uppgifter, som belyser läget, finnes icke. Viss ledning
för en bedömning kan emellertid hämtas från föreliggande statistiska uppgifter
om nyanskaffningen 1957 av dylik försäkring (exkl. försäkring med
naturliga premier). Av dessa uppgifter framgår bl. a. att av 1957 års ifrågavarande
nyteckning inom stor försäkring försäkringar med kortare premiebetalningstid
än tio år utgjorde allenast 1,28 % i fråga om antal och 3,44 %
i fråga om försäkringssumma. Inom liten försäkring förekom över huvud
taget ej nyteckning av temporär dödsfallsförsäkring med kortare premiebetalningstid
än tio år.

De sakkunniga
Allmänna synpunkter

De sakkunniga framhåller, att kravet på grunder inom livförsäkringen
skapar särskilda garantier för att livförsäkringsverksamheten drives efter
en på förhand uppgjord plan och på grundval av en genomarbetad försäkringsmateinatisk-ekonomisk
analys av rörelsen. Analysen och planläggningen
underlättas av att den risk, som livförsäkringen täcker, nämligen risken
att eu person dör eller lever, för försäkrade med normal hälsa kan med en
tillfredsställande grad av statistisk exakthet sättas i relation till allenast två
faktorer, nämligen vederbörandes levnadsålder och kön, och av att ett utförligt
statistiskt material finnes som belyser dödligheten hos olika ålders -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1QG1

149

grupper män och kvinnor. Livförsäkringsverksamhetens planläggning och
analys underlättas vidare av att numera under fredliga tider dödligheten icke
är föremål för tvära kastningar utan utvecklas ganska jämnt — för närvarande
stadigt sjunkande, låt vara icke lika mycket i alla åldersgrupper. En omständighet,
som satt stora spår i de livförsäkringstekniska systemen, är det
välkända förhållandet, alt dödligheten icke är densamma i alla levnadsåldrar
utan i stort sett med åldern stiger i en allt brantare kurva. Detta förhållande
gör att vid en flerårig dödsfallsförsäkring med konstant årspremie de försäkrade
-— särskilt påtagligt vid högre åldrar —- under början av försäkringstiden
inbetalar mer än som motsvarar den för åldern naturliga premien
men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre. Detta förhållande
leder till att även vid livförsäkringar av typisk riskkaraktär, vid vilka utbetalning
av försäkringsbeloppet äger rum endast i fall där försäkringstagaren
dör under försäkringstiden, försäkringstagarna under avtalets löptid i
vissa lägen försäkringstekniskt sett har ett tillgodohavande hos vederbörande
livförsäkringsbolag (det s. k. tekniska återköpsvärdet). Vid sådana
livförsäkringsformer, där utbetalning sker endast för den händelse den försäkrade
uppnår viss levnadsålder eller såväl vid viss uppnådd ålder som
vid dödsfall dessförinnan, innesluter försäkringen ett direkt sparande, som
kan få en betydande omfattning och som kan jämföras med sparande i
bank. Det tekniska återköpsvärdet kan här under avtalets löptid stiga upp
till det avtalade försäkringsbeloppet. Den hopkoppling av risktäckning och
sparande, som livförsäkringsverksamheten i stor utsträckning innefattar,
komplicerar i hög grad livförsäkringstekniken och har bidragit till kravet
på en särskild planläggning och analys.

Livförsäkringsverksamheten möter särskilda tekniska svårigheter och
problem icke blott därför att den i stor utsträckning innefattar en kombination
av risktäckning och sparande samt dödlighetsrisken dessutom allt
brantare växer med åren. Verksamheten har därjämte fått sin prägel av att
livförsäkringsavtalen i stor omfattning är ingångna för mycket långa tidsperioder,
ofta flera decennier, och givits ett sådant innehåll, att premierna
är bestämda — bundna — för hela avtalstiden. Försäkringsbolagen har således
i förevarande fall icke någon möjlighet att i fall av behov genomföra
premiehöjningar med verkan för redan träffade livförsäkringsavtal. Detta
förhållande ökar behovet av noggrann planläggning och analys av verksamheten.
En ändring av premiegrunderna, innefattande högre premier, inverkar
i nu angivna fall endast på premierna för försäkringar, som tecknas
efter grundändringen. Ett viktigt område, inom vilket speciella förhållanden
råder, är emellertid den under senare år tillkomna grupplivförsäkringen,
inom vilken — oberoende av den tid för vilken försäkringsbolaget åtagit sig
risktäckningen — försäkring meddelas mot naturliga premier, som är bestämda
— fixerade — för ett år i sänder. Inom grupplivförsäkringen slår
därför en ändring av premienivån inom ett år igenom på samtliga grupplivavtal.

Grundernas betydelse ligger icke blott däri att de framtvingar en långl -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gående planläggning och analys av livförsäkringsverksamheten från vederbörande
försäkringsbolags egen sida. Därigenom att lagen kräver att grunderna
skall stadfästas av försäkringsinspektionen eller, efter yttrande från
inspektionens sida, av Kungl. Maj :t blir försäkringsbolagens beslut rörande
grundernas innehåll, innan besluten sättes i tillämpning, prövade av myndighet,
som förfogar över försäkringsteknisk expertis och som är kompetent
att kontrollera, att grunderna är utformade på sådant sätt, att försäkringstagarnas
intressen blir vederbörligen tillvaratagna. I ärenden av detta
slag har försäkringsinspektionen ofta anledning att göra en ingående granskning
av de kalkyler, på vilka grunderna bygger, överläggningar hålles ofta
mellan försäkringsbolagens aktuarier och representanter för inspektionen.
Vid sin prövning av grunderna tillser försäkringsinspektionen i enlighet med
soliditetsprincipen bl. a., att premierna är så tilltagna, att de kan beräknas
förslå även vid rimliga avvikelser i ogynnsam riktning, och att återbäringen
icke slussas ut i en takt, som kan innefatta en fara för soliditeten. För uppfyllande
av skälighetsprincipens krav kontrollerar försäkringsinspektionen
samtidigt i görligaste mån, att premierna å andra sidan icke innehåller onödigt
stora säkerhetsmarginaler och icke heller eljest är konstruerade på ett
sätt, som ej kan anses skäligt. Vad angår återbäringen tillses bl. a., att reglerna
rörande fördelningen av återbäring på olika försäkringar synes vara
skäligt avvägda. Det är icke blott riskdelarna av livförsäkringspremierna,
som försäkringsinspektionen vid sin granskning av grunderna prövar ur soliditets-
och skälighetssynpunkt. Detsamma gäller i lika mån de delar av
premierna, som är avsedda att täcka kostnaderna för försäkringarnas anskaffning
och övriga förvaltningskostnader. Vad angår anskaffningskostnadsbelastningarna
kan den intressanta iakttagelsen göras, att tendensen
synes vara, att livförsäkringsbolagen alltid konsumerar anskaffningskostnadsdelen
av influtna premier. Försäkringsinspektionens soliditets- och skälighetskontroll
upphör icke i och med stadfästelsen av grunderna. Inspektionen
följer sedan utvecklingen inom bolagen och övervakar härvid bl. a.,
att försäkringsbolagens faktiska förvaltningskostnader avseende livförsäkring
såvitt möjligt icke överskrider de enligt grunderna tillåtna. Sådana överskridanden
förekommer dock i icke obetydlig utsträckning. På grund av
marginaler i andra delar av premierna ger dock premierna som helhet betraktade
i allmänhet upphov till återbäringsbildande överskott.

Inom livförsäkringen måste enligt de sakkunnigas uppfattning soliditetsprincipen
tilläggas stor vikt. Starka garantier bör finnas för att livförsäkringsbolagen
har förmåga att fullgöra de av dem slutna försäkringsavtalen.
De skäl som de sakkunniga anfört för soliditetsprincipens tillämpning på
skadeförsäkringens område äger giltighet även för livförsäkringens del.
Härtill kommer att inom livförsäkringen ytterligare skäl talar för att särskilda
garantier bör finnas för försäkringsbolagens förmåga att fullfölja de
ingångna försäkringsavtalen.

På livförsäkringens område talar, såsom delvis framgår av det föregående,
särskilt följande förhållanden för krav på starka garantier för soliditeten.
Livförsäkringsbolagen har i mycket stor utsträckning ingått avtal, som

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år W61

ålägger dem förpliktelser mot försäkringstagarna under flera decennier
framåt i tiden. Livförsäkringsavtalen är för närvarande — bortsett från
grupplivförsäkringen — utformade så, att livförsäkringsbolagen icke har
möjlighet att höja premierna under avtalstiden. Livförsäkringarna är vidare
ofta konstruerade så, att försäkringstagarna inom försäkringens ram bygger
upp elt sparkapital, som förvaltas av försäkringsbolaget. Försämringar i livförsäkrade
personers hälsotillstånd kan för vederbörande omöjliggöra eller
fördyra teckning av livförsäkring i samma eller annat försäkringsbolag.
Även om samhället företagit stora utbyggnader av den statliga socialförsäkringen,
är det fortfarande ett starkt socialt intresse att det genom frivillig
försäkring i livförsäkringsbolag uppbyggda stödet åt ålderdoms- och efterlevandeförsörj
ningen icke spolieras genom bristande betalningsförmåga hos
livförsäkringsbolagen. Livförsäkringstekniken är vidare så invecklad, att
allmänheten i stort sett saknar varje möjlighet att bedöma livförsäkringsbolagens
förmåga att fullgöra sina förpliktelser.

För livförsäkringens del finnes särskild anledning att soliditetsprincipen
kompletteras med en skälighetsprincip. På grund av soliditetskravet måste
i första hand vid livförsäkringsavtal, som omspänner en lång tidrymd och
vid vilka premierna är fastlåsta för hela avtalstiden, i livförsäkringspremierna
inläggas betydande säkerhetsmarginaler, som skall ge garantier för
att försäkringsbolagen kan fullgöra sina åtaganden även vid avvikelser i
ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Vid en
normal utveckling av livförsäkringsrörelsen kan det därför väntas, att betydande
överskott kommer att uppstå. Skäligheten synes tala för att dylika
överskott i lämplig form tillgodoföres försäkringstagarna och fördelas mellan
dem på ett rättvist sätt. Skälighetskravet accentueras inom livförsäkringen
icke blott genom de betydande säkerhetsmarginalerna i premierna
utan även genom det förhållandet, att livförsäkringspremierna, räknade i
kronor, vanligen uppgår till ganska höga belopp. Den återbäring, varom kan
bli fråga vid livförsäkring, kan därför vara betydande. Till stöd för att lagreglerna
rörande livförsäkring bör ge uttryck för en skälighetsprincip kan
också, liksom inom skadeförsäkringen, åberopas det förhållandet, att förhandenvaron
av ett flertal med varandra konkurrerande försäkringsbolag
icke ensam innefattar några garantier för en skälig prissättning utan till
och med kan leda till vissa osunda företeelser. För en skälighetsprincip inom
livförsäkringen och en kontroll över denna princips efterlevnad talar jämväl
den omständigheten, alt försäkringstagarna i allmänhet icke har någon
möjlighet att bedöma skäligheten av det pris, som livförsäkringsbolagen
vid olika försäkringsformer tager för sina tjänster. Livförsäkringens sociala
karaktär kan också anföras såsom motiv för en skälighetsprincip inom livförsäkringsbranschen.

I enlighet med det anförda anser de sakkunniga, alt bestämmelserna angående
livförsäkring i FL fortfarande bör bygga både på soliditcts- och på
skälighetsgrundsatsen. För mycket stora delar av livförsäkringsområdet synes
anordningen med av offentlig myndighet stadfästa grunder rörande beräkning
av premier och premiereserv, försäkringstagares rätt till återköp

152

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

och fribrev, återbäring till försäkringstagarna m. m. vara ett nödvändigt och
ändamålsenligt instrument för att skapa goda garantier för att soliditetsoch
skälighetskraven blir uppfyllda gentemot försäkringstagarna. Förhållandena
på livförsäkringsområdet med dess ofta långtidsbundna premier
och avtal, kombinationer av risktäckning och sparande samt med levnadsåldern
stigande dödlighetsrisk är i mycket stor utsiräckning sådana, att en
mindre långtgående övervakning än den, som följer av systemet med stadfästa
grunder, icke synes tillfredsställande ur försäkringstagarsynpunkt.

I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att den omständigheten att
för personer med mindre gott hälsotillstånd grunderna icke ger några regler
om storleken av de premietillägg, som det i dylika fall kan finnas anledning
att kräva, icke bör få föranleda att försäkringsinspektionen ägnar
mindre uppmärksamhet åt premiesättningen m. m. för ifrågavarande grupper
än vad fallet är med motsvarande problem för normala risker. Icke
minst sociala skäl talar för en noggrann skälighetsövervakning även för nu
ifrågavarande fall.

Vad angår utformningen av FL bör man enligt de sakkunnigas uppfattning
icke binda livförsäkringstekniken genom ingående lagbestämmelser.
FL synes jämväl i fortsättningen endast böra skissera grundernas innehåll
och angiva de principer, på vilka lagtillämpningen skall bygga på det
livförsäkringstekniska området. Lagen bör icke innehålla några tekniska
detalj bestämmelser utan dessa synes ha sin rätta plats i grunderna, vilkas
innehåll skall godkännas av offentlig myndighet. Vid den prövning av grunderna,
som försäkringsinspektionen företager, synes inspektionen icke böra
söka genomdriva en fullständig saklig likriktning. Inom ramen för soliditets-
och skälighetsprinciperna synes utrymme böra finnas för livförsäkringsbolagen
att åstadkomma olika tekniska lösningar. Utvecklingen på livförsäkringsområdet
torde främjas av en viss rörelsefrihet för bolagens del.
Porten bör alltid hållas öppen för nya idéer och tankar.

I enlighet med de lämnade direktiven faller värdesäkrings- och kapitalplaceringsfrågorna
i stort sett utanför de sakkunnigas lagöversyn. De sakkunniga
går således bl. a. icke närmare in på de för försäkringstagarna —
från såväl soliditets- som skälighetssynpunkt — viktiga bestämmelserna angående
redovisning av belopp motsvarande försäkringsfonden i livförsäkring.

De sakkunniga har närmare behandlat vissa speciella frågor, som berör
livförsäkringsväsendet och som äger anknytning till soliditets- och skälighetsprinciperna
och de instrument, som finnes för förverkligande av dessa
principer. En redogörelse härför lämnas i det följande. Vissa frågor, som
äger anknytning till sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen, är det min avsikt
att behandla i ett kommande avsnitt.

Rätten till återbäring

I anslutning till skälighetsprincipens lagfästande för den svenska livförsäkringens
del genomfördes till fullo den ordningen, att livförsäkringsverksamheten
bedrives praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Såsom förut nämnts skall uppkommande överskott, som icke erfordras för
vederbörande bolags konsolidering, tillgodoföras försäkringstagarna. I livförsäkringsaktiebolagen
har genom bestämmelser i bolagsordningarna aktieägarnas
rätt till årlig utdelning begränsats till högst 5 % av aktiekapitalet.
Samtidigt har föreskrivits, att vid en upplösning av livförsäkringsaktiebolagen
aktieägarna icke äger rätt till andra tillgångar än som motsvarar
aktiekapitalet och vad som kan ha brustit i tillåten utdelning under tilländalupna
år. Enligt uttryckliga bestämmelser i FL kan vidare livförsäkringsmedel
icke tagas i anspråk för fondemission.

Nu angivna ordning för livförsäkringsverksamhetens hedrivande i vårt
land har icke mött några gensagor utan vunnit anslutning från alla håll.
Densamma tillgodoser väl försäkringstagarnas intressen. De sakkunniga
förordar, att livförsäkringen i Sverige jämväl fortsättningsvis drives efter
dessa riktlinjer.

Inom livförsäkringen har vid lagtillämpningen skäligheten ansetts kräva,
att i princip alla livförsäkringar är förenade med rätt till återbäring. Grunderna
är utformade i enlighet härmed. Undantagna från återbäringsrätt är
endast livförsäkringar, som upphör de närmaste åren efter försäkringens
tecknande. Ett speciellt undantag utgör vidare livräntor,
såsom ersättning i anledning av inträffat försäkringsfall inom trafikförsäkring,
ansvarighetsförsäkring m. fl. skadeförsäkringsgrenar (s. k. skadelivräntor).

Från företrädare för livförsäkringsbolag har önskemål uttalats, att möjlighet
skall öppnas för livförsäkringsbolagen att meddela både livförsäkringar,
som är förenade med rätt till återbäring, och livförsäkringar, som
saknar dylik rätt. Den sistnämnda typen av försäkringar skulle meddelas
mot premier, som modifierats med hänsyn till att försäkringarna icke är
förenade med rätt till återbäring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke väl förenligt med de tankegångar,
som ligger bakom återbäringsinstitutet, att uppdela livförsäkringarna
i två kategorier, återbäringsberättigade och icke-återbäringsberättigade.
Därest möjlighet anses föreligga för ett livförsäkringsbolag att utan
risk för soliditeten sänka premierna, bör en sådan sänkning genomföras
utan att densamma förbindes med villkoret, att försäkringarna i fråga uteslutes
från rätt till återbäring. Återbäringen i livförsäkring är avsedd att
vara en efterhandskorrigering av premierna. Det synes de sakkunniga icke
skäligt att man inför livförsäkringsformer, vid vilka — oberoende av rörelseutfallet
— cn dylik efterhandskorrigering är utesluten. De sakkunniga kan
således, mot bakgrunden av skälighetsprincipen, icke tillstyrka, alt man
inom svensk livförsäkring inför försäkringsformer, vid vilka det med bindande
verkan på förhand bestämts att någon återbäring icke kommer att utgå.

Såvitt de sakkunniga funnit kräver under nuvarande förhållanden skäligheten,
alt i princip alla livförsäkringar är förenade med återbäringsrätt.
Principen bör emellertid icke hindra, att av praktiska skäl betingade modifikationer
göres. Skälen för återbäring inom livförsäkringen framgår av det

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

föregående. För återbäringsanordningar talar i främsta rummet de betydande
säkerhetsmarginaler, som på förut anförda skäl är inlagda i livförsäkringspremierna,
och storleken av premierna räknade i kronor. Härtill
kommer det förhållandet, att det inom livförsäkringen icke möter alltför
stora tekniska svårigheter att räkna fram och tillgodoföra försäkringstagarna
en återbäring. Möjligheterna härtill har under senare år ytterligare förbättrats
genom införandet av moderna databehandlingsmaskiner.

Vid den närmare utformningen av återbäringsreglerna bör enligt de sakkunnigas
uppfattning tillbörlig hänsyn tagas till praktiska synpunkter och
kostnadssynpunkter. Kraven på återbäringsanordningarna får icke göras
mer långtgående än vad skäligheten kräver.

Formen för återbäring

Återbäringen i livförsäkring har flera olika former. Mycket vanligt är att
återbäringen kvarligger i försäkringsbolaget under försäkringstidens gång
och med ett samlat belopp utbetalas först när försäkringen upphör. Det förekommer
jämväl att återbäring tillgodoföres livförsäkringstagarna undan
för undan i form av avdrag å utgående premier. Återbäringen kan också användas
såsom premie för en tilläggsförsäkring, vilken kan vara konstruerad
på olika sätt. Även i andra former kan återbäringen tillföras försäkringstagarna
och kombinationer mellan olika återbäringsformer är vanliga.

Bestämmelser rörande formen för återbäringen i livförsäkring finnes i
grunderna. Det är således styrelserna i livförsäkringsbolagen som fastställer
de normer liärutinnan, vilka skall äga tillämpning för varje bolags del,
och styrelsernas beslut underställes försäkringsinspektionen i stadsfästelseärendet.
Inspektionen kontrollerar, att de beslutade återbäringsreglerna är
tillfredsställande från skäliglietssynpunkt och att de kan accepteras jämväl
från soliditetssvnpunkt. Av soliditetsskäl kan det vara nödvändigt att
uppkommande överskott i rörelsen icke omgående helt konsumeras för
återbäringsändamål.

Den kontroll, som försäkringsinspektionen utövar, skall utgöra en garanti
för alt återbäringsreglerna är rättvisa och att icke några försäkringstagargrupper
gynnas på de andras bekostnad. Inom den ram, som kan godkännas
från soliditets- och skälighetssynpunkter, kan emellertid flera olika
återbäringsformer förekomma. Det existerar också i praktiken olikheter
livförsäkringsbolagen emellan i fråga om formerna för återbäring.

Det synes de sakkunniga föga tillfredsställande, att livförsäkringstagarna
för närvarande icke äger något direkt inflytande på den form, i vilken de
erhåller valuta för de överskottsbildande delarna av de premier, som de
erlägger. Även om det från försäkringslekniska rättvisesynpunkter kan
vara likgiltigt, huruvida återbäringen slussas ut kontant undan för undan
eller samlas till försäkringstidens slut eller användes såsom premie för en
tilläggsförsäkring av något slag, kan de enskilda försäkringstagarna ha en
bestämd uppfattning om vilken återbäringsform de föredrager. Med hänsyn
härtill förordar de sakkunniga, att möjlighet öppnas för livförsäkrings -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tagarna att ge till känna sina önskemål om de grova dragen i den form, i
vilken uppkommande återbäring skall tillgodoföras dem, och att vid återbäringsanordningarnas
utformning livförsäkringsbolagen inom grundernas
ram i praktiskt möjlig utsträckning tager hänsyn till de enskilda försäkringstagarnas
önskemål. Avsikten är givetvis icke, att en försäkringstagare
med korta tidsmellanrum skall kunna hoppa från den ena återbäringsformen
till den andra. Det synes emellertid rimligt, att i alla händelser vid
en livförsäkrings tecknande och helst även ett antal gånger under försäkringstidens
lopp livförsäkringstagarna får möjlighet att inom ramen för
soliditets- och skälighetsprinciperna — influera på den form, i vilken återbäringen
tillgodoföres dem.

Sparsamhetskravet

I samband med lagfästandet av skälighetsprincipen i livförsäkring uttalades
att ifrågavarande princip i praktiken kommer att bl. a. innebära ett
krav på att livförsäkringsbolagen skall iakttaga sparsamhet med avseende
å sina omkostnader. Det förefaller de sakkunniga, att bolagen icke alltid
håller denna sida av skälighetskravet i minnet. Till de sakkunnigas kännedom
har kommit flera fall, där livförsäkringsbolag icke synes ha vinnlagt
sig om tillbörlig sparsamhet beträffande omkostnaderna. Såsom särskilt påtagligt
exempel nämner de sakkunniga, att ett livförsäkringsbolag ganska
nyligen haft jubileumskostnader på över 1 miljon kronor, och detta fastän
bolagets omkostnader vissa år överskridit de belopp, som omkostnadsbelastningarna
i premierna ställt till förfogande för omkostnadsändamål. Det har
också bl. a. förekommit att livförsäkringsbolag förlagt konferenser med
vissa delar av fältorganisationen till utlandet. De sakkunniga understryker,
att det från försäkringstagarsynpunkt icke är till fyllest, att utformningen
av de försäkringstekniska grunderna göres pa sådant sätt, att grunderna
från skälighets- och soliditetssynpunkter motsvarar högt ställda krav. Det
måste med kraft tillses, att livförsäkringsbolagen jämväl i sitt övriga handlande
följer de principer, åt vilka försäkringsrörelselagstiftningen ger uttryck.
Icke minst angeläget är att bolagen i alla sammanhang eftersträvar
att undvika onödiga kostnader.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har de sakkunniga i samband
med behandlingen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring förordat
att katalogen i FL över föreläggandeanledningar kompletteras med det fallet,
alt försäkringsbolag icke iakttager tillbörlig sparsamhet i fråga om omkostnaderna
för rörelsen. Den föreslagna bestämmelsen har utformats sa,
att den tager sikte icke blott på skadeförsäkringsbolag utan även på livförsäkringsbolag.

Konkurrcnsfrämjande åtgärder

Inom livförsäkringsbranschen synes det råda en ganska stark konkurrens
mellan de olika försäkringsbolagen. Såväl från förekommande fältorganisationers
som från de centrala försäljningsledningarnas sida nedlägges myc -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ken möda på att öka det egna bolagets stock av livförsäkringar. Tävlan
mellan bolagen tager olika former. Både personlig bearbetning av kunderna
och centrala åtgärder från bolagsledningarnas sida i form av annonser,
olika slag av broschyrer, nya försäkringsvarianter m. m. kommer till användning
i sammanhanget.

Samtidigt kan emellertid konstateras, att det förekommer vissa konkurrenshämmande
företeelser på livförsäkringsområdet. En viktig sådan är.
att sedan mycket lång tid tillbaka samtliga livförsäkringsbolag i landet
tillämpar en gemensam premienivå inom å ena sidan stor och å andra sidan
liten livförsäkring. På senaste tid har dock ett livförsäkringsbolag framlagt
förslag till nya, kostnadsbesparande former för försäljning av vissa
typer av stor livförsäkring och i samband därmed fattat beslut om grunder
innefattande lägre premier än övriga bolag i samma försäkringsgren. Samtidigt
har bolaget, under hänvisning till den lägre kvinnodödligheten, velat
sätta dödsfallspremierna för kvinnor lägre än dödsfallspremierna för män.
Järnväg på grupplivförsäkringens område tillämpar de konkurrerande livförsäkringsbolagen
i stort sett lika premier. Inom denna gren har det emellertid
under senare år ett flertal gånger förekommit, att något bolag ensamt
tagit initiativ till premiesänkningar. De andra bolagen har därefter följt
efter så att premierna snabbt ånyo blivit i stort sett lika.

I detta sammanhang konstaterar de sakkunniga, att försäkringsinspektionen
tidigare synes ha stött tanken, att samtliga livförsäkringsbolag bör hålla
lika premier inom en och samma försäkringsgren. Under senare år har dock
inspektionen givit uttryck för uppfattningen, att förhållandena kan vara sådana,
att en premiedifferentiering mellan bolagen är fullt motiverad. Sålunda
har inspektionen bl. a. ställt sig positiv till de ovan antydda planerna
från ett livförsäkringsbolags sida att hålla lägre premier vid vissa former
av stor livförsäkring på den grund att bolaget planerar en mindre kostnadskrävande
organisation av försäljningen av livförsäkringar än den inom
branschen vanliga. Försäkringsinspektionen har också tillstyrkt lägre dödsfallspremier
för kvinnor än för män. Inom grupplivförsäkringen har försakringsinspektionen
stadfäst grunder, som innefattat avsteg från den lika
premienivån.

De sakkunniga ansluter sig till uppfattningen, att FL ger utrymme för
vissa premiedifferentieringar försäkringsbolagen emellan i livförsäkring och
anledning saknas för de lagtillämpande myndigheterna att ålägga livförsäkringsbolagen
att alla hålla lika premier inom en och samma försäkringsgren.
De sakkunniga anför.

Det kan s\årligen hävdas, att vid varje typ av försäkring en enda premie
och ingen annan motsvarar soliditets- och skälighetsprincipernas krav.
Med stoa av ifrågavarande två principer kan man enligt de sakkunnigas upplåning
icke komma längre än att premiegrundernas antaganden måste ligga
inom vissa marginaler, som icke får överskridas åt någotdera hållet. Marginalerna
kan skifta för olika slag av försäkringar. Inom ramen för nu ifrågavarande
marginaler synes livförsäkringsbolagen böra ha frihet att bedriva
en premiekonkurrens. Om exempelvis flertalet livförsäkringsbolag tilläm -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

par ett visst dödlighetsantagande, vilket av den stadfästande myndigheten
anses ligga i överkant men dock icke vara högre än att det kan accepteras
från skälighetssynpunkt, synes något hinder icke böra resas mot att ett
konkurrerande livförsäkringsbolag tillämpar ett lägre dödlighetsantagande,
under förutsättning att detta antagande ligger inom den ram, som kräves
från soliditetssynpunkt. Vad angår premiegrundernas omkostnadsantagande
synes det uppenbart, att ett livförsäkringsbolag icke bör tvingas att inlägga
en högre omkostnadsbelastning i premien än som framstår såsom nödvändig
från soliditetssynpunkt. Om därför ett livförsäkringsbolag vill ha en
lägre omkostnadsbelastning av premien än övriga bolag och det kan styrka,
att bolagets organisatoriska förhållanden är sådana, att jämväl på längre
sikt anledning finnes att antaga att den mindre belastningen är till fyllest
för att täcka bolagets omkostnader för försäkringarna i fråga, bör något hinder
icke resas mot att omkostnadsbelastningen å premien blir lägre i detta
bolag än i de övriga. De sakkunniga anser således, att försäkringsinspektionen
icke bör vara någon garant för en gemensam premienivå i svensk livförsäkring.

I detta sammanhang vill de sakkunniga uttala, att den nuvarande premiesättningen
i livförsäkring lider av en viss stelhet, vars förenlighet med
skälighetsgrundsatsen kan ifrågasättas. I större utsträckning än vad nu
sker synes vid premiebestämningen hänsyn böra tagas till längden av den
tid, för vilken premierna är bundna. Det synes icke riktigt, att såsom för
närvarande är fallet inom individuell livförsäkring premiegrundernas antaganden
innehåller lika stora säkerhetsmarginaler för å ena sidan sådana
livförsäkringar, vid vilka vederbörande försäkringsbolag binder sig för en
ganska kort tid, exempelvis fem år, och å andra sidan livförsäkringar, där
bundenheten sträcker sig över mycket lång tid, kanske trettio eller fyrtio
år. Behovet av säkerhetsmarginaler är uppenbarligen mindre vid korta försäkringar
än vid långa. Detta förhållande synes böra slå igenom vid premiebestämningen.

De sakkunniga påpekar vidare, att priskonkurrensen på livförsäkringsområdet
kompliceras därigenom att i stor utsträckning avtalstiderna är
mycket långa och premierna samtidigt är orörliga under avtalstiden. De säkerhetsmarginaler,
som på grund härav måste inläggas i premierna, är ganska
betydande och ger vid ett normalt utfall av rörelsen upphov till ålerbäringsbildande
överskott. Återbäringens storlek är av betydelse när det
gäller att bedöma det verkliga priset för en livförsäkring. Det brukar sägas,
att nettopriset för en livförsäkring utgör den erlagda premien minus återbäringen.
Det är under sådana förhållanden av intresse för allmänheten att
få en bild av återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag. Möjligheterna
härtill är emellertid för närvarande mycket små. I stort sett torde
försäkringstagarna sväva i fullständig okunnighet om vilka livförsäkringsbolag
som under en viss tidsperiod haft den högsta och vilka som halt den
lägsta återbäringen till försäkringstagarna. Återbäringsteknikens i viss mån
varierande utformning i skilda bolag komplicerar dessutom återbäringsjämförelser
livförsäkringsbolagen emellan. Även för fackmän kan del möta svårigheler
att ge en rättvisande bild av återbäringsförhållandena i de olika
livförsäkringsbolagen.

Den omständigheten alt livförsäkringsbolagen i stor utsträckning tilläm -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

par metoden alt låta återbäringsmedlen kvarligga i livförsäkringsbolaget
ända till försäkringstidens utgång gör alt sambandet mellan premie och
återbäring icke torde stå fullt klart för alla livförsäkringstagare. Vid en
dylik återbäringsuppsamling blir återbäringen direkt påtaglig för försäkringstagarna
först vid en tidpunkt, då premien kan sägas ha förlorat sin
aktualitet för dem. Återbäringens betydelse för priset skulle framstå klarare,
därest i ökad utsträckning återbäringen tillfördes försäkringstagarna i
form av avdrag på premien. De sakkunnigas tidigare redovisade förslag att
försäkringstagarna skall få tillfälle att influera på den form, i vilken återbäringen
skall tillgodoföras dem, kan tänkas komma att leda till en ökad
användning av sistnämnda återbäringsform.

Enligt vad de sakkunniga erfarit har försäkringsinspektionen övervägt att
i publikationen Enskilda försäkringsanstalter offentliggöra uppgifter om
återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag vid vissa vanligare typer
av försäkringar. Livförsäkringsbolagen avstyrkte emellertid den planerade
publiceringen. Frågan har dock icke avförts från inspektionens dagordning
utan torde efter fortsatta överläggningar med representanter för livförsäkringsbolagen
komma att upptagas till förnyat övervägande.

De sakkunniga förordar, att försäkringsinspektionen snarast möjligt publicerar
uppgifter rörande återbäringens storlek i skilda livförsäkringsbolag
såvitt rör ett antal vanliga livförsäkringstyper. De sakkunniga förutsätter
härvid, att sammanställningarna kommenteras och analyseras på sådant
sätt, att en så rättvisande bild som möjligt av bolagens återbäringsförhållanden
eihålles. Mot bakgrunden av att betydande skillnader livförsäkringsbolagen
emellan påvisats i fråga om återbäringens storlek i vissa fall, (bet. s.
242 250) understryker de sakkunniga vikten av att försäkringsinspeklio nen

i större utsträckning än som hittills skett undersöker och analyserar
orsakerna till återbäringsskillnaderna och samtidigt övertygar sig om att
icke vissa försäkringskategorier eller årgångar gynnas eller missgynnas på
ett orättvist sätt. Ålerbäringsuppgifterna bör sammanställas med uppgifter
rörande premierna, så att en bild av nettopriset för de olika livförsäkringaxna
ei hålles. En dylik sammanställning av premie och återbäring blir
särskilt nödvändig i den mån livförsäkringspremierna varierar bolagen emellan.
Återbäringen isolerad har ett begränsat intresse; det är först när premien
och återbäringen sammanställes som en fullständig bild erhålles av det
nettopris, som försäkringstagarna haft att erlägga. De sakkunniga utvecklar
sina synpunkter enligt följande .

De sakkunniga anser det icke tillfredsställande, att allmänheten i dag
f.aH?ar möjligheler att få en bild av den varierande återbäring, som de olika
livförsäkringsbolagen under gången tid lämnat. Då återbäringen direkt påverkar
det nettopris, som försäkringstagarna har att erlägga för sitt försäkringsskydd,
bör allmänheten icke sväva i okunnighet om de skillnader
i återbäringshän seende, som förekommer livförsäkringsbolagen emellan.
Det kan från försäkringstagarsynpunkt icke vara en sund företeelse, att
taktiskt konstaterbara skillnader mellan olika livförsäkringsbolag i fråga
om nettopriset för livförsäkringar undanhålles allmänheten.

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Visserligen ger återbäringen närmast en bild av förhållandena och priset
under gången tid och ger icke något hindande besked om det nettopris, som
nytillträdande försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem tecknade
livförsäkringar. Inga garantier finnes för att ett livförsäkringsbolag,
som i dag lämnar högre återbäring än övriga bolag, kan jämväl framdeles
ge lika hög återbäring eller bibehålla sin toppställning. Ett livförsäkringsbolag,
som i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att
uppvisa fördelaktigare återbäringsförhallanden. För den intresserade allmänheten
måste det dock vara av värde att fa en så rättvisande bild som
möjligt av de skilda livförsäkringsbolagens återbäring i förfluten tid. För
ju längre tid återbäringsuppgifter föreligger och ju mera mångsidiga dessa
uppgifter är desto större värde har uppgifterna såsom vägledning för allmänheten.
Medan uppgifter för enstaka år och för enstaka fall kanske
icke säger mycket beträffande återbäringsförhållandena i ett försäkringsbolag,
kan däremot en sammanställning av ett större antal uppgifter för en
längre tilländalupen tid vara av icke obetydligt värde ur informationssynpunkt.
Den utvecklingstendens, som eventuellt kan utläsas ur dylika flerårssammanställningar,
kan ge upplysningar av intresse för dem, som tvekar
i valet mellan olika livförsäkringsbolag. Värdet av sådana sammanställningar
ökar, därest sammanställningarna kan atföljas av analyser, som ger en
bild av i vilken utsträckning olika vinstkällor (dödlighetsvinst, omkostnadsvinst
o. s. v.) hos de berörda bolagen bidragit. till återbäringen, och hur
återbäringen närmare kanaliseras. Den omständigheten att bl. a. ingen garanti
kan lämnas för att den framtida faktiska utvecklingen blir den som
synes kunna utläsas av materialet från förfluten tid synes lika litet här som
på andra områden få tagas till intäkt för att undanhålla allmänheten upplysningsmaterialet
i fråga. Det förhållandet att livförsäkringsbolagen står
under offentlig tillsyn och att återbäringen regleras av grunder, som ar
stadfästa av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, bör kunna bereda
skydd mot en vilseledande återbäringspolitik. På denna väg kan tillses, att
icke dumpingartade, tillfälliga höjningar av återbäringen genomföres i aekyisitionssyfte.
Goda garantier föreligger således för sunda återbäringsförhållanden
jämväl efter ett offentliggörande av återbäringens storlek under förflutna
tidsperioder hos olika livförsäkringsbolag.

De sakkunniga tillfogar att enligt deras uppfattning en förskjutning av
konkurrensen på livförsäkringsomradet sa alt densamma i ökad omfattning
får karaktären av en priskonkurrens ligger i försäkringstagarnas intresse.
En priskonkurrens inom de ramar, som följer av solidilets- och skälighetsprinciperna,
bör enligt de sakkunnigas mening kunna gagna livförsäkringstagarna
därigenom att en dylik konkurrens — på motsvarande sätt som
inom andra delar av näringslivet — kan ge de berörda företagen ytterligare
anledning att vidtaga åtgärder för att pressa vederbörande bolags kostnader
nedåt. En konkurrens, som icke bar formen av priskonkurrens, kan lätt
leda till en uppdrivning av kostnaderna. I enlighet med det anförda iörordar
de sakkunniga, alt konkurrensen inom svensk livförsäkring i ökad
utsträckning gives formen av eu priskonkurrens.

Rörliga premier

Såsom förut nämnts är livförsäkringsavtalen — bortsett från grupplivförsäkring
— för närvarande utformade så, att livförsäkringspremierna ar
orörliga under hela den avtalade försäkringsliden. Den premie, som gäller

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

vid försäkringens tecknande, kan icke ändras under försäkringstidens gång,
även om premiegrunderna under tiden förändras, så att nytillträdande
försäkringstagare bär att erlägga en högre premie för motsvarande försäkring.
Ifrågavarande ordning är emellertid icke påbjuden i lag. Gällande
lag utgör icke något hinder mot att livförsäkringsavtalen utformas så, att
premierna i framtiden kan jämkas, därest anledning därtill föreligger. Den
noggranna kontrollen över premiesättningen i livförsäkring ger för övrigt
försäkringstagarna särskilda garantier för att icke obefogade premieändringar
kommer till stånd.

Ett system med rörliga premier i livförsäkring skulle vara förenat med
den lördelen, att de i premierna inlagda säkerhetsmarginalerna skulle
kunna göras mindre än vid nuvarande ordning, då bolagen icke har möjlighet
alt höja premierna under avtalstidens lopp. Vid ett system med rörliga
livförsäkringspremier behöver icke försäkringsbolagen på förhand gardera
sig mot framtida fördyringar, som kanske aldrig inträder. En ordning med
rörliga livförsäkringspremier bör därför sett i stort kunna leda till lägre
premier än de nuvarande. En dylik ordning torde också befordra en priskonkurrens.

Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida det
icke skulle ligga i allmänhetens intresse, att möjlighet beredes försäkringstagarna
att vid tecknande av livförsäkring välja mellan försäkringsavtal
med fast premie och försäkringsavtal med rörlig premie. Man kan också
tänka sig mellanformer mellan fast och rörlig premie. Såsom exempel härpå
nämner de sakkunniga avtal, vid vilka livförsäkringspremien bindes för
en femårsperiod i sänder.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer

Lagbestämmelserna angående livförsäkringsrörelses bedrivande är utformade
med tanke närmast på långsiktiga försäkringsavtal, som avser utgivande
av livränta eller vid vilka utbetalning skall äga rum icke blott om
den försäkrade avlider inom viss tid utan också för den händelse vederbörande
lever till försäkringstidens utgång, d. v. s. livförsäkringar som är
starkt sparbetonade. Under senare år har emellertid, erinrar de sakkunniga,
en annan typ av livförsäkringar fått ett mycket kraftigt uppsving, nämligen
sådana försäkringar, vid vilka utbetalning av försäkringsbeloppet skall äga
rum endast i fall där den försäkrade dör under försäkringstiden. Denna typ
av livförsäkringar innesluter icke något direkt sparande utan har en typisk
riskkaraktär. Till detta slag av försäkringar hör bl. a. grupplivförsäkringen.

De sakkunniga finner anledning överväga, i vad mån de särskilda bestämmelserna
angående livförsäkring, i första hand kraven på av offentlig myndighet
stadfästa grunder, verkligen är av behovet påkallade, när fråga''är
om livförsäkringar endast för dödsfall. Det synes de sakkunniga icke uteslutet,
att vid vissa typer av riskförsäkringar försäkringstagarnas intressen kan
bli väl tillgodosedda, även om livförsäkringarna i fråga helt eller delvis underkastas
de enklare bestämmelserna angående skadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

161

Förutsättningarna för att likställa vissa livförsäkringstyper med skadeförsäkring
blir vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag angående
skälighetskontrollen vid skadeförsäkring större än om skadeförsäkringsbestämmelserna
i FL bibehålles oförändrade. De överväganden angående
borttagandet av kravet på grunder in. in. för vissa livförsäkringsformer, som
de sakkunniga gör i det följande, bör ses mot bakgrunden av den aktivering
av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga
föreslagit. De sakkunniga förutsätter sålunda, att i den mån bestämmelserna
angående skadeförsäkring blir tillämpliga på vissa typer av livförsäkring,
försäkringsinspektionen fortlöpande kommer att i efterhand infordra uppgifter
till belysning av premiesättningens skälighet vid ifrågavarande livförsäkringsformer
och dessutom kommer att ålägga de berörda försäkringsbolagen
att innan beslut fattas om ändring av premiesats för ifrågavarande
försäkringstyper delgiva inspektionen den avsedda ändringen samt en sammanfattning
av det material och de överväganden, varpå premieändringen
bygger. Vidare förutsätter de sakkunniga, att skäligheten alltjämt skall anses
kräva, att vid ifrågavarande livförsäkringsformer i princip allt uppkommande
överskott, som icke erfordras för verksamhetens konsolidering, skall
återbäras till försäkringstagarna och att inspektionen kommer att övervaka
att så också sker.

Från anförda synpunkter granskar de sakkunniga först grupplivförsäkringen
och framhåller dess tekniskt sett enkla form.

Vid sådan försäkring föreligger betalningsskyldighet för försäkringsbolaget
endast för det fall att försäkrad person avlider inom viss tid. Premien
bestämmes för ett år i sänder. Premien innefattar icke något som helst sparmoment
utan är avsedd att i sin helhet tagas i anspråk för risktäckningen
under försäkringsåret (naturlig premie).

Grupplivförsäkringsverksamheten torde, framhåller de sakkunniga, erbjuda
mindre försäkringstekniska problem än flera skadeförsäkringsgrenar.
Det synes lättare att överblicka och hålla ett grepp om denna försäkringsform
än vad fallet är beträffande många skadeförsäkringstyper. Såväl ur
soliditets- som ur skälighetssynpunkter synes det vara lätt att övervaka, att
sunda förhållanden råder inom branschen och att försäkringstagarnas intressen
icke åsidosättes. Varken från den ena eller från den andra av nyss
nämnda synpunkter synes det föreligga något behov att kräva, att grupplivförsäkringsverksamheten
skall slyras av grunder, vilka — in i minsta detalj
— skall underställas offentlig myndighet för förhandsgodkännande och
stadfästelse. De sakkunniga anser sig därför kunna förorda, att grupplivförsäkringen
likställes med skadeförsäkring därutinnan att den befrias från
krav på grunder.

I konsekvens härmed föreslår de sakkunniga, att FL ändras på sådant
sätt, att det blir möjligt att i de hänseenden, varom fråga är i FL, behandla
grupplivförsäkringen såsom skadeförsäkring. Tanken är icke att
grupplivförsäkringen i anledning härav skall överflyttas till skadeförsäkringsbolag,
utan avsikten är att den såsom varande livförsäkring fortfa 11

Uihang till riksdagens protokoll 11)61. I samt. AV 171

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

rande principiellt skall bedrivas av livförsäkringsbolag, låt vara att formerna
för denna del av verksamheten skall på angivet sätt ändras. Ändringarna
i fråga bör icke medföra någon utvidgning av aktieägarsfären i
livförsäkringsaktiebolag utan för all den rörelse, som livförsäkringsaktiebolagen
bedriver, synes aktieägarnas rätt till utdelning m. m. böra vara
begränsad enligt de riktlinjer, som nu gäller. Möjligheter att garantera
detta föreligger.

De sakkunniga uppehåller sig utförligt vid konsekvenserna av att man
för grupplivförsäkringens del släpper kravet på grunder. Dessa följder
sammanhänger med att de nuvarande grunderna för grupplivförsäkring
innehåller vissa bestämmelser, som icke har någon direkt motsvarighet
i individualförsäkringens grunder De sakkunniga anför.

Härutinnan må till en början nämnas, att grupplivförsäkringens grunder
innehåller noggranna bestämmelser angående bl. a. vilka typer av grupper
som får teckna grupplivförsäkring. Likställes denna försäkringsform
med skadeförsäkring, erhåller försäkringsbolagen frihet att utforma grupperna
på det sätt de finner ändamålsenligast. De behöver icke skaffa sig
offentlig myndighets förhandsgodkännande av grupptyperna utan kommer
på denna punkt liksom på många andra punkter blott att stå risken
av ingripande i efterhand från försäkringsinspektionens sida i händelse avanmärkningsvärda
åtgärder. Såvitt de sakkunniga kan finna bör det icke
vara förenat med några faror för försäkringstagarna, att försäkringsbolagen
själva ensamma får taga ansvaret för beskaffenheten och storleken av
de grupper, som skall få teckna grupplivförsäkring. De detaljerade bestämmelserna
i grunderna i nu ifrågavarande ämne torde åtminstone delvis kunna
ses såsom en reminiscens från grupplivförsäkringens begynnelseår, då denna
försäkringsform från en del håll möttes med viss skepsis och det i allt
fall ansågs vara skäl att gå fram med försiktighet, innan närmare erfarenheter
vunnits av den nya livförsäkringsformen. Numera föreligger ingående
erfarenheter och dessa synes icke tyda på att det från försäkringstagarsynpunkt
finnes anledning att omgärda grupplivförsäkringen med
speciella hindrande stängsel. Det torde med stor säkerhet kunna antagas,
att försäkringsbolagen icke kommer att missbruka den frihet att bilda
grupper, som de erhåller, därest grupplivförsäkringen befrias från krav
på grunder. Påpekas bör i detta sammanhang att försäkringsbolagen äger
frihet att på eget ansvar utforma försäkringsbärande grupper i kort kollektiv
olycksfallsförsäkring — vilken gren icke är grundreglerad — och att
några olägenheter icke synes ha varit förenade med denna frihet.

Grupplivförsäkringens grunder är vidare särpräglade därutinnan, att de
bl. a. innehåller bestämmelser, som i vissa situationer, då gruppmedlem
upphör att omfattas av'' gruppavtalet, ger vederbörande rätt att inom viss
tid utan hälsoprövning erhålla fortsatt försäkring för dödsfall mot den premie,
som normalt gäller för individuell stor försäkring utan rätt till premiebefrielse.
Denna rätt till individuell fortsättningsförsäkring har ansetts
värdefull för försäkringstagarna. Utan densamma skulle anslutningen til!
en grupplivförsäkring kunna medföra olägenheter för de försäkrade. Funnes
icke rätten till fortsättningsförsäkring, skulle nämligen försämringar i den
enskilde försäkringstagarens hälsotillstånd under tiden för medlemskapet
i grupplivförsäkringen kunna medföra, att vederbörande icke alls eller blott
mot förhöjd premie kunde erhålla en motsvarande individuell försäkring

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

1G3

i fall, där vederbörande på grund av ombyte av arbetsplats in. in. icke längre
kan vara grupplivförsäkrad. Rätten till fortsättningsförsäkring har gjort,
att försäkringstagarna icke kommer i en sämre ställning i förevarande hänseende,
därest de ansluter sig till en grupplivförsäkring i stället för att
teckna motsvarande individuella försäkringar. De sakkunniga är av den
uppfattningen, att förefintligheten av en rätt till fortsättningsförsäkring
är en förutsättning för att grupplivförsäkringen skall kunna sägas utgöra
ett lika värdefullt skydd för försäkringstagarna som motsvarande individualförsäkring.
De sakkunniga anser därför, att den omständigheten att
grupplivförsäkringen befrias från krav på grunder icke bör få medföra,
att rätten till fortsättningsförsäkring avskaffas. Bestämmelser i ämnet bör
inryckas i avtalen och det bör på bästa sätt tillses, att de enskilda försäkringstagarna
får kännedom om rätten till fortsättningsförsäkring. Någon
grundad anledning torde knappast finnas att antaga, att försäkringsbolagen
kommer att motsätta sig bibehållandet av rätten till fortsättningsförsäkring.
För att skapa garantier för att försäkringstagarintresset blir tillgodosett
på nu ifrågavarande punkt kan dock den lagbestämmelse, som
öppnar möjlighet för försäkringsbolagen att befrias från grunder vid grupplivförsäkring,
lämpligen givas sådan utformning, att bibehållandet av rätt
till fortsättningsförsäkring kan uppställas såsom villkor för grupplivförsäkringens
grundfrihet.

Likställes grupplivförsäkring med skadeförsäkring i fråga om frihet från
grunder, synes den jämväl i övrigt i de hänseenden, varom fråga är i FL,
kunna behandlas såsom skadeförsäkring. Detta kommer att få betydelse i
främsta rummet såvitt angår fondavsättningar, förlusttäckning och kapitalplacering.
De sakkunnigas avsikt är, att vid grundfri grupplivförsäkring
avsättning till fonder skall ske enligt de regler FL innehåller för annan
rörelse än livförsäkringsrörelse. I livförsäkringsbolag, som driver dels vanlig
grundbunden livförsäkring och dels grundfri grupplivförsäkring, skall
förlusttäckning ske enligt de bestämmelser som gäller för det fall att försäkringsbolag
meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag,
varvid grupplivförsäkringen blir att betrakta såsom en personförsäkring
av annat slag än livförsäkring. Härigenom kommer vid förlust på den grundfria
grupplivförsäkringsverksamheten den grundbundna livförsäkringens
överskottsmedel att skyddas mot att till någon del behöva tagas i anspråk,
innan grupplivförsäkringens överskottsmedel till fullo, inklusive reservfonden,
konsumerats för att täcka förlusten. Den grundfria grupplivförsäkringens
likställighet med skadeförsäkring kommer vidare att medföra
att inga särskilda kapitalplaceringsbestämmelser kommer att gälla för
grupplivförsäkringens del. Regeln i 274 § FL att eif belopp motsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i bl. a. vissa
slag av kvalificerade värdehandlingar kommer icke att bli tillämplig och
icke heller pantsättningsbestämmelsen i 276 § FL. I detta sammanhang
må förutskickas, att i nästa kapitel förslag kommer att framläggas om sädan
ändring av 277 § FL, att den grundfria grupplivförsäkringens likställande
med skadeförsäkring icke kommer att medföra något krav på speciell
redovisning och pantsättning av säkerhetsfonden i livförsäkringsbolag.
Det förhållandet att den grundfria grupplivförsäkringen frigöres från
FL:s särskilda kapitalplaceringsbestämmelser för livförsäkring innefattar
en ökad frihet för försäkringsbolagen. Denna ökade frihet torde emellertid
icke medföra några risker för försäkringstagarna och kan icke heller få
några återverkningar på kapitalmarknaden. Då grupplivförsäkringen icke
innefattar något sparande, är nämligen försäkringsfonden för grupplivför -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

säkring förhållandevis obetydlig. Sålunda utgjorde för samtliga försäkringsbolag
sammanlagt den direkta grupplivförsäkringens försäkringsfond
för egen räkning endast 2,8 miljoner kronor vid utgången av år 1957.

De sakkunniga anför, att flera fördelar torde kunna stå att vinna genom
en reform av nyss angivet slag. Om grupplivförsäkringen behandlas såsom
skadeförsäkring, synes densamma bli ännu enklare för försäkringsbolagen
att hantera än vad fallet nu är. Detta är en fördel, ty varje onödigt administrativt
arbete synes böra undvikas. En möjlig förenkling, som icke direkt
torde framgå av det föregående, gäller premiesättningen för stora grupper.
Släpper man kravet på premiegrunder för grupplivförsäkring, vinner man,
att premien icke behöver konstrueras på grundval av fixerade antaganden
rörande dödlighet m. in. Det blir i viss utsträckning möjligt att bestämma
den premie, som en grupp skall betala, med ledning av den faktiska dödligheten
inom gruppen. En dylik empirisk premiesättning torde utan fara kunna
användas vid stora grupper, vilkas sammansättning icke undergår snabba
förändringar. Härigenom uppnås bl. a., att det i viss utsträckning icke blir
nödvändigt för försäkringsbolagen att infordra och arbeta med uppgifter
om den årliga ålderssammansättningen inom varje försäkrad grupp. En
dylik förenkling torde för de stora gruppernas del kunna vara ett ytterligare
steg i kostnadsförbilligande riktning.

Ett likställande av grupplivförsäkringen med skadeförsäkring medför
också den fördelen, att såvitt angår FL lagtekniska möjligheter öppnas att
kombinera grupplivförsäkring samt kollektiv kort olycksfalls- eller kollektiv
kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till en enhetsförsäkring, vid vilken
livförsäkrings- samt olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkringsmomenten
icke redovisningsmässigt måste hållas isär. Ett sammanförande av
nämnda försäkringsmoment till enhetsförsäkringar synes vara ett naturligt
utvecklingssteg med tanke bl. a. på att livförsäkringen samt sjuk- och
olycksfallsförsäkringen från behovstäckningssynpunkt bildar en organisk
enhet och gemensamt täcker risken för bortfall av den försäkrades arbetsförmåga.
Även efter de beslutade utbyggnaderna av de samhälleliga personförsäkringsanordningarna
föreligger det behov av enskilda kompletteringsanordningar,
olika för olika kategorier människor. Åtminstone en del
av det enskilda kompletterande personförsäkringsskyddet synes lämpligen
kunna få formen av kollektiva försäkringsanordningar. Det synes icke uteslutet,
att kostnadsbesparingar kan uppnås, därest härvid grupplivförsäkring
samt sjuk- och olycksfallsförsäkring eller olycksfallsförsäkring kan
erbjudas i form av kombinationsförsäkringar, vid vilka de olika försäkringsmomenten
icke behöver redovisas var för sig utan tillsammantagna kan betraktas
såsom en enhet.

Ett ganska speciellt område, inom vilket det kan vara förenat med fördelar
att likställa grupplivförsäkring med skadeförsäkring, utgör vissa typer
av försäkringar, som har till uppgift att vid avbetalningsförsäljning av
varor ge säljaren och köparen ett mer eller mindre långt gående försäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

165

ringsskydd. Vid ifrågavarande försäkringar övertager försäkringsgivaren
köparens återstående betalningsskyldighet i händelse köparen dör ävensom
för den tid denne är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall
och eventuellt också för den tid vederbörande är arbetslös. På grund
av FL:s innehåll är det icke för närvarande möjligt att tillhandahålla avbetalningsförsäkringar,
vid vilka livförsäkrings-, sjuk- och olycksfallsförsäkrings-
samt arbetslöshetsförsäkringsmomenten är sammanförda till ett
helt med en premie, som icke behöver uppdelas och redovisas i beståndsdelar.
För närvarande måste dödsfallsrisken täckas genom särskild grupplivförsäkring,
vars inkomster och utgifter redovisas för sig. Detta torde
vara en onödig omgång. Rationellt synes vara att öppna möjligheter för
avbetalningshandelns försäkringar att erhålla formen av enhetsförsäkringar,
vid vilka alla de olika försäkringsmonrenten tillsammantagna kan betraktas
och redovisas såsom en enhet.

I detta sammanhang understryker de sakkunniga vikten av att vid grupplivförsäkring
försäkringsbolaget håller god kontakt med de försäkrade.
Försäkringsbolagen bör tillse, att de försäkrade erhåller fullgoda informationer
om innehållet i den försäkring, som de erhåller, önskemålet att sänka
försäkringskostnaderna bör icke få medföra, att försäkringsbolagen avstår
från åtgärder, som är erforderliga för att garantera de enskilda försäkrade
alla de informationer, varav de kan ha behov i sin egenskap av grupplivförsäkringstagare.
Försäkringsbolagen får icke betrakta det såsom en angelägenhet
för den försäkrade gruppen att ombesörja en tillfredsställande information
till medlemmarna. Då det enligt gängse avtalskonstruktion är de
enskilda försäkrade och icke gruppen som sådan (fackföreningen o. s. v.)
som är försäkringstagare, måste det anses vara försäkringsbolaget och icke
gruppen som sådan eller gruppföreståndaren, som har det yttersta ansvaret
för att de enskilda försäkringstagarna erhåller behövlig information om
sina rättigheter och skyldigheter i anledning av grupplivförsäkringen. Varje
enskild försäkringstagare synes böra erhålla ett försäkringsbevis, som bl. a.
angiver i vad mån avtalet innehåller bestämmelser rörande vem som är
förmånstagare. Eftersättes informationskravet, riskerar grupplivförsäkringen
att förlora en del av sitt värde för försäkringstagarna. Enligt de sakkunnigas
mening är det angeläget, att försäkringsbolagen gör allt vad som står
i bolagens förmåga för att jämväl i informationsavseende hålla grupplivförsäkringen
på en hög nivå. Någon kvalitetsskillnad bör icke uppstå mellan
grupplivförsäkring och individuell livförsäkring.

Det är, framhåller de sakkunniga vidare, icke blott på den kollektiva livförsäkringens
område, som möjligheter kan föreligga att genomföra förenklingar.
Detsamma synes i viss utsträckning vara fallet även inom individuell
livförsäkring.

De sakkunniga föreslår alt icke blott vid grupplivförsäkring utan jämväl
vid individuell livförsäkring endast för dödsfall, vilken meddelas för längst
fem år eller mot premie, som är beräknad och bestämd för längst fem år i

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

sänder, möjlighet bör föreligga att befria försäkringsbolagen från krav på
grunder och att jämväl i övrigt i de hänseenden, varom i FL är fråga, låta
försäkringarna följa de regler, som gäller för skadeförsäkring. I fråga om
rörelsens kvarliggande i livförsäkringsbolag och konsekvenserna för fondavsättningar,
förlusttäckning och kapitalplacering äger vad de sakkunniga
föreslagit för grupplivförsäkringens vidkommande i tillämpliga delar giltighet
jämväl för den grundfria individuella livförsäkringens del.

De sakkunniga förutsätter, att även i de fall där livförsäkring endast för
dödsfall behandlas såsom skadeförsäkring hänsyn i erforderlig utsträckning
tages till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller
beräkningen av premiereserven.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

De försäkringstyper, varom här synes kunna bli fråga, är icke för närvavarande
särdeles frekventa. Detta förhållande torde dock icke vara ett skäl
för att beträffande ifrågavarande försäkringar bibehålla en strängare reglering
än som är nödvändig. Det synes för övrigt icke uteslutet, att en del av
försäkringsformerna i fråga, eventuellt i kombination med annan personförsäkring,
i framtiden kan möta större intresse från allmänhetens sida.
Ett ytterligare skäl att icke undantaga individualförsäkringen från förenklingssträvandena
är, att gränsen mellan kollektiv och individuell livförsäkring
är flytande. Försäkringsformer, som i dag räknas till individuell
livförsäkring, skulle lika gärna kunna hänföras under begreppet kollektiv
försäkring. Den flytande gränsen mellan kollektiv och individuell försäkring
synes icke böra göras till en skiljelinje, som i lag tillägges avgörande
betydelse i vissa frågor.

En enkel form av individuell livförsäkring utgör livförsäkring endast för
dödsfall mot naturlig premie. Då denna försäkringsform medför utbetalning
av försäkringssumman endast om den försäkrade dör före viss angiven
tid, innefattar densamma icke något sparande. Premien är — liksom
vid grupplivförsäkring — beräknad för allenast ett år i sänder i den
bemärkelsen, att varje års premie är tillmätt så, att den skall svara mot
risken just det året. Premien stiger därför med levnadsåren. Försäkringen
har vid försäkringsårets utgång icke något tekniskt återköpsvärde. Fastän
denna försäkringsform tekniskt sett är enkel, synes det dock icke under
alla förhållanden kunna ifrågakomma att befria densamma från krav på
grunder in. in. Såsom förutsättning härför torde böra uppställas, att försäkringstiden
icke är alltför lång eller att i allt fall den för ett år i sänder
beräknade premien icke blivit till sitt belopp bestämd för en alltför lång
period framåt i tiden. Skulle den naturliga premie, som varje år skall
erläggas, vara fixerad för lång tid, kanske för årtionden framåt, synes en
sådan långtidsplanering och speciell försiktighet vara påkallad, att det icke
torde böra ifrågakomma att avstå från kravet på grunder för verksamheten
och från tillämpning i övrigt av FL:s speciella bestämmelser rörande livförsäkring.
Om däremot avtalet gäller för en tid av, förslagsvis, högst fem
år eller om vid längre avtalstid den naturliga premien bestämmes — fixeras
— för, förslagsvis, längst fem år i sänder — så att ändringar i premienivån
inom angivna tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del —
torde vid nu ifrågavarande livförsäkringsform försäkringstagarintressena
icke kräva, att verksamheten i fråga regleras av grunder, vilka skall vara
stadfästa av offentlig myndighet, och torde jämväl i övrigt försäkrings -

167

Kungl. Maj:ls proposition nr 171 år 1961

formen i fråga i de avseenden, varom fråga är i FL, kunna behandlas på
samma sätt som skadeförsäkring. ......

Vid genomförandet av förenklingar på den individuella livförsäieringens
område torde det icke vara nödvändigt att begränsa sig till försäkringar
mot naturlig premie. Utan fara för försäkringstagarna torde man kunna
taga ytterligare ett steg. De försäkringar, som här åsyftas, skall liksom
de föregående ha karaktären av livförsäkring endast för dödsfall, således
typiska riskförsäkringar vid vilka försäkringsbolaget är betalningsskyldigt
endast om den försäkrade avlider inom viss tid. Vidare torde liksom i det
föregående böra krävas, att försäkringsavtalen gäller för en tid av längst
fem år eller att vid längre avtalstid premierna bestämmes — fixeras —
för längst fem år i sänder, så att ändringar i premienivån inom angivna
tid kan slå igenom även för de löpande avtalens del. De här åsyftade försäkringstyperna
skiljer sig från de föregående därutinnan, att premierna
icke beräknas för ett år i sänder (så att, såsom förut nämnts, varje års
premie svarar precis mot risken det året) utan i stället beräknas —— avpassas
— för en något längre tidsperiod, förslagsvis högst fem år i sänder,
och sedan slås ut på periodens olika år med lika belopp varje år. Det förhållandet
att dödligheten stiger med åldern i en allt brantare kurva gör,
såsom förut nämnts, att vid fleråriga dödsfallsförsäkringar med konstant
årspremie de försäkrade — särskilt påtagligt vid högre åldrar —-- under
början av försäkringstiden inbetalar mer än som motsvarar den för åldern
naturliga premien men under slutet av försäkringstiden i gengäld mindre.
Till följd härav har vid dvlika försäkringar försäkringstagarna i vissa lägen
försäkringstekniskt sett ett tillgodohavande hos vederbörande försäkringsbolag.
Detta förhållande utgör en komplikation. Komplikationen synes
dock vara av jämförelsevis ringa betydelse vid de försäkringstyper varom
här är fråga, vid vilka premieavjämningen sker för en tid av längst fem
år. Till belysning härav må erinras om att enligt nu gällande livförsäkringsgrunder
återköpsvärdet för en temporär dödsfallsförsäkring å 10 000
kronor med femårig försäkringstid utgör (beloppen avrundade till närmaste
hela krontal) högst 2 kronor vid en inträdesålder av 45 år (årspremie
77 kronor), högst 7 kronor vid en inträdesålder av 50 år (årspremie
105 kronor), högst 19''kronor vid en inträdesålder av 55 år (årspremie lt>2
kronor) samt högst 40 kronor vid en inträdesålder av 60 år (årspremie 231
kronor). Om inträdesåldern är 43 år eller lägre, har enligt grunderna nyssnämnda
försäkring icke vid någon tidpunkt under avtalstiden något som
helst återköpsvärde.

Genom särskilda återköps- och fribrevsgrunder finnes för närvarande
garantier för att försäkringstagarna i livförsäkring vid försäkringsavbrott
alltid tillgodoföres del tekniska tillgodohavande som försäkringen kan ha,
vare sig tillgodohavandet är större eller mindre. Vid de försäkringstyper
varom här är fråga är, såsom framgår av nyssnämnda siffror, försäkringstagarnas
tekniska tillgodohavande — i den mån sådant över huvud taget
föreligger — i allmänhet föga betydande. Först vid högre åldrar eller vid
mycket höga försäkringssummor kan tillgodohavandet stiga till mera beaktansvärda
belopp. Såsom antydes av de tidigare i tabellerna B ocly F i
avsnitt 4. av detta kapitel1 lämnade uppgifterna angående å ena sidan återköpsvärden
och å andra sidan beräknad återbäring vid en femårig temporär
dödsfallsförsäkring å 10 000 kronor med konstant årspremie måste
under nuvarande förhållanden vid bär aktuella försäkringstyper rätten till
återbäring anses ha avsevärt större ekonomisk betydelse för försäkringstagarna
än rätten att utbekomma förefintligt återköpsvärde. Härtill kom 1

S. 244 och 217 i betänkandet.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

mer, att vid förevarande försäkringsformer de fall, i vilka försäkringstagarna
kan ha anledning att påkalla utbetalning av ett återköpsvärde,
måste vara få. Under sådana förhållanden kan det visserligen ifrågasättas,
huruvida det finnes anledning att slå speciell vakt om nu ifrågavarande
försäkringstagares rätt att vid försäkringsavbrott tillgodoföras ett belopp
svarande mot återköpsvärdet. De sakkunniga anser dock, att skäligheten
kräver att förefintliga återköpsvärden tillgodoföres försäkringstagarna i
sådana fall, där beloppen är av nämnvärd storlek. Det synes de sakkunniga
kunna förutsättas, att försäkringsbolagen kommer att fortsätta att
i dylika fall utge skäligt beräknade återköpsvärden, även om de berörda
försäkringsformerna i de hänseenden, varom fråga är i FL, kommer att
följa skadeförsäkringsregler. Kräver skäligheten att återbäring lämnas,
måste nämligen skäligheten också anses kräva, att återköpsvärden av någon
betydelse tillgodoföres försäkringstagarna. Skulle det anses påkallat "att
ha särskilda garantier för att försäkringstagarintresset icke blir åsidosatt
på förevarande punkt, synes en ändamålsenlig lösning kunna vara, att
ett utgivande av skäliga återköpsvärden uppställes såsom villkor för grundfrihet
för nu ifrågavarande försäkringsformer.

Skulle vid förenämnda individualförsäkringstyper premiebetalningstiden
vara avkortad så att exempelvis vid en femårig livförsäkring endast för
dödsfall premien för femårsperioden är uppdelad på allenast två terminer
eller erlägges på en gång, blir försäkringstagarens tekniska tillgodohavande
under periodens lopp avsevärt större än vid en konstant premiebetalning
varje år. Hänvisas må här till de tidigare i tabell B i avsnitt 4. av detta
kapitel1 lämnade siffrorna rörande återköpsvärdena enligt gällande livförsäkringsgrunder
för en engångsbetald femårig temporär dödsfallsförsäkring
å 10 000 kronor. I sådana fall kräver givetvis skäligheten i ännu högre
grad än nyss att försäkringstagaren icke går miste om sitt tillgodohavande,
därest försäkringen avbrytes före försäkringstidens utgång. Samtidigt bör
dock hållas i minnet att de fall, i vilka försäkringstagaren önskar en avkortad
premiebetalningstid, torde bli mycket få då det gäller rena riskförsäkringar
med premien bestämd och beräknad för längst fem år i sänder.
Ännu mycket färre blir då de fall, där försäkringens avbrytande i förtid
och därmed utgivande av förefintligt återköpsvärde kan komma att aktualiseras.
De sakkunniga anser, att om möjligheten till avkortad premiebetalningstid
bibehålies vid nu ifrågavarande försäkringstyper, det är särskilt
angeläget att i dylika fall försäkringsbolagen vid försäkringsavbrott tillhandahåller
rättvist beräknade återköpsvärden även för den händelse försäkringstyperna
i fråga jämlikt FL behandlas såsom skadeförsäkring. Tillsyn
häröver bör utövas av försäkringsinspektionen. Skulle behov av särskilda
garantier anses föreligga, finnes den ovan omnämnda möjligheten
att uppställa utgivande av skäliga återköpsvärden såsom villkor för frihet
från grunder.

De sakkunniga anför, att den föreslagna reformen icke blott bör kunna
leda till viss förenklad behandling av vissa former av individuell livförsäkring
utan också synes medföra den fördelen, alt FL icke längre kommer att
omöjliggöra kombinationer av dylik livförsäkring samt individuell kort
olycksfalls- eller individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring till enlietsförsäkringar,
vid vilka de olika försäkringsmomenten redovisningsmässigt
icke behöver hållas i sär. Vad de sakkunniga anfört rörande fördelarna av

1 S. 244 i betänkandet.

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

kombinationer av grupplivförsäkring samt kollektiv olycksfalls- eller kollektiv
sjuk- och olycksfallsförsäkring till enhetsförsäkringar äger i stort
sett motsvarande tillämpning på motsvarande kombinationer på den individuella
försäkringens område. De sakkunniga erinrar också i detta sammanhang
om att det på sakförsäkringens område ansetts rationellt att kombinera
olika försäkringsformer till enhetsförsäkringar av typen hemförsäkring,
villaförsäkring o. s. v. En motsvarande utveckling på den individuella personförsäkringens
område torde böra främjas.

För att ytterligare belysa omfattningen av det område, inom vilket förenklingar
anses kunna genomföras, och klargöra innebörden av förslaget
framhåller de sakkunniga ytterligare bl. a. följande.

Antag exempelvis att mellan ett försäkringsbolag och en försäkringstagare
träffats ett tioårigt avtal avseende kapitalförsäkring endast för dödsfall
mot normalpremie. Detta avtal faller in under förenklingsområdet,
därest två förutsättningar är för handen. Dels får premien icke vara konstruerad
som en tioårspremie utan den måste vara konstruerad som två
femårspremier eller eljest sammansatt av bitar, varav icke någon avser
längre tid än fem år (varigenom större reservbildning undvikes). Dels får
premienivån för försäkringstagaren icke vara bunden för längre tid än lem
år; vederbörande skall senast efter fem år i sänder vara skyldig att erlägga
den normala nyteckningspremie, som då gäller för den aktuella premiebiten
(varigenom förändringar i risk- och omkostnader ganska snabbt kan slå
igenom på hela försäkringsbeståndet).

Att avtalstiden i det nämnda exemplet är tio år har icke annan betydelse
än att försäkringstagaren under hela tioårsperioden, oberoende av
eventuellt inträffade försämringar i hälsotillståndet, kommer att behandlas
såsom en normal risk, för vilken högre premie än normalpremie icke
behöver erläggas. De sakkunniga är medvetna om att försäkringstagarens
rätt att icke behöva erlägga högre premie än normalpremien innefattar
ett risktagande av mera lång natur från vederbörande försäkringsbolags
sida. Det "torde kunna förutsättas, att försäkringsbolagen i erforderlig utsträckning
kommer att betinga sig särskilt premietillägg för dylika risktaganden.
Risken i fråga synes emellertid icke ha en sådan ekonomisk
tyngd att densamma bör inverka på omfattningen av det område, inom
vilket förenklingar kan tillåtas. Anledning synes icke föreligga att låta
nu ifrågavarande långtidsmoment medföra ett krav på grundreglering,
därest sådan eljest synes kunna undvaras. Till belysning av alt momentet
i fråga icke torde ha någon större ekonomisk betydelse må nämnas, att
de s." k. optionstillägg, som för närvarande inom livförsäkringen erlägges
såsom vederlag för rätt att senast vid försäkringstidens utgång utan lhilsoprövning
övergå till annan försäkring på högst samma belopp, icke närmare
regleras i förekommande grunder.

Även inom den ganska snävt begränsade ram, som uppdragits i det
föregående, rymmes ett flertal livförsäkringsvarianter. Försäkringsformerna
i fråga kan vidare tänkas kombinerade på olika sätt med grundbundna
former av personförsäkring. Eu viss svårighet att förutse utvecklingen
måste anses föreligga. Med hänsyn härtill och då fråga är om en
principiell nyhet på livförsäkringsområdet torde det vara klokt att utforma
lagbestämmelserna i ämnet med en viss försiktighet, så att garantier föreligger
mot en oväntad, osund utveckling. Sådana garantier torde erhållas,
därest lagbestämmelserna konstrueras så, att försäkringsinspektionen äger

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

uppställa de begränsningar och villkor, som ur försäkringstagarsynpunkt
kan anses erforderliga, när fråga är om att föra in förenämnda livförsäkringstyper
under FL:s regler angående skadeförsäkring. Skulle försäkringsbolagen
eller något eller några av dem föredraga att låta nu ifrågavarande
livförsäkringsverksamhet fortfarande vara grundreglerad och jämväl i övligt
likställd med annan livförsäkring, torde anledning icke finnas att
hindra detta. Enligt de sakkunnigas mening bör åtminstone till en början,
innan närmare erfarenheter vunnits av den nya ordningen, lagbestämmelserna
i ämnet erhålla formen av ett dispensstadgande, som lägger det i försäkringsinspektionens
hand att medge försäkringsbolag, att bestämmelserna
i FL angående skadeförsäkring skall vara helt eller delvis tillämpliga på
ovan berörda former av livförsäkring.

De nya bestämmelserna föreslås införda i 345 § FL.

Remissyttrandena
Allmänna synpunkter

De sakkunnigas principiella uttalande att FL:s bestämmelser angående
livförsäkring alltjämt bör bygga på soliditets- och skälighetsprinciperna
vinner anslutning från samtliga remissinstanser, som berört frågan. Försäkringsinspektionen
påpekar, att de sakkunniga väsentligen instämt i de
resonemang och motiveringar som ingick i förarbetena till nu gällande lag.
På några undantag när utmynnar icke heller vad de sakkunniga anför i
livförsäkringsfrågor i några förslag angående mera ingripande lagändringar.
Framställningen upptager till stor del synpunkter på tillämpningen och
i anknytning därtill vissa rekommendationer. Icke heller inspektionen finner
i dagens läge en mera ingripande revision av lagens bestämmelser rörande
livförsäkring aktuell. Inspektionen bortser därvid från placeringsoch
värdesäkringsfrågorna, vilka i detta sammanhang icke är föremål för
prövning.

Från försäkringsbolagshåll understrykes betydelsen av att livförsäkringsbolagens
grunder inom ramen för soliditets- och skälighetsprinciperna
tillåter olika tekniska lösningar. — Folksam anför som illustration till att
en viss rörelsefrihet är främjande för utvecklingen tilläggspremierna för
»icke normala risker», där anpassningen till ändrade förhållanden för närvarande
kan ske på ett mycket smidigt sätt. De senaste åren kan uppvisa
ett flertal exempel på detta. Beträffande behandlingen av icke normala
risker torde det vara svårt att uppvisa något land, där intresset för och
strävandena mot en generös lösning är så starka som i Sverige. Folksam
finner det därför överraskande att de sakkunniga önskar en ökad kontroll
på detta område.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund finnes det goda skäl för
att de båda principerna för livförsäkringsverksamheten är lagfästa och för
att deras upprätthållande kontrolleras av ett opartiskt och sakkunnigt organ.
Riksförbundet kan emellertid ej i alla avseenden instämma i de sakkunnigas
argumentering. Sålunda vänder sig förbundet mot uppfattningen

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att skäligheten är en följd av bl. a. sociala hänsyn. Principen är enligt
förbundets mening i själva verket ett utflöde av en både välgrundad och
hävdvunnen livförsäkringspraxis, och det är snarast vissa avsteg från
det fullständiga hävdandet av skälighetsprincipen, som kan motiveras av
sociala skäl. Som exempel nämnes, att livförsäkring även i utpräglade glesbygder
drives på samma villkor som pa andra hall, ehuru befolkningsunderlaget
där ej ger möjlighet till en fullständig kostnadstäckning.

Riksförbundet gör vidare vissa påpekanden i anledning av de sakkunnigas
allmänna synpunkter rörande omkostnadsbelastningen. Förbundet anför
att bolagen genom ett intensivt rationaliseringsarbete, som ofta krävt
betydande investeringar av olika slag, kunnat bemästra kostnadsutvecklingen.
Det är enligt förbundets mening i hög grad motiverat att erinra om
det faktiska förloppet härvidlag, då de sakkunniga uttalar att överskridanden
av den enligt grunderna givna förvaltningskostnadsramen i praktiken
förekommit i icke obetydlig utsträckning. Förbundet erinrar om uttalandet
i lagens förarbeten att storleken av anskaffningskostnaderna borde
bedömas med hänsyn till samhällets intresse av att arbete nedlades på
utbredningen av livförsäkring. Förbundet anför.

Till belysning av omkostnadsramens storlek må nämnas, att kapitalvärdet
av anskaffningskostnadsbelastningen (belastning för täckande av försäljnings-
och utfärdningskostnader samt övriga kostnader av engångsnatur)
för en sammansatt kapitalförsäkring inom gällande premiegrunder
för stor livförsäkring i typiska fall är av storleksordningen 40 promille
av försäkringssumman. Enligt de år 1955 stadfästa livförsäkringsgrunderna
i Norge arbetar man med 55 promille för stor och 65 promille för liten
försäkring. I de närmast dessförinnan gällande norska premiegrunderna
var motsvarande kapitalvärden 35 promille resp. 50 promille, vilka kvantiteter
dock ej visat sig tillräckliga i praktiken. De år 1955 stadfästa värdena
innebär en marginal om några promille jämfört med erfarenheten under
åren närmast före premiegrundernas ändring.

Till ytterligare belysning av utvecklingen rörande belastningarna för omkostnader,
speciellt anskaffningskostnader, inom svensk livförsäkring må
följande siffror anföras, beträffande dels sammansatt kapitalförsäkring
till 65 års ålder (tariff D 65), dels temporär dödsfallsförsäkring till samma
ålder (tariff T 65). Båda exemplen avser inträdesåldern 35 år och försäkringssumman
kr. 10 000:— (stor livförsäkring).

D 65

Premiegrunder	Helårig bruttopremie kr	Omkostnadspremie	Härav lör anskaffning
kr	% av bruttopr.	kr	% av bruttopr.
1928..................	289: 90	50: 40	17,4	21: 60	7,5
1935..................	298: 40	49: 70	16,7	20:50	6,9
1937..................	322: 80	50: 20	15,6	19: 20	5.9
1938..................	331: 90	47: G0	14,3	19: 70	5,9
1955..................	298: G0	39: 80	13,3	18:90	6,3

172

Kiingl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

T 65

Premiegrunder (Tariffen
saknar praktisk betydelse
före 1938 års grunder)

Helårig

bruttopremie

Omkostnadspremie

Härav för anskaffning

% av
bruttopr.

1938....................

1955....................

148:30

98:30

36: 60
29:00

24,7

29,5

16: 00

14: 20

10,8

14,4

De synpunkter rörande sambandet mellan storleken av anskaffningskostnaderna
och det totala försäljningsarbetet för livförsäkring, som förbundet
ovan anfört, återfinnes även i försäkringsinspektionens skrivelse
till de sakkunniga den 5 december 1958. Där uttalas i fråga om storleken
av anskaffningskostnaderna följande: »Storleken av anskaffningskostnaderna
sammanhänger ytterst med frågan om intensiteten i det försäljningstryck,
som under skiftande förhållanden -— t. ex. socialförsäkringens utbyggnad
— skäligen skall upprätthållas gentemot allmänheten. Då detta
spörsmål emellertid närmast utgör en försäkringspolitisk fråga, vars lösning
får sitt uttryck i grundernas anskaffningskostnadsbelastningar, torde
den här kunna lämnas åsido».

I nuvarande utvecklingsskede, som kännetecknas av ständigt stegrad
konkurrens från konsumtionssektorn samt på den gångna tidens erfarenhet.
grundade farhågor för fortsatt penningvärdeförsämring, utan effektiva
möjligheter till kompensation för det äldre nominalsparandet, är det ofrånkomligt
att en hårdnande marknad för livförsäkring inträtt. Det ligger i
sakens natur, att vidmakthållandet av ett visst »försäljningstryck» rörande
livförsäkring kräver en större arbetsinsats (och därmed en ökad kostnad)
vid hårdnande marknadsförhållanden. Det är förvisso alltjämt ett
samhällsintresse att medborgarna får ett tillräckligt och väl avvägt försäkringsskydd
och att försäkringssparandet hålles på en hög nivå.

Ovan anförda premieexempel från olika system av premiegrunder visar
en fallande trend i fråga om såväl den totala omkostnadspremiens som anskalfningskostnadsdelens
absoluta storlek, detta trots den så gott som
oavbrutna lcostnadsfördyring, som efterkrigstidens penningvärdeförsämrine
medfört för livbolagen.

Rätten till återbäring

Principen alt livförsäkringsverksamheten bör bedrivas helt för försäkringstagarnas
räkning kommer till uttryck i flera yttranden och ifrågasättes
icke från något håll.

Beträlfande frågan om att införa försäkringsformer, vid vilka det på
förhand bestämts att någon återbäring icke skall utgå, intar försäkringsinspektioncn
samma negativa ståndpunkt som de sakkunniga. Som ett förtydligande
till de sakkunnigas framställning framhåller inspektionen, att vad
som diskuterats är en försäkringsform utan återbäringsrätt, där premien
praktiskt taget helt saknar säkerhetsmarginal. Uppkomna vinster inom det
så bildade speciella beståndet skulle tillfalla det vanliga försäkringsbestån -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

det, där premierna satts med betryggande marginal. Å andra sidan hade
det vanliga beståndet av försäkringar att täcka uppkommande förluster i
det nya beståndet. Anordningen i fråga skulle kräva ändring i 264 § FL,
enligt vilket lagrum alla livförsäkringspremier skall bestämmas med betryggande
marginal. Inspektionen finner det lielt främmande för livförsäkringstanken,
att ett dylikt moment av instabilitet och spekulation införes mellan
olika livförsäkringsbestånd. För övrigt kräver planen för sitt realiserande
existensen av ett bestånd av sedvanligt slag med betryggande grunder, som
ensidigt skalle få tjäna som buffertanordning. Komplikationer skulle dessutom
tillkomma såväl i förhållande till kunderna som i den inre förvaltningen.
Inspektionen fortsätter.

Det skall dessutom i detta sammanhang erinras om, att de säkerhetsmarginaler
som inlägges i premierna för återbäringsberättigade försäkringar
till ingen del motiveras av, att de skall vara återbäringsbildande. Dessa marginaler
har uteslutande tillkommit för att skänka livförsäkringen en hög
grad av soliditet. Man har velat skapa starka garantier för att livförsäkringsgivarna
har förmåga att fullgöra de av dem slutna, ofta långtidsbundna avtalen.
Krav på marginaler, som skulle gå utöver vad säkerhetskravet betingar,
måste avvisas. Mot denna bakgrund ter det sig även helt verklighetsfrämmande
med en konstruktion med ej återbäringsberättigade försäkringar,
vilka är utrustade med positiva säkerhetsmarginaler satta lägre än för återbäringsberätligade
försäkringar. En sådan konstruktion har ej heller förts
fram i den aktuella diskussionen. Det överskott som på sikt kan uppkomma
i ett dylikt bestånd av ej återbäringsberättigade försäkringar skulle ej återgå
till försäkringstagarna, vilket skulle kunna te sig svårbegripligt och leda
till irritationer. Samtidigt skulle de återbäringsberättigade bestånden med sina
högre säkerhetsmarginaler vid en ogynnsam utveckling riskera att få
det svagare beståndet som en belastning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund har de sakkunniga missförstått
de tankegångar, som skulle kunna motivera införandet av livförsäkring
utan rätt till återbäring. Dylik försäkring till lägre premie tillämpades
för ett 30-tal år sedan i vårt land och existerar alltjämt utomlands. Den uteblivna
rätten till återbäring kan sägas utgöra priset för förmånen att även i
fall av oväntad försämring av det faktiska utfallet av dödlighet, ränta eller
omkostnader få en ograverad försäkringssumma, trots alt premien a priori
är mindre solid än »normalt» och bolagets risk för förlust sålunda större än
sedvanligt. Det vanliga försäkringsbeståndet bedriver så att säga en speciell
riskrörelse avseende de till lägre premier beviljade försäkringarna, och vinsten
eller förlusten på denna riskrörelse gottskrives eller belastar det vanliga
beståndet.

Riksförbundet anser det emellertid tveksamt om de praktiska olägenheterna
med den beskrivna anordningen kan uppvägas av de fördelar som arrangemanget
skulle kunna erbjuda. Däremot är det uppenbart att den ifrågasatta
tekniken erbjuder betydande praktiska fördelar i fråga om vissa
försäkringsmoment. Även om huvudprincipen bör vara att varje försäkring
berättigar till återbäring av uppkommande överskott, bör vissa avsteg kunna
göras därifrån. Riksförbundet anser sålunda att återbäringsrätt bör kun -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na uteslutas vid mera oväsentliga försäkringsmoment. I de fall, då betänkligheter
kan föreligga mot ett slopande av åtcrbäringsrätt, bör under speciella
omständigheter som ett alternativ kunna ifrågakomma lägre säkerhetsmarginaler
som kompensation för avsaknad av rätt till återbäring. Som exempel
kan nämnas de s. k. korttidsfribreven, som i vissa fall uppkommer, då premiebetalningen
för en försäkring upphör i förtid. Ett sådant arrangemang
skulle inte behöva innebära nämnvärd risk för det övriga försäkringsbeståndet.
Ett annat exempel avser försäkringsbelopp som förfallit till betalning
men innestår och förräntas hos bolaget. Det torde inte kunna resas några
rimliga invändningar mot att räntan enbart bestämmes a priori och inte korrigeras
a posteriori. Här har man anledning jämföra med skälighetsprincipen
i sparbanksrörelse (inget enskilt vinstintresse).

Folksam anser det icke stridande mot skälighetsprincipen att en person
beredes möjlighet att välja mellan två olika försäkringsavtal, det ena innefattande
lägre premier och utan återbäringsrätt, det andra av konventionell
typ, allt under förutsättning att han är väl medveten om skillnaderna mellan
de båda avtalen och att andra försäkringstagares intressen inte trädes
för nära.

Formen för återbäring

Försäkringsinspektionen ställer sig positiv till tanken att möjlighet beredes
försäkringstagarna att välja mellan olika alternativa former för återbäring.
Som exempel nämner inspektionen, att en försäkringstagare vid avtalets
ingående får välja mellan å ena sidan en bestämmelse, enligt vilken
överskottsmedlen uppsamlas och utbetalas vid försäkringstidens slut som en
förstärkning av avtalade belopp och å andra sidan en bestämmelse, enligt
vilken överskottsmedlen till en del tilldelas honom vart femte år under försäkringstiden
med tilldelning av återstoden vid försäkringstidens slut. Andra
varianter kan givetvis också tänkas.

Inspektionen understryker i sammanhanget vad de sakkunniga själva har
anfört, nämligen att hänsyn måste tagas till praktiska synpunkter och omkostnadssynpunkter.
Att låta försäkringstagarna med korta tidsmellanrum
hoppa mellan olika återbäringsformer är givetvis otänkbart. Härtill kommer
soliditetssynpunkten. Uppkommande vinstmedel kan icke utbetalas snabbare
än att en lämpligt avvägd konsolidering upprätthålles. Programmet bör
liksom hittills vara, att alla försäkringar under löpande försäkringstid till
fonderna lämnar ett visst bidrag, som lösgöres och utbetalas först när försäkringen
upphör. Av det sagda framgår, att en överenskommelse mellan
försäkringsgivaren och försäkringstagaren om tilldelning av återbäring under
löpande försäkringstid måste så utformas, alt själva storleken av de belopp
som löpande tilldelas göres beroende av de vid varje tidpunkt gällande
grunderna. Överenskommelsen måste även förutse det fall, att all "löpande
tilldelning av återbäring för viss tid kan komma alt inställas.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund understryker betydelsen av
att kostnadssynpunkterna beaktas vid utformningen av återbäringsreglerna.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Bolagens nu gällande regler för återbäring fyller otvivelaktigt mycket högt
ställda krav på en noggrann fördelning av överskottet mellan olika grupper
av försäkringstagare. Det finns emellertid, anför förbundet, bland livbolagens
företrädare en växande önskan att förenkla dessa regler, som med stigande
arbetslöner och andra kostnader kan bli alltför dyrbara. Det är då av
vikt att det i lagmotiven klarlägges, att skälighetsprincipen icke utgör hinder
för även tämligen långtgående förenklingar i återbäringssystemen.

Utöver kostnadshänsynen måste självfallet även hänsyn tagas till det
totala konsolideringsbehovet i rörelsen, varvid ju de enskilda försäkringarna
genom sina överskottsmedel temporärt verkar såsom deltagare i nämnda
konsolidering. Förbundet erinrar om att livbolagen för några decennier
sedan tillämpade en vidsträckt individuell valfrihet i fråga om återbäringens
form. Då räntan under 1930-talet successivt sjönk, reducerades emellertid
utrymmet för bl. a. den under försäkringstiden regelbundet tilldelade återbäringen.
Den av soliditetsskäl nödvändiga reduktionen av den årliga återbäringen
väckte betydande irritation bland försäkringstagarna, som hyste en
stark förväntan om fortsatt och stegrad återbäringstilldelning. Den gångna
tidens erfarenhet manar sålunda till försiktighet vid utformningen av planer
för återbäringens tilldelning under försäkringstiden, även om förutsättningarna
härför nu är i vissa hänseenden ändrade.

Folksnm framhåller att det är synnerligen angeläget från kostnadssynpunkt
alt det försäkringstekniska systemet verkar generellt. Om ett flertal
återbäringsformer skulle förekomma skulle detta inte bara komplicera registraturen
utan även fördyra administrationen i flera andra avseenden. De
sakkunnigas förslag synes i sin generella utformning inte vara praktiskt
genomförbart. Det är en helt annan sak att inom ramen för ett givet system
en viss frihet bör kunna inrymmas. Folksam anser att det inom ramen för
soliditetsprincipen borde kunna överlåtas åt bolagen alt själva avgöra i vilken
omfattning utbetalning av återbäring under försäkringstiden bör kunna
ske.

Landsorganisationen instämmer i princip i de sakkunnigas rekommendation
att försäkringstagarna ges direkt inflytande på formen för återbäiäng
inom livförsäkringen. Önskvärdheten härav blir emellertid enligt LO mindre
påfallande för såvitt livförsäkringar med rörliga premier introduceras
på marknaden. Frågan om inflytandet på återbäringsformen kan vidare
rimligen inte få tillmätas så stor vikt, att man inom livförsäkringsbolagen
ådrar sig oproportionerligt stora omkostnader för att kunna erbjuda försäkringstagare
alla tänkbara alternativ. I så fall skulle ju den återbäring,
tills vars alternativa utformning de försäkrade skall ta ställning, reduceras
alltför kraftigt.

Enligt Försäkringsfunklionärernas förbund torde den föreslagna rätten
för försäkringstagarna att under försäkringstiden ändra på utbetalningsformen
av återbäringen medföra administrativa kostnader, som ej uppväges av
fördelarna.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061
Sparsamhetskravet

Remissmyndigheternas avvisande inställning till den föreslagna anmärkningspunkten
rörande sparsamhet med omkostnader har redovisats vid behandlingen
av soliditets- och skälighetsprineiperna inom skadeförsäkringen
(s. 104 ff) vartill här må hänvisas. Försäkringsbolagens riksförbund har
emellertid också direkt kommenterat de sakkunnigas uttalanden om sparsamhetskravet
i livförsäkringsverksamheten. Förbundet anför.

De sakkunniga har betonat att bolagen »måste lägga sig vinn om att hålla
sina omkostnader nere». Som bakgrund till detta uttalande skall tydligen
ses dels det förhållandet att ett bolag haft »jubileumskostnader på över 1
miljon kronor», dels den omständigheten att omkostnaderna inom vissa skadeförsäkringsgrenar
uppgår till 30 å 40 % av de erlagda premierna. De sakkunniga
har emellertid underlåtit omtala att övervägande delen av det belopp
som åtgick i samband med ifrågavarande bolags jubileum utgjordes
av gratifikationer till bolagets personal, motsvarande mindre än 5 % av
den totala personalkostnaden för året, medan beloppet i övrigt till större
delen hänförde sig till public relation-kostnader. Vid framhållandet av nyssnämnda
procenlsiffror för omkostnader i förhållande till erlagda premier
har de sakkunniga ej heller funnit skäl att göra någon jämförelse med
andra näringsgrenar, där omkostnadssiffran i ett stort antal fall ligger lika
högt eller högre.

Av försäkringsbolagens kostnader faller den övervägande delen på posten
personalkostnader. Det bör hållas i minnet att kollektivavtal och andra fackliga
uppgörelser måste respekteras av såväl inspektionen som bolagsledningarna.
Försäkringsbolagen är för övrigt icke hel jänta av underkvalificerad
personal och de måste anpassa sig till löneläget på arbetsmarknaden.
Över huvud tagel ställer sig riksförbundet frågande inför vad de sakkunniga
kan avse med begreppet »onödiga kostnader».

Fn utomstående kan naturligtvis vara benägen att rubricera en s. k. »trivselkostnad»
till förmån för personalen såsom onödig. Det är också möjligt
att man i efterhand kan konstatera att exempelvis en reklamkampanj varit
»onödig», enär den icke givit avsedd effekt. Det ligger i all företagsamhets
natur att icke alla initiativ slår lika väl ut. Om man emellertid i förväg
skulle bedöma en viss utgift såsom onödig, därför att man ej med full säkerhet
kunde förutsäga dess räntabilitet, skulle många samhällsnyttiga initiativ
utebliva och utvecklingstakten inom det ekonomiska livet minska.

Riksförbundet vill framhålla att bolagen nedlägger mycken möda på att
genom bl. a. rationaliseringar hålla omkostnaderna inom snäva gränser. Bolagsledningarna
måste emellertid vid ställningstagande till en utgift taga
hänsyn till många olika synpunkter. Den mindre utgiften innebär icke i
varje enskilt fall den lägre kostnaden. Den fortskridande penningvärdeförsämringen
har skapat stora svårigheter ur kostnadssynpunkt. Detta gäller
måhända särskilt livförsäkringsbolagen, vilka — i motsats till vad som är
fallet inom de flesta andra delar av näringslivet — i slor utsträckning måste
täcka förvaltningskostnaderna med intäkter (kostnadspremier), som icke
kan höjas i takt med penningvärdets fall.

Även Försäkringst jänstemannaförbundet och Försäkrings funktionärernas
förbund framlägger vissa synpunkter på omkostnaderna för personalen.

I anslutning till en redogörelse för de i riksförbundets yttrande omnämnda
gratifikationerna yttrar Försäkringst jänstemannaförbundet.

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1001

Storleksordningen av här avsedda utgifter för företaget blir alltid en avvägningsfråga.
Principiellt måste förbundet dock reagera mot att utgiftens
karaktär skulle kunna anses innebära ett avsteg från det sparsamhetskrav,
som innefattas i skälighetsprincipen. Godtages ett sådant betraktelsesätt
kan tveksamhet uppkomma om det skäliga också i andra utgifter,
som ett företag ikläder sig för att öka personalens trivsel eller som allmänt
sett är av personalvårdande karaktär.

Försäkringsfunktionärernas förbund förklarar sig som facklig organisation
ha starkt ifrågasatt, huruvida den kontrollerande myndighetens befogenheter
vid bedömandet av skäligheten i omkostnaderna skall få innebära,
att man omöjliggör för arbetsmarknadens parter att föra verkliga
förhandlingar. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

När det gäller bedömandet av premiesättningens skälighet och därmed
omkostnadsdelen, har försäkringsinspektionen redan med nuvarande lagbestämmelser
i vissa fall ingripit på så sätt, att t. o. m. de avtalsslutande
parterna inom försäkringsbranschen ställts inför sådana direktiv och anvisningar
till bolagen, att parternas möjligheter att förhandla beskurits.
Detta trots att vederbörande departementschef i sina direktiv till lagen
framhållit, att vid fastställande av omkostnadsgrunder skälig hänsyn måste
tagas till lönesättningen på arbetsmarknaden. Statsrådet har därvid
anfört: »Någon prövning av de löner, som genom kollektivavtal tillförsäkras
personalen, kan sålunda icke tänkas förekomma i detta sammanhang».

Konkurrensfrämjande åtgärder

Försäkringsbolagens riksförbund vänder sig mot att de sakkunniga
främst — eller nästan uteslutande — talar om den interna konkurrensen
mellan företagen inom livförsäkringsverksamheten. Konkui''rensen mellan
livförsäkring å ena sidan och annan verksamhet å andra sidan, varvid
främst konsumtionssektorn förtjänar nämnas, beaktar de sakkunniga enligt
förbundets mening icke alls. Med tanke på livförsäkringens betydelse
såsom riskutjämnings- och sparrörelse är det emellertid nödvändigt att
beakta konkurrensen med konsumtionssektorn.

Förbundet vänder sig också allmänt mot de slutsatser, som de sakkunniga
dragit rörande konkurrensförhållandena inom livförsäkringen. Ehuru
de sakkunniga synes medvetna om att priset för en livförsäkring ej är
premien utan premien minus återbäringen använder de sakkunniga genomgående
begreppet priskonkurrens såsom en beteckning för vad som rätteligen
är premiekonkurrens. Riksförbundet framhåller att inom svensk livförsäkring
icke blott priskonkurrens utan jämväl premiekonkurrens är
och alltid varit en realitet. Premiesättningen för individuell försäkring har
visserligen varit i stort sätt gemensam för samtliga svenska livförsäkringsbolag,
med avseende på stor livförsäkring sedan 1928 och för liten livförsäkring
sedan 1935. Förekomsten av stor och liten livförsäkring jämsides
på marknaden har emellertid inneburit en premiekonkurrens inom den
individuella försäkringen. Ytterligare erinras om premiekonkurrensen på
grupplivområdet samt mellan individuell pensionsförsäkring, kollektiv
tjänstepensionsförsäkring och pensionskassor.

12 B ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. AV 171

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Riksförbundet påpekar i detta sammanhang, att vid utarbetandet av nya
premiegrunder premiekonkurrensen mellan bolagen utgör ett väsentligt inslag.

Beträffande den s. k. sparbankslivförsäkringen anför riksförbundet att
den nya distributionsformen kan komma att visa sig kostnadsbesparande,
om man endast tänker på dem som tecknar försäkring i det bolag, som
driver den nya formen, och helt bortser från de personer, som vid inträffat
försäkringsfall står utan försäkringsskydd därför att det inte funnits
utrymme för en effektiv försäljning. Hur det slutliga utfallet av nettopriset
för formen blir, jämfört med nettopriset vid tillämpning av traditionella
distributionsformer, blir självfallet beroende av bl. a. den omfattning
som den planerade verksamheten får. På försäkringsbeståndet faller
nämligen dels de med den nya verksamhetens upptagande förknippade
kostnaderna, dels även på längre sikt kostnader av försäljningskaraktär
(reklam m. m.).

Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga bortsett från att den
av soliditetskravet betingade minimipremienivån i själva verket inte ger
utrymme åt skälighetsmekanismen. Vid tillämpning av minimipremienivå
ökas risken för förlust inom någon del av livförsäkringsbeståndet, varvid
någon annan del blir tvingad att tillskjuta medel med minskad skälighet
såsom följd.

Förbundet granskar närmare utredningens synpunkter rörande förutsättningarna
för premiekonkurrens och anför bl. a.

I fråga om dödlighets- och andra riskantaganden må observeras, att premiekonkurrens
skulle kunna föra till strängare riskbedömning, d. v. s.
raka motsatsen till den för svensk livförsäkring sedan länge karakteristiska
liberaliseringen på riskbedömningens område. En dylik utveckling synes
ej önskvärd, enär den skulle minska förutsättningarna för behovstäckning
inom ett klientel, för vilket det är särskilt angeläget att livförsäkringsbehovet
tillgodoses.

I fråga om ränteantagandet är sakförhållandet det, att man visserligen
i efterhand kan konstatera olikheter i den faktiska förräntningsnivån under
gången tid för de olika bolagen. Detta är ett resultat av bl. a. olika
placeringspolitik. Det kan emellertid ej hävdas, att en viss omtänksam
placeringspolitik skulle ge avgjort bättre förräntning under kommande tid
än en viss annan, lika omtänksam placeringspolitik. Det avgörande härvidlag
är självfallet utvecklingen av de ekonomiska konjunkturerna, särskilt
räntekonjunkturen, och penningvärdet.

Vad som återstår av reell konkurrensmöjlighet på premieområdet hänför
sig till premiegrundernas omkostnadsantaganden. I detta hänseende
skulle någon differentiering mellan bolagen a priori kunna motiveras, baserad
på konstaterbara skillnader i kostnadsnivå. Det förtjänar emellertid
observeras, att krympning av belastningen för anskaffning måste leda till
minskad konkurrensförmåga för livförsäkringsverksamheten gentemot den
viktigaste konkurrenten, nämligen konsumtionssektorn.

Riksförbundet erinrar i detta sammanhang om en modifierad teknik
för åstadkommande av säkerhetsmarginal, som dryftats i den aktuariella
debatten. I enlighet härmed skulle premiegrunderna utformas på basis av

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vad som bedömes vara rena nettoantaganden rörande dödlighet, invaliditet,
ränta och olika omkostnadsfaktorer, d. v. s. antaganden vari ej inlägges
någon medveten implicit säkerhetsbelastning. Man skulle alltså arbeta med
enbart explicita säkerhetstillägg.

Landsorganisationen ställer sig allmänt positiv till vad de sakkunniga
anfört rörande konkurrensfrämjande åtgärder. Betydligt större möjligheter
än nu bör enligt landsorganisationen finnas för priskonkurrens olika
livförsäkringsbolag emellan; lagstiftningens regler och grunder in. m. inom
livförsäkringen har ju ur konkurrensbegränsningssynpunkt till och med
varit så effektiva, att livförsäkringsbolagen inte ens ansett sig behöva bilda
någon tariffsammanslutning.

Beträffande möjligheterna till premiedifferentiering instämmer
försäkringsinspektionen helt i de sakkunnigas synpunkt, att premiemarginalerna
för de korta försäkringarna kan sättas lägre än för de långtidsbundna.
Inom den hittillsvarande livförsäkringsrörelsen har detta också
kommit till uttryck i det betydelsefulla hänseendet, att säkerhetsmarginalerna
i premierna är betydligt lägre inom grupplivförsäkringen, där
premierna avtalats för ett år i sänder, än inom individuell livförsäkring,
där de långa avtalen är helt dominerande. Individuella försäkringar, vilkas
avtalstider omfattar endast några år, har hittills förekommit i mycket
ringa utsträckning i nyteckningen, och några särskilda grunder för dessa
försäkringar har icke upprättats.

Inspektionen stödjer önskemålet, att grunderna så utbygges, att direkt
i premiesättningen det minskade behovet av säkerhetsbelastning för korta
individuella försäkringar beaktas. — Det anförda gäller enbart frågans
tekniska sida och innebär icke från inspektionens sida någon rekommendation,
att man inom försäljning av individuell försäkring lägger ökad
vikt vid mycket korta avtal. I det sammanhanget anmäler sig nämligen
även omkostnadsfrågan och frågan om försäkringens värde ur skyddssynpunkt.

Folksam framhåller att innan man tar steget över till att differentiera
försäkringspremierna med hänsyn till försäkringstidens längd är det nödvändigt
att man försöker bilda sig en uppfattning om konsekvenserna,
exempelvis av de ökade administrationskostnader, som en uppdelning av
försäkringsbeståndet i olika kategorier alltid medför. Denna fråga ha de
sakkunniga inte ägnat tillbörlig uppmärksamhet. Den föreslagna premiedifferentieringen
är inte heller enligt Folksam av alltför hög angelägenhetsgrad
eftersom för korta försäkringar den korrigering av premierna som
kan ligga i återbäringen kommer relativt tidigt efter premiens erläggande.
I den mån som den korta livförsäkringen kan rymmas inom den ram, som
de sakkunniga föreslagit för att livförsäkring inte skall behöva regleras
genom grunder, kan dock premiesätlningen vara en annan än för en likadan
grundreglerad livförsäkring. Om bolaget anser sig vilja meddela sådan
icke grundreglerad individuell livförsäkring måste en särredovisning
under alla förhållanden ske. Inom den grundreglerade livförsäkringen sy -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

nes dock starka praktiska skäl tala emot en differentiering av premieberäkningsantagandena
efter försäkringstidens längd.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund betvivlar värdet av en sådan
differentiering av premierna och anför.

Nuvarande praxis inom svensk livförsäkring, med gemensam premienivå
inom å ena sidan stor och å andra sidan liten livförsäkring, är resultatet
av gångna tiders erfarenhet och konkurrensförhållanden. Den kan
sägas innebära en rationalisering av konkurrensen inom livförsäkringsverksamheten,
eftersom olikheter rörande icke blott kundservice och återbäring
utan även premienivå i och för sig försvårar försäkringstagarnas
val. Det bör för övrigt observeras, att olikheter i premienivå ej kan komma
att bli annat än obetydliga.---Men även smärre premieolikheter skul le

till följd av merarbete av olika slag för de enskilda bolagen resultera i
höjd nettokostnad för livförsäkring samt dessutom ge allmänheten en förvirrande
bild av marknaden utan att några reella fördelar uppnåddes.

Flera av remissinstanserna har i anledning av de sakkunnigas förslag
om publicering av återbäringsuppgifter understrukit svårigheterna
att förena denna verksamhet med kravet på korrekt konsumentupplysning.

Landsorganisationen, som förklarar sig ha svårt att göra principiella invändningar
mot förslaget, anför att man i denna fråga emellertid uppenbarligen
befinner sig i ett svårt praktiskt dilemma mellan kravet att låta
bolagens varierande omkostnader m. m. bli fullt uppenbara för den livförsäkringsköpande
allmänheten och kravet att ge allmänheten fullt korrekt
konsumentupplysning. Landsorganisationen förordar emellertid att
försäkringsinspektionen gör allvarliga ansträngningar att söka få fram tillförlitliga
återbäringsuppgifter.

Försäkringsinspektionen diskuterar ingående de problem som är förenade
med publicering av återbäringsuppgifter. Inledningsvis påpekar inspektionen
att uppgifter om storleken av den återbäring, som livförsäkringsbolagen
utbetalat på försäkringar som upphört, enbart avspeglar förhållanden
under gången tid. Det är utfallet i gången tid av dödligheten
inom försäkringsbeståndet, ränteavkastningen på bolagets placeringar och
havda förvaltningskostnader som påverkat återbäringens storlek. Med hänsyn
till att avtalen för de vanliga försäkringsformerna är långa kan det
därvid ofta röra sig om förhållanden relativt långt tillbaka i tiden. Återbäringsuppgifter
för viss försäkringsform angiver alltså icke den återbäring
det kan bli på en nytecknad försäkring av samma slag. Utfallet av
förräntning, dödlighet och omkostnader kan under 1960-talet för i dag tecknade
försäkringar bli väsentligt annorlunda än utfallet under de gångna
30-, 40- och 50-talen för tidigare tecknade försäkringar.

Sammanfattningsvis uttalar inspektionen att frågan om en vidgad officiell
publicitet kring livförsäkringsbolagens återbäringsförhållanden rymmer
många problem. Erfarenheterna från ett tidigare skede, då i konkurrensen
en kraftig publicitet kring data om återbäringsbelopp utvecklades,

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1H61

181

pekar på, att här kan uppstå en betydande risk för att försäkringstagarna
direkt vilseledes genom att bibringas verklighetsfrämmande uppfattningar
om, att tidigare återbäringsbelopp skulle innebära utfästelser om kommande
återbäring. Trots alla vanskligheter och risker för missförstånd, som
sålunda lätt kan ytterligare ökas på grund av konkurrensförhållandena,
har man dock enligt inspektionen i sista hand svårt att draga den slutsatsen,
att försäkringstagarna skall förmenas rätten till upplysning om
de faktiska återbäringserfarenheterna i gången tid. Denna rätt är för övrigt
numera erkänd. De uppgifter, som inspektionen inhämtar från bolagen
om återbäringsförhållandena, ingår i på inspektionen tillgängliga handlingar
som är offentliga. Inspektionen utvecklar sina synpunkter rörande
de problem som är förbundna med publicering av återbäringsuppgifter
på följande sätt.

Vad beträffar den inbördes ordningen mellan bolagen i olika återbäringsexempel
kan omkastningar alltid ske. Ett livförsäkringsbolag, som
i förfluten tid haft lägre återbäring, kan i framtiden komma att uppvisa
fördelaktiga återbäringsförhållanden. Inspektionen vill i sammanhanget
nämna, att vissa bolag, som i gången tid på grund av verksamhetens inriktning
och andra förhållanden haft relativt höga omkostnader, i dag gör
en så omfattande omläggning av administrationen med utnyttjande av
modern kontorsteknik, att man kan säga, att det är helt nya företag som
träder fram. Det måste alltså starkt betonas, att en tablå med återbäringsexempel
ingalunda är detsamma som en prislista, angivande priser på olika
försäljningsställen för dagsaktuella varor, som man omedelbart och definitivt
kan tillhandla sig. Detta mycket viktiga förhållande, som hänger
ihop med livförsäkringarnas långtidsbundna karaktär, ställer stora krav
på de kommentarer som måste kringgärda de publicerade siffrorna, så
att de icke ger anledning till missuppfattningar eller öppnar möjlighet
till missbruk i förvärvssyfte.

Det finns även andra problem. Samtliga livförsäkringsbolag tillämpar
för närvarande principer om restlös återbäring till försäkringstagarna.
Återbäringssystemen är emellertid icke lika utformade. Bolagen har gått
olika långt, när det gällt att vid fördelningen mellan försäkringarna av
uppkommande överskottsmedel taga hänsyn till inverkande faktorer. Räntevinsten
fördelas t. ex. med olika grad av hänsynstagande till de individuella
försäkringarnas andel i olika räntekonjunkturer. Praktiska frågor
spelar här in. Olikheter kan även föreligga t. ex. såtillvida, att ett återbäringssystem
är mer generöst i förhållande till de på grund av dödsfall tidigare
utträdda försäkringstagarna än ett annat system. Det andra systemet
ger i stället systematiskt mer åt de till försäkringstidens slut kvarstående
försäkringstagarna. Även andra systemskillnader skulle kunna nämnas.

Den inbördes ordningen mellan bolagen vad beträffar återbäringens storlek
varierar sålunda icke blott med tidpunkten utan även med den försäkringsform
exemplet avser. För en och samma försäkringsform är ordningsföljden
vidare beroende av, om det är förhållandena vid dödsfall, återköp
eller utlupen försäkringstid som avses. Vid planerandet av eu publicitet
av här berört slag ställs man sålunda inför behovet att låta exemplifieringen
för de olika bolagen omfatta flera år, flera försäkringsformer och,
för de skilda försäkringsformerna, olika avgångsorsaker. Härtill kommer
behovet all förse detta relativt omfattande material med en utbyggd kom -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

mental-, som med hänsyn till sakens natur blir ganska teknisk och därför
icke helt lättillgänglig. Å andra sidan har man att taga hänsyn till behovet
av att konsumentupplysning skall vara enkel och lättfattlig för att komma
till nytta.

I det förberedande arbetet på publicitet kring återbäringen i livförsäkring
har man ställts inför frågan, om icke en långt gående likriktning av
återbäringsmetoderna borde åstadkommas, varigenom förenklingar skulle
vinnas. En sådan likriktning har icke förutsatts i förarbetena till gällande
lag och tanken är helt främmande för de sakkunniga. Inom ramen för vad
skäligheten bjuder finns utrymme för flera typer av rättvisa återbäringssystem
och inspektionen anser, att en långt gående likriktning av återbäringstekniken
skulle verka hämmande på en fortsatt utveckling inom området
och dessutom skapa stora praktiska problem, eftersom bolagen med
hänsyn till olikheter i maskinell utrustning, registratur m. m. har svårt
att samtidigt realisera samma program. Skulle i en framtid läget bli ett
helt annat, kan frågan om en längre gående standardisering måhända förtjäna
att ytterligare övervägas.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att sammanställningar av
återbäringsuppgifter är av intresse för dem, som »tvekar i valet mellan
olika livförsäkringsbolag», vill inspektionen framhålla, att av tillsynsmyndigheten
publicerad information om återbäringen aldrig kan få karaktären
av ett officiellt utpekande av vissa bolag som »bättre» än andra bolag.
Sammanställningarna får icke uppfattas som objektiva försök att fastställa
en rangordning mellan livförsäkringsbolagen inför dem som önskar
teckna försäkring. Tvärtom, i kommentarerna till återbäringsuppgifterna
kommer det att direkt varnas för en sådan tolkning av siffrorna. I

I fortsättningen diskuterar inspektionen i vad mån den skall medverka
till en mera aktiv publicering av data rörande återbäring.

Enligt inspektionens uppfattning bör en sådan mera aktiv publiceringsverksamhet
från inspektionens sida successivt utvecklas. Ett ytterligare
skäl för denna uppfattning ligger i de risker för missförstånd som skulle
kunna uppstå, om de redan offentliga uppgifterna återgåves i pressen utan
sådana kommentarer som oundgängligen erfordras. I samverkan med bolagen
arbetar också inspektionen sedan flera år med problemet om, hur
en sådan publicitet skall komma till stånd. Detta arbete har redan hunnit
så långt, att vissa återbäringsuppgifter för särskilda bolag — dock utan
angivande av bolagens namn —- har börjat förmedlas till allmänheten. En
sådan publiceringsverksamhet torde på ett nyttigt sätt verka stimulerande
i konkurrensen.

När arbetet hunnit ännu längre, uppstår frågan, huruvida återbäringsuppgifterna
skall direkt hänföras till namngivna bolag. Ett ställningstagande
i denna fråga får grundas på ett omsorgsfullt övervägande av, huruvida
nettoeffekten på konkurrensförhållandena av en publicitet i sådan
form kan förväntas bli gynnsam eller icke. Skulle en sådan aktiv publicering
av namngivna bolag komma till stånd, måste den under alla omständigheter
föregås av en kontroll av, att de då tillgängliga uppgifterna, jämte
de därtill anförda kommentarerna, verkligen fyller de anspråk som bör
ställas.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Inspektionen understryker med skärpa, att en sådan aktiv publicering, som
måste bli så rättvisande som möjligt och kringgärdas med de reservationer
som är erforderliga, kommer att medföra en icke helt oväsentlig kostnadsbelastning
för både bolagen och för inspektionen. Det krävs nämligen ytterligare
redovisningar och ingående analyser, om de svårigheter som förut berörts
skall kunna bemästras eller åtminstone begränsas. Dessutom får inspektionen
skärpa sin övervakning så, att risken för en konkurrens genom
att återbäringsuppgifter utnyttjas på vilseledande sätt blir så liten som möjligt.
Även detta får konsekvenser för tillsynskostnaderna, låt vara att inspektionen
har förhoppningar om att härvidlag få till stånd ett gott samarbete
med bolagen.

Inspektionen påpekar också att en sådan mera aktiv publiceringsverksamhet
dessutom, för att icke föranleda ensidiga slutsatser hos försäkringstagarna,
måste omfatta betydligt mer än återbäringsförhållandena, bl. a. exempelvis
förvaltningskostnaderna i olika bolag.

Svårigheterna att förena publicering av återbäringsuppgifter med kravet
på vederhäftig och vägledande konsumentupplysning framhålles även bl. a.
av Försäkringsbolagens riksförbund, Folksam och Kooperativa förbundet.

Rörliga premier

Från försäkringsinspektionens sida reses icke några principiella invändningar
mot att försäkringsformerna vidgas till att omfatta jämväl avtal
med rörlig premie. Tillsynsmyndighetens ställningstaganden får komma i
samband med behandlingen av konkreta förslag, varvid prövningen får ske
under noga beaktande av kostnadssynpunkterna.

Inspektionen erinrar om att frågan om borttagande av garantier i försäkringsavtalen
icke är ny. Den har i olika sammanhang varit föremål för diskussion
i försäkringskretsar. Något praktiskt försök har inom området för
individuell liv- och lång sjukförsäkring ännu icke gjorts. Inspektionen anför
vidare följande.

Som tidigare nämnts gäller för svensk livförsäkring, att allt överskott på
eu försäkring utbetalas i form av återbäring senast när en försäkring upphör.
I ett system med rätt för försäkringsgivaren att under försäkringstiden
höja premien kan säkerhetsmarginalerna i premiegrundernas antaganden om
ränta, dödlighet och sjuklighet sättas lägre än i ett avtal där premien är garanterad.
Detsamma gäller den säkerhetsmarginal till omkostnadsantagandet
som motiveras av risken för allmän kostnadsstegring under den tid försäkringsavtalet
omspänner. I detta system öppnas möjlighet för försäkringstagaren
att erhålla en lägre premie. Återbäringen minskas i motsvarande
män och försäkringstagaren får avstå från premiegarantin.

I diskussionen kring frågan om rörliga premier har man pekat på frågans
praktiska sidor. I ett system med rörliga premier tillkommer förvaltningskostnader
för omdebiteringar av beståndens premier, registreringsarbete och
aktuariellt arbete. Det är fara att premiehöjningar under löpande avtalstid
medför påfrestningar för bestånden i form av annullationer och därmed
höjda beslåndsvårdskostnader. Man måste sålunda taga med i bilden, att

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

själva nettopriset för försäkringar av här nämnt slag kan bli högre än för
vanliga försäkringar.

Det sagda hindrar icke, att det kan finnas ett intresse på marknaden för
teckning av försäkringar till lägre premie med motsvarande reduktion av
återbäring även om därigenom premiegarantin bortfaller och extra servicekostnader
tillkommer.

Inspektionen pekar avslutningsvis på en intressant variant till försäkring
med rörlig premie. I gängse försäkringsavtal inom individuell försäkring är
såväl försäkringsförmåner som premier fixerade. En annan avtalsmodell
vore att låta premien liksom hittills vara fix men låta garantin för förmånerna
i något avseende mjukas upp. Vissa förmåner kunde göras direkt beroende
av det faktiska utfallet i rörelsen utan någon på förhand given garanti.
Denna variant torde vid en jämförelse med försäkring med rörliga
premier uppvisa fördelar ur omkostnadssynpunkt.

Folksam ansluter sig till de sakkunnigas förslag även om bolaget är medvetet
om att de försäkringstekniska och administrativa problemen i samband
därmed kan bli besvärliga att lösa.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmäler vissa betänkligheter mot
att införa rörliga premier i fråga om försäkring som innefattar sparande.

Ren riskförsäkring utan sparande och med rörliga premier är så enkel och
står den inom sakförsäkringen vanliga avtalstypen så nära att det inte innebär
några svårigheter för kunderna att förstå avtalets innebörd. Försäkring
med rörlig premie som innefattar sparande blir emellertid försäkringstekniskt
betydligt mera komplicerad och svårigheten för den försäkrade att
förstå de konsekvenser som en ändring av försäkringsbolagets premiegrunder
får för hans försäkring växer avsevärt. Med hänsyn till risken för
ökade försäljningskostnader till följd av den mer komplicerade försäkringsformen
torde man icke kunna räkna med mindre säkerhetsmarginal i fråga
om omkostnadsantagandet. Ett system med rörliga premier skulle vidare ej
i och för sig innebära ett lägre nettopris, eftersom återbäringen skulle bli i
motsvarande mån lägre. Såsom resultat av nyssnämnda incitament till kostnadsfördyring
skulle nettopriset snarare kunna bli högre. Enligt riksförbundets
mening kan det knappast finnas skäl för livförsäkringsbolagen att för
närvarande gå längre än till den avtalstyp med rörliga premier som redan
praktiseras. För den framtida utvecklingen på området synes det vara tillräckligt
att konstatera, att gällande lag icke hindrar att sådana försäkringsavtal
träffas.

Landsorganisationen instämmer i de sakkunnigas rekommendation av livförsäkringar
med rörliga premier.

Förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer

Försäkringsinspektionen avstyrker de sakkunnigas förslag om slopande
av kravet på grunder på livförsäkringsområdet. Inspektionen framhåller
att bestämmelserna i grunderna för grupplivförsäkringen om
gruppernas art, anslutningsprocent m. m. syftar till att ge branschen en
inriktning mot starkt kostnadsbesparande försäkringsformer. Att premierna
är låga beror — förutom på det vid korttidsbundna premier minskade
behovet av säkerhetsmarginaler — just på det förhållandet att de kunnat

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

knytas an till grundernas allmänna bestämmelser, vilka medfört 1) låga
initialkostnader tack vare kollektiv anslutning av icke alltför små kollektiv,
2) låga hanteringskostnader till följd av standardisering och utnyttjande
av grupporganen och 3) låga riskbedömningskostnader tack vare
de allmänna hindren mot ogynnsamt urval. Skulle allmänna bestämmelser
för hindrande av ogynnsamt urval icke tillämpas, finge man för undvikande
av stegrade riskkostnader tillämpa den mera kostnadskrävande individuella
riskbedömningen.

Inspektionen är av den uppfattningen att systemet med grunder, innehållande
vissa bestämmelser om gruppernas art och storlek, varit och är
ett verksamt stöd för branschen. Programmet att söka utbreda en prisbillig
riskförsäkring har kunnat följas upp och krafterna har, icke minst
tack vare grundernas regler, kunnat inriktas på väsentligheter. Inspektionen
fortsätter.

Om grunderna slopas och man ändå önskar bevara fördelarna med den
nuvarande strukturen av branschen, kan detta komma att kräva eu betydligt
större arbetsinsats från inspektionens sida. Tillsynen måste på ett
mera intensivt sätt på fältet följa gruppbildningen och premiesättningen.
Konkurrensen och individuella försälj ningsmetoder kan leda till uppkomsten
av starkt subventionerade småkollektiv samtidigt som konkurrenskostnaderna
stiger. Arbetet med att motverka en utveckling i denna riktning
kommer sannolikt att leda till överenskommelser mellan bolagen samt
mellan bolagen och tillsynsmyndigheten, varigenom branschen på nytt regleras.
Det är icke troligt, att en sådan ny reglering skulle bli enklare än
den enkla, redan etablerade ordning som nu kommer till uttryck i de av
Kungl. Maj :t stadfästa grunderna.

För övrigt är erfarenheterna från kort, kollektiv olycksfallsförsäkring,
som icke är grundreglerad, ingalunda entydiga. I vissa tall har verksamheten
fått en form, där de prissänkande faktorerna gjort sig klart gällande.
I andra fall åter torde höga förvaltningskostnader till en del förklaras
av förekomsten av småkollektiv, mindre ekonomiska former för premieuppbörd
och individuella försälj ningsmetoder.

Grupplivgrunderna är av enkel natur och förslag rörande ändringar har
hos inspektionen kunnat behandlas utan tidsutdräkt och med stor liberalitet.
Grupplivförsäkringen har under det gångna årtiondet sålts i en utsträckning,
som inneburit fullt utnyttjande av för ändamålet avdelade resurser
och grunderna har icke hindrat en utomordentligt stark volymmässig
expansion. Samtidigt har grupplivmarknaden präglats av en hård premiekonkurrens,
där marginalerna nu är mycket snäva. Talet om att den
lätta reglering via grunder, som förekommer i grupplivbranschen, och som
från inspektionens sida kan skötas med begränsad arbetsinsats, skulle verka
hämmande på utvecklingen och konkurrensen är verklighetsfrämmande.

Inspektionen påpekar vidare bl. a. atl de sakkunniga förutsatt att rätten
till fortsättningsförsäkring och systemet med återbäring bevaras även
om grunderna slopas samt alt därför villkor härom skall kunna uppställas
vid dispensprövningen. Härtill fogar inspektionen konstaterandet att ett
bibehållande av grunderna innebär goda garantier för att kvalitetsförsämringar
i nämnda hänseenden icke uppkommer.

Inspektionen anlägger liknande synpunkter på förslaget att slopa kra -

18G

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

vet på grunder i individuell livförsäkring — vilket förslag
inspektionen finner vara bl. a. en lagteknisk konsekvens av förslaget att
slopa kravet på grunder i grupplivförsäkring; gränsen mellan individuell
och kollektiv försäkring är flytande och därför ej lämpad att göras till
skiljelinje i lag. Inspektionen utvecklar följande synpunkter på förslaget.

De sakkunniga har i ett utförligt resonemang punkt för punkt visat, att
de icke önskar materiellt sett försämra den ordning som för försäkringstagarna
byggts upp i gällande grunder. De sakkunniga anser sålunda, att
även i fortsättningen de försäkrade vid försäkringsavbrott skall tillhandahållas
rättvist beräknade återköps- och fribrevsvärden, något som hittills
garanterats dels i återköps- och fribrevsgrunderna, dels i grunderna beträffande
verkan av underlåten premiebetalning. De sakkunniga förutsätter
vidare, att även i fortsättningen allt uppkommande överskott, som icke
erfordras för verksamhetens konsolidering, på skäligt sätt skall återbäras
till försäkringstagarna, något som hittills garanterats av återbäringsgrunderna.
De sakkunniga förutsätter att hänsyn i erforderlig utsträckning tages
till förekomsten av tekniska tillgodohavanden när det gäller beräkning
av premiereserven. Vissa önskemål i här berörda hänseenden skulle enligt
de sakkunniga kunna uppställas som allmänt formulerade krav vid lämnande
av dispens från grunder.

Inspektionen instämmer i de sakkunnigas här uttryckta krav på verksamheten.
Inspektionen kan emellertid icke förstå, varför man under sådana
omständigheter skall riva upp en redan etablerad, nyligen genomförd
önskvärd ordning på livförsäkringsområdet och i grunderna som en
nyhet införa en fullständigt artificiell gränsdragning mellan olika livförsäkringar.
Lägre marginaler i premierna vid kortare avtalstider och anordningar
med rörliga premier kan arrangeras inom grundernas ram.

Även i samband med förslaget om slopandet av grunderna i individuell
kort försäkring har det anförts, att denna åtgärd underlättar kombinationer,
i detta fall mellan individuell kort sjuk- och olycksfallsförsäkring och
individuell kort livförsäkring. Inspektionen vill med anledning härav framhålla,
vad som redan starkt understrukits i förarbetena till gällande lag,
nämligen att ur skyddssynpunkt de långa individuella försäkringsformerna
med sina längre gående garantier är överlägsna de korta individuella formerna.
Inspektionen finner därför de av förslagsställarna här anförda synpunkterna
ej vara bärande argument för en utbrytning av kort individuell
försäkring ur grundkomplexet.

Förslaget om slopande av kravet på stadfästa grunder för kort livförsäkring
avstyrkes av Försäkringsbolagens riksförbund under de förutsättningar
de sakkunniga angivit. Förbundet ansluter sig emellertid till syftet med
de sakkunnigas förslag att i viss utsträckning medge avsteg från obligatorisk
grundreglering. Den korta livförsäkringen har icke sådan karaktär
att det generellt finns anledning att binda den med av offentlig myndighet
stadfästa grunder. Såsom de sakkunniga utformat förslaget kan det enligt
riksförbundets mening dock icke accepteras. Förbundet anför.

De sakkunniga framhåller, att en förutsättning för deras förslag att
kort livförsäkring skall kunna befrias från kravet på stadfästa grunder
är den »aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, som
de sakkunniga föreslagit».

Riksförbundet har avstyrkt den nya sakskäligheten. Detta avstyrkande

187

Kungl. Mcij.ts proposition nr 171 år 1961

har främst motiverats utifrån förhållandena inom skadeförsäkringen, som
icke är reglerad genom stadfästa grunder. För den korta livförsäkringen
skulle det formellt kunna framstå som en frigörelse, om grundregleringen
ersattes med en skälighetskontroll som de sakkunniga föreslår, eftersom
beslutanderätten i tariffrågor därigenom skulle komma att ligga hos försäkringsbolagen
själva. Såsom framhållits av förbundet skulle emellertid
efter ett bolagsbeslut om nya premier försäkringsinspektionen kunna, om
den så funne för gott, förelägga bolaget att ändra sitt beslut, och detta
skulle kunna ske redan innan de nya premierna hunnit prövas i praktiken.
Den formella frigörelsen skulle därigenom få ringa reellt innehåll. Förhållandet
mellan försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten skulle endast
bli oklarare, om — i stället för att grunderna för premieberäkning m. m.
offentligen stadfästes — tillsynsmyndigheten tillerkännes rätt att få en
»sammanfattning av allt det material och alla de överväganden av teknisk
eller annan art, varpå de avsedda premieändringarna bygger» utan att
konsekvenserna av denna rätt definierades.

Den dispositiva grundregleringen genom det föreslagna tillägget till 345 §
innebär, att försäkringsinspektionens (enligt gällande lag Konungens) rätt
att medgiva avvikelser från FL utsträckes att gälla ännu ett betydelsefullt
område. Den innebär däremot icke någon ovillkorlig rätt för bolagen att
under vissa förutsättningar erhålla en ökad frihet i form av undantag från
kravet på stadfästa grunder. Lagtexten anger endast den självklara förutsättningen
för ett undantag, att »sådant finnes förenligt med försäkringstagarnas
intressen». Såsom ovan framhållits skulle emellertid försäkringsinspektionen
äga uppställa de ytterligare villkor som enligt inspektionens
uppfattning kan anses erforderliga från försäkringstagarsynpunkt. En del
av de villkor som därvid anföres av de sakkunniga synes icke kunna tillgodoses
med mindre försäkringstekniska regler och antaganden, som normalt
skulle ingå i grunderna, fastställes i annan ordning. Riksförbundet
kan icke betrakta detta såsom ett framsteg, som kan vara till gagn för försäkringstagarna.

En liknande inställning till de sakkunnigas förslag kommer till synes i
Folksams yttrande. Enligt bolagets allmänna uppfattning bör försäkringsverksamheten
regleras av grunder endast då så är oundgängligen nödvändigt.
Enligt bolagets erfarenhet från kollektiv försäkring torde fördelarna
med en kort icke grundbunden personförsäkring vara så påtagliga att det
i FL bör klart anges att dylik försäkring, vare sig den gäller för dödsfall,
sjukdom eller olycksfall, skall kunna bedrivas såsom annan försäkring än
livförsäkring utan särskilt medgivande av inspektionen. Folksam framhåller
att de sakkunniga i sin argumentation understrukit att förslaget bör
ses mot bakgrunden av den aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet,
som de sakkunniga föreslagit. Bolaget kan emellertid
inte acceptera en rigorös övervakning från försäkringsinspektionens sida
som ett motiv för att kort personförsäkring skall få bedrivas utan grunder.
Bolaget anför.

Det förhållandet, att denna anordning medger förenklad behandling av
dessa försäkringar — framför allt de kollektiva, varmed följer att förvaltningskostnaderna
och därmed även premierna kan hållas på lägre nivå
— är enligt vår mening avgörande och enbart i sig ett tillräckligt skäl för
förslaget. Om man, som de sakkunniga föreslår, samtidigt föreskriver en

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

detaljmässig skälighetskontroll från försäkringsinspektionens sida, med
bl. a. anmälningsskyldighet beträffande ändringar av premier och försäkringsvillkor,
är det sannolikt att förslaget kommer att innebära ökade i
stället för minskade kostnader för de försäkrade. Detta gäller framför allt
den kollektiva försäkringsformen, vilken alltmer kommit att prägla den
korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen. I valet mellan ett bibehållande av
nu gällande ordning och den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen,
är nuvarande ordning avgjort att föredra.

Till de sakkunnigas synpunkter rörande kontakten mellan försäkringsbolaget
och de grupplivförsäkrade framhåller Folksam att det inte bär
krävas att försäkringsbolagen skall åläggas uppgifter, som strider mot
grupplivförsäkringens kollektiva natur. Det är vanligt, särskilt i Folksam
som har det övervägande antalet av alla grupplivförsäkrade i landet, att
ingen som helst individuell registrering av de försäkrade görs. Detta förbilligar
i hög grad administrationen men medför å andra sidan att alla
försäkringstagare inte kan erhålla individuella försäkringsbevis. Informationen
kan därför med nödvändighet icke bli helt av samma kvalitet
som inom den individuella försäkringen. Givetvis bör man, inom ramen
för vad som ur kostnadssynpunkt är försvarbart, även inom grupplivförsäkringen
hålla informationen på en så hög nivå som möjligt.

Folksam vill i detta sammanhang framhålla, att enhetliga regler för kort
personförsäkring aktualiserar en ändring av gällande skattelagar. Utan en
sådan ändring måste nämligen fortfarande de olika momenten av den tänkta
enhetsförsäkringen av skatteskäl redovisningsmässigt hållas isär, varvid
syftet med ändringen i FL skulle vara förfelat.

Förslaget att kort livförsäkring skall kunna befrias från kravet på stadfästa
grunder tillstyrkes av Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa
förbundet och Landsorganisationen. Om och när denna liberalisering
genomföres är det enligt LO av vikt alt samtidigt åtgärder vidtas för att
förhindra samarbete livbolagen emellan vid premiesättningen. Även LO
kommer in på frågan om kontakten mellan försäkringsbolagen och de
grupplivförsäkrade. LO anför.

De sakkunnigas rekommendation att försäkringsbolagen skall ge grupplivförsäkrade
personer fullgoda informationer om sitt försäkringsinnehav
torde i realiteten — sedan grupplivförsäkringen erhållit nuvarande stora
utbredning — ha stor aktualitet. När det gäller grupplivförsäkringar inom
ramen för fackliga organisationer syns informationsbehovet så väl tillgodosett,
att det av de sakkunniga förordade systemet med individuella försäkringsbevis
i regel torde vara obehövligt. Det förefaller däremot inte
otroligt, att en del av medlemmarna i andra kollektiva försäkringar än
grupplivförsäkringar inte alls eller blott ofullständigt känner till sitt medlemskap
i dessa. Inträffar ett försäkringsfall torde det därför förekomma,
att den försäkrade eller hans anhöriga inte alls gör sina anspråk gällande.
Kollektivförsäkringen riskerar då att förlora en stor del av sitt berättigande
och skulle kollektiva försäkringsformer — såsom de sakkunniga och
även LO vill förorda — utbredas ännu mer framdeles, ökar dessa risker
ytterligare. LO finner det sålunda uppenbart, att ett betydande informa -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

tionsbehov föreligger för vissa slag av kollektiva försäkringar. En kollektiv
försäkring bör självfallet, även om kostnaderna därför ökar något, vara
väl känd för varje medlem i kollektivet för att försäkringen skall fylla sina
egentliga funktioner.

Departementschefen

Den sociala betydelse, som särskilt tillmätts livförsäkringsverksamheten,
avspeglas i flera hänseenden i FL. Bestämmelserna om kontroll av denna
bransch är mera ingripande än i fråga om skadeförsäkringen.

Kravet på särskilda garantier i fråga om livförsäkringen kommer främst
till uttryck i FL:s bestämmelser om att sådan försäkring skall bedrivas efter
fastställda grunder. Dessa reglerar i huvudsak det försäkringstekniska underlaget
för försäkringsverksamheten och syftar till att trygga att verksamheten
bedrives i enlighet med soliditets- och skälighetsgrundsatserna.

Nämnda grundprinciper torde numera uppfattas såsom självklara normer
för all livförsäkringsverksamhet och har varken från de sakkunnigas sida
eller vid remissbehandlingen ifrågasatts. Allmän enighet torde även råda
därom, att såsom huvudregel livförsäkringsverksamheten bör vara bunden
av i förväg stadfästa grunder. Jag har icke anledning att i dessa principiella
frågor inta någon avvikande mening. Till spörsmålet huruvida vissa typer
av livförsäkring skall kunna få bedrivas utan att vara grundreglerade avser
jag att återkomma i det följande.

Från försäkringsbolagshåll har understrukits vad de sakkunniga anfört
om vikten av att bolagen har möjlighet att välja mellan olika tekniska lösningar
och utforma grunderna efter vad som finnes mest ändamålsenligt.
Även jag vill betona denna synpunkt. Det bör över huvud eftersträvas, att
tillsynsverksamheten bedrives så att försäkringsbolagen under iakttagande
av försäkringstagarintresset kan smidigt följa utvecklingen och tillgodose
de skiftande behoven av försäkringar.

På livförsäkringsområdet har utvecklingen under senare år framförallt
präglats av tillkomsten av försäkringar som saknar sparmoment. Dessa mera
renodlade riskförsäkringar är i tekniskt avseende betydligt enklare än sådana
försäkringar, som helt eller delvis avser försäkring för livsfall och vid
vilka premiebetalningen inrymmer ett mera väsentligt mått av sparande.

De sakkunniga har, i syfte att möjliggöra rationaliseringar inom försäkringsverksamheten,
ifrågasatt huruvida vissa typer av rena riskförsäkringar
kunde undantagas från de särskilda bestämmelserna för livförsäkring. En
sådan förändring skulle i första hand innebära att kravet på stadfästa grunder
upphävdes beträffande vissa livförsäkringsformer. De sakkunnigas överväganden
utmynnar i förslag att försäkringsinspeklionen i fråga om livförsäkring
endast för dödsfall, som meddelas för längst fem år eller mot premie
som är beräknad och bestämd för längst denna tid, skall kunna medgiva,
att bestämmelserna i FL om skadeförsäkring skall helt eller delvis till -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

lämpas på rörelsen. Förslaget motiveras bl. a. med den effektivisering av
skälighetsgranskningen på skadeförsäkringsområdet, som de sakkunniga
föreslagit.

Försäkringsinspektionen har ställt sig avvisande till tanken att kort livförsäkring
för dödsfall skall kunna drivas utan fastställda grunder. De sakkunnigas
förslag härom möter i övrigt positivt gensvar; Försäkringsbolagens
riksförbund och Folksam motsätter sig dock att reformen genomföres
under de av de sakkunniga angivna förutsättningarna, nämligen att skäliglietskonlrollen
vid skadeförsäkring utformas enligt deras förslag.

De sakkunniga har enligt min mening framfört vägande skäl för sitt
förslag. Den särskilda reglering av livförsäkringsverksamheten som FL innehåller
har tillkommit med tanke i första hand på försäkringar med långa
försäkringstider och bundna premier. Förutsättningarna för en uppmjukning
av kontrollen är andra och bättre i fråga om de nya riskförsäkringar,
som under senare tid fått stor utbredning. Främst kommer här i fråga
grupplivförsäkringen. Genom att tillämpa skadeförsäkringens enklare regler
för fondavsättning, förlusttäckning och kapitalplacering möjliggöres rationalisering
av administrationen för denna försäkringsgren. Såsom de sakkunniga
framhållit kan större frihet vid premiesättning än nuvarande grunder
medger medföra ytterligare rationalisering och kostnadsbesparing. En
fördel är vidare, att grupplivförsäkringen, om den jämställes med skadeförsäkringen,
kan kombineras med kollektiv kort olycksfallsförsäkring eller
kort sjuk- och olycksfallsförsäkring utan att behöva redovisningsmässigt
hållas isär. Enkla och praktiska standardförsäkringar på detta område kan
få särskild betydelse såsom kompletterande försäkringsskydd vid sidan av
den allmänna socialförsäkringen, varför möjligheterna att genomföra ytterligare
förenklingar bör tillvaratagas. De fördelar, som sålunda står att vinna
i fråga om kollektiv livförsäkring, kan i vissa fall motsvaras av liknande
vinster när det gäller den individuella.

Några avgörande olägenheter förbundna med att undantaga den korta livförsäkringen
för dödsfall från livförsäkringsreglerna har enligt min mening
icke påvisats. Ifrågavarande försäkringsformer är förhållandevis okomplicerade
med avseende på riskberäkning och premieavvägning. Beträffande
grupplivförsäkringen, som är den i detta sammanhang dominerande försäkringsformen,
har bolagen numera stor erfarenhet. Även erfarenheterna av
den korta kollektiva olycksfallsförsäkringen, som bedrivits utan grunder,
kommer grupplivförsäkringen till godo. Man bör därför icke behöva räkna
med allvarligare risker för att bolagen skulle komma att bedriva grundfri
grupplivförsäkring inom olämpligt valda kollektiv eller eljest på ett sätt
som skulle strida mot sund försäkringspraxis. Icke heller beträffande den
individuella korta livförsäkringen för dödsfall torde finnas anledning till
allvarligare betänkligheter mot att slopa tvånget att ha grunder. Såsom försäkringsinspektionen
påpekat är förslaget i denna del närmast att betrakta
såsom en teknisk konsekvens av att kravet på grunder slopas i fråga om
grupplivförsäkringen. Det kan följaktligen enligt min mening från tekniska

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

övervakningssynpunkter icke göras gällande, att grunder är erforderliga på
det ifrågavarande försäkringsområdet. Detta gäller även om såsom jag föreslagit
de sakkunnigas förslag till omläggning av skälighetskontrollen icke
genomföres. På det här diskuterade området av livförsäkringen torde det
nuvarande systemet med grunder kunna ersättas med en efter förhållandena
lämpad efterhandsgranskning. Även om kontrollen ■— särskilt under ett
övergångsskede — torde få intensifieras finns knappast grundad anledning
antaga att en utbrytning av ifrågavarande försäkringsgrenar ur grundkomplexet
skulle bli alltför betungande för inspektionen i dess tillsynsverksamhet.

Av det anförda framgår, att jag finner övervägande skäl tala för att man
prövar vägen att medge frihet från grunder i fråga om grupplivförsäkring
och kort individuell livförsäkring för dödsfall. Även i övrigt bör möjlighet
finnas att, såsom de sakkunniga föreslagit, befria dessa försäkringsformer
från tillämpning av särbestämmelserna för livförsäkring.

Tillämpning av skadeförsäkringsreglerna på ifrågavarande försäkringsformer
medför icke att dessa förlorar sin karaktär av livförsäkring. Principiellt
bör försäkringsformerna alltjämt vara förbehållna livförsäkringsbolagen.
Detta bör dock, som längre fram skall beröras, ej hindra att speciella
livförsäkringsmoment — t. ex. dödsfallsförsäkring som ingår i avbetalningsförsäkring
— omhänderhas av ett skadeförsäkringsbolag, om i övrigt en sådan
ordning finnes lämplig och gagnelig för försäkringstagarna. I likhet
med de sakkunniga anser jag icke heller att den förordade reformen bör genombryta
de nu iakttagna reglerna om begränsning av aktieägarnas rätt
till årlig utdelning.

Jag delar de sakkunnigas mening, att övergång till icke grundreglerad
livförsäkring bör bero av särskilt meddelad dispens. Med hänsyn till att
den nu förordade förenklingen av livförsäkringsverksamheten innebär införande
av nya principer på livförsäkringsområdet, är det lämpligt att dispensprövningen
lägges i Kungl. Maj :ts hand med rätt för Kungl. Maj :t att
delegera uppgiften härmed till försäkringsinspektionen.

I detta sammanhang vill jag understryka, att ett befriande av den korta
livförsäkringen för dödsfall från kravet på grunder skulle te sig ganska meningslöst,
om det icke i realiteten medförde ökad frihet för försäkringsbolagen
vid utformningen av försäkringsavtalen. Det kan visserligen anföras
skäl för att frihet från grunder i början av försiktighet medgives endast på
villkor, som garanterar att försäkringsformerna i stort sett anslutes till den
ordning som tidigare upprätthållits genom grunderna. Alltför rigorös tilllämpning
i detta avseende kan å andra sidan hämma utvecklingen. I praktiken
torde det få bero av prövningen i varje särskilt fall i vad mån tillräckliga
skäl föreligger för att i ena eller andra avseendet binda försäkringen
vid vissa normer. Allteftersom erfarenheter vinnes av livförsäkring utan
grunder synes behovet av reglerande villkor bli klarare belyst och förutsättningarna
för att helt jämställa dessa livförsäkringsformer med skadeförsäkring
kunna bättre bedömas. I ett avseende synes man dock även i fortsätt -

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

ningen redan på förhand böra sörja för att avtalen får en viss utformning.
Jag avser den rätt till fortsättningsförsäkring, som försäkringstagarna nu
tillförsäkras genom grunderna för grupplivförsäkring. Denna rätt synes ha
sådan betydelse från sociala synpunkter, att den bör vara garanterad i villkoren
för rätt att bedriva försäkringen; i vart fall bör detta gälla så länge
försäkringstagarnas berättigade intressen i detta hänseende icke tillvaratas
i annan väg. Särskild vikt bör läggas vid att grundfriheten för grupplivförsäkringen
icke leder till olämplig gruppbildning. Jag förutsätter att hittillsvarande
normer i fråga om kollektivens storlek och sammansättning i stort
sett följes även framdeles.

Såsom påpekats under remissbehandlingen kan förslaget om ändrade
bestämmelser för den korta personförsäkringen aktualisera vissa jämkningar
i gällande beskattningsregler för försäkringsbolagen. Denna fråga torde
få upptagas i annat sammanhang.

De sakkunniga har i ett särskilt avsnitt understrukit betydelsen av god
kontakt mellan försäkringsgivare och försäkringstagare inom grupplivförsäkringen.
De allmänna synpunkter de sakkunniga anfört om behovet av
information är värda beaktande. Man får emellertid icke glömma bort, att
strävan till förenkling särskilt inom grupplivförsäkringen nått långt. Såsom
Folksam påpekat har i stor utsträckning individuell registrering av de
försäkrade kunnat undvaras. Resultatet av genomförd rationalisering kommer
försäkringstagarna tillgodo främst i form av billiga premier. Frigöres
grupplivförsäkringen från bundenheten vid grunder skapas förutsättningar
för ytterligare förenklingar. Det är ofrånkomligt, att denna utveckling icke
går att förena med en sådan individuell behandling av försäkringstagarna,
som äger rum inom andra livförsäkringsformer. Även informationen till försäkringstagarna
om försäkringens innebörd i olika avseenden måste helt naturligt
ofta präglas av försäkringsformens kollektiva karaktär. Det bör
vara fullt tillåtet att låta ledningen för en grupp på lämpligt sätt vidarebefordra
den information försäkringsgivaren lämnat.

Med införandet av FL genomfördes att livförsäkringsverksamheten praktiskt
taget helt drivs för försäkringstagarnas räkning. Denna princip som
innebär, alt uppkomna överskott, som ej tas i anspråk för konsolidering av
rörelsen, tillgodoföres försäkringstagarna, har icke ifrågasatts från något
håll och bör enligt min mening gälla även i fortsättningen.

I anslutning till denna fråga har de sakkunniga diskuterat vissa spörsmål
angående återbäringsinstitutet.

De sakkunniga lar upp från försäkringsbolagshåll framförda önskemål
att livförsäkringsbolagen skall få möjlighet att meddela livförsäkringar, som
icke medför återbäringsrätt. De sakkunniga ställer sig negativa till tanken
att införa en sådan livförsäkringsform. Även försäkringsinspektionen motsätter
sig en sådan utveckling av livförsäkringsverksamheten. För egen del
kan jag i det väsentliga instämma i de synpunkter försäkringsinspektionen
anfört. I den mån den ifrågasatta försäkringsformen förutsätter en sådan
minskning av premiernas säkerhetsmarginaler att försäkringsformen från

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

soliditetssynpunkt måste stödjas av ett »vanligt» försäkringsbestånd, tillgodoses
enligt in in mening icke det krav på stabilitet, som bör uppfyllas
av varje försäkringsgren. Det sagda innebär emellertid icke att beträffande
sådan livförsäkring som framdeles kan befrias från grunder återbäring till
försäkringstagarna skall vara den enda tillåtna formen för utjämning av
premieöverskott. Även andra metoder för att tillgodose skälighetskravet
synes i vissa fall böra kunna ifrågakomma. Det kan sålunda synas lämpligt
att — där det finnes förenligt med försäkringstagarnas intressen — återbäringsrätt
uteslutes vid mindre väsentliga försäkringsmoment såsom livförsäkringsmoment
vid avbetalningsförsäkring, där beräkning och utbetalning
av återbäringsbelopp tynger bolagens administration på ett sätt som
icke står i rimlig proportion till beloppens ekonomiska betydelse för försäkringstagarna.
Jag vill icke heller ställa mig avvisande till att man i övrigt
beträffande grundfri livförsäkring prövar andra metoder för utjämning av
överskott än återbäring, om väsentliga fördelar i form av rationalisering och
besparing kan vinnas utan att rimliga skälighetshänsyn åsidosättes.

De nu berörda kostnadssynpunkterna gör sig även gällande i fråga om utformningen
av återbäringsreglerna för försäkringsbestånd, där återbäringen
är den fastställda metoden för fördelning av premieöverskottet mellan
försäkringstagarna. De system som för närvarande tillämpas av livförsäkringsbolagen
tillgodoser högt ställda krav på fullständighet och rättvisa. I
vissa hänseenden har systemen emellertid kommit att innebära en väl komplicerad
reglering för fördelning av överskottsmedlen. De möjligheter som
kan uppkomma, bl. a. vid den pågående omläggningen till databehandlingsteknik,
att inom ramen för skäliga rättvisesynpunkter göra praktiska förenklingar
bör tillvaratagas.

De synpunkter som jag förut — beträffande skälighetsprincipens tillämpning
på skadeförsäkringsområdet — anfört rörande kravet på att försäkringsbolagen
skall iakttaga sparsam het med avseende på sina omkostnader
gäller även livförsäkringsverksamheten. I anledning av vad tjänstemannaorganisationerna
anfört rörande omkostnaderna på personalsidan vill
jag understryka vad föredragande statsrådet anförde i samband med tillkomsten
av FL, nämligen att lönesättningen på arbetsmarknaden måste respekteras
vid fastställandet av omkostnadsgrunder. Någon prövning av de
löner som genom kollektivavtal tillförsäkras personalen kan sålunda icke
tänkas förekomma i detta sammanhang. Med ett betonande av sparsamhetskravet
avses självfallet icke heller att inkräkta på sådana anslag för
personalvård, som hör ihop med modern företagsamhet. Å andra sidan måste
det vara tillsynsmyndigheten obetaget, att ingripa mot en onödigt fördyrande
uppbyggnad av ett bolags administration liksom även andra fall där
slöseri förekommit, även om detta skulle beröra bolagets personalpolitik.

De sakkunniga har utförligt uppehållit sig vid olika frågor av betydelse
för k onkurrense n inom livförsäkringsbranschen. Samtidigt som de
sakkunniga framhållit, att en ganska stark konkurrens synes råda mellan de
olika livförsäkringsbolagen, har uppmärksamheten riktats på vissa konkur 13

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

194

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

rensliämmande företeelser. De sakkunniga har pekat på den stelhet, som
råder beträffande premiesättningen, och anvisat olika vägar för att nå större
differentiering av premierna. De synpunkter som härvid framförts i olika
tekniska frågor synes lämpligen jämte vad som framförts under remissbehandlingen
böra närmare övervägas i samband med att bolagen och försäkringsinspektionen
framdeles tar ställning till utformningen av premiegrunder.
Detta torde även få gälla vad de sakkunniga anfört om införande av
försäkringsformer med rörliga premier. Allmänt önskar jag dock understryka
betydelsen av att konkurrensen mellan försäkringsbolagen inom den
ram, som soliditets- och skäligbetsprinciperna uppdrager, frigöres i så
stor utsträckning som möjligt.

För att främja en sund konkurrens inom branschen har de sakkunniga
vidare förordat, att försäkringsinspektionen snarast möjligt publicerar uppgifter
rörande återbäringens storlek i olika livförsäkringsbolag såvitt rör
vissa försäkringstyper. De sakkunniga har själva framhållit de vanskligheter,
som är förbundna med en sådan publiceringsverksamhet. Återbäringens
storlek ger endast en bild av förhållandena under gången tid. Däremot
ger icke återbäringen något säkert besked om det nettopris, som nytillträdande
försäkringstagare kommer att få erlägga för av dem tecknade
försäkringar. Svårigheten att genom publicering av återbäringsuppgifter
meddela vederhäftig och A''ägledande konsumentupplysning har under remissbehandlingen
ytterligare belysts, bl. a. av försäkringsinspektionen. Inspektionen
har emellertid icke ställt sig negativ till de sakkunnigas förslag
utan ingående diskuterat hur problemen i samband med ett mera aktivt
offentliggörande av bolagens återbäringsförhållanden bör bemästras. Jag kan
i det väsentliga ansluta mig till de synpunkter, som inspektionen anfört i frågan.
Det bör vidare betonas, att publiceringen av återbäringsförhållandena
icke bör ske isolerat utan såsom ett naturligt led i en allsidigt konsumentupplysande
verksamhet.

Vad jag nu anfört föranleder förslag till ändring av 345 § FL.

F. Sjuk- och olycksfallsförsäkringens ställning

Gällande rätt

Såsom en nyhet infördes i FL ett förbud mot att i samma försäkringsbolag
förena livförsäkringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag. Förbudet
är dock icke undantagslöst. Undantag kan medgivas, om särskilda skäl finnes
därtill. Det är koncessionsmyndigheten som avgör, huruvida sådana särskilda
skäl föreligger, att för ett enskilt bolags del en kombination av livförsäkring
och försäkring av annat slag kan tillåtas. Stadgandet i ämnet finnes
intaget i 2 § första stycket FL.

De speciella regler, som FL uppställer för livförsäkring, äger till största
delen tillämpning även beträffande viss annan personförsäkring. Härulin -

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

nan sladgas i 2 § andra stycket FL att vad i det följande i FL särskilt stadgas
angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än
tio år. Med uttrycket »annan personförsäkring» avses närmast sjuk- och
olycksfallsförsäkringsrörelse. Sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som
enligt det sagda skall följa livförsäkringsregler, brukar benämnas lång sjukoch
olycksfallsförsäkring. Övrig sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas
för en tid av längst tio år och som följer lagens regler rörande annan försäkring
än livförsäkring, benämnes ofta kort sjuk- och olycksfallsförsäkring.

I enlighet med det anförda kräves förhandenvaro av särskilda skäl för
att ett livförsäkringsbolag skall få på sitt program upptaga andra former
av personförsäkring. Detta gäller icke blott beträffande kort sjuk- och
olycksfallsförsäkring utan även beträffande lång dylik försäkring. Lagen
uppställer däremot icke något krav på särskilda skäl för förening i samma
bolag av lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring. Lagen innehåller
icke heller något principiellt förbud mot förening i samma bolag av sakförsäkring
samt sjuk- och olycksfallsförsäkring av kort eller lång karaktär.

För det fall att ett försäkringsbolag meddelar såväl livförsäkring eller
därmed likställd personförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsförsäkring)
som försäkring av annat slag innehåller FL — i överensstämmelse med
regler i äldre lag — ett speciellt krav. Beträffande säkerhetsfonden i dylika
s. k. blandade bolag gäller nämligen särskilda regler rörande redovisning
och pantsättning. Lagen föreskriver härutinnan (277 §), att i dylikt bolag
tillgångar motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring eller därmed likställd
personförsäkring skall redovisas på det sätt, som finnes föreskrivet
beträffande försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vilka
fonden redovisas, skall också förvaras och pantsättas på samma sätt som
är föreskrivet beträffande försäkringsfond för livförsäkring.

I Danmark stadgas i gällande lillsynslag, att livförsäkringsrörelse icke får
i samma bolag förenas med annan försäkringsverksamhet. Sjuk- och olycksfallsförsäkring
tillhandahålles alltså endast i skadeförsäkringsbolag. Regeln
tillämpas emellertid icke på bolag, som vid lagens ikraftträdande drev
såväl livförsäkring som annan försäkringsverksamhet. Något jämställande
av viss sjuk- och olycksfallsförsäkring med livförsäkring med utgångspunkt
från avtalstidens längd förekommer icke. I de bolag, som driver både livförsäkring
och annan försäkring, skall utöver livförsäkringsfonden även
säkerhetsfonden redovisas i vissa kvalificerade tillgångar, och värdehandlingar
vari fonden redovisas pantsättas till livförsäkringstagarnas säkerhet.

Tillsynslagen i Finland föreskriver, att försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse,
icke må driva annan rörelse än personförsäkring. Sjukoch
olycksfallsförsäkring kan således bedrivas av såväl liv- som skadeförsäkringsbolag.
Den för livförsäkring gällande försäkringstekniska grundapparaten
är i viss utsträckning tillämplig å all försäkring, som tecknas
för längre tid än tio år. Någon motsvarighet till den svenska specialregeln

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

för blandade bolag angående särskild redovisning och pantsättning av tillgångar
motsvarande säkerhetsfonden förekommer icke.

Gällande lag i Norge stadgar, att livförsäkringsbolag icke må driva annan
rörelse än livförsäkringsrörelse. I den utsträckning forsikringsrådet tilllåter
må bolaget dock teckna med livförsäkring förenad invaliditetsförsäkring.
Lagen gör icke någon skillnad mellan olika slag av sjuk- och olycksfallsförsäkring
efter avtalstidens längd. I det föreliggande förslaget till ny
norsk lag om livförsäkringsverksamhet föreskrives, att livförsäkringsbolag
icke må driva annan verksamhet än livförsäkringsrörelse. Bolaget kan emellertid
teckna sjuk- och olycksfallsförsäkring, som är förenad med livförsäkring.
Dylik försäkring behandlas då såsom livförsäkring vid tillämpning
av lagens bestämmelser. Där fråga är om tjänstepensionsförsäkring kan i
den utsträckning tillsynsmyndigheten medgiver för särskilda grupper av arbetstagare
sjuk- och olycksfallsförsäkring tecknas av livförsäkringsbolag
utan att försäkringen är kombinerad med livförsäkring.

De sakkunniga

Åtskillnaden mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring

Enligt de sakkunnigas uppfattning talar flera skäl för att sjuk- och
olycksfallsförsäkring bör i huvudsak följa samma regler som livförsäkring.
De två branscherna synes vara nära besläktade med varandra. Med en
viss generalisering kan man säga, att det vid såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring
som livförsäkring genomgående är risken för att en person blir
arbetsoförmögen som i olika varianter täckes genom försäkringen, antingen
nu förlusten av arbetsförmågan är mer eller mindre tillfällig, såsom vid
flertalet sjukdoms- och olycksfall, eller den är definitiv, såsom vid fullständig
invaliditet och dödsfall, eller den är presumerad, såsom när försäkringsfallet
utgöres av att den försäkrade uppnår hög ålder. Att livförsäkringen
samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur behovstäckningssynpunkt
bildar en organisk enhet åskådliggöres icke minst därav att tjänstepensionsförsäkringen
innehåller element från båda nämnda försäkringsformer. Erinras
må också därom att den korta olycksfallsförsäkringen ofta även ger
ett efterlevandeskydd därigenom att avtalet kan innehålla att visst belopp
utfaller, därest den försäkrade avlider till följd av olycksfall eller liknande
händelse. En olycksfallsförsäkring av denna typ har således delvis direkt
karaktären av en begränsad livförsäkring för dödsfall.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringen å ena sidan samt livförsäkringen å
andra sidan har också rent tekniska drag, som är gemensamma. Företeelsen
inom livförsäkringen att dödsrisken stiger med åren i en allt brantare
kurva äger sin motsvarighet inom den fullständiga sjuk- och olycksfallsförsäkringen
såvitt angår risken där. Det bör dock observeras, att den ekonomiska
risk, som ett sjuk- och olycksfallsförsäkringsbolag står, icke allenast
beioi pa den försäkrades ålder och kön utan även bl. a. sammanhänger

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

med utformningen av försäkringsförmånerna. Det kan sålunda exempelvis
vara en betydande skillnad i fråga om ekonomisk risk mellan å ena sidan
försäkringar, vid vilka ersättning kan utgå under mycket lång tid, och å
andra sidan försäkringar, där ersättningstiden är maximerad till viss kortare
tid, t. ex. två år. Frågan huruvida rätten till ersättning avklippes eller
ej i och med försäkringstidens utgång är också av betydelse för riskläget och
inverkar liksom övriga relevanta omständigheter på riskkurvans utseende.
Sjukriskens stegring med åldern gör, att jämväl inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen
den försäkringstekniskt sett naturliga premien i stor utsträckning
stiger med levnadsåren. Tillämpas en konstant årspremie, bör
därför i stor utsträckning läget tekniskt sett vara det, att årspremien i början
av försäkringstiden är högre än den för åldern naturliga premien men
under slutet av försäkringstiden i gengäld lägre. Detta förhållande leder
till att vid avbrott i en sjuk- och olycksfallsförsäkring med konstant årspremie
försäkringstagaren — liksom vid livförsäkring — i många fall kan,
försäkringstekniskt sett, ha ett större eller mindre tillgodohavande (det
tekniska återköpsvärdet), beträffande vilket det kan i princip ifrågasättas
att det bör på ändamålsenligt sätt tillgodoföras försäkringstagaren. Vad nu
sagts om riskens stegring med åldern och därmed sammanhängande fenomen
torde icke äga tillämpning på sådan försäkring, som i huvudsak blott
täcker risken för olycksfall. Vid premiesättningen för ren olycksfallsförsäkring
tillmäles icke för närvarande åldern någon betydelse. Det har från
försäkringsbolagshåll uppgivits, att i olycksfallsförsäkring skadefrekvensen
sjunker med levnadsåren men att i gengäld medelskadans belopp stiger.
Någon djupgående verkligt omfattande modern statistik på området torde
emellertid icke finnas.

Gemensamt för å ena sidan sjuk- och olycksfallsförsäkringen och å andra
sidan livförsäkringen är vidare, att försäkringsavtalen i stor utsträckning
är ingångna för en tid överspännande flera decennier och att avtalen i allmänhet
är utformade så, att försäkringsbolagen icke har möjlighet att ändra
premierna under avtalstiden. I sistnämnda avseende måste dock undantag
göras för den år 1958 tillkomna långa gruppsjukförsäkringen, vid vilken
avtalstiden är lång men — så länge vederbörande tillhör gruppen — försäkring
meddelas mot naturliga premier så avtalade att för såväl äldre som
nya försäkringar de vid varje försäkringsårs början gällande premiegrunderna
för nya försäkringar tillämpas. När sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna
bindes för mycket långa tidsperioder, föreligger det — på motsvarande
sätt som inom livförsäkringen — ett särskilt starkt behov av garantier
för att soliditetens krav icke eftersattes. Soliditeten kräver i dylika
fall, att premierna innehåller betydande säkerhetsmarginaler. Inlägges emellertid
väsentliga marginaler i premierna, uppstår det ett betydande överskott
på rörelsen för den händelse utfallet av denna blir bättre än det som
läckes av de i överkant tilltagna premierna. På motsvarande sätt som inom
livförsäkringen synes skäligheten i dylika fall i princip kräva, att de oför -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

brukade marginalerna i premierna återbäres till försäkringstagarna och
fördelas mellan dessa på ett rättvist sätt.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringen skiljer sig emellertid från livförsäkringen
därutinnan att den icke i någon variant innesluter ett direkt sparande
av den typ, som förekommer vid sammansatta kapitalförsäkringar
eller vid rena livförsäkringar för livsfall. Sjuk- och olycksfallsförsäkringen
har karaktären av en riskförsäkring, som närmast påminner om livförsäkring
endast för dödsfall. De sakkunniga framhåller vidare, att inom sjukoch
olycksfallsförsäkringen den försäkrades kön samt yrke och arbetsuppgifter
synes spela en betydligt större roll för risken än vad fallet är inom
livförsäkringen. Vad angår yrket och arbetsuppgifterna synes dessa vara av
väsentlig betydelse närmast för olycksfallsmomentet. De sakkunniga påpekar
också, att risken för försök till obehörigt utnyttjande av tecknad försäkring
måste vara avsevärt större vid sjuk- och olycksfallsförsäkring än vid livförsäkring.

Trots föreliggande skiljaktigheter är likheterna mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen
samt vissa livförsäkringsformer mycket stora. Såvitt de
sakkunniga kan finna ligger det i försäkringstagarnas intresse, att i alla
Jiändelser för sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna
är bestämda — bundna — för mycket lång tid framåt, garantier föreligger
för att verksamheten drives efter en på förhand uppgjord, långsiktig teknisk
plan, som är så konstruerad att den tager hänsyn både till soliditetens och till
skälighetens krav. Liksom grunder kräves för motsvarande livförsäkringar
synes grunder, vilka skall vara i förväg godkända av sakkunnig myndighet,
böra finnas för sjuk- och olycksfallsförsäkringar med långtidsbundna
premier. Med hänsyn till möjligheten av icke helt obetydliga tekniska tillgodohavanden
vid sjuk- och olycksfallsförsäkringar, vid vilka premierna
icke beräknas för ett år i sänder (så att varje års premie svarar precis mot
risken det året) utan i stället beräknas för en längre period — och sedan
slås ut på periodens olika år antingen med lika belopp varje år eller så,
att premiebetalningen koncentreras till ett eller några få tillfällen — synes
det ändamålsenligast att kräva grunder jämväl för sådana sjuk- och
olycksfallsförsäkringar, där premiens storlek, premienivån, visserligen icke
är fixerad för många år framåt i tiden men där premien är konstruerad så,
att den icke har karaktären av eller närmar sig naturlig premie utan tvärtom
är beräknad med tanke på en lång tidsperiod. I samtliga de fall, i vilka
grunder kräves för verksamheten, synes övervägande skäl tala för att försäkringarna
i fråga jämväl i övrigt i de avseenden, varom fråga är i FL,
likställes med livförsäkringar.

Nästa fråga är, huruvida jämväl sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar,
som är meddelade endast för kort tid eller i allt fall mot premie,
som är beräknad och bestämd för blott några få år i sänder, bör underkastas
reglering genom grunder och även i övrigt följa de regler, som för närvarande
gäller för livförsäkring och som förordats för sjuk- och olycks -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr i71 år 1961

fallsförsäkringar av lång karaktär. Emot en sådan lösning synes i första
hand kunna anföras, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort typ är
så okomplicerade, att det icke torde vara nödvändigt att ha den särskilda
tekniska apparatur som grunder m. m. utgör. Bland annat på grund av
yrkets och arbetsuppgifternas inverkan på främst olycksfallsrisken torde
det också kunna möta tekniska svårigheter att för de i detta sammanhang
aktuella försäkringsformerna konstruera ändamålsenliga grunder; i allt
fall skulle grunderna kunna skapa en icke önskvärd stelhet i premiesättningen.
Till förmån för införandet av grunder jämväl för korta sjuk- och
olycksfallsförsäkringar synes i främsta rummet kunna åberopas, att en
sådan ordning erbjuder särskilt goda garantier för en skälig prissättning
inom branschen och att flera omständigheter, av såväl social som ekonomisk
natur, synes tala för att en effektiv skälighetskontroll införes. Även om det
delvis kan vara förenat med svårigheter att konstruera ändamålsenliga
grunder för nu ifrågavarande försäkringstyper, behöver uppgiften icke
vara olöslig.

Så länge skäligheten är omgärdad med garantier endast på livförsäkringssidan
under det att skälighetsövervakningen på skadeförsäkringssidan är
i sin linda, synes det de sakkunniga —- trots inträdande komplikationer och
faran för stelhet — ligga i försäkringstagarnas intresse, att en ordning med
bl. a. grunder rörande premier och återbäring m. in. införes jämväl
för sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär. Ett system med grunder,
som på förhand skall vara godkända av offentlig myndighet, är enligt
de sakkunnigas uppfattning befogat på detta område, därest man icke på
annan väg kan trygga en ordning, som tillgodoser skälighetens krav. Vid
ett genomförande av de sakkunnigas förslag rörande aktivering av skälighetsprincipen
på skadeförsäkringsområdet blir situationen en annan än den
nuvarande. De sakkunniga erinrar om att de föreslagit lagbestämmelser av
innehåll bl. a., att i den omfattning och enligt de regler försäkringsinspektionen
bestämmer det åligger bolagsledningen i försäkringsbolag, som meddelar
försäkring av annat slag än livförsäkring, att innan beslut fattas om
ändring av premiesats meddela inspektionen den avsedda ändringen samt
en sammanfattning av det material och de överväganden, varpå premieändringen
bygger, ävensom att i sådant bolag bolagsledningen skall å tid
och enligt formulär, som bestämmes av försäkringsinspektionen, till inspektionen
insända uppgifter till belysning av bolagets premiesättning och förekommande
återbäring. Vad angår återbäringsförhållandena föreslås vidare
ett stadgande av innehåll att i nu berörda bolag det åligger bolagsledningen
att tillse, att i den utsträckning, som är påkallad ur skälighetssynpunkt,
återbäring förekommer. Mot bakgrunden av nu angivna bestämmelser och
den effektiva övervakning, som försäkringsinspektionen med stöd av de
nya stadgandena kan förutsättas komma att utöva, anser sig de sakkunniga
— utan åsidosättande av försäkringstagarnas intressen — kunna förorda,
att sjuk- och olycksfallsförsäkringar av kort karaktär icke skall obli -

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

gatoriskt grundbindas och i övrigt behandlas på det sätt, som för närvarande
gäller för livförsäkring. De sakkunniga förordar således, att man i
FL fortfarande gör en åtskillnad mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringar
av typisk kort karaktär och dylika försäkringar av lång karaktär. Möjlighet
synes fortfarande böra föreligga att låta försäkringar av den förra typen
följa skadeförsäkringsregler, medan försäkringar av det senare slaget
behandlas såsom livförsäkring.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att FL
tills vidare bibehåller konstruktionen, att gränsen mellan kort och lång
sjuk- och olycksfallsförsäkring direkt angives i lagen, så att denna slår
fast för vilka sjuk- och olycksfallsförsäkringsformer livförsäkringsapparaturen
med grunder m. m. skall vara obligatorisk ävensom för vilka försäkringsformer
rörelsen skall få drivas såsom skadeförsäkring. Då de sakkunniga
såsom förut nämnts föreslagit bestämmelser, som möjliggör en
aktivering av skälighetsprincipen på skadeförsäkringsområdet, bör en dylik
utformning av lagen icke medföra nackdelar för försäkringstagarna. Vad
angår förekomsten i vissa fall av tekniska tillgodohavanden för försäkringstagarna
vid sjuk- och olycksfallsförsäkring vill de sakkunniga framhålla,
att vid en ändamålsenlig gränsdragning de tekniska tillgodohavandena
vid kort försäkring kommer att uppgå till förhållandevis obetydliga
belopp. Om FL ändras så, att den slår fast principen, att återbäring skall
förekomma i den utsträckning som är påkallad ur skälighetssynpunkt, synes
det av försäkringsbolagen kunna krävas, att de i uppkommande aktuella
fall i den utsträckning, som skäligheten kan anses kräva, tillgodoför
försäkringstagarna jämväl tekniska tillgodohavanden av nämnvärd betydelse.
Det synes kunna förutsättas, att försäkringsinspektionen utövar tillsyn
över att denna sida av skäligheten icke förbises och över att hänsyn
till tekniska tillgodohavanden i erforderlig utsträckning tages vid premiereservberäkningen.
Skulle det trots de av de sakkunniga föreslagna lagändringarna
visa sig förenat med svårigheter att för den korta sjuk- och
olycksfallsförsäkringens vidkommande skadeförsäkringsvägen realisera skälighetsprincipen,
torde frågan om en skärpning av lagstiftningen rörande
ifrågavarande typer av försäkring få tagas under övervägande.

Med den utformning, som FL i dag har, synes det icke vara fullt klart,
huruvida den efter livförsäkringsregler bedrivna formen av sjuk- och
olycksfallsförsäkring (den långa försäkringen) är tillåten, när fråga är omförsäkringsavtal,
som ingås för tio år eller kortare tid. I praktiken förekommer
dock, att sådan försäkring meddelas för ett mindre antal år än
tio, i första hand när fråga är om försäkring av personer, som inom färre
än tio år uppnår den för den långa försäkringsformen tillämpade maximiåldern.
Enligt de sakkunnigas mening finnes det från försäkringstagarsynpunkter
icke anledning att begränsa den grundbundna och jämväl i övrigt
enligt livförsäkringsmodell bedrivna sjuk- och olycksfallsförsäkringen till
att blott omfatta längre försäkringstider. De försäkringsbolag, som för när -

201

Kurigl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

varande meddelar lång försäkring, torde böra ha rätt att med tillämpning
av gällande grunder m. in. teckna försäkringar jämväl för kortare tider.
En annan sak är att det kan finnas anledning överväga, huruvida grunderna
behöver innehålla lika stora säkerhetsmarginaler vid korta som vid
långa avtal. Det torde icke heller finnas anledning att i lag uppställa hinder
emot att ett försäkringsbolag, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring
av kort karaktär enligt skadeförsäkringsmodell, övergår till att meddela
motsvarande typer av försäkring med grunder och jämväl i övrigt
med tillämpning av de speciellt för livförsäkring gällande reglerna. De sakkunniga
förordar med andra ord, att grundbunden sjuk- och olycksfallsförsäkring
skall kunna meddelas både för längre och kortare tid och att
sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring, som får meddelas enligt skadeförsäkringsregler,
skall kunna få formen av grundbunden försäkring, därest
vederbörande försäkringsbolag så önskar.

Någon ändring avses icke i behandlingen av de livräntor, som ett försäkringsbolag
på grund av kort sjuk- och olycksfallsförsäkring kan bli
skyldigt att utgiva. Håller försäkringsbolaget livräntorna på egen hand, synes
bolaget i enlighet med nu gällande uppfattning böra anses bedriva en
speciell, begränsad form av livförsäkring (lång sjuk- och olycksfallsförsäkring),
som i tillämpliga delar är underkastad de för livförsäkringsverksamhet
i FL meddelade bestämmelserna. Härav följer bl. a. att storleken av
det belopp, som skall avsättas såsom premiereserv för en livränta, som
skall utgå i anledning av inträffat försäkringsfall, regleras genom grunder.

Huru gränsen lämpligen bör dragas mellan den sjuk- och olycksfallsförsäkringsverksamhet,
som skall följa livförsäkringsregler, och den sjukoch
olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall kunna drivas enligt skadeförsäkringsregler,
är icke självklart utan synes kunna bli föremål för diskussion.
Gränsen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring dragés
i FL för närvarande efter avtalstidens längd. Har försäkring meddelats för
högst tio år, gäller skadeförsäkringsregler. Har försäkring däremot meddelats
för längre tid än tio år, inräknat fallet att försäkring meddelats för
livstid, skall däremot lagens särskilda bestämmelser angående livförsäkring
äga tillämpning. I praktiken meddelar emellertid de svenska försäkringsbolagen
icke för närvarande någon kort sjuk- och olycksfallsförsäkring
för så lång tid som tio år. Maximitiden för de svenska bolagens korta
avtal utgör nu fem år.

Av tillgängliga uppgifter framgår icke, varför gränsen mellan lång och
kort sjuk- och olycksfallsförsäkring i FL satts just vid tio år. Enligt de
sakkunnigas uppfattning kan inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsområdet
— såväl på omkostnadsplanet som på riskplanet — så mycket inträffa
under en tioårsperiod, att det icke framstår såsom tillfredsställande från
försäkringstagarsynpunkt, att försäkringsbolagen skall kunna binda sin
premienivå för ingångna avtal för så lång tid som tio år utan att behöva
ha den tekniskt möjliga, fasta och på förhand kontrollerade plan för verk -

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

samheten, som förhandenvaron av grunder innefattar. För en lägre gräns
än tio år talar också den omständigheten, att vid vissa på området tänkbara
försäkringsformer de vid bl. a. konstant årspremie uppkommande tekniska
tillgodohavandena och den därmed sammanhängande reservbildningen
kan vid en så lång försäkringstid som tio år bli icke helt obetydliga.
Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden och de svenska försäkringsbolagens
nuvarande praxis att icke meddela kort sjuk- och olycksfallsförsäkring
för längre tid än fem år vill de sakkunniga förorda, att den nuvarande
tioårsgränsen i FL ersättes med en femårsgräns. Erinras må i detta
sammanhang också därom att en femårsgräns förordats inom livförsäkringsområdet.
En gemensam gräns för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt
livförsäkring endast för dödsfall kan ha den fördelen, att den underlättar
tillskapandet av kombinationer av livförsäkring endast för dödsfall samt
sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilka gives formen av grundfria, enkla enhetsförsäkringar,
vid vilka de olika försäkringsmomenten icke redovisningsmässigt
behöver hållas isär. Icke minst när det gäller gruppförsäkringar kan
dylika kombinerade enhetsförsäkringar visa sig ändamålsenliga.

De sakkunniga föreslår således, att de särskilda bestämmelserna angående
livförsäkring i FL skall vara tillämpliga på sjuk- och olycksfallsförsäkringar,
som meddelas för längre tid än fem år. Härunder faller också
avtal som ingås för livstid, enär i dylikt fall avtalen kan komma att gälla
längre tid än fem år. För sjuk- och olycksfallsförsäkringsavtal för kortare
tid än fem år skall något hinder icke möta mot att driva rörelsen enligt livförsäkringsregler.
Möjlighet skall dock finnas att för avtal av sistnämnda
typ driva rörelsen enligt de för annan försäkring än livförsäkring gällande
bestämmelserna. Det område, inom vilket skadeförsäkringsregler sålunda
skall kunna vara tillämpliga, synes emellertid kunna utvidgas till att i viss
utsträckning omfatta även avtal för längre tid än fem år. De sakkunniga
anser det möjligt att draga nu ifrågavarande gräns på motsvarande sätt
som gränsen för det livförsäkringsområde, som skall kunna befrias från krav
på grunder och tillämpning i övrigt av livförsäkringsregler. I enlighet härmed
föreslår de sakkunniga, att jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, som
meddelas för längre tid än fem år, skall kunna följa skadeförsäkringsregler,
därest premien är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder.
Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »beräknad och bestämd»
kan hänvisas till föregående avsnitt.

I FL är gränsdragningen mellan lång och kort personförsäkring icke begränsad
till sjuk- och olycksfallsförsäkring utan äger tillämpning på all
annan personförsäkring än livförsäkring. Enligt de sakkunnigas mening
kan jämväl den nya gränsdragningen givas motsvarande tillämpningsområde.
Den kommer visserligen härigenom — liksom den nuvarande gränsdragningen
—- att bli tillämplig även på arbetslöshetsförsäkring, fastän
denna företer mycket stora tekniska olikheter mot livförsäkring samt sjukoch
olycksfallsförsäkring. Egentlig arbetslöshetsförsäkring meddelas emel -

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

lertid i Sverige icke av försäkringsbolag utan endast av understödsföreningar,
vilka nästan undantagslöst har karaktären av erkända arbetslöshetskassor
som åtnjuter statsbidrag. Ett arbetslöshetsförsäkringsmoment
finnes dock i den av vissa försäkringsbolag nyligen introducerade avbetalningsförsäkringen,
som innebär att försäkringsbolag övertager avbetalningsköparens
betalningsskyldighet för den händelse denne drabbas av bl. a.
sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet. Kombinationen av sjuk- och olycksfalls-
samt arbetslöshetsförsäkringsmoment i ifrågavarande försäkringsform
synes de sakkunniga närmast tala för att anledning icke finnes att nu vid
gränsdragningen göra någon åtskillnad mellan sjuk- och olycksfalls- samt
arbetslöshetsförsäkring.

Under hänvisning till det anförda föreslår de sakkunniga att 2 § andra
stycket FL ändras.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringens anknytning till livförsäkringsbolagen

De sakkunniga föreslår i detta sammanhang, att sjuk- och olycksfallsförsäkringens
anknytning till livförsäkringsbolagen underlättas. Förslaget
innebär, att bestämmelsen i 2 § FL angående förening av livförsäkringsrörelse
och annan försäkringsrörelse i samma bolag ändras så, att med livförsäkringsrörelse
utan särskilda skäl skall få förenas försäkringsrörelse,
som uteslutande avser personförsäkring.

De sakkunniga är av den uppfattningen, att sett i stort de olika formerna
av personförsäkring är, bl. a. ur behovstäckningssynpunkt, så nära besläktade
med varandra, att möjlighet bör förefinnas att förena dem i samma
försäkringsbolag. En sådan förening utgör också en förutsättning för tillskapandet
på personförsäkringsområdet i ökad utsträckning av kombinerade
enhetsförsäkringar, vid vilka dödsfalls-, sjukdoms- och olycksfallsförsäkringsmomenten
icke redovisningsmässigt behöver hållas isär. Från
försäkringstagarsynpunkt synes en förening av livförsäkring samt sjuk- och
olycksfallsförsäkring i samma bolag icke kunna möta några berättigade
invändningar, därest kombinationen får sin plats i livförsäkringsbolag
(eller specialbolag) och vederbörande bolag för rörelsen i dess helhet har
att jämväl fortsättningsvis följa principen, att rörelsen skall drivas helt
eller praktiskt taget helt för försäkringstagarnas räkning. Sådan förening
synes böra accepteras oberoende av om sjuk- och olycksfallsförsäkringen i
livförsäkringsbolaget kommer att drivas enligt livförsäkringsregler eller,
helt eller delvis, enligt skadeförsäkringsregler. Erinras må här om att de
sakkunniga tidigare förordat, att vissa enkla former av livförsäkring endast
för dödsfall skall kunna få drivas utan grunder och jämväl i övrigt under
tillämpning av skadeförsäkringsregler. Några särskilda skäl synes icke böra
krävas för att ifrågavarande förening skall vara tillåten. Skulle däremot fråga
uppstå att livförsäkring skall få drivas av ett försäkringsbolag, som meddelar
såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring som försäkringar av typen brandförsäkring,
ansvarighetsförsäkring o. s. v., synes fortfarande böra gälla, att

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

särskilda skäl skall föreligga för att föreningen i samma bolag skall vara
tillåten. Anledning torde nämligen i enlighet med vad förut sagts icke finnas
att nu göra ett större avsteg än det här förordade från tanken, att livförsäkringsrörelse
icke utan särskilda skäl skall få förenas med försäkringsrörelse
av annat slag.

I fråga om utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner till att
omfatta jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring, framhåller de sakkunniga,
att det i stor utsträckning förekommer att livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag
samarbetar i koncerner och att det av denna anledning väl
kan tänkas, att en utvidgning av livförsäkringsbolagens koncessioner på angivet
sätt kan ske utan att därför splittringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringsbranschen
i realiteten blir större än förut.

Frågan när sådana särskilda skäl kan anses föreligga, att det är motiverat
att låta ett skadeförsäkringsbolag av vanlig typ meddela en eller flera
former av livförsäkring kan enligt de sakkunnigas förmenande icke generellt
besvaras på ett mera preciserat sätt. Härvid bortses från den speciella
livförsäkringsform, som de s. k. skadelivräntorna utgör. Därest utvecklingen
går i den riktningen, att ett mera utbrett intresse för kombinerade livsamt
sjuk- och olycksfallsförsäkringar kommer att föreligga, kan det tänkas
att sådana skadeförsäkringsbolag med rätt att meddela kort sjuk- och
olycksfallsförsäkring, vilka icke ingår i någon koncern inneslutande jämväl
livförsäkringsbolag, kommer att känna behov av att få tillstånd att meddela
vissa former av livförsäkring i kombination med sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Frågan i vad mån dylika ansökningar bör bifallas torde få bli
beroende av marknadsläget och av vad som kan anses förenligt med försäkringstagarintressena
vid ifrågavarande tidpunkt. Att nu göra ett närmare
uttalande rörande ifrågavarande framtida situation synes de sakkunniga
icke ändamålsenligt. De sakkunniga inskränker sig därför till att betona, att
frågan huruvida särskilda skäl skall anses föreligga i första hand bör bedömas
med försäkringstagarintressena för ögonen.

Mera överblickbart är nu ifrågavarande problem när det gäller de nyligen
på den svenska marknaden introducerade avbetalningsförsäkringarna,
innefattande att om en avbetalningsköpare drabbas av dödsfall, sjukdom,
olycksfall eller arbetslöshet försäkringsbolag enligt särskilda regler inträder
och fullgör köparens betalningsskyldighet. Försäkringar av denna typ
tecknas såsom förut nämnts — regelmässigt av säljarsidan såsom en
form av gruppförsäkring och synes i första hand ha till uppgift att dels
vara ett försäljningsargument och dels i personförsäkringens form trygga
säljaren mot komplikationer och förluster i händelse av dödsfall, sjukdom,
olycksfall eller arbetslöshet å kundens sida. Avbetalningsförsäkringarna
synes i realiteten förete så stora avvikelser från de gängse typerna av personförsäkring
och äga sådan anknytning till annan affärsförsäkring, att
det icke blott från försäkringsgivarsynpunkt ulan även från försäkringstagarsynpunkt
kan vara rationellt, att skadeförsäkringsbolag äger i egen

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

regi meddela alla de försäkringsmoment, som ingår i avbetalningsförsälcringar,
även livförsäkringsmomentet. Ännu mera naturligt framstår detta,
därest i enlighet med de sakkunnigas förslag FL ändras så, att grupplivförsäkring
kan få bedrivas utan grunder och jämväl i övrigt enligt skadeförsäkringsregler.

Säkerhetsfonden i blandade bolag

Till behandling har de sakkunniga också upptagit bestämmelsen i 277 §
FL, att i bolag som meddelar såväl livförsäkring som försäkring av annat slag
tillgångar motsvarande säkerhetsfonden skall redovisas på sätt i FL är
föreskrivet om försäkringsfond för livförsäkring. De värdehandlingar, i vilka
tillgångarna sålunda redovisas, skall förvaras på det speciella sätt, som
gäller för värdehandlingar i vilka försäkringsfond för livförsäkring redovisas.
I handlingarna åtnjuter försäkringstagarna panträtt såsom i handfången
pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade
förbindelser. Vad i lagrummet stadgas beträffande livförsäkring äger
motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som följer livförsäkringsregler.

Förenämnda lagstadgande innefattar ett speciellt skydd för innehavarna
av livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring i de fall där försäkringarna
gäller i bolag, som meddelar jämväl försäkring av annat slag
(s. k. blandade bolag). Den övriga rörelsen har ansetts innesluta en speciell
fara för ifrågavarande försäkringstagare och för att öka skyddet för
dessa har ovanstående specialbestämmelse införts.

Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger det bl. a. så stora likheter
mellan ä ena sidan livförsäkring samt lång sjuk- och olycksfallsförsäkring
och å andra sidan kort sjuk- och olycksfallsförsäkring, att hänsynen till
innehavarna av försäkring av förstnämnda slag icke synes kräva, att tillgångar
motsvarande säkerhetsfonden för livförsäkring och lång sjuk- och
olycksfallsförsäkring skall behöva specialredovisas och pantsättas blott på
den grund att ett livförsäkringsbolag eller ett bolag för lång sjuk- och
olycksfallsförsäkring på sitt program upptager jämväl sådan sjuk- och
olycksfallsförsäkring, som icke kräver grunder och jämväl i övrigt får bedrivas
enligt skadeförsäkringsregler. På motsvarande sätt synes den omständigheten
att enligt de sakkunnigas förslag vissa livförsäkringsformer
kan befrias från krav på grunder m. in. icke behöva medföra ett krav på
specialredovisning och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden
för resterande livförsäkringar. De sakkunniga är av den meningen,
att eu förening av olika personförsäkringsformer i samma försäkringsbolag
icke bör utlösa ett krav på specialredovisning och pantsättning av tillgångar
motsvarande säkerhetsfonden för de försäkringstyper, som följer livförsäkringsregler.
Först om sistnämnda försäkringsformer meddelas av bolag, som
också meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring, synes speciali-egeln
i 277 § FL böra äga tillämpning.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag att gränsen mellan grundbunden och
grundfri sjuk- och olycksfallsförsäkring sänkes från tio till fem år
tillstyrkes av försäkringsinspekiionen, som påpekar att den föreslagna
skärpningen icke medför några större övergångsproblem, eftersom de svenska
försäkringsbolagen för närvarande icke meddelar någon kort sjuk- och
olycksfallsförsäkring för så lång tid som tio år. Maximitiden för de korta
avtalen utgör nu fem år. Inspektionen tillstyrker även förslaget om fakultativ
grundbundenhet för den nya korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen.

Även Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till förslaget om en
uppdelning i lång sjukförsäkring med obligatorisk grundreglering samt kort
sjuk- och olycksfallsförsäkring med fakultativ grundreglering. Förbundet
har heller ingen erinran mot att den nuvarande tioårsgränsen mellan lång
och kort annan personförsäkring ersättes med en femårsgräns.

Förbundet avstyrker dock förslaget om en utvidgning av området för den
korta sjukförsäkringen till att omfatta försäkring med lång avtalstid men
med premien »beräknad och bestämd» för högst fem år. Förbundet anför
att nuvarande gruppsjukförsäkring genom förslaget skulle bli en kort försäkring
oavsett avtalstidens längd och villkoren för fortsättningsförsäkring.
För sådan sjukförsäkring bör kravet på grunder icke slopas under de
förutsättningar de sakkunniga angivit. Förbundet erinrar här om att bakgrunden
till förslaget angivits vara de möjligheter att aktivera skälighetsprincipen
på skadeförsäkringsområdet, som i annat sammanhang föreslagits
av de sakkunniga och avstyrkts av förbundet.

I detta sammanhang vill förbundet rikta uppmärksamheten på problemet
med de långa ersättningstiderna. Förbundet anför.

De sakkunniga synes vid gränsdragningen mellan kort och lång försäkring
ha betraktat avtalstiden som avgörande, d. v. s. den tid för vilken försäkringen
har meddelats eller den tid för vilken premien blivit »beräknad
och bestämd». En sjukförsäkring kan emellertid ha meddelats för kort tid
(högst fem år), men bolaget kan ha åtagit sig att i händelse av oavbruten
arbetsoförmåga betala ersättning för längre tid, exempelvis intill viss ålder.
De sakkunniga betonar, att det här kan vara fråga om en betydande skillnad
i ekonomisk risk.

Eftersom former av sjukförsäkring med kort avtalstid men lång ersättningstid
aktualiserats, bl. a. genom den nyligen introducerade gruppsjukförsäkringen,
finns det anledning undersöka hur dylika former lämpligen skall
inordnas i lagstiftningen. För bedrivande av sjukförsäkring med lång ersättningstid
behövs, vare sig försäkringen avtalas för lång eller kort tid, antaganden
om sjukräntevärden för inträffade sjuk- och olycksfall. Sådana värden
bestämmes av antaganden om hur fallen avvecklas alltefter sjukduration
och återstående maximal ersättningstid samt eventuella andra parametrar.
Av samma skäl som stadfästa grunder är motiverade för lång personförsäkring,
synes stadfästa grunder motiverade för beräkning av sjukräntevärden.
Därmed är ej sagt, att man kan nöja sig med en grundreglering enbart
av sjukräntevärdena.

Folksam finner det naturligt att de sakkunniga i konsekvens med sitt förslag
rörande förenklad behandling av vissa livförsäkringsformer stannat för

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

207

att inte heller sjuk- och olycksfallsförsäkring, som meddelas för längst
fem år, skall grundbindas. Bolaget understryker de sakkunnigas uppfattning
att enhetliga regler i detta avseende för kort livförsäkring och kort sjuk- och
olycksfallsförsäkring skulle underlätta tillkomsten av kombinerade grundfria
enhetsförsäkringar, som icke minst när det gäller gruppförsäkringar,
skulle kunna visa sig ändamålsenliga. Folksam hänvisar emellertid till att
de sakkunniga ansett sig kunna förorda att kort sjuk- och olycksfallsförsäkring
inte skall grundbindas mot bakgrunden av »den effektiva övervakning,
som försäkringsinspektionen med stöd av de nya stadgandena kan förutsättas
komma att utöva». Bolaget åberopar vad bolaget anfört mot en detaljmässig
skälighetskontroll från inspektionens sida och finner i valet mellan
ett bibehållande av nuvarande ordning på förevarande område och den av
de sakkunniga föreslagna konstruktionen att nuvarande ordning avgjort är
att föredraga.

Enligt Tjunstemännens centralorganisation föreligger från försäkringstagarsynpunkt
ingen erinran mot alt gränsen mellan långa och korta avtal i
sjukförsäkringen fortsättningsvis skall gå vid fem år.

Förslaget att det ej skall krävas särskilda skäl för att med livförsäkringsrörelse
förena annan personförsäkringsrörelse
tillstyrkes av försäkringsinspektionen. Inspektionen konstaterar, att FL:s
allmänna bestämmelse att varje ansökan om utvidgning av verksamheten
skall prövas med hänsyn till behovet gäller, även om kravet på särskilda
skäl bortfaller.

Enligt Försäkringsbolagens riksförbund föreligger det stora svårigheter
alt nu bedöma konsekvenserna av förslaget. Dess inverkan på den fortsatta
branschstrukturen kommer i första hand att vara beroende av tillsynsmyndighetens
tillämpning av 4 § (166 §), vars regler liksom hittills kommer
att ligga till grund för varje koncessionsprövning. Varken av lagtexten
eller av motiveringen framgår det emellertid fullt klart hur det i 2 § använda
uttrycket »särskilda skäl» skall uppfattas ställt mot stadgandet i 4 § (166 §)
1 mom. sista stycket. Biksförbundet instämmer emellertid i de sakkunnigas
uppfattning att frågor om beviljande av koncessionsansökningar bör bedömas
med hänsyn till rådande marknadsläge och försäkringstagarintressena.

Folksam påpekar alt de sakkunniga vid framläggandet av sitt förslag
även diskuterat möjligheten av att ett skadeförsäkringsbolag, som önskar
bedriva kort livförsäkring, skall kunna få tillstånd härtill. Enligt Folksam
hade det varit naturligt om de sakkunniga — i anslutning till sitt förslag att
personförsäkring för längst fem år skall kunna betraktas som annan försäkring
— också föreslagit att skadeförsäkringsbolag skulle få rätt att bedriva
sådan kort försäkring.

Landsorganisationen har intet att invända mot alt all sjuk- och olycksfallsförsäkring
skall kunna drivas även av livförsäkringsbolag men anser att i
och för sig starka skäl också talar för att skadeförsäkringsbolag skall kunna
meddela åtminstone vissa former av livförsäkring.

De sakkunnigas förslag till ändring av reglerna beträffande redovisning

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

och pantsättning av säkerhetsfonden i blandade bolag har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Departementschefen

Enligt 2 § FL skall bestämmelserna om livförsäkring tillämpas även i
fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre
tid än tio år. Främst får stadgandet sin praktiska betydelse för sjuk- och
olycksfallsförsäkringen, vilken är den enda personförsäkringsform vid sidan
av livförsäkringen som meddelas för längre tid än tio år.

De sakkunniga har föreslagit såsom huvudregel, att livförsäkringsreglerna
skall tillämpas i fråga om all personförsäkring. Beträffande sådan
personförsäkring, som ej är livförsäkring och som meddelas för längst fem
år eller mot premie som är beräknad och bestämd för längst denna tid, skall
bolagen dock äga välja mellan att tillämpa livförsäkringsbestämmelser med
bl. a. grundbundenhet eller att driva försäkringen enligt skadeförsäkringsreglerna.

De sakkunnigas förslag, som alltså närmast innefattar en förskjutning
av gränsen för den sjuk- och olycksfallsförsäkring som skall följa livförsäkringsregler,
har i och för sig godtagits av de remissinstanser som berört
frågan. Försäkringsbolagens riksförbund och Folksam vänder sig emellertid
mot att förslaget, såvitt det avser utvidgning av det nuvarande området
för grundfri sjuk- och olycksfallsförsäkring, genomföres under den av de
sakkunniga angivna förutsättningen att skälighetsgranskningen intensifieras
enligt deras förslag.

För egen del finner jag de sakkunnigas förslag i denna del erbjuda bestämda
fördelar. Sänkningen av tioårsgränsen för grundbunden försäkring
till fem år innebär en anpassning av FL:s bestämmelser till rådande praxis,
enligt vilken sjuk- och olycksfallsförsäkring utan grunder icke meddelas för
längre tid än fem år. Till följd av att den föreslagna gränsdragningen överensstämmer
med den tidigare förordade gränsen mellan livförsäkring, som
skall kunna drivas utan grunder, och annan livförsäkring underlättas tillkomsten
av kombinerade enhetsförsäkringar. Särskilt inom gruppförsäkringsområdet
kan denna nya möjlighet visa sig värdefull.

Beträffande det av försäkringsbolagens riksförbund upptagna problemet
om korttidsförsäkring med lång ersättningstid vill jag påpeka, att en
sådan försäkringsform för närvarande icke är grundbunden i annat än
sådant speciellt avseende som t. ex. avsättning för livräntebetalning i anledning
av inträffat försäkringsfall. Det nu förordade förslaget öppnar
emellertid möjlighet för bolag som önskar det att få försäkring
av denna typ fullständigt grundreglerad. Tillräckliga erfarenheter torde
icke föreligga för att nu införa särbestämmelser om obligatorisk grundreglering
för dessa försäkringar. Det bör ankomma på försäkringsinspektionen
att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på detta speciella
försäkringsområde.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

De sakkunnigas förslag att särskilda skäl icke längre skall krävas för
förening med livförsäkringsrörelse av rörelse, som uteslutande avser personförsäkring,
godtages eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Jag
förordar att förslaget genomföres. Såsom försäkringsinspektionen framhållit
kommer även i fortsättningen utvidgning av livförsäkringsrörelse till att
avse annan personförsäkring att få prövas från allmän behovssynpunkt.
Vid bedömningen av dylika koncessionsfrågor torde böra beaktas det allmänna
försäkringstagarintresset av att personförsäkringar av närbesläktat
slag kan erhållas i samma försäkringsbolag. Betydelse bör även tillmätas
det förhållandet att förening av liv- och annan personförsäkring i samma
bolag är ägnad att främja utvecklingen mot kombinerade enhetsförsäkringar,
vid vilka dödsfalls-, sjukdoms- och olycksfallsförsäkringsmomenten icke
redovisningsmässigt behöver särskiljas.

Jag delar de sakkunnigas mening att alltjämt särskilda skäl skall fordras
för att skadeförsäkringsbolag, som icke enbart bedriver personförsäkring,
skall få förena livförsäkring med sin rörelse. I vilka fall sådana särskilda
skäl skall anses vara för handen är vanskligt att generellt säga, helst
då fråga är om ett försäkringsområde under utveckling där bedömningarna
kan väntas skifta med de ändrade förhållandena. I huvudsak kan jag instämma
i de sakkunnigas allmänna synpunkter härpå. Koncessionspolitiken
på detta område bör bedrivas med beaktande av de vinster för försäkringstagarnas
del som kan ligga i att den framdeles grundfria livförsäkringen
kan förenas med likartad sjuk- och olycksfallsförsäkring i skadeförsäkringsbolagen.
Vid koncessionsgivningen bör självfallet allmänna behovssynpunkter
beaktas. Såsom förutsättning för att skadeförsäkringsbolag skall
få upptaga ifrågavarande livförsäkringsrörelse bör även gälla, att bolagen
redan med gott resultat driver mera omfattande personförsäkring.

De sakkunnigas förslag om lättnad i fråga om redovisning av säkerhetsfond
för bolag som med livförsäkring förenar enbart annan personförsäkring
har godtagits av remissinstanserna och jag biträder förslaget.

Vad nu anförts föranleder förslag till ändring av 2 och 277 §§ FL.

G. Försäkringsvillkor och skadereglering
Gällande rätt och det faktiska läget

På försäkringsvillkorsområdet härskar i stor utsträckning
avtalsfrihet. Det förekommer dock vissa inskränkningar i denna frihet. Härutinnan
må främst erinras om att försäkringsavtalslagen innehåller vissa
särskilda bestämmelser, som är av tvingande natur, och att därutöver 34 §
samma lag föreskriver, att om försäkringsvillkor, som avviker från försäkringsavtalslagen,
i något fall skulle leda till uppenbar obillighet, det må,
ändå att vad om avtal i allmänhet gäller ej föranleder därtill, kunna jämkas
eller lämnas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med en

14 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

god försäkringspraxis. Påpekas kan i detta sammanhang också, att vid
vissa typer av försäkring, som meddelas av enskilda försäkringsbolag, försäkringsavtalens
innehåll till större eller mindre del kan vara fastslaget i
speciella lagar. Yrkesskadeförsäkring och trafikförsäkring måste uppfylla de
krav på dylik försäkring, som uppställes i lagen om yrkesskadeförsäkring
och lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Vid livförsäkringar och andra
försäkringar, för vilka jämlikt FL grunder skall finnas, föreligger vidare
den inskränkningen i avtalsfriheten för försäkringsbolagen, att dessa icke
äger träffa avtal, som strider mot grunderna.

Frågan i vilken mån skaderegleringen ligger inom försäkringsinspektionens
tillsynsområde är föremål för delade meningar. Enighet torde
emellertid råda därom, att det beträffande sådana försäkringar, för vilka
grunder finnes, måste anses ingå i försäkringsinspektionens befogenheter
att kontrollera, att vid utbetalande av ersättning vid inträffade försäkringsfall
m. m. grunderna icke åsidosältes. Jämlikt lagen om trafikförsäkring å
motorfordon faller det vidare inom försäkringsinspektionens kompetensområde
att utöva tillsyn över skaderegleringen i trafikförsäkring. I trafikförsäkringslagen
stadgas i detta ämne, att om det sätt, varpå inträffade skador
regleras, giver skälig anledning till anmärkning, försäkringsinspektionen har
att göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, som, där så prövas erforderligt,
förelägger anstalten att inom viss tid vidtaga åtgärder för rättelses vinnande
eller återkallar dess tillstånd att meddela trafikförsäkring.

Enligt 288 § FL äger försäkringsinspektionen meddela de erinringar i
fråga om försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.
Inspektionen skall också enligt samma paragraf ingripa med föreläggande
gentemot bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som
prövas påkallade. Sådant föreläggande skall, förutom i vissa särskilt angivna
fall, tillgripas då eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet
föreligger.

Vad angår trafikförsäkringen må i detta sammanhang nämnas, att enligt
de för trafikförsäkringsanstalterna gällande koncessionsvillkoren det åligger
dessa anstalter att upprätta och bekosta en gemensam skaderegleringsnämnd,
till vilken vid godvilliga uppgörelser vissa viktigare ersättningsfrågor
skall för yttrande liänskjutas, innan erbjudande om uppgörelse lämnas
ersättningslagaren.

Såvitt rör den av de s. k. arbetsgivarbolagen bedrivna yrkesskadeförsäkringen
må erinras om att varje ersättningsbeslut av dylikt bolag — liksom
motsvarande beslut av riksförsäkringsanstalten — kan kostnadsfritt överklagas
och omprövas hos en för ändamålet inrättad administrativ domstol,
försäkringsrådet. I övrigt faller tvister angående försäkringsbolagens skadereglering
inom de allmänna domstolarnas kompetensområde, i den mån icke
förbehåll gjorts om tvists hänskjutande till skiljemän.

I betänkandet anföres, alt den rättsliga frihet, som försäkringsbolagen i stor
utsträckning har i fråga om utformningen av försäkringsvillkoren, icke i
praktiken medfört, att det blivit stora olikheter mellan skilda försäkringsbo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

211

lags försäkringsvillkor. Sett i stort är försäkringsvillkoren i en och samma
försäkringsgren ungefär desamma i alla försäkringsbolag, även om på olika
punk ler avvikelser förekommer bolag emellan. Icke minst konkurrensen bar
bidragit till att om ett försäkringsbolag genomför ändringar av försäkringsvillkoren,
innefattande förbättringar för försäkringstagarna, de andra
bolagen brukar följa efter. I icke obetydlig utsträckning förekommer vidare
särskilda anordningar, som medför enhetliga försäkringsvillkor. Jämväl på
skaderegleringens område har i olika former åtgärder vidtagits, som i högre
eller lägre grad ger garantier för enhetlighet mellan olika försäkringsbolag.
Härmed är dock icke sagt, att ej skiljaktigheter i skaderegleringshänseende
kan förekomma mellan skilda försäkringsbolag.

Såsom tidigare omnämnts samarbetar på skadeförsäkringsområdet vissa
försäkringsbolag i fråga om premiesättningen i bl. a. tarifföreningar. En följd
av premiesamarbetet är, att ifrågavarande försäkringsbolag inom ramen för
dessa föreningar enats jämväl om utformningen av de allmänna försäkringsvillkoren.
I fråga om stor och liten livförsäkring var premierna i september
1959 gemensamma för samtliga i branschen arbetande försäkringsbolag.
Såvitt rör de allmänna försäkringsvillkoren för livförsäkring är läget
det, att de flesta livförsäkringsbolagen träffat avtal om tillämpning av
enahanda dylika villkor. Vissa bolag är emellertid anslutna till ifrågavarande
avtal endast i vad gäller stor livförsäkring. Ett enda livförsäkringsbolag står
helt utanför berörda avtal men tillämpar dock för stor försäkring försäkringsvillkor,
som sakligt i huvudsak överensstämmer med de av de övriga livförsäkringsbolagen
tillämpade.

Exempel finnes på försäkringsbolag, som inrättat särskilda organ för kontakt
med olika försäkringstagargrupper. Dessa kontaktorgan torde enligt de
sakkunniga kunna vara av värde bl. a. för vederbörande bolags utformning
av de allmänna försäkringsvillkoren.

Där -—- även utan att något premiesamarbete förekommer — olika försäkringsbolag
tillämpar samma eller i stort sett samma allmänna försäkringsvillkor,
kan det te sig önskvärt, att ett samarbete kommer till stånd
rörande tolkningen av ifrågavarande försäkringsvillkor. Jämväl i andra frågor,
som rör skaderegleringen, kan i enhetlighetens och rättssäkerhetens
intresse ett samarbete mellan flera försäkringsbolag befinnas önskvärt. Mot
denna bakgrund har försäkringsbolagen på eget initiativ inrättat åtskilliga
gemensamma, rådgivande organ för tolkning av försäkringsvillkor och för
handläggning av vissa skaderegleringsfrågor, och dessa organ bar vunnit
en vidsträckt anslutning från bolagens sida. I organens konstruktion och
i de trätfade personvalen kan utläsas en strävan efter anordningar, som
garanterar att de gemensamma organens ställningstaganden sker utan ensidigt
beaktande av försäkringsbolagsintressena. Försäkringsbolag, som står
utanför nu ifrågavarande samarbete, har konstruerat egna skadeprövningsnämnder,
i vilka representanter för försäkringstagarintresset ingår. Åtminstone
ett exempel finnes även på försäkringsbolag, som är anslutet till de gemensamma
villkorstolknings- och skaderegleringsnämnderna men som där -

212

Kungi. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

jämle inrättat en egen skadeprövningsnämnd, vari inflytande beretts representanter
för försäkringstagarna. De olika nämndernas rådgivande yttranden
följes i allmänhet alltid av bolagen. För en kollektivförsäkring har ett bolag
i samarbete med vederbörande organisation inrättat en särskild villkorstolknings-
och skadeprövningsnämnd, vars utlåtanden i angivna frågor blir bindande
för bolaget.

De sakkunniga redogör i detta sammanhang för ett antal inom försäkringsvärlden
förekommande villkorstolknings- och skaderegleringsnämnder m. m.,
vilka inrättats på frivillighetens väg. Dessutom lämnas en närmare redogörelse
för den i trafikförsäkringsanstalternas koncessionsvillkor föreskrivna
Trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Härom må hänvisas till betänkandet
(s. 317 ff).

Lagstiftningen om försäkringsrörelse i Danmark innehåller, såvitt rör allmänna
försäkringsvillkor på skadeförsäkringsområdet, inga bestämmelser
om prövning av offentlig myndighet. Bolagsordningarna innehåller dock
ofta en rad bestämmelser av villkorsnatur. I regel gäller detta dock endast
ömsesidiga bolag, vilkas verksamhet är begränsad lokalt eller till viss personkrets.
Där villkorsbestämmelser ingår i bolagsordningarna, måste reglerna
stå i överensstämmelse med bestämmelserna i den danska försäkringsavtalslagen
och därutöver vara försvarliga och skäliga samt anpassade
med hänsyn till bolagets förhållanden. I fråga om de allmänna livförsäkring
svillkoren gäller andra bestämmelser. Till framställning om tillåtelse
att driva livförsäkringsrörelse skall fogas, bl. a., sökandebolagets allmänna
försäkringsvillkor. Dessa blir sålunda föremål för offentlig myndighets
prövning. Ändringar i dessa försäkringsvillkor kan icke tillämpas, förrän
de blivit prövade i samma ordning.

Tillsynslagen i Finland innehåller inga regler om prövning av försäkringsbolagens
allmänna försäkringsvillkor. I bolagsordning för försäkringsbolag
får enligt uttryckligt stadgande bestämmelser, som hänför sig till avtalsförhållandet,
icke intagas. Försäkringsvillkoren för lagstadgad olycksfallsförsäkring
och trafikförsäkring fastställes enligt speciallagar av socialministeriet.
Försäkringsbolagen är skyldiga att bringa även andra försäkringsvillkor
till ministeriets kännedom.

Gällande tillsynslag i Norge kräver, att vid framställning om tillstånd
att driva livförsäkringsrörelse fogas de allmänna försäkringsvillkoren, som
således blir föremål för prövning. Jämväl ändring i villkoren förutsätter offentlig
myndighets tillåtelse. I stort sett enahanda regler gäller enligt det i
Ilandet föreliggande förslaget till ny lag om livförsäkringsverksamhet. Någon
prövning av allmänna försäkringsvillkor på skadeförsäkringens område förutsattes
icke i lagen.

Några bestämmelser om skaderegleringen återfinnes icke i de övriga nordiska
ländernas tillsynslagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

213

De sakkunniga
Försäkringsvillkor

De sakkunniga påpekar inledningsvis vissa olikheter mellan
liv- och skadeförsäkringsvillkor. På livförsäkringsområdet
är försäkringsvillkoren förhållandevis enkla och kortfattade. Detta sammanhänger
bl. a. med att vid livförsäkring på grund av riskens natur försäkringsgivarens
betalningsskyldighet kan göras ganska absolut. De friskrivningar
från ansvar i vissa fall, som livförsäkringsvillkoren innehåller,
har kunnat göras mycket begränsade. Till försäkringsvillkorens enkla utformning
vid livförsäkring har också bidragit, att försäkringsgivarens förpliktelse
regelmässigt avser utbetalning av en entydigt bestämd penningsumma
vid en klart definierad tidpunkt eller under en exakt definierad tidrymd.
Någon skadevärdering är icke aktuell inom livförsäkringen. En annan
omständighet, som förenklar villkorsutformningen på livförsäkringsområdet,
är att de grunder, vilka ett livförsäkringsbolag skall ha och vilka
stadfästes av Kungl. Maj :t eller försäkringsinspektionen, innehåller bestämmelser,
som på vissa punkter undanröjer behovet av särskilda avtalsbestämmelser
rörande försäkringsgivarens och försäkringstagarens inbördes
rättigheter och skyldigheter.

Inom skadeförsäkringen är försäkringsvillkoren i allmänhet betydligt utförligare.
Redan beskrivningen av den eller de risker, för vilka försäkringsbolaget
ikläder sig ansvarighet, kan taga ganska stort utrymme i anspråk.
På grund av riskernas karaktär kräves vid skadeförsäkring i allmänhet en
tämligen utförlig definition av de risker, som försäkringsbolaget täcker.
Avgränsningen mot de risker, som icke skall omfattas av försäkringsavtalet,
kan medföra svårigheter vid utformningen av försäkringsvillkoren.
En såvitt möjligt entydig avgränsning måste dock komma till stånd. En
utvidgning av försäkringsbolagets ansvarighet till ytterligare risker kan
nämligen ge ett skadeförsäkringsavtal en i mycket annan karaktär och
kan till följd härav kräva en helt annan premiesättning än eljest. Då det
på skadeförsäkringens område i allmänhet är fråga om att lämna ersättning
för den ekonomiska skada, som den försäkrade vid inträffat försäkringsfall
lidit, måste försäkringsvillkoren vidare ofta tyngas med olika bestämmelser
om hur skadeuppskattningen skall ske och om åtgärder för begränsning
av skadan m. m. Jämväl på andra punkter erfordras ofta särskilda bestämmelser.
Framför allt vid vissa typer av skadeförsäkringar kan försäkringsvillkoren
bli mycket omfattande.

De sakkunniga behandlar härefter frågan om försäkringsinspektionens
nuvarande befogenheter och framhåller att inspektionens
övervakning hittills icke tagit sikte på försäkringsvillkoren i allmänhet.
Huvudvikten har länge legat på kontrollen av försäkringsbolagens
soliditet. När programmet för tillsynen utvidgades i samband med införandet
av skälighetsprincipen, blev det frågan om skäligheten av det pris, vilket
försäkringstagarna har att erlägga för sina försäkringar, som, vid si -

214

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961

dan av soliditetsspörsmålen, kom i centrum för uppmärksamheten. Kostnaderna
för försäkringarna skulle hållas inom skäliga gränser och även på
skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare. Någon utvidgning av
skälighetsprincipen till att omfatta även andra sidor av försäkringsbolagens
verksamhet än kostnadssidan genomfördes icke.

De sakkunniga erinrar dock om att 1945 års försäkringsutredning tangerade
frågan om en utvidgning av skälighetsprincipen till att omfatta jämväl
försäkringsvillkoren över huvud taget. Under hänvisning till den förenkling
av villkoren, som genomförts, och till förefintligheten av 34 § försäkringsavtalslagen
ansåg sig emellertid utredningen icke böra föreslå någon
särskild skälighetsprövning av de av försäkringsbolagen tillämpade försäkringsvillkoren
men förutsatte, att utvecklingen på området komme att med
uppmärksamhet följas av försäkringsinspektionen.

Något hinder möter icke i och för sig för försäkringsinspektionen att
— i den utsträckning tillgängliga personalresurser medger det — ägna
uppmärksamhet åt olika villkorsfrågor och att upptaga överläggningar med
försäkringsbolagen angående försäkringsvillkorens utformning. Detsamma
gäller beträffande innehållet i försäkringsbolagens olika formulär även såvitt
fråga icke är om försäkringsvillkor i juridisk bemärkelse. Innehållet
i de förmånstagarförordnande, som försäkringsbolag kan låta trycka på
formulär till livförsäkringsavtal, kan sålunda exempelvis ge inspektionen
anledning till överläggningar med vederbörande försäkringsbolag, fastän
förordnandena i fråga icke har karaktären av försäkringsvillkor utan möjlighet
finnes för de enskilda försäkringstagarna att göra förmånstagarförordnanden
av annat innehåll. På försäkringsvillkorsområdet och angränsande
fält har således försäkringsinspektionen i dag möjlighet att verka på
övertygelsens väg. Härutinnan intager emellertid inspektionen icke någon
särställning. Även en enskild institution, exempelvis en intresseorganisation,
kan verka på i princip samma sätt, låt vara att kanske försäkringsinspektionens
uppfattning tillägges en särskild vikt på grund av inspektionens
förvaltningsrättsliga ställning.

Utöver vad nu sagts torde försäkringsinspektionen för närvarande i stort
sett sakna lagliga möjligheter att tillvarataga försäkringstagarintresset på
villkorsområdet och angränsande fält. Fastän den valuta, som den enskilde
försäkringstagaren erhåller för sin premie, i mycket beror på försäkringsvillkorens
innehåll och fastän beskaffenheten av denna valuta kan vara av
större betydelse för den enskilde än premiens höjd, synes det icke falla
inom inspektionens kompetensområde att direkt ingripa gentemot ett försäkringsbolag,
som tillämpar olämpliga försäkringsvillkor m. m. Icke ens
i uppenbara och allvarliga fall synes inspektionen ha befogenhet att genomdriva,
att ett försäkringsbolag ändrar sina villkor eller formulär. Då
villkorsfrågor och liknande icke beröres i FL, torde i dylika frågor enligt
de sakkunniga någon laga grund icke finnas för försäkringsinspektionen att
ingripa i de former, som angives i 288 § FL. De sakkunniga bortser härvid

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

från sådana fall, där försäkringsavtalens innehåll strider mot de av Kungl.
Maj :t eller försäkringsinspektionen för bolaget stadfästa grunderna.

Enligt de sakkunnigas mening står det icke i överensstämmelse med försäkringstagarnas
intressen, att frågor rörande försäkringsbolagens försäkringsvillkor
och formulär i stort sett faller utanför försäkringsinspektionens
tillsyn, och de sakkunniga framlägger vissa förslag till förbättring
av försäkringstagarskyddet. Visserligen finnes, anför de
sakkunniga, den tidigare nämnda bestämmelsen i 34 § försäkringsavtalslagen
om jämkning i vissa fall av försäkringsvillkor. Det skydd, som härigenom
beredes försäkringstagarna, kan emellertid i många fall ha mera
teoretisk än praktisk betydelse. Naturligtvis är det av värde, att möjlighet
finnes för den enskilde att rättegångsvägen få ett uppenbart obilligt försäkringsvillkor
jämkat eller lämnat utan avseende i vissa fall. Det praktiska
värdet av bestämmelsen förringas dock av att flertalet enskilda försäkringstagare
av kostnadsskäl och med hänsyn till försäkringsbolagens
mycket större resurser i olika avseenden torde draga sig för att inleda rättegång.
Härtill kommer att en tillämpning av 34 § försäkringsavtalslagen endast
har verkan i det enskilda, av rättegången berörda fallet. Vidare måste
ihågkommas, att 34 § försäkringsavtalslagen endast siktar på uppenbart
obilliga försäkringsvillkor. Villkor och formulär, som försäkringsbolagen
använder, kan emellertid vara klart olämpliga utan att de innesluter några
uppenbart obilliga försäkringsvillkor. Enligt de sakkunnigas mening kan
därför icke 34 § försäkringsavtalslagen ensam anses vara ett ändamålsenligt
medel att tillvarataga försäkringstagarintresset på villkorsområdet och
angränsande fält. Bestämmelsen synes böra kompletteras med något lämpligt
utformat stadgande i FL.

Till stöd för uppfattningen att försäkringsbolagens försäkringsvillkor
och formulär icke bör vara undandragna försäkringsinspektionens tillsyn
åberopar de sakkunniga, att det icke blott är den ekonomiska teknik, varpå
försäkringsverksamheten är uppbyggd, och frågan om premiesättningens
skälighet som allmänheten har svårt att tränga in i. Det är icke blott på det
ekonomiska och försäkringsmatematiska området, som den stora massan
försäkringstagare har behov av stöd av en speciellt sakkunnig myndighet,
som vakar över att försäkringstagarintressena icke åsidosättes. Även det
närmare innehållet i de åtaganden, som försäkringsbolagen gör såsom valuta
för de erhållna premierna, kan te sig oklart för de enskilda försäkringstagarna.
Avfattningen av försäkringsbreven med tillhörande villkor är ofta
sådan, att den stora allmänheten har svårigheter att få en exakt bild av
rättsläget. Detta sammanhänger med karaktären av försäkringsbolagets
prestation. Bolaget övertager en eller flera risker. Behov föreligger ofta att
noggrant avgränsa de risker, bolaget står, från övriga risker. Vidare föreligger
behov att även på andra punkter reglera parternas rättsställning.
Försäkringsvillkoren har till uppgift att entydigt angiva försäkringsgivarens
och försäkringstagarens skyldigheter och rättigheter. Samtidigt är det

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ett önskemål att villkoren göres kortfattade. Det kan under sådana förhållanden
svårligen undvikas, att försäkringsvillkoren delvis kommer att
likna lagtext och anknyter till det språkbruk, som samhället använder i
lagar och författningar. Då det är rättsliga frågor som behandlas, blir det,
för skapande av största möjliga exakthet, nödvändigt att utnyttja gängse
juridiska begrepp. Även om försäkringsvillkoren förenklas så mycket som
möjligt — och försäkringsbolagen har länge gjort ansträngningar härför
•—- torde det vara svårt för allmänheten att få en fullständigt klar bild av
rättsläget. Liksom soliditets- och skälighetsfrågorna icke kan i detalj analyseras
av andra än försäkringsmatematiska och statistiska experter, kan
villkorssidan på många punkter icke sakkunnigt bedömas av andra än personer
med juridisk utbildning. Även på villkorsområdet och angränsande
fält föreligger det därför ett behov av att allmänheten erhåller stöd av en
sakkunnig myndighet, som i lämplig utsträckning kontrollerar att försäkringstagarintressena
icke åsidosättes. Samtidigt torde, såsom i annat sammanhang
understrykes, försäkringstagarnas representanter i styrelserna
böra ägna särskild uppmärksamhet åt bl. a. villkorsfrågorna.

En annan omständighet, som talar för att försäkringstagarintresset jämväl
på villkorsområdet bör tillvaratagas i särskild ordning, är att i allt
fall såvitt angår de slag av försäkringar, som riktar sig till den stora allmänheten,
försäkringsavtalens närmare utformning icke är resultatet av
förhandlingar mellan två parter utan helt dikteras av försäkringsgivarna.
Då det i stort sett är försäkringsbolagen ensamma som bestämmer försäkringsvillkorens
utformning, torde behovet av en speciell bevakning av
försäkringstagarintresset på villkorsområdet och angränsande fält vara
större än eljest.

Flera skäl talar således för att försäkringsvillkoren och försäkringsbolagens
formulär i övrigt icke längre skall vara i stort sett undandragna från
försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet. En viss skyldighet för försäkringsbolagen
att anmäla sina försäkringsvillkor och formulär till inspektionen
synes böra införas. En dylik anmälningsskyldighet framstår också
såsom naturlig på grund av det samband som finnes mellan å ena sidan
försäkringsvillkoren och å andra sidan premierna, beträffande vilka sistnämnda
i annat sammanhang i detta betänkande en utvidgad anmälningsskyldighet
föreslagits. Erinras må därom att premierna i realiteten kan
ändras, även om själva premietariffen förblir oförändrad. Detta är främst
fallet, om försäkringsvillkoren ändras på ett sätt, som kan sägas innebära
en utökning eller en reduktion av det riskskydd, som erhålles för den tidigare
fastställda premien.

I detta sammanhang anmärker de sakkunniga, att de ehuru någon genomgång
av förekommande villkor och formulär icke företagits dock erhållit
kännedom om flera exempel på försäkringsvillkor m. m„ som ur försäkringstagarsynpunkt
synes anmärkningsvärda eller diskutabla. De sakkunniga
anför.

Nämnas må, att ett försäkringsbolag meddelar en s. k. rehabiliteringsförsäkring,
vid vilken försäkringsvillkoren icke tillerkänner de försäkrade nå -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gon juridisk rätt till ersättning. Enligt villkoren är det försäkringsbolaget
som bestämmer om och i vilken utsträckning ersättning skall lämnas (sedan
yttrande i varje särskilt fall inhämtats trän vederbörande fackliga organisation
och sedan ärendet behandlats i en för detta ändamål inrättad
nämnd). Ett annat exempel är, att ett försäkringsbolag i sina tryckta formulär
till grupplivförsäkringsavtal intagit ett förmånstagarförordnande,
som bl. a. innehåller, att om försäkringstagaren varken efterlämnar make
eller bröstarvingar, den eller de personer är förmånstagare, som försäkringsbolaget
finner ha varit för sin försörjning beroende av försäkringstagaren
eller ha bekostat dennes begravning. Starka skäl synes tala för att ett förmånstagarförordnande
icke är juridiskt giltigt, när på sätt här sker det lägges
i försäkringsgivarens hand att efter försäkringstagarens död trätfa det
slutliga avgörandet rörande vem som skall anses berättigad till utfallande
försäkringsbelopp. Nämnas må slutligen, att vissa försäkringsbolag, som
träffat överenskommelser om gemensamma försäkringsvillkor i vissa
branscher, uppgjort hemliga överenskommelser och rekommendationer, som
anknyter till berörda villkor. Sistnämnda överenskommelser och rekommendationer
åberopas icke i korrespondens eller vid diskussion med försäkringstagarna.
Till en del innehåller de en liberalisering av försäkringsyillkoren i
vissa hänseenden. Ur försäkringstagarsynpunkt synes det emellertid mindre
tillfredsställande, att försäkringsvillkoren är snävare utformade än de är
avsedda att tillämpas i praktiken. Försäkringsvillkorens innehåll synes böra
vara sådant, att de normer, som följes vid skaderegleringen, direkt framgår
av villkoren.

De sakkunniga föreslår, att i 281 § FL intages en bestämmelse av innehåll,
att i den omfattning försäkringsinspektionen bestämmer det åligger
styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att till inspektionen
insända bolagets formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och
andra handlingar, som rör förhållandet till försäkringstagarna. Samtidigt
bör föreskrivas, att där försäkringsinspektionen så bestämt, nyssnämnda
bolagsorgan skall, innan beslut fattas om ändring av insänt formulär, meddela
inspektionen den avsedda ändringen. Bestämmelserna bör äga tillämpning
både på livförsäkring och på skadeförsäkring. Undantag föreslås dock
— liksom i fråga om skälighetsprincipen — kunna göras för verksamhet i
utlandet samt för sjö- och transportförsäkring här i riket.

Därigenom att det lägges i försäkringsinspektionens hand att bestämma
den omfattning, i vilken formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor
m. in. skall insändas till inspektionen, får försäkringsinspektionen enligt
de sakkunniga möjlighet att i första hand inrikta sin villkorsövervakning
på sådana försäkringstyper, som är av mest allmänt intresse för försäkringstagarna.
En dylik begränsning medför också, att skyldigheten all insända
villkor m. in. icke på något sätt kan bli betungande för försäkringsbolagen.
Där villkoren är utformade av tarifförening eller liknande sammanslutning,
kan föreningen fullgöra rapporlskyldigheten beträffande villkoren
för samtliga anslutna bolags räkning, vilket ytterligare minskar det
av reformen förorsakade besväret för de enskilda bolagen. Genom de föreslagna
bestämmelserna öppnas möjlighet för försäkringsinspektionen alt i
den omfattning, som försäkringstagarintressena påkallar, granska såväl
gällande försäkringsvillkor som planerade ändringar av villkoren. Icke

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

minst möjligheten för inspektionen att innan en villkorsändring slutligt genomföres
ge uttryck åt sin uppfattning om ändringens lämplighet ur försäkringstagarsynpunkt
kan enligt de sakkunnigas mening vara av värde.

Skadereglering

Vad angår skaderegleringen avvisar de sakkunniga tanken på lagföreskrifter
rörande särskild försäkringstagarrepresentation vid skaderegleringen.
Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang
är enligt de sakkunnigas uppfattning, att försäkringsbolagen och de i allmänhet
rådgivande nämnder, som förekommer på området, är utrustade
med all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig
skadereglering. För att förstärka garantierna för eu riktig skadereglering
föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter
utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen.

De sakkunniga utvecklar sina synpunkter angående försäkringstagarrepresentation
vid skaderegleringen sålunda.

Det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens handläggning
av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk på rättvisa
i förhållande till försäkringstagarna. Från bolagens egen sida har åtgärder
av skilda slag vidtagits för att trygga en riktig skadereglering och
även i stor utsträckning för att skapa garantier för en enhetlig behandling
av likartade problem. Bland annat har försäkringsbolagen, såsom tidigare
nämnts, inrättat ett antal skadeprövnings- och villkorstolkningsnämnder,
vilka enligt fastställda regler avgiver utlåtande i vissa till nämnderna remitterade
ärenden av olika slag. En nämnd, Trafikförsäkringsanstalternas
nämnd, är föreskriven i koncessionsvillkoren för vederbörande försäkringsgren.
Nämndernas utlåtanden tjänar till ledning för försäkringsbolagen i
deras skadereglering. Nämnderna består icke blott av personer från försäkringsväsendet
med erfarenhet av skadereglering in. m. utan även av sakkunniga
utan anknytning till bolagsvärlden. I en del fall har till nämnderna
knutits jämväl representanter för försäkringstagarna. Från försäkringsinspektionens
sida har uttalats, att skäl syntes tala för att försäkringstagarna
eller andra representanter för det allmänna intresset mera allmänt
bleve företrädda inom nämnderna. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan
det vara av visst värde, icke minst ur goodwillsynpunkt, att nämnderna i
fråga i större utsträckning än nu är fallet innesluter representanter för försäkringstagarna.
Något krav härpå synes emellertid icke böra uppställas av
statsmakterna. Det synes icke vara en för tryggande av försäkringstagarnas
rätt ändamålsenlig anordning att kräva, att försäkringstagarrepresentanter,
i allmänhet lekmän, obligatoriskt skall ha säte i sådana skadeprövningsoch
villkorsnämnder, som försäkringsbolagen inrättat, eller eventuellt till
och med taga del i bolagens direkta skaderegleringsarbete. Skaderegleringen
är nämligen i stort sett en uppgift för sakkunniga och specialister av olika
slag och icke ett arbete av den natur, att lekmän kan göra betydelsefulla insatser.
Skaderegleringen bär till riktpunkt att få fram den försäkringsersättning,
vartill försäkringsavtalet berättigar den skadelidande — icke mer
och icke mindre. Utrymmet för skälighetssynpunkter är därför begränsat i
skaderegleringssammanhang. Försäkringsbolagen och nämnderna har att i
första hand följa de normer, som uppdrages genom gällande lag och rättspraxis.
Det väsentliga för försäkringstagarna i skaderegleringssammanhang

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

måste anses vara, att försäkringsbolagen och nämnderna är utrustade med
all den sakkunskap, icke minst juridisk, som erfordras för en riktig skadereglering.
Lekmännens möjligheter att göra betydelsefulla insatser är större
när det gäller utformningen av försäkringsvillkoren än när fråga är om
skaderegleringen. I annat sammanhang framhåller de sakkunniga, att försäkringstagarrepresentanterna
i försäkringsbolagens styrelser bör ägna uppmärksamhet
åt utformningen av försäkringsvillkoren.

Förstärkningen av garantierna för en riktig skadereglering anser de sakkunniga
såsom nyss nämnts bör ske genom att försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter
utvidgas till att omfatta jämväl skaderegleringen. Starka
skäl synes de sakkunniga tala för en sådan utvidgning. Med hänsyn till den
centrala betydelse, som skaderegleringen har för försäkringstagarna, anser
de sakkunniga det i hög grad befogat, att försäkringsinspektionen äger ingripa
vid eventuella missförhållanden. Vid försäkringsinspektionens inspektioner
av försäkringsbolagen torde i större utsträckning än som hittills skett
befattningshavare med juridisk utbildning böra företaga antingen systematiska
genomgångar eller stickprov för att få en klar bild av det sätt, varpå
det inspekterade bolaget sköter sin skadereglering. Konstateras bristfälligheter
på området, bör detta förhållande kunna giva anledning till ingripande
mot vederbörande försäkringsbolag jämlikt 288 § FL. Härigenom stärkes
allmänhetens garantier för att den viktiga sida av försäkringsbolagens
verksamhet, som skaderegleringen utgör, handhaves på ett sätt, som är
anmärkningsfritt ur försäkringstagarsynpunkt.

De sakkunniga understryker, att den föreslagna utvidgningen av försäkvingsinspektionens
befogenheter icke innebär något ingrepp i domstolarnas
kompetens att ensamma avgöra avtalstvister mellan försäkringsbolagen och
enskilda försäkringstagare. Tanken är icke, att försäkringsinspektionen för
enskilda fall skall bli ett slags besvärsinstans, som äger föreskriva att försäkringsbolag
skall reglera en skada på visst bestämt sätt. Avsikten är blott,
att offentligrättsliga ingripanden skall kunna ske mot försäkringsbolag jämväl
vid misskötsel av den sida av rörelsen, som skaderegleringsverksamheten
utgör.

Även om det närmast är skadeförsäkringen som erbjuder skaderegleringsproblem,
synes det befogat att försäkringsinspektionen får rätt att ingripa
både i livförsäkring och i skadeförsäkring när det sätt, varpå inträffade
försäkringsfall behandlas, giver skälig anledning till anmärkning. I
enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga, att katalogen över föreläggandeanledningar
i 288 § 2 mom. FL utvidgas till alt omfatta jämväl
nu angivna fall.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag i denna del har föranlett starkt kritiska uttalanden
från remissinstanserna, vilka allmänt ställer sig avvisande till de förordade
lagändringarna. Detta gäller särskilt den föreslagna förhandskonirollen
av villkor in. in. Förslaget beträffande skaderegleringen möter också

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

invändningar. Det framhålles bl. a. att de sakkunniga icke åberopat missförhållanden
på skaderegleringsområdet som motiv för sitt förslag utan
tvärtom funnit att det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens
handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt
ställda anspråk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna.

Frågan om försäkringsinspektionens befogenheter på området diskuteras,
i flera yttranden och därvid ges mera allmänt uttryck för uppfattningen
att inspektionens nuvarande befogenheter för övervakning av villkor och
skadereglering är fullt tillfredsställande från skälighetssynpunkt. En viss.
tvekan kommer till synes i försäkringsinspektionens yttrande. Inspektionen
framhåller att villkorsutformningen och skaderegleringen givelvis är en
utomordentligt viktig sida av försäkringsverksamheten. En bedömning av
de sätt på vilket ett bolag sköter sin rörelse, blir i viss mån ofullständig,
om icke denna del tas med i betraktande. En skälighetskontroll, som bara är
inriktad på priset men icke på den valuta som »varan» ger, vilken valuta i
avsevärd grad bestämmes av villkoren och standarden i skaderegleringen,
blir i någon mån ensidig. En meningsfull bedömning bör inriktas på relationen
mellan pris och valuta. Inspektionen skall givetvis ha möjlighet att
ingripa, när det är tydligt, att försäkringsvillkor är olämpligt utformade
eller att det föreligger anledning till kritik mot ett bolags sätt att sköta sina
skaderegleringar. Det sista innebär då, att inspektionens granskning icke
skall avse att i det enskilda fallet döma i en tvist mellan två parter — eu
uPPgift som självklart endast tillkommer allmän domstol — men väl däremot
leda till en bedömning som hänför sig till bolagets verksamhet som
sådan. Det är också klart att denna bedömning blott kan avse vissa sidor
av skaderegleringsverksamheten, t. ex. hur lång tid som ärendenas handläggning
drar eller i vad mån enkelt konstaterbara felaktigheter eventuellt
kan ha nått någon mera märkbar frekvens. Vad gäller villkorsgranskningen
kan den exempelvis avse alt genom stickprovsförfarande kontrollera tillämpade
villkors överensstämmelse med lagen om försäkringsavtal. Den kan
även avse i vad mån en viss försäkringsform är lämplig eller olämplig med
hänsyn till den valuta som erhålles för premierna. Inspektionen anför vidare
bl. a. följande.

I vissa fall har inspektionen redan klara befogenheter i här berörda hänseenden.
Vad gäller liv- och annan lång personförsäkring innehåller sålunde
de tekniska grunderna åtskilliga bestämmelser om villkor. Varje avvikelse
från grunderna vid villkorsutformning och skadereglering skulle ge
inspektionen anledning att ingripa. Det kan även nämnas, att i den prövning
av trafikförsäkringsverksamheten, som ankommer på inspektionen,
frågor ingår rörande skadereglering. Vidare gäller helt allmänt, att inspektionen
med stöd av 283 och 287 §§ försäkringslagen har möjlighet att taga
del av alla villkor och villkorsändringar ävensom alla slag av skaderegleringsakter.
Sistnämnda befogenheter är endast begränsade av de hänsyn
som måste tas till behovet att undvika, att tillsynsarbetet leder till orimliga
kostnadsbelastningar både för bolagen och för inspektionen.

Frågan huruvida inspektionen — utöver vad ovan angivits — har laglig

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

befogenhet att ingripa mot försäkringsbolagen beträffande villkorsutformning
och skadereglering har ifrågasatts i den rättsliga debatten. De sakkunniga
hävdar för sin del, att något stöd i lagen icke torde finnas för inspektionen
att på dessa områden meddela förelägganden jämlikt bestämmelserna
i 288 § försäkringslagen. De bygger sin uppfattning på, att nämnda två
sidor av verksamheten icke uttryckligen beröres i något enskilt stadgande i
försäkringslagen, samt på att i förarbetena till nämnda lag något direkt
stöd icke kan erhållas för uppfattningen, att inspektionen på dessa områden
har här diskuterade befogenheter. Snarare anses vissa uttalanden i förarbetena
tyda på motsatsen.

Inspektionen instämmer i, att klarhet på detta område icke nåtts. Inspektionen
vill emellertid å andra sidan påpeka, att såsom en nyhet i 1948 års
försäkringslag införts en bestämmelse, att såsom särskild föreläggandeanledning
skall räknas, att allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet
föreligger. Denna nyhet infördes utan någon inskränkande kommentar
i förarbetena. Det synes egendomligt, om icke såsom en allvarlig
anmärkning skulle räknas t. ex. ett konstaterat förhållande av systematisk
misskötsel beträffande utbetalning av skadeersättningsbelopp eller tillämpande
av uppenbart olämpliga försäkringsavtal.

Inspektionen stödjer önskemålet, att full klarhet på området bör skapas.
Enligt inspektionen är det möjligt att detta kan ske genom ett uttalande i
proposition, som lämnas utan erinran av riksdagen, men övervägande skäl
synes inspektionen dock tala för ett förtydligande tillägg till själva lagtexten.
Inspektionen fortsätter.

För en sådan komplettering av lagtexten bör emellertid då icke väljas
en form, som har den delvis indirekta karaktär som i föreliggande förslag.
Det föreslagna tillägget till 281 §, i vilket inspektionens rätt att infordra bolagens
formulär till försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar
kommit till uttryck, har nämligen just till syfte att klart lagfästa inspektionens
befogenhet att i sin tillsynsverksamhet komma in på villkorsområdet.
Ur den synpunkt, som det föreslagna stadgandet ser ut att avse,
är det däremot överflödigt, med hänsyn till att inspektionen redan jämlikt
283 § har befogenhet att inhämta uppgifter om försäkringsvillkor o. d. Denna
indirekta form synes desto mindre lämplig, eftersom den redan vållat
missförstånd i debatten kring de sakkunnigas förslag. Vad gäller inspektionens
befattning med skaderegleringsfrågor, skulle det angivna syftet enligt
förslaget tillgodoses genom att brister i skaderegleringshänseende kan föranleda
föreläggande enligt 288 §. Även om det på något annat håll går att
finna förebild till en sådan lösning, synes det dock ligga närmare till hands
att befogenheten skall framgå på ett mera positivt sätt än enbart genom en
sank tion sbestämmelse.

Övervägande skäl synes tala för att man i dessa fall väljer samma utformning
som i andra fall, nämligen genom att lagen får ge uttryck för ett ansvar
som primärt åvilar styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag.
Det är då självklart, att försäkringsinspektionen har att ingripa,
om vederbörande skulle brista i detta ansvar på sådant sätt, att det föreligger
anledning till kritik mot verksamheten som sådan.

Inspektionen vill sålunda föreslå den ändringen i nuvarande lag, att i eu
särskild paragraf (263 a §) får komma till direkt uttryck styrelsens och
verkställande direktörens åliggande dels alt tillse alt försäkringsbrev, försäkringsvillkor
och övriga handlingar, som rör förhållandet till försäkringstagarna,
har ett innehåll, som tar skälig hänsyn till försäkringstagarnas in -

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

tresse av ändamålsenlig försäkring, dels och att sörja för att inträffade för säkringsfall

behandlas enligt god försäkringssed.

Försäkringsbolagens riksförbund kan icke finna att det föreligger någon
saklig anledning att utvidga försäkringsinspektionens befogenheter beträffande
försä k ringsvillkoren. En sådan utvidgning skulle enligt
förbundet vara olämplig från många synpunkter. För utformningen och utfallet
av försäkringsverksamheten är ej inspektionen utan bolagsledningarna
ansvariga. Det är företagets sak att bestämma beskaffenheten av en vara
som företaget vill tillhandahålla åt allmänheten. Då försäkringsvillkoren
beskriver det försäkringsskydd som tillhandahålles, bör det alltså i princip
ligga i företagsledningens hand att utforma villkoren. I likhet med försäk -

ringsinspektionen erinrar förbundet om att inspektionen enligt 283 § FL
äger att från försäkringsbolagen inhämta alla upplysningar rörande försäkringsverksamheten,
som inspektionen finner erforderliga. Inspektionen får
sålunda redan enligt gällande lagstiftning anses ha rätt att taga del av försäkringsvillkor
och andra handlingar. Vidare ger bestämmelserna i 288 §
FL stöd för eventuellt ingripande, enligt 1 mom. i form av erinring och enligt
2 mom. genom föreläggande därest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags
verksamhet skulle föreligga. Av lagtexten eller förarbetena framgår
ej att dylika ingripanden skulle vara uteslutna, om exempelvis försäk -

rmgsvillkor skulle strida mot lag eller allmänt godtagna rättsgrundsatser.
Härtill kommer att inspektionens övervakning av skälighetsprincipens efterlevnad
även måste förutsätta kännedom om gällande försäkringsvillkor.
Skälighetsprincipen innebär ju att premiesättningen skall vara skäligt avvägd
med hänsyn till den risk, som försäkringen är avsedd att täcka. Enligt
förbundet måste inspektionen sålunda som ett led i övervakningen taga del
av försäkringsvillkoren, vilka närmare bestämmer riskens omfattning. Ett
sådant studium av villkoren blir givetvis ej inriktad på detaljer utan på de
huvudlinjer, vilka är av väsentlig betydelse för priset på varan. De sakkunniga
synes enligt förbundet göra sig skyldiga till en underskattning av betydelsen
av 34 § försäkringsavtalslagen. Härom anför förbundet följande.

Stadgandet tar sikte ej blott på — såsom de sakkunniga närmast framhåller
försäkringsvillkor, vilka så att säga generellt är uppenbart obilliga,
d. v. s. redan i förväg genom sitt innehåll framstår såsom olämpliga. Bestämmelsen
är snarast i första hand avsedd för sådana fall, då tillämpningen
av ett till sin innebörd väl avpassat villkor tillfälligtvis ger ett resultat,
som måste anses uppenbart obilligt. På grund av denna sin innebörd har bestämmelsen
en mycket stor betydelse genom att hos bolagen inskärpa vikten
av såväl skäliga villkor som en skälig tillämpning av dessa.

Det synes, i motsats till vad de sakkunniga hävdar, icke vara förenat med^
större svårigheter för försäkringstagare att vinna rättelse med stöd av bestämmelsen.
Endast i undantagsfall torde försäkringstagare behöva gå till
rättegång; i regel torde ett utlåtande om försäkringspraxis, vilket kostnadsfritt
kan erhållas hos Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, vara tillräckligt
för att ett försäkringsbolag skall korrigera sin tillämpning. De olämpliga
eller »dubiösa» försäkringsvillkor, som omtalas i betänkandet, hade där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

223

för, om de tillämpats på ett mot försäkringstagarintresset stridande sätt,
utan tvekan kunnat jämkas eller förklaras ogiltiga med stöd av 34 § FAL.

Förbundet framhåller vidare att åtskilliga av försäkringsavtalslagens regler
är tvingande och att även där så ej är fallet bolagen endast i mycket
ringa utsträckning frångått dem. Härtill kommer att konkurrensen mellan
bolagen medfört att villkoren ständigt anpassas efter nya önskemål från
försäkringstagarnas sida.

Folksam anser att nuvarande bestämmelser i 283 och 288 §§ FL är tillräckliga
för en tillfredsställande skälighetsövervakning av villkoren och att
de sakkunnigas förslag innebär att inspektionen de facto övertar bolagens
ansvar för villkorsutformningen. Enligt bolaget skulle man ha kunnat vänta
att de sakkunniga, innan de kommit med detta förslag, sökt bilda sig en
uppfattning om förekommande försäkringsvillkors kvalitet genom alt taga
del av villkoren hos några ledande försäkringsföretag åtminstone inom någon
för allmänheten betydelsefull försäkringsgren, t. ex. hemförsäkringen.
Så har emellertid icke skett. De sakkunniga uppger att icke heller inspektionen
företagit någon sådan genomgång »på grund av den begränsning i
tillsynsverksamheten som nu gäller». Om man därmed vill låta framskymta
att lagen hindrat inspektionen att vidtaga en sådan åtgärd är påståendet
direkt felaktigt. Enda rimliga förklaringen till inspektionens underlåtenhet
att — mot vad som förutsattes av 1945 års försäkringsutredning -— icke
följa utvecklingen på detta område med uppmärksamhet, får anses vara
bristande personalresurser.

Folksam påpekar att det enda argument för sitt vittgående förslag, som
de sakkunniga i olika variationer upprepar, är att garanti behövs för att
försäkringstagarnas intressen icke åsidosätts. De tre exempel som de sakkunniga
framfört som bevis för att försäkringstagarnas intressen inte skulle
vara tillräckligt tillgodosedda är enligt bolagets mening inte belägg för
att ett sådant tillstånd skulle vara för handen beträffande gällande försäkringsvillkor,
att samhällets möjligheter att ingripa skulle behöva förstärkas
utöver de resurser som försäkringsavtalslagen samt 283 och 288 §§ FL nu
ger myndigheterna. Bolaget anför.

Av de tre exempel som åberopas är två hämtade från Folksams verksamhet.
Exemplen är ur de sakkunnigas synpunkt synnerligen olyckligt valda,
eftersom ifrågavarande villkor tillkommit efter ingående överläggningar
mellan Folksam och stora fackföreningsgrupper och sålunda kan sägas vara
ett direkt uttryck för försäkringstagarnas önskemål.

Första exemplet berör Folksams rehabiliteringsförsäkring. De sakkunniga
konstaterar att denna inte tillerkänner de försäkrade någon juridisk rätt
till ersättning, och att försäkringsbolaget bestämmer om och i vilken utsträckning
ersättning skall lämnas (sedan yttrande i varje särskilt fall inhämtats
från vederbörande fackliga organisation och sedan ärendet behandlats
i en för detta ändamål inrättad nämnd). I själva verket har de
försäkrade här garanterats en större insyn och ett starkare direkt inflytande
från de försäkrade än på något annat område.

Folksams rehabiliteringsförsäkring tillkom 1955 såsom ett komplement

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

till invaliditetsskvddet inom kollektiv försäkring och är ett resultat av samråd
och överläggningar mellan representanter för fackföreningsrörelsen och
Folksam. Försäkringen innebär i korthet att handikappade medlemmar i ett
i Folksam kollektivförsäkrat fackförbund får ersättning för kostnader i
samband med rehabilitering, som är nödvändig för en återgång till produktivt
arbete. Ersättningsbeloppet bestäms av Folksam, sedan yttrande i varje
särskilt fall inhämtats från vederbörande fackliga organisation och sedan
ärendet behandlats i en för detta ändamål inrättad skaderegleringsnämnd,
vari ingår representanter från till Landsorganisationen anslutna fackförbund
och från Folksam. I nämnden ingår för närvarande tre ordinarie ledamöter,
utsedda av de fackförbund som tecknat försäkringen, och en ordinarie
ledamot från Folksam. Nämnden har tillgång till medicinsk och annan
sakkunskap. Som medicinsk expert fungerar för närvarande medicinalrådet
Hans Bolin.

Enligt de för försäkringen gällande villkoren är ersättningen i varje enskilt
fall maximerad till 5 000 kr. T. o. m. år 1959 har ersättning från fackförbundens
rehabiliteringsförsäkring lämnats i 840 fall och det samlade ersättningsbeloppet
uppgår till nära 1,8 milj. kr. I intet av dessa 840 fall har
Folksam, vare sig i frågan om ersättning skall utbetalas eller inte, eller i
frågan om ersättningens storlek, avvikit från rehabiliteringsnämndens beslut.
Formuleringen i villkoren, att ersättningen bestäms av Folksam, vilken
helt naturligt godkänts av de anslutna fackförbunden, är sålunda endast
av formell karaktär. Bestämmelsen har tillkommit bl. a. därför att man inom
fackföreningsrörelsen och i Folksam velat undvika att oberättigade och
orimliga krav på ersättning skall kunna framställas under en period, då man
vill samla erfarenhet inför en slutgiltig utformning av villkoren.

Det andra exemplet är ett förmånstagareförordnande, som Folksam tilllämpar
för de fackliga organisationernas kollektiva försäkringar i Folksam,
vilket liksom villkoren för rehabiliteringsförsäkringen utformats i samråd
med representanter för fackförbunden. Avsikten med detta förordnande är
i första hand att, liksom inom yrkesskadeförsäkringen, tillförsäkra »ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevt med den avlidne under äktenskapsliknande
förhållanden,» rätt till ersättning.

Folksams förmånstagareförordnande har sålunda tillkommit av rent sociala
och mänskliga skäl och är ingalunda helt dikterat av försäkringsgivaren,
ett ordval som de sakkunniga använder om tillkomsten av försäkringsvillkorcn.

Frågan om förmånstagareförordnandets lämplighet bär varit föremål för
prövning inom försäkringsinspektionen. I sitt yttrande om förordnandet säger
inspektionen, att det finns skäl anse, att Folksams förmånstagareförordnande
ur social synpunkt är att föredra framför sådana förordnanden, där
övriga arvingar insätts efter make och bröstarvingar. Inspektionen har vidare
funnit att förordnandet inte heller ur andra synpunkter skulle påkalla
någon åtgärd från inspektionens sida.

Det tredje exemplet är hämtat från de andra försäkringsbolagen. Mellan
dessa förekommer, säger man, »hemliga överenskommelser och rekommendationer»
om hur villkoren bör tillämpas. Vad de sakkunniga här närmast
åsyftar synes vara rekommendationer rörande praxis vid tolkningen av
vissa avtalsbestämmelser, som berör skaderegleringen.

Folksam framhåller slutligen att de sakkunniga inte givit något belägg för
eller ens försökt göra troligt att någon bolagsledning för att öka vinstmarginalen
eller skaffa sig ett gott utgångsläge i konkurrensen genom prisbillighet,
medvetet tillhandahåller sämre försäkringar än andra. Detta är inte

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heller numera sannolikt. De sakkunniga har däremot klart medgivit att konkurrensen
för med sig att de bästa villkoren i stort sett kommer att tillämpas
av alla bolag.

Såvitt Landsorganisationen kan finna har försäkringsinspektionen redan
inom ramen för nuvarande lagstiftning långtgående möjligheter att granska
de av försäkringsbolagen tillämpade villkoren m. in. Innan dessa möjligheter
fullt utnyttjats och prövats synes fog för ytterligare åtgärder i form av de
föreslagna förhandsmeddelandena saknas. För så vitt anmärkningar kan
riktas mot försäkringsbolagens sätt att utforma försäkringsvillkor m. m.
är det givetvis angeläget att inspektionens resurser för dessa ai betsuppgifter
förstärks. Ett system med förhandsmeddelanden av den föreslagna typen
synes principiellt och administrativt få bedömas vara så genomgripande,
att det enligt Landsorganisationens mening inte bör införas förrän det visat
sig att försäkringsinspektionen med eventuellt utökade resurser inte kan
komma tillrätta med möjligen förekommande brister.

Förhandskonlroll av försäkringsvillkoren avstyrkes bestämt av Kooperativa
förbundet. Enligt förbundets mening är insyn i försäkringsavtals formulering,
försäkringsvillkor m. in. i försäkringstagarnas intresse. En sådan
insyn medger försäkringslagen redan nu. Den förhandsgranskning på grundval
av individuell genomgång av såväl formulär som ändringar av deras bestämmelser
synes dock förbundet vara så omständlig och vittomfattande,
att den förefaller omöjlig att genomföra i praktiken. Om granskningen däremot
sker i efterhand och på grundval av påtalade eller på annat sätt kända
fall av missförhållanden synes försäkringsinspektionen ha vida större praktiska
möjligheter att inverka på utvecklingen på detta område.

Liknande synpunkter som de nu redovisade framföres i övriga avstyrkande
yttranden.

Endast i yttrandet från Motormännens riksförbund intages en mera positiv
inställning till de sakkunnigas förslag. Förbundet anför.

Inom motorfordonsförsäkringen är försäkringsvillkoren i sina detaljer
ofta mycket olika, vilket utgör den största svårigheten, då det för försäkringstagarna
gäller att jämföra olika bolags försäkringar. Det räcker sålunda
inte till exempel att beträffande vagnskadeförsäkring enbart jämföra premiekostnaderna.
Hänsyn måste också tas till självrisk, skadereglering m. m.
Det är på detta område, som en ökad konsumentupplysning är synnerligen
välbehövlig.

Med utgångspunkt härifrån synes det ur försäkringstagarsynpunkt ändamålsenligt,
att Försäkringsinspektionen erhåller ökad insyn i bolagens utformning
av försäkringsvillkoren. Då t. ex. skaderegleringens utförande är
utslagsgivande för försäkringsvillkorens tillämpning, är del av stor betydelse,
att de normer som följs vid skaderegleringen direkt framgår av villkoren
i den mån det är möjligt.

Liksom då del gäller förhandskontroll av premiesättningen måste dock
även i denna fråga hänsyn tas till att försäkringsbolagens självverksamhet
och möjligheter till fri konkurrens inte inskränkes. Såvitt förbundet har
kunnat finna, är det föreslagna tillägget till 281 § FL, som ger Försäkringsinspektionen
möjlighet att granska såväl gällande försäkringsvillkor som
planerade ändringar av dessa, ur den synpunkten ändamålsenligt.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Förslaget angående vidgad tillsyn över skaderegleringen innebär
enligt Försäkringsbolagens riksförbund en omotiverad och olämplig utvidgning
av inspektionens befogenheter, särskilt som missförhållanden på skaderegleringsområdet
ej åberopats som skäl för ifrågavarande bestämmelse.
Det synes dessutom uppenbart att bestämmelsen i praktiken skulle komma
att få betydligt mer vittgående verkningar än de sakkunniga antagit. Enligt
förbundet skulle förslaget medföra att inspektionen kommer att ingripa på
områden som bör vara domstolarna förbehållna. Förbundet anför.

Visserligen uttalar de sakkunniga, att förslaget ej avser att ge inspektionen
ställning som besvärsinstans i enskilda tvister mellan bolag och försäkringstagare.
»Understrykas må, att den föreslagna utvidgningen av försäkringsinspektionens
befogenheter icke innebär något ingrepp i domstolarnas
kompetens att ensamma avgöra avtalstvister mellan försäkringsbolagen och
enskilda försäkringstagare» (s. 335). Det måste emellertid ifrågasättas hur
inspektionen skulle kunna fullgöra en övervakning av skaderegleringen
utan att bedöma enskilda fall. Om det vid granskning av ett enskilt fall skulle
uppdagas att något fel begåtts, måste man fråga sig hur inspektionen skulle
förfara, ä ena sidan torde inspektionen knappast kunna underlåta att för
bolaget påpeka felet i det enskilda fallet. Å andra sidan bör icke ett fel i ett
enstaka fall kunna föranleda en anmärkning mot bolaget. Om inspektionen
emellertid till bolagen framför sina synpunkter på enskilda fall, torde detta
snart komma att vara allmänt känt, vilket i sin tur kan föranleda skadelidande
att vända sig till inspektionen för vinnande av rättelse. Resultatet
härav skulle bli att ett ingripande rent faktiskt skulle ske i det enskilda fallet
och därmed skulle föreligga förutsättningar för en sådan kompetenskonflikt
som även enligt de sakkunnigas uppfattning bör undvikas.

Bolagen har tillgång till specialister på de frågor som faller inom skaderegleringsverksamheten.
Dessa sysslar dagligen med hithörande frågor och
uppnår följaktligen stor erfarenhet därav. Vidare må erinras om den rådgivande
verksamhet, som bedrives av bolagens villkors- och skadenämnder.
Dessa nämnder, i vilka regelmässigt ingår läkare samt jurister med erfarenhet
från dömande verksamhet, fyller en viktig uppgift genom att verka för
enhetlighet i skaderegleringen. Även om inspektionens granskning av skaderegleringen
skulle begränsas till att avse en undersökning av bolagens allmänna
skaderegleringspolitik, vill riksförbundet understryka att ett riktigt
bedömande av skaderegleringsfrågor förutsätter inte endast juridisk utbildning
utan även långvarig erfarenhet av praktiskt skaderegleringsarbete. Det
kan med fog ifrågasättas, om inspektionen kommer att förfoga över tillräcklig
personal med nu angivna kvalifikationer. Även denna omständighet gör
att den föreslagna bestämmelsen framstår såsom föga välgrundad, och riksförbundet
avstyrker dess införande.

Folksam ifrågasätter starkt värdet av den utökade kontroll som de sakkunniga
föreslagit. Enligt Folksam är inspektionens nuvarande befogenheter
för övervakning i fråga om skaderegleringen fullt tillfredsställande. Bolaget
påpekar att de sakkunniga inte lämnat några exempel på vad som
skulle kunna ge skälig anledning till anmärkning. Den typ av fall där vederbörande
inspektör skulle kunna anmärka utan att på något sätt riskera
att det innebar ingrepp i domstolarnas kompetens synes Folksam eljest
vara lätt att exemplifiera: onödig tidsutdräkt vid ett ärendes handläggning.

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nonchalant bedömning av en försäkringstagares uppgifter o. dyl. En handläggning,
som medför sådana fataliteter kan helt naturligt inte vara i någon
bolagslednings intresse. Den måste själv sträva efter att undvika ett dylikt
arbetssätt för att inte av flera anledningar bli efter i konkurrensen. Folksam
anför vidare bl. a. följande.

För att inspektionen skall ha skälig anledning till anmärkning med erinring
eller föreläggande som följd, måste den kunna motivera att felaktigheter
begåtts i minst ett direkt utpekat fall. Det merarbete som under dessa
omständigheter — teoretiskt sett, om inspektionen gjorde några anmärkningar
— kunde komma att uppstå för bolagen med diskussioner mellan
bolagens jurister och inspektionens, genom anlitande av all slags expertis,
genom åberopande av prejudikat och kanske genom anlitande av domstolsprövning
i ett likartat fall för att förebringa prejudikat, kan i alla händelser
inte bedömas som ringa. Den arbetsstab av olika experter, som inspektionen
skulle behöva förfoga över, synes betydande. Det mest sannolika förloppet
av de »systematiska» genomgångarna kan emellertid bli att inspektören,
med hänsyn till sin ringa erfarenhet av praktisk skadereglering och med
hänsyn till de konsekvenser som eljest kan uppkomma, måste iakttaga
en utomordentlig försiktighet vid sina bedömanden. Det betydande arbete
han nedlagt vid genomgången — med förfrågningar hos och diskussioner
med kvalificerad, hårt engagerad bolagspersonal — torde därför komma
att ge ett ytterligt obetydligt resultat.

Förslaget om utökade befogenheter för försäkringsinspektionen när det
gäller skaderegleringen är enligt Landsorganisationen utomordentligt vanskligt
att bedöma i all synnerhet som i betänkandet saknas varje redovisning
av erfarenheterna från den skaderegleringstillsyn, som inspektionen redan
bedriver. För LO framstår det dock som principiellt betänkligt, att en statlig
tillsynsmyndighet skall befatta sig med detalj spörsmål av denna art.
Skall en offentlig kontroll ske med utsikt till någorlunda effektivitet och
utan alltför stora kostnader är det givet att kontrollen måste begränsas till
frågor av mera allmän räckvidd. Den enskilde har dessutom, för såvitt skaderegleringar
inte sker på ett för vederbörande acceptabelt sätt, alltid
möjlighet att ta upp sitt ärende vid allmän domstol. — Liknande synpunkter
redovisas i yttranden från Försäkringsfunktionäremas förbund och
Kooperativa förbundet.

Motormännens riksförbund ansluter sig till den av de sakkunniga uttalade
uppfattningen, att det allmänna intrycket synes vara att försäkringsbolagens
handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller högt ställda anspråk
på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. I sin verksamhet att
tillvarataga sina medlemmars intressen stöter M:s juridiska och tekniska
avdelningar dock då och då på fall, där anmärkning kan göras beträffande
skaderegleringen i fråga om vagnskador. Detta förekommer mera sällan
inom trafikförsäkringen och den verksamhet som Trafikförsäkringsanstalternas
nämnd utövar synes i hög grad bidraga härtill. Förbundet fortsätter.

Förbundet kan emellertid inte peka på att det föreligger några principiella
skiljaktigheter bolagen emellan i fråga om skadereglering inom vagnskade -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringen. Differenserna hänför sig mera till från fall till fall växlande
detaljer, som tarvar reglerande ingripande i varje särskilt fall. Bland försäkringstagarna
förekommer emellertid i viss utsträckning uppfattningen, att
skaderegleringen hos vissa bolag är sämre än hos andra. Ur den synpunkten
vill förbundet beklaga, att den av Folksam föreslagna utredningen om
skadereglering, som bolaget gjorde till Försäkringsinspektionen i början av
detta år, inte kunde komma till stånd. Eu sådan utredning skulle tvivelsutan
vara till stor nytta för att lugna försäkringstagarna och underlätta
arbetet på detta område.

Sveriges Industriförbund anför.

Lika litet som i fråga om skälighetsprincipens tillämpning på skadeförsäkringens
område har de sakkunniga i sitt förslag om införande av en
offentlig kontroll av skaderegleringen motiverat förslaget med några existerande
missförhållanden. Tvärtom betonas i betänkandet, att försäkringsbolagens
skadereglering fyller högt ställda anspråk på rättvisa. De av försäkringsbolagen
inrättade, i förhållande till dem självständiga, rådgivande
nämnderna och i sista hand domstolarna erbjuder garantier för försäkringstagarnas
rätt i detta sammanhang. Den förstärkning av garantierna, som
de sakkunniga förmodar skulle bli resultatet av en utvidgning av den offentliga
kontrollen, framstår mot bakgrunden härav icke såsom rimlig i förhållande
till de med kontrollen nödvändigt förbundna kostnaderna.

De sakkunnigas uttalande rörande lek mannarepresentation i
skadeprövningsnämnder blir föremål för kritiska synpunkter i
flera yttranden. Enligt Folksams mening hade det legat närmast tillhands
att de sakkunniga rekommenderat en anordning med försäkringstagarrepresentation
i nämnderna. En allmän förekomst av kontroll av skaderegleringen
från försäkringstagarrepresentanters sida skulle undanröja även de formella
motiven för en efterhandsgranskning från inspektionens sida. Bolaget
framhåller att det är av utomordentligt värde att skaderegleringen
icke uteslutande — som de sakkunniga tydligen förutsätter — handläggs
från juridiska och tekniska utgångspunkter utan att lekmän bland försäkringstagarna
får tillfälle att följa handläggningen av skador. Den ingående
kännedom om arbetslivet, om de försäkrades allmänna förhållanden och
om samhällsutvecklingen över huvud taget, som framstående lekmannarepresentanler
för försäkringstagarna kan förutsättas äga, kan sålunda inte
ersättas ens av den mest ingående juridiska eller tekniska kunskap.

Landsorganisationen påpekar liksom Försäkringsfunktionärernas förbund
alt de sakkunnigas uttalanden om värdet av lekmannarepresentation i skadeprövningsnämnder
ej överensstämmer med vad som i betänkandets övriga
delar uttalas om värdet av lekmannarepresentation. LO framhåller att det
i praktiken givetvis är så att juridiska, medicinska och försäkringstekniska
utgångspunkter sällan är allenarådande vid skaderegleringar. Fördenskull
har lekmannarepresentationen — förutom sitt egenvärde — en klart positiv
roll i den skadereglerande verksamheten, bl. a. därigenom att de försäkrades
önskemål och synpunkter blir vägledande för den praxis som tillämpas,
och därmed även för en önskvärd anpassning av försäkringsvillkoren till

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

229

försäkringstagareopinionens och till utvecklingens krav. LO instämmer
emellertid i de sakkunnigas synpunkter så tillvida att man finner att det
knappast är möjligt eller tillrådligt att införa särskilda lagföreskrifter därom.
LO vill dock ge uttryck för den uppfattningen, att man bör verka för
att inom bolagen och inom de för flera bolag gemensamma skadeprövningsnämnderna
försäkringstagarna blir representerade i tillräcklig utsträckning.
Liknande synpunkter redovisas i yttrandena från Kooperativa förbundet och
Motorförarnas helnykterhetsförbund.

Motormännens riksförbund delar däremot de sakkunnigas uppfattning
att skaderegleringen i stort sett är en uppgift för sakkunniga och specialister
av olika slag. Förbundet vill därför ansluta sig till de sakkunnigas mening
att något krav på utökad representation av lekmän i skaderegleringsnämnder
inte bör uppställas av statsmakterna.

Departementschefen

I syfte att förstärka garantierna för att försäkringstagarnas intressen på
villkors- och skaderegleringsområdet icke åsidosättes har de sakkunniga
framlagt förslag om komplettering av FL:s bestämmelser i två avseenden.
För det första har föreslagits att i 281 § införes ett stadgande, som ålägger
styrelsen och verkställande direktören att i den omfattning försäkringsinspektionen
bestämmer dels till inspektionen insända bolagets formulär till
försäkringsbrev, försäkringsvillkor och andra handlingar rörande förhållandet
till försäkringstagarna dels meddela inspektionen avsedd ändring av
insänt formulär innan bolaget fattar beslut om sådan ändring. Det andra
förslaget avser ett tillägg till den s. k. föreläggandekatalogen i 288 §. Uppräkningen
i katalogen bör enligt de sakkunniga kompletteras för den situationen
att det sätt, varpå inträffade försäkringsfall behandlas, ger skälig
anledning till anmärkning.

Såsom framgår av den redovisade remissbehandlingen har förslaget föranlett
stark kritik. Invändningarna följer i huvudsak två linjer. Å ena sidan
framhålles att de sakkunniga icke kunnat påvisa att det föreligger missförhållanden
på villkors- och skaderegleringsområdet och att den verkställda
utredningen därför icke ger sakligt underlag för de framlagda förslagen. Å
andra sidan hävdas att försäkringsinspektionens nuvarande befogenheter för
övervakning av villkor och skadereglering är fullt tillfredsställande från
skälighetssynpunkt samt att en utvidgning mot en detaljkontroll av flera
skäl skulle vara olämplig.

Den framförda kritiken torde ej kunna frånkännas visst berättigande. I
annat sammanhang har jag som min uppfattning deklarerat att utvecklingen
på försäkringsområdet efter FL:s tillkomst och 1950 års ändringar i lagen
bör vara avgörande för frågan om en mera ingripande omläggning av
formerna för tillsynsverksamheten bör komma till stånd. Enligt min mening
har icke genom den verkställda utredningen framkommit omständigheter
som kan ge anledning till en sådan omläggning på ifrågavarande områden

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringsverksamheten. Beträffande villkorsområdet torde de exempel
som åberopats till stöd för förslaget icke kunna tillmätas avgörande betydelse
i detta sammanhang. Vad gäller skaderegleringsområdet har de
sakkunniga direkt förklarat att det allmänna intrycket synes vara, att försäkringsbolagens
handläggning av förekommande ersättningsärenden fyller
högt ställda anspråk på rättvisa i förhållande till försäkringstagarna. Genom
remissbehandlingen har ej heller framkommit något förhållande som
kan anses tyda på att utvecklingen på villkors- och skaderegleringsområdet
gått i en för försäkringstagarna ogynnsam riktning. Från den angivna utgångspunkten
saknas därför enligt min mening ett bärande underlag för de
sakkunnigas förslag i denna del.

Det är självfallet av stor betydelse att möjligheter till ingripanden icke
saknas om så viktiga sidor av försäkringsverksamheten som villkorsutformningen
och skaderegleringen skulle misskötas. Av den föregående
redogörelsen har framgått att det råder olika meningar om hur långt tillsynsmyndighetens
befogenheter sträcker sig i här berörda avseende. De sakkunniga
hävdar att villkors- och skaderegleringsfrågorna i stort sett är
undantagna från tillsynsverksamheten och att lagen ej ger stöd för inspektionen
att på dessa områden meddela erinringar eller förelägganden
jämlikt 288 § FL. I många remissyttranden har en motsatt uppfattning
gjorts gällande.

Försäkringsinspektionen, som i sitt yttrande funnit att klarhet i frågan
icke nåtts, har å andra sidan påpekat, att såsom en nyhet i 1948 års FL införts
bestämmelsen om att såsom särskild föreläggandeanledning skall räknas,
att allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger.
Nyheten infördes utan någon inskränkande kommentar i förarbetena och
inspektionen finner det egendomligt, om icke såsom en allvarlig anmärkning
skulle räknas t. ex. ett konstaterat förhållande av systematisk misskötsel
beträffande utbetalning av skadeersättningsbelopp eller tillämpande av
uppenbart olämpliga försäkringsvillkor. Enligt inspektionens åsikt är det
möjligt att klarhet kan skapas genom ett uttalande i proposition, som lämnas
utan erinran av riksdagen, men övervägande skäl synes inspektionen
tala för ett förtydligande tillägg till lagtexten.

Jag kan ansluta mig till uppfattningen att klarhet bör skapas och finner
den av inspektionen förordade lösningen böra väljas. Jag vill därför föreslå
att i en bestämmelse gives direkt uttryck för ett styrelsen och verkställande
direktören åvilande ansvar för att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga
och att inträffade försäkringsfall behandlas enligt god försäkringssed. Även
dylik bestämmelse följer att försäkringsinspektionen har att ingripa om
vederbörande skulle brista i ansvaret på sådant sätt att det föreligger anledning
till kritik mot verksamheten som sådan. I anledning av vad som påpekats
i flera remissyttranden torde böra understrykas att inspektionens
granskningsverksamhet på området självfallet icke skall avse att i det enskilda
fallet döma i en tvist mellan försäkringsbolag och försäkringstagare

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

— vilket skulle innebära ett ingrepp i domstolarnas kompetensområde —
utan bör sikta på en bedömning i stort av verksamheten som sådan och
frågor av mera allmän räckvidd.

Vid sin handläggning av villkors- och skaderegleringsfrågor anlitar försäkringsbolagen
i stor omfattning huvudsakligen på frivillig väg tillkomna
skadeprövnings- och villkorstolkningsnämnder. Den lekmannarepresentation,
som redan nu i viss utsträckning förekommer i skadeprövningsnämnderna
vid sidan av sakkunniga och specialister av olika slag, kan vara värdefull
särskilt i frågor som ger utrymme för skälighetsbedömning och även
verksamt bidraga till att öka förståelsen och förtroendet för försäkringsbolagens
skaderegleringsverksamhet. Jag ställer mig därför positiv till kombinationen
av specialister och lekmän i de berörda organen. I likhet med
de sakkunniga och remissinstanserna anser jag dock skäl icke föreligga att
införa lagföreskrifter i ämnet.

Den föreslagna bestämmelsen bör intagas i 282 § FL.

H. Försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen
Gällande rätt m. m,

ömsesidiga försäkringsbolag

Utmärkande för ett ömsesidigt försäkringsbolag är, att bolaget ägs av försäkringstagarna.
Dessa är det ömsesidiga bolagets delägare. Återförsäkringstagare
är dock icke att anse som delägare. Företagstypen vilar på principen
om delägarnas ömsesidiga ansvarighet för bolagets förbindelser. Med
delägarskapet följer rätten att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter
på bolagsstämman, som är bolagets beslutande och högsta organ.

Under ett inledande skede stödes vanligtvis ett ömsesidigt försäkringsbolag
av tillskjutet främmande kapital, s. k. garantikapital. Ägarna av detta
kapital, de s. k. garanterna, tillförsäkras i allmänhet visst inflytande i bolaget
i form av rösträtt på bolagsstämman. Garantikapitalet, som har karaktär
av start- och rörelsekapital, skall återbetalas, då det ej vidare erfordras
för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Syftet med denna bestämmelse är
att snarast möjligt helt utesluta garanterna från inflytande i bolaget. Bolagsordningen
skall innehålla föreskrifter om i vilken ordning garantikapitalet
skall återbetalas. För att förhindra en alltför tidig återbetalning gäller
vissa villkor för återbetalning av garantikapital. Vidare får beslut om återbetalning
icke bringas till verkställighet utan försäkringsinspektionens tillstånd.

Enligt huvudregeln väljes det ömsesidiga försäkringsbolagets styrelse på
bolagsstämma. I bolagsordningen kan emellertid intagas bestämmelse om
att eu eller flera styrelseledamöter skall tillsättas i annan ordning än genom
val på stämma.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Såsom redan tidigare nämnts utövas delägarnas rätt att deltaga i handhavandet
av bolagets angelägenheter på bolagsstämma. Skall bolagsstämman
bli i egentlig mening representativ för delägarna, måste av praktiska
skäl i de större och medelstora försäkringsbolagen delägarnas rättigheter
vanligen utövas av särskilt utsedda representanter för delägarna, s. k. delegerade.
Enligt FL skall bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag bl. a.
angiva, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt skall utövas genom
utsedda delegerade. Ordningen för utseende av delegerade beskrives icke i
lagen. Den intages i sina huvuddrag i bolagsordningen och prövas i samband
med att bolaget beviljas koncession. Befinnes ordningen sedermera
icke längre tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten
av bolagets rörelse, skall — där rättelse icke sker — försäkringsinspektionen
förelägga bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidtaga de
åtgärder, som prövas påkallade härav. Efterkommes icke ett dylikt föreläggande,
äventyras koncessionen.

I betänkandet redovisas ett utförligt material belysande hur frågan om
försäkringstagarnas inflytande i de ömsesidiga bolagen lösts i praktiken.
Härom må hänvisas till betänkandet (s. 340—360). Vissa sammanfattande
uppgifter må här återges.

Av de vid utgången av år 1958 existerande, i den offentliga statistiken såsom
riksbolag redovisade 56 ömsesidiga försäkringsbolagen arbetar 20 med
ren delägarstämma, under det att de övriga 36 har delegeradeförsamling.
Rösträtten är i bolagen med delägarstämma oftast på visst sätt graderad. I
12 bolag utövas bolagsstämmans befogenhet av en delegeradeförsamling, som
kan betecknas som utsedd av intresseorganisation i vidsträckt mening. I de
övriga 24 bolagen utövas nämnda befogenhet av en delegeradeförsamling,
vars sammansättning i övervägande grad bestämmes av delägarna själva.
I alla bolagen med delegeradeförsamling har de delegerade lika rösträtt.

De 20 riksbolag som arbetar med delägarstämma utgöres dels av 8 s. k.
arbetsgivarbolag, vilkas delägare i huvudsak utgöres av arbetsgivare, som
där försäkrar sina arbetare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, dels av
12 andra sinsemellan olikartade företag. Vad gäller de lokala försäkringsbolagen
må nämnas att av de vid utgången av å 1958 existerande 124 läns- och
häradsbolagen 32 har delegeradeförsamling och de övriga delägarstämma
samt att samtliga de 178 brand- och sjösockenbolagen arbetar med stämma
av sistnämnda typ.

De sakkunniga erinrar i detta sammanhang om vissa av försäkringsinspektionen
år 1953 igångsatta undersökningar av det praktiska utfallet av
de representationssystem i riksbolag, där delägarna själva utövade ett
bestämmande inflytande på delegeradeförsamlingarnas sammansättning.
Dessa undersökningar slutfördes år 1957. I skrivelse till chefen för handelsdepartementet
den 6 juni 1957 anmälde inspektionen, att de tillämpade
systemen för utseende av de delegerade i de flesta fall i praktiken visat sig
mindre tillfredsställande. Inspektionen framhöll i skrivelsen bl. a. de stora
svårigheterna att i ömsesidiga försäkringsbolag av riksbolagstyp skapa en

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

aktiv, intresserad delegeradeförsamling, vilken samtidigt kunde sägas vara
en verklig representation för försäkringstagarstocken som helhet.

Gällande lagstiftning i övriga nordiska länder saknar särskild
reglering av försäkringstagarnas representation.

I Danmark synes problemet om representationssystemet i ömsesidiga försäkringsbolag
ej ha tilldragit sig större uppmärksamhet. Den nya danska
tillsynslagen innehåller inga specialbestämmelser i ämnet och ej heller lörarbetena
till lagen tager upp frågan till behandling. Det är dock praxis
att det vid stadfästelse av bolagsordningar tillses, alt dessa innehåller bestämmelser,
som tillförsäkrar delägarna ett skäligt inflytande på bolagets
angelägenheter. I Finland och Norge har frågan varit föremål för ingående
diskussion. Härom anföres.

I Finland har frågan utförligt diskuterats i det kommitlébetänkande, som
ligger till grund för i landet nu gällande lag om försäkringsbolag av år
1952. I betänkandet konstaterades, att man i 40 av de i Finland verksamma
46 ömsesidiga försäkringsbolagen hade systemet med delägarstämma och i
de övriga 6 bolagen genom val av försäkringstagarna tillsatta »representantskap».
Deltagandet i stämmorna respektive valen betecknades som lamt.
Kommittén menade dock, att passiviteten hos försäkringstagarna endast
vore skenbar och räknade med att deltagande i bolagsstämmor och val
skulle vara väsentligt livligare, om missförhållanden i bolagen förelåge.
Dessutom ansågs försäkringstagarna »rösta» redan i och med valet av försäkringsbolag.
Den finländska kommittén summerade avslutningsvis sin
inställning så, att den till skillnad från 1942 års svenska försäkringsutredning
ansåge försäkringstagarnas ringa deltagande i bolagsstämmor och
representationsval utgöra en omständighet, som lagstiftningen icke hade
skäl fästa avseende vid. Försök att förbättra förhållandena på området, t. ex.
genom propaganda eller på annat sätt, skulle enbart föra med sig onödiga
kostnader. Det väsentliga vore enligt kommittén, att försäkringsbolagen vore
underkastade så effektiv tillsyn, att eventuella missförhållanden i förvaltningen
uppmärksammades och att försäkringstagarna i sådant fall hade
möjlighet att ingripa.

Helt andra synpunkter möter i Norge, där inställningen till frågan om representationssystemet
— såvitt rör livförsäkringen — upptagits till utförlig
behandling i det åren 1957 och 1958 för stortinget framlagda förslaget
till lag om livförsäkringsverksamhet. För livförsäkringsbolagen i Norge
— som samtliga föreslås bli ömsesidiga — skall enligt förslaget ett »selskapsråd»,
bestående av delegerade för försäkringstagarna, i fortsättningen
vara obligatoriskt, och dess tillsättning och sammansättning regleras utförligt
i lagförslaget. Man är medveten om att problemen på området ej i
och för sig är lösta genom etablering av naturliga bolagsorgan och rättvisa
rösträttsregicr utan att det dessutom gäller att finna valsätt och valregler,
som effektivt utlöser och appellerar till rösträtten utan att därför bolagen
påföres orimliga kostnader. Det anses vara här de största vanskligheterna
möter.

Delegerade (selskapsrådet) skall enligt det norska lagförslaget vara minst
12 och organet skall sammansättas så, att det på allsidigt sätt representerar
försäkringstagarna socialt och geografiskt. Institutioner och organisationer,
som är representativa för större försäkringstagargrupper, kan i bolagsordningen
ges rätt välja visst antal delegerade. Bolagets yrkesfältmän och kontorst
jänstemän väljer var sin delegerad. I övrigt sker tillsättning av dele -

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

gerade genom val av försäkringstagarna. Röstberättigad är varje myndig
försäkringstagare, som har haft försäkring i minst två år i bolaget. Visst
minimiförsäkringsbelopp kan föreskrivas som villkor. Valbara är i princip
bolagets röstberättigade försäkringstagare. Valet leds av en valkommitté,
som består av tre därtill valda delegerade. Denna kommitté gör upp
en vallista (.= röstsedel), innehållande tre gånger så många namn som antalet
delegerade, som skall väljas. Forsikringsrådet, som motsvarar den
svenska försäkringsinspektionen, skall kontrollera, att vallistan fyller lagens
krav. Valet sker därefter så, att de röstberättigade fyller i och sänder
in sina röstsedlar till kommittén. Ordningen för valet regleras i övrigt i bolagsordningen,
som bl. a. skall innehålla bestämmelser om att de röstberättigade
genom meddelanden i försäkringsbrev, på premiekvitton o. dyl.
skall bli underrättade om och uppmanade att göra bruk av sin rösträtt
samt att de kan insända namnförslag till vallistan ävensom att de kan från
valkommittén rekvirera den slutliga vallistan. Bolagsordningen skall ytterligare
innehålla regler om i vilken utsträckning annonsering om valet skall
ske.

Försäkringsaktiebolag

Möjlighet att åt försäkringstagarna inrymma visst inflytande på försäkringsaktiebolags
förvaltning har enligt svensk försäkringslagstiftning förelegat
sedan länge. Sålunda har, med uttryckligt stöd i lagstiftningen, i försäkringsaktiebolags
bolagsordning kunnat intagas bestämmelse, enligt vilken
en eller flera av styrelsens ledamöter skall utses på annat sätt än genom
val på bolagsstämma. Denna möjlighet utnyttjades emellertid i mycket obetydlig
utsträckning. Genom år 1950 beslutade ändringar i FL infördes ett
obligatoriskt försäkringstagarinflytande på styrelseplanet i det övervägande
flertalet försäkringsaktiebolag. Enligt 70 § FL skall sålunda i försäkringsaktiebolag,
som icke uteslutande driver återförsäkring, minst en av styrelseledamöterna
utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas
intresse vederbörligen beaktas. Sådan ledamot får icke vara aktieägare
eller befattningshavare i bolaget och skall enligt bestämmelse, som skall
vara intagen i bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av intressegrupp,
som har anknytning till dem, eller genom förordnande av Kungl.
Maj:t eller offentlig myndighet.

Beträffande försäkringstagarrepresentationen i praktiken må hänvisas till
den närmare redogörelse betänkandet (s. 380—390) innehåller.

Sammanfattningsvis må här nämnas följande angående representationen
i de 38 i den offentliga statistiken såsom riksbolag redovisade försäkringsaktiebolag,
vilka vid utgången av år 1958 drev något slag av direkt försäkring.

Kungl. Maj :t har utsett försäkringstagarrepresentanterna i 4 livförsäkringsaktiebolag,
medan försäkringstagarna genom valsystem utsett representanterna
för försäkringstagarintresset i 1 sådant bolag.

Kungl. Maj :t har vidare utsett försäkringstagarrepresentanterna i de 2
sjukförsäkringsbolag, som är aktiebolag.

I de övriga försäkringsaktiebolagen har försäkringstagarrepresentanterna
utsetts i 14 fall av Kungl. Maj :t, i 3 fall av försäkringsinspektionen, i 6 fall

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

av försäkringstagarna genom elektorer samt i 2 fall genom intresseorganisation
med anknytning till försäkringstagarna.

I 3 fall har försäkringstagarrepresentanter utsetts såväl av Kungl. Maj :t
som av försäkringstagarvalda elektorer.

I 2 fall har ägarförhållandena m. m. ansetts onödiggöra speciell representation
för försäkringstagarna i styrelsen. I 1 fall slutligen har särskild representation
icke krävts, då det gällt ett återförsäkringsbolag med endast
obetydlig förvaltning av direktförsäkringsbestånd.

Enligt FL skall antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags
styrelse vara minst en. Av lagtillämpningen framgår, att det i allmänhet
ansetts till fyllest med 1 representant endast i de fall, där antalet
av aktieägarna utsedda styrelseledamöter utgör högst 5. Om antalet aktieägarvalda
styrelseledamöter uppgår till 6—8, har i regel 2 försäkringstagarrepresentanter
förordnats. I sådana styrelser, där de aktieägarvalda ledamöterna
uppgår till 9 eller flera, har möjlighet vanligen öppnats till utseende
av 3 representanter för försäkringstagarintresset.

I Danmark och Finland saknas i försäkringslagstiftningen bestämmelser
om obligatoriskt försäkringstagarinflytande i försäkringsaktiebolag. I förarbetena
till den gällande finländska tillsynslagen uttalas emellertid — under
hänvisning till 1950 års svenska lagändring -— att hinder icke möter
för intagande i förvaltningsorganen av representanter för försäkringstagarna.
Enligt lagtexten skall den grund, enligt vilken försäkringstagare må deltaga
i försäkringsaktiebolags förvaltning, i förekommande fall angivas i
bolagsordningen.

Ej heller lagstiftningen i Norge innehåller några regler om obligatoriskt
försäkringstagarinflytande i aktiebolagen. Det föreliggande förslaget till
norsk lag om livförsäkringsverksamhet innehåller emellertid, såsom tidigare
nämnts, bl. a. den nyheten, att livförsäkringsrörelse endast må drivas av
ömsesidigt bolag.

Av det kommittébetänkande, som ligger till grund för förslaget, framgår,
att i Norge redan på 1930-talet förslag utarbetats, som gick ut på att visst
inflytande skulle förbehållas åt försäkringstagarna i livförsäkringsaktiebolags
såväl styrelse som representantskap (— mellanorgan mellan bolagsstämma
och styrelse utan motsvarighet i svensk lagstiftning). Frågan kom
ej upp till behandling före krigsutbrottet. Efter kriget utarbetade de norska
livförsäkringsaktiebolagen förslag av innehåll, att halva representantskapet
skulle väljas av försäkringstagarna, varjämte dessa skulle tillförsäkras visst
inflytande jämväl i styrelsen. I avvaktan på resultatet av det lagstiftningsarbete,
som lett till det nu föreliggande norska lagförslaget, fick emellertid
frågan vila.

De sakkunniga
Ömsesidiga försäkringsbolag

Enligt de sakkunnigas uppfattning följer av det ömsesidiga försäkringsbolagets
konstruktion, att ett sådant bolag bör drivas helt för delägarnas -

236

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

försäkringstagarnas räkning. Varken formellt eller reellt bör något utrymme
lämnas för obehöriga främmande intressen att göra sig gällande i bolaget.
Rättsliga garantier bör finnas för att bolaget styres med delägarintresset
såsom riktpunkt.

Så länge ett ömsesidigt försäkringsbolag är utrustat med garantikapital,
måste skälig hänsyn tagas till garanternas intressen i försäkringsbolaget.
Det kan vara rimligt, att garanterna erhåller visst inflytande
på bolagets förvaltning. Det synes emellertid strida mot det ömsesidiga försäkringsbolagets
idé att i något fall ge garanterna det avgörande inflytandet
i bolaget. Vid avvägningen av garantinflytandet måste hänsyn tagas till
förhållandena i det enskilda fallet, bl. a. garantikapitalets storlek, relationen
mellan försäkringstagarna och den eller dem, som tillskjuter ifrågavarande
kapital, den risk, som kan anses förenad med kapitalinsatsen, försäkringsbeståndets
storlek och den fortlöpande konsolideringen. Ett garantinflytande
i ett ömsesidigt försäkringsbolag synes vara mera berättigat under startåren
än sedan bolaget nått en viss konsolidering. Enär de allra flesta av
de ömsesidiga försäkringsbolagen saknar garantikapital och FL dessutom
kräver en återbetalning av ifrågavarande kapital då det ej längre erfordras
för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, är problemet om garanternas inflytande
i de ömsesidiga försäkringsbolagen numera av underordnad betydelse.
Avvägningsfrågan kan dock aktualiseras bl. a. vid eventuella nybildningar
av ömsesidiga försäkringsbolag.

Frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen
sammanfaller i stort sett med frågan, hur i dylika bolag bolagsstämman
skall vara sammansatt och utses. Styrelsen i de ömsesidiga försäkringsbolagen
utses i allmänhet helt av bolagsstämman. Endast undantagsvis förekommer,
på sätt FL tillåter, att någon eller några styrelseledamöter i dylikt bolag
tillsättes i annan ordning än genom val å bolagsstämma. År stämman
en god representation för delägarna, kommer därför rimligen även styrelsen
att vara det.

De sakkunniga diskuterar ingående fyra huvudalternativ för utformningen
av delägarnas representation å bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag.
De av de sakkunniga behandlade alternativen är följande:

1. Delägarna utövar sin rösträtt direkt på bolagsstämma (delägarstämma).

2. Delägarna väljer ett antal delegerade, vilka företräder dem på bolagsstämma.

3. Organisation eller intressegrupp med anknytning till delägarna väljer
delegerade, som representerar delägarna på bolagsstämma.

4. Kungl. Maj :t eller annan offentlig myndighet utser delegerade, som
företräder delägarna på bolagsstämma.

De sakkunnigas synpunkter kan sammanfattas på följande sätt.

De sakkunniga är av den uppfattningen att ordningen med direkt rösträtt
för delägarna på bolagsstämma lämpar sig i stort sett blott för mindre, lokala
ömsesidiga försäkringsbolag och för en del ömsesidiga riksbolag, som
har ett speciellt, begränsat försäkringstagarklientel, vilket kan antagas i

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

betydande utsträckning ha möjlighet att infinna sig på bolagsstämma. För
de vanligare typerna av ömsesidiga riksbolag synes delägarnas rösträtt på
bolagsstämma böra utövas av delegerade, vilka antingen väljes av försäkringstagarna
eller utses av organisationer, som står försäkringstagarna nära
och kan antagas hysa intresse för uppgiften att få fram lämpliga företrädare
för dessa. Kombinationer mellan ifrågavarande två metoder synes också
kunna tänkas. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika försäkringsbolag
torde det i princip böra ankomma på vederbörande bolag självt
att välja mellan valvägen och organisationsvägen (eller en kombination av
båda). Dock måste det kravet ställas, att den lösning, som bolaget stannar
för, utformas på sådant sätt, att bolagsstämman blir ett så allsidigt sammansatt,
kompetent organ som möjligt för bevakning av delägarnas intressen
i vederbörande bolag. Föredrages valvägen, synes det böra krävas, att
valen organiseras på ändamålsenligast möjliga sätt. De sakkunniga skisserar
en valmetod, som i sammandrag innebär följande. Fn särskild valberedning
med av försäkringsinspektionen förordnad ordförande utarbetar
en kandidatlista, upptagande tre å fem gånger så många personer, som
skall väljas. Listan ställes sedan under omröstning bland försäkringstagarna,
varvid i princip samtliga delägare skall vara röstberättigade. Delägarna
skall erhålla informationer om valet, och vallista jämte presentation av kandidaterna
skall minst tillställas de försäkringstagare, som genom markering
på det i samband med premieaviseringen översända inbetalningskortets
kupong eller eljest rekvirerat valmaterial. Går försäkringsbolaget organisationsvägen,
ligger det vikt uppå att en lämplig avvägning mellan de
olika intresseorganisationernas inflytande göres. Vare sig den ena eller
andra vägen väljes, synes representationsfrågan böra följas med stor uppmärksamhet
från de berörda bolagens sida. Det bör vara angeläget för dessa
att vid konstaterade brister söka förbättra det använda systemet. En viss
experimenfverksamhet kan härvid vara på sin plats. I alltför ringa grad
synes försäkringsinspektionens undersökningar och den i samband därmed
framförda kritiken ha lett till att bolagen sökt avhjälpa eller minska bristerna
genom reformer av olika slag eller genom övergång till andra anordningar
än de tillämpade. Utvägen att låta Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet
utse de personer, som skall ha säte i ömsesidigt försäkringsbolags stämma,
torde böra anlitas endast när annan lösning ej kan tänkas.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika ömsesidiga försäkringsbolag
bör enligt de sakkunniga FL liksom hittills icke innehålla några
närmare bestämmelser rörande bolagsstämmans sammansättning och tillsättande
i dylika bolag. Del system som varje enskilt bolag tillämpar synes,
liksom för närvarande gäller, böra beskrivas i bolagsordningen. Något hinder
torde icke böra möta mot alt bolagsordningen befrias från en del rena
detaljföreskrifter och att dessa sammanföres i en valordning. Försäkringsinspektionen
synes jämväl i fortsättningen böra ägna noggrann uppmärksamhet
åt frågan om försäkringstagarnas representation i de ömsesidiga
bolagen. Anledning synes finnas för inspektionen att ingripa mot bolag, som

238

Kungi. Maj:ts proposition nr ill år 1961

icke söker avhjälpa konstaterade bristfälligheter i fråga om representationen.
Löses icke frågan om delägarinflytandet i de ömsesidiga försäkringsbolagen
på ett ändamålsenligt sätt, synes förutsättningar föreligga för ingripande
mot vederbörande bolag med stöd av 288 § FL. Med hänsyn till bolagsstämmans
centrala ställning måste nämligen påtagliga brister på representationsområdet
innebära, att bolagsordningen icke kan anses tillfredsställande
med hänsyn till beskaffenheten av bolagets rörelse, och måste
även regelmässigt allvarlig anmärkning mot bolagets verksamhet anses
föreligga. Enligt de sakkunnigas mening innefattar de rättsmedel, som nuvarande
lag innehåller, tillräckliga garantier för en förbättrad ordning på
området. Några lagändringar synes icke erforderliga härför.

Försäkringsaktiebolag

Försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens styrelser bör,
framhåller de sakkunniga, ses såsom en länk i FL:s regelsystem till skydd
för försäkringstagarna. Bestämmelserna i ämnet har uteslutande till syfte
att tillvarataga försäkringstagarintresset. Försäkringstagarrepresentationen
utgör ett försök att i ny form skapa garantier för att försäkringsverksamheten
även i aktiebolagen drives med försäkringstagarnas intressen för
ögonen. Representationen i fråga kan sålunda sägas ha karaktären av ett
komplement till den av försäkringsinspektionen bedrivna tillsynsverksamheten,
som bär till uppgift att ge garantier för att försäkringstagarintressena
i de enskilda försäkringsbolagen icke åsidosättes.

För alt få en bild av försäkringstagarrepresentanternas ställning, arbetsförhållanden
och erfarenheter har de sakkunniga företagit intervjuer med det
övervägande flertalet ifrågavarande styrelseledamöter i försäkringsaktiebolagen.
Intervjuerna har givit vid handen, att det i samtliga berörda försäkringsbolag
råder ett mycket gott samarbete mellan de aktieägarvalda och
de i annan ordning utsedda styrelseledamöterna. Det synes icke föreligga
något motsatsförhållande mellan försäkringstagarrepresentanterna och de
övriga styrelseledamöterna. Styrelsebesluten är i allmänhet enhälliga. Endast
i ett försäkringsaktiebolag har, såvitt framgår av intervjuerna, reservationer
avgivits av en försäkringstagarrepresentant. Styrelserna som helhet
synes, av intervjuerna att döma, söka placera influtna premiemedel så, att
till gagn för försäkringstagarna bästa möjliga avkastning i förening med god
säkerhet erhålles, och eftersträvar att bolagens rörelser drives rationellt,
effektivt och i överensstämmelse med god ordning. Ingenting tyder på att
denna inställning bos styrelserna skulle vara en följd av införandet av den
särskilda försäkringstagarrepresentationen.

Styrelsernas inställning torde bl. a. sammanhänga med att även inom
försäkringsvärlden den allmänna synen är, att försäkringsverksamheten är
en servicevei ksamhet, som har att tillgodose allmänhetens och näringslivets
behov av ett ekonomiskt motiverat, välawägt försäkringsskydd. En garanti
för att försäkringsväsendet fyller sin uppgift är, sett i stort, den konkurrens
mellan olika försäkringsbolag och försäkringsbolagsgrupper, som råder på

239

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

försäkringsmarknaden. En ytterligare garanti för försäkringstagarintresset
utgör sedan gammalt försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet, som utbyggts
i samband med tillkomsten av 1948 års lag om försäkringsrörelse och
1950 års ändringar i samma lag.

De sakkunniga diskuterar inledningsvis behovet av försäkring stagar
representation i bolagsstyrelserna och anför bl. a.

Det måste vara svårt för lekmän med begränsade kunskaper och informationer
på området att få ett grepp om de många problem, som försäkringsväsendet
erbjuder. Bevakningen av försäkringstagarintresset förutsätter i
många fall försäkringsmatematiska, statistiska, företagsekonomiska och
juridiska specialkunskaper, som lekmän ofta saknar. Det synes ganska
uppenbart, att försäkringsinspektionen har betydligt större förutsättningar
att utöva en i försäkringstagarintressets tjänst stående kontrollverksamhet
än vad försäkringstagarrepresentanterna i aktiebolagsstyrelserna har. Försäkringsinspektionen
får genom årliga, utförliga redovisningar från försäkringsbolagen,
genom infordrade uppgifter av olika slag, genom handläggningen
av bolagsordnings- och grundärenden samt genom inspektioner
in. m. en mycket god bild av varje försäkringsbolags förhållanden och förvaltning
och kan vid sin bedömning bygga på den speciella sakkunskap,
som finnes representerad inom ämbetsverket. Samtidigt har inspektionen
den fördelen, att verket kan göra värdefulla jämförelser mellan förhållandena
i de olika försäkringsbolagen. Försäkringsinspektionens förutsättningar
att tillvarataga försäkringstagarintressena blir dessutom ännu större än
förut, därest i detta betänkande framlagda förslag rörande utökning och
förbättring av inspektionens tillsynsmöjligheter förverkligas. På det revisionstekniska
planet utövas vidare kontroll av bl. a. de av försäkringsinspektionen
för flertalet riksbolag förordnade revisorerna. Det torde därför
kunna hävdas, att det från ren kontrollsynpunkt knappast finnes något
egentligt behov av att ha en sådan institution som försäkringstagarrepresentationen
i försäkringsaktiebolagens styrelser.

Även om den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens
styrelser icke torde vara ett nödvändigt led i kontrollen över
soliditets- och skälighetsprincipernas iakltagande eller över efterlevnaden i
övrigt av gällande lagar och författningar, kan det ändock vara motiverat
att bibehålla anordningen i fråga. Försäkringsverksamheten drives, såsom
förut i flera sammanhang betonats, mer eller mindre helt för försäkringstagarnas
räkning. Med hänsyn härtill synes det naturligt, att försäkringstagarna
jämväl vid aktiebolagsformen blir representerade i bolagets ledning.
En sådan representation synes stå i överensstämmelse med den allmänna
andan i FL. Representationen bidrager också till att överbrygga den formella
klyfta, som existerar mellan aktiebolags- och den ömsesidiga bolagstypen,
och kan verka förtroendeskapande bos allmänheten. Särskilt inom vissa
branscher, i främsta rummet sjö- och transportförsäkring, har försäkringsaktiebolagens
styrelser sedan gammalt i en icke ringa utsträckning rekryterats
bland försäkringstagare eller andra personer, som företräder kundintressena.
Lagstiftningen av år 1950 angående försäkringstagarrepresentationen
i försäkringsaktiebolagens styrelser kan på sätt och vis sägas utgöra
ett fullföljande och eu utbyggnad av nyssnämnda praxis samtidigt soin formella
garantier skapats för att de särskilda försäkringstagarrepresenlanterna
i aktiebolagen blir oberoende av aktieägarintressena. Den kontakt och
det samarbete mellan å ena sidan specialister och å andra sidan intresserade
försäkringstagare eller intresserade representanter för försäkringstagar -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

intresset, vartill representationsbestämmelserna bör leda, synes kunna främja
en fortsatt sund utveckling av försäkringsväsendet. Om försäkringstagarrepresentanterna
äger god kännedom om försäkringsproblemen, sedda ur
konsumentsynvinkel, bör de kunna komma med uppslag och idéer, av vilka
i allt fall eu del, efter vederbörlig överarbetning, kan visa sig praktiskt genomförbara
och leda till förbättringar i försäkringsskydd eller service. Detta
bestyrkes av det förhållandet att i flera fall, vid såväl aktiebolags- som
den ömsesidiga bolagstypen, samarbete mellan försäkringsbolag och intressegrupper
av försäkringstagare lett till ur försäkringstagarsynpunkt värdefulla
resultat. Även på andra sätt bör försäkringstagarrepresentanter kunna
positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkler
blir beaktade i den grad, som bör vara fallet inom en så servicebetonad
verksamhet som försäkringsrörelsen.

De sakkunniga har på nu redovisade skäl kommit till den slutsatsen, att
den särskilda försäkringstagarrepresentationen i försäkringsaktiebolagens
styrelser bör bibehållas och i viss utsträckning förstärkas. En förstärkning
synes i första hand motiverad för livförsäkringsaktiebolagens del. De sakkunniga
erinrar om att inom ifrågavarande bolag aktieägarnas andel i tillgångarna
och rätt till årlig utdelning är mycket starkt begränsad.

Inget krav synes böra uppställas på att de personer, som skall speciellt
verka för att försäkringstagarintressena blir tillbörligen tillgodosedda i försäkringsaktiebolagen,
är försäkringstagare i just ifrågavarande bolag. Det
väsentliga är, att vederbörande äger den insikt i försäkringsfrågor, sedda
från konsumentsynpunkt, och de allmänna kvalifikationer, som innehavarna
av ifrågavarande uppdrag bör ha.

Antalet försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags styrelse
torde få göras beroende av bl. a. försäkringsbolagets karaktär, antalet övriga
styrelseledamöter och försäkringsstockens sammansättning. I aktiebolag,
som uteslutande eller huvudsakligen driver livförsäkring, synes av
skäl, som tidigare nämnts, särskild anledning finnas att kräva en utökning
av försäkringstagarrepresentationen. Vad angår skadeförsäkringsaktiebolagen
gäller att ju mer skiftande försäkringstyper ett sådant bolag tillhandahåller,
desto större blir behovet av att sakkunskap från flera olika
områden blir representerad bland de styrelseledamöter, som skall särskilt
tillvarataga försäkringstagarintressena i dylikt bolag. Blott i specialbolag,
som driver allenast någon eller några enstaka försäkringstyper, torde färre
än två försäkringstagarrepresentanter böra godtagas. I likhet med vad som
nu gäller synes det icke finnas anledning att uppställa något krav på en
försäkringstagarrepresentation i återförsäkringsaktiebolagens styrelser.

I detta sammanhang uttalar de sakkunniga, att såvitt framgår av de företagna
intervjuerna med försäkringstagarrepresentanterna försäkringsaktiebolagens
styrelser i alltför ringa grad synes befatta sig med vissa ämnen,
som är av grundläggande betydelse icke minst från försäkringstagarsynpunkl.
De sakkunniga anför.

Premiernas närmare utformning vid olika typer av försäkringar synes i
stort sett, bortsett från de försäkringsslag, för vilka försäkringstekniska
grunder skall finnas, främst livförsäkring, icke av styrelserna ägnas den

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

uppmärksamhet, som frågorna förtjänar och som förutsättes i 282 § 2 mom.
FL, utan torde i stort sett behandlas av verkställande direktörerna och
dessas medhjälpare inom försäkringsbolagen och inom olika förekommande
tariffsammanslutningar. Detsamma torde i stort sett gälla den närmare
utformningen av försäkringsformer och försäkringsvillkor m. m. Enligt de
sakkunnigas mening är de nu nämnda ämnena av den grundläggande be->
tydelse såväl för försäkringsbolagen som sådana som för försäkringstagarna,
alt styrelserna bör ganska ingående sätta sig in i och taga ställning
till hithörande frågor. Även om alla detaljproblem måste lösas av experter
på tjänstemannaplanet, synes det angeläget att styrelserna skaffar
sig så ingående kunskaper i nu nämnda ämnen, som det är praktiskt taget
möjligt för andra än försäkringsmän att förvärva. Icke minst angeläget synes
vara, atl de speciella försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna intresserar
sig för premietarifferna, försäkringsformerna och försäkringsvillkoren.
Anledning torde jämväl finnas för styrelserna att i större utsträckning
än som nu synes ske taga aktiv del i uppdragandet av riktlinjerna för
anskaffningspolitiken och i bestämmandet av de praktiska formerna för
denna politiks genomförande. Anskaffningsverksamheten är av sådant intresse
för försäkringstagare och blivande försäkringstagare, att försäkringstagarrepresentanterna
torde böra särskilt uppmärksamma också hithörande
frågor.

De sakkunniga redovisar närmare hur i ett av livförsäkringsaktiebolagen
företrädare för försäkringstagarna icke blott fått säte i styrelsen utan även
erhållit ytterligare befogenheter. Ett slags parallell till bolagsstämman har
skapats i form av en huvudmannaförsamling, vald av försäkringstagarna
enligt vissa regler. Enligt de sakkunniga kan kritik från vissa synpunkter
riktas mot dessa val, bl. a. därutinnan att enligt valbestämmelserna en alltför
obetydlig del av försäkringstagarna får tillfälle att deltaga i valhandlingen.
Men tanken att i ett aktiebolag skapa en bredare representation för
försäkringstagarna än som är möjlig inom den begränsade krets, som en
styrelse utgör, och att låta representanter för försäkringstagarna bl. a. även
erliålla en löpande information om verksamheten och om utfallet av bolagets
rörelse, avgiva yttrande över tilltänkta ändringar i bolagsordningen och
ha rätt att deltaga i bolagsstämmans förhandlingar synes vara ett värdefullt
uppslag, som kan vara förtjänt att prövas i vidare utsträckning än som
hittills skett.

När det gäller formen för tillsättande av försäkring stagarrepresentanter
i försäkringsaktiebolagens styrelser, framhåller
de sakkunniga, att det rått delade meningar om vilken form som bör givas
företräde. De sakkunniga tager upp de tre alternativ, lagen anvisar, till
granskning och anför.

Det första i lagtexten nämnda alternativet för utseende av försäkringstagarrepresentanter
utgöres av val av försäkringstagarna. Ett
sådant val kan i och för sig tänkas få formen av antingen ett direkt val
eller ett indirekt val. Det direkta valet torde dock sällan vara ändamålsenligt
i delta sammanhang. Det är fråga om att utse några få personer, vilka
skall vara lämpliga för den kvalificerade uppgiften att dela det ansvar, som

](> Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

följer med ett styrelseuppdrag i försäkringsbolag, och att samtidigt på
styrelseplanet positivt verka för att försäkringstagarönskemål och försäkringstagarsynpunkter
blir vederbörligen beaktade vid rörelsens bedrivande.
Vid direkta val torde det vara svårt att i lämpliga former få garantier
för att personer med erforderliga kunskaper på området erhålles för uppgiften.
Lösningen att överlåta kandidatnomineringen till en valberedning
torde, när det gäller utseende av några få styrelseledamöter, kunna kritiseras
såsom innefattande en alltför stor maktkoncentration till valberedningen,
samtidigt som det vid aktiebolagsformen är svårt att för direkta val
konstruera en valberedning, som kan betraktas såsom ett direkt försäkringstagarorgan.
Vid vissa typer av försäkringsaktiebolag synes det dock
icke uteslutet, att förutsättningar i praktiken kan föreligga för anordningar
med direkta val. De sakkunniga åsyftar liärvid försäkringsaktiebolag med
ett mycket begränsat antal försäkringstagare, vilka kan antagas ha sådant
intresse för representationsfrågan, att de i erforderlig utsträckning infinner
sig vid anordnade valsammanträden och tillser att kvalificerade personer
utses för uppgiften. I ett antal sjöförsäkringsaktiebolag synes läget vara
det beskrivna och i dylika bolag torde anordningen med direkta val kunna
accepteras, om en dylik valform beslutas av bolaget. För den vanliga typen
av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal försäkringstagare och
med ofta många försäkringsgrenar synes däremot metoden med direkta
val icke lämpligen böra ifrågakomma.

De sakkunniga tillfogar följande synpunkter rörande tillämpningen av
den indirekta valmetoden.

Erfarenheten talar för att det närmast är de indirekta valen som är
aktuella, när det gäller att valvägen utse försäkringstagarrepresentanter
i försäkringsaktiebolagens styrelser. Vid dylika val har försäkringstagarna
att välja en elektorsförsamling, som i sin tur utser de personer, som skall
i styrelsen särskilt tillvarataga försäkringstagarnas intressen. En relativt
begränsad elektorsförsamling synes väl skickad för uppgiften att skaffa
fram personer med kvalifikationer och intresse för ifrågavarande uppdrag.

Några svårigheter att anordna försäkringstagarval av elektorer svnes
icke föreligga, när fråga är om försäkringsaktiebolag av sjöbolagens "typ.
Försäkringstagarnas antal är där regelmässigt så begränsat och deras intresse
för en effektiv representation så stort, att det — såsom erfarenheten
bestyrkt — kan påräknas såväl att försäkringstagarna i betydande utsträckning
låter sig företrädas vid valmöten som att lämpliga personer väljes till
elektorer. För nu ifrågavarande försäkringsaktiebolags del synes metoden
med indirekta val vara en god lösning av problemet hur man skall få fram
effektiva och kunniga företrädare för försäkringstagarintresset i vederbörande
bolags styrelse. Med hänsyn till det begränsade antalet försäkringstagare
i förevarande bolag synes det icke möta några praktiska hinder att
— såsom ock skett — tillerkänna i princip samtliga försäkringstagare
rösträtt vid elektorsvalen.

De praktiska svårigheterna vid den indirekta valmetoden inträder vid
den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett mycket stort antal
försäkringstagare i ofta många olikartade försäkringsgrenar. För sådana
bolag möter det svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt organisera elektorsval,
förenade med rösträtt för samtliga försäkringstagare. Att döma

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

243

av de tidigare redovisade erfarenheterna från de ömsesidiga försäkringsbolagens
delegeradeval föreligger det risk för att i de vanliga typerna av
större försäkringsaktiebolag institutionen elektorsval skulle komma att möta
ringa intresse från försäkringstagarnas sida. Utgången av valen kan då lätt
bli olämpligt påverkad av befattningshavare eller fältmän i vederbörande
bolag. En lösning är givetvis att dels söka aktivera försäkringstagarintresset
och dels skapa garantier mot en olämpligt påverkad valutgång. Nära
till hands kan härvid ligga att organisera elektorsvalen efter de linjer, som
de sakkunniga förordat för delegeradevalen i de vanligaste typerna av
större ömsesidiga försäkringsbolag. Eu analog tillämpning av dessa linjer
är visserligen förenad med den komplikationen, att vid aktiebolagsformen
det möter vissa svårigheter att konstruera en lämpligt utformad kandidatnominerande
valberedning. En godtagbar lösning av detta specialproblem
synes dock vara att i försäkringsaktiebolagen låta försäkringsinspektionen
utse den första kandidatnominerande valberedningen i dess helhet, varefter
vid senare val beredningens ledamöter, med undantag för ordföranden
som fortfarande skulle tillsättas av inspektionen, kan väljas av den sittande
elektorsförsamlingen.

Vid företagsformen försäkringsaktiebolag synes det emellertid de sakkunniga
vara ett alltför långtgående krav att för de stora riksbolagens del
fordra, att samtliga försäkringstagare skall vara röstberättigade vid elektorsval.
Försäkringsaktiebolaget har ju i motsats till det ömsesidiga försäkringsbolaget
icke karaktären av en försäkringstagarsammanslutning
utan är rättsligt sett uppbyggt på grundval av det av aktieägarna tillskjutna
kapitalet. I anslutning härtill har elektorsförsamlingen i ett försäkringsaktiebolag
en mera begränsad uppgift än delegeradeförsainlingen i ett ömsesidigt
försäkringsbolag. Vid försäkringsaktiebolaget är det icke fråga om
att levandegöra ett delägarskap utan om att skapa garantier för att i styrelsen
kommer att ingå några kvalificerade och kunniga personer med speciell
uppgift att verka för att försäkringstagarnas intressen blir tillbörligen
tillgodosedda. En elektorsförsamling, som är kompetent att utse dessa
speciella företrädare för försäkringstagarintresset, torde kunna erhållas,
även om, av praktiska skäl, försäkringstagarnas rösträtt vid elektorsvalen
i de stora riksbolagen icke göres allmän. Vid nu ifrågavarande bolag torde
möjlighet böra finnas att låta endast en slumpmässigt bestämd, dock icke
alltför obetydlig, del av försäkringstagarstocken deltaga i elektorsvalen.
Valanordningarna måste dock konstrueras så, att obehörig påverkan på
valen omöjliggöres och så att garantier i praktiken föreligger för att olika
typer av försäkringar blir representerade på den vallista över elektorskandidater,
som ställes under omröstning bland det slumpmässigt utvalda,
röstberättigade försäkringstagarklientelet. Jämväl vid elektorsval måste betydande
arbete nedläggas på att skapa intresse för valen och på information
till de berörda försäkringstagarna om valen och om de uppställda
kandidaterna. Med ovan angivna begränsning torde de synpunkter, som de
sakkunniga anfört rörande organisationen av delegeradeval i större ömsesidiga
riksbolag, böra beaktas jämväl vid elektorsval i större försäkringsaktiebolag
av riksbolagstyp. Skulle det i en framtid visa sig att ett otillfredsställande
litet antal försäkringstagare begagnar sin rösträtt vid elektorsval,
synes frågan om eu övergång till andra anordningar än den indirekta
valmetoden få övervägas. Tills vidare torde emellertid något binder
icke böra resas mot att även större försäkringsaktiebolag, med beaktande
av det ovan anförda, söker komma fram på nu ifrågavarande väg, när det
gäller ad ulse de speciella företrädarna för försäkringstagarintressena i
bolagens styrelser.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1061

Det andra alternativet är att de styrelseledamöter, som skall särskilt verka
för försäkringstagarintressenas tillgodoseende, utses av organisation
eller intressegrupp med anknytning till försäkringstagarna.
Direkta erfarenheter talar för att en sammankoppling av å ena sidan organisationer
och å andra sidan försäkringsbolag kan innefatta en mycket aktiv
och effektiv bevakning av försäkringstagarintressena. Givet är, att stor vikt
måste läggas vid att anknytning sker till lämpliga och intresserade organisationer.
De sakkunniga utvecklar följande synpunkter.

Det ligger i sakens natur, att ett försäkringsaktiebolag i allmänhet har
en sådan sammansättning av sin försäkringsstock, att en anknytning torde
böra ske till flera olika organisationer. Då det vid försäkringsaktiebolagen
är fråga om att utse några få representanter för försäkringstagarna, förutsätter
därför organisationslinjen i allmänhet ett samarbete mellan de olika
berörda organisationerna vid valet av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolags
styrelse. Ett sådant samarbete torde lämpligen kunna
organiseras i den formen, att samtliga berörda organisationer blir företrädda
i en valdelegation, som har till uppgift att tillsätta försäkringstagarrepresentanterna
i vederbörande försäkringsaktiebolagsstyrelse. Det samarbete,
som inom en dylik valdelegation kan etableras mellan olika organisationer,
synes skapa goda förutsättningar för en effektiv bevakning av
försäkringstagarintressena. Icke minst värdefullt synes vara, att en naturlig
möjlighet öppnas att — med lämpliga, icke alltför korta tidsmellanrum —
låta nu ifrågavarande styrelseuppdrag tillfalla än en expert från ett område
och än en expert från ett annat område. Härigenom kan det bli tillfälle
att på det ena området efter det andra få försäkringstagarsynpunkter framförda
av verkligt sakkunniga personer. I enlighet med det anförda anser
de sakkunniga, att organisationslinjen innefattar goda möjligheter att få
fram kunniga personer, som är lämpliga för uppgiften att i försäkringsaktiebolagens
styrelser verka för försäkringstagarintressenas tillgodoseende.

Förhållandena i ett försäkringsaktiebolag kan vara sådana, att anledning
finnes att kombinera båda nu nämnda alternativ för utseende av försäkringstagarrepresentanterna
i styrelsen. Det kan exempelvis befinnas, att
indirekta val lätt kan organiseras såvitt rör en eller flera branscher, medan
det i övrigt synes ligga närmast till hands att tillämpa organisationslinjen.
Något hinder mot dylika kombinationer synes icke böra uppställas, därest
kombinationerna konstrueras på ett sätt, som framstår som ändamålsenligt.

Det tredje alternativet utgöres av att Kungl. Maj:t eller offentlig
myndighet utser försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolags
styrelse.

Då försäkringstagarrepresentanterna i främsta rummet icke skall vara
kontrollorgan utan bör vara positivt verksamma såsom kontaktmän för försäkringstagarna
och såsom sakkunniga förslagsställare och initiativtagare,
vilka bygger på grundligast möjliga kunskaper om försäkringsproblemen,
sedda från konsumentsynpunkt, synes det de sakkunniga mera fjärranliggande
att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet förordnar ifrågavarande
styrelseledamöter än att vederbörande utses av exempelvis motororganisationer,
fastighetsägarförbund, hyresgästsammanslutningar, löntagarorganisationer,
kvinnosammanslutningar och näringsorganisationer av olika slag,
samarbetande i valdelegationer vilkas sammansättning anpassats efter arten

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

av den bedrivna försäkringsrörelsen. Kungl. Maj :t och offentlig myndighet
måste nämligen anses ha mindre nära kontakt med försäkringsproblemen,
sedda ur konsumentsynvinkel, än vad nyssnämnda och liknande organisationer
har. Denna synpunkt står helt i överensstämmelse med vad som i
föregående kapitel anförts rörande formerna för försäkringstagarinflytandet
i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Formen att Kungl. Maj :t eller offentlig
myndighet utser försäkringstagarrepresentanter torde därför böra komma
till användning endast i sådant fall, där av speciella skäl hinder möter
mot att tillämpa vallinjen och organisationslinjen. Såsom exempel på sådana
fall må nämnas, att försäkringstagarval omfattats med alltför ringa
intresse av försäkringstagarna och att organisationslinjen framstår såsom
oframkomlig, därför att försäkringsbolaget icke vill knyta an till de organisationer,
som med hänsyn till arten av den av bolaget bedrivna rörelsen
lämpligen bör ifrågakomma, eller därför att vederbörande organisationer
icke är villiga att medverka.

Liksom hittills bör enligt de sakkunniga formen för tillsättning av försäkringstagarrepresentanter
i försäkringsaktiebolags styrelse beskrivas i
bolagsordningen. Härigenom beredes den stadfästande myndigheten tillfälle
att pröva ändamålsenligheten av den beslutade anordningen. Något hinder
bör icke möta mot att eventuellt förekommande detalj föreskrifter intages i
en särskild valordning.

De sakkunnigas synpunkter utmynnar i förslag om vissa jämkningar i
70 § FL. Ändringsförslaget syftar till att markera att försäkringstagarrepresentanternas
uppgift i främsta rummet bör vara att positivt verka såsom
kontaktmän för försäkringstagarna och såsom idégivare och initiativtagare
i försäkringstagarintressets tjänst. Vidare föreslås att tillsättningsformen
i lagtexten beskrives så, att vederbörande skall »utses genom direkt
eller indirekt val av försäkringstagarna eller intressegrupp eller intressegrupper
med anknytning till dem eller, där sådant val icke lämpligen kan
ifrågakomma, genom förordnande av Konungen eller offentlig myndighet».

Remissyttrandena

Värdet av försäkringstagarrepresentationen i försäkringsbolagen understrykes
i många remissyttranden. Samtidigt framhålles dock svårigheterna
att få försäkringstagarna att aktivt intressera sig för att göra sitt inflytande
gällande. Likaså betonas att representationsfrågan icke kan givas en allmängiltig
lösning.

Enligt försäkringsinspektionens mening är de synpunkter och förslag
som de sakkunniga framlagt i fråga om representationsfrågans lösning för
de ömsesidiga försäkringsbolagen värda allt beaktande. Det
är väl icke säkert, att de sakkunniga med de uppslag de presenterat, lyckats
finna den mest ändamålsenliga lösningen, men enligt inspektionens mening
bör alla uppslag, som kan ge hopp om en mera allmän förbättring, omsorgsfullt
prövas. Liksom hittills skett kommer inspektionen jämväl i fortsätt -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ningen att ägna noggrann uppmärksamhet åt ifrågavarande problem och
söka att i samråd med bolagen avhjälpa konstaterade bristfälligheter i fråga
om representationen.

Försäkringsbolagens riksförbund understryker de sakkunnigas uttalande
att det är möjligheten att infinna sig vid stämmorna och att deltaga i
val av delegerade som är av betydelse. Det ringa deltagarintresset under
lugna och normala förhållanden är ingenting unikt just för försäkringsväsendet
utan något som är utmärkande för nutidens organisationsliv över
huvud taget — det må vara ideellt, ekonomiskt, fackligt eller politiskt. Förbundet
fortsätter.

Riksförbundet är medvetet om att här föreligger ett omfattande problemkomplex.
Å ena sidan står det faktum att det i ett ömsesidigt försäkringsbolag
är försäkringstagarna-delägarna som direkt eller indirekt har att utöva
en bolagsstämmas befogenheter. Å andra sidan står de praktiska svårigheterna
att, i varje fall i tider av lugn utveckling, få delägarna att intressera
sig för denna uppgift. Det bör ej vara ett självändamål att på konstlade
vägar och till betydande kostnader söka driva dem till valdeltagande
trots att de själva inte kan finna verklig anledning därtill, eftersom företaget
sköts på ett sådant sätt att det inte ger anledning till ett direkt engagemang
från deras sida. Huvudsaken är — såsom även de sakkunniga framhållit
— att möjlighet finns för delägarna att utöva inflytande, därest utvecklingen
skulle så påkalla.

Så långt riksförbundet kunnat följa utvecklingen synes man inom de
ömsesidiga bolagen över lag sträva efter att få sina bolagsstämmor representativt
och ändamålsenligt sammansatta. En undersökning rörande de ömsesidiga
bolagsstämmornas fördelning på olika yrkeskategorier o. dyl. ger
enligt förbundet belägg för att stämmorna fyller alla rimliga anspråk på
representativ och allsidig sammansättning. Därmed icke sagt att icke mer
än nu skulle kunna göras för att informera försäkringstagarna om deras
rätt att deltaga i valen och dessas innebörd samt att även i övrigt stimulera
till ökat valdeltagande. Enligt förbundet beror emellertid allting på vilka
kostnader man rimligen bör satsa på sådana åtgärder. Värdet av vad som
eftersträvas måste vägas mot vad det kostar att försöka nå det. Riksförbundet
vill påpeka att bolagen följer frågan med uppmärksamhet för att
söka få till stånd tillfredsställande lösningar. Då därvid olika metoder naturligen
måste prövas är det enligt förbundet angeläget att hinder icke reses
för bolagen att i dessa stycken utforma sina bolagsordningar på sätt de
finner lämpligt. Först sedan en metod prövats i praktiken kan man med någorlunda
säkerhet bedöma, huruvida den är ändamålsenlig eller ej. -— Riksförbundet
finner det naturligt att organisationsvägen eller en kombination
av organisationsvägen och valvägen av de sakkunniga ges företräde framför
alternativet att de delegerade utses av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet.

Folksam har ingen erinran mot de sakkunnigas förslag om försök till
aktivering av försäkringstagarintresset men ställer sig tveksamt till möjligheterna
att genom direkta stämmoval skapa garanti för att styrelse och

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

företagsledning blir försäkringstagarnas förtroendeman. Folksam kritiserar
vad de sakkunniga anfört rörande organisationslinjen som enligt bolaget
knappast synes slutgiltigt utredd av de sakkunniga. Enligt Folksams
uppfattning skulle varje allmänt riksbolag behöva söka anknytning till åtminstone
tiotalet riksorganisationer om de skulle fylla de sakkunnigas
krav på att organisationerna i fråga skall täcka »flertalet försäkringsformer
och försäkringstagarkategorier hos vederbörande bolag». Folksam anför vidare
bl. a. följande.

Med hänsyn till de sakkunnigas allmänna resonemang kring dessa frågor
synes det med kraft böra slås fast, att representanter för organisationer
som tillvaratar ett allmänt konsumentintresse —• såsom konsumentkooperationen
och fackföreningsrörelsen — måste anses kunna företräda försäkringstagarna
i alla försäkringsgrenar. Att ställa en fordran på att exempelvis
Folksam, därför att företaget har en betydande rörelse i motorfordonsförsäkring,
i sin stämma skulle behöva representanter för motororganisationer
kan inte gärna komma i fråga även om de sakkunnigas diskussion
skulle peka på en sådan lösning. Tvärtemot vad de sakkunniga kommer
till torde idealet för att få en arbetsduglig stämma vara, att varje bolag
engagerar så få organisationer som möjligt och att helst ingen organisation
vore engagerad i mer än ett bolag. En väsentlig sak är att organisationerna
själva har en godtagbar demokratisk representation. En annan betydelsefull
fråga är att allmänheten informeras om vilka organisationer
som i de olika bolagen utser delegerade. Om en person med vetskap om
Folksams parlamentariska organisation tecknar sina försäkringar i företaget
måste man kunna utgå ifrån att han, även om han inte är ansluten till
fackföreningsrörelsen eller till konsumentkooperationen, accepterar att hans
intressen som försäkringstagare bevakas genom de delegerade från dessa
folkrörelser.

Organisationslinjen förordas av bl. a. Landsorganisationen, Sveriges akademikers
centralorganisation och Försäkringsfunktionärernas förbund.
Landsorganisationen som inte finner anledning föreligga att föreslå någon
ändring av den nu gällande lagstiftningen, finner de erfarenheter som redovisas
av de sakkunniga angående direkta valmetoder så pass nedslående att
denna väg inte kan förordas ens för sådana fall där organisationslinjen
inte ter sig naturlig. Landsorganisationen anför bl. a. följande.

Försäkringsverksamhet uppfattas av det stora flertalet medborgare inte
som ett område, som är väsensskilt från andra slag av ekonomisk verksamhet
och något personligt engagemang, som tar sig uttryck i livligt valdeltagande
eller beredvillighet att åta sig uppdrag i samband härmed, kan
uppenbarligen blott påräknas i undantagsfall. Konsumtion av försäkringstjänster,
hur betydelsefull den i och för sig än är, utgör dock blott en ringa
del av den enskildes totalkonsumtion av varor och tjänster och därtill en
del, som engagerar den enskilde i allmänhet mindre än t. ex. den dagliga
konsumtionen av trafiktjänster.

När LO förordar organisationslinjen framför någon form av mer eller
mindre krystad valmetod så åsyftas därmed ingalunda, att organisationerna
som sådana skall ikläda sig ett direkt eller indirekt ansvar för försäkringsbolagens
skötsel. Vad det i första hand gäller är att få fram personer
med goda kvalifikationer för styrelseuppdrag, d. v. s. i huvudsak ett gott
och självständigt omdöme, tillfredsställande insikter i ekonomiska frågor

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

och intresse för försäkringsväsendet. Hellre än att överlämna ett sådant
urval åt slumpen — resultatet av en omröstning bland ett antal väljare utan
kännedom om kandidaternas meriter för uppdraget kan näppeligen bli
ett annat — bör olika fackliga, ekonomiska och ideella organisationer med
sin goda personkännedom kunna utse lämpliga representanter för konsumentintresset
till styrelseledamöter. Försäkringsbolagen bör ha en avsevärd
frihet när det gäller att i sina bolagsordningar ange genom vilka organisationer
de önskar, att styrelsen skall rekryteras. Det kan härvid troligen
inte undgås, att vissa organisationer anmodas att utse styrelseledamöter
i flera bolag. Med den uppläggning som här skisserats utgör ett sådant
förhållande knappast en olägenhet. Fortfarande kommer vissa bolag
att intimt samarbeta med vissa organisationer och att betrakta sig som
lierade med dessa; i andra fall — och det måste bli flertalet — kommer den
omständigheten, att en organisation har medverkat vid utseendet av en
eller flera styrelseledamöter inte att leda till ett nära samarbete mellan
organisationen som sådan och bolaget.

Motorförarnas helmjkterhetsförbund redovisar goda erfarenheter av organisationslinjen
genom sin representation i Ansvar men ställer sig något
tveksamt till en generell utvidgning av denna representationsform. Förbundet
framhåller att försäkringstagarklientelet i övriga ömsesidiga bolag med
undantag för Folksam och kanske Trafik ej i lika hög grad är knutet till viss
intressegrupp. Även om det skulle vara tekniskt möjligt att göra en uppdelning
av försäkringstagarna i grupper måste antalet huvudmän bli otympligt
stort för att alla intressen skulle bli tillgodosedda. Lämpligheten av att en
intressegrupp engagerar sig i alltför många bolag kan ifrågasättas. Man måste
enligt MHF betänka att den sunda konkurrensen med snabba åtgärder kan
bli beskuren om huvudmannainflytandet blir detsamma i ett flertal bolag.
MHF tvekar därför om att ge sin anslutning till de sakkunnigas uttalande
att »i sådana ömsesidiga skadeförsäkringsbolag av riksbolagskaraktär, vilka
söker anknytning till organisationer eller intressegrupper, synes trafikförsäkringens
och den övriga motorförsäkringens intressen i allmänhet lämpligen
kunna företrädas av delegerade, vilka är utsedda av de viktigaste motororganisationerna».

Svenska Bankföreningen kan icke uttala någon uppfattning om behovet
av den av de sakkunniga förordade förstärkningen av försäkringstagarrepresentationen
men bankföreningen vill emellertid betona vikten av att
nomineringen av försäkringstagarrepresentanter sker på sådant sätt att den
framstår som en meningsyttring från de försäkrade själva. Från den utgångspunkten
ställer sig bankföreningen tveksam inför de sakkunnigas
starka framhävande av alternativet med val genom organisationer och intressegrupper
av olika slag.

Möjligheten för varje ömsesidigt bolag att fritt pröva sig fram till olika
representationssystem är ett önskemål som uttalas av Tjänstemännens
Centralorganisation, Städernas försäkringsbolag och Framtiden livförsäkringsaktiebolag.
Framtiden hävdar bestämt att man icke skall föreskriva
vissa schabloner för formen, på vilken försäkringstagarinflytandet skall
ordnas. Det är i stället önskvärt att man söker sig fram på olika vägar un -

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

der beaktande av att det är försäkringstagarnas och endast försäkringstagarnas
intressen, som skall stå i förgrunden. Enligt Framtidens uppfattning
är alternativet att Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet utser de delegerade
direkt oförenligt med de ömsesidiga bolagens företagsform. Det
strider mot de ömsesidiga bolagens grundidé, som är att försäkringstagarna
är ägare av bolaget. Det är då naturligt att endast dessa delägare —
eller i särskilda fall organisationer representerande dessa delägare — skall
ha möjlighet att utöva rösträtt.

Vad angår försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolagen
har försäkringsinspektionen icke ansett sig böra
tillstyrka förslaget att förordnande av styrelseledamot genom Kungl. Maj :t
eller offentlig myndighet endast bör ifrågakomma som en sistahandslösning.
I övrigt tillstyrker inspektionen den föreslagna ändringen av 70 § FL.
Inspektionen erinrar om att Kungl. Maj :ts och offentlig myndighets befogenhet
i här angivna avseenden, vilken tillkom vid 1950 års ändringar i
lagen om försäkringsrörelse till en början väckte en viss reaktion från försäkringsbolagshåll.
Då emellertid denna reaktion numera synes ha ebbat
ut, är det enligt inspektionens mening icke angeläget, att frågan nu tages
upp till förnyat ställningstagande av statsmakterna. Inspektionen framhåller
att ingen ännu har, vare sig när det gäller aktiebolag eller ömsesidiga
bolag, kunnat formulera någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentation,
som verkligen ser ut att vara lämplig och effektiv över
hela fältet. Även om viss kritik kan riktas mot anordningen med s. k.
kungarepresentanter, vill det inte förfalla som om denna anordning redan
nu skulle vara mogen för en sådan generell nedgradering, som utredningen
velat göra sig till tolk för. Inspektionen fortsätter.

De sakkunniga har i sammanhanget bl. a. framhållit, att det från konsumentsynpunkt
synes vara mera fjärranliggande, att Kungl. Maj :t eller
offentlig myndighet förordnar ifrågavarande styrelseledamöter än att vederbörande
utses av exempelvis motororganisationer, fastighetsägarförbund,
hyresgästsammanslutningar, löntagarorganisationer, kvinnosammanslntningar
och näringsorganisationer av olika slag. Härtill vill inspektionen
anföra, att det skulle vara av visst värde om försäkringsbolag ännu oftare än
som hittills skett blir anknutna till folkrörelser, företagarorganisationer och
konsumentsammanslutningar av olika slag. Någon allmän lösning av problemet
om försäkringstagarnas medinflytande kan dock icke heller en sådan
utveckling ge, ty det föreligger behov även av bolag, som vänder sig till hela
allmänheten. Det är vidare inte säkert, att det vore lyckligt, om t. ex. samma
motororganisationer, fastighetsägarsammanslutningar, arbetsgivare- eller
löntagargrupper utsåge representanter i ett flertal olika försäkringsbolag,
något som skulle kunna leda till, att enskilda bolag förlorade sin profil.

Rörande den föreslagna ändringen i fråga om utseende av försäkringstagarrepresentanter
i försäkringsaktiebolagens styrelser framhåller Försäkringsbolagens
riksförbund att varje bolag bör ha frihet att utforma sin bolagsordning
med hänsynstagande till bolagets speciella struktur och egenart.
Det bör vidare ankomma på varje bolag att avgöra hur stort antal försäkringstagarrepresentanter
i förhållande till lagens minimum som är önsk -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

värt. Enligt riksförbundets mening har de sakkunniga presterat ett föga
bärkraftigt underlag för att bibehålla de särskilda försäkringstagarrepresentanterna.
Förbundet anför bl. a.

Tanken att de bör fungera som kontroll- och övervakningsorgan avvisas
med rätta av de sakkunniga. De sakkunnigas åsikt att försäkringstagarrepresentanterna
bör väljas bland personer, som från olika områden bär sådana
insikter i försäkringsfrågor, att de kan ägna speciellt intresse åt
t. ex. premietariffering, försäkringsformer, försäkringsvillkor, anskaffningspolitik
etc., är helt orealistisk. Dessa spörsmål fordrar en sakkunskap
som svårligen kan förutsättas hos utanför branschen stående och som, i
den mån den i styrelsen skulle bli företrädd av teoretiker utan praktisk
erfarenhet, skulle kunna avsevärt tynga och försvåra arbetet utan någon
motsvarande nytta för försäkringstagarna. I den mån nämnda frågor över
huvud taget hör hemma på styrelseplanet i annan form än som ren information
från den verkställande direktionens sida, saknas anledning att
konstruera någon skiljelinje mellan stämmovalda och försäkringstagarvalda
styrelseledamöter. Intresset och ansvaret måste vara ett och detsamma
för båda grupperna.

Vad nu sagts gäller både sak- och livförsäkringsaktiebolagen och bekräftas
i själva verket av de sakkunnigas egna intervjuer med försäkringstagarrepresentanterna.
Dessa intervjuer har visat full enighet om att på
försäkringsaktiebolagens styrelsesammanträden icke förekommit några
frågor, där försäkringstagarintresset stått i något uttalat motsatsförhållande
till aktieägarnas intresse. Från åtskilliga håll har understrukits att bolagens
arbete bedrivs helt med försäkringstagarnas intresse som riktpunkt.

Med hänsyn till de sakkunnigas ovan relaterade syn på försäkringstagarrepresentanternas
funktion låge den slutsatsen närmast att försäkringstagarrepresentanterna
i aktiebolagens styrelser snarare utgjorde ett tyngande
moment än vore till något gagn. Riksförbundet vill emellertid icke draga
dessa konsekvenser. Enligt vad förbundet erfarit, har försäkringstagarrepresentanterna
hos de olika aktiebolagen fullgjort sin funktion som styrelseledamöter
på ett lika intresserat och ansvarsfullt sätt som övriga styrelseledamöter.
Då man således sedan ett decennium prövat denna form av
försäkringstagarrepresentation och då icke några olägenheter kan påvisas
därav, föreligger icke något skäl att i detta sammanhang ifrågasätta avskaffandet
av denna representation. Därifrån är emellertid steget långt till att
—• såsom de sakkunniga förordar — utvidga antalet försäkringstagarrepresentanter
utöver det nu föreskrivna. Det bör ankomma på varje bolag att
avgöra hur stort antal dylika styrelseledamöter i förhållande till lagens
minimum, som är önskvärt. De sakkunniga har icke heller framfört något
reellt skäl för en utvidgning av representationen.

Även i Folksams yttrande ges uttryck för att aktiebolagen själva bör få
bestämma i vilken ordning försäkringstagarrepresentanterna i styrelserna
skall utses. Folksam uttalar.

Även om Folksam bar rika och gynnsamma erfarenheter av lekmännens
arbete i ett konsumentägt företag är vi ändå tveksamma om värdet av en lag
som föreskriver försäkringstagarrepresentanter i aktiebolagens styrelser —•
med fullt ansvar för de beslut som där fattas — om deras insatser i fortsättningen
kan väntas vara så begränsade, som de sakkunniga skisserat. När de
sakkunniga nu föreslagit den i och för sig betydelsefulla förändringen att
försäkringstagarrepresentanterna i första hand skall utses av försäkringsta -

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

garna bör det, efter de erfarenheter som nu gjorts, kunna överlämnas åt
aktiebolagen själva att avgöra på vilket sätt — i bolagsstämma, styrelse,
nämnder eller råd — de lämpligen bör ordna den kontakt med försäkringstagarna
som de i nuvarande konkurrens sannolikt har behov av.

Landsorganisationen hänvisar till sitt förordande av organisationslinjen
beträffande de ömsesidiga bolagen och finner detta äga tillämpning även i
fråga om aktiebolagen. Därest undantagsvis ett aktiebolag möter svårigheter
att organisationsvägen tillföra sin styrelse företrädare för konsumentintresset
bör som en sista utväg möjligheten stå öppen för Kungl. Maj:t att
utse sådana. Syftet är dock enligt Landsorganisationen, oavsett metoden,
detsamma. De av Konungen utsedda styrelseledamöterna bör inte betraktas
och betrakta sig själva som företrädare för »det allmänna» i vidare mån
än de organisations- eller bolagsstämmovalda ledamöterna. Landsorganisationen
finner dock inte någon anledning föreligga att föreslå en ändring av
den nu gällande lagstiftningen i berörda avseenden. Försäkringsinspektionen
bör dock periodiskt, t. ex. vart tredje år, undersöka och offentligt redovisa
hur styrelseledamöterna i skilda bolag uttages. Därigenom kan en önskvärd
debatt hållas vid liv och bolag, som inte funnit tillfredsställande former för
konsumentrepresentation, kan anse det angeläget att tillämpa bättre representationsmetoder.

Förtjänsterna hos organisationslinjen understrykes även i yttranden av
Försäkringsfunktionärernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. — SACO påpekar att organisationsmetodens
användning ej får anses innebära, att en organisation som sådan
är representerad inom vederbörande försäkringsbolag. En representation
genom intresseorganisationens medverkan ser SACO mera som en metod
att rekrytera lämpliga ledamöter än som en representationsfråga för vederbörande
organisation. I likhet med de sakkunniga anser SACO, att utvägen
att låta Kungl. Maj :t utse försäkringstagarnas representanter endast
bör tillgripas som en sistahandslösning. Yrkeskvinnors samarbetsf örbund
erinrar om att de sakkunniga pekat på kvinnosammanslutningarnas roll såsom
företrädare för konsumenterna. Enligt förbundets mening är det angeläget
att hänsyn tas till de kvinnliga försäkringstagarnas intressen och förbundet
finner det anmärkningsvärt att icke någon kvinna hittills blivit utsedd.

De smärre lagändringar som föreslås beträffande representationen i aktiebolagens
styrelse finner Tjänstemännens centralorganisation ingen anledning
att motsätta sig.

Sveriges hantverks- och indusiriorganisation vill understryka det stora värdet
av den möjlighet att följa verksamheten, som nu gällande system medför
för försäkringstagarnas del. Enligt förbundet synes systemet inom olika företag
för närvarande fungera fullt tillfredsställande. Förbundet finner det naturligt
att bolagens möjligheter icke för strängt låses. Bolagen bör ha frihet
att välja för respektive företag lämpligt val- och representationssystem.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Liknande tankegångar kominer till uttryck i de yttranden som avgivits av
Motorförarnas helnykterhetsförbund och Sjöförsäkringsaktiebolaqet Öresund.

Framtiden livförsäkringsaktiebolag gör vissa jämförelser mellan livförsäkringsaktiebolagen
och övriga aktiebolag. Enligt Framtiden har skälen för särskilda
försäkringstagarrepresentanter icke samma tyngd för övriga bolag, men
även där gäller att det borde vara till ömsesidig nytta om man får till stånd
en fortlöpande kontakt mellan producenter (försäkringsgivare) och konsumenter
(försäkringstagare). Framtiden biträder de sakkunnigas åsikt att
man i försäkringsaktiebolag bör ha av försäkringstagarna eller representerande
organisationer utsedda styrelseledamöter men anser det däremot icke
nödvändigt att i lagtexten ha en undantagsbestämmelse, den s. k. Kungl.
Maj :t-linjen. Framtiden anför.

Om man bedömer det önskvärt att ha representanter för försäkringstagarna
föreligger samma förhållande som vid de ömsesidiga bolagen. Där är
det som tidigare framhållits att våldföra sig på ömsesidighetens grundprincip,
om försäkringstagarna-delägarna berövas möjlighet att utöva inflytande
på bolagets förvaltning. Enligt Framtidens erfarenhet kan en undantagsbestämmelse
icke heller motiveras under hänvisning till det stora antalet försäkringstagare.
Framtiden med sina cirka 1,2 miljoner försäkrade (ett av de
svenska bolag som har största antalet försäkringstagare) har i praktiken visat
att det är möjligt att utan onödiga kostnader ordna ett verkligt försäkringstagarinflytande
även då antalet försäkringstagare är stort och någon
direkt organisationstillhörighet icke kan utnyttjas.

Även ur en annan synpunkt vore det önskvärt att få en klar bestämmelse
om försäkringstagarinflytande utan sådan undantagsbestämmelse som nu
finns i 70 § FL. I en modern lagstiftning i ett demokratiskt samhälle bör man
sålunda så långt som möjligt undvika att den instans (även om det gäller
Kungl. Maj :t), som skall ingripa i ett sammanhang av detta slag, samtidigt
skall vara den instans, som subjektivt skall avgöra om ett sådant ingripande
är nödvändigt.

Framtiden anser att vid en ändring av 70 § FL paragrafen bör ges sådan
lydelse att man icke på något sätt framställer det som om den försäkringstagarvalde
styrelseledamoten har andra uppgifter än övriga styrelseledamöter.
Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 70 §, liksom även den nuvarande
lydelsen, synes antyda, å ena sidan att den försäkringstagarvalde
ledamoten skulle äga mindre skyldighet än andra ledamöter att vaka över
att t. ex. bolagets övriga fordringsägares intressen vederbörligen tillgodoses,
och å andra sidan att dessa andra ledamöter icke kunna förutsättas verka
för att försäkringstagarnas intressen vederbörligen tillgodoses. Ur bägge
dessa synpunkter är en uppdelning i lagtexten av styrelseledamöternas uppgifter
olämplig. Att en ledamot är vald av försäkringstagarna bör i och för
sig vara tillräckligt för att han skall inse sitt ansvar gentemot dem.

Departementschefen

Frågan om försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen, som beträffande
de ömsesidiga bolagen avser spörsmålet om försäkringstagarnas representation
på bolagsstämmorna och beträffande aktiebolagen representationen
i styrelserna, behandlades ingående vid tillkomsten av FL och 1950 års

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ändringar i lagen. Genom de sakkunnigas verkställda utredning har en redogörelse
erhållits för det hittillsvarande utfallet av lagreformens praktiska tilllämpning.
Till denna redogörelse har de sakkunniga fogat sina synpunkter
på olika problemställningar i sammanhanget. De sakkunnigas genomgång
av förhållandena på området har, bortsett från vissa smärre jämkningar i
avfattningen av de i 70 § upptagna reglerna om försäkringstagarrepresentationen
i försäkringsaktiebolagens styrelser, icke föranlett förslag till ändring
av FL:s nuvarande bestämmelser i ämnet.

Beträffande de ömsesidiga försäkringsbolagen har de sakkunniga sålunda
funnit, att FL liksom hittills icke torde böra innehålla några närmare bestämmelser
rörande bolagsstämmans sammansättning och tillsättande utan
att det system som varje enskilt bolag tillämpar, såsom för närvarande gäller,
bör beskrivas i bolagsordningen. Motsvarande ståndpunkt har de sakkunniga
också intagit beträffande formen för tillsättning av försäkringstagarrepresentanter
i försäkringsaktiebolags styrelse. Formen härför bör följaktligen
enligt de sakkunniga i överensstämmelse med vad nu gäller beskrivas
i bolagsordningen.

De sakkunniga framhåller allmänt vikten såväl av att försäkringsbolagen
eftersträvar en tillfredsställande lösning av representationsfrågan som av att
försäkringsinspektionen följer utvecklingen med uppmärksamhet och ingriper
om uppdagade brister i representationssystemet icke avhjälpes.

Såsom framgår av det anförda innebär de sakkunnigas ståndpunkt att
nuvarande lagbestämmelser i huvudsak kommer att bibehållas. Då lagen
beträffande försäkringstagarrepresentationen i de ömsesidiga bolagens stämmor
icke lämnar någon föreskrift angående sättet för utseendet av de delegerade
och i fråga om representationen i aktiebolagens styrelser endast anvisar
vissa alternativa lösningar skall det sålunda enligt förslaget i princip alltjämt
ankomma på bolagen att själva välja för vederbörande företag lämpligt
representationssystem; dock för aktiebolag med den begränsning som följer
av de i lagen uppställda alternativen.

I remissyttrandena har riktigheten av de sakkunnigas ställningstagande till
nu angivna huvudspörsmål icke ifrågasatts. Fastmera har från flera håll understrukits
önskvärdheten av att nuvarande valmöjligheter med hänsyn till
företagens skiftande natur alltjämt står öppna.

Ej heller för egen del bar jag funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas
ståndpunkt i förevarande fråga. Såsom försäkringsinspektionen
uttalat bar nämligen ännu icke vare sig när det gäller aktiebolag eller ömsesidiga
bolag kunnat formuleras någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentationen,
som verkligen ser ut att vara lämplig och effektiv
över hela fältet. Detta förhållande, som är en naturlig följd av försäkringsbolagens
skiftande karaktär, utgör ett starkt skäl för att icke begränsa
förefintliga valmöjligheter. Utrymme bör därför finnas för att pröva olika
vägar och att anpassa represenlationssystemen efter utvecklingens krav. I
detta sammanhang vill jag understryka att försäkringsbolagen i försäkringstagarnas
intresse bör verka för att representationsformcrna är ändamålsen -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

liga. Självfallet bör också inspektionen ägna frågan fortlöpande uppmärksamhet
och vidtaga de åtgärder som kan finnas betingade för att konstaterade
brister avhjälpes.

De praktiska detalj synpunkter som framlagts av de sakkunniga i anslutning
till den i betänkandet förda diskussionen rörande olika representalionsmetoder
synes i huvudsak vara ägnade att tjäna till vägledning för försäkringsbolagen
vid utformningen av representationssystemen. Det måste dock
betonas, att generella lösningar icke torde stå att finna och att erfarenheterna
under den försöksverksamhet på området som får förutsättas äga rum
kan ge anledning till avvikelser.

I försäkringsbolag, där antalet försäkringstagare är litet, torde förutsättningarna
att anordna ett tillfredsställande valförfarande i regel vara goda. Om
det däremot gäller ett bolag med ett mycket stort antal försäkringstagare synes
det vara förenat med vissa svårigheter att på denna väg skapa ett ändamålsenligt
representationssystem. Den i betänkandet redovisade undersökningen
rörande de ömsesidiga bolagens delegeradeval ger också vid handen
att det finnes en påtaglig risk för att frågan om nominering och val av försäkringstagarrepresentanter
icke kommer att mötas med något större intresse
från försäkringstagarnas sida även om betydande insatser göres för att stimulera
till ökat valdeltagande. Denna omständighet synes böra beaktas då
det gäller att välja mellan valvägen, organisationslinjen eller en kombination
av nämnda båda metoder och torde i många fall kunna tala för en lösning
enligt intressegruppslinjen. Det torde kunna förutsättas att åstadkommandet
av lämpliga lösningar efter denna linje icke erbjuder några större problem
i vår tid med dess rikt utvecklade organisationsliv. Från försäkringstagarsynpunkt
torde det väsentliga vara att deras representanter är kvalificerade
för sitt uppdrag att tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Att
vederbörande representant dessutom tillhör försäkringstagarkretsen kan vara
en fördel men något krav härpå torde ej behöva uppställas.

Endast i sådana fall där val av delägarna eller utseende genom organisationer
eller intressegrupper ter sig mindre ändamålsenligt på grund av speciella
förhållanden torde såsom de sakkunniga anfört föreligga anledning
att överlåta åt Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet att utse delegeradeförsamlingen
i ömsesidigt försäkringsbolag. Det bör anmärkas, att den ordningen
att Kungl. Maj :t utser delegeradeförsamlingen icke för närvarande
förekommer i något försäkringsbolag.

Enligt de sakkunnigas mening bör utvägen att låta Kungl. Maj:t eller
offentlig myndighet utse försäkringstagarnas representanter i försäkringsaktiebolagens
styrelser komma till användning endast i sådana fall, där av
speciella skäl hinder möter mot att tillämpa vallinjen eller organisationslinjen.
Denna fråga berördes vid tillkomsten av nu gällande bestämmelse i
ämnet. Därvid framhölls att alternativet med förordnande av Kungl. Maj :t
eller offentlig myndighet syntes lämpligt i sådana fall då representationsfrågan
enligt val- eller intressegruppslinjen icke innebar en god lösning.
Detta uttalande står i överensstämmelse med min uppfattning i frågan och

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

lag vill framhålla att vederbörande styrelseledamot, vare sig han utses av
en organisation eller förordnas av Kungl. Maj :t, är utsedd att representera
försäkringstagarna. Det synes mig emellertid föra för långt att, såsom de sakkunniga
föreslagit, kräva att möjligheten att välja metoden med förordnande
av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet skall stå öppen endast för
det fall att övriga metoder icke lämpligen kan ifrågakomma. Genom en sådan
bestämmelse skulle hinder uppställas för ett bolag som föredrager den
förstnämnda metoden framför de båda övriga alternativen även för det fall
att en lösning i enlighet med dessa alternativ skulle vara möjlig. Då vidare
tillämpningen av olika representationssystem ännu befinner sig i ett
försöksskede är jag icke för närvarande beredd att förorda den av de sakkunniga
föreslagna inskränkningen av valmöjligheterna.

Ej heller anser jag i övrigt skäl föreligga att föreslå ändring i avfattningen
av 70 § FL.

I. Livförsäkringsbolags fonder

De sakkunniga

I ett särskilt avsnitt behandlar de sakkunniga gällande bestämmelser om
livförsäkringsbolags fondredovisning och framlägger förslag om minskning
av antalet fonder, som sådant bolag skall redovisa. De sakkunnigas förslag
äger avseende icke blott på livförsäkringsrörelse utan även på sådan sjukoch
olycksfallsförsäkringsrörelse, som skall följa de särskilda bestämmelserna
rörande livförsäkring.

Jämlikt FL skall för livförsäkringsrörelse försäkringsbolag redovisa följande
olika slag av tekniska fonder, nämligen försäkringsfond, utjämningsfond,
säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. Något hinder mot
uppförande, utöver de tekniska fonderna, av en eller flera dispositionsfonder
lägger icke lagen. Med stöd av de grundsatser, som ligger bakom bestämmelserna
angående livförsäkring i FL, har dock i bolagsordningarna för
livförsäkringsbolagen intagits föreskrifter, som maximerar dessa bolags
dispositionsfonder.

Försäkringsfonden är ett direkt uttryck för den skuld, vari försäkringsbolaget
står till de enskilda försäkringstagarna eller därmed jämställda
betalningsberättigade personer. Det torde stå utom varje diskussion, att ifrågavarande
skuld bör särredovisas på det sätt som följer av FL:s nuvarande
regler rörande försäkringsfond. De sakkunniga erinrar i detta sammanhang
om de ur säkerhetssynpunkt betydelsefulla lagstadgandena, att ett belopp
motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar städse skall redovisas i
vissa särskilda slag av värdehandlingar in. m. och att ifrågavarande värdehandlingar
skall förvaras under former, som ger försäkringstagarna panträtt
i handlingarna till säkerhet för fullgörandet av försäkringsbolagets på
försäkringsavtalen grundade förbindelser. Någon ändring i nu gällande be -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

stämmelser angående uppförande av försäkringsfond i livförsäkring föreslås
icke av de sakkunniga.

Utjämningsfonden i livförsäkring är enligt FL avsedd för utjämning
av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härrör av växlingar
i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet. Avsättningarna till och nedsättningarna
av fonden skall styras av de försäkringstekniska grunderna,
som skall innehålla bestämmelser i hl. a. detta ämne, och göres redan i
vinst- och förlusträkningen. En ökning av utjämningsfonden har således
karaktären av en kostnad i årets rörelse. En minskning av fonden utgör på
motsvarande sätt en intäkt för året. Den nettovinst eller nettoförlust, som
redovisas i vinst- och förlusträkningen för ett visst år, är således den utjämnade
vinsten eller förlusten. Det ligger i sakens natur, att om inom en livförsäkringsrörelse
ingen utjämning av årsresultaten göres, resultaten för ett
antal år i följd sällan torde förete hilden av en jämn linje utan att resultatskurvan
ofta torde bli ganska hackig. Inom alla områden av ekonomisk verksamhet
eftersträvar man emellertid, av olika skäl, i allmänhet att uppvisa ett
relativt jämnt förlopp av en bedriven rörelse och lagstiftningen är utformad
så, att detta i stor utsträckning är möjligt. Både inom försäkringsrörelsen och
inom annan ekonomisk verksamhet regleras årsresultaten till större eller
mindre del genom avskrivningar. Vad angår annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse
användes dessutom den utjämningsmetoden att i en utsträckning,
vars förenlighet med FL starkt kan ifrågasättas, dolda reserver
inlägges i försäkringsfonden. På livförsäkringssidan föreligger starkare garantier
för att försäkringsfonden ger ett rättvisande uttryck för bolagets
skuld på grund av försäkringsavtalen och föreligger på grund av livförsäkringsbeskatlningens
utformning inga skatteskäl för starkt i överkant tilltagna
beräkningar av försäkringsfonden. Redan intresset att bevara en upplysande,
sund försäkringsfondsredovisning på livförsäkringsområdet torde
tala för att försäkringsbolagen i livförsäkring fortfarande bör ha möjlighet
att genom en utjämningsfondsinekanism dämpa verkningarna på årsresultaten
av kastningar i dödlighet, sjuklighet och invaliditet. Understrykas bör
också, alt eftersom livförsäkringsrörelsen till sin natur är en riskutjämningsverksamhet,
avseende bl. a. en utjämning i tiden, det på ett speciellt
sätt är naturligt att möjlighet beredes försäkringsbolag att redovisa utjämnade
rörelseresultat inom livförsäkring. Sett på något längre sikt torde en
utjämnad resultatskurva ge en riktigare bild av livförsäkringsrörelsens förlopp
än en kurva med tvära kastningar. Den omständigheten att man inom
livförsäkringen kan observera en övergång från mera sparbetonade försäkringar
till rena riskförsäkringar synes också tala för att anordningen med
en särskild grundstyrd utjämningsfond bör bibehållas. De sakkunniga har
således icke funnit anledning att föreslå något avskaffande av utjämningsfonden
i livförsäkring. Icke heller föreslås någon ändring av lagbestämmelserna
rörande fonden.

Kravet på en särskild säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse är ett
uttryck för den betydelse, som lagen tillägger rörelsens konsolidering. Säker -

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hetsfonden har sådan betydelse för tryggandet av de avtalade försäkringsförmånerna,
att det synes de sakkunniga fullt riktigt och i överensstämmelse
med huvudtankegångarna bakom FL, att direkt i lagen meddelas bestämmelser
angående avsättning till säkerhetsfond och restriktiva bestämmelser
angående förutsättningarna för nedsättning av fonden. Erinras må i detta
sammanhang, att för den händelse ett och samma försäkringsbolag bedriver
såväl livförsäkringsrörelse som försäkringsrörelse avseende annan försäkring
än personförsäkring, enligt de sakkunnigas förslag fortfarande skall
gälla, att ett belopp motsvarande icke blott försäkringsfonden för livförsäkring
utan även säkerhetsfonden skall redovisas i vissa särskilda slag av
tillgångar och att de värdehandlingar, i vilka sådan redovisning sker, skall
förvaras under former, som ger livförsäkringstagarna panträtt i dessa värdehandlingar
till säkerhet för fullgörande av bolagets på försäkringsavtalen
grundade förbindelser. Påpekas bör också, att bestämmelserna angående
säkerhetsfond i livförsäkring utgör en motsvarighet till bestämmelserna i
FL om reservfond för försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse.
Av det sagda framgår att de sakkunniga är av den uppfattningen,
att säkerhetsfond för livförsäkringsrörelse fortfarande bör finnas.

För livförsäkringsrörelse skall för närvarande enligt FL redovisas ytterligare
två tekniska fonder, nämligen återbäringsfond och regleringsfond.
Av avsättningarna till dessa fonder sker avsättningen till
återbäringsfond enligt regler, som är intagna i återbäringsgrunderna, medan
avsättningen till regleringsfond har karaktären av en vinstdisposition, som
regleras av bolagsordningens bestämmelser. Beträffande användningen gäller
för båda fondernas del, att bestämmelser i ämnet meddelas i återbäringsgrunderna.
Fonderna utgör således ett led i återbäringsmekanismen i livförsäkring.
Enligt de sakkunnigas uppfattning kan behovet av att redovisa
både återbäringsfond och regleringsfond starkt ifrågasättas. Den nuvarande
tudelningen torde böra ses såsom en reminiscens av dels det av 1942 års
försäkringsutredning framlagda men i propositionen rörande FL avvisade
förslaget att bibehålla tidigare ordning med en grundbunden förutberäkning
av återbäring och dels de med den förutberäknade återbäringen sammanhängande
beskattningsreglerna för livförsäkring vid tidpunkten för tillkomsten
av 1948 års lag. De sakkunniga erinrar om att beskattningsreglerna
vid ifrågavarande tid medgav livförsäkringsbolag avdragsrätt för avsättning
enligt grunderna för förutberäknad återbäring och att återbäringsfonden
enligt 1942 års utrednings förslag i första hand var tänkt såsom en
täckningsreserv för den del av återbäringen som blev förutberäknad. Då FL
icke innesluter något system med förntberäkning av återbäring och då genom
ändringar i skattelagstiftningen år 1950 beskattningsreglerna nu icke
längre framtvingar någon distinktion mellan olika delar av återbäringen,
saknas enligt de sakkunnigas mening numera all anledning att redovisa
återbäringsfond och regleringsfond såsom två skilda fonder. De sakkunniga
föreslår därför, alt dessa två livförsäkringsrörelsefonder sammanslås till
eu enda fond, förslagsvis benämnd återbäringsfond. Den sammanslagna

17 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

258

Kungl. Mcij:ts proposition nr 171 år 1961

fonden synes lämpligen konstruktionsmässigt böra få samma ställning som
den nuvarande regleringsfonden.

I enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga för den nya återbäringsfondens
del, att användningen av fonden skall regleras genom återbäringsgrunderna.
Uttag ur fonden i enlighet med grunderna torde komma
alt upptagas i vinst- och förlusträkningen såsom en intäkt för året, vilken
intäkt emellertid i vinst- och förlusträkningen i allmänhet torde komma att
motsvaras av en lika stor kostnadspost avseende tilldelad återbäring. Avsättning
till den nya återbäringsfonden föreslås skola få karaktären av en
vinstdisposition. Härvid förutsätter de sakkunniga, att sedan övriga i FL
angivna eller i bolagsordningen medgivna fondavsättningar m. m. ägt rum
och, i livförsäkringsaktiebolag, enligt bolagsordningen medgiven begränsad
utdelning till aktieägarna ägt rum, all återstående vinst å livförsäkringsrörelsen
föres till återbäringsfonden.

Sammanförandet av nuvarande återbäringsfond och regleringsfond till en
enda fond, kallad återbäringsfond, förutsätter mindre ändringar i ett flertal
paragrafer i FL, nämligen i 6 § första stycket 11., 93 § 3 mom., 94 §
1 mom., 170 § första stycket 12., 270, 272, 273 och 281 §§.

I anslutning till det anförda redovisar de sakkunniga vissa synpunkter
rörande livförsäkringsbolags redovisning av dispositions fond. De
sakkunniga anför.

Med stöd av uttalande av föredragande statsrådet i propositionen rörande
FL har i bolagsordningarna för de livförsäkringsbolag, som förbehållit
sig rätt att upplägga dispositionsfonder, upptagits restriktiva bestämmelser
angående rätten för bolagsstämma att använda en del av vinsten å livförsäkringsrörelsen
till avsättning till dylik fond. De berörda livförsäkringsbolagens
dispositionsfonder har i allmänhet i bolagsordningarna maximerats
till 5 % av summan av de tekniska extrafonderna. Två livförsäkringsbolag
har utformat sina bolagsordningar så, att dispositionsfondsavsättning
är utesluten. De livförsäkringsbolag, som förbehållit sig den handlingsfrihet
som möjligheten att upplägga dispositionsfonder innefattar, har i allmänhet
icke på långt när avsatt så stora dispositionsfonder, som bolagsordningarna
tillåter. I några fall redovisar dylika bolag ingen dispositionsfond
alls. Såsom framgår av i det föregående lämnade uppgifter har under den
tid, FL varit i tillämpning på livförsäkringsbolagen, uttag ur dessa bolags
dispositionsfonder praktiskt taget uteslutande skett för överföring av medel
till de tekniska extrafonderna. Något missbruk av möjligheten till dispositionsfondsavsättningar
har således icke i något avseende förekommit.
Härtill kommer att den möjlighet att utjämna den årliga belastningen å
livförsäkringsrörelsen vid exempelvis mera betydande engångsanslag till
allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, som dispositionsfondsmekanismen
öppnar, åtminstone i vissa situationer torde kunna vara av värde
för livförsäkringsbolagen eller vissa av dessa. Under nu angivna förhållanden
och mot bakgrunden av den hårda reglering genom grunder, för vilken
livförsäkringsverksamheten är föremål, anser de sakkunniga, att anledning
icke finnes att föreslå någon lagändring som skulle betaga livförsäkringsbolagen
nuvarande möjlighet att i begränsad utsträckning avsätta överskottsmedel
till dispositionsfond. Understrykas bör, att denna ståndpunkt

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

icke innefattar något avsteg från grundsatsen, att i livförsäkringsaktiebolag
aktiekapitalets ökning genom fondemission skall vara förbjuden och
att i dylikt bolag bl. a. den årliga aktieutdelningen skall vara begränsad genom
bestämmelser i bolagsordningen.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag att för livförsäkringsrörelse och därmed jämställd
sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse nuvarande återbäringsfond
och regleringsfond sammanslås till en enda fond, kallad återbäringsfond,
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Folksam, som finner förslaget utgöra ett steg i rätt riktning, anser dock
att det mest rationella vore att sammanslå alla överskottsfonder till en enda.
Folksam anför.

Såväl enligt nu gällande lag som efter den föreslagna ändringen utgör
samtliga överskottsfonder underlag för återbäringen. I detta avseende kunde
överskottsfonderna mycket väl sammanföras till en enda fond. Återbäringstekniken
skulle inte påverkas av en sådan sammanslagning, inte heller
försäkringsfondens storlek. Även ur soliditetssynpunkt är det likgiltigt om
överskottsmedlen uppsamlas i en eller flera fonder. Ett livförsäkringsbolags
reella soliditet beror inte av namnet på överskottsfonderna utan av
förvaltning, premiesättning och återbäringsteknik. De motiv som de sakkunniga
anför för ett bibehållande av utjämningsfonden är inte övertygande.
Tvära kastningar i årsresultaten på grund av kastningar i dödlighet, sjuklighet
och invaliditet är med den omfattning, som rörelsen numera uppnått
inom alla livförsäkringsbolag, sällsynta. Härtill bidrar naturligtvis också
återförsäkringen. Även om tvära kastningar i riskrörelsen i bokslutet elimineras
med hjälp av ett internt fondsystem, kvarstår ändå realiteten bakom
dem. Anledning att i bokslutet dölja denna realitet synes icke föreligga.

Vad de sakkunniga uttalat därom att lagändring i syfte att omöjliggöra
viss avsättning till dispositionsfond för livförsäkringsbolagen icke är erforderlig
vinner instämmande från försäkringsinspektionen och Försäkringsbolagens
riksförbund.

Departementschefen

Bestämmelserna i FL angående livförsäkring bygger på soliditets- och skälighet
sprinciperna. Med hänsyn till soliditetskravet måste i livförsäkringsavtal,
som merendels avser en längre tidrymd med premier bestämda för
hela avtalstiden, betryggande säkerhetsmarginaler inläggas i premierna.
Härigenom erhålles garantier för att försäkringsbolagen är i stånd att fullgöra
sina förpliktelser även vid avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade
förloppet av verksamheten. Soliditetskravet medför att det under
normala förhållanden uppstår ett överskott i verksamheten, överskottet
återbäres jämlikt skälighetsprincipen till försäkringstagarna enligt regler i
återbäringsgrunderna. Överskottsmedlen fonderas normalt under längre
eller kortare tid inom ramen för ett i lagen föreskrivet fondsystem. Enligt
FL skall i livförsäkringsrörelse finnas försäkrings-, utjämnings-, säkerhets-,
återbärings- och regleringsfond. I bolagsordningarna finnes vidare oftast

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

föreskrifter om avsättning till en på visst sätt maximerad dispositionsfond.
För en sådan fondavsättning uppställes icke något hinder i FL.

I betänkandet har upptagits spörsmålet om skäl föreligger att minska
antalet fonder inom livförsäkringsrörelsen. De sakkunnigas övervägande av
frågan har föranlett förslag om att fonderna skall minskas genom att återbäringsfonden
och regleringsfonden sammanslås till en fond, benämnd återbäringsfonden.

Förslaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Den föreslagna förenklingen av fondsystemet i livförsäkringsrörelse synes
mig vara välmotiverad. Såsom de sakkunniga påvisat finnes numera
efter vissa genomförda ändringar i skattelagstiftningen ej behov av att redovisa
återbäringsfond och regleringsfond såsom två skilda fonder. Jag vill
därför förorda, att de sakkunnigas förslag i denna del genomföres. I övrigt
torde nuvarande fondsystem böra bibehållas.

Något missbruk av föreliggande möjlighet att i begränsad utsträckning
göra avsättning till dispositionsfond har enligt vad som framgår av den
verkställda utredningen icke förekommit. En lagändring i syfte att inskränka
nämnda möjlighet kan under sådana förhållanden icke vara aktuell.

Mitt ställningstagande föranleder smärre jämkningar i 6 § första stycket
It., 93 § 3 mom., 94 § 1 mom., 170 § första stycket 12. samt i 270, 272, 273
och 281 §§ FL.

Förslagets genomförande ger anledning till ändringar i vissa i administrativ
ordning med stöd av FL meddelade bestämmelser angående redovisning.

J. Vissa frågor rörande försäkringsinspektionens verksamhet

De sakkunniga har i särskilt avsnitt behandlat åtskilliga frågor rörande
försäkringsinspektionens ställning och uppgifter. Av dessa frågor torde ett
par av mera allmän räckvidd få upptagas här. I vissa detaljfrågor må hänvisas
till den följande detaljmotiveringen.

Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och verksamhet

Jämlikt 3 § FL skall försäkringsbolagen, på sätt i lagen sägs, stå under
tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektion. Föreskrifter om
inspektionens befogenheter och åligganden finnes i ett stort antal lagrum.
Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet meddelas
enligt lagen av Kungl. Maj :t.

Enligt Kungl. Maj :ts instruktion för försäkringsinspektionen den 22 november
1957 (nr 635), åligger det inspektionen bl. a.

att taga den befattning med inländska försäkringsbolags verksamhet, varom
stadgas i lagen om försäkringsrörelse och lagen om trafikförsäkring å
motorfordon samt med stöd av dessa lagar utfärdade bestämmelser,

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

att vara tillsynsmyndighet för andra understödsföreningar än sådana, som
uteslutande avser att bereda understöd vid arbetslöshet,

att vara tillsynsmyndighet för aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,

att, såvitt rör försäkringsväsendet, följa utvecklingen av och främja allmän
kännedom om pris- och konkurrensförhållanden ävensom föra kartellregister,

att jämväl eljest verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet samt

att i övrigt fullgöra vad som enligt lag eller särskild författning eller
andra bestämmelser ankommer på inspektionen.

Försäkringsinspektionen har enligt instruktionen vidare att för varje år
utarbeta och till Kungl. Maj :t överlämna bl. a. en statistisk redogörelse för
den verksamhet här i riket, som bedrives av in- och utländska försäkringsanstaiter.
Denna redogörelse publiceras under benämningen Enskilda försäkringsanstalter
och ingår i Sveriges officiella statistik.

Försäkringsinspektionen utgöres av en generaldirektör och chef, tre byråchefer
och två andra ledamöter. Byråcheferna föreslår var sin byrå, nämligen
försäkringsjuridiska och administrativa byrån, livförsäkringsbyrån
samt skadeförsäkringsbyrån. Ärenden rörande understödsföreningar och
stiftelser handhas av en särskild till livförsäkringsbyrån hörande avdelning.
De bägge ledamöter, som ej är byråchefer, skall vara den ene sakkunnig i
ekonomiska frågor, särskilt rörande penningplaceringar, och den andre en
av försäkringsbolagsintressen oavhängig försäkringsexpert eller en med försäkringsfrågor
väl förtrogen representant för försäkringstagarna.

Med försäkringsbolagstillsynen sysselsatt personal samt i ämbetsverkets
interna administration verksamma befattningshavare utgöres av generaldirektören
samt inom försäkringsjuridiska och administrativa byrån It befattningshavare,
inom livförsäkringsbyrån exklusive avdelningen för understödsföreningar
och stiftelser 9 befattningshavare och inom skadeförsäkringsbyrån
8 befattningshavare eller således totalt 29 personer. Av dessa
innehar 17 tjänst i byråsekreterargrad (lönegrad 19) eller i högre lönegrad
eller innehar amanuensbefattning. Avdelningen för understödsföreningar
och stiftelser sysselsätter för närvarande 15 tjänstemän. Avdelningen har
därutöver 2 tjänster som tills vidare hålles obesatta.

I korthet kan huvudsyftet med försäkringsinspektionens kontroll över
försäkringsbolagen sägas vara att tillse att bolagen driver sin rörelse under
iakttagande av bestämmelserna i FL. Tillsynen utövas på flera olika sätt.
Ett viktigt led i tillsynen utgör genomgång och granskning av uppgifter, som
försäkringsbolagen fortlöpande har att insända till inspektionen. När förhållandena
giver anledning därtill, infordrar inspektionen därjämte uppgifter
i speciella frågor, som synes böra bli föremål för särskild uppmärksamhet.
Eu annan viktig form för utövande av tillsyn över försäkringsbolagen
är att försäkringsinspektionen på ort och ställe företager inspektioner av
bolagens förhållanden. Tillsyn över efterlevnaden av FL utövas vidare vid
den granskning av bolagsordningar och grunder, som göres av försäkrings -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

inspektionen i de viktiga ärendena angående stadfästelse å beslut om antagande
eller ändring av bolagsordning och grunder. I speciell form utövas
också tillsyn därigenom att försäkringsinspektionen i ett stort antal försäkringsbolag
förordnar särskilt ombud och revisor. I linje med försäkringsinspektionens
tillsynsverksamhet för tillvaratagande av försäkringstagarnas
intressen ligger att inspektionen publicerar uppgifter om försäkringsbolagens
förhållanden.

De sakkunniga

De sakkunniga understryker, att det är ett allmänt intresse, att det finnes
en tillsyn över försäkringsbolagen som övervakar att försäkringsbolagens
rörelse bedrives på ett från försäkringstagarsynpunkter anmärkningsfritt
sätt. Försäkringsinspektionen har alltid betraktat sig såsom ett expertorgan
för tillgodoseende av försäkringstagarintressena. En tillsyn med denna inriktning
är av värde icke allenast för försäkringstagarna utan även för kreditmarknaden
och samhället. Det ligger helt i linje med försäkringsrörelselagstiftningen,
att försäkringsinspektionen på sitt program har att i första
hand tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Inriktningen av
försäkringsholagstillsvnen synes de sakkunniga vara en så
viktig fråga, att det torde vara befogat att en bestämmelse i ämnet inryckes
i FL. De sakkunniga föreslår därför, att 3 § första stycket FL kompletteras
med en bestämmelse av innehåll att försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet
i första hand skall avse att tillvarataga försäkringstagarnas intressen.

De sakkunniga framhåller i detta sammanhang, att det från försäkringstagarsynpunkter
föreligger behov av tillsyn över försäkringsbolagen oberoende
av företagsformen. Anledning finnes icke att härvidlag göra någon åtskillnad
mellan försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.
Även om frågan om försäkringstagarinflytandet fått en god lösning i vissa
ömsesidiga försäkringsbolag, kan man icke på den grunden avstå från tillsyn
eller minska tillsynen såvitt angår ifrågavarande bolag. Försäkringsfrågorna
är så invecklade och speciella, att även sådana intresserade lekmän,
vilka hinner ägna ganska mycket tid åt ett försäkringsbolags angelägenheter,
har stora svårigheter att få en klar bild av innebörden och konsekvenserna
av bolagets åtgärder. För försäkringstagarna är det av stort värde, att en
myndighet med specialister av olika slag ägnar hela sin tid åt att söka tillvarataga
försäkringstagarintressena. Försäkringstagarna i de ömsesidiga
försäkringsbolagen skulle få en försämrad ställning, därest de ömsesidiga
bolagen icke skulle stå under tillsyn i samma utsträckning som försäkringsaktiebolag.
Försäkringsinspektionens erfarenheter ger klart belägg för att
det är ett försäkringstagarintresse att alla försäkringsbolag av någon ekonomisk
betydelse står under tillsyn.

I den mån staten har behov av att dirigera kreditmarknaden, anser de
sakkunniga att det -— oavsett angelägenhetsgraden — icke bör läggas på
försäkringsinspektionen att tillse att dylika intressen blir tillgodosedda. För -

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

säkringsinspektionen skulle därigenom få en olämplig dubbelställning. Det
förtroende och den samarbetsvilja, som försäkringsinspektionen nu i olika
sammanhang möter både från konsumenthåll och från försäkringsbolagshåll,
skulle kunna skadas och försäkringsinspektionens arbete skulle kunna försvåras,
därest dylika främmande uppgifter komme att tilldelas inspektionen.
De sakkunniga förordar för sin del, att försäkringsinspektionen även
framgent får behålla karaktären av ett organ som har att främja försäkringstagarintressena
och därmed parallella intressen.

De sakkunniga föreslår vissa ändringar i syfte att underlätta försäkringsinspektionens
tillsynsverksamhet.

Jämlikt 283 § FL är styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag
pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar angående
verksamheten, som inspektionen finner erforderliga. Med stöd av detta stadgande
— som kompletterar upplysningsskyldighet som föreskrives i 281
och 282 §§ — kan försäkringsinspektionen inhämta för tillsynsverksamheten
behövliga uppgifter i skilda ämnen. Uppgifterna kan infordras vid
enstaka tillfällen eller kontinuerligt. Lagrummet i fråga är av stor betydelse
för inspektionens verksamhet. Det ligger i sakens natur, framhåller de sakkunniga,
att försäkringsinspektionen vid infordrande av upplysningar bör
taga tillbörlig hänsyn till det arbete och de kostnader, som uppgiftslämnandet
kan komma att medföra för försäkringsbolagen.

Enligt 287 § 1 mom. FL äger befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har att i sadant
avseende företräda inspektionen, rätt att inventera försäkringsbolags kassa
och övriga tillgångar samt granska försäkringsbolags böcker, räkenskaper
och andra handlingar. Befattningshavare hos inspektionen, som enligt av
Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen,
äger jämlikt 2 mom. nämnda § närvara vid bolagsstämma eller av
inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna. 1
3 mom. fastslås att vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning
av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma
eller styrelsesammanträde må ha erfarit angående enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden ej må yppas för allmänheten. Den befogenhet
att bl. a. förrätta inspektioner hos försäkringsbolagen, som försäkringsinspektionen
tillägges i 287 § FL, är mycket betydelsefull. De sakkunniga
understryker att inga som helst bolagshandlingar må undandragas inspektionens
granskning. Även handlingar av typen interna promemorior skall
hållas tillgängliga. Någon inskränkning i inspektionens befogenheter på
förevarande område kan icke ifrågakomma. Såvitt rör förhållandet till försäkringsbolagen
synes endast en mindre jämkning av lagrummet vara aktuell.
Mot bakgrunden av att Kungl. Maj:ts instruktioner för de statliga
ämbetsverken numera göres mera kortfattade än förut synes lagtexten icke
böra angiva, att behörigheten alt företräda försäkringsinspektionen skall
framgå av bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t. Det torde icke

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heller böra krävas att fråga skall vara om person, som har ställningen av
befattningshavare hos inspektionen. Därest försäkringsinspektionen anlitar
en självständig expert, bör denne kunna få företräda inspektionen, om så
finnes ändamålsenligt. De sakkunniga föreslår därför, att i 1 och 2 mom. av
287 § FL angives, att rätt att företräda försäkringsinspektionen tillkommer
befattningshavare hos inspektionen eller annan, som jämlikt vederbörligt
beslut är behörig att i sådant avseende företräda inspektionen.

283 och 287 §§ FL äger tillämpning på försäkringsbolag. Det kan emellertid
enligt de sakkunniga ifrågasättas, huruvida icke försäkringsinspektionens
rätt att inhämta upplysningar och att inspektera behöver utvidgas för
att inspektionen utan onödig omgång skall kunna utöva sin tillsyn över försäkringsbolagen.
Det förekommer nämligen i icke obetydlig utsträckning,
att försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande biträdes av särskilda aktiebolag,
föreningar, nämnder eller liknande organ. Såsom exempel må nämnas,
att det finnes försäkringsbolag som funnit det ändamålsenligt att icke
själva stå såsom ägare av erforderlig maskinutrustning m. m. för databehandling
utan bildat särskilda databehandlingsaktiebolag. Många försäkringsbolag
samarbetar i tarifföreningar av olika slag när det gäller premiesättning
m. m. I stor utsträckning har försäkringsbolagen inrättat rådgivande
skadereglerings- och villkorsnämnder m. in., i allmänhet gemensamma
för ett flertal bolag. Det kan icke ha varit lagstiftarens mening, att försäkringsbolagen
skall kunna delvis undgå den i FL föreskrivna insynen genom
att överlämna vissa ärenden till gemensamma eller andra särskilda
organ av ovan angiven typ. Såvitt de sakkunniga kan finna måste försäkringsinspeklionen
enligt gällande lag anses ha rätt att förelägga de enskilda
försäkringsbolagen att lägga fram allt material, varpå försäkringsbolagen
bygger sin verksamhet, således även material, som handhaves av bolagssammanslutning
eller annat särskilt organ. Om icke försäkringsbolag följer
inspektionens föreläggande att lägga fram allt material, på grundval av vilket
bolaget driver sin rörelse, torde förutsättningar få anses vara för handen
för sådant ingripande mot vederbörande försäkringsbolag, som avses
i 288 § FL.

Givet är dock att försäkringsinspektionens tillsynsarbete skulle kunna bli
tungrott, därest uppgifter, som innehas av särskilt aktiebolag, bolagssammanslutning,
särskild nämnd eller liknande organ, skulle behöva infordras
via de berörda försäkringsbolagen. I praktiken vänder sig försäkringsinspektionen
icke sällan direkt till ifrågavarande sammanslutning in. m. och brukar
då icke bli vägrad att utan vidare omgång få del av de uppgifter, varav
inspektionen anser sig ha behov för sin tillsyn över försäkringsbolagen. Det
synes de sakkunniga lämpligt att ett direkt stöd i lag erhålles för en dylik
ordning. De sakkunniga föreslår därför, att FL kompletteras med en ny
paragraf, förslagsvis benämnd 287 a §, av följande innehåll: Vad i 283 §
och 287 § 1 och 3 mom. är stadgat med avseende å försäkringsbolag skall
äga motsvarande tillämpning beträffande aktiebolag, vars verksamhet uteslutande
har till föremål att biträda försäkringsbolag eller som gentemot

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

försäkringsinspektionen förbundit sig att lämna upplysningar samt att hålla
tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning, ävensom beträffande
tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat liknande organ,
som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Vad angår förslaget att tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd
samt annat liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens
bedrivande, skall vara pliktigt att lämna försäkringsinspektionen upplysningar
och att hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning
framhåller de sakkunniga, att bestämmelsen icke är avsedd att träffa samtliga
de samarbetsorgan som förekommer inom försäkringsvärlden. Fråga
är endast om vissa organ, som kan anses biträda vid försäkringsrörelsens
bedrivande. Sådana sammanslutningar av försäkringsbolag, som icke tager
befattning med frågor av betydelse för premiesättningen eller med skaderegleringen
eller med försäkringsvillkorsutformningen eller villkorstollcningen
och icke heller eljest utövar några direkta rörelsefunktioner är icke
avsedda att omfattas av lagbudet. En sammanslutning, som helt allmänt
skall tillvarataga försäkringsbolagens intressen i förhållande till statsmakterna
och ge uttryck åt försäkringsbolagens gemensamma synpunkter eller
liknande, synes icke i den mening varom här är fråga kunna sägas biträda
vid försäkringsrörelsens bedrivande och beröres därför icke av lagrummet.
Från försäkringstagarsynpunkter synes det icke finnas anledning att underkasta
en sammanslutning av sistnämnda slag uppgiftsskyldighet och skyldighet
att underkasta sig inspektioner.

Beträffande formerna för försök ringsinspektionens ingripanden
föreslår de sakkunniga — frånsett en mindre jämkning för att
utmärka att erinring under vissa förhållanden skall kunna förekomma i de
i 288 § 2 mom. uppräknade fallen — icke någon ändring.

De sakkunniga föreslår emellertid viss publicering av inspektionens
beslut rörande erinringar och förelägganden. Ifrågavarande beslut är
offentliga. Detta betyder emellertid icke, att besluten är mera allmänt
kända. Ofta torde i praktiken kännedomen om desamma vara begränsad till
försäkringsinspektionen och det direkt berörda försäkringsbolaget. Det synes
de sakkunniga tvivelaktigt, om en sådan ordning är ändamålsenlig.
Flera skäl synes tala för en publicering i en eller annan form av försäkringsinspektionens
beslut av nu angiven art. En lättillgänglig prejudikatsamling
på detta område torde kunna vara av värde från flera synpunkter.
Sålunda torde det för försäkringsinspektionens tillvaratagande av försäkringstagarnas
intressen vara gagneligt, att förekommande anmärkningsbeslut
blir allmänt kända bland försäkringsbolagen. Man torde nämligen
kunna förutsätta, att försäkringsbolagen hämtar ledning av dylika beslut
och utan särskild beivran vidtager rättelse, därest fel av motvarande slag
som det, mot vilket anmärkning riktats, begåtts av det egna bolaget. Även
för bolagsledningarna som sådana bör det vara av intresse att få uppmärksamheten
riklad på att vissa förfaringssätt, som kanske har gammal hävd,
icke är invändningsfria. En publicering av försäkringsinspektionens beslut

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

torde också kunna få den nyttiga effekten, att samtliga försäkringsbolag i
ännu högre grad än vad nu är fallet lägger sig vinn om att icke överträda
FL:s bestämmelser. Även allmänheten torde med fog kunna hävda, att den
bör ha tillgång till en samling av försäkringsinspektionens erinringar och
förelägganden. Jämväl denna sida av förhållandet mellan försäkringsbolagen
och försäkringsinspektionen torde i högre grad än för närvarande faktiskt
är fallet böra komma under offentlighetens ljus. Slutligen torde det
också från rättsvetenskaplig synpunkt kunna vara av visst värde, att en
dylik prejudikatsamling kommer till stånd.

De sakkunniga föreslår för sin del, att försäkringsinspektionen för framtiden
skall utgiva en samling av försäkringsinspektionens erinringar och
förelägganden samt Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden, övervägande
skäl synes de sakkunniga tala för att prejudikatsamlingen bör ingå i försäkringsinspektionens
årspublikation Enskilda försäkringsanstalter. De sakkunniga
förutsätter, att försäkringsinspektionens beslut av nu ifrågavarande
slag kommer att innehålla en så utförlig sakframställning, att inspektionens
ställningstaganden blir så klarläggande som möjligt.

De sakkunniga föreslår även att försäkringsinspektionens
konsumentupplysande verksamhet utvidgas. En effektiv
och sund konkurrens är av stor betydelse på försäkringsområdet. Den av
försäkringsinspektionen utövade skälighetskontrollen är, såsom i annat
sammanhang framhållits, ett viktigt komplement till konkurrensen men
kan icke ersätta denna. För en rättvis bedömning av exempelvis skäligheten
i premiesättningen och i omkostnadsstrukturen kräves nämligen ofta undersökningar
av sådan omfattning och svårighetsgrad, att det möter stora
svårigheter för försäkringsinspektionen att — i allt fall med nuvarande
personalresurser — genomföra desamma. Icke minst därför är det av betydelse,
att det finnes en benägenhet hos försäkringsbolagen att på ett sunt
sätt tävla med varandra. Försäkringsinspektionens tillsyn är emellertid icke
blott ett komplement till konkurrensen utan bidrager också till att konkurrensen
mellan försäkringsbolagen sker i sunda banor och icke i alltför hög
grad tager sig sådana uttryck att försäljningskostnaderna blir onödigt höga.
Försäkringsinspektionen har också möjlighet att vid sin tillsyn ägna uppmärksamhet
åt andra osunda uttryck av konkurrensen och kan därigenom
ytterligare bidraga till att tävlan mellan försäkringsbolagen äger rum på ett
sätt, som bäst kommer konsumenterna till godo. En viktig förutsättning för
en sund, effektiv och i högsta grad konsumentgagnande konkurrens är vidare,
att försäkringskunderna eller i alla händelser en del av dem har förutsättningar
att åtminstone i viss mån bedöma värdet av olika försäkringsformer,
förhållandet mellan valuta och pris för en försäkring etc. Har konsumenterna
icke tillräckliga kunskaper, förlorar konkurrensen en stor del av
sitt värde för dem. Det är mycket som brister på detta område för närvarande.
Stora delar av försäkringsbolagens kundkrets har mycket bristfälliga insikter
i försäkringsfrågor av olika slag. En konsumentupplysning är därför

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

i hög grad påkallad. Med hänsyn till att det möter speciella svårigheter för
konsumenterna att få klara begrepp om försäkringsproblemen är konsumentupplysningen
kanske viktigare på försäkringsområdet än på många
andra områden. Enligt de sakkunnigas uppfattning är försäkringsinspektionen
särskilt lämpad att tillhandagå allmänheten med sakkunnig, opartisk
konsumentupplysning på försäkringsområdet. En dylik verksamhet ligger
helt i linje med försäkringsinspektionens övriga arbete för tillvaratagande
av försäkringstagarnas intressen. Även 1942 och 1945 års försäkringsutredningar
har framhållit, att försäkringsinspektionen bör publicera material
av intresse för allmänheten.

De sakkunniga understryker starkt betydelsen av att försäkringsinspektionen
i all den utsträckning som är möjlig tillhandagår allmänheten med
upplysningar, som kan vara av värde för medborgarna i deras egenskap av
försäkringskonsumenter. I den mån resurserna tillåter det synes denna sida
av inspektionens verksamhet böra utbyggas. Försäkringsinspektionen torde
härvid böra inrikta sig på att tillhandahålla material, som är av direkt
praktisk betydelse för den enskilda genomsnittskonsumenten, som skall
teckna vanligare typer av försäkringar. Försäkringsinspektionen synes böra
göra sammanfattningar, vilka på ett populärt men ändock sakligt sätt belyser
medborgarnas försäkringsbehov och de skiftande fördelarna av olika
gängse försäkringsformer och analyserar vanligen förekommande försäkringsvillkor
och villkorsolikheter samt lämnar direkta uppgifter om premier
och återbäring m. m. Dessutom synes allmänheten ha intresse av uppgifter
om bl. a. det ekonomiska utfallet av försäkringsbolagens rörelse, om
kostnadsutvecklingen i vidsträckt bemärkelse hos olika försäkringsbolag,
anskaffnings- och övriga förvaltningskostnaders andel av premierna samt
om storleken av förekommande säkerhetstillägg m. m. I den mån serviceolikheter
eller skillnader i behandlingen av inträffade försäkringsfall kan
konstateras försäkringsbolagen emellan, är detta naturligtvis också något
som är av intresse för konsumenterna. Upplysningar synes även böra lämnas
om motsvarande förhållanden för de olika former av frivillig försäkring,
som meddelas av samhälleliga organ. I vissa av de förut nämnda avseendena
har försäkringsinspektionen redan publicerat material av betydande
intresse. I andra avseenden saknar emellertid konsumenterna helt översiktliga
vägledande upplysningar. De sakkunniga är medvetna om att icke obetydliga
praktiska svårigheter kan möta genomförandet av ett så vidsträckt
program, som ovan angivits, och att detsamma till icke oväsentlig del förutsätter
tillgång till material, varöver försäkringsinspektionen icke för närvarande
förfogar. De sakkunnigas förslag i tidigare avsnitt av detta betänkande
ger emellertid försäkringsinspektionen större förutsättningar än tidigare
att tillhandagå med en fullständig konsumentupplysning. De sakkunniga
vill rekommendera, att försäkringsinspektionen så snabbt som
personella och övriga resurser tillåter försöker ge en bred konsumentupplysning
av den typ, som angivits i det föregående, och målmedvetet tager
ett steg i sänder i denna riktning.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Gentemot en konsumentupplysningsverksamhet av denna karaktär kan
möjligen invändas, att det närmast skulle ankomma på försäkringsbolagen
själva att tillhandahålla allmänheten de uppgifter som erfordras för ställningstaganden
i försäkringsfrågor. Försäkringsbolagen tillhandagår otvivelaktigt
i olika former kunderna med upplysningar såväl i form av trycksaker
som i form av muntliga upplysningar, lämnade av bolagens ombud.
Ifrågavarande upplysningsmaterial ger emellertid icke några översiktsbilder,
som möjliggör direkta jämförelser mellan de olika försäkringsbolagens
tjänster och priser in. in. Varje enskilt försäkringsbolags material blir lätt
ensidigt därigenom att det egna bolaget skjutes i förgrunden och de för ett
större antal bolag gemensamma trycksakerna förbigår ofta eller tager med
lätt hand på frågor, som är av betydelse för den inbördes tävlan mellan
bolagen. Det saknas en lättillgänglig, opartisk konsumentupplysning, som
tillhandagår med uppgifter belysande likheter och olikheter mellan olika
försäkringsbolags och försäkringsbolagsgruppers tjänster och priser m. m.
Just på försäkringsområdet med dess invecklade och för allmänheten svåröverskådliga
förhållanden synes det särskilt angeläget att en dylik brist avhjälp
es.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talar övervägande skäl för att konsumentupplysningssynpunkterna
blir bäst tillgodosedda, därest försäkringsinspektionen
vid sidan av Enskilda försäkringsanstalter utgiver en särskild
lionsumentupplysningspublikation, vilken är utformad direkt med tanke på
att bibringa den intresserade allmänheten praktiskt nyttiga kunskaper på
försäkringsområdet. En sådan publikation kan givas en betydligt populärare
form än vad Enskilda försäkringsanstalter har och torde icke böra innehålla
några partier, som visserligen är av intresse för fackmän och specialister
men som saknar praktisk betydelse för allmänhetens val av försäkringsformer
och försäkringsgivare. Publikationen i fråga synes icke höra
utkomma vid vissa på förhand bestämda tider utan torde böra utgivas i den
takt, som bestämmes av försäkringsinspektionens tillgång på bearbetat material
av intresse. Bl. a. till förebyggande av dubbelarbete förutsätter de sakkunniga,
att försäkringsinspektionen vid utarbetandet av publikationen håller
kontakt med de materiallämnande bolagen. I enlighet med det anförda
föreslår de sakkunniga, att försäkringsinspektionen beredes möjlighet att
utgiva en särskild konsumentupplysningspublikation av ovan angivet slag.

Innehållet i den föreslagna konsumentupplysningspublikationen synes böra
givas en så vid spridning som möjligt. Tacknämligt skulle vara, därest
tidningspressen i större utsträckning än hittills komme att ägna uppmärksamhet
åt praktiska försäkringsfrågor och bidroge till att sprida kännedomen
om försäkringsinspektionens publikationer och om huvudpunkterna av
innehållet i desamma. Kunde intresse väckas för konsumentupplysning i
försäkringsfrågor via radio och television, skulle detta givetvis vara av
stort värde. De sakkunniga förutsätter att försäkringsinspektionen söker
kontakt med tidnings- och radiovärlden när publicering äger rum av material
av mera allmänt intresse.

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Enligt de sakkunnigas mening skulle det kunna vara av värde, därest försäkringsinspektionen
årligen hölle en eller flera konferenser med
styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande
ställning hos försäkringsbolagen. Vid de intervjuer, som de sakkunniga haft
med de särskilda försäkringstagarrepresentanterna i försäkringsaktiebolagens
styrelser, har de intervjuade i flera fall uttryckt önskemål om att få
del av försäkringsinspektionens synpunkter. Såvitt de sakkunniga kan finna
bör en dylik kontakt kunna vara av värde även för andra styrelseledamöter
och andra personer i ledande ställning. Vid konferenserna skulle försäkringsinspektionen
kunna taga upp aktuella, allmänna frågor till behandling
och närmare redogöra för inspektionens erfarenheter och synpunkter
på olika områden samt besvara frågor, som ställes av de närvarande. En sådan
direkt kontakt mellan försälcringsinspektionen och ett antal personer
tillhörande försäkringsbolagens högsta organ bör kunna ge bägge sidor värdefulla
synpunkter och informationer och bör ömsesidigt kunna bidraga till
ökad klarhet och förståelse. Konferensernas program torde lämpligen böra
uppgöras av försäkringsinspektionen efter samråd med försäkringsbolagen.
De sakkunniga föreslår, att försäkringsinspektionen söker anordna en dylik
konferens inom en ganska snar framtid. De erfarenheter, som då erhålles,
torde kunna tjäna såsom ledning för det fortsatta arbetet på denna linje.

De sakkunniga framhåller även behovet av kontakt mellan de
samhälleliga försä k ringsorganen och försäkringsbolagen.
De sakkunniga förordar, att man från departementshåll eller från
berörda parters sida tager initiativ till fortlöpande överläggningar i personförsäkringsfrågor
mellan företrädare för socialdepartementet, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen samt de enskilda försäkringsbolagen.
Avsikten är icke att skapa någon ny statlig nämnd eller liknande
utan blott att till gagnande av försäkringstagarintressena etablera närmare
kontakt och samarbete mellan statliga organ och försäkringsbolag, vilka
är verksamma på personalförsäkringsområdet. En fortlöpande kontakt av
nu angivet slag bör enligt de sakkunnigas uppfattning kunna avsätta resultat,
som blir av värde för försäkringstagarna.

Till utveckling av sitt förslag anför de sakkunniga bl. a. följande.

Allteftersom samhällets personförsäkringsformer utvecklats och utvidgats
har de enskilda försäkringsbolagens uppgift på personförsäkringsområdet
alltmera blivit att tillhandagå allmänheten med påbyggnader, individuellt
och gruppvis, av det personförsäkringsskydd som samhället ger. De svenska
försäkringsbolagens personförsäkringsrörelse blir till mycket stor del en
komplettering av den personförsäkringsverksamhet, som olika samhällsorgan
utövar. Såsom framgår av det föregående tillhandahåller samhällets försäkringsorgan
vissa frivilliga kompletteringar av det obligatoriska grundskydd,
som samhället ger. Dessa påbyggnadsmöjligheter är dock mera begränsade
än de, som det enskilda försäkringsväsendet kan erbjuda. Ett stort
antal kombinationer av samhällelig personförsäkring och påbyggnadsförsäkringar
hos enskilda försäkringsbolag kan tänkas. Härvid kan det av försäkringsbolagen
lämnade försäkringsskyddet antingen läggas omedelbart ovanpå
samhällets obligatoriska försäkring eller sättas in först sedan den obliga -

270

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1961

toriska försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring hos samhällets
försäkringsorgan.

Mot den angivna bakgrunden framstår det såsom ett försäkringstagarintresse,
att på personförsäkringsområdet de samhälleliga försäkringsorganen
och försäkringsbolagen håller fortlöpande kontakt med varandra, diskuterar
gemensamma problem och överväger vilka möjligheter som — inom ramen
för gällande lagar eller efter lagändringar -— finnes att genom olika åtgärder
förbättra försäkringstagarnas sammanlagda försäkringsskydd och tillvarataga
möjligheter till förenklingar och andra rationaliseringar. Såväl när det
gäller skaderegleringen som i fråga om den närmare utformningen av försäkringarnas
innehåll och riktlinjerna för premiesättningen samt den statistiska
bearbetningen av försäkringsmaterialet torde i icke obetydlig omfattning
ett utbyte av erfarenheter m. m. kunna vara av värde.

Beträffande försäkringsinspektionens personalbehov
framhåller de sakkunniga att med den utformning, som de förordade nya
lagbestämmelserna erhållit, möjlighet synes föreligga att genomföra de av de
sakkunniga föreslagna ändringarna i FL utan att samtidigt någon utökning
av försäkringsinspektionens personal sker. Frågan om en utökning av inspektionens
personella resurser anses böra upptagas till behandling först sedan
erfarenheter vunnits om den nya lagstiftningen och av den närmaste
tidens utveckling på försäkringsområdet samt dessutom en undersökning
gjorts av möjligheterna att reformvägen minska behovet av personal hos inspektionen
för tillsynen över understödsföreningar och bundna stiftelser.

Remissyttrandena

Remissinstansernas intresse har framförallt koncentrerats till vad de sakkunniga
anfört om inspektionens lconsumentupplysande verksamhet och
personalbehov. De sakkunnigas ovan redovisade förslag till lagändringar
har kommenterats i ett mindre antal yttranden.

Förslaget att i 3 § FL införa en bestämmelse om inriktningen av
försäkringsbolagstillsynen beröres av försäkringsinspektionen
och Försäkringsbolagens riksförbund. Inspektionen har ingen erinran mot
att en bestämmelse avseende målsättningen för inspektionens verksamhet
införes i FL. Inspektionen framhåller emellertid att i denna målsättning ingår
icke endast att tillvarataga det omedelbara försäkringstagarintresset.
Det gäller att verka för en sådan sund utveckling av försäkringsväsendet,,
som på längre sikt kan gagna försäkringstagarna i gemen. Vad som är ett
försäkringstagarnas intresse kan enligt inspektionen bedömas från olika synpunkter.
För vissa försäkringstagare kan det vara ett intresse att det finns
tillgång till sådana försäkringsformer, varigenom skatteflykt underlättas.
Vidare kan försäkringstagare vilja ha möjlighet att teckna försäkring, som
innebär klar överförsäkring. Inspektionen föreslår att paragrafen — i anslutning
till lydelsen av den bestämmelse i inspektionens instruktion, där
inspektionens åligganden finns närmare angivna — i stället gives följande
lydelse:

»Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en
för hela riket gemensam försäkringsinspektion, vilken har att — med be -

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

aktande av försäkringstagarnas intresse — verka för en sund utveckling
av försäkringsväsendet.»

Försäkringsbolagens riksförbund ställer sig avvisande till den föreslagna
ändringen. Förslaget att tillsynen »i första hand» skall inriktas på tillvaratagande
av försäkringstagarintressena skulle enligt förbundet kunna tolkas
så, att inspektionen jämväl skulle ha till uppgift att tillvarataga andra
intressen. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

Riksförbundet kan till fullo instämma i att lörsäkringsinspektionen skall
övervaka att försäkringstagarnas intressen tillvaratages. Detta innebär
emellertid inte att det råder något motsatsförhållande mellan inspektionen
och bolagen. Försäkringstagarna är bolagens kunder och i många fall dessutom
bolagens reella ägare. Bolagen och deras gemensamma organ har därför
bl. a. följt den rättsliga, sociala och samhällsekonomiska utvecklingen
för att ständigt kunna tillse att försäkringstagarnas intressen blir på basta
sätt tillgodosedda. Här liksom på övriga områden har bolagen haft ett gott
stöd hos försäkringsinspektionen. Ett införande av det föreslagna tillagget
i 3 § FL skulle därför kunna uppfattas så, att tillsynsverksamheten hitUlls
icke haft en ändamålsenlig inriktning och att ett motsatsförhållande råder
mellan inspektionen och bolagen, vilket skulle föranleda att inspektionen
måste — särskilt i förhållande till bolagen — värna om försäkringstagarnas
intressen.

Enligt vad Folksam allmänt uttalar om försäkringsinspektionens uppgifter
bör denna även framgent uteslutande vara en myndighet, som —
vilket inom försäkringsvärlden betraktas som en självklarhet i försäkringstagarnas
intresse utövar tillsyn över försäkringsbolagen och kontrollerar
att bolagsledningarna följer gällande lagstiftning i sin verksamhet.

Den föreslagna jämkningen av bestämmelsen i 287 § FL om rätt att
företräda försäkringsinspektionen vid inspektioner
in. m. kritiseras av Försäkringsbolagens riksförbund, som avstyrker förslaget.
Förbundet kan svårligen tänka sig att någon önskar se tillsynsverksamheten
bedriven på ett sådant sätt att inspektionen med sig jämställer vilken
utomstående expert som helst när den så finner »ändamålsenligt». En
sådan ordning skulle innebära ett osäkerhetstillstånd för alla parter. Inspektionen
skulle knappast kunna garantera att en utomstående person icke
hade konkurrensintressen i förhållande till det bolag han satts att inspektera.

Förslaget om rätt för inspektionen att infordra uppgifter från och företaga
inspektioner hos tarifföreningar m. fl. gemensamma organ
tillstyrkes av försäkringsinspektionen, som finner det synnerligen angeläget,
alt inspektionen får en klar rätt enligt FL att taga del av tarifföreningarnas
statistikmaterial. Inspektionen uttalar i detta sammanhang att
sekretesskydd av till inspektionen ingivet material bör, förutom i fall som
rör enskild person, beredas i den utsträckning som kan anses påkallad för
att skydda berättigade företagareintressen. Inspektionen har ingen erinran
mot den av de sakkunniga föreslagna ordningen, att försäkringsinspektionen
sedan statsmakterna lagit ståndpunkt till de föreslagna lagändringar -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

na, efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen, överväger
i vad män sekretessbestämmelser på området är oundgängligen erforderliga
och gör framställning till Kungl. Maj :t i ämnet.

Den nya bestämmelsen i 287 a § rörande tarifföreningar m. fl. organ tillstyrkes
även av Folksam och Landsorganisationen.

Försäkringsbolagens riksförbund har i princip icke något att erinra mot
bestämmelsen under lörutsättning att erforderligt sekretesskydd ordnas. I
syfte att vinna en klarare gränsdragning mellan de organ, som skall kunna
inspekteras, och de som icke skall omfattas av lagrummet, hemställer
riksförbundet att det föreslagna stadgandet omformuleras. Enligt förbundet
finns det inte skäl för att granskning skall ske av tarifföreningarnas
samt skadereglerings- och villkorsnämndernas tillgångar. Flertalet nämnder
har enligt förbundet för övrigt inga egna tillgångar. Insynen får inte
medföra att bolagens »affärshemligheter» utlämnas till konkurrerande företag.
Sådana konsekvenser av insynen skulle icke i längden vara till gagn för
vare sig bolagen, försäkringstagarna eller inspektionens tillsynsverksamhet.
Riksförbundet föreslår att stadgandets senare del får följande lydelse
» samt att hålla handlingarna tillgängliga för granskning, ävensom

beträffande förening eller nämnd som biträder försäkringsbolag vid premiesättning,
skadereglering eller tolkning av gällande försäkringsvillkor».

Förslaget rörande viss publicering av inspektionens beslut rörande
erinringar och förelägganden beröres endast i två remissyttranden. Försäkringsinspektionen,
som i både form och sak tager avstånd från de sakkunnigas
framställning i denna fråga, är av den bestämda meningen, att en aktiv
publicering av anmärkningar genom dess försorg, i inspektionens årspublikation
eller eljest, bör begränsas till sådana fall, där en sådan aktiv
publicitet verkligen är påkallad. I vissa andra fall bör, allt efter anmärkningens
svårighetsgrad eller omständigheterna i övrigt, om behov därav föreligger,
kunna tillgripas åtgärder av annat slag. Enligt inspektionen förekommer
att en anmärkning förses med ett föreläggande av innebörd, att anmärkningsskrivelsen
skall uppläsas vid styrelsesammanträde och att bevis om
sådan uppläsning i form av protokollsutdrag skall insändas till inspektionen.
Någon gång kan en motsvarande föreskrift om uppläsning vid bolagsstämma
vara motiverad. Inspektionen anför vidare bl. a. följande.

De skriftliga anmärkningarna är offentliga utom i vad som kan röra enskilds
förhållande till försäkringsbolaget. Frågan gäller sålunda, huruvida
inspektionen, med nämnda begränsning, undantagslöst bör medverka till en
aktiv publicering av dessa skriftliga anmärkningar. Det bör då uppmärksammas,
att även de skriftliga anmärkningarna, ehuru de i och för sb1 är
motiverade, i flertalet fall avser förhållanden av begränsad betydelse och alt
de i sådana fall icke kan läggas till grund för någon bedömning i stort av
vederbörande bolags verksamhet. Ett tvång till aktiv publicering av alla
dessa skriftliga anmärkningar skulle emellertid utan tvivel just i "det avseendet
leda till allvarliga missförstånd hos allmänheten. Det är icke rimligt,
att generellt skärpa påföljden av en skriftlig anmärkning genom en automatiskt
verkande, aktiv publicering, som ger frågorna överdrivna proportioner
och därigenom lätt utsår oberättigad misstro mot verksamheten. Den
tillspetsning varje fråga får genom tvånget till aktiv publicitet kan för öv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 273

rigt leda till, att inspektionens undersökningsarbete i bolagen allvarligt försvåras.

För att undgå allvarliga konsekvenser skulle inspektionen, därest en automatiskt
verkande aktiv publicitet avseende skriftliga anmärkningar bleve
påbjuden, tvingas att vid formulerandet av varje sådan anmärkning söka
beakta, inte bara i vad mån anmärkningen i och för sig är berättigad eller
ej, utan även i vad mån den skulle kunna ge anledning till missförstånd hos
allmänheten.

Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar sin förvåning över det framlagda
förslaget och förklarar att det publicerade materialet skulle kunna
komma till användning i konkurrensen om kunderna på sådant sätt, att det
strider mot ombudsöverenskommelsen och därmed mot 302 § FL.

Flertalet remissmyndigheter vitsordar värdet av vidgad konsumentupplysning
på försäkringsområdet. Samtidigt uttryckes dock
tveksamhet till den form av konsumentupplysning i inspektionens regi, som
de sakkunniga förordat.

Försäkring sinspektionen varnar mot överdrivna förväntningar. Det är
nämligen så att, även om tillsynsorganet får någorlunda tillräckliga personalresurser
för ändamålet, dess möjligheter att medverka till en för konkreta
fall avpassad konsumentupplysning dock i vissa viktiga avseenden
förblir begränsade. Inspektionen understryker att dess upplysningsverksamhet
aldrig kan komma att i konkretion och omfattning ens tillnärmelsevis
motsvara vad försäkringsbolagen åstadkommer genom sina försäljningsorganisationer.
Det måste även framdeles bli så, att bolagens informationsarbete,
kvantitativt sett, blir helt dominerande. Endast detta informationsarbete
har större möjlighet att nå en för de enskilda fallen fullt avpassad
konkretion. Det arbetet kommer därför att förbli omistligt, på samma sätt
som en aktiv försäljning oftast är en oundgänglig förutsättning för att frivilligt
försäkringsskydd och frivilligt försäkringssparande skall komma till
stånd i relativt betydande omfattning.

Inspektionen framhåller att den aldrig kommer att kunna utpeka för allmänheten,
vilka försäkringsgivare som är »bäst». Många skulle anse det
helt oriktigt om ett ämbetsverk upphörde att inta en neutral ställning till
de olika företagen i en bransch och genom en upplysningsverksamhet komme
att direkt inverka på konkurrensförhållandena på ett sätt, som — i
den mån denna upplysning vunne mera allmän spridning och tilltro — lätt
kunde bli av avgörande eller i alla händelser av stor betydelse för de enskilda
företagens betingelser och utvecklingsmöjligheter. Enligt inspektionen
föreligger det emellertid praktiska svårigheter av sådan komplikation och
intensitet, att det helt enkelt är omöjligt att på ett invändningsfritt sätt placera
olika försäkringsgivare på en rangordningslista allt efter deras förmåga
att på bästa sätt tillgodose försäkringstagarnas behov. Inspektionen lämnar
flera exempel på sådana komplikationer. Inspektionen kommer bl. a. in
på förvaltningskostnaderna och anför därvid bl. a.

De är givetvis av stort intresse. Men det är även här förenat med betydande
statistiskt-tekniska svårigheter att åstadkomma jämförbara data. De

IN liihang till riksdagens protokoll 1961. i samt. Nr 171

274

Knngl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

vanliga, årligen publicerade uppgifterna, som anger relationerna mellan
summorna av förvaltningskostnader, premier och skador i enskilda bolag,
är helt oanvändbara för uppgiften. Om ett bolag med utgångspunkt från sådana
enkla uppgifter ser ut att ha en hög förvaltningskostnadsprocent, så är
det möjligt, att detta beror på, att t. ex. företaget är särskilt kraftigt expanderande
och sålunda har en i förhållande till beståndet betydande försäljning,
eller på att andelen temporärförsäkringar är speciellt hög. Av dessa
eller andra liknande skäl kan nyssnämnda enkla »förvaltningskostnadsprocenter»
ge en helt missvisande bild av hur förvaltningskostnadsbelastningen i
jämförbara fall kommer att te sig för den enskilde försäkringstagaren. Därför
erfordras mera förfinade metoder för jämförelser av detta slag. Som redan
sagts är inspektionen också sysselsatt med uppgiften att utarbeta sådana
metoder. Det visar sig emellertid att ständigt nya tekniska jämförelseproblem
möter även vid en fördjupning i analysen. Till allt detta kommer att
även förvaltningskostnadsuppgifterna dock endast är historiska och sålunda
icke ger upplysning om det, som är relevant, nämligen framtiden.

Problem avseende kostnadernas periodisering, t. ex. vid maskininköp
eller vid genomförandet av pensionsanordningar, kan minska jämförbarheten
mellan olika år och olika företag. Vidare kan t. ex. metoden att mäta
förvaltningskostnaderna efter deras storlek i förhållande till premierna inte
sällan vara direkt vilseledande. Ett bolag med låga premier kan med detta
heräkningssätt komma att framstå såsom svårare tyngt av förvaltningskostnader
än ett annat bolag, som har högre premier, även om förvaltningskostnaderna
i själva verket är likvärdiga. Förvaltningskostnadsprocenten blir
lätt hög, om det finns många småförsäkringar i beståndet. Räknat i absoluta
tal behöver förvaltningskostnaderna emellertid då icke nödvändigtvis vara
betungande. Men ett bolag, som med hänsyn till sin kundkrets eller de försäkringsformer
som säljes, har förhållandevis många småförsäkringar, kommer
ändå att framstå såsom »ekonomiskt ineffektivt», även där en sådan
kritik skulle vara helt oberättigad.

Inspektionen berör också de svårigheter som kan föranledas av olikheter
i villkor och skadereglering på skadeförsäkringens område. En redovisning
av premier och omkostnader i skadeförsäkring, även om den i alla avseenden
är rättvisande, säger enligt inspektionen ändå inte något om relationen
mellan pris och valuta. Inspektionen anför.

Inom skadeförsäkring är villkoren ofta starkt olikformiga. Det är möjligt
att även skaderegleringen kan förete variationer. Inte sällan görs i debatten
man och man emellan — stundom kanske också i försäljningen av försäkringar
— gällande afl något visst bolag har högre eller lägre standard i
skaderegleringen än andra bolag. Men veterligen föreligger icke något material,
som alls ger någon statistiskt säkerställd grund för ett sådant antagande
— eller för att det överhuvud taget finns några skillnader olika bolag
emellan, som skulle vara betydelsefulla. Det ter sig åtminstone för närvarande
ovisst, om det alls går att åstadkomma ett sådant material. Man vet
inte ens så mycket, att man kan utgå ifrån att försäkringstagare i gemen
alltid skulle ha fördel av en »generös» skadereglering. Ty om det förekommer
fall, där skaderegleringen är särskilt »generös», kan man inte utesluta
den möjligheten, att det ibland helt eller delvis har den innebörden, att motståndet
mot ohemula anspråk från vissa försäkringstagare är svagare än
normalt. Skulle så vara fallet, kan därigenom nackdelar vållas för flertalet
försäkringstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

275

Avslutningsvis anför inspektionen bl. a. följande.

Av dessa och flera liknande skäl, som vore lätta att ange, kan den upplysning
som på rent objektiva grunder skulle ges till konsumenter, i allmänhet
icke få den kategoriska och bestämda form, som sannolikt en del
försäkringstagare skulle önska. Det blir i regel nödvändigt att kringgärda
uppgifterna med reservationer, ofta även att i presentationen ta med en
teknisk beräkningsmetodik, som kan minska tillgängligheten. Detta gäller
inte bara, när det är fråga om att välja försäkringsgivare, utan även i andra
sammanhang, t. ex. vid valet av försäkringsform. Det gäller vidare även,
om man förutsätter, att betydande arbete läggs ned på uppgiften att göra
upplysningarna så tillgängliga som möjligt. En objektiv upplysning kan
innehålla data, som underlättar försäkringstagarnas val. Men den måste
varna för uppfattningen, att dessa data betyder mer än de gör. Och den
måste, om den skall vara verkligt objektiv, vara ytterligt återhållsam med
bestämda och specifika rekommendationer.

Men svårigheterna minskar ju inte på något sätt behovet av konsumentupplysning.
Vad som här anförts, har bara varit avsett att varna mot överdrivna
förväntningar — icke att argumentera mot ett intensifierat arbete
för konsumentupplysning.

Även om målsättningen begränsas, så att uppgiften framstår såsom rimlig,
trots de stora svårigheter som föreligger, kommer emellertid ett betydande
och mycket kvalificerat arbete att krävas. Ty det gäller, som sagt,
att bemästra åtskilliga tekniska svårigheter men ändå att servera materialet
i en form som inte blir onödigt svårtillgänglig; att låta alla viktiga reservationer
få sin givna plats men dock inte godta en framställning, som
kan förefalla intetsägande. Den uppgiften kan lösas, om man inskränker
sig till områden, där svårigheterna inte blir övermäktiga, men den förutsätter,
att det finns arbetskraft med god förmåga.

Försäkringsbolagens riksförbund är i princip ense med de sakkunniga
om nyttan av konsumentupplysning men avvisar tanken på att inspektionens
konsumentupplysning skulle få den omfattning och inriktning som de
sakkunniga tänkt sig. Förbundet konstaterar att de sakkunniga avsett att
försäkringsinspektionens konsumentupplysning skulle bli väsentligt mer
ingående än vad som är fallet inom andra grenar av näringslivet. Varje
jämförelse mellan försäkring och andra varor måste enligt förbundet av naturliga
skäl bli haltande, eftersom försäkring är en abstrakt och komplicerad
nyttighet. Just detta förhållande gör emellertid att de sakkunnigas
förslag rörande konsumentupplysningen framstår såsom verklighetsfrämmande.
Förbundet förklarar att konsumenterna i allmänhet i
stället för att anslå tid och pengar till att studera mindre olikheter i pris
och kvalitet torde köpa de varor och tjänster som tillhandahålles på bekvämaste
sätt och med bättre service i övrigt. Fn sådan inställning finner
förbundet naturlig när det gäller nyttigheter, där prisskillnaderna icke spelar
någon väsentlig roll i den enskildes budget. Försäkring är för de flesta
eu sådan nyttighet. Med hänsyn härtill bör redan från kostnadssynpunkt
den största försiktighet iakttagas vid en eventuell utredning av inspektionens
konsument upplysande verksamhet. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

27(3

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Den konsumentupplysning, varmed försäkringsinspektionen skulle kunna
komplettera bolagens egen verksamhet på detta område, skulle kunna
bestå av sammanställningar av fakta rörande olika försäkringsformer. Bolagens
public relation- och reklamverksamhet kan emellertid inte begränsas
av den anledningen att försäkringsinspektionen börjar bedriva viss konsumentupplysning.
Denna kan aldrig ersätta den publicitet de enskilda
företagen måste ge åt sina varor. Man bör därför noga överväga frågan vilket
arbete och vilka kostnader som det kan anses befogat att lägga ned på
en ny form av konsumentupplysning. För försäkringsbranschens del blir
det i sista hand försäkringstagarna, som får bekosta denna verksamhet,
och dessas intresse av information bör därför vara utslagsgivande. Riksförbundet
undervärderar inte betydelsen av en konsumentupplysning, som
omspänner hela branschen och utgöres av sammanställningar över liknande
försäkringar i olika företag men finner del mycket tveksamt om allmänheten
kommer att visa något större intresse för bl. a. den tänkta publikationen.

Även Folksam ställer sig trots sin positiva inställning till konsumentupplysning
tveksamt till den form av konsumentupplysande verksamhet i inspektionens
regi, som de sakkunniga föreslagit. Enligt Folksam måste nämligen
inspektionen i sin konsumentupplysande verksamhet sträva efter en
så grundlig objektivitet, att den får förbigå alla frågor av kontroversiell
natur, och därigenom torde dess publicerade material bli så urvattnat, att
det saknar intresse för en bred konsumentopinion. Folksam erinrar också
om den »bestämda varning» mot utnyttjande av materialet i jämförande
syfte som redaktionen för Svensk Försäkrings-Årsbok i sitt förord varje år
anser sig böra ställa till sin läsekrets, vilken dock har en ingående kännedom
om och praktisk erfarenhet av förhållandena inom svenskt försäkringsväsen.
Folksam uttalar vidare bl. a. följande.

Värdet av en omfattande konsumentupplysning är omvittnat i många
sammanhang. Inte minst på försäkringsområdet föreligger ett stort behov
av konsumentupplysning. Försäkringsbolagen torde fylla högt ställda krav,
då det gäller att ge konsumenterna en objektiv upplysning om varans pris
och kvalitet. I utformningen av försäkringarna, i annonsering och PR-verksanihet
samt genom yrkesfältmän och ombud söker försäkringsbolagen vägleda
kunderna i deras val när det gäller att ordna ett riktigt och väl avvägt
försäkringsskydd. För Folksams del — med sin förankring i de stora folkrörelserna
— sker en värdefull konsumentupplysning också genom konferenser
och informationsmöten inte minst på del lokala planet.

Det bolag, som skulle försöka föra ut en sämre vara på marknaden än
konkurrenterna, skulle få stora svårigheter att göra sig gällande i den alltmer
hårdnande konkurrens, som kännetecknar svenskt försäkringsväsen.
Mycket tyder också på — särskilt inom motorfordonsförsäkringens och de
kollektiva personförsäkringarnas områden — att konsumenterna i hög grad
ser till priset på försäkringen vid sitt val av försäkringsbolag.

Såväl Försäkringsfunktionärernas förbund som Försäkringstjänstemannaförbundet
framhåller under hänvisning till 302 § FL sina betänkligheter
mot att genom tillsynsmyndigheten bedriva en konsumentupplysning, som
bör vara och under alla förhållanden kommer att uppfattas som auktoriserat
objektiv. Försäkringstjänstemannaförbundet anför.

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Det torde möta stora svårigheter att på ett för den breda allmänheten någorlunda
lätt tillgängligt och samtidigt helt objektivt sätt göra jämförelser
mellan pris och prestation för en försäkring tecknad hos det ena eller andra
företaget. Det måste exempelvis inge betänkligheter att vid en dylik jämförelse
lägga alltför stor vikt vid de dagsaktuella förhållandena beträffande
återbäringsfaktorn vid den tidpunkt, då jämförelsen göres. I ett tidigare
skede förekom inom livförsäkringsackvisitionen att just återbäringen särskilt
utnyttjades såsom försäljningsargument, men så småningom uppkom
en reaktion mot detta, då det ansågs innebära en osund konkurrens. Man
menade nämligen, enligt förbundets uppfattning med rätta, att en överbetoning
av återbäringsförhållandena kunde innebära utfästelser, vars hållbarhet
inget företag på något längre sikt kunde ställa garanti för. Den presumtive
försäkringskunden skulle komma att inges föreställningar och förhoppningar
om en återbäring, som på grund av utvecklingen i olika hänseenden
under tiden fram till försäkringsutfästelsens infriande i vissa fall måhända
skulle kunna komma att överträffas men i andra fall inte alls infrias.

Landsorganisationen tillstyrker med vissa erinringar förslaget till vidgad
konsumentupplysning — av objektiv och icke-diskriminerande karaktär.
LO förutser avsevärda svårigheter när det gäller att göra direkta jämförelser
mellan de olika försäkringsbolagens tjänster och priser. Det torde vara
ogörligt och, därest det undantagsvis visar sig möjligt, olämpligt för inspektionen
att vid dessa jämförelser även göra uttalanden om serviceolikheter
eller om skillnader i behandlingen av inträffade försäkringsfall. I den
mån inspektionen finner anledning att framställa erinringar i dessa hänseenden
mot något bolag så bör offentlighet ges häråt; föreligger ingen sådan
anledning, bör ett statligt organ avhålla sig ifrån att göra jämförelser,
som svårligen kan objektivt beläggas men ändå kommer att av allmänheten
uppfattas som bedömningar och anvisningar vid valet mellan olika bolag.
Enligt LO kan det ifrågasättas om konsumentupplysningen skall handhas
av tillsynsmyndigheten. Ett alternativ vore att låta verksamheten bedrivas
av de statliga organ, som sysslar med konsumentupplysning i allmänhet;
givetvis i samarbete med såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagens
organisationer.

Även Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation
finner det tveksamt om konsumentupplysningen bör ombesörjas
av försäkringsinspektionen. SACO anser att det bör prövas om den
kunde handhas av något annat organ t. ex. statens institut för konsumentfrågor.
Sveriges hantverks- och industriorganisation ifrågasätter om icke informationen
lämpligen kunde ske genom försäkringsbolagens sammanslutningar.
En liknande inställning kommer tillsynes i Sveriges industriförbunds
yttrande, däri bl. a. anföres.

I fråga om upplysning gentemot allmänheten förordar de sakkunniga en
utvidgad verksamhet av försäkringsinspektionen under hänvisning till att
bolagens egen upplysningsverksamhet icke är opartisk. Utredningens förslag
på denna punkt är i viss mån ägnat att förvåna mot bakgrunden av utredningens
uppfattning (s. 200—201) att det även vid en sådan förstärkning av
upplysningsverksamheten kan »befaras att endast en mindre del av allmän -

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

heten förvärvar sådana insikter i försäkringsfrågor att den äger förutsättningar
att tränga närmare in i problemen».

Det ligger i sakens natur, att försäkringsbolagen i sin upplysningsverksamhet
också söker framhäva det egna företaget. Konkurrensen mellan försäkringsbolagen
medför emellertid, att allmänheten erhåller sådan information
från flera håll. Den omständigheten att försäkringsbolagens information
enligt de sakkunnigas mening icke är opartisk, torde med hänsyn
härtill icke ha någon större betydelse. De sakkunniga synes även ha överdrivit
svårigheterna för allmänheten att jämföra olika försäkringserbjudanden.
Redan med hänsyn till den förhållandevis begränsade ekonomiska betydelse,
som försäkringspremierna har för genomsnittliga försäkringstagare,
förefaller det för övrigt föga troligt, att den föreslagna utvidgningen
av försäkringsinspektionens upplysningsverksamhet skulle komma att få
någon nämnvärd inverkan på allmänhetens val mellan olika försäkringsbolag.
Ur allmän synpunkt väsentligt betydelsefullare än jämförelser mellan
olika försäkringsbolag är enligt förbundets mening upplysningsverksamhet
rörande olika försäkringsformer och allmänhetens försäkringsbehov. Utan
tvekan torde en dylik upplysningsverksamhet utföras bättre och effektivare
av försäkringsbolagen själva än av offentlig myndighet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund är icke övertygat om att en konsumentupplysningspublikation
skulle röna något större intresse bland allmänheten,
i all synnerhet som det torde vara svårt att göra en dylik publikation
vederhäftig och samtidigt lättillgänglig. De människor som redan har ett
intresse för försäkringsfrågor kommer oavsett publikationen som hittills
att hänvända sig till försäkringsbolagen för att erhålla mera ingående upplysningar
i det enskilda fallet. Enligt förbundets mening skulle det däremot
vara värdefullt om det kunde tillskapas en rådfrågningsbyrå, bunden till
försäkringsinspektionen, dit allmänheten kunde hänvända sig i frågor angående
samhällelig och enskild försäkring.

Motormännens riksförbund framhåller betydelsen av ökad konsumentupplysning
när det gäller motorfordonsförsäkringar. Förbundet anför.

Det är framför allt de skiftande fördelarna av de olika försäkringsformerna
och mellan olika försäkringsbolags försäkringar, som tarvar upplysning
från opartisk instans. Då det t. ex. gäller en så pass dyrbar försäkring
som en vagnskadeförsäkring, har en presumtiv försäkringstagare för
närvarande mycket svårt att orientera sig bland den mångfald olika försäkringsformer,
som olika bolag erbjuder. Det ligger i sakens natur, att ett bolags
broschyrer och agentupplysningar lätt blir subjektivt färgade i ett eller
annat avseende. Denna sak kan till och med ha inflytande på vederbörandes
val av bilmärke, t. ex. mellan Volvo med dess särskilda femårsgaranti eller
annat märke. En objektiv upplysning i detta hänseende borde därför vara
cn uppgift just för försäkringsinspektionen.

De sakkunnigas rekommendationer av konferenser i inspektionens
regi med styrelseledamöter, huvudmän och andra personer i ledande
ställning hos försäkringsbolagen samt kontakt mellan de samhälleliga
försäkringsorganen och försäkringsbolagen kommenteras endast i några remissyttranden.

Beträffande konferenserna anför Folksam att de ledande försäkringsmännens
tid redan nu till stor del upptas av konferenser inbördes och med fö -

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

reträdare för inspektionen. När någon konkret fråga föreligger, som behöver
diskuteras, söker bolagens representanter kontakt med inspektionen och
enahanda är förhållandet när inspektionen vill diskutera med bolagen. Folksam
ifrågasätter därför om de föreslagna konferenserna kan ha någon uppgift
att fylla. Enligt Försäkringsbolagens riksförbund är de kontakter och
överläggningar som i olika former redan nu förekommer mellan företrädare
för inspektionen och bolagen tillräckliga. Motormännens riksförbund vill
när det gäller motorfordonsförsäkringen framhålla önskvärdheten av att
konferenser avhålles även med intresseorganisationer.

Vad beträffar kontakten mellan de samhälleliga försäkringsorganen och
försäkringsbolagen påpekar pensionsstgrelsen att enligt den för styrelsen
gällande instruktionen representant för försäkringsinspektionen äger närvara
och delta i överläggningen, då inom styrelsen föredrages och avgöres
försäkringsteknisk fråga av större vikt eller principiell innebörd. Styrelsen
vitsordar önskvärdheten av fortsatt och på det av de sakkunniga förordade
sättet utvidgat samarbete på nu ifrågavarande område, varvid initiativet
lämpligen torde böra tagas av socialdepartementet. Försäkringsbolagens
riksförbund framhåller att kontakter bör komma till stånd när aktuella
problem så påkallar och utan att några särskilda former behöver iakttagas.
Såväl den samhälleliga som den enskilda försäkringsverksamlietens företrädare
bör ha detta i tankarna. Folksam betonar att det enskilda försäkringsväsendets
målsmän självfallet ständigt måste se till att de privata personförsäkringarna
— kollektiva och individuella — är avpassade till de förmåner,
som de samhälleliga försäkringarna ger. Det är naturligtvis inte möjligt
att på förhand avgöra vilken betydelse »fortlöpande överläggningar»
mellan socialdepartementet, andra statliga myndigheter och de enskilda bolagen
kan komma att få. Troligen avsätter stora konferenser kring personförsäkringsfrågorna
mindre resultat än vad man kan komma fram till genom
överläggningar mellan endast två eller tre parter. Folksam har för sin
del inget yrkande i denna fråga. Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner
det vara av största vikt från försäkringstagarnas synpunkt att kontakt etableras
i syfte att förbättra försäkringstagarnas sammanlagda försäkringsskydd
och att tillvarataga möjligheter till förenklingar och andra rationaliseringar.

Vad de sakkunniga framfört om försök ringsi nsp ek tionens
personalbehov kritiseras allmänt av remissorganen.

Försäkringsinspektionen, som vid silt yttrande fogat ett preliminärt förslag
om personalförstärkning, förklarar att de arbetsuppgifter som enligt
förslaget skulle åläggas inspektionen, även om de ges en rimlig avgränsning,
dock får sådan omfattning om uppgifterna skall fullföljas på ett meningsfullt
sätt, alt de oundgängligen kräver personalförstärkning. Det skulle
enligt inspektionens mening icke vara tillfredsställande att tills vidare
lämna detta behov därhän genom eu hänvisning till alt de föreslagna bestämmelserna
är så utformade, att del till stor del läggs i inspektionens
hand att avgöra »den takt och den omfattning i vilken tillsynens utvidg -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

ning m. m. kan ske». Inspektionen förutsätter att den erhåller de resurser
som svarar mot ett på rimligt sätt vidgat ansvar. — Förenämnda preliminära
förslag till personalförstärkning upptager två byrådirektörstjänster, den
ena för konsumentupplysningsarbetet och den andra för kontrollen över
tillämpningen av skälighetsprincipen i skadeförsäkring. Inspektionen förutser
jämväl behov av ytterligare en tjänst på den juridiska och administrativa
byrån och förstärkning av biträdespersonalen. Härtill avser inspektionen
att återkomma i petitaskrivelse.

Enligt Försäkringsbolagens riksförbund kan det icke vara tillfredsställande
för vare sig försäkringstagarna, bolagen eller inspektionen själv om
denna tvingas tillgripa en så utvecklad »plastik» i sin verksamhet som de
sakkunniga synes ha tänkt sig. Enligt riksförbundets uppfattning måste de
sakkunnigas förslag därest det genomföres, medföra en avsevärd och kostnadskrävande
utbyggnad av försäkringsinspektionen. Enligt Folksams bestämda
uppfattning måste de sakkunnigas förslag — såvida man syftar till
att lagen verkligen skall efterlevas, inte bara av bolagen utan jämväl av
inspektionen — aktualisera en kraftig och naturligtvis därmed kostnadskrävande
förstärkning av inspektionens personella resurser. Enligt Fölksams
erfarenhet av kontakterna med försäkringsinspektionen är inspektionen
redan nu troligen kraftigt underbemannad i fråga om kvalificerad personal
för att hinna med sina arbetsuppgifter. Säkerligen är det också så
att inspektionen inom den nuvarande lagstiftningens ram skulle kunna göra
betydligt mera i sin tillsyn av försäkringsbolagen. Men de personella resurserna
räcker inte till för att inspektionen skall kunna bygga ut sin verksamhet
inte ens inom ramen för den nuvarande lagstiftningen.

Enligt Landsorganisationen måste det betecknas som ytterst anmärkningsvärt,
att de sakkunniga ansett det möjligt för inspektionen att fullgöra
det enligt förslaget starkt utökade arbetsprogrammet med sina nuvarande
knappa personalresurser. Att ge inspektionen avsevärt ökade befogenheter
och arbetsuppgifter utan att konkret ange storleken av den härför behövliga
personalen utgör enligt LO:s uppfattning cn uppenbar brist i betänkandet.
Dylika konkreta kalkyler borde ha presenterats i stället för allmänna
rekommendationer, att inspektionens tillsyn »bör vara plastiskt utformad
så att inspektionen vid en tidpunkt ägnar särskild uppmärksamhet åt vissa
frågor och vid en annan tidpunkt koncentrerar sitt intresse på helt andra
problem». Med den vikt som LO lägger vid en i personellt hänseende välrustad
tillsynsmyndighet anser LO ett upprustningsbehov föreligga även
om vissa av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av inspektionens befogenheter
inte skulle komma till stånd.

Liknande synpunkter som de här ovan redovisade kommer till uttryck i
yttranden från Försäkringsfunktionärernas förbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation och Motormännens riksförbund.

I några remissyttranden upptages frågan om försäkringsinspektionens

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

organisation och ifrågasättes om icke försäkringstagarinflytandet i
inspektionen borde ökas. Försökringsinspektionen anför.

Genom en mindre utökning av antalet ledamöter, som icke är tjänstemän
i inspektionen, borde det vara möjligt att bereda plats för en ytterligare
representation, så vald att viktiga grupper av försäkringstagare erhölle insyn
i och medinflytande i inspektionens arbete. Nu är antalet av sådana
försäkringstagaregrupper, som helst borde vara företrädda, relativt betydande:
industrin, handeln, jordbruket, fastighetsägarna, motororganisationerna,
löntagarna etc. önskemålet om en allsidig representation måste nog
emellertid vägas mot det likaledes viktiga kravet på att totalantalet ledamöter
hålles starkt begränsat. Redan om antalet sådana ledamöter, som
icke är befattningshavare inom inspektionen, ökades med en eller två företrädare
för försäkringstagarna, skulle en väsentlig vidgning i inspektionens
kontakter med försäkringstagaregrupper åstadkommas.

Folksam omnämner att Folksams försäkringsutredning diskuterat frågan.
I utredningen har framförts tanken att inspektionen i anslutning till sin
naturliga och självklara uppgift att tillvarata de försäkrades intressen, borde
ha en sammansättning som ansluter exempelvis till arbetsmarknadsstyrelsens,
med en generaldirektör och med ledamöter från förslagsvis arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer med uppgift att representera
försäkringstagarna.

En förstärkning av lekmannainslaget i inspektionen torde enligt Landsorganisationens
mening ligga helt i linje med de sakkunnigas starka understrykande
av inspektionens uppgift att värna konsumentintressena. Man
kunde också enligt LO överväga att konstruera inspektionens styrelse på
samma sätt som en rad andra ämbetsverk och ge den formen av lekmannastyrelse
med dominerande konsumentinslag. Frågan om försäkringsinspektionens
personalbehov och organisation, som endast helt flyktigt berörts av
de sakkunniga, bör enligt LO:s uppfattning göras till föremål för särskild
utredning.

Departementschefen

Försäkringsrörelselagstiftningen avser väsentligen att tillvarataga försäkringstagarnas
intresse av ett effektivt och ändamålsenligt riskskydd till skäligt
pris. Den offentliga tillsynen över försäkringsbolagen, som utövas av
försäkringsinspektionen, åsyftar att skapa garantier för att nämnda intresse
tillgodoses. Inspektionens fortlöpande tillsyn över att bolagen i sin verksamhet
följer av lagen uppställda normer är därför ett viktigt led i skyddet
av försäkringstagarna, som i regel själva saknar förutsättningar att tränga
in i den komplicerade försäkringstekniken. Beträffande inriktningen
av försäkringsbolagstillsynen kan jag från dessa utgångspunkter ansluta
mig till de sakkunnigas uppfattning att det ligger helt i linje med försäkringsrörelselagstiftningen,
att försäkringsinspektionen på sitt program har
att i första hand tillvarataga försäkringstagarnas intressen. Denna inriktning
av tillsynsverksamheten, varom delade meningar icke torde råda, sy -

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

nes mig emellertid sedan lång tid tillbaka så fast inarbetad att behov icke
finnes av att ge uttryck härför genom en omredigering av 3 § FL. Jag anser
mig därför icke böra förorda de sakkunnigas förslag till lagändring i denna
del.

En viktig form för utövande av tillsyn över försäkringsbolagen är i nspektioner
hos vederbörande bolag. Till belysning av omfattningen av
denna verksamhet kan nämnas, att försäkringsinspektionen under femårsperioden
1954—1958 företagit 288 fullständiga och 43 partiella inspektioner.
De sakkunniga har föreslagit en mindre jämkning av 287 §, som reglerar
försäkringsbolagens skyldighet att underkasta sig inspektioner. Genom
den föreslagna ändringen öppnas möjlighet att för inspektioner anlita även
person, som ej är befattningshavare hos försäkringsinspektionen. Om en
sakkunnig granskning kräver sådan expertis, som icke finnes företrädd
inom inspektionen — det kan t. ex. gälla en inspektion av en datamaskinanläggning
— är det uppenbarligen föga tillfredsställande att försäkringsinspektionen
uteslutande skall vara hänvisad till att anlita sina egna befattningshavare.
I sådana situationer bör möjlighet finnas att utnyttja erforderlig
expertis. I anledning av de farhågor som uttryckts i ett remissyttrande
vill jag framhålla, att den som erhåller uppdrag att företräda inspektionen
i ett dylikt sammanhang givetvis måste uppfylla samma fordringar på
oavhängighet i förhållande till försäkringsbolagsintressen som kräves beträffande
försäkringsinspektionens egna befattningshavare.

De sakkunniga har ifrågasatt om icke inspektionens rätt att inhämta upplysningar
och att inspektera behöver utvidgas för att inspektionen utan onödig
omgång skall kunna utöva sin tillsyn över försäkringsbolagen. FL:s stadgande
om inspektioner har nyss berörts. Tillsynen över försäkringsbolagen
utövas också i stor utsträckning genom granskning av uppgifter, som bolagen
har att insända till inspektionen. 281 och 282 §§ FL stadgar sådan uppgiftsskyldighet
i vissa särskilt angivna hänseenden medan 283 § FL ålägger
bolagen en allmän skyldighet att lämna inspektionen erforderliga upplysningar
angående verksamheten. Nu förekommer i åtskilliga fall att försäkringsbolagen
vid rörelsens bedrivande biträdes av särskilda aktiebolag,
föreningar, nämnder eller liknande organ, ofta gemensamma för flera bolag.
Det kan vara fråga om exempelvis tarifföreningar, skadereglerings-
och villkorsnämnder eller databehandlingsaktiebolag, som på grund
av sina biträdande funktioner omhänderhar material, varpå försäkringsbolagen
bygger sin verksamhet. I sådana fall måste försäkringsinspektionen anses
ha rätt att från de enskilda försäkringsbolagen inhämta uppgifter rörande
den del av verksamheten som utbrutits för handläggning av särskilda
organ. Eftersom en sådan ordning kan bli tungrodd vänder sig försäkringsinspektionen
i praktiken icke sällan direkt till de berörda organen och brukar
då, enligt vad de sakkunniga upplyser, icke bli vägrad att få del av de
uppgifter, varav inspektionen anser sig ha behov för sin tillsyn över försäkringsbolagen.
De sakkunniga har ansett att stöd i lag bör givas för en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 283

ordning samt att även möjligheten att inspektera bör utsträckas till förevarande
organ.

De sakkunnigas förslag i detta hänseende har vid remissbehandlingen i
princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran och för egen del finner jag
praktiska skäl tala för införande av en sådan bestämmelse. För försäkringsbolagen
synes bl. a. rationaliseringssträvanden kunna ge anledning till att
i viss utsträckning överföra ärenden till organ av angiven art; sådana åtgärder
torde i många fall kunna förbilliga vissa delar av verksamheten och
därigenom ytterst gagna försäkringstagarna. Fördelar kan också vinnas på
denna väg genom att ett bredare statistiskt underlag för premiesättningen
erhålles. Nyttjandet av ifrågavarande former för biträde vid bedrivande av
försäkringsrörelse, som från vissa synpunkter kan finnas ändamålsenligt,
får emellertid ej komma i konflikt med kravet på full insyn i försäkringsbolagens
verksamhet. Den föreskrivna tillsynen bör icke kunna undgås eller
försvåras genom sådana arrangemang. Den föreslagna bestämmelsen som
tager sikte på sådana sammanslutningar som biträder försäkringsbolag vid
rörelsens bedrivande måste från denna utgångspunkt anses följdriktig.

I ett remissyttrande har anförts att skäl ej finnes för granskning av tarifföreningarnas
samt skadereglerings- och villkorsnämndernas tillgångar.

I den mån viss verksamhet fullgöres av försäkringsbolagen biträdande organ
får det antagas att verksamheten normalt för med sig vissa kostnader.
Den omständigheten att bolagsverksamheten delvis är överförd på visst organ
synes mig ej böra leda till att denna del av verksamheten undantages
från den insyn som kan vara erforderlig för att kravet på sparsamhet med
omkostnaderna skall kunna tillgodoses. Skäl att ändra den föreslagna bestämmelsen
i detta avseende kan därför ej anses föreligga.

Det torde böra understrykas bl. a. med hänsyn till vad som i nyssnämnda
remissyttrande uttalas angående lagrummets tillämpningsområde att
stadgandet uttryckligen avser endast sådana organ som biträder försäkringsbolag
vid rörelsens bedrivande. Ett organ som allmänt skall tillvarataga
försäkringsbolagens intressen och ge uttryck åt bolagens gemensamma
synpunkter kan, såsom de sakkunniga framhållit, icke anses biträda vid
försäkringsrörelsens bedrivande och beröres därför icke av lagrummet.

I samband med behandlingen av frågan om det uppgiftsmaterial som med
stöd av FL infordras från försäkringsbolagen har jag i ett tidigare avsnitt
förklarat att vissa uppgifter kan vara av sådan art att rimlig hänsyn till
bolagen kräver att de icke sprides och att det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att med stöd av sekretesslagen utfärda erforderliga bestämmelser.
Jag vill även i anledning av det nu föreslagna stadgandet hänvisa till vad
jag anfört i nämnda sammanhang. Det synes sålunda lämpligt att försäkringsinspektionen
efter överläggningar med företrädare för försäkringsbolagen
överväger det närmare behovet av sekretesskydd på området och
— därest bestämmelser i ämnet finnes erforderliga — framlägger förslag
härom.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Betiäffande formerna för försäkringsinspeklionens ingripanden har
de sakkunniga föreslagit en mindre jämkning av 288 § 2 mom. Eftersom 288
§ i sin nuvarande utformning tillgodoser de önskemål som motiverat förslaget
anser jag behov ej föreligga av den föreslagna ändringen.

De sakkunniga har rekommenderat publicering av försäkringsinspektionens
beslut rörande erinringar och förelägganden. I detta hänseende
synes av skäl som inspektionen anfört föreligga anledning till viss
restriktivitet; detta synes emellertid ej utesluta att inspektionen i sin årspublikation
Enskilda försäkringsanstalter mera allmänt berör problemställningai
av större principiell betydelse — vilka aktualiserats i anmärkningsärenden
— under förutsättning att ett mera officiellt klarläggande av visst
spörsmål synes vara av behovet påkallat.

Försäkringsinspektionen lämnar sedan många år tillbaka i sin nyssnämnda
årspublikation Enskilda försäkringsanstalter upplysningar om försäkringsbolagens
ekonomiska förhållanden i stort och om verksamheten inom
skilda försäkringsgrenar m. in. Publikationen ingår i Sveriges officiella statistik.
De sakkunniga har förordat en utvidgning av inspektionens konsu
men t upplysande verksamhet i syfte att ge allmänheten
praktiskt nyttiga kunskaper på försäkringsområdet.

Konsumentinformationen på försäkringsområdet bör självfallet vara en
i första band för försäkringsföretagen. Det skall även vitsordas, att
försäkringsbolagen genom en rikt utvecklad service tillhandagår allmänheten
med upplysningar om olika försäkringsformer och med allmän orienteling
i försäkringsfrågor. Ackvisitionsarbetet på fältet och bolagens annonseling
i pressen bidrar också till att skapa bättre möjligheter för den enskilde
att "välja rätt försäkringsskydd. Frågan om det allmännas insatser för konsumentupplysning
bör bedömas mot bakgrund av att försäkringsbranschen
står under särskild tillsyn och att konsumenterna på detta område därigenom
har ett skydd som saknar motsvarighet på andra konsumtionsområden.
För samhället är det en viktig uppgift, att på ett ändamålsenligt sätt
komplettera det informationsmaterial, för vilket bolagen svarar. Denna
kompletterande konsumentupplysning bör utformas med särskilt beaktande
a\ de speciella förhallandena inom det konsumtionsområde försäkringsbranschen
utgör.

Allmän enighet torde råda om värdet av en vidgad konsumentupplysning,
som på ett populärt men ändock sakligt sätt ger allmänheten värdefulla informationer
på försäkringsområdet. De sakkunniga har förklarat sig vara
medvetna om att det kan möta icke obetydliga praktiska svårigheter att
genomföra det av dem skisserade programmet. De sakkunnigas uppfattning
i detta hänseende har ytterligare understrukits vid remissbehandlingen.
Särskilt har därvid betonats svårigheten att i objektiv form göra direkta
jämförelser mellan olika bolags tjänster och priser. Det torde stå klart att
konsumentupplysning på försäkringsområdet erbjuder speciella problem
vartill motsvarighet icke finnes på andra konsumtionsområden. Bedömning -

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

en av förhållandet mellan valuta och pris för en försäkring påverkas såsom
remissbehandlingen torde utvisa av en mångfald olika faktorer. Att utrymmet
för direkta jämförelser i viss mån är begränsat framstår också som naturligt
bl. a. av det skälet att försäkringarna i stor utsträckning anpassas
efter de enskilda försäkringstagarnas önskemål, grundade på individuella
förhållanden och behov. I detta sammanhang kan även framhållas, att svårigheterna
för den enskilde försäkringstagaren att sätta sig in i den komplicerade
försäkringstekniken ansetts påkalla en offentlig tillsyn genom en
särskild myndighet, utrustad med specialister med försäkringsmatematiska,
statistiska, ekonomiska och juridiska kunskaper, och inriktad på att övervaka
att försäkringstagarnas intressen tillgodoses.

De svårigheter som otvivelaktigt möter får dock icke leda till att man icke
söker att i möjlig mån tillgodose behovet av en vederhäftig och lättillgänglig
konsumentupplysning på området. Självfallet får vid en sådan upplysningsverksamhet
endast lämnas uppgifter som kan objektivt beläggas. Från
remisshåll har ifrågasatts om konsumentupplysningen bör handhas av inspektionen.
Med de speciella problem som möter och den särskilda sakkunskap
som erfordras i detta fall synes det mig naturligast att uppgiften
anförtros åt inspektionen; ett samarbete med andra konsumentupplysande
organ torde dock kunna vara lämpligt. Konsumentupplysningsverksamhet
står också redan nu på försäkringsinspektionens program. De sakkunniga
har framhållit att inspektionen sedan flera år tillbaka starkt strävat efter
att göra årspublikationen Enskilda försäkringsanstalter mera lättillgänglig
för en större allmänhet. Jag vill understryka önskvärdheten av att inspektionen
fortsätter på den inslagna vägen; det synes icke uteslutet att det
därvid kan visa sig ändamålsenligt att utbryta vissa uppgifter för publicering
i särskild ordning.

De sakkunnigas rekommendationer av konferenser och kontakt
i försäkringsfrågor torde väsentligen syfta till att möjliggöra ett utbyte av
synpunkter och informationer mellan olika på försäkringsområdet verksamma
personer och organ. Värdet härav synes obestridligt och det avsedda
syftet synes också kunna tillgodoses genom det samarbete som nu förekommer
i mera obundna former.

En förstärkning av försäkringsinspektionens personalresurser
bör, såsom jag anfört i ett tidigare sammanhang, göra det möjligt att redan
inom ramen för nuvarande lagstiftning komma till rätta med flertalet av de
brister i skälighetsgranskningen, som de sakkunniga påtalat. Ett slutligt
ställningstagande till frågan om försäkringsinspektionens personalbehov
synes böra ske på grundval av de förslag som inspektionen kan komma att
framställa i petitaskrivelse för budgetåret 1962/63. I det sammanhanget
torde även den under remissbehandlingen väckta frågan om en eventuell
ändring av försäkringsinspektionens organisation böra upptagas.

Härovan framställda förslag föranleder ändringar av 287 och 327 §§ FL
samt införande av en ny paragraf, 287 a §. Beträffande 327 § får jag hänvisa
till detaljmotiveringen.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet utarbetats förslag
till lag om ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.
I det följande avser jag att närmare behandla vissa detaljfrågor som
äger samband med utformningen av lagförslaget. Samtidigt torde även vissa
av de sakunniga framförda ändringsförslag, vilka icke berörts i det föregående,
få anmälas.

K. Detaljmotivering

1 §■

I den allmänna motiveringen har jag förordat att koncessionsgivningen i
viss utsträckning överflyttas till försäkringsinspektionen. I enlighet härmed
har lagrummet redaktionellt ändrats.

2 §.

I paragrafen upptages f. n. förbudet för försäkringsbolag att driva annan
rörelse än försäkringsrörelse. Vidare regleras där bl. a. förening av livförsäkringsrörelse
med annan rörelse.

I enlighet med vad jag tidigare förordat har förbudet att driva främmande
rörelse ersatts med en regel, enligt vilken försäkringsbolag icke får driva
annan rörelse än försäkringsrörelse om ej särskilda skäl därtill föreligger.
Erinras må i detta sammanhang, att därest ett försäkringsbolag i framtiden
vill utnyttja möjligheten att driva annan rörelse än försäkringsrörelse
bolagsordningen måste vara avfattad så, att den täcker den nya verksamheten.

I paragrafen har vidare den ändring vidtagits som betingas av förslaget att
vidga möjligheterna att med livförsäkringsrörelse förena annan personförsäkring.
Även den förordade ändrade gränsen för den personförsäkring, i
praktiken sjuk- och olycksfallsförsäkring, som skall följa de särskilda reglerna
för livförsäkring, föranleder ändring i gällande lydelse.

Med det utökade innehåll som paragrafen enligt förslaget erhåller synes
det lämpligt att bestämmelserna rörande försäkringsbolags rätt att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse får bilda ett första moment och att återstående
bestämmelser sammanföres till ett andra moment. Paragrafen har
i förslaget utformats i enlighet härmed.

i § 2 och 3 mom.

Paragrafens andra moment har givits den ändrade utformning, som följer
av förslaget att avgörandet i ärenden angående stadfästelse av ändring
av bolagsordning och grunder i viss utsträckning överflyttas från KungL
Maj :t till försäkringsinspektionen. Finner inspektionen ändringsärende vara
av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt skall inspektionen överlämna
ärendet till Kungl. Maj :ts avgörande.

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

Såsom jag närmare kommer att redovisa under 341 § biträder jag ett av
de sakkunniga framlagt förslag att i vissa fall slopa nuvarande krav i FL att
vissa avskrifter skall vara bestyrkta på särskilt kvalificerat sätt. Förslaget,
som syftar till förenkling, berör tredje momentet av denna paragraf, som
undergått den redaktionella jämkning, som förslaget föranleder.

6 §■

I paragrafens första stycke uppräknas de olika ämnen, vilka ovillkorligen
skall regleras i bolagsordningen. Under punkten 11 stadgas om grunder rörande
bl. a. avsättning till regleringsfond. Genomföres den sammanslagning
av regleringsfond och återbäringsfond, som jag i det föregående förordat,
skall ifrågavarande grunder framdeles avse avsättning till den nya
återbäringsfonden. Författningsrummet har ändrats i enlighet härmed.

Enligt första stycket 12. i dess gällande lydelse skall försäkringsaktiebolags
bolagsordning beträffande annan försäkring än livförsäkring upptaga
regler för begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring
ikläda sig på en och samma risk. Dessa regler brukar kallas maximalbestämmelser.
De sakkunniga har, under hänvisning till framställningar från
försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund, anfört,
att ifrågavarande bestämmelser icke synes fullt ändamålsenliga, samt framlagt
förslag till ändring.

De sakkunniga erinrar om att i propositionen rörande FL bl. a. uttalades,
att för varje försäkringsbolag måste fastställas en begränsning av den ansvarighet
bolaget ägde utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk
och att denna maximal kunde växla inom ett och samma bolag för olika
försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en försäkringsgren. Mot
bakgrunden av detta uttalande synes det de sakkunniga ligga närmast till
hands att tolka nu ifrågavarande lagrum så, att försäkringsbolags bolagsordning
för skadeförsäkring skall innehålla regler, som sätter en gräns för
den ansvarighet bolaget får stå för egen räkning, och att lagen kräver en
dylik gräns för varje särskild risk som bolaget påtagit sig.

De sakkunniga är av den uppfattningen, att det är av grundläggande betydelse
för ett försäkringsbolags soliditet att det tryggar sig mot ekonomiska
katastrofer genom att i erforderlig omfattning teckna återförsäkring. Återförsäkringens
centrala betydelse för försäkringsbolagets ekonomi gör, att
de sakkunniga finner det starkt motiverat, att bestämmelser i vad mån försäkringsbolag
är skyldigt att teckna återförsäkring intages i försäkringsbolags
bolagsordning såvitt angår skadeförsäkring och i grunder när det gäller
livförsäkring och därmed jämställd försäkring. Försäkringsinspektionen får
härigenom tillfälle att pröva de riktlinjer varje enskilt bolag följer i fråga om
återförsäkringen. Det ligger i försäkringstagarnas intresse att försäkringsinspektionen
skall godkänna reglerna rörande den omfattning i vilken återförsäkring
skall tecknas.

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

De nuvarande maximalreglerna, som bestämmer när återförsäkringsskyldigheten
inträder, synes icke fullt ändamålsenliga. De sakkunniga är av
den uppfattningen, att även om en obegränsad ansvarighet inom exempelvis
trafikförsäkring teoretiskt sett innefattar risk för förödande utbetalningar,
de svenska försäkringsbolagen dock icke under alla förhållanden bör vara
uteslutna från möjligheten att själva täcka den teoretiskt obegränsade topprisken.
Då försäkringsbolag i utlandet påtager sig dylika risker, synes anledning
icke finnas att undantagslöst utestänga de svenska bolagen från en
dylik risktäckning och hänvisa bolagen till att obligatoriskt återförsäkra
dylika risktoppar i utlandet. Har försäkringsbolagen genom återförsäkring
eller liknande arrangemang ordnat en tillfredsställande riskutjämning för
alla risker, som synes ligga inom de praktiska möjligheternas ram, torde det
böra vara tillåtet för vederbörande att hålla teoretiska topprisker på egen
hand. Det torde icke behöva befaras att försäkringsbolagen och försäkringsinspektionen
kommer att vara lättsinniga vid bestämmandet av reglerna i
förevarande ämne. De sakkunniga anser således, att FL icke bör kräva att
det skall finnas en fixerad gräns, utöver vilken aldrig — icke ens teoretiskt
— försäkringsbolags ansvarighet kan stiga. De sakkunniga är vidare av den
meningen, att det icke är ändamålsenligt att obligatoriskt anknyta försäkringsbolags
återförsäkringsskyldighet till den ansvarighet som vederbörande
bolag står för »en och samma risk». Begreppet en och samma risk är ofta
svårt att precisera. Med hänsyn härtill synes det olämpligt att anknyta till
detsamma. Dessutom må erinras därom att en återförsäkring icke alltid behöver
anknytas till ansvarigheten för varje särskild risk. Äterförsäkringsgivarens
betalningsskyldighet kan göras beroende av exempelvis rörelseutfallet
för räkenskapsåret. För ett försäkringsbolags soliditet kan ett dylikt
återförsäkringsarrangemang vara minst lika tillfredsställande som anordningen
att anknyta återförsäkringen till förhållandena beträffande de särskilda
riskerna.

Enligt de sakkunnigas mening vinnes en lämplig rörelsefrihet men tryggas
samtidigt soliditeten, därest i 6 § första stycket 12 samt 170 § första
stycket 14 stadgas, att försäkringsbolags bolagsordning skall angiva beträffande
annan försäkring än livförsäkring i vad mån bolaget är skyldigt att
teckna återförsäkring. På motsvarande sätt synes i 9 § första stycket och
173 § första stycket böra angivas, att för livförsäkring grunder skall upprättas
beträffande, bl. a., skyldighet att teckna återförsäkring.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag.

9 §■

De sakkunniga. Jämlikt förevarande paragraf skall för livförsäkring grunder
upprättas i ett antal uppräknade ämnen. Vissa former av livförsäkring
eller därmed likställd personförsäkring är av så speciell karaktär, att anledning
saknas att upprätta fullständiga grunder beträffande desamma. I

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

främsta rummet gäller detta beträffande skadelivräntor. I anledning härav
föreslår de sakkunniga sådan ändring av paragrafen, att därav uttryckligen
framgår, att undantag kan göras när på grund av försäkringens särskilda
natur anledning därtill föreligger.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag synes ändamålsenligt och
jag förordar att detsamma genomföres.

Beträffande ändringen av maximalstadgandet i första stycket 8. må hänvisas
till vad som under 6 § anförts rörande ändring av första stycket 12. av
sistnämnda paragraf.

Till paragrafens första stycke har i enlighet med de sakkunnigas förslag
fogats en nionde punkt, innebärande att grunder skall upprättas även beträffande
förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. Härigenom
kommer sedvanliga garantier att finnas för att bolagens förvaltning
av ifrågavarande belopp tillgodoser rimliga soliditets- och skälighetskrav.
Avsikten är icke, att grunderna skall behöva exakt angiva viss räntesats.
Hinder bör icke möta att, om så finnes ändamålsenligt, i grunderna endast
fixera de principer, efter vilka räntefoten bestämmes. Räntesatsens höjd
måste naturligtvis anpassas efter den avkastning försäkringsbolaget kan
erhålla å de i bolaget kvarstående medlen. Den tid, för vilken medlen bindes,
kan givetvis behöva tilläggas betydelse så att räntan på långtidsbundna
medel blir en annan än räntan på andra medel.

29 §.

Vid ansökningar om och anmälningar för registrering skall i ett antal
fall bifogas avskrifter av koncession, bolagsordning och grunder eller av en
del av nämnda handlingar. De sakkunniga har ansett det vara en onödig belastning
av försäkringsbolagen att ålägga dessa att insända dylika avskrifter.
Försäkringsinspektionen förfogar själv i mycket stor utsträckning över
dylika avskrifter och kan utan större svårighet förskaffa sig eller iordningställa
avskrifter i återstående fall. Inspektionen bör därför själv i registreringsärenden
kunna tillhandahålla erforderliga avskrifter av koncession, bolagsordning
och grunder.

I enlighet med de sakkunnigas förslag förordar jag, att den nu gällande
skyldigheten att till ansökning om försäkringsaktiebolags registrering foga
avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och grunder upphör.

I anslutning till det under 341 § redovisade förslaget har kravet på särskilt
kvalificerat bestyrkande av vissa avskrifter slopats. Paragrafen har
vidare ändrats i anledning av det under 72 § redovisade förslaget att dispens
skall kunna lämnas från regeln att styrelseledamöterna, verkställande
direktören och revisorerna m. fl. skall vara här i riket bosatta svenska medborgare.

19 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

31 §.

I paragrafen har nuvarande andra och tredje styckena sammanförts till
ett enda stycke. Uppdelningen av ifrågavarande bestämmelser på två skilda
stycken torde, såsom de sakkunniga anmärkt, ha tillkommit genom ett förbiseende.
Att bestämmelserna är avsedda att bilda ett enda stycke bekräftas
av hänvisningen i 327 § 3. till 31 § andra stycket tredje punkten.

47 §.

Ändringen innefattar att det nuvarande kravet att vissa i paragrafen
nämnda avskrifter skall vara bestyrkta på visst kvalificerat sätt slopats.
Härutinnan må hänvisas till vad som anföres under 341 §.

52 §.

Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall vid ökning av försäkringsaktiebolags
aktiekapital medelst ny aktieteckning teckning av de
nya aktierna ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts
på sätt i 341 § andra stycket stadgas. Enligt de sakkunniga bör det,
med hänsyn till den betydelse, som i förevarande sammanhang avskrift av
teckningslistan har, icke ifrågakomma att släppa kravet på kvalificerat bestyrkande
av dylik avskrift. De sakkunniga erinrar om att vid försäkringsaktiebolags
bildande avskrift av teckningslistan skall jämlikt 12 § vara bestyrkt
av notarius publicus eller av landsfiskal eller av stiftarna. Med denna
bestämmelse synes bäst rimma att i aktiekapitalökningsfallet kräva, att avskrift
av teckningslistan skall vara bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal
eller av två styrelseledamöter. De sakkunniga föreslår därför detta.

För egen del biträder jag förslaget. Ändringen föranleder viss jämkning
av 328 § 4.

59—61 §§.

Beträffande ändringarna i förevarande paragrafer må hänvisas till vad
som anföres i det följande under 341 §.

72 §.

Enligt paragrafens gällande lydelse skall styrelseledamöterna och verkställande
direktören i försäkringsaktiebolag vara myndiga här i riket bosatta
svenska medborgare. Samma krav gäller beträffande styrelsesuppleant
och vice verkställande direktör i försäkringsaktiebolag (73 §), beträffande
sådan firmatecknare i försäkringsaktiebolag som nämnes i 81 § första stycket
andra punkten samt beträffande revisor och revisorssuppleant i dylikt
bolag (100 §). Vad nu sagts beträffande vissa personer i försäkringsaktiebolag
äger jämväl tillämpning beträffande motsvarande personer i ömsesidigt
försäkringsbolag (204 och 206 §§).

De sakkunniga har, under hänvisning till innehållet i motsvarande bestämmelser
i aktiebolagslagen och de internationella samarbetssträvandena,
föreslagit att möjlighet införes för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

Maj :t förordnar att för särskilda fall meddela dispens från ifrågavarande
krav på medborgarskap och bosättning. I överensstämmelse med aktiebolagslagen
föreslås den begränsningen i dispensmöjligheten, att beträffande
styrelseledamöter och styrelsesuppleanter sådan dispens ej må avse mer än
en tredjedel av hela antalet. För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag
härom. Den nu föreslagna dispensmöjligheten bör enligt min mening
även gälla likvidator, likvidationsrevisor och suppleant för sådan revisor.
Med avseende på likvidatorer bör i överensstämmelse med aktiebolagslagens
motsvarande regler gälla samma begränsning i dispensmöjligheten som
nyss förordats angående styrelseledamöter och styrelsesuppleanter.

Det nu förordade förslaget föranleder ändringar, förutom i 72 §, i 29, 81,
90 och 99 §§, 100 § 1 mom., 142, 191 och 237 §§.

81 och 90 §§.

Den ändrade utformningen av 29 § föranleder viss jämkning av 90 § första
stycket såvitt avser hänvisning till förstnämnda paragraf. I övrigt har de
företagna ändringarna i rubricerade paragrafer behandlats under 72 §.

93 § 3 mom.

Lagrummet har redaktionellt ändrats i överensstämmelse med det i den
allmänna motiveringen förordade förslaget att sammanslå återbäringsfond
och regleringsfond till en fond, benämnd återbäringsfond.

94 § 1 mom.

Rörande balansräkning föreskrives för närvarande i 94 § 1 mom. bl. a.
att om vederbörande bolag driver livförsäkringsrörelse, för denna verksamhetsgren
skall såsom särskilda skuldposter upptagas — förutom försäkringsfond
— jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond,
säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond. På grund av den föreslagna
sammanslagningen av återbäringsfond och regleringsfond till en enda
fond, kallad återbäringsfond, bör regleringsfonden icke längre upptagas i lagrummet.

I ingressen till första stycket i 9 § har, såsom omtalats under nämnda paragraf,
gjorts ett tillägg som — med tanke i främsta rummet på skadelivräntor
— utvisar att grunder beträffande alla de i lagrummet uppräknade
ämnena icke behöver upprättas där på grund av försäkringens särskilda
natur anledning till undantag föreligger. En med stöd härav gjord begränsning
av grundernas innehåll kan komma att återverka på fondsystemet. Sålunda
kan exempelvis återbäringsfonden bortfalla på grund av frånvaron av
återbäringsgrunder. I anledning härav föreslås, att i anslutning till uppräkningen
av de extrafonder, som vid livförsäkringsrörelse skall upptagas såsom
särskilda skuldposter i balansräkningen, i lagtexten ges uttryck åt att
på grund av rörelsens särskilda natur annat kan följa av bolagets grunder.

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

99 § och 100 § 1 mom.

Ändringarna i förevarande lagrum sammanhänger med det under 72 § behandlade
förslaget.

130 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om registrering av ändring av
bolagsordning eller grunder i försäkringsaktiebolag.

Under hänvisning till framställningar från försäkringsinspektionen och
från försäkringsbolagshåll föreslår de sakkunniga förenklingar av registreringsförfarandet.
De sakkunniga förordar, att anmälan för registrering bibehålies
men att —— utom i fall som avses i andra stycket av förevarande
paragraf d. v. s. sådana fall då registreringen förutsätter vissa åtgärder efter
stadfästelse — möjlighet öppnas för bolagen att göra anmälningen i förväg i
samband med ansökningen om stadfästelse å ändringen av bolagsordning
eller grunder. En dylik förhandsanmälning bör enligt de sakkunniga kunna
göras i samma skrivelse som ansökningen om stadfästelse.

För egen del finner jag förslaget rationellt och förordar att lagrummet
ändras i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit. Vare sig registreringsanmälningen
göres i förväg eller efter beslutet om stadfästelse
synes det, såsom de sakkunniga påpekat, onödigt att ålägga försäkringsbolagen
att tillhandahålla avskrifter av beslutet om stadfästelse. Försäkringsinspektionen
bör själv kunna tillhandahålla dylika avskrifter. Härom må
hänvisas till vad som anförts under 29 §. Vid den här föreslagna ordningen
kan stadgandet att avskrifterna skall vara bestyrkta på det sätt som nu
föreskrives i 341 § andra stycket utgå. Förslaget till ändrad lydelse av
130 § har utarbetats i enlighet härmed.

133 §.

De föreslagna ändringarna är närmast av redaktionell natur och sammanhänger
med de förut berörda förslagen dels om överflyttning i viss utsträckning
av koncessionsgivningen till försäkringsinspektionen dels om slopande
av kravet på att avskrift skall enligt 341 § andra stycket vara bestyrkt på
visst kvalificerat sätt.

U2 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med det under 72 § behandlade
förslaget.

158 och 163 §§.

I paragraferna har ändringar vidtagits i anslutning till det under 341 §
redovisade förslaget rörande kvalificerat bestyrkande av avskrifter.

166 § 2 och 3 mom.

I förevarande paragraf har för de ömsesidiga försäkringsbolagens del
vidtagits motsvarande ändring som förordats under 4 § i fråga om försäkringsaktiebolag.

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

170, 173 och 191 §§.

De föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer syftar till att för de
ömsesidiga bolagen genomföra de ändringar som för försäkringsaktiebolagen
förordats under 6, 9 och 29 §§.

197 §.

Denna paragraf innehåller regler om förlusttäckning i ömsesidigt försäkringsbolag,
när förlust uppkommer å försäkring beträffande vilken delägarna
är personligen ansvariga för bolagets förbindelser. I paragrafen
talas nu om att förlust uppkommer å annan försäkring än personförsäkring.
Detta uttryck är emellertid icke fullt adekvat. Det korresponderar icke
helt med 168 §, enligt vilket lagrum personlig ansvarighet ej föreligger i
fråga om återförsäkring. De sakkunniga föreslår att lagrummet förtydligas.
Jag biträder förslaget. Lagrummet har i enlighet härmed jämkats så
att det avser fall av förlust å försäkring, som icke är personförsäkring eller
återförsäkring.

199 §.

Jämlikt denna paragraf gäller bl. a., att om icke bolagsordningen innehåller
avvikande bestämmelser, uttaxering skall ske i förhållande till varje
delägares försäkringsbelopp.

De sakkunniga anför att försäkringsinspektionen i skrivelse till de sakkunniga
uttalat, att lagrummets normalgrund för uttaxering vore klart
olämplig och borde ersättas med fördelning efter premie. De sakkunniga
ansluter sig till uppfattningen, att försäkringsbeloppen icke utgör någon
lämplig normalgrund för fördelning av en uttaxering. Med den differentiering
i fråga om branscher och riskslag, som numera alltmera förekommer
i de ömsesidiga försäkringsbolagen, kan försäkringsbeloppen såsom
fördelningsgrund leda till mindre rättvisa resultat. Att försäkringsbeloppet
valts till fördelningsgrund och icke t. ex. premien torde sammanhänga
därmed, att bestämmelsen äger tillämpning jämväl å försäkringsbolag
av typen uttaxeringsbolag. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid
förevarande bestämmelse utformas icke med de numera ovanliga uttaxeringsbolagen
för ögonen utan med tanke i främsta rummet på den vanliga
typen av ömsesidiga försäkringsbolag som arbetar med bestämda premier.
De sakkunniga föreslår för sin del, att förevarande paragraf skall innehålla,
att där icke avvikande bestämmelser meddelats i bolagsordningen, uttaxering
skall ske i förhållande till varje delägares på det räkenskapsår varunder
förlusten uppkommit belöpande premie för sådan försäkring, för
vilken personlig ansvarighet föreligger. För uttaxeringsbolagens del bör erforderliga
specialbestämmelser intagas i bolagsordningen.

Departementschefen. Uttaxeringsregeln i förevarande paragraf har utformats
med hänsyn i första hand till uttaxeringsbolagen, d. v. s. sådana bolag
i vilka fasta premier icke förekommer utan samtliga utgifter för skador och

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

förvaltning i efterskott uttaxeras på delägarna. Denna typ av bolag är numera
ovanlig. Jag delar därför de sakkunnigas mening att lagrummet bör ändras
så att den där givna regeln lämpar sig för det stora flertalet bolag. Departementsförslaget
har utformats i överensstämmelse härmed.

204 § 3 mom.

Lagrummet har redaktionellt jämkats med hänsyn till den föreslagna utformningen
av 29 och 191 §§.

227 och 231 §§.

I förevarande paragrafer har för de ömsesidiga bolagens del vidtagits
samma ändringar som under 130 och 133 §§ förordats för försäkringsaktiebolagen.

237 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med det under 72 § behandlade
förslaget.

251 §.

Denna paragraf innehåller följande bestämmelse om fördelningen av ömsesidigt
försäkringsbolags behållna tillgångar vid dess upplösning. Finnes,
sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi
och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatta,
tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kan fördelas bland dem,
som vid bolagets trädande i likvidation var delägare i bolaget, skall fördelning
ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där ej annan
fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen.

De sakkunniga har i betänkandet redogjort för vissa kritiska anmärkningar,
som från försäkringsinspektionen och försäkringsbolagshåll riktats
mot den ifrågavarande fördelningsregeln. Kritiken utmynnar i förslag
att ersätta nuvarande fördelningsnorm med en regel om fördelning
efter premier. De sakkunniga föreslår ändring i enlighet härmed.

Departementschefen. En fördelningsregel baserad på premierna måste
ge ett betydligt rättvisare resultat än en fördelning efter försäkringsbelopp.
Jag förordar därför att de sakkunnigas förslag följes. I huvudsaklig överensstämmelse
härmed upptages i departementsförslaget stadgande om fördelning
efter varje delägares premier för de fem senaste räkenskapsåren.
Lagtexten har vidare utformats så att den bättre än den nuvarande anknyter
till 250 § och ger uttryck åt tanken, att fördelning i enlighet med 251 §
skall äga rum, där icke annan fördelningsgrund föreskrivits i bolagsordningen.
,

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961
253 och 259 §§.

De föreslagna ändringarna, som motsvaras av ändringarna i 158 och
163 §§ för försäkringsaktiebolagen, föranledes av det förslag om ny lydelse
av 341 §, som jag avser att behandla i det följande.

270, 272 och 273 §§.

I 270 §, 272 § första stycket och 273 § har vidtagits jämkningar betingade
av det förutnämnda förslaget om sammanslagning av återbäringsfonden
och regleringsfonden.

I 272 § andra stycket föreslås viss jämkning sammanhängande med förslaget
att bestämmelsen i 277 § för s. k. blandade bolag om specialredovisning
och pantsättning av tillgångar motsvarande säkerhetsfonden icke
vidare skall gälla i fråga om bolag som med livförsäkring förenar enbart
annan personförsäkring. I blandade bolag av detta slag kommer sålunda
säkerhetsfonden ej att vara pantsatt. Det synes lämpligt att säkerhetsfonden
i sådant fall följer den i 273 § 2 mom. tredje stycket givna regeln för
övriga livförsäkringsfonder och följaktligen får nedsättas utan särskilt
medgivande. Den nuvarande utformningen av 272 § andra stycket torde
lägga hinder för en sådan ordning och lagrummet har därför ändrats så
att det har avseende enbart på sådan nedsättning, som icke sker för att
täcka förlust enligt bestämmelserna i 273 §.

Avfattningen av 273 § 2 mom. tredje stycket sista punkten har jämkats
i överensstämmelse med den föreslagna ändringen av 197 §.

274 §.

Lagrummet har redaktionellt jämkats på grund av att Inteckningsbanken
aktiebolag ändrat sin firma till Stockholms intecknings garanti aktiebolag
och numera har karaktären av hypoteksaktiebolag, som står under tillsyn
av bank- och fondinspektionen.

276 § 1 mom.

Paragrafen upptager bl. a. stadgande att om värdehandlingar satts i förvar
till större värde än som enligt FL erfordras, försäkringsinspektionen må
på framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd
till utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet.

De sakkunniga har upptagit ett av försäkringsinspektionen till de sakkunniga
framfört förslag att slopa kravet på särskilt tillstånd av inspektionen.
Även jag anser att tillräckliga skäl saknas för att bibehålla den nuvarande
ordningen med särskilda tillstånd i förevarande fall. Självfallet måste vid
utlämnandet av handlingarna klarhet råda om överskottets storlek. I samband
med utlämnandet bör därför uppgift om den aktuella fondställningen
alltid föreligga.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

211 §.

Paragrafen har ändrats i enlighet med det av mig i den allmänna motiveringen
förordade förslaget att kravet på särredovisning och pantsättning av
tillgångar motsvarande säkerhetsfonden icke skall gälla i fråga om försäkringsbolag
som utöver livförsäkring endast meddelar personförsäkring av
annat slag.

281 §.

Den föreslagna jämkningen i första stycket betingas av förslaget om sammanslagning
av återbäringsfonden och regleringsfonden.

282 § 1 och 3 mom.

Enligt nuvarande lydelse av 282 § 1 mom. skall i fråga om livförsäkringsrörelse
för varje femårsperiod, å tid som försäkringsinspektionen bestämmer,
till inspektionen insändas statistisk-ekonomisk utredning angående
verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må inspektionen
jämväl för annan tid infordra sådan utredning. Det ankommer
på inspektionen att bestämma när och för vilken tidrymd utredning som nu
sagts skall avgivas första gången efter bolagets bildande.

Enligt de sakkunnigas mening talar praktiska skäl för att de obligatoriska
tekniska boksluten icke bindes vid exakta femårsperioder utan att inspektionen
medgives möjlighet att tillåta lämpliga förskjutningar.

För egen del biträder jag denna uppfattning och förordar, i överensstämmelse
med vad de sakkunniga föreslagit, att i lagrummet angives att
sådan statistisk-ekonomisk utredning varom där är fråga skall till försäkringsinspektionen
insändas för period och å tid som inspektionen bestämmer.

I det föregående har jag förordat, att FL kompletteras med bestämmelse
som ger uttryck för ett styrelsen och verkställande direktören åvilande ansvar
för att tillämpade försäkringsvillkor är skäliga och att inträffade försäkringsfall
behandlas enligt god försäkringssed. Ett dylikt stadgande torde
ha sin plats i förevarande paragraf och jag förordar att bestämmelse av antytt
innehåll fogas till paragrafen såsom ett tredje moment. Det må anmärkas
att den nya bestämmelsen har avseende på såväl livförsäkring som annan
försäkring. Undantag har dock — liksom i fråga om den i 2 mom. uttryckta
skälighetsprincipen — gjorts för verksamhet i utlandet samt för
sjö- och transportförsäkring här i riket.

281 § 1 och 2 mom.

Beträffande ändringarna i denna paragraf må hänvisas till vad jag anfört
i den allmänna motiveringen angående behovet för försäkringsinspektionen
att i sin tillsynsverksamhet kunna anlita annan än de egna befattningshavarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

297

287 a §.

I den allmänna motiveringen har förordats, att i FL införes stadgande
som möjliggör för försäkringsinspektionen att utsträcka inspektionsverksamheten
till vissa aktiebolag och organ samt att direkt från dessa inhämta
uppgifter angående verksamheten. En sådan bestämmelse, vilken utförligt
behandlats i det föregående, har upptagits såsom en särskild paragraf efter
287 §.

Till det förut anförda må anmärkas att det nya stadgandet utsträcker
skyldighet enligt 283 § och 287 § 1 mom. även till aktiebolag, beträffande
vilka föreskrift härom med bolagets samtycke intagits såsom villkor för
medgivande åt försäkringsbolag enligt 336 § att innehava aktier i aktiebolaget.

Förslaget motiveras i denna del av det förhållandet, att försäkringsbolag
kan biträdas även av andra aktiebolag än sådana, vars verksamhet uteslutande
har till föremål att lämna sådant biträde. Sålunda kan exempelvis
ett under försäkringsbolags medverkan bildat databehandlingsaktiebolag eller
annat serviceaktiebolag inrikta sig på att betjäna icke blott försäkringsbolag
utan även utanför försäkringsvärlden stående företag, exempelvis ett
eller flera industriföretag. De utomstående företagens anknytning till serviceaktiebolaget
kan ha olika former och vara av olika styrka. Allt efter graden
av försäkringsbolagsengagemanget och av det biträde som försäkringsbolag
erhåller av aktiebolaget kan behovet för försäkringsinspektionen av insyn
i dylikt aktiebolag vara mer eller mindre starkt. Mest rationellt synes
vara, att då försäkringsinspektionen prövar frågan om medgivande för försäkringsbolag
att inneha aktier i dylikt aktiebolag — sådant medgivande erfordras
så snart försäkringsbolag eller försäkringskoncern skall inneha mer
än en tjugondei av aktierna i aktiebolaget — inspektionen samtidigt överväger
i vad mån försäkringsbolagstillsynen kräver att inspektionen, helt
eller delvis, erhåller insyn i ifrågavarande aktiebolag. Finner försäkringsinspektionen,
att försäkringsbolagstillsynen kräver en dylik insyn, synes
försäkringsinspektionen böra förbinda ett aktieinnehavsmedgivande med
villkor, att aktiebolaget i fråga i angiven omfattning lämnar inspektionen
upplysningar och håller tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning.
På denna väg torde på ett smidigt sätt tillräckliga garantier erhållas
för att försäkringsinspektionen vinner erforderlig insyn i aktiebolag, som
betjänar både försäkringsbolag och andra företag, samtidigt som möjlighet
skapas att avpassa insynens grad efter förhållandena i det enskilda fallet.

Det må anmärkas, att den i 287 § 3 mom. föreskrivna tystnadsplikten för
försäkringsinspektionens företrädare självfallet gäller även vid den granskningsverksamhet
som kan förekomma med stöd av förevarande paragraf.

295 § 2 mom.

I paragrafen har ändring vidtagits i anslutning till det under 341 § redovisade
förslaget rörande slopandet av kravet på kvalificerat bestyrkande av
avskrifter.

20 nihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

298

Kungl. Maj.ts proposition nv 171 år 1961

303 §.

Paragrafen upptager bl. a. stadgande att ansökan om försäkringsbolags
registrering och anmälan för registrering skall vara åtföljda av stadgade
avgifter. Jämlikt 315 § utfärdar Kungl. Maj:t föreskrifter rörande ifrågavarande
avgifter. Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens
organisation och verksamhet skall försäkringsbolagen jämlikt 292 §
årligen erlägga bidrag enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

I försäkringsinspektionens petita för budgetåret 1960/61 beräknades registreringsavgifterna
till 7 000 kronor medan försäkringsbolagens bidrag
enligt 292 § uppfördes till 1 057 000 kronor.

Under hänvisning till att de nuvarande särskilda registreringsavgifterna
medför extraarbete både för försäkringsinspektionen och för försäkringsbolagen
föreslår de sakkunniga att avgifterna för registreringen och dess
kungörande avskaffas. De sakkunniga påpekar, att inkomsten av registreringsavgifter
ej har någon nämnvärd betydelse för finansieringen av försäkringsinspektionens
verksamhet och att kostnaderna för denna utan svårighet
kan till fullo täckas av försäkringsbolagens bidrag jämlikt 292 §.
De sakkunniga understryker att den föreslagna förenklingen icke medför
någon kostnad för statsverket, enär försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet
med avseende å försäkringsbolagen jämväl i fortsättningen kommer
att helt bestridas av försäkringsbolagen genom bidragen enligt 292 §.

För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag att de särskilda registreringsavgifterna
avskaffas och förordar att 303 § ändras i enlighet härmed.
Förslaget föranleder viss jämkning av 315 §.

304 § 2 mom.

I förevarande paragraf har vidtagits en jämkning, föranledd av den under
4 och 166 §§ förordade överflyttningen av vissa stadfästelsebeslut på
försäkringsinspektionen.

305 och 306 §§.

I enlighet med vad jag förordat för försäkringsaktiebolagen under 29 §
och för de ömsesidiga bolagen under 191 § skall nuvarande skyldighet att i
registreringsärende till försäkringsinspektionen ingiva avskrifter av bl. a.
koncession upphöra. I konsekvens härmed har avfattningen av 305 och
306 §§ redaktionellt jämkats.

315 §.

Ändringen i denna paragraf föranledes av det ovan under 303 § förordade
förslaget om avskaffande av de särskilda avgifterna för registreringen och
dess kungörande.

327 §.

I denna paragraf straffbelägges under 1. det fall att styrelseledamot eller
verkställande direktör uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

299

eller vilseledande uppgift vid bl. a. lämnande av upplysning enligt 283 §.
Såsom berörts ovan i den allmänna motiveringen och under 287 a § har
skyldigheten att lämna upplysningar enligt 283 § utsträckts till att omfatta
jämväl bl. a. tarifförening, skadereglerings- och villkorsnämnd samt annat
liknande organ, som biträder försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.
Under straffbestämmelsen i förevarande paragraf torde på motsvarande
sätt som under 1. stadgas i fråga om styrelseledamot och verkställande direktör
i försäkringsbolag böra tilläggas en ny punkt, innefattande stadgande
att med dagsböter eller fängelse straffas den som jämlikt 287 a §
lämnar upplysning enligt 283 § och därvid uppsåtligen eller av vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift. I enlighet härmed har mellan
de nuvarande punkterna 1 och 2 upptagits en ny punkt, betecknad
2. Paragrafen har i övrigt redaktionellt jämkats med hänsyn till tillägget
av den nya punkten.

328 §.

Såsom anmärkts i det föregående framlägges förslag om slopande av kravet
att vissa avskrifter skall vara bestyrkta på det kvalificerade sätt, som
angives i 341 § andra stycket. Förslaget föranleder ändring av den under
punkten 4 i förevarande paragraf upptagna straffbestämmelsen. Såvitt angår
avskrift av teckningslista, som i 52 § första stycket sägs, har såsom angivits
under nämnda paragraf, ett kvalificerat bestyrkande ansetts befogat.
Detta förhållande har beaktats vid utformningen av straffbestämmelsen.

329 §.

Stadgandet i punkt 1 av förevarande paragraf har redaktionellt jämkats
med hänsyn till den föreslagna avfattningen av 327 §.

332 § 2 mom.

Lagrummet har redaktionellt jämkats med hänsyn till att 18 kap. 4 § 5
föräldrabalken numera gäller i stället för 11 kap. 4 § 5 lagen om förmynderskap.

334 § 1 mom.

I lagrummet har ändring vidtagits i anslutning till det under 341 § redovisade
förslaget att kravet på visst kvalificerat bestyrkande av avskrifter
slopas.

336 §.

Paragrafen har med vissa redaktionella jämkningar ändrats i överensstämmelse
med de sakkunnigas av mig i den allmänna motiveringen biträdda
förslag.

300

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1961
341 §■

I paragrafens nuvarande andra och tredje stycken gives bestämmelser om
bestyrkande av riktigheten av avskrift. Jämlikt andra stycket skall avskrift,
som på grund av särskild föreskrift i FL skall vara bestyrkt enligt detta
stycke, vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal
eller av minst två personer som har ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant,
verkställande direktör, vice verkställande direktör, likvidator,
suppleant för likvidator eller firmatecknare. Enligt tredje stycket skall annan
avskrift, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av
två personer.

De sakkunniga är av den uppfattningen att det i allmänhet icke finnes grundad
anledning att bibehålla kravet på att vissa avskrifter skall vara bestyrkta
på ett särskilt kvalificerat och särskilt straffsanktionerat sätt. Enligt de
sakkunniga tyder gjorda erfarenheter på att de nuvarande bestämmelserna
icke i praktiken ger särskilt goda garantier för att avskrifterna i fråga är
riktiga. Härtill kommer att bestämmelserna otvivelaktigt medför visst extraarbete
för såväl försäkringsinspektionen som försäkringsbolagen. Enligt de
sakkunnigas mening vinnes därför intet väsentligt genom nu ifrågavarande
specialbestämmelsers bibehållande. I 1955 års lag om bankrörelse har icke
heller intagits någon motsvarighet till 341 § andra stycket FL.

De sakkunniga föreslår, att det nuvarande andra stycket i 341 § skall utgå
och att det nuvarande tredje stycket skall innehålla bestämmelsen, att avskrift
varom i FL stadgas skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till
riktigheten bestyrkt av två personer. Enligt de sakkunniga torde, i likhet
med vad som gäller enligt lagen om bankrörelse, till sistnämnda bestämmelse
böra fogas, att ifrågavarande två personer bör vid sina namn angiva
yrke och postadress.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag berör ett stort antal i det
föregående behandlade paragrafer, i vilka för närvarande föreskrives att
avskrift skall vara bestyrkt enligt 341 § andra stycket. I likhet med de sakkunniga
anser jag att det föreligger möjlighet att i förevarande avseende
förenkla den nuvarande ordningen och jag får därför förorda att förslaget
genomföres. I enlighet härmed ersättes paragrafens nuvarande bestämmelser
om avskrifts bestyrkande med en regel om att avskrift, varom i FL stadgas
skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av
två personer, som vid sina namn böra angiva yrke och postadress. Särskild
föreskrift rörande bestyrkande av avskrift finnes bl. a. i den ovan berörda
52 §.

345 §.

Till denna paragraf har fogats ett nytt stycke som upptager det av
mig i den allmänna motiveringen förordade förslaget om förenklad behandling
av vissa livförsäkringsformer. Det nya stadgandet ger möjlighet att i

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av
längst fem år eller mot premie beräknad och bestämd för längst fem år i
sänder, efter särskild dispens medge undantag från de särskilda bestämmelserna
i FL angående livförsäkring. Dispensprövningen har lagts i Kungl.
Maj :ts hand med rätt för Kungl. Maj:t att delegera uppgiften till försäkringsinspektionen.

De berörda livförsäkringsformernas undantagande från tillämpningen av
de särskilda bestämmelserna om livförsäkring medför icke, såsom jag tidigare
framhållit, att de förlorar sin karaktär av livförsäkring. Innebörden är
endast den att de ifrågavarande försäkringstyperna genom ett särskilt medgivande
undantages från tillämpning av de i FL för livförsäkring gällande
särskilda bestämmelserna.

348 §.

Paragrafen har redaktionellt jämkats såtillvida att hänvisningen i första
stycket till lagen om försäkring för olycksfall i arbete ersatts med en hänvisning
till lagen om yrkesskadeförsäkring.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna i FL synes såsom de sakkunniga förordat
lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1962. Dock torde de föreslagna
ändringarna i 199 och 251 §§, med hänsyn till förekommande behov att komplettera
bolagsordningar som saknar särskilda regler om fördelningsgrund
vid uttaxering eller skifte, böra träda i kraft först den 1 januari 1963.

För en smidig övergång till bl. a. de nya bestämmelserna om personförsäkring
torde finnas behov av att försäkringsinspektionen redan före lagens
ikraftträdande har möjlighet att stadfästa härav föranledda ändringar i bolagsordningar
och grunder. Jag förordar därför att ett övergångsstadgande av
detta innehåll fogas till bestämmelsen om ikraftträdandet. Inspektionen synes
även böra ges befogenhet medgiva att försäkringsbolag, som icke hinner
att i tid genomföra sammanslagningen av regleringsfonden och återbäringsfonden,
får tillämpa hittillsvarande fondregler intill utgången av år
1962.

Den ändrade gränsdragningen mellan lång och kort personförsäkring
torde icke tarva någon övergångsbestämmelse i vidare mån än att efter lagens
ikraftträdande kort sjuk- och olycksfallsförsäkring icke på grund av
enligt äldre lag meddelad koncession eller stadfäst bolagsordning skall kunna
meddelas utöver den ram som uppdragils i den nya lagen. Det må erinras
om att kort sjuk- och olycksfallsförsäkring i praxis icke meddelas för
längre tid än fem år. .lag förordar, alt stadgande i enlighet härmed införes.

302

Kungl. Maj.ts proposition nr t7t år 1961

IV. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Torbjörn Lindvall

1 Bilagan upptager här endast 4 § 2 mom., 166 § 2 mom., 282 § 3 inom., 287 § 1 och 2
mom. samt 345 §. I övriga delar är bilagan frånsett vissa redaktionella ändringar av samma
lydelse som det vid propositionen fogade förslaget; dock har i sistnämnda förslag, i anledning
av lagrådets påpekande, tillagts förslag om ändring i 287 § 3 mom. samt en ny paragraf, betecknad
329 a §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

303

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om
försäkringsrörelse

(Gällande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

2 mom. Å beslut---motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försök- Försäkringsinspektionen äger i
ringsinspektionen att i Konungens Konungens ställe besluta i ärende
ställe meddela stadfästelse å änd- som avses i första stycket, därest
ringsbeslut i annat fall än i första ärendet icke är av principiell betydelstycket
andra punkten sägs. se eller eljest av synnerlig vikt.

166 §.

2 mom. Å beslut —--motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försök- Försäkringsinspektionen äger i Koringsinspektionen
att i Konungens nungens ställe besluta i ärende som
ställe meddela stadfästelse å änd- avses i första stycket, därest ärenringsbeslut
i annat fall än i första det icke är av principiell betydelse
stycket andra punkten sägs. eller eljest av synnerlig vikt.

282

3 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören för försäkringsbolag
att beträffande annan
verksamhet eller försäkring än som
avses i 2 mom. andra stycket övervaka,
att tillämpade försäkringsvillkor
äro skäliga och att inträffade försäkringsfall
behandlas enligt god försäkringssed.

287 §.

1 mom. Det åligger styrelsen och 1 mom. Det åligger styrelsen och
verkställande direktören att när som verkställande direktören att när som
helst för befattningshavare hos för- helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av säkringsinspelctionen eller annan,
Konungen meddelade bestämmelser som är behörig att i sådant avseende
har att i sådant avseende företräda företräda inspektionen, hålla bolagets
inspektionen, hålla bolagets kassa kassa och övriga tillgångar samt böc -

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

(Gällande lydelse)

och övriga tillgångar samt böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen,
som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser
har befogenhet att företräda inspektionen,
äger närvara vid bolagsstämma
eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde
och deltaga i överläggningarna.

(Föreslagen lydelse)

ker, räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen
eller annan,
som är behörig att i sådant avseende
företräda inspektionen, äger närvara
vid bolagsstämma eller av inspektionen
utlyst styrelsesammanträde och
deltaga i överläggningarna.

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring---prövas skäliga.

Driver försäkringsbolag---finnas påkallade.

I fråga--------i övrigt.

1 fråga om livförsäkring endast för
dödsfall, som meddelas för en tid av
längst fem år eller mot premie, som
år beräknad och bestämd för längst
fem år i sänder, må Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen
medgiva undantag
från de särskilda bestämmelserna
i denna lag angående livförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

305

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 maj
1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 17 maj 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll över
handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,
i statsrådet den 28 april 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen T. Löwbeer.

Lagrådet yttrade:

4 §•

Enligt första punkten i första stycket av 2 mom. skall å beslut om ändring
av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder sökas Konungens
stadfästelse. Beträffande vissa viktigare, i andra punkten angivna ändringar
föreskrives där, att vad om koncession för nytt bolag är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning.

Försäkringsinspektionens beslutanderätt enligt det föreslagna andra stycket
i momentet är — i motsats till vad som nu föreskrives i samma
stycke — avsedd att omfatta jämväl ändringar av den art som angives i
andra punkten av första stycket. Med hänsyn till avfattningen av sistnämnda
punkt framgår detta icke fullt klart. Det synes därför vara önskvärt att
sådan redaktionell ändring sker, att första stycket får innehålla bestämmelser
om å vem prövningen ankommer, motsvarande första punkten av första
stycket och det föreslagna andra stycket, samt att det nuvarande stadgandet
i andra punkten av första stycket om vad vid prövningen skall iakttagas
med jämkad lydelse upptages i andra stycket.

166 §.

I förevarande paragraf böra samma jämkningar vidtagas som förordats
beträffande 4 §.

282 §.

Enligt motiveringen är syftet med det föreslagna 3 mom. att klargöra att
försäkringsinspektionen har befogenhet att ingripa, därest försäkringsbolag

30o

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

skulle tillämpa oskäliga försäkringsvillkor eller vid skadereglering eller
eljest vid behandling av försäkringsfall förfara oriktigt; den föreslagna bestämmelsen
har ansetts skapa grund för ingripande enligt 288 g.

I lagen har skälighetsprincipen kommit till uttryck beträffande livförsäkring
i 263 g och i fråga om annan försäkring i 282 § 2 mom. Sålunda stadgas
i det förra lagrummet, att grunderna skola avse att trygga bolagets förmåga
att bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig
kostnad, och i det senare, att det åligger styrelsen och verkställande direktören
att övervaka att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den
risk, som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen
samt omständigheterna i övrigt. I lagrummen framhålles skäligheten
av kostnaden med hänsyn till försäkringens art respektive risken in. in.
Kostnaden, d. v. s. premien, skall således bedömas med hänsyn till bl. a. försäkringsvillkoren,
och den sammanhänger jämväl med hur skaderegleringen
eller eljest behandlingen av försäkringsfall sker. En verklig kontroll huruvida
kostnaden för en försäkring är skälig torde därför icke kunna ske, med mindre
uppmärksamhet också ägnas åt hur försäkringsvillkoren och behandlingen
av försäkringsfallen äro ordnade.

Enligt 283 § äro försäkringsbolags styrelse och verkställande direktör
skyldiga att jämväl i andra fall än i 281 och 282 §§ sägs lämna försäkringsinspektionen
de upplysningar angående verksamheten som inspektionen finner
erforderliga, och i 287 § 1 mom. stadgas skyldighet för styrelsen och direktören
att för den som företräder inspektionen hålla bl. a. böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning. Vidare äger inspektionen
enligt 288 § 1 mom. meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolags
verksamhet som inspektionen finner påkallade och skall enligt 2 mom.
förelägga försäkringsbolag eller dess styrelse att vidtaga erforderliga åtgärder,
därest allvarlig anmärkning föreligger mot försäkringsbolags verksamhet.
Även om förarbetena till lagen kunna föranleda viss tvekan angående
inspektionens befogenhet att ingripa mot försäkringsbolag beträffande försäkringsvillkor
och behandling av försäkringsfall, torde dock skälighetsprincipens
ovan angivna innehåll och de berörda bestämmelsernas avfattning
giva tillräckligt stöd för att inspektionen bär en dylik befogenhet.

Såsom jämförelse må nämnas, att de sakkunniga förordade att, med hänsyn
till skälighetsprincipen, såsom anledning till föreläggande i 288 § särskilt
skulle angivas att försäkringsbolag icke iakttoge tillbörlig sparsamhet
beträffande omkostnaderna i rörelsen. Det förordade tillägget har emellertid
uteslutits i det remitterade förslaget med den motiveringen att försäkringsinspektionen
redan enligt den nuvarande lydelsen av lagrummet har befogenhet
att, om missförhållande finnes föreligga, ingripa med erinring eller
föreläggande.

Lagrådet finner på grund härav det föreslagna 3 mom. icke vara erforderligt
och förordar därför att det utgår.

Skulle lagrådets förslag icke vinna bifall, torde emellertid momentet böra
erhålla ändrat innehåll. I stället för den angivna övervakningsskyldigheten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961 307

som synes så naturlig att den knappast behöver uttryckligen framhållas,
bör lagrummet upptaga stadgande att styrelsen och verkställande direktören
ef ler anmodan av försäkringsinspektionen äro skyldiga att beträffande
annan verksamhet eller försäkring än som avses i 2 mom. andra stycket till
inspektionen insända handlingar rörande tillämpade försäkringsvillkor och
behandlingen av försäkringsfall.

287 §.

Enligt det remitterade förslaget skall den i 1 mom. stadgade skyldigheten
att för befattningshavare hos försäkringsinspektionen hålla handlingar
tillgängliga för granskning, liksom för närvarande är fallet, gälla i förhållande
till befattningshavare som har att i sådant avseende företräda inspektionen.
Såsom den föreslagna lagtexten är utformad kan den emellertid
inbegripa jämväl annan befattningshavare hos inspektionen, och en jämkning
i avfattningen är därför önskvärd. Härvid torde — av skäl som de sakkunniga
anlört (remissprotokollet s. 235)1 — icke böra från det nuvarande
stadgandet bibehållas, att befattningshavarens behörighet skall framgå av
bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t. Det torde vara tillräckligt att
angiva, att sagda skyldighet föreligger mot befattningshavare hos inspektionen
som är behörig att företräda denna. Den i remitterade förslaget vidtagna
sakliga ändringen i 1 mom., varigenom skyldigheten att förete handlingar
utsträckes till att avse jämväl det fall att inspektionen för granskningen
anlitar annan än egen befattningshavare, torde lämpligen böra avfattas sålunda,
att sådan skyldighet angives föreligga även mot annan, som av inspektionen
förordnats att företräda denna. — Motsvarande jämkningar böra
företagas i 2 mom.

Förslaget innebär, att försäkringsinspektionens granskning såtillvida blir
mer omfattande som den kan komma att avse jämväl verksamheten hos aktiebolag,
sammanslutningar och nämnder, vilka biträda försäkringsbolag,
ävensom hos vissa andra bolag. Tillika föreslås, att inspektionen i sin tillsynsverksamhet
skall kunna anlita annan än egen befattningshavare. Huruvida
en dylik, för visst begränsat uppdrag förordnad granskare blir underkastad
ämbetsansvar är ovisst. Sådant ansvar åvilar i varje fall icke av honom
anlitade medhjälpare. I anledning härav synes den nu i 3 mom. stadgade
tystnadsplikten, vars räckvidd är begränsad till enskildas — varmed
torde förstås försäkringstagares — personliga och ekonomiska förhållanden,
böra utvidgas till att avse jämväl ifrågavarande bolags, sammanslutningars
och nämnders angelägenheter ävensom omgärdas med straffskydd i fall,
som icke omfattas av 25 kap. strafflagen.

Lagrådet hemställer, att 3 mom. ändras att innehålla att vad försäkringsinspektionens
företrädare eller någon som biträder honom erfarit vid granskning
av böcker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma

1 Propositionen s. 263.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

eller styrelsesammanträde ej må obehörigen yppas, samt att i en ny paragraf,
förslagsvis 329 a §, föreskrives, att den som bryter mot vad i 287 §
3 mom. är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse, där ej gärningen är
belagd med straff i strafflagen.

345 §.

Det föreslagna nya stadgandet torde lämpligen böra upptagas såsom första
stycke i paragrafen.

Ur protokollet:
T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961

309

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 maj 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 19 maj
1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 april 1961 remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 4-33) om
försäkringsrörelse.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

I likhet med lagrådet anser jag, att försäkringsinspektionen redan enligt
gällande lag har sådana tillsynsbafogenheter med avseende på försäkringsvillkor
och behandling av försäkringsfall, som det föreslagna 3 mom. till
282 § avsåg att ge uttryck åt. Jag finner mig därför kunna biträda lagrådets
förslag att momentet utgår.

De tillägg och jämkningar lagrådet i övrigt föreslagit anser jag mig kunna
tillstyrka. Vissa ändringar av redaktionell natur torde även böra vidtagas.

Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan Palm

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1961

Innehållsförteckning

Propositionen.............................................. 1

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkringsrörelse 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 april 1961................ 29

I. Inledning............................................ 29

II. Grunddrag i försäkringsrörelsens utveckling under nuvarande

lagstiftning .......................................... 30

III. Förslag om ändring i lagen om försäkringsrörelse ........ 44

A. Huvuddragen i förslaget och vissa allmänna synpunkter 44

De sakkunniga.................................. 44

Remissyttrandena................................ 48

Departementschefen.............................. 57

B. Försäkringsbolags rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse
.................................... 61

Gällande rätt m. m.............................. 61

De sakkunniga.................................. 63

Remissyttrandena................................ 74

Departementschefen.............................. 80

C. Koncessionsgivningen och branschspecifikationen ...... 82

Gällande rätt m. m............................... 82

De sakkunniga.................................. 88

Remissyttrandena................................ 96

Departementschefen.............................. 98

D. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom skadeförsäkringen.
............................. 100

Gällande rätt m. m............................... 100

De sakkunniga.................................. 105

Remissyttrandena................................ 120

Departementschefen.............................. 136

E. Soliditets- och skälighetsprinciperna inom livförsäkringen 141

Gällande rätt m. m............................... 141

Livförsäkringens huvudformer...................... 144

De sakkunniga...................... 148

Remissyttrandena....... 170

Departementschefen.............................. 189

F. Sjuk- och olycksfallsförsäkringens ställning............ 194

Gällande rätt.................................... 194

De sakkunniga.................................. 196

Remissyttrandena................................ 206

Departementschefen.............................. 208

G. Försäkringsvillkor och skadereglering................ 209

Gällande rätt och det faktiska läget................ 209

De sakkunniga.................................. 213

Remissyttrandena................................ 219

Departementschefen.............................. 229

H. Försäkringstagarinflytandet i försäkringsbolagen ...... 231

Gällande rätt m. m............................... 231

De sakkunniga.................................. 235

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

311

Remissyttrandena................................ 245

Departementschefen.............................. 252

I. Livförsäkringsbolags fonder.......................... 255

De sakkunniga.................................. 255

Remissyttrandena....................I .......... 259

Departementschefen.............................. 259

J. Vissa frågor rörande försäkringsinspektionens verksamhet 260

Försäkringsinspektionens nuvarande organisation och

verksamhet...................................... 260

De sakkunniga.................................. 262

Remissyttrandena................................ 270

Departementschefen.............................. 281

K. Detaljmotivering .................................. 286

IV. Departementschefens hemställan ........................ 302

Bilaga .............................................. 303

Utdrag av lagråds protokollet den 19 maj 1961 .................. 305

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 maj 1961 ................ 309

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G10411