Kungl. Maj:ts proposition nr 170 (Proposition 1954:170)

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till utbyggnad
av fångvårdsanstalten på Hall m. m., given
Stockholms slott den 12 mars 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, följande.

För att utreda frågan om organisationen av förvarings- och interneringsklientelets
vård samt framställa de rekommendationer och förslag som påkallades
av utredningen tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 9 maj 1952 särskilda sakkunniga. De sakkunniga* 1, som antog benämningen
säkerhetsanstaltsutredningen, har efter fullgjort uppdrag avlämnat
ett den 2 oktober 1953 dagtecknat betänkande med förslag till vårdorganisation
för förvarade och internerade (SOU 1953:32). Sedan betänkandet
varit föremål för remissbehandling torde en redogörelse för detsamma

1 Landshövdingen T. Bergquisl, byråchefen i socialstyrelsen T. Eriksson, t. f. byråchefen i
fångvårdsstyrelsen B. Forssell, grosshandlaren W. Josephson, kanslichefen i statens organisationsnämnd
E. Olsson, generaldirektören G. Wejke och ledamoten av interneringsnämnden, förste
läkaren G. Wretblad.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr no.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

och därmed sammanhängande frågor nu böra lämnas riksdagen. I anslutning
därtill föreslås, att anslag äskas under kapitalbudgeten till Utbyggnad
av fångvårdsanstalten på Hall. Med hänsyn till den ställning jag tagit till
nämnda frågor har jag funnit angeläget att samtidigt framlägga förslag om
anordnande av provisoriska fångförläggningar. För sådant ändamål föreslås
anvisande under driftbudgeten av två särskilda anslag, benämnda Fångvårdsanstalterna:
Anskaffning och utrustning av tillfälliga förläggningar
samt Fångvårdsanstalterna: Driftkostnader för tillfälliga förläggningar.

Kapitalbudgeten.

Statens allmänna fastighetsfond.

[1] Utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall.

De första bestämmelserna angående förvaring och internering tillkom genom
lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
och om internering av återfallsförbrytare. Instituten internering och
förvaring tillskapades som medel för samhället att skydda sig mot de farliga
och kroniska förbrytarna. För bekämpandet av deras brottslighet ansågs
de ordinära frihetsstraffen, fängelse och straffarbete, icke vara tillräckliga.
Det var framför allt önskemålet att kunna för längre tid oskadliggöra
den brottslige som dominerade. Den därav följande långa avspärrningen
från yttervärlden skulle kompenseras genom att påföljden skulle i andra
avseenden vara så fri från straffkaraktär som lämpligen kunde ske. Användningsområdet
för dessa institut skulle avgränsas både i förhållande till
frihetsstraff och gentemot straffriförklaring och sinnessjukvård. Detta har
skett genom att särskilda indikationer uppställts för tillgripande av förvaring
och internering. Genom lagstiftning 1937 och 1945 har indikationerna
förändrats. Likaledes har genom lagstiftning sistnämnda år området för
straffriförklaringar förändrats.

Förvaring kan enligt nu gällande lag av den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, som trädde i kraft den 1 januari 1946,
ädömas i stället för straff, om den brottslige prövas vara av sinnesbeskaffenhet
som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5
kap. 5 § strafflagen, och 1) den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet
måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff, 2) han
med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet
förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom
samt 3) å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag
kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller
fängelse. Till förvaring kan också dömas om någon, som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för vissa brott undergår
ungdomsfängelse, finnes vara av sinnesbeskaffenhet som avviker
från det normala och det på grund därav och med hänsyn till omständig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

heterna i övrigt måste antagas att han efter frigivningen skall bli vådlig för
annans säkerhet till person eller egendom.

Till internering får icke dömas, om den tilltalade kan döimas till förvaring,
och ej heller om någon förskyller straffarbete på livstid. Förutsättningar
för ådömandet av internering är 1) att den brottslige tidigare minst
två gånger dömts till straffarbete eller förvaring, 2) att han undergått straffarbete
eller förvaring i sammanlagt minst fyra år, 3) att han därefter, antingen
medan han undergått straffarbete eller inom fem år från det han senast
lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som varit förvarad
eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår brott samt å
brottet eller, om flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa
straffarbete samt 4) att den brottslige på grund av utredning angående hans
sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas
icke komma att låta sig rätta genom straff samt är att anse såsom vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom.

De som åtalas för brott, varpå kan följa en dom på förvaring eller internering,
är i regel häktade. Innan en sådan dom första gången meddelas,
äger vanligen en psykiatrisk undersökning rum. Sådan undersökning förekommer
ofta även vid förnyad brottslighet. Undersökningen försiggår i regel
på en av fångvårdens undersökningsstationer (Långholmen, Malmö, Härlanda,
Härnösand, Västervik, Håga, Växjö). Om domstolen anser, att förvaring
eller internering kan ifrågakomma, skall den innan beslut i målet
meddelas översända handlingarna, inklusive läkarutlåtandet, till interneringsnämnden.
Nämnden har att avgiva yttrande, vilket kan ta formen av en
tillstyrkan eller en avstyrkan. Domstolen är ej bunden av nämndens inställning
men följer den i regel.

I fråga om tiden för omhändertagandet för förvaring och internering
gäller, att domstolen skall med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt bestämma en minsta tid, före vars utgång den dömde
inte får utskrivas. Denna minsta tid uppgår vid förvaring till lägst ett och
högst tolv år samt vid internering till lägst fem och högst femton år. Någon
längsta tid för anstaltsvistelsen bestämmes icke av domstolen.

Enligt bestämmelserna i 1945 års straffverkställighetslag skall förvaring
och internering verkställas i anstalt eller anstaltsavdelning som av Konungen
förklarats vara säkerhetsanstalt. Den som skall undergå förvaring
eller internering skall intagas i sluten anstalt; är han att anse som synnerligen
vådlig för annans personliga säkerhet, må fångvårdsstyrelsen förordna
om hans intagning i särskild sluten avdelning. Förvarad eller internerad
som visat pålitlighet må vårdas i öppen anstalt. I fråga om gemensamhet
gäller att internen under tiden närmast efter intagandet i anstalt skall hållas
avskild. Därefter skall han under dagen hållas avskild endast i den utsträckning
som påkallas av hänsyn till hans behandling eller till fara för
menlig inverkan de intagna emellan eller till ordningen och säkerheten inom
anstalten. Den intagne skall anvisas lämpligt arbete av anstaltens styresman,
som dock må medgiva att internen själv skaffar sig arbete. Till för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

beredande av utskrivningen må fångvårdsstyrelsen medgiva, att förvarad
eller internerad utför arbete hos arbetsgivare utom anstalten.

Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskrivning
på prov) eller slutlig. Före utgången av den för förvaringen eller
interneringen gällande minsta tiden skall interneringsnämnden pröva, huruvida
den förvarade eller internerade må anses kunna utan våda för annans
säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden
minst var tolfte månad ånyo företaga sådan prövning. Den som utskrivits
på prov skall stå under tillsyn och vara underkastad av nämnden meddelade
eller eljest för honom gällande föreskrifter. Nämnden skall förordna
tillsyningsman. Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under
minst tre år. Förlängning av tiden kan under vissa omständigheter ske.
Visar den provutskrivne tredska att efterkomma de för honom gällande
föreskrifterna, eller finnes han på grund av sitt uppförande eller eljest vara
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må interneringsnämnden
besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Förvarings- och interneringsklientelet intages för närvarande på följande
fångvårdsanstalter: Hall (säkerhetsanstalt för förvarade och internerade),
Norrköping (säkerhetsanstalt, mottagningsstation och anstalt för svårbehandlade),
Karlstad (säkerhetsanstalt), Västervik (säkerhetsanstalt med
psykiatrisk avdelning) och Kalmar (säkerhetsanstalt för svårbehandlade).
Dessutom användes tre kolonier för förvaringsklientel, nämligen Sjöboda,
Orretorp och Ollestad. Hallanstalten är ganska modern och i huvudsak
tillfredsställande, och detsamma gäller även kolonierna. De övriga anstalterna
däremot är synnerligen omoderna och alldeles olämpliga för de vårdformer
som de betjänar.

Beträffande anstalten på Hall torde ytterligare få nämnas följande. Anstalten
ligger i östertälje kommun av Stockholms län, 3 km från östertälje
station och 6 km från Södertälje stad. Dess byggnader uppfördes under åren
1938—40. Anstalten består dels av ett slutet, muromgärdat område och dels
av tre utanför muren belägna öppna avdelningar. Innanför muren finns en
avdelning för 66 intagna, vidare panncentral, tvätteri och andra arbetslokaler.
I anslutning till den i fyrkant dragna murens västra del finns administrationsbyggnad,
entrébyggnad och verkstadsbyggnad (snickeri). Innanför
muren finns vidare en mindre kyrka samt en stor fotbollsplan, parkområde
m. m. Hela Hallområdet omfattar ca 800 ha. Ytan innanför muren utgör
34 500 m2. Utanför murens västra del ligger en större park, gränsande till
Hallviken, samt ett flertal byggnader, bl. a. köksanläggning, samlingslokal
och bostadshus för personalen. I ett skogsbryn ca 1/2 km söder om den
slutna anstaltsdelen finns två hus för intagna, varav det ena, avsett för
20 personer, betecknas som halvöppen, medan det andra, avsett för 18
personer, betecknas som helöppen avdelning. På baksidan av köksbyggnaden
har inrättats en tredje helöppen avdelning för 10 personer. Mellan det
slutna området och de öppna avdelningarna finns ekonomibyggnader för
lantbruket samt tre radhusbyggnader för personal. Arbetsdriften vid anstal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 5

ten omfattar snickeri, tvätteri, jordbruk, trädgårdsskötsel, skogsbruk och
diversearbeten.

Samtliga för vård av förvånings- och interneringsklientel nu utnyttjade
fångvårdsanstalter har tillhopa 433 platser, varav 114 finnes på Hall,
259 på de fyra fängelserna och 60 på kolonierna. Medelbeläggningen på
dessa 433 platser uppgick under år 1952 till 407 intagna. I platsantal
och medelbeläggning har då även inräknats häktesplatser och häktade. Antalet
häktade uppgår på nu berörda anstalter till genomsnittligt ca 20—30.
Därutöver finns förvarade och internerade intagna på andra fångvårdsanstalter,
de flesta på Långholmen — som permanent har ett tjugutal intagna
som väntar på plats vid någon av säkerhetsanstalterna — och vid
Hågaanstalten, som brukar ha omkring 10 förvarade, varav en del till följd
av platsbrist och andra för psykiatrisk vård. (Håga, som ligger i Halls närhet,
är en anstalt med 70 platser för sinnessjuka fångar, straffriförklarade
exspektanter till sinnessjukhus samt undersökningsfall.) Medeltalet förvarade
och internerade på samtliga fångvårdsanstalter har under vart och
ett av åren 1947—1952 uppgått till resp. 263, 299, 328, 367, 393 och 418.

De fem anstalter och tre kolonier, som egentligen är avsedda för förvarings-
och interneringsklientel, har tillhopa 237 befattningshavare, varav 32
är att hänföra till administrationspersonal, 49 till arbetsledarpersonal, 137
till tillsynspersonal och 19 till ekonomipersonal.

Säkerhetsanstaltsutredningens förslag angående vårdorganisation för förvarade
och internerade.

För att belysa det nuvarande förvarings- och interneringsklientelets beskaffenhet
har det verkställts en särskild klientelundersökning, omfattande
dels de män som den 1 april 1953 undergick förvaring resp. internering på
fångvårdsanstalt, inalles 433, varav 4 internerade (anstaltsklientelet), dels
de män som samma dag var provutskrivna från förvaring eller internering,
inalles 334, varav 3 internerade, (övervakningsklientelet), dels ock de
män och kvinnor som provutskrivits efter en första dom på förvaring eller
internering under åren 1944—1949, inalles 364, varav 11 kvinnor, (prognosklientelet).
Av undersökningen framgår bl. a. följande. Såsom brottslingstyp
dominerar tjuvarna avgjort. En uppdelning av anstaltsklientelet med
hänsyn till de huvudbrott, för vilka lagföring senast skett, utvisar, att
gruppen tjuvar utgör 74 %, bedragare (vartill även hänförts förfalskare
och förskingrare) 14 %, sedlighetsbrottslingar 5 % och våldsbrottslingar
7 %. Därest hänsyn tages icke blott till huvudbrotten utan till varje interns
totala brottslighet visar det sig, att 80 % av klientelet gjort sig skyldiga till
tjuvnad, 42 % till bedrägeri o. d., 6 % till sedlighetsbrott och 17 % till
våldshandlingar. Mer än hälften av anstaltsklientelet har tidigare dömts till
förvaring eller internering. Av samtliga interner har endast 16 icke förut
undergått straffarbete eller fängelse. Så när som på två har samtliga tidigare
varit föremål för andra kriminalpolitiska eller sociala åtgärder. Anstaltsklientelets
ålderstyngdpunkt ligger mellan 30 och 40 år (medelålder 37

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

år). Den yngste i undersökningsgruppen, en 23-åring, har tillbragt 6 år
på sådana anstalter som skyddshem, ungdomsvårdsskola, uppfostringsanstalt,
tvångsarbetsanstalt och fångvårdsanstalt. Den äldste, 68 år gammal,
har en sammanlagd anstaltstid av 43 år (bortsett från vistelser på alkoholistanstalter
och sinnessjukhus). Samtliga inom anstaltsklientelet har genomgått
rättspykiatrisk undersökning, i flertalet fall mer än en gång. Praktiskt
taget alla har i läkarutlåtandena betecknats som kriminella psykopater.
Klientelet kommer genomgående från dåliga miljöer. Tidiga uppföranderubbningar
och barnnervösa symtom förekommer i stor utsträckning hos
klientelet före puberteten. Vid sinnesundersökning av klientelet konstaterades
akut eller kronisk, fixerad neuros i 21 % av fallen. 31 % har varit
vårdade på sinnessjukhus, psykiatrisk klinik eller sinnessjukavdelning inom
fångvården. Enligt de rättspsykiatriska utlåtandena har 80 % tidvis eller
kroniskt missbrukat sprit. Många är typiska alkoholistbrottslingar och begår
aldrig brott i nyktert tillstånd. En fjärdedel av de intagna lider av
sjukdomar och defekter av arbetshindrande art. Beträffande den intellektuella
utrustningen uppges att 20 % är underbegåvade, 55 % normal- och
25 % överbegåvade. Internernas beteende på anstalten domineras av deras
mer eller mindre abnorma karaktärsdrag. Under år 1952 förekom 523 permissioner,
varvid 101 av permittenterna avvek. Under samma år rymde
59 interner från anstalterna. Sammanslås rymningarna från anstalt och från
permission kommer man fram till att en dryg tredjedel (38 %) genom
rymning sökt undandra sig anstaltsvistelsen. I de flesta fallen begick rymlingarna
nya brott.

De av domstol fastställda minsta tiderna för anstaltsklientelet fördelar sig

enligt följande.
Förvarades minsta tid	Hela antalet	Första- gångs- förvarade
1 år.........................	...... 113	44
över 1 intill 2 år.............	...... 101	42
2 år.........................	...... 95	39
över 2 intill 3 år.............	...... 37	22
3 år.........................	...... 32	17
över 3 intill 6 år.............	...... 32	21
6 till och med 12 år..........	...... 19	14
	429	199

De internerade hade resp. 2, 4 och 5 år samt livstid. Provutskrivning
äger i ungefär tre fjärdedelar av fallen rum inom 6 månader efter utgången
av den stipulerade minsta tiden. Av övervakningsklientelet (samtliga den
1 april 1953 provutskrivna) hade sålunda 28 % utskrivits 0—1 månad över
minsta tiden och 42 % 1—6 månader över nämnda tid. För prognosklientelet
(provutskrivna förstagångsförvarade resp. -internerade under åren
1944—49) var motsvarande procenttal 38 resp. 40. Den faktiska tidslängden
av anstaltsvistelsen under en första förvaring var för prognosklientelets
del följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Förvarade 1— 2 år.................. 2— 3 » ..................	Antal .......... 85 .......... 196	Procent 24 56 11
3—4 » ..................	.......... 39
4—5 » ..................	.......... 13	4
5 år och mera............	.......... 16	5
	349	100

Internerade

3— 4 år......... 1

4— 5 » ............................ 2

5— 6 »> ............................ 6

6— 7 » ............................ 2

7— 8 » ............................ 2

10—11 år.......................... 2

Omkring hälften av anstaltsklientelet består av sådana som tidigare dömts
till förvaring. För prognosklientelet var återfallen i brott under en observationstid
av 4—9 år 68 %. Återfallen inträffade i mycket stor utsträckning
under den första tiden efter frigivning.

Från styresmännen för samtliga anstalter, vari någon förvarad eller internerad
fanns intagen den 1 april 1953, har inhämtats uppgifter om den
fördelning av klientelet å olika anstalts- och öppenvårdsformer, som enligt
anstaltschefernas uppfattning borde ske med hänsyn endast tagen till rena
behandlings- och säkerhetssynpunkter. En sammanställning av de lämnade
uppgifterna utvisar följande fördelning.

Anstaltsvård

fast avdelning................................ 42

vanlig sluten avdelning........................ 251

öppen avdelning.............................. 113

Öppen vård

familjevård................................... 14

inackorderingshem............................ 7

vanlig övervakning............................ 4

Sinnessjuk vård................................. 2

433

Anstaltscheferna har alltså ställt sig ganska betänksamma till tanken
att någon större del av klientelet skulle kunna behandlas utanför anstalt.
Beträffande behandlingssynpunkterna har anstaltscheferna särskilt framhållit
den stora risken för alkoholmissbruk. Inte mindre än 74 % har hänförts
till den grupp, för vilken styresmännen ansett sådan risk föreligga.

Bristerna inom vården för säkerhetsanstalternas klientel hänför sig dels
till anstalternas och öppenvårdens organisation och dels till de regler som

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

gäller för vårdens utformning. Utredningen vill härom särskilt framhålla
följande.

Anstaltsvårdens utformning motsvarar icke vårdbehoven. Såsom förut
nämnts är klientelet starkt alkoholiserat, och för den övervägande delen
utgör alkoholen ett avgörande personligt problem. Erforderliga anordningar
har inte vidtagits för att lösa denna fråga. En fjärdedel av klientelet lider
av sjukdomar och defekter av arbetshindrande art. Ej heller för dem finns
behandlingsresurser som är tillräckliga. Det råder en besvärande arbetsbrist
på vissa anstalter, vilket är särskilt känsligt med hänsyn till det påfallande
behovet av arbetsträning för klientelet. För detta socialt tungt belastade
och övervägande abnorma klientel, som uppenbarligen behöver ständig
psykiatrisk tillsyn, finns ytterst ringa möjlighet att erhålla någon
adekvat sådan tillsyn. Psykiatrisk hjälppersonal (psykologer, kuratorer
m. in.) finns ej heller i behövlig omfattning.

De brister som vidlåder anstaltsvården accentueras ytterligare genom de
helt otillräckliga anordningarna inom den öppenvård som förutsättes skola
följa på anstaltbehandlingen. Den ledning av öppenvården som interneringsnämnden
kan utöva blir, med hänsyn till uppläggningen av nämndens verksamhet
och bristen på socialt och psykologiskt skolad, för verksamheten
tillgänglig personal, mycket bristfällig. Det måste antagas, att föreliggande
brister i öppenvårdsorganisationen avsevärt bidrar till den höga återfallsfrekvensen
inom klientelet, som är tragisk ur humanitära synpunkter och
dessutom mycket kostnadskrävande ur det allmännas synpunkt på grund
av nutida höga vårdkostnader på anstalt.

Utspridningen av klientelet på ett flertal småanstalter som inte sammanhålles
under gemensam ledning har kritiserats av bl. a. 1951 års fångvårdsutredning.
Säkerhetsanstaltsutredningen instämmer helt i denna kritik.
Splittringen i anstaltssystemet har medfört särskilda svårigheter på grund
av överbeläggningen. Tillsammans har anstaltssystemets nuvarande splittring
och överbeläggningen medfört ideliga förflyttningar av de intagna, vilket
i sin tur åstadkommit bristande kontinuitet i klientelbehandlingen. Därtill
bör fogas, att småanstaltssystemet på ett oproportionerligt sätt ökat
anstaltskostnaderna för personal. Samtidigt som man på varje anstalt för
sig känner sig lida brist på personal, blir det sammanlagda antalet för vården
anställda alltför högt i förhållande till antalet vårdade. En koncentration
av anstalterna skulle erbjuda möjligheter till rationalisering på personalsidan
som kunde tillvaratagas för att öka den terapeutiska personalen.
Därigenom skulle också ges möjlighet att på ett rationellt sätt utveckla arbetsdriften.

Samordning saknas mellan anstaltsvård och öppenvård. Enligt nu gällande
ordning har interneringsnämnden inflytande beträffande intagningen
av klientelet och bestämmer ensam rörande utskrivningen. För vårdutformningen
på anstalt ansvarar fångvårdsstyrelsen, medan interneringsnämnden
har ansvaret för öppenvården. Eftersom de behandlingsmetoder som kommer
till användning under anstaltstiden är i hög grad avgörande för frågan

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

om och när överföring till öppenvård kan ske, bör vårdledningen koncentreras.
Den blivande anstaltsorganisationen bör därför ordnas efter samma
principer som de anstaltsgrupper, vilka nu — enligt den s. k. räjongplanen
— upporganiseras för vården av det vanliga fångklientelet, och interneringsnämnden
bör få inflytande även på anstaltsvården.

Mot bakgrunden av det anförda drager utredningen upp följande huvudlinjer
för vårdorganisationen av abnorma brottslingar. Utgångspunkten måste
vara det oeftergivliga fångvårdsaxiomet, att brottslingen skall behandlas
på sådant sätt att därigenom förutsättningar skapas för att han skall bli
en laglydig och samhällsnyttig medborgare. För fångvården i allmänhet gäller,
att detta resultat får eftersträvas inom den ram för straffverkställighetens
utformande som lagstiftningen lägger ut. När det gäller fångvårdens
abnormklientel, synes en formbunden straffverkställighet, knuten till av
domstol fastställda tider och ett av lagen regelomgärdat sätt för verkställigheten,
icke lika behövlig. Man närmar sig de synpunkter på behandlingen
som gäller för t. ex. sinnessjukvården och vissa sociala vårdformer. Klientelet
utmärkes ju av att det antingen är starkt abnormt eller i allt fall utan
framgång behandlats enligt gängse kriminalpolitiska metoder. Man kan då,
med andra ord, anse sig ha rätt att släppa av på många av de villkor som
eljest gäller för den vanliga straffbehandlingen men som här står hindrande
i vägen för behandlingens riktiga utformning. Emellertid är det en
given sak, att verkligt farliga brottslingar måste förvaras på ett fullt betryggande
sätt, även om det skulle vara så att förvaringsformen i fråga inte
är ägnad att leda fram till det önskade behandlingsmålet, fångens anpassning
till ett laglydigt och nyttigt liv. Det antal verkligt farliga brottslingar
inom förvarings- och interneringsklientelet, för vilket säkerhetssynpunkterna
måste ställas främst, är dock ganska ringa. Av de förvarade och internerade
som fanns på anstalt den 1 april 1953 har, såsom tidigare nämnts,
endast 42 intagna ansetts behöva förvaras på fast avdelning. Resten av förvarings-
och interneringsklientelet är inte för andra medborgare farligt i
egentlig mening, men det är ändå frågan om ett synnerligen recidivbenäget
klientel. Det föreligger alltså ett starkt behov av rationellt utnyttjade behandlingsmöjligheter.
Det finns likaså ett behov av intensiv uppsikt och
kontroll av liksom stöd och hjälp åt klientelet hela behandlingstiden igenom,
vare sig den försiggår i anstalt eller i öppenvård. Säkerhetssynpunkterna
vållar inga större svårigheter. Det blir fråga om att anordna en eller flera
avdelningar som tillgodoser de krav som måste ställas på en fast avdelning.
En i verklig mening behandlingsmässig utformning av vårdorganisationen
ställer däremot stora krav. Utredningen har kommit till den i och
för sig näraliggande slutsatsen, att detta i stor utsträckning abnorma klientel
behöver eu medicinskt utformad vård. Det är vidare enligt utredningens
mening nödvändigt, att anstaltsvård och öppenvård bygges samman till eu
enihct och ställos under enhetlig ledning. Det måste också åstadkommas större
möjligheter än som finns för närvarande att anpassa vårdformen efter
behovet. Sålunda bör interneringsnämnden kunna påkalla en tidigare över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

flyttning till öppenvård än domstolen genom minimitidsbestämmelsen räknat
med. Vidare bör reglerna för överflyttning mellan olika vårdformer ge möjlighet
till smidigare anpassning efter behovet än nu. Återföring till anstalt
från öppenvård bör sålunda kunna ske även av andra skäl än att den utskrivne
misskött sig, t. ex. därför att hans sinnestillstånd synes kräva att han underkastas
sluten vård för någon tid.

Utformningen av den praktiska vårdadiministrationen influeras emellertid
starkt av den juridisk-systematiska utformningen av förvarings- och interneringsinstituten.
I strafflagberedningens uppgifter ingår att företaga en
omprövning av sistberörda fråga. Samråd har därför under utredningens
gång ägt rum mellan säkerhetsanstaltsutredningen och strafflagberedningen
i syfte att åstadkomma en så starkt organiserad vårdorganisation som är
möjlig inom de gränser som måste uppdragas för aktuell kriminalpolitik.
Strafflagberedningen har meddelat, att dess slutgiltiga förslag i förevarande
avseende kommer att ingå i ett fullständigt utformat förslag till skyddslag.
Till ledning för bedömningen av säkerhetsanstaltsutredningens förslag
har emellertid strafflagberedningen sammanfattat sin ståndpunkt beträffande
förvaring och internering i en princippromemoria av i huvudsak följande
innehåll. Förvaring och internering slås samman till ett enhetligt
institut, benämnt internering. Förutsättning för att någon skall kunna
dömas till internering är att den åtalade begått brott som enligt lag kan föranleda
fängelse i två år eller däröver (straffarbete och fängelse skall enligt
ett tidigare förslag av strafflagberedningen sammanslås till ett enhetligt
frihetsstraff, benämnt fängelse) och att det med hänsyn till brottets beskaffenhet
samt den tilltalades person, vandel och levnadsomständigheter i övrigt
finnes påkallat att ett långvarigt omhändertagande för vård utan på förhand
slutligt bestämd tid kommer till stånd för att fortsatt svår brottslighet
från den åtalades sida skall kunna förebyggas. Personer under 21 år
skall endast undantagsvis kunna dömas till internering. Innan domstolen
förordnar om internering, skail den föranstalta om undersökning av den
tilltalade för att utröna om förutsättningar för internering är för handen.
Om domstolen finner det nödvändigt, kan den inhämta yttrande från interneringsnämnden.
Nämndens obligatoriska medverkan före beslut angående
internering föreslås alltså avskaffad. Behandlingen av den internerade skall
så inriktas att den främjar den internerades anpassning i samhället. Den
skall äga rum dels i anstalt och dels i frihet. Interneringsnämnden skall meddela
bestämmelser om hur behandlingen skall utformas. Nämnden kan dock
uppdra åt styresman för anstalt att inom en av nämnden angiven ram besluta
om behandlingen. Utan domstols medgivande får interneringsnämnden
inte besluta att den internerade skall överföras till behandling utanför anstalt,
förrän minimistrafftiden för brottet eller brotten, dock minst två år,
förflutit. Sedan minsta tiden för interneringen i anstalt gått till ända, äger
interneringsnämnden, när den finner att behov av fortsatt vård ej längre
föreligger, förordna att interneringen skall upphöra. Vården i och utom
anstalt får icke utan medgivande av domstol fortgå längre än sex år eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

den längre tid, på vilken straff för brottet eller brotten enligt lag högst hade
kunnat ådömas. Har nämnden inte fattat beslut om slutlig utskrivning senast
fyra månader före maximitidens utgång, skall riksåklagaren pröva huruvida
framställning om förlängning av interneringstiden bör göras hos rätten,
som kan meddela dylikt förordnande för två år åt gången.

Övriga i strafflagberedningens principprogram berörda spörsmål har huvudsakligen
judiciell betydelse och inverkar ej på den vårdadministrativa
utformningen.

Såvitt utredningen nu kan bedöma, torde de av strafflagberedningen framlagda
förslagen beträffande förvarings- och interneringsinstituten icke leda
till någon väsentlig ändring i fråga om klientelets sammansättning eller omfattning.
Utredningens förslag är i sina huvuddrag så upplagt, att det kan genomföras
oberoende av om några ändringar göres i lagstiftningen eller ej.

I fråga om platsbehovet inom den blivande vårdorganisationen har mera
exakta beräkningar icke kunnat åstadkommas. Storleken av brottslingsklientelet
beror på den allmänna kriminalitetsutvecklingen som i sin tur beror
på samhällsutvecklingen. När det gäller det föreslagna nya interneringsinstitutet,
beror klientelets storlek även i hög grad på den inställning som domstolarna
får till den nya behandlingsformen. Och denna inställning kommer
att i avsevärd mån bestämmas av de resultat som kommer att uppnås, vilket
i sin ordning i högsta grad beror på de resurser i behandlingsväg som
ställes till förfogande. Vid bedömningen av platsbehovet har utredningen
i huvudsak utgått från dagsläget. För särskilt farliga interner räknar utredningen
således med 40 platser på fast avdelning med maximal tillsyn.
För icke farliga men heller ej pålitliga interner har utredningen räknat med
280 platser på sluten avdelning med inre bevakning och en tillfredsställande
yttre bevakning. För pålitligare interner har utredningen avsett 120 platser
på öppen anstaltsavdelning. Klientelets ålder och den förhållandevis stora
förekomsten av kroppsliga sjukdomar samt den psykiatriska behandlingens
behov nödvändiggör, att man har tillgång till en sjukavdelning med 25
platser. Till denna avdelning bör anknytas 5 platser för observation av nyintagna.
Till anstaltsvården bör knytas ett visst antal platser utanför anstalten,
vilket kan ske genom anlitande av familjevård och inackorderingshem.
Antalet platser i familjevård uppskattar utredningen till omkring 50. För
vissa av de nyutskrivna är särskild kontroll, främst ur alkoholsynpunkt,
erforderlig, och sådan kan bäst ske om de tages om hand i inackorderingshem.
I en första etapp bör ett sådant hem med 10 platser inrättas i Stockholm
eller dess omedelbara närhet, övervakningsvården bör omfatta resten
av klientelet men måste på olika sätt intensifieras.

Nackdelarna med det nuvarande spridda anstaltssystemet är uppenbara
och har tidigare påtalats. Att en koncentration av klientelet enligt räjongprinciperna
är önskvärd står utom all fråga. Spörsmålet gäller blott, hur
långt koncentrationen skall drivas. Man kan driva den så långt, att man gör
en enda anstalt, man kan nöja sig med att göra två eller tre eller man kan
slutligen bygga upp ett system av småanstalter inom ett relativt begränsat

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

område, så att det blir lätt för de enskilda anstalterna att hålla kontakt
med varandra och så att en viss gemenskap beträffande personal kan hållas.
Det bör framhållas och starkt understrykas, att i den nya vårdorganisationen
för fångvårdens abnormklientel alla ansträngningar bör inriktas på
att skapa en medicinskt betonad behandling. Vid allt planerande bör man
då i främsta rummet ta hänsyn till de medicinska önskemålen om en tillräckligt
talrik personalstab för allt som har med individual- och gruppterapi
att göra. Man bör vidare se till, att man får de behövliga utrymmena och
den behövliga utrustningen för den medicinska behandlingen. Mot bakgrunden
av dessa krav står det klart, att staten i nuvarande ekonomiska
läge inte kan beräknas vara villig att medicinskt utrusta två eller tre anstalter.
Ett av utredningen diskuterat förslag om fördelning av klientelet på två
likartat utrustade anstalter, en i mellersta och en i södra Sverige, har därför
fått falla. Därnäst har utredningen prövat frågan, om det skulle vara lämpligt
och görligt att basera verksamheten på en medicinskt utrustad huvudanstalt
och till denna foga några mindre anläggningar som inte var belägna
längre bort från huvudanstalten än att de kunde nås efter högst ett par timmars
bilfärd. Även detta blir emellertid ett mycket kostsamt projekt. Utredningen
har vidare ansett det vara en nödvändig förutsättning, att det
relativt nybyggda Hall även i fortsättningen användes för fångvårdens abnormvård.
Utredningen har därför stannat vid ett förslag att bygga de nya
avdelningarna på Hallområdet. Detta områdes storlek och belägenhet gör
det möjligt att ernå en önskvärd grad av avskildhet mellan olika i anläggningen
ingående grupper av byggnader, samtidigt som man ändå kan för
gemensamma ändamål utnyttja centralkök, panncentral och vissa lokaler
för fritidsändamål. En annan fördel är att Hall, trots avskildheten, ligger
väl till ur kommunikationssynpunkt i förhållande till närbelägna tätorter,
varigenom kostnaderna för personalbostadsbyggen kan kraftigt nedbringas
och den på anstalten boende personalens isolering ej blir för tryckande.
Slutligen bör nämnas, att om Hallanläggningen får en förstklassig medicinsk
utrustning denna även kan utyttjas av det närbelägna Hågasjukhuset,
som är illa utrustat i medicinskt hänseende. Nackdelen att Hallanläggningen
blir så omfattande med hänsyn till antalet intagna uppväges således
enligt utredningens mening av de ekonomiska fördelarna med detta projekt,
som i sin ordning gör det berättigat att en större summa i utrustning
och personal avsättes för den medicinskt inriktade behandlingen. Utredningen
vill med skärpa understryka, att det förslag som framlägges icke
är försvarligt med mindre det behåller den medicinska grund för verksamheten
som utredningen utgått ifrån. Skulle man skära ned den medicinska,
psykologiska och sociala staben och utrustningen, kommer samtidigt storanstaltens
alla nackdelar att träda fram.

Den av utredningen förordade utbyggnaden av Hall innebär följande nybyggnader
och förändringar. I anslutning till omfattningsmurens västra
del finnes för närvarande administrationsbyggnad, entrébyggnad och verkstadsbyggnad
för snickeri. Ingen av dessa byggnader kan lämpligen vid en

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

utbyggnad av Hall användas för sitt nuvarande ändamål, eftersom det skulle
innebära starkt höjda kostnader för bevakning och administration. Utredningen
föreslår, att de tages i bruk som personallokaler och förråd m. m.
Den utanför muren belägna nuvarande samlingslokalen kan av säkerhetsskäl
inte utnyttjas för det klientel som i fortsättningen kommer att befinna
sig innanför mur, och en särskild samlingslokal för klientelet på de öppna
avdelningarna kan knappast försvaras. Så stor som personalen kommer
att bli i fortsättningen, får den behov av en egen samlingslokal, och då kan
detta hus komma väl till pass. Den byggnad, belägen utanför muren, som
innehåller personalmatsal, bör i framtiden tagas i anspråk för samma ändamål
som hittills. Erforderliga utrymmen finns inuti byggnaden för den
nödvändiga utvidgningen av matsalen. Köksbyggnaden kan också efter viss
utvidgning användas till centralkök för hela anläggningen. Den öppna avdelningen
för interner på byggnadens baksida bör slopas. Det härigenom lediga
utrymmet bör tillföras köket. Den innanför muren befintliga bostadsavdelningen,
som är uppförd i två våningar med vardera våningen uppdelad
i två från varandra skilda sektioner och med sammanlagt 66 platser,
bör fortfarande användas som sluten avdelning. Omedelbart norr om denna
byggnad och innanför muren föreslår utredningen en nybyggnad i två våningar
med 36 platser i vardera våningen, tillhopa 72 platser i huset. Det
bör i stort sett utformas som den befintliga bostadsavdelningen. Dessa båda
hus bildar ett slutet anstaltsområde inom den nuvarande muren med 138
platser. Omkring 400 meter österut uppföres ytterligare två nya byggnader
för sluten vård med vardera 72 platser, eller tillhopa 144 platser. Byggnaderna
kräver ett markområde av ungefär samma storlek som det nuvarande
slutna området samt omgärdas av mur, eventuellt annat stängsel. Mellan
de båda områdena förlägges — innanför mur eller industristängsel — ett
industri- och fritidsområde. Alla dessa tre områdens ytterstängsel sammanknytes
så att gemensam ytterbevakning kan anordnas samtidigt som de
dock genom stängsel är åtskilda från varandra. Tillsammans bildar de tre
områdena en rektangulär yta med ett planmått av ca 700 m X250 m. Inom
industri- och fritidsområdet förlägges en länga av verkstadsbyggnader med
lokaler för verkstadsdriften för de slutna avdelningarna. Vidare uppföres en
samlingssal för 300 personer med tillhörande bilokaler. Samlingssalen ges
en sådan utformning, att den kan utnyttjas för flera slag av fritidsverksamhet,
såsom filmförevisning, teater, föreläsningar och inomhusidrott. Med
hänsyn till samlingssalens sistnämnda funktion bör i byggnaden anordnas
omklädningsrum, bastu m. in. Till samlingslokalen anknytes erforderliga
utrymmen för bibliotek, studiecirklar, hobbyarbeten in. m. Efter växlande
behov kan dessa fritidslokaler även användas för gudstjänstbruk och annan
religiös verksamhet, varigenom det befintliga i mindre gott stånd varande
kapellet kan rivas, en åtgärd som också av bevaknings- och byggnadstekniska
skäl blir ofrånkomlig. Eftersom samlingslokalen även bör kunna utnyttjas
av de öppna avdelningarnas interner, bör den utformas på sådant
sätt att den är tillgänglig från området utanför stängslet utan att man be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

höver komma in på innerområdet. I anslutning till fritidslokalerna, lämpligen
mellan dessa och verkstäderna, bör finnas en idrottsplan. Den nuvarande
panncentralen och tvättanläggningen utbygges i erforderlig utsträckning.
Från den inom norra delen av Hallområdet belägna Nynäsvägen, ungefär
mitt för industri- och fritidsområdet, anordnas en ny huvudentré till
anstaltsområdet. I anslutning till denna uppföres en nybyggnad med lokaler
för vård- och administrationspersonal m. in. Till byggnaden anknytes i väster
en flygel i två våningar, inrymmande i vardera våningen 20 fasta platser,
tillhopa 40 platser, och i öster en flygel med sjukavdelning på 25 platser
samt 5 platser avsedda för mottagningsfall jämte erforderliga bilokaler.
I närheten av de två nuvarande öppna avdelningarna med respektive 20 och
18 platser uppföres fyra nya byggnader i två våningar, innehållande 20
platser i varje hus samt erforderliga fritidsutrymmen, tillhopa 118 platser
på öppna avdelningar. Ett stycke från de öppna avdelningarna uppföres en
verkstadsbyggnad med de utrymmen som är erforderliga för de öppna anstaltsavdelningarna.
På lämplig plats anlägges en idrottsplan. Administrationsbyggnaden
med huvudentrén förbindes genom kulvertar med industrioch
fritidsområdet samt de båda slutna områdena och centralköket. Vissa
delar av dessa kulvertar inredes för skyddsrumsbehov.

Halls tjänstebostäder består för närvarande av 47 lägenheter och 26 enkelrum.
I fråga om en utökning av personalbostadsbeståndet vill utredningen
framhålla, att det bl. a. från allmän investeringssynpunkt är önskvärt
att i görligaste mån begränsa tjänstebostädernas antal. Icke minst i nu rådande
bostadsläge är det emellertid angeläget att tillse, att tjänstemännen
erhåller behövliga bostäder. Av dessa skäl föreslår utredningen, att vid planeringen
av Hallanläggningens utbyggnad kontakt tages med de kommunala
myndigheterna i Södertälje och andra kommuner som gränsar till Hall
i syfte att skapa garantier för en rimlig försörjning med bostäder åt de nya
befattningshavarna. Staten bör även upplåta tomter på Halls domäner för
uppförande av egna hem. Vidare bör anordnas för tjänstemännen kostnadsfria
kommunikationer mellan Hall, östertälje station och Södertälje (anstaltsbuss).

Vad beträffar arbetsdriften för internerna förutsättes, att de som är intagna
på fast avdelning inom anstalten blir sysselsatta med lämpliga arbeten
i sina bostadsrum. Beträffande de övriga bör som huvudprincip gälla, att
klientelet på sluten avdelning under arbetet inte skall komma i beröring
med klientelet på öppen avdelning. Arbetsdriften bör organiseras rationellt
och medge en högvärdig produktion samt i görligaste mån efterlikna motsvarande
tillverkningsförhållanden inom den fria marknaden. Arbetsdriften
får betraktas som ett verkningsfullt medel att anpassa klientelet till ett
normalt samhällsliv. För de slutna avdelningarna föreslås följande verksamhetsgrenar,
nämligen snickeri, konfektion, tvätteri, blankettrvckeri och cementgjuteri.
För de öppna avdelningarna åter förordas snickeri, konfektion,
mekaniskt arbete i förening med bilreparationer, lantbruk, skogsbruk, trädgårdsarbete.
Därutöver beräknas ett visst antal intagna bli sysselsatta med

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

handräckning (städning, gårdsrenhållning m. m.) och reparationsarbeten.
Vissa interner på de slutna avdelningarna kan inte arbeta i större grupper.
För dem bör ordnas ett antal arbetsplatser i särskilda mindre rum.

Såsom tidigare anförts avses vården skola erhålla en avgjort medicinsk
inriktning. Detta förutsätter, att organisationen får disponera över ett tillräckligt
antal läkare, psykologer och socialarbetare jämte erforderlig övrig
personal. Vården bör ledas av en psykiatriskt utbildad överläkare, som tilllika
skall vara styresman för anstalten. Med hänsyn till behovet av behandlingsforskning
föreslås att en särskild utredning verkställes angående lämpligheten
att med överläkartjänsten förena en medicinsk professur för kriminologisk
behandlingsforskning. Vid överläkarens sida bör finnas två behandlingsteam,
vartdera bestående av en biträdande överläkare, en förste
läkare och ytterligare en läkare samt en psykolog, en förste kurator och tre
kuratorer. Varje team skall behandla ett visst antal fall, innefattande såväl
anstaltsinterner som provutskrivna, och skall ha ingående kontroll även
över öppenvården. Inom varje team skall man söka få så god kunskap som
möjligt angående det klientel, som tilldelats teamet. Man bör arbeta med
sina fall individuellt och i grupp och överlägga om dem regelbundet. Man
skall med särskild omsorg följa utvecklingen beträffande dem, som provutskrivits.
Besök skall göras hos öppenvårdsklientelet i den utsträckning som
bedömes erforderlig. Enskilda övervakare skall även anlitas. De administrativa
uppgifterna bör, så långt det är möjligt, avlastas från överläkaren och
utföras av särskild administrationspersonal. Hit räknar utredningen då
fångvårdsdirektör — som i praktiken bör tjänstgöra som personalchef och
säkerhetschef — fångvårdsinspektör och fångvårdsassistent. Den sistnämnde
skall organisera fritidsverksamheten för de intagna. Arbetsdriften bör
ledas av en ingenjör och det kamerala arbetet av en kamrer.

Med utgångspunkt från de riktlinjer för verksamheten vid Hall som utredningen
föreslagit och den utformning av anstalten som förordats framlägger
utredningen följande förslag till personalplan.

	Antal	Lftne-		Antal	Löne-
	grad		grad
För behandling:			Sjuksköterska........	... 1	12
Överläkare.............	1	37	Kanslibiträde........	... 1	11
Biträdande överläkare ...	2	31	Biträde.............	... 7	6—8
Förste läkare...........	2	31		30
Andre läkare...........	2	29
Förste psykolog.........	1	31	För administration:
Psykolog...............	2	29	Fångvårdsdirektör____	. . . 1	32
Förste kurator..........	2	19	Fångvårdsinspektör . .	. .. 1	29
Kurator................	6	17	Fångvårdsassistent . . .	... 1	23
Assistent för elektroence-			Kontorist...........	... 1	13
phalograf.............	1	21	Biträde.............	. . . 1	6—8
Laboratorieassistent.....	1	19	Kamrer.............	. . . 1	25
Översköterska..........	1	It	Kansliskrivare.......	.. . 1	15

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Kanslibiträde........... 1 11

Biträde................ 3 6—8

Fångvårdsingenjör...... 1 25

Biträde................ 1 6—8

Förrådsförvaltare....... 1 14

Bitr. förrådsförvaltare ... 1 12

Telefonist.............. 2 6—8

För industriell arbetsdrift:

Yrkesmästare........... 8 18

Yrkesmästare........... 18 16

För lantbruk, trädgård och
skogsdrift:
Lantbruksinspektor......	1	22
Rättare................	1	14
Trädgårdsmästare.......	1	14
Ladugårdsförman.......	1	14
Skogsförman............	1	14

Antal

Arbetsledare för lant- och

skogsarbete........... 3

Arbetsledare för yttre
handräckningsarbete ... 2

För tillsyn:

Överuppsyningsman..... 1

Uppsyningsman......... 4

Överkonstapel.......... 15

Vaktkonstapel.......... 92

112

Övriga:

Köksföreståndare....... 1

Bitr. köksföreståndare ... 3

Maskinmästare.......... 1

Maskinist.............. 1

Reparatör.............. 1

Eldare................. 2

Bilförare............... 2

Löne grad 12 12 -

14
12
17

15
13
11
11

Hela personalen vid Hall skulle således omfatta 206 anställda. På Halls
avlöningsstat bör emellertid även uppföras den öppenvårdspersonal som
upptages i det följande, nämligen 1 skyddskonsulent i 25 lönegraden och
1 uppsyningsman i 18 lönegraden. Antalet anställda uppgår därmed till 208.
Då antalet anställda vid säkerhetsanstalterna för närvarande är 237, skulle
utredningens förslag medföra en besparing av 29 tjänster.

Om interneringsnämndens arbete omlägges på det sätt som strafflagberedningen
föreslagit (jfr s. 10), kommer i fortsättningen tyngdpunkten i
arbetet att ligga på vården, och sekreterargöromålen torde ej såsom nu nödvändigtvis
kräva juridisk utbildning. Utredningen anser att eftersom nämndens
sammanträden i fortsättningen skulle komma att äga rum på Hall så
bör ock nämndens kansli förläggas dit. Det förefaller därför naturligast att,
vid ett genomförande av strafflagberedningens förslag, fångvårdsdirektören
blir ansvarig för interneringsnämndens kansli och sekreterare åt nämnden.
Därvid skulle nämndens nuvarande, på fångvårdsstyrelsens stat upptagna
kanslipersonal — en förste byråsekreterare och tre biträden — kunna
indragas.

I fråga om öppenvården vill utredningen utöver vad i det föregående därom
anförts framhålla följande. Det är utredningens uppfattning, att förhållandevis
många förvarade och internerade skulle kunna erhålla tillfredsställande
vård och tillsyn, om de placerades hos lämpliga familjer, exem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

pelvis i lantbrukarhem, hos trädgårdsmästare, småindustriidkare m. fl. Familjevården
skulle principiellt innebära, att internen bodde hos familjevårdaren
och arbetade under uppsikt av denne. Det är emellertid givet att
sådan familjevård inte kan erhållas med mindre än att en lämplig ersättning
utbetalas. Om man besinnar, hur höga anstaltskostnaderna för närvarande
är inom alla vårdområden, finns det all anledning att försöka utöka
familjevården så långt det är möjligt. Dagskostnaden för familjevård bör i
regel utgå med högst hälften av den vid olika tidpunkter gällande dagskostnaden
vid vårdanstalt av typ Hall; undantagsvis bör ersättningen kunna
bestämmas till högst två tredjedelar av sistberörda dagskostnad.

De ledande principerna för familjevård åt interneringsklientelet bör vara
följande. Vårdplatsanskaffningen bör skötas centralt av en särskild skyddskonsulent.
Internen skall stå under ständig tillsyn av familjevårdaren själv
eller någon medlem av dennes familj. Vårdaren skall vara skyldig att omedelbart
inrapportera försummelser eller andra oroande tecken från internens
sida. Vilka regler som skall iakttagas bör fastställas av interneringsnämnden
i dess beslut om familjevård eller där så är lägligt av anstaltsledningen. Internen
skall erhålla sedvanlig eller avtalsenlig ersättning för det arbete han
utför. Av denna ersättning skall han kontant utfå ett belopp som gör det
möjligt för honom att på rimligt sätt tillfredsställa de olika behov, som
uppstår genom ett liv i relativ frihet. Återstoden bör inbetalas till anstalten,
där beloppet uppföres på den internerades konto, sedan dock visst avdrag
gjorts för fångvårdskostnaden. Familjevårdarens ersättning bestämmes från
fall till fall med hänsyn till bostadskostnad och annan kostnad för internen,
hans arbetsprestationer (för det fall att han direkt arbetar åt familjevårdaren)
och svårighetsgraden i övervakningsuppgiften. Kontakt med intern
och familjevårdare hålles av behandlingsteamet och skyddskonsulenten,
varvid den senare främst har att beakta ekonomiska spörsmål. Internen
skall vid fall av sjukdom i vårdarens familj eller av annan liknande
anledning kunna temporärt överflyttas till anstaltsavdelning, sedan beslut
härom fattats av anstaltens ledning.

Om familjevården givit sådant resultat, att annan friare vårdform kan
tillämpas, bör internen bli föremål för enskild övervakning.

Vid sidan av familjevård bör prövas en annan vårdform, nämligen inackordering
av vissa interner i härför avsedda hem. Till dylika skall avdelas
interner, som är i behov av tillsyn under fritiden men som kan utföra
sitt arbete utan övervakning. Inackorderingshem torde framför allt kunna
användas som övergångshem till dess att enskild bostad och övervakning av
internen ordnats. Hit bör också hänvisas interner, som står under enskild
övervakning men som t. ex. på grund av arbetslöshet ej själva kan sörja för
sitt uppehälle och som inte anses böra återföras till anstalt. Denna vårdform,
som försöksvis med gott resultat prövats inom ungdomsfängelseorganisationen,
bör utbyggas allt efterhand som erfarenhet av dess lämplighet
vunnits. Till alt börja med bör ett dylikt hem inrättas i Stockholm eller dess
närhet, varvid — om lämplig lokal ej kan förhyras — statsverket bör in2
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

köpa eller uppföra en villafastighet för ändamålet. Villan bör ha utrymme
för tio interner i enkelrum samt för två familjer. Inackorderingshemmets
föreståndare bör vara heltidsanställd med uppsyningsmans löneställning.
För hushållsarbetet bör interners arbetskraft anlitas. När detta tillfälligtvis
inte är görligt, skall ett kvinnligt hushållsbiträde anställas mot dagarvode.
Ingen särskild husmor bör således finnas. Däremot synes det lämpligt att
en kvinnlig arbetskraft, eventuellt föreståndarens hustru, mot skälig ersättning
utövar viss tillsyn över hushållet. Avlösning åt föreståndaren på hans
fritid bör ordnas genom avtal med en person som förslagsvis kan vara befattningshavare
vid Hall. Ersättaren bör få disponera den andra familjebostaden
i villan. Beträffande den inackorderade internens egen ekonomi
skall gälla vad som förut sagts beträffande interner i familjevård. Inackorderingshemmet
bör i administrativt hänseende ställas under den skyddskonsulent,
som skall utöva tillsyn över öppenvården. Placeringsbeslut fattas
av anstaltsledningen i de fall interneringsnämnden icke gjort detta. Behandlingsmässiga
frågor handlägges av behandlingsteamet.

Den enskilda övervakningen måste enligt utredningens mening intensifieras.
I många fall har visserligen goda resultat nåtts med den nuvarande
formen, som vanligen innebär att den provutskrivne någon gång besöker
övervakaren och någon gång besökes av denne. Men ofta nog behövs en
mycket intensivare kontakt. Utredningen har tagit starkt intryck av den
danska övervakningsformen, som innebär att i vissa fall befattningshavare
vid vårdanstalt utväljes som lämpliga kontaktmän och ägnar mycken tid
åt sina övervakningsfall. Det torde således böra prövas, att en anstaltstjänsteman
med vilken internen fått god kontakt fortsättningsvis får intressera
sig för honom efter det att han lämnat anstalten. Tjänstemannen
bör formellt förordnas som övervakare, varvid man kan bortse från att han
inte bor på den ort, där internen lever. Tjänstemannen bör vara med vid
förberedelserna till utskrivningen och sedan allt efter behov besöka internen.
Så långt möjligt bör dylika övervakningsuppgifter läggas på behandlingsteamets
ledamöter, men även andra befattningshavare, t. ex. inom arbetsdrift
och tillsynstjänst, bör ifrågakomma. Självfallet bör det nuvarande
systemet med lokala övervakare alltjämt bibehållas vid sidan av det här
föreslagna.

För handhavandet av de administrativa uppgifterna inom öppenvården
har utredningen, såsom av det föregående redan framgått, funnit en särskild
skyddskonsulent erforderlig. Denne skall sålunda ombesörja sådana
viktiga uppgifter som att anskaffa familjevårdare, uppgöra avtal med dessa,
instruera dem i deras arbete samt vidare ha tillsyn över inackorderingshemmen
och slutligen anskaffa och instruera enskilda övervakare. Skyddskonsulenten
skall vara knuten till interneringsanstalten å Hall.

Eftersom statsmakterna först synes böra taga ställning till utredningens
principplan för den nya vårdorganisationen, innan mera omfattande planläggnings-
och utredningsarbeten kommer till stånd, har utredningen med
utgångspunkt från de föreslagna vård- och organisationsformerna endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

upprättat preliminära programskisser för en överslagsberäkning av kostnaderna
för byggnader och utrustning. Därvid har byggnadsstyrelsen upp -

skattat kostnaderna till följande belopp.

Administrations-, mottagnings-, sjuk- och fast avdelning m. m. . ca 2 500 000

Slutna och öppna bostadsavdelningar......................... » 5 000 000

Verkstäder för slutna och öppna avdelningar jämte utökning av

panncentral och tvätt..................................... » 4 000 000

Samlingslokal jämte ombyggnad av nuvarande administrations byggnad,

personalmatsal, centralkök m. m.................. » 2 000 000

Omslutningsmurar, idrottsplatser, yttre ledningar, gångkulvertar

och planering m. m....................................... » 2 500 000

Inventarier och utrustning för anstalten...................... » 2 000 000

Summa kronor 18 000 000

Antalet nya vårdplatser vid Hall uppgår till 356, varför totalkostnaden
18 miljoner kronor motsvarar en kostnad av ca 50 000 kronor per vårdplats.
Slutlig ställning till detaljerna i utbyggnadsprogrammet kan inte tagas
nu. Utredningen förutsätter, att vid en fortsatt bearbetning förslagets enskilda
delar närmare prövas, så att varje ekonomisering beaktas som kan ske
utan åsidosättande av anläggningens ändamålsenlighet i stort. Byggnadsstyrelsen
har uppskattat medelsbehovet för framläggande av ett definitivt
utredningsförslag till 200 000 kronor. Utbyggnaden av Hall bör verkställas
i tre till fyra etapper, och hela byggnadstiden bör beräknas till ca fyra år.
Eftersom de tre föreslagna nya bostadsavdelningarna inom mur i huvudsak
bör utformas som den redan befintliga slutna avdelningen, blir förberedelsearbetet
på denna punkt relativt enkelt. Godkännes utredningens principförslag,
kan t. ex. den till platsen omedelbart norr om den nuvarande slutna
avdelningen planerade nya avdelningen uppföras redan under budgetåret
1954/55. Byggnadsstyrelsen har uppskattat kostnaderna för denna byggnad
till 1 200 000 kronor.

Vårdkostnaderna inom fångvården skiftar i hög grad, beroende på anstaltens
typ. Vid anstalter med svårbehandlat klientel och därför stor personal
är självfallet kostnaderna mycket högre än vid anstalter med mera lättskött
klientel och följaktligen också mindre personalstyrka. Om hänsyn tages
till utgifter för personal och övriga direkta omkostnader men utan att avdrag
göres för inkomsten av de intagnas arbete, beräknas vårdkostnaden vid
Hall till 30 kronor per intagen och dag och vid Västerviksanstalten till 27
kronor. I stället för att upprätta en kalkyl över vårdkostnaderna vid den
nya Hallanläggningen har utredningen funnit det mera klarläggande att
göra en jämförelse mellan å ena sidan kostnaderna för den nuvarande på
flera anstalter utspridda vårdorganisationen för säkerhetsanstaltsklientelet
och å andra sidan kostnaderna vid Hallanläggningen. De årliga personalkostnaderna
för de nuvarande säkerhetsanstalterna uppgår till 2 339 280
kronor enligt följande fördelning.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Anstaltsvis

Hall..................... 708 216

Norrköping............... 537 384

Karlstad................. 303 030

Kalmar.................. 302 592

Västervik................ 293 568

Sjöboda.................. 67 758

Orre torp................. 68 274

Ollestad.................. 58 458

Kategorwis

Administrationspersonal____ 389 028

Arbetsledarpersonal....... 491 292

Tillsynspersonal........... 1 273 080

Ekonomipersonal.......... 165 360

Kroppssjukläkare......... 12 600

Rådgivande psykiatrer .... 7 200

Koloniarvoden............ 720

De årliga personalkostnaderna vid Hallanläggningen skulle med den personaluppsättning
som utredningen föreslagit uppgå till 2 243 324 kronor,
fördelade på följande personalgrupper.

Behandlingspersonal....... 455 996 Tillsynspersonal........... 1 067 916

Administrationspersonal____ 192 444 Ekonomipersonal.......... 105 492

Arbetsledarpersonal....... 392 520 Öppenvårdspersonal....... 28 956

Vid beräkningen har hänsyn inte tagits till löner för vikarier under semester
och sjukledighet, ej heller till ersättning för tjänstgöring på s. k.
obekväm arbetstid. Beträffande sistnämnda löneförmån torde ingen skillnad
uppkomma. Befattningshavare i högst 18 lönegraden vid säkerhetsanstalterna
i Norrköping och Karlstad äger, med hänsyn till tjänstgöringens påfrestande
natur, uppbära särskilda arvoden med 264 kronor om året för
tjänstgöring i bevakningstjänst. För ändamålet har under fångvårdsanstalternas
avlöningsanslag anvisats 19 800 kronor för år. Utredningen anser,
att samma arvode bör utgå till den personal vid Hall, som får sin tjänstgöring
vid de fasta och slutna avdelningarna samt i ytterbevakningen. Medelsanvisningen
bör därför uppräknas till 21 800 kronor.

Koncentrationen av vården för förvarings- och interneringsklientelet till
Hallområdet medför i enlighet med det anförda en reducering av avlöningskostnaderna
med (2 339 280 + 19 800 — 2 243 324 — 21 800) 93 956 kronor
om året. Vidare bör, såsom utredningen tidigare framhållit, beaktas att
vid genomförande av strafflagberedningens förslag om ändrade arbetsuppgifter
för interneringsnämnden dennas kanslipersonal skulle bli obehövlig.
Fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag, från vilket sagda personal avlönas,
skulle sålunda kunna nedsättas med lönerna för berörda befattningshavare,
46 428 kronor. Besparingen i lönekostnaderna skulle alltså under angivna
förutsättningar uppgå till (93 956 + 46 428) 140 384 kronor. Besparingen
kommer emellertid att bli några tiotusental kronor större. Personalorganisationen
vid de nuvarande säkerhetsanstalterna är nämligen inte tilltagen
så att samtliga transporter mellan anstalterna kan utföras inom fastställd
arbetstid, utan transporterna måste i stor utsträckning utföras på övertid.
Övertidsersättningarna underskrider icke 20 000 kronor per år.

Vad beträffar de löpande omkostnaderna vill utredningen anföra följande.
Man får särskilja två grupper av utgifter. Den ena gruppen, fasta omkostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

der, omfattar utgifter som ej i högre grad påverkas av förändringar i fångantalet,
t. ex. uppvärmningskostnader. Den andra gruppen, rörliga kostnader,
omfattar utgifter som förändras med ändringar i fångantalet. Sammanförandet
av flera mindre anstalter till en större påverkar givetvis i hög grad
de fasta omkostnaderna. Uppvärmningsanordningar och utrustning av varjehanda
slag får en mera ekonomisk utformning. Men även de rörliga omkostnaderna
påverkas genom att en bättre upphandling kan göras av en större avnämare
beträffande utspisning, beklädnad o. d. Anordningen med en särskild
sjukavdelning på anstalten måste också verka kostnadsbesparande.
Utgifterna för de av vårdskäl betingade transporterna mellan säkerhetsanstalterna
-—• en betydande post — bortfaller, utgifterna för tjänstgöringstraktamenten
minskas (man kan få icke traktamentsberättigade vikarier
från Stockholm in. m.), utgifterna för telefonsamtal mellan anstalterna och
interneringsnämnden bortfaller, utgifter för blanketter och skrivmateriel
begränsas, in. in. Dock får man givetvis taga i betraktande, att den besparing
som uppkommer genom minskade transporter etc. i viss mån uppväges av
kostnader för resor som befattningshavare har att företaga vid tillsyn av interner
i öppenvård. Sammanfattningsvis kan sägas, att den årliga besparingen
torde komma att uppgå till minst 200 000 kronor.

Huruvida anstalterna i Norrköping, Karlstad, Kalmar, Västervik, Sjöboda,
Orretorp och Ollestad vid ett genomförande av utredningens förslag fortfarande
skall användas för fångvårdsändamål, är en fråga som utredningen ej
haft att ta ställning till. Vid ett bedömande av byggnadskostnaderna för
Hall bör emellertid även tagas i betraktande, att de nämnda anstalterna frigöres
för annat ändamål.

Yttranden.

över säkerhetsanstaltsutredningens betänkande har yttranden avgivits
av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen — efter hörande av anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna på Håga och Hall samt i Norrköping,
Karlstad, Kalmar och Västervik —, interneringsnämnden, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen — såvitt angår byggnadsfrågor
vid Hall —, statskontoret, statens organisationsnämnd, universitetskanslersämbetet
— såvitt angår förslaget om inrättande av en medicinsk
professur för kriminologisk behandlingsforskning —, svenska fångvårdssällskapet,
föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten, Sveriges
fångvårdsmannaförbund, svenska psykiatriska föreningen, rättspsykiatriska
föreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges
landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund samt svensk kuratorsförening —
såvitt angår kuratorsverksamheten vid eu utvidgad Hallanstalt. Av de sålunda
avgivna yttrandena, vilka delvis är tämligen omfångsrika och mer
eller mindre utförligt behandlar detaljfrågor, återges i det följande allenast
synpunkter av större vild.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utredningens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts av anstaltsnämnden
vid fångvårdsanstalten i Karlstad, statens organisationsnämnd, Sveriges
fångvårdsmannaförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges
stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler. Mot en lösning av frågan
om anstaltsvården för förvarings- och interneringsklientelet på grundval
av föreliggande utredning har följande remissorgan uttalat sig, nämligen
Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna i Norrköping, Kalmar och Västervik, medicinalstyrelsen,
statskontoret, svenska fångvårdssällskapet, föreningen direktörer
och assistenter vid fångvårdsstaten samt svenska psykiatriska föreningen.
Därjämte har flertalet remissorgan framfört erinringar mot utredningens
förslag i skilda hänseenden.

Vad först angår mera principiella frågor av allmän innebörd anför Svea
hovrätt, att någon mera genomgripande förändring av vårdorganisationen
för förvarade och internerade icke lämpligen kan ske utan att ställning samtidigt
tages till principerna för en framtida lagstiftning på området. Till
dess detta är möjligt bör förbättringarna i främsta rummet bestå i att Hallanstalten
tillföres medicinskt, psykologiskt och socialt utbildad personal i
huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits av säkerhetsanstaltsutredningen.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge understryker, att den i utsikt
ställda nya lagstiftningen på området blir av vital betydelse för frågan om
den framtida organisationen av vården av abnormklientelet. Lagstiftningens
avgränsning av vårdklientelet blir sålunda avgörande för organisationens
kapacitet och vårdresurser. Frågan om en differentiering av klientelet, när
det gäller vården, låter sig icke heller helt bedömas, förrän klarhet vunnits
över de grunder, efter vilka omhändertagande för tidsobestämd vård skall
ske. Med hänsyn härtill synes det riktigast att avvakta ett förslag till reformering
av lagstiftningen, innan frågan om vårdorganisationen tages upp
till avgörande.

Statskontoret anser, att utredningsförslaget icke är ägnat att läggas till
grund för ett principbeslut. Enligt ämbetsverkets mening lär i nuvarande
statsfinansiella läge förutsättningar saknas för genomförande av en så kostnadskrävande
förstärkning av vårdorganisationen för förvarings- och interneringsklientelet
som av utredningen förordats. Förslaget synes därför böra
överarbetas i syfte att nedbringa kostnaderna. I avvaktan på förnyad utredning
bör åtgärder icke vidtagas för fullföljande av utredningens hittillsvarande
arbete genom upprättande av definitiva förslag.

Svenska psykiatriska föreningen finner, att förvarings- och interneringsklientelet
till sin beskaffenhet i huvudsak är identiskt med det som avses
skola omhändertagas inom den planerade psykopatvården inom sinnessjukvårdens
ram. Det är därför meningslöst och egendomligt, att en utbyggnad
planeras av två olika organisationer, som skall handha samma klientel. Det
blir en ren slump var vederbörande hamnar. Föreningen finner hela interneringsinstitutet
förlegat och anser att det bör avskaffas. Om en person

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

icke visat sig vara straffemottaglig och dessutom konstaterats vara psykiskt
abnorm skall han bli föremål för psykiatrisk vård. Denna vård bör icke
vara tidsbestämd på något sätt. Föreningen föreslår en enda organisation
för omhändertagande av psykiskt abnorma, asociala personer.

I fråga om klientelets storlek anför fångvårdsstyrelsen att denna
efter revision av lagstiftningen är beroende på en rad faktorer som på
lagstiftningsarbetets nuvarande stadium icke är kända. Det preliminära förslaget,
att till internering dömda skall vistas på anstalt i regel minst två
i stället för nu ett år, kan ge anledning antaga att anstaltsklientelet till följd
av den längre vistelsetiden kommer att öka i antal. Å andra sidan kan —
måhända med större fog — förmodas att domstolarna, om minimitiden är
högre, blir mera återhållsamma med att döma till internering, varigenom
antalet intagna kan bli mindre än nu. Frågan om platsbehovet beror emellertid
också på utformningen av reaktionssystemet i dess helhet. Med den
ovisshet som råder rörande den blivande utformningen av påföljdssystemet,
inklusive den påtänkta nya skyddsåtgärden internering, är enligt styrelsens
mening tiden icke inne för principbeslut om en säkerhetsanstaltsorganisation
av den omfattning som utredningen tänkt sig.

Interneringsnämnden anser det vanskligt att avgöra, huruvida klientelets
antal icke framdeles kommer att väsentligt nedgå, därest strafflagberedningens
preliminära förslag rörande internering genomföres.

Hovrätten för Nedre Norrland däremot ifrågasätter, om icke antalet vårdplatser
beräknats väl snävt. Under de senaste fem åren har platsbehovet
ökat med i genomsnitt ett 40-tal platser per år.

Föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar, att den nya, på medicinsk
behandling byggda vårdformen torde komma att medföra en ökning av
vårdtiden på anstalt och därmed en ökning av antalet intagna. På grund
härav, men även av andra skäl, synes det antagligt, att Hallanläggningen
också i fullt utbyggt skick enligt utredningens förslag icke kommer att få
tillräcklig kapacitet.

Förslaget om sammanförande för anstaltsvård till Hall
av hela förvaring s- och intern eringsklientelet finner
statens organisationsnämnd vara ur organisatorisk synpunkt lämpligt. Likaså
anser Sveriges fångvårdsmannaförbund detta förslag vara ändamålsenligt
utformat och avvägt med hänsyn till föreliggande behov. Sveriges
advokatsamfund finner det praktiskt ogörligt att tillhandahålla erforderlig
medicinsk expertis på flera smärre anstalter och tillstyrker på denna grund
den föreslagna utbyggnaden av Hall. Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar,
att den praktiska utformningen av vårdorganisationen synes kunna
godtagas.

Riksåklagarämbetet anför bl. a. att, i den mån differcnticringssynpunkter
påkallar beaktande, den av utredningen förordade lokaliseringen endast i
ringa grad synes ge utrymme för tillgodoseende av en därav betingad gruppering
av anstaltsklientelet. Med tanke på behandlingsmomentets dominerande
roll i utformningen av vården synes det vidare tveksamt, huruvida

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

inom ett anstaltskomplex av den föreslagna typen och storleksordningen
skall kunna skapas en »terapeutisk atmosfär» som erbjuder tillräckligt gynnsamma
yttre betingelser för ett främjande av denna betydelsefulla del av
verksamheten. Vad angår säkerhetssynpunkten torde med hänsyn till klientelets
samhällsbesvärlighet och farlighet komplikationer icke kunna undvikas.
Häremot torde en rigorös och skärpt vakthållning icke utgöra något
tillfredsställande botemedel. Även om riksåklagarämbetet ur vissa synpunkter
sålunda ställer sig tveksamt till förslaget att koncentrera klientelet till
ett enda anstaltskomplex, finner ämbetet likväl förslaget i stort sett innebära
en rationell lösning av ett av kriminalvårdens mest besvärliga och betydelsefulla
problem, varför förslaget i princip tillstyrkes.

Svea hovrätt uttalar tveksamhet beträffande lämpligheten att till en enda
anstalt sammanföra ett så stort antal interner som föreslagits. Den utbyggda
anläggningens storlek försvårar icke endast möjligheterna till en förnuftig
behandling av de intagna utan koncentrationen medför också att den
föreslagna samordningen mellan anstaltvård och öppen vård blir svårare
att upprätthålla.

Även föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges landsfogdar
anför vissa betänkligheter ur såväl vård- som säkerhetssynpunkt
mot ett enda anstaltskomplex.

Byggnadsstyrelsen finner, ur de synpunkter styrelsen har att företräda,
det ekonomiskt fördelaktigt och ur ekonomisk synpunkt välbetänkt att de
sakkunniga icke stannat inför en upprustning av några av de övriga äldre
anstalter, i vilka för närvarande ifrågavarande klientel förvaras.

Socialstyrelsen anser förslaget om en storanstalt vara ur behandlingssynpunkt
förenat med betydande olägenheter och framhåller, att icke minst
erfarenheterna från styrelsens eget förvaltningsområde ger belägg för svårigheterna
att tillfredsställande ombesörja vården av de intagna på stora
anstalter och att det omvända förhållandet råder på mindre anstalter. Styrelsen
förklarar sig icke ha genom vad de sakkunniga anfört blivit övertygad
om att det ur ekonomiska synpunkter skulle vara ogenomförbart att
decentralisera vården, så mycket mindre som någon verklig ekonomisk kalkyl
icke framlagts över ett sådant projekt.

Fångvårdsstyrelsen motsätter sig bestämt, att principbeslut fattas om genomförande
av det framlagda projektet till storanstalt för förvaringsklientelet.
Styrelsen erinrar till en början därom, att tanken att koncentrera
fångvårdens anstaltsväsende till ett fåtal större anstalter ofta framfördes
under 1920-talet och tiden däromkring. Frågan har därefter behandlats i
liera betänkanden, och förslag har framlagts om uppförande av vissa större
anstalter. Några nya sådana anstalter har emellertid icke kommit till stånd.
Vad beträffar Hall upptog strafflagberedningen frågan om en utvidgning
av anstalten i två betänkanden 1942 och 1944 [angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser,
sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59) resp.
verkställigheten av frihetsstraff in. m. (SOU 1944: 50)]. Beredningen ställde
sig därvid avvisande till en utbyggnad av anstalten. I propositionen nr 334/

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

1945 anslöt sig departementschefen till vad beredningen anfört och förklarade,
att behovet av ökad differentiering av de förvarade och internerade
syntes bättre kunna tillgodoses genom att flera smärre anstalter toges i
bruk än genom en utbyggnad av Hall. Fångvårdsstyrelsen framhåller, att
det hade varit av stort värde, om i säkerhetsanstaltsutredningens betänkande
lämnats uppgift rörande kostnaderna för realiserandet av ett alternativ till
en enda stor anstalt, nämligen en mellanform: flera mindre anstalter eller
anstaltsavdelningar som ligger så nära varandra, som med hänsyn till förhållandena
är lämpligt, det hade då blivit möjligt att jämföra olika alternativ
och därmed hållbarheten av de sakkunnigas påstående att mellanformen
skulle bli alltför kostnadskrävande. Utredningen har framlagt sitt förslag i
insikt om att åtskilliga risker är förbundna med att klientelet sammanföres
till en enda anstalt. I betänkandet framhålles bland annat, att förslaget icke
tål någon nedskärning i fråga om den medicinska, psykologiska och sociala
staben och utrustningen; i så fall skulle nämligen storanstaltens alla nackdelar
framträda. Enligt styrelsens mening måste förhållandet bli lika ogynnsamt,
om anstalten erhåller alla de föreslagna specialtjänsterna men icke kan
få dem tillsatta. Om det sålunda icke blir möjligt att skaffa fram t. ex. de
föreslagna sju läkarna, blir anstalten, för att använda utredningens ord, icke
försvarlig. När en anstaltsorganisation är så sårbar, är det all anledning att
söka finna andra lösningar.

I fråga om de intagnas påverkan av varandra anför styrelsen bl. a.:

Att anstalten på sätt de sakkunniga föreslagit skulle uppdelas på flera
avdelningar torde icke kunna förhindra att de intagna menligt påverkar
varandra och att den intagne blir bekant med det övriga klientelet. De 120
personer, som enligt förslaget skulle vistas på de öppna paviljongerna på
Hall, kommer att rätt obehindrat umgås med varandra. Även de 280 på de
slutna avdelningarna skulle råkas, bland annat under arbete och på fritid.
Icke heller kommunikation mellan de båda olika grupperna — den öppna och
den slutna — kommer att kunna förhindras. Att en intagen får tillfälle att
bli bekant med ett stort antal andra kriminella försvårar emellertid uppfostringsarbetet
och innebär betydande risker för återfall efter utskrivningen.
Det är detta förhållande som föranlett påståenden om att fängelser och
andra korrektionsanstalter ofta blir förbrytarskolor.

Styrelsen anför vidare, att sammanförandet av alla internerade till en enda
anstalt i stockholmstrakten skulle göra det svårare, bl. a. av kostnadsskäl,
för anhöriga till intagna som är hemmahörande i andra delar av landet att
resa till anstalten. Det blir likaledes kostsammare för den intagne att under
permission bege sig till hemorten. När man beträffande straffångar och fängelsefångar
strävar efter att placera den intagne ej alltför långt bort från
hemorten, synes det väl motiverat alt beträffande även nu ifrågavarande
grupp sträva efter att få flera, över landet utspridda anstalter. Därigenom
skulle vidare möjlighet skapas att kunna förflytta en intagen till annan
anstalt, vilket ifråga om den här föreslagna anstalten icke kan äga rum.
Styrelsen erinrar om alt det i vissa lägen kan bli nödvändigt att företaga en
sådan åtgiird, l. ex. om den intagne råkar i svåra konflikter med befatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ningshavare eller med kamrater. Erfarenheten visar vidare, att desperation
eller missmod kan försvinna, om den intagne kommer i helt ny miljö, d. v. s.
till en helt ny anstalt. För fångar som gått länge på en och samma anstalt
kan ett miljöombyte vara behövligt för att hindra försoffning. Förflyttning i
nu nämnda och andra liknande fall är en naturlig åtgärd till förverkligande
av verkställighetslagens föreskrift, att skadliga verkningar av frihetsförlusten
såvitt möjligt skall förebyggas. Vetskapen om att på anstalten vara en
bland flera hundra skapar ofta hos den intagne en känsla av att vara förbisedd,
ett nummer i maskineriet. Även om han får tillfälle att komma till
tals med andra befattningshavare, torde det väsentligaste för honom vara att
utan större svårighet kunna få tala med styresmannen; styresmannen är ju
den som fattar beslut i för den intagne betydelsefulla ärenden och har stort
inflytande på t. ex. frågan om utskrivning. På en stor anstalt kan styresmannen
emellertid icke taga del i det individuella vårdarbetet på samma sätt
som vid en mindre.

Sammanfattningsvis uttalar fångvårdsstyrelsen, att säkerhetsanstaltsutredningen
icke visat eller gjort sannolikt att man genom en storanstalt för
förvaringsklientelet skulle kunna uppnå någon verklig förbättring av behandlingen.
Tvärtom är det med hänsyn till vunna erfarenheter sannolikt,
att väsentligt bättre resultat skulle vinnas, om man håller fast vid de noggrant
övervägda riktlinjer för den fortlöpande reformeringen av anstaltsorganisationen
inom fångvården, som förutsattes vid 1945 års riksdagsbeslut
om fångvårdsreformen. Detta innebär, att man prövar sig fram med relativt
små anstaltsenheter, öppna och slutna, och därigenom ökar de faktiska
möjligheterna för uppdelning av klientelet och individuell behandling. Enligt
styrelsens mening erfordras ytterligare utredning angående säkerhetsanstalterna,
vilken med hänsyn till det trängande reformbehovet bör erhålla
en direkt praktisk utformning enligt i huvudsak följande riktlinjer.

I fråga om nybyggnader bör utformas förslag till

a) utbyggnad av Håga sjukhus med omkring 50 platser avsedda att bättre
än nu tillgodose behovet av medicinsk specialvård beträffande såväl förvarade
och internerade som straff- och fängelsefångar. Det bör tillses att sjukhuset
i dess helhet erhåller fullt tillfredsställande medicinsk utrustning, bland
annat fullständig röntgenutrustning och kliniskt laboratorium. Utrustningen
bör över huvud taget vara sådan att man uppnår en begränsning av behovet
— även för Halls del — att överföra intagna till lasarett för diagnostisering
och mindre operationer;

b) uppförande på Hallområdet av en kombinerad mottagnings- och sjukavdelning
med ett 30-tal platser samt en fristående isoleringsavdelning
(20—25 platser) ävensom i stället för den i nuvarande köksbyggnaden inrymda
öppna avdelningen med 10 platser en paviljong med 20 platser;

c) uppförande någonstans i mellansverige av en ny säkerhetsanstalt med
75—100 platser, varvid i första hand bör övervägas att förlägga de intagna
i paviljonger med varierande säkerhetsanordningar (ej nödvändigt lika stora).

Styrelsen anser att det nuvarande systemet med fristående kolonier fungerat
väl, särskilt sedan man efter hand kunnat tillgodogöra sig vunna er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

farenheter. Utredningen bör därför omfatta jämväl förslag till organisation
för förvaringsklientelet.

Utan att någon särskild utredning dessförinnan erfordras kan — och det
är synnerligen angeläget att så sker —- vissa åtgärder vidtagas för att uppnå
omedelbara förbättringar. Vid de nuvarande säkerhetsanstalterna föreligger
sedan lång tid tillbaka en besvärande brist på platser, som inte bara
försvårar de intagnas behandling på dessa anstalter och medför risker ur
säkerhetssynpunkt utan dessutom har fått den konsekvensen att rätt många
till förvaring dömda (i regel minst ett 30-tal) undergår förvaring i vanlig
fångvårdsanstalt till dess de — ofta först efter flera månader — kan erhålla
plats på säkerhetsanstalt. För att avhjälpa platsbristen bör till Hall
såsom ett provisorium genast förläggas två monteringsfärdiga trähus, varav
åtminstone ett inom muren, med tillhopa 50 platser. Samtidigt erfordras
en verkstadsbarack. Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att styrelsen
i sin framställning angående anslag till fångvården under statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret 1953/54 hemställde om medel för
uppförande å Hall av en barack med 34 platser. Framställningen har ej
föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Enligt interneringsnämndens mening är det ur många synpunkter icke
lyckligt att till en storanstalt sammanföra hela förvaringsklientelet. Nämnden
framhåller särskilt svårigheten att genomföra en önskvärd differentiering av
klientelet. Möjligheten till effektiv vård blir mindre och klientelet mera
svårskött. Vidare blir kontakten mellan den intagne och anstaltsledningen
sämre liksom över huvud taget den icke oviktiga personliga kontakten mellan
den intagne och anstaltspersonalen lätt går förlorad. Hela anstaltslivet
blir mera kasernbetonat än vid en mindre anstalt. Därjämte erinras om att
det för många av de intagna blir långa och dyrbara resor vid permission till
hem och anhöriga och att för dessa senare besöksmöjligheterna hos de intagna
försvåras och fördyras i hög grad. Nämnden har kommit till den bestämda
uppfattningen att nackdelarna av en storanstalt är större än fördelarna
och avstyrker därför utredningens förslag på denna punkt. Ej heller
anser sig nämnden böra tillstyrka förslaget att till ett geografiskt begränsat
område sammanföra flera mindre anstalter. Interneringsnämnden, som icke
finner sig ha möjlighet att framlägga något eget detaljerat förslag till utformning
av anstaltsorganisationen, anser sig emellertid böra något skissera
de riktlinjer, efter vilka enligt nämndens förmenande en lösning bör sökas.
Nämnden utgår därvid från att allenast ett relativt ringa antal av de vid
en viss tidpunkt intagna visar sig mottagliga för behandling under det att
beträffande de övriga förvaringssynpunkten blir den mera dominerande.
Nämnden anför bl. a. följande:

Enligt interneringsnämndens uppfattning bör Hall-Håga i en kommande
organisation vara ett slags centralanstalt, därvid det synes lämpligast att
å Hall anordna eu mottagningsavdelning för de första gången till förvaring
eller internering dömda medan Håga synes böra vara enbart sjuk- och
bchandlingsanstalt. För ändamålet erfordras å Hall nybyggnad av en sluten

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

mottagningsavdelning, som dock icke behöver vara särskilt stor. Möjligen
torde även platsantalet vid Hågaanstalten något böra utbyggas. I den mån
erfarenhet av behandlingsmöjligheterna vunnits och Håga efter dylik utbyggnad
skulle visa sig för liten såsom behandlingsanstalt, torde möjligheten
finnas att utnyttja vissa avdelningar å Hall för behandlingsfall. I varje
fall torde redan på ett tidigt stadium enklare psykoterapi och gruppterapi
även kunna anordnas på Hallanstalten. Utöver Hall-Hågaanstalten bör enligt
nämndens uppfattning finnas ytterligare förslagsvis tre anstalter förlagda
på lämpliga platser. Om man kunde helt bortse från ekonomiska synpunkter,
vore det givetvis önskvärt att dessa anstalter nybyggdes, var och en
med både öppna, halvöppna och slutna avdelningar. Nämnden förmenar
emellertid, att innan erfarenhet vunnits av vad som kan uppnås med den
förordade behandlingen det icke kan vara ekonomiskt försvarbart att just
för det nu ifrågavarande klientelet bygga dylika nya dyrbara anstalter. I
stället anser nämnden att det tills vidare torde vara möjligt att upprusta några
av de nuvarande såsom förvaringsanstalter använda fängelserna och bibehålla
dessa såsom förvaringsanstalter. Upprustningen bör därvid avse
icke allenast själva byggnaderna utan även arbetsmöjligheterna, så att full
sysselsättning med verkligt arbete kan beredas alla intagna. Nämnden kan
härvid hänvisa till 1951 års fångvårdsutrednings förslag. Vidare anser nämnden
det synnerligen önskvärt, att till var och en av dessa anstalter knytes
en öppen koloni av ungefär samma omfattning och typ som de nuvarande.

Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalten å Hall och Håga .sjukhus förklarar
sig i gemensamt yttrande icke oreserverat kunna ansluta sig till det
framlagda förslaget. Ifall man accepterar utredningens tanke att bygga ut
Hall, infinner sig frågan, hur stor en anstalt av detta slag kan bli utan att
allvarliga olägenheter med hänsyn till vårdresultatet uppstår. I betänkandet
saknas ett resonemang kring denna viktiga fråga. Det antyds bara i förbigående,
att det skulle bli för dyrt för statsverket att bygga ett par anstalter
med medicinska resurser och under psykiatrisk ledning och att man därför
ur ekonomisk synpunkt anser sig nödsakad att uteslutande inrikta sig på
ett mycket stort Hall. Men är det verkligen möjligt att frikoppla de ekonomiska
hänsynen från vårdeffekten? All erfarenhet pekar emot, att ju större
en anstalt är desto svårare är det att uppnå ett tillfredsställande vårdresultat
ens med tillämpning av paviljongsystemet. Även om man måhända inte
utan vidare kan jämföra klientelet på Hall med klientelet på socialvårdsanstalter
av annat slag, så gäller säkerligen detta även för Hall. I så fall kräves
förmodligen, att ännu en anstalt bygges på annat håll i landet. Nämnderna
ifrågasätter också, om ett utbyggt Hall verkligen behöver ta formen
av tätt sammanträngda stora byggnader i stället för en mera utspridd byliknande
bebyggelse där man skulle kunna utnyttja den för ändamålet väl
lämpade terrängen mellan Hall och Håga. Enligt nämndernas mening måste
man taga tillvara den möjlighet man har att i den tilltänkta vårdorganisationen
utnyttja Håga som medicinskt centrum. Nämnderna har den uppfattningen
att det under alla omständigheter är nödvändigt med en viss utbyggnad
av Hall. En första etapp med ytterligare en sluten avdelning kan
tillstyrkas, med framhållande dock av att samtidigt borde uppföras ännu
en öppen avdelning samt erforderliga verkstadslokaler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Anstalts nämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar framför betänkligheter
mot en storanstalt och framhåller hl. a. att erfarenheten klart visat, att individuell
behandling bäst kan komma till utförande i mindre anstalter.
Nämnden finner en uppdelning på flera anstalter lämpligare även med hänsyn
till säkerhetsrisken. Nämndens förslag går i huvudsak ut på följande.

Den nuvarande anstalten å Hall bör kunna utbyggas med ännu en paviljong.
Denna utbyggnad bör kunna rymmas inom nu befintlig omslutningsmur
jämte erforderliga verkstäder och utrymmen för läkarepersonal. Möjligen
kan en utbyggnad av typen halvöppen paviljong tillrådas när det gäller
anstalten å Hall. Genom en sådan utbyggnad av nämnda anstalt kan någon
av de nu disponerade anstalterna i Karlstad, Kalmar eller Västervik omdisponeras
för normalklientel. Anstalten i Norrköping bör med hänsyn till
det geografiska läget tills vidare bibehållas. En tillämpning av den föreslagna
medicinskt upplagda behandlingen bör kunna komma till utförande å
Hall. När sedan erfarenhet ernåtts av den nu skisserade behandlingen, kan
ett fortsatt utbyggande övervägas. Som styresman för anstalten och tillika
räjongen föreslås en fångvårdsdirektör. Vidare vill nämnden framhålla nödvändigheten
av att skyndsamt uppföra eller inrätta en anstalt av fast karaktär
där säkerhetskravet så långt det är möjligt tillgodoses. Denna anstalt bör
vara helt skild från anstalten å Hall och till densamma knytas en heltidsanställd
läkare med psykiatrisk utbildning.

Anstaltsnåmnden vid fångvårdsanstalten i Norrköping finner det av säkerhetsskäl
icke försvarligt att till en enda anstalt, därtill belägen endast
några få mil från Stockholm, där flertalet på prov utskrivna kan antagas
uppehålla sig, sammanföra cirka 450 förbrytare. I stället föreslår nämnden
att på lämpliga ställen inom landet anordnas anstalter, förslagsvis tre, vilket
torde kunna ske genom till- och ombyggnad av befintliga anstalter, och
att till varje sådan anstalt fogas koloni av gängse typ. En sådan anordning
behöver icke innebära större engångsinvestering än utredningens förslag och
ej heller större driftkostnader än Hall-alternativet, om detta realistiskt omräknas,
men bör likväl kunna leda till godtagbar behandling av ifrågavarande
klientel.

Medicinalstyrelsen uttalar, att styrelsen väl förstår utredningens ståndpunkt
att i förbilligande syfte föreslå en enda anstalt, men denna har därmed
fått en storlek, som kommer att göra den mycket svårskött. Erfarenheterna
från de befintliga specialavdelningarna inom sinnessjukvården talar
utan gensägelse mot att till ett enda komplex, även om det delas upp på flera
enheter, samla ett så stort antal psykiskt abnorma och svårskötta individer,
som här ifrågasatts. Enligt vad styrelsen har sig bekant har man även
inom andra vårdområden under senare år strävat efter att få anstalter av
rimligare storlek än vad enligt förslaget skulle bliva fallet. Mot en enda sådan
talar ock den omständigheten att resorna för de intagna vid permissioner
liksom för anhöriga vid besök i ett avsevärt antal fall måste bli långa och
kostsamma. Större lätthet att komma i kontakt med den gren av arbetslivet,
i vilken de intagna vid övergång till frihet skall inplaceras, skulle också skapas,
om anstalten uppdelades på två, av vilka den ena borde förläggas till en
helt annan del av landet. Styrelsen håller före, att de ökade kostnader, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

utan gensägelse blir förenade med en sådan klyvning, dock måste tagas, om
ej allt för stora värden och de önskade resultaten av behandlingen skall
äventyras. Medicinalstyrelsen måste därför med bestämdhet avstyrka, att
en anstalt av den föreslagna storleken kommer till stånd.

Svenska fångvårdssällskapet anser utredningens förslag innebära en rationell
planlösning, som i praktiken skulle medföra mycket stora och goda
vårdmöjligheter, men sällskapet anser sig i vissa avseenden likväl icke kunna
ge förslaget sin anslutning. Då det gäller att nyuppföra förläggningsbyggnader,
synes det böra noga övervägas, om det inte vore bättre att göra flera
smärre än några få stora komplex. Med ett labilt, »rörligt» och lättsuggestibelt
klientel blir det svårt att upprätthålla en erforderlig differentiering på
grupper, så snart dessa finns inom samma byggnadskropp, låt vara på olika
avdelningar. Att en ny vårdorganisation för förvaringsklientelet måste innebära
att Hall-egendomen utnyttjas för viss nybyggnad förefaller tämligen
klart. Hall har centralt läge och gammal anstaltstradition. Sällskapet ifrågasätter,
om icke utredningens förslag skulle medföra en väl kraftig byggnadskoncentration
och förordar en successiv utbyggnad i ett tempo, som medger
att man efter hand kan praktiskt erfara, hur långt man lämpligen kan driva
koncentrationen vid Hall. Om en kommande vårdorganisation för förvaringsklientel
skall kunna tillföras erforderliga psykiatriska vårdresurser
även med den mer försiktiga utbyggnad av Hall, som tillstyrkts, bör också
Håga utnyttjas, i vart fall under utbyggnadsskedet. Ville man då undvika
tillbyggnader på Håga, kunde måhända övervägas att till andra anstalter
överföra Hågas nuvarande funktioner som avdelning för rättspsykiatriska
undersökningar av häktade och vårdavdelning för observationsfall från andra
fångvårdsanstalter ävensom för straffriförklarade, som avvaktar plats på
sinnessjukhus. Därvidlag borde tillsvidare Västerviksanstalten, som kunde
frigöras från förvaringsklientel, bereda avsevärd avlastning men därutöver
efter lämpliga omändringar också fångvårdsanstalten i Uppsala, som väntas
bli frikopplad från ungdomsfängelseklientel i samband med att Roxtuna
inom kort tages i bruk. Att till Uppsalaanstalten knyta en undersökningsavdelning
torde f. ö. erbjuda flera praktiska fördelar. I Uppsala finns både
kropps- och sinnessjukhus samt rättspsykiatrisk station för undersökningsfall,
som är på fri fot. För att från förvaringsklientel kunna frigöra, utöver
Västerviksavdelningen, de likaså avlägset belägna anstalterna i Kalmar och
Karlstad samt kolonierna Orretorp och Ollestad måste ytterligare platser
säkras. I första hand vill sällskapet förorda, att Norrköpingsanstalten bibehålies.
Med en upprustning för relativt låga kostnader synes den anstalten
även tills vidare kunna användas för förvaringsklientel. Därutöver kunde
övervägas att förlägga en mindre klientelgrupp, förslagsvis äldre intagna,
till Nyköpingsanstalten, så snart den kan lösgöras från ungdomsfängelseklientel.
Den i förhållande till Hall relativt närbelägna kolonien Sjöboda,
som redan har förvaringsklientel, borde tills vidare också utnyttjas. Sällskapet
föreslår sålunda, att Karlstad, Kalmar, Västervik, Orretorp och Ollestad
avvecklas som förvaringsanstalter och att den nya vårdorganisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tills vidare bör inkludera utom Hall-Håga (efter viss utbyggnad) jämväl
Norrköping, Nyköping och Sjöboda. Den anstaltsgrupp, som sålunda skulle
komma att svara för förvaringsklientelet, borde snarast möjligt träda i
funktion som självständig räjong.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten ställer sig mycket
betänksam till förslaget att koncentrera alla internerade till en enda anstalt,
belägen endast tre mil från Stockholm. Ett sammanförande av landets
svåraste återfallsförbrytare till en enda anstalt kommer att medföra ytterst
svårbemästrade problem. Även om anstalten är uppdelad i flera skilda avdelningar,
kommer i alla fall över 200 man att sammanföras i en enda
verkstadsbyggnad, vilket måste anses mycket otillfredsställande och riskabelt.
Dessutom synes antalet platser på fasta, slutna och öppna avdelningarna
mindre lyckligt avvägt. För att anstalten skall få de lämpliga proportionerna,
måste antalet öppna platser minskas. Föreningen föreslår, att för
här ifrågavarande klientel inrättas en interneringsräjong, motsvarande de
räjonger, som redan beslutats för normalklientelet. För detta ändamål är
det nödvändigt med en viss koncentration av det nuvarande anstaltssystemet.
Centralanstalten i räjongen bör bli Hall, som utbygges med en fast,
en sluten och ytterligare en öppen avdelning. Till räjongen bör fogas Håga
sjukhus för att huvudsakligen användas som anstalt för psykiatrisk vård
av internerade och därjämte som mottagnings- och observationsanstalt. Norrköpingsanstalten,
som trots sin ålder är mycket användbar just för här ifrågavarande
ändamål, bör bibehållas för det äldre klientelet. Den nuvarande
kolonien Sjöboda, vilken visat sig mycket lämplig för förvaringsklientelet,
bör likaledes bibehållas. De ålderdomliga, opraktiskt byggda och avlägset
belägna anstalterna i Kalmar och Karlstad bör frigöras och användas som
anstalter för normalklientelet. Västerviksanstalten kan lämpligen användas
enbart för undersökningsfall och för psykisk vård av vanligt klientel.

Svenska psgkiatriska föreningen avstyrker bestämt förslaget om en storanstalt
och anför därvid bl. a. följande:

All erfarenhet från såväl vårt eget land, som från utlandet, talar för att
det är olämpligt att sammanföra så många psykiskt abnorma inom en och
samma sjukvårdsinrättning. Personer med praktisk erfarenhet från verksamhet
med klientel av denna typ är tämligen ense om att man inom en och
samma anstalt icke bör sammanföra mer än ett hundratal personer. Mot
detta medicinskt-psykologiska krav står de ekonomiska kraven. Om vården
uppdelas på ett flertal sjukhus har samhället icke råd att förse dem med
nödig personal och medicinsk utrustning. Mot detta senare krav kan sägas
att samhället icke har råd att inrätta sjukvårdsinrättningar, som är ineffektiva
och endast på papperet ser tillfredsställande ut.

Rätts psgkiatriska föreningen vill av flera skäl taga bestämt avstånd från
utredningens förslag till en stor anstaltsanläggning. Föreningen erinrar till
en början därom, alt 1947 års psykopatvårdsutredning i fråga om psykopatvårdssjukhusens
lämpliga storlek underströk att över 200 patienter — som
ur abnorinitetssynpunkt måhända kan anses ungefär jämställt med säkerhetsanstalternas
klientel — under inga omständigheter borde vårdas på sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ma anstalt. Säkerhetsanstaltsutredningens förslag om en storanstalt går
stick i stäv mot de åsikter och strävanden, som inom de sista årtiondena
präglat svensk fångvård, nämligen att fördela klientelet på smärre anstalter.
Erfarenheterna från de relativt sent organiserade ungdomsanstalterna
talar tydligt för att denna åsikt är riktig, liksom i hög grad erfarenheterna
från alkoholist- och lösdrivarvården. Föreningen erinrar härefter i likhet
med fångvårdsstyrelsen om strafflagberedningens uttalanden år 1942 och
1944 om nackdelarna med storanstalter. Även om Hall skulle utbyggas enligt
det s. k. paviljongsystemet så att ett flertal, från varandra fristående byggnader
kommer till stånd, visar erfarenheten såväl från sinnessjukvården som
alldeles särskilt från fångvården, att kontakterna mellan de olika byggnaderna
blir livlig med smuggling av meddelanden och även medicinska preparat
av olika slag, att signalsystem mellan avdelningarna organiseras och
att ryktesspridning sker. Ett radikalt miljöbyte har ofta visat sig mycket välgörande
för de intagna som på grund av psykisk irritabilitet råkat i kroniska
konflikter med kamrater, personal eller anstaltschefer. Möjligheterna till
miljöbyte skulle hädanefter bli avsevärt begränsade, i det att förflyttning
kunde ske endast till annan avdelning inom samma anstalt, varvid anstaltschefen
och läkarna förblir desamma. Rättspsykiatriska föreningen anser,
att de förutsättningar, som utredningen angivit för skapandet av en stor anstaltsanläggning
vid Hall, icke föreligger och framlägger följande preliminära
förslag till förbättring av säkerhetsanstaltsorganisationen:

Hall och Håga bör bilda ett sorterings- och behandlingscentrum inom organisationen
av säkerhetsanstalter.---Vid Hall uppföres ytterligare

en sluten avdelning i 2 våningar inom murområdet, lämpligen på den plats.,
där man tidigare planerat en dylik avdelning. I utredningens förslag är denna
nybyggnad upptagen och den skulle rymma 72 interner. Här finnes alltså
utrymme dels för en sluten avdelning av samma typ som tidigare finnes vid
Hall, ehuru med mindre antal platser, samt en mottagnings- och observa tionsavdelning.

---En mindre s. k. fast paviljong med 20—25 platser

bör uppföras innanför murarna vid antingen Hall eller Håga för uppenbart

farliga och svårskötta interner.----Till Hall bör fogas en koloni av

samma typ som sorterar under anstalterna i Karlstad och Norrköping. Vården
på dylika kolonier har visat sig lämplig som övergång till vistelsen i frihet
före försöksutskrivningen. Vanligheten av kroppsliga sjukdomar och defekttillstånd
hos de förvarade och internerade medför att en kroppssjukav delning

med omkring ett 20-tal platser bör finnas vid Hall.----I stället

för utredningens storanstalt, beräknad för mellan 400 å 500 patienter, skulle
denna begränsade utbyggnad medföra, att Hall komme att innehålla omkring
200 platser, i vilket antal sängarna på kroppssjukavdelningen dock
möjligen bör medräknas, alltså ungefär motsvarande den övre absoluta
gräns, som psykopatvårdsutredningen angav för storleken av anstalter avsedda
att omhändertaga likartat klientel. Vid Hall bör den del av klientelet
behållas, för vilken möjligheterna till framgångsrik kombinerad psykiatrisk

och annan behandling synes rimliga.---Håga sjukhus bygges ut med

50 å 70 platser för att bättre än vad nu är fallet kunna tillgodose det speciella
medicinskt-psykiatriska vårdbehovet hos de förvarade och internerade.
Håga sjukhus bör samtidigt erhålla en fullt tillfredsställande
medicinsk utrustning med röntgen och kliniskt laboratorium.---De

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

nyintagna kan från observalionsavdelningen dirigeras åt olika håll. En del
behöver mer ingående psykiatrisk behandling i sjukhusmiljö. De placeras
vid Håga. Andra är icke i behov därav men möjliga att påverka med annan
psykoterapi. De placeras vid någon av de slutna avdelningarna under fortsatt
kontakt med läkare för att sedermera, om möjligheter därtill föreligger,
förflyttas till halvöppen eller eventuellt helöppen avdelning. Interner som
under vistelsen på Hall visar allvarligare psykiska sjukdomstecken flyttas

för behandling och miljöbyte till Håga.----De interner, som icke anses

mottagliga för psykiatrisk behandling och ej heller på grund av tillfälliga
symtom är i behov därav, förflyttas i regel från Hall till någon av de övriga
säkerhetsanstalterna i riket. Föreningen föreslår, att anstalten i Karlstad
efter utökning av verkstäderna och förbättring av arbetsmöjligheterna
fortfarande begagnas som säkerhetsanstalt liksom anstalten i Västervik. —

----Anstalten i Kalmar disponeras för vanliga fångar. Norrköpingsanstal ten

bör ersättas med en nybyggnad (75 å 100 platser) eller om detta ej skulle
visa sig möjligt väsentligt upprustas.

I fråga om behandlingsmetoderna ansluter sig hovrätten för
Nedre Norrland och Sveriges advokatsamfund helt samt riksåklagarämbetet
i allt väsentligt till utredningens förslag. Svenska fångvårdssällskapet förklarar
sig i princip tillstyrka, att vårdarbetet erhåller den av de sakkunniga
givna uppläggningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att man icke bör fästa alltför
stora förhoppningar vid den förbättrade medicinska vården. Det är icke
säkert, att en sådan förbättring av vårdresurserna utgör någon garanti för
avsevärt gynnsammare resultat i resocialiseringsarbetet. Man kan icke bortse
från att det klientel det här gäller i flertalet fall kommer att ha långvarig
anstaltsbehandling bakom sig och, när den nu aktuella vården sätter in,
måste ur behandlingssynpunkt betecknas såsom i betänklig mån ålderstiget.

Fångvårdsstyrelsen anför bl. a., att de sakkunniga synes utgå ifrån, att
så gott som alla de 470 intagna skulle behöva något slag av medicinsk behandling
och att behandlingen skulle pågå under hela anstaltstiden. Så är
det inte. Medicinska vårdåtgärder kan ifrågakomma endast för en del av
fallen, och behandlingsbehovet är intermittent och skiftande. En vanlig företeelse
är för närvarande, att den intagne en eller flera gånger måste överföras
till Håga sjukhus eller annan sinnessjukavdelning för någon lids medicinsk
specialvård. Denna tager i främsta rummet sikte på att undanröja
sinnesoro eller andra förhållanden, som skapar arbetshinder eller eljest försvårar
vistelsen på säkerhetsanstalt. Det bör icke förbises, att i dessa fall
själva förflyttningen från den vanliga anstaltsmiljön till sjukhus har en
viss betydelse för att en förbättring skall komma till stånd. Uppenbarligen
kan man inte påräkna, atl den i utredningen föreslagna storanstalten skall
i sin helhet samtidigt fungera som arbetsanstalt och sjukhus, vilket för övrigt
knappast vore önskvärt, eftersom endast en mindre del av klientelet
samtidigt är i behov av sjukhusvård. Den föreslagna gruppterapien, som för
övrigt befinner sig på experimentstadiet och närmast synes avsedd för ett
mindre avancerat brottslingsklientel, är tydligen även i bästa fall ägnad att
utgöra endast ett relativt ringa bidrag till behandlingen i dess helhet.

3 Iiiluing till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

Interneringsnämnden anför bl. a., att utredningen synes ha tagit mycket
starka intryck av erfarenheterna från den danska anstalten Herstedvester,
avsedd för behandling av vissa kriminella psykopater, samt av erfarenheterna
från gruppterapi i vissa fängelser i USA. Det bör påpekas, att för den
intensiva behandlingen vid dessa anstalter utväljes därför särskilt ägnade
fall. Det går därför icke att utan vidare överföra erfarenheterna därifrån
på hela det svenska förvaringsklientelet. Vid de s. k. specialavdelningarna
inom sinnessjukvården har man långvarig erfarenhet av ett psykopatklientel,
som i fråga om den personliga utrustningen påminner om förvaringsklientelet.
De hittillsvarande behandlingsresultaten är föga uppmuntrande.
Icke heller beträffande alkoholistvårdens s. k. bottenklientel har man anledning
att vara optimistisk i fråga om behandlingsmöjligheterna. En del av
klientelet torde för övrigt icke vilja underkasta sig den avsedda intensiva
psykiatriska behandlingen och för åtskilliga äldre recidivister torde dylik
behandling få anses meningslös. Personer med redan fixerade sociala beteendemönster
och av en hållningslös eller känslokall psykopatityp måste
anses vara opåverkbara eller loga påverkbara för behandling. Interneringsnämnden
håller dock före att det inom klientelet finns en grupp, där psykoterapi
och gruppterapi kan vara till stor hjälp och kan påverka den sociala
anpassningen. Denna grupp uppgår dock sannolikt till en allenast ringa
del av de vid em viss tidpunkt på säkerhetsanstalt intagna. Även för andra
kategorier av klientelet kan erfordras psykiatrisk specialbehandling. Interneringsnämnden
är givetvis väl medveten om vikten och önskvärdheten att
all den behandling kommer till stånd som är behövlig och möjlig. Men enär
enligt nämndens uppfattning åtminstone den övervägande delen av dem
som nu är intagna på säkerhetsanstalterna endast i mycket ringa mån är
mottaglig för eller i behov av behandling, anser nämnden, att starka betänkligheter
föreligger mot utredningens förslag om att låta hela organisationens
utformande bestämmas av behandlingssynpunkterna. Detta bör i
varje fall icke göras, förrän en mera ingående erfarenhet om behandlingsmöjligheterna
vunnits. En sådan erfarenhet kan erhållas genom att en mindre
grupp av klientelet uttages för intensiv terapi och under lång tid följes
med hänsyn till resultaten. Detta är så mycket mera angeläget som den av
utredningen förordade gruppterapien hittills är så gott som oprövad i vårt
land.

Anstaltsnämnderna vid Hall och Håga anser, att utredningens förslag i vad
det gäller vårdarbetet bygger på en viss övertro på psykiatriens resurser i
fråga om behandlingsmetoder för resocialisering av ett psykopatbetonat
brottslingsklientel. Det kan inte heller anses ådagalagt, att klientelet som
helhet är tillgängligt för respektive i behov av psykiatrisk vård och behandling.
Bland återfallsklientelet, där naturligtvis alla bör underkastas en psykiatrisk
bedömning vid intagningen, finns många med mentala men konstitutionellt
bundna brister, som inte för närvarande står att avhjälpa med
psykiatriska metoder. I dessa fall blir den viktigaste frågan hur man för
framtiden skall kunna ge dessa en sådan miljö- och yrkesplaccring, att man

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

i möjligaste mån kan minska risken för fortsatt kriminell aktivitet. Den
uppgiften är den sociala expertisen bäst skickad att lösa.

Anstaltsnämnden vid fängvårdsanstalten i Norrköping framhåller, att
fångvården alltid måste räkna med ett visst bottenskikt, som endast undantagsvis
låter sig påverkas av behandling. Strävandena bör inriktas på
att göra detta bottenskikt så litet som möjligt. Då förslaget lägger verksamheten
på en så gott som rent medicinsk grund, vill det synas som om man
i alltför hög grad bortser från berättigade säkerhetskrav.

Medicinalstyrelsen erinrar till en början om att förvarings- och interneringsklientelet
ur psykiatrisk synpunkt i många avseenden påminner om
det som nu, i huvudsak efter straffriförklaring, är omhändertaget på specialavdelningar
vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Styrelsen fortsätter:

Hur stora svårigheterna i praktiken blir att draga gränsen mellan ett
psykiskt abnormtillstånd, vilket är att jämställa med sinnessjukdom, och
sådana abnormtillstånd, där ett sådant jämställande icke kan anses vara
för handen, framgår i viss mån därav att bland utredningens redovisade
klientel finnes fall, som angives vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Utredningen lägger tyngdpunkten i anstaltsvården på den medicinska
behandlingen, som huvudsakligen skulle utgöras av individuell psykoterapi
och gruppterapi. Sitt ställningstagande synes utredningen därvid väsentligen
bygga på de gynnsamma erfarenheter från en del fångvårdsanstalter
i Amerikas Förenta Stater, som redovisas i betänkandet. Medicinalstyrelsen
vill dock ifrågasätta, om det är möjligt att utan vidare överföra dessa erfarenheter
på hela det svenska förvaringsklientelet såsom utredningen har
gjort.

Den moderna psykiatrien har visserligen relativt goda möjligheter att behandla
psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd, men tyvärr finns det åtskilliga
kroniska psykoser, fixerade neuroser och framför allt abnormtillstånd,
där behandlingsmöjligheterna är synnerligen begränsade. Sjukhusbehandlingen
får i sådana fall huvudsakligen karaktären av ett omhändertagande
för längre eller kortare tid med regelbundet återkommande prövningar
av den sociala anpassningen genom utskrivning eller försöksutskrivning.
Vid sinnessjukvårdens förenämnda specialavdelningar har man nu en relativt
lång erfarenhet av behandlingen av ett psykiskt abnormt klientel. De
hittillsvarande behandlingsresultaten är dock ej i allo uppmuntrande. Möjligheterna
till behandling av alkoholistvårdens s. k. bottenklientel är också
mycket begränsade. Bland förvaringsklientelet finns det dessutom säkerligen
individer, som icke ens vill underkasta sig den avsedda behandlingen.
För många äldre recidivister synes indikationerna för individuell psykoterapi
vara synnerligen begränsade.

Medicinalstyrelsen hälsar ändå med tillfredsställelse, alt frågan om behandlingen
av detta klientel blivit föremål för utredning. Styrelsen håller
nämligen före, alt det trots allt bland klientelet finns en kategori, där individuell
psykoterapi och gruppterapi är indicerade, bland annat genom att
dessa behandlingsmetoder kan tänkas gynnsamt påverka den sociala anpassningen.
Vad ovan anförts talar dock emot att låta hela organisationen bestämmas
av dessa behandlingssynpunkter. Delta bör i varje fall icke ske
förrän en mera ingående erfarenhet av behandlingsmöjligheterna bär vunnits,
vilket är så mycket mer angeläget som gruppterapi i detta sammanhang är
eu hittills i vårt land oprövad metod. Eu sådan erfarenhet kan lämpligen
erhållas genom alt eu mindre grupp av klientelet uttages för intensiv terapi
och under ej alltför kort lid följes med hänsyn till resultaten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Styrelsen vill förorda, att man med avseende å behandlingen tills vidare
begränsar sig till att inrätta en mindre försöksavdelning vid Hall eller Håga.
För att tills vidare göra en sådan begränsning talar bl. a. den omständigheten,
att frågan om interneringsinstitutets slutliga utformning ännu icke är
avgjord. Härtill kommer att inom den psykiatriska sakkunskapen tvekan
råder om man bör tillskapa två organisationer för psykopatklientelets behandling,
nämligen dels det av statsmakterna i princip godkända utbyggandet
av den statliga sinnessjukvården för att bättre kunna omhändertaga
bland andra psykopater av olika slag, dels ock den nu inom fångvårdens
ram föreslagna, som till sitt innehåll i allt väsentligt blir likt ett av de psykopatsjukhus,
som 1947 års psykopatvårdsutredning föreslagit.

Rättspsykiatriska föreningen, som uttalar sin uppskattning av den positiva
inställning utredningen lagt i dagen i fråga om användandet av psykiatrisk
sakkunskap på säkerhetsanstalterna, delar de sakkunnigas uppfattning
att styresmannen vid anstaltskomplexet bör vara läkare. Beträffande
möjligheterna att genom medicinsk behandling förbättra ifrågavarande klientel
anför föreningen:

Emellertid måste man taga i betraktande vad som är möjligt att åstadkomma
med medicinsk behandling av det utpräglat kroniska abnormklientel,
som befolkar säkerhetsanstalterna. I fråga om många kroppsliga sjukdomar
är det som bekant så att om sj ukdomarna avancerar tillräckligt långt,
så att bestämda skador uppstått i olika organ, t. ex. vid lungtuberkulos,
hjärt-, njur- och leversjukdomar, saknas i regel möjligheter att genom medicinska
behandlingsmetoder återge det skadade organet dess normala funktionsförmåga.
Invaliditetstillstånd har med andra ord uppstått, som man
får nöja sig med att vårda men ej kan bota.

Analoga förhållanden föreligger tyvärr vid många av de psykiska abnormtillstånd
som förekommer bland de förvarade och internerade. Många
avancerade kroniska alkoholister har erhållit bestående skador i hjärna och
nervsystem — frånsett många andra organ — och deras beteenderubbningar
måste ses som en följd därav. Andra har blivit så fixerade i abnorma
och asociala levnadsvanor, under inflytande dels av ärftligt betingade
patologiska realctionstendenser dels av långvariga miljöskador i växlande
proportion, att de ej alls eller endast i ringa mån kan påverkas till sin personlighet.

Många av dem råkar emellertid in i perioder av retlighet eller nedstämdhet
och allmän dysfori. Genom miljöbyte, psykoterapi samt lättnader i anstaltsregimen,
även insulin- och elchockbehandling eller lugnande medicin
kan dessa perioder gynnsamt påverkas och kanske kuperas. Men kvar står
den kroniskt förändrade patologiskt agerande individen. Den i betänkandet
framlagda utredningen gör det ej möjligt beräkna hur stor del av klientelet
som tillhör denna grupp av psykiska invalider med mer eller mindre
behandlingsresistenta abnormsymtom och beteenderubbningar. All hittillsvarande
praxis lär att denna grupp är avsevärd. Det må tilläggas, att erfarenheterna
från sinnessjukhusen, särskilt deras fasta paviljonger och specialavdelningar,
av möjligheterna till behandling av liknande typer abnorma
är föga uppmuntrande.---

Utredningen talar i stor utsträckning om behandling och bygger hela sitt
förslag på denna grundval. Men hur denna behandling skall gå till och vad
den skall bestå av därom finnes mycket litet nämnt. Att medelst t. ex. grupp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

terapi, av vilken utredningen hoppas så mycket och som ju givetvis bör tilllämpas
i lämpliga fall, åstadkomma någon egentlig förändring av internernas
konstitutionella benägenhet för asocial livsföring är ej att räkna med i
större omfattning.

En del av internerna, särskilt de yngre samt en del av alkoholmissbrukarna
kan dock med skäl antagas vara tillgängliga för en mer aktivt inriktad
psykiatrisk behandling. Hur stor denna grupp kan vara är endast möjligt
att avgöra genom en i dylikt syfte företagen analys av klientelet och ^provning
av en aktiv behandling.---

Alkoholens dominerande roll som brottsfaktor bland anstaltsklientelet
framhålles i flera olika sammanhang i betänkandet och ställes i blixtbelysning,
icke minst av uppgiften att 80 % av de rättspsykiatriskt undersökta
tidvis eller kroniskt missbrukat sprit. Det är sålunda uppenbart att
den medicinska behandlingen av klientelet i största utsträckning måste inriktas
just mot alkoholmissbruket som kriminogen faktor. Med modern medicinsk
terapi torde det vara möjligt att nå vissa sociala resultat, men förutsättningen
härför är att vården kan individualiseras, varför kräves mindre
behandlingsenheter ungefär såsom föreslagits av 1946 års alkoholistvårdsutredning.

Denna utredning har i sitt betänkande SOU 1948: 23 ---föreslagit

ett specialsjukhus med ett högsta platsantal av 82, fördelade på olika vårdavdelningar
om cirka 17 patienter. Rättspsykiatriska föreningens styrelse
ansluter sig till dessa riktlinjer vid anordnande av medicinsk behandling
av alkoholistklientelet, samtidigt som styrelsen konstaterar, att säkerhetsanstaltsutredningen
nästan helt lämnat öppen frågan om riktlinjer för den
medicinska vården av säkerhetsklientelet.

Förslaget att överflytta ansvaret för an st altsvårdens individuella
utformning från fångvårdsstyrelsen till interneringsnämnden
tillstyrkes av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen och föreningen
Sveriges häradshövdingar.

Interneringsnämnden anser däremot, att det blir mycket svårt, om ens
möjligt, att — frånsett de självskrivna ledamöterna i nämnden, vilka för
övrigt kommer att mycket hindras i sitt väsentliga arbete — uppbringa kompetenta
ledamöter, som kan ägna så mycket tid åt ett arbete, som i varje
fall måste för dem vara en bisyssla. Men även om hinder härför ej skulle
möta måste det starkt ifrågasättas, om nämnden som sådan har någon
kompetens att träffa beslut om den intagnes behandling eller placering. Att
den intagne skall beredas tillfälle att företräda inför nämnden torde icke
giva denna nämnvärt större möjligheter att träffa avgöranden i angivna hänseenden.
Utredningen synes själv vara medveten härom eftersom i betänkandet
anförts, att nämnden i flertalet fall torde överlämna åt överläkaren
att avgöra angånde vårdformen på anstalten. Vad blir då egentligen kvar
av nämndens tilltänkta arbetsuppgifter i detta hänseende? Interneringsnämnden
kan icke anse annat än att det är lämpligast att, så länge den intagne
är på anstalt, det skall vara anstaltsmyndigheterna, som skall vara de beslutande
såvitt avser vård, placering och behandling. Detta är av vikt bland annat
för anstaltsledningens prestige i förhållande till de intagna. Fn helt
annan sak är, att interneringsnämnden är den bestämmande vid utskrivning
på prov eller för öppen vård eller fungerar som högsta tillsynsmyndighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

i fråga om dem som ej vistas inom anstalt antingen de är utskrivna på
prov eller omhändertagna för öppen vård. Interneringsnämnden avstyrker
alltså förslaget om ökade befogenheter för nämnden med avseende å administrationen
för säkerhetsanstalterna liksom ock beträffande behandlingen
och placeringen av de på anstalt intagna.

Fångvårdsstyrelsen finner den föreslagna utvidgningen av interneringsnämndens
uppgifter i vad gäller behandlingen vara av ringa värde. Nämndens
ledamöter torde knappast få tid att avsätta flera dagar i månaden för
besök på Hall. Även om så vore fallet är det svårt att förstå, att nämnden
skulle kunna lämna något väsentligt bidrag till frågan om behandling och
placering av nyintagna. Den frågan har, innan nämnden sammanträder,
övervägts i samband med den undersökning, som vid intagningen företages
av överläkaren. Såsom eljest brukar vara fallet vid anstalter både inom och
utom kriminalvården bör styresmannen vid säkerhetsanstalten vara den
som i första hand fattar beslut i hithörande frågor.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar uttalar, att därest interneringsnämnden
skall, utöver de frågor som är intimt sammanknutna
med behandlingen, omhänderha en del frågor av mera administrativ karaktär,
erfordras en avsevärt utbyggd organisation av denna nämnd.

Med hänsyn till den föreslagna anstaltens storlek vill Svea hovrätt ifrågasätta
lämpligheten av att å interneringsnämnden lägga ansvaret för planeringen
av vården i de enskilda fallen.

Svenska fångvårdssällskapet kan ej finna, att de sakkunniga förebragt bärande
skäl för att på föreslaget sätt ändra kompetensfördelningen mellan
fångvårdsstyrelsen och interneringsnämnden, och vill därför tills vidare avstyrka
alla förändringar härutinnan.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten anser att det
med hänsyn till de stora arbetsuppgifter, som kommer att läggas på nämnden,
kan ifrågasättas, om det är möjligt att ha nämnden sammansatt av
personer, som har ledamotskapet som bisyssla. Skall emellertid nämnden
huvudsakligen ha heltidsanställda tjänstemän, uppkommer frågan, om icke
dess verksamhet helt kan övertagas av fångvårdsstyrelsen.

Vad angår anstaltens byggnadsmässiga utformning erinrar
byggnadsstyrelsen därom, att styrelsen upprättat de preliminära programskisserna
över de föreslagna byggnaderna. Därvid har styrelsen emellertid
icke ingått på någon detalj granskning av de av de sakkunniga till styrelsen
överlämnade lokalprogrammen. Innan en fortsatt bearbetning av den
framlagda principplanen blir verkställd, vilket -styrelsen beräknar erfordra
ca ett år, synes endast den av de sakkunniga innanför den nuvarande muren
föreslagna slutna avdelningen böra komma till utförande, om denna
byggnad anses kunna uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med den redan
befintliga slutna avdelningen.

Riksåklagarämbetet kan icke frigöra sig från den uppfattningen att en
viss större spridning av anstaltsbyggnaderna inom Hallområdet kanske
skulle kunna ske utan att vålla några påtagliga merkostnader eller olägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

heter ur organisatoriska synpunkter. Det kan också ifrågasättas, om ej vid
en ändrad planlösning i nu skisserad riktning de för de slutna anstaltsavdelningarna
avsedda byggnaderna skulle kunna uppdelas i mindre enheter.

Fångvårdsstyrelsen framhåller att, därest en ny sluten avdelning med 72
platser uppföres inom den nuvarande muren, skulle det fritidsområde som
f. n. disponeras av 66 intagna avses för 138 interner. På det något större område
öster därom, där ytterligare två slutna avdelningar skulle placeras,
skulle under fritid in. m. komma att vistas 144 intagna. Genom dessa och
andra anordningar går vissa väsentliga drag hos den nuvarande anläggningen
förlorade, bland annat ett visst mått av öppenhet och vänlighet, som möter
nykomlingen eller besökaren redan vid entrébyggnaden. Denna uppfördes
i endast en våning för att eliminera något av anstaltsprägeln. Den nya
entrébyggnaden till de slutna avdelningarna torde, såvitt av skisserna framgår,
blir en stor byggnad. Till denna skall administrationslokalerna förläggas
och därjämte mottagnings- och sjukavdelning samt fast avdelning. Då
fasta avdelningen är avsedd för uppenbart vådliga och eljest svårbehandlade,
synes det olämpligt att lägga den inom administrationsbyggnaden, i omedelbar
närhet av avdelningarna för nykomlingar och sjuka. Den isolering,
som av säkerhetsskäl blir påkallad inom fasta avdelningen, torde icke kunna
uppehållas i en byggnad, där många människor går in och ut. Om promenadgården
för de på fasta avdelningen intagna skulle vara förlagd till området
mellan flyglarna, kan det icke förhindras att dessa intagna under utevistelse
kan iakttagas av besökande och av dem som vistas på sjukavdelningen
eller observationsavdelningen. Stängsel eller mur måste omge promenadgården
åt öster; någon antydan härom finnes icke på skissen. Enligt styrelsens
mening bör en fast avdelning läggas för sig, skild från både administrationsbyggnaden
och andra förläggningsbyggnader. I fråga om observationsavdelningen
torde det icke vara tillräckligt med fem platser. Ett antal
av tio platser synes bättre svara mot behovet.

Rivning av det nuvarande kapellet, beläget inom det slutna anstaltsområdet,
anses av de sakkunniga ofrånkomlig »av bevaknings- och byggnadstekniska
skäl». Med byggnadstekniska skäl åsyftas antagligen det förhållandet,
att den föreslagna kulverten enligt skissen skulle gå fram under kapellet,
varigenom måhända vissa förstärkningsarbeten bleve erforderliga. Denna
olägenhet torde väl utan större fördyringar kunna elimineras genom att ge
kulverten en något annan sträckning. Att kapellet skulle vålla bevakningssvårigheter
som icke kan undanröjas är svårförståeligt.

Anstaltsncimnden vid fängvårdsanstaltcn i Kalmar finner den föreslagna
placeringen av 120 vårdplatser på öppen avdelning i de slutna och fasta avdelningarnas
omedelbara närhet betänklig. Den fasta avdelningen har otillräckligt
antal platser och är felplacerad. Den bör icke ligga i huvudan,staltens
omedelbara närhet och framför allt icke utanför det muromgärdade
området.

Medicinalstyrelsen kan icke finna det lyckligt, att den fasta paviljongen,
avsedd för ett 40-tal farliga intagna, sammanbygges med administrations -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

byggnaden samt mottagnings- och sjukavdelningen och därför kommer att
ligga omedelbart vid entrén. Hur detta opålitliga klientels vistelse i fria luften
skall ordnas, framgår i varje fall ej av planskissen. Att förlägga en promenadgård
mellan husets båda flyglar kan knappast anses lämpligt, och
en transport av hithörande klientel genom kulvert till ett avgränsat utrymme
inom murarna är knappast praktiskt genomförbart. Den planerade avdelningen
för kroppsligt sjuka om 25 platser torde vara av erforderlig storlek,
men styrelsen måste starkt draga i tvivelsmål, huruvida 5 platser för
mottagningsfall kan komma att svara mot behovet, så ojämn som intagningen
kan beräknas bli.

Socialstyrelsen vill ifrågasätta, om icke de cirka 280 platser på slutna avdelningar
som förlagts på var sin sida om ett industri- och fritidsområde i
stället kan uppdelas på förslagsvis två fristående avdelningar — med vardera
flera paviljonger — på några kilometers avstånd från varandra och huvudanstalten.
Såväl Hallområdets storlek som den nuvarande bebyggelsen
synes medge en sådan lösning. Härigenom skulle otvivelaktigt en del av storanstaltens
nackdelar kunna undvikas.

Svenska fångvårdssällskapet håller före att bland anstaltspraktikerna icke
torde råda någon tvekan därom, att avsevärda fördelar vore att vinna ur behandlingssynpunkt,
därest den föreslagna slutna paviljongen i två våningar
med tillhopa 72 platser kunde »klyvas» och de två hälfterna skjutas något
från varandra men vara förenade genom kulvert. När det gäller utbyggnaden
av Hall, borde alla ansträngningar inriktas på att i möjligaste mån undvika
en stel, institutionell prägel. I stället för mäktiga byggnadskomplex i linjerak
formering kunde uppföras mindre förläggningsbyggnader, för de öppna
platserna delvis av stugtyp, utplacerade på lämpligt sätt i öppenområdet
mellan Hall och Håga.

I fråga om personalbostäder erinrar fångvårdsstyrelsen om att
man, när Hallanstalten planlades i slutet av 1930-talet, räknade med att åtskilliga
befattningshavare skulle få bostäder i öppna marknaden, framför
allt i Södertälje och östertälje. Dessa beräkningar visade sig icke hållbara.
Tjänstebostäder har därför måst uppföras vid både Hall och Håga i större
omfattning än vad som ursprungligen avsågs, men alltjämt saknar många
befattningshavare vid dessa anstalter lämpliga bostäder. Att kommunerna
skulle kunna lämna garantier att lösa bostadsfrågan för dessa statliga
tjänstemän är väl icke att räkna med, så länge bostadsbrist råder. Enligt
styrelsens mening måste bostadsfrågan för personalen lösas i huvudsak
genom att tjänstebostäder uppföres. Även socialstyrelsen finner de sakkunnigas
väg osäker och förordar i likhet med fångvårdsstyrelsen, att staten i
egen regi svarar för att ett erforderligt antal tjänstebostäder kommer till
stånd.

Sveriges fångvårdsmannaförbund understryker angelägenheten av, att
med nuvarande läge på bostadsmarknaden tjänstemännen kan erhålla behövliga
bostäder. Förbundet anser det därför nödvändigt, att de vägar som
anvisats i förslaget för anskaffande av bostäder blir föremål för särskild

Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

prövning och att förbundet hålles ä jour med de åtgöranden som i anledning
därav vidtages.

Utredningens förslag angående personalbehovet har föranlett vissa
uttalanden. Fångvårdsstyrelsen anser, att anstalten icke lär kunna undvara
deltidsanställda läkare för röntgen och inre medicin. För uppgiften såsom
verksläkare torde böra anlitas utomstående läkare. Ett större antal sjukskötersketjänster
bör inrättas för att få till stånd en förstärkning av det
kvinnliga inslaget bland befattningshavarna. Utredningens förslag innebär
en påfallande undervärdering av personalbehovet i denna del. För ledningen
av Hallanstaltens arbetsdrift föreslår styrelsen att, förutom de av utredningen
upptagna tjänsterna, en arbetsassistenttjänst i lönegrad 23 och
två kanslibiträdestjänster i lönegrad 11 inrättas. Arbetsassistenten skulle
svara för den tekniska ledningen av arbetsdriften, ett av kanslibiträdena i
första hand för fakturering och premieuträkning, det andra kanslibiträdet
för registrering och driftbokföring. Vid genomförande av den angivna personalorganisationen
kan en biträdestjänst i lönegrad 6 8 på kamrerarkon toret

utgå. För den industriella driften har föreslagits 26 tjänster och för
jordbruk, trädgård och skogsdrift 10, eller sammanlagt 36 tjänster. I jämförelse
med arbetsledarantalet inom den nuvarande anstaltsorganisationen
för förvarings- och interneringsklientel, som utgör 49, innebär förslaget
en reducering med icke mindre än 13 tjänster eller drygt 25 procent. Enligt
styrelsens mening har utredningen gått för långt vid sin reducering av antalet
arbetsledartjänster. Styrelsen föreslår en utökning till 41 tjänster. I och
för jämförelse med antalet tjänster inom den nuvarande organisationen bör
siffran ökas med 3 tjänster (en lantbruksinspektor och 2 arbetsledare för
yttre handräckning) till 44. Styrelsens förslag innebär således en reducering
i förhållande till nuläget med 5 tjänster. Det är att märka, att platsantalet
vid de nuvarande anstalterna endast är 433, d. v. s. 37 platser lägre än den
föreslagna Hallanstaltens.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Norrköping anser ofrånkomligt,
att storanstaltens chef skall vara fångvårdsman och läkarna hans sakkunniga
rådgivare.

Medicinalstyrelsen ställer sig tvivlande till huruvida de föreslagna behandlingsteamen
kan prestera en medicinsk vård, som kan förväntas giva resultat,
i synnerhet då på detsamma även skall falla tillsynen av provutskrivna och
kontrollen av den öppna vården. Läkarorganisationen är underdimensionerad.

Socialstyrelsen finner den tämligen summariska redogörelsen för personalens
uppgifter göra det svårt att bedöma personalbehovet. En assistentbefattning
för eleklroencephalografi kan icke motivera heltidsanställning.
Antalet läkare, psykologer och kuratorer i förhållande till det beräknade antalet
intagna synes väl avvägt.

Det synes statskontoret tveksamt, om tillräckliga skäl föreligger att vid sidan
av läkarbefattningarna inrätta särskilda psykologtjänster. I allt fall
torde icke mer än en dvlik befattningshavare till en början böra anställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Vidare synes tillräckliga skäl icke ha anförts för att — utöver uppsyningsmännen
— särskild överuppsyningsman i 20 lönegraden skulle erfordras för
tillsynsuppgifter. Statskontoret avstyrker följaktligen inrättandet av befattning
av sistnämnda slag, vartill för övrigt motsvarighet för närvarande
saknas inom fångvården.

Svenska fangvardssällskapet anser i likhet med fångvårdsstyrelsen, att
den föreslagna arbetsledarpersonalen är otillräcklig. En utökning är ofrånkomlig
och överslagsberäkningar har givit vid handen, att ytterligare 8
tjänster torde erfordras. Sällskapet motsätter sig i likhet med anstaltsnämnden
i Norrköping, att överläkaren fungerar som styresman.

Enligt Sveriges fångvårdsmannaförbund synes såväl tillsyns- som arbetsledarpersonalen
vara i hög grad minimiberäknad och någon reserv för oförutsedda
händelser, vilka på en anstalt av denna typ och storleksordning
måste förutsättas, finns icke att tillgå. Det är därför nödvändigt att viss
förstärkning av denna personal kommer till stånd.

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten finner det anmärkningsvärt,
att i de sakkunnigas förslag behandlingspersonalen genomgående
blivit synnerligen väl tillgodosedd med tjänster, under det att antalet
tjänster för administrativ personal blivit alltför sparsamt beräknat. Detta
gäller såväl den högre administrativa personalen som tillsyns- och arbetsledarpersonalen.
För administrationen finnes exempelvis endast en enda
assistent, som enligt förslaget skall handha fritidsverksamheten. Hur skall
en enda man — låt vara med ett biträde i 6—8 lönegraderna — kunna ordna
denna angelägenhet, vilken strafflagberedningen i sina betänkanden
framhållit som särskilt viktig?

Svenska psgkiatriska föreningen anser tanken, att det ifrågavarande synnerligen
svårskötta och tidskrävande klientelet omfattande 470 personer
skulle sortera endast under en överläkare, vara absurd. Ej heller kan föreningen
finna att antalet underordnade läkare är tillfyllest. Föreningen hänvisar
till att psykopatvårdsutredningen i betänkandet angående psykopatvård
m. m. (SOU 1952: 46) vid psykopatsjukhus för manligt klientel med
125 vårdplatser föreslagit tre läkare.

Svea hovrätt, fångvårdsstgrelsen, interneringsnämnden, anstaltsnämnderna
vid fangvårdsanstalterna i Norrköping och Kalmar samt föreningen
direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten ifrågasätter möjligheterna att
vid nu rådande brist på psykiatrer till anstalten kunna knyta det föreslagna
antalet läkare. Socialstyrelsen anser, att svårigheterna att förvärva erforderligt
antal läkare icke får medföra att man ger avkall på behovet av läkare,
tjänsterna bör i stället göras så lockande som möjligt.

Förslaget angående utredning om lämpligheten att med överläkartjänsten
förena en medicinsk professur för kriminologisk behandlingsforskning tillstyrkas
av Svenska fångvårds sällskapet, som dock motsätter sig att denna
befattningshavare fungerar som styresman. Riksåklagarämbetet anser initiativet
i frågan vara förtjänt av att noggrant uppmärksammas. Universitetskanslersämbetet,
fångvårdsstyrelsen, statskontoret och svenska psyki -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

atriska föreningen däremot avstyrker förslaget och svenska psykiatriska föreningen
anser att med sådan utredning bör anstå tills vidare.

Fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden och rättspsykiatriska föreningen
motsätter sig att interneringsnämndens nuvarande kanslipersonal indrages.
. ,

Vad angår befattningshavarnas lönestallning och
tjänstebenämningar uttalar statskontoret, att för psykologen torde
en placering i högre lönegrad än 29:e icke böra ifrågakomma. De goromål,
som skulle ankomma på assistenten för elektroencephalografi, fullgores
vid sinnessjukhusen, enligt vad statskontoret under hand inhämtat, av
personal i 12, 14 eller 16 lönegraderna. Ämbetsverket anser, att sagda assistent
bör erhålla en mot översköterska svarande löneställning och således
placeras i 14 lönegraden. Till sistnämnda lönegrad torde även laboratorieassistenten
böra hänföras. Frågan om löneställningen for maskinist och reparatör
lär närmast få bedömas av byggnadsstyrelsen. Ämbetsverket förutsätter,
att i den mån tjänstebenämningarna icke överensstämmer med dem
som hittills tillämpats inom fångvården, en anpassning harutinnan kom -

mer till stånd.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att utredningen i fråga om arbetsledarpersonalen
synes ha utgått från den nu gällande lönegradsserien. Styrelsen
däremot förordar viss annan inplacering i lönegrad. Sålunda föreslås bl. a.
samma löneskala för såväl jordbruksdriftens som verkstadsdriftens personal.
De båda arbetsledareänsterna för yttre handräckningsarbete bör hänföras
till ekonomiper sonal gruppen och under benämningen hantverksföreståndare
placeras i 13 lönegraden, d. v. s. samma lönegrad som motsvarande
tjänster vid statens sinnessjukhus. Den av utredningen föreslagna lonegradsplaceringen
för uppsyningsmannatjänsterna finner styrelsen väl avvägd
med hänsyn till vikten av att för dessa betydelsefulla tjänster erhalla
för uppgiften skickade personer. Maskinanläggningen å Håga, som står
under tillsyn av maskinmästaren å Hall, skötes av två eldare i Ce 11. Den
tid, som Hallpersonalen kan ägna åt Hågaanläggningen är så knapp, att
styrelsen finner det nödvändigt, att en av eldartjänsterna med förmansställning
uppflyttas till reparatör i Ce 12.

Medicinalstyrelsen uttalar, att den föreslagna personalens lönegradsplacering
ej helt synes överensstämma med vad som nu gäller för den statliga
sinnessjukvården. Styrelsen har dessutom bemärkt, att förste psykolog och
psykolog placerats i 31 respektive 29 lönegraden, medan i psykopatvårdsbetänkandet
(SOU 1952: 46) psykolog placerats i Ce 25. I samma betänkande
hade vidare assistent för elektroencephalografi föreslagits placerad i Ca 14,
medan sådan befattningshavare enligt föreliggande förslag upptagits i 21
lönegraden. Som allmän riktlinje för personalens lönegradsplacering synes
böra gälla, att likformighet mellan motsvarande tjänster inom fångvården
och den statliga sinnessjukvården eftersträvas.

Socialstyrelsen framhåller i fråga om förslaget att inrätta två kuratorstjänster
i 19 och sex i 17 lönegraden, att det enligt styrelsens erfarenhet tor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

de bli mycket svårt att med ifrågavarande lönegradsplaceringar förvärva
lämplig personal. Styrelsen förordar, att kuratorerna i stället placeras i 23
resp. 21 lönegraden.

Svensk kurators förening förmenar, att kuratorstjänsterna, bl. a. för att
undvika konkurrens från skyddsassistenttjänsterna, i varje fall bör placeras
i paritet med dessa och förstekuratorstjänsterna något högre. Föreningen
föreslår i likhet med socialstyrelsen, att tjänsterna vid Hall placeras i 21
resp. 23 lönegraden.

Svenska fångvårdssällskapet erinrar därom, att utredningen i fråga om
jordbrukets arbetsledare föreslagit lägre löneställning än för arbetsledarna
inom verkstadsdriften. Då det synes angeläget att på de båda arbetsledargrupperna
kunna ställa likartade krav i fråga om utbildning och lämplighet,
vill sällskapet tillstyrka jämbördig löneställning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar vill som sin allmänna uppfattning
uttala, att de föreslagna lönegradsplaceringarna åtminstone i vissa fall synes
val låga. Sålunda är enligt föreningens mening den för styresmannen
och överläkaren föreslagna lönegraden, Ca 37, med hänsyn till de mycket
stora fordringar som måste ställas på honom alltför låg, för att befattningen
skall kunna locka tillräckligt kvalificerade läkare.

Vad beträffar arbetsdriften vid anstalten uttalar fångvårdsstyrelsen,
att forslaget synes i huvudsak vara baserat på resultatet av den i betänkandet
redovisade klientelundersökningen. Denna undersökning synes emellertid
icke ha företagits på sådant sätt, att den givit erforderliga upplysningar
rörande klientelets beskaffenhet i arbetshänseende. För att kunna
tillmätas värde måste nämligen upplysningar av detta slag vara grundade
på objektiva normer, som framkommit som resultat såväl av erfarenheterna
från olika grenar av näringslivet som ock av den arbetspsykologiska forskningen.
Styrelsen förordar en ytterligare undersökning i detta avseende och
är beredd att medverka därvid. Styrelsen finner vidare det anmärkningsvärt
att utredningen icke i något avseende berört frågan om yrkesutbildning och
omskolning av klientelet. Vid Hall har t. ex. under årens lopp en viss, icke
alldeles obetydlig omskolning till tvätteriyrket försiggått. När denna verksamhet
kunnat bedrivas med viss framgång trots knappa resurser, borde det
ligga inom det möjligas gräns att nå resultat även inom andra yrkesgrenar.
Den av utredningen föreslagna proportionen av antalet arbetsplatser inom
de olika arbetsgrenarna är enligt styrelsens mening i vissa fall olämplig. Styrelsen
framlägger därför vissa ändringsförslag.

Även svenska fångvårdssällskapet finner det vara ägnat att väcka förvåning,
att utredningen icke alls gått in på frågan rörande omskolning och yrkesutbildning.
Sannolikt har väl åldersfördelningen ansetts lägga hinder i
vagen för en sådan verksamhet, men enligt sällskapets åsikt är åldersfördelningen
icke alls så ofördelaktig, att man bör utesluta tanken på omskolning.
De långa strafftiderna talar också för en sådan verksamhet. Vidare vill sällskapet
understryka behovet av arbetsterapi, som torde böra ges större omfattning
än vad utredningen tänkt sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Socialstyrelsen anser visserligen de sakkunnigas önskemål, att arbetsdriften
bör organiseras rationellt och medge en högvärdig produktion eftersträvansvärt
men vill för sin del framhålla, att den till resocialisering syftande
behandlingen måste komma i första rummet och att således produktionsintresset
måste vika för behandlingen, i den mån de båda intressena är oförenliga.

Statskontoret anser, att icke oväsentliga kostnadsbesparingar bör kunna
ernås genom en minskning av antalet yrkesgrenar inom arbetsdriften.

Frågan om öppenvårdens utformning har föranlett vissa uttalanden.
Enligt riksåklagarämbetets mening utmärkes utredningens förslag
av en ändamålsenlig planläggning och måste betecknas som ett synnerligen
värdefullt moment i en reformerad vårdform.

Medicinalstyrelsen finner förslaget om inrättande av inackorderingshem
välbetänkt. Det klientel, varom här är fråga, är i hög grad i behov av den
tillsyn och omvårdnad under övergången till frihet, som sådana hem bör
kunna giva. Till möjligheterna att anordna familjevård för hithörande klientel
måste styrelsen däremot ställa sig tvivlande. Erfarenheterna från den
statliga sinnessjukvårdens försök att i familjevård placera straffriförklarade
psykopater — ett klientel, som i mycket är att jämställa med den föreslagna
anstaltens — har varit föga uppmuntrande. Styrelsen håller därför före, att
det ej ens med den avsevärda ersättning till vårdgivaren som förslaget räknar
med — högst två tredjedelar av dagskostnaden vid anstalten — kommer
att lyckas att utbygga en bestående familjevård.

Socialstyrelsen finner det tillfredsställande att — även om förutsättningarna
för familjevård av ifrågavarande klientel icke torde vara särskilt gynnsamma
— de sakkunniga öppnat möjligheter att pröva denna vårdform.
Centraliseringen medför emellertid härvidlag särskilda svårigheter. Till en
början, då verksamheten befinner sig på försöksstadiet är det lämpligast
att icke binda den med detaljerade bestämmelser. Interneringsnämnden, behandlingsteamet
och skyddskonsulenten bör sålunda erhålla relativt fria
händer att söka sig fram till en lämplig form för sådan vård. Enligt betänkandet
har man avsett att göra ett försök med öppen vård i ett inackorderingshem
med 10 platser. Hemmets föreståndare skall vara heltidsanställd.
Med hänsyn till önskemålet att internernas arbetskraft i största möjliga utsträckning
tages i anspråk utom hemmet synes även en heltidsanställd husmor
jämte biträde böra anställas vid hemmet. Antalet platser bör i så fall
kunna ökas till 15.

Förslaget att upprätta inackorderingshem vill Svenska fängvårdssällskapct
kraftigt tillstyrka. Av särskild betydelse kunde sådana hem bli för intagna,
som på grund av framskriden ålder eller sjuklighet erbjuder svårigheter att
direkt från anstalten inlemma i samhället. Enligt sällskapets mening borde
övervägas att vid något inackorderingshem driva lämplig småindustri eller
terapiarbete. Detta kunde vara värdefullt inte bara för nyss nämnda typfall
utan också i tider av vikande konjunkturer, då det kan bli svårt att direkt
från anstalten utplacera intagna i civilt arbete. Mot förslaget att försöksvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

pröva familjevård har sällskapet icke något att erinra. Med de svåra anpassningshinder
detta klientel ofta företer, torde det dock bli tämligen få fall,
som kan lämpa sig för en dylik vårdform.

Sveriges advokatsamfund uttalar, att den föreslagna familjevården synes
vara ett lyckligt grepp. Emellertid vill samfundet förorda, att internen får
uppbära hela sin arbetsförtjänst och med den betala sedvanlig och skälig
inackorderingsavgift hos familjevårdaren. Därutöver bör statsverket lämna
familjevårdaren ersättning för de extra kostnader och de extra besvär denne
har genom att omhändertaga en intern. Det är mycket vanskligt om det allmänna
försöker omhändertaga en del av den arbetsförtjänst som förvärvats
i fria marknaden, ty detta skapar olust för arbetet och säkerligen klagomål
över den valuta familjevårdaren kan lämna för den av statsverket med vederbörandes
egna medel utbetalade ersättningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker, att ett villkor för att familjevården
skall få det värde som åsyftas är att densamma icke anordnas
så att den avskär internen från anstaltens tillsyn och behandling. De utvalda
hemmen måste därför vara belägna inom sådant avstånd från anstalten att
bekväm förbindelse mellan internen och hans behandlingsteam liksom med
anstaltens skyddskonsulent kan upprätthållas. Även kan framhållas betydelsen
av att transporter mellan hemmen och anstalten icke stälier sig alltför
kostsamma. Mot bakgrunden härav ter sig möjligheterna att förverkliga
utredningens tanke att skapa ett så stort antal som 50 platser i familjevård
skäligen små.

Fångvårdsstgrelsen anser det ovisst, om familjevården kan anses användbar
för det klientel, varom här är fråga. Erfarenheterna av denna behandlingsmetod
torde vara rätt nedslående inom sinnessjukvården, där man använt
familjevård beträffande psykopater som straffriförklarats. I varje fall
bör familjevård tillämpas endast med stor varsamhet och under noggrann
kontroll. Placeringen bör icke vara detalj reglerad och arbetsgivaren icke tillerkännas
så långt gående befogenheter som enligt förslaget. Behandlingsmetoden
bör anordnas såsom en direkt uppmjukning av anstaltsvården, lämpligen
i form av permission, och således utan sådant beslut om provutskrivning
(i öppen vård), som i regel ifrågakommer först efter minsta tidens utgång.
Efter provutskrivning kan däremot i särskilda fall (t. ex. för underutvecklade)
ifrågakomma helinackordering i enskilt hem, eventuellt hos arbetsgivare,
som under en övergångstid erhåller viss ersättning för att möjliggöra
att den dömde trots nedsatt arbetsförmåga får vanlig lön. Eu synnerligen
viktig uppgift vid de dömdas anpassning i vanligt arbete har frigången,
d. v. s. arbete hos arbetsgivare utom anstalten. Detta institut, som helt utelämnats
i förslaget, synes böra prövas i vidgad utsträckning. Enskild tillsynsman
bör förordnas även för de dömda som — efter permission eller
provutskrivning — har placerats i enskilt hem eller på inackorderingshem.
Det bör beaktas, att många provutskrivna är bosatta i trakter, belägna långt
från anstalten. I sådana fall bör det ej ifrågakomma att anlita befattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

havare vid anstalten som enskilda tillsynsman. I fråga om den av utredningen
föreslagne, till Hall knutne skyddskonsulenten anför styrelsen:

Behovet av förbättrad eftervård för provutskrivna förvarade och internerade
har i olika sammanhang understrukits av fångvårdsstyrelsen; styrelsen
hänvisar bland annat till de förslag om utvidgad skyddskonsulentorganisation
som styrelsen framlagt i sina anslagsäskanden för budgetåren
1953/54 och 1954/55. Utredningen, som jämväl konstaterat det framträdande
reformbehovet i detta avseende, har emellertid icke lyckats åstadkomma
någon ens tillnärmelsevis tillfredsställande lösning. Vad som enligt styrelsens
mening erfordras i första hand är en väsentlig förstärkning av skyddskonsulentorganisationen.
Härvid synes det vara lämpligt att för storstädernas
del åt särskilda befattningshavare inom konsulentorganisationen uppdraga
att i huvudsak omhänderha arbetsuppgifterna beträffande förvaringsklientelet.
Dessa befattningshavare skulle bland annat under regelbundna
besök på anstalterna bistå anstaltsmyndigheterna med planläggningen av
eftervårdande åtgärder.

Beträffande de sakkunnigas förslag vill styrelsen framhålla såsom särskilt
anmärkningsvärt, att skyddskonsulenten, vars arbetsuppgifter för närvarande
på ett speciellt sätt är begränsade till en personligt inriktad vård
och rådgivning, i vad det gäller den å Hallanstalten stationerade skyddskonsulenten
förvandlats till ett organ med rent administrativa uppgifter, företrädesvis
av ekonomisk art.

Utredningens förslag innebär, att man beträffande förvarade och internerade
skulle avstå från att vidare taga i anspråk den nuvarande organisationen
med ute i samhället placerade skyddskonsulenter, gemensamma för
villkorligt dömda samt villkorligt frigivna och provutskrivna. Det är synnerligen
anmärkningsvärt att detta sker just vid en tidpunkt, då man flerstädes
i utlandet (t. ex. i England och i viss utsträckning i Kalifornien) funnit
sig i vidgad omfattning böra övergå till det svenska systemet.

Enligt interneringsnämnden synes utredningens förslag i fråga om öppem
vården icke kunna genomföras, förrän strafflagberedningens förslag till
internering med vård i och utom anstalt upphöjts till lag. Med hänsyn härtill
anser sig interneringsnämnden icke nu kunna taga ställning till vad utredningen
föreslagit i vidare mån än att nämnden kan uttrycka sin sympati
för förslagen, i den mån säkerhets- och skyddssynpunkterna icke eftersättes.
Nämnden vill framhålla, att även med nu gällande lagstiftning behov av
inackorderingshem för en del på prov utskrivna föreligger samt att det
vore önskvärt att redan nu något dylikt hem inrättades.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Norrköping hyser allvarliga
tvivel rörande möjligheten att anordna familjevård under former, som är
godtagbara, men vill inte direkt avstyrka att försök göres. Vidkommande inackorderingshemmen,
ifrågasätter nämnden emellertid, om ens försök bör
förekomma. Däremot måste med stor tillfredsställelse hälsas övriga försök
att effektivisera kriminalvården i frihet; nämnden syftar här på de på prov
utskrivna. Inrättande av befattning som skyddskonsulent för dessa provutskrivna
är eu värdefull förbättring, och även i övrigt bör ekonomiska uppoffringar
inte sparas för en effektivisering av all kriminalvård i frihet.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar anser i likhet med utredningen,
att en betydligt förbättrad eftervård bör eftersträvas. Huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

vida denna bör ske i form av inackorderingshem eller familjevård anser sig
nämnden icke närmare vilja uttala sig om men vill erinra om svårigheterna
att erhålla lämplig familjevård. Redan nu råder en skriande brist på
övervakare. Att erhålla lämpliga tillsynsinän har visat sig vara svårt. Hur
mycket svårare blir det då icke att erhålla lämplig person som i sin familj
kan åtaga sig en eftervård av just det klientel, varom nu är fråga. Det har
visat sig förenat med stora problem att under nuvarande förhållanden kunna
förmå de provutskrivna att kvarbliva på den ort, till vilken provutskrivningen
ägt rum, och att behålla anskaffat arbete. Det är här icke fråga om
relativt påverkbara ungdomar utan om svårt socialt och kriminellt belastade
personer. Risken för misskötsamhet i form av stölder och andra brott
mot »familjevårdaren» torde bli stor. Klientelets obenägenhet att ställa sig
givna föreskrifter till efterrättelse kommer härvidlag att tydligt markeras.
Mot detta kan anföras att avsikten med den föreslagna behandlingen är
bl. a. att söka få den intagne mera anpassningsbar. Nämnden vill dock i detta
avseende uttala sin reservation, då möjligheterna på vetenskapens nuvarande
stadium ter sig mycket begränsade. Däremot delar nämnden helt utredningens
förslag om inrättandet av särskilda tjänster för eftervården.
Ävenså finner nämnden förslaget om en större smidighet när det gäller bl. a.
återtagning till anstalt vara välbetänkt.

Statskontoret anser, att den eftersträvade effektiviseringen av den öppna
vården bör kunna komma till stånd inom vårdsystemets nuvarande ram,
d. v. s. med enskild övervakning. Någon utbyggnad av denna vårdverksamhet
med nya former, såsom familjevård och vård å inackorderingshem, bör
därför enligt ämbetsverkets mening icke nu genomföras. Särskild personal
(skyddskonsulent, uppsyningsman) för sistnämnda vårdformer skulle då
icke heller bliva erforderlig.

I fråga om kostnaderna för anstalten anför statskontoret, att anläggnings-
och utrustningskostnaderna för de 356 nytillkommande vårdplatserna
skulle uppgå till ett så betydande belopp som 50 000 kronor per plats.
Någon uppskattning av anstaltens driftkostnader har icke gjorts i vidare
mån än att de årliga utgifterna för personalen beräknats till omkring 2,2
miljoner kronor. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden lär man
emellertid få räkna med att, därest hänsyn tages till förräntning och avskrivning
av det investerade kapitalet samt utgifterna för personalens pensionering,
vårdkostnaderna vid den utbyggda anstalten icke kommer att
understiga 40 kronor per intagen och dag. Enligt ämbetsverkets mening bör
förslaget överarbetas i syfte att nedbringa kostnaderna.

Byggnadsstyrelsen däremot finner, med hänsyn till de givna förutsättningarna,
den beräknade övers!agskostnaden — ca 50 000 kronor — per vårdplats
efter jämförelse med motsvarande kostnader inom andra vårdområden
kunna godtagas.

Interneringsnämnden ställer sig mycket tvivlande till uppgiften om att
den årliga besparingen torde komma att uppgå till minst 200 000 kronor. I
detta belopp ligger exempelvis kostnaderna för nämndens kansli. Att nämn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

dens utökning och täta sammanträden på Hall ovivelaktigt kommer att draga
med sig ökade kostnader för nämnden synes utredningen icke ha tagit någon
hänsyn till.

Anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Kalmar anser det svårt att avgöra,
huruvida utredningens kalkyler i fråga om den årliga besparingen
kommer att hålla. Erfarenheten ger anledning misstänka att så icke blir
fallet.

I särskild skrivelse den 5 mars 1954 har fångvårdsstyrelsen hemställt dels
om åtgärder i syfte att till styrelsens förfogande ställa ett belopp av 346 000
kronor för anskaffning, montering och transport av baracker in. m. för en
provisorisk utbyggnad av anstalten på Hall, dels ock om bemyndigande att
anställa viss i anslutning härtill erforderlig ytterligare personal.

Departementschefen.

Brottslingar, vilkas psykiska konstitution avviker från det normala, ehuru
ej i sådan grad att de kan straffriförklaras, kan under vissa förutsättningar
dömas till förvaring i säkerhetsanstalt. I förutsättningarna ingår, att
den dömde på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig
eller föga mottaglig för straff, att han får anses som vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom och att brottet är så grovt att därå
enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete
eller fängelse. Det som skiljer förvaringen från straffarbete eller fängelse
ur behandlingsmässig synpunkt är, att förvaring i princip är en tidsobestämd
reaktionsforin, under det att straffarbete och fängelse av domstolen
bestämmes till viss tid. Förvaring gäller dock alltid en av domstolen angiven
minsta tid.

Vid sidan om förvaring finnes även en annan lidsobestämd påföljd, nämligen
internering i säkerhetsanstalt. Förutsättning härför är att den dömde
tidigare undergått straffarbete eller förvaring i minst fyra år. Internering
har icke, såsom förvaring, avsetts endast för personer med abnorm sinnesbeskaffenhet.
Denna skillnad har dock i praktiken knappast någon betydelse,
och därför har också internering blivit en alltmer ovanlig påföljd. Flertalet
som skulle kunna komma i fråga till internering erhåller i stället förvaring.

Lagstiftningen om förvaring och internering, som tillkom år 1927 men
som fått sitt nuvarande innehåll genom ändringar vidtagna åren 1937 och
1945, bäres upp av det behov som föreligger för samhället att skydda sig
mot farliga brottslingar och samhällsbesvärliga återfallsförbrytare. En särskild
nämnd, interneringsnämnden, beslutar angående utskrivning av förvarade
och internerade. Nämnden måste också höras, innan domstol får
döma till förvaring eller internering. Domstolen är dock inte hunden av
nämndens inställning i frågan.

Antalet till förvaring dömda har från och med år 1947 uppgått till i genomsnitt
ca 100 fall om året. Beläggningen av förvarade vid fångvårdsanstal 4

liihang till riksdagens protokoll 195b. 1 sand. Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

terna uppgick den 1 januari 1954 till 446 män och 4 kvinnor. Interneringsfallen
har däremot praktiskt taget försvunnit. Sedan 1948 har ingen nydömts,
och beläggningen utgjorde den 1 januari 1954 endast 4 män. De
kvinnliga förvarade vistas på kvinnoanstalten i Växjö. De manliga förvarade
och internerade vårdas på ett flertal fångvårdsanstalter, nämligen anstalten
Hall, direkt byggd för klientelet och försedd med såväl slutna som öppna
avdelningar, anstalterna i Norrköping, Karlstad, Kalmar och Västervik samt
kolonierna Sjöboda, Orretorp och Ollestad. Antalet platser på dessa anstalter
uppgår till sammanlagt 433. Av dessa platser måste emellertid vissa beläggas
med häktade och vanligt fångklientel. Till följd härav måste ett antal
förvarade i väntan på plats omhändertagas vid andra fångvårdsanstalter.
De flesta av dessa exspektanter förvaras på Långholmen. På Hågaanstalten
vistas ett mindre antal förvarade som behöver psykiatrisk vård.

Enligt den plan för fångvårdens omdaning på längre sikt, den s. k. långtidsplanen,
som framlades för 1950 års riksdag och i huvudsak vann dess
godkännande (jfr prop. nr 131/1950), skulle i en första etapp behandlas de
anstaltsorganisatoriska frågorna för det ungdomliga kriminalpolitiska klientelet.
Därefter skulle i en andra etapp följa anstaltsanordningarna för fångvårdens
abnormklientel, i främsta rummet de förvarade, och i en tredje
etapp anstaltsfrågorna för det ordinära fångvårdsklientelet. En central del
av den första etappen i detta förnyelseprogram är snart klar i och med alt
den nya ungdomsanstalten Roxtuna tages i bruk, vilket beräknas kunna ske
hösten 1954. Vissa andra anordningar för det yngsta fångvårdsklientelet
har redan förut genomförts. Säkerhetsanstaltsutredningens förslag till vårdorganisation
för förvarade och internerade avser den andra etappens planeringsarbete.

Av de undersökningar som säkerhetsanstaltsutredningen gjort och vad
som eljest är bekant rörande de förvarade och internerade framgår i stora
drag följande. Bland de brott för vilka de intagna dömts dominerar tjuvnad,
bedrägeri och andra förmögenhetsbrott. Genomgående gäller att klientelet
har varit föremål för upprepade, ofta långvariga frihetsberövanden och
andra samhällsingripanden av olika slag. Enligt anstaltschefernas uppfattning
har klientelet genomgående en mycket stor benägenhet för alkoholmissbruk.
Försummelser att inställa sig efter permissioner eller missbruk
av permissioner på annat sätt är bland detta klientel vanligare än bland
andra intagna. Även rymningar från anstalter förekommer i förhållandevis
stor omfattning.

De av domstolarna fastställda minsta tiderna för omhändertagande utgör
för en fjärdedel av klientelet ett år, för hälften över ett men högst två år
och alltså för en fjärdedel över två år. Det visar sig att den av interneringsnämnden
bestämda villkorliga utskrivningstiden i tre fjärdedelar av fallen
med högst ett halvt år överskrider minimitiden. Förlängningarna utöver de
av domstolarna fastställda minsta tiderna sammanhänger vanligtvis med
misskötta permissioner eller klandervärt uppförande. Den som förut undergått
förvaring brukar ej heller frigivas redan vid utgången av minsta tiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Återfallsfrekvensen är mycket hög, ca 70 % för dem som första gången utskrives
från förvaring. Mer än hälften av anstaltsklientelet har tidigare
dömts till förvaring eller internering och efter återfall erhållit ny sådan påföljd.
Anstaltschefernas pessimism rörande klientelprognosen är också högst
påtaglig. Den svåra sociala och psykiska belastningen till trots får emellertid
majoriteten av de intagna ett gott betyg på anstalterna för arbetsvillighet
och arbetsduglighet.

I sin kritik av de nuvarande förhållandena har säkerhetsanstaltsutredningen
bland annat uttalat följande. Anstaltsvårdens utformning motsvarar
inte vårdbehoven. Ehuru alkoholen utgör ett avgörande personligt problem
för klientelets huvudmassa, har erforderliga åtgärder inte vidtagits för att
lösa denna fråga. En fjärdedel av klientelet lider av sjukdomar och defekter
av arbetshindrande art, men tillräckliga behandlingsresurser saknas. Den
arbetsbrist som råder på vissa anstalter är besvärande, särskilt med hänsyn
till behovet av arbetsträning för klientelet. För detta socialt tungt belastade
och övervägande abnorma klientel finnes ytterst ringa möjlighet att erhålla
behövlig psykiatrisk tillsyn. Dessa brister inom anstaltsvården framhäves
enligt utredningen ytterligare genom de otillräckliga anordningarna inom
öppenvården. Det måste antagas, att föreliggande brister i öppenvårdsorganisationen
avsevärt bidrar till den höga återfallsfrekvensen inom klientelet.
Detta är tragiskt ur humanitära synpunkter och dessutom mycket kostnadskrävande
på grund av nuvarande höga vårdkostnader på anstalt. Småanstaltssystemet
har på ett oproportionerligt sätt ökat kostnaderna för personal.
Samtidigt som man på varje enskild anstalt känner sig lida brist på
personal, blir det sammanlagda antalet för vården anställda alltför högt i
förhållande till antalet vårdade. En koncentration av anstalterna skulle erbjuda
möjligheter till rationalisering på personalsidan, varigenom utan ökning
av personalkostnaden en förstärkning kunde ske av den terapeutiska
personalen. Koncentrationen skulle vidare ge möjlighet att på ett ändamålsenligt
sätt utveckla arbetsdriften. Utredningen framhåller vidare behovet
av en bättre samordning mellan anstaltsvård och öppenvård.

Säkerhetsanstaltsutredningens uppgift har varit att framlägga förslag
till en ändamålsenlig vårdadministration. Uppgiften att ompröva den juridisk-systematiska
utformningen av förvarings- och interneringsinstituten
åvilar däremot strafflagberedningen. Till ledning för säkerhetsanstaltsutredningens
arbete har strafflagberedningen utarbetat en promemoria, som
innehåller beredningens principiella ståndpunkt beträffande förvaring och
internering. Därav framgår hl. a. att beredningen anser, att de båda instituten
förvaring och internering hör sammanslås till ett enda institut, benämnt
internering. Enligt beredningens förslag skall domstolen i fortsättningen
inhämta interneringsnämndens yttrande endast om den finner detta nödigt.
1 stället skall nämnden tilldelas ett större inflytande på utformningen av
vården i de individuella fallen. Behandlingen föreslås skola äga rum dels i
anstalt och dels i frihet. Nämnden skall avgöra vilken vårdform som skall
användas men skall inte äga överföra den internerade till behandling utan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

för anstalt, förrän minimistrafftiden för brottet, dock minst två år, förflutit.
Sedan den minsta tiden för interneringen i anstalt gått till ända, skall
nämnden äga förordna, att interneringen upphör. Givetvis skall ett sådant
förordnande inte meddelas, förx-än den internerade prövats i öppen vård, från
vilken han när som helst kan återtagas till anstalt. Vidare föreslås vissa tidsfrister
för den totala behandlingstiden. Det bör dock här anmärkas, att strafflagberedningen
ej är helt enig beträffande de riktlinjer som den sålunda
dragit upp för sitt kommande förslag.

I fråga om sättet att inom vårdorganisationen åstadkomma bättre behandlingsresultat
har säkerhetsanstaltsutredningen anvisat följande vägar. Vården
bör erhålla en avgjort medicinsk inriktning, varvid förutsättes att organisationen
får disponera över ett tillräckligt antal läkare, psykologer och
socialarbetare. Internerna måste få arbeta i en välordnad arbetsdrift. Anstaltsbehandlingen
bör differentieras bättre efter vårdbehoven; det måste
sålunda finnas fast avdelning för de farligaste intagna, slutna avdelningar
för dem som behöver noggrann tillsyn ehuru de ej är farliga, och öppna avdelningar
för de pålitligaste. Man måste även förfoga över ordentliga sjukvårdsresurser.
Vidare måste öppenvården förbättras genom att bereda möjligheter
till familjevård och vård i inackorderingshem för de interner som
är i behov av en noggrannare tillsyn. Vårdledningen bör göras fastare och
samspelet mellan anstaltsvård och öppenvård smidigare.

Utredningen har uppskattat behovet av fasta platser till 40, av övriga
slutna platser till 280 samt av platser på öppen anstaltsavdelning till 120.
För sjuka har räknats med 25 platser och för mottagningsfall med 5 platser.
Hela antalet beräknade platser på anstalt utgör alltså 470. Platsbehovet för
familjevård har uppskattats till 50. Beträffande vården i inackorderingshem
föreslår utredningen försöksverksamhet med ett inackorderingshem för 10
intagna.

Efter att ha prövat olika förslag att uppdela klientelet på två eller flera
anläggningar har utredningen av organisatoriska skäl och kostnadsskäl
stannat för att förorda att anstaltsvården för de förvarade och internerade
koncentreras till anstalten på Hall, vilken föreslås utbyggd från nuvarande
114 platser till 470. Utbyggnaden skall ske på följande sätt. Inom det nuvarande
muromgärdade området, där det för närvarande finnes en sluten
avdelning, skall byggas ytterligare en liknande sluten avdelning. Dessutom
skall skapas ett liknande muromgärdat område med två slutna avdelningar,
och mellan dessa båda anstaltsområden, det nuvarande och det nybyggda,
skall ligga ett industri- och fritidsområde. Vidare skall till anstalten höra
en särskild, nyuppförd byggnad, inrymmande administrationslokaler, medicinska
behandlingslokaler, sjukavdelning, mottagningsavdelning och fast
avdelning. Helt fristående från de nu nämnda byggnaderna skulle finnas
öppna avdelningar med egna verkstäder och idrottsplats. Enligt förslaget
skulle Hallanläggningens totala kapacitet med 37 platser överstiga det platsantal
som för närvarande disponeras på nu befintliga säkerhetsanstalter. Personalplanen
skulle omfatta 206 anställda, vilket i jämförelse med antalet

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

tjänstemän vid nuvarande säkerhetsanstalter innebär en minskning med 29
befattningshavare. Därest strafflagberedningens förslag beträffande interneringsnämnden
genomfördes, skulle nämdens kansli förläggas till anstalten
utan ökning av det nyss angivna antalet befattningshavare. Härigenom uppkommer
alltså en minskning med 4 tjänster.

Enligt av byggnadsstyrelsen gjorda preliminära beräkningar skulle kostnaderna
för den föreslagna utbyggnaden av Hallanläggningen uppgå till 18
miljoner kronor. Härvid borde emellertid tagas i betraktande, att anstalterna
i Norrköping, Karlstad, Kalmar och Västervik samt tre kolonier bleve
friställda samt att man genom koncentrationen kunde räkna med en årlig
besparing, som av utredningen uppskattats till minst 200 000 kronor. Av
sistnämnda belopp avsåg, trots den föreslagna ansenliga förstärkningen av
medicinsk och annan behandlingspersonal, ca 160 000 kronor lönekostnader.

Säkcrhetsanstaltsulredningens förslag har mötts av instämmanden men
även av stark kritik. Bl. a. har anförts att innan vårdutformningen prövas
bör ställning ha tagits till strafflagberedningens förslag till framtida lagstiftning
på området. Man har vidare pekat på att gränserna mellan den
egentliga psykopatvården inom sinnessjukvårdens ram och vårdorganisationen
för här ifrågavarande klientel är flytande. Särskilt starka har betänkligheterna
varit mot att till Hall sammanföra ett så stort antal abnorma
brottslingar som föreslagits. Storanstaltens alla nackdelar ur behandlingssynpunkt
har ansetts väga tyngre än de ekonomiska fördelarna av en koncentration.
Beträffande de föreslagna medicinskt inriktade behandlingsmetoderna
har anmärkts, att det inte är säkert, att en förbättring i vårdresurserna
utgör någon garanti för gynnsammare resultat. Förslaget säges
bygga på en viss övertro på psykiatriens resurser i fråga om behandlingsmetoder
för resocialisering av ett psykopatbctonat brottslingsklientel. Även i
övrigt riktas anmärkningar mot detaljer i förslaget. Bl. a. yppas tveksamhet
och framföres invändningar mot förslagen om familjevård och inackorderingshem.

I flera av yttrandena förekommer förslag till andra lösningar av förevarande
spörsmål. Huvudparten av dessa förslag går ut på att begränsa utbyggnaden
av Hall till cn eller annan avdelning av sluten karaktär innanför
den nu befintliga muren samt någon avdelning av öppen karaktär.

Vid planerandet av den framtida vårdorganisationen för förvarade och
internerade måste man självfallet utgå från storleken och beskaffenheten
av dol klientel som skall vårdas inom denna organisation. Eu viss osäkerhet
kan härvid inställa sig med hänsyn till atl strafflagberedningen, som har
till uppgift att göra eu allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystcmet,
överväger att föreslå vissa reformer av förvarings- och interneringsinstituten.
Enligt de principuttalanden av strafflagberedningcn som bifogats
säkerhctsanstaltsutredningens förslag skulle bland annat minsta tiden
för förvaring, som nu är ett år, höjas till två år. Därav kan följa både eu
ändrad sammansätlning av klientelet och eu minskning av antalet intagna,

Kungl. Mctj. ts proposition nr 170.

det senare ined hänsyn till att domstolarna i vissa fall, då enligt nu gällande
bestämmelser förvaring ådömes, skulle finna denna reaktionsform alltför
sträng. En sådan inverkan av den tilltänkta lagreformen på antalet intagna
är dock svår att beräkna — vartill kommer att strafflagberedningens
förslag ännu icke är framlagt och än mindre behandlat av statsmakterna.
Man måste vidare ta hänsyn till att totalantalet intagna under senare år
oavbrutet stigit. Om denna ökning fortsätter, kan den motverka den minskning
av antalet intagna som på andra vägar kan uppkomma. Det torde under
alla förhållanden vara klart att antalet intagna även i framtiden kommer
att betydligt överstiga det antal som för närvarande kan tagas emot på
Hall.

Vad som nu sagts om inverkan av strafflagberedningens kommande förslag
på klientelets storlek gäller även den i vissa yttranden berörda frågan
om gränsdragningen mellan den egentliga psykopatvården inom sinnessjukvårdens
ram och förvarings- och interneringsinstituten. Även om det någon
gång i en framtid kunde bli fråga om en förskjutning mellan dessa vårdområden
— en fråga som jag i detta sammanhang icke har anledning att gå
närmare in på — torde den såvitt nu kan bedömas icke heller få en sådan
inverkan på klientelets storlek att någon mera betydande del av förvaringsoch
interneringsklientelet skulle omhändertagas inom annat vårdområde.

Ur de synpunkter som nu angivits är alltså en avsevärd utbyggnad av
Hall motiverad, även om viss försiktighet bör iakttagas vid bestämmandet
av den slutliga storleken av anläggningen. En synnerligen vansklig fråga
är emellertid, om den av utredningen föreslagna utbyggnaden av Hall också
ur vårdsynpunkt är den lämpligaste. Uppenbart är att utredningens förslag
ur många synpunkter har betydande fördelar. Huvudtanken däri är att
koncentrera vårdorganisationen till en plats men att därvid bibehålla anstaltsbyggnader
med olika grad av öppenhet och även bygga dem på sådant
sätt att de ligger sjmdda inom ett tämligen stort område, varigenom varje
anstaltsavdelning i viss mån får karaktären av en särskild enhet inom hela
anläggningen. Härigenom skapas en effektiv anläggning för betydligt lägre
kostnader — ej minst gäller det härvid driftskostnader — än vad som skulle
fordras, om två eller flera fullständiga anstalter byggdes på olika platser. Å
andra sidan kan man icke bortse från att en så stor anläggning som det här
gäller för detta besvärliga klientel kan medföra olägenheter i flera hänseenden.
Enligt min mening är det icke tillrådligt att nu i ett sammanhang
binda sig för en så betydande utbyggnad av Hall som utredningen föreslagit.
Man bör i stället pröva sig fram och i första hand göra en mera begränsad
utbyggnad av anstalten. Sedan erfarenhet härav vunnits, torde man vid
cn senare tidpunkt lättare kunna bedöma, hur långt utbyggnaden av anstalten
bör drivas.

Vid en sådan mindre långtgående utbyggnad av Hall synes i första hand
komma i fråga att inom den befintliga muren, där nu cn sluten avdelning
för 66 intagna finnes, uppföra ytterligare en sluten avdelning för 72 intagna.
Denna byggnad ingår i utredningens förslag, och det synes vara en ganska

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Andra huvudtiteln.

E. Fångvården m. m.

[2] Fångvårdsanstalterna: Anskaffning och utrustning av tillfälliga förläggningar.

Såsom jag framhållit under punkten [1] har det ställningstagande, som
där redovisats, inneburit en i jämförelse med säkerhetsanstaltsutredningens
förslag begränsad utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall. Denna utbyggnad
kommer därför icke att lämna fångvården i sin helhet det ökade antal
platser som med hänsyn till rådande överbeläggning är behövligt. Jag vill
härvid erinra om att, medan medeltalet i fångvårdens anstalter intagna under
åren 1948, 1949 och 1950 låg vid resp. 2 036, 2 273 och 2 394, detsamma
för år 1951 steg till 2 607 och för år 1952 till 2 842. Enligt föreliggande
preliminära uppgifter överstiger motsvarande medeltal för 1953 3 100. Härtill
kommer, att det föreligger starkt behov av ett ytterligare antal öppna
vårdplatser för vanligt fångförvar. En utredning beträffande hithörande
spörsmål har verkställts inom justitiedepartementet.

På hösten 1953 anmodade jag fångvårdens organisationskommitté att undersöka,
huru många straff- och fängelsefångar som enligt vederbörande
anstaltschefers uppfattning kunde anses lämpade för öppen vård. En sammanställning
av de av kommittén från anstaltscheferna inhämtade upplysningarna
utvisar följande. Den 27 oktober 1953 fanns på fångvårdsanstalterna
intagna 2 060 till straffarbete och fängelse dömda män, varav 1 449 på
slutna och 611 på öppna anstalter. Av dem som fanns på de öppna anstalterna
borde enligt anstaltschefernas mening 48 överföras till sluten vårdform,
medan av dem som fanns intagna på de slutna anstalterna ej mindre
än 613 ansågs kunna vårdas på öppen anstalt. Härvid måste dock beaktas,
att bland de sistnämnda ingår 275 straffångar som ännu ej avtjänat tre månader
av strafftiden och därför författningsenligt ej må överföras till öppen
anstalt. Även om man bör räkna med att anstaltscheferna möjligen bedömt
de intagnas förutsättningar för vård i öppen miljö väl optimistiskt, torde det
dock stå klart, att en mycket god marginal finnes för ytterligare utveckling
av den öppna vården.

De öppna vårdformerna inom fångvården har hittills huvudsakligen lillgodosetts
genom inrättandet av kolonier. Under flera år har anslag beviljats
för inköp och utrustning av kolonier samt för baracker, främst för koloniernas
behov. För innevarande budgetår har bl. a. stått till förfogande ett
belopp av 500 000 kronor för förvärv av två kolonior, var och en avsedd för
omkring 50 intagna. Det har emellertid ännu icke lyckats fångvårdsstyrelsen
alt för dessa medel anskaffa mer än eu koloni. Kostnaden för förvärvet uppgick
till 300 000 kronor. I årets statsverksproposition har äskats 500 000
kronor för inköp av ytterligare två kolonier, en för 50 intagna och en för 15
unga fångar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

allmän mening bland remissorganen att denna byggnad utan olägenhet kan
tillföras anstalten. Härför talar också att plats för denna byggnad redan tidigare
beräknats och att den snabbt kan uppföras enligt redan föreliggande
fullständiga ritningar. Kostnaden för denna byggnad har av byggnadsstyrelsen
beräknats till 1 200 000 kronor, d. v. s. ca 16 000 kronor för vårdplats.
Att kostnaden icke blir högre sammanhänger med att nuvarande ledningssystem
och panncentral kan utnyttjas. Jag vill ansluta mig till utredningens
förslag i denna del och alltså tillstyrka att den angivna byggnaden
uppföres.

Frågan om anordnande av verkstäder för det nytillkomna klientelet kommer
att utredas av särskilt tillkallade sakkunniga, och förslag härom bör
framläggas vid nästa års riksdag. Då verkstäder kan inrymmas i relativt
enkla hus, torde de kunna färdigställas ungefär samtidigt med den nya
slutna avdelningen. Vid den nyss berörda utredningen skall bl. a. även frågan
om uppförandet av ett par nya öppna avdelningar vid Hallanstalten och
anordnandet av erforderliga utrymmen för sjuka, mottagningsfall och isoleringsfall
övervägas. Då nu nämnda frågor redan varit föremål för undersökningar,
hoppas jag att även i dessa delar förslag skyndsamt skall kunna
framläggas.

Uppförandet av den nya slutna avdelningen på Hall jämte de öppna avdelningar
och andra särskilda vårdutrymmen, varom såsom nyss angivits
ytterligare utredning bör ske, torde komma att medföra en viss avlastning
för fångvården i dess helhet. Man kan alltså räkna med att, under förutsättning
att klientelet inom detta vårdområde icke ökar mycket starkt,
denna utbyggnad skall medföra dels att anstalter som är avsedda för andra
ändamål kan befrias från exspektantfall, tillhörande förvaringsklientelet,
och dels att några av de för detta klientel nu använda anstalterna skall
kunna frigöras för andra uppgifter. Den nu förordade utbyggnaden medför
dock icke en så stor avlastning för andra grenar av fångvården som
skulle ha blivit fallet, om utredningens förslag i dess helhet genomförts i
snabb takt. Andra åtgärder blir därför erforderliga, och jag hänvisar därom
till vad som anföres under punkten [2] i det följande.

Då den nya avdelningen icke kan väntas bli färdig under nästa budgetår,
är det icke erforderligt att nu äska medel för avlöningar till ytterligare personal
eller för inredning och utrustning.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen

att till Utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av 1 200 000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Fastigheter, lämpade för koloniändamål, synes emellertid vara relativt
svårförvärvade. Härtill kommer ofta svårigheter att på kolonier få till stånd
lämplig sysselsättning. På flera håll har det visat sig nödvändigt att komplettera
förekommande grovarbeten med verkstadsdrift, vilket krävt extra
kostnader för byggnader och utrustning.

I strafflagberedningens betänkande angående verkställighet av frihetsstraff
framfördes förslag om att man, vid sidan av stationära kolonier och
nybyggda öppna anstalter, skulle anordna också provisoriska förläggningar
för skogsavverkning, vägarbete, torvupptagning, nyodling och annat liknande
arbete. Härom anförde beredningen bland annat följande.

På grund av förläggningarnas relativt lösliga karaktär torde de emellertid
ur behandlingssynpunkt erbjuda vissa nackdelar i jämförelse med de fasta
kolonier och andra öppna anstalter, som ovan föreslagits. Även om förläggningarna
med hänsyn härtill icke inordnas som en fast del i fångvårdens anstaltssystem
innan erfarenhet vunnits om deras ändamålsenlighet, får det
emellertid anses synnerligen lämpligt att förläggningar tagas i anspråk när
klientelet undergår krisartade stegringar. Såsom förut anförts kan det nämligen
enligt beredningens mening icke anses ekonomiskt försvarligt att hålla
stationära anstalter i beredskap för sådana eventualiteter. Även ur andra
synpunkter kunna skäl anföras för att icke inrätta anstaltssystemet efter ett
alltför högt beräknat platsbehov. Det har nämligen i flertalet länder visat
sig att de mest resultatgivande experimenten med fångvård i öppna former
merendels framtvingats"av den brist på platser vid mera fasta anstalter som
inträtt till följd av onormala stegringar av klientelet. Fångvården bör enligt
beredningens mening redan nu söka pröva sig fram med några förläggningar
för ett utvalt antal fångar. Detta är så mycket mera angeläget som den nuvarande
platsbristen föranlett dubbelbeläggning av enmansutrymmena i de
ålderdomliga slutna anstalterna.

Sådana provisoriska förläggningar som strafflagberedningen föreslagit
har i viss utsträckning prövats inom fångvården på platser, där mera tillfälliga
arbetsmöjligheter erbjudit sig, t. ex. vid Halmsjöns flygfält. För att
erhålla kännedom om möjligheterna att under dylika provisoriska former
temporärt åstadkomma en ökning av antalet öppna platser har jag sökt kontakt
med domänstgrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen. Vid förfrågan i vilken utsträckning
dessa ämbetsverk skulle ha möjlighet och intresse av att anskaffa lämpliga
arbetsobjekt för ifrågavarande klientel har framkommit, att lämpliga arbeten
med framför allt skogsavverkning och vägarbeten skulle kunna erhållas
på flera håll i landet. Tämligen omedelbart synes möjligt alt sätta i gång
arbeten för omkring 200 fångar.

På grund av vad sålunda förekommit har inom departementet upprättats
en promemoria med förslag till åtgärder för att provisoriskt avhjälpa fångvårdens
överbeläggningssvårigheter. I promemorian föreslås såsom eu snabbt
genomförbar lösning anordnandet av tillfälliga barackförläggningar. Beträffandc
dessas placering och fördelning på de olika anstaltsgruppcrna samt
angående valet av arbetsobjekt in. in. borde det ankomma på fångvårdsstyrelsen
alt med förut nämnda ämbetsverk träffa avtal. Ifrågavarande tilltal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

liga förläggningar syntes av olika skäl lämpligen inte böra göras större än
för 30 intagna per förläggning. Personalen borde beräknas enligt den för en
30-mannakoloni sedvanliga uppsättningen, eller 1 föreståndare, 1 överkonstapel,
4 vaktkonstaplar och 1 ekonomibiträde. Med hänsyn till de provisoriska
anordningarna syntes man inte kunna räkna med stationär personal
utan böra utgå från att erforderliga befattningshavare som regel uttoges vid
de slutna anstalterna för att efter viss tid avbytas av annan personal. För
utplacering av förut nämnda 200 fångar vid här ifrågasatta arbeten borde
för nästa budgetår anvisas medel till sju förläggningar.

Vad beträffar de förläggningsmässiga anordningarna, kostnadsberäkningar
i samband därmed m. in. har vidare upplysningar inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen,
som äger en omfattande erfarenhet på detta område.
Styrelsen har den 3 mars 1954 avgivit en »V.P.M. angående erfarenheter av
barackförläggningar samt beräkning av kostnader för ordnande av barackförläggning
för placering av fångar i öppna anstalter», vilken torde såsom
bilaga få fogas till detta protokoll. I promemorian anföres i huvudsak följande.
För en förläggning av nu avsedd storlek erfordras sju baracker av arbetsmarknadsstyrelsens
typ. För de intagna bör avses tre bostadsbaracker,
var och en för 10 man. En barack erfordras för kök och matsal samt fritidslokal
åt de intagna. Vidare beräknas för vaktkonstaplarna en barack med
fyra enmansrum jämte pentry samt för överkonstapeln och ekonomibiträdet
en barack, inrymmande jämväl matsal och fritidslokal för personalen. Slutligen
behövs en barack såsom bostad åt föreståndaren och såsom kontor. En
beräkning av kostnaderna för iordningställandet av en sådan förläggning
som nu avses måste självfallet utan kännedom om mark- och andra lokala
förhållanden bli mycket approximativ. På grundval av styrelsens erfarenhet
av kostnaderna, då avtalsenliga löner utbetalts, beräknas totalkostnaden till
111 750 kronor för anläggningen i dess helhet. Av detta belopp beräknas
54 950 kronor för inköp av baracker, 32 750 kronor för lägrets uppförande,
19 550 kronor för inventarier — varav 4 950 kronor för arbetsmarknadsstyrelsens
standardinventarier och 14 600 kronor för övriga inventarier — samt
4 500 kronor för sängutrustning. Av de beräknade kostnaderna kan ca 11 000
kronor hänföras till arbetslöner för sådan icke fackkunnig personal, som
kan ersättas av de i lägret intagna. Kostnaden torde motsvara omkring 350
dagsverken. Skillnaden mellan denna kostnad av ca 11 000 kronor och de
flitpengar som skall utgå till de intagna för nämnda antal dagsverken bör
täcka oförutsebara utgifter och jämväl medgiva en jämkning av totalkostnaden
till 110 000 kronor för anläggningen i dess helhet. Därest ifrågavarande
sju baracker med tillhörande standardinventarier skulle av styrelsen uthyras
till fångvårdsstyrelsen, beräknas den årliga hyreskostnaden härför till
12 600 kronor.

Över departementspromemorian och arbetsmarknadsstyrelsens promemoria
har yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen och statskontoret.

Fångvårdsstyrelsen uttalar, att styrelsen med tillfredsställelse hälsar utsikten
att för nästa budgetår kunna få disponera medel till kolonier utöver

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

vad som anvisats av årets riksdag. Styrelsen anser emellertid, att kostnaden
för varje barackförläggning bör upptagas med 120 000 kronor i stället
för beräknade 110 000 kronor. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens förslag skulle
nämligen förläggningen uppföras med fångarbetskraft, varför något belopp
icke beräknats för oförutsedda utgifter. Inventarieutrustningen förefaller
fångvårdstyrelsen vara alltför sparsamt tilltagen. Vid de kolonier
som på senare tid inrättats har kostnaden för inventarier beräknats till
1 400 kronor per vårdplats. I förevarande förslag synes motsvarande kostnad
ligga omkring 800 kronor. Skillnaden borde, i varje fall beträffande
förläggningar med långtidsfångar, utjämnas eller minskas. Det är vadare
nödvändigt att i viss mån göra de hygieniska anordningarna bättre; framför
allt erfordras bastu eller liknande anordning. Att vid några förläggningar
ha tillgång till enbart grovarbete och dylikt låter sig sannolikt göra,
men vid andra synes man böra sträva efter att få till stånd någon form av
industriell drift. Härigenom ökas enligt styrelsens mening utsikterna att
utfallet av en hastigt utbyggd öppenvård blir gott. Vid förläggning, där industriell
drift anordnas, erfordras verkstadslokal samt maskinutrustning,
varjämte två vaktkonstapelstjänster bör utbytas mot två yrkesmästartjänster.
I den mån ytterligare medel icke kan erhållas till nu antydda ändamål,
bör man söka andra utvägar. Av arbetsmarknadsstyrelsens utredning framgår,
att en barackförläggning av den föreslagna typen även kan få förhyras
från arbetsmarknadsstyrelsen; kostnaden är 12 600 kronor per år. En dylik
kostnad skulle utgå av den å staten för allmänna fastighetsfonden,
fångvårdsstyrelsens delfond, upptagna posten till hyres- och arrendeavgifter
m. in. för av fångvården förhyrda lokaler och arrenderade markområden.
Vid anskaffandet av förläggning är det också tänkbart att inköpa respektive
förhyra en med lämpliga byggnader försedd fastighet. Möjligheterna
härför har visat sig begränsade när det gäller kolonier med 50 platser men
betydligt större när det gällt 30-mannakolonier. Genom nu antydda anordningar
skulle det anslag som kan komma att beviljas icke i den i promemorian
avsedda omfattningen behöva tagas i anspråk för inköp av baracker.
Vad som därigenom besparas å anslaget skulle kunna användas till de
av styrelsen i det föregående angivna ändamålen.

Styrelsen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t för användningen av de medel
som anvisas måtte erhålla en vidsträckt dispositionsrätt, så att utrustningen
och kostnaden för varje förläggning kan varieras, samt att Kungl. Maj:t,
om så av särskilda skäl finnes påkallat, äger utnyttja hela beloppet för ett
mindre antal än de beräknade sju förläggningarna. I samverkan, där så erfordras,
med de av departementet tillfrågade myndigheterna ämnar styrelsen
omedelbart söka lämpliga platser för anordnande från nästa budgetår av de
ifrågasatta förläggningarna.

Den i departementspromemorian ifrågasatta anordningen alt personalen
såsom regel skulle uttagas vid de slutna anstalterna för att efter viss tid avbytas
av annan personal måste styrelsen på grundval av gjorda erfarenheter
avböja. Det bar nämligen visat sig att personalen även vid eu provi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

sorisk koloni, i den mån befattningshavarna befunnits lämpliga, bör vara
så stationär som möjligt. En stomme utgöres alltid av personal, som redan
vunnit erfarenhet genom tjänstgöring vid andra fångvårdsanstalter, slutna
eller öppna. Det har också visat sig förmånligt att delvis rekrytera personalen
från den bygd, där kolonien är belägen.

Styrelsen finner sig vidare böra framhålla angelägenheten av att åtgärder
träffas för att möjliggöra fritidsverksamhet vid förläggningarna samt kuratorsverksamhet.

Styrelsen vill ytterligare framhålla, att det med hänsyn till den rådande
överbeläggningen är synnerligen önskvärt att anordningar får vidtagas för
att redan under innevarande budgetår få till stånd öppna vårdplatser.

Arbetet med att förbereda och anlägga de nya förläggningarna kräver avsevärda
insatser av styrelsens arbetsbyrå, som är underbemannad och endast
med största svårighet kan bemästra sina löpande arbetsuppgifter. För
att icke tillkomsten av de föreslagna nya kolonierna skall fördröjas, erfordras
förstärkning på arbetsbyrån med två tjänstemän i amanuensgrad inom
befordringsgången, den ene placerad å avdelningen för jordbruk och den
andre å avdelningen för verkstadsdrift.

Statskontoret har icke något att erinra mot att medel anvisas för det ytterligare
antal barackförläggningar, som befinnes vara av behovet påkallade.
För bestridande av kostnaderna för barackernas anskaffande, montering
och transport bör för tillgodoseende av nu föreliggande behov ett ytterligare
tilläggsanslag å tilläggsstat II för budgetåret 1953/54 begäras av riksdagen.
Likaledes bör ett anslag å samma tilläggstat äskas till inventarier
in. in. Däremot kan för anskaffande av sängutrustning anlitas den under
fångvårdsanstalternas omkostnadsanslag uppförda anslagsposten Övriga utgifter,
delposten Beklädnad och sängkläder.

Statskontoret har av praktiska skäl ansett sig böra förorda utvägen
att för barackernas uppförande anvisa särskilda anslag i stället för det i
ärendet angivna alternativet, att fångvårdsstyrelsen skulle hyra baracker
av arbetsmarknadsstyrelsen. Erläggandet av årliga hyresavgifter synes nämligen
innebära en onödig administrativ omgång.

Departementsch ef eu.

Under föregående punkt har jag föreslagit en utbyggnad av anstaltsorganisationen
för förvarings- och interneringsklientelet. Emellertid har jag
inte ansett lämpligt att förorda en så omfattande utbyggnad som avsetts
i det framlagda kommittébetänkandet. Eftersom antalet platser vid ett visst
slag av fångvårdsanstalter direkt inverkar på platsutrymmet inom fångvården
i dess helhet, har detta mitt ställningstagande givit särskild anledning
att upptaga frågan om möjligheterna att på annat sätt vinna en avsevärd
ökning av antalet vårdplatser inom fångvården.

Denna fråga har en mycket allvarlig karaktär på grund av den snabba
ökning av fångantalet som ägt rum under de allra senaste åren. Denna ök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ning, som givetvis beror på en stegring av brottsligheten, är den senaste
fasen i en märklig utvecklingskurva som har sin motsvarighet i hela den
västerländska kulturkretsen. Under de senare krigsåren utvisade fångantalet
en kraftig stegring. Efter fredens inträde sjönk antalet hastigt, men
sedan har åter en mycket betydande ökning inträtt. Såsom framgår av de
siffror jag lämnat i det föregående har det årliga medelantalet intagna stigit
från ett bottenläge på omkring 2 000 år 1948 till över 3 000 år 1953. Alltså
en ökning på mer än 50 %, varav drygt hälften faller på de tre senaste
åren.

Denna stora och hastiga ökning av fångantalet har nu, liksom under kriget,
vållat en beklaglig överbeläggning på våra anstalter trots att ett ganska
stort antal nya vårdplatser tillkommit genom inrättande av ett flertal kolonier
under de senaste åren. När den ökade beläggningen ännu inte visat
någon tendens att avtaga, synes det nödvändigt att möta den med ytterligare
åtgärder. Fångantalets snabba fluktuationer och behovet av ett ingripande
med omedelbar verkan gör det motiverat att därvid tillgripa anordningar
av mera provisoriskt slag vid sidan av den pågående utbyggnaden av det
permanenta anstaltssystemet. Såsom jag tidigare angivit har strafflagberedningen
i sitt betänkande om verkställighet av frihetsstraff förordat, att
man i en dylik situation skulle anordna förläggningar för skogsavverkning,
vägarbete och andra produktiva arbetsuppgifter. Sådana mera tillfälliga
anordningar i stil med dem som användes för bekämpande av arbetslöshet
skulle ge fångvården ett praktiskt och smidigt instrument, som hastigt
kan anpassas efter föreliggande behov. Systemet har redan prövats i mindre
skala inom fångvården och erfarenheterna därifrån är goda.

Det synes alltså i princip vara lämpligt att tillgripa en sådan anordning
i den föreliggande situationen, och det gäller då att konstatera, huruvida
det föreligger praktiska möjligheter för dess genomförande. Denna fråga
har utretts inom justitiedepartementet. Den första förutsättningen är, att
det finns ett större antal interner på slutna anstalter, som lämpligen kan
hänvisas till öppen vård. Såsom förut nämnts har jag på hösten 1953 låtit
inhämta uppgifter från samtliga anstaltschefer om klientelets sammansättning.
Dessa uppgifter ger vid handen, att det finns avsevärda möjligheter
till en utbyggnad av den öppna vården. Vidare gäller det att konstatera, i
vad mån lämpliga arbetstillfällen och nödiga förläggningsbyggnader kan
anskaffas utan dröjsmål. Såsom jämväl angivits i det föregående har jag
från vederbörliga statliga myndigheter inhämtat, all även dessa förutsättningar
föreligga.

På grundval av dessa uppgifter har inom justitiedepartementet upprättats
eu promemoria med eu av arbetsmarknadsstyrelsen utarbetad V. P. M.
såsom bilaga. Såsom närmare framgår av den föregående redogörelsen innebär
detta förslag, att det skulle anordnas sju förläggningar med plats för
sammanlagt 210 interner och med eu personaluppsättning av samma typ
som tillämpas vid fångvårdens öppna kolonier. Vid den remissbehandling
av nämnda departementspromemoria som skett har det icke fram -

Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

förts några invändningar i mera väsentliga delar. Med anledning av vad
fångvårdsstyrelsen anfört i fråga om bättre inventarieutrustning och inrättande
av industriell drift vid vissa förläggningar in. in. vill jag framhålla,
att ifrågavarande förläggningar skall givas karaktären av provisoriska arbetsförläggningar
och icke bör erhålla en högre standard än som vanligen
brukas vid liknande, av arbetsmarknadsstyrelsen anordnade läger. Med hänsyn
till att de intagna — i motsats till vanliga arbetare — är hänvisade till
endast de resurser, som förläggningen erbjuder, bör dock, såsom fångvårdsstyrelsen
föreslagit, de hygieniska anordningarna kunna förbättras genom
uppförande av en enklare bastu. Förläggningarna skall placeras på sådana
platser, där det finns produktiva arbetsuppgifter, varför några verkstäder
icke bör inrättas där. Jag förutsätter, att utväljandet av de intagna som
skall placeras på nu avsedda förläggningar sker med hänsynstagande till
deras lämplighet för ifrågakommande grovarbeten.

I likhet med statskontoret förordar jag att inköp sker för fångvårdens
räkning av de för ändamålet behövliga barackerna. Jag föreslår att medel
anvisas för sju tillfälliga barackförläggningar, anordnade i huvudsaklig överensstämmelse
med vad arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit. Kostnaden för
iordningställande av en anläggning — som av arbetsmarknadsstyrelsen
uppskattats till 110 000 kronor — bör i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen
anfört beräknas till 120 000 kronor. Härtill bör läggas ett belopp av 5 000
kronor för bastuanordning och 20 000 kronor för klädesutrustning. För sju
förläggningar erfordras sålunda 1 015 000 kronor. Av sistnämnda belopp
avser i runda tal 705 000 kronor kostnader för inköp och uppförande av
baracker samt 310 000 kronor kostnader för inköp av inventarier och annan
utrustning. För ifrågavarande kostnader av engångsnatur torde under
förevarande anslagspunkt böra begäras ett särskilt reservationsanslag''
å 1 015 000 kronor.

Under en följande anslagspunkt bör anslag vidare äskas för de med driften
av förläggningarna förenade kostnaderna. Medel torde därvid böra
beräknas saväl till avlöningar åt den personal, som befunnits erforderlig''
för placering direkt på förläggningarna eller i succession för befattningshavare
som dit överflyttas från annan anstalt, som till löpande omkostnader.
Ifrågavarande befattningshavare, som med hänsyn till anställningens
tillfälliga natur bör vara extra tjänstemän, utgöres av 7 föreståndare Cg 21,
7 överkonstaplar Cg 14, 28 vaktkonstaplar Cg 12 och 7 ekonomibiträden
Cg 8. Avlöningskostnaderna för dessa befattningshavare, inberäknat visst
belopp för vikariatsersättning samt för sedvanliga arvoden åt läkare enligt
provinsialläkartaxan, kan uppskattas till ca 500 000 kronor för år. Det årliga
medelsbehovet för löpande omkostnader kan ungefärligt uppskattas till
365 000 kronor. Genom att till sagda anslag från fångvårdsanstalternas
omkostnadsanslag överföra vissa utgifter (t. ex. för utspisning, hälso- och
sjukvård m. m.) kommer motsvarande besparing, beräknad till omkring
200 000 kronor per år, att uppstå å sistnämnda anslag.

För de arbeten som för andra myndigheters räkning kommer att utföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

vid ifrågavarande förläggningar skall fångvården uppbära ersättning enligt
vanliga avtalsenliga löner. Storleken av de intagnas arbetsprestationer och
därmed inkomsterna av deras arbete växlar emellertid avsevärt mellan
olika slag av grovarbeten, beroende dels på arbetstidens olika längd under
sommar och vinter och dels på den kortare eller längre tid som erfordras för
att ovan arbetskraft skall förvärva tillräcklig vana i arbetet. I vägarbete blir
därför prestationerna i regel större än i skogsarbete. Det är på grund härav
icke möjligt att i nuvarande läge uttala sig mera bestämt om storleken av de
inkomster, som kan förväntas inflyta. Enligt en mycket approximativ uppskattning
synes man — efter avdrag av arbetspremier till de intagna och
kostnader för hållande av redskap m. in. — kunna räkna med en ökning av
fångvårdens inkomster uppgående till ca 50 000 kronor för år. Härtill torde
hänsyn böra tagas vid beräknandet för nästa budgetår av den under uppbörd
i statens verksamhet uppförda inkomsttiteln »Inkomster vid fångvården».

Till spörsmålet om sättet att tillgodose förläggningarna med personal (stationär
eller annan) torde icke böra tagas ställning i detta sammanhang. Jag
förutsätter, att denna fråga i de särskilda fallen löses med beaktande av
samtliga på densamma inverkande omständigheter.

Vid planläggningen och uppförandet av de nya förläggningarna torde fångvårdsstyrelsen
i stor utsträckning kunna påräkna biträde av fångvårdsdirektören
och ingenjören vid vederbörande centralanstalt. Den erfarenhet som
redan finnes på detta område i arbetsmarknadsstyrelsen torde även i viss
utsträckning kunna utnyttjas. Jag finner därför icke tillräckliga skäl för
att tillstyrka den av fångvårdsstyrelsen i detta sammanhang framställda
begäran om viss förstärkning av styrelsens personal.

Med hänsyn till att beläggningen å fångvårdens anstalter regelmässigt
plägar nedgå under våren samt till att viss tid åtgår för det förberedande arbetet
med planering av de nya förläggningarna in. in. synes icke nödigt att
begära anslag för nu ifrågavarande ändamål förrän fr. o. in. nästa budgetår.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i samband med att anslagen
ställes till fångvårdsstyrelsens förfogande utfärda vederbörliga dispositionsföreskrifter.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Fångvårdsanstalterna: Anskaffning och utrustning
au tillfälliga förläggningar för budgetåret 1954/55 anvisa
ett reservationsanslag av 1 015 000 kronor. 3

[3] Fångvårdsanstalterna: Driftkostnader för tillfälliga förläggningar.

Under åberopande av vad under punkten [2] anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Fångvårdsanstalterna: Driftkostnader för tillfälliga
förläggningar för budgetåret 1954/55 anvisa ett anslag
av 805 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar,
att proposition, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Georg Dahlin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Bilaga.

VPM

angående erfarenheter av barackförläggningar samt beräkning av
kostnader för ordnande av barackförläggning för placering
av fångar i öppna anstalter.

Sedan fråga uppkommit om placeringen av sådana på fångvårdsanstalterna
intagna män, som kunna överföras till vård å öppen anstalt och sysselsättas
i anläggnings- och skogsarbeten, har statsrådet och chefen för justitiedepartementet
anmodat arbetsmarknadsstyrelsen inkomma med utlåtande
beträffande möjligheterna att lösa denna placeringsfråga genom förläggningar
av det slag, som användas vid de av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna
beredskapsarbetena. Arbetsmarknadsstyrelsen får med anledning härav
anföra följande.

Den arbetskraft, som anvisats sysselsättning vid av arbetsmarknadsstyrelsen
— tidigare arbetsmarknadskommissionen och arbetslöshetskommissionen
— bedrivna arbeten, har, då fasta bostäder icke stått till buds, förlagts
i provisoriska bostäder s. k. baracker. Barackerna voro i början på 1930-talet av mycket låg standard och innehöllo oftast ett enda rum, vilket fick
tjänstgöra som såväl sovrum som dagligrum och kök. De ha därefter genomgått
en avsevärd förbättring och utgöra numera en provisorisk bostad
av god beskaffenhet.

På grund av lång erfarenhet har arbetsmarknadsstyrelsen kunnat utarbeta
en baracktyp, som lämpar sig i första hand för anläggningsarbeten, men som
jämväl kan utnyttjas för t. ex. skogsarbeten. Barackerna tillverkas vid
fabrik i monteringsfärdiga delar, som på kort tid kunna monteras på uppställningsplatsen.
Konstruktionen är utarbetad med tanke på att uppmonteringen
skall kunna utföras även av icke yrkeskunnig arbetskraft — dock
erfordras teknisk ledning för monteringen — samt med beaktande av att
samma barack skall kunna ned- och uppmonteras ett antal gånger. Barackernas
förslitning är i mindre grad beroende av antalet år de nyttjas än av
antalet flyttningar. Erfarenheten har visat, att barackerna kunna tåla 4 å 5
flyttningar, beroende på hur omsorgsfullt demonteringen utföres, men att
de därefter böra användas för permanent uppställning. De ha dock även
vid denna tid ett gott andrahandsvärde och kunna begagnas såsom en god
stomme tlil samlingslokaler, sommarstugor, lager- eller verkstadslokaler och
liknande byggnader.

Arbetsmarknadsstyrelsen låter f. n. tillverka allenast en barackstorlek,
som dock genom förflyttning av innerväggar kan användas för skilda ändamål.
Denna barack är invändigt 7,8 in lång och 6 m bred med en takhöjd
ax 2,37 in. Den har således en yta av 47 in2 och en rymd av 111 ms. Den
kan apteras med 3 rum för vardera 2 man jämte kök- och matrum samt torkoch
tvättruin eller ock med 3 rum för 2 man och 1 rum för 4 man jämte
tork- och tvättrum. I sistnämnda fall erfordras tillgång till kök och matsal.
Vidare kan baracken apteras såsom kök och matrum jämte rum för
kocka och biträde. Slutligen kan baracken utnyttjas som kontor eller förråd.
Baracken kan sålunda begagnas antingen som isolerad förläggning för 6
5 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 170.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

man, som själva ombesörja sin matlagning, eller som förläggning för 10
man med utspisningen ordnad på annat sätt. Slutligen kunna barackerna
uppföras i små byar till det antal, som erfordras i varje särskilt fall. Enligt
styrelsens erfarenhet kan — med nuvarande mekanisering av anläggningsarbeten
— i de flesta fall icke större antal än 20 man placeras på ett och
samma ställe utan att transport till olika arbetsplatser ordnas. Storleken
på baracken har avvägts bl. a. med hänsyn härtill. Därest större förläggning
erfordras, måste köksbaracken utökas. Konstruktionen medgiver en sådan
utökning. Barackerna uppvärmas med kaminer — ved- eller oljeeldade —
eller elektriska element. Det sistnämnda sättet är ur flera synpunkter att
föredraga, där tillgång till elektrisk ström finnes, även om driftskostnaderna
ställa sig något dyrare. Med hänsyn till den korta tid barackerna äro avsedda
att stå kvar på samma plats, är det som regel icke ekonomiskt försvarbart
att ordna indragning av vatten och avloppsledningar. Vattenbehovet
måste tillgodoses genom brunn med pump i närheten av barackerna.
På betryggande avstånd därifrån måste ordnas avträden jämte anordningar
för tillvaratagande och oskadliggörande av avfall och slask. Endast under
mycket gynnsamma markförhållanden torde indragning av ledningar
för vatten och avlopp kunna ifrågakomma. Detta har dock icke i något fall
förekommit vid av styrelsen bedrivna arbeten.

De av styrelsen upphandlade barackerna betinga, exklusive inventarier,
ett pris av 7 850 kronor. Inventarier, bestående av spis och kaminer, arbetsbänk,
tvättbänk, sängar, bord, pallar, klädskåp, klädhylla och torkställning,
kosta ca 1 650 kronor. I de fall styrelsen hyrt ut baracker till andra myndigheter
eller enskilda, har hyrespriset utgort 150 kronor per barack och
månad. Härtill komma kostnader för transporter, uppsättning och målning
av barackerna.

Rörande den här ifrågavarande förläggningen har uttalats, att den bör
vara avpassad för 30 personer jämte personal, bestående av 1 föreståndare,
1 överkonstapel, 4 vaktkonstaplar och ett ekonomibiträde. Någon särskild
arbetsledarepersonal därutöver avses icke. För en sådan förläggning erfordras
7 baracker av arbetsmarknadsstyrelsens typ. 3 baracker avsedda för
vardera 10 man erfordras för förläggning av de intagna. Därjämte erfordras
1 barack såsom kök och matsal samt fritidslokal för de intagna. Med hänsyn
till förläggningens storlek måste styrelsens baracktyp utökas med ett
antal längdsektioner om ca 4,5 m. Vidare beräknas för vaktkonstaplarna
1 barack om vardera 4 enmansrum jämte pentry, för överkonstapeln och
ekonomibiträdet 1 barack, som jämväl inrymmer matsal och fritidslokal
för personalen. Slutligen beräknas 1 barack såsom bostad för föreståndaren
samt såsom kontor. För personalens förläggningar torde den av styrelsen
tillhandahållna standarden å inventarier böra förbättras. Vidare måste till
köks- och matsalsbaracken hörande inventarier utökas i samma omfattning
som själva baracken utökats. Till kostnaderna härför återkommer styrelsen
i det följande.

Såsom tidigare anförts kunna barackerna uppföras av icke yrkesarbetare.
De intagna torde sålunda själva kunna utföra detta arbete. Med hänsyn
till att man i förevarande fall icke har att räkna med avtalsenliga löner,
torde frågan om indragning av vatten- och avloppsledningar i köksbaracken
samt anordningar för oskadliggörande av disk- och sköljvatten m. m. från
köket böra prövas i varje särskilt fall. Sådana anordningar äro ägnade att
väsentligt underlätta arbetsbördan i köket och höja trevnaden därstädes.

Arbetsmarknadsstyrelsen övergår härefter till att beräkna kostnaderna för
iordningställandet av en förläggning av nu ifrågavarande storleksordning.
Självfallet måste en sådan beräkning utan kännedom om mark- och andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

lokala förhållanden bliva mycket approximativ. Beräkningarna grunda sig
på styrelsens erfarenhet av kostnaderna, då avtalsenliga löner utbetalts. Det
vill därför synas som om beräkningarna, med hänsyn till att arbetet i största
utsträckning kommer att utföras av de intagna, måste inrymma en betryggande
marginal för oförutsedda kostnader.

Kostnadsberäkning

Förläggningsbaracker för intagna:

Inköpspris från fabrik................. per barack 7 850: —

» för inventarier............. » » 1 650: —-

Järnvägsfrakt beräknad efter ett avstånd
av 650 km från leveransorten (Aneby i

Småland)............................

Landsvägstransport till uppställningsplats,
beräknat 40 km................

Grävning för och uppställning av 15 st.
grundplintar [gjutna av betong eller cementrör
fyllda med betong, 90 cm långa
(30 cm ovan jord) samt utbottnade med

sten till frostfritt djup]...............

Uppmontering av baracken med påläggning
av papp och inpassning av snickerier
................................

» 350: —

200: —

250: —

» 600: —

Målning utvändigt med impregneringsfärg,
invändigt två gånger med emulsionsfärg,
snickerier och tvättrum två gånger med

oljefärg.............................. » »

Invändig installation av elektriska ledningar,
3-fas med 7 anknytningar för
elektr. värmeelement med strömställare
(sammanlagt 6,5 kW) samt 8 ljuspunkter

och 4 vägguttag...................... » »

Inläggning av korkmattor i samtliga utrymmen
............................. » »

Säger per barack kronor

Säger för 3 baracker kronor

9 500: —

550: —

850: —

750: —

500: —

450: —
12 600: —

37 800: —

Kök och matsal för intagna:

Inköpspris för barack med inventarier enligt arbets -

marknadsstyrelsens typ........................... 9 500: —

Tillkommer för barackens utökande med c:a 4,5 m

längd....................................... 3 000:j— 12 500: —

Järnvägsfrakt, c:a 650 km........................ 450: —

Landsvägstransport, c:a 40 km.................... 300: — 750: —

Grävning för och uppställning av 24 grundplintar ... 375: —

Uppmontering................................... 775: — 1 050: —

Målning.................................................. 1 000: —

El. installation........................................... 650: —

Inläggning av korkmatta.................................. 700: —

Säger kronor

16 650

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

3. Förläggningsbarack för 4 vaktkonstaplar:

a)—f) se 1 a)—1 f) ovan ......................... 12 600: —

g) Förbättring av inventarier genom anskaffning av till
varje rum 1 byrå, 1 spegel, 1 kommod samt utbyte av
pallar mot stol och karmstol, 4 rum å............ 500: — 2 000: —

Säger kronor 14 600: —

Förläggningsbarack för överkonstapel och ekonomibiträde
samt matsal och fritidslokal för personal:

a)—f) se 1 a)—1 f) ovan ......................... 12 600: —

g) Förbättring av inventarier enligt 3 g) ovan, 4 rum å 500: — 2 000: —

Säger kronor 14 600: —

5. Förläggningsbarack för föreståndare samt kontor och förråd:

a)—g) se 4 a)—4 g) ovan .................................. 14 600: —

Säger kronor 14 600: —

6. Byggnader för avträde, kallförråd och kallgarage, uppförda på

regelstomme och med enkel brädvägg och papptak........... 2 500: —

Säger kronor 2 500: —

7. Utrustning:

a) Sängutrustning för 37 personer, bestående av madrassvar, put var,

lakan, örngott och filtar jämte erforderligt byte för tvätt .. 4 500: —

b) Köks- och servisutrustning för 37 personer, bestående av kokkärl,
servis och bestick, tillrednings-, tvätt- och rengöringsmate rial.

..................................................... 1 500: —

Säger kronor 6 000: —

8. Diverse:

a) Planering av förläggningsområdet.......................... 1 000: —

b) Framdragning av elektrisk ledning, beräknat c:a 400 m, samt

inkoppling av ledningsnätet................................ 2 500: —

c) Grävning av brunn samt uppsättning av pump............. 1 000: —

d) Tömningsbrunn för slask- och sköljvatten................... 500: —

Säger kronor 5 000: —

Sammanställning.

Barack nr	Kostnader för inköp av	Kostnader för lägrets uppförande	Summa
baracker	inver ams standard	tarier Övriga	utrustning
1...........	23 550	4 950			9 300	37 800
2...........	7 850	—	2 150	—	6 650	16 650
3...........	7 850	—	3 650	—	3100	14 600
4...........	7 850	—	3 650	—	3100	14 600
5...........	7 850	—	3 650	—	3100	14 600
6...........	—	—	—	—	2 500	2 500
7...........	—	—	—	6 000	—	6 000
8...........	—	—	—	—	5000	5 000
	54950	4 950	13100	6 000	32 750	111750

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

I kostnaderna för lägrets uppförande har inräknats 2 500 kronor avseende
utökningen av barack nr 2. Resterande 500 kronor av kostnaden för utökning
avser inventarier.

Av de sålunda beräknade kostnaderna torde ca 11 000 kronor kunna hänföras
till arbetslöner för sådan icke fackkunnig personal, som kan ersättas
av de i lägret intagna. Kostnaden torde motsvara ca 350 dagsverken. Skillnaden
mellan denna kostnad av ca 11 000 kronor och de flitpengar, som
skola utgå till de intagna för nämnda antal dagsverken, bör såsom i det
föregående angivits täcka oförutsebara utgifter och jämväl medgiva en
jämkning av totalkostnaden till 110 000 kronor för anläggningen i dess
helhet.

Kostnaden för inköp av barackerna har i det föregående beräknats till
54 950 kronor, medan kostnaden för barackinventarier av arbetsmarknadsstyrelsens
standard beräknats till 4 950 kronor. Övriga inventarier beräknas
draga en kostnad av 13 100 kronor och utrustning 6 000 kronor. Kostnaderna
för lägrets uppförande torde sålunda kunna angivas till 32 750 kronor.
Därest barackerna jämte tillhörande standardinventarier skulle uthyras
till fångvårdsstyrelsen, beräknas den årliga hyreskostnaden uppgå till
12 600 kronor för ovannämnda 7 baracker jämte därtill hörande standardinventarier.

Under hand har arbetsmarknadsstyrelsen erfarit, att man i förevarande
fall kan räkna med att förläggningen kan kvarstå å samma plats under
3 år. Under antagande att barackerna kunna utnyttjas vid ytterligare 2 förläggningar
med motsvarande varaktighet och att barackerna utnyttjas kontinuerligt,
kan inköpskostnaden avskrivas under en tid av 9 år. Därefter
kvarstående försäljningsvärde torde kunna uppskattas till ca 2 000 kronor
per barack. Den årliga avskrivningskostnaden skulle därmed, under hänsynstagande
till erforderliga reparationer i samband med flyttningen, kunna
beräknas uppgå till ca 6 000 kronor per förläggning.

Om förläggningens varaktighet beräknas till 3 år, skulle anläggningskostnaderna,
50 000 kronor, motsvara ca 16 700 kronor per år.

Att hyreskostnaden i förevarande fall överstiger avskrivningskostnaderna
beror på att arbetsmarknadsstyrelsen bedriver sin förrådsverksamhet efter
affärsmässiga grunder samt med beaktande av att barackerna icke alltid
bliva kontinuerligt utnyttjade utan kunna kräva lagringskostnader.

Därest Kungl. Maj :t finner anledning föreskriva, att barackerna skola anskaffas
genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg, finnas medel härför disponibla
på styrelsens förrådsanslag. Detta anslag tillföres årligen vissa från
hyresinkomster härflytande avskrivningsmedel, som icke beräknas omedelbart
bliva ianspråktagna.

Stockholm den 3 mars 1954.

Arbetsmarknadsstyrelsen.

GUST. VAHLBERG.

Sven Vegerfors.

547139. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag