Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968 (Proposition 1968:170 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Nr 170

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om
djurskydd; given Stockholms slott den 8 november
1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justi tieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den
19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det i djurskyddslagen förs in en bestämmelse
som ger länsstyrelse möjlighet att i vissa fall förbjuda den som vanvårdar
djur att för viss tid eller tills vidare handha djur. Är den försumlige ägare
av djuret, skall länsstyrelsen dessutom kunna ålägga honom att avhända
sig djuret och förbjuda honom att skaffa nytt djur. Beslut om förbud eller
åläggande föreslås kunna meddelas endast i särskilt kvalificerade fall. I
första hand avses de fall då någon har underlåtit att efterkomma sådan föreskrift
om djurs vård eller behandling som hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
har meddelat honom och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Om djurägare inte iakttar åläggande att avhända sig djur eller förbud att
anskaffa djur, skall länsstyrelsen enligt förslaget ha rätt att förordna att
djuret skall omhändertas genom polismyndighetens försorg på den försumliges
bekostnad för försäljning eller dödande. Vidare föreslås bötesstraff för
den som bryter mot förbud att handha djur. Vid bestämmande av straff för
djurägare skall hänsyn tas till den förlust som han kan ha lidit genom att
hans djur har omhändertagits.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 170

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 14 § 2 mom. samt 17—19 och 21 §§ lagen
den 19 maj 1944 om djurskydd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att till 14 § skall fogas ett nytt moment, 4 mom., av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Åsidosätter någon —-----hos länsstyrelsen.

För avhjälpande av missförhållan- Föreligga sådana omständigheter
de i avseende å djurskyddet äger att förbud enligt 4 mom. andra styclänsstyrelsen
samma befogenheter ket kan komma i fråga, skall hälsosom
enligt första stycket tillkommer vårdsnämnden göra anmälan därom

hälsovårdsnämnden.

1 Senaste lydelse av 14 §_2 mom. och 21

till länsstyrelsen.

4 mom. För avhjälpande av missförhållande
med avseende å djurskyddet
äger länsstyrelsen samma
befogenheter som enligt 2 mom. första
stycket tillkommer hälsovårdsnämnden.

Underlåter någon att efterkomma
av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
meddelad föreskrift, som avses i
2 mom. första stycket och som är av
väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,
eller föreligger i annat fall
missförhållande av allvarlig natur i
fråga om djurs vård eller behandling,
äger länsstyrelsen meddela den försumlige
förbud att handhava djur eller
visst slag av djur. Är den försumlige
ägare av djuret eller djuren, äger
länsstyrelsen dessutom meddela honom
åläggande att avhända sig djuret
eller djuren och förbud att anskaffa
djur eller visst slag av djur.
Förbud enligt detta stycke skall avse
viss tid eller gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända
till omedelbar efterrättelse, om ej
annorlunda förordnas.
se 1965:728 samt av 17—19 §§ se 1946:865.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse)

■ 17

Är djur utsatt för djurplågeri och
sker ej på tillsägelse av polismyndigheten
rättelse, äger denna omhändertaga
djuret samt, där sådant med
hänsyn till kostnaden för djurets
vård eller andra omständigheter finnes
nödvändigt, efter värdering låta
försälja eller döda det.

I fråga om åtgärd som i 17 § sägs
gälle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken
är stadgat om beslag;
dock skall, om ej rätten utsatt annan
tid, åtal för djurplågeriet väckas
inom en vecka från det åtgärden vidtogs.

Närmare bestämmelser angående
förfarandet, när djur omhändertages,
meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Är djur utsatt för djurplågeri och
sker ej rättelse på tillsägelse av polismyndigheten,
hälsovårdsnämnden eller
länsstyrelsen, äger länsstyrelsen
förordna att djuret skall omhändertagas
genom polismyndighetens försorg.
Om sådant omhändertagande
må länsstyrelsen även förordna, därest
djurägare ej iakttager åläggande
att avhända sig djur eller förbud att
anskaffa djur. Länsstyrelsens beslut
skall lända till omedelbar efterrättelse,
om ej annorlunda förordnas.

Det ankommer på polismyndigheten
att efter värdering låta sälja eller
döda djur som omhändertagits. I fall
som avses i första stycket första
punkten må polismyndigheten i stället
föranstalta om vård av djuret tills
vidare.

Närmare bestämmelser angående
förfarandet, när djur omhändertages,
meddelas av Konungen.

§•

Sedan djur omhändertagits, må
ägaren ej förfoga över det utan tillstånd
av polismyndigheten.

Kostnad som — —------

Har talan väckts om ansvar för
djurplågeri skall domstolen vid målets
avgörande pröva, huruvida
nämnda kostnad skall till statsverket
återgäldas av åklagaren eller av den
tilltalade. Ej må åklagaren därtill
förpliktas i annat fall än då den åtgärd
som föranlett kostnaden blivit
av honom utan skäl vidtagen eller
fastställd.

§•

— allmänna medel.

Dömes någon i fall som avses i
17 § första stycket första punkten
för djurplågeriet, skall kostnaden
återgäldas av denne. 1 fall som avses
i samma stycke andra punkten skall
kostnaden återgäldas av den åläggandet
eller förbudet gäller. I övrigt
skall kostnaden stanna å statsverket.

Kungi. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Har djuret av polismyndigheten
försålts, skall polismyndigheten, i
avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan,
av försäljningssumman
innehålla ett belopp som svarar mot
vad av allmänna medel förskjutits.

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,
10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt
15 § första stycket eller underlåter
att fullgöra vad honom åligger enligt
20 § andra stycket, dömes till
dagsböter.

Om straff

(Föreslagen lydelse)

Har omhändertaget djur sålts genom
polismyndighetens försorg, må
kostnad, som skall återgäldas av
ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är
i fall som avses i 17 § första stycket
första punkten åtal för djurplågeriet
väckt mot ägaren när köpeskillingen
inflyter, skall polismyndigheten, i
avbidan på domstolens prövning i
ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla
ett belopp som svarar mot
kostnaden.

§•

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,
10, 11 eller 12 § stadgas eller överträder
sådant förbud att handhava djur
som meddelats enligt 14 § 4 mom.
andra stycket eller åsidosätter honom
åvilande skyldighet enligt 15 §
första stycket eller underlåter att
fullgöra vad honom åligger enligt
20 § andra stycket, dömes till böter.
Dömes djurägare för överträdande
av förbud att handhava djur, skall
vid straffets bestämmande hänsyn
tagas till den förlust djurägaren lidit
genom att hans djur omhändertagits.

--i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Är djur vid lagens ikraftträdande omhändertaget enligt äldre lag, äger
denna alltjämt tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden
därför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regcnten, Hertigen av Halland, i
statsrådet på Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Johansson, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Gei jer, Myrdal, Odlinoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förbud att handha
djur i vissa fall och anför.

Inledning

Lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (den s. k. djurskyddslagen)
avser vård och behandling av husdjur och andra djur som hålls i
fångenskap. Lagen innehåller dels vissa allmänna bestämmelser om hur
sådana djur skall behandlas och vårdas, dels föreskrifter av mer speciell
karaktär om vad som skall iakttas i samband med en del särskilda förfaranden
med djur. Det har i första hand lagts på hälsovårdsnämnden i orten
ail öva tillsyn över att bestämmelserna efterlevs. Nämnden har sålunda befogenhet
att vid vite förelägga den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen
att iaktta föreskrift som den meddelar. Om sådan föreskrift inte följs, får
nämnden själv låta verkställa nödvändig åtgärd på den försumliges bekostnad.
Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Polismyndigheten har i
vissa fall rätt att omhänderta djur som är utsatt för djurplågeri och att, om
det anses nödvändigt, sälja eller döda det.

Bestämmelse om straff för djurplågeri finns intagen i 16 kap. 13 § brottsbalken.
Bestämmelsen avser alla slag av djur, således inte bara sådana som
omfattas av djurskyddslagen.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att det i praktiken inte räcker
med de möjligheter som djurskyddslagen ger samhällets organ att ingripa
till förekommande av allvarliga fall av djurplågeri eller fortgående
van vård av djur. Synpunkter av det slaget framfördes sålunda vid en interpellationsdebatt
i riksdagens andra kammare i april 1967. Jag förklarade
därvid att det fanns anledning att ta upp frågan till förnyat övervägande.

It Bihang till riksdagens protokoll 1068. 1 saml. Nr no

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Riksdagens justitieombudsman har senare i en framställning den 10 augusti
1967 till Kungl. Maj :t framhållit, att det borde vara möjligt att i allvarliga
fall av djurplågeri förbjuda den som inte tar rättelse av andra åtgärder att
för framtiden handha djur (se JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 136). 1968 års
riksdag har uttalat sig i samma riktning vid behandlingen av motionerna
1:86 och 194 samt II: 120 och 255 (3LU 1968: 20, rskr 110).

Med anledning av den kritik som har riktats mot de nuvarande bestämmelsernas
effektivitet har inom justitiedepartementet i mars 1968 upprättats
en promemoria angående hithörande frågor (Stencil Ju 1968: 7). Promemorian
mynnar ut i ett förslag om att en bestämmelse om möjlighet alt
meddela förbud att handha djur förs in i djurskyddslagen. Förslaget torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren
(RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen
(efter hörande av länsveterinärerna), länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,
Värmlands och Västerbottens län (efter hörande av några hälsovårdsnämnder
i länen), föreningarna Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,
Sveriges länspolischefer samt Sveriges polismästare, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen, Nordiska
djurskyddsföreningen och Föreningen Djurens vänner i Stockholm.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken skall den som genom misshandel, överansträngning
eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för
lidande dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år.

Djurskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Vissa ändringar av
och tillägg till de ursprungliga bestämmelserna i lagen har genomförts 1946,
1958 och 1965. I 1 § sägs att lagen avser vård och behandling av husdjur och
av andra djur som hålls i fångenskap. 2—6 §§ innehåller vissa allmänna
regler om behandlingen av djur. I dessa ställs bl. a. upp vissa krav på djurens
förvaringsrum. Vidare sägs att djur skall förses med erforderligt foder och
vatten samt skyddas mot överansträngning och annat lidande. Djur får inte
hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det
inte kan få behövlig vila. S. k. hällning och ldubbning vid betesgång får
inte heller förekomma. Har djur blivit sjukt eller skadat, skall det utan
dröjsmål tas om hand för behövlig vård, om inte sjukdomen eller skadan
är så svårartad att djuret bör dödas. Vissa föreskrifter ges också om transport
av djur. Närmare bestämmelser i detta avseende meddelas i kungörelsen
den 15 december 1944 (nr 781) ang. transport av vissa levande djur
med motorfordon in. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968 7

I 7 § hänvisas i fråga om slakt av husdjur till en särskild lag av den 4 juxri
1937 (nr 313).

Enligt 8 § får djur inte övas för eller användas vid filminspelning, offentlig
föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att det utsätts för
ångest eller annat lidande. Om offentlig förevisning av djur meddelas närmare
bestämmelser i kungörelse den 6 november 1959 (nr 486).

Kennelrörelse och hundpensionat får enligt 8 a § inte drivas yrkesmässigt
eller annars i större omfattning utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. I 8 b §
ges bestämmelser om löplina m. m. för bandhund.

I g—n §§ behandlas särskilda åtgärder med djur, såsom kastrering och
kupering. Sådana åtgärder skall, i den utsträckning som de över huvud taget
får vidtas, i allmänhet utföras av veterinär.

Bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in.
ges i 12 och 13 §§. 1 den män Kungl. Maj :t inte har medgett undantag för
särskild institution eller inrättning, krävs tillstånd av veterinärstyrelsen
för användning som medför lidande för djuret. En närmare reglering av
vad som gäller på området finns i kungörelsen den 17 november 1944 (nr
771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt
ändamål m. m.

Överträdelse av bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §§ straffas enligt 21 §
med dagsböter. Innebär överträdelsen djurplågeri, döms gärningsmannen
till straff enligt 16 kap. 13 § brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning
av djurskyddslagens straffbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ och 8 b § är inte straff sanktionerade
i djurskyddslagen. Innebär ett åsidosättande av bestämmelserna att
djur otillbörligen utsätts för lidande, tillämpas emellertid brottsbalksbestämmelsen
också i ett sådant fall. I övrigt litar djurskyddslagen till ett administrativt
övervakningssystem som har utformats med riktpunkten att
det skall tillses att de allmänna bestämmelserna efterlevs. Enligt 14 § 1 mom.
har hälsovårdsmyndigheten i orten att öva tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera
tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller
stadsveterinären. Länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka
över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinär
fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer
veterinärstyrelsen, som har att meddela erforderliga råd och anvisningar
till ledning för övriga tillsynsorgan.

Åsidosätter någon vad som föreskrivs i 2—6 §§ eller 8 b §, kan hälsovårdsnämnden,
i den mån inte särskilda bestämmelser gäller, enligt 14 $
2 mom. meddela föreskrift om vad han har att iaktta enligt dessa paragrafer.
Nämnden får i sådant fall också förelägga vite. Underlåter någon att
vidta föreskriven åtgärd, har nämnden rätt att verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Häl -

Kangl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

sovårdsnämnds beslut enligt 14 § 2 mom. kan överklagas hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt djurskyddslagen prövas av
regeringsrätten.

I H § 3 mom. ges vissa bestämmelser om hälsovårdsnämnds handläggning
av djurskydd sär ende.

Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta bl. a. hälsovårdsnämnden,
tillsyningsman, läns-, distrikts- eller stadsveterinär besiktiga
djuret samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och
persedlar som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndigheten meddela
handräckning för att få till stånd sådan besiktning.

Med stöd av 17 § kan polismyndigheten i vissa fall omhänderta djur samt,
om det finnes nödvändigt med hänsyn till kostnaden för djurets vård eller
andra omständigheter, efter värdering låta försälja eller döda det. Förutsättning
är att djuret är utsatt för djurplågeri och att rättelse inte sker på
tillsägelse av polismyndigheten. Enligt 18 § gäller — med visst undantag —
rättegångsbalkens regler om beslag i tillämpliga delar beträffande åtgärd
som nu nämnts. I 19 § ges bestämmelser om kostnad som föranleds av omhändertagande
enligt 17 §.

Kungörelsen den 17 november 1944 (nr 769) angående förfarandet vid
polismyndighets omhändertagande av djur m. m. innehåller närmare föreskrifter
om vilka åtgärder som skall vidtas i samband med att djur tas om
hand enligt 17 § och om vissa kostnadsfrågor.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör dödas
omedelbart, får enligt 20 § veterinär eller polisman genast föranstalta därom.
I synnerligen trängande fall har också envar annan sådan rätt. Ägarens
eller innehavarens mening bör inhämtas i förväg. Den som låter döda
djur med stöd av denna bestämmelse är skyldig att efteråt underrätta ägaren
eller innehavaren. Kan det ej ske, skall i stället polismyndigheten underrättas.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 15 § att låta hälsovårdsnämnd
eller annan besiktiga djur, förvaringsrum o. d. eller som underlåter att lämna
underrättelse enligt 20 § om att djur har dödats, döms enligt 21 § till
dagsböter.

Tidigare behandling av frågan om förbud att handha djur

I det betänkande av år 1938 (SOU 1938: 36), som låg till grund för djurskyddslagen,
föreslog utredningsmannen att i strafflagen närmast efter
djurplågeriparagrafen skulle införas en ny bestämmelse, som skulle göra
det möjligt för domstol att meddela den som hade begått djurplågeri ett
förbud att ta befattning med djur. För att sådant förbud skulle få meddelas
borde — förutom brottet —- krävas att gärningsmannen kunde antas

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

vara för framliden uppenbart olämplig att handha djur. Förbudet skulle
gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid och avse att äga,
sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträdelse av förbudet
skulle straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Om denna bestämmelse, som har motsvarighet i dansk, norsk och tysk
djur skyddslagstiftning, anfördes i betänkandet att en möjlighet att ådöina
förbud skulle bli av värde i kampen för bättre förhållanden för djuren bl. a.
därigenom att den skapade skydd mot att en person i framtiden begick förnyat
djurplågeri. Utredningsmannen medgav dock att invändningar kunde
resas och erinrade bl. a. om att ett förbud kunde inverka menligt på den
dömdes försörjningsmöjligheter. Med hänvisning till bestämmelsen om indragning
av körkort ansåg dock utredningsmannen att alltför stort avseende
inte borde fästas vid denna verkan. Ytterligare två skäl kunde enligt utredningsmannen
anföras mot förbudsbestämmelsen, nämligen dels svårigheten
att övervaka att förbudet efterlevdes, dels att ett förbud kunde drabba även
tredje man. Som exempel på det senare nämndes situationen, när en lantbrukare
i god tro hade som kreatursskötare anställt en person, som av domstol
hade förbjudits att syssla med djur. Intet av dessa motskäl fann utredningsmannen
böra föranleda att man avstod från en förbudsbestämmelse.
För att effektivisera bestämmelsen tog utredningsmannen i förslaget till
djurskyddslag upp vissa regler om straff för den som hade medverkat till
överträdelse av meddelat förbud.

I de yttranden som lämnades över 1938 års betänkande avstyrktes den
föreslagna förbudsbestämmelsen. Den ansågs utgöra ett alltför stort ingrepp
i människornas försörjningsmöjligheter. Vidare ansågs det inte vara praktiskt
möjligt att kontrollera efterlevnaden av ett sådant förbud. Med hänsyn
till att de som är varaktigt olämpliga att handha djur ofta blev straffria,
antogs dessutom bestämmelsen om påföljd för överträdelse av förbudet bli
ineffektiv.

Även under lagärendets fortsatta behandling avvisades förbudsbestämmelsen.
Härvid åberopades i huvudsak samma synpunkter som hade anförts
under remissbehandlingen (se prop. 1944: 43).

I djurskijddsutredningens betänkande år 1961 med förslag till nya bestämmelser
om djurplågeri (SOU 1961: 45) framfördes ånyo förslag om en
förbudsbestämmelse, som i huvudsak var utformad på samma sätt som i
1938 års förslag. Fn skillnad var dock att förbud enligt 1961 års förslag inte
skulle kunna avse ägandet av djur. En närmare redovisning av förslaget
lämnas i prop. 1965: 138.

Vid remissbehandlingen av betänkandet lämnade flertalet instanser förslaget
om förbudspåföljden utan erinran eller yttrade sig därom i tillstyrkande
riktning. Bl. a. framhölls att möjligheten av att ett förbud meddelas
är ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet mot djurplågeri,
att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse när det gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man kan tvinga
en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har att göra med djur, att övergå
till annan verksamhet. Några remissinstanser anmälde dock tvekan om
behovet och lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen. Andra åter intog
en klart avvisande hållning och framförde därvid betänkligheter av både
principiell och praktisk natur. Dessa invändningar har närmare redovisats
i prop. 1965: 138. Några remissinstanser satte i fråga om inte förbudet borde
meddelas av administrativ myndighet i stället för av domstol.

I proposition till 1965 års riksdag (nr 138) togs djurskyddsutredningens
betänkande upp till behandling. I propositionen anfördes i den här aktuella
frågan att det från djurskyddssynpunkt uppenbart skulle vara värdefullt
om man i vissa fall hade möjlighet att beröva en person rätten att handha
djur. Beträffande utformningen av en förbudsbestämmelse uttalades att ett
förbud, meddelat i administrativ ordning, erbjöd vissa fördelar i jämförelse
med ett förbud som beslutats av domstol. Bl. a. kunde man utforma regeln
så att den medgav ingripande på ett tidigare stadium, nämligen genom att
släppa anknytningen till ett konstaterat djurplågeribrott och låta mera allmänna
kriterier på olämplighet att handha djur vara avgörande. Trots att
man således från djurskyddssynpunkt intog en positiv inställning till tanken
att införa en förbudsbestämmelse av antytt slag, lades något förslag
därom inte fram i propositionen. Detta motiverades med i huvudsak följande
skäl. En så drastisk form av ingripande som förbud att handha djur
skulle säkerligen komina att tillämpas sparsamt, varför den individualpreventiva
verkan skulle bli ganska ringa. En till djurplågeribrottet knuten
förbudspåföljd kunde inte heller väntas förstärka den allmänpreventiva
effekten hos straffbudet i högre grad. Ett förbud kunde mycket kännbart
påverka vederbörandes försörjningsmöjligheter. Sådana verkningar skulle
drabba ojämnt. Härtill kom de praktiska svårigheterna att avgränsa de
konkreta förbuden, så att orimligheter undveks, och att ordna behövlig kontroll.

1965 års riksdag fick vid sin behandling av ärendet ta ställning till frågan
med anledning av en i anslutning till propositionen väckt motion, vari
yrkades bifall till utredningens förslag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
anslöt sig tredje lagutskottet (3LU 1965: 31) till den bedömning som
hade kommit till uttryck i propositionen och fann det i vart fall inte för
det dåvarande vara påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida i frågan.

Vid 1967 års riksdag behandlades frågan i en interpellationsdcbatt i andra
kammaren. Jag framhöll därvid att jag hade min uppmärksamhet riktad på
problemet och att det var möjligt att 1965 års ställningstagande fick prövas
om (se andra kammarens prot. 1967: 21 s. 3).

Den förut nämnda framställningen från JO den 10 augusti 1967 var föranledd
av en anmälan, som inkom till JO i februari 1967 och vari hemställdes
om utredning huruvida myndigheterna genom sitt agerande i ett angivet fall

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

av upprepat djurplågeri kunde anses ha utnyttjat föreliggande möjligheter
att skydda djuren. JO, som inte fann skäl föreligga för antagande att vare
sig hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen hade försummat sin tillsynsskyldighet
i det aktuella fallet, framhöll att statsmakternas ställningstagande i
förbudsfrågan måste prövas om, eftersom det inte kan anses godtagbart att
man saknar effektiva medel att förekomma att sådana flagranta missförhållanden
som de påtalade upprepas.

I motioner till 1968 års riksdag (I: 86 och 194 samt II: 120 och 255) yrkades
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om förslag
i den här berörda förbudsfrågan.

I utlåtande över motionerna anförde tredje lagutskottet (3LU 1968: 20)
bl. a. att utvecklingen efter riksdagens senaste ställningstagande i frågan
år 1965 hade visat att gällande lagstiftning inte ger myndigheterna tillräckliga
möjligheter att ingripa mot upprepade och grova former av djurplågeri
och att de skäl som tidigare hade åberopats mot att införa en förbudspåfÖljd
därför borde få vika. Utskottet noterade med tillfredsställelse att frågan
redan hade tagits upp till förnyat övervägande inom justitiedepartementet
och förutsatte att det förslag i ämnet som jag kort tid dessförinnan
hade förutskickat i anslutning till mitt svar på en enkel fråga snarast möjligt
skulle komma att föreläggas riksdagen. Utskottet hemställde att riksdagen
skulle ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört. Utlåtandet godkändes
av riksdagen (rskr 1968: 110).

För budsfrågans reglering i Danmark och Norge

Som motsvarighet till vår djurskyddslag gäller i Danmark loven den 27
maj 1950 om vaern for dyr. Lagen stämmer i väsentliga delar överens med
djurskyddslagen i fråga om såväl innehåll som uppbyggnad. En formell
skillnad föreligger såtillvida som den danska ansvarsbestämmelsen för
djurplågeri har fått sin plats i dyrevaernsloven. I 18 § första stycket i denna
lag föreskrivs att den som genom överansträngning, vanvård eller på annat
sätt behandlar djur »uforsvarligt» straffas för djurplågeri med böter, hsefte
eller famgsel i högst ett år. Har behandlingen haft karaktär av misshandel,
är straffet famgsel i högst ett år eller, vid återfall, i högst två år. Enligt
andra stycket i samma paragraf straffas den som i övrigt överträder i lagen
eller med stöd av den meddelade föreskrifter med böter eller haefte, såvida
annat inte är bestämt. 19 § första stycket innehåller bestämmelser som gör
det möjligt att i dom, för alltid eller för bestämd tid, frånkänna en person
rätten att äga, bruka, sköta eller slakta eller över huvud taget personligen
befatta sig med djur eller visst slag av djur. Förutsättning för att sådant
beslut skall kunna meddelas är att vederbörande antingen i dom har befunnits
skyldig till misshandel av djur eller att han, efter att tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

ha gjort sig skyldig till djurplågeri eller annan överträdelse av lagens bestämmelser,
ånyo befinns skyldig till sådan överträdelse. Den som bryter
mot meddelat förbud straffas med böter. I 19 § andra stycket föreskrivs
straff för den som, med vetskap om att förbud har meddelats annan, i
sin tjänst låter denne utöva verksamhet som strider mot förbudet. Straffet
är satt till böter.

I Norge gäller loven den 7 juni 1935 um dyrevern. Enligt dess 16 § straffas
den som bryter mot föreskrift som meddelats i lagen eller med stöd av
denna med böter eller fängelse i högst sex månader. För brott som skett
av oaktsamhet är straffmaximum fängelse i tre månader. År 1951 fogades
en ny paragraf till dyrevernsloven. Enligt denna paragraf kan den som på
särskilt grovt sätt eller mer än en gång har förbrutit sig efter vad som sägs
i 16 § för viss tid eller för alltid fråndömas rätten att äga, ha, bruka, handla
med och slakta eller ta befattning med husdjur. Domen kan avse alla dessa
rättigheter eller en eller några av dem. Den kan också begränsas att gälla
endast visst eller vissa djurslag. Att straff inte kan utdömas till följd av att
det subjektiva rekvisitet brister hindrar inte att förbud meddelas. Går eu
dom ut på att den dömde skall fråntas djur som han innehar, skall politiet,
när domen har vunnit laga kraft, ge honom en kort frist att göra sig av med
djuren. Sker det inte inom den utsatta tiden, skall politiet så snart som möjligt
sörja för att djuren säljs eller slaktas. Den dömde skall bära all den
kostnad som kan uppkomma.

Departementspromemorian

I promemorian sägs inledningsvis att de förhållanden som har redovisats
i JO-framställningen har gjort det angeläget att på nytt överväga om inte
möjligheterna att komma till rätta med fall av upprepat djurplågeri och
annan fortgående vanvård av djur bör förbättras. Det hävdas att grundtanken
bakom djurskyddslagstiftningen oavvisligen kräver att missförhållanden
av den arten — även om de numera torde vara sällan förekommande —
så långt som möjligt motarbetas och förhindras. En bestämmelse om möjlighet
att meddela förbud att handha djur framstår härvid som naturlig och
föreslås därför bli införd i lagstiftningen. I promemorian framhålls härefter
att de skäl som vid tidigare tillfällen har anförts mot förslagen att knyta eu
förbudsbestämmelse till ett domstolsförfärande alltjämt synes ha sin giltighet.
Vidare anmärks att uppdagade missförhållanden kan vara sådana att
det blir i högsta grad angeläget att man kan inskrida utan att avvakta ett
eventuellt åtal och fällande dom. Det förordas därför att förbud skall kunna
meddelas i administrativ ordning och oberoende av lagföring.

Enligt promemorian är det framför allt fortlöpande vanvård av djur som
påkallar uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Djurplågerifall av ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

präglat tillfällig karaktär gäller i regel antingen vilda djur eller djur som
ägs eller handhas av annan än gärningsmannen. I sådana fall torde man inte
böra räkna med någon annan reaktion från samhällets sida än fällande straffdom.
Med utgångspunkt härifrån synes enligt promemorian en förbudsbestämmelse
böra begränsas till att avse endast sådana djur som omfattas av
djurskyddslagen, dvs. husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Det
är därför naturligt att foga in bestämmelsen i djurskyddslagen. Som utgångspunkt
bör därvid tas de nuvarande reglerna i 14 §.

I promemorian erinras om att hälsovårdsnämnderna efter de ändringar
av 14 § som vidtogs åren 1958 och 1965 har fått avsevärt större möjligheter
än tidigare att ingripa för att avhjälpa missförhållanden med avseende på
djurskyddet. Det ter sig enligt promemorian som en följdriktig utveckling
av hälsovårdsnämndernas verksamhet på området att också i första hand
ge nämnderna befogenheten att meddela sådana förbud varom här är fråga.
Det kan enligt promemorian visserligen sättas i fråga om inte befogenheten
borde förbehållas länsstyrelsen. Med hänsyn till att det inte sällan kan bli
angeläget med snabba beslut, torde dock även nu ifrågavarande beslut böra
tillkomma hälsovårdsnämnd. Länsstyrelse bör emellertid inte vara förhindrad
att vid behov kunna meddela förbud som första instans. Om den nuvarande
bestämmelsen i 14 § 2 mom. andra stycket djurskyddslagen får stå
kvar oförändrad, får länsstyrelsen sådan möjlighet.

När det gäller att bestämma vad som skall kunna föranleda förbud, utgår
promemorian från bestämmelserna i 14 § 2 mom. första stycket. Det föreslås
sålunda att förbud skall kunna meddelas den som har åsidosatt de allmänna
bestämmelserna i 2—6 §.§ och 8 b § djurskyddslagen. De kategorier av djur
till vars skyddande en förbudsbestämmelse ges är därmed bestämda till att
omfatta djur som avses i 1 § samma lag. Vilka åtgärder eller försummelser
som skall kunna föranleda ett förbud framgår av innehållet i de nyss
nämnda paragraferna. Det betonas i promemorian att en förutsättning för
förbud bör vara ett på visst sätt kvalificerat åsidosättande av dessa bestämmelser.
Förbud bör således i allmänhet tillgripas först sedan den mildare
formen av ingripande, dvs. meddelande av föreskrift, har visat sig gagnlös.
Endast om ett av hälsovårdsnämnden konstaterat missförhållande är av allvarlig
art, t. ex. sådant att åtal är påkallat, bör förbud kunna meddelas även
om någon annan åtgärd inte har prövats dessförinnan. Om ett i en sådan
situation väckt åtal sedermera ogillas, behöver det enligt promemorian inte
nödvändigt föranleda att det meddelade förbudet återkallas.

Som en följd av förbudsbestämmelsens anknytning till 14 § djurskyddslagen
kan man enligt promemorian anta att det i allmänhet kommer att bli
djurägaren som blir föremål för ingripande, men självfallet skall förbud
också kunna avse t. ex. en anställd djurskötare. Det framhålls i det sammanhanget
att ett förbud givetvis inte bör få drabba annan än den som sj älv har
gjort sig skyldig till vanvård vid handhavande av djur.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 samt. Nr 170

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Beträffande utformningen av bestämmelsen anges i promemorian att ett
förbud inte alltid behöver avse alla djur som den försumlige har hand om
utan att man i vissa fall bör kunna begränsa det till visst djurslag. Om t. ex.
en lantbrukare vansköter sina nötkreatur men inte övriga djur, bör förbudet
sålunda kunna avse endast djur av det slag som har blivit misskött.
Vidare bör enligt promemorian ett förbud ibland kunna begränsas på det
sättet att det inte omfattar varje slag av sysslande med djur. Som exempel
nämns att, om hästarna i ett lantbruk regelmässigt överansträngs i förekommande
körslor, medan anledning saknas till erinran mot deras stall och utfodring,
förbudet bör kunna begränsas till att avse endast deras brukande
som dragdjur.

Enligt promemorieförslaget skall förbud ges antingen för viss tid eller för
alltid. Det har inte ansetts motiverat att ange någon minimi- och maximitid,
när det gäller förbud för viss tid. Trots de betänkligheter som kan anföras
mot att meddela förbud för alltid torde enligt promemorian sådant förbud
böra meddelas, om den försumlige inte har låtit sig rätta av flerfaldiga tidsbestämda
förbudsbeslut. I en sådan situation bör djurens skydd anses väga
så starkt, att hänsyn inte kan tas till att vederbörande på grund av förbudet
kan bli tvungen att för sin utkomst välja annan verksamhet än den han
tidigare har ägnat sig åt. Ett meddelat förbud bör kunna återkallas, när
man är övertygad om att den försumlige ånyo kan anförtros djuren utan
risk för vanvård.

Saknar en förbudsdrabbad ägare vilja eller förmåga att anställa annan
att sköta djuren, kan det bli nödvändigt att han avhänder sig dem. Underlåter
han att själv avyttra djuren, bör enligt promemorian hälsovårdsnämnden
kunna försälja dem för hans räkning. Med hänsyn till svårigheten att
ange i vilka fall en försäljning framstår som en nödvändig följd av ett förbud,
torde man emellertid enligt promemorian inte böra meddela några
föreskrifter om försäljningsförfarandet, i allt fall inte förrän någon erfarenhet
har vunnits av den föreslagna lagändringen.

I promemorian hävdas att det i allmänhet inte torde möta några svårigheter
att kontrollera efterlevnaden av utfärdade förbud, eftersom dessa
mestadels lär komma att gälla personer som är bosatta inom den kommun
där hälsovårdsnämnden har sitt verksamhetsområde. Däremot får man enligt
promemorian räkna med att kontrollmöjligheten kan gå förlorad om
en förbudsdrabbad flyttar till annan kommun, eftersom ett rapportsystem
de olika kommunerna emellan knappast är praktiskt genomförbart.

Att straffsanktionera överträdelse av förbud bör enligt promemorian inte
komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Remissyttrandena

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser tillstyrker i princip förslaget
att införa en bestämmelse som ger möjlighet att meddela förbud att
handha djur eller lämnar förslaget utan erinran. Endast två instanser, RLF
och Sveriges lantbruksförbund, ställer sig direkt avvisande. Något flera ger
uttryck för tveksamhet men motsätter sig inte att en bestämmelse av den
föreslagna typen kommer till stånd. Till denna grupp hör föreningarna Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare samt Sveriges länspolischefer, lantbruksstyrelsen
och Hushållningssällskapens förbund.

De skäl som har anförts i promemorian till stöd för det framlagda förslaget
vinner i allt väsentligt anslutning bland de remissinstanser som har
intagit en positiv hållning till förslaget. De vitsordar sålunda allmänt att
nuvarande bestämmelser i vissa fall har visat sig otillräckliga, när det har
gällt att effektivt sätta stopp för fortgående vanvård av djur. Vidare framhålls
att, även om dessa fall har varit relativt få, omständigheterna i dem
ofta har varit sådana att det har framstått som högst otillfredsställande att
samhället inte har förfogat över verksamma medel att komma till rätta med
missförhållandena.

RLF och Sveriges lantbruksförbund anser, att de invändningar som har
riktats mot tidigare förslag i ämnet alltjämt är giltiga, och framhåller att
det finns anledning att se allvarligt på frågan med hänsyn till att ett förbud
att handha djur kan innebära ett synnerligen allvarligt ingrepp i en persons
näringsutövning. Enligt RLF:s mening beror förekommande vanvård oftast
på oförstånd, varför upplysning och rådgivning ter sig som de mest adekvata
åtgärderna från samhällets sida i sådana situationer.

Förslaget att beslut i ärenden om förbud skall fattas i administrativ
ordning godtas av remissinstanserna med ett undantag, nämligen
RLF som hävdar att det bör ankomma på domstol att pröva förbudsfrågor.
Bland övriga remissinstanser råder delade meningar i frågan om vilken myndighet
som bör anförtros beslutanderätten. Några remissinstanser tillstyrker
att hälsovårdsnämnderna får denna befogenhet. Flertalet av dem som yttrar
sig i frågan förordar dock att beslutanderätten förbehålls länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det i samband med ett förbud
kan aktualiseras för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor och att
en mängd rättsliga spörsmål kan behöva beaktas vid prövningen. Dessa omständigheter
talar enligt länsstyrelsen för att låta länsstyrelserna bli beslutsmyndighet.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Gentemot vad i promemorian har sagts om att behovet av snabba ingripanden
motiverar att beslutanderätten läggs hos hälsovårdsnämnderna invänder
veterinär styr elsen att ett beslut om förbud att handha djur varken bör
eller behöver fattas i brådska. Normalt skall det tillgripas först sedan andra,

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

mindre ingripande åtgärder har vidtagits och visat sig verkningslösa. Styrelsen
framhåller vidare, att det blir lättare att nå enhetlighet i tillämpningen
av förbudsbestämsnelsen, om beslutanderätten läggs hos de relativt få
länsstyrelserna än om den läggs hos hälsovårdsnämnderna.

Den allmänna konstruktionen av den föreslagna förbudsbestämmelsen
har föranlett endast en del smärre påpekanden. Föreningen
Sveriges polismästare framhåller att man, när det gäller grunden för ett förbudsbeslut,
i praktiken svårligen torde kunna helt släppa anknytningen till
djurplågeribrottet. Föreningen förordar att bestämmelsen ges den utformningen
att förbud skall kunna utfärdas — förutom i fall då meddelad föreskrift
inte har iakttagits —• när uppenbara skäl föreligger för misstanke
om djurplågeri eller när annars missförhållanden av allvarlig art förekommer
med avseende på förmåga, vilja eller insikt att vårda djur. Föreningen
gör vidare gällande att det i förslaget till lagtext använda begreppet »handha»
inte täcker alla tänkbara varianter av brukande, ägande och vårdande
av djur och föreslår i stället en uppräkning av dessa, så att det anges att
förbud kan avse att »äga, sköta, slakta eller eljest syssla med djur». Länsstyrelsen
i Uppsala län anser, att lagtexten bör utformas så, att därav framgår
att förbud får tillgripas endast om andra åtgärder har visat sig verkningslösa
eller om det med hänsyn till omständigheterna framstår som
uppenbart gagnlöst att pröva andra åtgärder.

Uttalandet i promemorian att förbud inte skall kunna drabba annan än
den som själv har gjort sig skyldig till vanvård vid handhavandet av djur
har väckt kritik från några håll. Länsstyrelsen i Malmöhus län sätter i fråga
om det är tillräckligt med ett förbud som hindrar en person att handha men
ej att äga djur. För att en djurägare inte indirekt skall kunna medverka till
djurplågeri anser länsstyrelsen att ett förbud även bör kunna avse själva
ägandet av djur. Av samma åsikt är Svenska djurskyddsföreningen, Föreningen
djurens vänner i Stockholm och länsveterinären i Kristianstads län.

Tanken att ett förbud skall kunna begränsas till visst eller vissa
djurslag delas av de remissinstanser som uttalar sig i frågan. Länsveterinären
i Älvsborgs län påpekar i anslutning därtill, att konstaterade
missförhållanden ibland har visat sig huvudsakligen bero på att djurägare
håller alltför många djur med hänsyn till stallutrymmen och tillgång på
foder. I sådana fall vore det önskvärt, om ett förbud kunde gå ut på att
vederbörande inte fick hålla djur utöver ett visst antal på fastigheten i
fråga. I fall då vanvården har sin grund i fallfärdiga djurbostäder borde förbudet
kunna avse hållande av djur i viss byggnad om denna inte sätts i
stånd.

Enligt veterinärstyrelsen måste ett förbud att handha djur avse varje
form av handhavande. Den i promemorian framförda tanken på en begränsning
i det hänseendet finner styrelsen helt orealistisk.

Beträffande giltighetstiden för ett meddelat förbud tar länssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

relsen i Uppsala län avstånd från tanken att förbud skulle kunna meddelas
för alltid. Länsstyrelsen menar att förbud i allmänhet bör avse bestämd tid
men att också tillsvidare-förbud skall kunna förekomma i extrema fall.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Sveriges veterinärförbund
förutsätter att, även om förbud gällande för alltid har meddelats
och vunnit laga kraft, det skall vara möjligt att senare under åberopande
av ändrade förhållanden få förbudets bestånd eller omfattning omprövat.

Från flera håll anförs att kontrollen över alt utfärdade förbud efterlevs
kan komma att erbjuda svårigheter. Med hänsyn till polisens allmänna
skyldighet att beakta djurskyddet anser Föreningen Sveriges polismästare
att polismyndigheten i orten bör underrättas om meddelat förbud. Länsveterinären
i Kronobergs län förordar att den beslutande myndigheten skall
lämna veterinärstyrelsen meddelande om sådana förbud och att styrelsen
i sin tur skall underrätta samtliga hälsovårdsnämnder om dessa.

Göta hovrätt förklarar sig dela den i promemorian uttalade uppfattningen
att eu efterlevnad av förbud att handha djur ibland kan göra en tvångsförsäljning
nödvändig. Enligt hovrättens mening bör föreskrifter ges
om hur en sådan försäljning skall ske och hur kostnaderna för förfarandet
skall tas ut. Föreningen Sveriges länspolischefer betonar starkt behovet av
sådana föreskrifter och menar att den föreslagna lagändringen skulle bli
ulan eftekt, om den inte kompletteras med bestämmelser om hur myndigheterna
skall förfara när den som har meddelats förbud vägrar att frivilligt
ställa sig beslutet till efterrättelse. Flera länsveterinärer är också av den
meningen att bestämmelser av det slaget inte kan undvaras om syftet med
förslaget skall nås.

I promemorians uttalande att det inte bör komma i fråga att föreskriva
straff för överträdelse av förbud instämmer RÅ, som anför
att det torde vara tillräckligt med straffbestämmelsen för djurplågeri i
brottsbalken samt möjligheterna att förelägga vite och verkställa åtgärder
på försumligs bekostnad. Flertalet remissinstanser har inte framfört någon
erinran mot uttalandet i promemorian.

Vissa remissinstanser som yttrar sig i frågan är av motsatt uppfattning
och hävdar att en straffsanktion är nödvändig för att ge avsedd verkan åt
bestämmelsen och för att inskärpa den allvarliga innebörden i ett förbud.
Företrädare för denna uppfattning är bl.a. veterinärstyrelsen, länsstyrelsen
i Malmöhus län och Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Departementschefen

Genom 1944 års djurskyddslag fick vi — vid sidan av den allmänna strafflagstiftningens
bestämmelse om straffansvar för djurplågeri — för första
gången en allmän reglering av frågor om vård och behandling av husdjur
och andra djur i fångenskap. Djurskyddslagen innehåller bl. a. vissa allmänna
bestämmelser om hur sådana djur skall behandlas. Om dessa bestämmelser
åsidosätts på sådant sätt att djur kan sägas otillbörligen ha utsatts
för lidande, hlir bestämmelsen om ansvar för djurplågeri i 16 kap. 13 §
brottsbalken tillämplig. För kontroll av att djurskyddslagens allmänna bestämmelser
efterlevs har ett administrativt övervakningssystem anordnats.
Enligt 14 § djurskyddslagen ankommer det i första hand på hälsovårdsnämnden
i orten att utöva denna kontroll. Nämnden har rätt att använda vissa
tvångsmedel för att åstadkomma rättelse av missförhållanden. Nämnden kan
sålunda enligt 14 § 2 mom. meddela en försumlig djurvårdare vissa föreskrifter
om vad han har att iaktta. Därvid kan vitesföreläggande begagnas
som påtryckningsmedel. Underlåter nagon att vidta föreskriven åtgärd, kan
nämnden låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. De nu
nämnda befogenheterna tillkommer också länsstyrelsen. Vidare kan nämnas
att polismyndighet enligt 17 § i vissa fall kan omhänderta samt sälja
eller döda djur som är utsatt för djurplågeri.

Djurskyddslagens betämmelser torde i flertalet fall erbjuda tillräckliga
möjligheter att komma till rätta med förekommande missförhållanden och
att skona djur, som har utsatts för djurplågeri, från fortsatt lidande. Erfarenheten
har emellertid visat att det kan förekomma fall då en person trots
upprepade ingripanden från tillsynsmyndigheterna och trots fällande straffdomar
för djurplågeri fortsätter att handha djur på ett sätt som står i uppenbar
strid med djurskyddslagens föreskrifter. Både i det betänkande av
år 1938 som låg till grund för djurskyddslagen och i det betänkande av år
1961 som föregick 1965 års ändringar i lagen föreslogs bestämmelser, som
skulle göra det möjligt att under vissa förutsättningar förbjuda den som
hade gjort sig skyldig till djurplågeri att i fortsättningen handha djur. Dessa
förslag ledde emellertid inte till någon lagstiftningsåtgärd.

Frågan om att införa en förbudsbestämmelse har nu aktualiserats på nytt.
I en promemoria, som har upprättats inom justitiedepartementet, föreslås
att det i djurskyddslagstiftningen förs in en bestämmelse som gör det möjligt
att meddela förbud för viss person att handha djur. Enligt promemorian
kräver den principiella utgångspunkten för djurskyddslagen att missförhållanden
av den arl som har framkommit i ett av JO behandlat fall så långt
som möjligt skall kunna motarbetas och förhindras. De förslag till förhudsbestämmelse
som diskuterades vid djurskyddslagens tillkomst och i samband
med 1965 års ändringar av lagen innebar, att domstol under viss förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

sättning skulle kunna förbjuda den som hade funnits skyldig till djurplågeri
att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Det förslag som behandlades
vid djurskyddslagens tillkomst omfattade också förbud att äga
djur. Mot förslagen framfördes betänkligheter både av principiell och av
praktisk natur. Med hänsyn till denna kritik mot de tidigare förslagen förordas
i promemorian en annan konstruktion av förbudsbestäinmelsen. Sålunda
föreslås att det inte skall ankomma på domstol utan på administrativ
myndighet, i första hand hälsovårdsnämnd, att besluta om förbud. Vidare
föreslås att man överger tanken på anknytning till djurplågeribrott och i
stället gör det möjligt att lägga mera allmänna kriterier till grund för ett
förbud.

Enligt promemorian är det angeläget att i främsta rummet kunna inskrida
med en förbudsbestämmelse vid fall av fortgående vanvård av djur.
Sådan vanvård torde regelmässigt avse husdjur och andra djur som hålls i
fångenskap. I promemorian anförs att det därför ter sig naturligt att begränsa
bestämmelsens räckvidd till sådana djur. I enlighet härmed föreslås
att den nya bestämmelsen inarbetas i djurskyddslagen.

Vid remissbehandlingen av 1938 års djurskyddsbetänkande avstyrktes
den då föreslagna förbudsbestäinmelsen. 1961 års förslag tillstyrktes däremot
av flertalet remissinstanser. Trots detta var jag inte, när lagstiftningen
reviderades år 1965, beredd att förorda ett förbud av angivet slag. Jag framhöll
att det tedde sig uppenbart att det i vissa fall skulle vara värdefullt från
djur skyddssynpunkt att ha en möjlighet att beröva en person rätten att
handha djur (prop. 1965: 138 s. 25). Mitt ställningstagande mot ett förbud
var föranlett av både principiella och praktiska skäl. Jag underströk särskilt
att, även om det på andra områden fanns företeelser som i någon mån
påminde om den då föreslagna förbudsbestäinmelsen, man tydligen ändå
här stod inför något som i stort sett var främmande för vår rättsordning.
Jag betonade också att ett förbud under vissa omständigheter skulle kunna
begränsa en persons försörjningsmöjligheter och frihet i andra avseenden
mycket kännbart och att det var ofrånkomligt att verkningarna skulle komma
att drabba ojämnt. Jag pekade vidare på svårigheterna att avgränsa de
konkreta förbuden så att orimligheter undveks och på de problem som kontrollen
av meddelade förbud kunde erbjuda. 1965 års riksdag anslöt sig till
min bedömning och fann det i allt fall inte då påkallat med någon åtgärd
i saken från riksdagens sida.

Att döma av de remissyttranden som har avgetts över den nu föreliggande
promemorian har sedan remissbehandlingen av 1961 års förslag en ytterligare
förskjutning av opinionen skett till förmån för en förbudsbestämmelse.
Endast två remissinstanser, RLF och Sveriges lantbruksförbund, intar nu
en avvisande hållning. Några uttrycker tveksamhet, dock utan att avstyrka
förslaget. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser är emellertid positivt
inställda till tanken att införa en förbudsbestämmelse. Det kan sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

skilt anmärkas, att landets samtliga länsveterinärer liksom de hälsovårdsnämnder
som har yttrat sig i frågan vitsordar behovet av en sådan föreskrift.

Det är givet att de invändningar som i 1965 års lagstiftningsärende framfördes
mot en förbndsbestämmelse inte har förlorat sin giltighet. De är dock
inte av den karaktären att de under alla omständigheter behöver stå i vägen
för en sådan justering av djur skyddslagstiftningen varom nu är fråga. Eu
avvägning måste med andra ord göras mellan å ena sidan behovet av en sådan
reform och å andra sidan tyngden i de skäl som kan anföras mot en
reglering av denna typ.

Enligt min mening har behovet att effektivisera djur skyddslagstiftningen
i denna punkt framträtt allt tydligare under de senaste åren. Detta intryck
har ytterligare befästs efter remissbehandlingen av departementspromemorian,
främst genom yttranden från länsveterinärhåll, vilka ger vid handen
att de medel som myndigheterna f. n. disponerar för att tillgodose djurskyddsintressena
inte är tillräckliga. Jag har därför kommit till den uppfattningen
att man trots de tidigare betänkligheterna nu bör öka möjligheterna
för samhället att ingripa mot den som underlåter att rätta sig efter föreskrifter
som har meddelats i djurskyddssyfte och som med hög grad av
sannolikhet kan antas komma att göra sig skyldig till vanvård av djur. Jag
anser därför att det bör införas en bestämmelse som gör det möjligt att förebygga
sådan van vård genom förbud i vissa fall för person att handha djur.

Beträffande innehållet i en reglering av sådan innebörd vill jag anföra
följande.

Promemorieförslaget att beslut om förbud skall fattas i administrativ ordning
har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Vid frågans behandling
år 1965 framhöll jag att ett administrativt förfarande enligt min
mening var att föredra framför alternativet att förlägga beslutanderätten till
domstol. Jag tänkte därvid bl. a. på att ett administrativt förfarande möjliggör
ingripande på ett tidigare stadium. Jag är fortfarande av samma uppfattning
och förordar därför, liksom departementspromemorian, att förbudet
skall meddelas i administrativ ordning.

I promemorian förordas att det i första hand skall ankomma på hälsovårdsnämnd
att avgöra förbudsfrågan. Flertalet av de remissinstanser som
har yttrat sig i saken anser dock att beslutanderätten bör förbehållas länsstyrelsen.
Jag ansluter mig till sistnämnda uppfattning. Som påpekats under
remissbehandlingen kan för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor
aktualiseras i samband med ett förbud. Det är uppenbart att länsstyrelserna
är bättre rustade än hälsovårdsnämnderna att bedöma sådana frågor.
Intresset av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning talar också mot att
sprida beslutsfunktionen på ett så stort antal myndigheter som hälsovårdsnämnderna
utgör. Jag förordar alltså att beslutanderätten i dessa ärenden
förbehålls länsstyrelserna. Till förfarandet inför länsstyrelsen återkommer
jag senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

I enlighet med vad som har anförts i promemorian bör förbudsbestämmelsen
göras tillämplig endast på sådana djur som avses i djurskyddslagen,
dvs. husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Redan syftet med bestämmelsen
— att förebygga upprepad vanvård av djur — gör en sådan begränsning
av tillämpningsområdet naturlig. Därtill kommer att det i fråga
om andra djur sannolikt skulle möta stora svårigheter både att bestämma
det närmare innehållet i ett förbud och att kontrollera efterlevnaden av det.
Som har uttalats i promemorian är det därför naturligt att anknyta förbudsbestämmelsen
till djurskyddslagen.

I frågan om vilka åtgärder eller försummelser som skall kunna föranleda
förbud föreslås i promemorian, att i princip samma omständigheter som kan
föranleda föreskrift enligt 14 § 2 mom. djurskyddslagen skall kunna medföra
ett förbud. I likhet med en så gott som enhällig remissopinion ansluter
jag mig till detta förslag.

Med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter
som ett förbud kan innebära och de verkningar i övrigt som detta kan
få för den enskilde bör — som också har framhållits i promemorian — förbud
få tillgripas endast i särskilt kvalificerade fali. Detta bör komma till
uttryck i lagregleringen i fråga. Därvid bör gälla att förbud i regel
skall få tillgripas först sedan vederbörande har underlåtit att efterkomma
tidigare meddelad föreskrift, som är av väsentlig betydelse från
djurskyddssynpunkt. Även om andra vägar inte har prövats dessförinnan,
bör förbud dessutom kunna meddelas när konstaterade missförhållanden i
fråga om djurens vård och behandling är av allvarlig natur. I sistnämnda
fall bör krävas att omständigheterna är sådana att det framstår som utsiktslöst
att söka åstadkomma rättelse på annat sätt. Sistnämnda krav får anses
följa av de allmänna grundsatser som gäller i fråga om tvångsåtgärder, nämligen
att strängare medel får användas endast i den mån mindre ingripande
åtgärder ej kan påräknas leda till åsyftat resultat, och behöver därför inte
uttyckligen anges i lagtexten.

Vid bedömningen om förbud skall meddelas bör hänsyn tas såväl till de
yttre förhållandena som till djurhållarens subjektiva inställning. När fråga
är om personer som medvetet underlåter att sörja för vården av sina djur,
trots att de har ekonomiska och andra förutsättningar därför, finns uppenbarligen
mindre skäl att visa återhållsamhet än när fråga är om vad som
brukar kallas den tysta vanvården, nämligen fall som har sin grund i att
djurhållaren till följd av hög ålder, sjuklighet eller annat saknar både insikt
om djurens belägenhet och förmåga att sköta dem på ett tillfredsställande
sätt. Det är givetvis ytterst angeläget att länsstyrelserna i sådana fall går
fram med särskild försiktighet och i första hand söker utnyttja de former
av hjälp och bistånd som kan stå till buds.

Enligt promemorieförslaget skall ett förbud innebära att en försumlig
djurvårdare förbjuds att, för alltid eller för viss tid, själv handha djur. I den
föreslagna lagtexten anges inte några olika former av handhavande. I pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

memorian sägs vidare att endast den som själv har gjort sig skyldig till vanvård
vid handhavande av djur skall kunna drabbas av förbud.

Det sist nämnda uttalandet i promemorian har föranlett kritik från
några remissinstanser. Dessa framhåller, att det i vissa situationer kan
finnas anledning att rikta ett förbud mot en djurägare som indirekt förorsakar
vanvård, t. ex. genom att inte tillhandahålla en anställd djurskötare
tillräckligt med foder åt djuren. Att i sådana och liknande fall rikta
förbudet mot djurskötaren är till föga nytta från djur skyddssynpunkt.

För min del vill jag instämma i dessa remissinstansers synpunkter. Det
torde inte alltid vara möjligt att nå åsyftat resultat med ett förbud som
avser endast handhavande av djur. Enligt min mening bör det därför finnas
möjlighet att också ålägga en försumlig djur ägare att avhända sig
djur som han äger och förbjuda honom att anskaffa djur av samma slag.
Denna möjlighet att ingripa mot en djurägare bör användas endast i kombination
med förbud att handha djur.

Jag vill också understryka att ett beslut om ingripande i någon av de
föreslagna formerna inte bör ges ett vidare innehåll än vad förhållandena
i de särskilda fallen motiverar och vad som krävs för att nå syftet med
åtgärden. Regelmässigt bör övervägas om inte beslutet kan begränsas till
visst eller vissa djurslag. Det kan antas att ingripandena i praktiken
vanligen kommer att inskränkas på detta sätt. Det bör också vara möjligt
att begränsa ett förbud att handha djur till visst slag av handhavande,
även om det inte förefaller sannolikt att en begränsning av den typen kan
bli aktuell annat än i undantagsfall. I vissa situationer kan det enligt min
mening också vara befogat att ge ett beslut sådan innebörd att det utgör
hinder endast mot att hålla djur utöver ett visst angivet antal.

Som uttalas i promemorian bör förbud i allmänhet ges bestämd giltighetstid.
Jag delar också uppfattningen i promemorian att man kan avstå
från att i lagtexten bestämma någon minimi- och maximitid för sådana
förbud. För egen de! anser jag dock att kortare tid än ett år och längre
tid än fem år inte bör tillämpas annat än undantagsvis. Förbud bör också
kunna meddelas med giltighet tills vidare. Ett förbud bör givetvis kunna återkallas,
om ändrade förhållanden ger anledning därtill. Enligt min mening
bör förbud inte kunna utfärdas för alltid.

En bestämmelse av det innehåll som nu har angetts bör tas in i 14 §
djurskyddslagen som elt nytt moment, betecknat 4 mom. Till detta bör
lämpligen föras nuvarande andra stycket i 14 § 2 mom. Härigenom kommer
länsstyrelsernas befogenhet beträffande kontrollen och efterlevnaden
av djurskyddslagens allmänna bestämmelser att finnas samlade i detta
moment.

Beträffande länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden bör gälla att
det skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.
En föreskrift härom bör tas in som ett tredje stycke i 14 § 4 mom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

För att länsstyrelsen skall få kännedom om de fall, då en tillämpning
av bestämmelsen om förbud eller åläggande kan komma i fråga, bör skyldighet
att anmäla dessa fall till länsstyrelsen åvila hälsovårdsnämnderna.
En föreskrift härom bör föras in i 14 § 2 mom.

Med hänsyn till den allmänna standarden på djur skyddsområdet i vårt
land och de andra medel som står till myndigheternas förfogande för att
komma till rätta med vanvård av djur torde man kunna utgå från att
den föreslagna bestämmelsen skall behöva tillämpas endast tämligen sällan.
Det finns därför anledning förmoda, att de praktiska svårigheterna
att kontrollera efterlevnaden av förbud inte skall bli alltför framträdande.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om hur
denna kontroll skall anordnas. Kontrollen synes lämpligen böra utövas av
hälsovårdsnämnderna genom deras tillsyningsmän. När länsstyrelse har
meddelat ett förbud, bör den meddela hälsovårdsnämnden i den ort där
den förbudet gäller är bosatt. Underlåter denne att rätta sig efter förbudet,
bör länsstyrelsen skyndsamt underrättas därom. Flyttar han till annan
ort, bör länsstyrelsen få besked också därom, så att kontrolluppgiften
kan flyttas över till hälsovårdsnämnden i den nya bosättningsorten. Någon
central registrering av utfärdade förbud anser jag inte vara motiverad.

När en person åläggs att avhända sig djur, bör länsstyrelsen — om det
från djur skyddssynpunkt framstår som försvarligt — samtidigt föreskriva
en tidsfrist, inom vilken djurägaren har att göra sig av med djuren. Underlåter
han att göra detta inom den utsatta fristen eller är förhållandena
sådana att han omedelbart bör skiljas från befattning med djuren, måste
tvångsåtgärder kunna tillgripas. I departementspromemorian, vari föreslås
förbud endast mot handhavande av djur, har inte föreslagits några
bestämmelser om vilka åtgärder som skall kunna tillgripas mot djur ägare
som inte iakttar sådant förbud. Där hävdas att det måste anses utgöra en
konsekvens av förbudet att beslutsmyndigheten också äger tillse att det
efterlevs. Under remissbehandlingen har emellertid framhållits att bestämmelser
om hur myndigheterna skall förfara i sådana situationer inte
kan undvaras.

Som jag tidigare har nämnt ger 17 § djurskyddslagen polismyndighet
befogenhet att i vissa fall omhänderta djur. Som förutsättning gäller
att djuret är utsatt för djurplågeri och att rättelse inte sker på tillsägelse
av polismyndigheten. Omhändertaget djur får försäljas eller dödas av
polismyndigheten, om det finnes nödvändigt med hänsyn till kostnaden
för djurets vård eller andra omständigheter. Denna bestämmelse kan givetvis
i vissa fall utnyttjas för att tvinga fram efterlevnad av ett förbudsbeslut
eller beslut om skyldighet för en person att avhända sig djur. Emellertid
måste tvångsåtgärder i det syftet kunna vidtas mot djurägare också
när de nyss angivna villkoren för omhändertagande inte är uppfyllda.

Enligt min mening bör underlåtenhet att efterkomma åläggande för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

djurägare att avhända sig djur föranleda att djuren omhändertas genom
det allmännas försorg. Detsamma gäller om djur förvärvas i strid med
förbud alt anskaffa djur. Självfallet kan inte komma i fråga ett omhändertagande
på längre sikt, utan ändamålet kan endast vara att djuren
slutligen skall antingen säljas eller dödas. Något hinder bör därvid inte
föreligga för ägaren att själv sluta försäljningsavtal efter det att djuren
har omhändertagits. Jag återkommer i det följande till vissa frågor som
uppkommer i sådant fall.

Med hänsyn till de vittgående ekonomiska konsekvenser som ett beslut
om omhändertagande kan få bör det enligt min mening ankomma på länsstyrelsen
att besluta härom. Jag förordar därför att till 17 § fogas ett
andra stycke som ger länsstyrelsen befogenhet att i förevarande fall förordna
om omhändertagande. Länsstyrelses förordnande om omhändertagande
bör verkställas av polismyndigheten i enlighet med de bestämmelser
som 17 § nu innehåller. Det bör ankomma på polismyndigheten att efter
värdering låta sälja eller döda omhändertaget djur. I det nu föreslagna
andra stycket i 17 § bör tas in en bestämmelse härom. Vid omhändertagandet
av djur bör polismyndigheten ha att iaktta bestämmelserna i kungörelsen
den 17 november 1944 angående förfarandet vid polismyndighets
omhändertagande av djur m. m. Det innebär bl. a. att veterinärbesiktning
alltid skall ske. Finner veterinären att djuret bör dödas, skall det
värderas av honom och en för ändamålet tillkallad trovärdig person, som
är sakkunnig beträffande djur av det aktuella slaget. För besiktning och
värdering får i stället för veterinär anlitas annan kunnig och trovärdig
person, om djuret uppenbarligen är av ringa värde.

Beslut om omhändertagande enligt den nu föreslagna bestämmelsen bör
kunna meddelas endast beträffande djur, som ägaren är skyldig att avhända
sig eller som han har anskaffat i strid med förbud. Om t. ex. en
anställd djurskötare eller annan person, som har annans djur om hand,
inte iakttar förbud att handha djur, bör något omhändertagande av djuren
inte kunna ske enbart av den anledningen. Däremot finns det givetvis
möjlighet att enligt 14 § 2 mom. meddela ägaren föreskrift av innebörd
att han skall se till att djurens vård inte handhas av den mot vilken
förbudet har riktats. Underlåter ägaren att iaktta sådan föreskrift,
torde hans försummelse i detta hänseende i vissa fall kunna betraktas
som så allvarlig att han bör åläggas att avhända sig djuren och förbjudas
att anskaffa nya. I särskilt allvarliga situationer bör sådant beslut kunna
meddelas direkt utan föregående föreskrift.

Bestämmelsen i 18 § första stycket djurskyddslagen att rättegångsbalkens
regler om beslag i tillämpliga delar gäller i fråga om åtgärd enligt 17 § bör
inte avse omhändertagande, som sker med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen
i ett andra stycke av 17 §. Detta föranleder en mindre ändring
av 18 S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Omhändertagande och annan åtgärd enligt det föreslagna andra stycket
i 17 § bör verkställas på bekostnad av den åläggandet eller förbudet gäller.
Kostnaderna skall förskjutas av allmänna medel liksom nu är fallet med
kostnader för omhändertagande enligt 17 § första stycket. Har omhändertaget
djur sålts, bör kostnaden få tas ut ur köpeskillingen. Bestämmelse härom
bör ges i ett nytt stycke i 19 §. Bestämmelsen bör anses gälla även när
försäljning har skett till slakt. I den mån den betalningsskyldige inte godvilligt
betalar kostnad som inte bär kunnat tas ut ur köpeskillingen, får civil
talan väckas mot honom vid allmän domstol. Om kostnaderna inte betalas,
kan statsverkets fordran i stället avskrivas i enlighet med bestämmelserna
i avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 (nr 921 j.

I samband med nu berört tillägg till 19 § bör vissa ändringar göras i paragrafen.
Särskilt bör därvid nämnas den föreskrift i andra stycket som innebär
att åklagare i vissa fall kan förpliktas återgälda statsverket kostnad
som har förskjutits av allmänna medel. Eftersom åklagarväsendet och polisväsendet
numera är åtskilda i organisatoriskt hänseende, har åklagare inte
längre att fatta beslut om åtgärd enligt 17 §. Föreskriften fyller därför inte
längre någon funktion och bör utgå.

Som jag nämnde tidigare kan det inte komma i fråga att omhänderta djur
genom det allmännas försorg annat än för begränsad tid. Är omhändertaget
djur i sådant skick att det bör dödas, bör detta självfallet ske snarast möjligt.
I annat fall måste omhändertagandet bestå till dess försäljning kommer
till stånd. Polismyndigheten bör fritt få bestämma hur omhändertagandet
praktiskt skall ordnas och på vilket sätt försäljningen skall ske. I princip
bör det efter omhändertagandet stå ägaren fritt att själv sälja eller på annat
sätt avhända sig djuret, innan försäljning genom polismyndighetens försorg
har kommit till stånd. Det bör emellertid finnas möjlighet att hindra försök
från ägarens sida att genom uppenbar skenöverlåtelse kringgå ett meddelat
beslut, exempelvis genom försäljning av djuret till hemmavarande familjemedlem.
Ägaren bör inte få avhända sig djuret efter omhändertagandet annat
än efter särskilt tillstånd, som lämpligen kan meddelas av polismyndigheten.
Genom en sådan ordning skulle man också få viss möjlighet att
se till att ägaren inte träffar avtal beträffande djuret som skulle få till följd
att samhället förlorade annars föreliggande möjlighet att gottgöra sig för
de kostnader som omhändertagandet har föranlett. Jag föreslår därför att
det som ett tredje stycke i 17 § tas in en bestämmelse om att ägaren inte utan
tillstånd av polismyndigheten får förfoga över djur som bär omhändertagits
enligt andra stycket. Någon motsvarande bestämmelse torde inte behövas för
omhändertagande enligt första stycket. För sådant omhändertagande skall
rättegångsbalkens regler om beslag gälla i tillämpliga delar (18 §).

Syftet med den kontroll över att meddelade förbud och ålägganden iakttas
som jag tidigare har talat om liksom med de ingripanden av tvångskaraktär
som jag har föreslagit är givetvis att så långt som möjligt förhindra att djur

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

ägs eller handhas i strid med vad länsstyrelsen har beslutat. Det torde emellertid
inte vara möjligt att helt förebygga överträdelser av sådana beslut.
Enligt promemorieförslaget bör det inte komma i fråga att föreskriva straff
för sådana överträdelser. Några remissinstanser har menat att en straffsanktion
är nödvändig, om regleringen skall få avsedd verkan.

Enligt min uppfattning bör man i första hand sträva efter att ge de särskilda
besluten sådant innehåll, att det blir möjligt att på effektivt sätt se
till att de blir åtlydda. Jag anser vidare att risken att bli tvångsvis skild från
djuren i flertalet fall får större avhållande effekt än ett straffhot. På grund
härav är jag inte beredd att förorda någon straffsanktion av angivet slag.
Som förut har sagts skall djur emellertid inte kunna omhändertas i de fall,
då den som har förbjudits att handha djur inte själv är ägare till de djur
som avses med förbudet. För dessa fall bör det finnas någon annan form av
reaktion mot underlåtenhet att iaktta meddelat förbud än straff. Lämpligen
bör länsstyrelsen ha rätt att föreskriva vite i samband med att den förbj lider
annan än ägaren att handha djur. Jag förordar att en bestämmelse härom
tas in i 14 § 4 mom.

Jag vill slutligen något beröra förfarandet i ärenden angående förbud att
handha djur eller åläggande för djurägare att avhända sig djur och förbud
att anskaffa sådana. Med hänsyn till att allvarliga inskränkningar i den enskildes
handlingsfrihet och förvärvsverksamhet kan komma i fråga i dessa
ärenden, är det uppenbarligen av vikt att ärendena handläggs på ett sätt
som uppfyller höga anspråk på rättssäkerhet. Det bör sålunda inte komma
i fråga att meddela beslut utan att den som ingripandet avser har haft tillfälle
att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet. Muntligt förhör bör
hållas med honom, om han begär det. Länsstyrelsen bör givetvis vara oförhindrad
att anordna förhör även utan sådan begäran. När fråga har uppkommit
om förbud mot annan än djur ägaren, bör tillfälle beredas även denne
att yttra sig. Han kan härigenom på ett tidigt stadium få kännedom om
den ifrågasatta åtgärden och på eget initiativ vidta åtgärd för att undanröja
fortsatt risk för djurplågeri. För att få tillräckligt underlag för sitt beslut
torde länsstyrelsen ej sällan ha anledning att besiktiga de djur varom är fråga.
Några uttryckliga bestämmelser i djurskyddslagen angående utredningsförfarandet
torde emellertid inte behövas, eftersom det torde vara tillräckligt
med de handläggningsbestämmelser som finns i länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958 (nr 333 ) samt vedertagen förvaltningsrättslig praxis i ärenden
som gäller enskilds rätt. Jag vill i sammanhanget erinra om att en allmän
lagstiftning om förvaltningsförfarandet är under övervägande (jfr SOU
1968: 27).

Enligt nuvarande ordning prövas besvär mot länsstyrelsens beslut i ärenden
om föreskrift eller tillstånd enligt djurskyddslagen av regeringsrätten.
Motsvarande ordning bör gälla beträffande talan mot länsstyrelses beslut om
förbud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande av djur

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968 27

enligt 17 § andra stycket. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i regeringsrättslagen.
Jag avser att senare i dag anmäla förslag härom.

De förordade ändringarna i djurskyddslagen bör träda i kraft den 1 januari
1969.

Hemställan

I överensstämmelse med vad jag har anfört i det föregående har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 maj f.944 (nr 219) om djurskydd. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Margit Edström

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Bilaga 1

Departementspromemorians

förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § 2 mom. lagen den 19 maj 1944
(nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, att 14 § 2 mom. lagen den 19 maj 1944 om djur -

skydd skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)

För avhjälpande

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 mom. Åsidosätter någon vad i
2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden,
i den mån ej särskilda
bestämmelser äro gällande,
meddela erforderlig föreskrift om
vad han jämlikt nämnda paragrafer
har att iakttaga. Nämnden äger ock
i sådant fall stadga vite. Underlåter
någon att vidtaga föreskriven åtgärd,
äger nämnden, där det anses
nödigt, verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad. Har den försumlige
icke ställt sig meddelad föreskrift
till efterrättelse eller befinnes
eljest att missförhållanden av allvarlig
art föreligga i avseende å djurens
vård, må nämnden, om det från djurskyddssynpunkt
finnes påkallat, förbjuda
den försumlige att för viss tid
eller för alltid själv handhava djur
som avses i denna lag eller visst sådant
djurslag. Nämnden äger förordna,
att beslut, som i detta stycke avses,
omedelbart skall lända till efterrättelse.
Den som är missnöjd med
nämndens beslut äger däröver anföra
besvär hos länsstyrelsen,
illkommer hälsovårdsnämnden.

Denna lag träder i kraft den---

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 14 § 2 inom. och 17—19 §§ lagen den 19
maj 1944 om djurskydd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,
dels att till 14 § skall fogas ett nytt moment, 4 mom., av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

14 §.

2 inom. Åsidosätter någon —--

För avhjälpande av missförhållande
i avseende å djurskyddet äger
länsstyrelsen samma befogenheter
som enligt första stycket tillkommer
hälsovårdsnämnden.

'' Senaste lydelse av 14 § 2 mom. se 1965:

(Föreslagen lydelse)

--hos länsstyrelsen.

Föreligga sådana omständigheter
att förbud enligt 4 mom. andra stycket
kan komma i fråga, skall hälsovårdsnämnden
göra anmälan därom
till länsstyrelsen.

4 mom. För avhjälpande av missförhållande
med avseende å djurskyddet
äger länsstyrelsen samma
befogenheter som enligt 2 mom. första
stycket tillkommer hälsovårdsnämnden.

Underlåter någon att efterkomma
föreskrift, som meddelats enligt 2
mom. första stycket och som är av
väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,
eller föreligger i annat
fall missförhållande av allvarlig natur
i fråga om djurs vård eller behandling,
äger länsstyrelsen meddela
den försumlige förbud att handhava
djur eller visst slag av djur.
Är den försumlige ägare av djuret
eller djuren, äger länsstyrelsen dessutom
meddela honom åläggande att
avhända sig djuret eller djuren och
förbud att anskaffa djur eller visst
slag av djur. Riktas förbud att handhava
djur mot annan än ägaren, må
det förenas med vite. Förbud enligt

728 och av 17—19 §§ se 1946:865.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

detta stycke skall avse viss tid eller
gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända
till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda
förordnas.

17 §.

Är dj ur-----—-------döda det.

Iakttager djurägare ej åläggande
att avhända sig djur eller förbud att
anskaffa djur, äger länsstyrelsen förordna
att djuret skall omhändertagas
genom polismyndighetens försorg.
Det ankommer på polismyndigheten
att efter värdering låta försälja eller
döda djuret.

Sedan omhändertagande enligt
andra stycket skett, må ägaren ej
förfoga över djuret utan tillstånd av
polismyndigheten.

Närmare bestämmelser angående
förfarandet, när djur omhändertages,
meddelas av Konungen.

Kostnad som-------—---

Har talan väckts om ansvar för
djurplågeri, skall domstolen vid målets
avgörande pröva, huruvida
nämnda kostnad skall till statsverket
återgäldas av åklagaren eller av den
tilltalade. Ej må åklagaren därtill
förpliktas i annat fall än då den åtgärd
som föranlett kostnaden blivit
av honom utan skäl vidtagen eller
fastställd.

Har djuret------ -----

§•

I fråga om åtgärd som i 17 § första
stycket sägs gäller i tillämpliga delar
vad i rättegångsbalken är stadgat om
beslag; dock skall, om ej rätten utsatt
annan tid, åtal för djurplågeriet
väckas inom en vecka från det åtgärden
vidtogs.

Närmare bestämmelser angående
förfarandet, när djur omhändertages
enligt 17 §, meddelas av Konungen.

§•

—--allmänna medel.

Har i fall som avses i 17 § första
stycket talan väckts om ansvar för
djurplågeri, skall domstolen vid målets
avgörande pröva, huruvida kostnad
som förskjutits av allmänna
medel skall återgäldas till statsverket
av den tilltalade.

----medel förskjutits.

Kostnad för omhändertagande och
annan åtgärd enligt 17 § andra stycket
skall återgäldas av den åläggandet
eller förbudet gäller. Har omhän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

(Nuvarande lydelse)	(Föreslagen lydelse)
	dertaget djur försålts genom polis-myndighetens försorg, må kostnad för omhändertagandet samt för vård eller annan åtgärd med djuret utta-gas ur köpeskillingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 7 november 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

CONRADI.

Enligt lagrådet den 4 november 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justi ti eärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 18 oktober 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Anders Wijkström.

Lagrådet yttrade:

14 §.

Särskilda svårigheter lär uppkomma i de vanliga fall då kreatur sålts på
avbetalning med äganderättsförbehåll. Eftersom köparen inte i förevarande
sammanhang kan anses som ägare till djuren, kan åläggande att avhända
sig dem inte meddelas honom. Ett förbud för köparen att handha djuren
kan försätta denne i ett läge där någon lösning är svår att finna. Han kan
ej tvinga säljaren att låta köpet gå åter. Och han gör sig skyldig till olovligt
förfogande om han utan säljarens samtycke själv säljer djuren. Ofta har
han inte ekonomisk möjlighet att anlita annans biträde med djurens handhavande
och att lega ut djuren är ej heller någon praktiskt framkomlig väg.
Vad åter angår säljaren saknas vanligen den förutsättningen för ingripande
mot honom att han visat försumlighet. Det är för övrigt inte säkert att säljaren,
ens om han på grund av yppade missförhållanden i fråga om djurens
vård eller behandling skulle vilja få köpet att gå åter, kan få återgång till
stånd. Liknande svårigheter kan tänkas uppstå också i andra fall där annan
än ägaren visat försumlighet. Såsom exempel kan nämnas en hundgård
som mottager djur till inackordering. Här åsyftade svårigheter har icke berörts
i remissprotokollet. Föreligger djurplågeri kan djuren omhändertas
med stöd av 17 § första stycket i det remitterade förslaget (17 § första

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

stycket första punkten enligt den avfattning lagrådet föreslår). I vissa fall
kan 20 § tillämpas. På den föreliggande utredningen är det inte möjligt att
bedöma behovet av åtgärder i övrigt. Det torde vara lämpligt att utvecklingen
på området ägnas uppmärksamhet.

I anledning av att i lagrådsremissen återges ett under förberedelsearbetet
gjort uttalande, som möjligen kan missförstås, vill lagrådet för tydlighetens
skull framhålla att, enligt den föreslagna lydelsen av 4 mom. andra
stycket, där angivna förbud och åläggande kan riktas även mot aktiebolag,
förening eller annan juridisk person.

Utdömande av vite som förelagts av administrativ myndighet ankommer
på allmän domstol, om ej annat föreskrivits. Domstolen skall därvid pröva,
att vitesföreläggandet gjorts av behörig myndighet, att det tillkommit i laga
ordning och att dess innehåll inte strider mot lag. Den legalitetsprövning
som sålunda äger rum när viten utdöms av domstolarna innebär en inte
oväsentlig hämsko på obehörig maktutövning och utgör ett värdefullt komplement
till den laglighetskontroll som genom regeringsrättens verksamhet
och på annat sätt äger rum inom förvaltningen.

Förslaget upptar en bestämmelse om att förbud att handha djur kan förenas
med vite; dock får vitesföreläggande inte användas mot djurägaren.
Vi tets utdömande i fall då förbudet inte iakttagits ankommer på allmän
domstol. Om förbudet grundats på att djurskötare — varmed här och i det
följande avses den som handhar djur utan att vara dess ägare — underlåtit
alt efterkomma föreskrift som meddelats av hälsovårdsnämnd med stöd av
någon av bestämmelserna i 2—6 §§ eller 8 b § djurskyddslagen, skall enligt
vad nyss sagts domstolen pröva om den åberopade bestämmelsen var tilllämplig
på fallet och om hälsovårdsnämndens föreskrift var av väsentlig betydelse
från djur skyddssynpunkt. Har det överträdda förbudet grundats på
att genom djurskötarens förvållande åstadkommits missförhållande av allvarlig
natur i fråga om djurs vård eller behandling, skall domstolen pröva
om sådant missförhållande verkligen förelegat.

Att vitesföreläggande enligt förslaget inte skall användas mot djurägare
sammanhänger uppenbarligen med att ett annat effektivare tvångsmedel
står till buds gentemot honom, nämligen att djuret eller djuren tas ifrån
honom enligt 17 § andra stycket i det remitterade förslaget. Det måste
emellertid anses vara mindre följdriktigt, att djurskötaren och djurägaren
inte skall ha samma möjligheter att få lagligheten av ett förbud prövat.
Detta kan bli särskilt påfallande i händelse både djurägare och hos honom
anställd djurskötare brutit mot förbud eller åläggande. Antag att missförhållande
med hänsyn till djurskyddet ansetts föreligga på en lantgård och
att djurägaren av länsstyrelsen meddelats förbnd att handha djur och ålagts
att sälja de djur han har samtidigt som hans djurskötare också meddelats
förbud — i hans fall förenat med vite — att handha djur. Båda fortsätter
med hanteringen. Polismyndigheten tar djuren och säljer dem. Hälsovårds -

Iiungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

nämnden vänder sig till åklagaren och hemställer att han skall föra talan
mot djurskötaren om vitets utdömande. Inför domstolen gör djurskötaren
gällande, att vitesföreläggandet var olagligt, och domstolen ger honom rätt.
Då är emellertid djuren för länge sedan sålda, och djurägaren har inte haft
motsvarande möjlighet att få sin sak prövad.

En ordning som leder till sådana konsekvenser — även om de i praktiken
måste bli sällsynta — bör undvikas. Detta torde knappast kunna åstadkommas
på annat sätt än att möjligheten att förelägga vite med åtföljande
prövning av allmän domstol slopas, trots de olägenheter som är förknippade
med en sådan lösning. Under de förhandenvarande omständigheterna bör
införandet av en straffsanktion kunna försvaras. Det bör alltså enligt lagrådets
mening stadgas att den som överträder förbud att handha djur skall
straffas med dagsböter. Vid straffmätningen bör, när det gäller djurägare,
tas hänsyn till den förlust han lider genom att djuren tagits från honom.

Lagrådet förordar följaktligen att tredje punkten i 4 mom. andra stycket
får utgå och att i 21 § dels i första stycket efter ordet stadgas insättes »eller
överträder sådant förbud att handhava djur varom sägs i 14 § 4 mom. andra
stycket» dels till första stycket fogas »Dömes djurägare för överträdande av
förbud att handhava djur, skall vid straffets bestämmande tagas hänsyn till
den förlust han må hava lidit genom att hans djur omhändertagits.»

17—19 §§.

Förslaget öppnar möjlighet att på ett tidigt stadium ingripa i administrativ
väg mot vanskötsel av djur. Om djurägare ej iakttager åläggande att avhända
sig djur eller förbud att anskaffa djur, kan länsstyrelsen jämlikt 17 §
andra stycket under vissa omständigheter förordna att djuret skall omhändertagas
genom polismyndighetens försorg, och därefter skall följa försäljning
eller avlivande av djuret. Vid sidan av denna nya möjlighet bibehålls
den befogenhet som redan nu tillkommer polismyndighet att omhändertaga
djur, utsatt för djurplågeri, ett omhändertagande som även det kan leda till
försäljning eller avlivande. I fråga om beslutanderätt, överklagande och
ersättningsskyldighet för kostnader gäller olika regler för de båda slagen av
omhändertagande. Enligt lagrådets mening bör man eftersträva större enhetlighet
härutinnan. Djurplågerifall torde utan olägenhet kunna behandlas
i den ordning som förslaget tillskapar. Det torde däremot möta svårighet
att i djurplågerifallen frångå principen att ersättningsskyldigheten för
kostnader skall vara beroende av utgången i djurplågerimålet.

Lagrådet förordar i enlighet med det sagda att de förevarande paragraferna
erhåller följande lydelse.

»17 §.

Är djur utsatt för djurplågeri och sker ej rättelse på tillsägelse av polismyndigheten,
hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen, äger länsstyrelsen för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1968

ordna att djuret skall omhändertagas genom polismyndighetens försorg.
Om sådant omhändertagande må länsstyrelsen även förordna, därest djurägare
ej iakttager åläggande att avhända sig djur eller förbud att anskaffa
djur. Länsstyrelsens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej
annorlunda förordnas.

Det ankommer på polismyndigheten att efter värdering låta sälja eller
döda djur som omhändertagits. I fall som avses i första stycket första punkten
må polismyndigheten i stället föranstalta om vård av djuret tills vidare.

Närmare bestämmelser angående förfarandet, när djur omhändertages,
meddelas av Konungen.

18 §.

Sedan djur omhändertagits, må ägaren ej förfoga över det utan tillstånd
av polismyndigheten.

19 §.

Kostnad som föranledes av åtgärd enligt 17 § skall förskjutas av allmänna
medel.

Dömes någon i fall som avses i 17 § första stycket första punkten för
djurplågeriet, skall kostnaden återgäldas av denne. I fall som avses i samma
stycke andra punkten skall kostnaden återgäldas av den åläggandet
eller förbudet gäller. I övrigt skall kostnaden stanna å statsverket.

Har omhändertaget djur sålts genom polismyndighetens försorg må kostnad,
som skall återgäldas av ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är i fall som
avses i 17 § första stycket första punkten åtal för djurplågeriet väckt mot
ägaren när köpeskillingen inflyter, skall polismyndigheten, i avbidan på
domstolens prövning i ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla ett belopp
som svarar mot kostnaden.»

Angående 17 § vill lagrådet ytterligare anföra följande.

Länsstyrelsens förordnande att djur skall omhändertas av polismyndigheten
bör uppenbarligen kunna verkställas utan hinder av att det inte vunnit
laga kraft. Härför torde erfordras en uttrycklig bestämmelse, helst som
14 § 4 mom. innehåller föreskrift om omedelbar verkställighet av där avsedda
beslut. I enlighet härmed har i lagrådets ovan återgivna förslag till
avfattning av 17 § upptagits en föreskrift med detta innehåll.

Enligt en av lagrådet samtidigt härmed handlagd remiss angående ändringar
i regeringsrättslagen skall besvär över länsstyrelsens beslut om förbud
eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande enligt 17 g
prövas av regeringsrätten. Hos regeringsrätten kan klaganden begära inhibition
av länsstyrelsens beslut. Han har på detta sätt erhållit en möjlighet
att hindra, att en för honom ofördelaktig åtgärd, t. ex. att hans djur dödas,
tillgripes innan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1968

Sedan omhändertagandet skett, ankommer det på polismyndigheten att
efter värdering låta försälja eller döda djuret. Det torde ligga i sakens natur
att, sedan polismyndigheten bestämt vad som skall ske, beslutet omedelbart
verkställes. Någon uttrycklig föreskrift om att så får förfaras torde inte
vara behövlig. Emellertid får förutsättas att polismyndighet, innan den beslutar
att omhändertaget djur skall dödas, ger ägaren rådrum att anskaffa
godtagbar köpare till djuret, såvida inte djurets tillstånd eller omständigheterna
i övrigt nödvändiggör att djuret omedelbart avlivas. Får djurägaren
vetskap om att polismyndigheten ämnar döda djuret, har han i och för sig
möjlighet att begära inhibition hos länsstyrelsen; polismyndighetens beslut
kan nämligen överklagas hos länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut i sin
tur hos Kungl. Maj:t, där besvären liandlägges i statsrådet (jfr det ovannämnda
förslaget om ändringar i regeringsrättslagen).

Beträffande den av lagrådet föreslagna bestämmelsen i 17 § andra stycket
andra punkten vill lagrådet framhålla att avsikten inte är att regeln skall
medföra någon ändrad inriktning av hittillsvarande praxis.

Tydligt är att sedan dom fallit med anledning av åtal för djurplågeri,
djuret i regel bör antingen återställas till ägaren eller också säljas eller dödas.

Angående 19 § är följande att märka.

Stadgandet i första stycket kommer att ha oförändrad lydelse men får såtillvida
ändrad innebörd att det gäller även kostnad som uppkommer till
följd av länsstyrelsens förordnande enligt 17 § första stycket andra punkten.

I anledning av föreskriften i 19 § andra stycket första punkten bör framhållas
att domen i djurplågerimålet i fortsättningen icke skall innehålla beslut
om återgäldande, eftersom frågan är reglerad i själva lagen.

Lagrådet vill vidare erinra om vad departementschefen anfört om civil
talan vid domstol mot den som inte godvilligt betalar kostnad.

Rätt att uttaga kostnadsersättning ur köpeskilling har, såsom framgår av
tredje stycket i 19 §, ansetts föreligga endast i förhållande till ägaren.

21 §.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 14 §.

Övergångsbestämmelse

De ändringar som nu föreslagits torde göra en övergångsbestämmelse nödvändig.
Denna kan förslagsvis erhålla följande lydelse: »Är djur -säd lagens
ikraftträdande omhändertaget enligt hittills gällande lag, skall denna alltjämt
äga tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden därför.»

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 8 november 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Med anledning av lagrådets synpunkter i anslutning till 14 § vill jag betona,
att paragrafen inte torde komma att tillämpas i något större antal fall.
Av dessa kan på sin höjd ett fåtal komma att avse djur, beträffande vilka
avtal om avbetalningsköp gäller. Det finns därför inte anledning att överskatta
de svårigheter som kan föreligga för det fall att djur köpts på avbetalning
med äganderättsförbehåll. Enligt min mening bör länsstyrelsen i
avbetalningsfallen överväga att meddela köparen förbud att handha djuren.
I ärendet får dock först utredas vilka möjligheter köparen har att ställa
sig ett sådant förbud till efterrättelse. Som jag har anfört i remissprotokollet
skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig, om förbud mot annan kommer
i fråga, och följaktligen har länsstyrelsen i de berörda fallen att träda
i kontakt med avbetalningssäljaren. Det torde inte vara uteslutet att man
därvid kan med säljarens medverkan åstadkomma en lösning av situationen.
Ytterligare föreligger, som lagrådet har påpekat, möjligheten att förordnande
om omhändertagande av djuret meddelas enligt 17 § första
stycket i det remitterade förslaget. Med hänsyn till det anförda anser jag, att
det bör finnas goda möjligheter att komma till rätta med svårigheterna i de
nu berörda fallen.

I anslutning till det av lagrådet nämnda exemplet att innehavare av hundgård,
som mottar djur till inackordering, visar försumlighet vill jag erinra
om att det enligt 8 a § djurskyddslagen krävs tillstånd för att driva sådan
verksamhet yrkesmässigt eller i större omfattning. Sådant tillstånd kan vid
behov återkallas vilket leder till att hundarna måste återställas till ägarna.

38 Kungl, Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Om mot förmodan kommande erfarenheter skulle visa att det behövs
ytterligare bestämmelser för att lösa nu behandlade frågor, är jag beredd att
överväga sådana.

Vad sedan angår lagrådets förslag att införa straff för den som bryter mot
förbud att handha djur vill jag till en början framhålla att jag, som framgår
av det remitterade protokollet, i mina tidigare överväganden har ansett vitesförbud
och möjligheten att omhänderta djur vara tillräckliga sanktioner för
underlåtenhet att iaktta förbud eller åläggande.

Lagrådet har i och för sig inte ansett att de i remissprotokollet föreslagna
sanktionerna skulle vara otillräckliga men har av andra skäl önskat att
möjligheten att förelägga vite ersätts av en bestämmelse om straff för den
som bryter mot förbud att handha djur. Som motivering för sitt förslag har
lagrådet anfört de konsekvenser som kan uppkomma när förbud att handha
djur har meddelats mot både ägaren och skötaren av vanvårdat djur. I sådana
fall kan allmän domstol i mål om utdömande av vite för djurskötaren
vid prövning av lagligheten i förbudsbeslutet komma till annan uppfattning
än länsstyrelse eller regeringsrätten i fråga om förbud för djurägaren.

Som lagrådet har framhållit måste sådana fall i praktiken bli sällsynta.
Vidare kan påpekas att en eventuell skillnad i bedömningen av förbuds laglighet
kan vara förklarlig med hänsyn till att de båda förbudsbesluten gäller
olika personer. Även om det är något tveksamt om de skäl som lagrådet har
anfört är tillräckliga för att motivera den förordade ändringen, vill jag inte
motsätta mig lagrådets förslag i denna del. Den förordade bestämmelsen i
14 § 4 mom. andra stycket om vitesåläggande bör alltså utgå och i 21 § första
stycket bör föras in ett tillägg om straffansvar för den som överträder förbud
att handha djur.

Beträffande 17 § i det remitterade förslaget har lagrådet vänt sig mot att
enligt paragrafen kommer att finnas två slag av omhändertagande, för vilka
skall gälla olika regler i fråga om beslutanderätt, överklagande och ersättningsskyldighet
för kostnader. För att nå större enhetlighet har lagrådet
föreslagit bestämmelser som innebär att samtliga fall behandlas i den ordning
som det remitterade förslaget tillskapar. En sådan ändring medför dels
vissa följdändringar i 18 och 19 §§, dels en ny övergångsbestämmelse på sätt
närmare framgår av lagrådets utlåtande.

Jag finner lagrådets förslag innebära en förbättring och biträder därför
detta. Jag instämmer också i lagrådets uttalanden i anslutning till de föreslagna
bestämmelserna.

Utöver vad som följer av det anförda bör en mindre redaktionell jämkning
vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget med de angivna ändringarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1968

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680470