Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956 (Proposition 1956:17)

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen rörande ratifikation av
en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, /s*
land och Norge om social trygghet; given Stockholms
slott den 4 januari 1956.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att godkänna,
att Sverige ratificerar en den 15 september 1955 undertecknad konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den konvention, som förelägges riksdagen för godkännande, ansluter
sig i sakligt hänseende nära till och ersätter ett flertal gällande nordiska
överenskommelser rörande ålders- och invalidpensionering, yrkesskadeförsäkring,
mödrahjälp, barnbidrag och vård åt nödställda. Konventionen avser
även sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, men det förutsättes att nuvarande
nordiska avtal om överflyttning mellan ländernas försäkringar
och om sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nordiskt land skall bestå vid
sidan av konventionen. Konventionen omfattar vidare vissa grenar av social
trygghet, som ej förut reglerats i nordiska överenskommelser, bl. a.
folkpensioneringens efterlevandeförmåner, bidragsförskott och arbetslöshetshjälp.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om ratifikation
av en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om
social trygghet samt anför.

Under en lång följd av år har mellan de nordiska länderna bedrivits ett
omfattande socialpolitiskt samarbete, som bl. a. resulterat i ett flertal överenskommelser
om ömsesidighet beträffande sociala förmåner. Sedan frågan
om att utbygga dessa överenskommelser och samla alla regler i en enda
nordisk konvention om social trygghet dryftats, bl. a. vid Nordiska rådets
första session år 1953, togs arbetet härmed upp inom Nordiska socialpolitiska
kommittén, som tillsatte ett redaktionsutskott med uppgift att utarbeta
ett förslag till en dylik konvention. Vid sin tredje session år 1955 lämnades
Nordiska rådet tillfälle att yttra sig rörande ett av redaktionsutskottet
utarbetat konventionsutkast. Härom hänvisas till rådets socialpolitiska
utskotts betänkande nr 8 och till rådets protokoll för den 3 februari 1955
(dagordningen punkt 1). Sedan kommittén vid möte i mars 1955 gjort vissa
justeringar i utkastet, inhämtades, såvitt angår vårt land, yttranden i ärendet
från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens utlänningskommission,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i
Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Härvid framfördes vissa
synpunkter, som i allt väsentligt beaktats under ärendets fortsatta behandling
inom kommittén. Dess arbete har resulterat i ett förslag till konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet,
Adlket jämte tillhörande slutprotokoll godkänts av de olika ländernas
regeringar och undertecknats den 15 september 1955 vid nordiska socialministermötet
i Köpenhamn.

Konventionen och slutprotokollet har upprättats på de olika nordiska
ländernas språk. Den svenska texten torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

Konventionen blir bindande först sedan den ratificerats. Den träder i
kraft första dagen i den månad, som infaller två hela kalendermånader efter
den dag, då samtliga länders ratifikationshandlingar deponerats.

De överenskommelser, som konventionen avser att ersätta och som finnes
förtecknade i artikel 37, har såvitt angår vårt land ingåtts av Kungl.
Maj :t med stöd av fullmakter i olika lagar och författningar på hithörande
område. Den nya konventionen har emellertid ett mera vidsträckt tilllämpningsområde
än dessa överenskommelser; såsom närmare kommer att
belysas i det följande spänner den över mycket stora delar av det sociala
fältet. Med hänsyn till dess omfattning och då ett godkännande av konventionen
förutsätter vissa lagändringar, som kommer att anmälas i särskild
ordning denna dag, bör den föreläggas riksdagen för godkännande.

Beträffande huvudprinciperna i konventionen må följande nämnas.

I inledningen till konventionen ges uttryck åt uppfattningen, att medborgare
i ett av de nordiska länderna skall i ett annat av länderna i princip
vara likställd med landets egna medborgare i förhållande till lagstiftningen
om social trygghet. Vidare uttryckes önskemål om att denna likställighet,
vilken redan nu gäller i fråga om vissa socialförmåner, skall omfatta
alla grenar av social trygghet. Detta önskemål kommer, om konventionen
antages, att förverkligas i betydande omfattning, men såsom framgår av
den följande framställningen har det inte ansetts möjligt att genomföra likställighetsprincipen
över hela linjen.

I det internordiska socialpolitiska samarbetet har hittills i allmänhet tilllämpats
den grundsatsen, att ömsesidiga utfästelser måste föreligga i fråga
om varje särskild förmån för att en konvention skall komma till stånd. Ett
land har med andra ord i regel inte kunnat genom en konvention tillförsäkra
sina medborgare en viss förmån i ett annat land, med mindre det förra landet
kunnat erbjuda det senare landets medborgare en förmån av motsvarande
slag. Den nya konventionen bryter i viss mån härmed. Det förutsättes
nämligen, att samtliga nordiska länder skall kunna ratificera konventionen
i dess helhet, även om full ömsesidighel mellan alla länderna inte uppnås
beträffande varje särskild förmån. Ömsesidighetskravet anses i stället uppfyllt
genom att varje land öppnar tillgång för de andra ländernas medborgare
till alla de förmåner, som landet har att erbjuda inom konventionens
ram.

Varje land skall själv stå för de kostnader, som följer av konventionens
bestämmelser; se artikel 32. Någon refusion skall således ej äga rum mellan
länderna. Från denna regel, som även ligger till grund för nu gällande nordiska
överenskommelser, göres dock vissa undantag, vartill jag återkommer
i det följande.

Konventionen innehåller tre delar. I första delen anges konventionens omfattning.
Den andra innehåller de bestämmelser som skall gälla för de olika
förmånsgrenarna. I den tredje finns intagna vissa för alla förmånsgrenar
gemensamma bestämmelser samt regler av teknisk natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 ur 1956

Konventionens omfattning i materiellt hänseende
antydes redan i dess rubrik genom det där använda uttrycket social trygghet.
Det har inte varit möjligt att genom en allmän definition fastslå, vad
som skall förstås med detta uttryck, vars innebörd är något olika i de olika
länderna. I första delen artikel 1 angives därför, att konventionen omfattar
förmåner, som enligt i vederbörande land vid varje tidpunkt gällande
sociallagstiftning och i anslutning därtill utfärdade bestämmelser utgår vid
ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom, olycksfall och yrkessjukdom,
arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt till barn, efterlevande och
nödställda. Till belysning av konventionens omfattning har i slutprotokollet
intagits en förteckning över de förmåner resp. den lagstiftning, som vid tiden
för undertecknandet skulle falla inom konventionens tillämpningsområde.
För innehållet i förteckningen såvitt angår Sverige redogöres i det följande i
samband med att konventionens bestämmelser rörande olika förmånsgrenar
behandlas. Vad angår förteckningen för de övriga länderna hänvisas till
slutprotokollets text. Här må endast framhållas, att den svenska lagstiftningen
i stort sett äger sin motsvarighet i den lagstiftning som angivits för
ettvart av de övriga länderna.

Den personkrets, å vilken konventionen äger tillämpning,
omfattar inte blott medborgarna i de fem nordiska länderna utan
även vissa andra kategorier. Enligt artikel 25 skall nämligen, i likhet med
vad som gäller enligt de nuvarande överenskommelserna, med medborgare i
ett av länderna likställas den som är statslös men senast varit medborgare i
vederbörande land. I fråga om två socialförsäkringsgrenar, nämligen sjukoch
arbetslöshetsförsäkringarna, omfattar konventionen envar, som i något
av länderna är ansluten till sådan försäkring, oavsett vederbörandes medborgarskap.
Detta gäller dock endast i fråga om överflyttning mellan försäkringarna
i de olika länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i annat
nordiskt land. Även härutinnan överensstämmer konventionen med vad som
redan gäller enligt nuvarande nordiska överenskommelser i dessa ämnen.

Andra delen av konventionen, som innehåller bestämmelser rörande särskilda
grenar av social trygghet, är indelad i åtta kapitel, av vilka kapitel 1
handlar om förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande
och vid ålderdom. För Sveriges del avses här ålders-,
invalid- och änkepension samt sjukbidrag jämte tillägg till dessa förmåner
enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, bidrag till änkor och
änklingar med barn enligt lagen därom den 26 juli 1947 ävensom åtgärder
inom den statliga och statsunderstödda invaliditetsförebyggande verksamheten
samt statlig och statsunderstödd arbets- och vanförevård, däri inbegripen
vård av dövstumma och blinda. På detta område gäller f. n. mellan de
nordiska länderna dels en konvention av den 27 augusti 1949 om ömsesidigt
utgivande av ålderspensioner (SFS 582/49), dels en konvention av den 20
juli 1953 om ömsesidigt utgivande av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga
(SFS 601/54). Båda dessa överenskommelser är avsedda att ersättas
av den nya konventionen, som emellertid har ett mera vidsträckt till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

lämpningsområde än de. De nuvarande överenskommelserna omfattar nämligen
ej änkepension och ej heller bidrag till änkor och änklingar med barn,
vilka förmåner nu första gången avhandlas i en nordisk konvention.

Beträffande folkpensioneringen föreligger stora skiljaktigheter mellan de
nordiska ländernas lagstiftning, bl. a. i fråga om pensionsålder, pensionsbelopp
och pensionernas beroende av inkomsten. Som exempel må nämnas,
att rätt till ålderspension enligt norsk lagstiftning inträder först då vederbörande
fyller 70 år, under det att pensionsåldern i Danmark i vissa fall är
så låg som 60 år, nämligen för ensamstående kvinnor. För att hindra att
dessa skiljaktigheter obehörigen utnyttjas kräves enligt nuvarande överenskommelser
i allmänhet en viss tids vistelse i förmånslandet innan rätt
till folkpension inträder. Under förarbetet till den nya konventionen har
diskuterats möjligheten att slopa eller uppmjuka nämnda tidsvillkor, som ju
innebär ett undantag från likställighetsprincipen, men med hänsyn bl. a. till
frågans invecklade beskaffenhet och till önskvärdheten att så snart som
möjligt sätta konventionen i kraft har nuvarande bestämmelser ansetts böra
bibehållas åtminstone tills vidare.

För rätt till allmänna invalidpensionsförmåner — för svensk del invalidpension
och sjukbidrag från folkpensioneringen — kräves enligt artikel 2,
att vederbörande vistats i förmånslandet oavbrutet minst fem år omedelbart
innan ansökan om sådan förmån göres. Har han under sin vistelse i
förmånslandet minst ett år varit fysiskt och psykiskt i stånd att utöva normal
förvärvsverksamhet, är det dock tillfyllest att han omedelbart före ansökningen
oavbrutet vistats därstädes i ett år. För rätt att erhålla proteser
och andra hjälpmedel samt att bli delaktig av sjukvårds- och eftervårdsävensom
arbetsvårdande åtgärder uppställes inget annat villkor än att vederbörande
skall vara stadigvarande bosatt i förmånslandet. I samtliga dessa
avseenden överensstämmer konventionen med vad som redan nu gäller.

Artikel 3 handlar om allmänna efterlevandeförmåner, såvitt angår Sverige
änkepension från folkpensioneringen samt änke- och änklingsbidrag.
För rätt att erhålla dessa förmåner, som ej omfattas av de nuvarande överenskommelserna,
har i analogi med vad som gäller rörande invalidpensionsförmånerna
ansetts böra uppställas krav på en viss tids oavbruten vistelse
i förmånslandet. Tidskravet är enligt konventionen uppfyllt, om den
avlidne vistats i förmånslandet oavbrutet minst fem år omedelbart före
dödsfallet eller om han därstädes åtnjöt invalidpension; i senare fallet
måste han ju ha vistats i förmånslandet minst så lång tid som angives i
artikel 2. I båda fallen kräves därjämte, att den efterlevande var bosatt i
förmånslandet vid dödsfallet. Det har nämligen ansetts ej böra komma i
fråga att, om makarna vid dödsfallet bott i skilda länder, tillerkänna den
efterlevande rätt att erhålla ifrågavarande förmåner så snart han eller hon
flyttat till det land, där den avlidne bott. Fn regel av denna innebörd skulle
alltför lätt kunna missbrukas. Enligt sista ledet i artikeln är tidsrekvisitet
emellertid uppfyllt, om den efterlevande själv vistats i förmånslandet oav -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

brutet minst fem år omedelbart före ansökningen. Det spelar i detta fall
ingen roll, om den avlidne vistats därstädes.

Enligt artikel 4 fordras för rätt till allmän ålderspension jämte tilläggsförmåner
minst fem års oavbruten vistelse i förmånslandet omedelbart före
pensionsansökan. Om vederbörande, då han uppnår pensionsåldern, redan
uppbär sådan invalid- eller efterlevandeförmån, som avses i artiklarna 2
och 3, äger han emellertid utan hänsyn till vistelsetidens längd få denna
förmån ersatt av ålderspension enligt samma regler som gäller för vistelselandets
egna medborgare. Därigenom förebygges ett uppehåll vid övergång
från invalidförmån till ålderspension.

Angående beräkningen av vistelsetiden har i artikel 30 samt i slutprotokollet
under litt. B 4 intagits vissa bestämmelser, som helt ansluter sig till
vad som redan nu gäller. Enligt artikel 30 skall vid tillämpning bl. a.
av artiklarna 2, 3 och 4 bortses från tillfällig frånvaro från vistelselandet,
och enligt slutprotokollet anses frånvaro vara tillfällig, om den, när det
kräves fem års vistelse, varje gång inte sträcker sig över fyra månader och,
då det fordras ett års vistelse, varje gång inte är av längre varaktighet än
en månad. I båda fallen kan, när särskilda skäl talar därför, även längre
bortovaro anses som tillfällig. Perioder av tillfällig frånvaro inräknas inte
i vistelsetiden.

Om man bortser från det krav på viss tids vistelse i förmånslandet, som
uppställes i artiklarna 2—4, skall personer, som omfattas av konventionen,
ha rätt att erhålla ifrågavarande förmåner på samma villkor och enligt samma
regler som förmånslandets egna medborgare. När det gäller förmåner,
som är beroende av kommunala beslut, har emellertid de fördragsslutande
länderna i slutprotokollet under litt. A gjort en reservation, vartill motsvarighet
finnes i nuvarande överenskommelser. Varje land har i detta avseende
endast åtagit sig att sträva efter att tillförsäkra personer, som omlattas
av konventionen, även sådana förmåner. För svenskt vidkommande
är det här fråga om de kommunala bostadstilläggen.

I artikel 5 finnes regler om sådana försäkringsmässiga ålders-, invalidoch
efterlevandeförmåner, för* vilka utgifterna helt eller i övervägande
grad täckes av de försäkrade eller deras arbetsgivare. För dylika förmåner
uppställes inte något krav på viss tids vistelse. Däremot fordras stadigvarande
bosättning i förmånslandet för att vederbörande skall vara likställd
med detta lands egna medborgare. Som exempel på förmånsformer, som
avses i artikeln, må nämnas de norska pensionsförsäkringarna för sjömän
och skogsarbetare.

I kapitel II upptages bestämmelser om förmåner vid sjukdom.
Såsom framgår av slutprotokollet avses härmed för Sveriges vidkommande
sjukhjälp enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring och
läkemedel enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel.

I artikel 6 fastslås likställighetsprincipen. Det föreskrives nämligen där,

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

att för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna — och med medborgare
likställes här liksom eljest i artikel 25 angivna statslösa personer
_ skall i fråga om inträde i och förmåner från sjukförsäkringen i ett annat
av länderna gälla samma villkor och regler som för landets egna medborgare.
Vad angår Sverige medför denna bestämmelse, att det krav på
mantalsskrivning här i riket, som i 5 § sjukförsäkringslagen uppställes för
att andra än svenska medborgare skall bli sjukförsältrade, bortfaller beträffande
personer, å vilka konventionen är tillämplig. Däremot kvarstår
givetvis för dem det även för svenska medborgare gällande bosättningskravet.

1 artiklarna 7 och 8 meddelas bestämmelser om överflyttning mellan sjukkassor
i de nordiska länderna och om sjukhjälp under tillfällig vistelse i
annat nordiskt land. Härom finnes redan en konvention av den 20 juli
1953 mellan Sverige, Danmark, Island och Norge (SO 10/54; ändr. 8/55).
Under arbetet på den nya konventionen har övervägts att i denna inarbeta
den nuvarande konventionens bestämmelser. Det har emellertid ansetts, att
dessa bestämmelser är alltför detaljerade för att lämpligen böra inflyta i
den nya konventionen. Man har därför nöjt sig med att i den nya konventionen
fastslå huvudprinciperna och att i fråga om detaljerna hänvisa till
särskild överenskommelse, varmed åsyftas nyssnämnda konvention av år
1953. Sålunda fastslås i artikel 7, att den, som är sjukförsäkrad i ett av
de fördragsslutande länderna och bosätter sig i ett annat av dem, har rätt
att, oavsett ålder och hälsotillstånd, bli Överflyttad till sjukförsäkringen i
det nya bosättningslandet på de villkor och enligt de regler som fastställes
i särskild överenskommelse, som skall bygga på principerna för det nya
bosättningslandets bestämmelser om överflyttning mellan sjukkassor. Vidare
stadgas i artikel 8, att den, som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av länderna
och under tillfällig vistelse i ett annat av dem plötsligt blir sjuk och
i behov av läkarvård eller sjukhusvård, äger rätt till sjukhjälp från sjukförsäkringen
i vistelselandet på de villkor och enligt de regler för utgivande
av sådan sjukhjälp — avseende bl. a. hjälpens varaktighet — som fastställes
i särskild överenskommelse. Sjukkassa, som utgivit sjukhjälp enligt
artikel 8, är inte berättigad till gottgörelse härför från den sjukkassa, där
vederbörande är försäkrad, och äger ej heller uttaga avgift av den försäkrade.

I detta sammanhang må nämnas, att förhandlingar upptagits i syfte att
revidera 1953 års konvention om överflyttning mellan sjukkassor och om
sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nordiskt land.

Såsom tidigare framhållits avser kapitel II för Sveriges del ej blott sjukhjälp
enligt sjukförsäkringslagen utan även läkemedel enligt förordningen
den 4 juni 1954 om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Förmånen
av fria eller rabatterade läkemedel enligt nämnda förordning tillkommer
— utom i visst undantagsfall som saknar intresse i delta sammanhang —
endast den, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Genom
att de personer, som konventionen avser, blir sjukförsäkrade enligt

Kiingl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

samma regler som gäller för svenska medborgare kommer de även i åtnjutande
av samma läkemedelsförmåner som svenskar.

Kapitel 111 avser förmåner vid olycksfall och yrkes sjukd
o m. För Sveriges del är det här fråga om ersättning enligt ett flertal lagar
och författningar, nämligen lagen om yrkesskadeförsäkring, lagen om
krigsförsäkring för sjömän m. fl., förordningen om ersättning av statsmedel
vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., förordningen
om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av
krigsåtgärd drabba fiskare, förordningen om ersättning i anledning avkroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. in., och förordningen om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet i civilförsvaret
— alla dessa författningar är utfärdade den 14 maj 1954 — samt
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 och kungörelsen den 26 maj
1954 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet
vid brandsläckning in. m.

I artikel 9 första stycket fastslås beträffande lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring,
att territorialitetsprincipen i regel skall gälla, d. v. s. att
vederbörande skall skyddas av lagstiftningen i det land där arbetet utföres.
Därvid skall med arbete i ett av länderna jämställas anställning på fartyg,
som för vederbörande lands flagga. Enligt artikel 9 tredje stycket skall
motsvarande gälla såvitt angår rätten till förmån enligt annan i kapitlet
avsedd lagstiftning än yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.

Från territorialitetsprincipen göres av praktiska skäl vissa undantag i artikel
10. Personal, som av- företag med säte i ett av länderna utsändes för
arbete i ett annat av länderna, skall sålunda enligt punkt a) i artikeln kvarbli
under lagstiftningen i det land, där företaget har sitt säte, under de
första tolv månaderna av vistelsen i det andra landet. Om arbetet blir av
längre varaktighet, blir vederbörande omfattad av vistelselandets lagstiftning.
Möjlighet öppnas dock för vederbörande myndigheter att i undantagsfall
medge förlängning av nyssnämnda tolvmånadersperiod.

Resande personal med land- eller lufttransportarbete, som utföres inom
mer än ett av de nordiska länderna, skall enligt den undantagsregel, som
upptagits under b) i artikel 10, omfattas av lagstiftningen i det land, där
verksamheten har sitt säte. Är vederbörande ej bosatt i detta land utan i ett
annat av länderna och där utför arbete för verksamheten, skall dock sistnämnda
lands lagstiftning tillämpas. Vad sist sagts skall enligt anteckning
i slutprotokollet under litt. B 2 ej gälla i fall, då olycksfallsförsäkring i arbetstagarens
bosättningsland väl är obligatorisk men ej automatisk utan
beroende på anmälan från arbetsgivaren samt denne underlåtit att göra anmälan
och sådan underlåtenhet enligt detta lands lagstiftning som regel medför,
att arbetsgivaren själv blir skyldig att svara för försäkringsförmånerna.
I dylikt fall skall arbetstagaren i stället vara skyddad av försäkringen
i det land, där verksamheten har sitt säte. Denna anteckning har tillkommit
bl. a. för att skydda svenska arbetsgivare, som är vana vid den svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

automatiska försäkringen och därför lätt kan förbise att göra anmälan i
annat land, exempelvis i Danmark, där försäkringen ej är automatisk och
där arbetsgivaren själv får svara för olycksfallsersättningen om anmälan
ej gjorts.

De för resande transportpersonal uppställda undantagsbestämmelserna
skall också tillämpas på personer, vilka arbetar i annan verksamhet som i
omedelbart sammanhang bedrives på ömse sidor om gränsen mellan två av
länderna.

Om för lastning, lossning, reparationsarbete eller vakttjänst ombord å
fartyg hemmahörande i ett av länderna under fartygets uppehåll i ett annat
av länderna antagits arbetstagare från det land, där uppehållet sker,
skall dessa enligt den under c) i artikel 10 upptagna specialregeln omfattas
av lagstiftningen i sistnämnda land.

Tjänstemän i offentliga förvaltningsorgan, t. ex. tull, post och passkontroll,
vilka utsändes från ett nordiskt land till ett annat, skall enligt den
undantagsregel, som upptagits i artikel 10 punkt d), omfattas av lagstiftningen
i det land, varifrån vederbörande utsänts.

De undantag från territorialitetsregeln som sålunda gjorts i artikel 10
ansluter sig nära till vad som gäller enligt konventionen den 3 mars 1937
mellan de fem nordiska länderna angående tillämpningen av de särskilda
ländernas olycksfallsförsäkringslagstiftning i fall, da arbetsgivare i ett a\
länderna bedriver verksamhet eller använder arbetare i ett annat av nämnda
länder (SFS 828/37). Denna konvention avses skola upphävas genom
den nya konventionen.

I artikel 9 fastslås inte bara territorialitetsprincipen utan även likställighetsprincipen.
Enligt artikelns andra stycke skall medborgare i ett av de
fördragsslutande länderna, vilken omfattas av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring
i ett annat av länderna, icke vara underkastad de bestämmelser
i nämnda lagstiftning, som inskränker vederbörandes rätt på grund av
att han inte är medborgare i förmånslandet eller bosatt där; och enligt
tredje stycket i artikeln skall motsvarande gälla i fråga om annan, i kapitel
III avsedd lagstiftning än yrkesskadeförsäkringslagstiftningen. Vidare föreskrives
i artikel 11 att, om en medborgare i ett av länderna blivit berättigad
till ersättning enligt lagstiftningen i ett annat av länderna, hans rätt mot
försäkringsgivaren i detta land skall bibehållas vid flyttning till ett annat
av länderna. Rätten att bibehålla naturaförmåner göres dock beroende av
försäkringsgivarens samtycke till flyttningen. Sistnämnda regel är föranledd
av lagstiftningen i vissa av våra nordiska grannländer.

Det må nämnas, att den svenska lagstiftning, som avses i kapitel III i
konventionen, i princip inte gör någon skillnad mellan svenska medborgare
och utlänningar. Härifrån göres dock i 30 § yrkesskadeförsäkringslagen vissa
undantag, som gällde redan enligt 1916 ars olycksfallsförsäkringslag.
Sålunda kan livränta till skadad person, som ej är svensk medborgare och
ej bosatt i riket, kapitaliseras enligt mindre förmånliga grunder än som eljest
gäller. Vidare utgår, om en sådan person avlider till följd av yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

skada, begravningshjälp endast om dödsfallet sker inom tre månader efter
skadans inträffande och livränta till efterlevande, som ej är svensk medborgare,
endast om denne vid tiden för skadans inträffande var bosatt här
i riket. Dessa undantagsbestämmelser har dock genom internationella överenskommelser
förklarats icke skola äga tillämpning beträffande medborgare
i ett flertal länder, bland dem de nordiska. Härom hänvisas till deklarationerna
den 12 februari 1919 (SFS 192/19) mellan Sverige, Danmark och
Norge samt den 11 september 1923 (SO 17/23) mellan Sverige och Finland
om ömsesidighet i fråga om försäkring för olycksfall i arbete ävensom överenskommelsen
den 31 oktober 1930 (SFS 393/30) mellan Sverige och Island
angående ersättning för olycksfall i arbete. Dessa avtal kommer att ersättas
av den nya konventionen, vilken i nu förevarande hänseende inte medför
någon ändring i vad som redan gäller.

Artikel 12 första stycket innehåller en regel för det fall att en person,
som ådragit sig yrkessjukdom, varit sysselsatt i farlig verksamhet i flera
av länderna. Denna regel, som har till syfte att tilltäppa luckor i försäkringsskyddet
och förhindra dubbelersättning, innebär, att försäkringen i
det land, där den farliga verksamheten senast utövats, skall svara för hela
ersättningen. Kan emellertid visas, att sjukdomen redan yppats i ett annat
av länderna, skall hela ersättningen utgå från försäkringen i sistnämnda
land.

Rörande yrkessjukdomar ges vidare i artikel 12 andra stycket en regel
av innehåll att, om sådan sjukdom föranlett ersättning från försäkringsinrättning
i ett av länderna, denna inrättning även skall svara för sådan
försämring av sjukdomen, som inträffar i ett annat av länderna, såframt ej
försämringen är att hänföra till farlig verksamhet i det sistnämnda landet.

Om någon i ett land drabbas av yrkesskada, som enligt konventionen
skall regleras enligt lagstiftningen i ett annat av länderna, åligger det enligt
artikel 13 vederbörande förvaltningsmyndighet i det land, där skadan
inträffat, att lämna den skadade den hjälp, vartill han är berättigad, samt
till honom och vid dödsfall till hans familj utgiva erforderligt förskott å
den ersättning, som skall utgå enligt lagstiftningen i det andra landet. För
vad sålunda utgivits föreligger rätt till vederlag av vederbörande myndighet
i det andra landet. Motsvarande gäller redan nu.

I kapitel IV regleras förmåner vid arbetslöshet. Därmed avses
för svensk del ersättning enligt förordningen den 15 juni 1934 om erkända
arbetslöshetskassor, kontantunderstöd enligt kungörelsen den 27
maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet
samt förmån enligt kungörelsen den 29 juni 1945 angående yrkesutbildningskurser
för arbetslösa.

Likställighetsprincipen fastslås i artikel 14, i första punkten såvitt avser
arbetslöshetsförsäkringen och i andra punkten vad angår övriga nu avsedda
tormåner. I Sverige gäller redan, att utlänning i fråga om förmåner vid
arbetslöshet är i huvudsak likställd med svensk medborgare. Vad angår ut -

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

lännings rätt till inträde i erkänd arbetslöshetskassa äger visserligen arbetsmarknadsstyrelsen
enligt 13 § i 1934 års förordning föreskriva begränsningar
men sådana föreskrifter har inte utfärdats.

Artikel 15 tar sikte på det fall att en arbetstagare, som tillhör arbetslöshetsförsäkringen
i ett av länderna, vinner anslutning till arbetslöshetsförsäkringen
i ett annat av dem. De fördragsslutande länderna förbinder sig
att verka för att hänsyn i dylikt fall tages till avgifts- och arbetsperioder
i det land, varifrån arbetstagaren kommer. I fråga om de närmare villkoren
och de närmare reglerna härför hänvisas till särskild överenskommelse.
Vissa sådana överenskommelser har redan träffats, nämligen dels den 31
maj 1946 mellan svenska och danska arbetslöshetskassor angående överflyttning
av medlemmar mellan kassorna och dels den 18 december 1948
mellan Sverige och Norge rörande ömsesidigt tillgodoräknande av arbetslöshetsförsäkringsavgifter
(SO 74/48). Avtal, som de svenska statsmakterna
ingår med annat land för att reglera hithörande frågor, blir emellertid inte
gällande mot de erkända arbetslöshetskassorna med mindre de själva enligt
vad som stadgas i 21 § 2 mom. i 1934 års förordning åtagit sig att följa
avtalet samt arbetsmarknadsstyrelsen lämnat godkännande därtill. Detta
förhållande har föranlett, att konventionen på denna punkt ej kunnat givas
absolut karaktär. Det må anmärkas, att de nuvarande överenskommelserna,
i vilka den nya konventionen ej föranleder någon ändring, avser ej blott
medborgare i de berörda länderna utan envar som är arbetslöshetsförsäkrad
där oavsett medborgarskap. I anledning härav har artikel 15 givits motsvarande
omfattning.

I kapitel V behandlas förmåner vid havandeskap och
barnsbörd. För Sveriges del avses här ett flertal, i slutprotokollet angivna
förmåner, bl. a. moderskapshjälp, mödrahjälp, förebyggande mödraoch
barnavård, vissa kostnadsfria läkemedel samt statlig och statsunderstödd
förlossningsvård och vård å spädbarnshem eller mödrahem.

Eftersom varje kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,
äger erhålla moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 om
sådan hjälp, vinnes beträffande denna förmån redan genom artikel 6 i konventionen
likställighet mellan utlänningar, som omfattas av konventionen,
och svenska medborgare. Övriga här avsedda förmåner har de fem nordiska
länderna redan genom en konvention av den 20 juli 1953 (SFS 600/54) utfäst
sig att ömsesidigt utge. Denna konvention är avsedd att upphävas genom
den nya konventionen.

Kapitel VI innehåller bestämmelser rörande barnbidrag. Här avsedda
svenska förmåner utgår enligt lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
och lagen av samma dag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
in. fl. barn. I artikel 17 första och andra styckena fastslås likställighetsprincipen
i fråga om dessa förmåner. Emellertid har det befunnits
erforderligt alt göra vissa avsteg från denna princip. Bestämmelser härom
har upptagits i artikelns tredje stycke. Enligt detta stycke får rätten til!

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

barnbidrag — allmänna såväl som särskilda — göras beroende av att barnet
eller en av föräldrarna vistats i vederbörande land oavbrutet minst sex
månader omedelbart innan ansökan om sådant bidrag göres samt att barnet
fostras av någon, som är bosatt och mantalsskriven i landet. Det har
överlämnats åt de enskilda länderna att själva bestämma, i vad mån rätten
till barnbidrag skall göras beroende av dessa villkor.

Enligt den svenska lagstiftningen om allmänna barnbidrag utgår sådant
bidrag endast till barn, som är bosatta i Sverige. För barn, som ej är svensk
medborgare, kräves dessutom, att det fostras av någon som är bosatt och
mantalsskriven i riket. Detta krav, från vilket lagen ej medger dispens, har
upprätthållits i den nu gällande konventionen av den 28 augusti 1951 mellan
Sverige, Finland, Island och Norge om ömsesidigt utgivande av barnbidrag
(SFS 241/52), vilken skall upphöra att gälla då den nya konventionen
träder i kraft. Även i fortsättningen bör rätten till allmänt barnbidrag för
barn från våra nordiska grannländer göras beroende av att barnet fostras
av någon, som är bosatt och mantalsskriven i riket.

Däremot saknas enligt min mening anledning att göra rätten till särskilt
barnbidrag beroende av något av de villkor, som är tillåtna enligt tredje
stycket i artikel 17. Lagstiftningen om särskilda barnbidrag gör det inte
nödvändigt att uppställa något dylikt villkor och Sverige har redan tidigare,
nämligen i de förut omnämnda konventionerna om ömsesidigt utgivande av
ålderspension och av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga, utfäst
sig att utge särskilt barnbidrag i vissa fall, nämligen då barnets fader eller
moder åtnjuter sådan folkpensionsförmån, som avses i någon av dessa konventioner.
Särskilt barnbidrag bör alltså enligt min mening, sedan den nya
konventionen trätt i kraft, utgivas till barn från våra nordiska grannländer
och med dem likställda statslösa barn på samma villkor och enligt samma
regler, som gäller för svenska barn.

Kapitel VII upptager bestämmelser om bidragsförskott. Någon
konvention finnes f. n. inte rörande denna förmån, som i Sverige regleras
i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943. I Danmark och Island finnes motsvarighet
till ifrågavarande lagstiftning men så är ej fallet i Finland och
Norge. Denna omständighet har emellertid, såsom framhållits i det föregående,
inte ansetts böra lägga hinder i vägen för att konventionen i denna
del biträdes av alla fem nordiska länderna.

Enligt artikel 18 skall för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna
— här liksom eljest likställes med medborgare sådana statslösa personer
som avses i artikel 25 — i fråga om rätten till bidragsförskott i ett annat
av länderna gälla samma villkor och samma regler som för landets egna
medborgare. Likställighetsprincipen skall alltså tillämpas även i fråga om
denna förmån.

I artikel 19 föreskrives, att handling, varå rätt till underhållsbidrag grundas,
skall, om den upprättats i ett av de fördragsslutande länderna och i detta
kan ligga till grund för indrivning av bidraget, anses utgöra giltigt under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

lag för bidragsförskott i de andra länderna. Om handlingen inte utgör beslut
av domstol eller annan offentlig myndighet, skall den, i enlighet med
föreskrifter som fastställes i särskild ordning, vara försedd med bevis att
den kan utgöra underlag för indrivning hos den bidragsskyldige i det land,
där den upprättats.

Kapitel VIII handlar om hjälp åt nödställda, för Sveriges del
vård enligt lagen den 14 juni 1918 om fattigvården — fr. o. m. år 1957 enligt
den av 1955 års riksdag antagna lagen om socialhjälp — samt vård enligt
§ 22 a) och b) och § 29 barnavårdslagen den 6 juni 1924 (omhändertagande
i vissa fall av barn för skyddsuppfostran eller andra förebyggande
åtgärder eller för samhällsvård). Bestämmelserna i kapitel VIII avses skola
ersätta konventionen den 9 januari 1951 (SFS 124/51) mellan de fem nordiska
länderna om ömsesidigt utgivande av vård åt nödställda.

I artikel 20 fastslås likställighetsprincipen. I fråga om här avsedda vårdformer
råder enligt svensk lagstiftning sedan länge likställighet mellan landets
egna medborgare och utlänningar.

Artiklarna 21—23 innehåller regler om hemsändning, vilka i allt väsentligt
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1951 års konvention. En förutsättning
för att vistelselandet skall äga påfordra, att en nödställd rnottages
i sitt hemland, är enligt artikel 21 första stycket, att vistelselandet lämnar
honom stadigvarande hjälp. Är hjälpen tillfällig kan hemsändning påfordras
endast under förutsättning att den nödställde själv gör framställning
därom.

Rätten att påfordra hemsändning begränsas ytterligare genom de regler,
som upptagits i andra stycket av artikeln. Det föreskrives där, att om medborgare
i ett av länderna vistats oavbrutet minst fem år i ett annat av länderna
detta land inte äger påfordra hans hemsändning på grund av hjälp, som
lämnas honom medan han alltjämt vistas i landet. Har den nödställde under
loppet av denna tidrymd åtnjutit stadigvarande hjälp i vistelselandet, anses
avbrott ha skett i vistelsetiden. Vid tillämpningen av artikel 21 skall enligt
artikel 30 bortses från tillfällig frånvaro från vistelselandet. Härvid skall
enligt anteckning i slutprotokollet litt. B 4 frånvaro, som varje gång inte
sträcker sig över fyra månader, anses som tillfällig.

I detta sammanhang må nämnas, att en i 1951 års konvention upptagen
specialregel, enligt vilken frihetsstraff av viss varaktighet anses som avbrott
i vistelsetiden, på grund av önskemål uttryckta i Nordiska rådet ej
överförts till den nya konventionen.

Artikel 22 innehåller regler om hemsändning av hustru, frånskild hustru,
änka och barn. Beträffande innebörden av dessa regler, som överensstämmer
med vad som nu gäller, hänvisas till konventionen.

I artikel 23 lämnas vissa bestämmelser för det fall, att hinder enligt konventionen
ej föreligger för hemsändning. I dylikt fall skall likväl övervägas,
huruvida de föreliggande omständigheterna talar för alt hemsändning ej
bör äga rum. Därvid skall humanitära synpunkter i första rummet vinna

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1956

beaktande. Vidare föreskrives, att hemsändning bör undvikas, om nära anhöriga
därigenom skulle skiljas från varandra, om den nödställde nått en
framskriden ålder eller under längre tid vistats i landet eller om hemsändning
inte kan företagas utan men för hans hälsa.

Enligt artikel 24 berör den nya konventionen inte de överenskommelser,
som de nordiska länderna ingått om ömsesidigt understöd till och hemsändning
av behövande sjömän. Dessa överenskommelser beröres ej heller av
1951 års konvention.

I tredje delen av konventionen upptages vissa för alla förmånsgrenar g em
e n s a m m a bestämmelser. En del av dessa bestämmelser i denna
del har behandlats i det föregående. Härutöver må följande nämnas.

För diplomatiska och konsulära befattningshavare samt hos dem anställda
personer meddelas i artikel 26 särskilda bestämmelser om vilket lands
sociallagstiftning som skall tillämpas. Utsänd personal vid diplomatiska och
konsulära representationer skall enligt artikelns första stycke omfattas av
lagstiftningen i det land representationen tillhör. Detsamma skall gälla
beträffande annan personal vid representationen samt anställda i
personlig tjänst hos representationens personal, såvida vederbörande är
medborgare i det land som representationen tillhör. Med hänsyn till ifrågavarande
persongruppers mångskiftande förhållanden har det befunnits nödvändigt
att öppna en möjlighet för vederbörande att begära, att lagstiftningen
i tjänslgöringslandet skall äga tillämpning i fråga om en eller flera av
de förmåner konventionen omfattar. En regel härom har upptagits i artikelns
andra stycke. De i artikel 26 intagna bestämmelserna skall enligt artikelns
tredje stycke inte gälla olönad konsul och av honom avlönade arbetstagare.

I de gällande nordiska överenskommelserna har nu ifrågavarande persongrupper
i allmänhet inte gjorts till föremål för särbehandling. Från mödrahjälpskonventionens
tillämpning har dock undantagits den, som tillhör konventionsländernas
utrikesförvaltning, och beträffande barnbidragskonventionen
gäller motsvarande för den, som är barn till eller eljest vårdas av person
tillhörande utrikesförvaltningen.

I artikel 27 bemyndigas de högsta förvaltningsmyndigheterna — för Sveriges
del Konungen — att överenskomma om erforderliga tillämpningsföreskrifter
till konventionen. Vidare äger dessa myndigheter för särskilda persongrupper
eller personer träffa överenskommelse om undantag från konventionens
bestämmelser. De högsta förvaltningsmyndigheterna äger uppdraga
åt andra myndigheter eller inrättningar att fullgöra ifrågavarande
uppgifter, om så finnes ändamålsenligt.

I artikel 28 ålägges de nordiska ländernas behöriga myndigheter och inrättningar
att i erforderlig utsträckning bistå varandra vid tillämpningen
av konventionen.

Enligt artikel 29 skall med vistelse i ett nordiskt land jämställas anställning
på fartyg under vederbörande lands flagga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

I artikel 31 stadgas, att handling, som inom viss tid skall ingivas till myndighet
i ett av de nordiska länderna, skall anses ha inkommit i rätt tid, om
den inom samma tid ingivits till motsvarande myndighet i ett annat av länderna.
Enligt artikel 33 medför konventionen ingen inskränkning i de nordiska
ländernas rätt att meddela allmänna bestämmelser om utlänningars
rätt att uppehålla sig i landet, dock att därigenom inte må öppnas möjlighet
att kringgå konventionen. Vederbörande myndigheter i de nordiska
länderna skall enligt artikel 34 hålla varandra underrättade om ändringar
i och tillägg till den av konventionen berörda lagstiftningen.

I artikel 35 regleras frågan om ratifikation och ikraftträdande. Konventionens
giltighetstid är ej tidsbegränsad. Konventionen kan emellertid uppsägas
och reglerna härom har intagits i artikel 36. Uppsäges konventionen,
skall på grund av dess bestämmelser förvärvade rättigheter alltjämt bestå.

Vad härefter angår slutprotokollet så har dess innehåll till största delen
redan behandlats i det föregående. Här må blott tilläggas, att konventionen
enligt anteckning under litt. B 1 inte skall äga tillämpning på sådana i artikel
9 tredje stycket avsedda olycksfall, som inträffat före konventionens
ikraftträdande. Här avses bl. a. vissa krigsskadefall, som inträffat under
sista världskriget i de andra nordiska länderna. I övrigt äger konventionen
tillämpning på fall, som inträffat före ikraftträdandet, ehuru givetvis förmåner
ej utgår för tid innan ansökan om förmån gjorts och i varje fall ej för
tid före ikraftträdandet.

Senare denna dag kommer jag att föreslå Kungl. Maj :t att till riksdagen
avlåta en proposition med förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen, lagen
om yrkesskadeförsäkring och förordningen angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel. Vidare torde statsrådet Lindström komma att hemställa,
att Kungl. Maj :t till riksdagen avlåter en proposition med förslag till
ändringar i bidragsförskottslagen. Redan i detta sammanhang må nämnas,
att en del av de lagändringar, som sålunda kommer att föreslås, är föranledda
av innehållet i förevarande konvention.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna, att Sverige ratificerar ifrågavarande, den
15 september 1955 undertecknade konvention mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan, förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alf Björnelid

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Bilaga

Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge

om social trygghet

Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge,
vilka äro av den uppfattningen, att medborgare i ett av de fördragsslutande
länderna skall i ett annat av länderna i princip vara likställd med
landets egna medborgare i förhållande till lagstiftningen om social trygghet,
vilka önska, att denna likställighet skall omfatta alla grenar av social
trygghet, och

vilka äro av den uppfattningen, att denna likställighet bör genomföras
medelst en gemensam överenskommelse mellan länderna,
hava överenskommit om följande bestämmelser:

FÖRSTA DELEN
Konventionens omfattning
Artikel 1

Denna konvention omfattar förmåner, som enligt i vederbörande land
vid varje tidpunkt gällande sociallagstiftning och i anslutning därtill utfärdade
bestämmelser utgå vid ålderdom, nedsatt arbetsförmåga, sjukdom,
olycksfall och yrkessjukdom, arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt
till barn, efterlevande och nödställda.

ANDRA DELEN

Bestämmelser rörande särskilda grenar av social trygghet

Kapitel I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande

och vid ålderdom

Artikel 2

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är i ett annat av länderna
på samma villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare
berättigad till allmänna invalidpensionsförmåner,

om vederbörande vistats i sistnämnda land oavbrutet minst fem år omedelbart
innan ansökan om sådan förmån göres, eller

om vederbörande vistats i sistnämnda land oavbrutet minst ett år omedelbart
innan ansökan om sådan förmån göres och under denna vistelse
minst ett år varit fysiskt och psykiskt i stånd att utöva normal förvärvsverksamhet.

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna, vilken är stadigvarande
bosatt i ett annat av länderna, är under samma villkor och enligt samma

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

regler som sistnämnda lands egna medborgare berättigad att erhålla proteser
och andra hjälpmedel samt att bliva delaktig av sjukvårds- och eftervårds-
ävensom arbetsvårdande åtgärder.

Artikel 3

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är i ett annat av länderna
på samma villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare
berättigad till allmän änkepension med tilläggsförmåner och bidrag
till änkor och änklingar med barn,

om den avlidne vistats i sistnämnda land oavbrutet minst fem år omedelbart
före dödsfallet eller åtnjöt invalidpensionsförmån, allt under förutsättning
att den efterlevande vid dödsfallet var bosatt i nämnda land, eller

om den efterlevande maken själv vistats i sistnämnda land oavbrutet
minst fem år omedelbart innan ansökan om sådan förmån göres.

Artikel 4

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är i ett annat av länderna
på samma villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare
berättigad till allmän ålderspension med tilläggsförmåner, om vederbörande
vistats i sistnämnda land oavbrutet minst fem år omedelbart
innan ansökan om ålderspension göres.

Därest vederbörande från vistelselandet åtnjuter förmån som nämnts i
artiklarna 2 och 3, äger han utan hänsyn till vistelsetidens längd få sådan
förmån ersatt av ålderspension enligt samma regler som vistelselandets
egna medborgare.

Artikel 5

Därest i något av de fördragsslutande länderna utgår andra förmåner vid
nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande eller vid ålderdom i stället för eller
vid sidan av de förmåner, som avses i artiklarna 2—4, och utgifterna härför
helt eller i övervägande grad täckas av de försäkrade eller deras arbetsgivare,
är medborgare i annat fördragsslutande land, vilken är stadigvarande
bosatt i förstnämnda land, berättigad till sådana förmåner på samma villkor
och enligt samma regler som landets egna medborgare.

Kapitel II. Förmåner vid sjukdom
Artikel 6

För medborgare i ett av de fördragsslutande länderna gäller i fråga om
inträde i och förmåner från sjukförsäkringen i ett annat av länderna samma
villkor och regler som för landets egna medborgare.

Artikel 7

Den som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av de fördragsslutande länderna och
som bosätter sig i ett annat av länderna har, oavsett ålder och hälsotillstånd,
rätt att bliva överflyttad till sjukförsäkringen i det nya bosättningslandet
på de villkor och enligt de regler som fastställas i särskild överenskommelse,
som skall bygga på principerna för det nya bosättningslandets bestämmelser
om överflyttning mellan sjukkassor.

överflyttning skall icke kunna krävas, om syftet med flyttningen kan antagas
vara att erhålla sjukhjälp i det andra landet.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

Artikel 8

Den som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av de fördragsslulande länderna och
under tillfällig vistelse i ett annat av länderna plötsligt blir sjuk och i behov
av läkarvård eller sjukhusvård, äger rätt till sjukhjälp från sjukförsäkringen
i vistelselandet på de villkor och enligt de regler för utgivande av sådan sjukhjälp
— avseende bl. a. hjälpens varaktighet — som fastställas i särskild
överenskommelse.

Sjukkassa, som utgivit sjukhjälp jämlikt denna artikel, är icke berättigad
till gottgörelse härför från den sjukkassa, där vederbörande är försäkrad,
och äger ej heller uttaga avgift av den försäkrade.

Kapitel III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom

Artikel 9

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är — såvida ej annat
följer av artikel 10 — under arbete i ett annat av länderna omfattad av detta
lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring på samma villkor och enligt
samma regler som landets egna medborgare. Med arbete i ett av länderna
jämställes anställning på fartyg, som för vederbörande lands flagga.

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna, vilken omfattas av lagstiftningen
om yrkesskadeförsäkring i ett annat av länderna, är icke underkastad
de bestämmelser i nämnda lagstiftning, vilka inskränka vederbörandes
rätt på grund av att han icke är medborgare i eller icke är bosatt i
sistberörda land.

Reglerna i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning
såvitt angår rätten till förmån enligt annan lagstiftning avseende ersättning
vid olycksfall än som ovan avses.

Artikel 10

Från regeln i artikel 9 rörande vilket lands lagstiftning som skall tillämpas
gälla följande undantag:

a) För den som av ett företag med säte i ett av de fördragsslutande länderna
utsändes för arbete i ett annat av länderna skall förstnämnda lands
lagstiftning fortfarande gälla under de första 12 månaderna av vistelsen i
det andra landet, överskrider arbetet i det andra landet denna tid, kan
förstnämnda lands lagstiftning i undantagsfall alltjämt bliva gällande, såvida
och i så fall för den tid som det andra landets behöriga myndigheter
lämna medgivande därtill.

b) Resande personal med land- eller lufttransportarbete, som utföres inom
mera än ett av de fördragsslutande länderna, omfattas av lagstiftningen i
det land, där verksamheten har sitt säte. Är vederbörande icke bosatt i sistnämnda
land utan i ett annat av länderna och där utför arbete för verksamheten,
skall dock det landets lagstiftning äga tillämpning.

Motsvarande gäller i fråga om den som arbetar i annan verksamhet, som
i omedelbart sammanhang bedrives på ömse sidor av gränsen mellan två
av de fördragsslutande länderna.

c) Har för lastning, lossning, reparationsarbete eller vakttjänst ombord
å ett fartyg hemmahörande i ett av de fördragsslutande länderna under
fartygets uppehåll i ett annat av dessa länder antagits arbetstagare från
det land, där uppehållet sker, omfattas dessa av lagstiftningen i sistnämnda
land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

d) Tjänstemän i offentliga förvaltningsorgan (tull, post, passkontroll
in. m.), soin utsändas från ett av de fördragsslutande länderna till ett annat
av länderna, omfattas av lagstiftningen i förstnämnda land.

Artikel 11

Har medborgare i ett av de fördragsslutande länderna blivit berättigad
till ersättning enligt lagstiftningen i ett annat av länderna, bibehålies denna
rätt, innefattande även rätt till förhöjningar och tillägg, mot försäkringsgivaren
i detta land vid flyttning till ett annat av länderna. Vad angår
naturaförmåner bibehålies dock ej rätten, såframt försäkringsgivaren på
grund av vederbörandes hälsotillstånd icke giver samtycke till flyttningen.

Artikel 12

Yppas yrkessjukdom efter sysselsättning i verksamhet, som innebär fara
för sjukdomen och som utövats i flera av de fördragsslutande länderna,
skall ersättning utgivas av försäkringen i det land, där nämnda verksamhet
senast utövats, dock ej där det kan visas, att denna sjukdom redan yppats
i ett annat av länderna.

Har yrkessjukdom föranlett ersättning från försäkringsinrättning i ett av
länderna, skall denna försäkringsinrättning även svara för sådan försämring
av sjukdomen, som inträffar i ett annat av länderna, såframt försämringen
icke är att hänföra till arbete i sistnämnda land i verksamhet, vari
fara för sådan sjukdom föreligger.

Artikel 13

Vederbörande förvaltningsmyndigheter skola, var inom sitt land, i anledning
av där inträffad yrkesskada, på vilken lagstiftningen i ett annat av de
fördragsslutande länderna skall tillämpas, lämna den skadade den hjälp,
vartill han är berättigad, samt till honom och vid dödsfall till hans familj
utgiva erforderligt förskott å den ersättning, som skall utgå enligt nämnda
lagstiftning, med rätt till vederlag av vederbörande myndighet i det andra
landet för vad sålunda utgivits.

Kapitel IV. Förmåner vid arbetslöshet
Artikel 14

För medborgare i ett av de fördragsslutande länderna gälla i fråga om
inträde i och förmåner från arbetslöshetsförsäkringen i ett annat av länderna
samma villkor och samma regler som för landets egna medborgare.
Bereder vistelselandet vid arbetslöshet andra förmåner än ovannämnda
försäkringsförmåner, äga de andra ländernas medborgare rätt till sådana
förmåner på samma villkor och enligt samma regler som vistelselandets
egna medborgare.

Artikel 15

De fördragsslutande länderna förbinda sig att verka för att vid anslutning
till arbetslöshetsförsäkringen av arbetstagare, som tillhört sådan försäkring
i ett annat av länderna, skall tagas hänsyn till avgiftsperioder och
arbetsperioder i vederbörande land på de närmare villkor och enligt de närmare
regler, som fastställas i särskild överenskommelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Kapitel V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd
Artikel 16

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna är i ett annat av länderna
berättigad till förmåner vid havandeskap och barnsbörd på samma
villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare.

Kapitel VI. Barnbidrag
Artikel 17

För barn, som är medborgare i ett av de fördragsslutande länderna eller
vars fader eller moder är medborgare i ett av dessa länder, utgivas allmänna
barnbidrag i ett annat av länderna på samma villkor och enligt samma regler,
som gälla för sistnämnda lands medborgare.

För medborgare i ett av de fördragsslutande länderna gälla i fråga om
rätt att i ett annat av länderna åtnjuta särskilda bidrag till barn till invalider,
änkor och änklingar in. fl., föräldralösa barn och barn utom äktenskap
samma villkor och samma regler som för sistnämnda lands medborgare.

Rätten till ovannämnda bidrag må göras beroende av att barnet eller en
av föräldrarna vistats i vederbörande land oavbrutet minst sex månader
omedelbart innan ansökan om bidrag göres samt att barnet fostras av någon,
som är bosatt och mantalsskriven i landet.

Kapitel VII. Bidragsförskott
Artikel 18

För medborgare i ett av de fördragsslutande länderna gäller i fråga om
rätten till bidragsförskott i ett annat av länderna samma villkor och samma
regler som för landets egna medborgare.

Artikel 19

Handling, varå rätt till underhållsbidrag grundas, skall, om den upprättats
i ett av de fördragsslutande länderna och i detta land kan ligga till
grpnd för indrivning av bidraget, anses utgöra giltigt underlag för bidragsförskott
i de andra länderna.

Om den handling, varå rätten till underhållsbidrag grundas, icke utgör
beslut av domstol eller annan offentlig myndighet, skall handlingen i enlighet
med föreskrifter, som fastställas av de högsta förvaltningsmyndigheterna,
vara försedd med bevis att den kan utgöra underlag för indrivning
hos den bidragsskyldige i det land, där den upprättats.

Kapitel VIII. Hjälp åt nödställda

Artikel 20

Medborgare i ett av de fördragsslutande länderna skall i ett annat av länderna
vara berättigad till sådan hjälp, som i vistelselandet lämnas nödställda,
på samma villkor och enligt samma regler som landets egna medborgare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Artikel 21

Lämnas stadigvarande hjälp, äger vistelselandet i enlighet med de närmare
bestämmelserna i detta kapitel påfordra, att den nödställde mottages i hemlandet.
Är hjälpen tillfällig, kan hemsändning påfordras endast under förutsättning
att den nödställde själv gör framställning därom.

Har medborgare i ett av de fördragsslutande länderna vistats oavbrutet
minst fem år i ett annat av länderna, äger detta land icke påfordra hans
hemsändning på grund av hjälp, som lämnas honom medan han alltjämt
vistas i landet. Har den nödställde under loppet av ovannämnda tidrymd åtnjutit
stadigvarande hjälp i vistelselandet, anses avbrott hava skett i vistelsetiden.

Artikel 22

När gift man enligt bestämmelserna i artikel 21 icke kan hemsändas, har
hans hustru, om hon bor i samma land som mannen, samma ställning som
denne i förhållande till bestämmelserna i detta kapitel. Denna ställning behåller
hon efter mannens död, efter äktenskapsskillnad eller efter mannens
flyttning från landet.

Om änka, frånskild hustru eller hustru, vars man är försvunnen, är eller
varit medborgare i vistelselandet, kan hon icke hemsändas.

Barn i äktenskap, som ej uppnått 16 års ålder, har samma ställning enligt
bestämmelserna i detta kapitel som fadern och efter dennes död eller försvinnande
som modern. Efter föräldrarnas död behåller barnet denna ställning.
Oavsett bestämmelserna i artikel 21 kan föräldralöst barn under 16 år
likväl hemsändas, om vederbörande myndigheter i de båda länderna äro eniga
om att hemsändning skulle bliva till barnets nytta. Är föräldrarnas äktenskap
upplöst genom äktenskapsskillnad, får barnet samma ställning som
den av föräldrarna, som har eller senast haft vårdnaden om barnet. För barn
utom äktenskap kommer endast moderns ställning i betraktande. När barnet
uppnått 16 års ålder, bedömes dess ställning efter det antal år, som det
oavbrutet vistats i landet, således att det bortses från all hjälp, som lämnats
innan barnet uppnådde nämnda ålder.

Artikel 23

Föreligger icke enligt bestämmelserna i detta kapitel hinder för den nödställdes
hemsändning, skall likväl tagas i övervägande, huruvida de föreliggande
omständigheterna tala för att hemsändning ej bör äga rum. Vid avgörandet
härav skola humanitära hänsyn i första rummet vinna beaktande.
I regel bör hemsändning undvikas, om hemsändning skulle medföra, att nära
anhöriga skiljas från varandra, om den nödställde nått en framskriden ålder
och under längre tid vistats i landet, eller om hemsändning icke kan företagas
utan men för den nödställdes hälsa.

Artikel 24

överenskommelser mellan de fördragsslutande länderna om ömsesidigt
understöd till och hemsändning av behövande sjömän beröras ej av denna
konvention.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

TREDJE DELEN
Gemensamma bestämmelser

Artikel 25

Med medborgare i ett av de fördragsslutande länderna likställes vid tilllämpningen
av denna konvention den som icke har medborgarrätt i något
land men som senast varit medborgare i vederbörande fördragsslutande land.

Artikel 26

Utsänd personal vid diplomatiska eller konsulära representationer omfattas
av lagstiftningen i det land, som representationen tillhör. Detsamma
gäller annan personal vid representationen samt anställda i personlig tjänst
hos representationens personal, såvida vederbörande är medborgare i det
land, som representationen tillhör.

Personer, som här avses, kunna dock hos den högsta förvaltningsmyndigheten
i det land, där de fullgöra sin tjänst, begära, att lagstiftningen i detta
land skall äga tillämpning i fråga om en eller flera av de förmåner konventionen
omfattar, därvid största möjliga hänsyn skall tagas till sökandenas
önskemål.

Bestämmelserna i denna artikel gälla icke olönad konsul och av honom
avlönade arbetstagare.

Artikel 27

De högsta förvaltningsmyndigheterna i de fördragsslutande länderna äga
överenskomma om de föreskrifter som må anses erforderliga för tillämpningen
av denna konvention och må för särskilda persongrupper eller personer
träffa överenskommelse om undantag från bestämmelserna i denna konvention.

De högsta förvaltningsmyndigheterna äga i fall, där så finnes ändamålsenligt,
uppdraga åt andra myndigheter eller inrättningar att träffa sådana
överenskommelser som ovan nämnts.

Med de högsta förvaltningsmyndigheterna avses i denna konvention
i Sverige: Konungen,
i Danmark: Socialministeriet,
i Finland: Socialministeriet,
i Island: Socialministeriet,

i Norge: Socialdepartementet, för arbetslöshetsförsäkringen Arbets- och
kommunaldepartementet.

Artikel 28

Vid tillämpningen av denna konvention skola de fördragsslutande ländernas
behöriga myndigheter och inrättningar i erforderlig utsträckning bistå
varandra.

Artikel 29

Med vistelse i ett av de fördragsslutande länderna jämställes anställning
på fartyg under vederbörande lands flagga.

Artikel 30

Vid tillämpning av artiklarna 2, 3, 4 och 21 i denna konvention skall bortses
från tillfällig frånvaro från vistelselandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1956

Artikel 31

Ansökning, förklaring och besvär, som inom viss tid skall ingivas till myndighet
i ett av de fördragsslutande länderna, anses hava inkommit i rätt tid,
om den inom samma tid ingivits till motsvarande myndighet i ett annat av
länderna. Därvid skall sistnämnda myndighet omedelbart vidarebefordra
ifrågavarande ansökning, förklaring och besvär till behörig myndighet i det
andra landet.

Artikel 32

Kostnaderna för förmåner enligt denna konvention bestridas av vistelselandet,
såvida ej annat följer av konventionen.

Artikel 33

Denna konvention medför icke någon inskränkning i de fördragsslutande
ländernas rätt att meddela allmänna bestämmelser om utlänningars rätt att
uppehålla sig i vederbörande land. Sådana bestämmelser må dock icke öppna
möjlighet att kringgå denna konvention.

Artikel 34

Vederbörande myndigheter i de fördragsslutande länderna skola snarast
möjligt underrätta varandra om alla ändringar i och tillägg till den lagstiftning,
som gäller i fråga om de i artikel 1 nämnda förmånerna.

Artikel 35

Denna konvention skall ratificeras och ratifikationshandlingarna skola
snarast möjligt deponeras i det danska utrikesministeriet.

Konventionen träder i kraft första dagen i den månad, som infaller två
hela kalendermånader efter den dag, då samtliga länders ratifikationshandlingar
deponerats.

Artikel 36

önskar något av de fördragsslutande länderna uppsäga konventionen, skall
skriftligt meddelande härom tillställas den danska regeringen, som har att
omedelbart underrätta övriga fördragsslutande länder härom och om dagen
då meddelandet mottogs.

Uppsägningen gäller endast det land, som verkställt densamma, och äger
giltighet från och med den 1 januari som inträffar minst sex månader från
det den danska regeringen mottagit meddelande om uppsägningen.

Uppsäges konventionen skola på grund av dess bestämmelser förvärvade
rättigheter alltjämt bestå.

Artikel 37

När denna konvention träder i kraft, upphöra att gälla:

Konventionen den 27 augusti 1949 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge om ömsesidigt utgivande av ålderspensioner,

Konventionen den 20 juli 1953 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge om ömsesidigt utgivande av förmåner i anledning av nedsatt arbetsförmåga,

Deklarationen den 12 februari 1919 mellan Sverige, Danmark och Norge
om ömsesidighet i fråga om försäkring för olycksfall i arbete,

Deklarationen den 11 september 1923 mellan Sverige och Finland om ömsesidighet
i fråga om ersättning för olycksfall i arbete,

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1956

Deklarationen den 30 november 1923 mellan Danmark och Finland om arbetarolycksfallsförsäkring,

Överenskommelsen den 13 oktober 1927 mellan Danmark och Island angående
ömsesidighet i fråga om arbetarolycksfallsförsäkringen och invalidförsäkringen,

Överenskommelsen den 31 maj 1930 mellan Island och Norge om ömsesidighet
i olycksfallsförsäkringsförhållanden,

överenskommelsen den 31 oktober 1930 mellan Sverige och Island angående
ersättning för olycksfall i arbete,

Konventionen den 3 mars 1937 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge angående tillämpningen av de särskilda ländernas olycksfallsförsäkringslagstiftning
i fall, då arbetsgivare i ett av de fördragsslutande
länderna bedriver verksamhet eller använder arbetare i ett annat av nämnda
länder,

Konventionen den 20 juli 1953 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge om ömsesidigt utgivande av mödrahjälp,

Konventionen den 28 augusti 1951 mellan Sverige, Finland, Island och
Norge om ömsesidigt utgivande av barnbidrag, samt

Konventionen den 9 januari 1951 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island
och Norge om ömsesidigt utgivande av vård åt nödställda.

Konventionen skall vara deponerad i det danska utrikesministeriets arkiv
och bestyrkta avskrifter skola av det danska utrikesministeriet tillställas
var och en av de fördragsslutande ländernas regeringar.

Till bekräftelse härav hava de respektive fullmäktige undertecknat denna
konvention.

Som skedde i Köpenhamn i ett exemplar på svenska, danska, finska, isländska
och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två texter,
en för Sverige och en för Finland, den 15 september 1955.

John Ericsson
Johan Str0m
T. Leivo-Larsson
Steingr. Steinpörsson
Gudmund Harlem

Slutprotokoll

A. I samband med undertecknandet denna dag av konventionen mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet hava de
befullmäktigade ombuden för de fördragsslutande länderna avgivit följande
förklaring:

När det gäller lagstadgade förmåner skola förmånerna för personer, som
omfattas av konventionen, vara desamma som för vederbörande lands egna
medborgare. När det gäller förmåner, som bero på kommuns eget beslut,
skall varje land sträva efter att tillförsäkra personer, som omfattas av konventionen,
också sådana förmåner.

B. Angående tillämpningen och tolkningen av vissa bestämmelser i konventionen
hava de befullmäktigade ombuden överenskommit om följande:

1. Artikel 9 tredje stycket äger icke tillämpning å olycksfall, som inträffat
före ikraftträdandet av denna konvention.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

2. Artikel 10 b) första stycket andra punkten äger icke tillämpning i fall
då arbetsgivaren underlåtit att teckna en obligatorisk olycksfallsförsäkring
i det land, där arbetstagaren är bosatt, och sadan underlåtenhet enligt detta
lands lagstiftning som regel medför, att arbetsgivaren själv blir skyldig att
svara för försäkringsförmånerna,

3. Sedan barnbidrag första gången utbetalats enligt artikel 17 för barn i ett
av de fördragsslutande länderna, anses barnets frånvaro från detta land under
högst två månader icke som avbrott i vistelsen där.

4. I artikel 30 förstås med tillfällig frånvaro såvitt angår kravet på fem
års vistelse i artiklarna 2, 3, 4 och 21 en bortovaro, som varje gång icke
sträcker sig över fyra månader, och vad angår kravet på ett års vistelse i artikel
2 en bortovaro, som varje gång icke sträcker sig utöver en månad. Dock
kan i båda fallen också bortovaro av längre varaktighet anses tillfällig, när
särskilda skäl tala därför. Sålunda kan hänsyn tagas till varaktigheten av
vederbörandes sammanlagda vistelse i vistelselandet och anledningen till
frånvaron.

Perioder av tillfällig frånvaro räknas icke som vistelsetid.

5. Med stadigvarande hjälp till nödställd, som avses i kapitel VIII, for stås

hjälp, som både vistelselandets och hemlandets myndigheter antaga
komma att erfordras under minst ett helt år räknat från det hjälpen började
utgå, eller som faktiskt varit erforderlig under minst ett år. Tillfälliga
avbrott, dvs. avbrott understigande 90 dagar, fråntaga icke hjälpen dess karaktär
av stadigvarande. All annan hjälp, som lämnas nödställda, anses såsom
tillfällig. „

I fall hjälpen avser bostadshyra anses hjälpen hava börjat utga vid tidpunkten
för hyresperiodens början.

6. För Norges vidkommande märkes:

a) att den pension, som enligt den norska lagstiftningen om ålderspen sionering

utgår till änka eller änkling efter en ålderspensionär, är att anse
som förmån enligt artikel 3; . ...

b) att medborgare från de andra fördragsslutande länderna i tjänst pa
norskt fartyg i utrikes fart blott omfattas av den norska lagstiftningen om
sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring samt pensionsförsäkring för sjömän,
därest vederbörande är stadigvarande bosatt i Norge.

C. Till belysning av konventionens omfattning vid tiden för dess undertecknande
hava länderna angivit, att följande förmåner omfattas av konventionen
:

För Sverige:

I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande och vid ålderdom.

Ålders-, invalid- och änkepension samt sjukbidrag jämte tillägg till dessa
förmåner enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.

Bidrag till änkor och änklingar med barn enligt lagen därom den 26
juli 1947.

Åtgärder inom den statliga och statsunderstödda invahditetsforebyggande
verksamheten ävensom statlig och statsunderstödd arbets- och vanförevåid,
däri inbegripen vård av dövstumma och hlinda.

II. Förmåner vid sjukdom.

Sjukhjälp enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring.

Läkemedel enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria
eller prisnedsntta läkemedel.

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

Ersättning enligt:

Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

Lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycksfall,
som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning av statsmedel vid olycksfall,
som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

„ Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,
adragen under vistelse å anstalt m. m.

Militärersättningsförordningen den 2 juni 1950.

Förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet i civilförsvaret.

Kungörelsen den 26 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

IV. Förmåner vid arbetslöshet.

Ersättning enligt förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor.

Kontantunderstöd enligt kungörelsen den 27 maj 1949 angående vissa
statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.

Förmån enligt kungörelsen den 29 juni 1945 angående yrkesutbildningskurser
för arbetslösa.

V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp.

Mödrahjälp enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp.

Förmån enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående statsbidrag till
förebyggande mödra- och barnavård.

Läkemedel enligt kungörelsen den 22 juni 1939 angående kostnadsfritt
tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn.

Läkemedel enligt kungörelsen den 15 juni 1944 angående kostnadsfritt
tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar.

Förmån enligt kungörelsen den 21 december 1945 angående statsbidrag
till viss verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande
syfte.

Vård av barnmorska enligt förordningen den 3 juni 1955 om distriktsbarnmorskor.

Förlossningsvård vid statliga och statsunderstödda anstalter.

Vård å statsunderstödda spädbarnshem eller mödrahem.

VI. Barnbidrag.

Allmänna barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag.

Särskilda barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn.

VII. Bidragsförskott.

Bidragsförskott enligt lagen härom den 11 juni 1943.

VIII. Hjälp åt nödställda.

Vård enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918.

Vård enligt barnavårdslagen den 6 juni 1924, § 22 a) och b) samt § 29.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956 27

För Danmark:

I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande och vid ålderdom.

Invalid- och ålderspension med tillägg — bland dem barntillägg — enligt
lagen den 20 maj 1933 om folkförsäkring eller lagarna den 31 mars 1949 för
Färöarna om respektive invalidpension och ålderspension.

Hjälp och vård enligt folkförsäkringslagens § 62.

Läkarhjälp till och behandling och vård av pensionstagare enligt folkförsäkringslagens
§ 79, den färöiska invalidpensionslagens § 28 eller den
färöiska ålderspensionslagens § 6 tredje stycket.

Åtgärder enligt folkförsäkringslagens § 60 eller den färöiska invalidpensionslagens
§ 21.

Hjälp åt kroniskt sjuka enligt lagen den 20 maj 1933 om offentlig försorg
§§ 247—249.

Rätt till intagning i ålderdomshem enligt folkförsäkringslagens § 54 eller
den färöiska ålderspensionslagens § 13.

Hyresbidrag till pensionstagare och mottagare av hjälp till kroniskt sjuka
enligt lagen den 14 april 1955 om byggnadsverksamhet med stöd av
allmänna medel, kapitel X och XI.

II. Förmåner vid sjukdom.

Förmåner enligt avsnitt I i lagen den 20 maj 1933 om folkförsäkring eller
förordningen den 21 februari 1930 om erkända sjukkassor på Färöarna.

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

Förmåner enligt lagen den 20 maj 1933 om olycksfallsförsäkring eller
förordningen den 29 mars 1939 för Färöarna om försäkring mot följder av
olycksfall.

Förmåner enligt lagen den 18 mars 1948 om krigsolycksfallsförsäkring
för sjöfarande eller förordningen den 8 november 1939 för Färöarna om
krigsolycksfallsförsäkring för sjöfarande.

Förmåner enligt lagen den 27 mars 1934 om invalidpension m. in. till
skadade militära värnpliktiga.

IV. Förmåner vid arbetslöshet.

Förmåner enligt lagen den 23 juni 1932 om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring.

V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Förmåner enligt lagen den 15 mars 1939 om mödrahjälpsinstitutioner.

Förmåner enligt lagen den 31 mars 1937 om bekämpande av sjuklighet
och dödlighet bland barn under de första levnadsåren.

Förmåner enligt lagen den 1 oktober 1945 om havandeskapshygien.

Förmåner enligt lagen den 30 april 1946 om läkarundersökning av barn.

Förmåner enligt lagen 4 juli 1946 om mjölkhjälp.

VI. Barnbidrag.

Bidrag till barn till änkor och änklingar in. fl. samt till föräldralösa barn
enligt lagen den 20 maj 1933 om offentlig försorg kapitel XVI eller förordningen
den 18 mars 1949 för Färöarna om barnbidrag till ensamstående försörjare
m. m. kapitel II.

Understöd enligt försorgslagen § 235 A.

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1956

VII. Bidragsförskott.

Bidragsförskott enligt lagen den 20 maj 1933 om offentlig försorg kapitel
XV samt §§ 235, 236 och 237 eller förordningen den 18 mars 1949 för Färöarna
om barnbidrag till ensamstående försörjare m. m. kapitel I och III.

VIII. Hjälp till nödställda.

Hjälp enligt lagen den 20 maj 1933 om offentlig försorg med undantag för
hjälp till barn enligt § 130 första stycket, nr 1, avsnitt III och SS 235—237
och 247—249.

Hjälp enligt lagen den 10 april 1895 om fattigvården på Färöarna.

Hjälp enligt förordningen den 25 februari 1914 för Färöarna om hjälpkassor.

Kostnadsfri behandling enligt förordningen den 1 april 1921 för Färöarna
om åtgärder till bekämpande av tuberkulos.

För Finland:

I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande samt vid ålderdom.

Ålderdomspension enligt lagen den 31 maj 1937 om folkpensionering samt
tilläggspension inklusive barntillägg enligt §§41 och 42 i lagen om folkpensionering.

Premierestitution till avliden försäkrads efterlevande enligt § 39 i sagda
lag.

Ålderdomsunderstöd enligt lagen den 15 februari 1952 om ålderdomsunderstöd.

Pension på grund av arbetsoförmåga enligt lagen den 31 maj 1937 om
folkpensionering ävensom i § 51 sagda lag åsyftad sjukvård och yrkesutbildning
samt tilldelande av arbetsredskap och övriga hjälpmedel.

Understöd enligt lagen den 4 februari 1955 om invaliditetsunderstöd.

Invalidvård enligt lagen den 30 december 1946 om invalidvård.

Invalidpenning enligt lagen den 14 juni 1951 om invalidpenning.

II. Förmåner vid sjukdom.

Sjukhjälp från i lagen den 19 juni 1942 om understödskassor avsedda
kassor enligt bestämmelserna i vederbörande kassa.

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

Ersättning enligt:

Lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring.

Förordningen den 10 december 1948 angående skadestånd för olycksfall
vid undervisning.

Förordningen den 10 december 1948 angående vissa skador, som ersättas
såsom olycksfall i arbete.

Lagen den 12 maj 1939 om yrkessjukdomar.

Lagen den 22 maj 1942 om skadestånd för olycksfall i vissa frivilliga arbeten.

Lagen den 12 april 1935 om skadestånd för olycksfall vid räddning av
människoliv.

Brandlagen den 22 juni 1933, § 47.

Lagen den 30 december 1946 om skadestånd för olycksfall åt personer,
som intagits i särskilda straff-, underhålls- och vårdsanstalter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1956 29

Lagen den 6 oktober 1939 om olycksfallsförsäkring av personer i sjötjänst
under krigstid.

Lagen den 28 maj 1948 om skada, ådragen i militärtjänst.

IV. Förmåner vid arbetslöshet.

Understöd från arbetslöshetskassor, som avses i lagen den 23 mars 1934
om arbetslöshetskassor, som äga rätt till bidrag av statsmedel, enligt för
dem fastställda stadgar.

V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Bidrag enligt lagen den 13 juni 1941 om moderskapsunderstöd.

Moderskapshjälp enligt lagen den 31 mars 1944 om kommunala barnmorskor
samt upplysning, rådgivning och hjälp, som gives på kommunala rådgivningsbyråer
enligt lagen den 31 mars 1944 om kommunala rådgivningsbyråer
för mödra- och barnavård.

VI. Barnbidrag.

Bidrag för barn enligt lagen den 22 juli 1948 om barnbidrag.

Bidrag enligt lagen den 30 april 1943 om familjebidrag.

VIII. Vård åt nödställda.

Vård enligt lagen den 1 juni 1922 om fattigvården.

För Island:

I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande samt vid ålderdom.

Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga enligt folkförsäkringslagen, nr 50/
1946, och tilläggslag därtill, nr 116/1954:

Invalidpension enligt folkförsäkringslagen art. 18 och 19 och tilläggslagen
art. 5 och 29, jfr folkförsäkringslagen, provisorisk bestämmelse 1
och tilläggslagen art. 40 samt provisorisk bestämmelse.

Barnpension enligt folkförsäkringslagen art. 20 och 22 samt provisorisk
bestämmelse 1, jfr tilläggslagen art. 5, 29 och 40.

Makebidrag enligt folkförsäkringslagen art. 38 och tilläggslagen art. 5
och 29.

Hjälplöshetstillägg enligt folkförsäkringslagen art. 17.
Sjukkassekontingent enligt tilläggslagen art. 24, nr 6.

Särskilt understöd till invalider enligt folkförsäkringslagen, provisorisk
bestämmelse 3.

Förmåner enligt lagen nr 78/1936 § l tredje stycket och § 6 fjärde stycket,
jfr § 8 (proteser).

Förmåner till efterlevande enligt folkförsäkringslagen nr 50/1946 och tillläggslagen
nr 116/1954:

Förmåner till änkor enligt folkförsäkringslagen art. 35 och 37 samt tillläggslagen
art. 5 och 29.

Änkepension enligt folkförsäkringslagen art. 36 och 37 samt tilläggslagen
art. 18 och 29 (inkomstprövad).

Förmåner vid ålderdom enligt folkförsäkringslagen nr 50/1946 och tillläggslagen
nr 116/1954:

Ålderspension enligt folkförsäkringslagen art. 15 och provisorisk bestämmelse
1, jfr tilläggslagen art. 5, 29 och 40 samt provisorisk bestämmelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

Barnpension enligt folkförsäkringslagen art. 20 och 21 samt provisorisk
bestämmelse 1, jfr tilläggslagen art. 5, 29 och 40.

Förmåner till make enligt folkförsäkringslagen art. 38, jfr tilläggslagen
art. 5 och 29. J 88 8

Förhöjning av ålderspension på grund av uppskjutet pensionsinträde
enligt folkförsäkringslagen art. 16, jfr tilläggslagen art. 41.

Hjälplöshetstillägg för ålderspensionstagare enligt folkförsäkringslagen
art. 17.

Sjukkassekontingent enligt tilläggslagen art. 24 nr 6.

II. Förmåner vid sjukdom.

Läkarhjälp, medicin, sjukhusvård in. m. enligt lagen nr 104/1943 om socialförsäkring
kap. III art. 32—41 och tilläggslagen nr 116/1954 art. 23—
25.

Sjukpenning enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring art. 39—44. jfr
tilläggslagen nr 116/1954 art. 5, 13—17 och 29.

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

^Förmåner enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring och tilläggslagen nr

Sjukhjälp vid olycksfall i arbete enligt folkförsäkringslagen art. 51, jfr
art. 85 sista stycket.

Dagpenning vid olycksfall enligt folkförsäkringslagen art. 51—55, jfr tilliäggslagen
art. 18 och 29.

Lön eller fångstandel till påmönstrade sjömän och fiskare enligt tilläggslagen
art. 20.

Invalidpension enligt folkförsäkringslagen art. 56, jfr art. 57, och enligt
tilläggslagen art. 18, 21 och 29.

Förmaner vid dödsfall till efterlevande make, barn, föräldrar m. fl enligt
folkförsäkringslagen art. 57 och 58 samt tilläggslagen art. 18 och 29.

Tilläggsförmån vid påmönstrade sjömäns och fiskares död enligt tilläggslagen
art. 19 och 29. 8 88

V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Förmåner vid barnsbörd enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring art.
34 och tilläggslagen nr 116/1954 art. 12 och 29.

Förmaner vid barnsbörd eller vistelse å sjukhus eller barnbördsklinik
enligt lagen nr 104/1943 om socialförsäkring art. 33, nr 4.

VI. Barnbidrag.

Förmåner enligt lagen nr 50/1946 om folkförsäkring och tilläggslagen nr
110/19541

Allmänna barnbidrag enligt folkförsäkringslagen art. 30—33 och tilläggslagen
art. 11, jfr art. 5, 10 och 29.

Förmåner till ensamstående mödrar enligt tilläggslagen art. 11, jfr art.

n non OQ “

Bidrag till barn enligt folkförsäkringslagen art. 20 och 23 och provisorisk
bestämmelse 1, jfr tilläggslagen art. 5, 7, 29 och 40.

Barnbidrag till föräldralösa barn enligt folkförsäkringslagen art. 20 och
24 samt tilläggslagen art. 5 och 29.

Bidrag till barn till personer, som äro i fängelse eller övergivit hemmet,
enligt folkförsäkringslagen art. 20, 26 och 29 samt tilläggslagen art. 5 och 29.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1956

VII. Bidragsförskott.

Bidragsförskott till ogifta mödrars och frånskilda kvinnors barn enligt
lagen nr 50/1946 om folkförsäkring art. 20, 27 och 28 samt tilläggslagen
art. 5, 6, 8 och 29.

VIII. Hjälp till nödställda.

Hjälp enligt lagen nr 80/1947 om offentlig försorg.

För Norge:

I. Förmåner vid nedsatt arbetsförmåga, till efterlevande och vid ålderdom.

Förmåner enligt:

Lagen om vanföra den 19 juni 1936.

Lagen om ålderspensionering den 16 juli 1936.

Provisorisk lag om hjälp till blinda och vanföra den 16 juli 1936.

Lagen om pensionsförsäkring för sjömän den 3 december 1948.

Lagen om pensionsförsäkring för statens arbetare den 30 juni 1950.
Lagen om pensionsförsäkring för skogsarbetare den 3 december 1951.
Yrkesundervisning för och omskolning av partiellt arbetsföra vid institutioner
som helt eller delvis finansieras av staten.

II. Förmåner vid sjukdom.

Förmåner enligt lagen om sjukförsäkring den 6 juni 1930.

III. Förmåner vid olycksfall och yrkessjukdom.

Förmåner enligt:

Lagen om olycksfallsförsäkring för fiskare den 10 december 1920.

Lagen om olycksfallsförsäkring för industriarbetare m. fl. den 24 juni
1931.

Lagen om olycksfallsförsäkring för sjömän den 24 juni 1931.

Lagen om krigspensionering för militärpersoner den 13 december 1946.
Lagen om krigspensionering för hemvärnspersonal och civilpersoner den
13 december 1946.

Lagen om olycksfallsförsäkring för arbetare vid norska företag på Svalbard
den 27 juni 1947.

Lagen om invalidförsäkring för militärpersoner den 19 juni 1953.

Lagen om civilförsvaret den 17 juli 1953.

Lagen om förmåner vid krigsskada på person den 26 november 1954.

IV. Förmåner vid arbetslöshet.

Förmåner enligt lagen om försäkring mot arbetslöshet den 24 juni 1938.

V. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Förmåner enligt:

Lagen om försorg för barn den 10 april 1915.

Lagen om sjukförsäkring den 6 juni 1930.

VI. Barnbidrag.

Förmåner enligt lagen om barnbidrag den 24 oktober 1946.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1956

VIII. Hjälp åt nödställda.

Förmåner enligt:

Fattigvårdslagen den 19 maj 1900.

Barnavårdslagen den 17 juli 1953.

Lagen om nykterhetsnämnder och behandling av alkoholister den 26
februari 1932, § 12.

Detta slutprotokoll träder i kraft samtidigt med ovannämnda konvention
och skall hava samma verkan och varaktighet som konventionen.

Slutprotokollet skall vara deponerat i det danska utrikesministeriets arkiv
och bestyrkta avskrifter skola av det danska utrikesministeriet tillställas
var och en av de fördragsslutande ländernas regeringar.

Till bekräftelse härav hava de respektive fullmäktige undertecknat detta
slutprotokoll.

John Ericsson
Johan Str0m
T. Leivo-Larsson
Steingr. Steinpörsson
Gudmund Harlem

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551760