Kungl. Maj:ts proposition nr 16 (Proposition 1946:16)

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Nr 16.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller
kommunalmyndighets handläggning insända handlingar
med posten m. m.; given Stockholms slott den
12 januari 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m.;

2) lag örn ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara m. m.; samt

3) lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Rilian;) lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr IS -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Förslag

till

Lag

om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ansökan, besvärsinlaga eller annan handling som skall ingivas lill statseller
kommunalmyndighet må insändas med posten i betalt brev.

I denna lag förstås, med den begränsning som följer av 3 §, med statsmyndighet
alla till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar,
nämnder, kommissioner och kommittéer samt med kommunalmyndighet alla
till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer,
myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer,
utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar.

2 §.

Handling som inkommer till stats- eller kommunalmyndighet med posten
skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall
anses ingiven den dag då den inkom till mottagaren.

Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall hava inkommit
till stats- eller kommunalmyndighet före visst klockslag å dagen, skall
upphöra att gälla.

3 §•

Denna lag äger ej tillämpning beträffande riksdagen eller allmänna kyrkomötet,
deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer, ombudsmän
och verk eller beträffande klagan över val till riksdagen, ej heller i fråga
om domstolar och andra myndigheter, vilka avses i lagen den 22 juni 1944
om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända
handlingar med posten m. m.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Genom lagen
upphävas förordningen den 8 april 1925 (nr 83) angående rätt för parter i
kommunala mål samt i fattigvårds- och barnavårdsmål att med posten insända
besvärsskrifter och övriga handlingar ävensom förordningen samma dag
(nr 84) angående rätt för parter i mål och ärenden, som tillhöra statsdepartements
och förvaltande myndigheters handläggning, att med posten insända
handlingar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

F ordlag
till

Lag

om ändring i lagen den 13 mars 1912 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och] kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
Tid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, dels att 9 § fjärde stycket lagen den 13 mars 1942
med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna
och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. skall upphöra att gälla,
dels ock att tredje stycket i slutbestämmelserna till lagen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives:

I fråga---förordnandets upphörande. Har för vidtagande av åtgärd,

som avses i 9 § andra eller tredje stycket eller 10 § andra stycket, tid börjat
löpa, då lagrummet ännu var tillämpligt, skall ock sagda lagrum fortfarande
lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till

riksdagen.

Härigenom förordnas, att 36 och 42 §§, 46 § 1. och 93 § lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

36 §.

Menar någon att val av ledamot eller suppleant i valnämnd icke skett i
laga ordning, eller vill någon klaga däröver att av honom gjord avsägelse av
uppdrag, som i 35 § avses, icke godkänts, åge han att hos Konungens befallningshavande
anföra besvär sist å femtonde dagen, i förra fallet från den
dag valet hölls, och i senare fallet från den dag, då det beslut meddelades,
däri rättelse sökes; och må över Konungens befallningshavandes utslag i
sådant mål klagan ej föras.

42 §.

Vill någon, vilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för sig påstå sådan
rätt, eller anser någon, att annan icke må vara däri upptagen såsom
röstberättigad, äger han att sina anmärkningar, skriftligen avfattade och åtföljda
av de bevis han vill åberopa, ingiva till valnämndens ordförande eller
magistraten sist den 18 juli.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

46 §.

1. Vill någon klaga över beslut, som i 45 § sägs, gore härom anmälan
hos valnämndens ordförande eller magistraten genast eller sist å tredje dagen
från den dag, då beslutet avkunnades, och ingive sina besvär till Konungens
befallningshavande sist å tionde dagen från sistnämnda dag.

Det åligger---dessa besvär.

93 §.

I de---allmänna posten.

Vad här ovan i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning i fråga om
besvär som i 92 § avses.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 93 § se SFS 1937: 41.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
H-ans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 december 194ö.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga angående upphävande
av gällande bestämmelser om tolvslaget såsom fatalietid inom förvaltningen
m. m.

Föredraganden anför följande.

Genom lag den 22 juni 1944 (nr 393) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra
domstols handläggning insända handlingar med posten m. m. har föreskrivits,
dels att inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol,
domare, överexekutor eller nedre justitierevisionen eller — i visst fall — till
militär befälhavare må inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt
brev, dels ock att vad i lag eller författning är stadgat om att handling
skall ingivas före visst klockslag å dagen ej skall äga tillämpning i fråga örn
handling som avses i lagen.

Fråga har därefter uppkommit om en motsvarande lagstiftning beträffande
administrativa mål och ärenden. Visserligen gäller redan nu som huvudregel,
att handlingar i dylika ärenden må insändas med posten, men i ett
stort antal fall är föreskrivet att besvär, ansökan eller annan inlaga skall
ha inkommit före klockan tolv å dagen. I en inom justitiedepartementet
utarbetad, den 8 januari 1945 dagtecknad promemoria angående ändring i
visst hänseende av bestämmelserna rörande besvärs- och ansökningstider
m. m. inom förvaltningen har denna fråga upptagits till behandling. Sedan
yttranden inhämtats över promemorian, anhåller jag nu att få anmäla
ärendet.

Gällande bestämmelser.

I kungl, förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande
stadganden örn tid för besvärs anförande i mål, som handläggas
av förvaltande myndigheter och ämbetsverk, har med avseende å dylika
mål, som icke fullföljas till domstol, föreskrivits att, var och i vilken in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

stans klagan än föres, besvären vid talans förlust skola inlämnas, i mål från
de fyra nordligaste länen innan klockan 12 å fyrtiofemte dagen och i mål
från övriga orter i riket innan klockan 12 å trettionde dagen från delfåendet
av det beslut som överklagas; dock att menighet äger tillgodonjuta femton
dagar längre besvärstid. Vad angår besvärstid i mål som bedömas efter bevillningsförordningen
och kommunallagarna samt mål som fullföljas från
konsistorierna hänvisas i förordningen till vad särskilt är eller varder stadgat.

För »mål som bedömas efter bevillningsförordningen» gälla numera bland
annat följande i taxeringsförordningen den 28 september 1928 upptagna bestämmelser.
Enligt 119 § av sagda förordning skola besvär till prövningsnämnd
över taxeringsnämnds beslut ingivas före klockan 12 på dagen den
31 juli under taxeringsåret (av vissa klagande före klockan 12 på dagen den
15 augusti). Besvär över länsprövningsnämnds beslut skola jämlikt 122 § 1
mom. taxeringsförordningen av skattskyldig ingivas före klockan 12 på sextionde
dagen efter delfåendet av beslutet (för andra klagande annorlunda
bestämda frister men även där med tolvslag). Fullföljdsreglerna beträffande
fastighetstaxeringsnämnds och fastighetsprövningsnämnds beslut innefatta
jämväl föreskrift örn tolvslag (117 och 122 §§). Besvär över kammarrättens
utslag i taxeringsmål skola enligt 127 § av förordningen ingivas före klockan
12 å sextionde dagen efter delfåendet av utslaget.

Beträffande besvär i kommunala mål gäller bland annat, att enligt 81 §
lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet besvär skola ingivas
till länsstyrelsen inom trettio dagar efter den dag då tillkännagivande örn
verkställd justering av protokollet över beslutet ägde rum. Enligt 76 § lagen
samma dag om kommunalstyrelse i stad är motsvarande tid tjugu dagar, även
i detta fall utan föreskrift om viss tidpunkt sista dagen av besvärstiden.
Besvär över länsstyrelsens utslag i hithörande mål skola jämlikt 83 § lagen
örn kommunalstyrelse på landet, resp. 78 § lagen om konimunalstyrelse i
stad regelmässigt hos Konungen anföras senast klockan 12 å trettionde dagen
efter erhållen del av beslutet (femton dagar längre besvärstid för menighet)
. Besvär över landstings beslut skola jämlikt 58 § lagen den 20 juni 1924
om landsting, ställda till Konungen, ingivas till länsstyrelsen inom sextio
dagar från den dag landstinget avslutades (utan att föreskrift om tolvslag
meddelats).

Rörande besvär över domkapitels utslag stadgas numera bl. a. jämlikt 44 §
lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster, att besvär
över domkapitels beslut i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst skola ingivas
före klockan 12 å tjugonde dagen från den dag då beslutet blivit genom
anslag kungjort.

De besvärsregler, som upptagits i andra särskilda författningar och i ämbetsverks,
kristidskommissioners och andra myndigheters instruktioner, ha i
ett stort antal fall — ehuru icke undantagslöst — så utformats, att besvärstiden
utgår klockan 12 på dagen. Härvidlag har ofta direkt utsagts, att besvären
skola ingivas före nämnda klockslag sista dagen av besvärstiden. I
andra fall har samma fatalietid stadgats genom föreskrift att besvär må
anföras inom tid som för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut är bestämd, alltså genom hänvisning till förordningen
den 14 december 1866 (t. ex. i 51 § lag 29 juni 1912 om arbetarskydd —
klagan över beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet eller länsstyrelse;
44 § förordning 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

— klagan över beslut av bl. a. länsstyrelse). Stundom har stadgats, att talan
mot beslut må föras hos Konungen i den ordning som för ekonomimål i allmänhet
är stadgad (t. ex. 38 § lag 22 juni 1920 om registrering av elektriska
anläggningar m. m. — klagan över beslut av kommerskollegium; 19 § lag 12
juni 1942 om fornminnen — klagan över länsstyrelses beslut). En tendens
kan sägas lia förelegat att behålla tolvslaget med avseende å klagan hos
Kungl. Maj:t och hos kammarrätten, medan vid talans fullföljande till länsstyrelser,
centrala verk och andra myndigheter merendels icke fordrats, att
besvären skola inkomma före visst klockslag sista dagen av besvärstiden. Den
praxis som härvidlag kan anses föreligga känner emellertid talrika undantag
(t. ex. ej tolvslag 46 § lag 30 december 1939 om tjänsteplikt — klagan
hos Konungen över riksarbetsstyrelsens beslut, 20 § lag 12 juni 1942 örn
fornminnen — klagan hos Konungen över riksantikvariens beslut; däremot
med tolvslag § 121 reglemente 22 juni 1939 för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
— klagan hos direktionen över överläkares m. flis beslut,
7 § kungörelsen 14 juni 1940 med tillämpningsföreskrifter till förordningen
örn nöjesskatt — klagan hos länsstyrelse över beslut av uppbördsmyndighet
för nöjesskatt; märk även ovan berörda stadganden i taxeringsförordningen
ang. klagan till prövningsnämnd). Sedan den förenämnda lagen den 22
juni 1944 utfärdats, har emellertid eftersträvats att även på det administrativa
området helt undvika föreskrift örn iakttagande av tolvslaget.

Föreskrift att inlagor eller andra handlingar skola vara förvaltningsmyndighet
tillhanda före visst klockslag på dagen förekomma även i andra sammanhang
än beträffande besvär. Tiden klockan 12 på dagen har sålunda
emellanåt uppställts såsom fatalietid för ansökningar till vissa offentliga
tjänster, t. ex. prästtjänster (2 och 3 §§ kungörelsen 7 december 1934
med vissa föreskrifter angående vad som bör iakttagas vid ledighet å prästerlig
tjänst samt ansökning till sådan tjänst), vissa tjänster inom undervisningsväsendet
(56 § statuter 28 januari 1916 för universiteten i Uppsala och Lund,
§ 173 m. fl. stadgan 17 mars 1933 för rikets allmänna läroverk) och vissa
läkartjänster (§ 90 m. fl. reglementet 22 juni 1939 för karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, 19 § m. fl. sjukhusstadgan 20 december 1940). I
allmänhet synes emellertid tolvslaget icke vara fatalietid för ansökningar,
vare sig till offentlig tjänst eller i andra fall. — Tolvslaget utgör vidare fatalietid
för anmärkning mot röstlängd (42 § lag 26 november
1920 örn val till riksdagen).

Jämlikt kungl, förordningen den 8 april 1925 (nr 83) angående rätt för
parter i kommunala mål samt i fattigvårds- och barnavårdsmål att med posten
insända besvärsskrifter och övriga handlingar är det part medgivet att
i mål enligt kommunallagarna, fattigvårdslagen och barnavårdslagen, i stället
för att ingiva handlingarna, under iakttagande för övrigt av vederbörlig
tid och ordning, på eget äventyr till myndighet insända besvär och andra
handlingar i betalt brev med allmänna posten, och genom kungl, förordningen
samma dag (nr 84) angående rätt för parter i mål och ärenden, som tillhöra
statsdepartements och förvaltande myndigheters handläggning, att med

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16.

posten insända handlingar har förordnats, alt det jämväl i övriga mål och
ärenden skall vara sökande, klagande och förklarande tillåtet att till statsdepartement
och förvaltande myndigheter med posten insända ansökningar,
besvär och andra handlingar. Ifrågavarande båda förordningar trädde i stället
för tvenne den 12 juni 1885 utfärdade författningar av i huvudsak samma
innehåll.

Rätt att med posten till myndighet insända handlingar har i vissa författningar
ansetts böra uttryckligen medgivas för där avsedda mål eller ärenden
(t. ex. § 12 andra st. förordningen 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning,
133 § laxeringsförordningen 28 september 1928, 57 § kommunala
vallagen 6 juni 1930).

Besvär över val till riksdagsman skola enligt stadganden i riksdagsordningen
(§§ 11 och 22), till vilka i lagen den 26 november 1920 om val till
riksdagen (29 och 92 §§) hänvisas, ingivas till länsstyrelsen och få alltså
icke insändas med posten. I 93 § första stycket lagen örn val lill riksdagen
stadgas visserligen, att i de ärenden rörande val till andra kammaren, varom
i lagen förmäles, är tillåtet att till myndighet insända handlingar i betalt
brev med posten, men i andra stycket av lagrummet uttalas, att vad sålunda
stadgats icke skall äga tillämpning i fråga om besvär. På grund av denna
undantagsbestämmelse har rätten att insända besvär med posten uteslutits
också i andra fall än de som angå val av riksdagsman, nämligen i fråga
örn val av ledamot eller suppleant i valnämnd ävensom vägrad avsägelse av
sådant uppdrag (36 §) samt i fråga om valnämnds eller magistrats beslut
beträffande anmärkningar mot röstlängd (46 §). Med avseende å klagan
över länsstyrelses beslut angående indelning i valdistrikt har i vallagen (32 §
2.) stadgats, att besvär må anföras i den ordning som är bestämd för överklagande
av länsstyrelses utslag i mål, vilka bedömas efter förordningarna
om kommunalstyrelse. Då enligt den förutnämnda förordningen den 8 april
1925 (nr 83) besvär i mål enligt kommunallagarna må insändas med posten,
synes alltså för detta särskilda fall något krav att besvären skola ingivas icke
hava uppställts.

Enligt 1 § lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid
krig eller krigsfara m. m., vilken lag avlöst en den 1 november 1940 utfärdad
lag (nr 923) i samma ämne, äger Konungen vid krig eller krigsfara eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordna om
tillämpning av vissa i lagen upptagna bestämmelser som innebära avvikelse
i olika hänseenden från vad som i allmänhet gäller med avseende å förvaltningsverksamheten.
Lagen äger enligt paragrafen ej tillämpning beträffande
riksdagen eller allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder,
deputerade, revisorer, ombudsmän och verk eller i fråga om krigsdomstolar
eller myndigheter, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., eller beträffande
mål eller ärende, varom stadgats i sistnämnda lag eller lagen med särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. Med den begränsning,
som framgår av det sagda, förstås enligt lagrummet med statsmyndighet:
alla till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar,
nämnder, kommissioner och kommittéer, samt med kommunalmyndighet:
alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer,
myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer,
utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar.
Bland de regler i lagen, örn vars tillämpning Konungen äger förordna, märkes
det i 9 § fjärde stycket givna stadgandet att vad i lag eller författning
är föreskrivet därom, att handling skall ingivas före visst klockslag å dagen,
ej skall äga tillämpning. Något förordnande om tillämpning av lagens bestämmelser
har icke meddelats.

Den mot nu nämnda lag svarande lagen den 26 april 1940 (nr 272) med
särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. upptog i sin ursprungliga lydelse ett stadgande (10 §) av
innehåll, bland annat, att Konungen vid krig eller krigsfara eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden ägde förordna, att inlaga
eller annan handling, som skulle ingivas till domstol, domare eller nedre justitierevisionen,
finge insändas med posten i betalt brev; vad i lag eller författning
vore stadgat om att handling skulle ingivas eller åtgärd eljest företagas
före visst klockslag å dagen skulle då icke äga tillämpning i fråga örn handlingens
ingivande eller insändande.

Genom lagen den 22 juni 1944 tillkommo — samtidigt som de sist berörda
stadgandena utgingo ur lagen den 26 april 1940 — generella föreskrifter
örn att handlingar till judiciella myndigheter må insändas med posten och att
bestämmelser örn fatalietid vid visst klockslag å dagen ej skola äga tillämpning
i fråga om sådana handlingar. I lagen den 22 juni 1944 stadgas vidare
bl. a., att handling som inlämnas genom bud eller inkommer med posten
skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen samt att handlingen
skall anses ingiven den dag då den inkom till mottagaren.

Promemorian.

I promemorian har anförts, att postverkets anlitande för inlämning av
handlingar i viss mån måste försvåra ett noggrant iakttagande av sådana
fatalielider som hänförde sig till visst klockslag. På grund av skiftande brevbäringsturer
och olika praxis för avhämtande av post syntes det nämligen
ofta bliva vanskligt för en sakägare, som först mot slutet av fastställd tid beslöte
fullfölja talan eller göra annan hänvändelse till myndighet, att sörja för
att hans inlaga komme myndigheten tillhanda före bestämt klockslag sista
dagen. Nuvarande ordning, då enligt många författningar besvär eller andra
handlingar skulle hava inkommit före viss tid å dagen men i andra fall klockslag
icke föreskrivits, vore vidare ägnad att medföra osäkerhet och därigenom
vålla rättsförluster. Visserligen hade på senaste tiden eftersträvats att vid ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

färdande av nya författningar eller ändring av fullfölj dsregler i äldre författningar
utesluta tolvslaget, men på detta sätt vunnes enhetlighet först efter
lång tid. Om också besvärstidernas betydelse såtillvida minskats som deras
iakttagande ej alltid ex officio kontrollerades, ställdes frågan om besvärens
rättidighet dock stundom på sin spets.

Rörande vissa praktiska spörsmål, som skulle uppkomma om tolvslaget
avskaffades såsom fatalietid, har i promemorian vidare anförts följande.

Ett upphävande av stadgandena om fatalietid vid visst klockslag å dagen
föranleder tydligen beträffande hithörande frister endast att samma sakläge
uppkommer som i de många fall, där fatalietidens slut för närvarande icke är
anknutet till klockslag. Några nya praktiska svårigheter torde den ifrågasatta
förändringen därför knappast medföra. Då klockslag ej funnits angivet och
mottagaren har expedition, har man ansett fristen utlöpa vid expeditionstidens
slut å sista dagen av besvärs- eller ansökningstiden. Huruvida man härvidlag
bör räkna med den tid, då myndighetens registratorskontor eller för
allmänheten tillgängliga expedition stänges eller den senare tidpunkt då arbetet
för dagen å tjänsterummet regelmässigt avslutas, synes ha varit föremål
för olika bedömande. Då ansökan inlämnats å ett verks registratorskontor å
besvärstidens sista dag efter kontorets stängningstid har, vid det förhållande
att handlingen dock av registratorn mottagits, ansökningen av regeringsrätten
ansetts inkommen i rätt tid (Regeringsrättens årsbok 1941 s. 16). Myndigheter,
vilka själva avhämta sin post, synas böra sörja för att postfacket varje arbetsdag
tömmes vid tiden för expeditionstidens slut. Handlingar, som inkomma
med den sålunda avhämtade posten, böra anses vara inkomna i
rätt tid.

Upphävandet av gällande föreskrifter om tolvslaget har i promemorian ansetts
böra ske genom en särskild lag, vilken lämpligen borde innehålla jämväl
generella regler om rätt att i förvaltningsmål och förvaltningsärenden insända
handlingar med posten. Förslag till en sådan lag fanns fogat vid promemorian.

I den föreslagna nya lagen — benämnd lag om rätt att i mål och ärenden
som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar
med posten m. m. — har under 1 § först stadgats, att ansökan, besvärsinlaga
eller annan handling som skall ingivas till stats- eller kommunalmyndighet
må insändas med posten i betalt brev. Såsom andra stycke i paragrafen
har intagits en definition av vad som menas med stats- och kommunalmyndighet,
överensstämmande med stadgandena i lagen den 13 mars 1942. Under
2 § har därefter, i anslutning till regler i lagen den 22 juni 1944, upptagits föreskrift
örn att handling, som inkommer till stats- eller kommunalmyndighet med
posten, skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen samt att
handlingen skall anses ingiven den dag den inkom till mottagaren. I samma
paragraf har i ett andra stycke intagits den väsentliga nyheten i lagen, nämligen
att i lag eller författning given föreskrift örn att handling skall ha
inkommit till stats- eller kommunalmyndighet före visst klockslag å dagen
ej skall äga tillämpning. Slutligen har under 3 § upptagits vissa undantag från
den föreslagna lagens tillämpningsområde. Den nya lagen avses sålunda icke
skola gälla beträffande riksdagen eller allmänna kyrkomötet, deras avdelning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

ar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer, ombudsmän och verk. I motiveringen
har uttalats, att det i särskild ordning borde tillses att de i lagen innefattade
grundsatserna bleve tillämpade också beträffande riksdagens verk och
ombudsmän m. fl. myndigheter. Med hänsyn till stadgandena i §§ 11 och 22
riksdagsordningen har vidare i lagen utsagts, att densamma icke berör klagan
över val till riksdagen. Slutligen har från lagens tillämpning gjorts undantag
beträffande domstolar och andra myndigheter, vilka avses i lagen den 22
juni 1944.

I promemorian har uttalats, att då lagen berör även författningar av kyrkolags
natur (t. ex. 44 § lagen den 7 december 1934 om tillsättning av prästerliga
tjänster —- avseende besvär över domkapitels beslut i fråga örn tillsättning
av sådan tjänst, se även 34 §; 7 § 1. lagen den 13 november 1936 örn
domkapitel — avseende klagan över val till domkapitel) lagen icke syntes
kunna i sin föreslagna lydelse utfärdas utan kyrkomötets medverkan.

De båda förordningarna den 8 april 1925 angående rätt att med posten insända
handlingar ävensom stadgandet i 9 § fjärde stycket lagen den 13 mars
1942, vilket avser till visst klockslag knutna fatalietider, ha förutsatts skola
upphöra att gälla från och med den dag då den nya lagen träder i kraft. Upphävandet
av stadgandet i lagen den 13 mars 1942 har föranlett en jämkning
av slutbestämmelserna till nämnda lag.

Den i promemorian föreslagna lagstiftningen har ansetts skola medföra
jämkningar i lagen örn val till riksdagen, vartill förslag jämväl uppgjorts. I
promemorian erinras att, genom föreskrift i 93 § andra stycket av sistnämnda
lag, den i första stycket stadgade rätten att i ärenden rörande andrakammarval
insända handlingar med posten uttryckligen uteslutits i fråga örn besvär.
Då det icke synts vara anledning att upprätthålla kravet på besvärs ingivande
i vidare mån än som föranledes av riksdagsordningens stadganden, har det
sålunda uppställda undantaget ansetts böra begränsas att gälla sådana besvär
som i 92 § avses (besvär över val till andra kammaren); 36, 42 och 46 §§
i lagen, vilka innehålla bestämmelser örn iakttagande av tolvslaget i vissa fall,
ha i samband med ändringen i 93 § föreslagits skola jämkas så, att föreskrifterna
örn iakttagande av tolvslaget utgå.

Yttranden.

över promemorian lia efter remiss yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning,
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen,
domänstyrelsen, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,
lantbruksstyrelsen, statens livsmedelskommission, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, örebro
och Jämtlands län, domkapitlen i Uppsala, Göteborgs, Växjö, Lunds och
Härnösands stift, kanslern för rikets universitet, svenska stadsförbundet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

svenska landskommunernas förbund och Sveriges advokatsamfund. Vid det
av kanslern för rikets universitet avgivna utlåtandet ha fogats yttranden från
rektorsämbetet och det mindre konsistoriet vid universitetet i Uppsala, från
rektorsämbetet vid universitetet i Lund samt från karolinska institutets kollegienämnd.

De förslag, vari promemorian utmynnar, Ira i det övervägande antalet yttranden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar
lia särskilt framhållit betydelsen av att i förevarande hänseenden
åstadkomma enhetlighet inom olika områden av statsverksamheten.

Överståthållarämbetet har sålunda anfört.

Utom diskussion torde det slå att vid rättslig reglering höra eftersträvas ensartade
föreskrifter för likartade ämnen, i det divergenser äro i sig ägnade att
försvåra gången av förvaltningen och att leda till rättsosäkerhet för den enskilde.
Obestridligt är, att särskilt förvaltningsstadgandena i vårt land stundom
vidlådas av en brist i överensstämmelse inbördes, vilken näppeligen låter
förklara sig av olikhet i natur hos de ämnen, som genom de skiftande stadgandena
regleras. Då därför genom förevarande förslag tillärnas avhjälpande
av en sådan brist genom att handlings översändande med posten i betalt brev
tillätes som generellt alternativ för handlingens överbringande i laga ordning,
såvitt gäller mål och ärenden under stats- eller kommunalmyndighets handläggning,
hälsas det av ämbetet med tillfredsställelse liksom föreslaget borttagande
av skyldighet för klagande och sökande alt i vissa fall iakttaga tolvslaget
å dagen för utgången av given fatalietid, en skyldighet, som ej kan
anses grundad i sakens natur och icke heller föreligger i ett flertal ärendegrupper.

Vad särskilt angår tolvslagets avskaffande såsom fatalietid har i
ett flertal remissyttranden, vari reformen i och för sig tillstyrkts, uppmärksamheten
fästs på den ovisshet i fråga örn besvärs- och ansökningstiders slutpunkt
som efter reformens genomförande kunde uppstå.

Järnvägsstyrelsen har påpekat, att i många fall särskild mottagnings- eller
expeditionstid funnes anslagen, vilken kunde vara kortare än den dagliga
tjänstgöringstiden. I allmänhet borde väl expeditionstiden vara bestämmande
för fatalietiden, men något hinder syntes icke föreligga för vederbörande
tjänsteman att under samma dag efter expeditionstidens slut mottaga handlingar,
vilka då kunde anses inkomna i rätt tid. Det vore icke tillfredsställande
att det på detta sätt kunde vara beroende på en tjänstemans godtycke,
huruvida en handling skulle anses ingiven i rätt tid eller icke. Sveriges advokatsamfund
har anfört liknande synpunkter.

Kanslern för rikets universitet har ansett det böra klart utsägas, vid vilken
tid på dagen fristen skulle utlöpa: huruvida detta skulle ske, när myndighetens
för allmänheten öppna expedition stängdes, när arbetet å tjänsterummet
upphörde för den befattningshavare som å myndighetens vägnar
ägde mottaga ansöknings- och besvärshandlingar, när den siste befattningshavaren
lämnade ämbetslokalen eller när möjligheten att nedlägga försändelser
i myndighetens brevlåda upphörde. Om icke tydliga föreskrifter
meddelades, komme författningen sannolikt att tolkas så att den enskilde
tjänstemannen tillädes diskretionär prövningsrätt i fråga om handlingars mottagande
intill midnatt eller rent av intill expeditionens öppnande följande dag.

Kungl. Majlis proposition nr 16.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig utgå från att en handling, för
att anses ha inkommit i rätt tid sista dagen, skall hava mottagits å registratorsexpeditionen
före tjänstgöringstidens slut samma dag. Generaltullstyrelsen
har ansett det av tre regeringsrättsutslag framgå, att en handling skall anses
inkommen inom rätt tid, om den sista dagen mottagits av tjänsteman, som
enligt gällande föreskrifter varit behörig mottaga densamma, detta oavsett
tiden för öppethållande av den expedition, där handlingen skall inlämnas. I
två av de åberopade fallen hade de sent inkomna handlingarna, vilka mottagits
av underordnade befattningshavare (en vaktmästare hos styrelsen resp.
en extra tullvakt), icke ansetts inkomna i rätt tid, i det tredje fallet åter, där
handlingen efter registratorskontorets stängning mottagits av registratorn,
hade den ansetts inkommen dagen för mottagandet. Styrelsen hade icke något
att erinra, örn det till förebyggande av rättsosäkerhet och oklarhet befunnes
lämpligt att stadga, att handling skulle hava inkommit före tjänstetidens slut
sista dagen. Härvid borde dock — med hänsyn till 193 § tullstadgan —- undantag
göras för handlingar som skulle ingivas till lokala tullmyndigheter.
Kammarkollegiet har uttalat, att det icke borde möta hinder att handlingar,
som efter registratorskontorets stängningstid ankomme till ett ämbetsverk
med expressbrev eller bud eller avlämnades vid personligt besök, finge anses
i rätt tid inkomna, även om de ej under ankomstdagen bleve av registratorn
införda i diariet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har befarat svårigheter särskilt med avseende
å fatalier hos kommunala myndigheter, som ju ofta icke hade bestämd
arbetstid. Ett förtydligande av utkastets bestämmelser vöre här påkallat.

Generalpoststyrelsen och Sveriges advokatsamfund ha särskilt uppehållit sig
vid de olägenheter, som kunde orsakas redan av expeditionstidernas växlande
slutpunkter dels å registratorskontor och övriga verksexpeditioner, dels
under sommar och vinter samt lördagar och andra veckodagar. Samfundet
har på grund härav föreslagit, att bestämmelser skulle meddelas om enhetlig
expeditionstid. Vore detta icke görligt, syntes det dock nödvändigt att meddela
föreskrifter om visst klockslag å dagen, före vilket expeditionstiden ej
finge upphöra, t. ex. klockan 14. Generaltullstyrelsen har jämväl —- dock utan
att taga bestämd ståndpunkt till tanken — ifrågasatt utfärdande av allmänna
bestämmelser om tjänstetiden vid expeditioner, där handlingar skola mottagas
och diariebevis utfärdas.

Generaltullstyrelsen och kommerskollegium ha funnit det möta praktiska
svårigheter för myndigheterna att — såsom i promemorian avsetts — låta
tömma postfacken varje arbetsdag vid expeditionstidens slut. I flera andra yttranden
har emellertid detta betecknats såsom en naturlig och rimlig ordning.
Man tiar därvid förutsatt, att den omständigheten att en handling icke hunne
diarieföras under inkomstdagen icke skulle innebära, att den icke ansåges inkommen
nämnda dag, utan att den vid diarieföringen påföljande dag skulle
kunna åsältas inkomstdagens datumstämpel.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke, till tryggande av rättssäkerheten
och undvikande av framtida tvister om liden för handlingars in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

kommande, i lag borde stadfästas skyldighet icke blott för statliga myndigheter,
vilka nu instruktionsenligt vöre förpliktade därtill, utan även för alla
kommunala och kyrkliga myndigheter, som överhuvud kunde komma att
handlägga besvärsärenden, att föra diarier över inkommande handlingar i
dylika ärenden.

Generalpoststyrelsen har upptagit frågan huruvida en handling kan anses
hava inkommit till en myndighet redan då avi örn den värdeförsändelse, där
handlingen är innesluten, kommit vederbörande till handa. Styrelsen har
yttrat:

Besvärs- och ansökningshandlingar o. d. torde i allmänhet sändas i värdeförsändelser
(rekommenderade eller assurerade). Sådan försändelse utdelas
icke av brevbärare. Denne medför i stället en av postanstalten utfärdad avi
om att försändelsen finnes att utkvittera på postanstalten. Örn en sakägare
avsänt en besvärshandling så, att den med hänsyn till brevbäringsturer, myndighetens
expeditionstider m. m. skulle ingå till myndigheten på besvärstidens
sista dag, kan det sålunda förekomma, att endast en avi örn försändelsens
ankomst ingår till myndigheten nämnda dag. På grund av mellankommande
hinder hinner myndigheten kanske icke utkvittera försändelsen samma dag.
Enligt formuleringen av 2 § i det nu föreliggande lagförslaget skulle sakägaren
då förlora sin besvärsrätt, eftersom handlingen icke inkommit till mottagaren
före besvärstidens utgång. Då detta synes obilligt, skulle generalpoststyrelsen
vilja föreslå, att nämnda lagrum formuleras så, att handling skall
anses ingiven den dag, då handlingen eller avi örn värdeförsändelse, i vilken
handlingen finnes innesluten, inkommit till mottagaren.

Generaltullstyrelsen har hemställt att — till förekommande av oklarhet vid
meddelande av besvärshänvisningar —• Kungl. Maj:t måtte, på sätt som genom
cirkulär den 22 juni 1944 (nr 395) skett i fråga om anförande av besvär
hos domstol eller överexekutor, meddela närmare föreskrifter örn innehållet
i besvärshänvisning till beslut av myndighet som avsåges i den nu föreslagna
lagen.

Beträffande ansökningar till ämbeten och tjänster har i några yttranden
betänksamhet yppats rörande lämpligheten att borttaga föreskrifterna om
tolvslaget.

Domkapitlet i Härnösand har sålunda avstyrkt tolvslagets avskaffande vid
ansökan till prästerlig tjänst och till stöd för sin mening anfört följande.

Enligt en här vanlig och säkerligen i flera stift utbredd praxis infinna sig
präster ofta personligen eller genom ombud i stiftsstaden för att omedelbart
före ansökningstidens utgång konstatera huruvida de hava utsikt att nå förslagsrum
till ledig tjänst, vilket i allmänhet är rätt lätt att bedöma. En ordinarie
präst har oftast intet att vinna genom att — utan utsikt att nå förslag
— i stiftets tidningar få offentliggjord sin önskan att erhålla annan plats
än den han har. Tvärtom mister han alltid något av sina församlingsbors
förtroende. Domkapitlet måste finna detta förfaringssätt rätt naturligt och
anser ett försvårande av detsamma mindre välkommet. Om tolvslaget utbytes
mot tiden för expeditionstidens slut, blir en hela året örn enhetlig tidpunkt
utbytt mot en varierande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Domkapitlet i Göteborg har — utan att framföra något yrkande — också
framhållit de olägenheter som tolvslagets borttagande skulle vålla med hänsyn
till den nyssnämnda seden vid sökande av prästerliga tjänster.

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet och mindre akademiska konsistoriet
i Uppsala ha uttalat, att då bestämmelser av liknande slag genomförts
beträffande såväl domstolar som vissa andra myndigheter, någon erinran
icke framställdes mot de nu framlagda förslagen. Man vöre dock icke övertygad
att ej nuvarande bestämmelser i fråga örn besvärs- och ansökningstider
vore i praktiken mera lämpliga. Karolinska institutets kollegienämnd har
anmärkt, att för institutets del stadgandena om tolvslaget veterligen ej varit
till olägenhet utan bidragit till skapande av ordning och reda och alt något
behov av ändrade föreskrifter därför icke vore för handen. Kanslern för
rikets universitet har under åberopande av dessa uttalanden förklarat, att
såvitt hans ämbetsområde vore i fråga det ej funnes något behov av ändrade
föreskrifter.

Uttalanden rörande omfattningen av de nya bestämmelsernas tillämpningsområde
ha gjorts i två yttranden. Järnvägsstyreisen har framhållit, att beträffande
upphandlingar fortfarande måste anses lämpligt, att visst klockslag
fixerades för anbudstidens utlöpande. Som vid upphandlingsförfarande någon
tidpunkt icke funnes bestämd i lag och författning utan bleve fastställd
i samband med infordrande av anbud, måste den nya förordningen antagas
icke avse att lägga hinder i vägen för att nämnda förfarande alltjämt tilllämpades.
Svenska stadsförbundet har fäst uppmärksamheten på att, eftersom
bestämmelser om tolvslag skulle upphävas endast då de återfunnes i
»lag eller författning», en kommun alltjämt skulle kunna uppställa en sådan
frist, t. ex. i fråga örn ett icke författningsreglerat ansökningsförfarande.
»Tolvslag» i kommunala besvärsföreskrifter, t. ex. i drätselkammarreglementen,
vilka icke torde kunna betecknas som sådana författningar varom här
vore fråga, skulle vidare alltjämt kvarstå.

Frågan huruvida kyrkomötets hörande vore erforderligt för de
ifrågasatta lagändringarnas genomförande har berörts i tvenne yttranden.

Domkapitlet i Uppsala har som sin mening uttalat, att lagen icke borde
komma till stånd utan kyrkomötets medverkan.

Kammarkollegiet har anfört:

I frågor rörande stiftande, förändring eller upphävande av kyrkolag erfordras
enligt § 87, 2:o regeringsformen samtycke av allmänt kyrkomöte.
För ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter
och friheter erfordras vidare enligt § 114 regeringsformen allmänt
kyrkomötes bifall. Härjämte kan Kungl. Majit infordra kyrkomötets yttrande
över lagförslag, utan att förslaget är av kyrkolags natur eller privilegierna
beröras. Såsom exempel på lagar, vilka underställts kyrkomötet enligt
§ 114 regeringsformen, må nämnas 1910 års prästlöneregleringslag och
1938 års klockarboställslag. Ilar kyrkomötet givit sitt bifall till en lag, som
upphäver bestämmelser av privilegienatur, torde kyrkomötets bifall till ändring
av dylik lag icke erfordras. Bland författningar, över vilka kyrkomötet

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

endast synes hava yttrat sig, må nämnas 1927 års kyrkliga försäljningslag
och 1932 års ecklesiastika boställsordning. Dessa skulle i så fall icke vara
av kyrkolags natur. För ändring av lagar och författningar, över vilka kyrkomötet
endast haft att yttra sig, behöver kyrkomötet icke höras, ehuru detta
i allmänhet sker, örn ändringen är av någon betydelse.

Kyrkolagsbegreppet i § 87, 2:o regeringsformen torde kunna angivas såsom
lagstiftning avseende den svenska kyrkans organisation och verksamhet. Då
en formaldefinition på kyrkolag saknas, kan det vara tveksamt, huruvida
en författning är av kyrkolags natur eller icke. Om kyrkomötet endast samtyckt
till vissa paragrafer i en lag, bli dessa paragrafer av kyrkolagsnatur
men icke lagen i övrigt. Så är förhållandet med t. ex. giftermålsbalken. Har
ett lagförslag hänskjutits till kyrkomötet enligt § 87, 2:o regeringsformen
utan att det angivits, i vilka punkter kyrkomötets samtycke ansetts erforderligt,
kan det synas tveksamt, om lagen blir kyrkolag även i fråga örn
delar, som enbart äro av civilrättslig eller förvaltningsrättslig natur. Nödgas
man godtaga, att hela lagen blir kyrkolag, blir följden av ett dylikt formellt
kyrkolagsbegrepp, att varje ändring i en författning, som en gång underställts
kyrkomötet enligt § 87, 2:o regeringsformen, kommer att kräva kyrkomötets
medverkan. Då remisserna till kyrkomötet icke alltid torde lia skett
under strängt särskiljande av den ena eller andra grunden för kyrkomötets
hörande i lagstiftningsarbetet, skulle konsekvenserna kunna bli rätt egendomliga
och besvärliga.

I detta sammanhang synes det vara av intresse, att lagen den 22 juni 1944
örn insändande av handlingar med posten till domstolarna icke underställts
allmänt kyrkomöte. Förarbetena till nämnda lag antyda icke, att lagen avsetts
skola gälla annat än de allmänna domstolarna. Lagtexten har dock formulerats
så, att lagen synes gälla även för special- och förvaltningsdomstolarna,
vilket väl överensstämmer med lagens allmänna grunder. Det kan
alltså anses, att lagen är tillämplig vid process inför domkapitel och vid besvär
hos Kungl. Majit i regeringsrätten över val av ombud till allmänt kyrkomöte
och val av ledamöter i domkapitel. Om 1944 års lag äger ovan angivna,
mera vidsträckta tillämpning, berör den sålunda även bestämmelser i ett antal
författningar av kyrkolags natur, vilka bestämmelser under angivna förutsättning
ansetts kunna sättas ur tillämpning utan kyrkomötets hörande.

Det nu framlagda lagförslaget synes materiellt närmast vara av förvaltningsrättslig
natur. Vederbörande myndigheter få befallning att ej vidare
iakttaga bestämmelserna örn att handlingar skola »ingivas» och om »tolvslaget».
Det skulle därför kunna göras gällande, att förslaget icke innebär
något upphävande av författningsbestämmelser av kyrkolags natur eftersom
några författningsbestämmelser icke uttryckligen upphävas. En sådan tolkning
av uttrycket »skall ej äga tillämpning» synes dock äventyrlig. Bättre
vore då om det kunde anses, att de författningsbestämmelser, som lagutkastet
avser att sätta ur kraft, icke äro av kyrkolags natur. Med hänsyn till det
precedensfall, som 1944 års lag synes utgöra, torde det kunna ifrågasättas,
om lagutkastet verkligen skall behöva hänskjutas till allmänt kyrkomöte.

Vad angår bestämmelserna om handlingars insändande med
posten har kammarkollegiet anmärkt, att stadganden, enligt vilka handlingar
endast må »ingivas» till förvaltningsmyndighet, torde vara rätt sällsynta
och att därför första stycket av 1 § skulle få en rätt begränsad räckvidd;
det kunde icke ersätta 1925 års författningar örn handlingars insändande
med posten. Kollegiet har vidare ansett, att de i utkastet intagna beskrivande
definitionerna på statliga och kommunala myndigheter icke innehölle

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

några bestämningar av betydelse, varför det ifrågasattes, om de icke kunde
utgå. Då något behov att anse med posten inkommen handling ingiven av
viss person icke syntes föreligga inom förvaltningen, vore slutligen det härom
givna stadgandet i första stycket av 2 § obehövligt.

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, huruvida ej i förevarande lag
— på sätt skett i lagen den 22 juni 1944 — borde särskilt angivas, att inlaga
eller annan handling jämväl finge inlämnas genom bud.

Kammarkollegiet har slutligen ifrågasatt, att bestämmelserna i 1944 års
lag och i den nu förevarande lagen skulle få inflyta i en gemensam lag antingen
genom omarbetning av 1944 års lag eller ock på så sätt att genom
en särskild lag förklarades, att bestämmelserna i 1944 års lag med erforderliga
undantag skulle äga tillämpning vid övriga statliga och kommunala
myndigheter. Svenska stadsförbundet har likaledes funnit det böra övervägas,
om ej den föreslagna lagen och 1944 års lag kunde samarbetas till en
enda författning.

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet och mindre akademiska konsistoriet
i Uppsala lia föreslagit, att i lagens rubrik måtte komma till uttryck att
lagen avsåge upphävande av bestämmelserna örn tolvslaget.

Förslaget till ändringar i lagen om val till riksdagen har icke
särskilt berörts i yttrandena. I

I den remitterade promemorian har föreslagits, alt förekommande bestämmelser
örn visst klockslag såsom fatalietid, vilka genom lagen den 22 juni
1944 upphört att gälla med avseende å domstolar och överexekutorer, skulle
upphävas också inom förvaltningen. I den lag som för sådant ändamål erfordras
skulle jämväl upptagas generella föreskrifter örn den rätt att till myndigheter
insända handlingar med posten som redan nu på grund av särskilda
stadganden eller sedvana i stor utsträckning tillkommer allmänheten. Från
lagens tillämpning skulle emellertid göras vissa undantag — bl. a., med hänsyn
till vissa stadganden i riksdagsordningen, beträffande klagan över val till
riksdagen.

Till motivering för tolvslagets avskaffande jämväl inom förvaltningen
ha åberopats såväl praktiska skäl — särskilt svårigheten att iakttaga
visst klockslag då handlingar insändas med posten — som behovet av enhetliga
bestämmelser för olika grenar av statsverksamheten. Eftersom utvecklingen
på sista liden gått i riktning mot att bestämma fatalietiden utan anknytning
till visst klockslag, ligger det uppenbarligen nära till hands att
söka ernå likformighet genom att upphäva ännu gällande stadganden om
tolvslaget.

Den föreslagna reformen har — utom för en grupp av fall som jag senare
skall närmare beröra — vunnit anslutning i remissyttrandena. Från flera
håll har emellertid såsom en ogynnsam konsekvens framhållits, ali det icke
vört- klart, vid vilken tid på dagen fristen i fortsättningen komme alt ut Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 16. 2

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

löpa: när myndighetens registratorskontor stängdes, eller vid den allmänna
expeditionstidens slut, eller då tjänstemännen faktiskt avslutade dagens arbete
på tjänsterummet, eller till äventyrs när möjligheten att nedlägga försändelser
i myndighetens brevlåda upphörde. Vidare har anmärkts att, i den
mån expeditionstidens slut bleve den avgörande tidpunkten, svårigheter kunde
uppstå dels till följd av registratorskontorens tidigare stängningstid, dels
också på grund av att flertalet myndigheter hade olika stängningstid sommar
och vinter liksom dag före sön- och helgdag samt andra veckodagar.

I anledning av dessa betänkligheter vill jag till en början erinra, att det
endast är fråga om alt inom förvaltningen i allmänhet övergå till en ordning
som redan i viss omfattning är i tillämpning utan att — trots frånvaron
av närmare bestämmelser örn fatalietidens slutpunkt — några svårigheter
i praktiken torde ha uppstått. Med hänsyn till de skiftande förhållandena
vid olika stats- och kommunalmyndigheter torde det icke vara
lämpligt att i den föreslagna lagen intaga nya generella föreskrifter om viss
tidpunkt sista dagen, då besvärsskrifter och andra handlingar skola vara
myndigheten tillhanda. För myndigheter, som hava expedition, torde emellertid
i regel den allmänna expeditionstidens slut, alltså den tidpunkt då myndighetens
lokaler stängas för allmänheten, böra anses utgöra den tidpunkt,
då allmänheten äger påfordra att senast få ingiva sina handlingar. Hos
myndigheter, vilka hava särskilt registratorskontor eller liknande avdelning
för mottagning av inkommande handlingar, får emellertid expeditionstidens
slut för denna avdelning anses avgörande. Skulle en handling — oaktat skyldighet
att mottaga den icke längre föreligger — likväl av behörig tjänsteman
mottagas dagen i fråga, bör den anses rätteligen inkommen. Att någon
på så sätt kan undantagsvis bevara sin rätt eller talan, oaktat myndigheten
haft möjlighet att ställa sig avvisande, synes mig vara av underordnad betydelse.
Med behörig tjänsteman bör, där registrator finnes, förstås ej blott
registratorn utan även överordnad befattningshavare som är villig att mottaga
handlingarna. Hinder torde ej föreligga att med avseende å tid efter
registratorskontorets stängning träffa särskild anordning, såsom öppethållande
av brevlåda eller dylikt, för mottagande av handlingar. Den från några
håll påtalade svårigheten för allmänheten att hålla reda på de växlande slutpunkterna
för myndigheternas expeditionstid olika tider på året och olika
veckodagar synes böra föranleda övervägande, huruvida icke i administrativ
ordning bör meddelas föreskrift om att expeditionstiden icke bör sluta
före viss tid på dagen. Såsom i promemorian påpekas, torde den nya ordningen
böra föranleda att myndigheter, vilka i större utsträckning lia att
taga befattning med ärenden av förevarande slag, låta tömma sina postfack
varje arbetsdag vid expeditionstidens slut. Det synes mig icke möta betänkligheter,
att diarieföringen av den sent avhämtade posten eventuellt uppskjutes
till nästa dag. Vad slutligen angår myndigheter som icke hava expedition
synes efter den föreslagna ändringens genomförande fatalietiden icke
kunna anses utgå förrän vid dagens slut, alltså klockan tolv på natten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Jag finner ej tillräckliga skäl föreligga att, på sätt Överståthållarämbetet
ifrågasatt, ålägga alla kommunala och kyrkliga myndigheter att föra diarier
över inkommande handlingar. 1 anledning av generaltullstyrelsens hemställan
torde böra övervägas att — såsom skedde i anslutning till lagen den 22
juni 1944 -— meddela närmare anvisningar om innehållet i besvärshänvisning
till sådana beslut som här äro i fråga.

Generalpoststyrelsen har påkallat stadgande örn att i de fall, då handling
insänts såsom värdeförsändelse, den skall anses behörigen inkommen redan
då avi örn värdeförsändelsen kommit myndigheten tillhanda. Någon sådan
bestämmelse finnes icke vare sig i nya rättegångsbalken eller i 1944 års lag
om rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända
handlingar med posten m. m., och jag har icke funnit lämpligt att i nu förevarande
lagförslag meddela någon föreskrift med angivna innebörd.

I ett särskilt fall, nämligen i fråga örn ansökningar till ämbeten och
tjänster, har — såsom jag tidigare antytt — tvekan yppats örn lämpligheten
att avskaffa tolvslaget såsom fatalietid. Vad beträffar ansökan till prästerlig
tjänst har ändringen avstyrkts av ett domkapitel, och i flera yttranden från
akademiska myndigheter har den uppfattningen kommit till uttryck, att för
deras ämbetsområden något behov av ändrade föreskrifter knappast förelåge.
Ehuru den tvekan som sålunda yppats med hänsyn till omständigheterna
är förståelig, bör det dock erinras om att för stora områden av statlig
och kommunal verksamhet ansökningstidernas utgång sedan länge varit bestämd
utan anknytning till visst klockslag och att denna ordning fungerat väl.
Det torde knappast föreligga tillräckliga skäl att, när tolvslaget nu i övrigt
avskaffas såsom slutpunkt för ansökningstider, bibehålla detsamma för några
få grupper av statstjänster, såsom prästämbeten och akademiska lärarebefattningar.

Den föreslagna lagen torde ej innebära hinder att i särskilda fall, t. ex.
vid upphandling, föreskriva att anbud eller dylikt skall ha inkommit före
visst klockslag. Jag har icke ansett mig böra uppställa förbud häremot men
vill uttala, att det i regel icke torde vara lämpligt att uppställa något visst
klockslag i dylika fall, när man strävar efter att borttaga bestämmelser
därom på andra områden. Såsom stadsförbundet framhållit äro icke heller
föreskrifter i kommunala reglementen åsyftade i detta sammanhang, men
det synes lämpligt att de kommunala myndigheterna icke utan alldeles särskilda
skäl i av dem utfärdade reglementen bibehålla föreskrifter örn tolvslag
såsom fatalietid.

I promemorian har med hänvisning till lagen den 7 december 1934 örn
tillsättning av prästerliga tjänster och lagen den 13 november 1936 örn domkapitel,
vilka båda upptaga besvärsregler med tolvslag, uttalats, att den nya
lagen icke torde kunna utfärdas utan kyrkomötets medverkan. Detta uttalande
har särskilt understrukits av domkapitlet i Uppsala och föranlett erinran
endast från kammarkollegiet. Kollegiet har hl. a. ifrågasatt, huruvida
ej lagen den 22 juni 1944 kunde anses utgöra ett precedensfall, enligt vilket
en lag som den nu föreslagna ej behövde hänskjutas till allmänt kyrkomöte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16

Någon klar praxis angående frågan, i vilken utsträckning ändring i lagar,
vilka jämlikt § 87 2:o regeringsformen tillkommit med kyrkomötets samtycke,
kan ske utan kyrkomötets bifall, torde icke föreligga. I en del av kyrkomötet
godkända kyrkliga lagar av ekonomiskt innehåll lia dock på senare
tid vid åtskilliga tillfällen ändringar genomförts utan kyrkomötets hörande
eller utan att kyrkomötet beretts tillfälle till annan medverkan än att avgiva
yttrande. Vad angår det nu föreliggande lagstiftningsärendet är det uppenbart,
att frågan örn tiden och sättet för anförande av besvär m. m. i administrativa
mål — ehuru den berör även kyrkliga organ — icke har något
speciellt kyrkligt intresse. Frågan är av allmänt administrativ karaktär med
den obestridliga tyngdpunkten förlagd utanför den kyrkliga administrationens
område. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att vissa nu gällande,
i administrativ ordning utfärdade bestämmelser angående besväi''s anförande
ansetts äga tillämpning jämväl å kyrkliga ärenden. Uppenbarligen skulle det
vara mindre tillfredsställande att eventuellt icke kunna genomföra en reform
som den förevarande över hela linjen utan nödgas göra förbehåll för
vissa lagar som röra det kyrkliga. Vid övervägande av de skäl som kunna
anföras för och emot kan jag för min del icke finna något bestämt hinder
föreligga att utan kyrkomötets medverkan lösa ett problem av förevarande
art på ett sätt som återverkar även inom den kyrkliga administrationen.

Vad härefter angår reglerna om handlingars insändande med
posten vill jag gentemot den erinran som av kammarkollegiet framställts
mot huvudbestämmelsen i 1 § första stycket av utkastet framhålla, att laggrund
för rätten att medelst posten överlämna handlingar torde erfordras
blott i de fall där det i lag förutsättes, att handlingen i fråga skall ingivas.
Den i utkastet upptagna regeln synes därför vara tillfyllest, trots att dess avfattning
är snävare än bestämmelserna i 1925 års författningar.

Definitionerna på stats- och kommunalmyndighet i 1 § andra stycket, vilka
av kammarkollegiet ansetts överflödiga, synas äga värde såsom belysande
lagstiftningens omfattning och torde därför böra kvarstå. Jämväl stadgandet
i 2 § första stycket om att inkommen handling skall anses ingiven av den som
undertecknat densamma synes mig böra bibehållas. Däremot torde det knappast
vara påkallat att, såsom försvarets civilförvaltning ifrågasatt, i lagen
särskilt utsäga, att handling får inlämnas genom bud.

Då lagen den 22 juni 1944, vilken ju för judiciella myndigheter giver unge
färligen samma regler som de nu med avseende å förvaltningen föreslagna
upphör att gälla vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande, synes det mig
icke vara lämpligt att -—- såsom i två yttranden ifrågasatts — samarbeta de
båda lagarna till en författning. Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande
torde emellertid böra undersökas, huruvida i anledning av att 1944 års lag
upphör att gälla möjligen i något hänseende kunna uppstå luckor av beskaffenhet
att böra fyllas genom en utvidgning av den nu förevarande la
gens tillämpningsområde eller på annat sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Den föreslagna lagen torde böra erhålla den i promemorian angivna rubriken.
Lagen torde, såsom jämväl i promemorian förutsatts, böra föranleda en
följdändring i 1942 års lag angående stats- och kommunalmyndigheterna och
deras verksamhet vid krig eller krigsfara.

Förslaget till lag angående ändring i lagen örn val till riksdagen har i remissyttrandena
lämnats utan erinran och torde böra godtagas.

De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, till

lag om rått att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m.;

lag örn ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid
krig eller krigsfara m. m.; samt

lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till
riksdagen.

De båda förstnämnda av dessa förslag äro av den natur, att lagrådets utlåtande
över desamma bör inhämtas.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de båda förstnämnda
förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Stig Hillding.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 januari
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 4 januari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 7 december 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., samt

lag örn ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet H. K. H. Holmgren.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 10 januari
1946 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 7 december 1945 remitterade
förslagen till

1) lag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m.; samt

2) lag örn ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara m. m.

Föredraganden förmäler att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran.

Föredraganden hemställer härefter, att nämnda båda förslag jämte det vid
statsrådsprotokollet för den 7 december 1945 fogade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.