Kungl. Maj:ts proposition nr 169 (Proposition 1937:169)

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Nr 169.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) örn kommunalstyrelse på landet m. m.; given
Stockholms slott den 29 januari 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;

5) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm; och

6) lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 169.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) örn kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse
på landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

79 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom. avses;
eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Kommun äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,
upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt
belopp motsvarande en uttaxering av tre kronor för varje skattekrona,
å vilken enligt 67 § allmän kommunalskatt för löpande året skolat uttaxeras.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger kommun, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd
summa motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en uttaxering av
det belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger, i kommun
som omhänderhar folkskoleväsendet tio och i annan kommun nio kronor,
dock högst tre kronor för varje skattekrona. Lån, som avses i detta stycke,
skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer än
ett år, att årligen avbetalas; dock må kommun vid förvärv av intecknad egendom
övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen intecknad gäld,
som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån
och återbetalas inom de betalningsterminer som gälla för det äldre lånet,
skall vid bedömande, huruvida underställning av beslutet erfordras, ej anses
utgöra nytt lån.

Nyttjar kommun jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från annan
kommunen tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp som
kommunen äger upplåna, skall kommunens lånerätt anses därigenom tagen
i anspråk; dock må kommun utan hinder av denna bestämmelse besluta att
använda sin lånerätt för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

1 Senaste lydelse av 79 §, se SFS 1936:283.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja kommun lån av statsmedel skall

anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda ordnings- och hushållningsangelägenheter
vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande dock av följande:

a) i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige och kommunalnämnd
träda inom municipalsamhälle municipalstämma, municipalfullmäktige
och municipalnämnd;

b) indelning i valkretsar för val av municipalfullmäktige skall icke i något
fall företagas;

c) beträffande rätt för municipalsamhälle att utan underställning upptaga
lån gäller i stället för stadgandena i 79 § 2 mom. första och andra styckena: att

municipalsamhälle äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt den summa, som för
löpande året beslutits skola i samhället anskaffas genom uttaxering, dock
högst ett belopp motsvarande en uttaxering av en krona för varje skattekrona,
å vilken enligt denna lag allmän kommunalskatt till samhället för löpande
året skolat uttaxeras;

att, där synnerliga skäl äro, Konungen må på ansökan av municipalsamhälle
för ett eller flera, högst fem, år fastställa annan grund för beräkning av
samhällets underställningsfria lånerätt; samt

att lån, som municipalsamhälle utan Konungens särskilda tillstånd upptager,
skall vara ställt att återbetalas inom två år, municipalsamhälle obetaget
att vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även för sådan
i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Beträffande lån, som före lagens ikraftträdande upptagits utan Konungens
tillstånd, gäller vid tillämpning av 79 § 2 mom. att, örn lånen upptagits för
en tid överstigande ett år, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom.
andra stycket omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma mom.
första stycket medgivna lånerätten, samt att, örn lånen upptagits för kortare
tid, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom. första stycket omförmälda
lånerätten och i andra hand å den i samma mom. andra stycket medgivna
lånerätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 74 § lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse
i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

74 §.

1 mom. För att —---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) nya eller — — — till Konungen.

2 mom. Stad äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,
upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt
belopp motsvarande för varje skattekrona, å vilken enligt 62 § allmän
kommunalskatt för löpande året skolat uttaxeras, en uttaxering av fyra kronor,
såvitt angår i landsting ej deltagande stad, och en uttaxering av tre kronor,
såvitt angår annan stad.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger stad, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd summa
motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en uttaxering av det
belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger, i stad som omhänderhar
folkskoleväsendet tio och i annan stad nio kronor, dock högst tre
kronor för varje skattekrona. Lån, som avses i detta stycke, skall vara ställt
att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen
avbetalas; dock må stad vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att
betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Lån, som enligt uttryckligt beslut skall upptagas för att gälda äldre lån
och återbetalas inom de betalningsterminer som gälla för det äldre lånet, skall
vid bedömande, huruvida underställning av beslutet erfordras, ej anses utgöra
nytt lån.

Nyttjar stad jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från annan
staden tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp som staden äger
upplåna, skall stadens lånerätt anses därigenom tagen i anspråk; dock må
stad utan hinder av denna bestämmelse besluta att använda sin lånerätt för
att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 284.

Kungl. Maj:tt> proposition nr 169.

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja stad lån av statsmedel skall an ses

innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Beträffande lån, som före lagens ikraftträdande upptagits utan Konungens
tillstånd, gäller vid tillämpning av 74 § 2 mom. att, om lånen upptagits för
en tid överstigande ett år, de skola i första hand avräknas å den i sagda
mom. andra stycket omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma
mom. första stycket medgivna lånerätten, samt att, om lånen upptagits för
kortare tid, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom. första stycket
omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma mom. andra
stycket medgivna lånerätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 Juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 66 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

66 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 mom. Församling äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt hälften av den summa,
som för det löpande kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas
genom uttaxering. Lån, som här avses, skall vara ställt att återbetalas
inom fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas;
dock må församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar
även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas
inom längre tid eller i annan ordning.

Nyttjar församling jämlikt lagen örn kommunal fondbildning medel från
annan församlingen tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp
som församlingen äger upplåna, skall församlingens lånerätt anses därigenom
tagen i anspråk; dock må församling utan hinder av denna bestämmelse
besluta att använda sin lånerätt för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja församling lån av statsmedel, skall
anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:285.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 20 juni 19241 om landsting skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

54 §.

Konungens godkännande — — — längre tid än fem år;

b) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, skolande
såsom upptagande av lån även anses ingående av borgen;

c) försäljning, pantförskrivning — — — av landstingsmän.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja landsting lån av statsmedel
skall anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Hurusom beslut — — — kommunal fondbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:286.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 15 juni 19351 om kommunalstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

63 §.

1 mom. För att —--sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) nya eller — — •— till Konungen.

2 mom. Staden äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras,
upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt
belopp motsvarande en uttaxering av fyra kronor för varje skattekrona,
å vilken enligt 54 § allmän kommunalskatt för löpande året skolat
uttaxeras.

Utöver vad i föregående stycke är medgivet äger staden, utan att Konungens
fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd
summa motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en uttaxering av
det belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger tio kronor,
dock högst tre kronor för varje skattekrona. Lån, som avses i detta stycke,
skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer
än ett år, att årligen avbetalas; dock må staden vid förvärv av intecknad
egendom övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen intecknad
gäld, som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning.

Nyttjar staden jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från annan
staden tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp som staden
äger upplåna, skall stadens lånerätt anses därigenom tagen i anspråk; dock
må staden utan hinder av denna bestämmelse besluta att använda sin lånerätt
för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:287.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja staden lån av statsmedel skall

anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Beträffande lån, som före lagens ikraftträdande upptagits utan Konungens
tillstånd, gäller vid tillämpning av 63 § 2 mom. att, om lånen upptagits för
en tid överstigande ett år, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom.
andra stycket omförmälda lånerätten och i andra hand å den i samma mom.
första stycket medgivna lånerätten, samt att, om lånen upptagits för kortare
tid, de skola i första hand avräknas å den i sagda mom. första stycket omförmälda
lånerätten och i andra hand å den i samma mom. andra stycket
medgivna lånerätten.

Kungl. Majlis proposition nr 169.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 69 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

69 §.

1 mom. För att ----— sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 mom. Församling äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom
erfordras, upptaga lån motsvarande sammanlagt hälften av den summa, som
för det löpande kalenderåret beslutits skola i församlingen anskaffas genom
uttaxering. Lån, som här avses, skall vara ställt att återbetalas inom fem år
och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må församling
vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även
för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre
tid eller i annan ordning.

Nyttjar församling jämlikt lagen om kommunal fondbildning medel från
annan församlingen tillhörig fond än kassaförlagsfond i stället för belopp
som församlingen äger upplåna, skall församlingens lånerätt anses därigenom
tagen i anspråk; dock må församling utan hinder av denna bestämmelse
besluta att använda sin lånerätt för att ersätta sålunda nyttjade fondmedel.

Med lån avses i detta mom. även borgen.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja församling lån av statsmedel skall
anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:288.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169■

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 januari
1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-bramstorp, Westman, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,
ecklesiastik- och jordbruksdepartementen anmäler t. f. chefen för finansdepartementet,
statsrådet Quensel, fråga örn ändring av bestämmelserna rörande
kommunernas underställningsfria lånerätt.

Härvid anför föredraganden:

För att vinna bindande kraft skola kommuns beslut angående upptagande av
lån i regel underställas Konungens prövning och fastställelse. Kommun äger
emellertid i viss utsträckning, som är olika bestämd i de olika kommunallagarna,
s. k. fri lånerätt, d. v. s. rätt att utan Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga
lån. Sedan rätt lång tid hava de i sådant avseende gällande bestämmelserna
varit föremål för anmärkningar. Särskilt har olikheten i regler för stads- och
landskommuner ansetts olämplig och föranlett 1932 ars riksdag att i skrivelse
(nr 42) hemställa örn utredning på vad sätt lands- och stadskommunernas
fria lånerätt borde bringas till överensstämmelse med varandra.

Enligt dem meddelat uppdrag hava kammarrättsrådet juris doktorn C.
,W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn E. Thomasson inom finansdepartementets
skatteberedning verkställt utredning i fragan samt den 31 juli 1936
avlämnat en promemoria angående ändring av bestämmelserna rörande kommunernas
underställningsfria lånerätt. Promemorian, vilken ingår i statens
offentliga utredningar (1936 nr 35), torde få fogas såsom bilaga till detta
protokoll.

Beträffande gällande bestämmelsers innebörd, frågans tidigare behandling
och lagstiftningen i övriga nordiska länder hänvisar jag till promemorian.

Utredningsmännens förslag kan sammanfattas i följande huvudpunkter:

Beträffande de borgerliga primärkommunerna föreslås — lika för landsoch
stadskommuner — en uppdelning av den fria lanerätten i en av utdebiteringen
oberoende del, närmast avsedd att tillgodose kommunernas behov
av kassaförlag, och en av utdebiteringen beroende del. För de städer, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Departements chefen.

icke deltaga i landsting, föreslås en något vidare fri lånerätt än för övriga
borgerliga primärkommuner. Förslaget innebär vidare, i nära anslutning till
vad som gäller för församlingarna, en reglering av municipalsamhällenas fria
lånerätt. Beträffande den tid, för vilken lån må av församling upptagas
utan underställning, föreslås viss begränsning. Vidkommande landstingen
ifrågasättes, att — liksom redan förut gäller för övriga kommunbildningar —
ingående av borgen skall likställas med upptagande av lån. Utredningsmännen
föreslå ytterligare att, därest Kungl. Majit beviljat kommun lån av
statsmedel, kommunen därigenom skall anses hava erhållit tillstånd att upptaga
lånet. Utredningsmännen behandla jämväl frågan örn kontroll över
bestämmelsernas iakttagande.

över promemorian hava utlåtanden infordrats från statskontoret, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga län. Vid remissen anbefalldes
dels Överståthållarämbetet att före avlämnandet av sitt utlåtande bereda
Stockholms stadsfullmäktige och, i den utsträckning ämbetet funne lämpligt,
Stockholms församlingar tillfälle till yttrande, dels ock en var av länsstyrelserna
att före avlämnandet av sitt utlåtande bereda länets landsting
eller dess förvaltningsutskott samt, i den utsträckning länsstyrelsen funne
lämpligt, länets städer, landskommuner, församlingar och municipalsamhällen
tillfälle till yttrande. I anledning därav hava yttranden inkommit
från 69 städer, 95 landskommuner, 52 församlingar, 27 municipalsamhällen
och 20 landsting eller landstings förvaltningsutskott. Vidare hava svenska
stadsförbundet, — efter hörande av förbundets finansråd — svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet avgivit yttranden.
Slutligen hava bankinspektionen och sparbanksinspektionen avgivit yttranden,
den förra, efter hörande av styrelsen för svenska bankföreningen, över
förslaget i vad detta rör förhållandet mellan kommunerna och bankerna samt
den senare, efter hörande av styrelsen för svenska sparbanksföreningen, över
förslaget i vad detta rör förhållandet mellan kommunerna och sparbankerna.

Utredningsmännens förslag har avstyrkts av Stockholms stadsfullmäktige.
Statskontoret, bankinspektionen, sparbanksinspektionen, 15 länsstyrelser, 59
städer, 86 landskommuner, 37 församlingar, 16 municipalsamhälle!!, 18 landsting
eller landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet, svenska
bankföreningen och svenska sparbanksföreningen hava lämnat förslaget
helt utan erinran. Övriga myndigheter, kommuner och sammanslutningar
— Överståthållarämbetet, 9 länsstyrelser, 10 städer, 9 landskommuner, 15
församlingar, 11 municipalsamhällen, 2 landsting, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund — hava, utan att vända sig mot
förslagets allmänna grunder, på särskilda punkter framställt erinringar, i
vissa fall av enbart formell natur.

De överväganden, som motivera vissa ändringar i gällande bestämmelser
rörande den fria lånerätten, hava belysts i den föreliggande utredningspromemorian
liksom även i de remissyttranden som avgivits över denna. Bland
annat har framhållits, att fri lånerätt i viss utsträckning är önskvärd även

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

för de skattetyngda kommunerna. Vidare har påpekats önskvärdheten av
att den fria lånerätten för municipalsamhällena regleras under hänsynstagande
till de särskilda förhållanden, som råda för detta slag av kommunbildningar.
Som ett missförhållande har av riksdagen även betecknats, att landsoch
stadskommuner, vilka omhänderhava folkskoleväsendet, äro olika ställda
i avseende å rätten till fri upplåning. Att tillika principerna för den fria
lånerätten beträffande å ena sidan borgerliga kommuner och å andra
sidan församlingar förete en åtminstone skenbar motsägelse, i det de borgerliga
kommunernas fria lånerätt minskas men församlingarnas motsvarande
rätt ökas vid stigande utdebitering, är också en omständighet som givit anledning
till erinringar.

De huvudgrunder, efter vilka nu angivna spörsmål i den föreliggande promemorian
blivit lösta, hava i huvudsak rönt erkännande i remissvaren, och
några vägande anmärkningar mot desamma hava, såvitt jag kunnat finna,
ej framkommit. De framlagda förslagen förefalla mera enhetliga och följdriktiga
än nuvarande regler. Jag är därför beredd att tillstyrka förslag till
riksdagen i huvudsaklig anslutning till vad som i promemorian ifrågasättes;
vissa modifikationer, till vilka jag i det följande återkommer, synas mig emellertid
erforderliga.

Beträffande landskommuner och stadskommuner har i promemorian föreslagits,
att dessa kommuner skulle äga att utan Konungens tillstånd upptaga a)

lån, ställda på högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp
motsvarande tre gånger — städer utanför landsting fyra gånger — antalet
av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat
utgöras för sistförflutna året, och

b) lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas under högst fem
år, intill ett sammanlagt belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan,
i kommun som omhänderhaver folkskoleväsendet tio gånger och i annan
kommun nio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor och
skatteören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna året beslutits
skola i kommunen anskaffas genom uttaxering; upplåningen under
b) skulle dock icke få överstiga ett belopp motsvarande tre gånger antalet av
omförmälda skattekronor och skatteören.

Utredningsmännen hava tillika föreslagit förtydligande av nu gällande
stadgande om att ingående av borgen skall likställas med upptagande av lån.

Den under a) föreslagna fria lånerätten avser främst att tillgodose kommunernas
behov av kassaförlag och skulle gälla även för kommuner med
hög utdebitering. Begränsningen av lånetiden till högst ett år anses ägnad
att förekomma användning av denna lånerätt även för andra ändamål än
sådana för vilka den närmast är avsedd.

Den under b) föreslagna fria lånerätten ansluter sig nära till den nu gällande.
Den möjliggör för ekonomiskt jämförelsevis välställda kommuner att
utan underställning å högst fem år fördela kostnaderna för ett företag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

viss varaktighet. Naturligtvis möter dock ej hinder att använda även denna
lånerätt till kassaförlagslån. Denna fria lånerätt skulle liksom den nu för
de borgerliga kommunerna gällande fria lånerätten minskas med stigande
utdebitering, då den kan anses innebära ett större riskmoment för kommunerna.
Likställighet mellan stad och land är enligt förslaget åvägabragt.

I avseende å utredningsmännens närmare motivering torde jag få hänvisa
till promemorian.

Ur remissyttrandena må här meddelas följande:

Såsom förut omnämnts hava stadsfullmäktige i Stockholm avstyrkt förslaget.
Därvid har såsom motivering åberopats ett av drätselnämnden i Stockholm
avgivet utlåtande, som har i huvudsak följande innehåll:

Såvitt drätselnämndens hittillsvarande erfarenhet givit vid handen, hava
de nuvarande bestämmelserna verkat fullt tillfredsställande. Nämnden vill
härvid särskilt framhålla, att erfarenheten bland annat från krigs- och krisåren
visat, att när särskilda omständigheter medfört, att en kommuns underställningsfria
lånerätt blivit otillräcklig för det föreliggande behovet, svårighet
icke mött att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd till tillfällig, kortfristig upplåning
utöver vad nämnda lånerätt skulle medgiva.

Drätselnämnden har givetvis intet att erinra mot en utvidgning av kommunernas
lånerätt i och för sig. Emellertid har det föreliggande förslaget
försett den utvidgade lånerätten med tvenne begränsningar, som synas drätselnämnden
opåkallade och åtminstone i ena fallet för kommunerna hinderliga.
I promemorian föreslås sålunda, att den sammanlagda upplåningen
— utom förlagslån — icke må överstiga ett belopp, motsvarande tre gånger
antalet skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder skolat utgöras
för sistförflutna året. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse
synes ringa. Då den icke heller återfinnes i nuvarande kommunallagar, bör
den saklöst kunna undvaras. Vidare innehåller förslaget föreskrift om återbetalning
inom fem år av viss del av den underställningsfria upplåningen.
Med hänsyn till det i praktiken ofta förekommande fallet, att en kommun
vid förvärv av fastighet nödgas övertaga inteckningar, bundna på längre tid
än fem år, skulle en dylik bestämmelse komma att vålla betydande olägenheter.

Överståthållarämbetet anför:

»Utan att skapa avsedd ökad trygghet för sund ekonomisk förvaltning
torde för många kommuner i landet gällande bestämmelser om upptagande
av kommunala lån ofta verka avsevärt hinderliga. Genom de föreslagna
ändrade lagbestämmelserna avses att undanröja berörda olägenhet. Bestämmelserna
hava emellertid givits en avfattning, som väl i stort sett vidgar
den fria lånerätten men under vissa omständigheter leder till inskränkning
av densamma. Betydande men kan för den kommunala förvaltningen
därav uppkomma, såsom framgår av Stockholms stads drätselnämnds i
ärendet avgivna yttrande. För undvikande av sådan följd bör enligt ämbetets
förmenande lagbestämmelserna givas en lydelse, som icke i något avseende
beskär den nuvarande fria lånerätten. I övrigt har ämbetet ej ur
saklig synpunkt funnit anledning till erinran mot förslaget.»

Länsstyrelsen i Uppsala lån, vilken genom stickprov sökt utröna verkningarna
av förslaget i sex kommuner två olika år, yttrar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

»Då de sakkunniga icke offentliggjort någon statistik, ser Eders Kungl.
Maj:ts befallningsliavande sig nödsakad att grunda sitt omdöme till en viss
grad på dessa stickprov.

Vad härvid först angår städerna synes det beträffande en stad med skattekrontal
av ungefär samma storlek som Uppsalas vara sannolikt att behovet
av kassaförlag knappast uppgår till 3 gånger skattekrontalet. Ett bestämt
omdöme härom måste grundas på närmare undersökning till exempel
angående betalningsterminerna för de affärsdrivande verkens prestationer,
angående de brukliga leveranskontrakten för vissa materialinköp, angående
stadens personalkostnad m. m.

För en sådan stad som Enköping förefaller det sannolikt, att kassaförlagsbehovet
ungefär svarar emot 3 gånger skattekrontalet. Dock är att märka,
att behovet av kassaförlag sannolikt icke följer skattekrontalets växlingar.

Beträffande övriga lånebehov av mera tillfällig karaktär i städerna må
såsom exempel nämnas köpeskilling för fastighetsförvärv. Då variationerna
i utdebiteringen i åtskilliga städer under senare år varit mycket starka
samt vissa städer under en följd av år haft så hög utdebitering, att den fria
upplåningen under 5 år enligt förslaget icke skulle kunna tillämpas, kommer
förslaget fortfarande att leda till att vissa regelbundna utgifter, vilkas
bestridande med lånemedel knappast kan göras till föremål för anmärkning,
fortfarande måste påkalla Eders Kungl. Maj:ts tillstånd.

Vad landskommunerna beträffar visa de antecknade stickproven ännu
större variation såsom också var att vänta. Ett visst behov av kassaförlag
förekommer säkerligen också i landskommunerna. Huruvida detta står i
direkt proportion till skattekrontalet förefaller åtminstone ovisst. Exemplen
visa också, att en stark höjning i utdebiteringen beror icke allenast på skattekrontalets
nedgång utan även på ökade kommunala behov.---- För att

ge ledning till ett slutligt omdöme i denna fråga hade det varit önskvärt, om
de sakkunniga presterat någon utredning angående den grad, vari den hittillsvarande
fria lånerätten utnyttjats, samt de ändamål, för vilket detta skett
under de senare för kommunerna påfrestande åren.

Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande har ansett sig kunna lämna ovanstående
bidrag till frågornas belysning och kan för egen del endast uttala,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande i likhet med de sakkunniga anser
ett visst behov av kassaförlag föreligga, oberoende av utdebiteringens
höjd, samt att detta behov bör kunna tillgodoses genom en underställningsfri
upplåning. Att utöver det nyssnämnda behovet en viss fri upplåning bör
kunna tillerkännas kommunerna förefaller sannolikt. Beträffande måttet på
denna fria upplåning kan Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande icke för
närvarande uttala något bestämt omdöme. Den hittillsvarande fria upplåningen
har icke missbrukats, såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande
har sig bekant. Förslaget innefattar emellertid för de flesta kommuner en
ökning av den sammanlagda upplåningsrätten.

Beträffande de föreslagna tidsbegränsningarna ett år respektive fem år
har Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande icke någonting att erinra.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar, att enligt de föreslagna bestämmelserna
den fria lånerätten synes komma att bliva förhållandevis mindre
för kommuner, där folkskoleväsendet omhänderhaves av den borgerliga kommunen,
än där så icke är fallet; att länsstyrelsen därför anser, att större
skillnad än som föreslagits bör göras mellan kommuner, som handhava folkskoleväsendet,
och andra kommuner; samt att länsstyrelsen därvid ifråga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 169-

sätter, huruvida icke den erforderliga differensen i viss mån kan åstadkommas
genom en förhöjning av den fria upplåningen för den förra gruppen.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna anföra bland annat, att förslaget synes inverka
till fördel för de städer, som äro i behov av upplåning för kassaförlag,
medan däremot de städer — hittills övervägande till antalet —, som icke äro i
behov därav, få sin fria lånerätt avsevärt beskuren. Stadsfullmäktige anse
även skillnaden mellan städer, som handhava folkskoleväsendet, och andra
städer för knappt tilltagen.

Drätselkammaren i Linköping gör följande uttalande:

»Även om det före fondbildningslagens tillkomst i kommuner med stark
fondbildning kan anses hava förelegat någon fara därför, att kommunen kunnat
frestas att med begagnande av sina fonder och sin underställningsfria
lånerätt samla förskott och skulder för låneanslag, så att svårigheter för deras
finansierande skulle kunna uppstå i tider med stegrade uttaxeringar och
därav föranledd minskning av den fria lånerätten, så borde dessa farhågor
hava bortfallit i och med fondbildningslagens ikraftträdande.

Det borde sålunda enligt drätselkammarens mening icke ligga någon fara
i att medgiva kommunerna rätt att för lån med längre återbetalningstid än
fem år begagna den del av den fria lånerätten, som kan vara beroende av
uttaxeringen. Fall kan inträffa, då det kan vara av vikt att kunna omedelbart
bringa ett stadsfullmäktigebeslut till verkställighet utan att avvakta fastställande
av beslutet efter skedd underställning.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser försiktighetsskäl tala därför, att den
föreslagna rätten att upptaga tillfälligt, till ett års återbetalningstid begränsat
lån i lagen anknytes till en uttrycklig föreskrift, dels att dylikt lån skall avse
tillfälligt kassaförlag och dels att i det kommunala lånebeslutet uttryckligen
skall angivas, att ändamålet med upplåningen är det sålunda angivna.

Stadsfullmäktige i Jönköping anse sig kunna ifrågasätta, örn icke syftemålet
med det föreliggande ändringsförslaget bleve bättre tillgodosett, örn den
av utdebiteringens storlek oberoende fria lånerätten bestämdes till fyra gånger
antalet skattekronor för stad, som deltager i landsting, och fem gånger för
stad, som icke deltager i landsting.

Stadsfullmäktige i Tranås göra enahanda uttalande som länsstyrelsen i länet
enligt vad nyss angivits.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför:

»Nu gällande regler för de borgerliga kommunernas fria lånerätt kunna
icke anses tillfredsställande, då en borgerlig primärkommun med en utdebitering
av tio kronor per skattekrona eller därutöver helt saknar möjlighet att
utan en omständlig procedur med underställning anskaffa erforderligt kassaförlag.
Dessa bestämmelser hava lett till att kommuner med hög utdebitering
ställts inför stora svårigheter att erhålla medel till oundgängligen nödvändiga
utgifter. Enligt uppgift i ortspressen har helt nyligen inträffat ett
fall, där ett fattigvårdssamhälle icke kunnat utbetala nödigt fattigvårdsunderstöd
på grund av att därför erforderliga medel icke funnits tillgängliga. I
andra fall hava kommuner måst anlita den mindre tilltalande formen att
uppdraga åt kommunalnämndens ledamöter eller någon annan kommunens
förtroendeman att i eget namn upptaga lån för kommunens behov. Förslaget
om viss fri lånerätt för samtliga kommuner har därför ute i bygderna en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

bart hälsats med tillfredsställelse. Den föreslagna begränsningen av fri lånerätt
för ifrågavarande lån av tre kronor per skattekrona i kommunen synes
även vara väl avvägd; och då den lånerätt, varom här är fråga, närmast avser
att fylla tillfälligt kassaförlag, torde en återbetalningstid av ett år vara för
ändamålet tillräcklig.

Förutom nyssberörda lånerätt synes för de borgerliga kommunerna böra
bibehållas fri lånerätt i huvudsaklig överensstämmelse nied den nuvarande,
dock på sätt utredningsmännen föreslagit med maximering av lånerätten i
viss relation till skattekronornas antal och med begränsning av återbetalningstiden
till fem år.»

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

»Att kommunerna i länet, på ett fåtal undantag när, underlåtit att uttala sig
i den föreliggande, för varje kommun betydelsefulla frågan torde säkerligen
böra tolkas så, att de föreslagna bestämmelserna av dem ansetts ändamålsenliga.
De kommuner, som uttalat sig i frågan, ha icke haft något att erinra mot
promemorians innehåll. En granskning av detta torde också giva vid handen,
att promemorians författare lyckats framlägga ett med hänsyn till det kommunala
intresset och dess särskilda låneanspråk väl avvägt förslag, och länsstyrelsen
har fördenskull för sin del icke något att erinra mot, att förslaget
lägges till grund för lagstiftning i ämnet.»

Kommunalfullmäktige i Lösens kommun, Blekinge län, ifrågasätta, huruvida
icke jämväl kommuner med en utdebitering å 10 kronor eller högre belopp
borde äga rätt att utan underställning upptaga lån på högst fem år.

Stadsfullmäktige i Eslöv anse, att bestämmelserna rörande den av utdebiteringen
beroende fria lånerätten lämpligen böra hänföra sig endast till det
löpande årets utgifts- och inkomststat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

»Att de bestämmelser, som för närvarande gälla beträffande borgerliga
primärkommuners underställningsfria lånerätt, icke äro tillfredsställande,
lärer vara obestridligt, och särskilt för kommuner med hög uttaxering torde
de medföra icke ringa olägenhet genom svårigheten att tillgodose behovet av
kassaförlag. Enligt länsstyrelsens mening, vilken styrkes av de hit inkomna
yttrandena i ärendet, borde den föreslagna nya metoden för den underställningsfria
lånerättens beräknande vara väl ägnad att avhjälpa de för kommunerna
med nuvarande bestämmelser förknippade olägenheterna, samtidigt
som ändringarna synas erbjuda tillräckliga garantier niot den fria lånerättens
missbrukande. Mot de föreslagna siffrorna för lånerättens begränsning
saknar länsstyrelsen anledning till erinringar, och den skillnad, som härvidlag
iakttagits mellan kommun, som omhänderhar folkskoleväsendet, och annan
kommun samt mellan stad, som icke deltager i landsting, och annan
stad torde få anses lämplig.

I detta sammanhang må ett önskemal i rent redaktionellt hänseende framhållas.
Då genom den nya lagen örn kommunal fondbildning i den fria
lånerätten skall inräknas även användning av medel från kommunernas
egna fonder, torde av rent praktiska skäl i respektive kommunallagar
böra intagas hänvisningar till fondbildningslagens bestämmelser i
sådant hänseende. Frånvaron av en dylik hänvisning lärer . eljest ——
särskilt mot bakgrunden av det förhållande, att borgens likställighet med

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 109.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 169-

lån uttryckligen framhålles — lätteligen kunna medföra, att fondbildningslagens
ifrågavarande bestämmelser förbises. I allt fall skulle en sådan hänvisning
för vederbörande långivare innebära en värdefull påpekning om anledning
att även i fråga om fondmedlens nyttjande kräva utredning.»

Kommunalfullmäktige i Brastads kommun, Göteborgs och Bohus län, uttala,
att den föreslagna, utav utdebiteringens storlek oberoende fria lånerätten
må vara tillräcklig endast under den förutsättning, att vid tillfällen, då
kommunen är nödsakad bedriva någon verksamhet med statsbidrag, förskott
från statlig myndighet erhålles.

Kommunalfullmäktige i Fryksände kommun, Värmlands län, föreslå, att
beträffande kommuner, som omhänderhava folkskoleväsendet, siffran tio utbytes
mot siffran elva.

Länsstyrelsen i Örebro län håller före, att anledning icke föreligger att beträffande
den utav utdebiteringens storlek beroende fria lånerätten föreskriva
särskild maximering i förhållande till antalet skattekronor.

Stadsfullmäktige i Örebro anföra, att tillräckliga skäl icke synas vara anförda
att inom den ram, som för den på skatteunderlag och utdebitering
grundade lånerätten befunnits lämplig tillmäta, förmena kommunerna full
handlingsfrihet.

Kommunalfullmäktige i Hällefors kommun, Örebro län, göra enahanda
uttalande som länsstyrelsen i länet samt anföra, att de kommuner, som
skulle kunna utnyttja en större frihet beträffande den underställningsfria
lånerätten, i allmänhet hava sin ekonomi välordnad samt att ingen anledning
finnes för antagandet, att kommunalmännen i dessa kommuner skulle
ge sig in på äventyrligheter.

Stadsfullmäktige i Söderhamn anföra:

»I skattetyngda kommuner, där den femåriga lånerätten automatiskt bortfaller,
blir endast den ettåriga lånerätten tillgänglig för båda dessa ändamål.
Därigenom blir denna i ännu högre grad otillräcklig, särskilt i kommuner
där avsevärd arbetslöshet råder och större statskommunala reservarbeten
därför måste anordnas. Situationen blir i sådant fall den, att ju större
statsbidrag en kommun erhåller till dessa arbeten desto större kassaförlag
med därav följande behov av större underställningsfri lånerätt erfordras.
Anledningen därtill är givetvis, att det normalt går flera månader från den
tid då arbetet betalas och till dess statsbidraget inflyter till kommunens
kassa.

En bättre lösning torde vinnas örn den underställningsfria lånerätten
fixerades enbart efter de grunder som nu föreslås för den ettåriga lånerätten.
Även tillämpningen bleve vid sådant förhållande enklare. Vid bibehållande
av promemorians högsta föreslagna lånerätt för städer som deltaga
i landsting, nämligen sex gånger skattekronornas antal, synes det därjämte
lämpligt föreskriva, att ett belopp av förslagsvis fyra gånger skattekronorna
finge upplånas på högst ett år, och ett belopp av två gånger
skattekronorna på högst fem år.»

Stadsfullmäktige i Hudiksvall uttala såsom ett önskemål, att folkskoleutgifterna
i likhet med vad hittills varit fallet icke skola inräknas vid bestämmandet
av den utav utdebiteringen beroende fria lånerätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

Kommunalnämnden i Sköns kommun, Västernorrlands län, anför:

»Med den omfattning, kommunernas verksamhet numera fått, samt det
förhållandet, att en mycket stor del av utgifterna äro sådana, som i sinom
tid skola återbetalas av stat, landsting, andra kommuner m. fl. — här i
Skön utgöra dylika utgifter 55 procent av kommunens hela utgiftsstat —
följer, att kommunerna hava behov av ett mycket stort rörelsekapital, enär
ifrågavarande inkomster till stor del inbetalas i efterskott, ofta flera månader,
ja, hela året efter sedan kommunen utbetalt desamma. Enligt en här
företagen statistisk undersökning, var kommunens behov av rörelsekapital
(= negativa saldot mellan inkomster och utgifter) under år 1935 högst

298.000 kronor. I år har behovet av rörelsemedel under en månad (juli)
uppgått till 226,000 kronor. För december beräknas det till 250,000 kronor.

En bestämmelse om kommunernas underställningsfria lånerätt, som icke
tillåter kommunerna att utan underställning upptaga kortfristiga lån, erforderliga
som kassaförlag eller rörelsekapital, anse vi olämplig. Det måste
vara onödigt att besvära Kungl. Maj:t med sådana låneärenden, som Kungl.
Maj:! inte kan avslå, örn kommunens legitima handhavande av sina uppgifter
inte skall förhindras. Ifall en ansökan om tillstånd att upptaga lån
till nödigt kassaförlag skulle avslås, kan ju kommunen icke verkställa de
utbetalningar till fattigvård, barnavård, skolväsen, arbetslöshetslindrande
åtgärder etc., som den enligt lag eller åtaganden är skyldig till, och skulle
kommunens verksamhet därigenom mycket försvåras eller delvis rent omöjliggöras.
Då Kungl. Majit alltså, enligt vårt förmenande, icke i något fall
torde anse det lämpligt eller ens möjligt att avslå en kommuns ansökan
om tillstånd att upptaga kortfristiga lån, nödvändiga som kassaförlag, synes
det oss inkonsekvent, örn kommunerna skola måst besvära Kungl. Majit
med dylika ansökningar. Lämpligast torde vara, örn lån för sådant ändamål
alltid vore underställningsfria.

Örn en bestämd maximigräns för dylika lån anses nödvändig, anse vi på
grund av ovan anförda skäl, att den bör sättas till minst 4 kronor per skattekrona.
Helst 5 kronor. Om nämnda lånegräns fastställes till 3 kronor
per skattekrona, skulle detta för Sköns kommuns vidkommande betyda, att
vi utan underställning skulle äga att upplåna cirka 183,000 kronor (antalet
skattekronor är 1935; 61,000) men när behovet tidvis uppgår tili mellan

250.000 och 300,000 kronor, skulle kommunen ändock bliva tvungen underställa
Kungl. Majit frågan örn upptagande av den del av lånet, som överskrider
nämnda 183,000 kronor. Nyttan av ett dylikt tillvägagångssätt
torde vara svårförståelig.

Beträffande vilka skulder som i övrigt skola medräknas vid fastställandet
av gränsen för den underställningsfria lånerätten, anse vi, av såväl praktiska
som reella skäl, att dessa böra begränsas att omfatta endast ''verkliga
lån’ eller med andra ord vad man brukar kalla kapitalskulder. Alltså icke
''rörliga skulder’, reservationer och egna fonder.

I övrigt hava vi inget alt erinra emot de föreslagna ändringarna av bestämmelserna
rörande kommunernas underställningsfria lånerätt.»

Kommunalfullmäktige i Timrå kommun, Västernorrlands län, anföra:

»Det förslag till ändring av bestämmelserna i ovannämnda paragraf synes
oss, omsatt i praktisk tillämpning, i stort sett icke innebära någon utvidgning
av den fria lånerätten.

Bestämmelsen i 2 mom. första stycket lämnar visserligen kommunerna
möjlighet till tillfällig upplåning utan underställning, men den svårighet,
som kan uppstå för kommunerna att inom ett år återbetala det upplånade

Kungl. Maj.ts proposition nr 169-

beloppet, torde i många fall endast medföra ett kringgående av lagens bestämmelser
så till vida att kommunerna efter årets utgång, i stället för att
helt likvidera skulden, fatta ett nytt beslut om upplåning och därigenom
under flera år hava — visserligen ett för varje år nytt lån — men i realiteten
samma lån löpande.

Till förhindrande härav och för så vitt med lagändringen avses att verkligen
underlätta eller utvidga den fria lånerätten, synes det oss som örn
andra momentet i lagförslaget borde inkludera bestämmelsen örn fem års
återhetalningstid.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

»Det nu föreliggande förslaget synes---vara väl lämpat att läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. Förslaget synes erbjuda betydande fördelar
för kommunerna, särskilt för kommuner med hög utdebitering, vilka
enligt nu gällande bestämmelser varit i avsaknad av underställningsfri lånerätt.
Därtill kommer att förslaget torde medföra betydande praktiska fördelar
för kreditinrättningarna för bedömande av frågan om lånerätten överskridits
eller icke.

Den för tillgodoseende av kommunernas behov av kassaförlag föreslagna
bestämmelsen att kommunerna skulle äga upptaga lån intill ett sammanlagt
belopp motsvarande tre gånger antalet skattekronor och skatteören,
torde enligt länsstyrelsens uppfattning för flertalet kommuner kunna
anses tillräcklig och lämplig. I åtskilliga kommuner med hög utdebitering
torde emellertid berörda bestämmelse icke medgiva kommunerna möjlighet
att erhålla erforderliga medel för ifrågavarande ändamål. Vad Sköns kommun
i avgivet yttrande anfört beträffande detta spörsmål torde vara värt
särskilt beaktande. Enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat torde
även andra kommuner i länet icke kunna för närvarande tillgodose sitt behov
av kassaförlag med en underställningsfri lånerätt av tre kronor per
skattekrona. Länsstyrelsen finner sig därför böra ifrågasätta, huruvida
icke de borgerliga primärkommunerna borde få rätt att utan Konungens
tillstånd upptaga lån, ställda på högst ett års återhetalningstid, intill ett
sammanlagt belopp motsvarande fyra gånger antalet av de skattekronor
och skatteören, varefter kommunalutskylder skola utgöras för sistförflutna
året. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde en sådan utökning av lånerätten
icke medföra någon fara för kommunernas ekonomiska jämvikt eller
föranleda missbruk.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar, att utredningsmännens förslag
innebär en mera rationell anordning än den nu gällande och att, örn detsamma
icke kan anses i alla delar idealiskt, det dock måste i stort sett sägas
innebära givna förbättringar; önskvärt hade likväl varit, örn detsamma
kunnat göras mindre komplicerat och mera enhetligt; en utjämning av
skillnaden mellan de kommuner, vilka omhänderhava folkskoleväsendet,
och andra kommuner synes länsstyrelsen kunna utan olägenhet ske.

Stadsfullmäktige i Luleå anföra, att det kan ifrågasättas, örn icke i lagtexten
borde uttryckligen angivas, att den utav utdebiteringen oberoende
lånerätten endast finge begagnas för att tillgodose behovet av kassaförlag;
att visserligen till förhindrande av att denna lånerätt begagnades för annat
ändamål amorteringstiden maximerats till ett år, men att den föreslagna
formuleringen dock icke lägger hinder i vägen för en kommun att begagna
lånerätten till ändamål, för vilka tillstånd att upptaga lån skulle hava väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

rats, därest underställningsskyldighet förelegat; att Luleå stad icke torde
med den föreslagna fria lånerätten kunna under alla delar av året täcka
sitt behov av kassaförlag utan att enligt verkställda undersökningar för stadens
behov skulle hava erfordrats minst ett belopp motsvarande fyra gånger
antalet skattekronor; att i detta sammanhang måste ihågkommas, att fondbildningslagen
för många kommuner medfört en begränsning; samt att,
därest denna del av lånerätten -begränsades att avse anskaffning av kassaförlag,
det väl knappast funnes anledning att bestämma maximibeloppet
lägre än som motsvarade fem kronor per skattekrona.

Svenska stadsförbundet anför, bland annat:

»Den underställningsfria lånerätten är för närvarande så konstruerad, att
den automatiskt upphör, då uttaxeringsbehovet nått en viss omfattning.
Under de gångna krisåren hava därför städer, och i än större omfattning
iandskommuner, med försvagad skattekraft men ökade utgifter för arbetslöshet
och andra kristidens följder, nödgats anlita underställningsförfarandet
för varje nödvändig upplåning eller i vart fall så snart denna överskridit
en viss snäv gräns. Krav på en ökad underställningsfri lånerätt,
framför allt för tillgodoseende av behovet av kassaförlag, hava därför vid
upprepade tillfällen framförts från styrelsens sida. Större underställningsfri
lånerätt för städer utom landsting har styrelsen också funnit påkallad
med hänsyn till dessa städers kostnader för rena landstingsuppgifter. Redan
i sitt yttrande över förslaget till 1930 års revision av kommunallagstiftningen
gjorde sig styrelsen till tolk för behovet av klara bestämmelser angående
municipalsamhällenas lånerätt. Vid framförandet av nu nämnda
önskemål har styrelsen kunnat stödja sig på erfarenheter, som vunnits inom
förbundets finansråd vid dess prövning av städernas ansökningar om rätt
att upptaga lån.

Det torde också framgå av det redan anförda, att styrelsen principiellt
kan ansluta sig till de ändringsförslag, som framföras i promemorian, då
dessa söka avhjälpa av styrelsen redan tidigare påtalade brister i underställningsföreskrifterna.
Förbundets finansråd har efter tagen del av promemorians
innehåll icke heller haft något att erinra.

I avseende på den närmare utformningen må ett par påpekanden dock
göras. Det framhålles i promemorian, att själva avgränsningen av de underställningsfria
beloppen icke skett efter några statistiska utredningar. Det
förutsättes, att tillräckligt belysande statistik skall framkomma i yttranden
från kommunerna och ’deras sammanslutningar’. Av de yttranden, som
redan föreligga från ett betydande antal städer, synes framgå, att de föreslagna
reglerna skulle giva städerna en tillräckligt vid marginal. Farhågor
ur mera allmän synpunkt, att den underställningsfria lånerätten skulle visa
sig alltför rikligt tilltagen, torde emellertid icke heller behöva hysas, då ett
korrektiv därvidlag synes föreligga i bestämmelsen om lånetidens begränsning.

Såsom ovan framhållits har styrelsen tidigare motsatt sig långt gående och
i praktiken besvärliga bestämmelser om skärpt kontroll över upplåningen. I
promemorian föreslås vissa begränsningar i fråga om lånetiden för lån, upptagna
inom den underställningsfria lånerättens marginal. Styrelsen är icke
främmande för tanken, att föreskrifterna i något fall skulle kunna i praktiken
medföra olägenheter. Vissa från Stockholmsförvaltningen påtalade

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

svårigheter synas förtjäna beaktande. Styrelsen håller dock före, att det
skall visa sig möjligt att i detta avseende uppmjuka de föreslagna bestämmelserna.
Själva huvudregeln synes styrelsen däremot värdefull. Det synes
vara en fullt riktig och ur synpunkten av en sund kommunal hushållning
önskvärd grundsats, att kommunerna icke med hjälp av den underställningsfria
lanerätten skola kunna samla på sig skidder, som sedermera framtvinga
lånetillstånd för redan gjorda utgifter. Förbundets finansråd, som
särskilt övervägt denna detalj med hänsyn till sina erfarenheter, har för sin
del icke heller haft något att invända mot begränsningen ifråga.»

Svenska landskommunernas förbund anför:

»Mot de principer de sakkunniga följt i detta sitt förslag angående kommunernas
underställningsfria lånerätt har styrelsen ingen större erinran att göra.
Genom att tillförsäkra alla kommunerna en viss sådan lånerätt, utan hänsyn
till skattetrycket, har ett påtagligt behov hos de skattetyngda kommunerna
blivit tillgodosett. Visserligen torde det få anses, att kommunernas rätt
enligt fondbildningslagen att få upplägga kassaförlagsfonder i väsentlig grad
kommer att borteliminera behovet av mer tillfälliga kassalån. Denna omständighet
kan dock icke helt komma att borttaga behovet av tillfälliga
lån, alldenstund de skattetyngda kommunerna, som egentligen ha något gagn
av denna lånerätt, mer sällan kunna åstadkomma kassaförlagsfonder. I varje
fall är det enbart till fördel, att regler äro angivna för rent tillfälliga lånebehov,
och något missbruk av denna låneform kan icke gärna befaras, då
ju de upplånade medlen skola vara återbetalda inom ett år.

Lagtextens formulering i denna del synes kunna ge anledning till viss
erinran. Enligt förslaget till ändring i första stycket 2 mom. 79 § i lagen
om kommunalstyrelse på landet heter det: ''Kommunen äger utan Konungens
tillstånd upptaga lån, ställda på högst ett års återbetalning’ etc. Härmed
avses uppenbarligen, att lånet skall vara återbetalt inom ett år. Fråga
är emellertid, örn inte detta borde komma till tydligare uttryck, än vad nu är
fallet.

Beträffande åter innehållet i ifrågavarande andra moments andra stycke
har förbundet i sak icke något att erinra mot förslagets innebörd. Att kommuner,
som icke ha att tillgodose skolväsendets behov, få nöja sig med något
mindre underställningsfri lånerätt än andra kommuner är fullt i sin ordning
och även om beräkningen av den kvotdel, som är normerande för lånebeloppets
storlek, sänkes från nuvarande tio gånger antalet skattekronor till
nio gånger, blir ju detta tillfullo kompenserat genom den rätt till lån kommunen
är tillförsäkrad genom bestämmelserna i momentets första stycke.

Aven om förbundet vill ge uttryck åt en viss betänksamhet att angiva en
bestämd tidsintervall för lan till dylika mer tillfälliga behov, så torde det
dock kunna anföras skäl, som tala för att en längsta tid för lånens återbetalning
utsattes till fem år. Det torde därför icke vara att befara, att kommunerna
låta förleda sig att laborera med korttidslån, då dessa i allmänhet
äro oförmånliga för låntagarna. En femårig återbetalningstid synes för övrigt
komma i god överensstämmelse med den rätt en kommun har att utan
länsstyrelses godkännande bevilja anslag, som skall uttaxeras under fem
ar. ^ Ett sådant anslag kan icke gärna beviljas att omedelbart tagas i ansprak
med mindre än att medlen först få upplånas för att sedermera successivt
återbetalas med för ändamålet under perioden utdebiterade medel.

Det torde för övrigt kunna anses att bestämmelsen, att lån skall vara ställt
att genom årliga avbetalningar återbetalas under högst fem år, skulle ha det
goda med sig, att kommunen verkligen kunde binda sig vid ett femårigt

Kungl. Metias proposition nr 169-

amorteringslån till skillnad mot nuvarande förhållanden, då den icke underställda
lånesumman icke får överstiga det angivna maximibeloppet. Genom
de fluktuationer, som skatteunderlag och skattetryck ofta undergå, kunde
det hända, att den kommun, som ett år haft en relativt stor underställningsfri
lånerätt, vid årsskiftet förlorade denna rätt och följaktligen omedelbart
måste ordna sina icke underställda lån. Med hänsyn till de fördelar, som
ligga i ett väl ordnat kreditväsen, skulle det onekligen vara för kommunerna
förmånligt att lån, inom ramen av det belopp, som kommunen vid tidpunkten
för ett besluts fattande äger att utan underställning upplåna, finge bindas
vid fem års återbetalning, utan hänsyn till de förskjutningar, som under
tiden kunna uppkomma i kommunens fria lånerätt. Första delen av andra
stycket i ifrågavarande moment sådant de sakkunniga hava formulerat detsamma,
synes också ge kommunerna sådan möjlighet. Men sista satsen i
stycket ger onekligen anledning till viss villrådighet rörande innebörden av
stadgandet. Där bindes upplåningen vid belopp, som motsvara tre gånger
antalet skattekronor och skatteören i kommunen.

Är följaktligen avsikten att, på sätt första delen av stycket synes ge vid handen,
hålla det öppet för kommun att behålla de under den avtalade perioden
upptagna lånen, även om det underställningsfria lånebeloppet skulle komma
att överskridas på grund av ändring i kommunens skatteunderlag och
utdebitering, så bör lagtexten tydligare angiva detta.»

I de yttranden, som efter remiss avgivits över utredningspromemorian, Departementshar
det där framlagda förslaget till lösning av spörsmålet om de borgerliga «*«/«"•
primärkommunernas fria lånerätt vunnit allmän anslutning. Blott ett enda
avstyrkande, från Stockholms stadsfullmäktige, föreligger. Detta avstyrkande
tager emellertid ensidigt sikte på förhållandena i Stockholm och grundar
sig närmast därpå att ändring i nuvarande regler anses obehövlig för
staden, medan det ej gjorts gällande att, bortsett från en detalj till vilken
jag återkommer, de föreslagna reglerna skulle för Stockholms vidkommande
vara mindre lämpliga än de nu gällande.

Det förefaller mig lämpligt att, på sätt i utredningspromemorian skett, vid
prövning av frågan om lånerätten göra åtskillnad mellan å ena sidan den fria
upplåning som kan vara behövlig för kassaförlag, å andra sidan den fria
upplåning som i övrigt må kunna tillstädjas. I promemorian har hänsyn
tagits till denna skillnad genom att uppdela lånerätten under två skilda kategorier,
av vilka den ena är beroende av den kommunala utdebiteringens
höjd, den andra ej, och för vilka den högsta medgivna lånetiden bestämts på
olika sätt.

Avvägningen av å ena sidan den av utdebiteringens höjd oberoende fria
lånerätten, avseende lån på högst elt år, å andra sidan den fria lånerätt, som
i likhet med den nu gällande anknyter till utdebiteringen och som skulle avse
högst femårig upplåning, synes mig hava skett efter lämpliga grunder. Att
en del kommuner, där mera exceptionella ekonomiska förhållanden råda, icke
kunna få hela sitt behov av kassaförlag tillgodosett enligt dessa grunder, utgör
enligt mitt förmenande ej anledning till ytterligare utvidgning, då enhetliga
normer tydligen liro önskvärda och en sådan utvidgning skulle kunna
för andra kommuner, vilka funne sig böra använda lånerätten för annat än -

Kungl. Majlis proposition nr 169.

damål än kassaförlag, innebära vissa risker. För de normala förhållandena
torde den föreslagna lånerätten vara fullt tillräcklig, och möjlighet står ju
öppen för kommunerna att för ett eller annat år av Kungl. Majit erhålla
rätt till ytterligare upplåning för löpande utgifter.

Enstaka röster hava gjort sig hörda till förmån för en mindre snäv begränsning
även av den utav utdebiteringens höjd avhängiga lånerätten, vilken
ju kan avse lån på längre tid än den av utdebiteringen oberoende fria
lånerätten. Det torde dock ej vara önskvärt att kommunerna utan den
garanti, som ligger i underställningen, i större utsträckning än utredningsmännen
föreslagit binda sig vid upplåning på längre tid. En icke obetydlig
utvidgning av den fria lånerätten blir följden redan av bifall till förslaget,
men vid bedömande av denna förskjutning bör ihågkommas, dels att den
fria lånerätten efter de nu gällande bestämmelsernas tillkomst i de flesta
kommuner väsentligt minskats i följd av höjd utdebitering, dels ock att fondbildningslagens
regel att nyttjande av fondmedel jämställes med upplåning
innebär en viss inskränkning i den fria lånerätten. De föreslagna tidsbegränsningarna
lära minska faran för missbruk.

Såsom utredningsmännen funnit, torde det vara önskvärt att göra en
skillnad mellan kommuner, som handhava folkskoleväsendet, och andra
kommuner. Folkskoleväsendets inverkan på skattetrycket är ojämn, och
full hänsyn kan ej tagas till denna inverkan. Man måste eftersträva en enkel
regel, som ger ett i huvudsak riktigt utslag. Den i promemorian föreslagna,
i nästan alla remissvaren utan erinran lämnade regeln synes mig innebära
en tillfredsställande lösning.

Det kunde ifrågasättas, att, såsom i några yttranden påyrkats, användningen
av den utav utdebiteringens storlek oberoende fria lånerätten uttryckligen
begränsades till att gälla kassaförlag. Tillräckliga skäl till en sådan
inskränkning torde emellertid icke föreligga, utan tidsbegränsningen till
ett år samt vikten för kommunerna av att icke genom lånerättens användning
för andra ändamål beröva sig sin för kassaförlag erforderliga fria lånerätt
synas mig utgöra tillräckligt skydd mot en mindre lämplig användning.

Jag har jämväl övervägt, huruvida icke någon bestämmelse borde givas
till förhindrande av att kommuner med användande av sin utav utdebiteringen
beroende lånerätt upptaga fleråriga lån, som skola till allra största delen
återbetalas först det sista året av lånetiden, medan föregående års återbetalningar
avse blott obetydliga andelar av lånesummorna. Det är uppenbart
att en dylik upplåning icke vore överensstämmande med lagstiftningens anda.
Att kräva lika stora årliga avbetalningar vore å andra sidan för strängt —
vanliga annuitetslån innebära stigande kapitalavbetalningar. Det torde vara
svårt att finna en för alla fall lämplig regel för avbetalningarnas storlek, varför
man synes få nöja sig med ett allmänt stadgande att, om lånetiden är
mer än ett år, lånet skall vara ställt att årligen avbetalas. Det torde kunna
förväntas att en dylik regel skall lända till efterrättelse enligt sitt syfte. Skulle
missbruk uppkomma, lärer det emellertid bliva nödvändigt att återkomma
till frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Vad angår förhållandet mellan lands- och stadskommuner torde visserligen
ej kunna bestridas, att för de senare behovet av kassaförlag stundom
kan antagas vara något större än för de förra med hänsyn till deras mera
omfattande affärsverksamhet. Detta förhållande är emellertid ej allmängiltigt,
och det lärer vara önskvärt att, på sätt riksdagen i sin nämnda skrivelse
tänkt sig, likställighet åvägabringas mellan stads- och landskommuner.

Den föreslagna olikheten mellan städer, som deltaga i landsting, och övriga
städer synes jämväl vara avvägd efter skäliga grunder.

Vissa modifikationer i den föreslagna texten torde emellertid vara önskvärda.

Enligt såväl gällande lagstiftning som det i promemorian framlagda förslaget
anknyta reglerna örn den fria lånerätten till uttaxeringen för det sistförflutna
året. En dylik regel lärer vid stadgandets tillkomst hava varit påkallad
därav, att det kommunala beskattningsunderlaget i städerna fastställdes
först genom debiterings- och uppbördslängdens antagande under början
av löpande budgetår. Numera blir beskattningsunderlaget fastställt genom
själva taxeringen under föregående budgetår. Redan vid ett budgetårs början
äro därför alla de omständigheter kända, som under det året skola ligga
till grund för beräkningen av den fria lånerätten, även om denna anknytes
till uttaxeringen under det löpande året. Eftersom den fria lånerättens storlek
göres beroende av vissa ekonomiska förhållanden i kommunen, synes
det i och för sig riktigare att utgå från det löpande årets förhållanden än
att lägga föregående års förhållanden till grund för beräkningen. För kommunerna
torde det ock synas naturligare att taga hänsyn till det löpande
årets uttaxering. Jag anser alltså, att den nya lagstiftningen bör anknyta
till denna.

Såsom drätselnämnden i Stockholm påpekat, torde vid fastighetsförvärv
femårsgränsen kunna medföra vissa praktiska olägenheter. Det kan inträffa
att fastighet, som förvärvas av kommun, är belastad med inteckningslån
bundna för längre tid än fem år, och att det är omöjligt eller i varje fall ekonomiskt
olämpligt att frigöra fastigheten från lånen. Att i varje dylikt fall
kräva Kungl. Maj:ts tillstånd torde medföra onödig omgång och tidsspillan.
Vad nu sagts torde gälla icke blott fastigheter utan även annan egendom,
som kan vara föremål för inteckning. Följaktligen bör i lagen införas bestämmelse,
att det är kommun obetaget att vid förvärv av intecknad egendom
övertaga betalningsansvar för sådan i egendomen intecknad gäld, som är
ställd att betalas inom längre tid än fem år eller i annan ordning än genom
årliga avbetalningar. Det är emellertid att märka, att detta tilläggsstadgande
endast befriar från iakttagande av maximitiden och ordningen för betalningen,
men icke ökar storleken av den fria lånerätten. Vidare torde böra framhållas,
att undantaget hänför sig allenast till sådan intecknad gäld, som förefalla
vid avslutande av det avtal, genom vilket förvärvet sker; det blir
alltså icke tillåtet för kommun att utan Kungl. Maj:ts tillstånd likvidera
förvärvet genom att till överlåtaren utfärda i egendomen intecknade skuldebrev
ställda på längre återbetalningstid än fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Än vidare förestår jag vissa formella jämkningar i syfte att förenkla och
förtydliga lagtexten. Bl. a. må i sådant avseende framhållas, att det bör vara
förhållandena vid tidpunkten för upplåningen som bliva avgörande för den
fria lånerättens omfattning och att således den omständigheten, att lånet i
följd av sedermera höjd utdebitering ej längre ligger inom lånerättens gränser,
icke medför skyldighet för kommunen att avveckla lånet eller begära
Kungl. Maj:ts tillstånd till dess bibehållande.

I anknytning till den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gjorda
erinran angående sambandet med bestämmelsen i 8 § fondbildningslagen
får jag framhålla följande.

I detta lagrum stadgas bland annat: att fonds medel skola vara på betryggande
sätt anbragta, kommunen obetaget att nyttja fondens medel i
stället för belopp, som kommunen jämlikt Konungens medgivande eller eljest
äger upplåna; att kassaförlagsfond må jämlikt sitt ändamål nyttjas utan
hinder av den angivna inskränkningen; att utöver vad sålunda sagts kommunen
må nyttja fonds medel allenast efter Konungens tillstånd; samt att
vid anbringande eller nyttjande av fonds medel skall tillses, att medlen vid
behov äro tillgängliga. Dessa regler innebära sålunda, att kommun äger
nyttja sina fondmedel i den mån den icke på annat sätt tagit sin lånerätt
i anspråk, och utgå från det naturliga betraktelsesättet, att kommun
hellre än att låna från utomstående må nyttja sina egna medel. Det är
emellertid att märka, att, såsom lagrummets ordalag giva vid handen, omfattningen
av kommunens rätt att nyttja fondmedel bestämmes med hänsyn
till förhållandena vid varje särskild tidpunkt och ej blott vid den tidpunkt
då nyttjandet begynner, samt att således en kommun, som ägt rätt att i viss
utsträckning nyttja fondmedel och även begagnat denna rätt, kan i följd
av t. ex. utdebiteringens höjning vid ett årsskifte bli ställd inför nödvändigheten
att antingen söka Konungens tillstånd till medlens fortsatta nyttjande
eller ock genast återbetala medlen till fonden. Vidare må framhållas, att
nyttjandet av fondmedel icke är till tiden på annat sätt begränsat än att föreskriften,
att medlen vid behov skola vara tillgängliga, skall lända till efterrättelse.

Syftet med det i promemorian framlagda förslaget lärer hava varit att vid
beräkningen av den kvarvarande lånerätten de fondmedel, som vid tiden för
upplåningen utan Konungens tillstånd nyttjades av kommunen, skulle —
med undantag för medel tillhörande kassaförlagsfond — jämställas med tån,
som upptagits utan Konungens tillstånd. Jag delar denna uppfattning. Uttryckliga
föreskrifter därom torde böra införas i kommunallagarna.

Det kan emellertid förekomma, att kommun upptager tån just för att
kunna återbetala nyttjade fondmedel. Så kan t. ex. bliva fallet, när kommun,
som avsatt medel för visst företag, nyttjat dessa medel för kassaförlag
men står i begrepp att förverkliga företaget. Rymmas då icke, när lånet beslutes,
både de nyttjade fondmedlen och det för dessa medels återbetalande
avsedda lånet inom den fria lånerätten, kan det i varje fall ifrågasättas, att
kommunen skulle vara tvungen att söka Konungens tillstånd till lånets upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

tagande, ehuru i verkligheten kommunen icke komme att samtidigt belastas
av både »lånet» från fonden och det utifrån upptagna lånet. Tillstånd i dylikt
fall torde icke vara erforderligt. Jag förordar därför, att till bestämmelsen
göres tillägg av det innehåll, att genom nyttjande av fondmedel lånerätten
ej skall anses tagen i anspråk i den mån lån enligt uttryckligt beslut skall användas
till att ersätta dem. Därest Kungl. Majit medgivit upptagande av
amorteringslån, anses kommunen äga inom ramen för detta medgivande utan
ny underställning besluta om upptagande av nytt lån för att återbetala på
grund av medgivandet upptaget lån, ehuru vid beslutets fattande och även
vid det nya lånets upptagande det gamla lånet vanligen kvarstår. Sammalunda
lärer vara förhållandet, därest beslut fattas, alt ett underställningsfritt lån
skall utbytas mot ett annat å samma eller lägre belopp inom den för det äldre
lånet gällande löptiden. Med hänsyn till de civilrättsliga verkningarna av en
brist i de lagstadgade förutsättningarna för giltigheten av ett ej underställt
lån — vilka, på sätt jag senare kommer att beröra, efter vissa avgöranden av
högsta domstolen nu kommit mera i förgrunden än tidigare — är det för både
kommuner och kreditgivare önskvärt att såvitt möjligt all osäkerhet i angivna
avseenden undanröjes. Ett stadgande synes därför böra meddelas som giver
uttryck åt vad sålunda kan antagas vara den gällande lagstiftningens innebörd.
En motsvarighet erbålles såmedelst till nyss berörda stadgande i fråga
om lån som avser att ersätta nyttjade fondmedel. Den omständigheten att vid
upplåning, som avser att ersätta äldre sådan, fråga skall vara örn en fortsättning
av den gamla upplåningen, medan det vid upplåning, som avser att
ersätta nyttjade fondmedel, ej är fråga om en dylik fortsättning, föranleder
emellertid en olika avfattning av de bestämmelser, som meddelas i dessa båda
avseenden. I

I fråga örn församlingarna hava utredningsmännen — frånsett den särskilda
regeln beträffande vissa statslån — föreslagit den ändring, att lånetiden
för icke underställda lån begränsas till två år.

Krav på omläggning av grunderna för församlingarnas fria lånerätt bar
icke framställts i yttrandena.

I åtskilliga yttranden har däremot invändning gjorts mot den föreslagna
begränsningen av lånetiden till två år. Ur dessa yttranden må här meddelas
några utdrag.

Kyrkofullmäktige i Danderyds församling, Stockholms län, anföra:

»Det skäl, som beträffande borgerliga kommuner anföres i promemorian
för bibehållande av nyssnämnda rätt, (att upptaga lån, ställda att genom årliga
avbetalningar återbetalas under högst fem år) har även giltighet för församlingarna.
Även för dem kan det vara av betydelse att kunna fördela
kostnaderna för finansiering av mera varaktiga tillgångar på en ej alltför
lång tidsperiod, örn utgiften ej är stor i förhållande till församlingens ekonomiska
bärkraft. Att i sådana fall, även om det endast är fråga om jämförelsevis
små belopp, kräva Kungl. Maj:ts godkännande av beslutet så snart utgiften
skall fördelas på längre tid än två år, synes knappast vara påkallat,
åtminstone ej om lånets återbetalningstid begränsas till vad som för liknande
fall föreslagits för borgerliga kommuner eller högst fem år. I likhet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

vad i promemorian anföres i fråga om borgerliga kommuner synes det även
i fråga om församlingarnas upplåning vara ett naturligt betraktelsesätt, att
församlingarna även i sådant avseende få sköta sig själva, där ej bestämda
skäl tala däremot. Något skäl varför man vid begränsning av återbetalningstiden
för underställningsfria lån för ovan angivna ändamål skulle gå avsevärt
längre beträffande församlingarna än beträffande de borgerliga kommunerna
har icke anförts i promemorian.»

Kyrkofullmäktige i Tierps församling, Uppsala län, yttra:

»Enligt fullmäktiges uppfattning kan det icke innebära någon orätt mot
följande års skattskyldiga, om en större utgift för exempelvis anskaffande av
ny värmeledning till kyrka, ny orgel, prästgårds modernisering eller liknande
utgift finansieras så, att omkostnaden härför fördelas under tre år, örn
församling så önskar. Samtliga dessa angivna utgifter innebära ett ökande
av en tillgång inom församlingen, som kommer samtliga skattskyldiga under
icke endast tre år utan åratal framåt till godo. Utgiften kan samtidigt anses
av församlingen vara så ringa, att den finner det onödigt att fördela den på
fyra eller flera år, varvid Konungens medgivande skall inhämtas. Genom
utsträckning av tiden till tre år kan samtidigt undvikas, att kyrklig kommun
visserligen upptar lån på två år, vilket återbetalas under andra året, varefter
omedelbart nytt lån upptages för ett eller ytterligare två år. Så snart lånet
återbetalats, äger vederbörande församling utan underställning åter låna inom
den av lagförslaget föreskrivna marginalen, och vederbörande långivare finner
vid undersökning av församlingens ekonomi allt vara i sin ordning för
lånets beviljande. Den önskade kontrollen från statsmakternas sida över
kommuners lånerörelse skulle härmed kunna kringgås. Viljan till kringgående
av lagens föreskrift örn fri lånerätt torde icke vid någon utsträckning
av tiden härför vara i samma omfattning för handen. På denna grund finner
kyrkofullmäktige, att en förlängning av lånerätten för församling utan
underställning bör utsträckas till tre år.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida icke längsta återbetalningstiden
även för församlingarnas del bör sättas till fem år; församlingarna
torde nämligen mången gång vara i behov av underställningsfri upplåning
för att finansiera företag av en viss varaktighet och av sådan omfattning,
att kostnaderna för desamma icke lämpligen böra utdebiteras på så kort
tid som två år. För likställighet mellan borgerliga och kyrkliga kommuner
i förevarande avseende synes länsstyrelsen ytterligare tala den omständigheten,
att församlingarnas beslut liksom de borgerliga kommunernas beslut
om utgifter, som kräva uttaxering under en tid av högst fem år, icke
behöva underställas.

Kyrkofullmäktige i kyrkliga samfälligheten mellan Nyköpings västra församling
och S:t Nikolai församling, Södermanlands län, anse skäl till lagändring
ej föreligga och anföra, att erfarenheten inom pastoratet visat att behov
förefinnes av en fri lånerätt avseende en längre tidrymd än två år.

Kyrkofullmäktige i Västanfors församling, Västmanlands län, uttala:

»Den föreslagna fria tidsbegränsningen av högst två år synes vara allt för
snäv, särskilt vad beträffar lån ur egna fonder. Västanfors församling har
vid olika tillfällen på detta sätt disponerat egna fonder för att fördela en tillfällig
större utgift på ett mindre antal år, för att därigenom hålla uttaxeringen
någorlunda konstant år efter år. Så lia t. ex. fullmäktige vid fastställandet
av 1937 års utgifts- och inkomststat beviljat kr. 10,000 till elektrisk vär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

meanordning i kyrkan att täckas genom lån ur en så kallad kyrkans staketfond,
att återbetalas under åren 1938—1940. Härigenom har uttaxeringen
kunnat hållas vid samma belopp som föregående år och beräknas kunna
hållas konstant, även de tre följande åren. Fullmäktige finna det vara ömkligt
att även för framtiden kunna förfara på liknande sätt. Någon särskild
olägenhet av de nuvarande bestämmelserna, då i varje fall den fria lånerätten
är begränsad till att gälla 5-åriga lån, finna fullmäktige ej föreligga.
Skall en begränsning dock bestämmas, anse fullmäktige på ovan anförda
skäl att den ej bör fastställas till kortare tid än tre år.»

Kyrkofullmäktige i Hudiksvall förorda tidsbegränsningens fastställande
till fem år i stället för föreslagna två år.

Kyrkorådet i Sandvikens församling, Gävleborgs län, ifrågasätter, huruvida
icke tidsbegränsningen borde utgå eller ändras så att återbetalningstiden bleve
längre än två år. Kyrkorådet anför, att det nämligen kan i vissa fall vara
av betydelse, att återbetalningstiden icke göres för kort; särskilt är detta förhållandet
i industribetonade församlingar, som äro särskilt känsliga för högoch
lågkonjunkturer, där det är mera förenligt med en sund ekonomisk förvaltning
att öppna möjlighet att kunna reglera amorteringen på en något
längre tidrymd alltefter de rådande ekonomiska förhållandena.

Kyrkorådet i Bollnäs församling, Gävleborgs län, anför, att för de församlingar,
vilka fortfarande handhava folkskoleväsendet, begränsningen komme
att förhindra den nu förefintliga mindre omständliga möjligheten att medels
kortfristiga lån finansiera skolhusbyggen.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån anför å andra sidan, att den till synes svagt
motiverade tvåårsperioden borde i enhetlighetens intresse möjligen göras ettårig.

Vad angår församlingarna synes det mig knappast behövligt att begränsaDepartementslånetiden
så starkt som till två år. Däremot torde en begränsning till fem år chelenvara
önskvärd. I likhet med vad jag föreslagit beträffande de borgerliga kommunerna
torde de utan underställning upptagna fleråriga lånen böra årligen
avbetalas.

Liksom för de borgerliga kommunerna synes böra gälla, att undantag från
femårsgränsen vid förvärv av intecknad egendom medgives, alt nyttjade fondmedel
betraktas såsom upplånade medel samt att vid lånerättens bestämmande
hänsyn tages till löpande och ej sistförflutna årets uttaxering. Vissa formella
ändringar i lagtexten hava vidtagits.

Vidkommande municipalsamhällena har i promemorian föreslagits, att den
fria lånerätten bestämmes till hälften av det uttaxerade beloppet, samt att
lånetiden begränsas till högst två år, d. v. s. samma norm som av utredningsmännen
ifrågasatts för församlingarna.

Behovet av en reglering av municipalsamhällenas fria lånerätt har allmänt
vitsordats i yttrandena. Av de 27 municipalsamhälle!!, vilka avgivit yttrande,
hava 11 ansett de i utredningspromemorian föreslagna bestämmelserna
för snäva.

Municipal/ullmäktige i Råsunda, Stockholms län, yttra, att municipal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

samhälle bör i förevarande hänseende helt likställas med landskommun,
enär sådant samhälle har samma behov som en landskommun att upptaga
tillfälliga lån.

Municipal}ullmäktige i Sävsjö, Jönköpings län, anföra bland annat:

»Då utredningsmännen i sin utredning ej kunna anses hava anfört skäl,
som kunna motivera en så omfattande inskränkning i municipalsamhällenas
fria lånerätt, som av förslagets lagfästande skulle bliva följden, få municipalfullmäktige
för sin del föreslå, att de nu föreslagna bestämmelserna
ändras i syfte, att municipalsamhällena dels kunna erhålla en återbetalningstid
av fem år, dels ock att beloppet av municipalsamhällets utan underställning
skedda upplåning kan få uppgå till högst två gånger antalet av de skattekronor
och skatteören, varefter municipalutskylder skolat utgöras för sistförflutna
året. På grund av uttaxeringens växlande storlek synes det municipalfullmäktige
vara ändamålsenligast att antalet skattekronor och skatteören,
vilket jämförelsevis torde vara mera konstant, lägges till grund för
upplåningens storlek.

Såsom ytterligare motiv till de föreslagna ändringarna vilja municipalfullmäktige
vördsamt framhålla den omständigheten, att municipalsamhällen
i allmänhet äga affärsdrivande verk, såsom elektricitetsverk och vattenverk,
i långt större utsträckning än vanliga landskommuner, i följd varav de
jämväl komma i större behov av att utan tidsutdräkt och besvär kunna
erhålla lån till tillfälliga utgifter för verken, såsom likvid för kraftleverans
m. m., vartill medel sedermera inflyta i form av avgifter för verkens begagnande.
»

Municipalfullmäktige i Klippan, Kristianstads län, påyrka lånetidens utsträckning
till fem år och att lånesumman måtte få uppgå till hela det uttaxerade
beloppet.

Municipalfullmäktige i Älvsborg, Göteborgs och Bohus län, yttra:

»Enligt hittills tillämpad praxis har municipalsamhället haft samma underställningsfria
lånemöjlighet som motsvarande annan kommun med jämförlig
utdebitering. Det nu föreliggande förslaget inskränker denna rätt till
endast hälften av det för året uttaxerade beloppet vilket för municipalsamhällen
av Älvsborgs municipalsamhälles storlek med deras i många fall stora
utgifter, för reglering av byggnadsväsendet, utläggning av gator, avloppsoch
vattenledningar, anläggning och utvidgning av elektricitetsverk m. m.
innebär avsevärda olägenheter.

Municipalfullmäktige få därför hemställa att förslaget omarbetas därhän
att municipalsamhälles fria lånerätt ställes i lämpligare proportion till samhället
åvilande uppgifter.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»När lånerätten för municipalsamhällena föreslås ordnad efter samma
system som för församlingarna, må väl detta närmast räknas som ett experiment.
Anledning torde dock finnas till antagande, att den sålunda föreslagna
lösningen i allt fall skulle innebära betydande fördelar jämfört med nuvarande
förhållanden. Huruvida den för både församlingar och municipalsamhällen
föreslagna begränsningen av lånetiden till två är behövlig eller
överhuvud äger någon saklig betydelse, synes väl kunna ifrågasättas, men
den överensstämmelse, som genom densamma vinnes med väglagstiftningens
upplåningsregler, och den, enligt vad promemorian uppgiver, flerstädes
bibehållna uppfattningen av tvåårsperiodernas betydelse, må tala för förslaget
i denna del.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Municipal fullmäktige i Götene, Skaraborgs län, anse lånerätten enligt förslaget
vara för mycket nedskuren.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

»Med hänsyn därtill att municipalsamhällsformen numera kommit till vidsträckt
användning och är av stor betydelse för åtgärderna till uppordnandet
av landsbygdens tättbefolkade områden synes det vara av vikt, att även
dessa samhällen beredas möjlighet till fri lånerätt icke allenast i den utsträckning,
som erfordras för tillgodoseende av deras behov av kassaförlag,
utan ock i skälig omfattning därutöver. Länsstyrelsen ifrågasätter alltså,
örn icke marginalen för municipalsamhälles underställningsfria lånerätt bör
utökas, eventuellt genom föreskrift om annan relation mellan upplåning och
uttaxering än den föreslagna.»

Municipalfullmäktige i Almby, Örebro län, önska stadgandet så utformat,
att samhällen med liten uttaxering och för övrigt god ekonomi hade rätt
att utan underställning upptaga större lån än enligt förslaget.

Municipalfullmäktige i Västanfors, Västmanlands län, hava ej annan
erinran, än att längre återbetalningstid än den föreslagna borde stadgas.

Municipalsttimman i Norberg, Västmanlands län, yrkar, att tillstånd till
upplåning icke skall erfordras, då lånet är ställt på en återbetalningstid av
högst två år och genom beslutet sammanlagda beloppet av municipalsamhällets
utan underställning under året skedda upplåning ej bringas att överstiga
hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits skola
i municipalsamhället anskaffas genom uttaxering.

Municipalfullmäktige i Skönsberg, Västernorrlands län, anföra:

»Genom nu ifrågasatt lagstiftning på detta område reduceras väsentligt
municipalsamhälles underställningsfria lånerätt. Det oaktat vilja vi icke avstyrka
antagandet av de nya bestämmelserna, då de synas oss väl grundade.
För Skönsbergs municipalsamhälle skulle emellertid övergången bliva ganska
svår, men vi förlita oss på att Kungl. Maj:t då ville meddela samhället särskilt
tillstånd till extra upplåning.»

Municipalfullmäktige i Teg, Västerbottens län, anföra:

»Municipalsamhället ha i regel relativt stora utgifter, särskilt under de
första åren, med ordnandet av stadsplan, brandväsende, vatten, avlopp m. m.
vilka utgifter vanligen måste läggas på längre tid. Även örn Kungl. Maj:ts
tillstånd då sökes för upptagande av ett större lån återstå en hel del organisations-
och andra utgifter som icke kunna täckas med de årliga uttaxeringarna.
De flesta municipalsamhällena se sig då nödsakade att upptaga
på kortare tids amortering ställda lån, som dock, örn icke utgifterna skola
bli betungande, måste beräknas att delas på flera år.

Municipalfullmäktige i Teg anse sålunda, att minst sex års längsta amorteringstid
kan fastställas, och att det underställningsfria högsta lånebeloppet
bör bestämmas till dubbla den summa, som för det sista kalenderåret beslutats
skola i municipalsamhällets stat anskaffas genom uttaxering.»

Municipal stämman i Arvidsjaur, Norrbottens län, yrkar, att lånetiden skulle
på länsstyrelsens medgivande kunna få utsträckas till fem år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att den till synes svagt motiverade
tvåårsperioden i enhetlighetens intresse möjligen borde göras ettårig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Svenska stadsförbundet yttrar:

»En summarisk undersökning för ett tjugotal godtyckligt valda municipalsamhällen
har visat, att enligt den föreslagna regeln den underställningsfria
lånerätten vid början av 1935 i icke mindre än 14 fall skulle uppgått
till högst 5 °/o av den totala skuldsumman vid 1934 års slut, medan för ett
nästan lika stort antal städer med jämförligt invånarantal den lägsta motsvarande
procentsatsen var 6.4 för att i flertalet vara högst betydligt större.
Ett mindre samhälle, som 1935 beslöt upptaga ett lån (för tiden till nästa
uppbördsdag) på 4,000 kr. för gäldande av expropriationskostnader, skulle
enligt de nya reglerna haft en underställningsfri lånerätt av endast 3,441
kr. Med anförande av dessa få siffror har styrelsen endast velat framhålla
nödvändigheten av, att utformningen av bestämmelserna för municipalsamhällenas
del får lili beroende av en fullständig statistisk utredning och detta
oavsett om några invändningar mot regeln framkomma från samhällenas
sida i de antagligen mycket få utlåtanden, som komma^ att föreligga från
dylika samhällen. Då styrelsen på sin tid, efter finansrådets hörande, tillstyrkte
ett användande för dessa samhällens vidkommande av regeln för
församlingarnas underställningsfria lånerätt, framhölls det, att endast själva
metoden rekommenderades, men att relationen till det uttaxerade beloppet
måhända borde vara en annan. Styrelsen vill begagna tillfället att ytterligare
understryka detta uttalande.»

Departements■ Det är enligt min mening ofrånkomligt, att en reglering sker av municiche/en.
palsamhällenas fria lånerätt. Om gällande lagstiftnings innebörd i denna
punkt råda olika meningar, och i praxis har i vissa municipalsamhällen
förekommit en relativt sett mycket stor upplåning utan underställning.
Sättet för bestämmande av municipalsamhällenas fria lånerätt i utredningspromemorian,
d. v. s. att anknyta denna i huvudsak till de regler som
gälla för församlingarna, har i det väsentliga vunnit anslutning i remisssvaren.
Det förefaller mig dock att döma av en uppgjord sammanställning
av vissa statistiska uppgifter — vilken torde få såsom tabellbilaga fogas vid
dagens statsrådsprotokoll — som örn den fria lånerätten i promemorian
blivit väl knappt tillmätt. En lämpligare begränsning torde kunna vinnas
på det sätt, att den fria lånerätten får uppgå till den summa som för det löpande
året beslutits skola i municipalsamhället anskaffas genom uttaxering,
dock högst en krona för skattekrona. Att den fria lånerätten sålunda kan
för municipalsamhällena bliva jämförelsevis något större än för församlingarna
synes motiverat därav, att municipalsamhällena ofta hava en i förhållande
till uttaxeringens storlek betydande kassarörelse, särskilt där de, såsom
icke sällan är fallet, driva affärsverk. Municipalsamliällens affärsverksrörelser
kunna i själva verket vara av den betydenhet att en längre gående fri
lånerätt är motiverad. Att för samhällena i gemen medgiva en än större fri lånerätt
torde dock få anses betänkligt med hänsyn till att skattebetalarna i ett
municipalsamhälle jämväl hava att svara för moderkommunens skulder. Även
den omständigheten, att, enligt vad statistiken utvisar, en del municipalsamhällen
äro betungande av en i förhållande till skattekraften och tillgångarnas
värde stor skuldbörda, måste onekligen mana till försiktighet. Det förefaller
emellertid rimligt att giva Konungen befogenhet att, där synnerliga skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

äro, för ett eller flera, högst fem, år på ansökan av municipalsamhälle fastställa
annan grund för beräkning av samhällets underställningsfria lånerätt.
Denna kan i dylikt fall lämpligen bestämmas till högre belopp för
skattekrona än det enligt lagen direkt medgivna. Redan nu kan Kungl.
Maj:t t. ex. till kassaförlag för viss tid medgiva kommun — liksom även municipalsamhälle
— upplåning intill visst belopp, vilken rätt kan utnyttjas
under den givna tiden. Dylik rätt kan dock befinnas otillräcklig och bör
lämpligen knappast medges annat än för jämförelsevis kort tid. En av
Kungl. Maj :t med hänsyn tili förhållandena i det särskilda fallet utmätt verklig
fri lånerätt torde därför vara av värde.

Från några håll har anmärkning framställts även mot tvåårsgränsen,
enär denna skulle vara för snäv. Som emellertid municipalsamhälles fria
lånerätt bör i huvudsak avse kassaförlag, synes en lånetid av två år tillräcklig.
Visserligen skulle, enligt vad jag förut anfört, lånetiden för församlingarna
utsträckas till fem år; då emellertid municipalsamhällenas fria lånerätt
skulle bliva förhållandevis mer omfattande än församlingarnas, motiveras
därav en större försiktighet i avseende å lånetiden, vartill kommer att
församlingarnas och municipalsamhällenas verksamhet är väsentligen olikartad.

I lagtexten angives den särskilda regeln för municipalsamhällenas fria
lånerätt skola träda i stället för bestämmelserna i 79 § 2 mom. första och
andra styckena. Härav följer, att vad som stadgas i de övriga styckena av
samma moment bliver tillämpligt å municipalsamhällena.

Beträffande landstingen har i utredningspromemorian föreslagits bibehållande
av den hittills gällande regeln för fri upplåning, dock att ingående
av borgen skulle uttryckligen jämställas med upptagande av lån.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att den nuvarande bestämmelsen i
landstingslagen oförändrad upptagits från 1862 års landstingsförordning, och
finner denna omständighet tyda på att bestämmelsen visat sig lämplig och väl
avvägd. Styrelsen kunde vitsorda utredningsmännens uppgift, att missbruk
av densamma icke förekommit, och ansåge att någon anledning att nu företaga
en ändring av bestämmelsen endast för att bringa den i överensstämmelse
med motsvarande stadganden för andra kommunenheter ej syntes föreligga.
Beträffande beslut örn ingående av borgen hade det, ehuru föreskrift
om underställning om sådana beslut saknats, varit vanligt, att besluten underställts
Kungl. Majit. Under sådana förhållanden och då det finge anses vara
i överensstämmelse med landstingslagens anda att underställning ägde rum,
finge det även enligt förbundets mening anses lämpligt, att uttrycklig bestämmelse
om underställning av borgensbeslut införes i lagen.

I intet yttrande har påyrkats ändring av bestämmelsen utöver vad utredningsmännen
föreslagit.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anser beträffande införandet
av underställning av borgensbeslut kunna mycket starkt ifrågasät Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 169. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Departements

thelen.

tas, om det kan finnas anledning att för en så pass obetydlig lagändring
vidtaga åtgärder, som måste leda till utgivande av en särskild författning;
man torde också kunna med bestämdhet påstå, att sammansättningen av
våra landsting vore sådan, att — örn en sådan lagändring ansåges nödvändig
— den borde kunna ske i ett större sammanhang, då landstingslagen
eventuellt kunde komma att bliva föremål för en översyn av större omfattning.

Erinran mot att underställning införes beträffande borgensbeslut har
icke framställts i något annat yttrande. I yttrandena hava härutinnan i
huvudsak åberopats de synpunkter, vilka landstingsförbundet anfört.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framställer en formell anmärkning
samt anför härvid:

Den föreslagna lagtexten i denna del torde kunna bliva föremål för olika
tolkningar. Med den avfattning, stadgandet erhållit i anslutning till bestämmelsen
om landstings rätt att upptaga lån på längre tid än fem år,
skulle man kunna tolka förslaget så, att det är tillåtet att ingå borgen, blott
dennas giltighet begränsas till fem år eller det lån, varför borgen ingås, är
ställt att återbetalas inom fem år. Huruvida förslagsställaren avsett att
medgiva rätt att utan underställning ingå en på dylikt sätt begränsad borgen
framgår ej av motiven, och det bör därför i lagtexten klarare angivas,
huru långt den underställningsfria rätten till ingående av borgen skall sträcka
sig eller huruvida beslut om ingående av all borgensförbindelse skall underställas.

Ej heller jag finner behov föreligga av en allmän omarbetning av landstingslagens
hithörande bestämmelse.

Vad angår frågan om underställning utav borgensbeslut torde det få
anses lämpligt att på denna punkt bringa landstingslagen i överensstämmelse
med de övriga kommunallagarna. När underställningsplikt förefinnes
för landstings beslut om upptagande av lån, lärer det vara följdriktigt,
att även borgensbeslut, vilka kunna för framtiden medföra samma ekonomiska
följder som lånebeslut, skola underställas.

I anledning av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskotts erinran
vill jag framhålla, att det måste vara avsett, att ingående av borgen i allo skall
jämställas med upptagande av lån, d. v. s. att underställning ej är erforderlig,
därest borgensansvaret är begränsat till högst fem år. För tydlighetens
skull torde viss jämkning av den föreslagna lagtexten böra vidtagas.

Beträffande lån, vilka Kungl. Maj:t beviljat kommun av statsmedel, har i
utredningspromemorian föreslagits, att Kungl. Maj :ts beviljande av lånet tilllika
skall anses innebära tillstånd att upptaga lånet.

Förslaget i denna del har icke väckt gensaga i något yttrande.

Statskontoret ansluter sig till förslaget under anförande, att den nuvarande
anordningen synes vara allt annat än tillfredsställande. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län tillstyrker förslaget på det livligaste. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län anser sig böra särskilt understryka angelägenheten av att varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

ärende av ifrågavarande slag kommer att, såsom utredningsmännen föreslagit,
handläggas ej blott av vederbörande fackdepartement utan även av finansdepartementet.
Kommunalfullmäktige i Norra Råda socken, Värmlands
län, förorda förslaget, enär därigenom ett dubbelförfarande borttages, som
verkat mycket meningslöst. Kommunalfullmäktige i Hällefors socken, Örebro
län, hälsa förslaget med tillfredsställelse; anordningen med två ansökningsförfaranden
skulle därigenom bortfalla samt tidsspillan och extra skriverier
undvikas. Kommunalfullmäktige i Valbo socken, Gävleborgs län, uttala,
att den föreslagna regeln skulle underlätta de kommunala myndigheternas
arbete. Länsstyrelsen i Jämtlands lån anför, att förslaget måste ur länsstyrelsens
synpunkt hälsas med tillfredsställelse. Länsstyrelsen i Norrbottens
län finner förslaget synnerligen välmotiverat. Styrelsen för svenska stadsförbundet
åberopar, att i samband med tillkomsten av statens bostadslån från
förbundets sida under hand framfördes upprepade önskemål om en smidigare
anordning av låneprövningen, när upplåningen avsåge lån av statsmedel; icke
minst under den senaste tiden med de ofta förekommande lånen av statsmedel
till beredskapsarbeten hade förbundets finansråd haft anledning konstatera
olägenheter med den dubbla prövningen först i social- och sedan i finansdepartementet.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför, att
förslaget kommer att hälsas med odelad tillfredsställelse. Förbundet anser,
att därigenom vinnes icke blott en arbetsbesparing för kommun och stat; ett
irritationsmoment, som så småningom uppkommit, sannolikt utan avsikt, på
grund av den alltmer utvecklade växelverkan mellan staten och kommunerna,
blir därigenom bortskaffat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställer om en utvidgning av den föreslagna
bestämmelsen och anför:

»Jämlikt 14 § polisreglementet den 26 september 1925 är polisman, på vilken
sådan handräckningsverksamhet ankommer, som avses i 1 § 2 mom.
andra stycket i lagen om polisväsendet i riket, pliktig att för de av befattningshavaren
i tjänsten omliänderhavda medel ställa uppbördsborgen av
svensk försäkringsanstalt eller av kommun eller polisdistrikt till det belopp,
länsstyrelsen för varje särskilt fall bestämmer. Inom detta län har kommunal
borgen, varom här är fråga, i rätt stor utsträckning kommit till användning.
Dylik uppbördsborgen, som är underkastad prövning av länsstyrelsen,
brukar vara ingången utan begränsning i tiden och torde icke avse så stort
belopp, att den vid ett eventuellt infriande nämnvärt kan inverka på vederbörande
kommuns ekonomi. Det synes länsstyrelsen som beträffande dessa och
liknande borgensförbindelser länsstyrelsens prövning skulle vara tillräcklig.»

En undersökning inom statsdepartementen har givit vid handen, att svårigheter
icke torde möta mot en ordning för prövningen av ifrågavarande
låneärenden i huvudsaklig överensstämmelse med den av utredningsmännen
skisserade. Med hänsyn därtill samt på de i utredningspromemorian och i
yttrandena anförda skälen ansluter jag mig i sak till utredningsmännens förslag;
viss omformulering av den föreslagna bestämmelsen torde dock böra
ske. Ehuru den av länsstyrelsen i Jämtlands län påyrkade utvidgningen icke

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169-

torde vara av beskaffenhet att föranleda vådor för kommunernas ekonomi,
finner jag tillräckliga skäl för en så speciell undantagsbestämmelse som den
av länsstyrelsen ifrågasatta icke föreligga.

Utredningsmännen hava i sin promemoria berört frågan om betydelsen av
kommunallagarnas låneföreskrifter för låneavtalens giltighet, så ock frågan
örn ytterligare garantier mot missbruk av den fria lånerätten.

I en vid promemorian fogad bilaga angående den civilrättsliga giltigheten
i vissa fall av kommunala låneavtal har, med stöd av verkställd undersökning
av domstolspraxis, uttalats, att det med största sannolikhet kan antagas
vara den svenska rättens ståndpunkt, att ett om kommunalt lån träffat avtal,
som rätteligen skolat underställas Kungl. Maj :ts prövning men icke blivit
underställt, är giltigt, därest långivaren ej vetat om bristen och iakttagit tillbörlig
försiktighet samt därför haft anledning antaga, att underställning ej
behövts, medan däremot avtalet är ogiltigt, örn långivaren känt till bristen
eller åsidosatt tillbörlig försiktighet. Utredningsmännen anföra vidare, att
det uppgivits, att kreditinrättningar stundom till kommuner utlämnat lån,
vilka, ehuru de ostridigt ej innefattats i den underställningsfria lånerätten,
icke godkänts av Konungen, men försetts med säkerhet av inteckning. Utredningsmännen
göra gällande, att i dylikt fall såväl låneförbindelsen som pantsättningen
äro ogiltiga. Utredningsmännen förmena tillika, att pantsättning
som säkerhet för kommunala lån i allmänhet ej är förtjänt av statsmakternas
gillande. Det anföres, att de för ej underställda kommunlån viktigaste
kreditgivarnas organisationer, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen,
lära kunna förväntas vidtaga sådana åtgärder, som befinnas
behövliga och önskvärda för fortsatt normal kreditgivning. Beträffande frågan
om ytterligare garantier mot missbruk anföra utredningsmännen, att de
länge bedrivna strävandena att på frivillighetens väg lösa frågan småningom
givit resultat, samt att missbruk numera äro tämligen ovanliga, varför anledning
synes saknas att nu vidtaga särskilda åtgärder beträffande denna
fråga.

Av vad som på denna punkt anförts i remissyttrandena må här anföras:

Svenska stadsförbundet åberopar, att förbundet bestämt motsatt sig de tidigare
väckta, av utredningsmännen omförmälda förslagen beträffande skärpt
kontroll över kommunernas upplåning.

Statskontoret anför:

»Statskontoret har uppmärksammat, att i promemorian berörts frågan om
säkerhet för vissa lån i form av inteckning i kommunen tillhörig egendom.
Det har därvid gjorts gällande, att ett dylikt förfarande icke vore förenligt
med lagstiftningens anda. Då kommunernas lån i regel lämnas endast mot
revers och då säkerheten för reverserna bör utgöra vederbörande kommuns
samtliga tillgångar, vill statskontoret ifrågasätta, huruvida icke förbud bör
stadgas mot att för visst lån ställes särskild säkerhet. Genom ett dylikt förbud
torde samtliga långivares berättigade intressen bäst tillgodoses. Dock
får ej förbises, att exempelvis en kommun, som nödgats vid exekutiv auktion
eller eljest för bevakande av kommunens inteckningar i en fastighet inropa

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

densamma, kan behöva viss tid för att avveckla denna affär och därunder
måste hava inteckningar i fastigheten utelöpande.---------

Statskontoret vill i detta sammanhang även något beröra frågan om kontrollen
över kommunerna beträffande deras ekonomiska förhållanden, i den
mån en sådan kontroll finnes behövlig. I detta hänseende är statskontoret
av den uppfattningen, att en effektiv kontroll över kommunernas finanser
och efterlevnaden av gällande föreskrifter icke kan skapas utan en omläggning
av sättet för dessa ärendens behandling. Även örn det icke kan undvikas,
att en sådan omläggning kommer att medföra vissa ökade kostnader för
statsverket, bör å andra sidan uppmärksammas, att en verklig kontroll över
vissa kommuners finanser numera är i högre grad än tidigare av behovet påkallad
med hänsyn till den ständiga ökningen av den ekonomiska verksamheten
inom kommunerna och då staten i allt större utsträckning ställer statsmedel
till kommunernas förfogande i form av bidrag och lån för att genom
kommunernas medverkan lösa åtskilliga problem, som avse att skapa bättre
förhållanden för landets befolkning. Statskontoret vill framhålla önskvärdheten
av att uppsikten över kommunernas finanser framdeles mera centraliseras
och ordnas på ett enhetligare sätt än vad nu är fallet och gör därvid
gällande att samråd på detta område bör komma till stånd mellan statens
och kommunernas egna organ, något som måhända lämpligast kunde ske genom
ett mera fast organiserat samarbete efter mönster av svenska stadsförbundets
finansråd.»

Bank- och fondinspektionen har för sin del icke funnit anledning till erinran
mot förslaget. '' Svenska bankföreningen har funnit de föreslagna bestämmelserna
vara av beskaffenhet att icke böra från bankväsendets synpunkt
föranleda till någon erinran. Sparbanksinspektionen har intet att erinra
mot vad som föreslås i promemorian. Svenska sparbanksföreningen
meddelar, att promemorian ur sparbankernas synpunkt icke giver anledning
till någon anmärkning.

Den uppfattning, som i utredningspromemorian uttalats rörande den civil- Departementsrättsliga
innebörden av reglerna om underställning, har ej i remissvaren eA^en*
gjorts till föremål för gensaga och bör kunna antagas åtminstone i huvudsak
återgiva rådande rättsuppfattning. Detta innebär att en värdefull kontroll
över efterlevnaden av låneföreskrifterna bör vara att påräkna från
kreditgivarnas sida, utan att dessa dock bliva alltför betungade. Vid dylikt
förhållande synas några särskilda kontrollföreskrifter ej i detta avseende nu
böra stadgas. Ett uttryckligt förbud mot lån emot säkerhet är jag icke
beredd att nu förorda. I

I promemorian har anförts, att ändring icke ifrågasattes beträffande de nyligen
antagna, vid tiden för promemorians framläggande ännu ej ikraftträdda
reglerna för vugdistriktens fria upplåning; samt att, eftersom några närmare
bestämmelser för tingshusbgggnadsskgldigas ekonomiska förvaltning
ej funnes, bestämmelse nu ej borde införas beträffande deras låncrätt. Till vad
sålunda anförts ansluter jag mig; skulle framdeles för riksdagen framläggas
förslag till lag rörande tingshusbyggnadsdistrikt, bör frågan örn dessas fria
lånerält upptagas i det sammanhanget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Vad angår de nya lagarnas ikraftträdande hava utredningsmännen föreslagit
tidpunkten därför till den 1 juli 1937. Lämpligare synes emellertid vara,
att den nya lagstiftningen träder i kraft med ingången av nytt kommunalt
budgetår. Med hänsyn härtill får jag förorda, att de nya lagarna skola träda
i kraft den 1 januari 1938.

I sakens natur ligger, att om kommun vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
belastas av icke underställda lån dessa måste anses inkräkta på den
fria lånerätten enligt de nya reglerna. Med hänsyn därtill att de borgerliga
kommunernas lånerätt hädanefter skall inordnas under två skilda kategorier,
lärer det emellertid vara nödvändigt föreskriva, huru den äldre upplåningen
skall anses fördelad på vardera av dessa kategorier. Lån på högst ett år torde
böra avräknas å den av utdebiteringen oberoende lånerätten, medan lån
på längre tid böra avräknas å den av utdebiteringen beroende lånerätten. Till
förhindrande av att kommuner för framtiden komma att belastas av större
icke underställd gäld än lagen avser, torde tillika böra föreskrivas, att i den
mån den lånerätt, varå avräkning sålunda skall ske, icke därtill förslår, återstoden
av ifrågavarande lån skall avräknas å det andra slaget av lånerätt.

Föredragande t. f. departementschefen uppläser härefter förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn
församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;

5) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm; och

6) lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm;

samt hemställer, att dessa förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ragnar Sundén.

Tablå över vissa ekonomiska förhållanden hos municipalsamhällena år 1934. Tabellbilaga.

Utdrag ur sammanställning, verkställd inom statistiska centralbyrån.

Län Municipalsamhälle	Utdebitering	Inkomster	Summa till- gångar	Skulder vid årets slut	Under året upp-tagna lån	Under året verk-ställd betalning å lån, upptagna
Antal skatte- kronor Summa	Utdeb. per skatte- krona	Summa debiterat belopp	Summa in- komster	Därav egentl. munici- palut- skylder	Med Kungl. Maj:ts tillstånd upp-tagna lån	övriga lån	Summa skulder	med	utan	med	utan
Kungl. Maj:ts tillstånd	Kungl. Maj:ts tillstånd
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
Stockholms län.
Rimbo ................	4,383	1: —	4,383	34,229	4,347	66,345	52,275	6,000	58,275	—	6,000	3,888	—
Hagalund..............	65,374	0: 50	32,687	220,342	25,875	532,477	300,394	—	300,394	—	—	10,174	—
Nya Huvudsta ........	20,474	1: —	20,474	86,117	16,317	74,918	263,942	—	263,942	—	—	5,341	—
Lilla Alby ............	12,044	1:20	14,453	40,902	12,179	115,360	114,167	8,600	122,767	—	5,000	4,737	5,300
Råsunda ..............	63,234	0:40	25,294	44,206	23,105	268,311	183,186	60,722	243,908	—	10,000	4,884	—
Enebybergs villastad....	15,697	2: —	31,394	37,476	29,646	210,956	167,234	12,841	180,075	—	7,000	13,969	2,058
Täby..................	10,036	1: —	10,036	17,430	8,934	18,065	2,147	1,487	3,634	—	—	998	—
Norrviken ............	11,348	0: 50	5,674	6,882	5,574	4,140	27,000	—	27,000	—	—	1,044	—
Duvbo ................	22,842	1: 25	28,553	104,377	26,239	291,110	293,199	—	293,199	—	—	16,627	—
Bromsten..............	15,509	2: 70	41,874	123,724	34,166	569,205	392,537	199,974	592,511	150,000	25,000	15,404	9,307
Solhem................	25,575	1:85	47,317	102,523	42,926	333,040	489,468	11,343	500,811	—	—	17,690	—
Flysta ................	5,279	2:-	10,557	9,847	7,812	45,920	32,121	6,121	38,242	—	—	1,851	1,200
Stuvsta................	29,735	0: 60	17,834	106,365	13,877	332,442	307,186	6,413	313,599	145,200	—	14,601	—
Hörningsnäs villastad ..	2,134	1: —	2,134	2,403	2,255	2,746	2,800	150	2,950	2,800	—	—	2,862
Huddinge..............	7,969	1: —	7,955	9,115	7,327	103,052	115,932	1,119	117,051	100,000	60,000	1,160	61,250
Fullersta ..............	18,077	0:75	13,561	54,087	11,153	257,446	226,502	52,500	279,002	48,000	35,000	5,855	2,500
Snättringe ............	4,742	1: —	4,741	4,515	3,606	980	—	4,445	4,445	—	—	—	1,394
Segeltorp ..............	10,063	0:80-	8,051	7,705	6,470	15,175	1,791	12,008	13,799	—	5,000	1,123	932
Tumba................	7,974	1:25	9,968	15,806	8,672	69,082	21,099	15,000	36,099	—	—	1,163	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Län Municipalsamhälle	Utdebitering	Inkomster	Summa till- gångar	Skulder vid årets slut	Under året upp-tagna lån	Under året verk-ställd betalning å lån, upptagna
Antal skatte- kronor Summa	Utdeb. per skatte- krona	Summa debiterat belopp	Summa in- komster	Därav egentl. munici- palut- skylder	Med Kungl. Maj:ts tillstånd upp-tagna lån	övriga lån	Summa skulder	med	J utan	med	utan
Kungl. Maj:ts tillstånd	Kungl. Maj:ts tillstånd
1	2	3	4	6	6	7	8	9	10	11	12	13	1 14
Rönninge..............	10,423	1:30	13,550	18,658	12,861	84,755	30,471	18,000	48,471			1,602
Igelsta ................	4,071	1: —	4,071	8,879	3,815	36,770	42,067	2,000	44,067	_	2,000	1,499	_
Järna..................	4,320	1:25	5,401	23,105	5,213	64,346	37,546	8,058	45,604	—	_	2,725	_
Dalarö ................	4,381	1: 20	5,258	11,452	5,411	38,181	23,681	2,917	26,598	15,765	—	1,820	1,000
Uppsala län.
Grillby................	2,553	0:75	1,915	2,090	1,882	2,093	—	1,000	1,000	—	1,000	—	—
Södermanlands län.
Oxelösund ............	20,353	1:40	28,495	40,938	28,467	71,203	1,723	—	1,723	_	_	1,410	_
Gnesta ................	9,761	2:50	24,403	43,320	23,163	319,073	271,579	8,925	280,504	—	6,000	7,443	_
Sparreholm ............	4,185	1:34	5,608	16,043	5,477	22,230	22,201	2,032	24,233	—	_	3,082	_
Flen ..................	14,223	2: 50	35,558	192,242	36,413	571,219	546,390	152,258	698,648	25,500	_	22,731	103
Valla..................	5,192	1:70	8,827	15,354	8,845	31,840	17,622	9	17,631	—	_	1,079	_
Vingåker ..............	10,501	2: —	21,001	22,611	20,345	113,787	—	103,000	103,000	—	—	—	3,500
Östergötlands län.
Borgs villastad ........	18,551	1:80	33,391	75,931	33,430	205,627	187,900	7,367	195,267	176,200	_	170,700	_
Åtvidaberg ............	23,598	2: —	47,196	149,395	47,752	553,152	445,782	—	445,782	350,000	_	2,196	_
Borensberg ............	2,498	—	—	3,569	—	679	—	200	200	—	—	_	300
Ödeshög ..............	6,417	2: —	12,833	16,774	12,350	118,774	150,000	—	150,000	150,000	—	—	23,460
Boxholm ..............	2,509	0: 50	1,255	16,571	1,249	32,020	4,642	2	4,644	—	_	829	_
Kisa ..................	8,540	0:80	6,832	37,826	6,725	73,730	26,000	—	26,000	—	—	17,041	—

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

Jönköpings län.
Aneby ................	4,382	1: —	4,382	5,396	4,206	34,758	20,000	6,300	26,300	20,000	2,800	—	2,000
Forserum..............	3,877	2:75	10,663	14,180	10,436	17,871	14,600	—	14,600	—	—	1,800	—
Gislaved ..............	13,238	2:50	33,094	110,632	30,257	115,621	152,647	20,000	172,647	22,200	—	11,426	7,850
Skillingaryd............	4,763	1:25	5,952	8,935	5,889	32,909	—	—	—	—	—	—	—
Vaggeryd..............	5,861	2: —	11,722	53,675	11,525	119,989	128,061	11,250	139,311	—	—	8,169	1,500
Sävsjö ................	11,044	2:75	30,371	128,860	31,066	295,016	206,539	72,788	279,327	—	8,000	19,409	3,655
Kronobergs län.
Åseda ................	5,388	2: —	10,776	25,590	10,664	52,577	—	21,644	21,644	—	21,000	—	22,000
Hovmantorp ..........	4,286	1:50	6,430	7,152	6,381	17,384	—	10,304	10,304	—	10,000	—	4,800
Växjö Östregård........	11,440	1:50	17,159	24,200	16,970	50,033	36,415	34,500	70,915	—	10,000	3,231	2,000
Ryd ..................	3,399	1:60	5,438	9,956	5,472	36,733	8,750	1,400	10,150	—	—	1,250	400
Alvesta................	9,608	1:30	12,490	157,547	12,252	590,229	389,600	90,000	479,600	66,000	52,000	15,086	88,600
Vislanda ..............	3,138	1:40	4,393	7,940	4,129	49,955	35,264	3,500	38,764	—	3,500	1,100	—
Ljungby ..............	22,772	1: —	22,772	339,827	22,258	1,048,601	581,245	37,287	618,532	—	—	37,977	—
Lidhult................	1,320	1:70	2,244	3,099	2,183	2,414	—	1,050	1,050	-	—	—	350
Strömsnäs bruk........	8,815	1: —	8,815	51,405	9,186	175,156	117,671	37,836	155,507	—	—	3,293	5,048
Kalmar län.
	6,122	1:80	11,020	64,072	8,793	341,223	87,306	92,500	179,806		_	2,075	11,600
Virserum..............	5,938	3: —	17,814	36,279	17,834	239,978	232,951	39,000	271,951	—	39,000	9,386	—
Bergkvara ............	2,531	1: —	2,531	12,132	1,897	199,072	—	195,000	195,000	—	195,000	—	—
Torsås ................	3,719	1: —	3,719	9,667	3,572	29,014	16,851	14,150	31,001	—	—	2,442	—
Gotlands län.
Hemse ................	3,303	0:10	330	2,028	332	11,341	—	—	—	-	—	—	—
Kristianstads län.
Brantevik..............	3,015	0:70	2,111	2,565	2,116	5,025	18,223	—	18,223	8,800	—	2,417	—
Baskemölla............	1,013	0: 53	537	663	533	249	—	—	—	—	—	—	—
Skillinge ..............	3,138	0:80	2,511	3,722	2,488	2,507	—	11,317	11,317	—	—	—	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 169■

Län Municipalsamhälle	Utdebitering	Inkomster	Summa till- gångar	Skulder vid årets slut	Under året upp-tagna lån	Under året verk-ställd betalning å lån, upptagna
Antal skatte- kronor Summa	Utdeb. per skatte- krona	Summa debiterat belopp	Summa in- komster	Därav egentl. munici- palut- skylder	Med Kungl. Maj:ts tillstånd upp-tagna lån	Övriga lån	Summa skulder	med	utan	med	utan
Kungl. Maj:ts tillstånd	Kungl. Maj-.ts tillstånd
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
Löderup ..............	2,046	0:80	1,637	2,678	1,610	1,030	_	73	73	_	_	800	_
Smedstorp ............	1,219	0: 90	1,097	1,403	1,075	1,563	2,550	—	2,550	—	—	1,200	—
Kivik..................	2,007	0: 60	1,204	1,380	1,181	1,688	—	—	—	—	—	—	—
Vitemölla..............	989	0:40	396	617	344	2,269	—	—	—	—	—	—	—
Tollarp................	4,180	0: 20	836	2,938	882	23,276	—	26,650	26,650	—	26,650	—	—
Vilan..................	8,524	0:70	5,967	11,943	5,922	20,782	14,925	—	14,925	—	—	826	—
Knisslinge ............	8,012	0:50	4,006	4,141	3,200	829	—	—	—	—	—	—	—
Broby kyrkoby........	4,481	1:10	4,929	12,529	4,879	24,031	18,038	8,506	26,544	18,500	1,006	463	17,885
Glimåkra..............	4,450	1:30	5,785	8,556	5,611	8,988	39,000	3,850	42,850	40,000	—	1,000	700
Lönsboda ..............	2,508	1:50	3,762	8,441	1,919	2,530	—	15,425	15,425	—	—	—	—
Osby..................	11,654	1:10	12,819	129,685	12,503	225,174	63,585	65,127	128,712	—	45,000	11,815	61,450
Hästveda..............	1,779	1: —	1,779	3,051	1,619	6,708	—	5,380	5,380	—	880	—	1,380
Bj arnum ..............	5,335	1:-	5,335	10,870	5,260	132,695	85,700	26,000	111,700	85,700	—	—	600
Tyringe................	9,521	0: 50	4,760	8,445	4,703	2,975	—	42	42	—	—	—	—
Önnestad..............	2,249	0:50	1,125	1,743	1,096	712	—	3,010	3,010	—	3,000	—	2,000
Sösdala................	3,400	2: —	6,801	9,378	6,347	21,338	27,880	2,000	29,880	—	—	2,719	500
Örkelljunga............	5,978	0: 50	2,989	69,441	3,086	142,520	34,750	45,000	79,750	—	—	4,000	—
Klippan ..............	24,026	1:50	36,038	246,923	35,502	444,288	115,308	79,100	194,408	—	—	6,714	—
Kvidinge ..............	4,518	0:30	1,356	3,660	1,349	3,696	—	161	161	—	—	—	—
Åstorp ................	13,593	0:80	10,875	203,829	10,799	430,473	162,000	49,921	211,921	70,000	—	2,000	3,557
Malen ................	6,360	0: 50	3,181	3,963	3,003	3,074		2,000	2,000	—	—	—	1,000
Båstads köping ........	6,698	1:70	11,386	21,586	11,187	13,310	21,686	9,425	31,111	—	4,900	2,850	1,200

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

Malmöhus län.
Mölle..................	4,588	0:80	3,670	28,817	3,600	90,347	44,333	5,000	49,333	—	—	3,167	—
Arild..................	2,306	0:90	2,075	4,636	2,073	1,602	—	300	300	—	—	—	200
Höganäs ..............	37,726	1:90	71,680	133,692	71,689	462,970	404,834	—	404,834	—	—	7,053	—
Viken ................	4,463	1:70	7,587	30,262	7,501	49,257	29,400	1,677	31,077	—	1,500	4,200	3,500
Bjuv..................	9,434	0:80	7,547	20,689	7,548	7,220	—	16,000	16,000	—	16,000	—	—
Teckomatorp ..........	8,021	0:80	6,417	43,760	6,370	77,962	73,694	—	73,694	—	—	3,003	—
Marieholm ............	6,446	0:20	1,289	21,676	1,270	53,097	33,887	1,500	35,387	—	—	2,722	600
Kävlinge ..............	19,400	1: —	19,400	136,377	18,893	333,994	167,462	—	167,462	—	—	10,712	12,500
Furulund..............	6,661	1: —	6,661	8,582	6,438	1,237	—	3,000	3,000	—	—	—	1,000
Veberöd ..............	3,628	1: —	3,628	9,691	3,755	26,464	34,522	6,000	40,522	—	—	1,218	1,500
Lomma................	17,648	0:90	15,883	107,012	16,592	129,223	49,172	223	49,395	—	—	1,879	—
Åkarp.................	10,869	0:80	8,695	14,093	8,782	24,054	—	—	—	—	—	—	—
Arlöv..................	29,917	1: —	29,917	54,039	29,402	210,363	33,439	—	33,439	—	—	620	—
Anderslöv..............	6,150	1: —	6,150	11,477	6,207	5,670	34,300	13,000	47,300	—	13,000	1,070	—
Vellinge ...............	8,417	1:10	9,259	15,081	9,445	14,651	—	15,000	15,000	—	—	—	—
Sjöbo..................	8,903	1: —	8,903	18,644	9,365	58,430	43,900	—	43,900	—	—	3,200	—
Löberöd ..............	3,483	1:50	5,225	9,703	5,180	16,985	—	12,100	12,100	—	—	—	2,000
Höör..................	9,169	0:50	4,584	111,094	4,557	209,506	99,167	—	99,167	—	—	2,492	—
Hallands län.
Oskarström............	13,620	1:30	17,706	35,720	16,887	155,965	145,399	17	145 416	35,500	—	10,126	—
Göteborgs och Bohus län.1
Jonsered ..............	12,621	—	—	494	—	602	—	—	—	—	—	—	—
Partille................	20,392	0:10	2,039	5,332	2,210	211	—	300	300	—	—	—	—
Sävedalen..............	17,728	0: 20	3,543	28,406	3,700	144,649	206,600	—	206,600	125,000	—	3,400	—
Älvsborg ..............	66,947	0:90	60,253	315879	54,027	521,174	367,488	263,703	631,191	—	—	14,997	15,315
Asperö ................	447	0:80	357	934	528	1,916	—	—	—	—	—	—	—
Donsö ................	2,372	0:85	2,014	2,058	1,974	8,054	—	3,533	3,533	—	—	—	700

Uppgifter för Styrsö saknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

	Utdebitering	Inkomster	Summa till- gångar	Skulder vid årets slut	Under året upp-tagna lån	Under året verk-ställd betalning å lån, upptagna
Län Municipalsamhälle	Antal skatte- kronor Summa	Utdeb.	Summa	Summa	Därav egentl. munici- palut- skylder	Med Kungl.	Övriga lån	Summa skulder	med	utan	med	utan
per skatte- krona	debiterat belopp	in- komster	Maj:ts tillstånd upp-tagna lån	Kungl. Maj:ts tillstånd	Kungl. Maj:ts tillstånd
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	U	12	13	14
Vrångö ................	1,204	_	1 350	653	350	403	_	_	_	_
Hälso..................	1,248	0:46	574	680	575	80	—	—	—	—	_	_	_
Kalvsund..............	537	0: 25	134	175	130	286	—	—	—	—	—	_	_
Källö-Knipplan ........	991	—	—	8,754	69	18,142	18,838	—	18,838	—	—	466	—
Hönö..................	6,366	0:33	2,101	5,624	1,972	10,002	—	7,000	7,000	—	7,000	—	—
Stenungsund ..........	1,257	0:50	628	1,508	607	4,097	—	—	—	—	—	_	—
Ellös..................	1,349	0: 60	810	1,652	801	7,096	—	—	—	—	—	_	1,000
Hälleviksstrand ........	730	7:10	5,154	6,389	4,758	50,300	18,000	9,447	27,447	—	—	1,200	2,336
Stocken................	269	1:12	301	216	201	57	—	—	—	—	—	_	_
Edshultshall ..........	291	1:50	439	398	398	845	—	—	—	_	_	__	_
Östersidan ............	1,829	0:30	549	594	549	355	—	—	—	—	_	_	_
Gullholmen............	1,396	0:45	1 789	1,030	769	300	—	2,450	2,450	—	1,000	—	400
Käringön..............	1,001	0:40	a 526	1,355	516	1,814	—	—	—	.-	—	—	584
Mollösund..............	1,570	1:72	2,700	2,758	2,695	376	2,600	1,500	4,100	—	—	350	500
Skärhamn..............	1,942	2:10	4,078	4,588	2,736	22,737	110	10,505	10,615	—	400	170	797
Bleket ................	202	0:50	101	98	98	922	—	—	—	—	—	_	—
Kyrkosund ............	326	—	—	—	—	21	—		—	—	—	—	—
Stora Dyrön ..........	245	—	1 368	6,423	368	3	8,500	—	8,500	13,500	—	5,000	—
Tjörnekalv ............	194	—	1 65	65	65	24	—	—	—	—	—	—	—
Åstol..................	771	—	—	5,871	—	33,316	—	28,301	28,301	—	—	—	4,863
Klädesholmen o. Kohol-men ................	1,690	1:75	2,958	3,858	3,035	3,304	—	—	—	_	_	_	_

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Flatholmen............	105	—	—	5	—	28	—	—	—	—	—	—	—
Malmön................	1,364	0: 95	1,296	2,228	1,283	1,497	—	850	850	—	—	—	—
Tången................	1,372	1:50	2,058	11,964	1,732	32,443	37,997	4,200	42,197	24,000	—	1,334	700
Gravarne o. Bäckevik ..	5,264	1:70	8,950	80,917	8,318	187,949	67,500	45,984	113,484	67,500	16,000	—	2,750
Smögen................	3,911	2:50	9,778	15,020	9,605	43,444	16,925	6,800	23,725	—	—	779	1,450
Hasselösund............	461	1: —	461	5,170	458	30,257	13,702	5,400	19,102	—	—	897	210
Väjem ................	625	2: 20	1,375	1,885	1,110	13,421	—	—	—	—	—	—	390
Högenäs Näs ..........	1,120	3:50	3,919	12,655	2,083	30,762	19,340	14,921	34,261	—	—	2,480	1,980
Bovallstrand ..........	1,268	2: —	2,536	4,696	2,216	22,790	15,460	—	15,460	—	—	1,135	—
Ulebergshamn..........	658	2:10	1,382	1,667	1,461	8,218	5,400	—	5,400	—	—	900	—
Hunnebostrand ........	4,945	4: —	19,782	43,570	12,451	91,318	43,641	43,270	86,911	—	22,739	1,315	200
Fjällbacka ............	2,218	2:50	5,545	12,711	3,992	38,853	24,050	—	24,050	19,400	—	11,700	—
Sannäs ................	477	0:60	286	830	279	8,175	—	5,000	5,000	—	—	—
Havstenssund..........	470	0:50	358	1,273	358	5,707	3,850	500	4,350	—	—	700	—
Björneröd o. Kroken....	2,586	0:18	466	921	422	837	—	—	—	—	—	—	—
Älvsborgs län.
Ed....................	3,396	0:90	3,056	6,906	2,329	1,057	24,000	2,900	26,900	24,000	—	—	25,400
Lilla Edet ............	15,168	2:-	30,337	139,507	30,801	347,855	134,522	30,050	164,572	—	—	7,619	1,217
Vårgårda..............	5,167	1:30	6,717	8,160	6,615	377	—	3,000	3,000	—	—	—	4,000
Herrljunga ............	7,022	1:50	10,533	20,713	10,356	100,984	59,000	10,800	69,800	59,000	—	—	2,000
Kinna ................	25,002	1: —	25,002	59,026	24,548	315,418	234,528	—	234,528	—	—	4,855	—
Skaraborgs län.
Nossebro ..............	3,177	1:-	3,177	4,148	3,074	9,495	—	2,702	2,702	—	—	—	1,100
Vedum................	1,460	1:30	1,898	3,506	1,885	1,423	—	4,200	4,200	—	—	—	500
Järpås ................	2,483	1: —	2,483	10,756	2,477	12,495	19,000	12,600	31,600	20,000	—	1,000	1,500
Lundsbrunn............	1,509	1:50	2,263	2,425	2,225	563	—	2,700	2,700	—	—	—	300
Götene ................	6,087	1:10	6,695	8,408	6,445	82,746	52,500	—	52,500	52,500	3,000	—	3,000
Kvänum ..............	1,216	1:35	1,642	3,008	1,632	8,895	—	1,400	1,400	—	1,400	—	587

1 Utdebitering verkställd efter särskilda grunder. — * Häri ingår viss personlig avgift.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 169

	Utdebitering	Inkomster	Summa till- gångar	Skulder vid årets slut	Under året upp-tagna lån	Under året verk-ställd betalning å lån, upptagna
Län Municipalsamhälle	Antal	Utdeb.	Summa debiterat belopp	Summa in- komster	Därav egentl. munici- palut- skylder	Med Kungl.	Övriga lån	Summa skulder	med	utan	med	utan
skatte- kronor Summa	per skatte- krona	Maj:ts tillstånd upp-tagna lån	Kungl. Maj:ts tillstånd	Kungl. Maj:ts tillstånd
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
Floby ................	2,011	0:70	1,408	1,636	1,408	5,848	_	1,200	1,200	_	_	_	300
Stenstorp..............	2,937	1: —	2,937	5,135	2,896	17,509	—	10,000	10,000	—	—	—	—
Falköpings förstäder ....	5,456	0:50	2,728	7,877	2,720	83,327	84,179	837	85,016	—	—	3,087	—
Tibro..................	7,304	1:50	10,956	34,683	11,360	311,056	241,944	73	242,017	65,000	—	5,216	—
Värmlands län.
Forshaga ..............	15,808	1:75	27,663	56,167	26,997	385,034	298,952	11,442	310,394	—	—	14,054	—
Kil....................	5,568	0:50	2,784	56,455	2,684	240,090	66,349	60,581	126,930	19,425	—	1,884	—
Ålläng ................	5,976	0:50	2,988	6,065	2,941	10,880	—	—	—	—	—	—	—
Åmot..................	1,887	—	—	150	—	495	—	—	—	—	—	-*	—
Charlottenberg ........	6,840	0:50	3,420	3,963	3,325	12,137	—	—	—	—	—	—	—
Torsby................	5,924	1:80	10,663	26,852	10,694	255,682	143,186	33,212	176,398	—	2,533	3,064	3,771
Örebro län.
Almby................	25,067	1: —	25,067	28,982	23,628	82,162	—	25,000	25,000	—	25,000	—	—
Kumla ................	21,604	2: —	43,209	113,074	42,326	247,743	199,541	—	199,541	—	—	6,174	—
Fjugesta ..............	5,825	1: —	5,825	9,743	5,783	13,322	—	9,000	9,000	—	4,000	—	—
Jannelund ............	4,975	1: 80	8,955	15,468	9,218	97,904	68,400	2,531	70,931	—	—	3,600	—
Karlskoga..............	25,601	0: 50	12,801	143,956	12,211	400,733	119,877	800	120,677	—	—	5,253	—
Grythyttan............	4,290	1:20	5,148	7,305	3,562	3,840	—	2,500	2,500	—	1,000	-	—
Frövi..................	4,332	0:70	3,032	3,912	3,077	13,778	—	—	—	—	—	—	—
Fellingsbro ............	4,589	1:30	5,965	7,497	5,799	13,444	14,000	—	14,000	—	—	1,000	—

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

Västmanlands län.
i Västanfors ............	8,881	0:75	6,661	14,870	6,992	31,093	5,250	36,000	41,250	—	35,000	300	2,000
Norberg ..............	6,878	1:50	10,317	24,953	9,841	88,536	12,981	49,189	62,170	—	7,000	488	—
Heby..................	7,091	0: 80	5,673	11,315	5,612	44,820	—	1,000	1,000	—	—	—	1,000
Kopparbergs län.
Vansbro ..............	9,064	1:20	10,877	23,763	10,079	204,867	145,359	18,000	163,359	—	—	2,918	2,000
Malung................	6,007	1:30	7,809	25,859	7,468	19,013	—	4,307	4,307	—	7,000	—	3,000
Leksands Noret........	12,814	1: —	12,814	91,456	13,526	287,328	102,878	26,521	129,399	—	20,175	3,791	20,250
Rättvik................	5,797	1: —	5,797	19,839	5,657	50,416	—	41,175	41,175	—	—	—	4,675
Orsa ..................	10,882	1:20	13,058	35,208	12,966	127,550	58,396	—	58,396	—	—	10,065	—
Gävleborgs län.
Arbrå ................	4,915	1:40	6,880	10,826	4,724	11,937	24,444	—	24,444	—	—	1,816	—
Västernorrlands län.
Alby..................	6,635	0: 40	2,654	3,531	1,618	23,935	—	—	—	—	—	—	—
Skönsmon ............	13,421	2:50	33,553	27,934	21,300	217,926	169,244	12,324	181,568	—	—	2,948	3,000
Skönsberg ............	21,385	1:80	38,493	91,433	34,835	541,531	461,294	74,924	536,218	—	—	10,202	—
Gångviken ............	1,758	0: 40	703	2,418	729	2,083	—	—	—	—	—	—	—
Kramfors..............	8,945	1:30	11,629	44,280	11,097	275,743	107,397	15,393	122,790	—	—	3,681	5,000
Nyland................	4,084	1:30	5,310	53,603	5,422	142,434	—	150,506	150,506	—	—	—	—
Bredbyn ..............	2,746	0: 50	1,373	3,948	1,357	3,034	—	10	10	—	—	-	—
Jämtlands län.
Bräcke................	6,205	1: 75	10,858	28,232	7,967	259,618	188,357	—	188,357	—	—	9,434	—
Strömsund ............	5,632	1: —	5,632	27,798	3,871	116,043	95,632	—	95,632	—	—	2,676	—
Järpen ................	3,211	1:75	5,621	8,787	7,061	15,745	—	2,086	2,086	—	—	—	2,000
Hornsbergs villastad____	8,306	—	115,808	40,043	8,821	337,635	158,423	241	158,664	—	—	7,270	—
Svegsmon..............	6,568	1:20	7,882	29,856	7,232	179,265	124,413	—	124,413	—	—	2,957	_

1 Utdebitering verkställd efter särskilda grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169•

377158. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Län Municipalsamhälle	Utdebitering	Inkomster	Summa till- gångar	Skulder vid årets slut	Under året upp-tagna lån	Under året verk-ställd betalning å lån, upptagna
Antal skatte- kronor Summa	Utdeb. per skatte- krona	Summa debiterat belopp	Summa in- komster	Därav egentl. munici- palut- skylder	Med Kungl. Maj:ts tillstånd upp-tagna lån	övriga lån	Summa skulder	med	utan	med	utan
Kungl. Maj:ts tillstånd	Kungl. Maj:ts tillstånd
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
Västerbottens län.
Nordmaling............	2,892	0	60	1,735	4,618	1,670	27,196	—	5,550	5,550	—	—	—	50
Vindeln................	4,794	0	70	3,356	5,933	3,297	4,039	—	91	91	—	—	—	—
Teg ..................	7,212	0	70	5,048	5,826	5,032	14,569	—	9,025	9,025	—	9,500	—	1,975
Holmsund ............	17,371	1	—	17,371	16,376	16,362	19,113	18,200	9,000	27,200	18,200	—	—	3,000
Robertsfors............	3,864	0	60	2,318	10,537	2,309	1,705	—	4,000	4,000	—	1,000	—	2,200
Burträsk ..............	3,065	0	75	2,299	6,129	2,265	3,738	—	11,000	11,000	—	—	—	—
Bureå ................	7,981		—	—	1,071	—	836	—	—	—	—	—	—	—
Byske ................	5,012	1	—	5,012	9,948	4,985	3,070	—	—	—	—	—	—	—
Jörn ..................	4,154	1	—	4,154	42,525	3,168	19,370	36,384	400	36,784	—	—	2,483	200
Vilhelmina ............	5,146	1	70	8,748	19,071	6,128	57,430	22,164	10,000	32,164	—	—	3,487	—
Åsele..................	5,199	1	50	7,799	12,237	7,738	4,449	—	—	—	—	—	—	—
Norrbottens län.
Älvsby................	5,990		—	—	3,161	—	8,311	—	18,193	18,193	—	—	—	—
Arvidsjaurs kyrkostad ..	5,580	2	—	11,159	40,120	6,556	196,783	164,521	25,337	189,858	—	25,337	3,888	—
Gällivare > ____	9,920	2	—	19,839	106,669	12,127	397,886	223,756	8,631	232,387	—	—	8,128	—
Malmberget............	18,608	1	50	27,912	155,145	20,215	477,431	60,249	32,598	92,847	—	—	5,805	5,158
Kalix..................	7,562	1	30	9,831	16,593	5,888	68,541	—	35,906	35,906	—	451	—	18,758
Kiruna................	71,336	2	—	142,673	502,688	144,106	859,754	638,349	319,303	957,652	—	—	63,409	707

Kungl. Maj.ts proposition nr 169•

Bilaga till proposition.

Promemoria

angående ändring av bestämmelserna rörande kommu
nernas underställningsfria lånerätt.

Gällande bestämmelser.

Kommuns beslut angående upptagande av lån skola i regel för att vinna
bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Kommun
äger dock i viss utsträckning rätt att utan Kungl. Maj :ts tillstånd upptaga lån.
Denna rätt brukar benämnas kommunernas fria lånerätt.

Den fria lånerätten är olika bestämd i de olika kommunallagarna.

Enligt 79 § lagen om kommunalstyrelse på landet erfordras icke underställning,
där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet av kommunens utan
underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan, å ena sidan,
ett belopp motsvarande tio gånger antalet av de skattekronor och skatteören,
varefter kommunalutskvlder skolat utgöras för sistförflutna året, och, å andra
sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i kommunen anskaffas
genom uttaxering. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 74 § lagen örn
kommunalstyrelse i stad och 63 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm
och hava i dessa lagar samma innehåll som i lagen örn kommunalstyrelse på
landet med det tillägg, att i den summa, som beslutits skola anskaffas genom
uttaxering, icke skola inräknas de belopp, som avse folkskoleväsendet. Lagarna
örn församlingsstyrelse, 66 §, och om församlingsstyrelse i Stockholm,
69 §, bestämma, att underställning icke erfordras, där ej i följd av beslutet
sammanlagda beloppet av församlingens utan underställning skedda upplåning
överstiger hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret
beslutits skola i församlingen anskaffas genom uttaxering. Enligt nu nämnda
fem lagar skall på grund av uttryckligt stadgande under upptagande av lån
inbegripas ingående av borgen. Enligt särskilda bestämmelser i samma lagar
skola beslut avseende utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än
fem år, underställas, jämlikt lagarna örn församlingsstyrelse och örn församlingsstyrelse
i Stockholm Kungl. Maj:ts samt jämlikt övriga tre lagar
länsstyrelsens resi), överståthållarämbetets prövning. Jämlikt 54 § lagen örn
landsting erfordras Kungl. Maj:ts godkännande för att giva bindande kraft

1—867474.

åt beslut, som avse upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än
fem år, så ock beslut, som avse påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering
för längre tid än fem år.

Uttrycklig bestämmelse angående municipalsamhälles fria lånerätt saknas.
Det har stundom bestritts, att dylik rätt finnes, men högsta domstolen har i
rättsfall (se N. J. A. I: 1930 s. 403) ansett sådan rätt föreligga. Med hänsyn
till den allmänna hänvisningen i 88 § lagen om kommunalstyrelse på landet
torde samma regel gälla för municipalsamhällena som för landskommuner,
vilket, på grund av den genomgående lägre utdebiteringen i municipalsamhällena,
föranleder en avsevärt större fri lånerätt för municipalsamhällena
än för landskommunerna.

Enligt 22 § lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning må Kungl. Majit efter därom gjord framställning bestämma
beloppet av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan
underställning, intill dess de i 79 § lagen om kommunalstyrelse på landet och
74 § lagen om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade bestämmelser
kunna tillämpas.

Bestämmelser angående tingshusbyggnadsskyldiges lånerätt saknas, varför
beslut om upptagande av lån för tingslag icke tarva underställning.

Beträffande vägdistrikts lånerätt gäller enligt 62 § lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, att beslut örn upptagande
av lån, ställt på längre återbetalningstid än två år, skall underställas Kungl.
Majit. Denna bestämmelse har bibehållits i 60 § lagen den 7 juni 1934 örn
vägdistrikt, vilken lag träder i kraft den 1 januari 1937. Tillägg har skett att
under upptagande av lån skall inbegripas ingående av borgen. Därjämte har
i 61 § lagen om vägdistrikt införts stadgande, att beslut avseende upptagande
av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, i andra fall än i 60 § avses
skall underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse, dock att underställning
icke erfordras, där ej i följd av beslutet sammanlagda beloppet av
vägdistriktets utan underställning skedda upplåning överstiger skillnaden mellan,
å ena sidan, ett belopp motsvarande tre gånger antalet av de skattekronor
och skatteören, varefter vägskatt skolat utgöras för sistförflutna året,
och, å andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i vägdistriktet
anskaffas genom uttaxering.

Därjämte bör anmärkas, att enligt bestämmelser i de särskilda kommunallagarna
beslut om beviljande av anslag tillika skall innefatta, huruvida anslaget
skall utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp uttaxeras eller
upplånas. Denna regel får icke givas den innebörd, att beslut örn anslag,
som skall bestridas av lånemedel, alltid skola innefatta beslut om upplåning,
och att, eftersom beslut av sistnämnda slag skola underställas Kungl. Majits
prövning, även beslut om anslag av lånemedel bliva underställningspliktiga.
Regeln innebär nämligen i de fall, då upplåning skall anlitas, icke skyldighet
för kommunerna att låta anslagsbeslutet innefatta mera än att medlen skola
anskaffas genom upplåning.

Enligt 2 § lagen örn kommunalförbund skall förbundsordningen —

vilken skall fastställas av länsstyrelsen — innehålla bestämmelse om den rätt
att upptaga lån, som finnes böra förbundet medgivas.

Jämlikt 8 § lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning gäller i fråga
örn medel tillhörande kommunala fonder — med undantag för kassaförlagsfonder
ävensom de i fondbildningslagen ej reglerade fonderna såsom
skogsaccisfonder, donationsjordsfonder m. fl. — att det är kommunen obetaget
att nyttja dessa medel i stället för belopp, som kommunen jämlikt Kungl.
Maj:ts medgivande eller eljest äger upplåna. Innebörden av detta stadgande
är alltså bland annat, att kommunen äger utan underställning »låna» från
fonderna i den mån kommunen icke på annat sätt utnyttjat sin fria lånerätt.

Ansökningar örn Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande av lån prövas efter
beredning å finansdepartementets kommunala lånebyrå.

Tillika må i detta sammanhang erinras, att kommunallagarna för beslut
örn kommunal upplåning kräva kvalificerad majoritet. I 23 § 2 mom. lagen
om kommunalstyrelse på landet stadgas, att för beslut erfordras två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser, bland annat,
beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning, eller
upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen,
eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande (motsvarande bestämmelse
i 27 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad, 20 § 2 mom. lagen
om församlingsstyrelse, 26 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm,
21 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse i Stockholm, 23 § lagen örn
vägdistrikt). Enligt lagen om landsting gäller motsvarande föreskrift (33 §
2 mom.) rörande beslut örn beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas
genom upplåning, eller upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid
än fem år, eller ingående av borgen.

Historik.

I de år 1859 av en kommitté avgivna betänkandena och förslagen till förordning
om kommunalstyrelse på landet m. m. uttalades, att vissa »på kommunens
framtid inverkande viktigare beslut» borde, för att vinna bindande
kraft, underställas högre prövning. I överensstämmelse därmed stadgades i
§ 73 förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på landet, att
kommunalstämmans beslut angående upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid
än två år, för att vinna bindande kraft skulle underställas Kungl.
Maj:ts prövning och fastställelse. Enahanda bestämmelser återfunnos i förordningarna
den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse i stad, § 74, om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, § 40, och örn landsting, 58 §, så ock i
förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm, § 30, och
förordningen den 20 november 1863 örn kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm, § 42; dock gällde skyldigheten att underställa enligt
förordningen örn landsting beslut angående upptagande av lån, ställt på längre
återbetalningstid än fem år, och jämlikt förordningen örn kommunalstyrelse

i Stockholm beslut angående upptagande av lån i utländskt mynt eller annat
på längre betalningstid än fem år ställt lån.

Bestämmelse om kvalificerad majoritet för upptagande av sådant lån, för
vilket Kungl. Maj:ts tillstånd erfordrades, infördes i förordningen örn kommunalstyrelse
på landet genom lag den 9 november 1900 i samband nied inskränkning
av den kommunala rösträtten för vissa skattskyldiga i kommunerna.

De nuvarande bestämmelserna om kvalificerad majoritet rörande låneärenden
och anslag av lånemedel infördes genom lagar den 26 maj 1909.

Föreskrifterna om underställning, med undantag av bestämmelsen i landstingsförordningen,
ändrades genom lagar den 10 juni 1910, vilka trädde i
kraft den 1 januari 1913. Föreskrifterna fingo härigenom i det väsentliga
det sakinnehåll de hava enligt nu gällande lagstiftning och för vilket redogjorts
i det föregående.

Skälen till 1910 års ändringar rörande gränserna för den fria upplåningsrätten
voro, att stadskommunernas korta lån, av vilka en väsentlig del placerats
i utlandet, befunnits uppgå till ett sammanlagt synnerligen högt belopp,
ävensom att de icke underställda lånen kunde genom upprepade omsättningar
bliva en kredit på lång tid samt användas till ändamål av bestående natur;
genom de två sista omständigheterna hade ett kringgående av bestämmelserna
om Kungl. Maj:ts prövningsrätt gjorts möjligt. De missförhållanden,
varom bär var fråga, hade påtalats av, bland andra, fullmäktige i riksbanken,
vilka i ett yttrande ansett rättelse kunna vinnas genom en snäv begränsning
av den fria upplåningsrätten på det sätt, att Kungl. Maj:ts prövningsrätt
skulle utsträckas att omfatta även de korta lånen, så snart de folie
utanför en bestämd gräns, samt att den fria upplåningsrätten skulle få användas
endast för löpande utgifter. I anslutning till vad fullmäktige sålunda
ifrågasatt utarbetades förslag av innehåll, att kommunens fria lånerätt skulle
begränsas till att för tillfälliga behov upptaga lån till sammanlagt högst ett belopp
motsvarande hälften av vad som för det sistförflutna året beslutats skola
i kommunen anskaffas genom uttaxering. Förslagen väckte vid remiss stark
opposition: dels vore de gränser, som bestämde den fria upplåningens belopp,
för snäva och dels borde kommunerna äga full frihet i fråga om användningen
av den fria upplåningsrätten. Under ärendets beredning framkommo
olika uppslag till frågans lösning. Den lagstiftning, som genomfördes, överensstämde
i huvudsak med ett av styrelsen för svenska stadsförbundet framställt
förslag, dock med vissa modifikationer, vilka ifrågasatts av reservanter
inom denna styrelse. Förslaget hade, enligt proposition i ämnet, av styrelsen
motiverats på i huvudsak följande sätt:

»Vid valet av mätare av hur stort upplånat rörelsekapital, varje samhälle
bör hava rättighet till, har styrelsen ansett det vara av vikt att finna det mest
tillförlitliga uttrycket för kommunernas ekonomiska bärkraft och förmåga att
fullgöra åtagna förpliktelser. Därvid har styrelsen anmärkt, att uttaxeringen
ger varken Kungl. Maj:t eller långivaren den bild av kommunens ekonomiska
bärkraft, som bör åskådliggöras, när det gäller att bestämma, huru

mycket kommunen får låna. Uttaxeringens storlek beror av två faktorer, dels
hela det taxerade värde, varpå den kommunala beskattningen grundar sig,
d. v. s. bevillningen, och dels den utdebitering per bevillningskrona, som av
stadsfullmäktige för varje år beslutas. Den sistnämnda faktorn influeras i
hög grad av kommunens föregående kredithushållning och blir större, ju mer
kommunen skuldsätter sig. En mindre väl skött kredithushållning, som genom
omsättning av stora svävande lån i stället för fondering i god tid ådrager
kommunen högre skuldränta än behövligt, föranleder sålunda ökad utdebitering,
medan samhällets ekonomiska bärkraft härunder försvagas. Användes
uttaxeringen som måttstock, kan därför enligt styrelsens mening lagen
komma att medföra ett gynnande av finansiellt mindre väl skötta kommuner.
Städer, som äga betydande inkomstkällor av jordar, affärsverksamhet
och annat, skulle se sin korta kredit begränsad, i den mån de växande inkomsterna
möjliggöra en minskning av skattetungan.

Vill man hava ett uttryck för kommunens ekonomiska bärkraft, som fullt
motsvarar förhållandena, borde enligt styrelsens mening en noggrann beräkning
göras av hela dess förmögenhets värde och möjligheten att realisera densamma
samt av alla de inkomster, som tillflyta stadens kassa. Då man emellertid
av praktiska skäl för föreliggande fall måste nöja sig med en enklare
beräkningsgrund, anser styrelsen — särskilt med hänsyn därtill att måttet
på den fria upplåningsrätten bör stå i relation till de möjligheter, kommunen
äger att genom beskattning uttaga den summa, som motsvarar skuldbeloppet
— att den för fast egendom samt för inkomst av kapital och arbete påförda
bevillningen är att föredraga framför den i lagförslaget upptagna.

Rätten att upptaga lån utan Kungl. Majrts tillstånd borde därför enligt
styrelsens åsikt ställas i visst förhållande till bevillningen. Men dessutom
borde hänsyn tagas till i vad mån kommunens ekonomiska bärkraft blivit
ansträngd av för året utdebiterad beskattning, vilket lämpligast kunde ske,
örn det belopp, kommunen skulle berättigas upplåna, utgjorde skillnaden
mellan en viss i lagen bestämd multipel av bevillningskronornas antal och
den å detta verkställda utdebiteringen.

Enligt de remitterade lagförslagen skulle lån, för vilka underställning icke
erfordras, avse ''tillfälliga behov’. Mot detta uttryck hava från en mängd av
de i ärendet hörda kommunerna och myndigheterna framställts invändningar.
och stadsförbundets styrelse har också hemställt, att denna restriktion
måtte försvinna, varigenom skulle vinnas önskvärd reda och klarhet i hithörande
förhållanden. Städernas rätt att utan Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga
lån borde således enligt styrelsens åsikt göras beroende uteslutande av
den beräkningsgrund för deras fria lånerätt, som kunde befinnas lämplig.
Inom den sålunda tillmätta ramen borde kommunerna äga full handlingsfrihet.
Bestämmelser örn den tid, inom vilken dylikt lån skall inbetalas, eller
det ändamål, vartill lånemedlen skola användas, anser styrelsen icke erforderliga.
Först då samhällets lånebehov överskrider den fastställda gränsen,
skulle inträda skyldigheten att söka Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande
av lån.»

Det i förordningarna om kommunalstyrelse i stad och örn kommunalstyrelse
i Stockholm införda tillägget, att i den summa, som betecknade gränsen
för den underställningsfria lånerätten, icke skulle inräknas de belopp, som
avsåge folkskoleväsendet, hade till syfte att förhindra en minskning av städernas
fria lånerätt därigenom att folkskoleväsendet och vad därmed sammanhängde
jämlikt lag den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa
städer skulle i stad, där stadsfullmäktige funnes och Konungen på framställning
av stadsfullmäktige eller kyrkostämma därom förordnat, från församlingen
överflyttas till den borgerliga kommunen.

Samtidigt med ikraftträdandet av 1910 års lagar överflyttades de kommunala
låneärendena från civil- och ecklesiastikdepartementen, varest de förut
handlagts, till finansdepartementet.

Chefen för finansdepartementet tillkallade år 1912 kommitterade att inom
departementet verkställa utredning rörande statens och kommunernas skuldsättning;
i fråga örn kommunernas skuldsättning hade de kommitterade att
undersöka, huruvida ökad kontroll från statens sida över densamma vore
av omständigheterna påkallad. De kommitterade uttalade (betänkande 1914)
att en ökad eller i varje fall strängare statskontroll över kommunernas upplåning
vore av omständigheterna påkallad, och framställde vissa önskemål
beträffande Kungl. Maj:ts prövning av de kommunala låneärendena. Däremot
anmärkte de kommitterade, att kravet på skärpt statskontroll icke syntes
böra föranleda någon ändring av de år 1910 antagna bestämmelserna
rörande den fria upplåningen. De framställda önskemålen torde sedermera
i väsentlig mån hava beaktats.

Den fria upplåningsrätten för landsting ändrades icke genom lagen den
20 juni 1924 om landsting. Vid lagens tillkomst ifrågasattes, att Kungl. Maj:ts
godkännande skulle fordras jämväl för beslut om ingående av borgen, men
blev dylikt stadgande ej medtaget i lagen.

I samband med antagandet av 1928 års kommunalskattelag undergingo
ifrågavarande bestämmelser i förordningarna om kommunalstyrelse på landet,
om kommunalstyrelse i stad och örn kommunalstyrelse i Stockholm vissa
mera formella jämkningar föranledda av de ändrade grunderna för beskattningsunderlagets
bestämmande.

I 1930 års lagar om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i
stad, om församlingsstyrelse och om församlingsstyrelse i Stockholm infördes
stadganden, som avsågo att under upptagande av lån skulle i underställningshänseende
inbegripas ingående av borgen.

I den samtidigt med de allmänna kommunallagarna utfärdade lagen om
skolstyrelse i vissa kommuner stadgas, att i lands- eller stadskommun, som
sammanfaller med skoldistrikt, skall, där kommunal- eller stadsfullmäktige
finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet utgöra en för kommunen gemensam
angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att vårda. Detta
stadgande innebär alltså, att skolväsendet även i flertalet av de större landskommunerna
överflyttats till den borgerliga kommunen. Härav föranleddes

emellertid icke någon ändring av bestämmelsen rörande landskommunernas
fria lånerätt.

I 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm gjordes i regeln örn underställning
samma ändring som i 1930 års lag om kommunalstyrelse i stad.

I en vid 1932 års riksdag väckt motion, II: 148, påpekades att, ehuru skolväsendet
numera även på landet överflyttats till den borgerliga kommunen,
likväl ingen ändring företagits beträffande bestämmelserna angående landskommunernas
fria lånerätt, vilken lånerätt genom skolärendenas överförande
alltså måste minskas. I motionen uttalades, att något bärande skäl icke förelåge
för att behandla lands- och stadskommuner olika i detta avseende, och
föreslogs därför, att i lagen om kommunalstyrelse på landet skulle införas
ett liknande undantag beträffande utgifterna för folkskoleväsendet, som år
1910 införts för städernas del.

I anledning av motionen yttrade riksdagen i skrivelse nr 42: Riksdagen

ansåge att i fråga örn den fria lånerätten full likställighet borde råda mellan
samtliga kommuner och således även mellan stads- och landskommuner.
Riksdagen funne det alltså önskvärt, att bestämmelserna angående lands- och
stadskommunernas fria lånerätt snarast möjligt bringades i överensstämmelse
med varandra. Enär det emellertid ej utan vidare vore klart, huruledes denna
likställighet borde åvägabringas, och hänsyn torde få tagas till kommunernas
bärkraft och upplåningsbehov, funne riksdagen en närmare utredning
böra äga rum beträffande genomförandet av likställigheten. Med hänsyn
härtill funne riksdagen det för det dåvarande ej möjligt att för sin del
antaga någon ändring av lagen. På grund därav anhölle riksdagen, att
Kungl. Majit måtte låta skyndsamt verkställa utredning på vad sätt bestämmelserna
om lands- och stadskommunernas fria upplåningsrätt borde bringas
till överensstämmelse nied varandra samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen föranledde.

Kungl. Majit anbefallde Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga
län att inkomma med utlåtanden över riksdagens skrivelse, och skulle
länsstyrelserna därvid tillika avgiva yttranden rörande frågan örn municipalsamhällenas
fria lånerätt. Därjämte beredde Kungl. Maj:t svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund tillfälle att inkomma med utlåtanden
över riksdagens skrivelse, och ägde därvid svenska stadsförbundet
tillika avgiva yttrande i frågan örn municipalsamhällenas fria lånerätt. Sedan
förbunden avgivit yttranden i ärendet, förordnade Kungl. Majit, att dessa
yttranden i avskrift skulle överlämnas till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
för att tagas under övervägande vid avgivande av utlåtande över
riksdagens skrivelse. Vid sina utlåtanden fogade Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna till dem inkomna yttranden från ett stort antal kommuner.

I remissvaren framkom bland annat följande:

Allmänt uttalades, att likställighet borde råda mellan städer och landskommuner.
Huru denna likställighet borde åvägabringas var föremål för delade
meningar. Från några håll hävdades, att likställigheten enklast kunde

ernås därigenom att den för städerna gällande regeln infördes även för landskommunerna.
Från andra håll yrkades, att eftersom regeln om undantaget
för folkskolekostnaderna vore att betrakta såsom ett provisorium och det icke
ktinde anses lämpligt att vid den fria lånerättens beräkning underlåta att taga
hänsyn till vissa betydande utgifter, nya grunder borde fastställas. Från städerna
hävdades med skärpa, att likställigheten icke finge vinnas genom att
minska marginalen för den fria lånerätten, vilken i följd av stigande skattesatser
automatiskt begränsades. I en del av remissvaren föreslogs, att utdebiteringsgränsen
10 kronor per skattekrona borde i de borgerliga kommuner,
vilka omhänderhade folkskoleväsendet, höjas med ett tal, som ungefärligen
motsvarade kostnaderna för folkskoleväsendet. Av åtskilliga myndigheter
anfördes, att det icke vore möjligt att utan utredning taga ställning till frågan.
Med hänvisning till att enligt gällande bestämmelser ett stort antal kommuner
i följd av de stigande skattesatserna gått miste om all fri lånerätt
framhölls allmänt behovet av att kommunerna under alla förhållanden ägde
en viss fri lånerätt.

Nödvändigheten av fri lånerätt även för municipalsamhällen vitsordades
med styrka liksom även behovet av uttryckliga regler för municipalsamhällenas
del. Därest de för landskommunerna bestämda reglerna skulle tillämpas
även för municipalsamhällena, ansåges att dessa senare skulle få en för stor
fri lånerätt. Svenska stadsförbundet framkastade tanken, att beträffande den
fria lånerätten kommunen och municipalsamhället skulle betraktas såsom en
enhet, och att av den fria lånerätten en del finge disponeras av kommunen
och en del av municipalsamhället. För en sådan anordning talade enligt förbundets
mening, att de skattedragande inom samhället vore beroende av det
sätt, på vilket lånehushållningen sköttes både inom kommunen och i samhället;
mot anordningen talade bland annat, att municipalsamhällets fria lånerätt
bleve beroende av kommunens i enskilda fall fattade beslut, på vilka
municipalsamhällets medlemmar i olika fall hade mycket olika möjlighet att
inverka, samt att landskommunerna hittills haft möjlighet att bestämma sin
lånepolitik utan hänsyn till municipalsamhällena. Dessa svårigheter syntes
förbundet motivera sådana bestämmelser om municipalsamhällenas fria lånerätt,
att sambandet med kommunen brötes och att således samhällets fria
lånerätt fastställdes alldeles oberoende av moderkommunens, varvid de för
församlingarna gällande reglerna kunde tjäna såsom en viss förebild. Även
från åtskilliga andra håll föreslogs, att reglerna för municipalsamhällena
skulle anknyta till bestämmelserna för församlingarna. Utredning i frågan
påyrkades.

Av svenska stadsförbundet samt en del kommuner och myndigheter framhölls
att de städer, vilka icke deltogo i landsting, borde hava en något större
fri lånerätt än övriga städer; förbundet åberopade, att saken påpekats vid tillkomsten
av 1910 års lagändringar, att med hänsyn till förhållandena vid den
tiden man ansett gränsen för den fria lånerätten icke bliva för snävt utmätt,
men att numera skatteunderlaget även i de största städerna sjunkit i en sådan
omfattning, att förhållandena i förevarande fall läge till på ett helt annat

sätt än 1910, varför det syntes särdeles befogat att i samband med den förestående
revisionen underkasta denna fråga ett förnyat övervägande.

Svenska landskommunernas förbund ifrågasatte en fri lånerätt, som hänförde
sig till storleken av det uttaxerade beloppet men som enligt en glidande
skala avtoge med utdebiteringens storlek, dock så att en viss fri lånerätt alltid
kvarstode; förbundet anförde härvid, att kommun måste åläggas större
försiktighet och betänksamhet, då skattebelastningen vore stor.

I en del yttranden påtalades en otydlighet i formuleringen i det att av lagen
icke klart framginge, huruvida i den »utan underställning skedda upplåningen»
också skulle inräknas ingångna borgensförbindelser eller icke. I de
flesta yttranden, vari denna fråga berördes, uttalades, att borgen borde jämställas
med lån.

Det må slutligen anmärkas, att i remissvaren krav icke framställts om
upphävande av Kungl. Maj:ts prövning i kommunala låneärenden.

I detta sammanhang må även nämnas, att vid tillkomsten av lagen om
kommunal fondbildning uttalades, att mot vad som föreslagits rörande kommunernas
rätt att nyttja sina fonders medel kunde anmärkas, att det bland
annat anknöte till bestämmelserna om tillfällig upplåning och att dessa för
närvarande vore delvis mindre rationella, att frågan om dessa bestämmelsers
omarbetande emellertid torde komma att göras till föremål för särskild utredning,
samt att vid sådant förhållande och då kommunen alltid hade möjlighet
att söka Kungl. Maj:ts tillstånd till ytterligare nyttjande, vad som för
närvarande kunde anmärkas mot reglerna för tillfällig upplåning icke borde
utgöra hinder mot en i och för sig naturlig anknytning av bestämmelserna
för fondmedels nyttjande till vad som gällde för upplåningen.

Här må ock bringas i erinran det viktigaste av vad som förekommit rörande
en fråga, som tidigare tillmätts stor vikt och som varit föremål för överväganden
och förslag inom olika departement och av olika utredningsmän.

Chefen för finansdepartementet utfärdade den 12 augusti 1915 jämlikt nådigt
uppdrag en cirkulärskrivelse till länsstyrelserna rörande kommunernas
upplåning. I skrivelsen erinrades samtliga kommuner i riket om angelägenheten
därav, att, enär de av världskriget framkallade extraordinära förhållandena
manade till sparsamhet även i kommunernas hushållning, den kommunala
upplåningen, frånsett behov som ägde samband med nämnda förhållanden,
begränsades till vad som måste anses vara oundgängligen nödvändigt.

Den 26 november 1918 utfärdade departementschefen en andra cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna rörande hithörande frågor. I denna anfördes,
bland annat: Förhållandena på penningmarknaden påkallade en betydande
begränsning av kommunernas upplåning. Departementschefen kunde icke
under de då rådande förhållandena framgent tillstyrka Kungl. Maj:t att i
samma utsträckning som dittills plägat äga rum meddela fastställelse å kommunala
beslut att upptaga lån. Kommunerna hade ofta, innan låncbeslut
kommit under Kungl. Maj:ts prövning, vidtagit åtgärder, som på ett eller

annat sätt föregripit denna prövning. Då kommunerna icke kunde utgå ifrån,
att Kungl. Maj:t komme att efter samma grunder som dittills tillämpats medgiva
upptagandet av amorteringslån, läge det uppenbarligen i kommunernas
eget intresse att icke på egen risk binda sig vid sådana företag, vilkas realiserande
förutsatte upptagandet av amorteringslån. Departementschefen ville
därför på det allvarligaste tillråda kommunerna att icke annat än i undantagsfall
igångsätta eller förbinda sig till utförande av dylika företag, innan
Kungl. Maj:ts tillstånd till upplåningen inhämtats. Sådana undantagsfall
syntes kunna anses föreligga endast då omedelbar verkställighet av beslutet
vore oundgängligen nödvändig och det tillika kunde förutsättas, att Kungl.
Maj:ts medgivande skulle kunna utverkas.

Den 26 november 1920 utfärdade departementschefen ett tredje cirkulär
rörande kommunernas upplåning. Däri anförde departementschefen bland
annat: Den kommunala upplåningens begränsning framstode såsom ett nödtvång.
Det vore uppenbarligen nödvändigt, att från kommunernas sida noggrant
iakttoges, att kommunala företag, till vilka medel vore avsedda att
anskaffas genom upptagande av lån, som förutsatte Kungl. Maj:ts tillstånd,
icke på något sätt påbörjades eller avtalades, förrän tillstånd erhållits till
upplåning för ändamålet. Kungl. Maj:t torde i dåvarande läge vara förhindrad
att, då ansökning örn sådant tillstånd sedermera förelåge till Kungl. Maj :ts
prövning, taga hänsyn till vad kommunerna i berörda hänseende kunde hava
på egen risk företagit.

Dessa tre cirkulärskrivelser innefattade, bland annat, ett försök att utan
särskild lagstiftning komma till rätta med det missförhållandet, att Kungl.
Majit, när låneansökningar inkomme, ofta vore ställd inför ett fullbordat
faktum, som gjorde Kungl. Maj:ts prövning mer eller mindre illusorisk. De
strävanden att göra bestämmelserna örn underställning av kommunala lån
effektiva, som togo sig uttryck i cirkulären, understöddes av svenska stadsförbundets
finansråd, vilket i ett cirkulär till förbundets medlemmar gjorde
följande uttalande:

»Det råd, som i nyss omförmälda cirkulär meddelats kommunerna, att i
allmänhet uppskjuta verkställigheten av beslut, som förutsätter upptagande
av amorteringslån, till dess upplåningen av Kungl. Majit medgivits, förutsätter,
att tillfälle beredes kommunerna att få sådana beslut omedelbart och
snabbt prövade av Kungl. Majit i avseende å beslutade utgifters täckande
genom amorteringslån, även örn sådant lån är avsett att först framdeles upptagas.
Finansrådet har förvissat sig om, att Kungl. Majit ej vill undandraga
sig att upptaga till prövning underställda beslut av sålunda angiven innebörd.
Den lämpligaste formen synes härvid vara, att vederbörande kommunala
myndigheter redan vid behandlingen av staten för kommande år i största
möjliga utsträckning fatta beslut om de utgifter av natur att böra täckas genom
amorteringslån, som då kunna beräknas under det kommande året bliva
oundgängligen erforderliga, samt att dessa beslut, även om amorteringslån
då anses icke böra upptagas, omedelbart underställas Kungl. Majits prövning
i nyss berörda hänseende. Örn det sedermera under året visar sig, att

utgifter av ifrågavarande slag, vilka icke vid budgetbehandlingen kunnat
förutses, ytterligare måste göras, böra desamma omedelbart efter det de beslutats
underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Likaledes torde dylik underställning ofördröjligen böra verkställas beträffande
sådana beslut om utgifter, avsedda att ingå i amorteringslån, vilka redan
nu må vara fattade.»

Vad sålunda förekommit ansågs emellertid ej medföra tillräcklig verkan.

Till en sakkunnig för revision av kommunallagarna, landshövdingen Hj.
L. Hammarskjöld, överlämnades därför en av kanslirådet Arvid Nordlindh
inom finansdepartementet utarbetad, den 25 juni 1926 dagtecknad promemoria
med utkast till vissa ändringar i kommunallagarna, avseende kommunernas
lånerätt. I promemorian anfördes, bland annat, följande: Av undersökning
rörande låneärendena under 1924 och 1925 framginge, att kommuner i
avsevärd utsträckning, innan Kungl. Maj:ts godkännande sökts och erhållits,
vidtagit åtgärder, genom vilka Kungl. Maj:ts prövning föregripits. I kommunalförfattningarna
borde införas bestämmelser, vilka gjorde rättigheten till
fri upplåning beroende av icke blott att dess belopp folie innanför den i gällande
lagstiftning föreskrivna marginalen, utan även att upplåningen avsåge
tillfälliga behov, varvid innebörden av sistnämnda bestämning borde närmare
angivas. Ytterligare erfordrades, att beslut om anslag, som skulle bestridas
med lånemedel, bleve beroende av Kungl. Maj :ts godkännande under enahanda
förutsättningar, som borde gälla i fråga om beslut att upptaga lån. I enlighet
med det nu sagda föreslogos vissa ändringar i kommunallagarna.

Hammarskjöld yttrade härom i sitt betänkande1:

»I promemorian erinras örn svåra olägenheter, som vållats därav, att kommunerna
begagnat den fria upplåningsrätten eller tillgängliga medel till bestridande
preliminärt av utgifter, vilka sedermera i samband med beslut örn
amorteringslån komma under Kungl. Maj:ts prövning, vadan uttryckliga bestämmelser
därom, att beslut, som föranleda upplåning, skola underställas
Kungl. Maj:ts prövning, vöre önskvärda. Om en viss av Kungl. Maj:ts prövning
oberoende upplåningsrätt skall i huvudsaklig överensstämmelse med vad
nu gäller bibehållas, torde emellertid den sålunda ifrågasatta vägen icke vara
framkomlig, eftersom gränsen för den fria upplåningen växlar från år till
år. Av samma skäl är det även svårt att föreskriva, att beslut örn en utgift,
vartill medel skola anskaffas genom upplåning, skall angiva, huruvida upplåningen
skall ske med eller utan inhämtande av Kungl. Maj:ts tillstånd.
Dessutom föreligger, såsom i promemorian antydes, den möjligheten, att ett
fullbordat faktum skapas och Kungl. Maj:ts prövning av ett beslut om upplåning
prejudicieras genom ett företags påbörjande nied medel, som anskaffas
på ett annat sätt.

Något medel att fullständigt förebygga de överklagade missförhållandena
är jag icke i tillfälle att anvisa. Jag har emellertid funnit mig böra i anslutning
till föreskriften om kvalificerad majoritet såsom förutsättning för beviljande
av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning — — —

1 St. oft. utr. 1928: 2 s. 24- 25.

föreslå ett tillägg av innehåll, att sådana beslut även skola underställas länsstyrelsen,
vilken, där det efter inhämtade upplysningar om kommunens ekonomiska
ställning finnes uppenbart, att upplåningen ej kan ske utan Kungl.
Marits tillstånd, äger förbjuda beslutets verkställande, innan sådant tillstånd
erhållits.»

I flertalet av yttrandena över betänkandet påyrkades, att den sålunda föreslagna
bestämmelsen måtte utgå.

Vid anmälan av frågan örn avlåtande till 1930 års riksdag av propositionen
nr 99 med förslag till nya kommunallagar anförde chefen för socialdepartementet: »Erfarenheten

har visat, att nu gällande bestämmelser rörande kommunernas
upplåning lämnar utrymme för vissa missförhållanden. Med användande
av den fria upplåningsrätten eller tillgängliga medel hava kommunerna i
vissa fall preliminärt bestritt utgifter, vilka först sedermera, genom underställande
av beslut om amorteringslån, kommit under Kungl. Maj:ts prövning.
Härigenom har Kungl. Majit ställts inför ett fullbordat faktum och prövningen
av lånefrågan i hög grad försvårats. Visserligen lära dessa missförhållanden
under senare år hava avtagit. Härtill torde i främsta rummet
hava bidragit den samverkan, som ägt rum mellan kommunerna och finansdepartementet,
samt det arbete, som utförts av de kommunala förbunden.
Det oaktat vore det emellertid önskvärt, att något medel kunde finnas, ägnat
att förhindra missförhållanden av den art, som nu berörts. Dock synes den
av den sakkunnige förordade utvägen icke lämplig. Till en början bör märkas,
att den föreslagna underställningen icke kan helt råda bot på de anmärkta
missförhållandena, då densamma dels avser endast beslut, vartill
medel skola anskaffas genom upplåning, dels ock begränsar länsstyrelsens
prövningsrätt till att bedöma, huruvida den beslutade upplåningen faller inom
området för den fria lånerätten. Därtill kommer, att denna underställning
är förenad med avsevärda olägenheter. Genom densamma skulle verkställigheten
av kommunala beslut i många fall komma att fördröjas och kommunerna
härigenom kunna tillskyndas ekonomisk förlust. Såsom i yttrandena
framhållits torde det nämligen i många fall vara ur ekonomisk synpunkt nödvändigt,
att ett fattat beslut omedelbart går i verkställighet. Därest samtliga
lånebeslut — även de som avse rent tillfällig upplåning — skola underställas,
kommer länsstyrelsernas arbetsbörda att avsevärt ökas, och viss risk föreligger
att prövningen kommer att nedsjunka till en formalitet. Vad städerna
angår föreligger redan skyldighet för magistraten eller stadsstyrelsen att tillse,
att vederbörlig underställning äger rum. Vid nu anförda förhållanden anser
jag mig icke kunna förorda den ifrågasatta inskränkningen i kommunernas
självbestämmanderätt.»

Vad sålunda förekommit föranledde intet särskilt uttalande av 1930 års
konstitutionsutskott eller samma års riksdag.

Bestämmelser i övriga nordiska länder.

I Danmark gäller beträffande kommunernas beslut örn upptagande av lån
i huvudsak följande. Sogneraadet (de primära landskommunernas beslutande
organ) kan icke utan samtycke av amtsraadet (de sekundära landskommunernas
beslutande organ, vilket även har viss uppsikt över primärkommunerna)
upptaga lån till större belopp eller på längre tid, än att det
kan återbetalas före utgången av nästa räkenskapsår, eller förnya sådana
lån eller besluta örn förlängning av den tid, varunder de skola återbetalas.
Före igångsättandet av något utav sogneraadet beslutat företag, som nödvändiggör
upptagandet av lån, vilket kräver amtsraadets samtycke, skall
amtsraadets samtycke till lånet vara inhämtat. Utan inrikesministerns samtycke
kan byraadet (stadens beslutande organ) icke upptaga eller övertaga
lån, fast eller tillfälligt, eller göra kommunen ansvarig genom ingående av
borgen eller annan ekonomisk garanti; sådant samtycke är även nödvändigt
för ändring av villkoren för kommunens lån och garantiförpliktelser. Företag,
som kräver upptagandet av lån, fast eller tillfälligt, får icke påbörjas
förrän samtycke till lånet förvärvats. Byraadet har dock rätt att utan inrikesministerns
samtycke upptaga och använda tillfälliga lån intill ett sammanlagt
belopp av 25 kronor per invånare i stadskommunen, därest anmälan
härom sker till inrikesministern.

I Finland erfordras beträffande städerna statsrådets samtycke till ingående
av borgen eller upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än två
år, samt vidkommande landsbygden landshövdingens samtycke till ingående
av borgen eller upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än
fem år. Då kommun enligt lag äger rätt att erhålla lån av statsmedel, behöver
dock icke kommunalfullmäktiges beslut örn lånets upptagande underställas
prövning.

I Norge erfordras underställning hos Konungen av beslut rörande 1) upptagande
av lån eller övertagande av garanti för lån, som icke återbetalas av
överskott eller uttaxering under de första fem åren; 2) användning av lånemedel,
som icke återbetalas genom uttaxering under kortare tid än sex år;
och 3) köp av egendom eller igångsättande av företag, som nödvändiggör
användning av lånemedel, som nämnts under 1) eller 2).

Betydelsen av kommunallagarnas låneföreskrifter för låneavtalens

giltighet.

När det nu gäller att finna normer för kommunernas fria lånerätt, måste
uppenbarligen tillses, att dessa få en utformning, som är väl lämpad både
för kommunerna och kreditinrättningarna. Möjligheterna för kommunerna
att erhålla kredit på gynnsamma villkor få ej försämras. Ur denna synpunkt
måste särskilt beaktas betydelsen av de avgöranden, i vilka högsta
domstolen år 1930 utgick ifrån alt underlåten underställning hos Kungl.

Majit av lånebeslut i fall, då sådan underställning bort ske, medför låneavtalens
ogiltighet. Det är tydligen av stor vikt både för kommuner och kreditinrättningar,
att gränsen för den underställningsfria lånerätten så bestämmes,
att beträffande ej underställda lån tvivel om giltigheten icke kommer
att föreligga. Såsom av en vid denna promemoria fogad bilaga framgår har
en särskild utredning verkställts rörande hithörande spörsmål, och det torde
få anses av denna utredning framgå, att, även där gränsen för den fria
lånerätten överskridits, låneavtalet ej blir ogiltigt, därest långivaren haft på
tillräcklig undersökning grundad anledning antaga, att avtalet läge inom
nämnda gräns. Denna rättens ståndpunkt synes ur de synpunkter, som vid
kommunallagstiftningen böra anläggas, tillfredsställande. Bestämmelserna
om underställning vore meningslösa, örn ej någorlunda säker garanti förelåge
att de efterlevdes. Kontroll från det allmännas sida i sådant avseende
saknas. Förslag om införande av statlig kontroll har föreslagits men icke
vunnit bifall, och det kan betvivlas, att en sådan kontroll skulle kunna göras
effektiv. Det torde föreligga rätt stor risk, att reglerna om underställning
av lånebeslut ofta skulle åsidosättas av kommunerna, om det ej också vore
ett kreditgivarnas intresse, att reglerna efterlevas. De synnerligen ingående
undersökningar, som vore erforderliga för erhållande av absolut visshet, att
den fria lånegränsen ej överskredes, kunna dock ej begäras av kreditinrättningarna;
sådana undersökningar skulle försvåras därav, att undersökningarna
väsentligen måste grunda sig på uppgifter från kommunernas egna
tjänstemän. Det kan befaras, att kx-editinrättningarna hellre skulle avstå
från utlåning, som krävde dylika ingående undersökningar. Vad som rimligen
kan och bör begäras är, att kreditgivarna förskaffa sig sådana uppgifter,
som giva dem skälig anledning antaga, att upplåningen täckes av den
fria lånerätten. Enligt vad som inhämtats är det redan nu sed hos flertalet
kreditinrättningar, att de, innan ej underställda lån beviljas, från kommunerna
införskaffa utredning rörande sådana omständigheter, som inverka
på den underställningsfria lånerätten. Det är önskvärt, att denna sed bibehålies
och göres till regel. Det torde ej möta större svårigheter för kreditinrättningarna
att följa vissa allmänna normer för dylika undersökningar.
De för ej underställda kommunlån viktigaste kreditgivarnas organisationer,
svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen, vilka i
anledning av prejudikaten meddelat sina medlemmar upplysningar till ledning
för beviljande av kommunlån, lära kunna förväntas vidtaga sådana åtgärder,
som befinnas behövliga och önskvärda för fortsatt normal kreditgivning.

Vad som med hänsyn till nu angivna synpunkter torde böra krävas av
reglerna om kommunernas underställningsfria lånerätt är, att de ej göras
mer invecklade än att en kreditgivare med någorlunda stor lätthet kan verkställa
den erforderliga normala undersökningen att sådan rätt föreligger.
Vid en dylik undersökning måste kreditgivaren beakta två olika sidor, nämligen
dels i vad mån kommunen överhuvud har underställningsfri lånerätt,
dels i vad mån denna lånerätt redan av kommunen utnyttjats. Det är den

förra synpunkten, som här närmast är aktuell. Beträffande den senare frågan
må här allenast erinras, att enligt den i år antagna lagen om kommunal
1''ondbildning lånerätten skall anses tagen i anspråk även genom användande
av kommunala fonder, en omständighet som tydligen är förtjänt av kreditinrättningarnas
uppmärksamhet och bör föranleda infordrande av särskilda
uppgifter, när det gäller att meddela underställningsfria lån.

Det har uppgivits, att kreditinrättningar stundom till kommuner utlämnat
lån, vilka ostridigt ej innefattas i den underställningsfria lånerätten men
som försetts med säkerhet av inteckning. Uppenbarligen kan det ej anses,
att det vore förenligt med lagstiftningens anda, örn reglerna rörande underställning
skulle kunna bringas ur kraft genom ett dylikt förfarande. Av
den nyss omförmälda utredning, som bilagts denna promemoria, torde också
få anses framgå att förfarandet ej har stöd i lag, i det såväl låneförbindelsen
som pantsättningen äro ogiltiga, låt vara att kommunerna enligt allmänna
rättsregler kunna bliva förpliktade att återbetala vad som kommit
dem till godo.1

Behovet av fri lånerätt.

Vid en överarbetning av kommunallagarnas bestämmelser om fri upplåning
för vinnande av de syftemål, som varit anledning till 1934 års riksdagsskrivelse,
och för tillgodoseende av önskemål, som från olika håll framställts
i de i anledning av denna skrivelse avgivna yttrandena, är det önskvärt
att såvitt möjligt anknyta till redan gällande regler, efter vilka kommunerna
sedan lång tid tillbaka hunnit inrätta sig. Samtidigt bör dock en viss
enhetlighet beträffande de olika slagen av kommunbildningar eftersträvas, i
den mån sådan enhetlighet är sakligt motiverad. Det kan ej undgå att väcka
uppmärksamhet, att de nuvarande reglerna i de olika kommunallagarna
ej blott icke överensstämma med varandra utan rent av stå i viss motsättning
mot varandra. Framhållas må exempelvis, att för de borgerliga kom -

1 I detta sammanhang torde lämpligen böra återgivas följande uttalande av svenska stadsförbundets
finansråd år 1920 (i samband med prövning av en låneansökan från staden Lund),
vilket uttalande torde utvisa, att pantsättning som säkerhet för kommunala lån i allmänhet
ej är förtjänt av statsmakternas gynnande:

>Den säkerhet, som de kommunala skuldförbindelserna erbjuda, utgöres dels av de i vederbörande
kommuns ägo befintliga fastigheter och lösegendom samt dels kommunens skattekraft.
Enligt i vårt land följd princip baseras den kommunala krediten alltid å båda dessa faktorer,
och prioritetsrätt lämnas icke någon långivare. För ett kreditviirdigt samhälle —- vare sig stat
eller kommun — som är i behov av lån, innebär en dylik anordning en obestridlig styrka.
Även örn samhället genom att särskilt pantförskriva vissa nyttigheter kan temporärt förskaffa
sig gynnsammare villkor för mindre lånebelopp, bliver samhällets lånekredit dock i längden
lidande genom en dylik åtgärd. Det måste ock anses utgöra ett viktigt allmänintresse att tillse,
att den ovan omförmälda principen i avseende å kommunernas lånepolitik upprätthålles, enär
den kommunala krediten skulle kunna lida skada, örn långivarna började räkna med den möjligheten,
att kommunerna med förmånsrätt tillgodosåge vissa fordringsägare.»

munerna den fria lånerätten är större ju lägre utdebiteringen är, medan för
församlingarna förhållandet är det motsatta. Denna motsättning förefaller
egendomlig. Det synes emellertid i verkligheten förhålla sig så, att de skäl,
som motivera en underställningsfri upplåning, äro av olikartad beskaffenhet
och jämväl kunna motivera regler av olika slag.

För närvarande användes den fria lånerätten företrädesvis i följande avseenden.

I första hand nyttjas den för att tillgodose kommunernas behov av kassaförlag.
Detta behov är icke obetydligt. Kommunalutskylder börja ej upptagas
förrän viss tid förflutit in på ett år, medan kommunerna hava att täcka
utgifter redan från årets början. Kommuner med industriell verksamhet
— gas-, elektricitets- och vattenverk m. m. — hava särskilt stort behov
av kassaförlag, enär dessa företag ofta hava stora utgifter för arbetslöner,
råvarulager m. m., medan avgifterna till företagen inflyta först i efterskott.
Men även i många andra fall kan kassaförlag erfordras, där fråga är örn
mera extraordinära behov.

Den fria lånerätten har emellertid också i viss utsträckning nyttjats för
att kunna utan underställning med fördelning av kostnaderna på några år
finansiera företag av en viss varaktighet. Ej sällan torde fråga vara örn
företag, vars kostnader rätteligen kunnat fördelas på en väsentligt längre
tidrymd men som kommunerna föredragit att betala på kortare tid. Kräver
företaget ej uttaxering under längre tid än fem år, kan även underställning
hos länsstyrelsen av utgiftsbeslutet undvikas.

Stundom förekommer, att en kommun utnyttjar sin fria lånerätt på ett
tredje sätt. Kommunen beslutar att uppföra en byggnad med lånemedel.
Omständigheterna äro sådana, att lånemedlen bort amorteras under t. ex.
25 år. Kommunen hade alltså bort hos Kungl. Majit söka tillstånd till lånets
upptagande, i vilket fall Kungl. Majits prövning skulle gällt icke blott
behovet överhuvudtaget att uppföra en byggnad för ifrågavarande ändamål
utan även huruvida byggnaden borde vara av ifrågasatt storlek och beskaffenhet.
Utan att genast söka dylikt tillstånd påbörjar kommunen byggnaden
med hjälp av medel, upplånade inom gränserna för dess fria lånerätt.
Först sedan byggnadsföretaget delvis verkställts, ingives ansökan om
tillstånd att upptaga lån. Försåvitt Kungl. Majit icke finner sig kunna genom
ett avslag framtvinga omedelbar uttaxering av ett belopp motsvarande
hela återstående lånebehovet, blir Kungl. Majit nödsakad att helt eller delvis
bifalla ansökningen, även om eljest fordrade förutsättningar för bifall
icke skulle föreligga.

Slutligen kan den fria lånerätten användas till att på de närmast följande
åren överskjuta kostnader, vilka rätteligen bort täckas genom omedelbar uttaxering.

Beträffande dessa olika fall av den underställningsfria lånerätten må nu
anföras följande.

Att en kommun använder underställningsfri upplåning för att anskaffa
kassaförlag är i sin ordning. Det är främst för detta fall som underställnings -

fri upplåning är motiverad. För varaktiga kassaförlag, som ofta torde vara
erforderliga för de kommunala affärsverken, torde det väl i vanliga fall vara
naturligast att uppsamla kassaförlagsfonder, vilka eventuellt kunna åstadkommas
genom upptagande av lån, som återbetalas under en längre tidsperiod.
För sådana lån av lämplig storlek lärer Kungl. Maj:ts godkännande
kunna påräknas. Å andra sidan torde intet vara att invända emot att kassaförlaget
anskaffas genom tillfälligt lån, vilket sedan successivt förnyas. Det
torde få anses praktiskt att en sådan förnyelse, om den håller sig inom ett
begränsat belopp, ej kräver underställning. Behovet av kassaförlag är vanligen
ej mindre i skattetyngda kommuner än i andra — snarare tvärtom.
Detta behov kan emellertid i skattetyngda kommuner ej enligt nu gällande
regler tillgodoses utan underställning, ehuru det ej torde behöva antagas, att
en begränsad underställningsfri lånerätt för dylika ändamål skulle utgöra en
fara för kommunens ekonomiska jämvikt eller föranleda missbruk.

Fri lånerätt för att kunna på en ej alltför lång tidsperiod fördela kostnaderna
för finansiering av mera varaktiga tillgångar är väl knappast i och för sig
nödvändig men ej heller förkastlig, därest kommunen har en stark ekonomi
och utgiften ej är för stor. För dylik upplåning lämpar sig väl den grundprincip,
som nu gäller för de borgerliga kommunerna. Om man på frågan
om kommunernas upplåning anlägger det naturliga betraktelsesättet, att kommunerna
även i sådant avseende få sköta sig själva, där ej bestämda skäl
tala däremot, bör följaktligen den nuvarande möjligheten härutinnan bibehållas.

Stridande mot kommunallagarnas anda är däremot en sådan användning
av den fria lånerätten, genom vilken kommunen på förhand binder Kungl.
Maj:t. Härigenom kränkes nämligen det intresse, som föranlett bestämmelserna
om underställning. Likaså innebär det ett missbruk av den fria lånerätten,
örn kommun på ett följande års skattskyldiga överskjuter vad årets
skattskyldiga bort betala. Till vad nu anförts bör tagas hänsyn i så måtto,
att bestämmelserna örn fri lånerätt såvitt ske kan utformas så, att de ej möjliggöra
dylika missbruk.

Riktlinjer för ändrad lagstiftning.

Med hänsyn till det nu sagda synes det naturligt att lösa frågan om den underställningsfria
lånerätten på det sätt, att särskilt beaktande ägnas dels den
upplåning, som avser anskaffande av kassaförlag, dels den som avser andra
ändamål, vilka böra innefattas under den fria lånerätten. Detta synes böra
ske på det sätt, att för de borgerliga primärkommunerna fastställes dels en
fri lånerätt gällande även för kommuner med hög utdebitering, dels en fri
lånerätt enligt ungefär samma grunder som de nu gällande. Eftersom det
kan antagas, att kommuner med hög utdebitering hava behov av ett större
kassaförlag per skattekrona än kommuner med låg utdebitering, kunde det
ifrågasättas att beträffande den för kassaförlag avsedda lånerätten antaga

2—367474.

ungefär samma regel som den, vilken nu gäller för församlingarna, d. v. s.
ställa upplåningen i direkt förhållande till utdebiteringen per skattekrona.
Då det emellertid å andra sidan kan fastslås, att de med fri lånerätt förenade
riskerna äro större vid hög utdebitering, och då den nuvarande lånerätten
för de borgerliga kommunerna står i omvänt förhållande till utdebiteringen
och förutsättes i väsentlig del bibehållen, torde det ligga närmast till
hands att fastställa denna lånerätt till vad som motsvarar visst krontal per
skattekrona oberoende av utdebiteringen i kommunen. Vid bestämmande av
detta krontal måste beaktas, att det å ena sidan bör vara tillräckligt
stort men å andra sidan ej bör medföra några risker för att kommunerna
på grund av denna upplåning skola råka i svårigheter. När i
sådant avseende föreslås ett belopp av tre kronor per skattekrona i
kommunen, bör framhållas, att detta förslag ej är grundat på en fullständig
statistisk undersökning samt att det antages, att denna siffras tillräcklighet
och lämplighet komma att bedömas av kommunerna och deras
sammanslutningar vid remiss å denna promemoria. Att kunna bestämma en
avsevärd del av den underställningsfria lånerätten på ett så enkelt sätt som
detta måste innebära en betydande praktisk fördel, då kreditinrättningarnas
kontroll vid tillämpningen av en sådan regel måste bliva så enkel som möjligt.
Enär den lånerätt, varom här är fråga, närmast avser att fylla behovet
av tillfälligt kassaförlag, torde det vara på sin plats att begränsa den till lån
på kort tid, förslagsvis ett år, en anordning ägnad att förekomma missbruk
genom användande av ifrågavarande upplåningsmöjlighet för andra ändamål
än för vilka den är avsedd. En sådan tidsbegränsning innebär en försiktighetsåtgärd
av särskild betydelse för mera skattetyngda kommuner, då frågan
huruvida upplåningen ligger inom den fria gränsen måste årligen prövas
av såväl kommunen själv som kreditgivaren.

Oberoende av denna lånerätt bör för de borgerliga kommunerna fri lånerätt
väsentligen liknande den nuvarande bibehållas, dock att jämväl för landskommunernas
del beaktas skillnaden mellan de kommuner, vilka omhänderhava
folkskoleväsendet, och övriga kommuner. Vore det meningen att denna
lånerätt skulle bliva den enda — d. v. s. avsåge man ej att införa också en
sådan lånerätt som nyss omförmälts —- kunde anledning föreligga att något
höja den nuvarande 10-kronorsgränsen. Införes en särskild av utdebiteringen
oberoende fri lånerätt å tre kronor per skattekrona, fylles därmed en
avsevärd del av det behov av fri lånerätt, som för närvarande täckes enligt
de nu gällande reglerna. Skäl synes därför förefinnas för en viss sänkning
av den nuvarande gränsen. För de kommuner, vilka omhänderhava folkskoleväsendet,
torde gränsen böra bestämmas till tio kronor utan avräkning
för folkskoleutgifterna, medan gränsen för övriga kommuner sättes något
lägre. Hur mycket lägre gränsen bör dragas kan vara föremål för olika meningar.
Folkskolekostnaderna per skattekrona äro ganska skiftande i olika
kommuner. I samband med remissen av 1932 års riksdagsskrivelse verkställdes
en utredning, enligt vilken ifrågavarande kostnader i landskommunerna
genomsnittligt skulle uppgå till 2.31 kronor per skattekrona. Efter

denna tidpunkt har staten i ökad omfattning övertagit kostnader för folkskoleväsendet.
Det synes fördelaktigt att i lagen bestämma en viss gräns,
ehuru hänsyn därigenom blott kan tagas till genomsnittsförhållandena. Där
folkskoleväsendet omhänderhaves av församlingarna, äga dessa en fri lånerätt
svarande i stort sett mot hälften av kostnaden därför. På grund därav
och med beaktande jämväl att gränssiffran bör vara ett obrutet tal föreslås,
att i kommuner, vilka icke omhänderhava folkskoleväsendet, gränsen bestämmes
till nio kronor per skattekrona.

Med sålunda föreslagna bestämmelser vinnes den likställighet mellan stadsoch
landskommuner, vars ernående var ett av huvudmotiven till 1932 års riksdagsskrivelse.

Då det emellertid måste anses önskvärt, att en kommun ej med underställningsfria
lån finansierar alltför stor del av sina utgifter samt införandet utav
en av utdebiteringen oberoende fri lånerätt för flertalet kommuner medför
en stark utökning av den fria lånerätten, föreslås även maximering av den
lånerätt, som anknytes till nu gällande grunder. Fastställes även denna sistnämnda
rätt till högst tre kronor per skattekrona, kommer den fria lånerätten
att kunna uppgå till ej mindre än sex kronor per skattekrona, en siffra som
för närvarande torde uppnås endast i ett fåtal fall och genomgående kan antagas
vara fullt tillräcklig. Härvid måste dock beaktas, att jämlikt lagen örn
kommunal fondbildning i den fria lånerätten skall inräknas även användning
av medel från kommunernas egna fonder, en användning som, även om
den ej tekniskt är att hänföra till upplåning, likväl i verkligheten står upplåningen
nära. Även om denna maximisiffra gäller, att dess lämplighet kan
belysas vid besvarande av remiss å denna promemoria. Redan nu torde gälla,
att i det belopp, som den fria upplåningen avser, inräknas även borgen
som ingåtts utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Förtydligande av lagtexten för att
göra detta fullt klart synes önskvärt.

Beträffande den fria lånerätt, som på sätt förut sagts skulle bibehållas i
anslutning till den nu gällande, föreslås tillika att den skall begränsas till att
gälla lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas under högst fem
år. Enligt kommunallagarna skola beslut örn utgifter, vilka kräva uttaxering
under längre tid än fem år, vara underkastade länsstyrelsens fastställelse. Såsom
av den vid denna promemoria fogade utredningen framgår, är det ej
fullt klart, huruvida detta har den innebörden, att ett beslut örn upplåning
med mer än fem års återbetalningstid i och för sig kräver underställning. En
dylik oklarhet är ej önskvärd. Helt visst överensstämmer det med den nuvarande
kommunallagstiftningens andemening att aldrig under den fria lånerätten
inbegripa lån ställda på längre återbetalningstid än fem år, en gräns
som nu gäller för de eljest i avseende å den fria lånerätten särskilt gynnade
landstingen. Denna gräns måste också anses tillräcklig för att tillgodose de
ändamål med den fria lånerätten, som i det 1 öregående betecknats såsom
önskvärda eller berättigade. Lånetiden för ej underställda lån torde ock hava
i praxis i huvudsak begränsats till fem år.

Fråga har uppkommit, huruvida i kommunernas icke underställda gäld

borde inräknas jämväl den skuld, för vilken kommun häftade på grund av
underlåtenhet att erlägga betalning för varor eller arbetsprestationer. Såsom
skäl för att jämväl dylik skuld skulle på detta sätt medräknas kunde anföras,
att jämväl den är av betydelse vid bedömandet av kommunens ekonomiska
ställning. Emellertid torde sådan skuld ingenstädes vara så stor, att den kan
nämnvärt inverka på kommunens ekonomiska jämvikt. Härtill kommer,
att ett sådant beaktande av dylik skuld säkerligen skulle medföra åtskilliga
praktiska svårigheter. Vid nu anförda förhållanden har bestämmelse om
skuldens inräknande ej ansetts erforderlig. Utan uttryckligt stadgande torde
däremot vara klart, att såsom upplåning räknas exempelvis övertagande
av intecknad skuld i samband med fastighetsförvärv.

Det synes lämpligt och billigt, att de städer, som ej deltaga i landsting, erhålla
en något större fri lånerätt än övriga borgerliga kommuner, enär i deras
utgifter inräknas sådana, som för riket i övrigt tillkomma landstingen,
vilka ju själva äga viss fri lånerätt. Det föreslås, att för dessa städer den av
utdebiteringen oberoende lånerätten bestämmes till fyra i stället för eljest
föreslagna tre kronor per skattekrona.

I fråga om församlingarnas fria lånerätt torde anledning till större ändring
i vad nu gäller icke föreligga. Den nuvarande regeln är väl lämpad att tillgodose
de synpunkter, som i det ovanstående framlagts rörande behovet av
kassaförlag. Den lär hava befunnits smidig och har veterligen icke föranlett
några äventyrligheter. Då lånerätten för de borgerliga kommunerna emellertid
skulle begränsas till lån med en återbetalningstid av högst dels ett år
och dels fem år, ifrågasättes för församlingarnas fria lånerätt en begränsning
av lånetiden, vilken bör kunna utan olägenhet för församlingarna bestämmas
till två år. En sådan begränsning har viss hemul så till vida att den
gällde före 1910 års lagändringar; kommunlån lära alltjämt i ej ringa utsträckning
vara upptagna just för tvåårsperioder, en omständighet som delvis
torde få tillskrivas en alltjämt kvarlevande uppfattning, att tvåårsbegränsningen
har betydelse. I detta sammanhang må ock beaktas, att tvåårsgränsen
sedan gammalt gällt för vägdistrikten och bibehållits i den nya väglagstiftningen.

Beträffande municipalsamhällena har framkastats tanken att på något sätt
sammankoppla deras fria lånerätt med utdebiteringen i den landskommun,
inom vilken municipalsamhället är beläget. En sådan sammankoppling vöre
visserligen i så måtto befogad, att därigenom den sammanlagda beskattningen
för municipalsamhällenas skattebetalare kunde beaktas. En sammankoppling
skulle dock säkerligen medföra många förvecklingar och praktiska svårigheter,
detta även med hänsyn därtill att municipalsamhälle kan utgöra del av flera
kommuner. Enär municipalsamhällena äro av de mest olika storlekar och vitt
skilda slag i övrigt, torde annan allmängiltig regel för deras fria lånerätt svårligen
kunna givas än att denna rätt, i likhet med vad som gäller för församlingarna,
bestämmes till hälften av det uttaxerade beloppet, varjämte lånetiden
begränsas till högst två år. Att denna regel skulle vara mindre lämpad för municipalsamhällena
än för församlingarna torde ej böra antagas. Den torde å

ena sidan vara tillräcklig för att giva municipalsamhällena en ställning i
avseende å den fria lånerätten fullt motsvarande den som tillkommer övriga
kommunala bildningar men lärer å andra sidan ej medföra några risker,
helst som municipalsamhällenas utdebitering i förhållande till landskommunernas
är låg och alltså hälften av det uttaxerade beloppet torde vara en i
förhållande till kommunmedlemmarnas skattekraft icke alltför hög summa.
Även avvägningen av den nu föreslagna siffran torde komma att bliva underkastad
prövning vid avgivandet av remissvar å denna promemoria.

Beträffande samtliga nu angivna slag av kommunbildningar bör, såsom
nu ock gäller, ingående av borgen jämställas med upptagande av lån.

Den nu gällande bestämmelsen om landstingens fria lånerätt avviker från
såväl de nu i kraft varande som ock de föreslagna reglerna för övriga kommuner.
Ändring av bestämmelsen för landstingen skulle därför kunna ifrågasättas.
Bestämmelsen torde emellertid hava visat sig lämplig och missbruk
synas icke hava förekommit. Anledning till antagande att missbruk
skulle äga rum i framtiden torde ej finnas. Vid nu anförda förhållanden
synas tillräckliga skäl till ändring ej föreligga; dock lärer — i anslutning
till vad redan nu stundom antages gälla — ingående av borgen böra uttryckligen
jämställas med upptagande av lån.

Ändring ifrågasättes icke beträffande de nyligen antagna, ännu ej ikraftträdda
reglerna för vägdistriktens fria upplåning.

Som några närmare bestämmelser för tingshusbyggnadsskyldigas ekonomiska
förvaltning ej finnas, bör bestämmelse nu ej införas beträffande deras
lånerätt.

Fråga om ytterligare garantier mot missbruk av den fria lånerätten.

Vid uppgörande av förslag till bestämmelser om kommunernas fria lånerätt
bör, på sätt redan framhållits, tillses, att dessa i huvudsak ej komma
att missbrukas för olämplig finansiering av olika kommunala utgifter.
Det vore tilläventyrs möjligt att för att vinna garanti mot missbruk kringgärda
denna lånerätt med begränsande föreskrifter utöver dem som ovan föreslagits.
Emellertid måste å andra sidan beaktas riskerna i olika avseenden
av alltför komplicerade bestämmelser, den känsla av i många fall obehövligt
tvång som dessa lätt kunna medföra hos kommunalmännen, åstadkommande
av ovillighet hos kreditinrättningarna att lämna lån vilka kräva ingående
formprövning, möjligen också skapande av benägenhet att kringgå
bestämmelserna. Det måste anses innebära en bestämd fördel med möjligast
enkla bestämmelser, och det torde finnas anledning förvänta, att sådana
bestämmelser skola utom i undantagsfall tillämpas i enlighet med
sitt syfte. Det torde kunna antagas, att olägenheterna av sådana missbruk
skulle bliva mindre än de olägenheter, som enligt det nyss anförda skulle
kunna bliva en följd av alltför komplicerad lagstiftning.

Av den historiska redogörelsen framgår emellertid, att betydande upp -

märksamhet under en följd av år måst ägnas det missförhållandet, att kommuner
genom varjehanda åtgärder ställde sig själva i ett läge, vilket nödvändiggjorde
upplåning utanför den fria lånerätten, varigenom syftet med
kommunallagarnas lånebestämmelser åsidosattes och Kungl. Maj:ts låneprövning
föregrepes. Det framgår ock av sagda redogörelse, att man på
olika vägar sökt komma till rätta med detta missförhållande och att framkomna
förslag till reglerande lagföreskrifter visat sig ogenomförbara eller
olämpliga. Senare tiders erfarenheter lära däremot hava givit vid handen,
att de länge bedrivna strävandena att på frivillighetens väg lösa frågan
småningom givit resultat, samt att missbruk av det slag, varom fråga är,
numera äro tämligen ovanliga. Under dylika omständigheter synes anledning
saknas att nu vidtaga särskilda åtgärder beträffande denna fråga.

Borttagande av särskilt underställningstörfarande beträffande vissa lån av

statsmedel.

Kungl. Majit kan i vissa fall bevilja kommun lån av statsmedel1. Sådana
lånemedel skola antingen under bestämda villkor av kommunen i sin
tur utlånas -— kommunen är då närmast att betrakta såsom låneförmedlare
— eller ock skola de av kommunen användas till genomförandet av företag
av bestämt slag.

Beträffande dylika lån förfares nu i allmänhet på följande sätt: Kommunen
ingiver till Kungl. Majit ansökning att erhålla lån från staten. Denna
ansökning beredes i det departement, där ärenden rörande sådan verksamhet,
som lånet avser att främja, handläggas. I detta departement prövas i
första hand, huruvida det med hänsyn till statsintresset är önskvärt, att
kommunen genomför ett företag av ifrågavarande slag. Såsom en mera
sekundär faktor framstår härvid av naturliga skäl ett hänsynstagande även
till kommunens ekonomiska bärkraft, vilken dock givetvis beaktas. Vid
ärendets beredning sker stundom samarbete med finansdepartementet och
dettas kommunala lånebyrå; särskilt brukar yttrande angående lämplig tid
för lånets amortering inhämtas från finansdepartementet. Finnes låneansökningen
böra bifallas, beviljar Kungl. Maj :t lån i regel på villkor, att kommunen
erhåller Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga länet2. Kommunen har
därefter att till finansdepartementet ingiva ansökan örn dylikt tillstånd.
Ärendet handlägges där på lånebyrån. Prövningen i finansdepartementet
borde egentligen ske efter samma grunder, efter vilka ansökningar örn lånetillstånd
i allmänhet prövas, d. v. s. med beaktande av kommunens be -

1 Se t. ex. ang. statens bostadslånefond SFS 1930:169; vattenkraftslånefonden SFS 1919: 787;
luftfartslånefonden SFS 1927:490; egnahemslåtieforiden j och jordförmedlingsfonden SFS 1928:
218 och 219; kommunskogslånefonden SFS 1930:272 och vedeldningslånefonden''SFS31934: 433.

2 Tillstånd att upptaga arbetarsmåbruksstatslån (SFS 1933:331) meddelas enligt praxis utan
särskild ansökan till finansdepartementet efter beredning i jordbruksdepartementet.

hov av det företag lånet avser att möjliggöra, detta företags beskaffenhet
samt, icke minst, kommunens ekonomiska bärkraft. I sakens natur ligger
emellertid, att Kungl. Maj:t i finansdepartementet näppeligen kan motsätta
sig upptagandet av ett lån, som Kungl. Maj:t i egenskap av statens representant
som kreditgivare beviljat efter prövning i annat departement.

Denna anordning med två ansökningsförfaranden måste anses otymplig
och onödig. För kommunerna åstadkommer den tidsspillan och extra skriverier.
Myndigheternas arbete blir större än som är nödvändigt. Anordningen
utgör ingen borgen för att de kommunalekonomiska synpunkterna
bliva bättre beaktade än som skulle vara fallet, örn blott ett enda beslut
meddelades.

Utan egentliga svårigheter torde det dubbla förfarandet kunna bortfalla
och det syfte, som rätteligen borde vinnas med detsamma, tillgodoses på det
sätt, att ärendet om lånets beviljande beredes av det departement, till vilket
ärendet med hänsyn till sin beskaffenhet hör, men att en granskning
jämväl ur de synpunkter, som finansdepartementet har att anlägga, sker under
samråd med detta departement. Därigenom skulle lånebyråns särskilda
sakkunskap i kommunalekonomiska ting kunna tillgodogöras redan vid
lånets beviljande. Samarbetet torde kunna genomföras utan ändring av departementsstadgan
och på det hela taget tämligen formlöst. Huru saken bäst
bör ordnas få väl kommande erfarenheter utvisa. Här må framhållas en
sådan möjlighet: I fackdepartementet frånskiljas de ansökningar, vilka

uppenbarligen böra avslås, övriga ansökningshandlingar överlämnas till
finansdepartementets lånebyrå, varest desamma prövas ur allmänna kommunalekonomiska
synpunkter efter sedvanliga grunder. Ärendena föredragas
i erforderliga delar inför finansministern; då fasta regler för låneärendenas
bedömande utbildats, torde föredragningen i de allra flesta fall kunna
bliva mycket summarisk. Handlingarna jämte besked om resultatet av
finansdepartementets granskning återlämnas därefter till fackdepartementet.
Sedan ärendena där ytterligare beretts, föredragas de inför fackministern.
Det torde kunna antagas, att finans- och fackministrarnas meningar
utom i rena undantagsfall komma att sammanfalla, varför gemensam överläggning
mycket sällan torde behöva äga rum.

Med hänsyn till det anförda föreslås, att till underställningslagrummen i
kommunallagarna göras tillägg av innehåll att, därest Kungl. Majit beviljat
kommun lån av statsmedel, kommunen därigenom anses hava erhållit tillstånd
att upptaga lånet. Stadgandets innebörd skulle alltså vara, att kommunen
icke behöver söka Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga lånet och att
vad kommunen på sådant sätt upplånat icke skall betraktas såsom upplanat
utan Kungl. Maj:ts tillstånd, varför det icke inkräktar på den fria lånerätten.

Inverkan på föreskrifterna om fri lånerätt av en inskränkning av kommunernas
uppgifter.

Kungl. Majit har den 24 januari 1936 tillsatt en kommitté, kommunalskatteberedningen,
med uppgift, bland annat, att verkställa en omprövning
av fördelningen av samhället åliggande uppgifter mellan staten och kommuner
av olika slag. Därest beredningens arbete skulle föranleda överflyttning
av väsentliga uppgifter från primärkommunema till landstingen eller till staten,
skulle ock en avsevärd ändring ske av de genomsnittliga utdebiteringstalen,
varå de föreslagna bestämmelserna om den fria lånerätten delvis vila.
Emellertid torde med den i hög grad påkallade ändringen av bestämmelserna
örn fri lånerätt icke böra anstå i avvaktan på kommunalskatteberedningens
utredningar, även om dessa kunna tänkas föranleda ändring i vad som
nu må beslutas.

Ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning.

De nya bestämmelserna torde kunna träda i kraft den 1 juli 1937. Såsom
förut framhållits innebära de nya bestämmelserna i stort sett en utvidgning
av den fria lånerätten. Skulle i enstaka undantagsfall vid övergången svårighet
uppkomma för kommun, lärer Kungl. Majit vilja meddela särskilt
tillstånd till extra upplåning.

Erforderliga lagändringar.

I enlighet med vad nu anförts framläggas förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn
församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
örn landsting;

5) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm; och

6) lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn
församlingsstyrelse i Stockholm.

Stockholm den 31 juli 1936.

Carl W. U. Kuylenstierna.

E. Thomasson.

Bilaga 1.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 79 och 88 §§ lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse
på landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

79 §.

1 mom. För att — — — sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Kommun äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställda på
högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp motsvarande tre
gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder
skolat utgöras för sistförflutna året.

Oavsett upplåningen enligt föregående stycke äger kommun utan Konungens
tillstånd upptaga lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas
under högst fem år, intill ett sammanlagt belopp motsvarande skillnaden
mellan, å ena sidan, i kommun som omhänderhaver folkskoleväsendet tio
gånger och i annan kommun nio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor
och skatteören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna
året beslutits skola i kommunen anskaffas genom uttaxering. Dock må ej
genom beslut, varom i detta stycke är fråga, upplåningen bringas att överstiga
ett belopp motsvarande tre gånger antalet av omförmälda skattekronor
och skatteören.

Vad i detta mom. sägs örn upptagande av lån gäller ock ingående av borgen;
och skall belopp, för vars återbetalning kommun iklätt sig borgen, räknas
såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat kommun lån av statsmedel, anses kommunen därigenom
hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende å dess särskilda ordnings- och hushållningsangelägenheter
vad i denna lag är stadgat äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande dock av följande:

1 Senaste lydelse av 79 §, se SFS 1936: 283.

a) i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige och kommunalnämnd
träda inom municipalsamhälle municipalstämma, municipalfullmäktige
och municipalnämnd;

b) indelning i valkretsar för val av municipalfullmäktige skall icke i något
fall företagas; och

c) beträffande rätt för municipalsamhälle att utan Konungens tillstånd
upptaga lån gäller i stället för stadgandena i 79 § 2 mom. första och andra
styckena, att sådant tillstånd icke erfordras, då lånet är ställt på en återbetalningstid
av högst två år och genom beslutet sammanlagda beloppet av
municipalsamhällets utan underställning skedda upplåning ej bringas att
överstiga hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret beslutits
skola i municipalsamhället anskaffas genom uttaxering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 74 § lagen den 6 juni 1930 (nr
252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 74 § lagen den 6 juni 19301 om kommunalstyrelse
i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

74 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Stad äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställda på högst
ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp motsvarande, såvitt angår
stad, som ej deltager i landsting, fyra gånger och, beträffande annan
stad, tre gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder
skolat utgöras för sistförflutna året.

Oavsett upplåningen enligt föregående stycke äger stad utan Konungens
tillstånd upptaga lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas under
högst fem år, intill ett sammanlagt belopp utgörande skillnaden mellan,
å ena sidan, i stad som omhänderhaver folkskoleväsendet tio gånger och i
annan stad nio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor och skatte -

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 284.

Ören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna året beslutits
skola i kommunen anskaffas genom uttaxering. Dock må ej genom beslut,
varom i detta stycke är fråga, upplåningen bringas att överstiga ett belopp
motsvarande tre gånger antalet av omförmälda skattekronor och skatteören.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av borgen;
och skall belopp, för vars återbetalning stad iklätt sig borgen, räknas
såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat stad lån av statsmedel, anses staden därigenom
hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 66 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

66 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 mom. Församling äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställt på
en återbetalningstid av högst två år, därest genom beslutet sammanlagda
beloppet av församlingens utan underställning skedda upplåning ej bringas
att överstiga hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret
beslutits skola i församlingen anskaffas genom uttaxering.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av borgen;
och skall belopp, för vars återbetalning församlingen iklätt sig borgen,
räknas såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat församlingen lån av statsmedel, anses församlingen
därigenom hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:285.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 54 § lagen den 20 juni 19241 om landsting skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

54 §.

Konungens godkännande---längre tid än fem år;

b) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, skolande
i upptagande av lån inbegripas ingående av borgen;

c) försäljning, pantförskrivning — — — av landstingsman.

Har Konungen beviljat landsting lån av statsmedel, anses landstinget därigenom
hava erhållit tillstånd att upptaga lånet.

Hurusom beslut---kommunal fondbildning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936 : 286.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 15 juni 19351 om kommunalstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

63 §.

1 morn. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) nya eller---till Konungen.

2 mom. Staden äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställda på
högst ett års återbetalningstid, intill ett sammanlagt belopp motsvarande
fyra gånger antalet av de skattekronor och skatteören, varefter kommunalutskylder
skolat utgöras för sistförflutna året.

Oavsett upplåningen enligt föregående stycke äger staden utan Konungens
tillstånd upptaga lån, ställda att genom årliga avbetalningar återbetalas un -

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 287.

der högst fem år, intill ett sammanlagt belopp motsvarande skillnaden mellan,
å ena sidan, tio gånger antalet av nyss omförmälda skattekronor och
skatteören, samt, å andra sidan, den summa som för sistförflutna året beslutits
skola i staden anskaffas genom uttaxering. Dock må ej genom beslut,
varom i detta stycke är fråga, upplåningen bringas att överstiga ett
belopp motsvarande tre gånger antalet av omförmälda skattekronor och
skatteören.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av borgen,
och skall belopp, för vars återbetalning staden iklätt sig borgen, räknas
såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat staden lån av statsmedel, anses staden därigenom
hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 69 § lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 69 § lagen den 6 juni 19301 om församlingsstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

69 §.

1 mom. För att---sådan fastighet;

b) upptagande av lån eller ingående av borgen i andra fall än i 2 mom.
avses; eller

c) utgifter, som---till Konungen.

2 morn. Församling äger utan Konungens tillstånd upptaga lån, ställt på
en återbetalningstid av högst två år, därest genom beslutet sammanlagda
beloppet av församlingens utan underställning skedda upplåning ej bringas
att överstiga hälften av den summa, som för det sistförflutna kalenderåret
beslutits skola i församlingen anskaffas genom uttaxering.

Vad i detta mom. sägs om upptagande av lån gäller ock ingående av
borgen; och skall belopp, för vars återbetalning församlingen iklätt sig borgen,
räknas såsom lånfånget belopp.

Har Konungen beviljat församlingen lån av statsmedel, anses församlingen
därigenom hava erhållit Konungens tillstånd att upptaga lånet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936 : 288.

Bilaga 2.

P. M.

angående den civilrättsliga giltigheten i vissa fall av kommunala

låneavtal.

Av CARL W. U. KUYLENSTIERNA.

Såsom första föremål för undersökningen framstår frågan, huruvida och
i vad mån kommunallagarnas bestämmelser angående underställning, kvalificerad
majoritet etc. för kommunlån äga civilrättslig relevans eller ej.

Vad kravet på kvalificerad majoritet i vissa fall angår synes det ställt
utom allt tvivel, att en brist härutinnan betyder att en för låneavtalets giltighet
nödvändig förutsättning saknas. Kommunen får ej i annan ordning
än den föreskrivna besluta örn lånet. Bristen synes vara att hänföra till
frågan örn kommunens rättshandlingsförmåga (behörighet). Det förefaller
emellertid, som örn denna brist ej längre skulle föreligga utan avtalet
bliva giltigt, därest beslutet ej överklagas och det sålunda tager åt sig laga
kraft. Villkoret örn kvalificerad majoritet har tillkommit endast i kommunmedlemmarnas
eget intresse. Det är ej orimligt, om den omständigheten
att ingen av dem, som vid tiden för beslutet voro medlemmar av
kommunen, begagnar möjligheten att få beslutet undanröjt tillägges samma
betydelse som örn beslutet från början fattats med den kvalificerade majoriteten.
Om en kreditinrättning innan klagotiden gått till ända beviljar kommun
ett lån, som beslutats med endast enkel majoritet men som rätteligen
krävt två tredjedels majoritet, blir låneavtalet följaktligen ogiltigt, därest
beslutet efter överklagande undanröjes, men eljest ej (det förutsättes här
för enkelhetens skull, att lånet ej fordrar underställning hos myndighet).

Då den brist, varom här är fråga, hänför sig till själva behörigheten att
träffa avtalet, lärer på grund av allmänna rättsregler kunna antagas, att
medkontrahentens goda tro att behörighet förelegat ej kan ersätta bristen
(jfr nedan sid. 34), utan att avtalet under ovan angivna förutsättningar förblir
ogiltigt. Att betalningsskyldighet trots avtalets ogiltighet kan föreligga,
därest medlen komma kommunen till godo, är ett annat spörsmål. Det synes
ej nödvändigt att i avseende å kravet på kvalificerad majoritet gå närmare
in på dessa frågor, vilka vid det förhållande, att på denna grund i
och för sig ogiltiga avtal på sätt ovan sagts vanligen torde taga åt sig laga
kraft och bliva giltiga, lära äga ringa praktisk betydelse.

För beslut örn upplåning kräves emellertid också i åtskilliga fall underställning
hos och godkännande av Kungl. Majit.

Det intresse, som underställningen hos Kungl. Majit skall tjäna, torde endast
i mindre grad vara hänsyn till dem som äro medlemmar av kommunen,
när beslutet fattas. Med bestämmelserna örn underställning torde man
framför allt hava velat skydda de kommande generationer, vilka skola återbetala
lånet. Vidare lära vid de nuvarande principernas införande hava anlagts
nationalekonomiska synpunkter; Kungl. Majit kan vid sin prövning
taga hänsyn till kapitaltillgången i riket samt upplåningens betydelse för
den svenska och utländska lånemarknaden. Det är väl knappast att antaga,
att hänsyn till tredje mans intresse i detta sammanhang beaktats. Visserligen
är det ett allmänt intresse, att långivare få betalt för kommunlån ej

minst därför att eljest kommunernas kreditmöjligheter skulle lida skada.
Men långivaren förutsattes själv kunna bedöma, örn hans kreditgivning är
riskfylld eller ej. Så är f. ö. endast i sällsynta undantagsfall förhållandet.
Såsom säkerhet för lånet ligger kommunens hela beskattningsunderlag, och
det torde vara ytterst sällan en upplåning kan ifrågakomma, för vilken ej
denna säkerhet är tillräcklig.

På vilken väg kan då det intresse, som kommunallagstiftningen sålunda
velat skydda, bevakas, därest ifrågavarande formföreskrift åsidosättes?
Överklagande av en underlåten underställning kan ej ske. Statskontroll i
form av övervakning av myndighet med möjlighet att kunna göra en anmärkning
effektiv finnes ej heller. Det torde visserligen kunna antagas, att
den som i strid med lagens bestämmelser verkställer ett ej underställt lånebeslut
därigenom begår ett tjänstefel, som kan lagligen beivras, även örn
han handlar efter det beslutande organets direktiv. Upplåningen kan dock
ej på denna väg göras örn intet, och även i övrigt kan det väl knappast anses
att åtalsmöjligheten innebär ett tillräckligt verkande medel mot underlåtenhet
att underställa ett lånebeslut. överhuvud synes knappast inom
det offentligrättsliga förfarandet det skydd som åsyftas kunna ernås.

Vid sådant förhållande återstår att undersöka, huruvida bestämmelserna
om underställning hava civilrättslig betydelse, i det att deras uppfyllande är
cm förutsättning för avtalets giltighet. Är detta fallet, måste långivaren i
sitt eget intresse tillse, att han icke utlämnar lån till kommun, därest ej antingen
lånet ligger inom kommunens fria lånerätt eller ock kommunens beslut
örn lånets upptagande fastställts av Kungl. Majit. Blir kännedomen örn bestämmelsernas
betydelse härutinnan allmänt spridd bland kreditgivarna, är
det all anledning antaga, att denna av långivarna utövade kontroll blir effektiv.

Det kunde måhända ligga nära till hands att av ordalydelsen i de stadganden
i kommunallagarna, som reglera underställningen, draga slutsatser beträffande
bestämmelsernas betydelse för låneavtalens giltighet. I angivna fall
skola kommuns beslut »för att vinna bindande kraft» underställas Konungens
prövning och fastställelse, medan i andra fall länsstyrelsens godkännande
erfordras för att »giva gällande kraft» åt besluten. Vid tillkomsten av
1862 års kommunalförordningar, i vilka bestämmelserna om underställning
första gången infördes, gjordes inga uttalanden, av vilka säker ledning
kan hämtas rörande vad man velat inlägga i dessa bestämmelser.
Helt visst har man närmast tänkt sig, att bestämmelserna skulle innebära
förbud mot verkställighet av elt ej underställt beslut (kommunallagskommitténs
betänkande sid. XXX) och med största sannolikhet har man ej tänkt
på bestämmelsernas eventuella civilrättsliga verkan. Därmed kan emellertid
ingalunda anses uteslutet, att ett åsidosättande av stadgandena kan få
jämväl civilrättsliga följder; frågan härom torde få bedömas efter sakens
natur och allmänna rättsregler.

Det förefaller ej otroligt, att en rätt allmän uppfattning tidigare varit rådande,
att underlåten underställning eller bristande godkännande av Kungl.
Majit ej skulle anses hindra låneavtalets civilrättsliga giltighet. Bland annat
synas två avgöranden av regeringsrätten (R. 1916 E 125 och 1924 E 183), vilka
visserligen ej angått underställning av lånebeslut hos Kungl. Majit utan
underställning av beslut örn avlöning åt folkskolelärare (i förra fallet hos
Kungl. Majit och i senare hos länsstyrelsen), ej kunna tolkas annorlunda
än att underlåten underställning ej ansetts inverka på giltigheten av de avtal,
som slutits utan underställning. 1 det förstnämnda rättsfallet uttalas
direkt att den omständigheten, att församlingens ifrågavarande beslut ej
underställts Kungl. Majlis prövning och fastställelse, icke inverkade på ve -

derbörandes rätt till visst lönetillägg. Det senare rättsfallet giver uttryck åt
samma princip.

Emellertid har nu högsta domstolen genom avgöranden den 22 augusti 1930
(N. J. A. I: 1930 ref. sid. 403 ff; jfr nedan) givit ett svar på frågan örn underställningens
civilrättsliga betydelse.

Av vad som förekommit i det sid. 403 ff. refererade målet torde här böra
framhållas följande.

Municipal!ullmäktige i Bromstens municipalsamhälle hade beslutat upptaga
ett tillfälligt lån å 10,000 kronor och uppdraga åt municipalnämndens
ordförande, skrädderiidkaren Unger, att söka lånet, underteckna nödiga
lånehandlingar och utkvittera lånesumman. Beslutet underställdes
icke Kungl. Majits prövning. Lånet upptogs av Unger hos Stockholms
läns sparbank. Penningarna behöllos emellertid av Unger, vilken sedermera
dömdes för förskingring av bl. a. detta belopp. Banken lagsökte
municipalsamhället, och länsstyrelsen i Stockholms län förpliktade genom
utslag, som vann laga kraft, samhället att till banken utgiva skuldbeloppet
10,000 kronor jämte ränta, däri ingick ett jämlikt skuldebrevet uträknat
belopp, och lagsökningskostnad. Samhället sökte genom stämning till
Stockholms rådhusrätt återvinning i lagsökningsmålet, men dess talan ogillades
av rådhusrätten. Samhället sökte ändring hos Svea hovrätt och framhöll
diir bl. a., att lånebeslutet i fråga rätteligen krävt underställning hos
Kungl. Majit. Banken gjorde häremot gällande, att innan banken beviljade
lån åt kommun, som ej erhållit Kungl. Majits tillstånd till lånets upptagande,
banken städse undersökte huruvida tillstånd vore erforderligt. Jämväl i förevarande
fall hade undersökning skett, och hade banken av kommunen
erhållit uppgifter för bedömande av frågan. I kommunens uppgifter om
förutvarande upplåning hade emellertid ej medtagits ett lån ur bostadslånefonden,
antagligen emedan detta ej ansetts upptaget för samhällets egen räkning,
då samhället haft ställning av allenast låneförmedlare. Samhället bestred,
att banken gjort undersökning i underställningsfrågan, samt erinrade
att, då samhället konsumerat sin underställningsfria lånerätt, förevarande
upplåning vore ogiltig såsom stridande mot lag. Hovrätten ansåg på grunder,
som sakna betydelse för här behandlade rättsfråga, att Unger saknat behörighet
att upptaga lånet, i följd varav och då banken icke ens påstått, att
de av Unger uppburna medlen kommit samhället till godo, hovrätten fann
samhället icke hava varit för lånets infriande ansvarigt och förpliktade banken
att bl. a. återbetala vad den utbekommit på grund av utslaget i lagsökningsmålet.
Sedan banken sökt ändring hos Kungl. Majit, hemställde nedre
justitierevisionen, med något ändrad motivering, om fastställelse av det slut,
vartill hovrätten kommit.

Högsta domstolens majoritet (tre ledamöter) yttrade, att av närmare angivna
skäl samhället icke kunde på grund av brist i Ungers behörighet undgå
betalningsskyldighet för lånet. Vidkommande därefter av samhället
gjord invändning att Kungl. Majits fastställelse av lånebeslutet erfordrats
för att detta skulle vinna bindande kraft så måste på grund av vad i målet
förekommit antagas, att banken vidtagit de åtgärder för vinnande av utredning
i nämnda fråga, som skäligen kunnat fordras, och därvid erhållit
sådana upplysningar, att banken haft berättigad anledning antaga, att samhället
ägt upptaga lånet utan att beslutet godkändes av Kungl. Majit. »Vid
angivna förhållande kan, även om samhället haft skyldighet inhämta godkännande,
saknaden därav icke inverka å samhällets betalningsskyldighet
mot banken.» Majoriteten fastställde därför det slut, vartill rådhusrätten
kommit i målet.

I målet voro två justitieråd skiljaktiga i avseende å motiveringen och an -

förde beträffande den förevarande rättsfrågan: då även om, såsom samhället
gjort gällande, beslutet om lånet i saknad av Kungl. Majlis fastställelse
därå icke ägde gällande kraft oell försträckningsavtalet förty icke varit för
samhället bindande, samhället likväl varit skyldigt att till banken återgälda
vad samhället genom Unger på grund av avtalet uppburit av banken jämte
ränta därå, prövade justitieråden rättvist fastställa det slut, rådhusrättens
dom innehölle.

Vid bedömande av det nu relaterade rättsfallet må till en början beaktas,
att enligt samtliga i målets avgörande deltagande justitierådens mening någon
brist ej ansågs föreligga i avseende å vare sig Ungers behörighet eller
lians befogenhet att utöva samhällets rätt vid lånets upptagande. Den rätt,
som tillkom samhällets beslutande organ, tillkom också Unger1.

Det framgår vidare, att underlåtenhet att inhämta och erhålla Kungl.
Maj:ts godkännande enligt såväl majoritetens som minoritetens mening i och
för sig utgjorde en anledning till avtalets ogiltighet2.

Enligt majoritetens mening har återvinningsanspråket ogillats på den
grund att banken verkställt den utredning, som skäligen kunnat fordras, för
att förskaffa banken visshet om att upplåningen folie inom gränsen för den
underställningsfria lånerätten. Vid sådant förhållande kunde saknaden av
godkännande — örn sådant fordrades — icke inverka å samhällets betalningsskyldighet
mot banken.

Detta uttalande torde böra läsas i jämförelse med minoritetens votum.
Minoriteten har ej funnit skäl att åberopa den på viss undersökning grundade
goda tron hos långivaren såsom skäl för återvinningsanspråkets ogillande,
utan har nöjt sig med ett konstaterande, att samhället genom Unger
erhållit lånemedlen. Minoritetens tankegång synes hava varit att, om
Kungl. Maj :ts fastställelse fordrats, bristen härutinnan föranlett avtalets
ogiltighet, men att, om avtalet vore ogiltigt, det skulle återgå, samt att vid
återgång av avtalet samhället skulle återbära vad det genom Unger mottagit
jämte ränta. Att vid avtalets ogiltighet samhället skulle återgälda just det
belopp i ränta, som skolat utgå, därest avtalet varit giltigt, kan väl ej anses
ligga i sakens natur. Enligt allmänna rättsregler bör emellertid vid återgång
av ett låneavtal långivaren, om han är i god tro, utfå den avkastning,
som låntagaren erhållit då han disponerat över lånebeloppet. I förevarande
fall ansågs banken hava varit i god tro, och det kan med skäl ha förmenats,
att den i låneavtalet bestämda räntan utgjort skälig sådan avkastning.
I verkligheten torde samhället ej hava åtnjutit någon som helst avkastning,
eftersom medlen förskingrats av Unger, men denna omständighet berörde
allenast samhällets förhållande till Unger och borde ej inverka menligt på
bankens rätt. Det har sålunda varit nödvändigt att bestämma avkastningen
efter skälighetsgrunder. Härvidlag må ock framhållas, att under rättegången
ingendera parten synes hava närmare berört frågan örn räntans storlek.
Oavsett huruvida det nu anförda i detalj riktigt återgiver de båda skiljaktiga
justitierådens tankegång torde det få anses tydligt, att minoriteten
velat grunda samhällets betalningsskyldighet på annat skäl än avtalets giltighet.

1 I ett annat under samma nummer i N. J. A. refererat rättsfall (sid. 409) har Unger blott
beträffande visst belopp iigt behörighet att företräda samhället men i fråga örn återstående del
av upplånade summan saknat dylik behörighet. Beträffande sistnämnda delbelopp har kommunen
ansetts ej betalningsskyldig.

2 Huruvida denna brist i det föreliggande fallet förelåg, har av både majoriteten och minoriteten
lämnats i viss män öppet. De koncessiva bisatserna, som börja med »även örn», visa
detta. Omständigheterna voro emellertid sådana, att både majoriteten och minoriteten såsom
domskäl åberopade annan grund jin att sådan brist ej förelåg, ehuru det primära eljest bort vara
att konstatera, huruvida underställning varit erforderlig eller icke.

3—3(17474.

Majoriteten Ilai ej uttryckligen uttalat sig oni huruvida den omständigheten,
att banken iakttagit tillbörlig försiktighet, haft den verkan att avtalet
vöre giltigt; saknaden av godkännande skulle icke »inverka å samhällets
betalningsskyldighet mot banken». Sistnämnda uttryck synes visserligen
knappast kunna läsas annorlunda än att fråga vore örn bankens på avtalet
grundade betalningsskyldighet — någon annan betalningsskyldighet har
överhuvud ej förut berörts i domen. Då det emellertid ej uttryckligen utsäger
att fråga ar örn betalningsskyldighet på grund av avtalet, torde det med
hänsyn till frågans stora praktiska betydelse vara önskvärt att gå något närmare
in på dess bedömande med hänsyn till allmänna rättsregler. Märkas
bör, att det ej är blott förskingringsfall som här belysas utan frågan huruvida
i alla de fall, då underställning bort äga rum men underlåtits, iakttagandet
av tillbörlig försiktighet från långivarens sida har den betydelsen,
att avtalet blir giltigt, eller allenast den verkan, att betalningsskyldighet vid
sidan av avtalet trots dettas ogiltighet föreligger.

Det ligger nära till hands att därav, att i det lagsökningsärende, vars materiella
riktighet bedömdes av högsta domstolen, betalningsskyldighet ålagts
samhället för bl. a. ränta uträknad enligt avtalet, draga den slutsatsen att
högsta domstolen ansett betalningsskyldighet föreligga på grund av avtalet.
Såsom ett sannolikhetsskäl kan också denna omständighet åberopas men ej
såsom ett bindande skäl. Det må erinras att, på sätt nyss utretts, minoriteten
kommit till samma slut som majoriteten på en grund som ligger vid sidan av
avtalet.

Bedömandet av det föreliggande spörsmålet ställer sig delvis olika, om den
brist, varom fråga är, anses hänföra sig till den samhälleliga representationens
behörighet att ingå sådana avtal, varom här är fråga, eller det anses att
avtalet ingås av en i och för sig behörig part, men att avtalet, örn det slutits
utan Kungl. Maj:ts godkännande, är försett med ett lagstadgat suspensivt
villkor, nämligen att dylikt godkännade erhålles* 1.

Exempel på huru brist i behörigheten behandlas i svensk lagstiftning erbjuder
bl. a. förmynderskapsrätten. Örn en omyndig utan förmyndarens
tillstånd ingar avtal, är och förblir detta ogiltigt, såvida ej förmyndarens
godkännande i efterhand erhålles. Om en förmyndare för sin myndlings
räkning ingår ett avtal, som kräver överförmyndarens eller rättens tillstånd,
kan ej avtalet bliva giltigt, med mindre sådant tillstånd — eventuellt i efterhand
— erhålles. Här föreligger otvivelaktigt brist i behörigheten. Att i
dylikt sammanhang vissa rättsverkningar vid sidan av avtalet kunna uppstå,
är uttryckligen stadgat i gällande lag. Även den goda tron hos medkontrahenten
kan i sådant avseende äga betydelse men aldrig den betydelsen att
avtalet blir giltigt. Ur beskaffenheten av dessa rättsverkningar lära dock ej
några längre gående slutsatser kunna dragas angående rättens allmänna
ståndpunkt i andra likartade fall. Rättsreglerna i fråga äro givna allenast
med hänsyn till vad som ansetts lämpligt just beträffande förmynderskap
och få ej generaliseras.

Enligt allmänna rättsregler lärer en brist i behörigheten ej kunna ersättas
med den andra kontrahentens goda tro i avseende å sådana omständigheter,
som kunnat grundlägga behörighet, så att vid god tro hos medkontrahenten
att behörighet förelegat avtalet blir giltigt. Motiven till gällande förmynder -

Det hade varit tänkbart, att i det föreliggande fallet betalningsskyldighet för kommunen
hade grundats på det förhållandet att bankens felaktiga uppfattning, att lånet läge inom gränsen
för den fria lånerätten, berodde på felaktiga uppgifter just från kommunens egna funktionärer.
En dylik ståndpunkt hävdades i målet av banken. Högsta domstolen åberopade emellertid ej

i domen detta förhållande vid avgörandet. — Huruvida i allmänhet en sådan grund för betalningsskyldighet
äger fog, har icke blivit utrett, och denna fråga kan här icke närmare behandlas.

skapslag utgöra exempel på ett dylikt regelrätt resonemang, enligt vilket det
ansetts ligga i sakens natur, att brist i behörigheten föranledde avtalets ogiltighet
och att rättsverkningar vid sidan av avtalet borde regleras genom uttryckliga
stadganden.

Gällande rätt erbjuder emellertid vissa exempel på positiva rättsregler, enligt
vilka visserligen ej beträffande frågan, huruvida rättshandlingsförmåga
överhuvud förelåge, men däremot beträffande frågan om gränsen för behörigheten
medkontrahentens goda tro kan få betydelse. Enligt 66 § aktiebolagslagen
må ej den, som äger företräda bolaget, ikläda bolaget förpliktelser
eller eljest förfoga över dess tillgångar i vidare mån än sådant enligt visst
annat lagrum är för bolagsstämman medgivet. Vad sålunda är stadgat må
dock ej åberopas mot tredje man, med mindre han insett eller bort inse, att
stadgandet ägt tillämpning. Fråga är här ej örn styrelsens befogenhet i förhållande
till bolagsstämman; även i det fall, att styrelsen handlar efter stämmans
direktiv, kan ett avtal, som styrelsen ingått utanför gränsen för stämmans
behörighet, vid god tro hos medkontrahenten bliva giltigt. Enligt 1 kap.
4 § lagen om boutredning och arvskifte skall vad tredje man i god tro slutit
med dem, som enligt bouppteckningen äro dödsbodelägare, vara gällande,
ändå att flera delägare finnas. Endast samtliga dödsbodelägare äro i normala
fall behöriga att företräda dödsboet; men avtal ingånget med tredje
man blir sålunda giltigt trots brist i behörigheten, därest av uppgift i bouppteckningen
stödd god tro föreligger. Lagberedningen uttalade (sid. 140
i dess betänkande), under hänvisning till ett rättsfall (N. J. A. I: 1928 ref.
sid. 540), rörande detta stadgande, att den där innehållna regeln torde komma
att uppfattas såsom ett stadfästande av vad som motsvarade dåmera
rådande rättsuppfattning i ämnet. I det åberopade rättsfallet hade personer,
som på grund av testamente vörö dödsbodelägare, ej upptagits i bouppteckningen;
en utbetalning, som skett till de i bouppteckningen upptagna
arvingarna, förklarades behörigen gjord. Detta rättsfalls principiella innebörd
synes vara att, om ej god tro förelegat, utbetalningen i fråga ej varit
giltig, m. a. o. att behörighet saknats, men att denna brist avhjälpts genom
den goda tron hos medkontrahenten.

Eftersom i det föreliggande rättsfallet från år 1930 den på viss undersökning
grundade goda tron tillerkänts rättslig relevans, läge det måhända närmast
till hands att antaga, att om bristen ansetts hänförlig till behörigheten,
rättsfallet har den innebörden, att betalningsskyldigheten ej ansetts grunda
sig på att avtalet vore giltigt utan ansetts föreligga trots avtalets ogiltighet.
Det nyss relaterade rättsfallet angående behörighet för dödsbo synes emellertid
utvisa, att högsta domstolen, om mycket starka skäl föreligga, ej finner
det uteslutet att utan stöd av uttryckligt lagbud tillerkänna den goda tron
en supplerande betydelse, där fråga är om gränsen för behörigheten. Det
anförda synes tillräckligt motivera ett uttalande, att man, även örn bristen
i avseende å kommunala låneavtal vid underlåten underställning anses hänföra
sig till behörigheten, ej är nödsakad att av allmänna rättsregler draga
den slutsatsen, att högsta domstolens avgörande betyder betalningsskyldighet
vid sidan av avtalet.

Det finns infot hinder att i lag stadga att avtal av visst slag får ingås endast
under viss förutsättning. En sådan förutsättning kan vara, att avtalet godkännes
av viss myndighet. Fråga kan vara örn en omständighet, som ligger
helt utom parternas personliga rättshandlingsförmåga och sorn hänför sig
till tredje mans rätt. För att en kronoarrendator skall kunna överlåta sitt
arrendeavtal på annan fordras exempelvis myndighets godkännande, men
brist i behörigheten föreligger ej: myndighetens godkännande är ett villkor
för att avtalet blir gällande, vare sig detta villkor intagits i överlåtelseavtalet

eller ej. Det synes ej uteslutet att anlägga samma betraktelsesätt på ett kommunalt
låneavtal, för vilket kräves Kungl. Maj:ts godkännande. Sådant inhämtas
i regel innan avtalet träffas. Om detta emellertid ej skett, så torde
det utan föregående godkännande ingångna avtalet (i analogi med förhållandet
vid omyndigs avtal) bliva giltigt, om Kungl. Maj:ts godkännande erhålles
i efterhand. Emot en sådan konstruktion som den nu ifrågasatta talar måhända
främst analogien med det fall att rättens godkännande kräves för giltighet
av avtal om försäljning av omyndigs fasta egendom, ett fall i vilket
ostridigt brist i behörigheten enligt gällande lag föreligger. Emellertid torde
kunna göras gällande, att det ingalunda varit nödvändigt att konstruera lagstiftningen
beträffande rättens tillstånd till den omyndiges fasta egendom på
detta sätt, även örn det med hänsyn till beskaffenheten av de fall, som lagstiftningen
avsåg, låg nära till hands att reglera dem på det enhetliga sätt
som skett.

Formuleringen av högsta domstolens ifrågavarande dom kan ej anses hindra
anläggande av det nu senast relaterade betraktelsesättet. Med denna tolkning
torde det ligga nära till hands att tillerkänna den goda tron den betydelsen,
att avtalet tack vare densamma blir giltigt.

Det torde ej vara nödvändigt att här avgöra vilken av de båda hypotetiskt
framförda tolkningarna av det rättsfall, som utgjort huvudföremålet för undersökningarna,
är den riktiga. Framhållas må allenast, att formuleringen
av vederbörande stadganden i kommunallagarna knappast kan åberopas till
stöd för den ena eller andra tolkningen (då bestämmelsen om bindande eller
gällande kraft lärer hänföra sig till det offentligrältsliga förhållandet); det
synes dock ligga närmast till hands att hänföra bristen till behörigheten, då
stadgandets grund får anses vara, att den nuvarande kommunala representationen
ej kan förväntas tillräckligt tillgodose kommunens framtida intresse,
vars skyddande det gäller i sådana fall, då underställning kräves. Det viktiga
är, att enligt båda alternativen den av domens ordalydelse härledda naturliga
tolkningen av rättsfallet är möjlig, och att det följaktligen med största
sannolikhet kan antagas vara den svenska rättens ståndpunkt, att ett örn
kommunalt lån träffat avtal, som rätteligen skolat underställas Kungl. Maj:ts
prövning men icke blivit underställt, är giltigt, därest långivaren ej vetat örn
bristen och iakttagit tillbörlig försiktighet samt därför haft anledning antaga,
att underställning ej behövts, medan däremot avtalet är ogiltigt, örn långivaren
känt till bristen eller åsidosatt tillbörlig försiktighet.

Den här hävdade tolkningen torde kunna anses i hög grad praktisk. Det
är ur kommunallagstiftningens allmänna synpunkter av stor vikt, att kreditinrättningarna
äga intresse av en viss kontroll över att kommunallagarnas
formföreskrifter äro uppfyllda. Å andra sidan måste man erkänna svårigheten
att vid denna kontroll komma till ett fullkomligt säkert resultat. Att
kunna på öret ovedersägligt fastställa gränsen mellan kommunens under -ställningspliktiga och underställningsfria lånerätt torde stundom erbjuda
mycket stora svårigheter. Än mer blir detta fallet, då, på sätt i lagen örn
kommunal fondbildning bestämmes, även nyttjande av kommunens egna fonder
skall likställas med upplåning. Det är följaktligen ej lyckligt, örn denna
gräns skall under alla förhållanden bliva absolut avgörande för omfattningen
av låneavtalets giltighet, desto mindre som kreditinrättningarna måste
vara i huvudsak hänvisade till de uppgifter beträffande kommunens upplåning,
vilka erhållas från kommunens egna organ. Blir avtalet giltigt, om
medkontrahenten gjort vad som skäligen kan begäras för att konstatera att
behöriga former iakttagits, är detta ur kommunallagstiftningens synpunkt
tillräckligt och tillfredsställande. Detta gäller, såsom redan anförts, vare sig
medlen kommit kommunen till godo eller ej. Om medlen kommit kommu -

nen till godo, lärer detta förhållande visserligen kunna föranleda anspråk pa
betalning. Detta innebär emellertid ej att avtalet blir giltigt och är således
ur allmänna kommunala och kreditsynpunkter ej tillfyllest. Varken hos en
kommun eller en kreditinrättning böra finnas lånehandlingar, som äro ogiltiga,
även om med dem är förenad viss betalningsskyldighet.

Det senast anförda synes giva vid handen, att den tolkning, som ovan betecknats
såsom principiellt möjlig och med hänsyn till den citerade domens
ordalydelse sannolik, också står i bästa överensstämmelse med de synpunkter,
som böra anläggas i fråga om den gällande kommunallagstiftningens
syfte och innebörd.

Från den dag, då högsta domstolens ovan refererade dom blev given, är att
anteckna ännu ett antal rättsfall, som angå kommunlån. Av dessa torde bär
böra omnämnas de under nr 110 i N. J. A. 1:1930 (sid. 391 ff.) återgivna, i vilka
betalningsskyldighet för kommun ansetts föreligga, enär medel på grund av
lån, vilka vederbörande kommunala representant ej ägt behörighet upptaga,
kommit kommunen tillgodo, i det de »använts till fullgörandet av kommunen
åliggande utbetalningar» eller dyl., medan beträffande medel, som icke visats
hava använts till kommunens nytta, betalningsskyldighet ansetts ej föreligga.
I dessa fall har kommunen alltså, ehuru den ej ansetts vara part i något avtal,
befunnits betalningspliktig. Att i dylika fall avtalens ogiltighet ej kan
avhjälpas, ligger i sakens natur men torde knappast vara en sådan omständighet,
som kan nämnvärt försämra kommunernas kreditmöjligheter i allmänhet.
Att betalningsskyldighet vid sidan av avtalet föreligger, är värt att
uppmärksamma.

Enligt kommunallagarna kräves i vissa fall för giltighet av kommunala
beslut länsstyrelsens fastställelse. Sålunda erfordras dylik fastställelse för
beslut, vilka avse utgifter, som erfordra uttaxering under längre tid än
fem år. Fråga är alltså här i och för sig ej om utgifter för ett kommunalt
ändamål utan om sättet för anskaffande av medel för sådana utgifter.
Å andra sidan innefattar ett lånebeslut jämväl ett beslut om hur återbetalningen
av lånet skall ske. Är fråga om ett mer än femårigt lån, innebär
alltså beslutet örn lånets upptagande också ett beslut om en utgift, som
erfordrar uttaxering under längre tid än fem år, och den slutsatsen ligger
nära till hands, att även om lånesumman ligger inom gränsen för den underställningsfria
lånerättens belopp, lånebeslutet ej blir bindande med mindre
länsstyrelsens fastställelse erhålles. Denna ståndpunkt är möjlig men ej
ovedersäglig. Det är nämligen tänkbart, att ifrågavarande stadganden i kommunallagarna
böra så tolkas, att fråga skall anses vara örn utgifter för kommunala
ändamål, direkt avseende budgetens utgiftssida. Med denna sistnämnda
ståndpunkt är ett avtal om kommunlån inom gränsen för den undcrställningsfria
lånerätten giltigt oavsett återbetalningstidens längd. Örn
däremot underställning av lånebeslutet anses erforderlig, där återbetalningen
kräver uttaxering under längre tid än fem år, har länsstyrelsens fastställelse
samma betydelse som Kungl. Majlis godkännande där gränsen för den under -ställningsfria lånerättens belopp överskrides, och det som ovan anförts beträffande
sistnämnda kategori av avtal blir gällande även i fråga om nu berörda
avtal.

Enligt det förslag, som framlägges i promemorian, skulle Kungl. Maj:ts
godkännande av beslut örn upptagande av mer än femåriga lån alltid erfordras.
Den här berörda frågan kommer därigenom att förlora praktisk betydelse.

4—367474.

Det torde i ej ringa utsträckning förekomma, att kreditinrättningar mot säkerhet
av inteckning försträcka penningmedel till kommuner i fall, där lånen
ligga utanför gränsen för kommunernas underställningsfria lånerätt men
underställning hos Kungl. Majit det oaktat ej ägt rum. Det lärer i dessa fall
hava antagits, att ett sådant förfarande vore i överensstämmelse med kommunallagarnas
föreskrifter. Denna uppfattning torde grundas därpå, att beslut
om pantförskrivning av andra fastigheter än donationsfastigheter icke
kräva underställning för att vinna bindande kraft. Huruvida man mera allmänt
hyser den uppfattningen, att själva låneavtalet skulle kunna vara giltigt
på grund av att det vore förenat med en i och för sig tillåten pantsättning,
må lämnas därhän. Att låneavtalet skulle på dylik grund bliva giltigt är
emellertid uteslutet.

I och för sig är det däremot ej uteslutet, att ett pantavtal kan vara giltigt,
ehuru huvudavtalet är ogiltigt. I vilken utsträckning detta skall anses vara
förhållandet är en omstridd fråga. Enighet torde emellertid råda därom, att
vid ogiltigt huvudavtal pantavtalet i varje fall aldrig bör tillerkännas giltighet,
med mindre ett berättigat intresse, som lagstiftaren antages vilja tillgodose,
gör det önskvärt. Ett sådant intresse kan i förevarande fall ej anses
föreligga. Att kommun äger utan underställning pantförskriva viss fastighet
kan icke rimligen medföra rätt för kommun att i strid med en uttrycklig bestämmelse
upptaga lån. Möjligt är att kommun äger utan särskilt tillstånd
lämna fastighetsinteckningar som pant för sina lån, men endast för tillåtna
lån, d. v. s. sådana som ligga inom den underställningsfria lånerätten eller
som upptagits med Kungl. Maj:ts tillstånd. Att medkontrahenten haft den
uppfattningen att pantförskrivningen varit giltig, har ej den påföljden att
den blir giltig. En annan sak är, att vid återgång av det ogiltiga avtalet kommunen
kan förpliktas återbära vad den bekommit m. m. Själva pantsättningen
såsom sådan synes emellertid sakna varje värde för kreditgivaren, då panten
får realiseras endast örn huvudavtalet är giltigt. Att huvudavtalet — och
följaktligen även pantavtalet — kan bliva giltigt på grund av på behörig undersökning
grundad tro hos medkontrahenten att lånet läge inom ramen för
den underställningsfria lånerätten, framgår av vad som i det föregående anförts.

3G7474. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.