Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964 (Proposition 1964:168 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

Nr 168

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa
fall, m. m.; given Stockholms slott den 9 september
1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall; och

2) lag angående ändrad lydelse av 7 kap. 2 och 4 a §§ lagen den 8 juli
1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning i syfte att underlätta för vissa grupper
av utlänningar — främst statslösa och politiska flyktingar — att erhålla
äktenskapsskillnad och hemskillnad vid svensk domstol. I samband
härmed regleras även rätten att erhålla återgång i äktenskap. Lagstiftningen
är avsedd att vara provisorisk i avbidan på resultatet av beslutad översyn
av den internationella familjerättslagstiftningen.

Samtidigt föreslås ändring i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, av innebörd
att utländska medborgare generellt skall komma i åtnjutande av rätten
att efter två års hemvist här i riket begära att hindersprövning för äktenskap
sker enligt svensk lag. Även hithörande frågor kommer att upptagas
på nytt vid översynen av den internationella familjerätten.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1965.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 16S

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

Förslag

till

Lag

om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad må, utan hinder av vad
som stadgas i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, upptagas av svensk
domstol,

a) om endera maken är statslös och sedan minst ett år har hemvist här
i riket,

b) om endera maken är politisk flykting och sedan minst två år har hemvist
här i riket,

c) om make sedan minst två år har hemvist här i riket och upplysning
saknas, huruvida andra maken lever eller var han vistas, eller

d) om Konungen eljest för visst fall, när endera maken finnes sedan
minst två år hava hemvist här i riket, medgivit att talan må upptagas.

Talan väckes vid domstol som sägs i 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

2 §.

Talan må i fall som avses i 1 § prövas allenast enligt svensk lag, om ej
med hänsyn till andra makens eller gemensamma barns intresse särskilda
skäl äro att jämväl annan lag tillämpas.

3 §.

Frågor angående vårdnaden om och underhåll till barn må, om barnet vistas
här i riket, upptagas i mål som ovan sagts och skola därvid prövas enligt
svensk lag.

4 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad
i fall motsvarande något av dem som avses i 1 §, må beslutet efter
ansökan hos Svea hovrätt vinna stadfästelse här i riket, om ej synnerliga
skäl äro däremot. Stadfästelse gäller som laga kraft ägande dom. Avslag på
ansökan är ej hinder för ny sådan.

Vad i första stycket sägs skall jämväl äga tillämpning, när myndighet i
främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad i fall motsvarande
det som avses i 7 kap. 2 § andra stycket lagen om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

5 §•

Vad i denna lag sägs rörande talan om äktenskapsskillnad skall i tillämpliga
delar gälla även talan om återgång av äktenskap.

6 §•

Lagen äger icke tillämpning i fall, som avses med förordnande enligt 7
kap. 5 § första stycket lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1964-

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 kap. 2 och 4 a §§ lagen den 8 juli 1904
(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption

Härigenom förordnas, att 7 kap. 2 och 4 a §§ lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

2 §.

Fråga, som

Är ena maken svensk undersåte
och har han sedan minst ett år hemvist
i riket, må han likväl städse här
väcka talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad, och varde frågan
huruvida orsak till skillnad är för
handen prövad allenast enligt svensk
lag; dock må ej vad som inträffat
under tid, då den maken ej var
svensk undersåte med hemvist i riket,
åberopas till vinnande av skillnad,
med mindre det må ske enligt
vad här förut är stadgat.

Har undersåte i stat, vilken icke
är ansluten till konventionen den
12 juni 1902 för lösande av konflikter
mellan lagar i fråga om äktenskap,
sedan minst två år hemvist här
i riket och vill han inför svensk myndighet
träda i äktenskap, må hans
rätt att ingå äktenskapet prövas efter
svensk lag, där han det begär.

Till återgång --------

mannen tillhör.

a §•

Har utländsk undersåte sedan
minst två år hemvist här i riket och
vill han inför svensk myndighet träda
i äktenskap, må hans rätt att ingå
äktenskapet prövas efter svensk
lag, om de trolovade begära det.

svensk lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1934: 50, och
384.

av 4 a §, se SFS 1947: 444; jfr SFS 1949:

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Sofiero den
29 juni 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående provisorisk
lagstiftning om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall,
m. m. samt anför därvid följande.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1959 har familj erättskommittén
erhållit i uppdrag att, utöver tidigare uppgift, företaga en översyn av
den internationella familjerättslagstiftningen. Huvudparten av hithörande
spörsmål ämnar kommittén behandla sedan den avslutat sitt pågående arbete
på en revision av giftermålsbalken. Vissa frågor har kommittén emellertid
brutit ut till särskild behandling.

En grupp sådana frågor hänför sig till utlännings rätt att ingå äktenskap
inför svensk myndighet. I denna del har kommittén avgivit en den 24 januari
1963 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till lag om ändrad
lydelse av vissa hithörande bestämmelser i 7 kap. 4 a § lagen den 8 juli
1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption. Sistnämnda lag betecknas i det följande
IÄL.

I frågan har kommittén haft visst samråd med finska justitiedepartementet.
Något samråd har däremot icke ansetts erforderligt med Danmark eller
Norge, eftersom förslaget innefattar ett steg mot ökad användning av den
s. k. domicilprincipen och denna princip redan gäller i dessa länder.

En annan grupp frågor som kommittén behandlat i särskild ordning avser
svensk domsrätt i äktenskapsmål av internationell natur. I direktiven
för kommitténs uppdrag rörande den internationella familjerätten angavs
att denna fråga borde behandlas med förtur, bl. a. med hänsyn till att den
redan var föremål för lagstiftningsarbete i Norge. I denna del har kommittén
avgivit en den 8 april 1963 dagtecknad promemoria (stencilerad) med
förslag till lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall.
Lagen är avsedd att vara provisorisk i avbidan på en allmän översyn av den

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

internationella familjerättslagstiftningen. I promemorian har kommittén
vidare framlagt förslag till en mindre ändring i 7 kap. 2 § IÄL.

De i promemorian behandlade frågorna har varit föremål för nordiska
överläggningar. Nya lagbestämmelser i ämnet — i form av ändringar i processlagstiftningen
— har utfärdats i Danmark genom lag den 31 maj 1963
och i Norge genom lag den 21 juni 1963. I Finland behandlas ämnet av lagberedningen.

Över den första promemorian har yttranden avgivits av hovrätten över
Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, statens utlänningskommission, domkapitlet
i Uppsala, domkapitlet i Västerås, som bifogat yttrande av kyrkoboktöringsinspektören
i Västerås stift, domkapitlet i Lund, domkapitlet i
Göteborg, som bifogat yttranden av kyrkobokföringsinspektörerna i Göteborgs
stifts norra och mellersta inspektionsområden, domkapitlet i Stockholm,
som bifogat yttrande av kyrkobokföringsinspektören i Stockholms
stift, samt Sveriges advokatsamfund.

Över den andra promemorian har yttranden avgivits av Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, statens utlänningskommission,
Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Uppsala, Eskilstuna,
Norrköping, Malmö, Göteborg, Borås och Västerås, Södra Roslags domsagas
häradsrätt, Solna domsagas häradsrätt, Västmanlands mellersta domsagas
häradsrätt, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges häradshövdingar
samt Sveriges advokatsamfund.

Jag anhåller nu att få upptaga kommitténs lagförslag till behandling.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 4 a § IÄL

hörslaget avser vissa ändringar i gällande bestämmelser om utländska
medborgares rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet.

Gällande rätt. Internationellrättsliga regler om äktenskaps ingående finns
intagna i IÄL. Denna lag tillkom i anslutning till 1902 års Haagkonvention
för lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap (äktenskapskonventionen),
vilken ratificerades av Sverige år 1904. Lagen bygger liksom
konventionen på nationalitetsprincipen, enligt vilken personliga
rättsförhållanden skall bedömas efter lagen i den stat där vederbörande
är medborgare.

I överensstämmelse härmed stadgas i 1 kap. 2 § IÄL att, om utländsk
medborgare vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, hans rätt att
ingå äktenskap skall prövas efter lagen i den stat han tillhör. Är enligt denna
lag medgivet, att lagen å annan ort tillämpas, må sådan lag i stället lända
till efterrättelse. Utländsk medborgare, som är gift, må dock ej i något fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

ingå äktenskap inför svensk myndighet och ej heller må äktenskap ingås
mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra
eller är syskon.

Bestämmelser om förfarandet då utländsk medborgare, som vill
ingå äktenskap inför svensk myndighet, skall styrka att hinder mot äktenskapet
ej föreligger, är upptagna i förordningen den 3 december 1915 (nr
482), huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,
må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen.
Enligt 1 § i förordningen skall förebringas

antingen intyg av behörig myndighet i hemlandet, att enligt dess lag hinder
mot äktenskapet icke möter,

ellev qq]^

1) intyg om vilka hinder mot äktenskap som är stadgade i hemlandets
lag, utfärdat antingen av behörig myndighet i hemlandet eller ock här i riket
av någon, åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att utfärda sådant intyg,

2) där prövning, huruvida hinder mot äktenskapet möter, skall företagas
av annan än den präst, som för kyrkoböckerna i svensk församling, val est
sökanden är kyrkobokförd: äktenskapsbetyg eller, om han varken är eller
bör vara kyrkobokförd i svensk församling, det motsvarande intyg av utländsk
registerförare han kan anskaffa; samt

3) om enligt hemlandets lag för rätt att ingå äktenskapet fordras myndighets
tillstånd, annans samtycke, läkarintyg, avvittring efter föregående
äktenskap, iakttagande av väntetid eller dylikt; bevis att sådan fordran är
uppfylld.

Sökanden skall därjämte i skriftlig försäkran på heder och samvete
uppge, huruvida han förut ingått äktenskap, samt betyga att, såvitt honom
är veterligt, de trolovade ej är så besläktade, som i 2 kap. 7 § giftermålsbalken
sägs. Med avseende å sådan försäkran skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad Kungl. Maj :t förordnat om försäkran, som trolovad enligt
3 kap. 2 § giftermålsbalken har att avge.

Blir det känt, att sökanden förut ingått äktenskap, och utvisar ej handlingarna
att äktenskapet blivit upplöst genom makens död eller annoiledes,
skall han styrka att så skett.

Äger utländsk medborgare för sin rätt att ingå äktenskap åberopa annan
lag än lagen i den stat han tillhör, skall han enligt 2 § i förordningen, om han
begär det, i avseende å sin skyldighet att styrka hinderslöshet behandlas som
om han vore medborgare i den stat vars lag han åberopar.

Enligt kungörelse den 3 december 1915 har Kungl. Maj :t uppdragit åt
chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning att utfärda sådant intyg
om äktenskapshinder enligt utländsk lag som nämnts under 1).

För vissa grupper utländska medborgare har gjorts begränsade undantag
i nationalitetsprincipen till förmån för den s. k. domicilprincipen,
enligt vilken lagen i det land där vederbörande har sitt hemvist är bestämmande.

Detta gäller till en början nordiska medborgare. Enligt förordningen den
31 december 1931 (nr 155) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap, tillkommen i anslutning till
en den 6 februari 1931 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

ingången konvention i ämnet, skall om medborgare i en av de fördragsslutande
staterna vill träda i äktenskap inför myndighet tillhörande någon av
de Övriga, hans rätt att ingå äktenskapet prövas efter lagen i sistnämnda
stat, om han sedan minst två år har hemvist därstädes (1 §). Vill medborgare
från annat nordiskt land ingå äktenskap i Sverige, skall hindersprövning,
om nämnda hemvistkrav är uppfyllt, alltså ske enligt svensk lag. Hemvistkravet
är dock som nämnts kvalificerat till två år. Har hemvistet varat
kortare tid, skall hemlandets lag vinna tillämpning. Rätten att ingå äktenskapet
må därvid styrkas genom intyg av myndighet tillhörande hemlandet
(äktenskapscertifikat).

Samma undantag gäller, på grund av en år 1947 vidtagen ändring i
IÄL, för medborgare i stater, vilka icke är anslutna till den förut nämnda
äktenskapskonventionen av år 1902. Sedan i samband med andra världskriget
ett stort antal utländska medborgare inkommit i vårt land och bosatt sig
här, visade sig betydande olägenheter följa av den förut nämnda regeln
om hemlandets lag såsom bestämmande för rätten att här ingå äktenskap.
I IÄL infördes därför en tilläggsregel — numera 7 kap. 4 a § första
stycket — att utländsk medborgare kan på begäran få sin rätt att ingå
äktenskapet prövad efter svensk lag, om han sedan minst två år har hemvist
i riket. Eftersom Sverige vid tiden för lagändringen var bundet av
äktenskapskonventionen kunde den nya bestämmelsen göras tillämplig
endast på medborgare i stater, vilka icke var anslutna till samma konvention.

I anslutning till nämnda tilläggsregel om ingående av äktenskap infördes
även såsom andra stycke en särbestämmelse om återgång av äktenskap,
innebärande att fråga om återgång av sådant äktenskap som ingåtts
enligt den nya tilläggsregeln skall prövas enligt svensk lag.

De länder, som fortfarande är anslutna till konventionen och i förhållande
till vilka tvåårsregeln sålunda icke gäller, är Italien, Luxemburg,
Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Tyskland och Ungern.

Sverige har numera för sin del uppsagt konventionen med verkan från
den 1 juni 1959.

Kommittén. Kommittén framhåller, att uppsägningen av konventionen
medför att den förut nämnda begränsningen av regeln i 7 kap. 4 a § IÄL till
medborgare i stat utanför konventionen icke längre är nödvändig. Kommittén
har därför upptagit frågan om begränsningen borde utgå, så att regeln
finge generell tillämplighet.

Kommittén framhåller att, om man upphäver den berörda begränsningen,
det är av intresse att undersöka i vilken utsträckning konventionsländerna
uppställer äktenskapshinder som är strängare än i den svenska
lagstiftningen. I den mån så är fallet kan nämligen befaras, att ett här
efter prövning enligt svensk lag ingånget äktenskap ej erkänns som giltigt
i hemlandet. Särskilt torde böra beaktas, huruvida enligt hemlandets lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

hindrets åsidosättande medför äktenskapets ogiltighet ipso jure eller talan
om dess ogiltighet kan föras av annan än make.

I en för berörda ändamål upprättad översikt över äktenskapshinder
i konventionsländerna anför kommittén inledningsvis,
att i Schweiz som huvudregel gäller att äktenskap som ingåtts
utanför landet efter prövning enligt lagen å vigselorten hålles för giltigt
i Schweiz. Ett äktenskap mellan schweiziska medborgare, vilket ingåtts
enligt vigselortens lag, erkänns sålunda som giltigt i Schweiz, även om
äktenskapshinder förelegat enligt sclrweizisk rätt. Undantag härifrån görs
i fall då äktenskapets erkännande skulle strida mot ordre public eller
uppenbar avsikt förelegat att kringgå den schweiziska lagen. Till ordre
public anses höra förbud mot tvegifte och mot äktenskap mellan släktingar
i rätt upp- och nedstigande led eller mellan syskon.

Beträffande övriga konventionsländer visar enligt kommittén en jämförelse
med den svenska giftermålsbalkens regler om äktenskapshinder i
huvudsak följande strängare villkor i dessa länder.

1. Samtycke av föräldrar krävs i vissa fall i större utsträckning
än hos oss. Utom föreskrift om föräldrars samtycke före 21 års ålder gäller
sålunda i Luxemburg särskilda bestämmelser om inhämtande av föräldrars
råd även efter fyllda 21 år. I Nederländerna krävs föräldrars samtycke
till äktenskap för den som ej uppnått 30 års ålder.

2. Sinnessjukdom är indispensabelt hinder i Nederländerna, i
Rumänien (under tid då omdömesförmåga saknas) samt i Italien och Portugal
(om sjukdomen lett till omyndighetsförklaring). Enligt tysk lag kan
äktenskap ej ingås av den som saknar rättshandlingsförmåga (Geschäftsfähigkeit).
Sådan saknas hos bl. a. den som är omyndigförklarad på grund
av sinnessjukdom eller som befinner sig i ett tillstånd av sjuklig sinnesbeskaffenhet
vilket utesluter fri viljeförmåga och ej är av tillfällig natur.
Utöver sinnessjukdom och sinnesslöhet är enligt polsk lag bristande själsutveckling
dispensabelt och enligt rumänsk lag tillfällig sinnesrubbning
indispensabelt äktenskapshinder.

Även annan sjukdom utgör hinder i Portugal. Där gäller nämligen
att äktenskap ej må ingås av frånskild make, vilkens tidigare äktenskap
upplösts på grund av en såsom obotlig förklarad smittsam sjukdom
eller en obotlig sjukdom, som medför sexuell abnormitet. Hindret är indispensabelt.

3. Omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom och
avsaknad av rättshandlingsförmåga oavsett sådan förklaring utgör indispensabla
hinder i Tyskland. Liknande gäller i Ungern. Jfr vidare det nyss
under 2. sagda.

4. S 1 ä k t s k a p s h i n d r e n är mera omfattande i Rumänien. Förutom
släktskap i rätt upp- och nedstigande led samt syskonskap gäller där
som hinder släktskap i sidolinjen till och med fjärde led, d. v. s. bl. a.
mellan kusiner. Dispens kan beviljas för släktingar i fjärde led.

5. Svågers k apshinder gäller i större utsträckning i Italien,
Luxemburg och Nederländerna, där äktenskap ej får ingås mellan dem,
av vilka den ena varit gift med den andras syskon. Dispens är dock möjlig
i Italien och Nederländerna. Hindret upphör i Nederländerna, om det
tidigare gifta syskonet avlidit.

I Tyskland utgör ej endast svågerskap utan även utomäktenskap -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16S år 1964

lig förbindelse med den andras släkting i rätt upp- och nedstigande
led dispensabelt äktenskapshinder.

6. Adoption medför i åtskilliga länder vidsträcktare verkningar än
hos oss i fråga om äktenskapshinder.

I Nederländerna följer sålunda äktenskapshinder av adoption, som grundar
släktskap eller svågerskap i rätt upp- och nedstigande led eller i sidolinjens
andra grad (motsv. syskonskap) eller ock släktskap motsvarande
den mellan ett syskon och det andras barn eller barnbarn. Hindret är
indispensabelt beträffande släktskap och svågerskap, som nu nämnts, i
rätt upp- och nedstigande led men i övrigt dispensabelt.

Mellan adoptant och adoptivbarns avkomling gäller hinder i Italien,
Luxemburg, Rumänien och Tyskland. I Rumänien är hindret utsträckt
att gälla över huvud mellan adoptant och dennes ascendenter, å ena, samt
adoptivbarn och dess avkomlingar, å andra sidan. Hindret är dispensabelt
i Italien men i övrigt indispensabelt.

Enligt italiensk och luxemburgisk lag råder vidare hinder mot äktenskap
mellan adoptant och adoptivbarns make samt mellan adoptivbarn
och adoptants make. Hindret är dispensabelt i Italien men indispensabelt
i Luxemburg.

Slutligen gäller i Italien, Luxemburg och Rumänien, att äktenskap ej
får ingås mellan dem som är adoptivbarn till samma person eller mellan
adoptivbarn och adoptantens naturliga barn, det sista hindret i Luxemburg
dock inskränkt till barn, som föds efter adoptionen eller — såvitt
angår utomäktenskapliga barn — erkännes därefter. I Rumänien gäller
sistnämnda hinder även för adoptivbarnets avkomlingar. Nu nämnda hinder
är dispensabla.

7. I Portugal och Rumänien grundar förmynderskapsförhållande
indispensabelt äktenskapshinder mellan förmyndare och myndling.
Detsamma gäller i Portugal godmansförhållande. Där är hindret utsträckt
till att omfatta även förmyndarens eller gode mannens släktingar i
rätt upp- och nedstigande led, syskon, svågrar, svägerskor och syskons
barn, allt till dess ett år förflutit efter förmynderskapets eller godmanskapets
upphörande och i vart fall till dess slutredovisning skett.

8. Tidigare äktenskap, som upplösts, medför i vissa länder äktenskapshinder
i vadare utsträckning än hos oss. Det må anmärkas att äktenskap
anses oupplösligt enligt den interna rätten i Italien och Portugal,
såvitt angår äktenskap ingånget enligt katolsk ritual. Det innebär att äktenskapet,
även om skilsmässa vunnits i annat land, enligt italiensk resp.
portugisisk rätt utgör hinder mot nytt äktenskap.

A. Väntetiden för kvinna synes vara undantagslös i Luxemburg (10 månader)
och Nederländerna (300 dagar). I Portugal gäller efter äktenskapsskillnad
på vissa grunder väntetid för kvinnan av ett år, som dock kan avkortas
till 180 dagar, om hon ej är havande eller om hon fött barn efter
äktenskapets upplösning. (För änka gäller en väntetid av högst 300 dagar,
från vilken befrielse erhålles om hon visar, att hon ej är havande.)

B. Portugal har vid äktenskapsskillnad på vissa grunder väntetid även
för frånskild man, nämligen sex månader utan dispensmöjlighet.

C. Frånskilda makar får enligt luxemburgisk lag ej gifta om sig med varandra.
I Nederländerna gäller motsvarande hinder under ett år efter skilsmässans
införande i civilståndsboken; efter andra gången beviljad äktenskapsskillnad
mellan samma makar är ytterligare omgifte dem emellan
förbjudet. Dispens är ej möjlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

D. I Luxemburg gäller vidare att, om äktenskap upplöses på grund av
överenskommelse, ingendera maken får gifta om sig förrän efter tre år.
Någon dispensmöjlighet finns ej.

E. Enligt tgsk rätt må äktenskap ej ingås av den som ej uppfyllt sina
åligganden mot omyndigt barn i tidigare äktenskap eller annan avkomling
med vilken egendomsgemenskap består. (Hindersfrihet styrkes genom! intyg
av förmynderskapsdomstolen.) Någon dispensmöjlighet finns ej.

9. Äktenskapsbrott medför i Luxemburg, Nederländerna och
Tyskland hinder mot äktenskap mellan den skyldiga maken och den med
vilken brottet begåtts. Hindret är indispensabelt i Luxemburg och Nederländerna
men dispensabelt i Tyskland.

10. Mord och dråp eller försök därtill mot gift person medför i Italien
och Portugal hinder mot äktenskap mellan gärningsmannen och andra
maken, i Portugal dock endast om båda medverkat till gärningen. Hindret
är indispensabelt.

11. Sistnämnda länder har även särskilda regler för militärer. Enligt
italiensk lag gäller sålunda, att italiensk officer ej får ingå äktenskap
utan presidentens tillstånd, och enligt portugisisk lag krävs för militärer
förmans samtycke till äktenskap.

12. I Rumänien får slutligen äktenskap ej ingås mellan rumänsk medborgare
och medborgare av annan nationalitet utan tillstånd av
Stora Nationalförsamlingens presidium. (Motsvarande förbud i Ungern
upphävdes år 1957.)

Kommittén anför vidare.

I intet av konventionsländerna betraktas ett i föreskriven form ingånget
äktenskap som ogiltigt ipso jure därför att något enligt landets lagstiftning
gällande äktenskapshinder åsidosatts. Däremot är uppställda äktenskapshinder
i betydligt större utsträckning än hos oss av upplösande karaktär.
Talan om ogiltighet (återgång) kan i flertalet fall föras även av annan än
make. Bortsett från sådana hinder, som jämväl enligt svensk rätt är publikt
dirimerande (släktskap i rätt upp- och nedstigande led, syskonskap
samt bestående äktenskap; se 10 kap. 1 § giftermålsbalken) kan talan om
ogiltighet (återgång) föras av åklagarmyndighet, när hinder mot äktenskapets
ingående förelegat på följande grunder, nämligen
i Italien

felande äktenskapsålder (16 år för man och 14 år för kvinna),
omyndighet på grund av sinnessjukdom,
släktskap mellan ett syskon och det andras avkomling,
svågerskap i rätt upp- och nedstigande led samt i sidolinjens andra grad
(motsv. syskonskap),

adoption, ej endast mellan adoptant och adoptivbarn utan även mellan
adoptant och adoptivbarns avkomlingar, mellan adoptant och adoptivbarns
make eller mellan adoptivbarn och adoptants make, mellan adoptivbarn till
samma adoptant samt mellan adoptivbarn och adoptantens naturliga barn,
samt

mord eller mordförsök mot enderas make;
i Luxemburg

felande äktenskapsålder (18 resp. 15 år),
släktskap mellan ett syskon och det andras avkomling,
svågerskap i rätt upp- och nedstigande led eller i sidolinjens andra grad
(motsv. syskonskap);

Kangl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964
i Nederländerna

felande äktenskapsålder (18 resp. 16 år),
sinnessjukdom eller sinnesslöhet,

släktskap mellan ett syskon och det andras barn eller barnbarn,
svågerskap i rätt upp- och nedstigande led eller i sidolinjens andra grad
(motsv. syskonskap),

adoption, som grundar släktskap eller svågerskap i rätt upp- och nedstigande
led eller i sidolinjens andra grad eller ock släktskap motsvarande
den mellan ett syskon och det andras barn eller barnbarn,
äktenskapsbrott samt

väntetid för frånskilda makar för omgifte med varandra samt förbud
mot nytt omgifte mellan samma makar;
i Polen

felande äktenskapsålder (18 år för både man och kvinna) samt
adoptionsförhållande mellan nupturienterna;

i Portugal, såvitt angår andra äktenskap än sådana som ingåtts enligt
katolsk ritual,

felande äktenskapsålder (18 år för man och 16 år för kvinna),
omyndighet på grund av sinnessjukdom,

obotligförklarad smittsam sjukdom, som orsakat upplösning av tidigare
äktenskap,

obotlig sjukdom, som medför sexuell abnormitet och som orsakat upplösning
av tidigare äktenskap,

svågerskap i rätt upp- och nedstigande led, samt

av make eller dennes kontrahent förövat mord eller mordförsök mot
andra maken, för vilket de förstnämnda dömts såsom gärningsmän eller
medverkande;

i Rumänien (tveksamt)
felande äktenskapsålder (18 resp. 16 år),
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller tillfällig sinnesrubbning,
släktskap i sidolinjen till och med fjärde graden (t. ex. kusiner) samt
adoption såsom hinder för äktenskap mellan adoptant och hans ascendenter,
å ena, samt adoptivbarn och dess avkomlingar, å andra sidan;
i Tyskland

avsaknad av rättshandlingsförmåga (t. ex. omyndighetsförklaring på
grund av sinnessjukdom), medvetslöshet eller tillfällig sinnesrubbning vid
äktenskapets ingående,

namnäktenskap (ingånget endast för att ge hustrun mannens namn),
svågerskap i rätt upp- och nedstigande led, såvida ej dispens erhålles i
efterhand, samt

äktenskapsbrott mellan nupturienterna, såvida ej dispens erhålles i efterhand;
ävensom
i Ungern

avsaknad av rättshandlingsförmåga (t. ex. efter omyndighetsförklaring
på vissa grunder eller ålder under 12 år),

felande samtycke av förmynderskapsdomstolen (samtycke kan erhållas
även i efterhand),

släktskap mellan ett syskon och det andras avkomling, såvida ej dispens
erhålles i efterhand, samt

svågerskap i rätt upp- och nedstigande led, såvida ej dispens erhålles i
efterhand.

I de flesta fall, då något av nu anförda hinder föreligger, kan talan om

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196i

äktenskapets ogiltighet föras även av släktingar eller av annan, som har ett
rättsligt intresse därav, eller, där samtycke till äktenskapet krävs, av den
vilkens samtycke ej inhämtats. Det sagda gäller företrädesvis Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Ungern men även i viss mån
Polen.

Utgöres hindret av felande äktenskapsålder, kan som regel talan ej väckas,
sedan hindret upphört eller viss kortare tid förflutit därefter eller, om
det gäller hustrun, sedan hon blivit havande. Likaså gäller i viss utsträckning
vid hinder på grund av bristande rättshandlingsförmåga, att talan ej
kan väckas sedan hindret upphört eller kort tid därefter förflutit. För den,
vilkens samtycke till äktenskapet ej vederbörligen inhämtats, preskriberas
i regel rätten till talan viss kortare tid efter det han fått kännedom om äktenskapet.
Även i vissa andra fall gäller preskriptionstid, som räknas från
äktenskapets ingående.

Kommittén erinrar härefter om de skäl som i 1947 års lagstiftningsärende
åberopats för att utsträcka den förut till förmån för medborgare i de nordiska
länderna införda tvåårsregeln till att gälla även beträffande medborgare
i annan stat, som icke var ansluten till äktenskapskonventionen, och
anför härom följande.

Föredragande departementschefen framhöll bl. a., att i fråga om andra
utlänningar än statslösa — för de senare ansågs bosättningslandets lag
vara tillämplig — olägenheter av nationalitetsprincipens tillämpning givit
sig starkt till känna i äktenskapsrättsliga frågor. Iakttagandet av det förutvarande
hemlandets äktenskapslagar hade i många fall framstått som obilligt,
så mycket mer som utlänningarna i andra hänseenden, bl. a. i fråga om
sociala förmåner, i allt större utsträckning behandlats som svenska medborgare.
I fråga om villkoren att ingå äktenskap inför svensk myndighet förelåg
enligt departementschefen särskilda skäl att ifrågasätta lämpligheten av
nationalitetsprincipens upprätthållande. Beträffande stater som icke anslutit
sig till Haagkonventionerna hade redan under förarbetena till IÄL framhållits,
att äktenskapshinder flerstädes uppställts, vilka var främmande för
svensk rättsuppfattning. Som exempel därpå kunde nämnas förbud mot
äktenskap mellan personer av olika religion eller olika ras eller mellan personer
av vilka någon blivit genom äktenskapsskillnad löst från ett tidigare
äktenskap. Departementschefen erinrade även om den då nyligen tillkomna
— men numera upphävda — sovjetryska lag, som förbjöd giftermål mellan
medborgare i Sovjetunionen och utlänningar. I särskilda fall hade visserligen
genom eftergifter i eljest tillämpade villkor för rätt att erhålla svenskt medborgarskap
möjlighet kunnat öppnas för ifrågavarande utlänningar att ingå
äktenskap, men denna utväg hade i allmänhet icke stått till buds. Å andra
sidan hade icke synts rimligt att förvägra dem, som sedan någorlunda lång
tid tillbaka varit bosatta i Sverige, rätt att här bilda familj. Departementschefen
ansåg därför undantag från reglerna i 1 kap. IÄL böra göras ej endast,
såsom skett, för medborgare i stat som avsågs i 1931 års förordning
utan även beträffande medborgare i annan stat, som icke var ansluten till
vederbörande Haagkonvention.

Enligt kommitténs mening har de anförda skälen sin giltighet även i fråga
om medborgare i stater, som är anslutna till äktenskapskonventionen. Kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1964-

mittén erinrar om att Sverige ej längre är bundet av konventionen och alltså
är oförhindrat att utsträcka principen till dem.

Kommittén framhåller vidare att regeln i 7 kap. 4 a § IÄL ej är helt invändningsfri.
Avsteg från den i IÄL liksom i konventionsstaternas lagstiftningar
tillämpade nationalitetsprincipen kan föranleda, att här i riket ingås
äktenskap, vilka ej i vederbörandes hemland eller annat främmande land
erkänns som giltiga. Detta kan vålla menliga följder ej endast för makarna
utan även för barn som de får. Olägenheterna drabbar ej endast medborgare
i de länder om vilka här närmast är fråga utan även svenska och andra
staters medborgare som ingår äktenskap med de förra.

Kommittén anför härefter, att behovet av ett vidare tillämpningsområde
för regeln i 7 kap. 4 a § IÄL främst gäller politiska flyktingar och andra,
vilka icke kan eller önskar taga kontakt med hemlandets myndigheter. Beträffande
sådana utlänningar är naturligt, att de får möjlighet att ingå äktenskap
här i landet efter prövning enligt svensk lag, om de haft hemvist
här i riket viss tid. Två år synes kommittén tillfyllest. För deras del är även
utsikterna för att de skall stanna kvar i landet stora, särskilt om äktenskapet
— såsom väl ofta är fallet — ingås med svensk medborgare. Att äktenskapet
skall komma under bedömande i hemlandet och där medföra komplikationer
är enligt kommitténs mening föga sannolikt. Med andra utlänningar
förhåller det sig i viss mån annorlunda. Dessa kan oftare väntas återvända
till hemlandet. Kommittén har därför övervägt att föreslå en avgränsning
som beaktade detta förhållande. Det är emellertid av naturliga
skäl svårt att åstadkomma någon tillfredsställande lösning av spörsmålet.
Då några olägenheter av den nuvarande regeln i 7 kap. 4 a § IÄL ej försports
och det knappast behöver befaras, att en utvidgning skulle vålla allvarligare
verkningar i förhållande till konventionsstaterna, förordar kommittén,
att regeln får bli generell, d. v. s. att undantaget för konventionsstaterna
upphävs.

För att hindra att den som gifter sig med utlänning skall sväva i okunnighet
om de risker med avseende å äktenskapets giltighet som kan vara förenade
med regelns tillämpning bör enligt kommitténs mening krävas, att
sådan begäran om tillämpning av svensk lag som lagrummet förutsätter
skall göras av båda de trolovade. Det framhålles att någon särskild form för
dylik begäran ej torde vara erforderlig. Tydlig anteckning om de trolovades
begäran bör göras av den präst som utfärdar lysningssedel.

Till sist påpekar kommittén, att det kan vara lämpligt att — även efter
en lagändring i angiven riktning — intyg rörande trolovads rätt att ingå
äktenskapet efter eljest tillämplig främmande lag anskaffas i hittills gällande
ordning, även om vederbörande haft hemvist här två år. Härigenom
kan ibland undvikas, att komplikationer framdeles uppstår, t. ex. i sådana
fall då det enligt hemlandets lag fordras tillstånd eller samtycke till äkten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196>r

skap som utan större omgång kan anskaffas. Dessutom får lysningsförrättaren
möjlighet att för de trolovade klargöra, vilka risker de utsätter sig för.
Ä andra sidan bör hinder ej ställas i vägen för de trolovades äktenskap, om
de ej önskar vidtaga de anstalter som krävs för alt hemlandets lag skall
kunna tillämpas. Vad nu anförts torde lämpligen kunna bringas till lysningsförrättarnas
kännedom genom cirkulär från riksbyrån för folkbokföringen.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att 7 kap. 4 a § första styo
ket IÄL får lydelsen, att om utländsk undersåte sedan minst två år har
hemvist här i riket och vill inför svensk myndighet träda i äktenskap, hans
rätt att ingå äktenskapet må prövas efter svensk lag, om de trolovade begär
det.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag, att även för medborgare från de
till äktenskapskonventionen anslutna staterna hindersprövning skall kunna
ske efter svensk lag om sökanden har hemvist i riket sedan minst två år,
tillstyrkes i princip av så gott som samtliga remissinstanser. Kyrkobokföringsinspektören
i Göteborgs stifts norra område anser, att man borde lösa
frågan genom att för medborgarna från konventionsstaterna föreskriva att
Kungl. Maj :ts tillstånd kräves för att hindersprövningen skall äga rum enligt
svensk lag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i sitt tillstyrkande yttrande.

Det framlagda förslaget till lagändring är en självklar konsekvens av de
år 1947 antagna bestämmelserna om utlännings rätt att ingå äktenskap inför
svensk myndighet. De då anförda skälen för ett avsteg från den eljest
på detta område upprätthållna nationalitetsprincipen är oförändrat giltiga.
Någon annan anledning att göra skillnad mellan olika staters medborgare
än Sveriges dåvarande bundenhet vid 1902 års äktenskapskonvention kan
icke anföras. Sedan Sverige efter uppsägning upphört att vara anslutet till
denna, bör bestämmelserna göras i lika mån tillämpliga på alla utlänningar.

Det är väl riktigt att, såsom kommittén framhåller, ett avsteg från nationalitetsprincipen
kan medföra vissa risker för att ett här ingånget äktenskap
icke erkännes i utlännings hemland eller annat främmande land. Det är
dock icke möjligt att av detta skäl medgiva en tillämpning av alla de äktenskapshinder
som kan finnas i andra länder, något som kunde leda till att
svensk myndighet hade att beakta även äktenskapshinder som enligt svensk
uppfattning måste anses stötande, t. ex. äktenskapshinder på grund av
skillnad i ras. Önskemålet att äktenskap skall äga samma giltighet överallt
i världen får man söka tillgodose på andra vägar. Den förvirring som för
närvarande råder på detta område, särskilt då det gäller erkännandet av
äktenskapsskillnad, måste anses synnerligen beklaglig. Haagkonferensens
arbete innebar ett försök att skapa en internationell ordning i detta hänseende.
Försöket måste dock anses misslyckat, sedan det visat sig att åtskilliga
länder icke anslöt sig till äktenskapskonventionen. Behovet av en
världsomfattande överenskommelse på detta område kvarstår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

1 sitt yttrande kommer hovrätten även in på frågan om en mera konsekvent
tillämpning av domicilprincipen inom den internationella
äktenskapslagstiftningen. I denna del anföres följande.

En på nationalitetsprincipen grundad reglering av äktenskapsrätten kan
väl ha tett sig naturlig så länge vårt land endast behövde räkna med ett
ringa antal här bosatta utlänningar, huvudsakligen hemmahörande i europeiska
länder från vilka erforderliga upplysningar och handlingar lätt kunde
anskaffas. Förhållandena är numera väsentligt ändrade. De nuvarande
reglerna torde vålla betydande praktiska svårigheter. En omläggning av den
svenska lagstiftningen på detta område, så att den i stället utgår från domicilprincipen,
är därför starkt motiverad. Det föreslagna stadgandet innebär
en övergång till domicilprincipen i ett viktigt avseende. Denna hör dock följas
av ändringar även i andra hänseenden. Om makarna på grund av äktenskapshinder
i utländsk lag önskat ingå ett »svenskt» äktenskap, är det
svårbegripligt att likväl rättsverkningarna därav kan vara reglerade av lagen
i annat land, där äktenskapet icke erkännes. Det synes befogat att i detta
hänseende övergå till regler överensstämmande med 3 § förordningen den
31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap. Det är över huvud taget angeläget att en
mera allmän överarbetning av reglerna på hela detta rättsområde göres. Då
kommittén är sysselsatt därmed och man sålunda kan vänta ett förslag till
en mera konsekvent tillämpning av domicilprincipen inom den internationella
äktenskapslagstiftningen, uppfattar hovrätten det nu framlagda förslaget
som ett provisorium, allenast avsett att undanröja vissa praktiska
olägenheter i avbidan på att kommittén hinner bli färdig med en mera allmän
översyn av rättsreglerna på detta område.

I anslutning härtill framhåller hovrätten, att det synes oegentligt att bibehålla
det föreslagna stadgandet såsom ett undantag, upptaget i lagens 7 kap.,
sedan stadgandet erhållit en mera generell giltighet. Det innebär en så väsentlig
begränsning av huvudregeln i 1 kap. 2 § att det bör inarbetas däri.
Såsom ett provisorium i avbidan på en fullständig omarbetning av lagen
synes dock förslaget kunna godtagas.

Rörande det i stadgandet upptagna kravet för att hindersprövning skall
ske enligt svensk rätt, att sökanden har minst två års hemvist i
riket, anmärker kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift att det
hade varit värdefullt med en utredning om tiden kunde sättas lägre än två
år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att i paragrafen som alternativ
till kravet på två års hemvist i riket anges innehav av bosättningstillstånd.
Härom anföres följande.

Det föreslagna och även i nu gällande lag upptagna kravet på minst två
års hemvist i riket skulle i enstaka fall, särskilt då det gäller politisk flykting
som funnit en fristad i riket, kunna vara väl strängt. Jämförelser med
vad som gäller för nordiska medborgare är i dylikt fall icke helt hållbara.
För att, å andra sidan, regeln icke skall kunna missbrukas av personer som
endast kortvarigt uppehåller sig här i landet i syfte att kringgå hemlandets
lagregler, måste ett undantag från det föreslagna kravet förutsätta en prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196i

ning av bosättningens karaktär. En form härför finnes redan i meddelandet
av bosättningstillstånd. Sådant tillstånd, vilket ej är tidsbegränsat, förutsätter
fast bosättning i riket och meddelas efter särskild utredning och prövning.
Något hinder att det meddelas tidigare än efter tva års vistelse i riket
föreligger icke. Det synes alltså erbjuda en möjlighet att i särskilt fall förkorta
den föreslagna tiden för hemvist i riket.

I fråga om förfarandet i fall som här avses anför några remissinstanser
särskilda synpunkter. Vad till en början angår förslaget, att prövningen
enligt svensk lag skall förutsätta begäran av de trolovade, förordar
domkapitlet i Uppsala att sådan begäran skall göras skriftligen å fastställt
formulär. Kijrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde
diskuterar samma fråga men anser krav på skriftlighet onödigt
försvåra lysningsförfarandet. Genomföres krav på skriftlig begäran, kunde
man dock, anföres det, överväga att föreskriva att en förteckning över gällande
äktenskapshinder, utfärdad av utrikesdepartementets rättsavdelning,
men dock icke undertecknad av de trolovade, bifogas sådan begäran.

Domkapitlen i Uppsala och Göteborg samt den nyss nämnde kyrkobokföringsinspektören
understryker värdet av förslaget att begäran skall antecknas
i lysnings- och vigselboken.

1 kommitténs påpekande om lämpligheten att intyg rörande trolovads rätt
att ingå äktenskapet efter eljest tillämplig lag anskaffas i hittills gällande
ordning instämmer domkapitet i Lund.

Domkapitlet i Uppsala föreslår i denna del att det i stället beredes möjlighet
för de trolovade att skriftligen begära upplysning i förevarande avseende.
Förklaring huruvida sådan upplysning begäres eller icke bör tecknas å
sådant formulär för ansökan om hindersprövning som enligt domkapitlets
mening bör föreskrivas. Anteckning huruvida upplysning bibragts de trolovade
eller icke synes böra inflyta i lysnings- och vigselboken.

Domkapitlen i Lund och Göteborg samt kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs
stifts mellersta inspektionsområde understryker värdet av kommitténs
förslag att anvisningar om förfarandet upptages i cirkulär från riksbyrån
för folkbokföringen. Domkapitlet i Lund ifrågasätter, om icke sådant
cirkulär borde innehålla kortfattade uppgifter om väsentliga skiljaktigheter
mellan ländernas lagstiftning såvitt angår makars ekonomiska förhållanden.

Departementschefen. Utlännings rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet
skall enligt huvudregeln i 1904 års lag om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption (IÄL)
prövas efter hemlandets lag. Från denna regel, som bygger på nationalitetsprincipen,
har viktiga undantag gjorts i lagstiftningen. Enligt den förut
nämnda nordiska konventionen av år 1931 och den därpå grundade törordningen
av samma år, innehållande internationellt privaträttsliga be 2

Ilihang till riksdagens protokoll 196i. i samt. Nr 168

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

stämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, skall rätten att
ingå äktenskap prövas efter svensk lag, om den trolovade har hemvist här
i riket sedan minst två år; endast vid kortare tids hemvist tillämpas hemlandets
lag. Vidare gäller enligt den tidigare nämnda ändringen år 1947 i
IÄL att svensk lag skall tillämpas även beträffande annan utländsk medborgare
än nordisk, om han har hemvist här i riket sedan minst två år och
begär att hans rätt skall prövas efter svensk lag.

En viktig begränsning i sistnämnda regel är dock att den ej gäller i fråga
om medborgare i stat, som är ansluten till 1902 års äktenskapskonvention.

Sverige, som tidigare deltagit i denna konvention, har numera uppsagt
kon\entionen med verkan från den 1 juni 1959. Med anledning härav har
uppkommit fråga att upphäva den begränsning i tvåårsregelns tillämplighet
som enligt vad nyss anförts gäller för medborgare i de stater som
alltjämt är anslutna till konventionen. Dessa stater är Italien, Luxemburg,
Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Tyskland och Ungern.

Familjerättskommittén som undersökt detta spörsmål har ansett att
begränsningen bör upphävas, så att rätten att efter två års hemvist i riket
begära att hindersprövning för äktenskap sker enligt svensk lag kommer
att åtnjutas av samtliga utlänningar.

Kommitténs förslag har tillstyrkts av så gott som samtliga remissinstanser
och jag vill även för egen del biträda förslaget. Då vid 1947 års
lagändring medborgare i konventionsstaterna undantogs från tvåårsregeln,
var detta icke betingat av överväganden av materiell art utan endast av att
Sverige var bundet av konventionen. Då Sveriges konventionsförpliktelser
numera bortfallit, är det naturligt att fullfölja 1947 års reform genom att
göra tvåårsregeln generellt tillämplig. Jag förordar alltså, att 7 kap. 4 a §
IÄL ändras i överensstämmelse med kommitténs förslag.

En remissinstans har föreslagit, att man alternativt med kravet på två
års hemvist som förutsättning för att hindersprövning skall ske enligt
svensk lag skulle uppställa att sökanden har bosättningstillstånd i Sverige.
Syftet härmed skulle vara att i vissa fall förkorta den föreslagna tiden för
hemvist i riket. Enligt min mening bör man dock generellt kräva den anknytning
till svenska förhållanden som följer av en tämligen lång tids
faktisk vistelse i riket.

Kommittén har framhållit att tvåårsregeln medför vissa risker för dem
som ingår äktenskap med utlänningar. Avsteg från den i IÄL liksom i konventionsstaternas
lagar tillämpade nationalitetsprincipen kan föranleda,
att här i riket ingås äktenskap, vilka ej i vederbörandes hemland eller annat
främmande land erkänns som giltiga. Detta kan vålla menliga följder
ej endast för makarna själva utan även för barn som de får. För att
hindra att den som gifter sig med utlänning skall sväva i okunnighet om
dylika risker, föreslår kommittén att begäran om tillämpning av svensk
lag i hithörande fall skall göras av båda de trolovade. Jag biträder detta
förslag, som icke mött invändningar i remissyttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

I ett remissvar har föreslagits att begäran varom nu är fråga skall göras
skriftligen. Enligt min mening bör dock, såsom kommittén anfört, icke uppställas
krav på särskild form för sådan begäran. Däremot bör, såsom- kommittén
likaledes anfört, tydlig anteckning om de trolovades begäran göras
i lysnings- och vigselboken av den präst som utfärdar lysningssedel.

Möjligen skulle kunna förutsättas att, när de trolovade begär prövning
enligt svensk lag, de övervägt riskerna för vigselns ogiltighet i utlandet. Helt
säkert är väl dock ej att de gjort detta och även om så skulle vara fallet kan
det synas lämpligt att lysningsförrättaren gör de trolovade uppmärksamma
på dessa risker. Han bör därvid upplysa dem om att de kan vidtaga någon
av de åtgärder som i den förut nämnda förordningen den 3 december 1915
föreskrivits i syfte att i möjligaste mån undvika dessa risker. Anvisningar
för lysningsförrättarna i dessa hänseenden bör utfärdas i administrativ väg.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1965.

Förslaget till lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål

i vissa fall

Förslagets huvudsyfte är att underlätta för vissa grupper av utlänningar
att erhålla äktenskapsskillnad eller hemskillnad vid svensk domstol. I
samband därmed behandlas även möjligheten att erhålla återgång i äktenskap
vid svensk domstol.

Huvuddragen i förslaget

Gällande svensk rätt. Äktenskapsskillnad och hemskillnad. Huvudreglerna
om äktenskapsskillnad och hemskillnad mellan utländska medborgare
finnes i 3 kap. IÄL. Reglerna återgår på 1902 års Haagkonvention
för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga om skillnad
i äktenskap och ständig skillnad till säng och säte (skillnadskonventionen),
till vilken Sverige tidigare varit ansluten. Sverige har emellertid
sedermera uppsagt konventionen med verkan från den 1 juni 1934. Av intresse
i förevarande sammanhang är dels bestämmelserna om svensk domstols
behörighet (kompetens) att upptaga mål av hithörande slag (1 §), dels
bestämmelserna om vilket lands lag som skall tillämpas i dylika mål (2 §).

Enligt 1 § fordras för att talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad
mellan utländska medborgare skall kunna upptagas här i riket, att den
make, mot vilken talan väckes, har sitt hemvist här eller att makarna samtidigt
haft hemvist inom riket men den make, mot vilken talan väckes,
övergivit den andre eller efter det orsak till hemskillnad uppstått flyttat

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

ur riket. Från dessa regler göres dock, i andra stycket, det viktiga undantaget
att talan ej må upptagas här i riket, om enligt lagen i den stat makarna
tillhör är åt inländsk myndighet förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall,
att pröva mål om äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan den statens
medborgare. Undantaget gäller dock ej i fråga om äktenskap, som i makarnas
hemland anses icke vara avslutat i behörig form.

Enligt 2 § må äktenskapsskillnad eller hemskillnad beviljas endast om
sådan skillnad må äga rum enligt lagen i den stat makarna tillhör samt
orsak till skillnaden är för handen såväl enligt sagda lag som enligt svensk
lag.

Bestämmelserna är som synes givna närmast för det fallet att makarna
är medborgare i samma stat. Tillhör de olika stater, skall enligt en särskild
bestämmelse i 7 kap. 2 § första stycket IÄL fråga som angår äktenskapsskillnad
eller hemskillnad bedömas som om bägge makarna vore medborgare
i den stat de sist gemensamt tillhört eller, om de ej tillhört samma
stat, i den stat mannen tillhör. Bestämmelserna kan på grund härav bli tilllämpliga
även där ena parten är svensk.

Från de angivna huvudreglerna gäller två undantag.

För det första gäller, enligt 7 kap. 2 § andra stycket IÄL, att svensk
medborgare som sedan minst ett år har hemvist i riket städse får här väcka
talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad samt att frågan huruvida
orsak till skillnad är för handen i princip skall prövas endast enligt svensk
lag. Denna bestämmelse tillkom 1934 i syfte att bereda ökade möjligheter för
svensk domstol att döma till äktenskapsskillnad, när det måste anses avsevärt
avvikande från svensk rättsuppfattning att makarna fortfarande
skall vara i äktenskap förenade med varandra. Det var för att möjliggöra
denna lagändring som 1902 års konvention uppsades.

För det andra gäller en särskild ordning för nordiska medborgare enligt
den förut berörda förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
Hithörande bestämmelser i 7 § stadgar att yrkande om hemskillnad eller
äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat skall upptagas
i den stat, där båda makarna har hemvist eller där de senast haft hemvist
samtidigt och endera alltjämt är bosatt. Kan enligt vad nu sagts yrkandet
ej upptagas i någon av staterna, må yrkandet väckas i stat, där endera
maken är medborgare. Yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad
må städse väckas i stat, där båda makarna är medborgare. Vid
prövning av fråga om hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall enligt 9 §
i varje stat användas där gällande lag, d. v. s, här i riket svensk lag.

Återgång. I fråga om återgångstalan saknar IÄL regler om svensk domstols
behörighet. Svensk domstol torde dock vara behörig i åtminstone samma
utsträckning som i skillnadsmål. I doktrinen har uttalats meningen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196k 21

svensk domstol därutöver skulle vara behörig om kvinnan vid vigseln hade
svensk nationalitet.

Däremot innehåller IÄL regler om tillämplig lag i återgångsmål. Som huvudprincip
gäller enligt 2 kap. 1 § att äktenskap skall gå åter, om orsak till
återgång är för handen såväl enligt lagen i den stat makarna tillhörde vid
äktenskapets ingående eller, om de tillhörde olika stater, enligt någondera
statens lag som ock enligt svensk lag.

Till återgång kan även dömas enligt uteslutande utländsk lag, om Kungl.
Maj :t förordnat att sådan lag må vinna tillämpning, ändå att orsak till återgång
ej finns enligt svensk lag. Sådant förordnande har meddelats genom
förordningen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 13) ang. vissa främmande lagars tilllämpning
i fråga om återgång av äktenskap beträffande lagarna i Belgien,
Danmark, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal,
Rumänien, Ryssland, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Irland, Tyskland
och Österrike-Ungern, dock endast i fråga om lag som gäller inom område
i Europa, ävensom genom kungörelse den 7 september 1929 beträffande lagarna
i Polen och den fria staden Danzig.

Enligt 2 kap. 1 § IÄL gäller vidare att, om make enligt sitt hemlands lag
ägde för behörighet att ingå äktenskap åberopa lagen på annan ort, sådan
lag skall vinna tillämpning beträffande den maken, om enligt samma lag
orsak till återgång ej är för handen.

Ytterligare stadgas i 2 kap. 2 § IÄL, att vissa äktenskapshinder i främmande
lag ej i något fall skall föranleda återgång här i riket. Detta gäller
hinder på grund av tidigare äktenskap som upplösts genom skillnad, förbud
mot äktenskap mellan dem som är av olika religion samt förbud som grundar
sig på prästerligt kall eller på löfte att förbliva ogift.

Även beträffande återgång gäller särskilda regler dels då talan föres av
svensk medborgare med minst ett års hemvist i riket och dels för nordiska
medborgare. Beträffande det förra fallet har tidigare berörts regeln i 7 kap.
4 a § andra stycket IÄL. Denna innebär att fråga om återgång av äktenskap
som ingåtts enligt första stycket i nämnda lagrum skall prövas enligt svensk
lag. I fråga om nordiska medborgare gäller enligt 10 § i 1931 års förordning
att fråga huruvida orsak till återgång är för handen skall prövas enligt den
lag, som var bestämmande för kärandens eller, om talan föres mot båda
makarna, för enderas rätt att ingå äktenskapet.

Statslösa och politiska flyktingar. De regler i IÄL som anknyter till medborgarskap
kan ej tillämpas på statslösa. I rättstillämpningen torde anses,
att sådana med avseende å personliga rättsförhållanden är underkastade den
interna lagen i den stat där de har sitt hemvist (NJA 1914 s. 305 och 1939
s. 96). För den som är statslös och har hemvist i Sverige tillämpas således
i huvudsak samma bestämmelser som för svensk medborgare.

Vad angår politiska flyktingar har högsta domstolen vid tillämpning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

IÄL i ett par fall behandlat sådana personer som medborgare i det land de
tillhör även om de flytt från detta land (NJA 1955 s. 571 och 1956 s. 601).
1 vissa fall har dock baltiska flyktingar med sovjetryskt medborgarskap ansetts
likställda med statslösa (NJA 1948 s. 805 och 1949 s. 82).

Nya danska och norska lagbestämmelser. Enligt de förut berörda nya
danska och norska lagbestämmelserna skall talan i äktenskapsmål kunna
väckas i Danmark resp. Norge,

l:o) om svaranden har hemvist i landet;

2:o) om käranden har hemvist i landet och antingen har bott där de sista
två åren eller tidigare haft hemvist i landet; eller

3:o) om käranden är dansk resp. norsk medborgare och det visas, att han
på grund av sitt medborgarskap ej kan väcka talan i det land där han har
hemvist.

Från dessa regler skall avvikelse kunna göras efter överenskommelse
med annat land.

Enligt de danska bestämmelserna skall talan kunna väckas i Danmark
även i det fallet att båda makarna är danska medborgare och svaranden icke
motsätter sig att saken upptages vid dansk domstol.

Det framgår, att de danska och norska bestämmelserna i första hand anknyter
till domicilprincipen.

Finsk rätt. I Finland gäller utanför området för den nordiska konventionen
en särskild lag den 5 december 1929 angående vissa familjerättsliga förhållanden
av internationell natur. Lagen följer i fråga om såväl domsrätten
som tillämplig lag i allt väsentligt 1902 års Haagkonvention i ämnet, vilken
dock ej tillträtts av Finland.

På grundval av de nordiska överläggningarna har upprättats ett preliminärt
förslag till ändringar i 1929 års lag. Detta ansluter nära till den svenska
lagens nuvarande ståndpunkt.

Kommittén. Inledningsvis erinrar kommittén om att talan om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan utländska makar enligt gällande bestämmelser
kan upptagas till prövning av svensk domstol endast om den make,
mot vilken talan väckes, har sitt hemvist här eller om båda makarna samtidigt
haft hemvist inom riket och den make, mot vilken talan väckes, övergivit
den andre eller flyttat ur riket efter det att orsak till skillnad uppstått.
Ytterligare inskränkning i svensk domstols behörighet föreligger, om hemlandet
förbehållit sig prövningsrätten i skillnadsmål mellan dess medborgare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1964

Enligt kommitténs mening föreligger behov av att lättnader här genomföres.
Härom uttalar kommittén följande.

En här i riket bosatt utlänning är till följd av denna ordning i åtskilliga
fall förhindrad att få skillnadstalan prövad av svensk domstol, oaktat möjlighet
till sådan prövning kan förefalla motiverad med hänsyn till hans
anknytning till Sverige. På grund av de omständigheter under vilka han
lämnat hemlandet kan han ofta ej heller, eller i allt fall endast med mycket
stora svårigheter, uppnå att få sin talan prövad i hemlandet. Ett otvivelaktigt
behov föreligger sålunda av utvidgad svensk domsrätt.

I de fall då förutsättningar för talans upptagande till prövning här i riket
enligt gällande rätt är för handen är det likväl ej alltid möjligt att uppnå
ett tillfredsställande resultat av det skälet att prövningen enligt IäL skall
ske ej endast enligt svensk lag utan även enligt det förutvarande hemlandets
lag. Talan kan ej vinna bifall, om sistnämnda lag ej känner hemskillnadseller
äktenskapsskillnadsinstitutet över huvud eller om den lagen ej upptager
den skillnadsgrund som åberopas. Även om båda makarna i ett äktenskap
efter bosättning här i landet vuxit in i svenska förhållanden och nått
samhörighet med vårt land, är de sålunda i fråga om sin personliga rättsställning
bundna till rättsordningen i det forna hemlandet.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén att redan det sagda torde ge vid
handen, att vår gällande lagstiftning är alltför stel. Icke endast politiska
förvecklingar i skilda länder utan även samhällsutvecklingen i övrigt liksom
den ökade mellanfolkliga rörligheten har ställt oss inför problem som
var okända vid tiden för lagens tillkomst. Humanitära och sociala skäl
talar för att lättnader utan dröjsmål medges. Ehuru utgångspunkterna är
skilda, föreligger här ett behov motsvarande det som givit anledning till
de förut behandlade danska och norska bestämmelserna.

Kommittén diskuterar härefter möjligheten att i ökad omfattning anknyta
den svenska internationella familjerättens regler till parts hemvist
i stället för till parts nationalitet och anför därom följande.

Vissa avsteg från nationalitetsprincipen har redan tidigare gjorts i vår
internationella familjerättslagstiftning. Den förut nämnda nordiska konventionen
av år 1931 angående äktenskap, adoption och förmynderskap
samt därtill anslutande förordning bygger med vissa begränsningar på
den s. k. domicilprincipen, enligt vilken lagen i den stat där vederbörande
har sitt hemvist är bestämmande. Förordningens tillämplighetsområde är
emellertid begränsat till nordiska medborgare. Ett visst avsteg från nationalitetsprincipen
gjordes även genom den tidigare nämnda lagändringen
år 1934, enligt vilken ett års hemvist i Sverige för svensk make ej endast
grundar behörighet för svensk domstol att upptaga skillnadstalan utan
även föranleder att enbart svensk lag behöver tillämpas i målet. Ytterligare
avsteg till förmån för domicilprincipen gjordes genom lagändringen år
1947, enligt vilken utländsk medborgare, som vill ingå äktenskap inför
svensk myndighet, kan få sin rätt att ingå äktenskapet prövad efter svensk
lag, om han sedan minst två år har hemvist här i riket. Som förut nämnts
undantogs dock från den nya regelns tillämpningsområde medborgare i
stater, som var anslutna till 1902 års Haagkonvention för lösande av konflikter
mellan lagar i fråga om äktenskap.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

Vad den kommande utvecklingen angår har familjerättskommittén i olika
sammanhang givit uttryck åt den uppfattningen, att vägande skäl talar
för att man i avvaktan på utvecklingen tills vidare får utgå från grundprincipen
i IÄL och svensk internationell familjerätt överhuvud, nämligen
att nationaliteten hos oss är det grundläggande anknytningsmomentet. Oavsett
värderingarna av de motstående principerna är det icke möjligt att i
ett slag undanröja grundvalen för vår ganska omfångsrika lagstiftning i
ämnet. Det värde hemvistet representerar som anknytningsmoment bör i
den situation, vari vi för närvarande befinner oss, tillgodoses på det sättet
att avsteg från nationalitetsprincipen görs i lämpliga sammanhang, där
praktiska skäl talar därför och sådana avsteg låter sig genomföras utan
besvärande komplikationer. Ett dylikt tillvägagångssätt utgör ej något hinder
mot att framdeles i vidare omfattning tillämpa domicilprincipen i den
ena eller andra varianten, om utvecklingen går därhän. Och att under
alla förhållanden en viss kompromiss är nödvändig torde få anses ovedersägligt.

Enligt kommitténs mening kan man emellertid, såvitt angår de nu aktuella
olägenheterna av nationalitetsprincipen, icke avvakta genomförandet
av den planerade översynen av den internationella familjerätten. En
allmän revision av vår internationella familjerättslagstiftning är en omfattande
och svårlöst uppgift, som med nödvändighet måste taga sin tid.
Det synes därför kommittén angeläget att i avbidan på resultatet av en
sådan revision söka att genom en provisorisk lagstiftning komma till rätta
med de olägenheter som i det föregående behandlats utan att därigenom
föregripa en blivande mera omfattande reform av vår internationellt privaträttsliga
äktenskapsrätt. Kommitténs lagförslag avser att tillgodose
detta syfte.

Kommittén anmärker att det med hänsyn till utgångspunkterna för lagförslaget
icke varit möjligt att följa de danska och norska bestämmelsernas
upplåning- Kommitténs förslag avser emellertid att i görlig mån tillgodose
de behov som givit upphov till dessa senare bestämmelser.

Vad angår förslagets huvudlinjer anför kommittén till en början att de
i det föregående berörda olägenheterna av gällande lagstiftning avsett frågor
om hem- och äktenskapsskillnad. Däremot ger frågor om återgång av
äktenskap ytterst sällan upphov till några praktiska svårigheter. Det upprättade
förslaget tager naturligtvis därför främst sikte på den förra gruppen.
Det omfattar emellertid jämväl den senare gruppen, då det synts
onödigt att här lämna en lucka. Till klargörande av förslagets allmänna
räckvidd i övrigt nämner kommittén att det ej berör den nordiska regleringen
i ämnet.

Förslaget går ut på att dels utvidga domstolskompetensen, dels möjliggöra
tillämpning av svensk lag utan kumulation med tillämpning av utländsk
lag. I det förra hänseendet föreslås behörighet för svensk domstol
att beträffande vissa kategorier utlänningar under närmare angivna förutsättningar
till prövning upptaga mål om hemskillnad, äktenskapsskillnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

eller återgång även i fall då svaranden ej har eller haft hemvist här i riket.
Enligt förslaget får i dylika fall bortses från förbehåll om exklusiv behörighet
för hemlandets myndigheter. Den materiella prövningen skall
kunna äga rum uteslutande enligt svensk lag, även om ingendera maken
är svensk medborgare. I samtliga fall har som villkor uppställts krav att
endera maken haft viss längre tids hemvist i riket.

I den föreslagna lagen nämns först statslösa. Dessa har, anför kommittén,
visserligen ej såvitt känt orsakat någon ovisshet i tillämpningen. Det
har ansetts självklart, att de så långt möjligt bör jämställas med domicillandets
egna medborgare och att detta lands lag skall betraktas som deras
nationella lag. Den gällande lagstiftningen är emellertid efter orden ej tilllämplig
på dem, och det ter sig oegentligt att, om nu lagstiftningsåtgärder
vidtages beträffande flyktingar in. fl., ej uppmärksamma den grupp som
utgörs av statslösa.

Den anknytning till Sverige som i fråga om statslös person skall krävas
för svensk domsrätt och tillämpning av svensk lag bör enligt kommittén
bestå i viss tids hemvist i landet. Enligt kommitténs mening bör tiden, i
anslutning till motsvarande krav i 7 kap. 2 § andra stycket IÄL, bestämr
mas till ett år.

I förslaget nämnes vidare politiska flyktingar. Kommittén framhåller,
att samhörigheten med hemlandet oftast gått förlorad för dessa personers
del. Det föreligger därför starka skäl att behandla deras personliga angelägenheter
på i huvudsak samma sätt som i fråga om statslösa, för vilka
hemvistlandets lag brukar anses tillämplig. Kommittén erinrar om att en
sådan princip även upptagits i 1951 års konvention angående flyktingars
rättsliga ställning. I artikel 12 stadgas där, att en flyktings personrättsliga
ställning skall bestämmas av lagen i det land där han har sitt hemvist
eller, om han saknar hemvist, av lagen i det land där han har sin vistelseort.
Kommittén framhåller emellertid att Sverige gjort reservation mot denna
bestämmelse med hänsyn till sin internationellt privaträttsliga lagstiftning.
En viss försiktighet vid tillämpningen av svensk lag på politiska
flyktingar torde enligt kommitténs mening också vara påkallad, även om
principen i konventionen bör tjäna som rättesnöre. Särskilt gäller detta,
när endast den ena av två utländska makar tagit hemvist här i riket. I dylika
fall kan andra makens berättigade intressen trädas för när, t. ex. när
han ofrivilligt nödgats stanna i hemlandet. Vidare bör olägenheterna av
s. k. haltande äktenskap uppmärksammas. Man får räkna med att en
svensk skillnadsdom, som i här avsedda fall ges med tillämpning av svensk
lag, icke vinner erkännande i vederbörandes hemland och, om anknytningen
till doinslandet är för svag, kanske icke heller i andra länder. Ett
visst mått av stabilisering, beslående i krav på en längre tids hemvist, bör
därför krävas.

Enligt kommitténs mening torde detta krav i fråga om politisk flykting,

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 196''r

som ej är statslös, böra sättas högre än i fråga om de statslösa. Tiden har i
förslaget satts till två år. Kommittén har därvid beaktat att när det gäller
rätt för utlänning att här i riket ingå äktenskap enligt svensk lag, tvåårigt
hemvist i riket tillerkänts betydelse både i IÄL och i den nordiska
konventionen.

Kommittén anför härefter att det även i vissa andra fall än när vederbörande
är statslös eller politisk flykting kan vara motiverat, att en skillnadstalan
må prövas här i riket enligt svensk lag, om anknytning till riket
föreligger i form av längre tids hemvist. Härom anför kommittén följande.

Många lämnar sitt hemland utan att de kan betecknas som politiska
flyktingar. Utlänningar av denna kategori har ofta kommit till Sverige
och varit bosatta här en längre tid utan att uppehålla någon kontakt med
andra maken eller sitt hemland. Vederbörande vet kanske ej längre, var
andra maken vistas eller ens om denne är i livet. Och själv har han kanske
ingen tanke på att återvända till hemlandet. Någon gång kan han höra
hemma i ett primitivt land, vars lagstiftning vi har föga anledning att söka
tillämpa.

En annan grupp av utlänningar som bör uppmärksammas utgörs av sådana,
som är medborgare i land som självt tillämpar domicilprincipen. Det
kan då vara i sak alldeles omotiverat att här i Sverige tillämpa nationalitetsprincipen
för deras del. Även i dylika fall förefaller det önskvärt att
öppna en möjlighet att tillämpa svensk lag även om vederbörande ej är
politisk flykting eller sådana omständigheter föreligger som nyss nämnts.

Enligt kommitténs mening synes det fallet att uppgift saknas, huruvida
andra maken lever eller var han vistas, kunna direkt inskrivas i den provisoriska
lagen. För övriga här berörda fall synes tillämpligheten böra göras
beroende av Kungl. Maj :ts prövning.

Kommittén framhåller, att förslaget i denna del innebär att administrativ
prövning medges inom hithörande område av familjerätten men att
detta icke förefaller kommittén stötande. Härom anföres följande.

Kungl. Maj :t har av gammalt genom fullmakter i lagstiftningen fått vittgående
befogenheter att, efter avtal med främmande makt, meddela bestämmelser
av internationellt privaträttslig karaktär. Hela den viktiga nordiska
regleringen genom 1931 års konvention och förordning är exempelvis
av denna natur. Tydligt är också, att Kungl. Maj :t bäst kan bedöma, om
olyckliga konsekvenser i internationellt hänseende är att befara i de fall
som här sist behandlats. Under de år som den provisoriska lagen kan väntas
bestå torde icke heller ärendena behöva bli på något sätt betungande för
Kungl. Maj :t. En provisorisk reglering av här förutsatt slag har den fördelen
att man kan låta anstå med ett mera principiellt ståndpunktstagande
tills det mera bestämt visar sig vartåt utvecklingen på det internationellt
privaträttsliga området lutar.

Kommittén anför härefter att det givetvis icke är möjligt att till fullo
överblicka konsekvenserna av de regler som förordats. Det kan tänkas, att
de ibland kan leda till mindre tillfredsställande resultat, exempelvis när

Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 196b 27

endast ena maken är bosatt här i riket och man vet att andra maken lever.
Det kan också finnas barn i äktenskapet, vilkas intressen bör beaktas.
Hänsynen till andra makens eller barnens intressen kan någon gång göra
det obilligt att tillämpa svensk lag. Från den föreslagna möjligheten att
tillämpa enbart svensk lag synes därför undantag böra göras för de fall,
då det med hänsyn till andra makens eller barnens intressen är särskilda
skäl att beakta jämväl annan lag. Om domstol får möjlighet till sådan begränsning,
minskas också de principiella invändningar som möjligen kan
resas mot förslaget att Kungl. Maj :t tills vidare skulle få befogenhet att
bestämma om svensk domstols kompetens och därmed även om tillämpligheten
av svensk lag i materiellt hänseende.

I förslaget har vidare upptagits stadgande att frågor angående vårdnaden
om och underhåll till barn må kunna upptagas i mål som här avses; sådana
frågor skall därvid prövas enligt svensk lag, om barnet vistas här i riket.
Vidare meddelas bestämmelser om stadfästelse av utländska domar å äktenskapsskillnad
eller hemskillnad, som beviljats i fall motsvarande något
av de i förslaget nämnda eller motsvarande dem som avses i 7 kap. 2 § andra
stycket IÄL. De rörande äktenskapsskillnad föreslagna reglerna skall i
tillämpliga delar gälla jämväl talan om återgång av äktenskap. Den föreslagna
lagen skall ej äga tillämpning i fall som avses i den nordiska äktenskapskonventionen.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att till provisorisk reglering upptaga
frågan om domsrätten i äktenskapsmål av internationell natur samt
huvudlinjerna i det av kommittén framlagda lagförslaget tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Stockholms rådhusrätt framhåller i sitt tillstyrkande remissvar att det
på familjerättens område under senare år på grund av det ökade antal
mål, vari båda parterna eller endera parten är utlänning, ofta uppstått
problem rörande svensk domsrätt och tillämplig lag, vilkas lösning varit
förbunden med svårigheter och osäkerhet. Många av dessa mål har gällt
s. k. politiska flyktingar. Även om — vad särskilt angår sistnämnda slag
av mål —- anledning föreligger att antaga att rättspraxis kommer att omfatta
ett alltmer vidgat område, torde det vara uppenbart, att avsevärd tid kommer
att förflyta, innan rättspraxis fått erforderlig omfattning och likformighet.
Vidare förekommer äktenskap mellan utländska makar med hemvist
här i riket, vilka ej tillhör kategorierna statslösa eller politiska flyktingar,
där makarna icke kan få talan om skilsmässa upptagen vid svensk
domstol. Beträffande sådana äktenskap föreligger otvivelaktigt ett behov
av särskilda lagbestämmelser. Med hänsyn till vad nu anförts finner rådhusrätten
angeläget, att lösningen av hithörande internationellt privaträttsliga
problem regleras genom provisorisk lagstiftning. Liknande uttalanden
om behovet av en provisorisk lagstiftning göres av åtskilliga andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 196''r

i ärendet hörda domstolar. Även socialstyrelsen understryker, att ett otvivelaktigt
behov föreligger av utvidgad svensk domsrätt på ifrågavarande
område och att humanitära och sociala skäl talar för en utvidgning av
möjligheterna att tillämpa svensk lag utan kumulation med tillämpning
av utländsk lag.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför.

Styrelsen instämmer i de skäl som anförts av familjerättskommittén för
införande av provisoriska bestämmelser om domsrätten i äktenskapsmål av
internationell natur. I det praktiska rättslivet har man sedan länge förmärkt
olägenheter av de på nationalitetsprincipen grundade restriktiva bestämmelser
om sådan domsrätt som stadgandena i IÄL innebär. Även om
en del principiella avgöranden i högsta domstolen har lett till en viss uppmjukning
av rättstillämpningen, har ovissheten i de enskilda fallen varit
stor om skilsmässa kunnat erhållas i Sverige med tillämpning av svensk lag
eller ej, och för den enskilda medborgaren har det icke varit lätt att förstå
att utgången har kunnat bli helt olika i fall, som för lekmannen synts vara
av samma karaktär.

Styrelsen vill även understryka vanskligheten av att i svensk domstol åberopa
och tillämpa utländsk lagstiftning. Särskilt uppstår svårigheter i äktenskapsmål
genom att många länder har skillnadsgrunder, som är likartade
med vad som kräves för svensk hemskillnad men som i dessa länder leder
till direkt äktenskapsskillnad.

Med anledning av dessa svårigheter finner styrelsen i likhet med familjerättskommittén
angeläget att en ny lagstiftning icke inskränker sig till att
reglera domsrätten utan även ger regler om tillämplig lag samt att sistnämnda
regler såvitt möjligt skall innebära att kumulation av svensk och
utländsk lag endast i undantagsfall skall bli erforderlig.

Några remissinstanser gör principiella uttalanden i anslutning till förslagets
ståndpunkt att ge vidgad tillämpning åt domicilprincipen.
Hovrätten för Västra Sverige anser att en utveckling i denna riktning otvivelaktigt
är påkallad samt anför härom.

Särskilt den stora flyktingströmmen till Sverige efter andra världskriget
har skapat internationellrättsliga problem, som icke varit förutsedda vid
1904 års lagstiftning. Även till följd av den ökade mellanfolkliga rörligheten
i allmänhet har yppats behov av att i viss mån revidera gällande principer
i denna lagstiftning. Kommittén har — såvitt angår det nu framlagda förslaget
— tagit sikte på fall där praktiska skäl talar för ett avsteg från nationalitetsprincipen
och där sådana avsteg låter sig genomföras utan besvärande
komplikationer. En dylik begränsning synes enligt hovrättens mening väl
motiverad. Särskilt med tanke på att en mer fullständig revision av IÄL är
påtänkt och att det nu framlagda lagförslaget därför är provisoriskt, bör en
viss återhållsamhet tills vidare iakttagas. En anledning härtill kan ock vara
de svårigheter, som en vidgad tillämpning av domicilprincipen kan förorsaka
genom att främmande stater, som hyllar nationalitetsprincipen, är
obenägna att erkänna domar vilka grundas på domicilprincipen. Detta problem
har praktisk betydelse framför allt för här i riket bosatta utlänningar,
vilka icke är politiska flyktingar och som har kvar kontakten med sitt hemland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196 i

De svårigheter, som kan vara förknippade med ett vidgat erkännande av
domicilprincipen, får ej undanskymma att viktiga sociala och humanitära
hänsyn kan nödvändiggöra principens tillämpning, även då resultatet icke
i allo är tillfredsställande ur internationell synpunkt.

Även rådhusrätten i Norrköping anser att den betydelse, som förslaget
tillägger parts domicil, är påkaliad av utvecklingen, vilken med den starkt
tilltagande rörligheten över nationsgränserna med all sannolikhet kommer
att medföra, att domicilprincipen vinner allt större anslutning. Denna utveckling
kan även anses önskvärd med tanke på att den nämnda principen
hyllas i våra grannländer Danmark och Norge.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner de betänkligheter som kan
finnas mot att alltför mycket avlägsna lagbestämmelserna från den i Sverige
såsom grundprincip tillämpade nationalitetsprincipen icke vara av den tyngd
att man på grund härav skulle avstå från den föreslagna provisoriska lagstiftningen.
Såsom kommittén påpekat har avsteg från denna princip redan
gjorts i den nordiska konventionen i ämnet samt genom den sedan år 1934
gällande särbestämmelsen i 7 kap. 2 § IÄL. Att personer, som genom bosättning
i vårt land vuxit in i svenska förhållanden och har för avsikt att även
i fortsättningen vara bosatta här, skall kunna få sina äktenskapliga problem
avgjorda enligt svenska rättsprinciper är viktigare än att svenska domar
skall erkännas även i sådana länder som strikt tillämpar nationalitetsprincipen.

Rådhusrätten i Västerås anser att en lösning enligt de riktlinjer, som
uppdragits i de danska och norska bestämmelserna är önskvärd.
Rådhusrätten godtager emellertid kommitténs uppfattning att detta
icke kan ske genom en provisorisk lagstiftning. I övrigt synes det nu framlagda
förslaget väl ägnat att läggas till grund för en lagstiftning av provisorisk
art. I samma riktning uttalar sig rådhusrätten i Borås och föreningen
Sveriges stadsdomare.

En viss tvekan mot att på området införa en provisorisk lagstiftning
anföres av rådhusrätten i Eskilstuna. Rådhusrätten vitsordar, att nu
gällande regler angående domsrätt och tillämplig lag i mål om hemskillnad
och äktenskapsskillnad mellan utlänningar icke är tillfyllest. Särskilt har
regeln i 3 kap. 1 § andra stycket IÄL medfört att talan i några fall måst avvisas,
ehuru starka skäl talat för att en prövning bort kunna ske. Det är därför
tillfredsställande att problemen om domsrätten och om tillämplig lag nu
upptagits till behandling. Det måste dock beklagas att icke redan nu en
enhetlig lösning av dessa problem kunnat framläggas. Bestämmelserna om
domsrätt och tillämplig lag i skillnadsmål mellan utlänningar är redan nu
svåröverskådliga och problemkomplexet i dess helhet blir knappast mera
lättillgängligt genom den föreslagna regleringen. Ä andra sidan är — såsom
kommittén framhållit — angeläget, att vidgade möjligheter till skillnad snarast
kommer till stånd. På grund härav anser sig rådhusrätten böra till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

styrka, att den föreslagna provisoriska lagstiftningen genomföres, därvid
rådhusrätten dock vill understryka vikten av att den inom en snar framtid
ersättes av mera allmängiltiga normer.

Departementschefen. Enligt gällande bestämmelser kan talan om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan utländska makar upptagas till prövning
av svensk domstol endast om den make, mot vilken talan väckes, har
sitt hemvist här eller om båda makarna samtidigt haft hemvist inom riket
och den make, mot vilken talan väckes, övergivit den andra eller flyttat ur
riket efter det orsak till skillnad uppstått. Ytterligare inskränkning i svensk
domstols behörighet föreligger, om hemlandet förbehållit sig prövningsrätten
i skillnadsmål mellan dess medborgare. Till följd av denna ordning är
en här i riket bosatt utlänning i åtskilliga fall förhindrad att få skillnadstalan
prövad av svensk domstol, oaktat detta kunde anses motiverat med
hänsyn till hans anknytning till Sverige. Ofta har han lämnat hemlandet
under sådana omständigheter, att han icke — eller i allt fall endast med
mycket stora svårigheter — kan få sin talan prövad i hemlandet. I de fall,
då enligt gällande rätt förutsättningar för talans upptagande till prövning
här i riket förefinnes, är det likväl ej alltid möjligt att uppnå ett tillfredsställande
resultat, enär prövningen skall ske ej endast efter svensk lag utan
även efter hemlandets lag. Talan kan ej vinna bifall, om sistnämnda lag ej
känner hemskillnads- eller äktenskapsskillnadsinstitutet eller om lagen ej
upptager den skillnadsgrund som åberopas.

Olägenheterna av den nuvarande ordningen drabbar i främsta rummet
politiska flyktingar. Med den efter andra världskriget kraftigt ökade tillströmningen
till vårt land av sådana personer har dessa olägenheter blivit
alltmer kännbara. Även andra grupper har utsatts. En liberalisering av de
gällande bestämmelserna framstår därför som angelägen.

Det behov av en reform av nuvarande regler som sålunda framträtt har
föranlett att familjerättskommittén, som har ett allmänt uppdrag att företaga
en översyn av vår internationella familjerätt, fått i uppdrag att upptaga
nu förevarande spörsmål med förtur. Utredningsarbetet har utmynnat i ett
förslag till provisorisk lagstiftning i ämnet, avsedd att gälla i avbidan på
genomförandet av den allmänna reform som är under förberedande hos
kommittén.

Utredningsarbetet har bedrivits i visst samråd med sakkunniga från Danmark,
Finland och Norge och förslag till ändring av gällande bestämmelser
har framlagts även i dessa länder. De danska och norska förslagen har numera
upphöjts till lag. Framhållas må att det svenska förslaget icke följer
de danska och norska bestämmelsernas uppläggning. Utgångspunkterna har
nämligen varit olika genom att, såsom jag förut berört, i Sverige som huvudregel
tillämpas nationalitetsprincipen medan i Danmark och Norge gäller
domicilprincipen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

Familjerättskommitténs förslag går ut på att vidga svensk domstols kompetens
att upptaga internationella äktenskapsmål och att möjliggöra att
därvid tillämpas enbart svensk lag. Svensk domstol föreslås skola kunna,
utan hinder av vad som stadgas i IÄL, upptaga talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad i fyra fall, nämligen a) om endera maken är statslös och
sedan minst ett år har hemvist här i riket, h) om endera maken är politisk
flykting och sedan minst två år har hemvist här i riket, c) om make sedan
minst två år har hemvist här i riket och uppgift saknas, huruvida andra maken
lever eller var han vistas, samt d) om Kungl. Maj :t eljest, när endera
maken finnes sedan minst två år ha hemvist här i riket, medgivit att talan
må upptagas. Vid prövningen må endast svensk lag tillämpas, om ej
med hänsyn till andra makens eller gemensamma barns intresse särskilda
skäl är att jämväl annan lag tillämpas. Enligt förslaget må vidare frågor
angående vårdnaden om och underhåll till barn kunna upptagas i mål som
här avses och skall prövas enligt svensk lag, om barnet vistas här i riket.

1 förslaget upptages även bestämmelser om stadfästelse av utländska domar
å äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som beviljats i fall motsvarande
något av de i förslaget nämnda eller motsvarande dem som avses i 7 kap.

2 § andra stycket IÄL. De rörande äktenskapsskillnad föreslagna reglerna
skall i tillämpliga delar gälla jämväl talan om återgång av äktenskap. Den
töreslagna lagen skall ej äga tillämpning i fall som avses i den gällande
nordiska äktenskapskonventionen.

Kommitténs förslag har i sina huvudlinjer tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av det stora flertalet remissinstanser; ingen instans har ansett sig
böra i princip motsätta sig förslaget. Även jag för min del anser förslaget
utgöra ett lämpligt sätt att komma till rätta med de svårigheter som jag inledningsvis
berört. Förslaget innebär att vissa avsteg göres från nationalitetsprincipen
till förmån för domicilprincipen. Såsom kommittén anfört har
redan tidigare sådana avsteg ägt rum inom vissa avsnitt av vår internationella
familjerätt. I den planerade reformen av detta rättsområde torde få
förutses en ytterligare vidgad tillämpning av domicilprincipen och förslaget
får därför här anses ligga i linje med utvecklingen. Jag vill alltså tillstyrka
att kommitténs förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Av
skäl som kommittén anfört bör lagstiftningen göras provisorisk.

Jag övergår härefter till de särskilda bestämmelserna i förslaget.

De särskilda bestämmelserna
1 §•

Kommittén. I paragrafens första stycke anges svensk domstol vara behörig
att i fyra under a)—d) särskilt uppräknade fall upptaga skillnadstalan
ulan hinder av vad som stadgas i IÄL. Innebörden härav är, anför kommittén,
att domstolen är berättigad borlse från de i IÄL angivna villkoren om

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

båda makarnas eller svarandens hemvist här i riket liksom från förbehåll
om exklusiv behörighet för hemlandets myndigheter. Den nu föreslagna lagen
innebär ej någon inskränkning i behörighet som följer av IÄL:s regler.
Om handläggningen sker enligt den ena eller andra lagen kan, erinrar kommittén,
få betydelse för frågan enligt vilken lag den materiella prövningen
skall ske. Till denna fråga återkommer kommittén under 2 §.

Under a) upptages det fallet, att endera maken är statslös och sedan minst
ett år har hemvist här i riket. Kommittén anför att för domstolens behörighet
är likgiltigt, vilkendera av makarna som upplyller dessa villkor —- om
det är mannen eller hustrun, käranden eller svaranden. Punkten a) är tilllämplig
även om andra maken är medborgare i främmande stat. Att avgöra,
huruvida statslöshet föreligger, anser kommittén icke böra bereda större
svårigheter. Fallen är nu mera sällsynta än förut. Verkningarna av de
expatrieringar i större omfattning som skett i vissa länder torde sålunda i
stort sett ha upphört.

Angående kravet på hemvist anför kommittén.

Frågan, huruvida make har hemvist här i riket, skall i enlighet med huvudregeln
i 7 kap. 3 § IÄL prövas efter svensk lag. Det ma anmärkas, att
något legalt gemensamt hemvist för makar ej finnes stadgat hos oss, utan
hustrun kan enligt svensk rätt ha annat hemvist än mannen. Någon allmän
definition av begreppet hemvist finns ej heller i vår lagstiftning. Stadgandet
i 10 kap. 1 § rättegångsbalken torde ej kunna analogiskt tillämpas i fråga
om svensk domstols kompetens (jfr SOU 1929: 12 s. 37 och NJA 1962 s.
547).

I lagen den 27 mars 1936 om erkännande och verkställighet av dom som
meddelats i Schweiz förstås med »verkligt hemvist» — till skillnad från
legalt hemvist — den ort där vederbörande är boende med avsikt att stadigt
kvarstanna. Vid prövning, huruvida utlännings vistelse här i riket
har karaktär av sådan bosättning som bör krävas för svensk domstols kompetens,
måste självfallet avseende fästas vid dess varaktighet. Men även
andra omständigheter är av betydelse, särskilt syftet med vistelsen. Har en
främling slagit sig ned här i landet för framtiden, kan han anses ha tagit
hemvist här även om han ej vistats här någon längre tid. Å andra sidan är
ej ett längre uppehåll tillräckligt, om förhållandena tyder på avsikt att
åter vända landet ryggen. Särskild försiktighet måste iakttagas, om det kan
misstänkas att vistelsens egentliga syfte är att kringgå annat lands regler.
En omständighet av betydelse utgör givetvis mantalsskrivning i riket, men
den kan ej anses ensam avgörande. Genom att krav här uppställs på ett
mera varaktigt hemvist —- ett år — torde prövningen underlättas betydligt.
Åtskilliga fall, då tvivel eljest kunde råda om hemvist över huvud uppkommit,
föres därigenom åt sidan. Frågan kan visserligen kvarsta, när det gäller
att fastställa utgångspunkten för hemvisttidens beräkning, men torde då
sällan behöva bereda några svårigheter, eftersom endast sådana fall kommer
i betraktande då hemvistet haft en viss varaktighet och man sålunda i belysning
därav kan bedöma vad ankomsten till riket haft att betyda. Man
äger härvid räkna tillbaka från den tidpunkt, då vederbörande enligt denna
bedömning finnes ha tagit hemvist här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1964

Under b) upptages härefter i paragrafen det fallet att endera maken är
politisk flykting och sedan minst två år har hemvist här i riket. Kommittén
framhåller att det, liksom i fråga om de statslösa, är likgiltigt, vem av makarna
som uppfyller dessa villkor.

I fråga om begreppet politisk flykting anför kommittén att detta avses skola
ha samma innebörd som i utlänningslagen. I denna lag har i 2 § upptagits
en uttrycklig definition av begreppet, varvad detta bestämts i huvudsaklig
anslutning till 1951 års flyktingskonvention. Såsom politisk flykting anses
enligt lagrummet utlänning som i sitt hemland löper risk att bli utsatt för
politisk förföljelse. Och med politisk förföljelse förstås enligt samma lagrum,
att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp,
religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska
förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller
frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller att på grund av politiskt
brott allvarligt straff ålägges honom. Kommittén anser sig i förevarande
lagförslag kunna använda uttrycket politisk flykting utan närmare bestämning
och utgår från att definitionen i utlänningslagen får tillämpas analogiskt.

Kommittén anför i denna del ytterligare.

Utlänningslagens definition kan måhända te sig ganska sträng, om man
kräver en fullt tillförlitlig och fullständig utredning för att en utlänning
skall kunna föras därunder. Det ligger emellertid i sakens natur, att man
här ej i tillämpningen bör resa kraven för högt. I regel är man för utredningen
hänvisad till vederbörandes egna uppgifter. Icke sällan stödes dessa
av vad som är känt om händelser i flyktingens hemland. I tveksamma fall
kan bilden fullständigas genom upplysningar från statens utlänningskommission.
Innehav av främlingspass kan tyda på politiskt flyktingskap men
är icke något bevis därom. Sådana utställs nämligen även i andra fall (jfr
6 § utlänningskungörelsen i dess lydelse efter ändring den 2 december 1960,
nr 635). Det händer sålunda, att en utlänning, som inkommit till riket av
andra skäl än sådana som grundar politiskt flyktingskap, efter utgången av
giltighetstiden för hemlandspasset begär svenskt främlingspass, i stället för
att taga kontakt med hemlandets myndigheter och få passet förlängt. Å andra
sidan bör framhållas, att även den som lämnat hemlandet av helt andra
orsaker än politiska är att anse som politisk flykting, om han, när prövningen
är aktuell, »löper risk» att bli utsatt för politisk förföljelse i sitt
hemland. Av definitionen i 2 § utlänningslagen följer, att med politisk förföljelse
skall förstås ej endast politisk förföljelse i inskränkt mening utan
även ras- och religionsförföljelse o. d.

I fråga om kravet på viss tids hemvist anför kommittén, att vad som under
a) sagts rörande de statslösa äger motsvarande tillämpning utom
såtillvida att kravet under b) bestämts till alt avse två års hemvist. Kommittén
tillägger att politisk flykting som är statslös givetvis äger åberopa
den kortare hemvistliden enligt a).

Under c) behandlas i paragrafen det fallet, att make sedan minst två år
har hemvist här i riket och uppgift saknas, huruvida andra maken lever

3 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 108

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1964

eller var han vistas. Kommittén framhåller, att förslaget här kräver varken
statslöshet eller politiskt flyktingskap. Regeln utgör en komplettering till
de båda tidigare nämnda och får betydelse framför allt i sådana fall, då en
här bosatt utlänning ej kan betraktas som politisk flykting. Har han förlorat
all kantakt med andra maken, kan han vara utesluten från möjligheten
att få äktenskapet upplöst i hemlandet. Ibland kan han möjligen i
hemlandet lyckas få till stånd dödförklaring av maken. Ett sådant förfarande
kan emellertid taga mycket lång tid i anspråk. Förslaget bereder honom
därför möjlighet att här i riket väcka talan om äktenskapsskillnad eller
hemskillnad enligt 11 kap. giftermålsbalken. Enligt orden är stadgandet
tillämpligt även då den make som söker hem- eller äktenskapsskillnad är
svensk men torde enligt kommittén sakna nämnvärd praktisk betydelse
för detta fall; kommittén hänvisar här till 7 kap. 2 § andra stycket IÄL
och till vad kommittén anför under 2 §.

Kommittén framhåller, att upplysningar om andra maken möjligen kan
erhållas genom försök till delgivning med honom i utlandet. För att talan
skall kunna prövas är det dock tillfyllest, om delgivning sker enligt svensk
lag, i tillämpliga fall enligt 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken.
Enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken skall i äktenskapsmål god man förordnas
för make som vistas på okänd ort om talan riktas mot honom.

Under d) upptages slutligen i paragrafen en supplerande bestämmelse
om rätt för Kungl. Maj :t att medgiva att talan må upptagas här i riket.
Denna befogenhet har synts kommittén lämpligen böra begränsas till sådana
fall, då endera maken finnes sedan minst två år ha hemvist här i
riket. Det skall i detta fall tillkomma Kungl. Maj :t att pröva, om maken
haft hemvist här under sagda tid, och domstolen skall ej ånyo inlåta sig
på detta spörsmål. Regeln innebär en provisorisk utvidgning av den i 7
kap. 5 § IÄL meddelade befogenheten för Kungl. Maj :t att stadga avvikelse
från nämnda lag. Kommittén framhåller, att Kungl. Maj :ts medgivande
kan avse antingen visst lands medborgare eller visst fall. Regeln är avsedd
att kunna tillämpas beträffande medborgare i sådant land som tillämpar
domicilprincipen och som alltså i fråga om svenska medborgare med domicil
därstädes skulle tillämpa den egna lagen utan hänsyn till svensk lag.
Bestämmelsen kan enligt kommittén även få värde som komplement till
regeln under b), om det anses ovisst huruvida politiskt flyktingskap föreligger
men skäl till talans prövning ändå är för handen, och i fall som avses
under c), om den bortovarande maken under processens gång ger sig till
känna och makarna eller käranden önskar genomföra prövningen inför
svensk domstol.

Framställning till Kungl. Maj :t om att förordnande enligt förevarande
bestämmelse skall meddelas i visst fall förutsättes skola göras av parten.
Kommittén anför, att enligt orden förordnande må givas även om endera
maken är svensk men att något praktiskt behov därav dock knappast torde
föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196i

I paragrafens andra stycke upptages i anslutning till kompetensregeln i
första stycket en erinran om att den interna frågan om rätt forum inom
landet skall avgöras enligt 15 kap. 4 § giftermålsbalken. Kommittén framhåller,
att detta lagrum är tillämpligt även i fråga om talan som avses i
IÄL.

Remissyttrandena. De i 1 § under a)—c) föreslagna bestämmelserna tillstyrkes
eller lämnas utan principiell erinran av så gott som samtliga remissinstanser.
På ett par punkter framträder dock en viss tveksamhet i
några av remissvaren och därjämte framföres vissa detaljanmärkningar.

I fråga om den under a) föreslagna bestämmelsen rörande statslösa
ifrågasätter hovrätten för Västra Sverige om icke det föreslagna kravet på
ett års hemvist medför en begränsning av vad som för närvarande torde
gälla, nämligen att statslösa vid tillämpning av IÄL anses likställda med
svenska medborgare så snart de över huvud taget har hemvist i Sverige; något
krav på att hemvistet skall ha varat viss tid reses alltså icke. Ettårsregeln
kan väl dock uppfattas som en metod att ange vilka krav som bör
uppställas för att ett verkligt, stadigvarande hemvist skall anses vara för
handen. Med hänsyn härtill är hovrätten beredd acceptera förslaget på
denna punkt.

Solna domsagas häradsrätt anser att tiden, liksom i bestämmelsen under
b) rörande politiska flyktingar, bör sättas till två år. Att här göra en
skillnad mellan statslösa och politiska flyktingar förefaller icke motiverat.

Rådhusrätten i Västerås ifrågasätter helt allmänt huruvida det är motiverat
att göra åtskillnad mellan statslösa och politiska flyktingar i fråga
om kravet på viss tids hemvist.

Till vad kommittén anfört rörande hemvist begreppet anför
rådhusrätten i Norrköping, att den föreslagna bestämningen icke ansluter
sig till motsvarande definition i 10 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken
och att den är sådan att svårigheter kan befaras uppkomma för domstolarna
vid rättstillämpningen. Det framhålles även, att frågan hur utgångspunkten
för hemvisttidens beräkning skall fastställas icke närmare utretts.

Hovrätten för Västra Sverige fäster uppmärksamheten på att enligt 7 kap.
3 § IÄL skall i fall, där domsrätten är beroende av frågan huruvida hustrun
har hemvist i Sverige, först enligt makarnas nationella lag bedömas
om hon har juridisk möjlighet att ha domicil å annan ort än mannen.
Denna fråga är ofta av stor praktisk vikt. Hovrätten påpekar, att det hinder
för skillnad i äktenskap som kan ligga i denna bestämmelse kommer att
sakna tillämpning på de fall som omfattas av lagförslaget.

Hovrätten för Västra Sverige berör vidare hur situationen ställer sig för
statslösa som helt saknar hemvist — i såväl Sverige som utlandet —
men vistas här i riket. Hovrätten framhåller att en subsidiär anknytning
måste ske för denna grupp, när det gäller att fastställa personalstatutet.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196t

Huruvida enligt gällande rätt tillämpning skall ske av lagen i det land,
vars medborgare den statslöse senast varit, eller det land, där vederbörande
stadigvarande vistas, är måhända icke klart. Kommitténs förslag synes
innebära att i fråga om skillnadsmål vistelselandet icke bör ifrågakomma
som anknytningsmoment. För de domicillösa statslösa, som aldrig varit
medborgare i någon stat — praktiskt föga viktiga fall — blir följaktligen
konsekvensen, att de icke kan få sin sak prövad förrän de förvärvat hemvist
här. De olägenheter, som möjligen kan uppkomma genom ettårsregeln,
kan väl emellertid enligt hovrättens mening icke vara betydande.

Södra Roslags domsagas häradsrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar
anför att domstolarna för tillämpning av bestämmelserna under
a) — liksom beträffande bestämmelserna under b) — i regel torde komma
att kräva intyg från statens utlänningskommission.

I fråga om den under b) föreslagna bestämmelsen rörande politiska
flyktingar anser Svea hovrätt att det föreslagna kravet på två års
hemvist bör nedsättas till samma tid, ett år, som föreslås för statslösa.
Hovrätten anför.

Hovrätten vill ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl att i fråga om
hemvistkravet göra skillnad mellan statslösa och politiska flyktingar. Frågan
huruvida en flykting gått förlustig sin medborgarrätt i hemlandet är
ofta av politisk natur. Det kan skäligen icke göras gällande att en flykting
under längre tid bör i personligt hänseende vara underkastad lagstiftningen
i det land, där han — sasom det heter i 2 § utlänningslagen, vars
definition i detta hänseende enligt kommittén får analogiskt tillämpas —
löper risk att bliva utsatt för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller
frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller att på grund av politiskt
brott allvarligt straff ålägges honom. 1951 års Genéve-konvention angående
flyktingars rättsliga ställning, som fastslår principen att hemvistlandets
lag skall tillämpas i fråga om flyktingar, upptager icke något krav på viss
tids vistelse därstädes. Sverige har visserligen vid sin anslutning till konventionen
gjort förbehåll mot det stadgande i konventionen som innehåller
denna princip. Skälet härtill var emellertid — såsom framgår av departementschefens
yttrande i propositionen rörande ratifikation av konventionen
— endast det att resultatet av en sedan år 1951 pågående förberedande
undersökning rörande möjligheten att låta domicilprincipen få ökad användning
i svensk internationell privaträtt ansågs först böra avvaktas. Konventionen
förutsätter för övrigt, att även statslös bör för visst fall betraktas
som flykting, nämligen om han i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse
befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga
vistelseort, och icke kan eller vill återvända till sitt förutvarande vistelseland.
Frånsett att begreppen statslös och politisk flykting många gånger
sammanfaller och svårigheter kanske kan föreligga att avgöra om en person
tillhör den ena eller andra kategorien, finner hovrätten det tveksamt
om strängare villkor angående tiden för hemvistet skall ställas beträffande
en politisk flykting, som på grund av ett formellt medborgarskap har en
nödtvungen anknytning till inedborgarskapslandet och som där ofta icke
kan få det rättsskydd, han är i behov av, än i fråga om en statslös, för vilken
det saknas en med domicillandet konkurrerande medborgarskapslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 196i

Anknytningen till Sverige synes beträffande den politiska flyktingen vara
tillräckligt stabiliserad om — med tillämpning av den av kommittén rekommenderade
stränga tolkningen av begreppet hemvist — han haft hemvist
här i riket minst ett år. Därest samma villkor i detta hänseende uppställes
för statslösa och för politiska flyktingar, åstadkommes en förenkling
av lagtexten och en motsvarande lättnad i tillämpningen av de invecklade
reglerna på förevarande område.

Rådhusrätten i Malmö framhåller att lagförslaget icke synes ha beaktat
vissa speciella svårigheter som uppstår för politiska flyktingar från Ungern.
När en i Sverige boende ungersk medborgare, vilken vistas i Sverige som
politisk flykting, vill vinna äktenskapsskillnad eller hemskillnad från sin
hustru som bor kvar i Ungern, är detta — såvida hustrun ej medverkar till
en gemensam ansökan — för närvarande icke möjligt, även om svensk domstol
på grund av flyktingskapet anser sig kunna upptaga hans talan och
därå tillämpa svensk lag. De ungerska myndigheterna vägrar nämligen, under
åberopande av att det enligt ungersk lag är förbehållet ungersk domstol
att handlägga äktenskapsmål mellan ungerska medborgare, att medverka
till delgivning av stämning eller kallelse i sådana mål. På grund av denna
de ungerska myndigheternas inställning synes ej heller enligt förslaget en
ungersk medborgare, vare sig han är politisk flykting eller ej, kunna med
utsikt till framgång här väcka talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad
annat än om uppgift saknas huruvida andra maken lever eller var han
vistas, i vilket fall god man kan förordnas för den andra maken.

Beträffande den under c) upptagna bestämmelsen rörande talan mot
bortovarande m. fl. framhåller hovrätten för Västra Sverige, att
icke samma skäl talar för talerätt i förevarande fall som för de i punkterna
a) och b) angivna fallen. Vad kommittén anför till stöd för stadgandet
finner hovrätten dock övertygande. Betänkligheterna mot stadgandet minskar
väl också genom att god man, som med stöd av 15 kap. 29 § giftermålsbalken
förordnas för make å okänd ort, är skyldig att vidtaga åtgärder
för att komma i kontakt med sin huvudman. Hovrätten framhåller vidare att
i mål av hithörande slag det kan uppkomma risk för att utredningen blir
bristfällig. Särskilt om skillnadstalan grundas på andra omständigheter än
den andra makens bortovaro, måste av hänsyn till denna make den materiella
skillnadsfrågan avgöras med stor varsamhet. Även Svea hovrätt understryker
att man måste upprätthålla stränga krav på en grundlig och fullt tillfredsställande
utredning i saken, och att med hänsyn till att den make mot
vilken talan riktas själv icke kan tillvarataga sina intressen den materiella
skillnadsfrågan får avgöras med stor varsamhet.

Rådhusrätten i Norrköping anser, alt de tidigare ej ovanliga äktenskapsmålen
av här avsedd typ numera är så sällsynta, att det kan ifrågasättas
om de möjligen ej kunde inrymmas under det med d) betecknade fallet.
Utredningen angående den »andra maken» skulle då med fördel kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

ske hos Kungl. Maj :t, som ändock genom utrikesdepartementet kan antagas
få befattning med eventuell delgivning. Huruvida bestämmelsen under
c) bör upptagas ifrågasättes även av Solna domsagas häradsrätt och av styrelsen
för Sveriges advokatsamfund. Styrelsen framhåller, att den uppställda
tiden av två år kanske förefaller väl kort för att motivera en särregel i detta
tall, särskilt med hänsyn till att kommittén uttryckligen uttalat att det icke
skall vara nödvändigt med försök till delgivning med den bortovarande maken
i utlandet utan att delgivning enligt 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken
skall vara tillfyllest. Den i 15 kap. 29 § giftermålsbalken upptagna
bestämmelsen om förordnande av god man för make, som vistas på
okänd ort, torde knappast vara till någon hjälp för den bortovarande, eftersom
gode mannen icke kan förutsättas själv vidtaga särskilda åtgärder för
att törsöka komma i kontakt med den bortovarande. Om bestämmelsen bibehålies,
bör övervägas att förlänga kravet på hemvistets varaktighet exempelvis
till tre år.

Vad angår stadgandets utformning anför Södra Roslags domsagas häradsrätt
och föreningen Sveriges häradshövdingar att en make som påstår att
han saknar kännedom om huruvida andra maken lever eller var denne vistas,
bör kunna förebringa sannolika skäl för riktigheten av sitt påstående.
Ett löst påstående härom synes icke vara tillräckligt, om man vill motverka
missbruk av bestämmelsen. Uttrycket »uppgift saknas» torde därför böra
omredigeras.

Med anledning av kommitténs uttalande rörande möjligheten att i hithörande
fall anordna kungörelsedelgivning anmärker bl. a. hovrätten
för Västra Sverige att det synes tvivelaktigt huruvida sådant förfarande
kan genomföras. Enligt hovrätten framstår godmansförordnande som
enda möjligheten.

Även det under d) upptagna stadgandet rörande rätt för Kungl.
Maj : t att medgiva upptagande av talan tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Från några
håll yppas dock viss tvekan mot förslaget i denna del. Svea hovrätt finner
stadgandet inge vissa betänkligheter. Ett medgivande av Kungl. Maj :t innebär,
med hänsyn till 2 § i förslaget, att som regel svensk lag blir tillämplig
vid den materiella prövningen av skillnadsfrågan. Ur principiell synpunkt
vill det förefalla hovrätten mindre tilltalande, att sådana rättsverkningar
skulle i enskilda fall åstadkommas i administrativ ordning. Betänkligheterna
skulle vara mindre mot ett stadgande, som i anslutning till den motsvarande
regleringen i 7 kap. 5 § IÄL blott innehöll ett bemyndigande för Kungl.
Maj :t att göra den föreslagna provisoriska lagstiftningen generellt tillämplig
å medborgare i visst land, särskilt då ett sådant land som självt tilllämpar
domicilprincipen. Även rådhusrätten i Västerås och Västmanlands
mellersta domsagas häradsrätt finner tvekan kunna råda rörande lämpligheten
av stadgandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 196b 39

Solna domsagas häradsrätt uttalar sig i avstyrkande riktning och anför.

Det kan till en början framhållas, att frånvaron av den föreslagna regeln
icke tidigare torde ha föranlett någon olägenhet. Ifrågavarande regel utgör
en generalklausul, genom vilken stor frihet lämnats åt rättstillämparen, i
detta fall Kungl. Maj :t. Det uppgives, att Kungl. Maj :t har de bästa förutsättningarna
att bedöma konsekvenserna i internationellt hänseende i de fall,
som avses med den föreslagna regeln. Saken har emellertid även en annan
sida. Låter man sådana synpunkter vara utslagsgivande, bör ju hela den internationella
familjerättens praktiska tillämpning anförtros icke åt domstolarna
utan åt Kungl. Maj :t. Genom det här föreslagna stadgandet förlänas
en administrativ myndighet rätt att pröva enskilda fall på den internationella
familjerättens område, en uppgift, som principiellt bör förbehållas
domstolarna. De fördelar ur, bland annat, rättssäkerhetssynpunkt, som en
rent judiciell bedömning av enskilda fall traditionellt anses innebära, ha
väl även inom detta område sin principiella giltighet, även om det kanske
icke är någon anledning att befara, att just i detta sammanhang icke erforderliga
rättssäkerhetsgarantier komma att upprätthållas. Den föreslagna
regeln synes för närvarande varken oundgängligen nödvändig eller ur principiell
synpunkt lämplig.

I anslutning till kommitténs uttalande, att Kungl. Maj :ts medgivande kan
avse »antingen visst lands medborgare eller visst fall» ställer Göteborgs rådhusrätt
frågan vad som kan avses med det förra — generellt utformade —
medgivandet; uttalandet förefaller icke fullt klart, då väl Kungl. Maj:t förutsättes
skola i varje särskilt fall pröva frågan om hemvist. Södra Roslags
domsagas häradsrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller
att vid generellt medgivande någon prövning från Kungl. Maj :ts sida i det
särskilda fallet av att hemvistet varat två år icke torde kunna komma i fråga.
Det synes därför lämpligast, att denna prövning anförtros åt domstolarna
även i fall där Kungl. Maj :ts medgivande avser viss person. Med hänsyn
till enhetligheten i rättstillämpningen är detta motiverat även av det skälet,
att domstolarna skall pröva motsvarande fråga i fallen a)—c).

Departementschefen. I förevarande paragraf har angivits de fall, i vilka
svensk domstol enligt lagen tillerkänts domsrätt.

Under a) anges fall där endera maken är statslös och sedan minst ett år
har hemvist här i riket och under b) fall där endera maken är politisk flykting
och sedan minst två år har hemvist här i riket.

Under remissbehandlingen har dessa bestämmelser i allmänhet tillstyrkts.
Från några håll har dock riktats kritik mot de föreslagna tiderna för makes
hemvist. Det har sålunda gjorts gällande att samma tid bör gälla för både
statslösa och politiska flyktingar, varvid från ett håll föreslagits att tiden
bestämmes till ett år medan från ett annat håll förordats två år. .lag delar
emellertid kommitténs mening att kravet på hemvist bör sättas högre för
politiska flyktingar än för statslösa. Statslösa saknar förbindelse med något
annat land och eu bosättning i Sverige är därför för deras del el t starkt in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196k

dicium på att de avser att stanna här. Beträffande politiska flyktingar, som
fortfarande genom sitt medborgarskap har anknytning till annat land, får
krävas längre tids vistelse här. Jag vill därför förorda kommitténs förslag.
Självfallet bör beträffande person som både är statslös och politisk flykting
tillämpas den för statslösa gällande tiden.

Till vad kommittén anfört rörande frågan när hemvist skall anses föreligga
vill jag i huvudsak ansluta mig. Med anledning av ett remissuttalande
vill jag framhålla att mantalsskrivning i riket ej kan anses ensamt avgörande.

I fråga om statslösa kan kravet på ett års hemvist formellt te sig som en
skärpning av gällande rätt; för närvarande torde det nämligen anses att
statslösa likställes med svenska medborgare så snart de över huvud fått hemvist
i Sverige. I anslutning till vad kommittén anfört får eltårsregeln dock
närmast uppfattas som ett sätt att underlätta prövningen av frågan när ett
verkligt hemvist skall anses vara för handen.

I ett remissvar har framhållits att de föreslagna reglerna såvitt angår politiska
flyktingar kan bli overksamma därest andra maken kvarbor i makarnas
hemland och myndigheterna där vägrar att medverka till att stämning
eller kallelse delges denna make. Detta är emellertid en komplikation
som icke är speciell för ifrågavarande grupp av ärenden. Även från andra
rättsområden är känt att det kan vara svårt att här i riket genomföra en rättegång
mot en i utlandet bosatt motpart på grund av att delgivning ej kan ske.
Vissa möjligheter torde dock finnas att i här avsedda fall ordna med delgivning
direkt genom svensk beskicknings eller svenskt konsulats försorg.

Under c) i förslaget nämns härefter fall då make sedan minst två år har
hemvist här i riket och uppgift saknas, huruvida andra maken lever eller
var han vistas. Förslaget har i allmänhet godtagits i remissvaren och jag
förordar att ett stadgande i denna riktning upptages i lagen. I ett remissyttrande
har ifrågasatts om icke tiden här borde sättas till tre år. Jag anser
emellertid att den av kommittén föreslagna tiden på två år är väl avvägd.

Ett par remissinstanser har kritiserat det föreslagna stadgandets formulering
att lagen skall vara tillämplig då uppgift saknas, huruvida andra
maken lever eller var han vistas; det framhålles att en make som påstår
att han saknar kännedom i detta avseende bör kunna förebringa sannolika
skäl för riktigheten av sitt påstående. Självfallet bör det icke heller i princip
vara tillfyllest att käranden endast uppger att han saknar sådan kännedom
det här gäller. Det bör fordras att käranden företagit så grundliga
efterforskningar efter andra maken som omständigheterna medger. Av utredningen
bör alltså framgå att upplysning om andra maken ej kan förebringas.
För att klargöra att stadgandet äger denna innebörd förordar jag
en mindre jämkning däri.

Enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken skall i mål av förevarande slag god
man förordnas för andra maken. Delgivning av stämning och kallelse bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

alltså ske med den gode mannen. Däremot torde kungörelsedelgivning
med maken enligt 33 kap. 12 § rättegångsbalken ej kunna äga rum.

Enligt kommitténs förslag gäller slutligen enligt d) att svensk domsrätt
skall föreligga om Kungl. Maj :t eljest, när endera maken finnes sedan minst
två år ha hemvist här i riket, medgivit att talan må upptagas. Av kommitténs
motivering framgår att man här närmast avser medborgare från land
som självt tillämpar domicilprincipen. Det framgår också att Kungl. Maj :ts
medgivande är avsett att kunna gälla antingen visst lands medborgare generellt
eller visst fall. I remissvaren har på några håll uttalats vissa betänkligheter
mot att ett moment av administrativ prövning införes i hithörande
fall. Enligt min mening är det dock skäligt att personer från länder,
som tillämpar domicilprincipen, får en möjlighet att efter viss tids
hemvist hos oss anhängiggöra äktenskapsmål vid svensk domstol. Att avgörandet
härvidlag läggs hos Kungl. Maj :t synes mig icke kunna vålla betänkligheter,
med hänsyn till de befogenheter som redan tidigare ansetts
kunna ges åt Kungl. Maj :t inom vår internationella familjerätt. Fullmakten
för Kungl. Maj :t synes mig dock böra begränsas till en befogenhet att
pröva individuella fall. I förevarande ordning torde icke böra införas möjlighet
för Kungl. Maj :t att förordna om generell tillämpning av den föreslagna
lagen med avseende å medborgare tillhörande visst land. Frågan
huruvida så bör ske synes böra avgöras i samband med den planerade allmänna
reformen av vår internationella familjerätt. För att klargöra den nu
åsyftade begränsningen torde kommitténs förslag böra något jämkas.

Såsom kommittén förutsatt bör Kungl. Maj :ts prövning huruvida hemvistkravet
är uppfyllt vara slutgiltig; har Kungl. Maj :t lämnat sitt medgivande,
skall domstol icke inlåta sig på prövning av detta krav.

I enlighet med kommitténs förslag bör i andra stycket upptagas stadgande
att talan skall väckas vid domstol som sägs i 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

2 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelse om tillämplig lag.

Kommittén. Kommittén har här upptagit bestämmelse, att talan som avses
i 1 § må prövas allenast enligt svensk lag, om ej med hänsyn till andra
makens eller gemensamma barns intresse särskilda skäl är att jämväl annan
lag tillämpas. Med »annan lag» i undantagsregeln i slutet av stadgandet
avses den främmande lag som är tillämplig enligt bestämmelserna i IÄL.
Undantagsregeln kan få betydelse i fall, då en svensk dom, grundad enbart
på svensk lag, icke kan vinna erkännande i andra makens eller barnens
hemland. Undantaget bör dock enligt kommittén tillämpas med försiktighet
och endast när det skulle leda till stötande resultat att bortse
från de synpunkter som anförts för andra makens eller barnens del. Såsom
exempel härå anföres, att andra maken bor i katolskt land och där

4 Bihang till riksdagens protokoll 106b. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196i

allt framgent kommer att betraktas som gift, trots att det här i riket dömts
till äktenskapsskillnad. Delta kan understundom bli en allför tung börda.
En sådan verkan som här nämnts kan dock, framhåller kommittén, redan
nu ibland uppkomma vid tillämpning av IÄL och bör icke betraktas som
ett principiellt hinder mot äktenskapsskillnad.

I detta sammanhang erinrar kommittén om att, därest talan väckts under
åberopande av den nu föreslagna lagen men det resultat käranden
åsyftar kan uppnås även om prövningen sker enligt föreskrifterna i IÄL,
dessa föreskrifter lämpligen bör iakttagas. Därigenom kan nämligen vinnas
större utsikt för att domen skall erkännas utomlands. Domstolen bör alltså
lämpligen undersöka möjligheten till prövning enligt IÄL och icke utan
vidare på parts begäran handlägga målet enligt de nu föreslagna reglerna så
snart förutsättningar därför finnes.

Kommittén har övervägt, huruvida som andra stycke av paragrafen borde
upptagas föreskrift att make ej äger till vinnande av skillnad åberopa vad
som inträffat under tid, då maken ej hade hemvist här i riket. En sådan föreskrift
har motsvarighet i 3 kap. 2 § andra stycket och 7 kap. 2 § andra
stycket IÄL. Den medför emellertid enligt kommittén vissa komplikationer
och synes ej uppbäras av tillräckligt vägande sakliga skäl. I stället föreslår
kommittén, att nämnda bestämmelse i 7 kap. 2 § andra stycket IÄL får utgå.

Remissyttrandena. Stadgandet lämnas i allmänhet utan erinran i remisssvaren.

Kommitténs uttalande, att därest talan väckts under åberopande av den
föreslagna provisoriska lagen men det resultat käranden åsyftar kan uppnås
även om prövning sker enligt föreskrifterna i IÄL, dessa föreskrifter
lämpligen bör iakttagas, föranleder yttranden från ett par håll. Svea hovrätt
är i princip ense med kommittén, eftersom bestämmelserna i förevarande
paragraf i förslaget närmast får betraktas som ett undantag från
reglerna i IÄL om tillämplig lag. Det kan emellertid, anser hovrätten, ifrågasättas
om icke principen bör få den utformningen, att den materiella prövningen
av skillnadsfrågan i första hand skall ske enligt föreskrifterna i
IÄL, och om icke denna princip bör inskrivas i lagtexten. Även hovrätten
för Västra Sverige instämmer i kommitténs berörda uttalande och anser
att frågan huruvida IÄL eller den nya lagen skall tillämpas bör — även i
fall då det icke finns särskilda skäl för kumulation enligt 2 § förslaget —-avgöras särskilt beträffande domsrätten (1 §) och särskilt såvitt avser frågan
om tillämplig lag (2 §). Härvid kan som resultat erhållas att 1 § förslaget
tillämpas samtidigt med 3 kap. 2 § IÄL eller att 3 kap. 1 § IÄL — om
domsrätt föreligger jämväl enligt 1 § förslaget — användes samtidigt med
2 § förslaget. Att kommittén tänkt sig en dylik uppspaltning är emellertid
icke säkert. Det synes angeläget att grundsatsen om förstahandsprövning
enligt IÄL inskrives i själva lagen. Därigenom vinnes en allmännare kän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 196i

nedom om principen, vilket kan underlätta den processuella handläggningen.
Rådhusrätten i Eskilstuna ifrågasätter å andra sidan om IÄL bör
användas i fall då den föreslagna lagen är tillämplig. Om detta är meningen,
bör förhållandet i allt fall framgå av lagtexten.

Vad angår undantagsbestämmelsen i slutet av stadgandet ifrågasätter
Stockholms rådhusrätt om bestämmelsen icke kan föranleda viss tveksamhet
vid rättstillämpningen. Kommittén har ej otvetydigt angivit vad som
avses med »särskilda skäl». Bestående otydlighet härutinnan kan medföra
risk för att bestämmelsen i fråga över huvud ej kommer att tillämpas.
Ett liknande uttalande göres av Solna domsagas häradsrätt. Enligt
Göteborgs rådhusrätt synes den prövningsrätt, som genom undantagsbestämmelsen
tillagts domstolen och som av kommittén anförts som argument
mot möjliga principiella invändningar mot förslaget, kunna bli illusorisk,
då den ju är beroende av parts förmåga eller vilja att — enligt
7 kap. 4 § IÄL -— styrka innehållet i främmande lag. Om undantagsbestämmelsen
skall fylla sitt angivna syfte, torde detta förutsätta, att utredning
om främmande lags innehåll — i och för en jämförelse — får införskaffas
i ett stort antal fall, vilket väl knappast vore en avsedd konsekvens.

Departementschefen. I förevarande paragraf har kommittén föreslagit
stadgande, att talan må i fall som avses i 1 § prövas allenast enligt svensk
lag, om ej med hänsyn till andra makens eller gemensamma barns intresse
särskilda skäl är att jämväl annan lag tillämpas. I motiven framhåller
kommittén bl. a. att, därest talan väckts under åberopande av den nu föreslagna
lagen men det resultat käranden åsyftar kan uppnås även om prövningen
skett enligt föreskrifterna i IÄL, dessa föreskrifter lämpligen bör
iakttagas; därigenom kan nämligen vinnas större utsikt för att domen
skall erkännas utomlands.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i allmänhet lämnats
utan erinran. Dess nyss berörda motivuttalande har dock föranlett vissa
yttranden; från ett par håll har anförts att grundsatsen om förstahandsprövning
enligt IÄL bör inskrivas i själva lagen. För egen del anser jag
emellertid att en dylik föreskrift skulle onödigt komplicera förfarandet.
Det kan knappast åläggas part att förebringa utredning som erfordras för
att fastställa om jämväl IÄL kan åberopas. Ej heller bör domstol vara
skyldig att själv företaga en närmare undersökning av denna fråga. Om
det emellertid utan större omgång faktiskt kan konstateras att talan kan
bifallas jämlikt IÄL, bör denna åberopas i domen, eftersom en sådan dom
av skäl som kommittén angivit kan ha större värde för parterna. .lag vill därför
biträda kommitténs förslag.

Vad angår undantagsbestämmelsen i slutet av stadgandet har en remissinstans
yrkat att i lagtexten närmare skulle anges vad som avses med
särskilda skäl. Enligt min mening är detta emellertid knappast möjligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 196b

Såsom framgår av kommitténs motivering får frågan om sådana skäl kan anses
föreligga prövas med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet;
några generella riktlinjer för bedömandet kan icke uppställas. Med
anledning av ett annat remissuttalande vill jag även framhålla att tillämplighet
av undantagsstadgandet i regel torde få bli beroende av att yrkande
därom framställes. Jämlikt 7 kap. 4 § IÄL har part därvid att förebringa
utredning om den främmande lag om vilken är fråga, såvitt icke dess innehåll
ändå är känt för rätten.

3 S.

Paragrafen innehåller regler om behandlingen av frågor angående vårdnaden
om och underhåll till barn.

Kommittén. Kommittén framhåller att den provisoriska lagstiftning varom
nu är fråga i huvudsak ej ingriper i andra avseenden än sådana som
behandlas i IÄL. Den rör sålunda ej frågor om äktenskapets rättsverkningar
i vare sig personligt eller ekonomiskt hänseende, t. ex. om makarnas
inbördes underhållsskyldighet, bodelning, skadestånd m. m. Om dessa
frågor finns bestämmelser i 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar, vilken lag tillkommit i anledning
av Sveriges anslutning till 1905 års Haagkonvention angående konflikter
mellan olika lagar i fråga om äktenskaps rättsverkningar. Konventionen
har för Sveriges del uppsagts med verkan från den 23 augusti 1962.

Kommittén anför vidare, att, utom såvitt angår nordiska förhållanden
(jfr 8 § 1931 års förordning), svensk rätt saknar internationellrättsliga
regler angående vårdnaden om och underhåll till barn. Då dylika frågor
ofta kommer under bedömande i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
har det synts befogat att i förevarande sammanhang upptaga
en bestämmelse jämväl om dem. Kommittén föreslår ett stadgande av
innehåll, att frågor angående vårdnaden om och underhåll till barn må
upptagas i samband med äktenskapsmålet och skall prövas enligt svensk
lag, om barnet vistas här i riket. Något avsteg till förmån för utländsk lag i
särskilda fall har ej ansetts praktiskt motiverat. Kommittén anför, att
bestämmelsen torde stå i huvudsaklig överensstämmelse med rådande
uppfattning på dessa punkter och hänvisar här till rättsfallet NJA 1952 s.
471. Bestämmelsen avser ej att utesluta möjligheten att i andra fall upptaga
dylika frågor vid svensk domstol, med eller utan samband med skillnadsmål.
Något motsättningsslut bör icke förekomma. Villkoret om barnets
vistelse här i riket hänför sig till både domstolskompetensen och tilllämpligheten
av svensk lag.

Remissyttrandena. Stadgandet godtages i princip i remissyttrandena. En
viss tvekan uttalas av Svea hovrätt, som framhåller att det ur principiell

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

synpunkt kan förefalla mindre lämpligt att genomföra en reglering av hithörande
frågor endast beträffande den begränsade kategori av utlänningar
som avses i den provisoriska lagstiftningen och således utesluta övriga utlänningar.
Eftersom stadgandet står i huvudsaklig överensstämmelse med
rådande uppfattning om behandlingen av hithörande frågor rörande de utlänningar
som åsyftas i förslaget och meningen ej är att andra utlänningar
skall uteslutas från den möjlighet de enligt praxis nu har att få sådana
frågor behandlade vid svensk domstol, vill emellertid hovrätten icke motsätta
sig att stadgandet införes i den provisoriska lagstiftningen.

Beträffande utformningen av stadgandet ifrågasätter Svea hovrätt om
det icke uttryckligen bör anges, att barnets vistelse här i landet
skall vara mera än tillfällig. Spörsmålet har mindre praktisk betydelse om
vårdnads- och underhållsfrågan behandlas i samband med prövning av talan
om skillnad mellan barnets föräldrar enligt förevarande lag. Då emellertid
frågor om vårdnad och underhåll enligt förslaget synes kunna upptagas
även utan samband med skillnadsmål, kan det vara av en viss betydelse
att i detta sammanhang uppställa krav på någon tids vistelse i landet.
Hovrätten erinrar vidare om att hithörande frågor behandlas i ett vid
Haagkonferensen för internationell privaträtt i oktober 1956 framlagt förslag
till konvention om tillämplig lag beträffande fastställande av familjerättslig
underhållsskyldighet mot barn. Enligt konventionsförslaget gäller
såsom huvudregel att frågor huruvida, i vad mån och mot vem barnet äger
framställa anspråk på underhållsskyldighet skall avgöras med tillämpning
av lagen i den stat där barnet har sin stadigvarande vistelse. Även om
Sverige icke skulle ansluta sig till denna konvention, kan det vara lämpligt,
att vid utformningen i förevarande sammanhang av kravet på vistelse
i landet konventionens uttryck kommer till användning.

Stockholms rådhusrätt hemställer, att lagtexten omarbetas så att det klart
framgår att kravet på barnets vistelse i landet avser icke blott tillämplig lag
utan även domstolsbehörigheten. Samma önskemål framföres även av andra
remissinstanser.

Södra Roslags domsagas häradsrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar
ifrågasätter, om stadgandet icke borde förses med ett liknande
förbehåll för tillämpning av annan lag som föreslagits i 2 §, särskilt
som det endast kräves en kortare tids vistelse i landet för att bestämmelsen
skall gälla.

Solna domsagas häradsrätt framhåller, alt lagförslaget icke lämnar något
svar på spörsmålet, huruvida jämväl andra frågor än vårdnaden om
och underhåll till barn må upptagas och prövas enligt svensk lag, bl. a.
frågor om underhållsskyldighet gentemot andra maken och rätt att sitta
kvar i hemmet. Dylika frågor kommer ofta under bedömande i samband
med hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Det kan ifrågasättas, om icke
förslaget borde upptaga en bestämmelse av innehåll, att även frågor av

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 16S år 1964

detta slag, åtminstone i viss utsträckning, skall upptagas och prövas enligt
svensk lag.

Rörande tillämpningen av stadgandet anför hovrätten för Västra
Sverige att det bör användas i samtliga fall där svensk domsrätt föreligger
enligt 1 §, alltså även om målet i skillnadsdelen bedömes med tilllämpning
av IÄL.

Departementschefen. Utan särskilt stadgande torde vara klart att domstol
i mal om äktenskapsskillnad eller hemskillnad enligt 1 § i den provisoriska
lagen även skall kunna upptaga frågor beträffande äktenskapets rättsverkningar,
t. ex. om makarnas inbördes underhållsskyldighet, bodelning, skadestånd
m. m. Frågan vilken lag domstolen därvid skall tillämpa får avgöras
enligt de regler som i allmänhet gäller på området. Med avseende å länder
anslutna till 1905 års Haagkonvention angående konflikter mellan olika lagar
i fråga om äktenskaps rättsverkningar gäller i detta avseende 1912 års lag
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.
På grund av uppsägning är Sverige visserligen icke längre bundet
av konventionen men lagen är alltjämt i kraft och reglerar de situationer
som avses däri. Vilka regler som gäller i övrigt är för närvarande oklart.
Hithörande spörsmål torde emellertid komma att upptagas av kommittén
i samband med den planerade allmänna översynen av den internationella
familjerätten. Att, såsom en remissinstans yrkat, upptaga särskilda regler
i den provisoriska lagen rörande äktenskapets rättsverkningar finner jag
icke lämpligt.

Vad angår vårdnaden om och underhåll till barn saknar svensk rätt, utom
såvitt angår nordiska förhållanden, internationellrättsliga lagbestämmelser.
Då dylika frågor ofta kommer under bedömande i samband med äktenskapsskillnad
eller hemskillnad, har det synts kommittén befogat att i förevarande
sammanhang upptaga en bestämmelse jämväl om dem. Kommitténs
förslag stadgar, att frågor angående vårdnaden om och underhåll till barn
må upptagas i mål som sägs i lagen och skall prövas enligt svensk lag, om
barnet vistas här i riket.

Stadgandet, som torde stå i huvudsaklig överensstämmelse med rådande
uppfattning, har i princip tillstyrkts av remissinstanserna och torde böra
upptagas i lagen. En mindre jämkning synes böra vidtagas för att klargöra
att kravet på att barnet vistas i riket häntör sig till både domstolskompetensen
och tillämpligheten av svensk lag.

Att såsom en remissinstans ifrågasatt begränsa lagrummet till fall då
barnets vistelse i Sverige är stadigvarande anser jag icke påkallat. Jag vill
i detta sammanhang understryka att förevarande stadgande skall kunna
åberopas endast då frågor som däri avses upptages i själva äktenskaps- eller
hemskillnadsmålet. Upptages dylika frågor vid svensk domstol i annat sammanhang,
skall, såsom kommittén förutsatt, eljest tillämpliga regler användas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

Såsom anförts vid remissbehandlingen bör stadgandet tillämpas i samtliga
fall där svensk domsrätt föreligger enligt 1 §, alltså även om målet i
skillnadsdelen bedömes med tillämpning av IÄL.

Jag anser det icke lämpligt att, såsom ett par remissinstanser yrkat, upptaga
sådant förbehåll för tillämpning av annan lag som föreslagits i 2 §. Att
enbart svensk lag tillämpas i de fall som avses i förevarande paragraf torde
nämligen, som förut anförts, stå i överensstämmelse med rådande uppfattning.

4 §•

Paragrafen innehåller regler om stadfästelse å utländsk myndighets beslut
om äktenskapsskillnad i vissa fall.

Kommittén. I anslutning till 1902 års skillnadskonvention upptager IÄL
vissa bestämmelser om verkan här i riket av utländsk dom på äktenskapsskillnad
eller hemskillnad. Om domen avser medborgare i domstolsstaten,
länder den utan vidare till efterrättelse här i riket (3 kap. 4 §). Avser domen
åter medborgare i annan stat, uppställes vissa villkor för dess erkännande
(3 kap. 5 §). Sålunda gäller, att den utländska domstolen skall ha varit behörig
på grunder motsvarande dem som gäller för svensk domstols behörighet,
vilket i huvudsak innebär krav att makarna eller svaranden haft
hemvist i domstolslandet. Vidare krävs, att orsak till skillnad skall ha varit
för handen enligt lagen i makarnas hemland. För att sådan utländsk
skillnadsdom som nu sist sagts skall kunna åberopas för rätt att ingå nytt
äktenskap fordras därjämte, att domen stadfästes av Svea hovrätt (3 kap.
6 och 7 §§).

Kommittén har ansett önskvärt, att om förslaget i övrigt genomföres
möjlighet ges att erkänna utländsk dom som meddelats under sådana betingelser
som enligt förslaget skulle i motsvarande fall ha grundat svensk
domsrätt. Kommittén föreslår därför i första stycket av 4 § en bestämmelse
av innehåll att utländsk skillnadsdom, som meddelats i fall motsvarande
något av dem som avses i 1 §, må efter ansökan hos Svea hovrätt vinna
stadfästelse här i riket, om ej synnerliga skäl är däremot. Paragrafen innehåller
vidare, att stadfästelsen gäller som laga kraft ägande dom samt att
avslag på ansökan ej är hinder för ny sådan. Även förevarande bestämmelse
skall enligt kommittén ses som ett allenast utvidgande komplement till reglerna
om stadfästelse i IÄL.

Rörande stadgandet anför kommittén vidare, att det i första hand avser
beslut mellan makar som ej var medborgare i samma stat som den dömande
myndigheten tillhörde. Undantagsvis skulle dock stadgandet kunna tänkas
bli åberopat även i fall, motsvarande det som avses i 3 kap. 4 § IÄL,
d. v. s. då makarna var medborgare i den stat myndigheten tillhörde. Den
situationen kan inträffa med hänsyn till regeln i 7 kap. 2 § första stycket

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 196k

1ÄL, att fråga som angår äktenskapskillnad eller hemskillnad mellan makar,
vilka är medborgare i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna
var medborgare i den stat de sist gemensamt tillhört eller, om de ej tillhört
samma stat, i den stat mannen tillhör. Om så är fallet, krävs enligt
huvudregeln i IÄL ej stadfästelse för omgifte. Dylika fall torde emellertid
enligt kommitténs mening såvitt här är i fråga vara mycket sällsynta. Dessutom
torde det i tveksamma gränsfall vara av praktiskt värde att det finns
en möjlighet att få stadfästelse på skillnadsdomen, så att det blir klart att
den skall gälla. Ansökan om stadfästelse bör alltså icke avvisas därför att
hovrätten till äventyrs finner att 3 kap. 4 § IÄL är tillämplig. Ehuru paragrafens
tillämplighetsområde är bestämt på liknande sätt som för 3 kap. 5 §
IÄL, saknar förslaget motsvarighet till föreskriften i detta lagrum, att beslut
om äktenskaps- eller hemskillnad under närmare angivna förutsättningar
må utan stadfästelse lända till efterrättelse här i riket i andra hänseenden
än i fråga om rätten alt ingå nytt äktenskap. Verkningarna av en bestämmelse
härom har synts kommittén alltför svåra att överblicka.

Fortsättningsvis anför kommittén att det synes föreligga anledning att
beakta även en situation som ej har direkt samband med den här ifrågasatta
provisoriska lagstiftningen om svensk domsrätt, nämligen fall då äktenskapsskillnad
eller hemskillnad beviljats enligt 7 kap. 2 § andra stycket
IÄL. Detta lagrum ger svensk medborgare, som haft hemvist sedan ett år
här i riket, möjlighet att i Sverige erhålla äktenskapsskillnad eller hemskillnad
med tillämpning av allenast svensk lag. Vid lagrummets tillkomst befarades,
att ett beslut om äktenskapsskillnad eller hemskillnad i fall som
avsågs med den nya regeln icke skulle vinna erkännande i flertalet länder,
och med hänsyn därtill ansågs icke vara skäl att utan ytterligare utredning
genomföra någon jämkning i lagen av innebörd, att av främmande myndighet
under motsvarande förhållanden meddelat skillnadsbeslut skulle erkännas
här i riket. Frågan ansågs vidare sakna större praktisk betydelse, då den
make som under sådana förhållanden vunnit äktenskapsskillnad alltid hade
möjlighet att ingå nytt äktenskap i sitt hemland.

Kommittén instämmer i omdömet att frågan ej har någon större praktisk
betydelse. I Finland överväger man emellertid att införa en regel motsvarande
den i 7 kap. 2 § andra stycket IÄL. Om detta förslag genomföres,
bör en med tillämpning därav meddelad finsk äktenskapsskillnadsdom
eller hemskillnadsdom kunna vinna stadfästelse här i riket och sålunda
möjliggöra omgifte inför svensk myndighet. Även i förhållande till Danmark
och Norge kan regeln få betydelse. Kommittén har därför i andra
stycket a\ förevarande 4 § upptagit stadgande, att vad i första stycket
sägs skall jämväl äga tillämpning när myndighet i främmande stat beviljat
äktenskapsskillnad eller hemskillnad i fall motsvarande dem som
avses i 7 kap. 2 § andra stycket IÄL.

Kommittén tillägger alt även här kan tänkas fall, där 3 kap. 4 § IÄL är

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 196b

tillämplig, d. v. s. att någon stadfästelse av beslutet ej erfordras för omgifte
utan beslutet länder till efterrättelse här i riket utan vidare. Någon
olägenhet synes enligt kommittén ej behöva befaras av att bestämmelserna
delvis kan täcka varandra.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas i allmänhet utan erinran
vid remissbehandlingen.

En viss tvekan mot bestämmelsen i första stycket av paragrafen
kommer emellertid till synes i Svea hovrätts yttrande. Hovrätten anför
följande.

Genom det föreslagna stadgandet tillskapas regler som gör förevarande
rättsområde än mera svåröverskådligt och invecklat; särskilt gäller detta
om 1 § d) i förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att medgiva att talan må
upptagas vid svensk domstol genomföres. Huruvida ett i utlandet tillkommet
beslut om skillnad skall kunna stadfästas med tillämpning av stadgandet
i 1 § d) måste för domstolen i många fall te sig tveksamt och
kanske i något fall stridande mot svensk rättsuppfattning. För sistnämnda
fall liksom för andra fall då synnerliga skäl föreligga mot stadfästelse
öppnar förslaget emellertid möjlighet för domstolen att vägra fastställelse.
Då det här gäller att komma till rätta med mycket ömtåliga problem, som
det för den enskilde föreligger starkt behov av att få lösta, samt lagstiftningen
kommer att undergå en snar översyn, vill hovrätten dock icke motsätta
sig genomförandet av förevarande bestämmelse.

Beträffande andra stycket av paragrafen anser Svea hovrätt att
stadgandet, som innefattar en ändring i den i IÄL gjorda regleringen, snarare
bör infogas i denna lag än i den föreslagna. Samma uppfattning uttalas
av hovrätten för Västra Sverige.

Södra Roslags domsagas häradsrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar
ifrågasätter, om det icke i samband med den föreslagna lagstiftningen
borde övervägas att införa en regel om stadfästelse även av beslut
om underhållsbidrag och vårdnad om barn i samband med skillnadsmål
mellan utländska undersåtar. I de fall, då enligt gällande lag och den
nu föreslagna lagen dom meddelas samtidigt i skillnads- samt underhållsoch
vårdnadsfrågorna, kan stadfästelse endast meddelas beträffande den
första frågan men ej beträffande de senare. När en utländsk dom beträffande
underhålls- och vårdnadsfrågor ej kan verkställas i Sverige, oaktat
den part, som har att utge underhåll eller att överlämna barn till annan
vårdnadshavare, är bosatt här i landet, måste ny rättegång anhängiggöras
i Sverige för att en exigibel dom skall kunna erhållas. Detta måste anses
otillfredsställande. Med nuvarande rörlighet i olika länders befolkning
torde nyss angivna fall icke vara så ovanliga. Ett förenklat förfarande med
stadfästelse av en utländsk dom jämväl i vårdnads- och underhållsfrågor
skulle medföra stora praktiska fördelar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 196k

Departementschefen. Kommittén har ansett önskvärt, att om förslaget
i övrigt genomföres möjlighet ges att erkänna utländsk dom, vilken meddelats
under sådana betingelser som enligt förslaget skulle i motsvarande
fall ha grundat svensk domsrätt. Kommittén föreslår därför i första stycket
av 4 § en bestämmelse av innehåll att utländsk skillnadsdom, som meddelats
i fall motsvarande något av dem som avses i 1 §, må efter ansökan
hos Svea hovrätt vinna stadfästelse här i riket, om ej synnerliga skäl är
däremot. Paragrafen innehåller vidare, att stadfästelse gäller som laga
kraft ägande dom samt att avslag på ansökan ej är hinder för ny sådan.
Även förevarande bestämmelse skall enligt kommittén ses som ett allenast
utvidgande komplement till reglerna om stadfästelse i IÄL.

Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna — av Svea hovrätt
dock endast med viss tvekan — och jag vill också för egen del tillstyrka
att det upptages i lagen. Stadgandet utgör en parallell till de i 3 kap. 6 §
IÄL upptagna bestämmelserna om stadfästelse av Svea hovrätt å utländsk
dom å äktenskapsskillnad eller hemskillnad, vilken meddelats enligt regler
motsvarande dem som enligt 3 kap. IÄL gäller för svensk domstol.

I andra stycket har kommittén upptagit en regel att vad i första stycket
sägs skall jämväl äga tillämpning när myndighet i främmande stat beviljat
äktenskapsskillnad eller hemskillnad i fall motsvarande dem som avses
i 7 kap. 2 § andra stycket IÄL. Regeln har vid remissbehandlingen lämnats
utan erinran och torde böra upptagas i lagen. Ett par remissinstanser har
ansett att den bör få sin plats i IÄL. Den av kommittén föreslagna placeringen
synes mig emellertid mera praktisk.

I ett par remissvar har ifrågasatts om det icke i samband med den föreslagna
lagstiftningen borde övervägas att införa en regel om stadfästelse
även av beslut om underhållsbidrag och vårdnad om barn i samband med
skillnadsmål mellan utländska undersåtar. Vissa hithörande frågor behandlas
emellertid i två inom Haagkonferensen för internationell privaträtt
avslutade konventioner, nämligen dels konventionen den 15 april 1958 om
erkännande och verkställighet av avgörande om underhållsskyldighet mot
barn och dels konventionen den 5 oktober 1961 rörande kompetensfrågor
och tillämplig lag med avseende å åtgärder till skydd för minderåriga.
Frågan huruvida Sverige bör ansluta sig till dessa konventioner och om den
lagstiftning som föranledes av en anslutning torde få upptagas i annat
sammanhang.

5 §•

Paragrafen behandlar återgångstalan.

Kommittén. I denna paragraf föreslår kommittén att vad i lagen sägs rörande
talan om äktenskapsskillnad skall i tillämpliga delar gälla jämväl
återgångstalan. Kommittén anför att bestämmelsen förmodligen har ringa

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 196b

praktisk betydelse men kan tänkas gripa in ej bara i återgångsfall som avses
i svensk lag utan även i fall, då utländsk lag tillämpar återgång när vi
använder oss av äktenskapsskillnad. Vissa svåra kvalifikationsspörsmål kan
undvikas genom bestämmelsen. Kommittén tillägger, att bestämmelsen ej
avser att hindra återgång av äktenskap när därtill må dömas enligt IÄL
och därtill anslutande författning.

Departementschefen. Stadgandet bär icke föranlett erinran vid remissbehandlingen
och torde böra upptagas i lagen.

6 §.

Paragrafen behandlar förhållandet till den nordiska äktenskapskonventionen.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att lagen icke äger
tillämpning i fall, vilka avses med förordnande som Kungl. Maj :t, efter
avtal med Danmark, Finland, Island eller Norge, meddelat med stöd av
7 kap. 5 § IÄL. I motiven framhåller kommittén att den föreslagna lagen,
såsom anförts i den allmänna redogörelsen, ej berör den reglering i ämnet,
som upptagits i 1931 års förordning rörande nordiska medborgare.
Denna förordning har i hithörande delar utfärdats med stöd av det bemyndigande
som lämnats Kungl. Maj :t i 7 kap. 5 § första stycket IÄL. Den
föreslagna bestämmelsen är så avfattad, att den nya lagen ej heller skall
ingripa i föreskrifter som Kungl. Maj :t framdeles kan komma att efter
avtal med övriga nordiska länder meddela med stöd av nämnda lagrum.

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt hemställer att efter ordet »meddelat»
inskjutes orden »eller kan komma att meddela» eller liknande.

Departementschefen. Stadgandet har lämnats utan saklig erinran i remisssvaren
och torde med viss redaktionell jämkning böra upptagas i lagen. Av
stadgandets avfattning framgår att det avser det förordnande av hithörande
slag som vid varje särskild tid är i kraft.

Slutbestämmelse

Departementschefen. Som förut nämnts är den föreslagna lagstiftningen
av provisorisk natur. I enlighet med kommitténs av remissinstanserna utan
erinran lämnade förslag har dock icke ansetts erforderligt att göra den
tidsbegränsad. Den får sålunda upphävas i samband med genomförande
av den planerade reformen av IÄL. Lagen torde böra träda i kraft den 1
januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 2 § IÄL

Kommittén. Som förut nämnts gäller enligt 7 kap. 2 § andra stycket IÄL
att, om ena maken är svensk medborgare och han sedan minst ett år har
hemvist här i riket, han städse må här väcka talan om äktenskapsskillnad
eller hemskillnad. Därvid skall fråga, huruvida orsak till skillnad är för
handen, prövas allenast enligt svensk lag. I stadgandet gäller den begränsningen
att vad som inträffat under tid, då den maken ej var svensk medborgare
med hemvist i riket, ej får åberopas till vinnande av skillnad, med
mindre det må ske enligt vad eljest i IÄL är stadgat. Den enda motivering
som vid stadgandets tillkomst anfördes till stöd för denna begränsning var,
att en regel borde införas i nära överensstämmelse med vad som gällde enligt
3 kap. 2 § andra stycket IÄL.

Kommittén anför, att nämnda begränsning visat sig medföra olägenheter,
såsom vid tillämpning av 11 kap. 4 eller 5 § giftermålsbalken. Det händer
emellanåt att makar, av vilka hustrun är svenskfödd, på grund av söndring
lever åtskilda en tid innan hustrun beslutar sig för att återvända till
Sverige. Hon anses då ej äga att för vinnande av äktenskapsskillnad räkna
med tid som makarna bodde åtskils utomlands. Motsvarande gäller det
fallet då mannen egenvilligt övergivit svenskfödd hustru som först när brytningen
blivit definitiv flyttar hem till Sverige. Såvitt kommittén kan bedöma
kan det ej möta betänkligheter att för det fall som avses i 7 kap. 2 § andra
stycket IÄL upphäva den berörda begränsningen i möjligheten att tillämpa
svensk lag. Det torde ligga i sakens natur att förhållandena under den tid
makarna bodde utomlands knappast kommer att åberopas i andra fall än
när de är ostridiga. Eljest möter naturligen bevissvårigheter som den till
Sverige hemflyttade maken kommer att väja för. Det moment av återverkande
kraft som ligger i att förhållanden från tiden före flyttningen till
Sverige må åberopas synes varken principiellt eller praktiskt vara av den
betydenhet att det bör hindra att bestämmelsen får utgå. Frågan om skillnad
i äktenskapet är ju ett spörsmål som bör lösas med hänblick på framtiden.
I fråga om svensk medborgare med förutsatt hemvist här i riket bör
det vara nog, att enligt svensk lag giltig anledning till skilsmässa föreligger.
1 enlighet härmed föreslår kommittén att bestämmelsen i fråga får utgå.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, som lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Den föreslagna lagändringen bör, liksom
den förut behandlade provisoriska lagen, träda i kraft den 1 januari 1965.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag1 till

1) lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall; och

1 Förslagen, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

2) lag angående ändrad lydelse av 7 kap. 2 och 4 a §§ lagen den 8 juli
1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmgnderskap och adoption.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 juli
1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren,

Enligt lagrådet den 24 juli 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 29 juni 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
tör det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i
vissa fall och 2) lag angående ändrad Igdelse av 7 kap. 2 och 4 a §§ lagen
den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmgnderskap och adoption.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Torwald Hesser.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 september 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Palme,

Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 31 juli 1964
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 29 juni 1964 remitterade förslagen
till

1) lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall; och

2) lag angående ändrad lydelse av 7 kap. 2 och b a §§ lagen den 8 juli
190b (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640473