Kungl. Maj:ts proposition nr 167 (Proposition 1952:167)

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Nr 167.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december 19U9
(nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus; given Stockholms slott den 31 mars
1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelserom utskrivning
från sinnessjukhus.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att 1949 års lag med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1952,
skall erhålla fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1955.

Enligt lagen äger Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordna att
vid sjukhuset skall inrättas en lokal utskrivningsnämnd för handläggning
av de utskrivningsärenden, som eljest i första hand handläggas av sinnessjuknämnden.
Sådant förordnande, som hittills meddelats endast beträffande
fyra sinnessjukhus, avses skola meddelas i fråga om i varje fall flertalet
större sinnessjukhus.

I llihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655) med
särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Härigenom förordnas, att lagen den 21 december 1949 med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, vilken lag gäller till och
med den 30 juni 1952, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni
1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 februari
1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet och t. f.
chefen för finansdepartementet, statsrådet Lingman, anmäler chefen för
inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om fortsatt giltighet av lagen
den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från
sinnessjukhus m. m. och anför därvid följande.

Genom lagen den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus erhöll Kungl. Maj:t fullmakt att beträffande
visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från
sjukhuset av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första
hand skola prövas av sinnessjuknämnden, i stället skola handläggas av en
lokal utskrivningsnämnd, bestående av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande
och en person med erfarenhet i allmänna värv.

Lagen gäller sålunda icke generellt och förordnande om dess tillämpning
har hittills meddelats endast beträffande fyra sinnessjukhus, nämligen
Psykiatriska sjukhuset i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids
Sjukhus i Växjö samt Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

För vinnande av erfarenhet om den nya ordningen har lagstiftningen
givits tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden utgår den 30 juni 1952.

Den 15 juni 1951 uppdrogs åt medicinalstyrelsen att med beaktande av
de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av lagen den 21 december
1949, utreda spörsmålet om handläggningen efter den 30 juni 1952 av de
ärenden om utskrivning från sinnessjukhus, som enligt nämnda lag skola
handhas av särskilda utskrivningsnämnder. Med anledning härav infordrade
medicinalstyrelsen yttranden från direktionerna för de fyra sinnessjukhus,
där enligt vad nyss sagts utskrivningsnämnder inrättats. Vid dessa
utlåtanden, som överlämnats av medicinalstyrelsen, äro fogade yttranden
av respektive lokala utskrivningsnämnder (beträffande Ulleråkers sjukhus
av nämndens lekmannaledamöter) samt vid yttrandet från direktionen för
Ulleråkers sjukhus därjämte särskilda utlåtanden av de olika sjukvårdsläkarna.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 167.

Med skrivelse den 19 november 1951 redovisade medicinalstyrelsen sitt
uppdrag. Styrelsen hemställde, att giltighetstiden för 1949 års lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus förlänges med två
år samt att viss ändring samtidigt göres i lagen.

över medicinalstyrelsens skrivelse ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statskontoret, sinnessjuknämnden,
strafflagberedningen, 1947 års psykopatvårdsutredning, direktionerna för
samtliga statens sinnessjukhus utom Sundby och Vipeholms sjukhus samt
sjukhus med lokala utskrivningsnämnder, sjukhusdirektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt Svenska psykiatriska föreningen. Riksåklagarämbetet
har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm
och Göteborg samt landsfogden i Örebro län. Direktionerna ha i allmänhet
bifogat yttranden från vederbörande sjukhuschefer, direktionen för Västra
Ny sjukhus yttrande från avdelningen vid sjukhuset av statens sjukhuspersonals
förbund. Göteborgs stads sjukhusdirektion har åberopat en promemoria
av sjukhusdirektören i staden, i vilken promemoria finnes intaget
yttrande av sjukhuschefen vid Lillhagens sjukhus.

I remissvaren tillstyrkes så gott som undantagslöst medicinalstyrelsens
förslag om förlängning av giltighetstiden för 1949 års lagstiftning. För egen
del kan jag, oaktat det synes angeläget, att bestämmelserna om lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen så snart som möjligt inarbetas i
sinnessjuklagen och erhålla generell giltighet, på skäl, som komma att
angivas i det följande, ansluta mig till medicinalstyrelsens förslag, att den
provisoriska lagen skall gälla ännu några år. Jag ämnar emellertid förorda,
att utskrivningsnämnder inrättas i varje fall vid flertalet större sinnessjukhus.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet, varvid först
torde få nämnas något om de nuvarande bestämmelserna samt om bakgrunden
till 1949 års lagstiftning.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus finnas f. n. dels i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 dels i den inledningsvis omförmälda
lagen den 21 december 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus. Tillämpningen av sistnämnda lag vid visst sjukhus är
beroende av Kungl. Maj:ts förordnande. Har sådant förordnande ej meddelats,
äro sålunda sinnessjuklagens regler tillämpliga.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus
antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden.
Överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att
förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på
sjukvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården, i stället tillämpning
å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott (N-fall) eller som, enligt vad känt är, under
inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat, s. k. O-fall (20 § första stycket, jämfört
med 18 § andra stycket). Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om
utskrivning från sinnessjukhus av den som intagits där i samband med
frigivning från straffarbete eller fängelse och vissa därmed jämförliga
kategorier.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,
mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses återkallat
(20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården — att förordna därom (20 § andra stycket).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden
är dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan
framställning om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om
nämndens skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad
eller annan, om vars utskrivning nämnden i första hand äger
besluta (22 § andra stycket).

Sinnessjuknämnden består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen
är självskriven ledamot; övriga ledamöter jämte suppleanter utses
av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna skola två vara i sinnessjukvård
särskilt kunniga läkare. De båda övriga få icke vara läkare, och
den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Har förordnande meddelats om tillämpning) av 1949 års lag beträffande
visst sinnessjukhus, skola jämlikt 1 och 3 §§ nämnda lag de utskrivningstrågor,
som enligt vad nyss sagts prövas av sinnessjuknämnden såsom
första instans, i stället handläggas av en lokal utskrivningsnämnd. I andra
fall ankommer det vid dessa sjukhus på sjukvårdsläkaren ensam att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget att i dylika fall
hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med
erfarenhet i allmänna värv. För särskild utsedd ledamot förordnar Konungen
en eller flera suppleanter. Närmare bestämmelser om nämndens
verksamhet meddelas av Konungen (2 §). Detta bar skett genom instruktion
den 10 mars 1950 (nr 79) för utskrivningsnämnd vid sinnessjukhus,
ändrad genom kungörelse den 29 juni 1950 (nr 460).

För att en lokal utskrivningsnämnd skall få skriva ut en intagen fordras
att nämnden är enig. Äro ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot
så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Innan
utskrivningsnämnden fattar beslut i ett utskrivningsärende, skola nämndens
ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom angående den om vars
utskrivning är fråga. Är denne redan utskriven på försök, får dock beslut
fattas även om icke samtliga ledamöter ha sådan kännedom (4 §).

Har utskrivningsnämnden avslagit framställning om utskrivning, kan
var och en, som äger påkalla utskrivning, begära att fråga härom hänskjutes
till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Under förutsättning att
förbehåll därom gjorts kan även ett beslut av nämnden om utskrivning av
straffriförklarad eller med honom likställd överklagas hos den centrala
nämnden av överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)
eller statsåklagare. Framställning härom skall göras inom
fjorton dagar från dagen för beslutet. Har förbehåll gjorts enligt vad nu
sagts, får utskrivningsbeslutet ej gå i verkställighet förrän det visat sig
att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden annorlunda förordnat
(8 §). Till bestämmelsen om klagorätt i vissa fall för statsåklagare
anknyter en föreskrift i 3 § instruktionen för nämnderna, att viss statsåklagare
skall underrättas av sjukvårdsläkaren, när till utskrivningsnämnden
inkommit framställning om utskrivning av den, vilken begått mot
annans personliga säkerhet riktat brott, och det ej är fråga endast om
fortsatt utskrivning på försök. På begäran skall sjukvardsläkare tillhandahålla
statsåklagare de på sjukhuset förvarade handlingarna rörande den,
vars utskrivning ifrågasättes.

Till de särskilt utsedda ledamöterna i de lokala utskrivningsnämnderna
utgår ersättning enligt följande grunder. Ordföranden åtnjuter årsarvode
med högst 1 000 kronor och sammanträdesarvqde med 30 kronor. För den
andra lekmannaledamoten utgör årsarvodet högst 500 kronor och dagarvodet
20 kronor. Suppleant uppbär endast dagarvode, suppleant för ordföranden
med 40 kronor och annan ersättare 30 kronor. Maximibeloppen
äro desamma som utgå till sinnessjuknämndens ordförande, ledamöter och
suppleanter. Sjukvårdsläkaren uppbär ingen särskild ersättning för sitt del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

tagande i nämnden. Den sekreterare till lokal utskrivningsnämnd, som kan
utses enligt instruktionen för nämnden, åtnjuter däremot gottgörelse för
sitt arbete.

Bakgrunden till 1949 års lagstiftning.

Tidigare reformförslag.

Inrättande av lokala utskrivningsnämnder för decentraliserad behandling
av ärenden om utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade och
med dem likställda föreslogs redan 1942 av strafflagberedningen. Motiveringen
härför var de olägenheter, som voro förknippade med en central
prövning av utskrivningsfrågorna, särskilt den starka anhopningen av
dessa ärenden hos sinnessjuknämnden, vilken enligt beredningen medförde
att ärendena icke kunde ägnas den ingående och grundliga prövning,
som var önskvärd. Förslaget ledde icke till att lokala nämnder inrättades
men riksdagen godkände 1945 ett utlåtande av första lagutskottet, där
utskottet fann beaktansvärda skäl tala för en decentralisering av utskrivningsförfarandet.
Samtidigt genomfördes lagändring så att sinnessjuknämnden
i alla utskrivningsärenden kunde delegera beslutanderätten till
sjukvårdsläkaren. Frågan upptogs på nytt vid 1947 års riksdag, som i anledning
av motioner begärde förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen.

Siimessjukvårdsberedningen.

Statens sinnessjukvårdsberedning fick därefter i uppdrag att utreda frågan.
I en för redovisning av uppdraget överlämnad promemoria förordade
beredningen (enhälligt) ändringar i sinnessjuklagen av innebörd, att utskrivning
från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas utskrivning enligt
nämnda lag i första hand prövas av sinnessjuknämnden, skall beslutas av
en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus bestående av sjukvårdsläkaren
och två lekmän, av vilka en skulle vara lagfaren. I sin promemoria
framhöll sinnessjukvårdsberedningen, att en ändrad ordning för behandling
av ärenden om utskrivning från sinnessjukhus påkallats främst av
följande skäl:

1) sinnessjuknämndens arbetsbörda hade sedan åtskilliga år befunnit
sig nära det maximum, som ansågs kunna bemästras med nuvarande organisation,

2) personlig kontakt mellan patienten och den utskrivande myndigheten
hade ansetts vara erforderlig för ett riktigt avgörande,

3) ökad insyn och medinflytande från lekmannahåll beträffande utskrivningsärendena
förväntades skapa större förtroende för sinnessjukvården
hos patienterna och allmänheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Efter att ha övervägt olika alternativ för att förbättra utskrivningsförfarandet
i anslutning härtill stannade sinnessjukvårdsberedningen för lösningen
med en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus. Beredningen
hade emellertid övervägt, om icke den önskade decentraliseringen först
borde tillämpas endast i begränsad omfattning på så sätt att det nya förfarandet
först prövades vid vissa sinnessjukhus t. ex. Ulleråkers, Källshagens,
Sidsjöns, S:t Sigfrids och Salberga sjukhus. Främst av principiella
skäl hade emellertid beredningen icke ansett sig böra förorda en dylik
försöksmässig tillämpning av det nya systemet.

Proposition till 19A9 års riksdag.

Sinnessjukvårdsberedningens utredning ligger till grund för 1949 års
lagstiftning, om vilken förslag förelädes riksdagen i proposition nr 179.
Departementschefen redogjorde, då frågan anmäldes för remiss till lagrådet,
för sinnessjuknämndens stora arbetsbörda, vilken medfört att
ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon grundlig prövning
av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän. Prövningen hade
regelmässigt måst ske på grundval av skriftligt material. I fortsättningen
anförde departementschefen bl. a.

De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke
minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska
skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga
kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke utan fog
ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med hänsyn
till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen
i nämnden icke kunna utöva det inflytande på utskrivningsfrågorna,
som avsågs då denna ordning infördes år 1929.

Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen
anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus
samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden
utgör enligt min mening det enda kvarstående alternativet till lösning
av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen anser
jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande strafffriförklarade
och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som äro
förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt bör anordningen i
många fall medföra en snabbare och smidigare handläggning av ifrågavarande
ärenden.

Departementschefen åberopade härefter andra fördelar med utskrivning
genom lokala utskrivningsnämnder. Sålunda framhölls betydelsen av att
det utskrivande organet får personlig kännedom om de patienter, vars utskrivning
ifrågasatts, samt värdet ur olika synpunkter av att lekmän i
större utsträckning medverkade vid utskrivningsfrågornas behandling. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sistnämnda del påpekade departementschefen särskilt, att denna ordning
kunde väntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna
och allmänheten.

I fortsättningen framhöll departementschefen emellertid, att mot dessa
fördelar måste vägas de anmärkningar, som icke minst från läkarhåll riktats
mot den föreslagna ordningen och som i flera yttranden föranlett förslag
om att densamma måtte prövas vid några utvalda sjukhus innan den
definitivt genomfördes. Härutinnan åberopades i huvudsak två invändningar
nämligen den bristande enhetlighet i tillämpningen och den ökade
arbetsbörda för sjukvårdsläkaren, som den nya proceduren skulle medföra.

Gentemot den förstnämnda anmärkningen hänvisade departementschefen
bl. a. till rätten för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare
att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning
och framhöll att denna anordning erbjöd ett visst remedium mot en
mindre enhetlig tillämpning. Hur lagstiftningen skulle verka på denna
punkt ansåg departementschefen emellertid ovisst. Detta gällde enligt hans
mening även ifråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda.
Man torde — framhöll departementschefen — icke kunna bortse från att
det föreligger risk för att denna arbetsbörda i någon mån skall öka. Detta
vore olyckligt, då det skulle innebära att dessa läkare kunde ägna mindre
tid åt de i egentlig mening sjukvårdande uppgifterna, vilka till följd av den
rådande bristen på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke kunde fullföljas
i önskvärd utsträckning.

Departementschefen fortsatte.

Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna på
viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande
fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten
av att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits
anser jag visserligen att en decentralisering av utskrivningsrätten till lokala
nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande ordningen.
Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma till
stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta
lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes såsom
flera remissinstanser, hl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna
systemet i begränsad omfattning skulle det bli tillfälle att under en kortare
tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts osäkerhet
råder om verkningarna av decentraliseringen.

På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnessjukvårdsberedningens
förslag men att beträffande genomförandet ansluta
mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad
tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast
vid vissa av Kungl. Maj:t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus
skulle elt utskrivningsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det
av sinnessjukvårdsberedningen förordade införas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Redan i delta sammanhang torde få beröras frågan om vilka sjukhus,
som skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i likhet med sinnessiukvårdsberedningen
förorda att lokala nämnder inrättas vid Ulleråkers,
S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det här endast gäller
en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av erfarenhet anser jag
däremot icke att — som beredningen även tänkt sig — nämnder f. n. böra
inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus. Antalet ärenden hos sinnessjuknämnden
från dessa sjukhus är nämligen så betydande, att verksamheten
om de medtoges skulle få en annan karaktär än som avsetts. I stället
torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex. Psykiatriska sjukhuset i
Stockholm.

Riksdagsbehandlingen.

Den förut omnämnda propositionen nr 179 till 1949 års riksdag med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
hänvisades av riksdagen till lagutskott. Första lagutskottet avstyrkte i sitt
i anledning av propositionen under vårsessionen avgivna utlåtande nr 35
det genom propositionen framlagda förslaget. Utskottet förordade i stället,
att en slutgiltig lagstiftning i ämnet omfattande samtliga sinnessjukhus
genomfördes och att bestämmelserna, i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens
förslag, infördes i sinnessjuklagen.

Vid behandlingen av utlåtandet beslöt emellertid riksdagen att visa ärendet
åter till utskottet samt uppsköt detsamma till höstsessionen. I sitt då
avgivna nya utlåtande nr 52 anförde första lagutskottet bl. a.

Syftet med ärendets återförvisning till utskottet torde ha varit, att utskottet,
med hänsyn särskilt till den rådande läkarbristen vid de statliga sinnessjukhusen,
ånyo skulle överväga, huruvida en fullständig och slutgiltig
reform i närvarande läge kunde genomföras.

Läkarbristen vid de statliga sjukhusen är svårartad. — — -— Av utskottet
redovisade siffror giva vid handen att en successiv skärpning skett
under det senaste året och således även efter ärendets behandling vid vårsessionen.
I ett sådant läge är det naturligt, att hänsynen till läkarnas arbetsbörda
får avgörande betydelse för besvarandet av ifrågavarande spörsmål.
Det bör emellertid framhållas, att dessa hänsyn kunna verka icke blott
återhållande. Kan införandet av lokala nämnder väntas medföra minskning
av läkarnas arbetsbörda, ligger häri ett starkt skäl för att omedelbart
genomföra den tillämnade reformen i dess helhet.

Utskottet, som överlagt med läkare, verksamma inom sinnessjukvården,
har kommit till den uppfattningen, att införandet av lokala nämnder icke
i och för sig behöver medföra arbetsökning för läkarna. Sedan de nya utskrivningsorganen
vunnit erforderlig rutin, synes snarare viss lättnad vara
möjlig.

Emellertid kan införandet av ett nytt system i och för sig under en övergångstid
ställa större krav på arbete från läkarens sida. Antalet framställningar
om utskrivning kommer, särskilt under den första tiden av en lokal

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

nämnds existens, sannolikt att öka. Det ligger även i sakens natur, att en
fullt säker prognos i fråga om arbetsbördan icke kan ställas.

Då risken för en viss, om än sannolikt tillfällig arbetsökning för läkarna
sålunda icke helt kan uteslutas, finner utskottet med hänsyn till den stegrade
läkarbristen icke tillrådligt att nu föreslå ett omedelbart och fullständigt
genomförande av den tillämnade lagstiftningen.

När utskottet i sitt vid vårsessionen avgivna utlåtande ställde sig avvisande
till en partiell reform, skedde detta närmast av principiella skäl.
Utskottet framhöll bland annat, att frågan om formerna för utskrivning
av straffriförklarade och med dem jämställda utgjorde ett viktigt rättsligt

spörsmål.---Att låta olika regler för utskrivningen gälla för olika

sjukhus vore under sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande.

Utskottet har icke funnit anledning frångå denna ståndpunkt. Under
sådana förhållanden skulle det måhända ligga närmast till hands att låta
frågan i dess helhet anstå. Ett sådant förfaringssätt ingiver emellertid betänkligheter
av annat slag. Frågan kan icke förväntas bliva återupptagen,
förrän tillgången på läkare varaktigt förbättrats. Någon utsikt att så skall
kunna ske under de närmaste åren synes icke finnas. Den nuvarande ordningens
brister skulle sålunda kvarstå, kanske för en lång följd av år.
Genomföres däremot en försökslagstiftning i enlighet med propositionens
förslag, ha förutsättningar skapats för att uppehållet med reformens slutgiltiga
genomförande skall bli kortvarigt. Visserligen kan en försökslagstiftning
icke giva tillfredsställande grund för en prövning av reformens
verkningar i alla hänseenden. I fråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas
arbetsbörda böra dock tillräckliga erfarenheter kunna vinnas under en
jämförelsevis kort tids tillämpning av en anordning med lokala utskrivningsnämnder
vid vissa sjukhus.

Utskottet finner sig därför trots starka principiella betänkligheter nu
icke böra avstyrka en partiell reform i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.
Därvid förutsätter utskottet, att om erfarenheterna i fråga om läkarnas
arbetsbörda bli gynnsamma, förberedelser för att genomföra reformen över
hela linjen vidtagas utan avbidan på den i propositionen förutsatta prövotidens
utgång.

Utskottet förordade med vissa smärre jämkningar det i propositionen
framlagda lagförslaget. Riksdagen godkände utskottsutlåtandet (riksdagens
skrivelse 1949:392).

Erfarenheter från tillämpningen av 1949 års lag m. m.

Såsom inledningsvis nämnts har förordnande om tillämpning av 1949
års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
endast meddelats beträffande fyra sinnessjukhus, nämligen Psykiatriska
sjukhuset i Stockholm samt Ulleråkers, S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus.
Från utskrivningsnämndernas verksamhetsberättelser för år 1951 har följande
sammanställning gjorts över de av nämnderna detta år handlagda
utskrivningsärendena.

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

Beslutens innehåll	Psykiatriska	Ulleråker	S:t Sigfrid	Sidsjön
N	0 fall	P	Summa	N	0 fall	P	Summa	N 0 — fall	P	Summa	N _	O fall	P	Summa
Utskrivning (definitiv) ......	7	2		9	30	17	47	17	2	1	20	19	7		26
Försöksutskrivning mer än
1 månad eller t. v.......	12	1		13	49	42	91	83	11	3	97	62	21		83
Försöksutskrivning 1 månad
eller mindre ...............	19			19	4	1		5	5	1		6	14	3	2	19
Fortsatt försöksutskrivning	18	1		19	22	24		46	74			74	24	12		36
Ändring av villkor .........	6	1		7	5			5	1			1	16	2		18
Utsträckt frigång ............	28	6	1	35	3	2		5	17		1	18	18	5		23
Avslag..........................	40	5	1	46	46	33,1	80	83	4	7	94	83	34	4	121
Summa	130	16	2	148	159	119	1	279	280	18	12	310	236	84	6	326

Anm.:

N = av domstol straffriförklarade.

O = övriga, i första hand på nämndens beslut ankommande fall (patienter, som begått
brottslig handling men ej tilltalats, från säkerhetsanstalt eller interneringsanstalt
överförda).

P = i första hand på sjukvårdsläkaren ankommande fall (besvär av icke brottsliga).

I sina av respektive direktioner till medicinalstyrelsen omkring den 1
oktober 1951 överlämnade yttranden ha utskrivningsnämnderna vid de
fyra sjukhusen med lokala nämnder redogjort för sina erfarenheter från
den tid (c:a IV2 år), sådana nämnder funnits där.

Innan dessa erfarenheter redovisas här, må nämnas att formerna för
ärendenas handläggning synas vara olika vid å ena sidan Psykiatriska sjukhuset
och Sidsjöns sjukhus och å andra sidan Ulleråkers sjukhus. Från
S:t Sigfrids sjukhus föreligga inga uppgifter i denna del. Vid de två förstnämnda
sjukhusen synes sålunda i huvudsak tillämpas en ordning, som
förordats vid lagens tillkomst (se prop. 179/1949 s. 56—57). Handläggningen
är sålunda helt muntlig och några av sjukvårdsläkaren uppsatta
promemorior och sammandrag förekomma ej. Lekmännen i nämnden synas
i allmänhet skaffa sig personlig kännedom om de utskrivningssökande i
läkarens frånvaro vid sammanträffande före sammanträdet. Vid Ulleråkers
sjukhus avgives åter regelmässigt ett skriftligt utlåtande från vederbörande
läkare till nämnden. Sålunda uppgives i ett yttrande från två överläkare
vid sjukhuset, att inkomna ärenden skola i utrett och färdigberett skick,
inklusive skriftligt yttrande av samma omfattning som tidigare till sinnessjuknämnden,
insändas till nämndens ledamöter fem dagar före sammanträdet.
De personliga sammanträffandena synas vid detta sjukhus i regel
äga rum vid nämndens sammanträden.

Vid tre av sjukhusen — Psykiatriska sjukhuset samt Sidsjöns och S:t
Sigfrids sjukhus — redovisas mycket goda erfarenheter från utskrivnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

nämndernas verksamhet och direktionerna och utskrivningsnämnderna vid
de två förstnämnda sjukhusen förorda, att sådana nämnder införas vid
samtliga sinnessjukhus. Från Ulleråkers sjukhus äro åter erfarenheterna
mindre goda särskilt för läkarnas del och ordningen anses ha medfört ökat
arbete för dem. Fortsatt försöksverksamhet förordas därför av såväl direktion
som utskrivningsnämnd och en av sjukvårdsläkarna anser rentav att
starka skäl föreligga för avveckling av experimentet med lokala nämnder.
Utskrivningsnämnden vid S:t Sigfrids sjukhus säger sig däremot närmast
vara böjd för att tillstyrka införande i sinnessjuklagen av de nu gällande
försöksbestämmelserna men med generell tillämpning. Med hänsyn till att
nämnden icke kunde bedöma om bestämmelserna äro lämpliga för samtliga
sjukhus och då tillräcklig erfarenhet måhända ännu icke vunnits om
verkningarna av försökslagstiftningen, inskränker sig emellertid denna
utskrivningsnämnd till att förorda fortsatt tillämpning av de nu gällande
bestämmelserna. Direktionen vid S:t Sigfrids sjukhus anser det önskvärt,
att det provisoriska systemet får prövas ännu en tid innan detsamma göres
generellt gällande.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus sammanfattar sina erfarenheter
av verksamheten sålunda.

Nämnden har kommit till den uppfattningen, att försöket med lokala
nämnder slagit synnerligen väl ut samt att detta system medför betydande
fördelar framför ett centraliserat utskrivningsförfarande. Genom den personliga
kontakten med patienten erhåller nämnden en tillförlitligare grund
för sin bedömning än som skulle vara att tillgå genom studium enbart av
handlingarna. Denna kontakt är även av stor psykologisk betydelse såtillvida
som den är ägnad att skapa en lugnare atmosfär i utskrivningsfrågorna
och minska tendenserna till kverulans. Förfarandet inför en lokal nämnd
kräver mindre insatser av sjukvårdsläkaren än inför en central institution
och medför även, rätt upplagt, en snabbare och smidigare handläggning av
utskrivningsärendena.

Särskilda positiva erfarenheter redovisas från utskrivningsnämnderna
på de olika punkter, som enligt vad förut nämnts särskilt åberopats såsom
motiv för införande av lokala nämnder. Från samtliga nämnder framhålles
sålunda värdet av den personliga kontakten mellan det utskrivande
organet och den utskrivningssökande. Utskrivningsnämnden vid S:t Sigfrids
sjukhus anför, att den personliga kännedom, som nämndens ledamöter i
varje ärende skaffar sig om patienten, utan tvekan bidrager till ett riktigare
bedömande av utskrivningsfrågorna. Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns
sjukhus har funnit, att den personliga kontakten är av mycket stor betydelse
och innebär en påtaglig fördel. Nämnden fortsätter.

Det är visserligen sant att det inte går att bilda sig eu någorlunda tillförlitlig
mening enbart på grund av ett samtal med den intagne. Men det går
ej heller att få eu säker grundval för bedömandet enbart genom alt läsa
handlingarna. När det gäller psykopaterna är väl i allmänhet den i hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

lingarna intagna anamnesen den kunskapskälla som ger den bästa vägledningen,
men utskrivningsnämndens lekmannaledamöter ha icke sällan sett
sig nödsakade att efter personligt sammanträffande med patienten revidera
en uppfattning vartill de kommit på grundval av handlingarna. Det är heller
icke något ovanligt att nämndens lekmannarepresentanter med lämpliga
tidsintervaller haft flera samtal med en och samma patient och på detta
sätt lärt känna patienten och hans psykiska habitus tämligen väl. Det ligger
i sakens natur att nämnden erhåller en mera tillförlitlig uppfattning
om en patient och hans situation, om denna uppfattning grundar sig såväl
på studium av handlingarna som på personligt sammanträffande än om
den endast baserar sig på upplysningar, inhämtade på förstnämnda sättet.

Delvis liknande synpunkter ha framförts i yttranden från Ulleråkers
sjukhus. Direktionen för detta sjukhus anser att det för den enskilda patienten
är av stor betydelse att komma i personlig kontakt med utskrivningsmyndigheten.

Värdet av lekmännens medverkan understrykes i flertalet yttranden
och de farhågor, som vid lagens tillkomst uttalades för att inrättandet av
lokala nämnder skulle innebära ett minskat lekmannainflytande, synas knappast
ha besannats. Från Ulleråkers sjukhus framhålles dock, att den nästan
undantagslösa enhälligheten vid nämndens beslut väl i tveksamma fall
oftast åstadkommits genom att lekmannaledamöterna funnit sig böra följa
sjukvårdsläkarens förslag och i ett mindre antal fall genom att denne ändrat
eller återkallat sin ursprungliga framställning. Utskrivningsnämnden vid
Sidsjöns sjukhus anför åter att det i allmänhet förhåller sig så, att läkaren
tar all vederbörlig hänsyn till den mening, som uttalas av lekmannaledamöterna.
Nämnden finner det rentav ur denna synpunkt vara till fördel
om utskrivningsfrågorna kunde avgöras genom majoritetsbeslut. Utskrivningsnämnden
vid Psykiatriska sjukhuset framhåller att det för sjukvårdsläkaren
varit berikande att vid ärendets handläggning få diskutera fallen
ur annat än psykiatriska aspekter. Utskrivningsnämnden vid Ulleråkers
sjukhus (lekmännen) uppger att åtminstone vissa läkare synas ha fattat
det som en förmån att få personligen rådgöra med ansvariga lekmän. Särskilt
när det gällde psykopater framträdde social- och samhällsskyddssynpunkter
ofta starkare än den rent medicinska bedömningen. På grund härav
och då detta klientel i stor utsträckning vore detsamma som förekommer
i domstolarnas brottmål och inför sociala nämnder förefölle det vara
av värde att personer med erfarenhet från dessa områden samråda med
sjukvårdsläkaren om utskrivningen.

En annan fördel med det nya systemet, som sammanhänger med att lekmän
där medverka på det lokala planet, framhålles av utskrivningsnämnden
vid Psykiatriska sjukhuset, vilken anför.

Det har visat sig möjligt att på ett mycket smidigt och effektivt sätt utnyttja
uppkomna utskrivningsbetingelser. Arbetsanskaffningen och placeringen
av en patient spelar ju en mycket viktig roll vid en utskrivnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

frågas avgörande. Flera exempel torde kunna andragas som visa att det
varit möjligt att betydligt snabbare än vad tidigare varit fallet tillvarataga
olika arbetstillfällen och tillgodose andra akuta önskemål från patienternas
sida.

Motsatta erfarenheter redovisas emellertid från Ulleräkers sjukhus, där
sjukhuschefen och hjälpverksamhetsöverläkaren anföra.

Ett av de skäl som framhölls vid organiserandet av lokala utskrivningsnämnder
var en förhoppning om att genom den mera direkta och snabbare
behandlingen av ärendena, de svårigheter skulle undanröjas som ligger i att
den arbetsgivare, som anställt den, som väntas bli försöksutskriven, omedelbart
vill taga honom i sin tjänst. Erfarenheterna från den gångna tiden
ha icke infriat denna förhoppning. Det har visat sig att osäkerheten och
tidsutdräkten blivit lika stora som under den föregående perioden, eftersom
utredningen, avfattandet av remisskrivelser etc. upptaga motsvarande
tid som då ärendet behandlades av sinnessjuknämnden.

En annan sjukvårdsläkare vid Ulleräkers sjukhus framför ännu mer negativa
erfarenheter på denna punkt och uppger, att från den tidpunkt, då
sjukvårdsläkaren anser sig kunna konstatera att vårdbehov ej längre föreligger
till dess patienten med nämndens medgivande lämnar sjukhuset förflyter
uppskattningsvis i genomsnitt tre veckor. Förhoppningen att det
skulle bli lättare att placera patienten i lämpligt arbete hade ej alls infriats.
Ifrågavarande läkare hänför detta framför allt till bestämmelsen att flertalet
ärenden skola underställas statsåklagares prövning samt upphävandet av
delegeringsrätten. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Såsom ett tredje skäl för inrättandet av lokala nämnder med lekmän
anfördes vid lagens tillkomst att denna ordning kunde förväntas skapa
större förtroende för sinnessjukvården hos patienter och
allmänhet. Även på denna punkt äro erfarenheterna i allmänhet goda.

Utskrivningsnämnden vid psykiatriska sjukhuset framhåller sålunda, att
från patienternas sida syntes den nya ordningen hittills över lag ha varit
uppskattad. Den personliga kontakten med utskrivningsmyndigheten hade
bland annat möjliggjort att patienterna i regel kunnat bibringas mer eller
mindre god förståelse för de skäl, som föranlett ett beslut vilket gått patienten
emot. Därigenom hade missnöje kunnat elimineras. En av sjukvärdsläkarna
vid Ulleräkers sjukhus anför liknande synpunkter.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus åberopar i denna del ett uttalande
av nämndens ordförande och sjukhuschefen i verksamhetsberättelsen
för 1950, vari anföres.

Medicinskt sett har införandet av lokal utskrivningsnämnd medfört flera
viktiga fördelar. Möjligheten till personlig kontakt med utskrivningsmyndigheten,
för vilken vederbörande i lugn och ro kan framlägga sina problem,
har skapat en bättre atmosfär i utskrivningsärendena, vilken även
tar sig uttryck i minskad kverulans. I detta avseende betecknande är också,
att, tvärtemot vad som man räknat med, besvär så sällan anförts över
utskrivningsnämndens beslut. Redan förekomsten av eu utskrivningsnämnd

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

har sålunda haft en psykologisk effekt med ökad goodwill och stärkt förtroende
till sinnessjukvårdens syften och medel.

Utskrivningsnämnden vid Ulleråkers sjukhus (lekmännen) anser att lekmännens
i nämnden möjlighet att till allmänheten sprida upplysning om
klientelet och om de stora problem och svårigheter, med vilka läkarna brottas
vid dess behandling, icke vore utan betydelse för att stärka förtroendet
för sinnessjukvården.

Av särskilt intresse i detta sammanhang äro erfarenheterna av den nya
ordningen i de avseenden, där ovissheten av verkningarna vid lagstiftningens
tillkomst föranledde att denna endast genomfördes på försök i
begränsad omfattning. Här avses dels verkningarna av regeln om klagorätt
för statsåklagare och vad därmed äger samband, dels ock och
framför allt den nya ordningens inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda.

Vad förstnämnda fråga angår så uppger medicinalstyrelsen, att sinnessjuknämnden
i fem av femton prövade fall, där den lokala utskrivningsnämnden
och statsåklagare haft olika uppfattning, ansett sig böra ansluta
sig till den senares mening. Belysande uppgifter ha även lämnats av några
statsåklagare. Sålunda anför stcitsåklagaren i Stockholm.

Under tiden 1 april 1950 till och med den 2 januari 1952 har statsåklagaren
i Stockholm haft att taga befattning med sammanlagt 52 remisser
av ifrågavarande art.

I 27 av de sålunda remitterade ärendena har statsåklagaren avstyrkt den
ifrågasatta utskrivningen och förbehållit sig att underställa ärendet sinnessjuknämndens
prövning; i övriga fall har erinran ej gjorts mot utskrivning.
I övervägande antalet fall synes utskrivningsnämndens standpunkttagande
hava överensstämt med den mening, varåt statsåklagaren givit uttryck i
sitt yttrande. Sålunda har utskrivningsnämnden endast i sex fall mot avstyrkande
beslutat om utskrivning. Av sist berörda fall har statsåklagaren
underställt tre sinnessjuknämndens prövning. Sinnessjuknämnden har därvid
i två fall fastställt och i ett fall ändrat utskrivningsnämndens beslut.

I vilken utsträckning klagorätten medverkat till ökad enhetlighet i utskrivningsnämndernas
handläggning kan svårligen avgöras. Ledamöter i
utskrivningsnämnden vid Ulleråkers sjukhus säga sig emellertid icke vara
främmande för möjligheten att man vid en närmare genomgång av alla
hittills behandlade fall skulle spåra en viss tendens till växlande praxis
inom nämnden allt efter som den ene eller den andre sjukvårdsläkaren
föredragit ärendet och deltagit i nämndens beslut. Det syntes vidare antagligt
att vid olika utskrivningsnämnder en icke obetydlig skiftning i
praxis skulle kunna visa sig. Denna omständighet kunde dock icke vara något
avgörande skäl mot systemet; en i viss mån växlande praxis måste ju åtfölja
all decentralisering. Sistnämnda synpunkt framhålles även av utskrivningsnämnden
vid Sidsjöns sjukhus, som understryker, att utskrivningsfallen
sällan äro så kongruenta att de påkalla en likformig behand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ling. Det torde därför vara svårt för att icke säga omöjligt att göra några
säkra jämförelser härvidlag.

Såsom redan förut framhållits har den bl. a. för att befordra en enhetlig
utskrivningspraxis införda bestämmelsen om klagorätt för statsåklagare
samt den därmed sammanhängande skyldigheten att i vissa fall underrätta
denne i yttranden från Ulleråkers sjukhus ansetts i hög grad fördröja ärendenas
avgörande och medföra betydande liandläggningstekniska svårigheter.
Av yttranden från de av riksåklagarämbetet i ärendet hörda statsåklagarna
framgår emellertid -— såsom ämbetet påpekar — knappast att åtminstone
såvitt angår av dem prövade ärenden någon betydande tidsutdräkt
förorsakats genom deras medverkan.

De uppgivna olägenheterna med klagorätten för statsåklagare och den
därmed förknippade underrättelseskyldigheten utgör motivet för yrkanden
om ändring av bestämmelserna i denna del från utskrivningsnämnderna vid
Psykiatriska sjukhuset och Ulleråkers sjukhus.

Dessa yrkanden komma att närmare redovisas vid behandlingen av
den särskilda paragraf i lagen, till vilken de hänföra sig.

Vad härefter angår frågan om den nya ordningens inverkan på sjukvårdsläkarnas
arbetsbörda, så ha diametralt olika erfarenheter redovisats
från å ena sidan Psykiatriska sjukhuset och Sidsjöns sjukhus och å
andra sidan Ulleråkers sjukhus. Yttrandena från S:t Sigfrids sjukhus beröra
icke denna fråga men sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus, som tidigare
varit sjukvårdsläkare där, har uppgivit att medan inrättandet av lokala
nämnder till en början medförde en ökning i läkarens arbetsbörda framför
allt beroende på det ökade antalet framställningar särskilt från psykopaterna,
så inträdde sedermera en lättnad därigenom att de tidigare skriftliga
utlåtandena till sinnessjuknämnden ersattes med det muntliga förfarandet.

Utskrivningsncimnden vid Psykiatriska sjukhuset anför, att det nya systemet
inneburit en väsentlig arbetsavlastning i förhållande till den förut gällande
ordningen. Denna avlastning vore icke blott kvantitativ utan även
kvalitativ då — enligt sjukvårdsläkarens uppfattning — det torde vara
betydligt svårare att i skrift ge en bild av en patients tillstånd än att muntligen
diskutera detta med dem som i likhet med nämndledamöterna, personligen
lärt känna patienten. Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus
framhåller att det förfarande, som tillämpades där, uppgives ha medfört
en betydande lättnad med avseende å sjukvårdsläkarens befattning med
utskrivningsärendena. Nämnden citerar på denna punkt ett tidigare utlåtande
av sjukhuschefen vid sjukhuset, där det fastslås, att utskrivningsärendena,
då det gäller N- och O-fall, nu krävde betydligt mindre av sjukvårdsläkarens
tid än förut.

Från Ulleråkers sjukhus äro erfarenheterna som nyss nämndes rakt
2 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

motsatta. En av sjukvårdsläkarna uppger, att denne läkares tid tages i anspråk
i mångdubbel grad i jämförelse med tidigare (minst c:a 10 gånger)
till förfång för hans övriga arbetsuppgifter. Sjukhuschefen och hjälpverksamhetsöverläkaren
framhålla sammanfattningsvis, att de vid lagens tillkomst
uttalade farhågorna för att den nya pålaga för läkaren, som föredragningarna
inför den lokala nämnden samt dennas förhör med patienten
komme att betyda, skulle vålla läkaren betydligt ökad tidsspillan, bekräftats.
Utskrivningsnämndens lekmannaledamöter anse emellertid, att
det förefölle dem som om läkarna i någon mån förstorade de föreliggande
olägenheterna. Sjukhuset lede stor brist på läkare även oavsett utskrivningsnämndens
existens. På grund av läkare- och personalbristen måste
varje merbelastning i arbetet kännas påfrestande. Enligt lekmännens mening
borde de påtalade olägenheterna kunna i betydande utsträckning övervinnas
genom vissa förenklingar och rationaliseringsåtgärder. Utskrivningsnämnden
förordar vissa sådana åtgärder.

I detta sammanhang må nämnas, att sinnessjuknämnden trots de förut
återgivna erfarenheterna från Psykiatriska sjukhuset och Sidsjöns sjukhus
i sitt yttrande till Kungl. Maj:t förklarat sig icke kunna dela deras mening
som ansett inrättandet av lokala nämnder betyda arbetslättnad för sjukvårdsläkarna.
Sinnessjuknämnden stöder detta sitt uttalande på det uppgivna
förhållandet, att läkarnas yttranden till nämnden endast undantagsvis
utgöra några längre skrivelser och berättelser. Till utredning härom har
sinnessjuknämnden gjort en undersökning av längden av läkarutlåtandena
under år 1949 från sjukhus, som sedermera erhållit lokala nämnder. Härvid
har befunnits att läkarnas framställningar och yttranden i genomsnitt
innehölle 16—31 rader.

Sinnessjuknämnden har icke berört frågan hur dess egen arbetsbörda
påverkats av att lokala nämnder inrättats vid vissa sjukhus.
Från medicinalstyrelsen har erhållits följande sammanställning över av sinnessjuknämnden
under 1951 behandlade ärenden från dessa sjukhus.

Besvär över

Sjukhus	P-fall1	utskrivnings- nämnds avslagsbeslut	Åklagarens Utskrivningsn: s gumma hänskjutande
Psykiatriska sjukhuset	2	6	2	— 10
Ulleråkers sjukhus	21	8	1	1 31
S:t Sigfrids sjukhus	9	18	6	— 33
Sidsjöns sjukhus	17	13	2	32
Summa	49	45	11	1 1062

1 Besvär av sådana intagna (andra än straffriförklarade och likställda), vilkas utskrivning
prövas av sjukvårdsläkaren såsom första instans.

3 Härtill kommer 1 kungl. remiss och 17 ärenden, som överlämnats till vederbörande
lokala nämnd eller annan myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Under 1947 var antalet utskrivningsärenden hos sinnessjuknämnden från
samma sjukhus i angiven ordning resp. 92, 279, 266 och 278, varav resp. 7,
36, 20 och 12 P-fall.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus har tagit upp spörsmålet om
sinnessjuknämndens handläggning av ärenden från lokala
nämnder och därvid ställt frågan om sinnessjuknämnden borde vara
hindrad att ändra ett beslut av en sådan nämnd utan att ha skaffat sig
personlig kännedom om den utskrivningssökande. Utskrivningsnämnden
anser att sa icke nödvändigtvis behövde vara fallet och tillägger.

Liksom en överrätt enligt den nya rättegångsbalken är i viss utsträckning
oförhindrad att »döma på handlingarna», synes sinnessjuknämnden
såsom andra instans böra äga rätt att besluta på det skriftliga materialet;
i detta material återgives dock såväl sjukvårdsläkarens som lekmannarepresentanternas
på personlig kontakt med patienten grundade uppfattning.
I de flesta, oftast enkla tallen torde det med hänsyn härtill vara
obehövligt att även sinnessjuknämndens ledamöter sammanträffar med
patienten. Det ställer sig givetvis annorlunda i tvivelaktiga fall. Det synes
emellertid kunna överlämnas åt sinnessjuknämnden att själv bedöma behovet
av personlig kontakt.

Spörsmålet om handläggningen av utskrivningsfrågor rörande
P-fall, d. v. s. personer, som intagits på sinnessjukhus för vård utan
samband med att de gjort sig skyldiga till straffbar gärning eller dylikt, har
tagits upp av ett par lokala nämnder. Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska
sjukhuset ifrågasätter om det ur principiell synpunkt är riktigt, att
fråntaga P-fallen de fördelar det visat sig innebära att få utskrivningsfrågorna
handlagda av en lokal utskrivningsnämnd, men påpekar samtidigt
att sjukvårdsläkaren (som i första hand prövar dessa frågor för P-fallens
del) har rätt att underställa dessa fall utskrivningsnämndens prövning.

Utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus anför i denna del.

Enligt nämndens mening kan denna kategori sinnessjuka icke lämpligen
överföras till den lokala nämndens prövning. Sjukvårdsläkaren, som prövat
utskrivningsfrågan och funnit den icke kunna bifallas, lärer icke gärna,
såsom eljest är föreskrivet, kunna vara ledamot i utskrivningsnämnden vid
handläggningen av utskrivningsfråga, däri han redan såsom ett slags första
instans meddelat beslut. Och det torde på sina håll erbjuda praktiska svårigheter
att ersätta sjukvårdsläkaren med annan psykiater. Utskrivningsnämnden
förordar därför att ändring icke göres i fråga om de s. k. P-fallen.

Även vissa andra spörsmål om de lokala nämndernas verksamhet
ha berörts i yttrandena från dessa nämnder. Sålunda ha utskrivning
snämnderna vid Psykiatriska sjukhuset och Ulleråkers sjukhus föreslagit
införande av rätt för nämnden att i viss utsträckning delegera beslutanderätten
till sjukvårdsläkaren. Dessa och andra ändringsförslag från de lokala
nämnderna komma att behandlas under de särskilda paragraferna i lagen.

Utskrivningsnåmndernu vid Ulleråkers och Sidsjöns sjukhus anse, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ersättningarna till nämndernas lekmannaledamöter böra höjas. Förstberörda
nämnd finner det även skäligt att sjukvårdsläkarna erhålla särskild
gottgörelse och förordar höjning av suppleanternas arvode, medan nämnden
vid Sidsjöns sjukhus anser man bör räkna med ett högre arvode för
sekreteraren. I sin motivering framhåller denna nämnd, att de arvoden som
nu utgå icke stå i rimlig proportion till det arbete som ledamöterna nedlägga
inom utskrivningsnämnden och det ansvar som är förenat med den
svåra och många gånger ytterst grannlaga uppgiften.

Medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen sammanfattar i sitt utlåtande den 19 november 1951
till en början de erfarenheter, som redovisats från de fyra sjukhusen med
lokala nämnder och som refererats i det föregående. Med härvid angivna
undantag torde — framhåller medicinalstyrelsen — erfarenheterna av
lagen ha varit övervägande goda. Styrelsen anser dock att det ännu är för
tidigt att inarbeta den provisoriska lagen i gällande sinnessjuklag.

Till stöd härför anföres, att de olika lokala nämnderna icke varit nöjda
med hittillsvarande föreskrifter utan föreslagit en del modifikationer.
Från ett par sjukhus hade påtalats olägenheterna av statsåklagare^ klagorätt
och föreslagits slopande av bestämmelsen härom. Med hänsyn till den
här förut redovisade ändringsfrekvensen vid dessa överklaganden anser
medicinalstyrelsen, att ytterligare erfarenhet på denna punkt vore ofrånkomlig,
innan slutlig ställning tages till spörsmålet.

Däremot anser medicinalstyrelsen, att den lokala nämnden borde få
rätt att på vederbörande sjukvårdsläkare delegera beslutanderätten i utskrivningsfrågor.
Förslaget kommer att närmare redovisas i det följande.
Medicinalstyrelsen förordar vidare en avsevärd höjning av ersättningarna
till nämndernas lekmannaledamöter med hänsyn till arbetets
omfång, det ansvar som åvilar dessa ledamöter och de krav på deras
kompetens som måste ställas. Styrelsen finner det även skäligt att sjukvårdsläkaren
får ersättning för varje sammanträde, i vilket han deltager.

I fortsättningen hänvisar medicinalstyrelsen till ett tidigare yttrande,
att det vore en stor fördel att intresserade lekmän komme att följa vården
på avdelningarna och göra en personligt färgad insats. Styrelsen hyste fortfarande
samma mening. De lokala nämndernas särskilt förordnade medlemmars
återkommande besök på vårdavdelningarna måste komma att
medverka till att skapa bättre förståelse bland allmänheten och beslutande
myndigheter för sinnessjukvårdens svårigheter och berättigade krav.

Medicinalstyrelsen anför vidare.

Ett generellt införande av lokala utskrivningsnämnder skulle kunna
medföra avsevärda svårigheter vid de mindre kommunala och enskilda
sinnessjukhus, som fortfarande finnas kvar till ett antal av 37 och med

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

cirka 1 250 vårdplatser. Framställningar till sinnessjuknämnden om utskrivning
från å dessa sjukhus omhändertagna patienter äro visserligen
icke talrika, men de förekomma dock av och till. De av Kungl. Maj:t förordnade
särskilda medlemmarna i den lokala nämnden vid närmaste statliga
sinnessjukhus skulle visserligen kunna fungera även vid samtliga inom
sjukhusets upptagningsområde befintliga mindre kommunala och enskilda
sinnessjukhus, men en sådan anordning synes med hänsyn till att sjukvårdsläkarna
vid dessa småsjukhus oftast sakna mera omfattande psykiatrisk
erfarenhet, knappast vara lämplig. Den skulle också på grund av
erforderliga resor ställa sig för det allmänna relativt kostsam. Medicinalstyrelsen
finner det därför vara att föredraga, om den bestämmelsen komme
att införas, att anordnandet av lokala nämnder — om deras generella
införande blir aktuellt — dock begränsades till de sinnessjukhus, som
Konungen bestämmer. De ovan åsyftade småsjukhusen borde därvid lämpligen
undantagas och därstädes uppstående utskrivningsfrågor allt fortfarande
handläggas av sinnessjuknämnden.

Sammanfattningsvis anför medicinalstyrelsen, att den provisoriska lagstiftningen
borde givas förlängd giltighet under ytterligare två år eller till
och med den 30 juni 1954 med den förut anmärkta ändringen i fråga om
delegationsrätten.

Remissyttrandena.

Förut har nämnts, att direktionerna och utskrivningsnämnderna vid
Psykiatriska sjukhuset och Sidsjöns sjukhus föreslå att bestämmelserna om
lokala utskrivningsnämnder givas generell giltighet och införas i sinnessjuklagen
medan direktionerna och utskrivningsnämnderna vid Ulleråkers
och S:t Sigfrids sjukhus samt medicinalstyrelsen förorda förlängning av
den provisoriska lagen.

Av dem som hörts över dessa förslag är det endast strafflagberedningen,
som uttalar direkta sympatier för den förstnämnda linjen. I övriga yttranden
tillstyrkas fortsatt provisorium eller lämnas förslaget härom utan
erinran. Några sjukhuschefer t. ex. sjukhuschefen vid Mariebergs sjukhus
visa dock en allmän misstro mot ordningen med lokala nämnder utan att
det direkt yrkas på omedelbar återgång till det gamla systemet. En reservant
i direktionen för Birgittas sjukhus anser å andra sidan att bestämmelserna
i 1949 års lag böra givas generell giltighet.

Strafflagberedningen anför.

Då de mål man önskade vinna med lagstiftningen synes ha uppnåtts
kommer beredningen närmast till den slutsatsen att bestämmelser om utskrivningsnämnder
borde införas i sinnessjuklagen för generell tillämpning
vid alla sinnessjukhus. Alldeles uppenbart är att det icke finnes någon
anledning att överväga ett slopande av lokala utskrivningsnämnder. —
•— -— Om Kungl. Maj:l med anledning av medicinalstyrelsens och ett par

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

utskrivningsnämnders yttranden föreslår att den provisoriska lagen förlänges
på två år, bör enligt beredningens mening lagens tillämpning utsträckas
till så många sinnessjukhus som möjligt, i varje fall till alla statliga
och större kommunala sjukhus.

De remissinstanser, som tillstyrka fortsatt provisorium, anföra, i den
mån motivering lämnas, som stöd härför i allmänhet att försökstiden varit
alltför kort och att ytterligare erfarenheter erfordras i olika hänseenden för
att man skall komma fram till den lämpligaste anordningen. I flera remisssvar
anknytes till diskussionen vid lagens tillkomst och erfarenheterna
diskuteras mot bakgrunden av de synpunkter som då anförts. Särskilt har
frågan om reformens inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda uppmärksammats
och i några yttranden beröras även de sammanhängande
spörsmålen om statsåklagares klagorätt och betydelsen av en enhetlig tilllämpning.

Psykopatvårdsutredningen anser, att formerna för de lokala nämndernas
arbete ännu icke äro tillräckligt prövade. Utredningen framhåller härvid
särskilt olikheterna beträffande formerna för lekmannaledamöternas kontakt
med de utskrivningssökande, en fråga som även behandlats av sinnessjuknämnden.
I den mån konkreta förslag framförts eller ställningstagande
skett till sådana, skola uttalandena i nu angivna spörsmål behandlas i det
följande under de särskilda paragraferna i lagen.

Svenska psykiatriska föreningen anser det naturligt, att goda erfarenheter
erhållits vid de sinnessjukhus, där lokala nämnder hittills prövats, och tillfogar.

Vid dessa sjukhus finnes nämligen ett relativt stort antal straffriförklarade
patienter, och bland dessa är antalet psykiskt abnorma personer eller
s. k. psykopater särskilt stort. Även i fortsättningen torde de lokala utskrivningsnämnderna
få sin största betydelse just vid sådana sjukhus, under
det att deras verksamhet vid andra sinnessjukhus ej utan vidare kan antagas
bli till samma nytta. Under förutsättning att svensk sinnessjukvård
i framtiden blir mer och mer differentierad och får allt större behandlingsresurser
och att en speciell vårdorganisation för de s. k. psykopaterna
tillskapas, synes det föreningen vara betänkligt, om lokala utskrivningsnämnder
inrättades även vid övriga sinnessjukhus. Existensen av sådan
nämnd vid ett sjukhus markerar nämligen sjukhusets särställning i förhållande
till andra sjukhus. Såvitt nu kan bedömas kommer utvecklingen
att gå i sådan riktning, att särskilda utskrivningsnämnder endast bli behövliga
vid de specialsjukhus, som få hand om ett större antal socialt missanpassade
personer med psykisk abnormitet.

Liknande synpunkter anföras av sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus, som
redovisar eu sammanställning av klientelet på nämnda sjukhus, vilken
enligt hans mening ger belägg för uppfattningen att behovet av lokala
nämnder ej alls på samma sätt gör sig gällande för de vanliga sinnessjukhusen
som för de sjukhus, där särskilda psykopatavdelningar finnas. Även
överläkarna vid Säters sjukhus framhålla att det är psykopatklientelet, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

har den största nyttan av att personligen få sammanträffa med den utskrivande
myndigheten. Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus anser att
en prövning av lokala nämnder knappast är behövlig för de asocialt imbecillas
del. Hon tillägger, att den personliga kontakten givetvis vore en
vinst, som icke borde förmenas detta klientel, om den kommer andra till
del, men att vinsten knappast hade samma betydelse här som för de mera
högtstående imbecilla och debila psykopaterna.

Beträffande det nya systemets inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda
anser strafflagberedningen att den ökning av denna arbetsbörda,
som uppgives från Ulleråkers sjukhus, kan avhjälpas genom en omläggning
av arbetsförhållandena vid sjukhusets utskrivningsnämnd.

Sinnessjuknämnden är däremot, som redan framhållits av den uppfattningen,
att lokala nämnder icke betyda någon arbetslättnad för sjukvårdsläkarna.
Samma mening har med utgångspunkt från förhållandena på
vederbörande sjukhus anförts av bl. a. sjukhuscheferna vid Restads och
Källshagens sjukhus. Förstnämnda sjukhuschef utgår emellertid härvid
från att handläggningen av utskrivningsärendena vid de lokala nämnderna
skall vara skriftlig, en ordning som enligt hans mening icke kan undvaras.
Sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus anser att inrättandet av en lokal
utskrivningsnämnd skulle medföra en avsevärd merbelastning för sjukvårdsläkaren
på specialavdelningen vid sjukhuset med dess klientel av
relativt lågtstående asociala imbecilla. Sammanträden av 4—5 timmars
varaktighet torde enligt denna sjukhuschefs mening icke kunna kompenseras
genom att de skriftliga yttrandena till sinnessjuknämnden bortfalla,
eftersom formulerandet av dessa yttranden för nämnda klientel tar föga tid
i anspråk. Även om man toge fasta på att någon promemorieskrivning och
föredragning icke bör förekomma, torde man kunna utgå från att den
stora mängden nämndfall i detta klientel och omdömesbristen, tjatigheten
etc. hos detsamma komma att föranleda, att en myckenhet dyrbar tid
spilles för sjukvårdsläkaren och övriga nämndledamöter. Även sjukvårdspersonalens
tid komme att tagas i anspråk för sammanträdena till förfång
för andra vårduppgifter.

Med hänvisning till personliga erfarenheter från arbetet i en lokal nämnd
vid Ulleråkers sjukhus uttalar däremot överläkaren vid Salberga sjukhus
med ett liknande klientel som Källshagen, att det visserligen vore möjligt
att inrättandet av en lokal nämnd där skulle ha inneburit en avsevärd
belastning för sjukvårdsläkaren men att motsatsen vore mer sannolik.

Flera av de remissinstanser, som tillstyrkt förlängd giltighet av 1949 års
lag, ha i samband härmed förordat, att förordnande om tillämpning
av denna lag skall meddelas beträffande ytterligare ett antal sjukhus.
Strafflagberedningens ståndpunkt härutinnan har redan redovisats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om icke lagen borde tillämpas vid alla sinnessjukhus
med undantag för de av medicinalstyrelsen nämnda 37 mindre
kommunala och enskilda sinnessjukhusen. Även direktionen för Säters sjukhus
anser att systemet med lokala nämnder snarast möjligt borde införas å
samtliga större sinnessjukhus samt påpekar angelägenheten av att icke härutinnan
olikhet råder mellan sjukhusen. Statens sjukhuspersonals förbunds avdelning
vid Västra Ny sjukhus hemställer om utökning av antalet lokala
utskrivningsnämnder.

Direktionen för Rylwvs sjukhus ifrågasätter om icke det provisoriska
systemet även borde prövas vid ett eller annat sinnessjukhus, där särskilda
psykopatavdelningar ej finnas. I ett av direktionen för sjukhuset åberopat
yttrande förordar jämväl sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus, att försöksverksamheten
utvidgas att gälla flera sjukhus, då de nuvarande fyra
icke vore alldeles representativa för sinnessjukvården i dess helhet. Under
förutsättning att bl. a. vissa föreskrifter i förenklande syfte meddelades
hade berörda sjukhuschef intet att erinra mot en tillämpning av lagen vid
S:t Jörgens sjukhus.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om icke lokala nämnder borde inrättas
vid ännu ett par större sjukhus bl. a. för att åtminstone i någon mån
främja övergången till en hela riket omfattande lagstiftning. Ämbetet pekar
här särskilt på Källshagens och Salberga sjukhus och framhåller att de
skäl, som 1949 åberopades mot nämnder vid dessa sjukhus, numera ej
ägde giltighet åtminstone icke i samma grad.

Överläkaren vid Salberga sjukhus, vilkens yttrande åberopas av direktionen
vid sjukhuset, hemställer, att en lokal nämnd inrättas vid ettdera av
Källshagens eller Salberga sjukhus. Berörda överläkare anser det synnerligen
viktigt att en sådan nämnd prövas vid något av sjukhusen för imbecilla
under en eventuell provisorietid. Direktionen för Källshagens sjukhus
finner en förutsättning för anordningens tillämpning vid sjukhuset vara
en förstärkning av läkar- och övrig personal. Direktionen stöder sig härvid
på sjukhuschefens yttrande. I detta framhålles — förutom förut redovisade
synpunkter om klientelets art — bl. a. att sjukhuset endast hade en
sjukvårdsläkare för 283 patienter, vartill komme överbeläggning med 30—
40 patienter samt ett 20-tal familjevårdade och cirka 150 försöksutskrivna,
samt understrykes vikten av att den nya ordningen icke stadfästes förrän
kompetenta läkarkrafter finnas för ändringens genomförande. I denna del
uppgives att t. ex. från 1 augusti till 31 december 1951 särskild sjukvårdsläkare
för imbecillavdelningen icke stått till buds, i det att endast utländska
läkarvikarier funnits att tillgå på förste- och andreläkareposterna.

Sjukhuschefen vid Restads sjukhus anser att det bör anstå med inrättandet
av lokala utskrivningsnämnder tills större erfarenheter vunnits om
de hittills inrättade nämndernas funktionsduglighet, och den nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

bristen på läkarkrafter inom sinnessjukvården hunnit avhjälpas. I fråga
om Restads sjukhus anföres.

överläkaren på kvinnliga avdelningen, som tillika är sjukhuschef, är
ensam sjukvardsläkare lör något över 700 patienter; överläkaren på
manliga avdelningen, där antalet patienter är omkring 750 och där
utskrivningsärendena på grund av det stora antalet N- och O-fall ta en
stor del av hans tid och krafter i anspråk, har visserligen till sin hjälp en
förste läkare med överläkares ansvar för en del av avdelningen men har
likväl en mycket betungande arbetsbörda. Särskilt blir detla fallet under
de tider då den ifrågavarande förste läkaren har semester eller uppehåller
överläkarförordnande vid annat sjukhus. Vid sidan av det egentliga sjukvårdsarbetet
utfylles överläkarnas arbetsdag med ständiga dispositioner
för att vid det till bristningsgränsen överbelagda sjukhuset bereda platser
för nyanmälda fall. Varje avbrott i det dagliga arbetet blir under dessa
förhållanden mycket ovälkommet. Innan dessa förhållanden ändrats, helst
genom dubblering av överläkartjänsterna både på manliga och kvinnliga
avdelningen, synes mig inrättande av lokal utskrivningsnämnd härstädes,
med hänsyn till den ökning av överläkarnes arbetsbörda som därigenom
kan väntas uppkomma, icke tillrådligt.

Yttrandet åberopas av direktionen för Restads sjukhus. Även direktionen
för Furunäsets sjukhus vid Piteå avstyrker med hänvisning till läkarbristen
och den väntade ökade arbetsbördan, att lokal utskrivningsnämnd inrättas
vid sjukhuset. Direktionen uttalar även tvekan om möjligheten att
erhålla för uppgifter som ledamöter i en utskrivningsnämnd vid sjukhus
lämpade lekmän. Sistnämnda synpunkt har även i fråga om Säters sjukhus
anförts av överläkare vid sjukhuset. Enligt direktionen för Säters sjukhus
torde det ej möta svårigheter att på orten eller i dess omedelbara närhet
finna kompetenta ledamöter till en utskrivningsnämnd.

I fråga om längden av den ytterligare för sökstiden har medicinalstyrelsens
förslag att sätta denna till två år i allmänhet icke mött
någon gensaga. Justitiekanslersämbetet finner det emellertid önskvärt, särskilt
om flera nämnder inrättas, att försökstiden icke sattes kortare än
till tre år, möjligen något längre. Därmed torde enligt ämbetets mening
utsikten fikas att undvika nytt provisorium.

I ett par yttranden från läkarhåll ha berörts mera allmänna frågor
om de lokala nämndernas verksamhet. I detta sammanhang må endast
nämnas, att sjukhuschefen vid Restads sjukhus såsom eu stor brist, vilken
äventyrade hela syftet med de lokala utskrivningsnämnderna, framhåller,
att någon form ej stått att finna för P-fallens hänförande under desamma.

Medicinalstyrelsens förslag om höjning av ersättningarna till
nämndens ledamöter har uttryckligen tillstyrkts av några sjukhusdirektioner
och sjukhuschefer. Justitiekanslersämbetet understryker betydelsen
av att fullgod ersättning lämnas för utförande av det viktiga och
mången gång grannlaga uppdraget. Förslaget avstyrkes endast av stats -

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

kontoret, som anser att frågan om ökad ersättning bör upptagas till övervägande
i samband med den pågående allmänna översynen av dylika arvoden
och ersättningar. Därvid torde för beloppets storlek bli avgörande
vad som kan komma att bestämmas för sinnessjuknämndens ledamöter.
Med hänsyn till att utskrivningsnämndens verksamhet med något undantag
syntes ha medfört en arbetsavlastning för läkaren, funnes enligt statskontorets
mening ej anledning att nu upptaga frågan om ersättning till
denne.

Departementschefen.

Ett gammalt önskemål uppfylldes, då det genom lagen den 21 december
1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus blev
möjligt att inrätta lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen för
handläggning av de frågor om utskrivning av straffriförklarade och likställda,
som dittills i första hand prövats av en central instans, sinnessjuknämnden.
Redan 1942 föreslog sålunda strafflagberedningen en decentralisering
av utskrivningsärendena till lokala nämnder och frågan härom prövades
under 1940-talet ett par gånger av riksdagen, innan på grundval av
ett enhälligt förslag från sinnessjukvårdsberedningen proposition i ämnet
förelädes 1949 års riksdag. Bakgrunden till kraven på en reform av utskrivningsproceduren
var i första hand sinnessjuknämndens alltmer växande
arbetsbörda, vilken icke syntes kunna bemästras inom den gamla ordningens
ram. Den ansågs ha vissa mindre tillfredsställande konsekvenser
bl. a. i fråga om lekmännens medverkan och inflytande på avgörandena.
Men alldeles oberoende härav framfördes som motiv för en ändrad ordning
såväl rättssäkerhetssynpunkten, för vars tillgodoseende den personliga kontakten
mellan patienten och den utskrivande myndigheten ansågs väsentlig,
som synpunkter av närmast psykologisk natur. Man framhöll att
bkad insyn och medinflytande från lekmannahåll i sinnessjukvården kunde
förväntas stärka förtroendet för denna hos patienter och allmänheten.

Nyssnämnda förslag från sinnessjukvårdsberedningen avsåg ändringar
i sinnessjuklagen som skulle innebära att utskrivning från sinnessjukhus
av sådana intagna, vilkas utskrivning i första hand beslutades av sinnessjuknämnden,
skulle beslutas av en lokal utskrivningsnämnd vid varje
sjukhus. Sinnessjuknämnden skulle i huvudsak bli en besvärsinstans. I
propositionen till 1949 års riksdag upptogs emellertid icke detta förslag.
I stället förordades en särskild fullmaktslag, som bemyndigade Konungen
att utfärda motsvarande bestämmelser beträffande visst sinnessjukhus;
vid övriga sjukhus skulle den gamla ordningen med sinnessjuknämnden
som utskrivningsmyndighet bestå. Vederbörande riksdagsutskott motsatte
sig till en början denna begränsade tillämpning och föreslog att sinnessjukvårdsberedningens
linje skulle genomföras, men efter återremiss godtog

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

utskottet och sedermera även riksdagen i princip propositionens förslag,
förordnande om lagens tillämpning har sedermera endast meddelats beträffande
fyra sjukhus, nämligen Psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt
Ulleråkers sjukhus i Uppsala, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns
sjukhus i Sundsvall.

1949 års lagstiftning gjordes tidsbegränsad och gäller t. o. m. juni månad
1952. Anledningen härtill och till att den i och för sig så angelägna
reformen genomfördes endast i begränsad omfattning var att man var oviss
om dess verkningar på två viktiga punkter och önskade vinna erfarenhet
i dessa delar.

Den ena hänförde sig till en invändning, som gjorts mot den nya proceduren,
nämligen att denna skulle medföra bristande enhetlighet i tillämpningen,
och gällde verkningarna i detta hänseende av en i lagstiftningen
införd regel om besvärsrätt för statsåklagare och överinspektören för
sinnessjukvården, då en lokal nämnd bifallit framställning om utskrivning.
Den andra och i detta sammanhang väsentligaste punkten avsåg
reformens verkningar på läkarnas arbetsbörda och får ses mot bakgrunden
av den rådande bristen på läkare särskilt med psykiatrisk specialitet.

Inför utgången av den provisoriska lagens giltighetstid gäller det att
taga ställning till frågan hur sinnessjukhusens utskrivningsärenden därefter
skola handläggas. I förgrunden träder då spörsmålet om erfarenheterna
från lagens tillämpning i nyssnämnda hänseenden, där tveksamhet
om verkningarna föranledde en provisorisk lagstiftning. I övrigt rådde nämligen
under förarbetena till 1949 års lag, bortsett från vissa betänkligheter
i kostnadsfrågor och beträffande möjligheterna att rekrytera de lokala
nämnderna, i stort sett enighet om att en decentralisering av utskrivningsärendena
från sinnessjuknämnden till lokala nämnder skulle fylla de syften,
som enligt vad nyss sagts åberopats till skäl för en reform av utskrivningsproceduren,
och alltså minska sinnessjuknämndens arbetsbörda,
stärka garantierna för riktiga avgöranden och skapa större förtroende för
sinnessjukvården.

I den mån den begränsade tillämpningen av ordningen med lokala
nämnder kan anses utslagsgivande, har också av de redovisade erfarenheterna
att döma bekräftats, att man hade rätt i de avseenden varom enighet
enligt vad nyss sagts rådde. Att sinnessjuknämndens arbetsbörda åtminstone
siffermässigt skulle minska var ju tämligen självklart; antalet utskrivningsärenden
vid den centrala nämnden från de berörda fyra sjukhusen bär nedgått
från 915 år 1947 till 10(5 år 1951. 1 svaren på den rundfråga, som medicinalstyrelsen
enligt uppdrag riktat till sjukhus med lokala nämnder, vitsordas
vidare allmänt att den muntliga kontakten mellan utskrivningsmyndighet
och patient varit värdefull ur olika synpunkter och en nämnd framhåller
uttryckligen, att nämndledamöternas personliga kännedom om de ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

skrivningssökande utan tvekan bidrager till ett riktigare bedömande av
utskrivningsfrågorna. Även andra positiva erfarenheter redovisas, av vilka
här endast må nämnas den uppskattning från patienternas sida av den nya
ordningen, som omtalas från ett sjukhus, och de viktiga fördelar medicinskt
sett, som enligt eu annan nämnd införandet av denna ordning fört med sig.
Det framhålles att det nya systemet skapat en hättre atmosfär i utskrivningsärenden.

Men även på de punkter, som enligt vad nyss framhållits särskilt träda
i förgrunden vid den omprövning, som nu skall ske, äro erfarenheterna
med undantag för Ulleråkers sjukhus goda. Vid två sjukhus med lokala
nämnder anser man att sjukvårdsläkarens arbetsbörda minskat väsentligt
och beträffande det tredje sjukhuset vitsordas från läkarhåll att den
så småningom minskat genom att ett muntligt förfarande ersatt det
tidigare skriftliga. Att man vid Ulleråkers sjukhus gjort motsatta erfarenheter
och i varje fall från läkarnas sida anser att arbetet ökat torde framför
allt bero på, att man där icke tillämpat ett helt muntligt förfarande utan
krävt att sjukvårdsläkaren till de övriga ledamöternas ledning skvdle upprätta
promemorior och sammanställningar. Då dessa arbetsformer uppenbarligen
äro mindre lämpliga och den vid andra sjukhus tillämpade ordningen
uttryckligen rekommenderades vid lagens tillkomst, kan arbetsökningen
för Ulleråkers sjukvårdsläkare knappast tillmätas något större
bevisvärde i detta sammanhang. Även sinnessjuknämnden har visserligen
gjort gällande, att arbetet med uppsättande av skrifter till sinnessjuknämnden
enligt den gamla ordningen var så föga betungande, att man ej kan
tala om någon arbetslättnad. Sinnessjuknämnden synes emellertid härvid
allt för mycket bygga på skrifternas längd; det avgörande bör i stället vara
det arbete som ligger bakom, vilket icke torde kunna mätas enbart på detta
sätt. På denna punkt böra läkarnas egna uttalanden om en arbetsminskning
äga vitsord.

Det föreligger sålunda inga som helst skäl för ett slopande av utskrivningsnämnderna
vid de fyra sjukhus, där sådana inrättats. En återgång vid
dessa sjukhus till det gamla systemet har icke heller påyrkats vare sig av
någon av de nuvarande utskrivningsnämnderna eller av medicinalstyrelsen
eller någon av de remissinstanser, som hos Kungl. Maj:t yttrat sig över den
utredning, medicinalstyrelsen verkställt angående utskrivningsfrågornas
handläggning efter den 30 juni i år. Utskrivningsnämnderna och direktionerna
vid två av sjukhusen med lokala nämnder förorda i stället med hänvisning
till de mycket goda erfarenheterna av den nya ordningen, att denna
genomföres generellt och att lokala utskrivningsnämnder inrättas vid samtliga
sjukhus enligt sinnessjukvårdsberedningens ursprungliga förslag. Även
strafflagberedningen synes i första hand förorda denna linje medan övriga

Iimtgl. Maj:ts proposition nr 167.

remissinstanser tillstyrka eller lämna utan erinran medicinalstyrelsens förslag
om ett fortsatt provisorium.

Uppenbarligen tala mycket starka skäl för att nu göra lagstiftningen
generellt tillämplig. Jag behöver härvid icke uppehålla mig vid betydelsen
ur rättssäkerhetssynpunkt av ordningen med lokala nämnder; dess
olika fördelar underströks vid lagens tillkomst och ha nyss antytts. De
goda erfarenheterna av tillämpningen, i varje fall vid tre av de fyra sjukhus,
där lagen gällt, visa att den fyllt de syften, som föranlett dess genomförande.
Det är under sådana förhållanden angeläget, att lokala nämnder
inrättas även vid övriga sjukhus. Såsom första lagutskottet framhöll vid
prövningen av denna fråga 1949 är det med hänsyn till de viktiga rättsliga
spörsmål det här gäller uppenbart otillfredsställande att låta olika regler
gälla för olika sjukhus. Då utskottet trots sina starka principiella betänkligheter
ansåg sig kunna godtaga en partiell reform, förklarade den sig
också förutsätta att, om erfarenheterna blevo gynnsamma, förberedelser
för en generell reform vidtogs utan att avvakta prövotidens utgång.

De motiv, som medicinalstyrelsen och de remissinstanser, som yttrat sig
i saken, åberopat för att trots vad som sålunda förekommit förorda ett
fortsatt provisorium, synas mot denna bakgrund knappast bärande. Det
förhållandet att formerna för de lokala nämndernas verksamhet måhända
ännu icke äro tillräckligt prövade och att vissa modifikationer kunna ifrågasättas
synes mig icke i och för sig kunna utgöra anledning att bibehålla
den centraliserade skriftliga handläggningen av utskrivningsärendena. Detsamma
gäller de av bl. a. medicinalstyrelsen påtalade olägenheterna med
att införa nämnder vid de kommunala sjukhusen med endast ett mindre
antal utskrivningsärenden vid vardera.

Större vikt synes mig däremot böra tillmätas den omständigheten, att
systemet med lokala nämnder slagit bäst ut vid sjukhus med särskilda
psykopatavdelningar och att erfarenheter från t. ex. sjukhus med asocialt
imbecilla helt saknas. Skulle, såsom sjukvårdsläkaren vid ett sjukhus för
imbecilla (Källshagen) gjort gällande, den nya ordningen medföra eu väsentlig
ökning i läkarens arbetsbörda vore detta med hänsyn till bristen
på kompetenta läkare högst olyckligt. Läkarbristen bär i själva verket
ytterligare ökat sedan 1949. 1 lagutskottets utlåtande över propositionen
om de lokala utskrivningsnämnderna åberopades att per den 1 oktober
1949 58 av 145 ordinarie läkarbefattningar eller 40 °/o av dessa voro vakanta.
Vid samma tid 1951 var motsvarande procentsats 43 (64 av 149). Av
samtliga 66 vakanta läkartjänster inom sinnessjukvården den 1 oktober
1951 hade vikarier kunnat anskaffas till 60. Icke mindre än 44 av dessa
vikarier voro emellertid utlänningar (läkare eller medicine studerande).
Just vid Källshagens sjukhus med ett mycket stort antal nämndärenden

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

fanns på hösten 1951 ingen särskild sjukvårdsläkare på imbecillavdelningen,,
i det att förste- och andreläkartjänsterna voro besatta med utlänningar.

Under sådana förhållanden är jag tveksam om lämpligheten att införa en
ordning, som gör lokala utskrivningsnämnder obligatoriska vid alla sjukhus
och alltså även vid sjukhus med imbecillavdelningar, innan erfarenhet
vunnits om systemets verkningar på läkarnas arbetsbörda vid dessa sjukhus.
Med hänsyn till de uppenbara fördelarna med den nya ordningen samt
de principiella betänkligheterna mot att denna endast tillämpas vid vissa
sjukhus vill jag dock icke enbart av denna anledning förorda- ett fortsatt
provisorium enligt medicinalstyrelsens förslag. Att jag likväl stannat för
medicinalstyrelsens linje har i första hand en annan orsak.

Under förarbetena till 1949 års lag diskuterades att låta den lokala nämnden
pröva utskrivningsärenden även beträffande andra sinnessjuka än
straffriförklarade och med dem jämställda, alltså ärenden, som f. n. i första
instans prövas av sjukvårdsläkaren med klagorätt till sinnessjuknämnden.
Den lokala nämnden skulle då även för dessa s. k. P-fall träda i sinnessjuknämndens
ställe. Saken sköts emellertid på framtiden för vinnande av erfarenheter
av reformens verkningar på bl. a. sjukvårdsläkarnas och den
centrala nämndens arbetsbörda. Vid sjukhus med lokal nämnd gavs dock
sjukvårdsläkaren rätt att hänskjuta avgörandet av dylika utskrivningsärenden
till nämnden. Denna möjlighet synes dock ha begagnats i mycket
ringa utsträckning. En av de lokala nämnderna har nu på nytt tagit upp
detta spörsmål och ifrågasatt att utvidga de lokala nämndernas kompetens
till P-fallen. Enligt min mening tala också starka skäl för en sådan utvidgning.
Om, såsom förut konstaterats, ordningen med att utskrivningsfrågorna
prövas av en lokal nämnd med lekmannainslag är förenad med
väsentliga fördelar och omfattas med förtroende av patienterna själva,
finns det ingen anledning att förmena dessa patienter denna förmån. Visserligen
äro förutsättningarna för utskrivning här icke i allo desamma som
för de straffriförklarade och likställda och det medicinskt-psykiatriska bedömandet
är måhända mer dominerande men detta kan knappast ur patientens
synpunkt motivera någon åtskillnad. I båda fallen avser f. ö. prövningen
frågan om den intagnes tillstånd innefattar fara för annans personliga
säkerhet eller eget liv. Det kan också bero på en tillfällighet om en
intagen hänföres till den ena eller den andra gruppen; avgörande kan vara
t. ex. om det är för vederbörande känt att han begått mot annans personliga
säkerhet riktat brott eller ej. På sjukhuset vårdas de alla tillsammans och
det måste för de intagna vara svårt att förstå, varför endast vissa av dem
skola få vända sig till den lokala nämnden med sina utskrivningsproblem.

Emellertid kan den i 1949 års lag föreskrivna ordningen för utskrivningsärendenas
prövning med sjukvårdsläkaren som deltagande icke utan

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

vidare appliceras på de nu diskuterade fallen. Har sjukvårdsläkaren avslagit
en begäran om utskrivning från en dylik patient, bör han nämligen
knappast deltaga i överprövningen av beslutet. I varje fall vore detta orimligt
så länge kravet på enighet i nämnden upprätthålles. En ändring på
dessa punkter berör emellertid grundläggande regler i 1949 års lag, vilka
icke böra ändras utan en ingående undersökning av konsekvenserna. Det
synes då mindre lämpligt att nu låsa fast utskrivningsproceduren vid systemet
i nämnda lag genom att skriva in detta i sinnessjuklagen. I stället bör
frågan lämnas öppen genom ett fortsatt provisorium. Detta bör lämpligen
göras så långvarigt, att den nödvändiga utredningen kan tillgodogöra sig
erfarenheter från en icke alltför kort tillämpning av den nya ordningen
vid ett ökat antal sjukhus. Jag kan på denna punkt ansluta mig till justitiekanslersämbetet,
som föreslagit en med tre år förlängd giltighetstid för
1949 års lag.

I enlighet med vad sålunda anförts vill jag förorda, att lagen den 21 december
1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
gives fortsatt giltighet under tre år eller t. o. m. den 30 juni 1955.

Av min förut deklarerade principiella inställning till frågan om utskrivningsärendenas
handläggning torde framgå, att lokala utskrivningsnämnder
under denna treårsperiod enligt min mening böra inrättas i väsentligt
ökad utsträckning. Önskvärt vore om systemet med lokala nämnder efter
hand under perioden kunde utsträckas till samtliga sjukhus. Den tidigare
redovisade läkarbristen sammanställd med ovissheten om systemets verkningar
vid sjukhus med klientel av asociala imbecilla hör dock måhända
föranleda anstånd med införandet vid något sådant sjukhus. Även beträffande
andra sjukhus kan det bli nödvändigt att i något fall med hänsyn till
bristen på kompetenta läkare uppskjuta inrättandet av lokala nämnder.
Att inrätta sådana nämnder vid kommunala sinnessjukhus torde vidare åtminstone
i vissa fall medföra organisatoriska svårigheter och kostnader,
som icke stå i rimlig proportion till de fåtal nämndärenden, som uppstå
vid dessa sjukhus. Även för dem kan därför ett uppskov med att göra den
provisoriska lagen tillämplig vara motiverat:

Med den vidgade tillämpning av ordningen med lokala utskrivningsnämnder,
som nu förordats, följer att sinnessjuknämndens arbete i viss
mån ändrar karaktär. Nämnden kommer att huvudsakligen bli en besvärsinstans.
En lokal utskrivningsnämnd har i sitt yttrande tagit upp spörsmålet,
om sinnessjuknämnden härvid hör vara nödsakad att i varje ärende
taga personlig kännedom om den som skall utskrivas, och besvarat denna
fråga nekande. Jag kan ansluta mig till denna ståndpunkt, som överensstämmer
med vad departementschefen anförde på denna punkt vid lagförslagets
framläggande 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Även kostnadsfrågan aktualiseras, om i enlighet med det anförda åtminstone
ett 20-tal nya nämnder inrättas. Medicinalstyrelsen har för sin del
föreslagit en väsentlig höjning av arvodena till de särskilt utsedda ledamöterna
i nämnden samt införande av dagarvode åt sjukvårdsläkaren.
I likhet med statskontoret anser jag emellertid, att arvodena icke rimligen
böra utgå med högre belopp än de som utgå till sinnessjuknämndens ledamöter.
Omprövningen av arvodenas storlek bör ske i ett sammanhang, då
den pågående allmänna översynen av dylika arvoden och ersättningar slutförts.
Då, såsom framgår av förut redovisade erfarenheter, sjukvårdsläkaren
vid en lämplig anordning av den lokala nämndens arbete i varje fall vid
sjukhus med det klientel, som finns vid de nuvarande nämndsjukhusen,
icke synes få sin arbetsbörda ökad genom att sådana nämnder inrättas, kan
jag icke tillstyrka att särskilt arvode utgår åt honom för hans deltagande i
nämndens arbete.

Jag övergår härefter till de förslag till ändringar i 1949 års lag som framkommit
i detta sammanhang. Förslagen synas lämpligen kunna behandlas
i anslutning till de särskilda paragrafer i lagen, till vilka de hänföra sig.
I samband härmed torde även få beröras vissa av de i administrativ väg
reglerade frågor om formerna för nämndernas verksamhet, som tagits
upp vid remissbehandlingen. 2

2 §•

Enligt denna paragraf skall utskrivningsnämnden bestå av sjukvårdsläkaren,
en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete,
och en person med erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda
utses av Konungen, som även förordnar en eller flera suppleanter för dem.
Hithörande frågor ha berörts i några yttranden.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus ifrågasätter lämpligheten av att
ge nämndens arbete det sken av domstolsförfarande, som ligger i föreskriften
att den lagfarne ledamoten bör vara domare och obligatoriskt skall vara
ordförande. Enligt nämnda sjukhuschef måste nämndens kompetens omfatta
medicinska och socialmedicinska bedömanden av behandlingsformer
och recidivrisk i medicinsk och kriminologisk bemärkelse, medan dess
egentliga juridiska bedömande syntes vara av ringa vikt. Sjukhuschefen
vid Restads sjukhus finner det mindre tillfredsställande, att sjukvårdsläkaren
är den ende sakkunnige ledamoten i nämnden med hänsyn till dess
uppgift att i viss mån vara ett kontrollorgan i förhållande till denna
läkare. Justitiekansler sämbetet framkastar, närmast med sikte på vissa
stora sinnessjukhus (Källshagen och Salberga), tanken på införande av
möjlighet för eu lokal nämnd där att arbeta ''på avdelningar genom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

mer än en person med erfarenhet i allmänna värv utses att tjänstgöra som
ordinarie tredje ledamot av nämnden.

Departementschefen. Enligt min mening är den lokala utskrivningsnämndens
sammansättning väl avvägd med hänsyn till de uppgifter, som f. n. åvila
densamma. Den kan icke betraktas som ett kontrollorgan gentemot sjukvårdsläkaren,
då denne icke äger skriva ut ifrågavarande patienter. Annat
blir förhållandet, om nämnden får befogenhet att delegera sin beslutanderätt
till sjukvårdsläkaren eller att pröva utskrivningsfrågor rörande andra
än straffriförklarade och likställda. I ett sådant läge torde sjukvårdsläkarens
ledamotskap få omprövas. Gentemot sjukhuschefen vid S:t Jörgens
sjukhus vill jag understryka vad första lagutskottet anförde 1949, om att
frågan om formerna för utskrivning av straffriförklarade utgör ett viktigt
rättsligt spörsmål. Regeln att den lagfarne ledamoten i nämnden skall vara
ordförande tillädes f. ö. av riksdagen.

Det av justitiekanslersämbetet berörda önskemålet om generell förstärkning
av vissa arbetstyngda nämnder torde t. v. få tillgodoses genom att förordna
ytterligare suppleanter.

3 §•

I denna paragraf regleras de lokala nämndernas kompetensområde.
Någon bestämmelse, som tillåter dessa nämnder att delegera sin beslutanderätt
till sjukvårdsläkaren, finnes ej. Enligt ett uttalande av departementschefen,
då förslag till lagen 1949 remitterades till lagrådet, torde det dock
ej föreligga hinder mot en vass delegation i den formen att nämnden beslutar
om utskrivning under viss preciserad förutsättning och därefter
överlåter åt sjukvårdsläkaren att bedöma när denna förutsättning är för
handen.

Utskrivningsnämnden vid Ulleräkers sjukhus (lekmännen) förordar på
förslag av en av sjukvårdsläkarna, att nämnden tillägges eu allmän delegationsrätt
så att nämnden kan giva sjukvårdsläkaren bemyndigande att
försöksutskriva en patient vid en mera obestämd framtida tidpunkt och
att förordna om fortsatt försöksutskrivning, dock med anmälningsskyldighet
till nämnden. Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska sjukhuset har
tagit upp några speciella delegationsfrågor hl. a. spörsmålet om handhavandet
av vissa ärenden om utsträckt frigång. Såsom straff lagberedningen
anmärkt röra dessa frågor i lika hög grad sinnessjuknämnden d. v. s. de
avse tolkningen av bestämmelser i sinnessjuklagen, som överförts till 1949
års lag. Det synes därtör ej finnas anledning att närmare gå in på dem i
detta sammanhang.

Medicinalstyrelsen föreslår med hänvisning till vad berörda båda utskrivningsnämnder
anlört, alt lokal utskrivningsnämnd genom en ändring
3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

av 3 § tillförsäkras rätt att på vederbörande sjukvårdsläkare delegera
beslutanderätten i utskrivningsfrågor. Styrelsen påpekar, att vederbörande
patient ju under alla förhållanden bär rätt att få frågan om ändring av
försöksutskrivning liksom framställning om definitiv utskrivning prövad
av den lokala nämnden.

Medicinalstyrelsens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av bl. a.
justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet, strafflagberedningen, psykopatvårdsutredningen
och direktionerna vid ett stort antal sinnessjukhus. De tre
förstnämnda remissinstanserna förorda dock vissa jämkningar i den föreslagna
lagtexten. Justitiekanslersämbetet ifrågasätter sålunda en uttrycklig
regel om att delegation endast får ske, då särskilda skäl föreligga. Ämbetet
påpekar vidare olägenheten av att sjukvårdsläkaren kan vara en mindre
erfaren vikarie, kanske rentav någon gång en utlänning, vilket möjligen
borde föranleda särbestämmelse t. ex. att delegation skulle avse viss person.
Riksåklagarämbetet och strafflagberedningen anse att för beslut om delegation
bör fordras, att nämndens ledamöter äro ense därom.

En negativ inställning till förslaget att införa delegationsrätt har statskontoret,
som icke kan finna att till stöd för detsamma åberopats sådana
skäl, som böra föranleda ändring i vad som nu gäller.

Departemenstchefen. Vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om
lokala utskrivningsnämnder framhöll min företrädare, att det i viss mån
syntes strida mot de syften, som föranlett inrättande av lokala nämnder
att låta dessa delegera sin beslutanderätt. Jag är av samma uppfattning. En
sådan delegation till sjukvårdsläkaren, som enligt medicinalstyrelsens mening
tydligen skulle vara förenad med besvärsrätt över dennes beslut till
den lokala nämnden, står dessutom icke väl samman med läkarens ledamotskap
i samma nämnd och kravet på enighet där. Härtill kommer, att i
varje fall en generell delegationsrätt svårligen låter sig förena med den
nuvarande ordningen med befogenhet för statsåklagare och överinspektör
att hänskjuta utskrivningsfrågor till sinnessjuknämndens prövning. Av
dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att lagen nu ändras på denna punkt.
Frågan om införande av delegationsrätt bör lämpligen övervägas i samband
med det förut berörda spörsmålet om att utvidga nämndens kompetens
till att avse även de s. k. P-fallen. Jag vill emellertid framhålla, att en
viss faktisk delegation bör kunna ske inom de nuvarande bestämmelsernas
ram. Nämnden bör sålunda kunna överlåta åt sjukvårdsläkaren t. ex. att
närmare bestämma villkoren för försöksutskrivning, i vilket fall han givetvis
också äger ändra dessa villkor inom de gränser, som angivits av nämnden.

4 §•

Denna paragraf upptager vissa bestämmelser om ordningen för den
lokala nämndens prövning av utskrivningsärenden. Sålunda stadgas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

utskrivning genom beslut av sådan nämnd ej får ske med mindre ledamöterna
äro ense därom. Vidare föreskrives att med visst undantag nämndens
ledamöter skola ha skaffat sig personlig kännedom om den, om vars utskrivning
är fråga, innan beslut fattas i ärendet.

Utskrivning snämnden vid Sidsjöns sjukhus anser att det skulle vara till
fördel, om utskrivningsfrågorna kunde avgöras genom majoritetsbeslut.

Nämnden tillfogar.

Det förefaller mindre lyckligt att i de tveksamma fallen ansökningen
om utskrivning skall anses som avslagen därför att enighet icke kunnat
vinnas; den i lagen för dylika fall anvisade utvägen att med skriftligt yttrande
hänskjuta ärendet till sinnessjuknämndens prövning är icke helt
tillfredsställande. Detta tillvägagångssätt är alltför tidsödande, och det
torde för en lekman vara mycket svårt att i skrift ge ett adekvat uttryck
för patientens tillstånd. Utskrivningsnämnden ifrågasätter därför om man
icke borde överväga att införa möjligheten att i dylika tveksamma fall,
där ledamöterna icke äro ense, tillkalla ytterligare en ledamot, vilken då
borde vara en psykiatriskt utbildad läkare. Utskrivning skulle därefter få
ske, om tre av nämndens ledamöter (två läkare och en lekman eller en
läkare och två lekmän) äro ense därom.

Direktionen för Sidsjöns sjukhus anmäler tveksamhet inför detta förslag.
Bortsett från de rent praktiska svårigheterna på många håll att åstadkomma
den ytterligare expertisen, syntes enligt direktionens mening förfaringssättet
kunna leda till att under ogynnsamma omständigheter onödiga motsättningar
skapas mellan lekmän och läkare inom nämnden till förfång
för dess arbete.

Förut har nämnts att formerna för utskrivningsärendenas handläggning
varit olika vid sjukhusen med lokala nämnder bl. a. i fråga om lekmännens
metod att förskaffa sig personlig kännedom om den, om vars utskrivning
är fråga. Sinnessjuknämnden har i sitt yttrande tagit upp spörsmålet om
sådan kännedom borde förvärvas med läkaren som närvarande eller ej.
Med hänvisning till å ena sidan att sinnessjuknämnden hade goda erfarenheter
av en ordning, där samtalet med patienten föres av en psykiater,
medan å andra sidan vissa fördelar vore förenade med det av ett par lokala
nämnder tillämpade systemet, att läkaren ej är närvarande vid samtalet
mellan lekmännen och patienten, anser sinnessjuknämnden att det bör stå
de lokala nämnderna fritt att efter eget beprövande ordna sammanträffande
med patienterna. Psykopatvårdsutredningen anser det önskvärt —
framför allt i fråga om psykopatklientelet — att lekmannaledamöterna
sammanträffa med patienten utan att sjukvårdsläkaren är närvarande.

Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska sjukhuset påpekar att bestämmelser
helt saknas rörande patienternas rätt att ha juridiskt biträde med avseende
å förfarandet inför nämnden.

Av övriga yttranden om nämndernas verksamhetsformer må här endast

Kungi. Maj.ts proposition nr 167.

nämnas att sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus, tydligen med den vid
Ulleråkers sjukhus tillämpade ordningen i tankarna, anser det vara nödvändigt
med föreskrifter, som utesluta omständliga skriftliga förfaranden
vid handläggningen. En motsatt åsikt uttalas av sjukhuschefen vid Restads
sjukhus. Denne anser nämligen att proceduren vid de lokala utskrivningsnämnderna
bör vara skriftlig.

Departementschefen. Förslaget att eu majoritet inom en utskrivningsnämnd
under vissa förutsättningar bl. a. tillkallande av ytterligare en psykiater
skulle få besluta om utskrivning, berör en grundläggande princip
i lagen, som icke bör rubbas utan en grundlig utredning. Frågan torde få
upptagas i samband med den undersökning av möjligheterna att utvidga
nämndernas kompetens, som tidigare förordats.

Beträffande formerna för de lokala nämndernas verksamhet vill jag
endast understryka vikten av att dessa göras så enkla och arbetsbesparande
som möjligt. Med hänsyn till betydelsen av att sjukvårdsläkaren icke
belastas med onödigt skrivarbete, böra skriftliga promemorior och sammanställningar
icke krävas. Ur olika synpunkter synes det lämpligast att
lekmännen i regel skaffa sig den personliga kännedom om patienterna,
som är föreskriven i lagen, vid samtal i läkarens frånvaro. De patienter,
om vars utskrivning är fråga, behöva då icke alltid vara närvarande vid
nämndens sammanträden, som i sådant fall kunna få en mera informell
karaktär och draga mindre tid. I huvudsak torde den nu skisserade ordningen
överensstämma med den som tillämpats vid Psykiatriska sjukhuset
och Sidsjöns sjukhus.

Då förfarandet inför nämnden icke bör ha eu rättegångsliknande prägel
och det som nämnts icke ens är nödvändigt att vederbörande patient är
närvarande vid sammanträdet, synes det icke påkallat att meddela föreskrifter
om rätt att anlita juridiskt biträde. Patienten eller hans anhöriga
böra emellertid vara oförhindrade att själva anlita en advokat. Det får
bero på omständigheterna i det särskilda fallet, huruvida denne skall hänvisas
att skriftligen framföra sina synpunkter till nämnden eller tillåtas
att muntligen plädera inför denna. Begär patienten att en viss advokat
skall biträda honom inför nämnden och är detta icke olämpligt ur vårdtekniska
eller liknande synpunkter, synes dock framställningen knappast
böra avslås. 8

8 §•

Denna paragraf innehåller den bestämmelse om rätt för statsåklagare
och överinspektören för sinnessjukvården (inspektören för sinnesslövården)
att efter därom gjort förbehåll överklaga utskrivningsnämnds beslut
om utskrivning hos sinnessjuknämnden, för vilken förut redogjorts. Här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

vid redovisades även vissa till berörda bestämmelse anknutna föreskrifter
i instruktionen för nämnderna av innebörd, att sjukvårdsläkaren i vissa
fall skall underrätta statsåklagare, då utskrivning begärts.

Om erfarenheterna från tillämpningen av dessa bestämmelser hänvisas
till vad förut anförts.

Utskrivningsnämnden vid Psykiatriska sjukhuset framhåller att inkopplandet
av statsåklagarna på dessa ärenden medfört, att de icke kunnat
handläggas så snabbt som varit önskvärt, och ibland vållat viss irritation.
På grund härav ifrågasätter nämnden om man icke borde upphäva skyldigheten
att underrätta statsåklagare eller taga steget fullt ut och befria
åklagarna från åliggandet att taga befattning med dessa ärenden. En sådan
ändring torde enligt nämndens mening icke vara förenad med några risker
ur samhällets synpunkt. Även utskrivningsnämnden vid XJlleråkers sjukhus
(lekmännen) yrkar på att skyldighet att i vissa fall underrätta statsåklagare
avskaffas och läkare vid sjukhuset förorda, att bestämmelsen om statsåklagares
besvärsrätt upphäves.

Medicinalstyrelsen har icke tagit upp sistnämnda förslag. Styrelsen håller
före, att ytterligare erfarenhet på denna punkt är ofrånkomlig, innan slutlig
ställning tages till spörsmålet.

Denna medicinalstyrelsens ståndpunkt har i allmänhet icke föranlett
några erinringar vid remissbehandlingen. Beträffande behovet av en överprövning
av de lokala nämndernas beslut hänvisar man i flera yttranden
till den förut redovisade uppgiften att sinnessjuknämnden i fem av femton
prövade fall, där den lokala utskrivningsnämnden och statsåklagaren haft
olika uppfattning, ansett sig böra ansluta sig till statsåklagarens mening.

Justitiekanslersämbetet förordar ett övervägande, om icke nuvarande
bestämmelser böra ändras i syfte att begränsa de fall, som nu prövas av
statsåklagare, eller i allt fall av det merarbete, som föranledes av sådan
prövning. — Ämbetet fortsätter.

Ledes, såsom lärer kunna förutsättas, utskrivningsnämnds arbete av
en för uppgiften skickad erfaren domare, borde kunna förväntas, att samhällsskyddet
fullt ut tillvaratages utan någon medverkan av statsåklagare.
Det skäl som jämte hänsynen till samhällsskyddet föranledde bestämmelsen
om berörda medverkan — vinnandet av större enhetlighet vid prövning
av utskrivningsfrågor — torde ha visat sig i verkligheten äga ringa bärkraft.
Under eu fortsatt försökstid synes dock statsåklagarnas medverkan
icke böra slopas utan blott begränsas. Ämbetet föreställer sig, att en överläggning
mellan representanter för utskrivningsnämnder och åklagarmyndigheter
skulle kunna leda till en ordning för statsåklagarnas medverkan,
som tillgodoser de olika, i viss mån motsatta intressen, som göra sig gällande.
Härvid kanske uppkommer fråga, huruvida prövningen, åtminstone
i vissa fall, kan ankomma å åklagaren i den ort, där sjukhuset är beläget,
exempelvis då statsåklagare icke är bosatt å orten men diir finnes annan
för uppgiften skickad åklagare med samma kompetens. Möjligen kan åkla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

gares medverkan få den formen, att han efter studium av handlingarna erhåller
tillfälle att inför nämnden framlägga sina synpunkter på utskrivningsfrågan.

Några remissinstanser bl. a. psykopatvårdsutredningen förorda en avsevärd
begränsning av skyldigheten för sjukvårdsläkaren att underrätta statsåklagaren
medan direktionen och sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus
anse, att detta åliggande helt bör upphävas.

Sinnessjuknämnden anser att ett sådant upphävande icke bör komma
ifråga, enär hänskjutningsrätten i så fall förvandlas från en realitet till ett
sken. Nämnden ifrågasätter emellertid, om icke underrättelsen i stället för
att sammankopplas med att utskrivningsfrågan blir aktuell kunde avgå
redan efter intagningen, samt anför härutinnan.

Sannolikt förhåller det sig så att åklagarna vid övervägande av om de
skola begagna hänskjutningsrätten ej så mycket fästa sig vid vårdtidens
längd som vid de omständigheter som föranleda intagningen och att alltså
någon större frekvens av hänskjutna ärenden icke skulle bli följden av en
sådan ändring. Fördelen med densamma skulle givetvis vara, att sjukhuset
ej skulle behöva göra sig av med journal och andra handlingar vid den
tidpunkt då den lokala nämnden bäst behöver dem, och att större snabbhet
i ärendenas avgörande skulle kunna vinnas. Givetvis förutsätter en sådan
ordning att åklagarna, då de ha handlingarna hos sig, göra erforderliga
anteckningar, så att de kunna rätta sina åtgärder efter dem, när sedermera
ett utskrivningsbeslut delges dem.

Departementschefen. I syfte att medverka till en enhetlig praxis och
stärka garantierna för att samhällets skyddsintresse tillvaratages infördes
i 1949 års lag rätt för statsåklagare och överinspektören för sinnessjukvården
att efter därom gjort förbehåll hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning. Erfarenheterna från lagens tillämpning giva
knappast någon säker ledning för ett bedömande, om denna besvärsrätt
varit påkallad ur angivna synpunkter. Oaktat besvärsrätten och särskilt
den därmed förknippade skyldigheten att i förväg underrätta statsåklagare,
då en utskrivningsfråga aktualiserats, fördröjt ärendenas prövning
och även medfört vissa andra olägenheter, anser jag därför i likhet med
medicinalstyrelsen, att denna besvärsrätt t. v. bör bibehållas. Däremot
synes böra övervägas att mjuka upp eller jämka de i administrativ ordning
meddelade bestämmelserna om underrättelseskyldighet. Beaktansvärda
uppslag härutinnan ha framförts av justitiekanslersämbetet och sinnessjuknämnden.
Frågan får behandlas i samband med övriga förslag till ändring
av instruktionen för utskrivningsnämnderna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ett i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagert den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär
här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 mars
1952.

Närvarande:
justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 21 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29
februari 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet S. O. af Geijerstam.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj ds proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Unden, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets
den 26 mars 1952 avgivna utlåtande över det den 29 februari 1952
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 21 december 1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Åke W. Fornwall.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 167.