Kungl. Maj:ts proposition nr 167 (Proposition 1950:167)

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder
för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra; given Drottningholms
slott den 17 februari 1950.

Kungl. Maj :t vill härined, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen redovisas av kommittén för partiellt arbetsföra framlagda
förslag rörande bl. a. arbetsprövning och arbetsträning, partiellt arbetsföras
sysselsättande och industrihem. Utvidgad försöksverksamhet för hjälp åt
partiellt arbetsföra föreslås. För kvalificerad arbetsprövning föreslås sålunda
upprättande av en arbetsklinik i anslutning till Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Vid denna skall även bedrivas forskningsverksamhet rörande bl. a.
metoderna för arbetsträning. Statsbidrag föreslås utgå till en liknande institution
upprättad av Göteborgs stad. Vidare föreslås, att arbetsmarknadsstyrelsen
under nästa budgetår får disponera vissa belopp för statsbidrag dels
till företag som organisera särskilda avdelningar för sysselsättande av mera
höggradigt partiellt arbetsföra och dels till landsting, kommuner in. fl. som
upprätta träningsverkstäder och arbetscentraler för partiellt arbetsföra. I
övrigt föreslås fortsatt försöksverksamhet för hjälp åt partiellt arbetsföra
med yrkesutbildning och omskolning in. in.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 167.

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 17 februari 1950.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående vissa åtgärder
för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra samt anför.

Inledning.

Den 15 oktober 1943 erhöll jag Kungl. Maj ds bemyndigande att utse en
kommitté bestående av högst nio personer med uppdrag att inom socialdepartementet
verkställa en utredning av de partiellt arbetsföras problem.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen
Hilding Ivjellman, tillika ordförande, ingenjören Hjalmar Cederström,
sekreteraren i de blindas förening Charles Hedkvist, sekreteraren, numera
förbundsordföranden i svenska träindustriarbetareförbundet Knut Larsson,
studierektorn, numera direktören i Förenta Nationernas sociala departement,
fru Alva Myrdal, stadsdistriktsläkaren Allan Rulcker, sekreteraren i landsorganisationen,
numera statssekreteraren Richard Sterner, överingenjören,
numera direktören, Hans Thorelli och direktören i svenska arbetsgivareföreningen
Torsten Thornander. På därom gjord framställning har jag den 2
resp. 9 november 1945 entledigat Sterner och Thornander och i deras ställe
utsett sekreteraren i landsorganisationen Gösta Rehn och direktören i svenska
arbetsgivareföreningen Matts Larsson samt den 4 september 1947 entledigat
fru Myrdal och i hennes ställe utsett redaktören i de lungsjukas riksförbund
Sixten Hammarberg. De sakkunniga antogo benämningen kommittén
för partiellt arbetsföra.

Kommittén har avlämnat fem tryckta betänkanden. Sålunda avlämnade
kommittén den 13 mars 1946 sitt betänkande I med förslag till effektiviserad
kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. in.
(SOU 1946: 24); den 21 februari 1947 betänkande II med förslag angående
yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. in. (SOU

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

1947: 18); den 3 juli 1947 gemensamt med statens sjukhusutredning av år
1943 betänkande III med utredningar och förslag angående sysselsättningsoch
arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. in. (SOU 1947: 44);
den 9 februari 1948 betänkande IV med förslag angående de partiellt arbetsföras
anställning i allmän tjänst (SOU 1948: 11) samt den 22 december 1948
betänkande V rörande särskilda åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande
m. m. (SOU 1948: 54).

Med anledning av riksdagens skrivelse 1945:539 anbefalldes kommittén
att verkställa utredning angående behovet av industrihem eller omskolningsoch
träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna
eller permitterade personer m. fl. Kommittén avlämnade betänkande
rörande denna fråga den 3 maj 1948 (stencilerat).

Utöver de egentliga betänkande^ har kommittén publicerat två bilagor,
nämligen dels en av ledamoten av kommittén ingenjör Hjalmar Cederström
verkställd utredning, benämnd »Riktlinjer för skapande av socialväsendets
forskningsorganisation» (SOU 1945:26), överlämnad den 17 februari 1945,
dels en rapport från en studieresa i USA av med. dr. Erik Severin benämnd
»Arbetsterapi, ett led i sjukvården» (SOU 1946: 65), överlämnad den 9 september
1946.

Av de fem större betänkande^ har det första, som handlar om effektiviserad
kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra,
jämte yttrandena över detsamma den 21 mars 1947 överlämnats till dåvavarande
arbetsmarknadskommissionen för att beaktas vid den effektivisering
och utbyggnad av arbetsvärden för partiellt arbetsföra, varom kommissionen
kunde komma att föranstalta. Vissa av de i betänkandet framlagda
förslagen rörande den centrala organisationen för arbetsvårdsfrågor
ha behandlats i propositionen 1947:239 angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse
samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen.

Det tredje betänkandet, som handlade om sysselsättnings- och arbetsterapin
vid vissa sjukhus och vårdanstalter, liksom det fjärde, som avsåg förslag
angående partiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst, har till stora delar
varit föremål för prövning vid 1949 års riksdag, dels med anledning av propositionen
nr 42 angående åtgärder för en effektiviserad sysselsättningsoch
arbetsterapi, dels ock med anledning av propositionen nr 132 angående
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, in. m.

Rörande kommitténs betänkande II med förslag angående yrkesvägledning
och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra in. m. ha utlåtanden avgivits
av fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning,
lantbruksstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadskommissionen,
försvarets socialbyrå, statens institut för folkhälsan, socialvårdskommittcn,
1945 års dövstumsutredning, ortoped- och vanförevårdssakkunniga, ungdomsvårdskommittén,
1946 års alkoholistvårdsutredning, 1946 års skolkommission,
kanslern för rikets universitet, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
utom länsstyrelsen i Stockholms län, landstingens förvaltningsut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

skott utom Södermanlands och Kronobergs läns, Kalmar läns södra samt
Blekinge, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs läns,
stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Gävle, Uppsala och Lund, svenska landskommunernas förbund, svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, landsorganisationen i Sverige,
svenska arbetsgivareföreningen, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, de blindas förening, de lungsjukas
riksförbund, de vanföras riksorganisation, kronprinsessan Margaretas
arbetsnämnd för de blinda, riksföreningen mot reumatism, svenska dövstumförbundet,
svenska socialvårdsförbundet, hörselfrämjandet (svenska
föreningen för dövas väl), svenska läkaresällskapet, svenska sanatorieläkarföreningen,
svenska nationalföreningen mot tuberkulos, svenska vanförevårdens
centralkommitté samt föräldraföreningen vid Manilla dövstumskola.

Yttranden över kommitténs betänkande V med förslag till de partiellt arbetsföras
sysselsättande ha avgivits av följande myndigheter och organisationer,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statskontoret,
pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, kommerskollegium,
riksförsäkringsanstalten, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens
institut för folkhälsan, statens blinddepånämnd, statens tobaksnämnd, socialvårdskommittén,
synkravskommittén, 1947 års psykopatvårdsutredning,
kommittén för dövhetens bekämpande, 1946 års upphandlingssakkunniga,
samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Hallands län, landstingen utom
landstingen i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Värmlands, Gävleborgs och
Västernorrlands län samt Kalmar läns södra landsting, stadsfullmäktige i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, svenska
landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
svenska socialvårdsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, svenska
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
svenska läkaresällskapet, svenska sanatorieläkarföreningen,
svenska nationalföreningen mot tuberkulos, svenska vanförevardens centralkommitté,
riksföreningen mot reumatism, de blindas förening, de lungsjukas
riksförbund, de vanföras riksorganisation, hörselfrämjandet, svenska hemslöjdsföreningarnas
riksförbund, AB svenska pressbyrån, handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, föreningen
socialarbetare inom industri och affärsverksamhet, Sveriges industriförbund,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, Stockholms handelskammare, Skånes
handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, Norrbottens
och Västerbottens handelskammare, Sveriges kioskidkares riksförbund samt
SPP, SKP, Folkets och kooperationens pensionsanstalter i gemensamt yttrande.

Sedan kommittén för partiellt arbetsföra numera slutfört sin utredning har
jag funnit det vara lämpligt, att utredningsarbetets resultat redovisas inför
riksdagen samt att förslag till vissa åtgärder rörande arbetsvärd åt partiellt
arbetsföra framläggas. Med hänsyn till att vissa av de frågor kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

berört äro föremål för utredning i annat sammanhang och i andra fall utredningar
pågå, som kunna påverka ställningstagandet till framlagda förslag,
har det icke varit möjligt att i detta sammanhang till behandling upptaga
samtliga de förslag från kommittén, som ännu icke varit föremål för
riksdagens prövning. Frågan om de partiellt arbetsföras inlemmande i produktionen
inrymmer också en mängd komplicerade problem, vilka icke kunna
lösas på en gång utan endast genom att steg för steg utbygga åtgärderna
på detta område. Jag kommer i det följande att huvudsakligen behandla de
förslag, som kommittén framlagt i sina andra och femte betänkanden, samt
den särskilda utredningen om industrihem och omskolningsanstalter för från
fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade personer
m. fl. Därvid kommer jag först att lämna en kortfattad översikt av de åtgärder,
som redan vidtagits för de partiellt arbetsföra i olika avseenden. Därefter
behandlar jag frågan om arbetsprövning och arbetsträning, de partiellt
arbetsföras sysselsättande, frågan om industrihem, vissa bidragsfrågor samt
slutligen vissa organisatoriska spörsmål.

Genom de i det följande framlagda förslagen anser jag mig även ha slutbehandlat
de frågor, som anhängiggjorts i följande riksdagens skrivelser,
nämligen 1923: 67 i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka konvalescenter,
1940: 387 angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro
ägnade att tillgodogöra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft samt 1945:539 angående industrihem eller omskolningsoch
träningsanstalter för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna
eller permitterade personer m. fl.

I. Översikt över arbetsvärdens* 1 organisation.

Historisk återblick.

De första åtgärderna i fråga om ordnad arbetsvärd gjordes för de blinda.
I början av 1800-talet anordnades på frivillig väg blindundervisning i vårt
land. Genom en lag den 29 maj 1896 blev undervisningen obligatorisk. De

1 I det följande användas av kommittén i dess utredning brukade begrepp på hithörande
område. I sina betänkanden samt i den över dessa gjorda översikten bär kommittén
lämnat definitioner på en del begrepp, som tidigare icke kunna anses såsom allmänt
vedertagna. Begreppen partiellt arbetsföra och arbetsvärd definierar kommittén på
följande sätt.

Såsom partiellt arbetsföra betecknas personer, »vilka på grund av fysiska eller psykiska
arbetshinder eller social belastning ha eller väntas kunna få svårare än andra att erhålla
och behålla ett förvärvsarbete». Till de partiellt arbetsföra räknar kommittén bl. a.
blinda och synsvaga, dövstumma och döva, vanföra, tuberkulösa, kroniskt sjuka och åldersbelastade,
psykiskt sjuka, nervklena, efterblivna, abnorma, alkoholister och straffade.

I begreppet arbetsvärd har kommittén inrymt alla de åtgärder av förberedande och
direkt natur, som kunna anses nödvändiga för att inlemma partiellt arbetsföra i produktionslivet.
Arbetsvärden omfattar bl. a. följande åtgärder: sysselsättnings- och arbetsterapi,
yrkesvägledning, arbetsprövning, åtgärder för utvecklande av den partiellt arbetsföres
arbetsförmåga och arbetsskicklighet, såsom arbetsträning och yrkesutbildning, åtgärder
till tryggande av den partiellt arbetsföres utkomst, såsom arbetsförmedling och
lämnande av näringshjälp, samt efterkontroll av vidtagna åtgärder. Som led i arbetsvärden
ingå dessutom åtgärder för tryggande av den partiellt arbetsföres och hans familjs
utkomst under tiden för arbetsvärdens åtnjutande.

Kungl Maj.ts proposition nr 167.

närmare bestämmelserna rörande blindundervisningens ordnande finnas
givna i stadga för statens läroanstalter för blinda av år 1932 med senare tillkomna
ändringar.

Före år 1938 voro landsting och städer utom landsting huvudmän för undervisningen
av de dövstumma. Närmare bestämmelser för dövstumundervisningens
ordnande lämnades i lag den 31 maj 1889. År 1938 övertog staten
dövstumskolväsendet, varigenom förbättrade yrkesutbildningsmöjligheter
för dövstumma skapades. Samma år inrättades även de nuvarande
fem dövstumkonsulenlbefattningarna, varigenom möjligheter uppkommo
att bedriva en mera planmässig arbetsvärd för de dövstumina.

Den organiserade vården av de vanföra daterar sig från år 1885, då i Göteborg
bildades vårt lands första förening för bistånd åt vanföra och lytta.
Kort tid därefter bildades liknande föreningar även på andra orter; i Stockholm
år 1891 och i Hälsingborg år 1892. Samtliga startade sin verksamhet
i form av arbetsskolor, där yrkesutbildning meddelades. Vanföreanstalten
i Härnösand påbörjade sin verksamhet så sent som år 1931. Vanföreanstalterna
samarbeta sedan år 1911 genom ett särskilt organ, Svenska vanförevårdens
centralkommitté (S. V. C. K.). De slå under medicinalstyrelsens tillsyrf
och drivas fortfarande av enskilda föreningar med statsbidrag till driften.

Rörande omfattningen av och uppläggningen i övrigt av verksamheten för
blinda, dövstumma och vanföra hänvisas till kommitténs betänkande II (s.
13—24).

Den arbetsvärd, som stått de partiellt arbetsföra till buds, har sålunda
frånsett den praktiska undervisning och ordnade sysselsättning, som förekommit
vid sinnesslöanstalterna, fångvårdsanstalterna och alkoholistanstalterna,
varit förbehållen ett fåtal klart avgränsade grupper. Så småningom
uppstod emellertid en form för understödjande av yrkesutbildning eller
omskolning m. m. för övriga grupper utanför de särskilda anstalterna. Detta
skedde genom att pensionsstyrelsen från år 1914 fick taga befattning
med vissa frågor, främst yrkesutbildning, för partiellt arbetsföra i samband
med andra åtgärder i invaliditetsförebyggande syfte.

Nuvarande förhållanden.

Pensionsstyrelsen. Nuvarande grunder för pensionsstyrelsens verksamhet
äro fastställda av Kungl. Maj :t den 20 juni 1947 (statsliggaren s. 352).

För budgetåret 1949/50 ha under reservationsanslaget till åtgärder till
förebyggande och hävande av invaliditet beräknats 700 000 kronor till yrkesutbildning
och 100 000 kronor till anskaffande av maskiner, igångsättande
av självständig verksamhet m. m.

Antalet personer, som under åren 1946—1948 avslutat yrkesutbildning,
vartill pensionsstyrelsen lämnat bidrag, var år 1946 341, år 1947 378 och
år 1948 415. Antalet utbildningsyrken var under år 1947 nära 80 och under
år 1948 mer än 100.

Beträffande pensionsnämndernas delaktighet i arbetsvården må nämnas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

att i Kungl. Maj :ts instruktion för pensionsnämnderna den 19 september
1917 (nr 669) föreskrives bl. a., att pensionsnämnd bör verka för att åtgärder
vidtagas i syfte att förebygga och häva invaliditet hos befolkningen
inom pensionsdistriktet. Nämnderna skola tillika verka för att i händelse
av behov tillfällen till lämpligt arbete beredas personer, vilkas arbetsförmåga
på grund av sjukdom, vanförhet eller annat lyte blivit nedsatt.

Rörande verksamhetens organisation och omfattning i övrigt hänvisas
till kommitténs betänkande II (s. 42—49).

Genom pensionsstyrelsen utbetalas till hörselfrämjandet bidrag till anskaffande
och drift av hörapparater. För budgetåret 1949/50 finnes under
elfte huvudtiteln ett anslag till detta ändamål på 60 000 kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen. Efter samråd med kommittén beslöt arbetsmarknadskommissionen
i juni 1944 att i samtliga län, Gotlands län dock
tills vidare undantaget, vid den offentliga arbetsförmedlingen inrätta befattningar
för arbetsberedning åt partiellt arbetsföra. I maj 1945 bildades
inom kommissionens arbetsförmedlingsbyrå en sektion för handläggning
av frågor rörande partiellt arbetsföra. Den sålunda uppbyggda arbetsberedningsorganisationen
sysslade till en början huvudsakligen med frågor
rörande under militärtjänst skadade personer. Verksamheten för andra än
i militärtjänst skadade har emellertid successivt utbyggts. I samband med
förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen (prop. 1947:239) utbyggdes
arbetsförmedlingens verksamhet för partiellt arbetsföra. Antalet
tjänster å arbetsförmedlingsexpeditionerna för partiellt arbetsföra uppgår
f. n. till 65. Antalet hjälpsökande partiellt arbetsföra var år 1947 12 628,
år 1948 13 475 och år 1949 15 719. Antalet förmedlade platser för partiellt
arbetsföra var motsvarande år 9 736, 8 925 och 9 128. Av dessa vore resp. 858,
619 och 579 av tillfällig karaktär, d. v. s. med en varaktighet understigande
en vecka. Andra hjälpåtgärder (såsom yrkesutbildning m. m.) vidtogos år
1947 i 1 464 fall, 1948 i 2 082 fall och 1949 i 2 459 fall.

Enligt bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t (försvarsdepartementet)
den 25 maj 1945 och den 29 juni 1946 åligger det arbetsmarknadsstyrelsen
att i sin egenskap av arbetsvårdsorgan för under militärtjänst skadade personer dels

handha arbctsanskaffningen för invaliderna, såväl dem, som erhållit
särskild utbildning, som dem, som utan sådana särskilda åtgärder böra
kunna beredas anställning med tillfredsställande försörjningsmöjligheter,
antingen inom det tidigare yrket eller inom annat yrkesområde,

dels träffa överenskommelse rörande utbildningskurser för beredskapsinvalider
med de myndigheter och institutioner, som befinnas kunna anordna
sådana kurser, i främsta rummet överstyrelsen för yrkesutbildning,
samt att besluta om bidrag, som skola utgå ur det särskilt för ändamålet anvisade
anslaget,

dels efter prövning från medicinsk och yrkesteknisk synpunkt uttaga elever
till sådana anordnade kurser samt att vidtaga erforderliga åtgärder för

8 Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

beredande av grundligare utbildning i de fall, där sådan anses böra ifrågakomma.

Vidare skall styrelsen vidtaga de övriga åtgärder, som kunna befinnas erforderliga
och lämpliga för att förhjälpa beredskapsinvaliderna till utkomstmöjligheter
så snart sig göra låter, t. ex. att åt dem som undergått utbildning
lämna bistånd i olika former, som kunna vara påkallade för att utbildningen
skall leda till åsyftat resultat.

Antalet gjorda utredningar i arbetsvårdsärenden avseende i militärtjänst
skadade uppgick intill den 1 juli 1949 till 7 411. Utbildning har beviljats i
1 477 fall, varav 1 325 avsett omskolning till annat yrke och 152 fortbildning
inom tidigare yrke. För innevarande budgetår är under fjärde huvudtiteln
uppfört ett förslagsanslag till omskolning av i militärtjänst skadade
på 350 000 kronor.

Den 16 maj 1947 bemyndigades arbetsmarknadskommissionen att i samband
med anordnande av provanställningar utom hemorten åt partiellt arbetsföra
under anställningstiden bereda dem arbetsvärd (se prop. 1949:
116). Intill januari 1950 hade 187 personer erhållit denna form av bidrag.
Främst ha bidrag lämnats till fria resor och starthjälp under första anställningsmånaden.

Den 30 juni 1948 har arbetsmarknadsstyrelsen vidare bemyndigats anordna
försöksverksamhet för beredande av yrkesutbildning, omskolning eller
arbetsträning åt andra partiellt arbetsföra än i militärtjänst skadade. Sedan
denna verksamhets början den 11 november 1948 till den 19 december 1949
ha beslut om utbildning fattats i 362 fall, därav 360 i form av omskolning
och 2 i form av fortbildning.

Hittills har arbetsmarknadsstyrelsen under innevarande budgetår till sitt
förfogande erhållit 25 000 kronor till provanställningar och 300 000 kronor
till försöksverksamhet avseende yrkesutbildning, omskolning eller arbetsträning.
Kostnaderna för utbildningsbidrag m. m. bestridas från femte huvudtitelns
reservationsanslag till Kostnader för överflyttning av arbetskraft.
Kostnaderna för yrkesutbildningskursernas anordnande bestridas genom
överstyrelsen för yrkesutbildning från det under åttonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Yrkesutbildningskurser för arbetslösa m. m.

Skolöverstyrelsen. Under skolöverstyrelsen sortera yrkesutbildningsanstalterna
för blinda och dövstumma. Från åttonde huvudtiteln utgå, förutom
till nämnda utbildningsanstalter, anslag till avlöningar och omkostnader
åt fem dövstumpräster och fem dövstumkonsulenter, bidrag till föreläsningsverksamhet
in. m. för dövstumma, stipendier åt vissa fortsättningsskolpliktiga
elever, som befriats från att genomgå statlig fortsättningsskola
för dövstumma, bidrag till tidning för dövstumma samt bidrag till
hörselfrämjandet för kursverksamhet. Vidare utgår utackorderingsbidrag till
elever vid hantverksskolan för blinda män i Kristinehamn (budgetåret 1949/
50 30 000 kronor), utrustningsbidrag till avgående elever (10 000 kronor)
samt bidrag till skrivmaskiner åt avgående blindskoleelever (12 700 kronor).
Redogörelse för skolornas verksamhet lämnas i kommitténs betänkande II
(s. 13—26).

Kungl. Maj:ts proposition nr 167. 9

Anslag'' till arbetsvärd, anvisade av 1949 års landsting.

Landsting	Arbetsträning och skyddad verksamhet	Utbildnings-bidrag och näringshjälp	Summa	Under tidigare år anslagna men ej i an-språk tagna medel
Stockholms läns ............	__	20 000	20 000	_
Uppsala > ............	74 000	40 000	114 000	—
Södermanlands > ............	—	—	—	10 000
Östergötlands > ............	18 000	20 000	38 000	—
Jönköpings > ............	21000	5 000	26 000	—
Kronobergs > ............	2 000	7 000	9 000	—
Kalmar läns norra............	—	5 000	5 000	—
Kalmar läns södra............	—	3 000	3 000	—
Gotlands läns............	—	5 000	5 000	—
Blekinge > ............	—	10 000	10 000	—
Kristianstads > ............	—	15 000	15 000	—
Malmöhus » ............	—	50 000	50000	—
Hallands > ............	—	10 000	10 000	2 000
Göteborgs och Bohus läns ----	—	5 000	5 000	8 000
Älvsborgs läns ..........	—	8 000	8 000	—
Skaraborgs » ..........	—	10 000	10 000	—
Värmlands > ..........	30 000	15000	45000	—
Örebro > ..........	23 450	15 000	38 450	—
Västmanlands » ..........	85 000	—	85 000	—
Kopparbergs > ..........	12 000	35 000	47 000	—
Gävleborgs > ..........	—	1 -	—	3 500
Västernorrlands > ..........	15 000	10 000	25000	14 000
Jämtlands > ..........	—	—	—	24 500
Västerbottens > ..........	—	10 000	10 000	51000
Norrbottens » ..........	—	—	—	106 000
Summa kronor	2S0 450	29S000	578450	219 000

Medicinalstyrelsen. Under medicinalstyrelsen höra vanföreanstalternas yrkesskolor.
Bidrag utgå bl. a. till yrkesskolornas drift, till bostad och kost åt
eleverna (budgetåret 1949/50 680 000 kronor) samt till kuratorsverksamhet
vid vanföreanstalterna (36 000 kronor). Beträffande verksamheten i övrigt
hänvisas till kommitténs betänkande II (s. 26—34).

Andra myndigheter och organisationer. Under elfte huvudtiteln finnes ett
anslag till bidrag åt hörselfrämjandet för befordran av dövas och lomhördas
intressen särskilt i syfte att hjälpa dem att så långt möjligt bliva oberoende
av sin nedsatta hörsel (budgetåret 1949/50 40 000 kronor). Under femte 1

1 Ett belopp å 25 000 kronor anslaget till såväl arbetsträning som omskolningsverksamhet
näringshjälp tn. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

huvudtiteln äro för innevarande budgetår upptagna anslag till driften av
centraldepån för blindas arbeten (å 187 000 kronor) samt bidrag till de
blindas förening (å 65 000 kronor). Sistnämnda anslag skall i första hand
användas för understödsverksamheten till förmån för behövande arbetsföra
blinda samt för utgivande av de blindas veckoblad.

Vissa landsting ha anslagit medel för partiellt arbetsföras omskolning, yrkesutbildning
m. in. För år 1949 ha sålunda av landstingsmedel anslagits ca
370 000 kronor till dylik verksamhet och för år 1950 ca 580 000 kronor.

Även kommunerna kunna lämna bidrag till yrkesutbildning och näringshjälp
åt partiellt arbetsföra enligt gällande fattigvårdslag samt lagen om
kommunala pensionstillskott.

Arbetsvårdande verksamhet, närmast i form av yrkesutbildning och skyddad
sysselsättning, bedrives jämväl vid fångvårdsanstalterna, alkoholistanslalterna
och sinnesslöanstalterna.

II. Arbetsprövning och arbetsträning.

Kommitténs förslag m. m.

Kommittén har erinrat, att under senare år ha i ett flertal länder vidtagits
åtgärder för arbetsprövning och arbetsträning av partiellt aibetsföra.
1 Danmark finnes bl. a. en särskild institution, Arbejdsskolen utanför Köpenhamn,
dit Invalideforsikringsretten remitterar personer för arbetsprövning.
I England ha under och efter kriget särskilda institut upprättats för
»Industrial Rehabilitation», vilket begrepp innefattar arbetsprövning och
arbetsträning, kombinerad med fysisk träning i allmänhet. Det äldsta och
mest kända av dessa torde vara Egham Industrial Rehabilitation Centre i
Surrey. Kommittén har i sitt betänkande V (s. 286) lämnat en kortare redogörelse
för verksamheten vid Egham.

I Sverige har under de allra senaste åren viss arbetsprövning och arbetsträning
bedrivits vid en del s. k. arbetsinstitut, som upprättats på olika platser
i landet. Redogörelse för dessas verksamhet lämnas i bilaga nr 4 till
kommitténs sistnämnda betänkande.

Kommittén framhåller (bet. II, s. 256), att de hittills inom vårt land
vidtagna åtgärderna för arbetsprövning och arbetsträning vuxit fram ur
det mycket påtagliga behovet av dylik verksamhet, som framträtt vid arbetsanskaffning
åt partiellt arbetsföra. Det har ofta visat sig nödvändigt
att, såsom ett komplement till yrkesvägledningen, praktiskt pröva de handikappades
anlag och arbetsförmåga, innan man genomför en yrkesutbildning
eller ordnar en arbetsanställning. Arbetsprövningen kan enligt kommittén
sägas utgöra ett led i själva yrkesvägledningen (anlagsdiagnostiseringen).
Arbetsträningen däremot syftar till att giva de handikappade
systematisk träning och anpassning till de krav, som utbildning eller
arbete kan uppställa, d. v. s. att vänja klienterna vid olika typer av maskiner,
vid normal arbetstakt, att passa arbetstider och att uppfylla andra med
arbete i öppna marknaden förenade villkor.

Kungi. Maj.ts proposition nr 167.

Kommittén förklarade emellertid i nämnda betänkande, att den icke var
beredd att lämna slutgiltigt förslag om organisationen av denna verksamhet,
förrän en viss försöksverksamhet hade kommit till stånd. I en separat
framställning till chefen för socialdepartementet den 11 november 1946, vilken
även redovisats i nämnda betänkande, anhöll därför kommittén, att arbetsmarknadskommissionen
måtte få i uppdrag att dels försöksvis organisera
en första prövnings- och träningsinstitution i statlig regi, dels erhålla
möjligheter att lämna statsbidrag till liknande institutioner, startade och
organiserade i enskild eller kommunal regi. Beträffande den statliga försöksinstitutionen
framhöll kommittén, att det vore lämpligt att förlägga
verksamheten till ort, där tillgång, finnes till psykologisk och psykoteknisk
sakkunskap samt medicinsk expertis. Vidare borde orten, dit försöksverksamheten
förlädes, ha ett differentierat näringsliv och nära till någon arbetsförmedlings
huvudkontor.

Rörande de nuvarande s. k. arbetsinstitutens verksamhet framhåller kommittén
i sitt betänkande V i samband med förslagen om skyddad sysselsättning,
att en klar gräns mellan arbetsträning och skyddad verksamhet icke
upprätthålles. Klientelet består till viss del av personer, vilka i enlighet med
det ursprungliga syftet med institutionerna efter arbetsprövning och arbetsträning
kunna »slussas ut» på öppna marknaden, och till viss del av personer,
vilkas handikap är av den art eller svårighetsgrad, att de icke kunna
väntas bli utplacerade i det normala arbetslivet utan komma att bli hänvisade
till sysselsättning under skyddade förhållanden under längre tid. Den
verksamhet, som f. n. bedrives, måste till stor del betecknas såsom skyddad
verksamhet.

I yttrandena över kommitténs betänkande II har den föreslagna försöksverksamheten
rörande arbetsprövning och arbetsträning allmänt tillstyrkts.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag beträffande arbetsprövnings- och arbets träningsinstitut

samt yttranden däröver.

Genom remiss den 8 januari 1947 anbefalldes arbetsmarknadskommissionen
att avgiva utlåtande över kommitténs förenämnda framställning den 11
november 1946. I anledning härav verkställde arbetsmarknadsstyrelsen överarbetning
av kommitténs förslag. Utredningen, som avlämnades av arbetsmarknadsstyrelsen
den 10 november 1948, upptog till mera ingående behandling
endast den del av kommitténs framställning, som avsåg stöd till arbetsprövnings-
och arbetsträningsinstitutioner organiserade i kommunal eller
enskild regi. Styrelsen förklarade sig däremot icke kunna taga ställning till
frågan om den statliga försöksverksamhetens närmare utformning.

Enligt arbets m a rknadsst vrelsens förslag skall huvudmannaskapet
för arbetsprövnings- och arbetsträningsinstituten kunna utövas
av såväl landsting och kommuner som enskilda föreningar. För varje
institut skall finnas en styrelse, sammansatt av sakkunniga på områden,
som beröras av verksamheten. Klienterna skola avlönas med en mindre
grundtimpenning, förslagsvis den som utgår till elever vid arbetslöshetskur -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

ser. I övrigt bör ackord tillämpas motsvarande dem, som förekomma i öppna
marknaden för motsvarande arbetsprestation under liknande förhållanden.

Huvudmannen skall enligt förslaget svara för kostnaderna i samband
med upprättandet av institutet, inredning och maskinell utrustning, lokalkostnader
samt egentliga driftkostnader, d. v. s. arbetslöner samt direkt
med produktionen förenade kostnader. Statsbidrag föreslås utgå med 75 %
av kostnaderna för avlöning åt föreståndare, arbetsledare och övrig oinkostnadspersonal,
med hela kostnaden för avlöning åt konsulterande läkare,
dock maximerad till 2 400 kronor per år för ett institut med 15—30
klienter, samt med 7 % av inventariernas och maskinernas inköpsvärde
och av kostnaderna för slitage och förnyelse.

Tillsynen över instituten bör utövas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Innan ett institut kan bli berättigat till statsbidrag, skola enligt förslaget
följande generella villkor vara uppfyllda.

Behovet av institutet skall efter utredning vitsordas av länsarbetsnämnden.
Verksamhetens huvudsakliga syftemål skall vara att bereda partiellt arbetsföra
arbetsprövning och arbetsträning. Institutet skall kontinuerligt kunna
sysselsätta och bereda plats för minst 15 klienter. Institutet och klienterna
skola stå under fortlöpande tillsyn av särskilt anställd läkare, som skall
tillsättas av huvudmannen. Tillsynsmyndigheten skall pröva föreståndares
och arbetsledares samt administrativ personals lämplighet för resp. arbetsuppgifter.
Platserna vid institutet skola stå till länsarbetsnämndens förfogande.

Antalet personer, som äro i behov av arbetsprövning och arbetsträning,
uppskattas för hela riket till ca 3 000 (se vidare bet. V s. 270).

Statsbidragen för den då igång varande verksamheten beräknades enligt
de av arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna normerna uppgå till ca 300 000
kronor under år 1948.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag, som utsändes för yttrande tillsammans
med vissa förslag från kommittén för partiellt arbetsföra rörande
skyddad sysselsättning och hemarbete m. m., har remitterats till medicinalstyrelsen,
pensionsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, krigsmaterielverket,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Örebro läns
landsting, Stockholms stads fattigvårdsnämnd, Göteborgs stads arbetslöshetsnämnd,
fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, vanföreanstalterna i Stockholm,
Hälsingborg och Härnösand, svenska vanförevårdens centralkommitté,
de blindas förening, svenska nationalföreningen mot tuberkulos, landsorganisationen,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt svenska
hemslöjdsföreningarnas riksförbund.

Behovet av arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut vitsordas allmänt i
yttrandena. I fertalet fall tillstyrkes arbetsmarknadsstyrelsens förslag eller
lämnas utan erinringar.

Statskontoret har emellertid anfört, att då kommittén numera slutfört sitt
uppdrag syntes hela problemkomplexet rörande de partiellt arbetsföra och
icke endast frågan om arbetsprövning och arbetsträning böra upptagas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 167

övervägande i ett sammanhang. I avvaktan härpå ansåg sig statskontoret icke
kunna tillstyrka en utbyggnad av verksamheten.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har icke något att erinra mot arbetsmarknadsstyrelsens
förslag men framhåller vikten av att instituten verkligen
få karaktär av genomgångsanstalter samt att vederbörande snarast möjligt
höra utplaceras i lämplig anställning eller beredas yrkesutbildning, överstyrelsen
framhåller vidare, att i vissa fall partiellt arbetsföra kunna beredas
arbetsträning vid de särskilda kurser för yrkesutbildning av partiellt arbetsföra,
som bedrivas under styrelsens ledning. Stockholms stads fattigvårdsnämnd
framhåller, att det i nuvarande läge med brist på lärarkrafter och
maskiner förefaller ha varit samhällsekonomiskt motiverat att inrikta åtgärderna
även i den här ifrågasatta verksamheten på att utnyttja de befintliga
yrkesskolorna och verkstadsskolorna.

Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK) påpekar, att det föreligger
en anmärkningsvärd brist på klara distinktioner i diskussionen kring
de förslag, som aktualiserats av arbetsmarknadsstyrelsen. Det framhålles,
att de institutioner, som presenteras i arbetsmarknadsstyrelsens utredning,
till stor del ej lia arbetsprövnings- och arbetsträningsuppgifter utan fungera
som skyddade verkstäder. Endast rent undantagsvis torde vid de nämnda institutionerna
finnas förutsättningar för arbetsprövning och arbetsträning.
Denna oklarhet skingras ej heller av här föreliggande utredningar, varför bedömandet
av framlagda förslag till statsbidrag försvåras. SVCK anser, att
arbetsmarknadstyrelsens siffror rörande behovet av arbetsprövning och arbetsträning
icke äro fullt tillförlitliga. Enligt SVCK:s mening bör man kalkylera
med en siffra, som ej överstiger en tredjedel av arbetsmarknadsstyrelsens
totalsiffra. Med utgångspunkt härifrån och under framhållande av
att arbetsprövning och arbetsträning fordra högt kvalificerad metodik av
psykologisk, medicinsk och teknisk karaktär samt att en viss differentiering
av klientelet bör förekomma, uttalar kommittén, att de föreslagna instituten
böra förläggas till platser, som utan stor tidsförlust kunna nås av företrädare
för nämnda specialiteter. Närhet till universitetsstad är önskvärd. SVCK
beräknar antalet erforderliga institut till sju.

Svenska landstingsförbundets styrelse understryker, att ett visst behov av
institutioner för arbetsprövning och arbetsträning föreligger. Fortfarande
måste dock denna verksamhet betraktas som en försöksverksamhet, som
först efter ytterligare erfarenhet kan erhålla en mera definitiv inriktning. Ett
betydande mått av frihet bör därför lämnas dem, som anordna dylik verksamhet.
De föreslagna riktlinjerna förefalla styrelsen lämpliga, men de böra
icke vara tvingande. Vad angår de föreslagna statsbidragen finner styrelsen
med hänsyn till de begränsade erfarenheterna vanskligt att göra något bestämt
uttalande. Som ett provisorium kunna de dock godtagas i avvaktan på
möjligheter till en säkrare överblick av verksamheten. Svenska stadsförbundets
styrelse finner det befogat, att åtgärder vidtagas för att underlätta de
partiellt arbetsföras inpassning i arbetslivet. Styrelsen anser emellertid det
föreliggande förslaget i organisatoriskt avseende otillfredsställande. Styrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sen reagerar sålunda i likhet med Stockholms stads fattigvårdsnämnd bestämt
mot att länsarbetsnämnden göres till ett överordnat organ för arbetsträningsinstituten.
Om länsarbetsnämnden inkopplas, leder detta enligt styrelsen
mening till en omotiverad byråkratisering av verksamheten. Styrelsen
hemställer även, att statsbidragen höjas avsevärt, förslagsvis genom att de få
omfatta även anläggnings- och anskaffningskostnader.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation konstaterar, att behov
av arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut föreligger men framhåller betydelsen
av att redan befintliga utbildningsmöjligheter och anordningar för
arbetsprövning och arbetsträning i första hand bli utnyttjade, innan nya
statsunderstödda institutioner grundas.

Svenska läkaresällskapet har i sitt yttrande delvis åberopat ett till yttrandet
fogat utlåtande av med. lic. Bengt Åkerblad, assistent vid gymnastiska
centralinstitutet. I sistnämnda utlåtande dels redogöres för den försöksverksamhet
för arbetsterapi, arbetsprövning och arbetsträning, som sedan år
1947 bedrivits vid Karolinska sjukhuset, dels framläggas vissa synpunkter
på arbetsprövningens och arbetsträningens syfte. I sistnämnda del anföres
bl. a., att a r b e t s p r ö v n i n g e n dels skall bestå av arbetsanalys ur fysisk
synpunkt, dels av praktisk arbetsprövning i syfte att konstatera, om
omskolning till tempoarbete eller till annat yrke, som kräver mera långvarig
utbildning, är nödvändig, dels ock av arbetsanalys ur psykisk synpunkt i
syfte att utröna verkan av sådana faktorer som buller, arbetstempo, krav på
omväxling och koncentration.

Syftet med arbetsanalysen ur fysisk synpunkt skall bl. a. vara att konstatera 1.

arbetsintensiteten (betydelsefullt för hjärt- och lungpatienter),

2. kroppsställningen vid arbete (betydelsefullt för ortostatiker och patienter
med högt blodtryck),

3. totala aktivitetskravet (nödvändigt för arbetsplacering av alla partiellt
arbetsföra) samt

4. rörelserna vid arbetet (betydelsefullt för ledgångsreumatiker, personer
med ingipsade leder och överansträngda muskler etc.).

Arbets träningen skall syfta till att giva både lokal och allmän
funktionsförbättring samt hjälpa patienterna fortare ur konvalescensens
stiltje till arbetsförhet. Träningen måste kontrolleras kontinuerligt för att
det skall vara möjligt att konstatera, att överansträngning icke uppkommer.

Genom samarbete med fysiologer och klinici skulle, framhålles i yttrandet,
de bästa förutsättningarna kunna komma till stånd för patofysiologisk
forskning och resultera i framskapandet av metoder för rationell arbetsterapi,
arbetsprövning och arbetsträning av fysiskt handikappade. Motsvarande
samarbete skulle komma till stånd mellan psykoteknici och psykiater
m. fl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag angående upprättande av arbetskliniker.

Med anledning bl. a. av de inkomna yttrandena över arbetsmarknadsstyrelsens
utredning och förslag angående arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut
har styrelsen under hand fått i uppdrag att inkomma med förslag
till organisation av två institutioner, avsedda för kvalificerad arbetsprövning
och arbetsträning.

I skrivelser den 3 resp. 15 februari 1950 har arbetsmarknadsstyrelsen
därefter inkommit med förslag till organiserande av dels en institution i
kommunal regi i Göteborg, dels en institution i statlig regi i anslutning till
karolinska sjukhuset i Stockholm. De föreslagna institutionerna böra enligt
styrelsens förslag benämnas arbetskliniker.

Klinikernas uppgifter. Vid arbetsklinikerna skola enligt förslaget svårt
arbetshindrade och ur sysselsättningssynpunkt svårbedömbara personer
under kontinuerlig observation av medicinsk, psykoteknisk och teknisk
sakkunskap prövas i olika arbetsuppgifter, så att en så fullständig »arbetsdiagnos»
som möjligt skall kunna ställas. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför härom följande.

I fråga om svårbedömbara klienter kan en lämplig arbetsplacering enligt
styrelsens mening blott ske genom att man, utöver den hittills tilllämpade
yrkesvägledningen, genom en medicinsk och psykologisk yrkesvägledning
kartlägger vederbörandes fysiska och psykiska arbetskapacitet,
den känslomässiga stabiliteten, graden av uttröttbarhet m. m., allt faktorer,
vilka kanske i ännu högre grad än de manuella praktiska anlagen äro
utslagsgivande för en riktig arbetsplacering.

Man bör sålunda genom lämplig arbetsprövning få garantier för att hälsotillståndet
är sådant, att

1) vederbörande effektivt klarar de anspråk, den tilltänkta sysselsättningen
ställer,

2) han ej riskerar olycksfall eller sjukdom under arbetets utövande,

3) han ej innebär risk eller störningsmoment för sina medanställda,

4) arbetet ej accentuerar eller försämrar redan bestående defekter.

En förutsättning för att den medicinska och psykotekniska sakkunskapens
arbete och intentioner skola kunna giva resultat är därjämte, att tillräckliga
resurser i fråga om arbetssituationer samt arbets- och sysselsättningsmöjligheter
stå till buds. Detta förhållande ställer synnerligen stora
krav på de vid arbetskliniken anställda yrkeslärarnas pedagogiska skicklighet,
omdömes- och instruktionsförtnåga samt uppslagsrikedom.

Klinikerna böra vidare förfoga över lämpliga arbetsuppgifter i tillräcklig
utsträckning från skilda yrkesområden samt böra dessutom ha ett sådant
urval av maskiner, verktyg etc., att konkreta arbetssituationer kunna
konstrueras.

Utöver de resurser, som allmänt skisserats i fråga om klienternas individuella
behandling, bör enligt styrelsens mening arbetskliniken i Stockholm
beredas möjligheter till arbetsfysiologisk och arbetspsykologisk forskning.
Styrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Det är nämligen angeläget att få fram metoder och anvisningar i fråga
om partiellt arbetsföras utnyttjande i arbetslivet. Dylika metoder och anvisningar
kunna bli vägledande för arbetsträningsverksamheten överhuvud.
Fox-skningsresultaten torde emellertid även bli av värde för åstadkommande
av en mera rationell inplacering av den s. k. fullarbetskraften i produktionslivet.
Utöver den sakkunskap, som är direkt knuten till verksamheten,
måste därför kliniken i mycket stor utsträckning kunna få utnyttja medicinsk,
fysiologisk, psykoteknisk och teknisk fackkunskap.

För att kunna få vissa typarbeten analyserade ur fysisk och psykisk ansträngningssynpunkt,
måste därför ett intimt samarbete etableras dels
med gymnastiska centralinstitutets fysiologiska institution, dels med fysiologiska
laboratoriet vid karolinska sjukhuset, dels med psykotekniska
institutionen vid Stockholms högskola, dels ock med tekniska högskolan.
Styrelsen förutsätter också, att den industriella arbetsterapiverksamhet,
vilken f. n. bedrives vid karolinska sjukhuset, skall kunna utnyttjas för
vissa patienter, som visa sig behöva arbete under en sjukdoms- eller konvalescenstid.

Målsättningen för klinikens forskning bör vara att skapa ett underlag
för arbetsvärdens olika åtgärder. Ett dylikt underlag saknas ännu i stor
utsträckning. •— I planen ingår sålunda dels att med fysiologisk och psykoteknisk
metodik undersöka den fysiska och psykiska belastningen i ett
antal typiska arbetsformer (arbetsanalys), dels att på ett representativt
material av sjuka, konvalescenter och personer med mera långvariga medicinska
handikap med likartad metodik undersöka den fysiska och psykiska
toleransen (toleransanalys). Resultaten av arbets- och toleransanalysen
skola därefter korreleras mot varandra, så att man för olika grader av
funktionsinskränkning hos de handikappade kan anvisa ett ur ansträngningssynpunkt
lämpligt arbete.

I samarbete med karolinska sjukhusets gymnastikavdelning avser man
dessutom att utexperimentera en arbetsgymnastik, som ger patienterna
möjlighet att genom rörelseanalyserade tempoarbeten fortare än förut uppnå
arbetsförhet.

Organisationen av kliniken vid karolinska sjukhuset. Sedan styrelsen inhämtat,
att lämpliga lokaler för en sådan verksamhet icke stå till förfogande
i karolinska sjukhusets byggnader, har styrelsen anhållit hos direktionen
för sjukhuset, att denna måtte upplåta mark för två baracker. Direktionen
har förklarat sig hysa stort intresse för att en verksamhet av
ifrågavarande art kommer till stånd, varför den för ändamålet vill upplåta
tomtmark. Med hänsyn till sjukhusets fortsatta utbyggnad kan direktionen
icke binda sig för en längre period än 3—5 år.

Av barackerna är den ena avsedd som undersöknings- och dagrum för
klienterna, medan den andra är avsedd att inrymma arbetslokaler. Antalet
platser har beräknats till 20. Den genomsnittliga vistelsetiden vid kliniken
uppskattas till en månad, varigenom ca 240 klienter skulle kunna årligen
mottagas.

Engångskostnaderna för uppförande och inredning av barackerna, vilka
redan stå till styrelsens disposition, samt för inköp av utrustning av olika
slag uppskattas till 113 700 kronor, vilket belopp fördelas på följande poster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

1. Kostnader för barackernas nedinontering, transport, uppfö -

rande, inredning, sprängning av ledningskulvert, el-, vatten-,
sanitär- och värmeinstallation samt gjutning av grund .... ca 64 000

2. Kostnader för maskiner, verktyg samt arbetsutrustning .... > 26 300

3. Kostnader för läkarutrustning samt undersökningsapparater » 10 000

4. Kostnader för möbler, armatur in. m..................... s> 13 400

Summa kronor 113 700

Beträffande den erforderliga personalen anför styrelsen följande.

Läkaren vid kliniken borde helst ha kirurgisk och fysiologisk utbildning
samt borde avlönas med arvode som förste underläkare vid karolinska sjukhuset,
d. v. s. med 16 128 kronor för år. Därutöver erfordras en deltidsanställd
psykotekniskt orienterad psykiater, vilken borde åtnjuta ersättning enligt
samma grunder som biträdande läkare vid karolinska sjukhuset. Sådan läkare
erhåller för 4,5 timmars tjänstgöring per dag 11 760 kronor i årsarvode.
Då psykiaterns tjänstgöring beräknas komma att utgöra 3,5 timmar per dag,
borde årsarvodet upptagas till 9 146 kronor per år.

Arvodena för konsultation av den till de i det föregående omnämnda institutionerna
knutna expertisen av skilda slag beräknar styrelsen till 25 000
kronor, i vilket belopp inkluderas ev. uppkommande utgifter för arvode till
på deltid anställd gymnastikdirektör med fysiologisk utbildning.

Vidare erfordras tvä heltidsanställda yrkeslärare, på vilka måste ställas
stora krav i fråga om teknisk och yrkespedagogisk sakkunskap. Med hänsyn
härtill och till verksamhetens synnerligen krävande och speciella natur anser
styrelsen, att lärarna lägst kunna avlönas med arvode svarande mot 19 lönegraden,
vilket motsvarar tillhopa 17 424 kronor om året.

Slutligen erfordras ett skrivbiträde i reglerad befordringsgång, för vilket
bör beräknas en lön av 5 292 kronor för år.

I enlighet härmed uppskattar styrelsen de årliga kostnaderna för löner till
73 350 kronor. Härutöver bör beräknas dagarvoden enligt kommittékungörelsen
till styrelsens ledamöter och sekreterare.

Övriga årliga driftkostnader beräknar styrelsen till 14 800 kronor i enlig -

het med denna uppställning.

1. Hyreskostnad.............................................. 2 400

2. Kraftström, belysning, gas och värme.......................... 3 000

3. Städning och tvätt.......................................... 4 200

4. Reparationer, underhåll in. in................................. 2 400

5. Telefon, kontorsmateriel, transporter och vissa resekostnader

samt oförutsedda utgifter .................................. 2 800

Summa kronor 14 800

De totala årliga driftkostnaderna uppskattar styrelsen alltså till (73 350 -f14
800) 88 150 kronor.

2 Bihang Ull riksdagens protokoll I0ö0. 1 samt. AV 167.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Arbetsmarknadsstyrelsen har slutligen övervägt, hur verksamheten borde
administreras. Styrelsen har därvid funnit påkallat — med hänsyn till verksamhetens
speciella natur — att en särskild styrelse utses för arbetskliniken.
Denna borde lämpligen bestå av sju ledamöter, utsedda av Kungl. Maj :t för
en tid av högst tre år. Ledamöterna borde företräda — förutom arbetsmarknadsstyrelsen
— direktionen för karolinska sjukhuset, karolinska medikokirurgiska
institutet, tekniska högskolan i Stockholm, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige samt de partiellt arbetsföras samarbetskommitté.
Styrelsens sekreterare borde äga förtrogenhet med arbetsvårdsfrågor.

Vidkommande styrelsens befogenheter och dess ställning gentemot Kungl.
Maj:t och arbetsmarknadsstyrelsen föreslår styrelsen följande.

Klinikstyrelsen borde intaga en självständig ställning, varför den borde
sortera direkt under Kungl. Maj :t.

Klinikens styrelse borde ha att anställa läkare och övriga tjänstemän, att
fastställa arvoden till dessa inom ramen för av Kungl. Maj :t högstbestämda
belopp, att fatta beslut om anlitande av expertis och ersättning till denna
samt att avgöra övriga med verksamheten sammanhängande frågor, över
besluten borde besvär kunna anföras hos Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till verksamhetens förhållandevis obetydliga omfattning och
dess nära sammanhang med arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter på arbetsvärdens
område borde kliniken icke ha någon egen medelsförvaltning utan
alla arbetsuppgifter av kameral natur, såsom utbetalning av löner och, efter
attest, gäldande av räkningar, ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen, som
sålunda gentemot budgeten borde ha att redovisa för verksamheten anvisade
anslagsbelopp.

Arbetsmarknadsstyrelsen avser att medverka vid upphandling av arbetsutrustning
etc. ävensom att i övrigt lämna kliniken visst biträde.

Organisationen av kliniken i Göteborg. I skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen
den 1 december 1949 har arbetslöshetsnämnden i Göteborg inkommit
med förslag och kostnadsberäkningar rörande en effektivisering av arbetsberedningsverksamheten
för partiellt arbetsföra samt anhållit om statsmakternas
ekonomiska stöd därtill. Arbetsmarknadsstyrelsen har därefter tagit
upp förhandlingar med nämnden jämte en del andra institutioner i Göteborg
om att få till stånd kvalificerad arbetsprövning och att för detta ändamål
upprätta en arbetsklinik.

Enligt den preliminära överenskommelse som träffats skall en arbetsklinik
med 15 platser förläggas till Sociala huset i Göteborg. Överenskommelse kar
träffats med Göteborgs högskola om att högskolan skall ställa psykologisk
och psykoteknisk exportis till förfogande.

Av det beräknade antalet platser skulle 5 stå till styrelsens förfogande
för klienter från annan ort än Göteborg.

Den beräknade klientomsättningen per år uppskattas till 120.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167. 19

Följande kostnader ha beräknats.

Utrustningskostnadcr:................................. 21 000 21 000

Lönekostnader:

Del av central administration ........................ 3 600

Deltidsanställd läkare (3—4 timmars tjänstgöringstid per
dag å arbetskliniken samt allmän tillsyn av klientelet

å de olika verkstäderna) .......................... 12 0001

Deltidsanställd psykotekniker ........................ 5 000

Konsultationsarvoden................................. 2 000

Föreståndare, halvtidsanställd........................ 5 502

Yrkeslärare .......................................... 7 680 35 782

Övriga kostnader:

Hyreskostnad (300 in" å 17: — inkl. värme) ............ 5 100

Kraftström, belysning och gas........................ 1 355

Städning och tvätt etc................................. 2016

Brand-, vattenskade- och inbrottsförsäkr............... 38

Olycksfallsförsäkringsavgifter ........................ 300

Telefoner, 2 st....................................... 380

Böcker och trycksaker etc............................. 350

Reparation och underhåll, förbrukningsmaterial samt
verk tygskostnader................................. 1 200 10 739

Summa kronor 67 521

Statsbidrag skulle enligt styrelsens förslag utgå med 75 % av kostnaderna
på vissa poster. Bidraget skulle uppgå till följande belopp.

Kostnader för central administration.......................... 2 700 kronor

* ;> deltidsanställd läkare .......................... 9 000 »

» » >) psykotekniker.................... 3 750 »

» »> konsultationsarvoden............................ 1 500 >>

» » föreståndare- och yrkeslärarlöner ................ 9 886 »

Summa 26 836 kronor

Statsbidrag beräknas sålunda icke komma att utgå till utrustningskostnader
och övriga kostnader, såsom för hyror, inventarier, maskiner etc.

I övrigt föreslås att verksamheten i stort sett organiseras efter samma principer,
som skisserats för arbetskliniken vid karolinska sjukhuset i Stockholm.

Departementschefen.

Arbetsprövning och arbetsträning av partiellt arbetsföra i de former, som
sedan några år tillbaka tillämpats i England vid de s. k. »Industrial Rehabilitation
Centres», ha hittills icke varit organiserade i Sverige. De s. k.

1 Lönen ung. motsvarande poliklinikläkares eller 2: e underläkares vid statligt sjukhus.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut, som f. n. finnas i vårt land, lia
överlag tämligen små resurser.

Ofördelaktigast är ställningen när det gäller möjligheten till arbetsprövning.
I yrkesvägledningsarbetet saknas sålunda i stort sett möjligheter att
genom praktisk prövning utröna, vilket yrke som kan anses vara det lämpligaste
med hänsyn till en arbetssökandes anlag och övriga förutsättningar.
Ofta har arbetsprövning i tveksamma fall fått ske i samband med yrkesutbildning,
vilket stundom medfört att eu stor del av utbildningstiden
fått användas till att utforska, i vilket yrke vederbörande bör erhålla utbildning.
Bristen på arbetsprövningsmöjligheter har gjort sig särskilt starkt
.gällande vid yrkesvägledning av partiellt arbetsföra. Ett felaktigt yrkesval
kan stundom betyda samhällelig missanpassning för en fullt arbetsför person,
men för eu partiellt arbetsför kan det dessutom medföra ett försämrande
av hans medicinska status och som en följd därav i värsta fall leda
till en framtida total arbetsoförmåga. Erfarenheterna från i andra länder
bedriven verksamhet visa, att det genom en kvalificerad arbetsprövning är
möjligt att i ökad utsträckning inpassa personer med handikap, som tidigare
icke funnit sin utkomst genom arbete, i produktionen.

Av de utländska erfarenheter, som stå till buds, framgår även, att möjligheterna
att genom systematisk arbetsträning påskynda återinpassningen
i arbetslivet av personer, som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga
nedsatt eller som tidigare av olika orsaker icke deltagit i ordnat
arbete, äro stora. Arbetsträningen har visat sig utgöra ett värdefullt
komplement till den medicinska behandlingen och sjukgymnastiken. Vid
de förenämnda s. k. arbetsprövnings- och arbetsträningsinstituten ha också
trots de små resurserna relativt goda resultat uppnåtts i mindre komplicerade
fall.

Arbetsmarknadstyrelsen har föreslagit, att statsbidrag skall utgå till
nämnda institutioner. Jag delar styrelsens uppfattning rörande behovet av
sådana mindre verkstäder. I allmänhet torde det emellertid vid dessa icke
finnas resurser att verkställa en mera metodisk arbetsprövning och arbetsträning.
Verksamheten vid dessa mindre institutioner torde i allmänhet inskränka
sig till enklare arbetsträning och mer eller mindre permanent sysselsättning
av partiellt arbetsföra. Kommittén har framhållit och svenska
vanförevårdens centralkommitté har i sitt yttrande understrukit, att någon
skarp gränsdragning mellan sistnämnda båda verksamhetsformer — arbetsträning
och skyddad sysselsättning — icke förekommer vid ifrågavarande
institutioner. Jag har därför funnit lämpligast, att frågan om stöd till desamma
upptages till närmare behandling i samband med kommitténs förslag
rörande skyddad sysselsättning.

Såsom kommittén och arbetsmarknadsstyrelsen framhållit i sina utredningar
och som ytterligare understrukits i yttrandena över desamma föreligger
det emellertid otvivelaktigt ett betydande behov av möjligheter till
kvalificerad arbetsprövning av partiellt arbetsföra. Dessa böra innefatta
resurser för prövning ur medicinsk, psykologisk och teknisk synpunkt av

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

svårbedömbara arbetsvårdsfall. Det är vidare av stor vikt, att lämpliga metoder
utprövas lör hur en systematisk funktionsförbättrande arbetsträning
lämpligast skall bedrivas. En sådan verksamhet torde vara nödvändig
för att de förenämnda mindre institutionerna skola kunna erhålla en hållbar
grund för sitt arbete. Arbetsmarknadsstyrelsen har därför anmodats att
inkomma med utformade förslag till sådan verksamhet. De förslag om upprättande
av arbetskliniker, som arbetsmarknadsstyrelsen med anledning
härav framlagt, finner jag ägnade att tillgodose de behov som här föreligga.
Enligt detta förslag skola dylika kliniker upprättas i Stockholm och
Göteborg. Kliniken i Stockholm skall upprättas i lokal anslutning till
karolinska sjukhuset och med staten som huvudman. Den avses dock vara
en fristående institution. Beträffande den tidrymd under vilken den nu aktuella
byggnadstomten på karolinska sjukhusets område får disponeras har
jag under hand erfarit, att f. n. inga planer föreligga för utnyttjande av
detta område för annat ändamål. Den andra kliniken skall upprättas av
Göteborgs stad och innebär en utbyggnad av och komplettering till de anordningar
för partiellt arbetsföra, som staden redan upprättat. Båda klini-,
kerna skola vara i stånd att ge kvalificerad arbetsprövning och arbetsträning.
Stockhohnskliniken är därjämte avsedd att i viss mån fungera som
en forskningsinstitution, vars resultat skola komma hela arbetsvårdsorganisationen
till godo. Till denna institution torde även svårbedömbara invaliditetsfall
vid behov kunna remitteras för undersökning. Samarbete bör
etableras med de institutioner, som omnämnts i arbetsmarknadsstyrelsens
skrivelse, liksom med statens institut för folkhälsan. Platserna på stockholmskliniken
skola stå till förfogande för partiellt arbetsföra från hela
landet. Av platserna på göteborgskliniken skola minst 5 utnyttjas på samma
sätt.

Då erfarenhet av liknande verksamhet saknas i vårt land, synes det icke
tillrådligt att f. n. ge ar bet sklinikerna en definitiv utformning. Verksamheten
bör tills vidare ha karaktären av försöksverksamhet. Avtal med Göteborgs
stad bör tills vidare träffas för ett budgetår i taget. Under denna
förutsättning har jag icke något att erinra mot att klinikerna organiseras i
huvudsaklig överensstämmelse med arbetsmarknadsstyrelsens förslag. Det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser rörande
verksamheten.

Kostnaderna för upprättande av stockhohnskliniken ha av arbetsmarknadsstyrelsen
beräknats till ca 113 700 kronor. De årliga driftkostnaderna
för denna klinik ha beräknats till 88 150 kronor. Tillsammans med bidraget
till göteborgskliniken skulle de årliga kostnaderna alltså utgöra ca 115 000
kronor. Jag har intet att erinra mot dessa kostnadsberäkningar. Jag torde
i det följande få återkomma till frågan om dessa kostnaders bestridande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

III. De partiellt arbetsföras sysselsättande.

Kommitténs förslag.

Översikt över olika former och alternativ för de partiellt arbetsföras sysselsättande.
Kommittén har vid sin behandling av frågorna rörande de partiellt
arbetsföras sysselsättande (betänkande V) framhållit, att olika utvägar,
beroende på klientelets förutsättningar, böra ifrågakomma. Kommittén
anger därvid följande.

Flertalet partiellt arbetsföra kunna sannolikt efter arbetsträning, yrkesutbildning
eller omskolning — därest dessa åtgärder föregås av yrkesvägledning,
eventuellt kombinerad med arbetsprövning, medicinsk rådgivning och
psykoteknisk anlagsundersökning — hävda sig i konkurrensen om arbetstillfällena
gentemot fullarbetskraften samt erhålla arbetsplacering under
normala villkor.

För vissa partiellt arbetsföra måste emellertid specialåtgärder vidtagas.
Med specialåtgärder avser kommittén anordningar av följande slag:

a) åläggande för eller åtagande av arbetsgivare att anställa en viss kvot
partiellt arbetsföra;

b) reserverande av vissa slag av arbeten för partiellt arbetsföra;

c) beviljande av företrädesrätt till vissa yrken eller till rättighet att idka
handel och dylikt;

d) arbetsplacering under speciella villkor i öppna marknaden, såsom mot
reducerad lön eller förkortad arbetstid;

e) arbetsplacering under skyddade förhållanden, d. v. s. i sysselsättning,
där den partiellt arbetsföre ur produktions- och lönesynpunkt är skyddad
för fullarbetskraftens konkurrens.

Slutligen kunna enligt kommittén såsom utvägar för de partiellt arbetsföras
sysselsättande hemindustriellt arbete och hemslöjd komma i fråga. I
anslutning till de skyddade företagen kunde därvid bl. a. s. k. hemarbetscentraler
upporganiseras.

Kommittén anför, att specialåtgärder för att trygga de partiellt arbetsföras
sysselsättande prövats i några länder redan efter förra världskriget men blivit
mera allmänna efter sista kriget. I första hand ha åtgärder vidtagits
för att trygga sysselsättning åt krigsinvaliderna. Kvotlagstiftning liksom
reserverande av vissa anställningar åt partiellt arbetsföra har införts i bl. a.
Storbritannien, Tyskland, Ungern, Polen och Tjeckoslovakien. I andra länder
såsom Finland, Nederländerna och Sydafrikanska Unionen ha lagförslag
utarbetats, vilka kunna framläggas och sättas i kraft, därest läget så påkallar.
Skyddad verksamhet för partiellt arbetsföra finnes även organiserad
i ett flertal länder såsom Canada, Finland, Schweiz, Förenta Staterna, Storbritannien
och Sydafrikanska Unionen. I regel bedrives denna verksamhet
av enskilda föreningar, i vissa fall med bidrag från det allmänna. I två länder,
nämligen Storbritannien och Sydafrikanska Unionen, är dock den skyddade
verksamheten organiserad med stöd från det allmänna och efter av
staten centralt uppdragna riktlinjer.

I Sverige har sedan några år tillbaka skyddad sysselsättning beretts par -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

tiellt arbetsföra vid de tidigare omnämnda s. k. arbetsinstituten. En redogörelse
för verksamheten har såsom förut nämnts lämnats i kommitténs betänkande
V, bilaga nr 4.

Den principiella inriktningen av arbetsvärden. Angående principerna för
arbetsvärden anför kommittén (bet. V, s. 16).

Säranordningarna för den partiella arbetskraftens sysselsättande skola
tagas i anspråk först sedan de vanliga anordningarna i ett visst fall visat sig
icke kunna giva ett tillfredsställande resultat. Vid arbetsplacering av partiellt
arbetsföra skall således i första hand eftersträvas, att de handikappade
erhålla ett arbete, där de kunna fullgöra en fullgod arbetsprestation och där
de erhålla lön enligt normala villkor, d. v. s. enligt villkor som gälla för
fullarbetskraften i ifrågavarande yrke. Först i andra hand skall ifrågakomma
en placering till löner och på villkor, som särskilt avpassats efter den
individuella prestationsförmågan, således även till reducerad lön, varom bestämmelser
kunna finnas i kollektivavtal eller särskild överenskommelse
träffats. Först sedan dessa två utvägar prövats och — även med beaktande
av möjligheterna till placering efter yrkesutbildning eller arbetsträning eller
med stöd av näringshjälp för startande av egen rörelse eller dylikt — visat
sig icke kunna leda till önskat resultat, skall placering i skyddad verksamhet
övervägas. De, som på grund av arbetshinder, avstånd till möjlig eller
lämplig arbetsplats och dylikt icke kunna beredas lämpligt arbete i öppna
marknaden eller deltaga i organiserad skyddad verksamhet, böra förmedlas
passande hemarbete.

Undersökning angående behovet av arbetsvärd (bet. V, s. 30—40). Kommittén
föranstaltade genom arbetsmarknadsstyrelsen om en undersökning i
syfte att belysa det aktuella behovet av arbetsvärd för personer i åldern
15—66 år. Genom länsarbetsnämnderna verkställdes vid årsskiftet 1947/48
en intensivundersökning, som omfattade 20 landskommuner, 2 municipalsamhällen,
3 köpingar och 6 städer med ett sammanlagt invånarantal av
ca 175 000 personer, utgörande 2,6 procent av landets befolkning. Kommunerna
voro valda så att de skulle vara representativa för landet i dess helhet.
Undersökningen gav till resultat, att ca 1 (0,92) procent eller 62 000
personer av folkmängden bestod av sådana partiellt arbetsföra, som vid
undersökningstillfället kunde anses vara i behov av arbetsvärd. Fördelat på
de olika slag av åtgärder, som bedömdes lämpliga i de skilda fallen, erhölls

följande resultat.

Åtgärder Procent

Arbetsplacering i öppna marknaden.............................. 31,8

Arbetsprövning och arbetsträning................................ 4,9

Fortbildning .................................................. 2,6

Omskolning .................................................. 7,3

Yrkesutbildning av längre varaktighet än ett år.................... 2,3

Skyddad sysselsättning ......................................... 14,7

Hemarbete .................................................... 28,7

Näringshjälp .................................................. 4,t

Medicinsk vård ................................................ 1,7

Övriga fall .................................................... 1,6

Summa 100,o

Kungl Maj:ts proposition nr 167.

Kommittén framhåller vidare, att den aktuella befolkningsutvecklingen
med en kraftig ökning av antalet åldringar kommer att medföra att antalet
personer, som bli att betrakta såsom partiellt arbetsföra och arbetsoföra,
likaledes kommer att öka. Problemet med de partiellt arbetsföras sysselsättande
kommer därför att växa under de närmaste decennierna, oavsett konjunkturerna.

Kvotlagstiftning (bet. V, s. 41—52). Kommittén har övervägt, huruvida
det skulle vara lämpligt eller nödvändigt att införa en kvotlagstiftning för
att säkra de partiellt arbetsföras arbetsplacering. Enligt kommittén finnas
många skäl, som tala emot en sådan åtgärd. Först bör beaktas, framhåller
kommittén, att det klientel, som man har att arbeta med inom arbetsvärden
i vårt land, icke är av samma beskaffenhet, som man har i de länder, där
en kvotlagstiftning införts. Till väsentligt större del består klientelet i
dessa länder av krigsskadade, d. v. s. i regel yngre personer med fysiska defekter,
som det enligt gjorda erfarenheter är lättare att bereda arbetsanställning
än äldre personer eller personer med psykiska defekter eller social belastning.
På grund av att företagen i vårt land bestå av små enheter skulle
vidare eu kvotlagstiftning enligt samma grunder, som tillämpas i vissa andra
länder, endast komma att omfatta eu mindre del av företagen, vilket
skulle göra belastningen av en sådan åtgärd ojämn, i det att endast en mindre
del av företagarna skulle drabbas härav.

Den geografiska fördelningen av större företag samt företag, som skulle
kunna absorbera partiellt arbetsföra, är synnerligen ojämn, varför en kvotlagstiftning
skulle komma att verka mycket olika i skilda landsdelar. Eu
utjämning kan endast ske genom en omfattande omflyttning av arbetskraft,
vilket sannolikt skulle innebära stora svårigheter.

Fara föreligger vidare enligt kommittén för att det genom en registrering
och särbehandling av de partiellt arbetsföra åstadkommes en särskild avgränsning
eller prickning av dessa i förhållande till andra samhällsmedlemmar.

Införandet av en kvotlagstiftning kräver även en total registrering av alla
partiellt arbetsföra samt en ingående kontroll i olika avseenden, vilka uppgifter
måste bliva administrativt betungande, framhåller kommittén.

De skäl som tala emot införandet av en kvotlagstiftning har kommittén
funnit så övertygande, att den avstått från att framlägga förslag härom.

Reserverande av och företrädesrätt till vissa yrken (bet. V, s. 53—68).
Kommittén har med utgångspunkt från de erfarenheter, som gjorts i utlandet
— i första hand England — och efter undersökning av kraven inom
olika yrken funnit sig icke kunna förorda, alt genom lagstiftning några
speciella yrken reserveras för partiellt arbetsföra. Det har nämligen
visat sig, att de sysselsättningar, som skulle kunna tänkas komma i fråga
för reserverande, ställa så varierande krav, att befattningarna icke generellt
kunna betraktas såsom lämpliga för partiellt arbetsföra i allmänhet. Erfarenheterna
från utlandet av dylika åtgärder ha icke heller visat, att det
resultat man velat åstadkomma med en sådan åtgärd, alltid kunnat uppnås.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Vad beträffar frågan om att partiellt arbetsföra skulle givas f ö r e t r äd
e s r ä 11 till vissa yrken bär kommittén ej heller funnit några sysselsättningar,
som kunna anses lämpliga härför. Kommittén instämmer dock i det
av 1947 års butikstängningssakkunniga gjorda uttalandet, att de partiellt
arbetsföras intressen böra kunna tillgodoses inom kioskhandeln. Nämnda
sakkunniga anförde såsom tänkbar utväg härför att för ändamålet bildade
kommunala bolag eller stiftelser skulle kunna förvärva tillstånd till handel
på utsträckt affärstid och anställa partiellt arbetsföra såsom affärsförcståndare
och biträden. I fall då kommunerna själva icke ville driva rörelsen,
kunde kommunerna uppföra kiosker i egen regi och uthyra dessa till personer,
som anvisades av de socialvårdande organen.

Kommittén framhåller vidare, att partiellt arbetsföra, som i övrigt uppfylla
gällande villkor, böra i första hand komma i fråga till utövande av
tillfällig försäljningsverksamhet. Kommittén anser även lämpligt, att statens
tobaksnämnd vid beviljande av nya tillstånd till specialtobakshandel
lämnar företräde åt sådana partiellt arbetsföra, som inneha de önskade
kvalifikationerna för bedrivande av dylik verksamhet.

De partiellt arbetsföras inlemmande i den ordinarie produktionen (bet. V,
s. 69—88). Det göres ofta gällande, framhåller kommittén, att vårt näringslivs
ökade industrialisering, rationalisering och kommersialisering ha stegrat
prestationskraven och höjt fordringarna på arbetskraftens kvalitet. Mot
detta anför kommittén, att den ökade mekaniseringen och specialiseringen
i många fall dock medfört, att kravet på den fysiska kraftinsatsen i arbetet
blivit mindre. På grund av den långt drivna specialiseringen och uppdelningen
av produktionen på olika tempon finnes bl. a. inom industrin
många arbetsuppgifter, för vilka kraven på fysiska krafter kunna sättas
lågt. Genom forskning och klassificering av de olika arbetsuppgifterna inom
såväl industrin som andra näringsgrenar bör det bliva möjligt att finna
många arbetstillfällen som äro väl lämpade för partiellt arbetsföra. Kommittén
omnämner i detta sammanhang de metoder för s. k. sysselsättningsanalyser,
som utexperimenterats och prövats i Förenta staterna, och föreslår,
att dessa metoder måtte prövas även i vårt land.

I fortsättningen framhåller kommittén, att företagaren sannolikt icke betraktar
den produktionssvaga arbetskraften på samma sätt i en högkonjunktur
som i en lågkonjunktur. I tider av arbetskraftsbrist bortse många
företagare från de extra kostnader och besvär, som de ådraga sig genom
att sysselsätta partiellt arbetsföra. Vid vikande konjunktur däremot, utgallras
den mindre effektiva arbetskraften. Det finns därför risk för att
den produktionssvaga arbetskraften avskedas vid en vikande konjunktur.

Kommittén påtalar, att arbetskamraternas inställning till de partiellt arbetsföra
ofta kan ha en avgörande betydelse för huruvida en gjord arbetsplacering
lyckas. Svårigheter i detta hänseende ha visat sig föreligga särskilt
i fråga om personer med synliga defekter, lungtuberkulösa samt psykiskt
sjuka och socialt belastade. Kommittén föreslår, att arbetsmarknadsstyrelsen
erhåller i uppdrag att utarbeta lämpliga broschyrer, avsedda att

Kungi. Maj.ts proposition nr 167.

spridas på arbetsplatserna, rörande dessa problem. I första hand böra broschyrerna
tillställas ledningen för verkstadsklubbarna och företagens personalchefer.

Mot bakgrunden av vad som sagts rörande företagarnas syn på den partiella
arbetskraften och löneavvägningen har kommittén tagit upp frågan
huruvida i anställningsavtalen förekomma bestämmelser, som kunna utgöra
hinder för anställning av partiellt arbetsföra.

Kommittén har därvid anfört, att krav på friskintyg i samband med antagandet
i pensionsberättigad anställning eller i anställning, som medför andra
sociala förmåner, kan utgöra hinder för partiellt arbetsföras anställning. Som
en lösning av pensioneringsproblemet för partiellt arbetsföra i de fall, då
brister i hälsotillståndet hindra anslutning till pensionskassa, rekommenderar
kommittén arbetsgivarna att i fråga om sådana personer göra undantag
från krav på obligatorisk anslutning till pensionskassa och i stället tillämpa
metoden att teckna frivillig statlig pensionsförsäkring. Där obligatorisk
anslutning till sjukkassa föreskrives, bör undantag likaledes göras för partiellt
arbetsföra.

Kommittén anför i detta sammanhang, att partiellt arbetsföra i görligaste
mån böra medgivas inträde i arbetslöshetskassa, så att de i samma utsträckning
som andra tillförsäkras skydd mot arbetslöshet.

Kommittén anför vidare, att enligt lärlingsavtalet för verkstadsindustrin
lärlingsnämnd på ansökan kan medgiva rätt att anställa lärling i högre
ålder än vad avtalet medgiver. För att underlätta för äldre partiellt arbetsföra,
som behöva byta yrke, att komma in som lärlingar i andra fack, böra
tillägg av denna innebörd, i den mån så icke redan skett, införas även i
övriga lärlingsavtal.

För att ge skydd mot att partiellt arbetsföra i större utsträckning än sina
friska och mera omplaceringsbara kamrater avskedas vid en vikande konjunktur
föreslår kommittén, att ett tillägg skall göras till bestämmelserna
om uppsägning och permittering i huvudavtalet mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Utöver vad som nu stadgas om
hänsyn till lika skicklighet och lämplighet, anställningstidens längd och
särskilt stor försörjningsplikt skulle införas föreskrift om att hänsyn även
tages till »av personliga arbetshinder betingade särskilda svårigheter att
erhålla annan anställning».

Vissa avtal innehålla bestämmelser om att nedsättning av lönen för arbetare,
som genom sjuklighet eller ålderdom fått sin arbetsförmåga väsentligt
minskad, icke får göras med mer än 15 å 20 procent. Kommittén har
ansett, att ett borttagande av denna fastställda gräns vore ägnat att främja
de partiellt arbetsföras möjligheter att vinna anställning.

Kommittén rekommenderar vidare ett mera utbrett användande av deltidsarbete
för personer som icke orka med att arbeta hel dag.

Halvskyddad sysselsättning (bet. V, s. 88—94). Såsom motiv för anordnande
av halvskyddad sysselsättning anför kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Även vid eu lönesättning som är proportionell mot arbetstakten bliva förelagets
kostnader för ett visst arbete högre, när det gäller en lägre prestation
och däremot svarande lägre lön, än om det gäller en normal prestation
och normal lön. Trots lägre lön blir den partiellt arbetsföre arbetaren således
icke »billig arbetskraft» utan tvärtom en mera dyrbar arbetskraft än en person,
som regelbundnare eller effektivare utnyttjar maskinella och andra produktionsmedel.
Det kan hända att sysselsättandet av en person med låg
prestationsförmåga, även om denne icke erhölle någon som helst lön, skulle
vara direkt förlustbringande beroende på att hans arbetsresultat icke täckte
de fasta kostnaderna för maskiner, arbetslokal, administration och arbetsledning,
speciellt om särskilda tekniska anordningar eller särskild arbetsledning
och övervakning erfordras. Man måste därför räkna med att det
ofta blir avsevärd skillnad mellan å ena sidan den lön arbetstagaren och
hans organisation anser vara riktig med hänsyn till hans personliga arbetsförmåga
och faktiska arbetstakt och å andra sidan den lön som motsvarar
nettovärdet av hans arbetsinsats för företaget. Man måste ju räkna med att
arbetare i allmänhet icke anställas om detta — trots nedsatt lön — medför
ekonomisk förlust för arbetsgivaren i förhållande till anställande av normalarbetskraft.

Även i mindre extrema fall skulle det kunna hända, att den erforderliga
lönenedsättningen skulle bli så kraftig, att lönen icke skulle ge den partiellt
arbetsföre rimlig stimulans för utnyttjande av den begränsade arbetsförmåga
han dock besitter. Man kan med andra ord icke begära, att lönenedsättningen
skall gå så långt, att den för arbetsgivaren uppväger de produktionskostnadsökningar,
som äro förenade med sysselsättandet av personer
med påtagligt nedsatt arbetsförmåga. Å andra sidan måste man räkna med
att de extra besvär och de extra kostnader som föranledas härav ofta bli
av sådan storleksordning, att cn arbetsgivare icke kan beräknas vara villig
att utan kompensation åtaga sig dessa, eftersom det skulle medföra ren
förlust på sysselsättandet av partiellt arbetsföra. Det skulle måhända synas
enklast att helt hänskjuta ordnandet av dessa personers sysselsättningsproblem
till det allmänna. Man bör emellertid ha i sikte, att organiserandet
av helt fristående verkstäder bjuder på svårbemästrade problem. Bland dessa
må märkas frågan om lämplig och kontinuerlig sysselsättning, avsättningsoch
försäljningsproblem etc., vilka icke behöva föranleda särskilt stora
svårigheter, om de samordnas med redan tidigare bedriven ordinarie verksamhet.

Med hänsyn till dessa faktorer anser kommittén det vara lämpligt att
upptaga till diskussion möjligheterna att i anslutning till produktionsföretagens
ordinarie drift ordna någon speciell organisationsform, som ger
möjlighet att under normala betingelser bereda sysselsättning åt svårt
handikappade.

Härvid har kommittén tänkt sig, att i viss för varje särskilt fall bestämd
omfattning bidrag från det allmänna skola givas till sådana arbetsgivare, som
åtaga sig att anställa produktionssvaga partiellt arbetsföra. I många fall
måste detta bli billigare än att anordna särskild sysselsättning för ifrågavarande
personer eller att låta deras försörjning helt ankomma på socialvård
eller socialförsäkring. Den organisationsform för beredande av sysselsättning
åt partiellt arbetsföra, som kommittén föreslår, har den kallat halvskyddad
sysselsättning. Denna skulle utgöra eu mellanform mellan å ena
sidan placering på den allmänna arbetsmarknaden, eventuellt med individu -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 167.

ellt nedsatt lön, och å andra sidan den helt skyddade sysselsättningen i av
samhället inrättade produktionsföretag, avsedda för personer med särskilt
svåra handikap.

Statsbidraget till den halvskyddade verksamheten skall enligt förslaget utgå
både till företagare, som upprätta särskilda avdelningar för sysselsättande
enbart eller till övervägande del av partiellt arbetsföra med undernormal
prestationsförmåga och till företagare, som sysselsätta partiellt arbetsföra
placerade i den ordinarie produktionen tillsammans med fullarbetskraft. I
båda fallen skall såsom förutsättning gälla, att sysselsättandet av de partiellt
arbetsföra är förenat med ökning av produktionskostnaderna, trots en
med hänsyn till den begränsade prestationsförmågan modifierad lönesättning.
De normer för statsbidrag, som kommittén uppdragit för den helskyddade
sysselsättningen och för vilka redogöres i det följande, skola enligt förslaget
läggas till grund även för den halvskyddade.

Kommittén föreslår, att arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigas lämna statsbidrag
till halvskyddad verksamhet samt att härvid från fall till fall förhandla
om bidragets storlek och bestämma denna efter skälighetsprövning.
Möligheterna att erhålla statsbidrag skola vara förenade med villkoret att
det gäller nyanställningar på lediga platser, som ställas till vederbörande
arbetsvårdsorgans disposition.

Beträffande avlöningsförmånerna för personer i halvskyddad sysselsättning
bör enligt kommittén i princip gälla, att de partiellt arbetsföra skola
erhålla samma betalning som de fullt arbetsföra för samma arbetsprestation.
Ackordsersättning bör därför i görligaste mån tillämpas.

I betänkandet lämnas redogörelse för den verksamhet av halvskyddad typ,
som sedan några år tillbaka bedrives vid Malmö Läderfabriks AB i Malmö
och vid AB Elektrolux genom AB Carex i Stockholm.

Kommittén föreslår, att ett förslagsanslag på 100 000 kronor ställes till
arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för nämnda ändamål under ett första
budgetår.

Skyddad verksamhet (bet. V. s. 95—119). Kommittén har definierat
begreppen skyddad sysselsättning och skyddad verksamhet på följande sätt:
»Med skyddad sysselsättning förstås sysselsättning där den partiellt arbetsföre
ur produktions- och lönesynpunkt är skyddad för fullarbetskraftens
konkurrens. Med skyddad verksamhet avses verksamhet, som en institution
eller organisation i icke vinstgivande syfte bedriver för att bereda sysselsättning
åt icke konkurrenskraftig arbetskraft.»

Den skyddade verksamheten skall, framhåller kommittén, bereda sysselsättning
åt icke konkurrenskraftig arbetskraft, d. v. s. sådana partiellt arbetsföra,
vilka på grund av fysiska eller psykiska arbetshinder äro och även
under längre tid synas komma att bliva ur stånd att taga emot eller behålla
arbete under konkurrens med fullarbetskraften på den normala arbetsmarknaden.
Den största gruppen av dem som vid den tidigare omnämnda intensivundersökningen
ansågos vara i behov av skyddad sysselsättning, utgjor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

des av personer med psykiska arbetshinder (ca 28 %). Härnäst komina
vanföra (ca 20 %) och lungtuberkulösa (ca 11 %) (bet. Y, s. 269—270).

Kommittén anser, att ingen partiellt arbetsför, som bedömes ha varaktigt
mindre arbetsförmåga än ca en fjärdedel av den normala, bör ifrågakomma
för arbetsvärd av detta slag. Undantag från denna bestämmelse bör göras
endast för sådana partiellt arbetsföra, vilka inom en icke alltför lång tid
beräknas kunna uppnå en arbetsförmåga motsvarande en fjärdedel av den
normala. Den skyddade verksamhetens karaktär av arbetsföretag understrykes
av kommittén. Verksamheten får under inga omständigheter urarta till
att bliva en vårdform för mer eller mindre arbetsoförmögna eller arbetsovilliga
personer.

Beträffande frågan huruvida eu differentiering av klientelet är nödvändig,
har kommittén förklarat, att smittoförande lungtuberkulösa med hänsyn till
smittorisken böra sysselsättas vid särskilda företag. I övrigt anses ingen
specialisering av verksamheten vara behövlig. Personer med för omgivningen
störande uppträdande samt personer, som uppträda på sådant sätt att
de skada arbetsplatsens anseende, böra icke mottagas.

Arbetsuppgifter för de institutioner, som redan bedrivit skyddad
verksamhet, ha, anför kommittén, i huvudsak anskaffats från industrier och
handelsföretag. De ha ofta bestått av tempobetonade arbetsuppgifter från
metallindustrin, speciellt den elektro-mekaniska industrin. Dylika arbetsuppgifter
vore i första hand att rekommendera, eftersom produktion för industrins
räkning ställer sig billigare i drift än en sådan organiserad som ett
fristående företag. Svårigheter kunna dock uppstå med att hålla en kontinuerlig
arbetsdrift vid den skyddade verksamheten med uppgifter, som de
skyddade företagen själva kunna anskaffa från industrin. Det kräves därför,
att en intensifierad ackvisitionsverksamhet kommer till stånd och att
en samordning de olika verkstäderna emellan åstadkommes.

Vid en vikande konjunktur är det risk för att arbetsuppgifter från industrin
icke kunna anskaffas i sådan utsträckning, att en kontinuerlig
arbetsdrift kan upprätthållas. För att möta dessa svårigheter förordar kommittén,
att en egen produktion jämsides upplägges och i god tid planeras inom
de skyddade företagen. I första hand bör en sådan produktion inriktas på att
tillgodose behovet av vissa konsumtionsvaror för statens, landstingens och
kommunernas räkning. Därvid nämnes såsom exempel följande: snickeriarbeten,
såsom möbler och inredningsdetaljer; sängutrustningar, såsom madrasser,
kuddar och sänglinne; mattor och gardiner; sjukhuskläder; tekniska
artiklar, såsom bonvax, tvätt- och rengöringsmedel o. dyl. Härtill komma
andra konsumtionsartiklar, som upphandlas av statliga verk.

1 anslutning till verksamheten vid de skyddade företagen bör, uttalar
kommittén, anordnas utlämning av hemarbete till sådana partiellt arbetsföra,
som av olika skäl icke kunna besöka arbetsplatsen.

H u v u d in a n n a s k a p e l för den skyddade verksamheten skall enligt
förslaget kunna utövas av såväl landsting och primärkommuner som
enskilda föreningar och stiftelser. För varje verkstad bör finnas eu styrelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Som allmänt krav uppställes, att länsarbetsnämnd, socialvårdsmyndiglieter,
medicinsk sakkunskap, arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer
samt de partiellt arbetsföras organisationer böra vara representerade i styrelsen.
Denna bör utse ett arbetsutskott. Föreståndaren för verkstaden, arbetsvårdsassistenten
hos länsarbetsnämnden och läkaren böra äga rätt att
som föredragande närvara vid sammanträdena, ha yttranderätt och rätt att
i protokollet anteckna avvikande mening.

Såsom villkor för statsbidrag bör enligt kommitténs förslag uppställas att
varje verkstad bör ha minst 15 godkända arbetsplatser. Någon gräns uppåt
har kommittén icke föreslagit, men den framhåller, att verkstäderna icke
böra göras för stora. Platsantalet anses icke lämpligen böra överstiga 50.

Det i den skyddade verksamheten sysselsatta klientelet skall stå under
kontinuerlig medicinsk tillsyn.

Kommittén anser, att lönerna till partiellt arbetsföra, som sysselsättas
i skyddad verksamhet, principiellt böra utgå i form av ackordsersättning
för presterat arbete. Ackorden böra sättas av arbetsledningen i samråd
med kunnig yrkesman samt motsvara dem som skulle utgå till fullgod
arbetare för samma arbete under likartade arbetsförhållanden. När timlön
utgår, bör denna i görligaste mån anpassas efter arbetsprestationen. En
viktig princip vid lönesättningen anses böra vara, att lönen avväges så att
den stimulerar till bästa möjliga arbetsinsats.

Kommittén förutsätter, att genomförandet av de omnämnda förslagen
rörande skyddad sysselsättning även kommer att tillgodose de tuberkulösas
behov av sysselsättning under konvalescenstiden. I större samhällen
böra särskilda skyddade företag för tuberkulösa inrättas, vilka företag
böra vara kombinerade med inackorderingshem för dem som icke kunna
färdas till och från bostaden. Kommittén hänvisar som exempel till det
företag, som av centraldispensären i Stockholm upprättats i Västberga gård.
På orter, där förutsättningar för anordnande av dylik verksamhet icke föreligga,
böra smittoförande lungsjuka kunna remitteras till skyddad sysselsättning
vid sanatoriernas eftervårdssjukhus, vilka böra kunna utnyttjas
för att bereda sysselsättning åt smittosamma och kroniska fall av tuberkulos.

Med hänsyn till betydelsen — icke minst från psykologisk synpunkt —
av att en desinfektion av produkter, framställda av smittoförande tuberkulösa,
kommer till stånd, framhåller kommittén vikten av att desinfektionsanordningar
finnas vid samtliga företag, som sysselsätta sådana personer.
Yrkesinspektionen bör i samråd med institutet för folkhälsan övervaka, att
dessa anordningar äro av sådan beskaffenhet att material av olika slag ej
tar skada samtidigt som en fullt betryggande desinfektion åstadkommes.

Kommittén föreslår, att statsbidrag skall lämnas till den skyddade
verksamheten. Bidrag föreslås sålunda utgå

1) med 50 procent av föreståndares och arbetsledares löner;

2) vid fristående företag med hela arvodet — dock högst 2 400 kronor
för år — till läkare; samt

Kunal. Maj:ts proposition nr 167.

3) vid företag som sysselsätter smittoförande tuberkulösa med hela anläggningskostnaden
för desinfektionsanordningar.

Till verksamheten vid s. k. hemarbetscentraler, som kommittén föreslår
skola anordnas i anslutning till skyddade företag för utlämning av hemarbetsuppgifter
till partiellt arbetsföra, föreslås dessutom i fall, där särskilda
omständigheter föreligga, statsbidrag kunna utgå till täckande av kostnader
för löner m. in. och för transporter av material och produkter till och
frän hemarbetarens bostad.

I motsats till vad arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit i fråga om statsbidrag
till de s. k. arbetsprövnings- och arbetsträningsinstituten, anser
kommittén, att bidrag icke bör utgå till maskin- och verktygsutrustning vid
de skyddade företagen.

Ett förslagsanslag på 300 000 kronor skulle enligt kommitténs förslag
under ett första budgetår ställas till arbetsmarknadsstyrelsens disposition
för statsbidrag till skyddad verksamhet.

Hemindustriellt arbete (bet. V, s. 121—133, 157—161). Kommittén anför,
att fullständiga uppgifter beträffande omfattningen av det hemindustriella
arbetet torde saknas i vårt land. Senast föreliggande statistik gällde år 1945,
och i denna redovisades 19 932 personer sysselsatta i hemindustrielit arbete.
1938 års arbetarskyddskommitté uppskattade antalet till omkring 30 000.
Det hemindustriella arbetet berör främst textil- och beklädnadsindustrin
och inom denna företrädesvis sömnads- och trikåindustrin. Kommittén fortsätter.

De förhållanden och villkor, under vilka det hemindustriella arbetet under
det sista århundradet utförts i vårt land liksom för övrigt i alla länder,
ha städse varit föremål för kritik. Denna kritik har icke endast avsett löneförhållandena
inom det hemindustriella arbetet. Den har även vänt sig mot
att hemarbetarens hem förvandlas till arbetsplats med de sociala och hygieniska
vådor detta kan tänkas medföra, samt mot att hemarbetarens familj,
särskilt hans eller hennes minderåriga barn, veterligen utnyttjas i arbetet.

Kommittén har från nämnda synpunkter diskuterat huruvida den borde
reservationslöst kunna rekommendera heminduslriellt arbete för handikappade
personer. Frånsett frågan om det hemindustriella arbetets lönsamhet,
torde nämligen enligt kommitténs mening de bostadssociala och medicinska
nackdelar detta slag av hemarbete medför väga tungt. Kommittén
anser, att de överdrifter i avseende å arbetstidens längd och familjemedlemmarnas
deltagande i arbetet, som tidigare föranleddes av ekonomisk
nöd och rädsla för att anlita fattigvårdens hjälp, numera icke borde behöva
förekomma. För icke så iå, av medicinska och sociala skäl till bostaden
bundna, handikappade personer, torde det hemindustriella arbetet vara den
enda möjliga och lämpliga formen av sysselsättning. Kommittén anser, alt
de som ha förutsättningar härför böra sysselsättas i skyddade företag.
För partiellt arbetsföra, som bo inom räckhåll för och med möjlighet att arbeta
inom ett skyddat företag, torde hemarbetet därför icke bliva aktuellt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Hemindustriellt arbete till såväl partiellt arbetsföra som anth;a förmedlas
till icke ringa del i Stockholm genom den offentliga arbetsförmedlingens arbetsvårdsexpedition.
Kommittén anser detta tillfredsställande, enär arbetsförmedlingen
kan vara hemarbetaren behjälplig att erhålla ackordspriser,
som icke innebära underbetalning av hemarbetet. I den mån partiellt arbetsföra
sysselsättas med hemindustriellt arbete, bör arbetsvårdsorganet ha kännedom
om löneläget och ackordssättningen för motsvarande arbete på arbetsplatserna
och vara den partiellt arbetsföre behjälplig med anskaffande av
hemarbete samt tillse, att hans arbetsvillkor överensstämma med gängse normer
i öppna marknaden. Vid förmedling av dylikt hemarbete bör arbetsvårdsorganet
även taga under övervägande, huruvida det erbjudna hemarbetet
kan anses lämpligt med hänsyn till den partiellt arbetsföres hälsa och
arbetsförmåga samt huruvida det kan tänkas medföra sociala eller hygieniska
vådor för honom själv eller hans familj.

Hemslöjd (bet. V, s. 133—150, 161—168, 380—393). I fråga om hemslöjden
anför kommittén bl. a. följande.

Den undersökning angående vissa, huvudsakligen partiellt arbetsföra hemslöjdares
inkomst- och arbetsförhållanden, som kommittén låtit utföra, har
bekräftat, att hemslöjden planmässigt upplagd och organiserad icke endast
väl lämpar sig för personer med fysiska eller psykiska arbetshinder utan även
kan bereda partiellt arbetsföra eu god inkomst. Förutsättningarna härför synas
emellertid vara dels en effektiv försäljningsorganisation för försäljning
av alster tillverkade av hemslöjdsarbetare, dels en kontinuerlig tillgång på
nya hemslöjdsmodeller och idéer, dels en organiserad instruktionsverksamhet,
dels ock i förekommande fall utbildning av partiellt arbetsföra, som
beräknas kunna sysselsättas med hemslöjdsarbete.

I motsats till det hemindustriella arbetet skulle hemslöjden komma att
sysselsätta partiellt arbetsföra på landsbygden, där man i regel har större
möjligheter att ordna särskilda arbetslokaler. De olägenheter, som framhållits
vara förenade med att draga in hemarbetet i bostaden, skulle därigenom icke
bliva så framträdande.

De nu befintliga försäljningsorganisationerna för hemslöjdsalster finner
kommittén lämpliga för ändamålet. Däremot anser kommittén nödvändigt,
att särskilda åtgärder vidtagas för att skaffa fram hemslöjdsmodeller och
arbetsuppgifter inom hemslöjdens ram.

Partiellt arbetsföra, som anses lämpade alt sysselsättas i hemslöjdsarbete
och för detta ändamål äro i behov av kortare utbildning, böra enligt kommitténs
förslag beredas möjlighet att genomgå hemslöjdskurser.

Beredskaps- och arkivarbeten (bet. V, s. 169-—180). Kommittén har åberopat,
att undersökningar, som gjorts bl. a. av 1947 års arbetslöshetssakkunniga
och arbetsmarknadsstyrelsen, visa, att beredskapsarbeten och arkivarbeten
under senare tid i viss utsträckning öppnats för partiellt arbetsföra.

De nuvarande beredskapsarbetena, som till stor del bestå i

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

tunga anläggningsarbeten, såsom schaktning, stenarbete o. dyl. kunna dock
enligt kommitténs mening anses vara mindre lämpade för personer med fysiska
defekter. Kommittén önskar därför, att en större differentiering av beredskapsarbetena
kommer till stånd, så att olika kategoriers arbetsförmåga
och förutsättningar på bästa sätt kunna komma till sin rätt. Personer, som
visa sig mindre lämpade för beredskapsarbeten, böra beredas sysselsättning
i bl. a. skyddad verksamhet.

Kommittén föreslår, att arkivarbetena i ännu större utsträckning
än hittills öppnas för partiellt arbetsföra och att en friare lönesättning tilllämpas,
som bättre avpassas efter vederbörandes arbetsprestation. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör även söka hos enskilda företag och sammanslutningar
ackvirera lämpliga arkivarbetsuppgifter.

Centralt organ för samordning m. m. av produktionen genom skyddad sysselsättning,
hemarbete och arbetsterapi (bet. V, s. 181—199). Kommittén
framhåller, att tillkomsten av ett antal skyddade företag, utvidgningen av arbetsterapin
på sjukhusen och intensifieringen av hemarbetsförmedlingen aktualisera
frågan om inrättande av en central inköps- och försäljningsorganisation
för produkter, tillverkade under sådana former.

Med hänsyn till att varken arten eller storleken av den blivande produktionen
vid de skyddade företagen på förhand kan överblickas och en fullständig
utredning i denna fråga icke f. n. är möjlig att framlägga, har kommittén
icke funnit sig kunna föreslå, att en dylik central inköps- och försäljningsorganisation
f. n. uppbygges. Kommittén föreslår i stället, att arbetsmarknadsstyrelsen
får i uppdrag att tills vidare sköta samordningen av
produktionen. I första hand skulle styrelsen verka som clearingcentral för
beställningar och anbud samt driva ackvisitionen för de skyddade företagens
räkning. Vidare skulle styrelsen ha rådgivande funktion i vad avser planering
in. m. av skyddad verksamhet, såsom planering av produktionen, inköp
av maskiner och andra förnödenheter för företagens utrustning, samt
uppspårande av nya tillverkningsspecialiteter. Ett kontinuerligt samarbete bör
uppehållas med de organisationer och institutioner, som bedriva försäljning
av partiellt arbetsföras alster eller bedriva produktion under skyddade förhållanden,
såsom centraldepån för blindas arbeten, fångvårdsstyrelsen m. fl.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör sålunda följa utvecklingen på detta område
samt, i den mån behov av en större inköps- och försäljningsorganisation uppstår,
taga initiativ till upprättande av en dylik.

Yttranden.

Mot vad kommittén anfört angående den principiella inriktningen
av arbetsvärden ha vid remissbehandlingen inga erinringar
gjorts.

Kommitténs förslag att någon kvotlagstiftning icke bör införas
har i de flesta remissyttrandena icke mött invändningar. De lungsjukas
riksförbund har dock anfört, att om tillfredsställande resultat icke kan nås
3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

på frivillig väg böra åtgärder av tvingande natur tagas under övervägande.
Vidare har de vanföras riksorganisation (DVR) anfört, att den av kommittén
anvisade vägen — att med frivilliga överenskommelser åstadkomma bästa
möjliga placering av partiellt arbetsföra — är att föredraga om den för till
målet. Arbetsvårdsorganisationens resurser spela härvidlag en betydande
roll. Den stora efterfrågan på arbetskraft, som under nuvarande högkonjunktur
gjort sig märkbar, har emellertid icke medfört de partiellt arbetsföras
inplacering i produktionen i den utsträckning som varit önskvärd,
varför andra åtgärder kunde komma att bliva nödvändiga. Kommitténs farhågor
för att en kvotlagstiftning skulle medföra en omfattande och betungande
administrativ apparat anser organisationen överdrivna. Redan under
nuvarande förhållanden blir den partiellt arbetsföre registrerad, när han
söker kontakt med arbetsvårdsorganet. En kvotlagstiftning bör icke vara en
åtgärd, som tynger arbetsgivaren i nämnvärd grad, och den bör icke heller
bli ett irritationsmoment arbetskamrater emellan. Båda dessa konsekvenser
kunna enligt organisationens åsikt undvikas, om kvotlagstiftningen åtföljes
av en väl planlagd propaganda från arbetsvårdsorganet. Särskilt borde arbetsgivarorganisationer
och fackföreningar bliva föremål för en upplysningskampanj.
Enligt organisationens mening kan en kvotlagstiftning vara nog
så viktig under en vikande konjunktur för att de partiellt arbetslöra, som
redan infogats i produktionen, skola få en tryggare ställning. I annat fall
kan man befara, att dessa bliva de första som slås ut från arbetsmarknaden
i ett eventuellt krisläge. Organisationen föreslår, att man — i likhet med vad
som är förhållandet i Finland — som en beredskapsåtgärd utarbetar ett
förslag till lag, som ålägger såväl stat och kommun som enskilda arbetsgivare
att tillse, att viss procent av arbetsstyrkan utgöres av partiell arbetskraft.
Lagen bör finnas färdig att träda i kraft, när så anses påkallat.

Kommitténs uttalande att särskilda yrken icke böra reserveras för
partiellt arbetsföra har mött erinran endast från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus lön, som anser önskvärt, att så sker. Länsstyrelsen finner det
därför angeläget, att frågan blir föremål för ingående provning så snart
som möjligt.

Vad kommittén anfört om företrädesrätt för partiellt arbetsföra
till bl. a. kioskhandel, specialtobakshandel och tillfällig försäljningsverksamhet
har i remissvaren blivit föremål för skiftande bedömande. Arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna liksom svenska stadsförbundet
ha tillstyrkt förslagen. Länsstyrelserna ha i regel ej heller haft något att
erinra. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, handelns
arbetsgivareorganisation, AB. svenska pressbyrån, Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och Sveriges kioskidkares riksförbund
avstyrka däremot förslagen under olika motiveringar.

Kommitténs förslag och rekommendationer i fråga om de partiellt
arbetsföras inlemmande i den ordinarie produktionen
ha i stort sett icke mött några erinringar vid remissbehandlingen.

Förslaget att upplysningsbroschyrer rörande partiellt arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

föra skola utarbetas har sålunda tillstyrkts av bl. a. de lungsjukas riksförbund,
som mycket starkt framhävt betydelsen av vederhäftig upplysning
om tuberkulosens karaktär bland allmänheten och på arbetsplatserna. Den
vrångbild av tuberkulosen, som ännu trots tuberkulosvårdens och behandlingsmetodernas
utveckling lever kvar i folkmedvetandet, är fortfarande ett
stort hinder för f. d. sanatoriepatienters sociala återanpassning efter sjukdomstiden.

De rekommendationer, som kommittén framfört rörande avlägsnande
eller uppmjukande av bestämmelser i anställningsavtalen,
vilka kunna utgöra hinder för partiellt arbetsföras anställning,
ha likaledes accepterats i yttrandena. Såväl svenska arbetsgivareföreningen
som landsorganisationen meddela, att överläggningar i de avtalsfrågor, som
kommittén berört, pågå mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Pensionsstyrelsen
framhåller, att den vid handhavandet av den yrkesutbildande
verksamheten gjort den erfarenheten, att kollektivavtalens bestämmelser om
lärlingslön och lärlingsålder understundom försvårat möjligheterna att anordna
en ändamålsenlig utbildning. Pensionsstyrelsen påpekar, att man inom
enstaka yrkesområden orubbligt vidhåller kravet på att en partiellt arbetsför
lärling under utbildningstiden skall erhålla för utlärd arbetare gällande avtalsenlig
lön oavkortad så snart den stipulerade lärlingsåldern överskridits.
Det är uppenbart, att sådana förhållanden icke äro ägnade att underlätta
strävandena att i det enskilda fallet åstadkomma en ändamålsenlig arbetsvärd.
Pensionsstyrelsen anser det bl. a. med hänsyn härtill angeläget, att en
uppmjukning av vissa hithörande kollektivavtalsbestämmelser kommer till
stånd.

Frågan om de partiellt arbetsföras anslutning till arbetslöshetskassa
anser länsstyrelsen i Kristianstads län böra bliva föremål för
ytterligare överväganden. Då de partiellt arbetsföras arbetslöshetsrisk som
regel torde vara större än fullarbetskraftens, synas nämligen de ekonomiska
konsekvenserna av förslaget böra utredas, innan slutlig ställning tages till
detsamma.

En ytterst viktig beredskapsåtgärd för vikande konjunkturer synes enligt
de blindas förening vara, att överenskommelse träffas mellan arbetsmarknadsparterna
om att vid avskedande av arbetskraft särskild hänsyn
må tagas till de partiellt arbetsföras större svårigheter att få nytt
arbete.

Förslagen om hal v skyddad verksa in het ha i regel icke föranlett
några erinringar i yttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter
dock lämpligheten av alt staten ekonomiskt engagerar sig i den halvskyddade
verksamheten på sätt som kommittén förordat. Enligt länsstyrelsens
mening vore systemet med individuell lönesättning, kompenserad genom
sociala bidrag, avgjort att föredraga framför ett system med statlig''
subvention till enskilda företagare, som sysselsätta handikappad arbetskraft.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har som sin åsikt framhållit, att
det föreligger stor risk för att enskilda arbetsgivare kunna komma att miss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

bruka en dylik anordning och att tvistigheter mellan arbetsmarknadens
parter i de enskilda fallen lätt kunna uppstå. Frågor angående halvskyddad
verksamhet tarva därför en omsorgsfull, försiktig och smidig handläggning.
Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län anser, att lämpligheten av att
vid sidan av den ordinarie driften anordna specialavdelningar för partiellt
arbetsföra kan ifrågasättas, enär ett sammanförande av partiellt arbetsföra
till särskilda avdelningar ej kan anses vara så lämpligt. Arbetsgivarna torde
kunna ordna denna sak på det för fallet lämpligaste sättet genom individuella
inplaceringar i tillverkningsprocessen. Enligt nämndens förmenande
böra vid dylika anställningar samma förutsättningar finnas för erhållande
av statsbidrag som vid anordnande av specialavdelningar. Jönköpings läns
landstings förvaltningsutskott ställer sig tveksamt till den nya formen för
sysselsättning samt anför härom följande.

I synnerhet under ett försämrat arbetsmarknadsläge skulle det vara
ganska betänkligt alt statssubventionera ett anställande av enskilda arbetare.
Lämpligheten av bidrag till arbetsgivare för sysselsättande av enskilda
partiellt arbetsföra torde därför kunna starkt ifrågasättas. Det förefaller
synnerligen svårt att fastställa gränserna för rätten till bidrag, och
det kan ifrågasättas huruvida arbetsvårdstjänstemännen kunna anses kompetenta
att avgöra hithörande frågor, varför man sannolikt i realiteten
kommer att bli i hög grad beroende av arbetsgivarens utlåtande. Det måste
också föreligga risk för att arbetsgivaren inskränker sig till att anställa
partiellt arbetsföra, för vilka han erhåller statsbidrag. Dessutom föreligger
alltid den möjligheten att de förslagna särskilda avdelningarna för produktionssvaga
bli »stämplade» och att en undervärdering av arbetskraften
blir följden.

Det ligger helt annorlunda till då det gäller den i betänkandet föreslagna
skyddade verksamheten. Här gäller det sålunda ej en subventionerad konkurrens
med fullarbetskraften och dessutom torde det vara lättare att bedöma
hjälpbehovet.

Svenska arbetsgivareföreningen har intet att erinra mot förslaget om
halvskyddad verksamhet.

Landsorganisationen anför, att den icke vill motsätta sig den av kommittén
i denna del föreslagna försöksverksamheten. Organisationen understryker,
att en viss försiktighet bör iakttagas, så att vid mindre god arbetstillgång
misshälligheter icke uppstå mellan de på detta sätt i skyddad
form anställda partiellt arbetsföra och de övriga arbetarna. Landsorganisationen
anför härom.

Subvention bör endast ifrågakomma, där de med de partiellt arbetsföras
sysselsättande förenade extrakostnaderna äro särskilt påtagliga, sammanhängande
med särskilda för dem vidtagna organisatoriska eller maskinella
anordningar. Kommittén framhåller, att de överenskommelser mellan å ena
sidan arbetsvårdsorganet (arbetsmarknadsstyrelsen) och å andra sidan
lämpliga arbetsgivare, vilka skulle åtaga sig att under viss tid anställa
visst antal av arbetsförmedlingen (arbetsberedningsassistenterna) anvisade,
svårplacerade arbetsföra, förutsätter ett bestämt förtroendeförhållande
på båda sidor. Landsorganisationen vill här även tillägga, att vederbörande
arbetsförmedlingstjänsteman i varje särskilt fall bör söka kontakt även med
den lokala fackliga organisationen för att rådgöra om lämpligheten av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

på ifrågasatt arbetsplats anordna halvskyddad sysselsättning och för att
redovisa de grunder, som äro avsedda att tillämpas för överenskommelse
med arbetsgivaren, vilka extra kostnader och anordningar denne åtagit sig
för de partiellt arbetsföras räkning o. s. v.

Mot vad kommittén anfört i fråga om behovet och organisationen av
skyddad verksamhet ha i flertalet remissvar invändningar icke
gjorts. De blindas förening anför bl. a., att alla blinda icke äro lämpade att
bedriva självständig hantverksrörelse. Olika filantropiska organisationer
ha därför under årtionden upprätthållit verkstäder. Företrädesvis ha dessa
tillkommit i Stockholm och Göteborg. De äro jämförliga med de av kommittén
föreslagna skyddade verkstäderna. Det har länge stått klart, att en
förutsättning för att de blindas yrkesutbildning i görligaste mån skall kunna
utnyttjas är, att liknande verkstäder upprättas även på andra platser i
landet. En sådan möjlighet ligger i kommitténs förslag.

Erinringar mot kommitténs förslag ha framförts från några håll.

Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län pekar sålunda på de svårigheter,
som måste tagas i beaktande, när det gäller att med skyddad verksamhet
betjäna en glesare befolkad landsdel. Skyddade företag synas Blekinge läns
landstings förvaltningsutskott vara berättigade i storstäderna men däremot
ej då det gäller landet i övrigt.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott ställer sig tveksamt till
huruvida jämväl de av kommittén föreslagna nya uppgifterna böra åläggas
landstingen, med hänsyn till att landstingen under de senaste åren erhållit
icke så få nya uppgifter. Därest landstingen erhålla uppgiften, anser dock
utskottet, att till föreståndares och arbetsledares löner bör utgå statsbidrag
med 90 procent av lönerna. Dylikt statsbidrag bör utgå jämväl till avlöning
åt övrig personal, som kräves för driften av den skyddade verksamheten
och som icke utgöres av partiellt arbetsföra inom densamma.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anför, att för den händels«e
vid frågans slutliga prövning huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten
kommer att överlåtas på landstingen efter de uppdragna riktlinjerna
utskottet måste framföra en bestämd reservation beträffande den föreslagna
organisationen. Förslaget att huvudmännen, som med ett ringa bidrag från
staten helt skulle svara för den ekonomiska driften, skulle äga att utse endast
en ledamot av förslagsvis sju i institutens styrelser, kan utskottet icke
gå med på. Det borde ankomma på huvudmännen att besluta om formerna
för det nya organet. Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att
huvudmannaskapet för arbetsträningen och den skyddade verksamheten bör
åvila staten, enär statsmakterna från landstingen helt övertagit ansvaret för
arbetsförmedlingen.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott anser, att en stark decentralisering
av den skyddade verksamheten är eftersträvansvärd. Som skäl
härför åberopas att någon större omsättning av klientelet ej kommer att äga
rum samt att klientelet ej onödigtvis skall behöva flytta från hemorten.

Svenska stadsförbundet finner det föreliggande förslaget i organisatoriskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

avseende otillfredsställande. I likhet med Stockholms stads fattigvårdsnämnd
reagerar förbundet bestämt mot att länsarbetsnämnden göres till ett överordnat
organ.

Mot förslaget att partiellt arbetsföra skola sysselsättas med h e in i ndustriellt
arbete eller att arbetsförmedlingen ägnar sig åt anskaffning
av sådant arbete för partiellt arbetsföra ha inga invändningar gjorts vid
remissbehandlingen.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att den enligt sin instruktion har att
följa arbetsförhållandena inom det hemindustriella området och genom råd
och anvisningar främja arbetarskyddet. I frågor som röra sociala och hygieniska
vådor, vilka kunna drabba den partiellt arbetsföre och hans familj,
synes det därför lämpligt att samarbete kommer till stånd mellan å ena sidan
de arbetsvårdande organen och å andra arbetarskyddsstyrelsens läkare och
sociala avdelning samt socialinspektörerna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att utlämnandet av hemindustriellt
arbete från enskilda företag bör stimuleras. För härigenom eventuellt
uppkomna merkostnader bör företaget beredas kompensation varvid
samtidigt bör tillses, att de med hemarbete sysselsatta erhålla skälig ersättning
för sitt arbete.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län synes anledning icke föreligga att
göra avsteg från den hittills vid arbetsförmedlingen tillämpade principen,
att regleringen av anställningsvillkoren och särskilt då lönefrågan helt bör
ankomma på arbetsmarknadens båda parter. Därest den enskilde arbetstagaren
är i behov av stöd vid löneförhandlingar, bör detta sökas hos fackorganisationen
och icke hos arbetsvårdsorganet. Den av kommittén förordade
anordningen, att arbetsuppgifter för det industriellt betonade hemarbetet
bl. a. skola anskaffas från de skyddade företagens produktion och att dessa
vid behov samtidigt skola fungera som hemarbetscentraler, finner länsstyrelsen
vara lämplig och väl motiverad. I den mån ett skyddat företag förmedlar
arbetsuppgifter till hemindustrielit arbete, är företaget självt avtalsslutande
part i fråga om produkternas pris och därigenom indirekt
också beträffande arbetslönerna. På detta sätt skulle en — säkerligen välbehövlig
— utjämning av ackordspriserna för hemindustrielit arbete kunna
komma till stånd och detta utan arbetsförmedlingens direkta medverkan.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att förmedlingen av hemindustrielit
arbete i största möjliga omfattning bör gå genom den offentliga arbetsförmedlingen,
varigenom kontroll kan vinnas över anställningsvillkoren.

Landstingets i Göteborgs och Bohus län nämnd för partiellt arbetsföra
har framhållit, att i fråga om hemindustriellt arbete bör en verklig insats
kunna göras. Att härvid räkna med något större bidrag från de arbetsvårdande
organens sida finner nämnden varken lämpligt eller verklighetsbetonat.
Det naturligaste vore, att den huvudsakliga insatsen finge göras av
ledningen för vederbörande träningsverkstad-hemarbetscentral och vederbörande
hemslöjdsorgan.

Vad gäller kommitténs förslag angående hemslöjden har landsting -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

ets i Göteborgs och Bohus län nämnd för partiellt arbetsföra ifrågasatt, om
ej föreskrift i en eller annan form bör lämnas om direkt samverkan mellan
vederbörande landstings eller annan huvudmans organ för partiellt arbetsföra
och hemslöjdskonsulent.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det tveksamt, huruvida a r k i v arbe
t e n i större utsträckning än vad som f. n. är fallet kunna göras tillgängliga
för partiellt arbetsföra med hänsyn till att i dessa arbeten redan
nu till övervägande del sysselsättes handikappat klientel.

I fråga om behovet och lämpligheten av en central samordning av
produktionen i skyddad sysselsättning m. m. har länsstyrelsen
i Kristianstads län anfört, att det bör ankomma på vederbörande
företag att självt svara för sin inköps- och försäljningsverksamhet. I den mån
avsikten är att tillerkänna det centrala organet en ledande och bestämmande
uppgift över produktionsförhållandena vid de särskilda företagen, anser
sig länsstyrelsen icke kunna biträda ett sådant förslag.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund bl. a. förutsätta,
att alster som tillverkas av partiellt arbetsföra prissättas så att illojal
konkurrens i förhållande till den öppna marknaden icke uppstår.

19i6 års upphandlingssakkunniga framhålla, att de icke ha för avsikt att
föreslå bestämmelser om företrädesrätt för vara, som tillverkas i statliga
eller kommunala socialvårdande anstalter eller inrättningar eller i sådana
företag i övrigt, som avses i betänkandet. Dessa anstalter och företag avses
i princip få konkurrera med övriga anbudsgivare och komma i fråga som
leverantörer endast där av dem avgivna anbud befinnas vara för staten förmånligast.
I den mån det befinnes påkallat att beträffande här avsedd verksamhet
ge företrädesrätt vid leveranser och arbeten för andra statsinstitutioners
räkning, synas föreskrifterna härom liksom hittills böra meddelas i
särskild ordning.

Departementschefen.

De principiella riktlinjer, som kommittén uppdragit för de partiellt arbetsföras
sysselsättande, finner jag vara riktiga. I första hand bör sålunda
eftersträvas att handikappade personer genom yrkesvägledning, eventuellt i
förening med speciella åtgärder såsom arbetsprövning och arbetsträning,
beredas arbete av sådan art att deras handikap icke hindrar dem att utföra
eu fullgod arbetsprestation. Erfarenheterna av den utomlands och här i
Sverige bedrivna arbetsvärden ge vid handen, att betydande resultat kunna
nås på denna väg. Först om det visat sig uteslutet att på detta sätt placera
den handikappade arbetskraften i konkurrens med fullarbetskraft böra
säranordningar för partiellt arbetsföra tagas i anspråk. Härvid bör fortfarande
eftersträvas att de partiellt arbetsföra beredas anställningar i den
ordinarie produktionen på så förmånliga villkor som möjligt. I sista hand
bör hänvisning ske till exempelvis skyddad sysselsättning eller hemarbete.

Kommittén har avvisat tanken på införande av en kvotlagstiftning
liksom ett reserverande av vissa bestämda yrken eller befattningar för

Knngl. Maj:ts proposition nr 167.

partiellt arbetsföra. Vid remissbehandlingen har denna inställning i stort
sett vunnit gillande. De vanföras riksorganisation har dock ansett, att man
såsom en beredskapsåtgärd bör utarbeta ett förslag till lag, som kan träda
i kraft när så anses påkallat. Jag finner emellertid, att vägande skäl mot
en kvotlagstiftning anförts av kommittén. I likhet med kommittén anser
jag mig böra, åtminstone i nuvarande arbetsmarknadsläge, avvisa tanken
på ett införande av något slag av kvotlagstiftning.

I fråga om reserverande av vissa yrken eller befattningar enbart
för partiellt arbetsföra är jag icke heller beredd att taga annan ställning
än vad kommittén gjort.

Frågan om företrädesrätt för partiellt arbetsföra till handel å utsträckt
tid, d. v. s. främst kioskhandel, har i viss utsträckning behandlats
i propositionen 1948: 248 med förslag till butikstängningslag. Vid anmälan
av nämnda proposition anförde chefen för inrikesdepartementet (s. 97)
bl. a., att han liksom 1947 års butikstängningssakkunniga fann det riktigt,
att de partiellt arbetsföra beredes tillfälle att försörja sig genom kioskförsäljning.
Vid konkurrens mellan flera om försälj arrättigheter borde socialvårdssynpunkter
beaktas. Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 47) godkändes
av riksdagen, framhöll önskvärdheten av att vid beviljande av tillstånd
till försäljning under utsträckt tid från kiosk även de sociala synpunkterna
beaktas samt att partiellt arbetsföra, då så befinnes lämpligt,
bör beredas tillfälle att försörja sig genom försäljning från kiosk. I vad
gäller kioskhandel synas de partiellt arbetsföras intressen sålunda ha tillgodosetts
relativt väl. Kommittén har gjort vissa allmänna rekommendationer
rörande beredande av företrädesrätt för partiellt arbetsföra till specialtobakshandel
och tillfällig försälj ningsverksamhet. Dessa frågor synas
behöva bliva föremål för ytterligare övervägande, innan ställning kan tagas
till desamma.

Kommittén har utförligt behandlat de åtgärder, som kunna komma i fråga
för att öka möjligheterna till partiellt arbetsföras inlemmande i
den ordinarie produktionen. De principer kommittén därvid
rekommenderat ha icke mött några gensagor i remissyttrandena och föranleda
icke heller några erinringar från min sida.

Kommittén har föreslagit, att genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg
upplysningsbroschyrer skola utarbetas rörande de partiellt arbetsföra och
deras handikaps inverkan på arbetsförmåga m. in. Behovet av sådana broschyrer
finner jag ådagalagt. Jag förordar därför, att arbetsmarknadsstyrelsen
får disponera medel för ändamålet.

Vad beträffar frågan om arbetsanalyser, som kommittén berört i sitt betänkande,
får jag anmäla, att viss försöksverksamhet bedrivits på detta område
under år 1949. Vid institutionen för industriell ekonomi och organisation
vid tekniska högskolan i Stockholm har bildats en kommitté för arbetsfysiologisk
forskning, som anlitat en amerikansk expert, professorn B. Hanman,
för arbetsanalyser vid en del företag i Sverige. Verksamheten har bekostats
av svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

xnarknadsstyrelsen, vilken myndighet erhållit Kungl. Maj :ts medgivande att
med sammanlagt 30 000 kronor bidraga till denna försöksverksamhet.

Kommittén har vidare granskat kollektivavtalens och andra anställningsavtals
bestämmelser ur de partiellt arbetsföras synpunkt. Härvid har kommittén
rekommenderat vissa ändringar i avtalen för att öka partiellt arbetsföras
möjligheter att vinna anställning inom produktionen. Jag har erfarit,
att de av kommittén berörda frågorna äro föremål för överläggningar mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer. Kommitténs rekommendationer
föranleda icke annat uttalande från min sida än att jag betraktar det som
en mycket betydelsefull angelägenhet att avtalen utformas i enlighet med
vad kommittén rekommenderat och att det är min förhoppning att partsorganisationerna
skola kunna enas om ändringar i den riktning som kommittén
föreslagit.

Den inriktning, som arbetslöshetspolitiken fick under 1930-talet och som
fullföljts under 1940-talet, har gått ut på att åstadkomma dels en anpassning
av lönevillkoren i arbetena för arbetslösa till öppna marknadens löner,
dels en differentiering av arbetena efter olika kategoriers förutsättningar
på arbetsmarknaden. Det sistnämnda har skett bl. a. genom tillkomsten av
arkivarbete och musikerhjälp. Fortfarande föreligga dock svårigheter att
med de hjälpformer, som stå till buds, bereda lämpligt avvägd sysselsättning
åt sådana personer, som genom olycksfall eller sjukdom fått sin arbetsförmåga
nedsatt.

Det har visat sig, att många arbeten, i synnerhet inom den lättare mekaniska
industrin, med fördel kunna utföras av sådana personer, om blott
arbetsförhållandena äro avpassade efter de enskilda personernas förutsättningar.
I flera fall har det visat sig möjligt att genom på så sätt särskilt
organiserad sysselsättning helt avlyfta försörjningen av den partiellt arbetsföre
och hans familj från det allmänna. I andra fall ha de från det allmänna
utgående sociala bidragen kunnat avsevärt reduceras. De förslag till konkurrensskyddad
sysselsättning, som kommittén framlagt, kunna därför betraktas
som ett naturligt led i en fortsatt anpassning av sysselsättningspolitiken
för de arbetslösa till vissa gruppers speciella förutsättningar på arbetsmarknaden.

Kommittén har föreslagit två olika organisationsformer för denna sysselsättning,
vilka kommittén benämner halvskyddad och (hel)skyddad sysselsättning.
Skillnaden mellan dessa två former skulle enligt kommittén vara,
att den halvskyddadc verksamheten skulle organiseras i direkt anslutning
till ett vanligt företag eller eu industri, som bedriver tillverkning under normala
betingelser, medan den (hel)skyddade sysselsättningen skulle organiseras
särskilt — i första hand av kommuner och landsting — för sysselsättning
av enbart partielit arbetsföra.

Kommittén föreslår, att statsbidrag skall kunna utgå till företagare, som
anordna halvskyddad sysselsättning för partiellt arbetsföra med
undernormal prestationsförmåga. Bidrag skall enligt förslaget kunna utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

dels till ökade kostnader för arbetsledning vid driften av särskilda avdelningar
i anslutning till ordinarie företag, dels till ökade kostnader avseende
enskilda arbetare, som placeras i den ordinarie produktionen tillsammans
med fullarbetskraft. I båda fallen avses såsom förutsättning
gälla, att sysselsättandet av de partiellt arbetsföra är förenat med ökade
produktionskostnader för företaget trots en med hänsyn till den begränsade
prestationsförmågan modifierad lönesättning. Vissa erinringar mot tanken
på att subventionera enskilda företagare, som sysselsätta partiellt arbetsföra,
ha gjorts vid remissbehandlingen. Det är också uppenbart, att den
föreslagna bidragsverksamheten kan möta stora praktiska svårigheter bl. a.
när det gäller att avgöra huruvida företagaren får vidkännas ökade kostnader
för de partiellt arbetsföra och storleken av dessa kostnader. Det synes
icke heller sannolikt, att förutsättningar finnas för att halvskyddad verksamhet
skall kunna organiseras i större omfattning. Erfarenheterna från
den verksamhet, som bedrivits vid det till AB Elektro-Lux anknutna AB
Carex i Stockholm, ha emellertid visat, att möjligheter åtminstone i vissa
fall finnas att ordna de mera svårt handikappades sysselsättning på denna
väg. Det synes vara av vikt att ytterligare erfarenheter av dylik verksamhet
inhämtas. Jag anser mig därför böra tillstyrka, att arbetsmarknadsstyrelsen
försöksvis får lämna statsbidrag till halvskyddad verksamhet. Såsom
villkor för erhållande av bidrag bör dock gälla, att verksamheten organiseras
i form av avgränsade, särskilda avdelningar i anslutning till företagen
samt att varje placering i sådan avdelning sker genom den offentliga arbetsförmedlingen.
Kommitténs förslag att bidrag även skall kunna lämnas till
företagare, som åtaga sig att sysselsätta enskilda partiellt arbetsföra placerade
tillsammans med fullarbetskraft i den ordinarie produktionen, anser
jag mig tills vidare icke kunna förorda. Där sådana enstaka placeringar påkalla
stöd i någon form, har arbetsmarknadsstyrelsen redan nu i viss utsträckning
möjlighet att lämna bidrag till den enskilde enligt de normer,
som tillämpas vid s. k. provanställningar.

Kommittén har föreslagit, att bidragen till företag, som organisera halvskyddad
verksamhet, skola lämnas i form av ersättning för ökade kostnader
för arbetsledning. Därvid skulle de normer följas, som föreslagits för
den (hel)skyddade sysselsättningen och vilka innebära, att bidrag skall
lämnas med 50 % av kostnaden för arbetsledares löner ävensom ersättning
för hela anläggningskostnaden för desinfektionsanordningar vid företag,
som sysselsätta smittoförande tuberkulösa. Även jag anser, att för bidrag
till halvskyddad verksamhet böra gälla samma regler som beträffande bidrag
till skyddad verksamhet. Sistnämnda regler behandlar jag i det följande.
Jag förordar, att arbetsmarknadsstyrelsen under nästa budgetår får
disponera högst 20 000 kronor för statsbidrag till halvskyddad verksamhet.

Jag övergår härefter till att behandla den skyddade verksamheten.
På flera platser i landet ha under de senaste åren tillkommit verkstäder,
i regel upprättade på initiativ av landsting och kommuner, där ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

betsträning och skyddad sysselsättning beretts mera svårt handikappade.
Här må bl. a. nämnas stadsmissionens och fattigvårdsnämndens företag i
Stockholm, Göteborgs lungsjukas centralförenings fritidshem och arbetslöshetsnämndens
arbetsinstitut i Göteborg, fattigvårdsstyrelsens i Norrköping
verkstad, Örebro läns landstings arbetscentral och träningsverkstad
för partiellt arbetsföra, Jönköpings läns landstings verkstad i Huskvarna,
Kopparbergs läns landstings verkstad i Borlänge, Västmanlands läns landstings
verkstad i Västerås samt liknande verkstäder i Karlskrona och Gävle.
Förutsättningar torde finnas att få i gång dylika verkstäder även på andra
orter.

Behovet av företag för sysselsättning av partiellt arbetsföra med så låg
prestationsförmåga, att de icke kunna tänkas konkurrera med fullarbetskraft
ens i fråga om särskilt lätta arbetsuppgifter inom näringslivet, har i
olika sammanhang vitsordats. För min del betraktar jag sådana företag
som ett betydelsefullt medel för att sätta svårt handikappade personer i
stånd att själva bidraga till sin försörjning och nyttiggöra deras begränsade
arbetsförmåga för samhället. Kommittén har föreslagit, att huvudmannaskapet
för företag av detta slag skall utövas av landsting, primärkommuner
eller enskilda föreningar och stiftelser. Detta synes mig riktigt.
Med hänsyn till att de partiellt arbetsföra, för vilka den skyddade verksamheten
är avsedd, i stor utsträckning f. n. torde åtnjuta socialhjälp, måste
det för kommunerna vara ett betydande intresse att stödja verksamhet,
som sätter vederbörande i stånd att helt eller delvis försörja sig själva. Då
endast relativt stora kommuner torde kunna ordna egna företag av tillfredsställande
standard, är emellertid landstingens medverkan önskvärd.
Frågan om statsbidrag till verksamheten får anses nära sammanhänga med
spörsmålen rörande den socialhjälp, varom socialvårdskominittén inom kort
torde avge förslag. Med hänsyn till vikten av att erfarenheter av skyddad
verksamhet vinnas snarast möjligt, bör emellertid redan nu visst stöd av
statsmedel försöksvis utgå till skyddade företag. Stödet bör tills vidare icke
ges generell karaktär utan under nästa budgetår lämnas inom en bestämd
kostnadsram.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört äro de hittills inrättade företagen
för skyddad verksamhet ofta kombinerade med arbetsträning. Vid företagen
— de s. k. arbetsinstituten — sysselsättas sålunda i allmänhet dels
personer, som efter viss tid beräknas kunna vinna placering å öppna marknaden,
och dels personer med så framträdande handikap att de icke kunna
beräknas erhålla annan placering än i skyddad verksamhet. Ehuru det
ur terapeutisk synpunkt är önskvärt, att de båda kategorierna sysselsättas
vid skilda institutioner eller hållas åtskilda, då båda formerna av verksamhet
förekomma vid samma institution, torde det av praktiska skäl ofta vid
dessa nämnda verkstäder vara svårt att åstadkomma en gränsdragning
mellan den enklare arbetsträning, varom här är fråga, och skyddad verksamhet.
Det torde vara praktiskt, att dessa företag dessutom — såsom ibland

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

redan nu är fallet — fungera som centraler för utlämning och mottagning
av hemarbete. De kombinerade företagen torde böra benämnas träningsverkstäder
och arbetscentraler för partiellt arbetsföra. Denna benämning torde
ungefär täcka vad som eftersträvas med verksamheten.

Jag förordar sålunda, att statsbidrag skall kunna utgå till båda verksamhetsgrenarna.
Vid den begränsade försöksverksamhet, som föreslås komma till
stånd under nästa budgetår, är det emellertid särskilt angeläget, att institutioner,
som lägga huvudvikt vid arbetsträning, stödjas.

Mot kommitténs förslag beträffande det klientel, som skall sysselsättas
vid träningsverkstäder och arbetscentraler, har jag intet att erinra. I likhet
med kommittén anser jag, att smittoförande tuberkulösa skola sysselsättas
i särskilda verkstäder och att desinfektionsanordningar skola finnas
vid dessa.

Kommittén har uttalat, att en verkstad för partiellt arbetsföra bör ha
minst 15 godkända arbetsplatser för att statsbidrag skall kunna utgå. Det
måste anses vara en fördel, att möjligheter givas att starta sådan verksamhet
även på mindre orter, varigenom partiellt arbetsföra, som ha svårt att
lämna hemorten, beredes tillfälle till arbetsträning och sysselsättning. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör därför ha möjlighet att då så befinnes motiverat
med hänsyn till lokala förhållanden medgiva statsbidrag även då antalet
arbetsplatser något understiger 15. I fråga om organisationen i övrigt, såsom
med avseende på styrelsens sammansättning in. in., anser jag i enlighet
med vad som framhållits i vissa yttranden, att vederbörande huvudman
bör lämnas fria händer.

Möjligheterna att erhålla lämplig arbetsplacering i öppna marknaden böra
alltid först ingående prövas, innan hänvisning sker till de verkstäder, till
vilka statsbidrag utgår. Intagningen av arbetskraft på företagen bör därför
alltid ske i samråd med och efter anvisning av den offentliga arbetsförmedlingen,
som sålunda bör disponera över platserna.

Den av kommittén förordade principen med avseende på lönesättningen
lör klienterna i denna verksamhet föranleder ingen erinran från min sida.

Kommittén har föreslagit, att statsbidrag skall utgå med 50 % av kostnaderna
för föreståndares och arbetsledares löner. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt förslag angående organisationen av s. k. arbetsprövnings- och arbetsträningsinstitut
föreslagit, att bidrag med 75 % skall utgå, förutom till
föreståndares och arbetsledares löner, jämväl till kostnaderna för avlönande
av övrig administrativ personal eller driftpersonal. Med hänsyn till de
resultat av driften, som jag fått taga del av, anser jag, att statsbidraget bör
kunna begränsas till bidrag med högst 50 % till föreståndares och arbetsledares
löner. Kostnaderna för avlönande av personal som, utöver föreståndare
och arbetsledare, erfordras för verksamhetens rationella drift, torde
böra bestridas av huvudmannen.

Kommittén har föreslagit, att verkstäderna för partiellt arbetsföra skola
stå under läkartillsyn samt att statsbidrag skall utgå till arvode åt läkare

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

med 2 400 kronor per år. I likhet med kommittén finner jag en kontinuerlig
medicinsk tillsyn över klientelet önskvärd. För ändamålet torde emellertid
ofta med fördel kunna anlitas läkare, som är anställd hos huvudmannen
eller eljest biträder denne. Jag anser därför icke lämpligt, att statsbidrag
utgår till kostnader för läkartillsyn.

Jag anser skäligt, att bidrag må kunna utgå till anskaffningskostnader
för desinfektionsanordningar vid sådana nya verkstäder för smittoförande
tuberkulösa som kunna tillkomma.

Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen funnos i oktober 1949 12
olika huvudmän, som organiserat träningsverkstäder och arbetscentraler för
partiellt arbetsföra. Antalet föreståndare och egentliga arbetsledare var 35,
varav 7 deltidsanställda. Den till dessa utbetalda lönesumman per år uppgick
till 192 889 kronor.

Jag förordar, att arbetsmarknadsstyrelsen under nästa budgetår får disponera
högst 100 000 kronor för bidrag till träningsverkstäder och arbetscentraler.

Kommittén har framhållit, att det hemindustriella arbetet
kan ge goda möjligheter till sysselsättning åt partiellt arbetsföra. Dessa
synpunkter ha även understrukits i remissyttrandena. Enligt kommitténs
förslag skall den offentliga arbetsförmedlingen i större utsträckning än hittills
ägna sig åt ackvisition och förmedling av hemarbete, varvid i första
hand förmedlingsarbetet skall inriktas på att tillgodose de partiellt arbetsföras
behov av hemarbetsuppgifter. Jag anser också, att arbetsförmedlingen
bör ägna viss uppmärksamhet åt denna uppgift. Uppgiften bör dock med
hänsyn till den knappa personaltillgången begränsas till förmedling av
kontakten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Utlämningen av hemarbetsuppgifter,
kontrollen av det utförda arbetet samt utbetalningen av arbetslöner
o. d. böra ombesörjas av de företag, för vilkas räkning arbetena utföras.
Den kontroll över arbetsuppgifternas lämplighet med hänsyn till lönevillkor,
familje- och bostadsförhållanden in. m., som enligt förslaget skall
utföras av arbetsförmedlingen, bör förutsättas ske i sådan utsträckning, att
det från arbetsförmedlingens sida kan konstateras, huruvida det anvisade
arbetet är det med hänsyn till sökandens krafter och färdigheter m. in. lämpligaste.
En sådan kontroll åligger allmänt arbetsförmedlingen vid anvisande
av arbete. Arbetsförmedlingen bör i övrigt såsom hittills stå neutral i löneoch
avtalsfrågor.

Kommittén har anfört, att de särskilda företagen för sysselsättande av
partiellt arbetsföra även böra fungera såsom hemarbetscentraler för utlämning
och mottagning av hemarbete till partiellt arbetsföra. Erfarenheten
har visat, att efterfrågan på hemarbetsuppgifter vida överstiger tillgången
på sådana lämpliga objekt. Svårigheter uppstå också att kontinuerligt
hålla hemarbetarna med arbete. Det är därför av vikt, att sådana hemarbetscentraler
komma till stånd. Jag ansluter mig sålunda till vad kommittén
i delta avseende förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Såsom kommittén anfört torde även hemslöjden ge goda möjligheter
till sysselsättande av partiellt arbetsföra. De av kommittén under hänvisning
härtill framlagda förslagen till särskilda stödåtgärder för hemslöjden
kunna emellertid icke upptagas i detta sammanhang.

Kommittén har lagt fram vissa synpunkter på utnyttjande av beredskapsarbeten
och arkivarbeten för partiellt arbetsföra. I fråga
om beredskapsarbetena har kommittén uttalat önskemål om en större differentiering
med hänsyn till att vid dessa arbeten i viss utsträckning sysselsättas
personer som måste betraktas som partiellt arbetsföra. En dylik differentiering
torde under nuvarande förhållanden knappast vara möjlig att
genomföra. Det är emellertid, såsom kommittén anfört, önskvärt, att partiellt
arbetsföra personer erhålla möjlighet till sysselsättning i bl. a. skyddad
verksamhet i stället för i beredskapsarbeten. Kommittén har vidare ansett
önskvärt, att arkivarbetena i ännu större utsträckning än som nu är
fallet öppnas för partiellt arbetsföra. Då frågan om arkivarbetenas framtida
utformning m. m. är föremål för särskild utredning, är jag icke f. n. beredd
att förorda vidgad användning av dessa arbeten.

Någon statlig inköps- och försäljningsorganisation med
uPP§ift att handha inköp av material och försäljning av färdiga produkter
från de skyddade företagen anser jag i likhet med kommittén icke vara
behövlig f. n. Tillkomsten av särskilda företag med uppgift att sysselsätta
och meddela arbetsträning åt partiellt arbetsföra kommer emellertid att
medföra problem av organisatorisk art för arbetsvårdsorganen. Främst
kunna problem av teknisk och företagsekonomisk art komma att uppstå,
vilka påkalla bistånd med rådgivning från arbetsvårdsorganisationen. Jag
vill erinra, att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition förordat anslag
till anställande av en särskild tjänsteman inom arbetsmarknadsstyrelsen
med uppgift att lämna råd och bistånd vid organiserandet av träningsverkstäder
och arbetscentraler i tekniska, ekonomiska och organisatoriska frågor.

Frågan om åtgärder för ökad avsättning av de blindas alster torde få behandlas
i särskild proposition till årets riksdag.

IV. Industrihem för från fäugelser in. fl. anstalter utskrivna eller

permitterade personer.

Kommitténs förslag m. m.

I en motion vid 1945 års riksdag av herr John W. Johnsson m. fl. (II: 448)
framhölls, att erfarenheterna från de befintliga industrihemmen för frigivna
fångar m. fl. i Stockholm — Stockholms stadsmissions på Liljeholmen och
frälsningsarméns vid Värtan — hade visat sig lyckosamma. För anstaltsledningarna
hade det varit tryggt att vid villkorlig frigivning, försökspermission
eller slutlig utskrivning hänvisa personer till de möjligheter till både arbete

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

och tillsyn, som stått till buds genom nämnda hem. De båda industrihemmen
fyllde dock icke behovet av övergångsplatser för detta klientel.

Andra kammarens första tillfälliga utskott och första kammarens första
tillfälliga utskott föreslogo, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av frågan, vilket också blev riksdagens beslut (skr. nr 539).

Med anledning av riksdagens skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 12 juli
1946 åt kommittén för partiellt arbetsföra att verkställa den begärda utredningen.
Kommittén avlämnade sitt betänkande i frågan den 3 maj 1948
(stencilerat).

Kommittén har inhämtat yttranden och statistiska data från socialstyrelsen,
centrala fångvårdsregistret, skyddskonsulenterna samt hjälpverksamhetsöverläkarna
vid några av de statliga sinnessjukhusen, överläggningar ha
hållits med representanter för 1946 års alkoholistvårdsutredning, 1947 års
psykopatvårdsutredning, statens sinnessjukvårdsberedning samt fångvårdsstyrelsen,
vilken med bistånd av särskilda sakkunniga hade i uppdrag att utreda
frågan om rationalisering av eftervården av frigivna. Kommittén har vidare
samrått med arbetsmarknadsstyrelsen. Kommittén sammanfattar sin
gjorda utredning i följande sex punkter.

1. Utredningen har givit vid handen, att behov av ytterligare industrihem
eller omskolnings- och träningsanstalter av samma karaktär som de båda i
Stockholm befintliga industrihemmen f. n. icke kan anses föreligga.

2. De två nu befintliga industrihemmen i Stockholm fylla ett allmänt behov,
som svårligen kan tillgodoses på annat sätt. Dessa hem böra öppnas även
för personer från andra delar av landet, varvid statsbidrag bör utgå till industrihemmens
inackorderingshem enligt samma grunder som 1946 års alkoholistvårdsutredning
föreslagit i fråga om inackorderingshem för alkoholister.

3. De årliga sammanlagda bidragen till de båda industrihemmens inackorderingshem,
omfattande 55 platser, beräknas uppgå till ca 60 000 kronor.

4. Därest behov av ytterligare industrihem i en framtid skulle visa sig föreligga,
anser kommittén, att det bör uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen
att inkomma med förslag härom.

5. Behov av särskilda smärre inackorderingshem synes föreligga, varför
kommittén förordar, att upprättandet av dylika hem underlättas genom bidrag
från det allmänna.

6. Till inackorderingshemmen bör utgå statsbidrag enligt de normer, som
1946 års alkoholistvårdsutredning föreslagit i fråga om inackorderingshem för
alkoholister.

Yttranden.

Yttranden över betänkandet ha avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, socialvårdskommittén, statens sinnessjukvårdsberedning,
sinnessjukhusnämnden, 1947 års psykopatvårdsutredning, inter -

Kungi. Maj:ts proposition nr 167.

neringsnämnden, svenska stadsförbundet, svenska skyddsförbundet samt
stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Svenska
landstingsförbundet, stadsmissionen och frälsningsarmen i Stockholm, som
beretts tillfälle att yttra sig, ha avstått härifrån.

I remissyttrandena ha i huvudsak icke några erinringar gjorts mot kommitténs
utredning rörande industrihemmen. Medicinalstyrelsen anser
dock, att en utvidgning av industrihemsverksamheten vore önskvärd.
Länsarbetsnämnden i Malmöhus län anser, att ett hem för straffriförklarade
behövs i länet och länsarbetsnämnden i Älvsborgs län att ett hem behövs i
västra Sverige.

Mot kommitténs förslag om inrättande av flera inackordering shem
samt om stöd åt de båda nuvarande inackorderingshemmen i anslutning
till industrihemmen i Stockholm — frälsningsarméns industrihem vid
Värtan och stadsmissionens på Liljeholmen — ha remissmyndigheterna i
allmänhet icke heller gjort några invändningar. Länsarbetsnämnderna i Östergötlands,
Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län förorda dock liksom
stadsfullmäktige i Norrköping i stället för inackorderingshem bostäder av
hotellkaraktär för dem av ifrågavarande klientel, som erhållit arbete men
icke på tillfredsställande sätt kunna lösa bostadsfrågan. Stadsfullmäktige i
Stockholm ha anfört, att om statsbidrag kommer att utgå till de omnämnda
inackorderingshemmen borde sådant även utgå till barnavårdsnämndens hem
i Stockholm.

Departementschefen.

Å de båda s. k. industrihem, som f. n. finnas i Stockholm, erhåller klientelet
— huvudsakligen personer som frigivits från fångvårdsanstalt eller utskrivits
resp. permitterats från sinnessjukhus eller alkoholistanstalt — arbete
samt kost och bostad. Avsikten är att klienterna efter viss tids sysselsättning
å industrihemmet skola anvisas arbete i öppna marknaden. Ifrågavarande
institutioner förete viss likhet med de träningsverkstäder, som behandlats
i nästföregående avsnitt och torde alltså kunna komma i fråga för
erhållande av sådant statsbidrag, som där föreslagits.

Kommittén har anfört, att de båda nu befintliga industrihemmen med därtill
anknutna inackorderingshem fylla ett erkänt behov men att ytterligare
industrihem icke erfordras i nuvarande arbetsmarknadsläge. Jag delar denna
mening. Jag vill framhålla, att tillkomsten av träningsverkstäder och arbetscentraler
ökat möjligheterna att bereda det klientel, som omhändertages å
industrihemmen, lämplig arbetsträning i annan ordning.

Kommittén har föreslagit, att statsbidrag skall utgå till de inackorderingshem,
som äro anslutna till industrihemmen, samt till eventuella nya inackorderingshem
för ifrågavarande klientel. Jag är icke beredd att i förevarande
sammanhang tillstyrka detta förslag. Frågan torde böra upptagas i samband
med prövningen av 1946 års alkoholistvårdsutrednings förslag om höjda
statsbidrag till inackorderingshem för alkoholister.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

V. Utbildningsbidrag och stipendier.

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom framgår av vad tidigare (s. 6—8) anförts lämnas särskilda bidrag
till partiellt arbetsföra för yrkesutbildning in. m. av pensionsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande blinda, dövstumma och -—- i viss utsträckning
— vanföra gälla särskilda regler.

Till kostnader för yrkesutbildning av partiellt arbetsföra, liksom till
hjälp för igångsättande av självständig verksamhet lämnar pensionsstyrelsen
bidrag enligt av Kungl. Maj :t den 20 juni 1947 fastställda bestämmelser
(statsliggaren s. 352). Följande kostnader må enligt dessa bestämmelser
bestridas av pensionsstyrelsen.

1) Kostnader för läkarundersökning, läkarintyg och resor i samband därmed
må bestridas utan begränsning.

2) Kostnader för utbildning samt uppehälle och klädesutrustning åt den
utbildade under utbildningstiden ävensom, i den mån så prövas skäligt,
underhåll åt den utbildades familj under nämnda tid, må bestridas intill
ett belopp av i regel högst 2 000 kronor för år.

3) Kostnader för anskaffande av nödiga arbetsmaskiner och verktyg eller
— då synnerliga skäl tala därför — andra kostnader, som äro förbundna
med igångsättandet av självständig verksamhet — s. k. näringshjälp -—
må bestridas intill ett belopp av högst 5 000 kronor för en och samma person.

Pensionsstyrelsen lämnar efter individuell prövning bidrag till under 2)
och 3) angivna kostnader med högst s/i av nettokostnaden, medan det ankommer
på hemortskommun, den partiellt arbetsföre själv eller hans anhöriga
att svara för resterande del.

I kostnaderna för utbildning inräknar pensionsstyrelsen ersättning till
företagaren (vid lärlingsutbildning), kursavgifter, undervisningsmateriel,
de beräknade kostnaderna för kost och logi under utbildningstiden, eventuella
utgifter för dagliga resor till och från arbetet, resekostnader till och
från utbildningsorten, klädesutrustning, flitpengar in. in.

Sedan den 1 juli 1947 har pensionsstyrelsen möjlighet att lämna bidrag
till skäligt underhåll åt den utbildades familj under utbildningstiden. Även
detta inräknas i det förut angivna maximibeloppet 2 000 kronor för år. Till
elever vid vanföreanstalt, som icke kunna beredas plats i anstalternas internat
—- s. k. externa elever — lämnar pensionsstyrelsen ett bidrag av
högst 100 kronor för månad till täckande av kostnader för uppehälle utom
anstalten in. in.

Bidrag har i enstaka fall lämnats till yrkesutbildande korrespondenskurser.

Angående antalet utbildade samt anslag till bidragsverksamheten se s. (i.

Enligt av Kungl. Maj :t den 25 maj 1945, den 29 juni 1946 och den 30
juni 1947 meddelade bestämmelser angående den av arbets in a r knad s4
It i han g till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. AV 167.

Kanyl. j\Iaj:ts proposition nr 167.

styrelsen handhavda arbetsvärden för i militärtjänst skadade personer
äger styrelsen till sådana som undergå utbildning bevilja följande förmåner
nämligen fri läkarundersökning, rese- och traktamentsersättning, ersättning
för kursavgifter m. m., utbildningsbidrag till egen försörjning
samt visst familjebidrag enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946
(nr 99).

Sedan frågan anmälts för riksdagen i propositionen 1948:249 bär arbetsmarknadsstyrelsen
den 30 juni 1948 bemyndigats att bestrida kostnaderna
för viss försöksverksamhet för beredande av yrkesutbildning, omskolning
eller arbetsträning åt partiellt arbetsföra, som icke äro att hänföra till i
militärtjänst skadade. Denna försöksverksamhet avser att under utnyttjande
av vakanta elevplatser vid under överstyrelsens för yrkesutbildning tillsyn
stående yrkesutbildningskurser för arbetslösa samt genom av överstyrelsen
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen anordnad särskild kursverkamhet
bereda yrkesutbildning, fortbildning, omskolning och arbetsträning åt dylika
partiellt arbetsföra. Förmåner vid denna utbildning utgå enligt i huvudsak
samma regler som tillämpas beträffande i militärtjänst skadade
personer. Kommunernas andel i utgivna familjebidrag utgör dock lägst
25 procent medan motsvarande andel i fråga om i militärtjänst skadade personer
i genomsnitt icke uppgår till mer än ca 5 procent. En närmare redogörelse
för bidragsgrunderna bär lämnats i propositionen 1949: 116, s. 27
—29, till vilken redogörelse torde få hänvisas.

Angående antal utbildade och anslag till verksamheten se s. 7—8.

Partiellt arbetsföra ha även i viss utsträckning beretts utbildning i yrkesutbildningskurser
för arbetslösa anordnade jämlikt bestämmelserna i
kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 445) samt i kurser som anordnats för
friställd arbetskraft (se prop. 1949:116).

Kommitténs förslag.

I betänkande II, där kommittén behandlat frågan om de partiellt arbetsföras
yrkesutbildning, har kommittén bl. a. lämnat förslag om att särskild
kursverksamhet skall anordnas för partiellt arbetsföra, i den män dessas
utbildningsbehov icke kan tillgodoses på annat sätt. Kommittén har vidare
lagt fram förslag till enhetliga grunder för utbildningsbidragen samt därvid
uttalat vissa önskemål rörande de principer som böra gälla för utbildningsbidragen.
Kommittén anför bl. a., att principerna äro skiljaktiga icke blott
mellan de olika grupperna utan även i vissa fall för samma kategori beroende
på under vilka former utbildningen kommer till stånd. De nuvarande
bidragsbestämmelserna äro sålunda ytterst oenhetliga och i övrigt så
utformade, att de få vissa icke önskvärda följder. Förhållandena te sig så,
att det kan anses ofrånkomligt att bidragsgrunderna förenklas och givas en
mera enhetlig utformning.

I anslutning härtill har kommittén även lämnat vissa förslag rörande bidragens
utformning. Kommittén föreslår, att ett enhetligt utbildningsbidrag
införes för samtliga grupper av partiellt arbetsföra. Vid de s. k. special -

Ktingl. Maj:ts proposition nr 167.

skolorna (för blinda, dövstumma och vanföra) bör införas ett enhetligt bidrag,
uppbyggt efter samma grunder som tillämpas vid kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning där statsstipendier utgå. För partiellt
arbetsföra, som beredas yrkesutbildning i annan form än vid undervisningsanstalt,
där statsstipendier utgå, bör enligt kommittén utgå utbildningsbidrag
efter i huvudsak samma normer som f. n. tillämpas beträffande i militärtjänst
skadade, som undergå yrkesutbildning. Sistnämnda utbildningsbidrag
skulle utgå för partiellt arbetsföra, som utbildas inom näringslivet, i
särskilda kurser eller i enskilda skolor utan statsstipendier. Bidragen skulle
även utgå vid kortare kurser, såsom hemslöjdskurser, samt vid arbetsprövning
och arbetsträning. Kommunerna föreslås bidraga med 25 procent till
kostnaderna för familjebidragen.

I samband med behandlingen av sysselsättnings- och arbetsterapin i betänkande
III (s. 76) har kommittén föreslagit, att arbetsvårdsorganet skall
kunna bestrida hela kostnaden för godkänd korrespondenskurs, som åsyftar
yrkesutbildning eller förberedande yrkesutbildning.

I betänkande V (s. 229—236) har kommittén vidare behandlat vissa avvägningsfrågor
avseende bl. a. förhållandet mellan arbetsinkomst och folkpension.
Kommittén har därvid föreslagit ändrade avdragsregler med avseende
på invalidpensionen och därmed sammanhängande förmåner.

Särskild utredning angående utbildningsbidrag m. m.

jämte yttranden däröver.

Representanter för arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen
ha överlagt om möjligheten att sammanjämka de av de båda
ämbetsverken tillämpade systemen för bidrag åt partiellt arbetsföra samt
därigenom åstadkomma ett bidragssystem, som kunde komma till användning
vid flertalet utbildningsvägar såväl för partiellt arbetsföra som vissa
andra kategorier. Ämbetsverkens utredning inkom till socialdepartementet
den 3 januari 1950.

Utredningsmännen ha undersökt kostnader och utbildningsförhållanden
avseende utbildningsfall, som under budgetåret 1948/49 beviljats yrkesutbildning
genom pensionsstyrelsens eller arbetsmarknadsstyrelsens försorg.
Ur redogörelsen må återges följande uppgifter.

För pensionsstyrelsens yrkesutbildningsfall utgör den genomsnittliga yrkesutbildningstiden
21,4 månader. Bruttokostnaden per utbildningsfall uppgår
till 4 537 kronor, den beslutande myndighetens kostnad per fall till
2 414 kronor samt den beslutande myndighetens kostnad per utbildningsmånad
till 113 kronor.

För i militärtjänst skadade, som beviljats yrkesutbildning genom arbetsmarknadsstyrelsen,
utgör den genomsnittliga utbildningstiden 10,8 månader
bruttokostnaden per fall uppgår till 3 521 kronor, den beslutande myndighetens
kostnad per utbildningsfall till 1 903 kronor och kostnaden per utbildningsmånad
till 176 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

För s. k. civilskadade utgör den genomsnittliga utbildningstiden 7,8 månader.
Bruttokostnaden per utbildningsfall uppgår till 2 948 kronor, den
beslutande myndighetens kostnad till 1 592 kronor och kostnaden per utbildningsmånad
till 204 kronor.

Av pensionsstyrelsens fall tillhörde icke mindre än 76,i procent åldersgruppen
16—25 år, medan medelåldern för arbetsmarknadsstyrelsens fall
låg mellan 25 och 30 år (för »civilskadade» 32 år).

Utredningsmännen ha icke kunnat komma fram till ett gemensamt förslag
rörande utbildningsförmånerna för partiellt arbetsföra utan ha lagt
fram två alternativ. Arbetsmarknadsstyrelsens representanter förorda med
vissa ändringar det system styrelsen tillämpar för sina utbildningsfall och
som i stort sett står i överensstämmelse med kommitténs förslag — i utredningen
benämnt alternativ 1. Pensionsstyrelsens representanter förorda,
likaledes med vissa ändringar, det system, som styrelsen nu tillämpar för
sina utbildningsfall — i utredningen benämnt alternativ 2.

Yttranden över den av arbetsmarknadsstyrelsen och pensionsstyrelsen
gjorda utredningen ha avgivits av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning, socialvårdskommittén,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska vanförevårdens
centralkommitté samt rikskommittén för partiellt arbetsföra.

Medicinalstyrelsen har icke funnit sig kunna giva något av de i utredningen
framlagda alternativa förslagen ett obetingat förord. För de vanföra,
vilka äro den enda grupp, som direkt faller inom styrelsens verksamhetsområde,
synes det av pensionsstyrelsens representanter framförda förslaget
erbjuda vissa fördelar. Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip närmast
till alternativ 1. Mera genomgripande reformer böra dock enligt överstyrelsens
mening bero tills dels förslag till ny socialhjälpslag och dels av
studielånenämnden framlagt förslag till ändrade bestämmelser rörande studiebidrag
blivit föremål för beslut av riksdagen. Såväl socialstyrelsen som
statskontoret, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund
anse, att socialvårdskommitténs förslag till socialhjälpslag bör avvaktas
innan mera genomgripande reformer på här ifrågavarande område vidtagas.
Överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska arbetsgivareföreningen och
landsorganisationen understryka behovet av mera enhetliga normer för utbildningsbidragen
i allmänhet och förorda, att hela frågan om utformningen
av grunderna för ekonomiska förmåner vid yrkesutbildning prövas för alla
grupper i ett sammanhang. Svenska vanförevårdens centralkommitté och
rikskommittén för partiellt arbetsföra förorda i huvudsak alternativ 1.

Departementschefen.

I fråga om bidrag åt partiellt arbetsföra, som genomgå omskolning eller
annan yrkesutbildning, gälla olika bestämmelser bl. a. beroende på vilken
grupp av handikappade vederbörande tillhör och i vilken ordning han erhåller
utbildning. Särskilda regler gälla beträffande blinda, dövstumma, van -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

föra och i militärtjänst skadade personer. Partiellt arbetsföra i övrigt kunna
erhålla bidrag av statsmedel till utbildning genom pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen,
vilka tillämpa olika bidragsregler. Pensionsstyrelsens
bidragssystem utmärkes av att bidragen i stort sett maximeras till 3/4
av den beräknade kostnaden, medan återstoden får bestridas av den utbildade
eller hans hemkommun. Arbetsmarknadsstyrelsen bedriver på ifrågavarande
område en försöksverksamhet, som främst innebär att styrelsen lämnar
bidrag till elever, som genomgå omskolningskurser. Utbildningsbidrag
lämnas enligt samma regler som tillämpas beträffande i militärtjänst skadade
personer och utgår sålunda, förutom till resor in. in., dels till den utbildades
eget uppehälle med ett belopp som tillsammans med timpenning
eller annan inkomst uppgår till resp. 250, 275 och 300 kronor för månad i
olika dyrortsgrupper dels ock till den utbildades familj såsom familjepenning
in. in. enligt gällande familjebidragsförordning. I förhållande till reglerna
om bidrag till i militärtjänst skadade personer föreligger dock den
skillnaden, att kommunerna förutsättas bidraga med minst 25 % av kostnaderna
för familjebidrag medan kommunernas andel enligt familj ebidragsförordningens
bestämmelser är lägre. Den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna
försöksverksamheten har tillkommit i anslutning till kommitténs för partiellt
arbetsföra förslag.

Nämnda kommitté har också föreslagit, att de skiftande bidragsformerna
skola sammanföras till ett enhetligt system. Det önskvärda häri ligger enligt
min mening i öppen dag. Med hänsyn till det nära sambandet med det
frågekomplex, som torde behandlas av socialvårdskommittén i dess väntade
betänkande om socialhjälp, böra emellertid bidragen till partiellt arbetsföra
om möjligt upptagas till behandling i samband med nämnda betänkande. Jag
är därför icke f. n. beredd att upptaga bidragsfrågorna till allmän översyn.
Däremot har jag övervägt att föreslå införande av enhetliga regler för pensionsstyrelsens
och arbetsmarknadsstyrelsens bidragsverksamhet beträffande
civila partiellt arbetsföra. I detta syfte har genom representanter för de båda
ämbetsverken undersökts möjligheten att sammanjämka bidragsreglerna.
Enighet har dock härvid icke kunnat vinnas. Med hänsyn härtill och då förutsättningarna
för utformningen av bidragsreglerna torde påverkas av de förslag
om ändrade bestämmelser rörande ersättning till personer som skadats
i militärtjänst samt familjebidrag till värnpliktiga, vilka på förslag av chefen
för försvarsdepartementet förelagts eller komma att föreläggas riksdagen,
har jag kommit till den uppfattningen, att pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
även under nästa budgetår böra bedriva sin verksamhet
i stort sett med tillämpning av nu följda regler. De modifikationer som
kunna föranledas t. cx. av nya bestämmelser om familjebidrag böra dock
få vidtagas.

Olägenheterna av den i och för sig olämpliga anordningen med skilda bidragsregler
för de båda ämbetsverkens verksamhet torde minska därigenom
atl, såsom framgår av i det föregående åberopade uppgifter, en betydande
skillnad föreligger mellan pensionsstyrelscns och arbetsmarknadssty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

relsens klientel. Pensionsstyrelsens utbildning är dels inriktad på ett yngre
klientel och dels på att ge lärlingsutbildning åt personer, som tidigare icke
varit inne i arbetslivet. Arbetsmarknadsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet
tar främst sikte på ett äldre klientel, som är i behov av omskolning.

Arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet för beredande av yrkesutbildning
åt andra partiellt arbetsföra än i militärtjänst skadade bör även under budgetåret
1950/51 bedrivas såsom försöksverksamhet. Denna verksamhet bör
få utsträckas också till vissa andra utbildningsvägar än som hittills kommit
i fråga. Sålunda bör bidrag bl. a. kunna utgå i fall då den ordinarie undervisningen
eller kortare kurser vid sådana yrkesutbildningsanstalter, som
stå under överstyrelsens för yrkesutbildning ledning eller tillsyn, utnyttjas.
Även korrespondenskurser böra kunna bekostas såsom komplement till pågående
praktisk utbildning.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör vidare kunna lämna bidrag till personer som
genomgå arbetsprövning vid de i det föregående föreslagna arbetsklinikerna.

Kommittén har även behandlat vissa spörsmål angående modifikationer
med hänsyn till de partiellt arbetsföras intressen i gällande bestämmelser
angående vissa sociala förmåner. De viktigaste problemen som därvid berörts
avse reglerna om avdrag å folkpension för arbetsinkomst. Jag ämnar icke i
detta sammanhang närmare behandla detta spörsmål. Med hänsyn till dess
betydelse vill jag emellertid nämna, att jag har för avsikt att utverka Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän för översyn av de
nu gällande avdragsreglerna.

Yl. Vissa organisatoriska spörsmål.

Kommitténs förslag.

Kommittén har räknat med att frågor om arbetsvärd åt partiellt arbetsföra
skola ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen och dess lokala organisation.
Arbetsmarknadsstyrelsen skall enligt kommittéförslaget vara central
arbetsvårdsmyndighet och länsarbetsnämnderna fungera som länsarbetsvårdsnämnder.
I betänkande I (s. 107—121) har kommittén framlagt vissa
förslag angående organisationen av arbetsvårdsverksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen. Bl. a. har kommittén
föreslagit inrättande av en särskild byrå för arbetsvårdsärenden
inom styrelsen. För den lokala arbetsvårdsorganisationen har kommittén
föreslagit sammanlagt 141 befattningar. Dessa förslag behandlas icke närmare
i förevarande sammanhang.

I sitt betänkande II (s. 141—146) har kommittén i anslutning till sina
förenämnda förslag förordat, att pensionsstyrelsens yrkesutbildande
verksamhet avvecklas sedan en arbetsvårdsorganisation kommit
till stånd och att verksamheten successivt överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen.
Av det material som kommittén fått till sitt förfogande rörande
pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet framgår, anför kommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ten, att det varit endast vissa partiellt arbetsföra, som kunnat erhålla hjälp
vid anskaffandet av utbildningsplatser genom pensionsstyrelsen. Inemot 70
procent av de 1 065 personer, som under åren 1935—1938 avslutat sin av
pensionsstyrelsen understödda yrkesutbildning, voro vanföra. Omkring 11
procent voro behäftade med olika hjärtsjukdomar, varjämte 7 procent ledo
av ledgångsreumatism och rygginsufficienser. Endast 27 eller 2,5 procent
av de 1 065 utbildade personerna voro lungsjuka.

Det kan konstateras, framhåller kommittén, att pensionsstyrelsens bistånd
i huvudsak avsett dels vanföra personer, dels personer med sjukdomar, som
kunna medföra vanförhet. Vidare har det hittills i första hand varit de utpräglade
s. k. försäkringsfallen, som genom styrelsens försorg erhållit utbildning,
d. v. s. i regel sådana personer, vilka kunna antagas bliva berättigade
till invalidpension, därest de icke genom yrkesutbildning kunna få eu
sysselsättning, som bättre svarar mot de personliga förutsättningarna och
som därför kan sätta vederbörande i stånd att själv försörja sig. Kommittén
anför vidare, att utanför denna möjlighet ställas å ena sidan de personer,
vilkas handikap är av så begränsad omfattning, att icke inom en nära
framtid försörjningsförmågan är hotad, å andra sidan sådana vilkas handikap
är av så stor omfattning, att det försäkringsekonomiskt icke kan anses
förnuftigt att investera ett större belopp i deras yrkesutbildning. Kommittén
framhåller vidare.

Härtill kommer att man intill den allra senaste tiden endast undantagsvis
beviljat bidrag till personer över 30—35 år. Utöver det hittills omhändertagna
klientelet finnes ett betydande antal människor, som på grund av
olika slags arbetshinder kunna vara i behov av arbetsträning, omskolning,
yrkesutbildning etc. för att själva kunna bidraga till sin försörjning.

Bland motiven till förebyggande arbetsvärd, och då främst yrkesutbildning
av partiellt arbetsföra i allmänhet, kommer likväl det som betingas av
pensionsstyrelsens centrala funktion sist ur angelägenhetssynpunkt och får
därigenom också karaktären av ett pensionsförebyggande. F. n. ifrågasättes
i många fall yrkesutbildning eller andra förebyggande åtgärder, först sedan
frågan om invalidpension blivit aktuell. Man måste tyvärr räkna med att en
del människor i en sådan situation kommer att visa svalt intresse för de
förebyggande åtgärderna, särskilt om invalidpensionens bidrag bli relativt
höga.

Tidigare har man varit på det klara med att uppgifterna att bereda arbetsanställning
och yrkesutbildning åt invalidiserade i viss mån låge något
A id sidan om pensionsstyrelsens egentliga uppgift. Ett motiA'', som ansetts tala
för ett kvarblivande vid den nuvarande ordningen, har emellertid varit, att
man saknat en för ändamålet lämplig organisation med erforderlig lokal
förankring. Genom tillkomsten av en arbetsvårdsorganisation i anslutning
till den offentliga arbetsförmedlingen kommer emellertid ett organ med
dessa förutsättningar att finnas. Pensionsnämndcrna och pensionsstyrelsens
ombud, som nu lokalt handlägga dessa ärenden, torde i allmänhet icke besitta
den sakkunskap i fråga om arbetsmarknads- och utbildningsfrågor,
som måste anses nödvändig för en tillfredsställande handläggning av förevarande
frågor. Arbetsvårdsorganisationen kan förutsättas i dessa avseenden
bliva bättre skickad för uppgiften. Redan nu har för övrigt genom eu överenskommelse,
som träffats mellan pensionsstyrelsen och arbetsmarknads -

Kungi. Maj.ts proposition nr 167.

kommissionen, arbetsberedningsassistenterna delvis övertagit pensionsnämndernas
arbete, när det gäller utredningar, ansökningar om utbildningsbidrag,
anskaffande av utbildningsplatser etc.

Kommittén anför vidare, att det är av stor betydelse att invaliditetsförebyggande
åtgärder insättas så tidigt som möjligt och helst redan innan en
invaliditetsbedömning i samband med en pensionsansökan blir aktuell. Det
är enligt kommitténs mening ställt utom tvivel, att genomförandet på ett
tidigt stadium av arbetsvårdande åtgärder — bl. a. yrkesutbildning och
omskolning — kommer att medföra, att en aktuaiisering av frågan om bistånd
till yrkesutbildning först i samband med en ansökan om invalidpension
blir mera sällsynt än f. n. Den omständigheten att frågan kan tänkas
bli aktualiserad först i samband med sådan ansökan, synes icke utgöra skäl
för att pensionsstyrelsen behöver vara verkställande organ för vidtagande av
erforderliga åtgärder. Några skäl för att låta frågan om samhällets medverkan
för yrkesutbildning åt invalidiserade bliva föremål för annan behandling,
om den uppkommer genom att fallen komma till pensionsmyndigheternas
kännedom än om den utan dessas medverkan kommer under
arbetsvårdsorganens prövning, föreligga enligt kommitténs mening icke.
Alla skäl tala sålunda enligt kommitténs uppfattning för att i samband
med tillkomsten av en arbetsvårdsorganisation den av pensionsstyrelsen bedrivna
yrkesutbildandc verksamheten avvecklas.

I betänkande V (s. 208—212) har kommittén föreslagit, att även pensionsstyrelsens
befattning med frågor om näringshjälp successivt
skall avvecklas och överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen.

För att få till stånd en samordning av arbetsvärden och socialvården i dess
olika former har kommittén föreslagit, att en särskild delegation skall
knytas till arbetsmarknadsstyrelsen, vilken delegation skall ha i huvudsak
rådgivande funktion. I denna delegation skola vara representerade överstyrelsen
för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och de partiellt arbetsföra.
I arbetsmarknadsstyrelsen äro redan arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
och tjänstemännens centralorganisation representerade. Ledamöterna
i delegationen skola utses av Kungl. Maj :t efter förslag från vederbörande
myndighet och vad beträffar representanterna för de partiellt
arbetsföra efter förslag från representativa organisationer för dessa.

De nuvarande fem dövstum konsulenterna skola vidare enligt
kommitténs förslag (bet. I s. 88) överflyttas från skolöverstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen
samtidigt som de skola få till uppgift att ombesörja
arbetsvärden jämväl för döva och lomhörda.

Yttranden.

Beträffande förslaget att pensionsstyrelsens yrkesutbildand
e verksamhet skall överflyttas till arbetsmarknadsorganen ha erinringar
framförts av medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén, svenska läkaresällskapet,
överstyrelsen för yrkesutbildning och pensionsstyrelsen. Me -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

dicinalstyrelsen förmenar, att kommittén icke i sitt betänkande anfört tillräckligt
bärande skäl för ett frångående av en sedan länge prövad och godtagbar
yrkesutbildning genom pensionsstyrelsens försorg för det klientel,
som av andra skäl kommer under pensionsstyrelsens liägn. Socialvårdskommittén
finner det sannolikt, att man genom ett utvidgat samarbete mellan
pensionsnämndernas ordförande och arbetsförmedlingens tjänstemän skall
kunna tillgodogöra sig arbetsvårdsorganisationens fördelar utan att lösbryta
utbildningsverksamheten från folkpensioneringens organ. Ur socialförsäkringens
synpunkt är det nämligen av stor betydelse, att pensionsstyrelsen,
som har att pröva invaliditeten, har möjlighet att själv fatta beslut om vidtagande
av åtgärder för yrkesutbildning. Överstyrelsen för yrkesutbildning
anser också, att möjligheterna att genom en ytterligare utbyggnad av det
redan påbörjade samarbetet mellan pensions- och arbetsmarknadsorganen
komma till rätta med de berörda frågorna synas böra prövas innan alltför
genomgripande organisatoriska förändringar vidtagas. Svenska läkaresällskapet
anser det vanskligt att bryta ut pensionsstyrelsens yrkesutbildande
verksamhet innan garantier skapats för att en ny arbetsvårdsorganisation
kommer att få samma effektivitet. Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över
kommitténs betänkande I bl. a. anfört följande.

För att ett materiellt riktigt avgörande skall komma till stånd vid invaliditetsbedömningen
är det erforderligt, att styrelsen har i sin hand att verkställa
de åtgärder i invaliditetsförebyggande syfte, som kunna betingas i det
enskilda fallet. Med de planerade sjukbidragen blir det i flera fall påkallat
att under sjukbidragstiden åtgärder vidtagas för att förbereda den sjuke
till ett återinträde i arbetet, vare sig nu dessa åtgärder böra få formen av
en förberedelse till yrkesutbildning, tillvänjning till arbete eller arbetsträning.
Skulle avgörandet i fråga om den invaliditetsförebyggande åtgärden
åvila annan myndighet, skulle pensionsstyrelsen vid handläggning av invaliditetsfrågan
bliva beroende av det beslut, vartill den andra myndigheten
kommit i utbildningsfrågan. Den situationen skulle i så fall kunna uppstå,
att olika uppfattning bleve rådande, huruvida åtgärd skall vidtagas eller
om vilken åtgärd som bör ifrågakomma.

I yttrandet över kommitténs betänkande II har pensionsstyrelsen bemött
den kritik, som kommittén riktat mot dess verksamhet, samt därvid anfört
följande.

Styrelsen finner sig föranlåten framhålla att styrelsen principiellt icke
vidmakthåller några som helst inskränkande normer i fråga om möjligheterna
till ett fritt yrkesval. Att den uppfattningen varit vägledande även i det
praktiska handhavandet av verksamheten, torde bäst återspeglas i det förhållandet,
att exempelvis vid årsskiftet 1946/47 antalet personer, som åtnjöto
utbildning genom pensionsstyrelsens försorg eller genom styrelsens
förmedling (utbildning å vanföreanstalt), voro placerade i över 90-talet olika
yrken. De enskilda företagare, hos vilka utbildning med bidrag från pensionsstyrelsen
då pågick, representerade närmare 70 skilda yrken.

Kommittén har vidare framhållit, att det hittills i första hand varit de
utpräglade s. k. försäkringsfallen, som genom pensionsstyrelsens försorg
erhållit utbildning. Det förhåller sig i själva verket så, alt pensionsstyrelsen
endast i synnerligen ringa utsträckning funnit sig föranlåten meddela avslag
å ansökan om yrkesutbildning av grunder som nyss berörts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Att såsom kommittén framhåller de personer som bliva föremål för yrkesutbildning
genom styrelsens försorg till stor del äro att återfinna bland
de vanföras kategori, är givetvis icke föranlett av att någon principiell skillnad
skulle från pensionsstyrelsens sida föreligga i fråga om behandlingen
av vanföra och andra kategorier partiellt arbetsföra. Förklaringen till att
möjligheterna att genom pensionsstyrelsen erhålla bidrag till yrkesutbildning
utnyttjats i så förhållandevis stor omfattning, då det gäller vanföra,
torde åtminstone delvis vara att söka i den effektiva organisation, som står
denna kategori partiellt arbetsföra till buds. Pensionsstyrelsen hyser emellertid
den förhoppningen, att det vidgade samarbete som styrelsen sedan
några år etablerat med bl. a. sjukkassor och arbetsförmedlingsorgan skall
bereda ytterligare möjlighet för styrelsen att erhålla kännedom om fall, för
vilka yrkesutbildning genpm styrelsens försorg kan komma i fråga.

Styrelsen framhåller, att någon åldersspärr icke förefinnes i fråga om den
av styrelsen bedrivna yrkesutbildningen i annan mån än genom det faktiska
hinder för yrkesutbildning, som i det enskilda fallet åldern i vissa fall
kan utgöra.

Pensionsstyrelsen anser således, att en avveckling av dess yrkesutbildande
verksamhet skulle komma att få synnerligen vittgående och understundom
skadliga verkningar för den del av pensionsstyrelsens verksamhet, som
omfattar invaliditetsbedömningen. Styrelsen anser sig alltså även i fortsättningen
böra kvarbliva vid ledningen av sin yrkesutbildande verksamhet.

Ur övriga remissutlåtanden må nämnas, att pensionsnämnden i Örebro
framhållit, att det synes uppenbart att länsarbetsnämnderna äro betydligt
bättre ägnade för uppgiften som lokala arbetsvårdsorgan än pensionsnämnderna.
Ett överflyttande av verksamheten skulle också komma att leda till
att den prägel av understödsfall, som onekligen kommit att vidlåda den hittillsvarande
yrkesutbildningen genom pensionsstyrelsens försorg, skulle
komma att bortfalla. Det råder intet tvivel om att arbetsvårdsorganisationen
bör kunna på ett helt annat sätt bliva i tillfälle att nå kontakt med de
fall, där invaliditetsförebyggande åtgärder äro påkallade. Svenska landskommunernas
förbund framhåller, att det icke kan vara rationellt att på
sätt som nu sker i fråga om yrkesutbildningen en viss grupp partiellt arbetsföra
skall vara beroende av huruvida vederbörande kommun är villig att
svara för vissa kostnader. De på kommunerna belöpande kostnaderna för
pensionsstyrelsens verksamhet drabba tämligen ojämnt. I vissa fall har
oskäligt hög kostnad kommit att åvila kommunen, och detta har verkat återhållande
på viljan att teckna ansvarsförbindelse för nytillkommande fall.

Vad beträffar frågan om tillsättande av särskild delegation för
arbetsvårdsärenden, som skall vara knuten till arbetsmarknadsstyrelsen, har
de lungsjukas riksförbund uttalat sin tillfredsställelse med att de partiellt
arbetsföra skola bliva representerade i delegationen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har framhållit att styrelsen i likhet med kommittén anser, att sakkunniga
mera kontinuerligt böra knytas till styrelsens arbetsvårdssektion.
Detta bör dock ej ske genom tillsättande av en delegation utan genom tillkallande
av särskilda experter och sakkunniga. Därjämte har medicinal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

styrelsen ansett, att vid föredragning hos arbetsmarknadsstyrelsen av ärende,
som kan anses beröra medicinalstyrelsens ämbetsområde, en representant
för styrelsen skall äga närvara och deltaga i överläggningen samt till protokollet
anteckna avvikande mening. Då besvär anföras i arbetsvårdsärem
den, bör medicinalstyrelsen erhålla tillfälle att yttra sig.

Svenska dövstumförbundet avstyrker, att dövstu mkonsulenterna
underordnas arbetsmarknadsorganen. Den rådgivande verksamheten vid
dövstumskolorna, som konsulenterna utöva, är en av deras betydelsefullaste
uppgifter. Skolöverstyrelsen har genom sitt arbete hunnit bliva väl insatt i
såväl de unga som de vuxna dövstummas problem. Det skulle innebära en
avgjord försämring om den sakkunskap skolöverstyrelsen företräder avkopplas.

Även skolöverstyrelsen anser förslaget att överföra dövstumkonsulenterna
till arbetsvårdsorganisationen giva anledning till stor betänksamhet. Arbetsanskaffningen
är en starkt begränsad del av konsulenternas uppgifter.
De speciella dövstumproblemen äro av psykologisk och pedagogisk art. Genom
det nuvarande systemet har skapats en mycket värdefull kontakt mellan
verksamheten vid skolorna och verksamheten för de vuxna dövstumma.
När det gäller en så speciell lytesgrupp som de dövstumma tala alla skäl för
att systemet av organ för densamma ledes av ett och samma ämbetsverk.

Departementschefen.

Kommittén har föreslagit, att arbetsvårdsverksamheten — med undanlagför
den tekniska ledningen av yrkesutbildningen — skall organiseras med
utgångspunkt från dess enligt kommitténs mening viktigaste del, den aibetsförmedlande
verksamheten, samt att därvid arbetsmarknadsstyrelsen
skall vara central arbetsvårdsmyndighet. Det är naturligt, att styrelsen såsom
chefsmyndighet för den i arbetsförmedlingen inbyggda särskilda aibetsvårdsorganisationen
intager denna ställning. I praktiken har styrelsen
också genom de senaste årens utveckling fått en sådan ställning.

Kommittén har i överensstämmelse med sin nämnda inställning föreslagit,
att sedan en arbetsvårdsorganisation kommit till stånd och utbyggts,
pensionsstyrelsens verksamhet för beredande av yrkesutbildning åt partiellt
arbetsföra skall successivt överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen.
Delta förslag har vid remissbehandlingen avstyrkts av pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och socialvårdskommittén.
För min del är jag av den uppfattningen, att det i längden kommer
att framstå som administrativt olämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen och
pensionsstyrelsen parallellt och utan klar gränsdragning sinsemellan bedriva
yrkesutbildande verksamhet för partiellt arbetsföra. Visserligen måste eu
aktiv invaliditetsförebyggande verksamhet alltid ingå i pensionsstyrelsens
uppgifter som centralmyndighet för folkpensioneringen. Sedan en särskild
arbetsvårdsorganisation tillkommit, synes det emellertid vara eu naturlig utveckling,
alt denna organisation övertar det praktiska detaljarbetet. Det synes
icke böra möta oöverkomliga svårigheter att genom samarbete mellan de

Kungl. Alaj:ts proposition nr 167.

båda myndigheterna säkerställa, att pensionsstyrelsens intressen tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt.

Även om jag sålunda i princip delar kommitténs uppfattning i detta avseende
är jag icke beredd att nu föreslå beslut om överflyttning. Jag anser,
att arbetsmarknadsstyrelsen bör vinna ytterligare erfarenhet av den arbetsvårdande
verksamheten innan en dylik överflyttning sker.

De förslag kommittén lagt fram rörande organisationen för arbetsvårdsärenden
inom arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingen ämnar jag
i detta sammanhang upptaga endast i vad rör två frågor. Den ena av dessa
avser samarbetet mellan styrelsen, de partiellt arbetsföras organisationer in. fl.
Kommittén har föreslagit, att en delegation för arbetsvårdsfrågor skall inrättas
i anslutning till styrelsen. Denna delegation skulle få rådgivande
funktion. I densamma skulle vara representerade vissa ämbetsverk ävensom
de partiellt arbetsföra. Ledamöterna skulle utses av Kungl. Maj:t efter
förslag från vederbörande myndighet och vad beträffar representanter för
de partiellt arbetsföra efter förslag från representativa organisationer för
dessa.

Vid anmälan av propositionen 1947: 239 angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse
samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen
anförde föredraganden (s. 50), att vid behov en samarbetsdelegation
borde inrättas genom överenskommelse mellan de berörda myndigheterna.
Någon sådan delegation har hittills icke kommit till stånd.

Ett organ bör emellertid enligt min uppfattning nu inrättas för samarbetet
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och de partiellt arbetsföras organisationer,
av vilka flera torde besitta en grundlig erfarenhet och visat sig kunna göra
värdefulla insatser. Detta samarbete bör lämpligen ske genom en rådgivande
delegation. Närmare föreskrifter rörande denna torde böra utfärdas av
Kungl. Maj :t.

Kommitténs förslag om överflyttande av dövstumkonsulenterna från skolöverstyrelsen
till arbetsmarknadsstyrelsen finner jag mig icke kunna biträda.
Även om dövstumkonsulenterna till någon del ha att handlägga arbetsvårdsärenden
rörande dövstumma, torde dock de huvudsakliga arbetsuppgifterna
få betraktas såsom varande främst av kurativ och pedagogisk
karaktär. Ett ömsesidigt samarbete mellan arbetsförmedlingen och dövstumkonsulenterna
rörande de dövstumma arbetsvårdsfallen bör kunna uppbyggas
och upprätthållas även med den nuvarande organisationsformen.

Medelsbehovet för budgetåret 1950/51.

Kungl. Maj :t har den 27 maj 1949 medgivit, att arbetsmarknadsstyrelsen
under budgetåret 1949/50 må av reservationsanslaget till Kostnader för överflyttning
av arbetskraft disponera högst följande belopp för åtgärder huvudsakligen
avseende partiellt arbetsföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Kronor

Psykotekniska undersökningar (jämväl för arbetssökande hos ung domsförmedlingen)

........................................ 26 000

Läkarundersökningar (i särskilda fall undersökningar jämväl av

andra arbetssökande än partiellt arbetsföra) .................. 50 000

Provanställningar enligt av Kungl. Maj :t den 16 maj 1947 meddelade
bestämmelser ........................................ 25 000

Försöksverksamhet för beredande av yrkesutbildning, omskolning
eller arbetsträning åt partiellt arbetsföra enligt av Kungl. Maj :t
den 30 juni 1948 meddelade bestämmelser (utöver tidigare till

förfogande ställda medel)................................. 300 000

Summa kronor 401 000.

Arbetsmarknadsstyrelsen har (skr. 31/1 1950) i samband med att styrelsen
behandlat medelsbehovet under reservationsanslaget till Kostnader för
överflyttning av arbetskraft framlagt beräkningar av kostnaderna för arbetsvärd
åt andra partiellt ai’betsföra än i militärtjänst skadade.

Styrelsen har anfört, att de till styrelsens disposition för innevarande budgetår
ställda medlen torde komma att förbrukas. Kostnaderna för försöksverksamheten
för beredande av yrkesutbildning in. m. torde komma att uppgå
till 330 000 kronor inberäknat under föregående budgetår anvisade men
då ej utnyttjade belopp. Styrelsen har framhållit, att åtskilliga kostnader
för sistnämnda verksamhet, vilka belöpa på innevarande budgetår, komma
att betalas först under nästa.

Vad angår medelsbehovet under budgetåret 1950/51 har styrelsen förutsatt,
att arbetsvärden även i fortsättningen kommer att utbyggas successivt.
Från denna utgångspunkt — en lämpligt avvägd fortsatt utbyggnad — uppskattar
styrelsen kostnaderna för den arbetsvårdande verksamheten under
nästa budgetår sålunda.

Då avgifterna för anlagsprov vid de psykotekniska instituten höjts och
verksamheten torde få en något vidgad omfattning, bör en uppräkning ske
med 14 000 kronor till 40 000 kronor för psykotekniska undersökningar. För
läkarundersökningar böra beräknas 50 000 kronor och för provanställningar
25 000 kronor. För verksamheten för beredande av yrkesutbildning, omskolning
eller arbetsträning åt partiellt arbetsföra torde böra upptagas 800 000
kronor. Vidare böra för arbetsprövningsverksamheten avses 200 000 kronor,
för arbetsträning och skyddad verksamhet med anslutna hemarbetscentraler
400 000 kronor samt för informations- och propagandaverksamhet 15 000
kronor.

Departementschefen.

I det föregående har jag beräknat kostnaderna för inrättande av en arbetsklinik
i Stockholm till 113 700 kronor. Kostnaderna för driften av
denna klinik under nästa budgetår och kostnaderna för bidrag till Göteborgs
stad för driften av en arbetsklinik har jag beräknat till sammanlagt

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

115 000 kronor. Vidare har jag föreslagit, att under nästa budgetår må
disponeras för bidrag till halvskyddad verksamhet högst 20 000 kronor och
för bidrag till träningsverkstäder och arbetscentraler högst 100 000 kronor.
Jag har även uttalat, att medel böra ställas till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande för utgivande av broschyrer rörande partiellt arbetsföras problem.
Arbetsmarknadsstyrelsen har beräknat ett belopp av 15 000 kronor för
informations- och propagandaverksamhet. Mot denna beräkning har jag
intet att erinra. Broschyrkostnaderna torde få inräknas i nämnda belopp.

Medelsbehovet för verksamheten för beredande av yrkesutbildning m. in.
åt partiellt arbetsföra har av arbetsmarknadsstyrelsen uppskattats till
800 000 kronor under nästa budgetår. Jag finner icke sannolikt, att tillgängliga
resurser i fråga om personal m. m. komma att medgiva en så omfattande
verksamhet att nämnda belopp erfordras. Jag räknar med ett belopp av
högst 500 000 kronor. Mot styrelsens beräkning av kostnaderna för psykotekniska
undersökningar, läkarundersökningar och provanställning har jag
intet att erinra. För nämnda ändamål böra sålunda avses resp. 40 000, 50 000
och 25 000 kronor.

Det sammanlagda medelsbehovet under nästa budgetår för arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet för arbetsvärd åt andra partiellt arbetsföra än i militärtjänst
skadade uppskattar jag alltså till (113 700 + 115 000 -1- 20 000
+ 100 000 + 15 000 + 500 000 + 40 000 + 50 000 + 25 000) 978 700 kronor.
Kostnaderna i fråga synas även under nästa budgetår böra bestridas
från reservationsanslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft. Beräkningar
rörande det sammanlagda medelsbehovet för olika ändamål under
nämnda anslag torde böra underställas riksdagen i särskild proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. in. Här torde emellertid få nämnas, att anslaget med hänsyn
till å detsamma befintlig reservation endast torde behöva anvisas med ett
formellt belopp.

Medel till pensionsstyrelsens yrkesutbildande verksamhet samt till näringshjälp
torde få äskas i särskild proposition denna dag angående anslag
lör budgetåret 1950/51 till åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.

-Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva upprättandet i anslutning till karolinska
sjukhuset i Stockholm av en arbetsklinik för kvalificerad
arbetsprövning samt för bedrivande av viss forskningsverksamhet; dels

medgiva att statsbidrag enligt i det föregående angivna
grunder må utgå till Göteborgs stad för driften av en
arbetsklinik;

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

dels medgiva att statsbidrag försöksvis lämnas till företag
som organisera särskilda avdelningar för sysselsättande av
mera höggradigt partiellt arbetsföra samt till landsting, kommuner
in. fl. som upprätta träningsverkstäder och arbetscentraler
för partiellt arbetsföra;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i övrigt föranstalta
om försöksverksamhet för beredande av arbetsvärd åt partiellt
arbetsföra i huvudsaklig enlighet med av mig i det
föregående förordade grunder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ralph Sterner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning...................................................A.......... 2

I. Översikt över arbetsvärdens organisation.............................. 5

Historisk återblick................................................ 5

Nuvarande förhållanden........................................... 6

II. Arbetsprövning och arbetsträning..................................... 10

Kommitténs förslag m. m.......................................... 10

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag beträffande arbetsprövnings- och ar betsträningsinstitut

samt yttranden däröver ...................... 11

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag angående upprättande av arbetskliniker 15
Departementschefen .............................................. 19

III. De partiellt arbetsföras sysselsättande................................. 22

Kommitténs förslag............................................... 22

Yttranden....................................................... 33

Departementschefen............................................... 39

IV. Industrihem för från fängelser m. fl. anstalter utskrivna eller permitterade

personer......................................................... 46

Kommitténs förslag m. m.......................................... 46

Yttranden....................................................... 47

Departementschefen.............................................. 48

V. Utbildningsbidrag och stipendier..............i....................... 49

Gällande bestämmelser m. in....................................... 49

Kommitténs förslag............................................... 50

Särskild utredning angående utbildningsbidrag m. m. jämte yttranden

däröver........................................................ 51

Departementschefen............................................... 52

VI. Vissa organisatoriska spörsmål........................................ 54

Kommitténs förslag............................................... 54

Yttranden....................................................... 56

Departementschefen .............................................. 59

Medelsbehovet för budgetåret 1950/51...................................... 60

Departementschefen .............................................. 61

Hemställan............................................................. 62

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500703