Kungl. Maj:ts proposition nr 166 (Proposition 1932:166)

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Nr 166.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning eller
avlösning i vissa fall av lotsningsbesväret m. m.; given
Stockholms dott den 26 februari 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

, D. Hansén.

Bihang till riksdagens protokoll 1982

1 sami.

18lt käft. (Nr 166.)

Kungl. Majda proposition nr 166.

Historik.

Utdrag av protokollet över handels är enden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1932.

N ä r varande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för handelsdepartementet statsrådet Hansén:

Jag anhåller nu att för Kungl. Majit få anmäla vissa spörsmål, som uppkommit
i anledning av väckt fråga örn avskrivning eller avlösning av det vissa
hemman och lägenheter samt vissa städer åvilande lotsningsbesväret, varom utredningar
verkställts av kammarkollegium och lotsstyrelsen.

Till belysning av vissa kamerala förhållanden, som kunna vara av betydelse
för frågans bedömande, torde jag därvid till en början få lämna en redogörelse
för lotsningsbesvärets tillkomst. Härom har kammarkollegium i ett den 31
december 1920 i ämnet avgivet utlåtande anfört bland annat följande:

De lotsar eller såsom de också kallades »ledsagare» eller »styrmän», vilka
från och med senare hälften av 1500-talet voro bosatta i rikets skärgårdar,
synas till en början allenast hava varit skyldiga att lotsa kronans fartyg.
Denna skyldighet torde ursprungligen hava tillkommit efter särskilda åtaganden
av vissa skärgårdsbönder, i ersättning varför de erhöllo befrielse
från eller avkortning å dem eller deras hemman åliggande utskylder och
onera. Sedermera fingo lotsarna sig ålagt att betjäna den allmänna sjöfarten,
varefter i sjölagen den 12 juni 1667 stadgades, att på alla farvatten, då ledsagare
behövdes eller plägade brukas, varje skeppare vore skyldig att bruka
och antaga dylika ledsagare. Genom en den 1 mars 1680 utfärdad instruktion
föreskrev Kungl. Majit, att i varje sjöstad skulle antagas minst två edsvurna
lotsar, vilka samtidigt skulle vara därstädes bosatta borgare. Dessa
skulle vara frikallade från inkvartering och annan extraordinarie borgerlig
tunga ävensom utskrivning. I sammanhang härmed beviljade Kungl. Majit
de styr- och lotsmän, som bodde här och där i skärgårdarna, vare sig på
kronans styrmanshemman eller annorstädes, befrielse från extraordinarie utlagor
av deras hemman ävensom från utskrivningar och privata skjutsningar.
Lotshemmansfrihetema torde emellertid hava åtnjutits med olika storlek i
olika delar av riket. I Södermanlands och Östergötlands län synes sålunda
lotsarna för sina hemman hava i kraft av Kungl. Maj:ts resolutioner den 4
april 1681 och den 28 oktober 1686 frinjutit, förutom i det föregående omförmälda
förmåner, hela mantalsräntan. Enligt kungl, brev den 18 april 1738
skulle lotsarna i finska och norrländska skärgårdarna icke få frinjuta någon
del av hemmansräntan, utan voro de allenast frikallade från inkvartering,
vägröjning, bro-, gästgiveri- och tingshusbyggnader, krono- och fångskjuts
ävensom rotering. I samma brev stadgades därjämte, att å skattehemman,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vilkas åbor ej befunnes vara skickliga till lotsar, borje den i vederbörlig ordning
antagne lotsen tilläggas någon liten lön av lotskassan, jämte det att en
stuga uppsattes för honom på någon vid sjökanten belägen klippa eller annan
för skattebonden umbärlig plats, då skattebonden ej förmodades vägra lotsen
mulbete å hemmanets ägor för en ko, om lägenhet därtill gåves. Om ej
skattebonden ville bekväma sig härtill, skulle han förpliktas att själv hålla
lots på sitt hemman mot de förmåner, som lotsarna vore beviljade. För den
händelse bönder eller torpare å frälseägor komme att utses till lotsar, holle
Kungl. Majit före, att frälsemannen kunde förmås taga dagsverken av en
sådan torpare eller bonde å tid på året, då seglationen upphört, eller ock
låta lotsen lösa desamma i penningar enligt skäligt och i orten gängse pris,
vartill allt Kungl. Majit funne bestämmelserna i 28 kap. 1 § byggningabalken
örn gästgiveri» anläggande å frälse grund giva stöd. Genom kungl,
brev den 16 augusti 1762, den 17 september 1764 och den 13 mars 1783
konfirmerades de friheter, som tillagts lotsarna genom kungl, instruktionen
den 1 mars 1680 och kungl, brevet den 18 april 1738. Kungl. Majit uppdrog
sedermera genom beslut den 13 november 1781 åt amiralitets- och kammarkollegierna
att genomgå äldre och nyare lotsförfattningar samt i de delar,
bestämmelserna i dessa komme i kollision med äganderätten till frälsehemman,
inkomma med författningsförslag, därvid särskilt kammarkollegium jämväl
hade att avgiva utlåtande över ett av amiralitetskollegium tidigare utarbetat
förslag till förordning örn boställen åt lotsar. Den 14 maj 1783 avgåvo kollegierna
utlåtande och förslag i ämnet. I detta utlåtande anförde särskilt
kammarkollegium, bland annat, att det hos kammarkollegium vid övervägande
av det föreliggande ämnet uppstått den frågan, huruvida det icke vore med
rikets nytta bäst överensstämmande om lotsningens bestyrande, å ena, samt
hemmansbruket, å andra sidan, hölles isär såsom alldeles skilda näringar. I
allmänhet borde en lots vara belåten, när han hade nödig bostad jämte kåltäppa
och bete för en ko såsom 1738 års kungl, brev stadgade samt i övrigt
åtnjöte av åbon å lotshemmanet sådana förmåner, varigenom han hade sin
bärgning, vilka samtliga förmåner svarade emot de friheter och förmåner
åbon å ett dylikt till lotsningen anslaget hemman vore tillagda. Med en
sådan anordning skulle dessa förmåner kunna en gång för alla regleras för
varje lotshemman på det sätt, att de av Konungens befallningshavande å orten
med biträde av vederbörande projekterades och sedan till amiralitets- och kammarkollegiernas
fastställande insändes. Lotsverket skulle härigenom kunna
bliva försett med dugliga lotsar och åkerbruket icke varda utsatt att vanvårdas
av personer, vilkas hantering vore därifrån så skiljaktig. Huru väl
grundad denna åskådning i allmänhet syntes vara, förekomme emellertid särskilda
omständigheter, varför närmare redogörelse lämnades, vilka föranläte
kammarkollegium föreslå, att de hemman, som av ålder till lots- eller s. k.
styrmanshemman blivit anslagna, även därefter bleve såsom sådana bibehållna.
I överensstämmelse med det av kollegierna avfattade förslaget utfärdade
Kungl, Majit den 17 september 1783 en förordning angående hemman för loisarna
i riket samt vad därmed kunde hava sammanhang. De i denna författning
intagna bestämmelserna hava med obetydliga redaktionella jämkningar
influtit i kungl, förordningarna angående lots- och båkinrättningen i
riket den 20 juni 1820 och den 16 maj 1827 samt återfinnas i nu gällande förordning
angående lotshemman och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet äro i huvudsak av följande innehåll.

Enligt § 1 i förut omförmälda förordning den 9 juli 1862 skola såsom lots -

< i (i Ilande
rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

hemman oell boningsplatser för lotsar anses alla sådana hemman och lägenheter,
vare sig av frälse-, skatte- eller krononatur, vilka av ålder varit och ännu
vid tiden för förordningens ikraftträdande vore lotsningsskyldigliet underkastade
och icke lagligen blivit därifrån skilda, samt även sådana, som därefter kunna
bliva åt lotsar för lotsningens skull till bruk och nyttjande upplåtna. Alla så
beskaffade hemman och lägenheter skola upptagas i en av kammarkollegium
upprättad och fastställd jordebok. Denna lotsjordebok skall så föras, att från
densamma skall kunna erhållas upplysning örn bland annat de skatter, som
utgå av lotslägenheterna, de skatter, varifrån lägenheterna äro befriade, de
landuddar, holmar och skär, varest lotsar äro bosatta, vilka friheter på varje
ställe åtnjutas av lots, samt, då lotslägenhet är utsedd på enskild persons skatteeller
frälseägor, de förmåner, som för lotsen äro av hemmansägaren betingade
och beviljade, ävensom de skyldigheter, vilka det kan åligga lotsen att utgöra
till hemmansägaren. — Förordningens §§ 2—5 innehålla stadganden örn kronolotshemman
samt sådana hemman av skatte- och frälsenatur, som av ålder varit
till lotshemman anslagna. I fråga om lotshemman av skattenatur föreskrives
i sådant hänseende, att skatterätten skall utgöra borgen för lotsningens fullgörande.
Skulle skatteman ej själv förmå uppehålla lotsningen, skall han
åt den lots, som förordnas, på något vid sjökusten beläget och bekvämt ställe
uppsätta en stuga med nödiga uthus och förse honom med mulbete för en ko
samt tillåta honom att på ägorna hämta vedbrand och nyttja fiske till husbehov
ävensom i övrigt lämna lotsen sådana förmåner, som för dennes utkomst
av länsstyrelsen prövas oundgängliga, allt emot de friheter och förmåner, som
skatteägaren för lotsningens skull åtnjuter. För den händelse de lotsen tillförsäkrade
förmånerna skulle befinnas överskjuta värdet av lotshemmansfriheterna,
skall ersättning för sådant överskott tillerkännas skatteägaren av
lotsverkets medel. Beträffande frälselotshemman kan ägaren visserligen uppsäga
lotsen från hemmanet, men det åligger honom att därefter upplåta hemmanet
till annan lots, som av vederbörande prövas därtill skicklig, eller ock
lämna lotsen enahanda förmåner, som skola utgöras av ägare av skattelotshemman,
vilken icke själv förmår uppehålla lotsningen. Har frälsehemmanet
genom köp eller byte iklätt sig frälsenatur och hava därvid några särskilda villkor
i anseende till lotsningen bevisligen blivit förbehållna, skola dock dylika
villkor till alla delar uppfyllas. — §§ 6 och 7 i förordningen innehålla bestämmelser
om upplåtande till lotsar av sådana hemman och lägenheter, som kunna
visa sig erforderliga för lotsningens fullgörande. Sålunda stadgas i § 6, att,
örn för lotsningens skull finnes angeläget, att lots vistas på annan fastighet
än redan av ålder anslagna lotshemman, skall, örn det är frälse- eller kronoskattehemman,
ägaren av hemmanet vara skyldig att, på lika sätt som uti
allmänna lagen är örn gästgivaregård stadgat, hava en sådan lots på sina ägor,
så framt han ej skulle åtnöjas att för hemmanet av kronan taga vederlag. I
sådant fall och då ägaren till hemmanet ej vill genom byte avstå detsamma
eller själv ombesörja lotsningen, är han skyldig att på något ställe åt sjösidan,
som för lotsningen kan anses bekvämligt, avsätta så stor plats, som till uppbyggande
av en stuga och nödiga uthus finnes tillräcklig för lotsen. Det skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

för övrigt ankomma på överenskommelse mellan kronan samt jordägaren örn
och vilka förmåner den senare bör lämna till lotsens underhåll emot ersättning
i penningar av lotsverkets medel, av vilka jämväl skall gottgöras den tomtöresavgift,
som lotsarna kunna på något ställe erlägga för sina boningsplatser.
Träffad överenskommelse i dessa delar skall anmälas hos länsstyrelsen, som
underställer ärendet kammarkollegii prövning och stadfästelse. Kan åter frivillig
överenskommelse icke träffas, skall vederbörande lotsbefäl till länsstyrelsen
inlämna skriftligt påstående örn de för lotsen behövliga förmånerna, vilket
bör i vanlig ordning meddelas jordägaren till avgivande av förklaring, varefter
vare sig att denne i allo bestrider eller till större eller mindre del medgiver,
vad som blivit yrkat, ärendet av länsstyrelsen skall avgöras genom utslag,
som underställes kammarkollegii prövning. Med de kronan förbehållna
hemman, fiskelägen, allmänningar, öar och skär, varest lots kan behöva förläggas,
bör, såvida lagligen antagna åbor därå finnas, förhållas på sätt är
stadgat i avseende å de lotsplatser, som behöva anläggas å frälse- och skattejord.
Skulle åbo icke lagligen vara antagen på sådan lägenhet, må den på vederbörandes
anmälan till lotshemman av kammarkollegium användas, emot det
att lotsen blir ansvarig för den ränta och de skyldigheter, vartill lägenheten är
skattlagd eller som av densamma förut utgått. — §§ 8 och 9 i förordningen slutligen
innehålla processuella regler för ärenden örn lotsningsbesväret. Enligt
§ 8 skola alla tvister, som på ett eller annat sätt kunna uppkomma och angå
lotshemman, evad de äro av krono-, frälse- eller skattenatur, samt röra sådana
mål, vilka med lotsverket hava gemenskap, först av länsstyrelsen och, där någon
med dess utslag icke åtnöjes, av kammarkollegium prövas och avgöras.
Besvär över kammarkollegii utslag i sådana mål skola upptagas av regeringsrätten,
som enligt lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt har
att avgöra, bland annat, mål örn hemmans och lägenheters indelning till lotsning,
örn utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman
och lägenheter samt örn dessas förmåner, friheter och skyldigheter. Däremot
höra tvister, som röra frälse- eller skattelotshemmans jord och ägor. liksom
förut till allmän domstols prövning.

Enligt 1862 års förordning få lotshemman och lotslägenheter av krononatur
icke klyvas eller mindre delar och tillhörigheter därifrån söndras. Någon motsvarande
bestämmelse för skattelotshemman finnes icke i förordningen. Emellertid
har i ett kungl, brev den 19 augusti 1823 samt förvaltningens av sjöärendena
och kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 15 september 1823
angående skatteköp å kronolotshemman såsom villkor för skatteköp uppställts
bland annat, att skatterättigheten går förlorad, örn de i lotsförfattningarna
stadgade skyldigheterna icke noga fullgöras, samt att de skattesålda hemmanen
och lägenheterna icke få klyvas eller mindre delar och tillhörigheter därifrån
söndras. Sistnämnda villkor gäller dock ej för andra skattelotshemman
än sådana, som efter den 19 augusti 1823 köpts till skatte. Detta förbud mot
vissa lotshemmans klyvning har icke rubbats vare sig genom 1896 års lagstiftning
örn hemmansklyvning m. m. (30 § lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring) eller genom 1926 års lag om

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

delning av jord å landet. Enligt 9 § promulgationslagen till jorddelningslagen
skall vad om förbud mot avsöndring från lotshemman av krono- eller skattenatur
är i kungl, brevet den 19 augusti 1823 samt förordningen den 9 juli 1862
stadgat äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning, och i 1 kap. 8 §
sista stycket jorddelningslagen är stadgat, att där enligt lag eller särskild författning
skifte å viss fastighet eller äga icke är tillåtet, dylikt förbud skall lända
till efterrättelse.

Såsoir förut erinrats skola lotshemmanen och lotslägenheterna för sin lotsningsskyldighet
åtnjuta befrielse från vissa skatter och besvär. Härom innehålla
de för varje lotshemman meddelade regleringsutslagen närmare bestämmelser,
varjämte upplysningar därom kunna erhållas från lotsjordeboken. Sedan
numera flertalet av de onera och besvär, varifrån lotshemmanen åtnjutit
befrielse, kommit att upphöra, inskränka sig dessa fastigheters friheter till
den jämlikt 6 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet äldre lotshemman, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,
medgivna friheten från skyldighet att deltaga i byggande och underhåll
av allmän väg, bro och färja.

Åtskilliga lotshemman tagas numera icke i anspråk för lotsningen. För
andra åter medför lotsningsbesväret såsom regel endast, att vissa markområden
nyttjas till bostad med mera åt lotsar •eller eljest för lotsverkets behov, varjämte
i vissa fall hemmanens ägare tillhandahålla vissa naturaförmåner åt
lotsarna. De lotsar, som erhålla sådana naturaförmåner, äro emellertid enligt
gällande avlöningsbestämmelser skyldiga att underkasta sig avdrag å den kontanta
avlöningen till belopp motsvarande förmånernas värde. Redan i kungörelsen
den 1 oktober 1914 (nr 270) angående villkor och bestämmelser för
åtnjutande av de i staten för lotsstyrelsen upptagna avlöningsförmåner intogs
bestämmelse därom, att statsverket skulle för bostadslägenhet och övriga naturaförmåner,
som tillhandahölles tjänstinnehavare tillhörande lotspersonalen,
bekomma ersättning genom avdrag å avlöningen med belopp, som med hänsyn
till de upplåtna förmånernas värde och till förhållandena i orten kunde av lotsstyrelsen
befinnas skäligt. I det nu gällande avlöningsreglementet för befattningshavare
vid lots- och fyrstaterna den 9 juni 1922 (nr 379) med däri genom
kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 244) vidtagna ändringar, vilket reglemente
samtliga i tjänst varande lotsar underkastat sig, säges visserligen intet om naturaförmånerna,
men i de av Kungl. Majit den 20 november 1922 utfärdade
tilläggsbestämmelserna med i dessa bestämmelser sedermera gjorda ändringar
finnes i § 14 stadgat, att, där tjänsteman åtnjuter annan naturaförmån än i 20
och 21 §§ i avlöningsreglementet omförmäles (bostad, bränsle och lysämnen)
eller ersättning i penningar för sådan förmån, skall i förra fallet ersättning för
förmånens värde erläggas av förmånstagaren genom avdrag å avlöningen och i
senare fallet avräkning ske å avlöningen med det belopp, varmed ersättning för
den avlösta förmånen utgår, allt i den ordning, lotsstyrelsen bestämmer.

Lotsnings- Enligt vad kammarkollegium meddelat i sitt utlåtande den 31 december
omfattning. 1^20 skulle numera icke finnas något under åborätt upplåtet kronolotshem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16G.

man. Ett mindre antal kronohemman upptages emellertid alltjämt i lotsjordeboken
såsom lotshemman. Antalet lotshemman av frälse natur skulle enligt
kammarkollegium inskränka sig till fyra, och sammanlagda antalet skattelotshemman
och lägenheter skulle uppgå till omkring 120. Av dessa senare skulle
ett trettiotal vara skatteköpta efter 1824 års ingång. I skrivelse den 18 september
1930 har lotsstyrelsen meddelat, att något över 60 lotshemman och lägenheter
icke vidare tagas i anspråk av lotsverket och ej heller kunna antagas
bliva för verket erforderliga.

Ifråga örn de skyldigheter, som kunna åvila lotshemman, innehålla några
av lotsstyrelsen upprättade förteckningar, vilka överlämnats med utlåtande
den 1 februari 1929, närmare upplysningar. Av dessa förteckningar inhämtas
bland annat, att ägaren av lotshemmanet 1 mantal frälse Oxid vid Oxelösunds
lotsplats är skyldig att för lotsningen upplåta l1/* tunnland åker,
äng till 50 lass hö samt att lämna bostäder med uthus, sjöbodar, bete, bränsle,
timmer till husens underhåll och fiske. Härför skola åtnjutas samtliga lotshemmansfriheter,
men erhålles ersättning för husbygge och betesrätt med
419 kronor 4 öre årligen. Å lotsarnas avlöning göres avdrag för jord och
ved med tillhopa 865 kronor 92 öre för år. -— Ägarna av de till Idö lotsplats
hörande skattehemmanen Idö örn tillhopa 1 mantal hava att mot åtnjutande
av samtliga lotshemmansfriheter utgöra 32 skillingar banco årligen för
varje halvt mantal, att till sex lotsar lämna mulbete för ko samt vedbrand ävensom
att låta dessa lotsar få rätt till husbehovsfiske. Därjämte äro hemmanens
ägare skyldiga att tillhandahålla tomtplats. Från lotsarnas avlöning avdragas
för fisket årligen 35 kronor. — Skattelotshemmanen Lafsekulla och Skällenäs
samt ålfisket Skällenäs vid Bergkvara lotsplats äro befriade från rotering,
skjutsning, inkvartering och publik byggnad. Skällenäshemmanet är även befriat
från brevbärning. Fastigheternas ägare erhålla årligen kontant ersättning
med 175 kronor 83 öre för skillnaden mellan värdet ä fastigheternas prestationer
oell friheter. Hemmanen skola »utgöra viss del av hemmansräntan». Från
]/3 mantal Skällenäs skall tillhandahållas viss boplats, hus, odlingsjord, bete,
hö och halm samt bränsle ävensom lämnas rätt till fiske med rätt till båthamn
och rätt till fågelskytte, varjämte 5 riksdaler banco skola utgöras till lotslön.

Från samma hemmansdel har upplåtits mark för upplagsplats och lotsuppassningshus.
Jordägarna hava även ålagts uppföra lotsuppassningsstuga. Årligt
avdrag å lotsarnas avlöning göres för av hemmanen utgående »lön» med
155 kronor. -— Från skattelotshemmanet Pukavik vid lotsplatsen med samma
namn skall mot åtnjutande av samtliga lotshemmansfriheter tillhandahållas
stuga med nödiga uthus, 2 skäppland jord, bete för en ko, hö, vedbrand och
fritt fiske. Från lotsarnas avlöning göres avdrag för jord och bostad med
53 kronor 75 öre.

Vissa
städers
lotsning
skyldighet.

Den redogörelse, som jag i det föregående lämnat i fråga örn lotsningsbesväret,
har avsett lotshemmans och lotslägenheters skyldigheter och rättigheter.
Emellertid hava även vissa städer fått sig ålagt att bidraga till lotsningens behöriga
fullgörande. Enligt vad lotsstyrelsen meddelat i sitt utlåtande den 1 fe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

bruan 1929 äro 24 städer skyldiga att till lotsverket lämna enahanda förmåner
som de, som för närvarande utgöras av vissa lotshemman, eller alltså att tillhandahålla
mark, vedbrand, fritt fiske, bete och andra naturaförmåner ävensom
att i vissa fall lämna kontanta bidrag till lotsarnas avlöning. Rättigheten till
dessa förmåner grundar sig merendels på inför vederbörande länsstyrelser ingångna,
mellan lotsverket och städerna avslutade överenskommelser, varom, sedan
kammarkollegium meddelat fastställelse å desamma, anteckning skett i
lotsjordeboken.

Frågan huruvida städerna äro enligt författningarna om lotsningsbesväret
skyldiga att bidraga till lotsarnas underhåll har varit föremål för viss tvekan. I
skrivelse den 3 april 1930, varmed kammarkollegium till Kungl. Maj:ts avgörande
överlämnat en av Hudiksvalls stad hos kammarkollegium gjord framställning
örn befrielse för staden att lämna visst kontant bidrag till lotsarnas vid Agö lotsplats
avlönande, har kammarkollegium sålunda såsom sin mening uttalat, att någon
sådan skyldighet för städerna icke föreligger. Lotsstyrelsen har för sin del
i sitt utlåtande den 1 februari 1929 funnit det tvivelaktigt, huruvida städernas
upplåtelser i detta hänseende, vilka skett för all framtid, skulle kunna rubbas
till sin giltighet genom ett upphävande av 1862 års förordning örn lotshemman
och boningsplatser åt lotsar. Enligt lotsstyrelsen vore det nämligen i dessa fall
icke fråga örn särskilt hemman eller särskild lägenhet åliggande förpliktelser
och sålunda icke örn ett allmänt besvär. Sedan handlingarna i det av Hudiksvalls
stad anhängiggjorda ärendet av Kungl. Maj:t överlämnats till regeringsrätten
för avgivande av yttrande, hava för föredragningen i regeringsrätten
åtskilliga äldre handlingar, som legat till grund för de på sin tid meddelade
besluten örn städernas förpliktande i angivna hänseende, genomgåtts. Av denna
undersökning har framgått, att ärendena i allt fall handlagts i den ordning,
varom bestämmelser funnits meddelade i berörda författningar. Sålunda har,''
för att nämna några exempel, länsstyrelsen i Norrbottens län genom utslag
den 18 mars 1822, vilket utslag blivit av kammarkollegium fastställt, »i stöd
av § 41» i 1820 års förordning angående lots- och båkinrättningen i riket
»samt Renlighet med stadens medgivande» förpliktat Luleå stad att avsätta
boplats åt sjösidan till lotsar, dock mot- tomtören av lotsmedlen, eftersom staden
icke »kan komma i åtnjutande af någre sådana friheter, som Lotshemman
äro förundte». Därjämte har staden ålagts tillhandahålla lotsarna mulbete
åt kor mot »stadgade mulbetespenningar af lotsarna själfva». — Genom utslag
den 30 november 1837 fann länsstyrelsen i Östergötlands län Norrköpings
stad vara skyldig att på grund av 163 § i 1827 års förordning angående lotsoch
båkinrättningen i riket förse lotspersonalen vid lotsplatsen i staden med
de förmaner, som vore till dennas utkomst oundgängligen nödiga, varjämte
länsstyrelsen förklarade, att staden (borgerskapet) icke kunde undgå att betala
inkvarteringspenningar till lotsarna, att medgiva lotsarna rätt till fiske å stadens
fiskevatten samt att lämna penningar i ersättning för kobete. Däremot
ansågs staden ej skäligen böra åläggas att uppföra boningshus eller att lämna
en täppa at lotsarna. Staden besvärade sig över utslaget hos kammarkollegium,
i vad utslaget avsåge inkvarteringsersättning, och förmenade, att det av länsstyrelsen
åberopade författningsrummet förutsatte, att, örn överenskommelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

ej träffades, jordägaren skulle erhålla ersättning för de förmåner, som lämnades.
Genom utslag den 26 februari 1839 fann kammarkollegium väl att
ingen skyldighet för staden att erlägga inkvarteringspenningar kunde härledas
från § 163 i 1827 års förordning, varför staden befriades från sådan skyldighet.
Kammarkollegium ansåg emellertid på grund av samma paragraf staden
ej kunna undgå, att, då anspråk därom å lotsverkets sida framställdes, på något
för lotsningen bekvämligt ställe utan ersättning avstå så stor plats som till
uppbyggande av stuga och nödiga uthus åt lotsarna funnes tillräcklig. I övrigt
blev länsstyrelsens utslag fastställt. Lotsverket träffade sedermera med staden
överenskommelse örn boningsplats åt lotsarna, vilken överenskommelse
fastställdes genom länsstyrelsens utslag den 31 december 1839 och den 26 april
1841. Genom utslag den 18 oktober 1852 lät kammarkollegium bero vid de
av länsstyrelsen sålunda meddelade utslagen. — Vidare må nämnas, att länsstyrelsen
i Malmöhus län genom utslag den 21 januari 1828, som fastställts av
kammarkollegium den 11 november 1828, under åberopande av 9 artikeln i
1827 års förordning förpliktat städerna Skanör och Falsterbo att lämna lotsarna
där rätt till fritt fiske och »själskytteri» ävensom mulbete och ett halft
tunnland mark till kåltäppor.

Jag får slutligen beträffande denna fråga meddela, att regeringsrätten i ett
den 17 februari 1931 avgivet yttrande i det förut omnämnda ärendet angående
Hudiksvalls stads lotsningsskyldighet anfört bland annat följande: T de tid
efter annan angående lotsverket utfärdade författningarna har stad icke undantag^
från de däri givna, bestämmelsernas tillämplighet. I ett flertal fall hava
ock städer av myndigheterna under åberopande av stadganden i samma författningar
förpliktats att tillhandahålla lotsar boningsplatser och andra förmåner.
‘Även den överenskommelse mellan lotsverket och Hudiksvalls stad, varom i
ärendet är fråga, har tillkommit och fastställts i den ordning, som stadgades i
den vid överenskommelsens tillkomst gällande förordningen den 16 maj 1827
angående lots- och båkinrättningen i riket. Jämlikt § 6 mom. 3 i nu gällande
förordning den 9 juli 1862 angående lotshemman och boningsplatser för lotsar
lärer alltså kammarkollegium ägt behörighet att till prövning upptaga stadens
ifrågavarande framställning/

I en vid 1911 års riksdag i förevarande ämne väckt motion anfördes bland annat
följande:

Bland de s. k. kronolotshemmanen finnas många, som äro för avsöndring till
egnahemslägenheter synnerligen lämpliga. Men härvidlag ställer sig lagstiftningen
hindrande, i det att genom det kungl, brevet av den 19 augusti 1823
är stadgat, att dessa hemman ej få klyvas eller mindre delar och tillhörigheter
därifrån avsöndras. Då med dessa hemman följer lotsningsskyldighet, är det
klart, att ovannämnda bestämmelse tillkommit för att förhindra, att hemmanets
värde så skulle sjunka, att det ej kunde bära lotsningsskyldigheten. Då emellertid
dessa i regel välbelägna hemman, vilka sedan en lång tid tillbaka, då desamma
genom skatteköp förvärvades, i värde flerdubblats, torde numera ej
den ringaste risk förefinnas att i någon mån ändra dessa alltför stränga villkor.
För andra i enskild ägo varande eller under stadgad åborätt upplåtna
jordegendomar är genom lag den 27 juni 1896 tillåtet att frånskilja och för -

Motion vid
1911 års
riksdag

Kungl. Maj:ts proposition nrlGG.

sälja intill en femtedel av ägovidden, och denna rätt är i en del fall, såsom då
det gäller avsöndring till egnahemslägenheter i vissa län, utsträckt utöver en
femtedel av ägovidden. Det synes både lämpligt och rimligt, att det beträffande
kronolotshemman gjordes samma bestämmelse i avseende å rätten att avsöndra,
nämligen att även härvidlag tilläts att frånskilja och försälja intill en femtedel
av ägovidden, dock med bibehållande av samma lotsningsskyldighet för stamhemmanet.
En sådan ändring skulle, utan att medföra någon risk med avseende
å lotsningsskyldigheten, befrämja den betydelsefulla egnahemsfrågan, då
dessa hemman i regel äro belägna vid hamnplatser och större samhällen, där
efterfrågan på egnahemslägenheter är särskilt stor.

Riksdagens I skrivelse den 30 maj 1911 anförde riksdagen, efter att hava återgivit innes hållet

i nämnda motion ävensom redogjort för vissa inhämtade upplysningar,
för egen del följande.

Såsom framginge av den verkställda utredningen funnes bland lotshemman
och lägenheter av skattenatur vissa, som icke toges i användning för lotsningsskyldigheten.
Att det oaktat även för dessa hemman och lägenheter gällde
den genom vissa äldre författningar meddelade bestämmelsen, att skatteköpta
kronolotshemman icke finge klyvas eller avsöndringar från dem verkställas,
torde vara klart. Beträffande åter de fall, där Kungl. Maj :t på vissa villkor
medgivit befrielse från lotsningsskyldighet, torde däremot nämnda bestämmelse
hava upphört att äga tillämpning på de sålunda frigjorda hemmanen.
Berörda bestämmelse, att skatteköpta kronolotshemman icke finge klyvas
eller avsöndringar från dem verkställas, hade lämnats orubbad av senare
lagstiftning angående hemmansklyvning och jordavsöndring, och vad sålunda
funnes stadgat torde äga motsvarande tillämpning i fråga om det på senare
tider införda institutet ägostyckning. Detta torde på sätt jämväl motionären
framhållit äga sin grund däri, att den ifrågavarande fastigheter åliggande
lotsningsskyldigheten skulle kunna behörigen fullgöras. Beträffande de lotshemman
och lotslägenheter, som icke toges i användning av lotsverket, syntes,
enligt riksdagens förmenande, förutsättningen för nämnda inskränkning i fråga
om rätt till hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring icke längre
förefinnas, utan torde dessa hemman och lägenheter utan olägenhet kunna i berörda
avseende likställas med andra under enskild äganderätt varande fastigheter.
Beträffande åter de lotshemman och lotslägenheter, vilka toges i anspråk för
utgörande av dem åliggande lotsningsskyldighet, tilltrodde sig riksdagen icke
för det dåvarande kunna bedöma, huruvida en ägare till dessa hemman och lägenheter
medgiven rätt till hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
i samma omfattning, som gällde ifråga om andra enskilda tillhöriga fastigheter,
skulle kunna äventyra den ifrågavarande hemman och lägenheter åliggande
lotsningsskyldigheten. För bedömande av denna fråga vore en utredning givetvis
behövlig, vilken icke torde kunna ske annorledes än genom Kungl. Maj:ts
försorg. Riksdagen vore emellertid av den uppfattningen, att åtminstone i
fråga örn vissa hemman och lägenheter, därest rätt i ovanberörda avseende medgåves,
samma trygghet för lotsningsskyldighetens fullgörande alltjämt skulle
förefinnas. På grund härav anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning, i vilken omfattning och under vilka villkor — med hänsyn
till de särskilda skyldigheter mot det allmänna, som påvilade lotshemman
och lotslägenheter —- dessa fastigheter kunde i fråga örn rätt till klyvning,
styckning och avsöndring likställas med andra under enskild äganderätt varande
fastigheter, samt därefter framlägga det förslag, vartill en dylik utredning
kunde föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

Efter remiss avgav lotsstyrelsen den 10 mars 1919 utlåtande i anledning av Lotsstyrel^-den sålunda av riksdagen väckta frågan och anförde därvid bland annat föl- jgig
lande.

Bestämmelserna i fråga örn lotshemman, att klyvning, styckning eller avsöndring
icke finge äga rum, tryggade givetvis i sin mån fullgörandet av de
hemmanen åliggande förpliktelser mot lotsverket. Yad avsöndringarna vidkomme
toge desamma icke del i de allmänna bördor, som ålåge stamhemmanet,
och dettas förmåga att utgöra dylika bördor nedsattes sålunda i den mån avsöndringarna
verkställdes. Klyvning och styckning av ett hemman_ innebure
visserligen icke, att någon hemmansdel frigjordes från deltagande i hemmanets
skyldigheter till det allmänna, men uppenbart vore i allt fall, att det bleve
förenat med större svårigheter och besvär att utkräva dessa skyldigheter, örn
desamma fördelades på skilda fastighetslotter. Särskilt bleve det för vederbörande
lotsar en väsentlig olägenhet, örn de nödgades vända sig till ett flertal
delägare i hemmanet för utfående av de naturaprestationer, medelst vilka lotshemmansskyldigheterna
oftast fullgjordes.

Redan nu förelåge möjligheter för ägojords skiljande från lotshemman, och
åtgärder i sådant syfte vore vidtagna. Lotsstyrelsen hade därvid i först nämnda
avseende tanken riktad på sådana fall, då lotshemman och lägenheter icke
vidare foges i anspråk för lotsverket, vid vilket förhållande och sedan detsamma
blivit vederbörligen konstaterat anledning icke vidare torde förefinnas att
uppehålla förbudsbestämmelsen örn klyvning och söndring, då de i lotsförfattningarna
stadgade, hemmanet eller lägenheten åliggande skyldigheterna ej behövde
fullgöras. Vidare avsåge styrelsen sådana fall, där Kungl. Maj:t, sedan
överenskommelse träffats om viss ekvivalent för lotshemmansskyldigheterna,
t. ex. viss penningsumma eller överlåtelse till lotsverket av visst markområde,
befriat hemmanet från detsamma åliggande lotsningsskyldighet. Bland åtgärder,
som kunde möjliggöra jords skiljande från lotshemman, ville styrelsen
erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut den 28 juni 1913 uppdragit åt kammarkollegium
att avgiva yttrande och förslag rörande lotsningsbesvärets avlösning.
Avlösningsfrågan hade icke avgjorts, men i de då gällande villkor
och bestämmelser för åtnjutande av de i staten för lotspersonalen upptagna avlöningsförmånerna
hade föreskrivits, bland annat, att för naturaförmåner, sorn
tillhandahölles tjänstinnehavare tillhörande lotspersonalen, statsverket skulle
bekomma ersättning genom avdrag å avlöningen med belopp, som med hänsyn
till de upplåtna förmånernas värde och till förhållandena i orten kunde av lotsstyrelsen
befinnas skäligt. För så vitt de från lotshemman utgående förmånerna
vore av sådan beskaffenhet att, å den ort, där lots vore stationerad, desamma
kunde erhållas och ej betingade högre pris än i den allmänna marknaden,
kunde det, i följd av åberopade bestämmelse örn avdrag å avlöning för värdet
av åtnjutna naturaförmåner, för lotsen och lotsverket anses mindre betydelsefullt,
örn förmånerna i fråga komme lotsen till godo från lotshemmanet
eller från annat håll. I de fall åter då de för lotsen erforderliga förmåner,
som bereddes honom från lotshemman, icke kunde på annat sätt erhållas å den
ort, där han vore stationerad, eller då nämnda förmåner, örn de kunde erhållas,
skulle till följd av platsens avlägsenhet och bristen på konkurrerande leverantörer
betinga pris betydligt högre än de i allmänna marknaden gällande, uppstode
betänkligheter mot vidtagande av åtgärder, sorn avsåge inskränkning^
gällande bestämmelser för säkerställandet av lotsarnas och lotsverkets förmåner
från lotshemman och lägenheter. Så vore även förhållandet i fall, då från
lotshemmanet till lotsarna upplåtits tomtplats och denna blivit iordningställd
eller bebyggd. Hemmanets likställande med andra under enskild äganderätt
varande hemman i fråga örn klyvning, styckning och jordavsöndring kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

under sådana förhållanden föranleda svårigheter, om jordägaren funne för sig
fördelaktigt att från hemmanet skilja dylik tomtplats. Med hänsyn till dylika
betänkligheter och svårigheter hade vid undersökningarna i den nu föreliggande
frågan i vissa fall uttalats den uppfattningen, att något likställande i
fråga om klyvning, styckning och jordavsöndring av lotshemman av kronooch
skattenatur med andra under enskild äganderätt varande hemman icke
borde ske, under det att i andra fall det ansetts, att dylikt likställande kunde
komma i fråga, under villkor huvudsakligen att lotsarna erhölle sina från
hemmanen utgående naturaförmåner eller motsvarande vederlag, samt att likställandet
gjordes beroende av, att från lotshemmanet visst område bleve till
lotsverket överlåtet.

Det hade också framhållits, att genom den enligt Kungl. Maj :ts ovan omförmälda
beslut av den 28 juni 1913 ifrågasatta avlösningen vederbörande hemman,
i de fall avlösning kunde komma till stånd, skulle bliva likställda med
andra under enskild äganderätt varande hemman jämväl i avseende å klyvning,
styclming och jordavsöndring, samt att, därest frågan örn vissa lotshemmans
likställande i berörda avseende löstes först och oberoende av avlösningsfrågan,
därigenom skulle undanryckas vissa av de förutsättningar, som
kunde för hemmansägarna göra det önskvärt att begära avlösning.

Med avseende å den utav riksdagen uppställda frågan, i vilken omfattning
och under vilka villkor — med hänsyn till de särskilda skyldigheter mot det
allmänna, som påvilade lotshemman och lotslägenheter — dessa fastigheter
kunde i fråga örn rätt till klyvning, styckning och avsöndring likställas med
andra under enskild äganderätt varande fastigheter, ansåge lotsstyrelsen, att
dylikt likställande i fråga örn'' rätt till klyvning och styckning icke borde ske,
men att, i fråga om rätt till avsöndring, styrelsen icke hade något att erinra
mot att lotshemman av skattenatur likställdes med andra under enskild äganderätt
varande fastigheter så till vida, att ägare av dylika lotshemman finge
erhålla rätt att av hemmanets ägovälde för alltid avsöndra högst en femtedel
av ägovidden i en eller flera delar, under villkor att i de ägor, som avsöndrades,
icke inginge jord, som användes för lotsverket.

Såsom lotsstyrelsen i detta sitt utlåtande erinrat, hade Kungl. Maj:t genom
beslut den 28 juni 1913 uppdragit åt kammarkollegium att efter vederbörandes
hörande samt övrig utredning rörande de med då befintliga lotshemman och
lotslägenheter sammanhängande kamerala och övriga förhållanden, som kunde
vara av betydelse för frågans bedömande, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande
beträffande lämpligheten av lotsningsbesvärets avlösning och därvid, under
förutsättning att sådan avlösning funnes böra äga rum, jämväl avgiva förslag
rörande det sätt, på vilket avlösningen borde verkställas. Genom remiss
den 22 mars 1919 anbefallde Kungl. Majit därjämte kammarkollegium att avgiva
utlåtande i den av riksdagen väckta frågan om upphävande av det för
vissa lotshemman gällande förbudet mot klyvning med mera. I sitt förut omförmälda
den 31 december 1920 avgivna utlåtande har kammarkollegium, som
till fullgörande av uppdraget genom länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län införskaffat erforderlig utredning samt låtit
höra vederbörande jordägare och lotspersonal, lotsdistriktschefer och fögderiförvaltningar,
ävensom inhämtat utlåtanden av nyssnämnda länsstyrelser, be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

svarat remissen den 22 mars 1919 i sammanhang med fullgörandet av det kollegium
lämnade uppdraget.

Kammarkollegium Ilar i detta utlåtande anfört bland annat följande: Kammar råd

till en början angår lämpligheten av lotsningsbesvärets avlösning, torde den^l^evara
nödigt att först taga under övervägande spörsmålet, huruvida lotsverket cember 1920.
fortfarande bör bibehållas vid rätten att, på sätt i 1862 års författning är medgivet,
av annan fastighet än av ålder anslagna lotshemman påfordra att boningsplats
och naturaförmåner ställas till lotspersonalens förfogande. Beträffande
särskilt boningsplats för lots är det med hänsyn till den säregna beskaffenheten
av nämnda befattningshavares tjänstgöring väl uppenbart, att någon
slags tvångsrätt bör stå till det allmännas förfogande, därest frivillig överenskommelse
örn upplåtande av dylik plats icke kan träffas med den enskilde jordägaren.
Möjlighet att för ifrågavarande ändamål tillgripa en sådan tvångsrätt
lärer emellertid stå lotsverket öppen i kraft av stadgandet i 1 § 2 mom. av lagen
om expropriation den 12 maj 1917. Det lärer icke heller kunna göras gällande,
att ett expropriationsförfarande enligt nämnda lagrum för tillgodoseende
av boningsplats åt lots skulle innebära någon annan eller större olägenhet, än
den lotsverket redan nu måste finna sig i, när mot jordägares bestridande mark
måste tagas i anspråk för exempelvis uppförande av fyr eller inrättande av
sjömärke. Med hänsyn jämväl därtill, att den enskilde jordägaren har berättigade
anspråk på största möjliga rättssäkerhet när honom tillhörig mark tages
i anspråk för allmänt ändamål, håller kollegium före, att den expropriation
i administrativ ordning, som 1862 års författning medgiver för beredande av
boningsplats åt lots, icke är nödvändig eller ens lämplig. Icke heller finner
kollegium berörda tvångsrätt behöva bibehållas för beredande åt lots av vissa
naturaförmåner. Det har icke ifrågasatts att genom särskilda förfoganderättsbestämmelser
bereda fyrpersonal dylika förmåner lika litet som åt statens andra
befattningshavare, vilka tilläventyrs nödgas för sin tjänst vara bosatta å ort,
där tillgång på livsmedel är ringa eller saknas. Det torde enligt kollega åsikt
saknas anledning att särskilt för lotspersonalen bibehålla undantagsbestämmelser
i antydda syfte.

Då slutligen nu ifrågavarande i 1862 års författning meddelade förfoganderättsbestämmelser
för beredande av boningsplatser och naturaförmåner åt lotsar
å annan fastighet än redan av ålder antagna lotshemman, åtminstone delvis, angivit
sig hämta analogiskt stöd ur allmänna lagens bestämmelser i 28 kap.
byggningabalken, men detta kapitel från och med den 1 januari 1914 upphört
att gälla, anser kollegium ytterligare skäl tala för ett upphävande av 1862 års
författning i denna del.

Vad därefter angår spörsmålet, huruvida de äldre frälse eller skatte lotshemmanen
nu böra befrias från lotsningsbesväret, anser kollegium det utan vidare
klart, att en dylik befrielse bör äga rum, då hemmanet icke längre tages i anspråk
av lotsverket. Med undantag av lotsningsbesväret hava numera nära
nog samtliga besvär, vilka åvilat fast egendom i riket, i likhet med den huvudsakligaste
delen av grundskatterna avlösts eller avskrivits. Av de besvär, vilka
tillkommit särskilt i kommunikationsintresse, avskaffades besväret med de allmänna
posternas fortskaffande genom kungl, brevet den 19 augusti 1870, kronobrevbäringen
genom kungl, kungörelsen den 5 december 1873, det gamla väghållningsbesväret
på landet genom lagen den 23 oktober 1891 samt skjuts- och
gästgiveribesväret genom kungl, stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911.

De ursprungliga lotshemmansfriheterna innebära icke längre några förmåner
— frånsett befrielsen från väghållning — sedan grundskatter och ^besvär upphört
för övriga fastigheter i riket. Enligt 1862 års författning åtnjuter visserligen
fastighetsägaren ersättning av lotsverkets medel, i händelse värdet av

Kungl. Majlis proposition nr 166.

de lotsen tilldelade förmånerna överskjuta värdet av lotshemmansfriheterna,
men denna ersättning har i de flesta fall bestämts under äldre tider, då å ena
sidan samtliga lotshemniansfriheter voro effektiva, men å andra sidan naturaförmånernas
penningvärde uppskattades lågt. Då härtill kommer att efter tillkomsten
av tjänstgöringsreglementet för lotsverket den 15 februari 1881 kronolots
skall tillsättas efter ansökan i vanlig ordning samt på grund härav, bland
annat, befogenheten för jordägaren att, örn han därtill är tjänlig, själv övert:
ga lotsningen praktiskt taget kommit ur tillämpning, torde lotsningsbesväret
numera uteslutande framstå såsom en ekonomisk last å vissa fastigheter. Med
framhållande härav saint under erinran tillika att varken vid grundska tteavskrivningen
eller vid avlösningen av de särskilda besvären, såsom exempelvis
roteringsbesväret, jordägaren blivit av kronan avfordrad något vederlag, anser
kollegium billigheten kräva, att lotsningsbesväret nu bör avskrivas, samt att
något annat vederlag härför icke bör uppställas, än att hemmanens för besväret
åtnjutna friheter, för så vitt de överhuvud ännu äro effektiva, givetvis skola
upphöra.

Beträffande de hemman, vilka erhållit egenskap av lotshemman (s. k. nya
lotshemman) på grund av tillämpning av de förfoganderättsbestämmelser, vilka
sedan 1783 varit intagna i särskilda författningar rörande hithörande ämne,
anser kollegium, att omständigheter föreligga, vilka böra föranleda befrielse
från eller omreglering av hemmanen åliggande förpliktelser. Dylik befrielse
eller omreglering bör enligt kollega tanke tillgodokomma hemmanen, jämväl då
deras förpliktelser beträffande lotsarna grunda sig på i behörig ordning ingångna
och av kollegium fastställda överenskommelser. I såväl det ena som det
andra fallet bör jordägaren, därest hemmanet fortfarande är av beskaffenhet
att böra för nu ifrågavarande ändamål tagas i anspråk av lotsverket, beredas
tillfälle att, örn han så önskar, få sig tillkommande ersättning bestämd i den
ordning, expropriationslagen föreskriver.

Då, såsom kollegium meddelat, åborätt till kronolotshemman numera icke
förefinnes, samt den i 1862 års författning stadgade ordning för tillgodoseende
av lotsverkets intressen vid disposition av kronans fasta egendom i skärgårdarna
icke längre synes vara erforderlig, torde nämnda författning alltså i sin
helhet utan olägenhet kunna upphävas.

Kungl. Maj:ts förberörda uppdrag den 28 juni 1913 gavs kollegium i samband
med uppkommen fråga örn ny lönereglering för lotsverket. Denna lönereglering
genomfördes emellertid år 1914 oberoende av frågan om lotsningsbesvärets
bibehållande. I det statsrådsprotokoll, som fogats vid den till grund
för nämnda lönereglering liggande propositionen (nr 228/1914), anförde departementschefen,
att, såvitt han kunde finna, den föreliggande löneregleringen
icke vore beroende av huru frågan örn avlösning av den viss jord åliggande lotsningsskyldighet
komme att lösas. Visserligen åtnjöte lotsarna vid en del lotsplatsen
vissa naturaförmåner från lotsningsskyldighet underkastade hemman,
såsom exempelvis bostad, odlingsjord, rätt till fiske och bete m. m.; men de
förslag i löneregleringsfrågan, departementschefen ämnade framlägga, innebure,
att lots skulle, i den mån sådana naturaförmåner åtnjötes, vara underkastad
på lotsstyrelsens prövning beroende minskning i sin kontanta avlöning.
Vid sådant förhållande ansåg departementschefen, att resultatet av berörda,
huvudsakligen i kameralt hänseende betydelsefulla utredning icke behövde avvaktas
eller den trängande frågan örn lönereglering för lotspersonalen av sådan
anledning ytterligare undanskjutas. Det av departementschefen antydda villkor
har influtit i kungörelsen den 1 oktober 1914 angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de i staten för lotsstyrelsen upptagna avlöningsförmåner.
Om sålunda vederbörande lots är tillförbunden att underkasta sig avdrag
å den kontanta avlöningen till belopp motsvarande värdet av tillgodonjutna

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

naturaförmåner, torde det däremot vara tvivelaktigt, huruvida han kan vara
skyldig att mot full kontant avlöning a.vstå sådana naturaförmåner, som ansetts
vara förenade med hans befattning. Kollegium anser i allt fall billigheten
fordra en övergångsbestämmelse av innehåll, att ordinarie lots under sin
tjänstetid må bibehållas vid dylika naturaförmåner.

Under förutsättning av lotsningsbesvärets avlösning torde hittills gällande
inskränkning i rättigheten att å lotshemman låta verkställa klyvning, styckning
eller avsöndring böra upphöra samt 30 § i lagen örn hemmansklyvning.
ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896, sådan denna § lyder enligt
lagen den 30 december 1898, upphävas. Ovanberörda remiss den 22 mars 1919
torde vid sådant förhållande icke påkalla något vidare yttrande från kollegii
sida.

Under enahanda förutsättning torde det i 6 § mom. a) i lagen angående våghål
lningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 intagna förbehåll
örn frihet från deltagande i väghållningsskyldigheten för äldre lotshemman, så
länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, böra ur momentet utgå för att
— med hänsyn därtill, att lotsningsbesväret dock i enstaka fall skulle kunna
komma att kvarstå efter den ovan föreslagna allmänna terminen för dess upphörande
— allenast såsom övergångsstadgande tillfogas en i övrigt erforderlig
bestämmelse örn väglagändringens trädande i kraft samtidigt med nämnda upphörande.

Sedan kammarkollegium därefter erinrat örn vissa i då gällande riksstat
under tionde huvudtiteln såsom ordinarie förslagsanslag till lots- och fyrväsendet
under rubrikerna »friheter» och »ersättningar» upptagna belopp, beträffande
vilka jag får hänvisa till den av Kungl. Majit vid 1922 års riksdag
framlagda propositionen nr 181 (sid. 53) angående reglering av löneförhållandena
för befattningshavare vid lots- och fyrstaten m. m., ävensom till riksdagens
beslut i anledning av samma proposition, har kammarkollegium i den nu föreliggande
frågan hemställt, att Kungl. Majit — efter det, såsom kollegium antoge,
lotsstyrelsen blivit hörd över kollegii förslag -— måtte föreslå riksdagen
för sin del besluta att, med upphävande av förordningen angående lotshemman
och boningsplatser för lotsar den 9 juli 1862, förklara den skyldighet med
avseende å lotsning eller beredande av boningsplats för lotsar m. m., som under
benämning lotsningsbesvär hittills ålegat vissa fastigheter i riket, skola
likasom motsvarande friheter, i den måll sådana ännu kunde anses vara för
handen, upphöra, dock att beträffande sådan fastighet, varå bostadslägenhet
eller andra förmåner tillhandahölles ordinarie innehavare av lotsbefattning,
nämnda lotsningsbesvär icke skulle upphöra tidigare än från och med utgången
av det år, varunder befattningen första gången bleve ledig; att på sätt kammarkollegium
föreslagit ändra 6 § väglagen; samt att förklara bestämmelserna
i kungl, brevet den 19 augusti 1823 samt förvaltningens av sjöärendena och
kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 15 september samma år ävensom
30 § i lagen örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den
27 juni 1896, sådan nämnda § lydde enligt lagen den 30 december 1898, skola
upphöra att gälla.

Lotsstyrelsen, som den 1 februari 1929 avgivit infordrat utlåtande i äm- Lotsstyrelnet,
bär däri till en början meddelat, att styrelsen, som redan från början

'' 1929.

Kungl. May.ts proposition nr 166.

av utredningsarbetet i princip anslutit sig till tanken på en avlösning av lotsningsbesväret,
sökt utreda frågan om möjligheterna för att mot vederlag från
ägarna av lotshemman på ett tillfredsställande sätt lösa problemet. Lotsstyrelsen
hade också stärkts i sin åsikt örn lämpligheten av att utredningen till en
början borde läggas efter en sådan linje såväl med hänsyn till utgången av
vissa förhandlingar, som förts med ägarna av lotshemmanen vid Bergkvara
lotsplats, som ock till innehållet i vissa tidigare meddelade beslut örn besvärets
avlösande. Genom vederbörande lotsbefäl hade undersökning sålunda igångsatts
beträffande lotsplatserna och även i fråga om vissa platser slutförts för
att utröna om icke möjligheter förefunnes att genom avtal med vederbörande
lotshemmans ägare åt statsverket mot eller utan vederlag kunna förvärva
ägande- eller nyttjanderätt för längre tid till de smärre områden, som kunde
vara erforderliga för lotsverkets behov, områden med andra ord för lotsuppassningsstugor,
båtbryggor, båthamnar och boningshus för lotsar m. m. Av flera
anledningar hade det emellertid visat sig, att en lösning i den av styrelsen
tänkta riktningen åtminstone beträffande en del platser icke kunde vinnas. Enligt
lotsstyrelsens mening borde det icke heller ifrågakomma, att avlösningen
av lotsningsbesväret skulle vinnas genom tillämpning av olika principer eller
sålunda, att särskilda avtal skulle träffas, där så kunde ske, men att i övriga
fall besväret skulle avlyftas utan vederlag från jordägarnas sida. Lotsstyrelsen
ansage sig därför böra förorda, att besväret avlöstes med tillämpning av
någon annan princip. Vid övervägande härav hade lotsstyrelsen stannat för
det av kammarkollegium framlagda förslaget dock med vissa jämkningar. Lotsstyrelsen
anförde vidare i huvudsak följande.

Då lotsstyrelsen alltså funne, att ett expropriationsförfarande borde komma
i tillämpning, önskade styrelsen samtidigt framhålla, att det här rörde sig
örn. allenast rätt begränsade områden, vilka till avsevärt antal vore belägna ute
i skären och bland holmarna, alltså om en mark, som i allmänhet icke torde äga
något högre värde. Att nu ens approximativt kunna uppskatta de med avlösningen
förbundna kostnaderna läte sig uppenbarligen icke göra. Så mycket
trodde sig lotsstyrelsen med stöd av vad nyss anförts dock våga påstå, att
ifrågavarande kostnader icke kunde bliva mera avsevärda. Det hade redan
vid ovan omförmälda preliminära förhandlingar visat sig på många håll, att
vederbörande i^ allmänhet varit mycket återhållsamma i sina fordringar under
det att dock på ett och annat håll alltför höga ersättningar begärts. Lotsstyrelsen
finge emellertid i detta sammanhang framhålla, att läget givetvis bleve
ett annat, sedan besväret vore avlöst, och att man då icke vore berättigad att
räkna med fullt samma tillmötesgående från jordägarnas sida.

Det syntes dock lotsstyrelsen välbetänkt, örn expropriationsförfarandet icke
utan vidare tillämpades. Med hänsyn särskilt till de med ett sådant förfarande
förbundna relativt höga kostnaderna i förhållande till värdet å den mark,
som skulle, exproprieras, finge lotsstyrelsen föreslå, att innan förslag örn expropriation
gjordes, förhandling med vederbörande företoges i syfte att på frivillighetens
väg söka ordna markfrågan. Beträffande sådana lotsplatser, där
fråga kunde tänkas uppkomma eller redan vore för handen örn platsens indragning,
borde ju den erforderliga marken icke lösas utan om möjligt blott tills
vidare arrenderas.

I händelse av bifall till lotsstyrelsens förslag i nu nämnda hänseenden torde
det böra ankomma på lotsstyrelsen att i frågorna angående sättet för markfrå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

gans lösning avgiva förslag till Kungl. Maurts avgörande. I detta sammanhang
finge lotsstyrelsen framhålla, att därest åt förutvarande lotsar eller deras änkor
och barn till följd av lotsningsbesväret nu funnes upplåtna jordområden,
vilka framdeles icke komme att inlösas eller arrenderas av lotsverket, det syntes
styrelsen, som om dessa personer med stöd av bestämmelserna i lagen den
18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område skulle kunna för sig i åtskilliga fall förvärva den
mark, de dittills fått åt sig upplåten. Emellertid torde efter det avlösningen
ägt rum och intill dess markfrågorna blivit för lotsverkets vidkommande lösta
i enlighet med vad sålunda av lotsstyrelsen föreslagits, jordägarna böra förpliktigas
att låta lotsverket tills vidare under samma tid utan vederlag vara i
okvald besittning av den jord, lotsverket på grund av lotsningsbesväret innehade.

Lotsstyrelsen ingick därefter på frågan örn städernas lotsningsskyldighet.
Sedan lotsstyrelsen, såsom jag tidigare erinrat, förklarat sig vara tveksam, huruvida
sådan skyldighet kunde anses vara grundad å författningarna örn lotsningsbesväret,
anförde lotsstyrelsen följande.

Hur det än förhölle sig i detta hänseende hade det för lotsstyrelsen dock
framstått såsom rimligt och riktigt, att ifrågavarande avtal med städerna icke
förlorade sin giltighet med lotsningsbesvärets avlyftande. De skäl, som talade
för ett avlyftande av lotsningsbesväret i övriga fall, nämligen de förändrade
förhållanden, som rådde för närvarande jämförda med förhållandena då upplåtelserna
ägt rum —• särskilt det i hög grad minskade värdet i den frihet från
onera, som utgjort vederlag för fastigheternas förpliktelser — gällde icke i samma
grad för städernas vidkommande. Städerna hade icke tillerkänts några särskilda
förmåner såsom vederlag för det upplåtna; endast i vissa fall utginge
en kontant ersättning. Förutsättningarna hade sålunda icke förändrats. De
bördor, som städerna påtagit sig genom de gjorda upplåtelserna, vore också
mycket små jämförda med de särskilda jordfastigheternas. De avdrag, som
gjordes å lotspersonalens avlöning för dessa upplåtna förmåner, uppginge sammanlagt
icke till 2,500 kronor per år. Enligt kammarkollegii dåmera intagna
ståndpunkt kunde upplåtelser från städerna icke verkställas med stöd av författningarna
angående lotshemman och boplatser för lotsar. Då emellertid dessa
redan gjorda upplåtelser otvivelaktigt hade fastställts på grundval av 1862
års eller tidigare författningar i ämnet, syntes det lotsstyrelsen lämpligt att
till undanröjande av varje tvekan i kungörelsen örn upphävandet av 1862 års
förordning ett uttryckligt förbehåll gjordes för bibehållandet av lotsverkets
med städerna redan ingångna och fastställda avtal. Lotsstyrelsen hade i samband
härmed tagit i övervägande, huruvida icke möjlighet borde stå öppen för
lotsverket att även framdeles av städerna förvärva mark för lotsuppassningshus,
hamnplats för verkets båtar m. m. på annat sätt än genom rent frivilliga
avtal. De områden, av vilka lotsverket kunde komma att bliva i behov, vore
synnerligen små, och upplåtelserna kunde därför som nyss framhållits icke
bliva särskilt betungande för städerna. Det kunde därför tänkas, att det i särskild
ordning förklarades, att städerna skulle äga skyldighet att åt lotsverket
upplåta erforderlig mark. Då sjöfartsavgiftssakkunniga i sitt år 1927 avgivna
betänkande bland annat föreslagit utfärdandet av ny hamntaxeförordning,
ville lotsstyrelsen ifrågasätta, örn icke i denna förordning lämpligen kunde intagas
ett stadgande av innehåll, att städerna för rätt att uppbära hamnavgifter
skulle vara skyldiga att avgiftsfritt upplåta för lotsverket erforderlig mark.
Härvid torde dock hänsyn böra tagas endast till för lotsningens bedrivande
oundgängligen nödig mark såsom plats för uppassningshus, båtars uppläggande,
prickupplag och dylikt, däremot icke för bostäder.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. l?>h hafi. {Nr 166 )

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

I fråga om vissa lotsars rätt att av lotshemmans ägare erhålla naturaförmåner
och den verkan lotsningsbesvärets avlösande i detta hänseende kunde få
för lotsarna anförde lotsstyrelsen därefter följande.

I särskild bilaga till utlåtandet hade i anmärkningskolumnen angivits i vad
män avdrag ägde rum å lotspersonalens avlöningar, och å andra bilagor hade
sammanställningar gjorts, utvisande för de olika platserna å ena sidan det sammanlagda
värdet av naturaförmånerna sådana de avdroges å vederbörandes avlöningar
och å andra sidan storleken av de ersättningar, som för vissa av dessa
platser från lotsverkets sida utbetalades. Såväl anteckningarna som sammanställningarna
gåve vid handen, att det här icke rörde sig örn några mera
avsevärda belopp. Emellertid hade ju och den nya lönereglering, som trädde
i kraft från och med år 1923, måst anses innebära en högst betydlig förändring
i fråga örn värdet för personalen av ifrågavarande förmåner. Genom nämnda
lönereglering fick lotspersonalen över lag en betydande löneförbättring, varjämte
lotslotterna till följd av den alltmer sig ökande sjöfarten i regel stigit,
på sina håll i avsevärd grad. Örn alltså lotsstyrelsen på grund av vad sålunda
anförts måste finna, att naturaförmånerna i fråga icke vore för vederbörande
av den betydelse i allmänhet som fordom varit fallet, så ville styrelsen å andra
sidan icke förneka, att på en eller annan plats förmånerna, särskilt de vid Gökalvs
och Pukaviks lotsplatser förekommande bostadsförmånerna, kunde vara
av en viss betydelse. Lotsstyrelsen ville därför i likhet med kammarkollegium
föreslå utfärdandet av en övergångsbestämmelse av innehåll, att ordinarie
lots under sin tjänstetid må bibehållas vid dylika naturaförmåner med den
jämkning likväl, att det skulle åligga vederbörande, som efter lotsningsbesvärets
avlösning önskade att sig därav begagna, hos lotsstyrelsen inom viss tid
därom göra anmälan.

Från de av lotsstyrelsen åberopade bilagorna inhämtas bland annat, att för
värdet av de från lotshemmanen utgående naturaförmånerna avdrag göres å
lotsarnas avlöning med tillhopa 3,516 kronor 8 öre för år, samt att i ersättning
till vissa ägare av lotshemman för överskjutande värdet av dessa förmåner av
lotsverkets medel årligen utbetalas 975 kronor 41 öre.

Sedan lotsstyrelsen därefter förklarat sig icke ha något att erinra mot kammarkollegii
förslag örn upphävande av förbudet mot lotshemmans klyvning
o. d. samt 6 § väglagen, i vad densamma avsåge äldre lotshemman — det senare
dock med viss reservation för de fall, då enligt lotsstyrelsens förslag med
avlösningen av lotsningsbesväret skulle anstå i avbidan å eventuell överenskommelse
med jordägarna — upptog lotsstyrelsen frågan örn kostnaderna för
besvärets avlösande till behandling och yttrade därom följande.

Lotsstyrelsen hade redan i det föregående framhållit, att med hänsyn till sakens
natur några mera tillförlitliga beräkningar av de med en eventuell avlösning
förbundna kostnaderna vare sig för marklösen eller för arrende icke
läte sig göra, men att desamma dock icke kunde bliva mera avsevärda. Örn
styrelsen skulle våga sig på en uppskattning, trodde styrelsen sig böra räkna
med att samtliga kostnaderna för marklösen i de fall, där sådan lösen komme
att äga rum, vilka av lotsstyrelsen beräknades till ett 30-tal, komme att —
däri inberäknat expropriationskostnaderna — stanna under 100,000 kronor, vilket
belopp med hänsyn till att avvecklingen måste draga ut under en lång
följd av år komme att uppdelas på flera årsbudgeter. -— Härtill komme kostnaderna
för arrende, enligt vad ovan sagts, i vissa fall av mark, vilka kostnader
komme att belasta omkostnadsstatens anslag till grundräntor, jordskyld etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Viel övervägande av frågan, varifrån medel till nu ifrågavarande kostnader
borde tagas, hade lotsstyrelsen närmast tänkt sig, att ett särskilt anslag å riksstaten
skulle därför anvisas. Då emellertid såsom nyss anförts grunder för
beräkning av ett sådant anslag icke kunde förebringas, torde det vara lämpligare,
att medel till förvärv av erforderliga markområden anvisades att utgå
av det till ett belopp av 25,000 kronor då uppgående förslagsanslaget till extra
utgifter å omkostnadsstaten för lots- och fyrinrättningen. Att ett anslag å
omkostnadsstaten finge tagas i anspråk för markförvärven torde vara så mycket
mer påkallat som inlösningsförfarandet med säkerhet komme att draga
ut över en ansenlig tidrymd och sålunda kostnaderna för detta förfarande med
jämförelsevis ringa belopp belasta årsbudgeten. Härvid vore även att beakta
det förhållandet, att till bestridande av erforderliga markarrenden skulle anlitas
det å omkostnadsstaten uppförda förslagsanslaget till grundräntor, jordskyld,
ersättning för vedbrand å 5,000 kronor.

Lotsstyrelsen hemställde slutligen, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
för sin del besluta, att, med upphävande av förordningen den 9 juli
1862 angående lotshemman och boningsplatser för lotsar, den skyldighet med
avseende å lotsning eller beredande av boningsplats för lotsar m. m., som under
benämning lotsningsbesvär dittills ålegat vissa fastigheter i riket, skulle
förklaras likasom motsvarande friheter, i den mån sådana ännu kunde
anses vara för handen, komma att upphöra, därvid dock skulle gälla, dels att
beträffande sådan fastighet, varå vid nämnda tid bostadslägenhet eller andra
förmåner tillhandahölles ordinarie innehavare av befattning vid lotsplats, och
vederbörande inom viss bestämd tid hos lotsstyrelsen anmälde, att de ville begagna
sig av förmånerna, nämnda lotsningsbesvär icke skulle upphöra tidigare
än från och med utgången av det år, den siste av ifrågavarande befattningshavare
avginge från sin tjänst, dels att ägare av mark, som på grund av
lotsningshesväret vore upplåten till lotsverket, skulle vara pliktig att utan
vederlag upplåta till lotsverket samma mark tillsvidare till dess densamma
antingen inlöstes eller avtal träffades örn dess arrenderande, dels ock att de
med vissa städer träffade, av kammarkollegium fastställda avtal örn upplåtelse
av mark m. m. skulle fortfarande bestå, till dess annorlunda bleve av
Kungl. Majit bestämt; att kostnaderna för lösen av för lotsplatserna i anledning
av lotsningsbesvärets hävande erforderlig mark skulle bestridas av det
å omkostnadsstaten för lots- och fyrinrättningen uppförda anslaget till extra
utgifter; att 6 § väglagen i dess lydelse enligt lag den 28 september 1928
skulle ändras på sätt ovan angivits; ävensom att bestämmelserna i kungl, brevet
den 19 augusti 1823 samt förvaltningens av sjöärendena och kammarkollegii
därpå grundade kungörelse den 15 september samma år ävensom 9 § i
lagen den 18 juni 1926 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
örn delning av jord å landet skulle upphöra att gälla.

Ärendet anmäldes för Kungl. Majit den 31 december 1929, varvid lotsstyrelsen
anbefalldes dels att hos Kungl. Majit göra framställning om lotsningsbesvärets
upphörande i fråga om sådana lotshemman eller lotslägenheter, som
icke vöre eller kunde antagas bliva erforderliga för lotsverket, dels att upptaga
förhandlingar med ägare av sådana lotshemman eller lotslägenheter, från

Kungl.
Maj:ts beslut
den 31
december
1921).

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Lotsstyrelsen
den 13
september
1930.

Departe ments chefen.

vilka förmåner utgjordes till lotspersonal eller som eljest toges i anspråk
av lotsverket, ävensom med vederbörande lotsar örn sådan uppgörelse, att fastigheterna
åvilande lotsningsbesvär kunde upphöra, samt, därest preliminär
uppgörelse träffades, till Kungl. Maj:t inkomma med framställning örn uppgörelsens
fastställande och lotsningsbesvärets upphörande, dels ock att före
1934 års utgång till Kungl. Maj :t inkomma med uppgift å de lotshemman och
lotslägenheter, beträffande vilka lotsningsbesväret då ännix kvarstode.

I anledning därav bär lotsstyrelsen med skrivelse den 13 september 1930 till
Kungl. Majit överlämnat förteckningar å sådana lotshemman och lotslägenheter,
beträffande vilka enligt styrelsens mening redan nu vöre alldeles uppenbart,
att de icke vore eller kunde antagas bliva för lotsverket erforderliga, och
har styrelsen i fråga örn dessa hemman och lägenheter — till ett antal av över
60 — hemställt, att beslut måtte meddelas örn upphörande av det å desamma
vilande lotsningsbesväret. I infordrat utlåtande av den 27 november 1930 har
kammarkollegium tillstyrkt bifall till vad lotsstyrelsen sålunda hemställt.

Förutom denna hemställan är på Kungl. Maj :ts prövning för närvarande
beroende dels den förut nämnda av Hudiksvalls stad gjorda framställningen örn
befrielse för staden att lämna viss penningersättning till lotsar, dels ock väckta
frågor örn avlösning mot vederlag till kronan av lotsningsbesväret beträffande
vissa fastigheter vid Öresunds södra lotsplats och vid Bergkvara lotsplats.

Då frågan örn lotsningsbesvärets upphörande genom Kungl. Maj:ts förut
omförmälda beslut den 31 december 1929 ansågs böra göras till föremål för
ytterligare utredning, torde anledningen därtill främst hava varit, att lotsningsbesväret,
enligt vad förut verkställd utredning visat, alltjämt för lotsverket och
jämväl för vissa lotsar hade sådan betydelse, att ett omedelbart upphävande av
författningarna örn lotsningsbesväret icke kunde anses tillrådligt. Såsom lotsstyrelsen
även framhållit, var det ej heller möjligt att ens approximativt uppskatta
de kostnader för statsverket, som skulle bliva en följd av upphävandet
av nämnda författningar. Därtill kom, att tvekan rådde, huruvida de
överenskommelser, som tid efter annan träffats med vissa städer i fråga om
lotsningen och som enligt lotsstyrelsens åsikt åtminstone i flertalet fall borde
lämnas orubbade, voro grundade å nämnda författningar. Till den utgång,
som frågan då fick, synes därjämte hava bidragit, att lotsstyrelsens förslag om
upphävande av författningarna örn lotsningsbesväret var förbundet med förbehåll,
enligt vilka lotsningsbesväret i rätt stor omfattning fortfarande skulle
bestå. Enligt lotsstyrelsens mening borde nämligen för vissa ägare av lotshemman
och lotslägenheter under alla förhållanden stadgas skyldighet att tills
vidare, intill dess överenskommelser kunde träffas eller inlösning skedde, låta
lotsverket utan vederlag vara i okvald besittning av den jord, som lotsverket på
grund av lotsningsbesväret innehade, varjämte vissa lotsar måste bibehållas vid
sin rätt till naturaförmåner från lotshemmanen.

De skäl, som sålunda torde ha ansetts tala för fortsatt giltighet tills vidare
av ifrågavarande författningar, synas mig fortfarande föreligga. Jag anser

Kungl. May.is proposition nr 166.

mig därför för närvarande ej böra för Kungl. Majit framlägga förslag örn
upphävande av dessa författningar. Önskligt är emellertid, att lotsningsbesväret
i likhet med vad som skett beträffande nära nog samtliga andra besvär,
som åvilat fast egendom, blir avlöst eller avskrivet. Kungl. Maj :ts beslut den
31 december 1929 bär även lett till att lotsstyrelsen uttalat, att så i viss omfattning
redan nu skulle kunna ske. Enligt lotsstyrelsens skrivelse den 13 september
1930 finnas, som jag nyss nämnt, mer än 60 lotshemman, vilka enligt
styrelsens mening icke äro eller kunna antagas bliva för lotsverket erforderliga
och för vilka lotsningsbesväret därför skulle kunna upphävas. Det torde även
kunna antagas, att lotsstyrelsen skall kunna uppnå överenskommelser beträffande
ett större antal lotshemman i fråga örn vilka lotsningsbesväret fortfarande
är av betydelse och där det alltså icke bör utan vidare avskrivas. Örn
lotsningsbesväret avlyftes från nu berörda hemman, synes man kunna utgå
från att bland dessa skola vara de lotshemman, för vilka förbudet mot klyvning
och styckning nu gäller. Då något hinder för dessa hemmans delning och styckning
därefter icke förefinnes, skulle alltså det Önskemål, som närmast föranlett
den av 1911 års riksdag gjorda framställningen, komma att bliva tillgodosett.

Ehuru sålunda något förslag örn lotsniugsbesvärets upphävande för närvarande
icke synes böra framläggas för riksdagen, anser jag emellertid, att vissa
spörsmål, som uppkommit i anledning av Kungl. Majits beslut deri 31 december
1929, böra föranleda framställning till riksdagen.

Enligt § 8 i 1862 års förordning örn lotshemman och boningsplatser för
lotsar skola mål rörande lotsningsbesväret upptagas och avgöras av länsstyrelserna
såsom första instans och, efter anförda besvär, av kammarkollegium.
Av förordningen framgår därjämte, att sådana överenskommelser, som
avse lotsningsskyldighetens fullgörande, skola av länsstyrelserna underställas
kammarkollegii prövning och stadfästelse. Den befattning, som kammarkollegium
sålunda har med dylika mål och ärenden, har medfört, att kammarkollegium
jämväl ansett sig kunna till behandling upptaga frågor örn lotsningsbesvärets
avlyftande från lotshemman. I detta hänseende får jag nämna, att kammarkollegium
på framställning av lotsstyrelsen genom utslag den 11 april 1889
upphävt sitt den 8 november 1836 i fråga om vissa hemman meddelade utslag,
i vad detsamma avsåge förpliktelse för hemmanens ägare att tillhandahålla
vissa lotsplatser. Likaså har kammarkollegium, sedan lotsstyrelsen
meddelat, att hemmanet Milasten nr 1 i Kristianopels socken icke vore för lotsverket
behövligt, genom utslag den 4 juni 1914 förordnat, att hemmanet
skulle ur lotsjordeboken uteslutas, samt att dess friheter såsom lotshemman
skulle upphöra. Liknande ärenden hava emellertid även upptagits av Kungl.
Maj :t till avgörande. Sålunda befriades genom Kungl. Maj :ts beslut den 7
november 1879 två hemman, Kettilö och Håskö, från lotsningsskyldighet mot
erläggande av viss penningersättning, och genom Kungl. Majits beslut den 27
februari 1880 medgavs, att den Hartsö m. fl. hemman inom Norrköpings lotsfördelning
åvilande lotsningsskyldigheten finge upphöra, mot det att hemmanens
ägare till lotsverket med äganderätt överlämnade visst jordområde

m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Dessa ärenden, för vilka jag sålunda i korthet redogjort, giva vid handen,
att kammarkollegium ävensom Kungl. Maj :t ansett sig äga befogenhet att
medgiva befrielse fran den vissa lotshemman åliggande lotsningsskyldigheten.
Att sådan befogenhet förefinnes torde ej heller kunna bestridas, helst som i
administrativ ordning skall avgöras, huruvida och i vad mån vissa hemman
och lägenheter skola vara underkastade skyldigheter i avseende å lotsningen.
Det torde vid sådant förhållande kunna ifrågasättas, örn icke jämväl de ärenden,
som uppkommit eller förväntas uppkomma i anledning av Kungl. Maj:ts
beslut den 31 december 1929, skulle kunna upptagas till behandling och avgörande
i enahanda ordning, vari de av mig tidigare omnämnda besluten
meddelats. Då emellertid de åtgärder, som avsetts skola bliva en följd av det
lotsstyrelsen lämnade uppdraget, i grunden syfta till en generell avskrivning
av lotsningsbesväret, synes mig i allt fall vara erforderligt, att riksdagens
medgivande till vidtagande av dessa åtgärder inhämtas. Av samma anledning
anser jag, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t och icke kammarkollegium
att sedermera meddela de beslut, som må föranledas av lotsstyrelsens framställningar
örn besvärets avskrivande eller avlösande, vare sig fråga blir om
lotshemman och lotslägenheter eller städer, för vilka lotsningsskyldighet finnes
föreskriven. Såvitt jag kunnat finna har Kungl. Majit, då beslutet den 31
december 1929 meddelades, icke tagit definitiv ställning till frågan örn den
ordning, vari lotsstyrelsens framställningar i ämnet skulle komma att avgöras.

I detta sammanhang anser jag mig även böra till behandling upptaga ett
annat spörsmål, som uppkommit i anledning av en mellan lotsverket och ägaren
av ett lotshemman, som ej får klyvas, träffad preliminär uppgörelse om
lotsningsbesvärets avlösning. Enligt uppgörelsen skulle hemmanets ägare å
lotsverket med äganderätt överlåta visst markområde. Innan beslut meddelas
om avlösningen, skall emellertid tillses, att Kungl. Majit och kronan erhåller
lagfart å området, vilket alltså måste genom avstyckning avskiljas från
hemmanet. Då det nu för hemmanet gällande förbudet mot klyvning m. m.
synes lägga hinder i vägen för sådan avstyckning, bör undantag i detta fall
medgivas från tillämpning av stadgandena om förbudet. Som kungl, brevet
den 19 augusti 1823 och förordningen den 9 juli 1862 tillkommit i administrativ
ordning, samt 9 § promulgationslagen till jorddelningslagen icke får anses föranleda,
att nyssnämnda kungl, brev och förordning icke skulle kunna i administrativ
ordning ändras, lärer Kungl. Majit kunna medgiva dispens från
stadgandena om förbudet.

Då emellertid liknande frågor örn dispens från dessa stadganden kunna tänkas
uppkomma i flera fall, då överenskommelser örn lotsningsbesvärets avlösning
kunna komma att träffas, synes det mig, att detta spörsmål har sådant
samband med den nu föreliggande frågan örn lotsningsbesvärets avskrivning
eller avlösning, att det medgivande, som enligt min mening bör inhämtas av
riksdagen, jämväl bör avse möjligheten att i vissa fall, innan slutligt besked
meddelas örn besvärets avlösning, dispensera från bestämmelserna i kungl,
brevet den 19 augusti 1823 och förordningen den 9 juli 1862 örn förbud mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

vissa lotshemmans klyvning m. m. Jag utgår då från, att i de fall, då Kungl.
Maj:t kan komma att medgiva undantag från dessa bestämmelsers tillämpning,
vad 9 § nyssnämnda lag stadgar icke skall utgöra hinder för berörda områdens
avskiljande genom avstyckning.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Majit må förordna örn avskrivning eller avlösning
av det lotshemman och lotslägenheter åvilande lotsningsbesväret
samt den vissa städer åliggande lotsningsskyldigheten
i sådana fall, då besväret eller lotsningsskyldigheten har
intet eller ringa värde för lotsverket eller då överenskommelse
• med vederbörande kan träffas, ävensom förklara, att från lotshemman
och lotslägenheter må utan hinder av bestämmelserna
i kungl, brevet den 19 augusti 1823 angående skatteköp å
kronolotshemman och förordningen den 9 juli 1862 angående
lotshemman och boningsplatser för lotsar genom jorddelning avskiljas
sådana markområden, som avses skola med äganderätt
överlåtas å lotsverket eller Kungl. Maj :t och kronan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Sehlberg.