Kungl. Maj:ts proposition nr 164 (Proposition 1931:164)

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om behandling av alkoholister; given Stockholms
slott den 6 mars 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn behandling av alkoholister.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 käft. (Nr 164.) 2is *i 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Förslag

till

Lag

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §..

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,
för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,

då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans
återförande till ett nyktert och ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit
under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för
fylleri.

2 KAP.

Örn samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnden har att enligt denna lag upptaga och handlägga frågor
om åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs.

Angående nämndens åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 §.

Kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar
ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens
fattigvårdsstyrelse.

4 §.

Ledamöter i särskild nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal,
som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å
landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara
kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av
nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva
antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är
närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots
och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att
deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande, vice ordförande och
kassaförvaltare, ordningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden,
ersättning åt ordförande och ledamöter, avlämnande av utgifts- och inkomstförslag,
räkenskapers förande, redovisning, granskning av nämndens räkenskaper
och förvaltning samt ledamots ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och
21 §§ i lagen örn fattigvården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande
tillämpning.

I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelse^, som
Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §.

I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall
kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till ledamot
bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds
prövning.

6 §.

Då ordförande eller föredragande utsetts, skall uppgift å den utseddes namn
och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse
därom i länskungörelserna.

1 §•

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,
som nykterhetsnämnden enligt denna lag har att handlägga, må i den utsträckning
Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare föreskrifter rörande utskottets sammansättning och verksamhet
meddelas av Konungen.

8 §.

I den mån det finnes erforderligt, må nykterhetsnämnden till sitt biträde
kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen
att efter framställning av nämnden bestämma därom.

9 §.

över nykterhetsnämnd tillkommer befattningen med ärenden enligt denna
lag skyddskollegium.

Då kollegiet handlägger ärende enligt denna lag, skall vad i 14 och 15 §§ i
lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock vare för beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej
erforderligt, att ordföranden biträder beslutet.

Närmare bestämmelser angående skyddskollegiernas verksamhet enligt denna
lag meddelas av Konungen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos nykterhetsnämnd.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn förhållande,
som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra
anmälan därom hos nämnden.

11 §.

Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning
antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är
hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta
örn undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom örn hans levnadsförhållanden
och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för undersökning,
att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud
eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen kallad, men utebliver
han utan laga förfall, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten
för hans hämtande.

Då eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av nykterhetsnämnden
kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud
för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende,
är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut erhållit
del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom
att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall
av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite.
Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande
ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten
för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta örn kallelse som ovan
sägs.

13 §.

Framgår av nykterhetsnämndens undersökning, att den, örn vilken är fråga,
är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden, där ej uppenbarligen
utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt
liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt örn vådan av alkoholmissbruk, därvid nämnden har
att allvarligt erinra honom om de påföljder, vilka kunna inträda enligt denna
lag, örn rättelse ej vinnes;

förhjälpa honom i fall av behov till erhållande av lämplig anställning eller
bereda honom, där det för minskande av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga
drycker är erforderligt, ombyte av verksamhet eller vistelseort;

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt forma
honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas; _ .

förmå honom, när det prövas vara till gagn, att ingå i nykterhetsförening,

förmå honom, när anledning därtill föreligger, att rådfråga läkare och följa
dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ^ställa honom under
övervakning på sätt i 61 § sägs. övervakningen må fortgå under högst tva ar
från beslutet därom.

14 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande
vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för allman
uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet. o

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremal
för nämndens behandling, ma ej yppas för obehöriga. .

Alla handlingar i förekommande ärenden skola sa förvaras, att de icke a -

kommas av obehöriga.

4 KAP.

Örn ärendenas behandling hos skyddskolleglum.

15 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, icke
genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller
saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger
nykterhetsnämnden hos skyddskollegiet ansöka om förordnande, att han ma
intagas å allmän alkoholistanstalt.

16 §.

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger nykterhetsnämnden,
ändå att fall, som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i
orten hos skyddskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän
alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för kollegiet

att fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på kollegiet, ej utan
våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ^ofördröjligen på lämpligt sätt
tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga.

Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,
att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten
utan uppskov göra sådan ansökning.

17 §.

Har förmyndare för någon, som är hemfallen at alkoholmissbruk såsom i
1 § sägs, eller dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller förmyndare för
någon av dem hos nykterhetsnämnden hemställt, att nämnden måtte vidtaga
hjälpåtgärd eller ansöka om förordnande, att den, örn vilken är fråga, må
intagas å allmän alkoholistanstalt, men har nämnden avslagit framställningen

Kungl. Majus proposition nr 164.

eller ej inom två månader vidtagit äskad åtgärd, äger den, som gjort framställningen,
kos skyddskollegiet ansöka örn vidtagande av hjälpåtgärd eller om
förordnande, som nyss är sagt.

Ansökningen skall inlämnas till nykterhetsnämnden inom ett år efter det
framställningen gjordes hos nämnden, och åligger det nämnden att ofördröjligen
till kollegiet insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande, vilket
tillika skall innefatta redogörelse för den undersökning och för de övriga
åtgärder, som av nämnden vidtagits, eller, därest nämnden ej vidtagit någon
åtgärd, upplysning örn skälen därtill.

18 §.

Vid ansökning örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholistanstalt,
böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen
meddelade anvisningar.

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den innehålla
fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och
för de övriga åtgärder, som vidtagits.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen
annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom skyddskollegiets
försorg anskaffas, har kollegiet att förelägga sökanden att inom viss tid
inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen
eljest avslås; dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder för kollegiet
tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, örn den, som ansökningen
avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

Vill kollegiet föranstalta örn läkarundersökning, skall vad i 12 § första
stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har ansökning hos skyddskollegiet gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna
ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, och, örn
han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande
att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid
äventyr, örn det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra
lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen
utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20 §.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, må skyddskollegiet, när skäl därtill äro, även
innan han blivit hörd i ärendet föranstalta örn att han i avbidan på slutligt
beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt'' eller, örn plats å dylik
anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt
sätt.

Kungl. Majus proposition nr 164.

21 §.

Finner skyddskollegiet, att förhör bör hållas nied den, som ansökningen avser,
eller att annan bör inför kollegiet höras såsom vittne eller upplysningsvis,

har kollegiet att förordna örn dylikt förhör.

Är den, som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör, men utebliver

lian utan laga förfall, må kollegiet låta hämta honom.

Där annan, som bevisligen kallats, utebliver utan laga förfall, galle vad i
28 § första stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

Vid förhöret skola bestämmelserna i 26 § andra stycket i nämnda lag äga
motsvarande tillämpning. Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.
22 §

Finner skyddskollegiet, att den, som skall höras såsom vittne eller upplysningsvis,
är så avlägset boende, att hans hörande vid kollegiet är förenat med
oskälig omgång eller kostnad, galle vad i 27 § andra stycket i lagen örn åtgärder
mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

23 §.

I fråga örn ersättning till den, som enligt förordnande av skydd skollegium
inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras, skall vad angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

24 §.

Finner skyddskollegiet, att den, som ansökningen avser, är hemfallen åt
alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, har kollegiet att taga under omprövning,
huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må kollegiet
i sådant fall vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta
därom. _ o _ ..

Avser ansökningen förordnande, att han ma intagas å allmän alkoholis -anstalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall kollegiet förordna örn
hans intagande å sådan anstalt.

25 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, begått
brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens
begående icke fällts till ansvar, och har han vid prövning i vederbörlig ordning
funnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må skyddskollegiet även
utan därom gjord ansökning besluta örn hjälpåtgärd eller förordna örn hans
intagande å allmän alkoholistanstalt.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, inställts
hos kollegiet enligt lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt och prövar
kollegiet det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt
än att vidtaga åtgärd enligt nämnda lag, må kollegiet förordna om hans intagande
å sådan anstalt.

I fall, som i denna paragraf sägs, äger kollegiet förordna, att den, om vilken
i ärendet är fråga, skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas
på lämpligt sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

26 §.

Skyddskollegiets slutliga beslut jämte besvärshänvisning, där klagan över
beslutet må föras, skall skriftligen mot bevis ofördröjligen delgivas sökande
samt den, som beslutet avser.''

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse örn beslutet översändas
till nykterhetsnämnden i hemortskommunen eller, örn annan nykterhetsnämnd
tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 §.

Där skyddskollegiet ej annorlunda förordnar, må beslut örn intagande å allmän
alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga
kraft.

28 §.

bökanden i ärendet har att föranstalta örn verkställighet av beslut örn intagande
å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 § är stadgat.

Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den,
som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. övervakningen må
fortgå under högst ett år från beslutet därom. ’

29 §.

Finner kollegiet, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän
alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger kollegiet, när skäl
därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande under tiden
på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre
månader.

Har beslutet meddelats jämlikt 25 § och föreligger grundad anledning till
antagande, att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å
allmän alkoholistanstalt, må kollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets
verkställande, och äger kollegiet därvid ställa honom under övervakning på
sätt i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.
När omständigheterna därtill föranleda, skall kollegiet förklara anståndet förverkat.

30 §.

Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den, som enligt meddelat
beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall
polismyndigheten på framställning av den, som har att föranstalta örn’verkställighet
av beslutet, lämna handräckning för hans intagande.

31 §.

o Da.r verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej
påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 §.

Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt
eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att fullgöra
det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 §.

Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning
av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant
förordnande må genast gå i verkställighet.

36 §.

Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, ma
kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt
och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvarhållas
under en tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad
anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall
föra ett nyktert och ordentligt liv.

37 §.

Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller
har beslutet meddelats jämlikt 25 §, eller har någon, som förut minst tre
gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt, ånyo intagits enligt slutligt
beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den intagne,
därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och
förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma
att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid,
han enligt 36 § längst kunnat kvarhållas.

Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga om hans utskrivning sedermera
minst en gång värjo halvår upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

38 §.

Vid beräkning av tiden för kvarhållande skall den tid inräknas, under
vilken den intagne, där lian omhändertagits genom polismyndighets eller skyddskollegiets
försorg, i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt
eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt
vistats å annan för vård av alkoholister anordnad anstalt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas,
medan han är intagen, verkställighet av förordnande örn hans intagande å sådan
anstalt, skall den tid, under vilken han frivilligt vistats å anstalten, likaledes
medräknas vid bestämmande av den tid, han på grund av förordnandet må
kvarhållas.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän alkoholistanstalt, blivit överflyttad till
straffanstalt för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid,
under vilken han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande
av den tid, han längst må kvarhållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna
å anstalten efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas, må det, när
skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen
förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig,
erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne
att under återstoden av den tid, han längst må kvarhållas, eller under viss del
därav på försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta
örn sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den
intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutet till myndighet
eller person, som ansökt örn hans intagande, ävensom, där så finnes lämpligt,
till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd,
organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i
tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till
ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall
anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 §
sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen må
fortgå under permissionstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16å.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, ma anstaltens styrelse ålägga den
permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de föreskrifter
angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga
för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade
föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga
om den, som av honom permitteras, meddela beslut, som i denna paragraf avses.

44 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot
meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag,
föreståndaren för anstalten besluta örn hans återhämtande.

Har ej före utgången av den tid, den permitterade längst ma kvarhallas,
fråga väckts örn hans återhämtande, skall beslut meddelas örn utskrivning.

Örn den permitterade hämtas åter, skall den tid, under vilken han vistats
utom anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må
kvarhållas.

45 §.

Örn kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna örn utskrivning.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Är någon i fall,,som avses i 52 §, vid utskrivning i behov av fattigvård, har
anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders
vidtagande hänvända sig till länsstyrelsen i det län, där beslutet örn hans intagande
å allmän alkoholistanstalt meddelats; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna
föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.
Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna
lag ägde rum, dock att, där beslutet meddelats jämlikt 25 § andra stycket, vad
i 44 § i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt är stadgat i fråga örn
vistelsesamhälle skall lända till efterrättelse.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på
sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den
utskrivne skyldighet att under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock
högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning
och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade
föreskrifter.

Kungl. Majds proposition nr 164.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter lian eljest mot meddelade
föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där lian ej genom hjälpåtgärd
kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd prövas
vara gagnlös, hos skyddskollegiet ansöka örn förordnande, att han må ånyo
intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv, må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn
sådant förordnande; och skall i dylikt fall vad i 16 § andra och tredje styckena
stadgas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne
brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande
i övrigt under tiden efter utskrivningen.

Kollegiet har att efter omständigheterna förordna örn intagande å allmän
alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 §.

Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande
till allmän alkoholistanstalt av den, som avvikit därifrån, och av permitterad,
som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten.

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän
alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt underskriven
ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skriftligen
förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid,
som dock ej må överskrida ett år. År han omyndig, erfordras samtycke av den,
som enligt lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt
av Konungen meddelade anvisningar.

Den, som är sålunda intagen å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under
den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständigheterna
därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 § första stycket samt 49 § stadgats äger
motsvarande tillämpning rörande den intagne.

6 KAP.

Örn kostnader för vård och omhändertagande enligt denna Jag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra
stycket, 20 §, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket, skall statsverket vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen

Kungl. Majus proposition nr 164. 13

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §;

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande
å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats,
svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel.

54 §.

Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den, som åtnjutit
vården, guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade.
Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gottgörelse,
i den mån den icke finner skäl till eftergift.

7 KAP.

Om klagan oell underställning.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos skyddskollegiet
anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han
erhöll del därav, över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat
beslut må klagan ej föras.

56 §.

Har skyddskollegium meddelat beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt,
örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande,
örn påföljd för utevaro från förhör vid kollegiet eller örn ersättning för
inställelsen åt den, som inkallats för att såsom vittne eller upplysningsvis höras
vid kollegiet, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Det
åligger klagande att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del
av beslutet, till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda
besvär. Ordföranden infordrar skyndsamt yttrande över besvären, om anledning
därtill föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen
samtliga ärendet rörande handlingar tillika med utlåtande av
kollegiet.

Klagan över beslut, som av skyddskollegium särskilt meddelats om någons
omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning
till viss tid.

Över annat av skyddskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är
klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där skyddskollegium
under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

57 §.

Beslut om kvarhållande enligt 37 § samt örn utskrivning av sålunda kvarhållen
person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tiden
för kvarhållande skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger sådant ärende, galle vad i 56 § i lagen
om åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

58 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

Vad i denna lag är stadgat örn kommun skall äga motsvarande tillämpning

1 avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån
sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med
nykterbetsnämnder, skyddsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder
och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka
utöva social hjälpverksamhet, samt med bolag, som idka detaljhandel med rusdrycker.

61 §.

Ställes någon under övervakning, hör till övervakare utses därtill lämplig
person, förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,
och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen hör
noga tillses, att den övervakade icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller
onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla övervakaren
underrättad örn sin bostad och adress samt på kallelse infinna sig hos
honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

62 §.

Finner nykterhetsnämnden, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk
såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller
jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan
härom hos överförmyndaren.

63 §.

Lämnar någon åt den, som honom veterligen är ställd under övervakning
enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga
drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker,
straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Där gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande bestämmelser
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap.

2 § strafflagen stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 15

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sadan är inrättad, men eljest
hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

64 §.

Böter och vitén, som omförmälas i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och vitén, som i andra fall ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan
och skola, örn tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Genom denna lag upphävas lagen den 30 juni 1913 (nr 102) örn behandling
av alkoholister och lagen samma dag (nr 103) om ersättning i vissa fall av
allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Mål angående intagande å allmän alkoholistanstalt, som vid tiden för denna
lags ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse, skola för fortsatt handläggning
överlämnas till skyddskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot beslut, som i mål angående intagande å allmän alkoholistanstalt
före denna lags ikraftträdande meddelats, skall den äldre lagen lända
till efterrättelse.

Vid verkställighet av beslut enligt den äldre lagen örn intagande å allmän
alkoholistanstalt skall samma lag fortfarande äga tillämpning; dock skola de
nya bestämmelserna örn vårdkostnad lända till efterrättelse.

Örn någon, då denna lag träder i kraft, är frivilligt intagen å allmän alkoholistanstalt,
skall i fråga örn honom äldre lag fortfarande gälla.

Kungl. Majits proposition nr 164.

Lagen den
SO juni 1913
om behandling
av alkoholister.

Utdrag av -protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:

Frågan örn en revision av den nu gällande lagen den 30 juni 1913 örn
behandling av alkoholister har under flera år varit föremål för utredning.
Särskilda förslag till nya bestämmelser i ämnet hava framlagts av tillkallade
sakkunniga den 30 september 1926 och den 11 november 1929. Över förslagen
hava yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter samt vissa sammanslutningar
av nykterhetsnämnder m. fl. Sedan 1929 års sakkunnigförslag
varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet, torde ärendet vara
i det läge, att jag bör här upptaga detsamma till behandling.

Inledning.

Närmaste befattningen med ärenden enligt lagen örn behandling av alkoholister
tillkommer inom varje kommun en nykterhetsnämnd. Kommunen
äger besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar ej särskild
nykterhetsnämnd tillsatt, skall fattigvårdsstyrelsen fungera jämväl såsom
nykterhetsnämnd (3 §). I fråga örn sammansättningen av särskild nykterhetsnämnd,
ordningen för nämndens arbete m. m. äger vad i dessa avseenden
är stadgat för fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning. Dock äger
ledamot av nämnden att när som helst avsäga sig uppdraget. För nykterhetsnämnden
i Stockholm gälla särskilda bestämmelser, meddelade av
Kungl. Maj:t.

Nykterhetsnämnden har att på sätt i lagen stadgas ingripa mot den, som
är hemfallen åt dryckenskap och finnes i följd därav vara farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, elier utsätta hustru eller barn, som han
är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattigvården
eller sin familj till last. Vidare har nykterhetsnämnden — enligt ett
till den ursprungliga lagen gjort tillägg den 9 juni 1922 — att inskrida mot
den, som är hemfallen åt dryckenskap, och under de två senast förflutna åren
upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. För att ingripande skall
kunna ske förutsättes således först och främst, att den person, varom är

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

fråga, är hemfallen åt dryckenskap. Tillika kräves, att någon av de nyss
angivna särskilda omständigheterna föreligger. Sådan person, som här avses,
må intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister (1 §).

Innan nykterhetsnämnd gör ansökning örn någons intagande å sådan anstalt,
skall nämnden, därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång
återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade
åtgärder (4 § 2 morn.). Lagen nämner några exempel på sådana hjälpåtgärder.
Nämnden kan söka förmå honom att ingå i nykterhetsförening,
söka bereda honom lämplig anställning eller ombyte av verksamhet eller
vistelseort, söka utverka, att rusdrycker ej utlämnas till honom å försäljningsställen,
eller söka förmå honom att anlita läkare eller att frivilligt ingå å
lämplig vårdanstalt.

Ansökning örn intagande å allmän alkoholistanstalt göres hos länsstyrelse
(4 § 3 morn.). I regel äger endast nykterhetsnämnd — i den kommun, där
vederbörande vistas eller äger hemortsrätt — göra sådan ansökning. Örn
den åt dryckenskap hemfallne är farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv, må emellertid ansökning jämväl göras av polismyndighet (5 §
1 morn.). Vissa personer, som tillhöra alkoholistens familj eller närmaste
omgivning, få göra dylik ansökning, därest framställning till nykterlietsnämnden
örn dess åtgärd icke medfört resultat (6 §). — Anmärkas må, att
länsstyrelsen enligt nu gällande bestämmelser aldrig kan utan ansökning
förordna örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt.

Örn den åt dryckenskap liemfallne är farlig för annans personliga säkerhet
eller eget liv, och faran är så överhängande, att åtgärd, som ankommer på
länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, har polismyndighet att vidtaga erforderlig
åtgärd för farans avvärjande (5 § 2 morn.). Sedan ansökning gjorts
örn internering av person, som här avses, kan länsstyrelsen ombestyra, att
han, i avbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages på allmän alkoholistanstalt
eller omhändertages på annat sätt (10 §).

Finner länsstyrelsen vid prövning av interneringsansökning från enskild
person, att erforderliga hjälpåtgärder, varom nyss nämnts, icke vidtagits, kan
länsstyrelsen förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder (8 §).

Bifaller länsstyrelsen interneringsansökning, har länsstyrelsen, därest beslutet
grundats därpå, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, att själv föranstalta örn intagande a allmän
alkoholistanstalt (14 §). Örn interneringsansökning i andra fall vinner bifall,
ankommer det på den, som gjort ansökningen, att vidtaga åtgärder • för
interneringsbeslutets verkställande. Vägrar den, som beslutet avser, att ingå
å anstalt, äger länsstyrelsen på framställning lämna handräckning för hans
intagande å anstalten (13 §).

Allmän anstalt för vård av alkoholister är antingen av staten för sådant
ändamål upprättad anstalt eller ock av landsting, kommun, förening, stiftelse
eller annan för samma ändamål anordnad anstalt, vilken av Kungl. Majit
erkänts såsom allmän. Varje anstalt skall stå under ledning av en styrelse.
Anstalterna skola stå under uppsikt av den myndighet, som Kungl. Majit

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft. (Nr 164.) 21531 2

Kungl. Majus proposition nr 164.

bestämmer (2 §). Enligt av Kungl. Majit meddelad instruktion är socialstyrelsen
uppsiktsmyndighet över alkoholistvården.

Uppsiktsmyndigheten äger att enligt regler, som bestämmas av Kungl.
Majit, förordna örn överflyttning av intagen person från en anstalt till en
annan (17 §).

Den, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt,
må kvarhållas under ett år. Har han före förordnandets meddelande
vårdats å sådan anstalt minst sex månader, må han kvarhållas under
två år. Utskrivning skall ske tidigare än nu är sagt, därest skäl föreligga
till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert
och ordentligt liv (18 §).

Anstaltens styrelse har att besluta örn utskrivning. Socialstyrelsen må
ock förordna om utskrivning och detta jämväl i fall, då anstaltens styrelse
avslagit framställning därom (19 §).

Under tid, som blivit förelagd vid utskrivningen, dock högst sex månader,
är den utskrivne pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen
eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de
övriga villkor, som blivit bestämda vid utskrivningen eller därefter (20 §).
I särskild kungörelse har Kungl. Majit angivit vilka villkor, som i sådant
avseende må föreskrivas. Örn den utskrivne ej fullgör vad sålunda åligger
honom, må länsstyrelsen på ansökning förordna örn hans återintagande å
allmän alkoholistanstalt (20 §). Den som återintagits kan kvarhållas under
sex månader, örn han på grund av det ursprungliga förordnandet varit skyldig
att stanna under ett år. Därest han på grund av detta förordnande varit
skyldig att stanna under två år, kan han efter återintagningen kvarhållas
under ett år (21 §). Vid utskrivning av den som återintagits få ej fästas
några villkor. Den, som utskrivits efter återintagning (enligt 20 §), kan
väl ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt, men för beslut därom kräves,
att de vanliga förutsättningarna för intagande föreligga. För kvarhållande
gälla sedermera de allmänna reglerna.

Örn någon, som är hemfallen åt dryckenskap, frivilligt vill ingå å allmän
alkoholistanstalt, må han intagas å anstalten, därest han skriftligen förbundit
sig att stanna å anstalten viss tid (26 §). Sådan person må kvarhållas under
den tid, som är angiven i förbindelsen, dock ej längre än ett år. Den frivilligt
ingångne kan ej flyttas till annan anstalt. Örn han på grund av sitt
uppförande ej lämpligen kan behållas å anstalten, må han när som helst
utskrivas. Vid hans utskrivning få ej fästas några villkor.-

Kostnaderna för vård å allmän alkoholistanstalt betalas av den, på vars
ansökning någon intagits å sådan anstalt (25 §), örn ej genom särskild förbindelse
annan åtagit sig ansvaret för deras gäldande. Denna regel är dock
ej tillämplig på alla internerade. Såsom redan nämnts har länsstyrelsen,
då dess interneringsbeslut grundats därpå, att någon är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, att föranstalta örn intagande å allmän
alkoholistanstalt. Örn statsverket i sådant fall förskjutit eller bestritt vårdkostnad,
äger statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

den vårdade hade hemortsrätt vid den tid, då ansökning om förordnandet
gjordes. Därest den vårdade vid den tiden oavbrutet under minst fem år
vistats utom nämnda kommun, skall statsverket vidkännas kostnaden.

Reglerna angående vårdkostnadernas gäldande kunna kortare återgivas
sålunda: Statsverket betalar vården av farliga alkoholister, som oavbrutet
under minst fem år vistats utom hemortskommunen. Nämnda kommun betalar
vården av övriga farliga alkoholister. Den, på vars ansökning internering
skett, betalar vården av alkoholist, som icke anses farlig.

Här är emellertid att anmärka, att betydande anslag av statsmedel beviljats
till driftkostnaderna vid alkoholistanstalterna, varigenom vårdavgifterna
kunnat bestämmas till belopp, som avsevärt understiga den verkliga
vårdkostnaden. Sålunda utgår för närvarande vårdavgiften per dag med i
regel Q,llenast en krona, vartill kommer viss beklädnadsersättning. Enligt
kungörelser den 22 juni 1928 (nr 240 och 241) kunna vidare kommunerna
erhålla statsbidrag för bestridande av rese- och vårdkostnader.

Örn på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den,
som åtnjutit vården, guldit vårdkostnaden, är han berättigad till gottgörelse
av den vårdade. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga
kostnaden av den vårdade, i den mån nämnden icke finner skal till
eftergift (25 §).

Kostnaden för provisoriskt omhändertagande eller vårdande av farliga
alkoholister (enligt 10 §) skall statsverket vidkännas (25 §).

Statsverket har jämväl att bestrida kostnaden för handräckning, som
lämnas för verkställande av beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt
eller för hämtande av den, som avvikit (24 §).

I anledning av motioner vid 1920 års riksdag örn revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap (I: 78 och 133) anhöll riksdagen
i skrivelse den 5 maj 1920 (nr 204), att Kungl. Maj.t ville skyndsammast
möjligt låta verkställa utredning örn revision av gällande lagbestämmelser
emot fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning. I ett av sammansatta bevillnings-
och första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 1), till vilket i riksdagsskrivelsen
hänvisades, hade uttalats, att vid en sadan revision, som i motionerna
ifrågasatts, borde ej blott erforderlig höjning av bötessatsen för
fylleri äga rum utan jämväl undersökas, huruvida och i vad mån bestämmelserna
i förordningen den 16 november 1841 emot fylleri Och dryckenskap
kunde tarva en omarbetning, varjämte torde böra tagas under övervägande
det önskemål, som av riksdagen uttalats i skrivelse nr 123 den
16 april 1918, eller att lagen örn behandling av alkoholister måtte utsträckas
att omfatta jämväl den, som vore hemfallen åt dryckenskap och upprepade
gånger dömts till ansvar för fylleri.

Över riksdagens nämnda skrivelse den 5 maj 1920 avgåvos efter remiss
yttranden av åtskilliga myndigheter.

Ett av de önskemål, vilka angivits i riksdagens framställning, blev tillgodosett
genom det förut omnämnda tillägget den 9 juni 1922 till lagen om

Utredning S‘
arbetet.
Riksdagens
skrivelse

den 5 maj 1920

och därav
föranledda
lagändringar.

1926 års

sakkunnig förslag.

^0 Kungl. Majus proposition nr 164.

behandling av alkoholister, varigenom lagens tillämplighetsområde så till
vida utvidgades, att förordnande örn intagande å alkoholistanstalt skulle
kunna meddelas jämväl i det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person
blivit under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar
för fylleri. Ett annat i riksdagens framställning omnämnt spörsmål upptogs
till behandling i en till 1925 års riksdag avlåten och av riksdagen bifallen
proposition med förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen, innefattande
skärpning av straffen för fylleri. Förslaget upphöjdes till lag den
6 juni 1925. De av riksdagen framhållna önskemålen torde ock i någon
mån hava vunnit beaktande genom vissa bestämmelser i den år 1924 antagna
och sedermera förnyade provisoriska lagstiftningen angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin.

För vidare beredning av den i riksdagsskrivelsen avsedda frågan och de
åtgärder, som i förevarande syfte kunde finnas erforderliga, beslöt Kungl.
Majit den 16 oktober 1925 bemyndiga chefen för justitiedepartementet att
tillkalla särskilda sakkunniga att inom departementet verkställa utredning
och avgiva förslag i angivna hänseenden.

I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag framhöll dåvarande chefen
för justitiedepartementet, att de lagstiftningsåtgärder, som dittills framgått
såsom resultat av den föreliggande utredningen, endast berört särskilda
detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsåges i riksdagens framställning.
De hade varit av jämförelsevis fristående karaktär och ansetts
kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av hithörande
frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed hade emellertid icke
en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. Vid framläggande av nyssnämnda
förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen hade departementschefen
uttalat den uppfattning, att sannolikt mera vittgående åtgärder än
de dittills försökta skulle visa sig erforderliga, därest problemet örn ett
effektivt bekämpande av dryckenskapen skulle kunna vinna en ur samhällets
synpunkt tillfredsställande lösning, samt att för åstadkommande av en
val avvägd lagstiftning i detta avseende en mera ingående utredning syntes
nödvändig. En närmare utredning borde alltså komma till stånd angående
lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för motverkande av fylleri och
dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, vilka i sammanhang
därmed kunde finnas erforderliga. Vid denna utredning torde de skilda
spörsmål, vilka under ärendets föregående behandling bragts under övervägande,
böra göras till föremål för ytterligare uppmärksamhet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag ledamöterna av riksdagens
första kammare hovrättsrådet Karl Johan Ekman och professorn
Daniel Alfred Petrén, byråchefen Eric Gustaf Uno Wijkmark samt polisdomaren
i Stockholm Einar Wilhelm Willers att såsom sakkunniga inom
justitiedepartementet verkställa ifrågavarande utredning. Willers erhöll sedermera
begärt entledigande från uppdraget från och med den 15 januari 1926.

Återstående sakkunniga avlämnade den 30 september 1926 betänkande
med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte
därmed sammanhängande författningsförslag, bland dem förslag till vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ändringar i förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker,
oell den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdrieka samt
kommunallagarna (statens offentliga utredningar 1926:17). Över betänkandet
hava efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
jämte styrelserna för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö
samt i Landskrona. Med dessa utlåtanden hava tillika inkommit yttranden
från åtskilliga magistrater, landsfiskaler och nykterhetsnämnder m. fl.

Förslaget till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri innefattar
två huvudavdelningar. Den första (kap. 1—3) upptager, med åtskilliga
förändringar och tillägg, bestämmelserna i gällande lag örn behandling av
alkoholister, medan den andra avdelningen (kap. 4) utgör en sammanfattning,
med någon omarbetning, av bestämmelserna i 18 kap. 15 § strafflagen och
de föreskrifter i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap, som
ansetts fortfarande äga giltighet och böra bibehållas.

De sakkunniga hava således i det av dem utarbetade lagförslaget sammanfört
bestämmelser angående samtliga åtgärder, som enligt deras mening
böra från det allmännas sida vidtagas gentemot dem, som missbruka alkohol.
De sakkunniga hava anfört (betänkandet s. 129), att såväl sammanhanget mellan
bestraffningsåtgärder och övriga åtgärder till motarbetande av dryckenskap
som önskvärdheten av att kunna närmare, än som måhända i allmänna
strafflagen vore möjligt, anpassa ansvarsbestämmelserna efter det praktiska
behovet borde föranleda därtill, att samtliga såväl skydds- som ansvarsbestämmelser
sammanfördes i en fristående, till alla sina delar på en och
samma grund uppbyggd lag.

Det sätt för ämnets systematiska behandling, vilket sålunda förordats av
de sakkunniga, föranledde vid betänkandets granskning av vederbörande
myndigheter skiljaktiga uttalanden. I flertalet utlåtanden blev frågan icke
särskilt berörd. I tillstyrkande riktning uttalade sig endast ett fåtal. Mot
det ifrågasatta sammanförandet av dessa olika lagbud framställdes erinringar
av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen,
Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser samt polismästaren i Stockholm.

På grundval av förslagets 4 kap. och med beaktande av vad däremot erinrats
i de avgivna yttrandena utarbetades sedermera inom justitiedepartementet
förslag till lag angående fylleri m. m., vilket förslag med proposition
nr 32 framlades för 1928 års riksdag.

I propositionen anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, sedan
han såsom sin mening uttalat, att fylleriförseelsen borde utbrytas ur strafflagen,
följande.

Då jag alltså är beredd tillstyrka, att i samband med omarbetning av
gällande stadganden angående fylleri dessa upptagas i en särskild lag och
därmed den grundläggande straffbestämmelsen utflyttas från strafflagen,
följer härav emellertid icke, att jag i likhet med de sakkunniga anser denna
nya lag böra innefatta även en reglering av samhällets verksamhet för
omhändertagande och vård av alkoholister. Mot de sakkunnigas förslag i
sistnämnda del av ämnet hava i de av myndigheter och andra avgivna

Proposition
1928 nied
förslag till lag
angående
fylleri ni. m.

Kungl. Majus proposition nr 164.

yttrandena framställts anmärkningar av den beskaffenhet, att frågan icke
utan ytterligare utredning lärer böra underkastas slutlig prövning, och ärendet
har av denna anledning överlämnats till socialdepartementet för vidare
behandling. Något hinder torde dock ej föreligga att nu till fristående behandling
upptaga spörsmålet örn en lagstiftning mot fylleri. Nödvändigt
sammanhang med alkoholistvården äger en dylik lagstiftning icke; i de
sakkunnigas förslag synas dessa bestämmelser knappast vara på annat sätt
förenade än att de upptagits såsom särskilda avdelningar under en gemensam
lagrubrik. I fråga örn alkoholistbehandlingen innefattar förslaget ett
bibehållande av den nuvarande lagstiftningens principer, enligt vilka samhällets
verksamhet för detta ändamål faller utanför straffrättens område.
Jag delar alltså den av flera ämbetsmyndigheter uttalade uppfattningen, att
dessa olika ämnen fortfarande böra i lagtekniskt hänseende hållas åtskilda.

Vid granskningen i lagrådet av förslaget anförde två av lagrådets ledamöter
bland annat:

Enligt vad remissprotokollet utvisar har föredragande departementschefen
funnit sig icke böra biträda ett förslag att i en lag örn dryckenskap och
fylleri sammanföra bestämmelser örn övervakning av det allmänna nykterlietstillståndet
och om uppsikt och vårdnad över personer, hemfallna åt
dryckenskap, med straffbud och ordningsföreskrifter, riktade mot dem som
vid visst tillfälle visat anstötlig eller farlig påverkan av starka drycker.
Såsom departementschefen med fog erinrat, saknas nämligen ett lagtekniskt
samband, som motiverar en dylik sammanföring eller ens påkallar frågornas
upptagande till behandling i ett sammanhang.

En tredje ledamot av lagrådet ansåg, att stadgandet örn straff för fylleri
fortfarande borde hava sin plats i 18 kap. 15 § strafflagen samt att de ifrågasatta
reglerna örn anhållande och förverkande borde upptagas i en särskild
lag, innefattande tillägg till nyssnämnda lagrum.

Lagrådets fjärde ledamot yttrade bland annat:

Förevarande förslag riktar sig mot alkoholmissbrukets så att säga akuta
sidor. Att här är ett område, där ett kraftigare ingripande av lagstiftningen

— liksom överhuvud taget då det gäller att direkt bekämpa alkoholmissbruket

— både är berättigat och bör kunna vinna stöd i den allmänna uppfattningen,
torde vara otvivelaktigt. De skäl, departementschefen anför för hithörande
bestämmelsers utbrytande ur de sammanhang, i vilka de hittills förekommit,
och sammanförande i en speciallag, må också, synes det mig, kunna godtagas.

Första lagutskottet vid 1928 års riksdag, vilket hemställde, att den för
riksdagen framlagda propositionen icke måtte bifallas, anmärkte i sitt utlåtande
(nr 24), att de spörsmål, som departementschefen år 1925 angivit
såsom föremål för den då igångsatta sakkunnigutredningen, i lagförslaget
alltjämt lämnades i stort sett olösta. Utskottet gjorde vidare följande mera
allmänna uttalande angående förslaget:

Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas, örn icke den ytterligare
utredning i ämnet, som är erforderlig, lämpligen bör avvaktas, innan
man skrider till en förändrad lagstiftning å en del av förevarande rättsområde.
Först då denna utredning föreligger, torde avgörande böra träffas,
vilket innehåll lagstiftningen angående fylleri bör äga, liksom ock, huruvida
erforderliga bestämmelser härom böra intagas i allmänna strafflagen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

■genomföras i en speciallag, oell i sistnämnda fall, örn en sådan lag bör upptaga
allenast bestämmelser angående fylleri eller även andra stadganden i
ämnet. Redan med hänsyn till det nu anförda bär utskottet hyst en viss
tvekan rörande lämpligheten av den föreslagna lagen.

Utskottets utlåtande godkändes av första kammaren. Andra kammaren
biföll emellertid en vid utlåtandet fogad reservation, innebärande i huvudsak
bifall till propositionen. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll således
frågan.

Redan innan den nu omnämnda propositionen framlades, hade jämlikt
beslut av Kungl. Majit den 11 november 1927 dåvarande chefen för socialdepartementet
uppdragit åt sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen
att med beaktande av de inkomna yttrandena avgiva utlåtande och förslag i
anledning av 1926 års betänkande utom i vad detsamma avsåg bestämmelser
örn ansvar och annan i 4 kap. av förslaget till lag örn åtgärder mot dryckenskap
och fylleri avsedd påföljd för fylleri.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 24 september 1928 bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för verkställande
av utredning och avgivande av förslag angående revision av gällande
lagstiftning rörande försäljning av rusdrycker, hemställde sakkunniga för revision
av lösdrivarlagstiftningen örn återkallelse av det dem meddelade uppdraget,
såvitt anginge förordningen angående försäljning av rusdrycker och
förordningen angående försäljning av pilsnerdricka samt kommunallagarna,
därvid de sakkunniga anförde, att de i 1926 års betänkande intagna förslagen
till ändringar i dessa författningar syntes falla under det uppdrag, sorn avsåges
i omförmälda beslut den 24 september 1928. Denna hemställan bifölls
av Kungl. Majit genom beslut den 12 oktober 1928. Nu ifrågavarande
sakkunniga hava således haft att ägna behandling allenast at den förut
omnämnda första huvudavdelningen i 1926 års förslag, upptagande, med
förändringar och tillägg, bestämmelserna i gällande lag örn behandling av
alkoholister.

De sakkunniga, bestående av f. landshövdingen Johan Widén, hovrättsrådet
Viktor Petrén och praktiserande läkaren Anna-Clara Romanus Alfvén,
hava den 11 november 1929 överlämnat betänkande med förslag till följande
lagar och författningar:

1. lag örn behandling av alkoholister;

2. kungörelse om ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 7 december
1883 angående expeditionslösen; samt

3. förslag till ändrad lydelse äv 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen.

Betänkandet innehåller, förutom nämnda förslag med motiv, jämväl en

sammanfattning av de över 1926 års förslag avgivna yttrandena (statens
offentliga utredningar 1929: 29).

Sedan de sakkunniga i betänkandet omnämnt det till dem lämnade uppdraget
och den inskränkning däri, som skett genom Kungl. Majits beslut
den 12 oktober 1928, anföra de i fråga örn uppdragets omfattning vidare
följande:

1929 års

sakkunnig förslag.

Förslag till
lag om internering
å allmän
alkoholistanstalt
av
förbrytare,
hemfallna åt
dryckenskap.

Kungl. Majlis proposition nr 164.

1926 års förslag till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri innehöll
bland annat vissa bestämmelser i 4—6 §§ rörande nykterhetsnämnds befogenhet
och åligganden i fråga örn rusdrycksförsäljningen. Dessa bestämmelser
voro avsedda att helt eller delvis ersätta 35, 40, 64 och 65 §§ i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. Med anledning
härav föreslogs upphävande av de två första och ändrad lydelse av
de två sista av nämnda paragrafer. Då den vidare behandlingen av 1926
års förslag i dessa delar uppenbarligen faller under det uppdrag, som lämnats
åt 1928 års sakkunniga för revision av rusdryckslagstiftningen, hava
omförmälda bestämmelser i 4—6 §§ i 1926 års förslag till lag örn åtgärder
mot dryckenskap och fylleri ej gjorts till föremål för behandling i förevarande
förslag utan här helt lämnats å sido.

Yttranden över 1929 års förslag hava efter remiss avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
av styrelserna för statens vårdanstalter för alkoholister och
styrelserna för Göteborgs stads alkoholistanstalt vid Lerjeholm, alkoholistanstalten
arbetshemmet Björknäs och hemmet Gunnarskog samt av svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska skyddsförbundet.
Med dessa yttranden hava inkommit åtskilliga yttranden från
nykterhetsnämnder och sammanslutningar av nykterhetsnämnder m. fl.

På grund av erhållet uppdrag att i sammanhang med frågan örn alkoholistvården
taga under övervägande en av professorn Alfred Petrén gjord
framställning angående förhållandet mellan straff och alkoholistvård överlämnade
de senast omförmälda sakkunniga den 31 december 1929 till chefen
för socialdepartementet betänkande med förslag till lag örn internering å
allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap. Förslaget
innehåller huvudsakligen följande. Örn någon, som är hemfallen åt dryckenskap,
begår brott och dömes till böter eller till fängelse i högst ett år eller
till straffarbete i högst sex månader, skall domstolen äga under vissa förutsättningar
förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå straffet,
intagas å allmän alkoholistanstalt. Förutsättningarna för dylikt förordnande
äro dels att dryckenskap varit en medverkande orsak till brottet,
dels ock att vård å allmän alkoholistanstalt är tjänligare för hans tillrättaförande
än undergående av straff. Förekommer, sedan någon enligt
förordnande av domstol intagits å allmän alkoholistanstalt, men innan han
därifrån utskrivits, till verkställighet utslag, varigenom han blivit dömd till
böter, vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skall straffet anses inbegripet
i förordnandet. Detsamma skall gälla, örn någon genom utslag, som meddelats
före förordnandet, dömts till fängelse eller straffarbete och de straff,
vartill han genom de olika utslagen blivit dömd, tillsammans ej uppgå till
mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader. Örn på en gång
förekommer till verkställighet dels förordnande av länsstyrelse örn någons
intagande å allmän alkoholistanstalt och dels utslag av domstol, varigenom
samma person dömts till böter, skall, därest böterna skola förvandlas till
frihetsstraff, förordnandet träda i stället för straffet. Allmän åklagare skall
ej äga tala å brott, som begåtts av någon, som enligt myndighets förord -

Kungl. Majlis proposition nr 164.

ilande är intagen å allmän alkoholistanstalt, med mindre länsstyrelsen tilllåtit
åklagaren att föra talan.

Då ärendets vidare beredning ansetts böra ankomma å justitiedepartementet,
bär förslaget dit överlämnats. Förslaget Ilar sedermera för yttrande
remitterats till flertalet av de myndigheter oell andra, som avgivit utlåtande
över 1929 års förslag till alkoholistlag, ävensom till fångvårdsstyrelsen. Samtliga
yttranden hava ännu icke inkommit.

Allmän motivering.

I fråga örn grunden för samhällets ingripande mot alkoholister företräda
de båda sakkunnigförslagen olika uppfattningar. 1929 års förslag ansluter
sig till den gällande lagens ståndpunkt i förevarande avseende. Angående
detta spörsmål anförde fattigvårdslagstiftningskommittén, som utarbetat förslaget
till den nuvarande lagen, såsom sin asikt, att man icke kunde söka
grunden för ett inskridande med tvångsbehandling av alkoholister enbart
däri, att man ville förbättra alkoholisten; det gånge så mycket mindre för
sig att åberopa detta, som botandet dock ofta ställde sig ganska ovisst.
Däremot vore det uppenbart att, även örn tvångsinterneringen icke kunde
uteslutande grundas därpå, det naturligen vore ett mycket viktigt ändamål
med interneringen, att den ledde till alkoholistens förbättrande och återvinnande
åt samhället. Denna synpunkt mäste därför hava en mycket stor
betydelse vid lösningen av interneringsspörsmålet. Verkliga grunden för
en tvångsinternering borde sökas däri, att vissa alkoholisters levnadssätt
medförde en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende.

I yttrande över det till lagrådet remitterade departementsförslaget uttalade
lagrådet, att invändningar icke med fog syntes kunna göras mot den
grundsats, varpå lagförslaget vilade, eller att personer, hemfallna åt dryckenskap,
under vissa förutsättningar kunde med tvång interneras å för vård av
dylika personer avsedda anstalter. Erfarenheten visade, att alkoholisten a\
dryckenskapslasten i många fall fördes till handlingar, som innebure fara
för den allmänna säkerheten eller kränkte andras rättigheter''i så allvarlig
mån, att verklig samkällsolägenket därigenom uppkomme. Samhället måste
vara berättigat att vidtaga de åtgärder, som vore nödiga för undanrödjande
av denna fara eller olägenhet, och funnes rättelse icke kunna vinnas annorledes
än genom inskränkning i alkoholistens personliga frihet, vore ett sådant
ingrepp visserligen även befogat.

De först tillkallade sakkunniga, vilka — såsom redan nämnts — föreslagit,
att samtliga bestämmelser mot alkoholmissbruk måtte sammanföras till en
lag, hava uttalat den meningen, att denna lag bör givas en sådan karaktär,
att det tydligt framgår, att det är omsorgen om individen själv såsom medlem
av samhället och av den krets därinom — särskilt familjen där han
närmast rör sig, som i främsta rummet är den drivande kraften för samhällets
ingripande mot honom.

I yttrande (iver 1926 års förslag hävdade socialstyrelsen den meningen,

Allmänna

synpunkter.

Utredningen
i ärendet.

Grunden för
samhällets
ingripande
mot

alkoholister.

Behovet av
revision och
lämpliga tidpunkten
för
dess genomforande.

Kungl. Majus proposition nr 164.

att betingelserna för oell syftet med ingripande på detta område väsentligen
äro av samhällelig natur.

Såsom framgår av det förut anförda, hava de senare sakkunniga i denna
fråga anslutit sig till den av fattigvårdslagstiftningskommittén, lagrådet och
socialstyrelsen uttalade meningen. De sakkunniga hava ansett, att denna
mening borde komma till uttryck i själva lagen, och föreslagit en härav betingad
ändring i avfattningen av 1 § i nu gällande lag. I betänkandet har
dock framhållits, att gränserna för de fall, där ett samhällsintresse motiverar
ett ingripande enligt lagen och där så ej är fallet, alltid måste bliva
i viss mån flytande.

Förevarande spörsmål har berörts allenast i ett fåtal yttranden över 1929
års förslag. De, som uttalat sig i frågan, hava emellertid hävdat samma
uppfattning som den i förslaget angivna.

I några yttranden över 1929 års förslag har ifrågasatts, huruvida det vore
erforderligt eller lämpligt att nu företaga en genomgripande revision av lagstiftningen.
Sålunda yttrar länsstyrelsen i Uppsala län:

Det remitterade förslaget synes i avsevärt mindre grad än 1926 års förslag
till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte därmed
sammanhängande författningsförslag föranleda erinringar från länsstyrelsens
sida. Fortfarande måste dock anses tvivelaktigt, huruvida de föreslagna
materiella och formella förbättringarna äro tillräckligt betydande och av behovet
påkallade för att motivera en ny lagstiftning på ett område, där bestämmelserna
skola i stor utsträckning handhavas av talrika förtroendemän
med begränsad tid och utan påräkneliga juridiska insikter och där praxis
därför har särskilt stor betydelse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar den uppfattningen, att något trängande
behov av en revision av den nu gällande lagen icke föreligger.
Länsstyrelsen anför vidare bland annat:

Lagen torde likväl icke kunna frånkännas svagheter, till övervägande del
beroende därpå, att det var ett för vårt lands vidkommande nytt och oprövat
lagstiftningsområde, som med denna lag beträddes. Det nu föreliggande
förslaget, som ansluter sig till den i 1913 års lag fastslagna principen, att
ingripande från samhällets sida bör få ifrågakomma endast mot personer,
vilkas alkoholism har sociala följdverkningar, upptager obestridligen av erfarenheten
betingade förbättringar i lagstiftningen. Därest en revision av
förevarande lagstiftning nu skulle finnas erforderlig, anser länsstyrelsen
fördenskull ifrågavarande förslag i huvudsak lämpligt att läggas till grund
därför.

Kontrollstyrelsen har såsom sin uppfattning uttalat, att, innan förslaget
lägges till grund för en ny lagstiftning, vissa av styrelsen i dess utlåtande
angivna kompletterande utredningar borde företagas.

Sedan styrelsen i sitt utlåtande omnämnt de åt de sakkunniga lämnade
uppdragen och den vid 1928 års riksdag framlagda propositionen med förslag
till lag angående fylleri m. m., anför styrelsen följande:

Enligt kontrollstyrelsens mening är det nödvändigt, att, därest grundtankarna
i 1920 års riksdagsskrivelse skulle fullföljas, frågan örn den svenska
fyllerilagstiftningens utformning skyndsamt upptages till ingående behand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ling Det kommer därvid sannolikt att visa sig erforderligt, att bestämmelserna
i den blivande fyllerilagstiftningen inarbetas i den lagstiftning, som
galler i fråga örn behandling av alkoholister. Fylleriet står nämligen i
mycket närmare samband med det alkoholmissbruk, gentemot vilket lagen
örn behandling av alkoholister är riktad, än man hittills i allmänhet synes
hava velat antaga. Ett visst samband mellan alkoholist- och fyllerilagstittningen
finnes inrymt i alkoholistlagens 1 § 2 morn., enligt vilken förordnande
örn vederbörandes intagande på alkoholistanstalt kan meddelas, clar
någon, som är hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna
åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Denna bestämmelse
synes emellertid endast i ringa grad hava blivit tillämpad. Ur systembolagens
register kunna tagas massor av fall, där vederbörande domts för
upprepade fylleriförseelser, utan att göras till föremål för någon speciell behandling
från samhällets sida.

Styrelsen omnämner några sådana fall samt lämnar uppgifter angående
antalet fylleriförseelser, som under viss tid begåtts av personer, vilka av
vederbörande rusdrycksförsäljningsbolag anmälts för nykterhetsnämnden i
Göteborg, och angående åtgärder, som vidtagits mot dessa personer, varefter
styrelsen vidare anför:

Den nuvarande ordningen i Sverige för fvlleriets bekämpande mäste anses
fullständigt otillfredsställande, därest man vill åstadkomma en från samhällets
sida önskvärd reaktion mot fylleriet. Ingen fyllerist torde hava avhållit
sig från att bliva rusig genom strafflagshot örn ett visst antal kronor
i böter. Framför allt är detta hot verkningslöst ifråga örn personer, som
äro mera regelbundna kunder hos polisen. _ ..

Från en straffrättslig behandling av fylleriet måste man overga tili en
social behandling av detsamma. Genom det nuvarande slentrianmässiga
ådömandet av fylleriböter är det icke möjligt att åstadkomma någon förbättring
av människor, som hemfallit till alkoholmissbruk. En vederhäftigt
verkställd och av socialt kunniga personer gjord undersökning på ira förevarande
område skulle utan tvivel giva värdefulla uppslag till en lösning
av spörsmålet örn fylleriets mera effektiva bekämpande. Enligt kontrolistyrelsens
mening torde det härvid komma att visa sig oundgängligt,

att nykterhetsnämnderna på ett helt och hållet annat sätt än vad för närvarande
är fallet inkopplas i uppgiften att bekämpa fylleriet.

En av anledningarna till den föreliggande omarbetningen av lagen örn
behandling av alkoholister torde få anses vara att man ansett.det önskvärt att
åstadkomma större effektivitet i bekämpandet av alkoholmissbruket i samhället.
Den nuvarande lagstiftningen är otvivelaktigt otillräcklig i olika
avseenden och de föreslagna utvidgningarna i denna lagstiftning aro helt
säkert påkallade, men enligt kontrollstyrelsens mening äro dessa utvidgningar
dock av mindre betydelse i jämförelse med vissa andra åtgärder, nar
det°gäller att åstadkomma större effektivitet. Vad som framför allt kräves,
är att organisationen för bekämpandet av alkoholismen vidgas och starkes.
Särskilt kräves det enligt kontrollstyrelsens mening att frågan örn elen lämpligaste
formen för nykterlietsnämndernas organisation upptages till under Nykterhetsnämnderna

äro för närvarande en uteslutande kommunal inrättning
och det hänger väsentligen på det intresse, som kan framkomma
inom en nykterhetsnämnd, örn någonting kan vinnas till förverkligande a\
larens syfte. Saknas detta intresse inom nämnden eller inom kommunerna,
blir ingenting gjort, och lagstiftningen blir härigenom ineffektiv för den
kommunens vidkommande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Men även elär intresset finnes, möta ofta mycket stora svårigheter för
nykterhetsnämndsarbetet. l?u manga orter i vart land hava kommunerna
visat sig ovilliga att anvisa anslag för nykterhetsnämndsarbetets utförande.
Olika skäl hava medverkat härtill. På många håll är man ovillig att ytterligare
öka den redan förut höga uttaxeringen genom anslag till nykterhetsnämndsverksamlieten.
På andra håll synes man anse, att, då staten till
statsverket indragit de bet}Mande rusdrycksmedlen och genom särskild lagstiftning
ytterligare begränsat inkomstbeskattningen från monopol- och systembolagen,
det i första rummet är statsmakternas plikt att sörja för medelsanvisningen
till nykterlietsnämndsverksamheten och till realiserandet av
alkoholistbeliandlingslagen. I allt större utsträckning har man också krävt,
att staten skulle lämna såväl erforderliga medel till nykterhetsnämndsverksamheteus.
upprätthållande som också helt bekosta anstaltsbekandlingen
av alkoholister.. Enligt kontrollstyrelsens mening finnes det mycket fog för
denna .uppfattning. Det torde således kunna ifrågasättas, huruvida icke av
de rikligt flödande rusdrycksmedlen, av vilka endast en del komma till direkt
användning i statsbudgeten, någon mindre del, fullt tillräcklig för berörda
ändamål, skulle kunna anvisas för denna verksamhet, som på det närmaste
beror av den alkoholförbrukning, som statsmakterna särskilt gjort till föremål
för. beskattning. En närmare undersökning av hithörande förhållanden är
enligt kontrollstyrelsens mening särskilt påkallad.

Emellertid torde ett förslag till ny lag örn behandling av alkoholister
knappast böra upptagas till slutligt avgörande, förrän såväl den organisatoriska
som den ekonomiska sidan av nykterlietsnämndsverksamheten gjorts till föremål
för en särskild utredning.

Såsom framgår av sid. 57 i det föreliggande betänkandet hava de sakkunniga
ansett, att i fråga örn behandling av alkoholister måste väsentlig
vikt läggas på förebyggande åtgärder. Först i den mån hjälpåtgärder visat
sig resultatlösa, bör såsom regel strängare åtgärder i form av tvångsinternering
å alkoholistanstalt komma i fråga. Enligt kontrollstyrelsens mening
måste de förebyggande åtgärderna inrymmas en väsentlig plats, och det är
därför av betydelse, att ingripandet kan ske ju förr dess hellre. Detta
förutsätter emellertid en utvecklad nykterhetsnämndsorganisation med sakkunskap
och tillräckliga ekonomiska hjälpmedel till sitt förfogande, något
som .kontrollstyrelsen i förbigående berört. Men det kräves också, att lagstiftningen
erhåller en sådan utformning, att ingripandet från nykterhetsnämndsinstitutionens
sida kommer att ske på ett så pass tidigt stadium,
att de förebyggande åtgärderna få verklig betydelse. Sker ingripandet mot
en alkoholmissbrukare, först när hans alkoholmissbruk nått en betydande
omfattning, torde erfarenheten visa, att förebyggande åtgärder icke i någon
större utsträckning leda till resultat. Ur nu anförda synpunkter synes det
böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättningarna för ingripande
mot en alkoholmissbrukare genom förebyggande åtgärder skola göras mindre
stränga än förutsättningarna när det gäller att internera en sådan missbrukare.

Sedan styrelsen närmare uttalat sig i den senast berörda frågan, vartill
jag strax skall återkomma, fortsätter styrelsen:

Örn sålunda tillbörlig vikt, såsom de sakkunniga ansett och enligt kontrollstyrelsens,
mening är fallet, bör läggas på de förebyggande åtgärderna och
förutsättningen för vidtagande av förebyggande åtgärder bör vara vidsträcktare
än förutsättningen för internering, böra nykterlietsnämnderna utrustas med
vissa maktmedel för tillämpningen av de förebyggande åtgärderna. Det är
givet, att nämnderna i första hand böra genom övertalning försöka bibringa
alkoholmissbrukaren en uppfattning örn att ett fortsättande på alkohol -

Kungl. Majus proposition nr 164.

missbrukets väg skulle medföra allvarliga verkningar för honom och eventuellt
för hans omgivning, men att örn dylika åtgärder icke skulle visa sig leda
till åsyftat resultat, nykterlietsnämnden skulle hava möjlighet att kunna
utverka, att alkoholmissbrukaren bytte vistelseort för åstadkommande av
den miljöförändring, som ofta är av så stor betydelse för att nå fram till
några resultat i vad det avser., alkoholmissbrukare, som icke kommit för
långt på det sluttande planet. Även andra åtgärder låta sig tänkas. Frågan
härom står emellertid i samband med frågan örn åtgärder i avseende på
återfallsfylleristerna. Ett närmare övervägande av detta spörsmål torde
enligt kontrollstyrelsens mening komma att visa hän på att det skulle vara
till båtnad för spörsmålet om samhälleligt ingripande såväl mot återfallsfyllerister
som mot andra alkoholmissbrukare, att dessa frågor företogos
till utredning från social synpunkt och icke, såsom för närvarande allenast
synes hava skett, från juridiska och straffrättsliga synpunkter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som i sitt utlåtande framställer anmärkning
mot vissa detaljer i förslaget men förklarar sig intet hava att erinra mot
förslagets bestämmelser i övrigt, framhåller dock önskvärdheten av att samtliga
till nykterhetslagstiftningens område hörande frågor bliva föremål för
samtidig behandling.

Stadsf skalen i Nässjö förmenar, att tungt vägande anmärkningar icke torde
kunna framställas mot förslaget, då det måste anses i stort sett synnerligen
lyckligt samt ägnat att väl fylla de luckor, som finnas i den gällande alkoholistlagstiftningen.
Det vore emellertid, anföres vidare, önskvärt, att den
nya lagen örn behandling av alkoholister anpassades efter en ifrågasatt ny
lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri m. m. Exempelvis frågan örn
nykterlietsnämndens befogenhet enligt olika lagar borde säkerligen prövas i
ett sammanhang, även örn därigenom skulle åstadkommas något års dröjsmål
med framläggandet av en del av ifrågavarande lagkomplex.

I övrigt förekommer icke i de inkomna yttrandena någon erinran, som
kan anses innefatta ett yrkande örn uppskov med lagstiftningsåtgärder i
ämnet.

I en del utlåtanden över 1929 års förslag hava framställts vissa önskemål
av mera allmän natur i fråga örn lagstiftningens omfattning. Närmast synas
desamma åsyfta beredandet av möjlighet för nykterhetsnämnderna att vidtaga
förebyggande åtgärder på ett tidigare stadium av rusdrycksmissbruket
än det då internering kan äga rum.

För närvarande gäller enligt 1 § alkoholistlagen, att ingripande förutsätter
hemfallenhet åt dryckenskap. Emellertid stadgas i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen
rätt för nykterlietsnämnden att, där någon brukar alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller andra, avstänga honom under viss
tid från inköp av rusdrycker. 1926 års förslag, vilket såsom nämnts åsyftade
en fullständig reglering av samhällets åtgärder mot fylleri och dryckenskap,
innehöll i 1 § den allmänna bestämmelsen, att örn någon missbrukade alkoholhaltiga
drycker på sätt och under omständigheter, som i lagen oinförmäldes,
åtgärder finge på sätt i lagen stadgades vidtagas. I 6 och 8 §§
meddelades därefter bestämmelser örn vissa åtgärder, som kunde vidtagas.
Enligt 6 § utgjorde förutsättningen för ingripande densamma som den i

Hemfallenhet
åt dryckenskap
såsom förutsättning
för
lagens tilllämplighet.

Kungl. Majus proposition nr 164.

35 § rusdrycksförsäljningsförordningen angivna eller att någon brukade alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I 6 § omnämnda
åtgärder voro dels försök att förmå vederbörande att återgå till ett nyktert och
ordentligt levnadssätt dels ock avstängning under viss tid från inköp av rusdrycker
jämte hemställan till försäljare av alkoholhaltiga drycker att ej
under viss tid utlämna sådana drycker till honom. 8 § upptog såsom allmän
förutsättning för vidtagande av åtgärd hemfallenhet åt dryckenskap,
och den åtgärd, som där anvisades, var anordnandet av övervakning. I vissa
senare lagrum reglerades därefter tvångsinterneringen. 1929 års förslag,
som allenast avser alkoholistvården, stadgar såsom allmän förutsättning för
ingripande hemfallenhet åt dryckenskap. De åtgärder, som kunna vidtagas,
äro dels hjälpåtgärder, bland dem övervakning, dels ock internering. Förslaget
innebär icke någon ändring i angivna stadgande i rusdrycksförsäljningsf
örordningen.

Önskemål av nyss angivet innehåll uttalas i de utlåtanden, vilka avgivits
av kontr allsty reisen, polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhetsnämnder
inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde, länsstyrelsen i Gävleborgs
län, Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning, ny kierhetsnämndernas
Balaförbund samt nykter hetsnämnden i Orebro. I viss mån
har denna fråga ock berörts av socialstyrelsen, nykterhetsnämndernas centralkommitté
samt Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund.

Kontrollstyrelsen har på sätt förut angivits framhållit, att det ur vissa synpunkter
syntes böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättningarna
för ingripande genom förebyggande åtgärder mot dem, som missbruka
alkohol, skulle kunna göras mindre stränga än förutsättningarna, när det
gällde att internera. Därefter fortsätter styrelsen:

Redan då den nu gällande lagen örn behandling av alkoholister förbereddes ,
uttalade sig svenska läkarsällskapets kommitterade för en uppmjukning
av det angivna uttrycket »hemfallen åt dryckenskap». Läkarsällskapets
kommitterade anförde, att det i lagförslaget förutsattes, att en person, för
att kunna interneras, skulle vara hemfallen åt dryckenskap. Med detta
uttryck förknippades dock en föreställning örn ett icke blott höggradigt
men även permanent alkoholmissbruk. Nu vore det emellertid ett sakförhållande,
som icke läte sig bestridas, att en stor del icke blott av de brutala,
våldsamma och sålunda för andras personliga säkerhet farliga alkoholmissbrukarna,
utan även många av dem, som voro oförmögna att på ett tillfredsställande
sätt vårda sina angelägenheter lika väl som dem, som verkade
sedligt förråade, icke voro permanenta alkoholmissbrukare i den mening,
att de dagligen försatte sig under alkoholens inverkan, utan ofta berusade
sig endast under kortare eller längre perioder, vissa veckodagar eller vid
regelbundet återkommande särskilda tillfällen. Ifrågavarande uttryck torde
därför böra utbytas mot något, som icke i lika hög grad betonade permanensen
i alkoholmissbruket. Lämpligare vore därför att inledningssatsen
finge följande lydelse: »Använder någon rusdrycker på sådant sätt, att han
i följd därav». De synpunkter, som läkarsällskapets kommitté anlagt, blevo
emellertid icke godkända vid lagförslagets slutliga överarbetning. Det synes
kunna ifrågasättas, örn icke en av orsakerna till den jämförelsevis ringa
effektiviteten i vår nuvarande alkoholistlagstiftning är just denna stränga
fordran från lagstiftningens sida att den, gentemot vilken nykterhetsnämnden

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

skulle ingripa, skall Lava gjort sig förfallen till dryckenskap, d. v. s. till den
längst gående graden av alkoholmissbruk. Följden härav har otvivelaktigt
blivit den, att risken för ingripande från nykterlietsnämndernas sida blivit
inskränkt endast till de personer, som gått längst i alkoholmissbruk, och
att därmed lagens preventiva verkan blivit minskad i långt större utsträckning,
än som varit avsett då lagen antogs.

Polismästaren i Gävle har framhållit, att gränserna för lagens tillämplighetsområde
vore snävare i 1929 års förslag än i det tidigare förslaget. Den
tanke, som legat till grund för 1926 års förslag, att mindre stränga åtgärder
än internering skulle kunna vidtagas på ett tidigare stadium, vore emellertid
riktig. Örn en person, som vid enstaka tillfällen missbrukade rusdrycker,
kunde man ej säga, att han vore kronisk alkoholist, knappast ens att
han vore alkoholist, men de socialt skadliga följdverkningarna av sådant
alkoholmissbruk kunde vara betydande. Mot sådant missbruk, vilket icke
vore sällsynt, borde ingripande enligt den föreslagna lagen kunna ske. Det
vore av särskild vikt, att åtgärder vidtoges även mot det begynnande missbruket.
Örn ingripande icke skulle förekomma, förrän missbruket övergått
till kronisk alkoholism, vore utsikten att genom åtgärder från samhällets
sida vinna varaktigt resultat starkt reducerad. Något stöd funnes icke för
sådana farhågor, som uttalats, att nykterhetsnämnderna skulle göra sig skyldiga
till onödigt och därmed även olämpligt ingripande.

Sammanslutningen av nyfcterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde
anmärker, att man av uttrycket »hemfallen åt dryckenskap»
torde få den uppfattningen, att en person skall hava blivit vanedrinkare,
innan lagen kan tillämpas på honom. Det torde emellertid — anför den
nämnda sammanslutningen vidare — kunna tänkas fall, då ett tidigare ingripande
mot rusdrycksmissbruk skulle vara synnerligen önskvärt. Framför
allt skulle då förebyggande åtgärder med framgång kunna användas. För
att icke tvekan skall behöva uppkomma, huruvida nykterhetsnämnden re''dan
under dylika förhållanden kan vara berättigad ingripa, syntes det vara lyckligare,
örn. följande formulering, som förekomme i 1926 års förslag, bibehölles:
»Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker på sätt och under om ständigheter,

som i denna lag omförmäles.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

I fråga örn lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga, med frånträdande
av formuleringen i 1926 års förslag till lag angående åtgärder mot
dryckenskap och fylleri: »missbrukar någon alkoholhaltiga drycker på sätt
och under omständigheter, som i denna lag omförmäles», återgått till nuvarande
lagens förutsättning för ingripande, att någon är hemfallen åt dryckenskap,
d. v. s. är vanedrinkare. De sakkunniga hava motiverat detta med
att det saknades skid att frångå den nu i viss mån hävdvunna uppfattningen
och att 1926 års förslag kunde giva anledning till olika tolkning. I sitt avgivna
yttrande över 1926 års förslag godtog länsstyrelsen dettas formulering
härutinnan huvudsakligen på det skäl, att därigenom bereddes möjlighet av
ett ingripande med förebyggande åtgärder redan på ett tidigare stadium av
rusdrycksmissbruk än sedan det övergått till kroniskt. Länsstyrelsen finner
fortfarande denna möjlighet vara önskvärd och förordar på grund härav och
med åberopande av polismästarens samt sammanslutningens av nykterhets -

Kungl. Majus proposition nr 164.

nämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde åberopade skäl
bibehållandet av 1926 års förslags formulering.

Stochholms stads och läns ny bier hetsnämnders sammanslutning har omnämnt,
hurusom enligt den gällande lagen och enligt 1929 års förslag det är en allmän
betingelse för ingripande, att den person det gäller är hemfallen åt
dryckenskap. Inskridande kunde ske endast mot sådant alkoholmissbruk,
som antagit vanans form, alltså mot kroniska alkoholister, vanedrinkare.
Utan tvivel förekomme emellertid fall, då ett ingripande av nykterhetsnämnden
på ett tidigare stadium skulle vara önskvärt. Detta förhållande
hade även beaktats i 1926 års förslag. Sammanslutningen ville ansluta sig
till den i nämnda förslag hävdade uppfattningen.

Ett uttalande av likartat innehåll har gjorts av nykterhetsnämndernas
Dalaförbund.

Nykterhetsnämnden i Orebro yttrar bland annat följande:

Med orden »hemfallen åt dryckenskap» avses, enligt motiveringen, kroniska
alkoholister eller vanedrinkare. Nämnden anser att den i 1926 års
förslag använda avfattningen bättre motsvarar det verkliga behovet. Då i
fråga örn behandling av alkoholister väsentlig vikt måste läggas på de förebyggande
åtgärderna är det nödvändigt att nykterhetsnämndernas ingripande
kan ske på ett så pass tidigt stadium att de förebyggande åtgärderna få
verklig betydelse. Sker ingripandet mot en alkoholmissbrukare först när
alkoholmissbruket nått en betydande omfattning visar erfarenheten att de
förebyggande åtgärderna ofta ej leda till något resultat. Nämnden anser sig
därför kunna kraftigt stryka under vad kontrollstyrelsen i sitt yttrande över
förslaget i denna del anfört.

Socialstyrelsen har i fråga örn uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» åberopat
vad styrelsen anfört rörande lagens rubrik, vilken enligt 1929 års förslag
skulle vara densamma som nu. Angående rubriken har styrelsen anfört:

En av de viktigaste och mest uppmuntrande erfarenheterna från de gångna
åren är, att man med förebyggande åtgärder kan komma till rätta med en
mycket avsevärd del av alkoholmissbrukarna. Detta gäller dock endast, örn
ingripandet sker i tid. Det blir därför en huvuduppgift för nykterhetsnämnderna
att inrikta sig mot sådana, vanligen yngre alkoholmissbrukare, hos
vilka missbruket icke hunnit inrota sig alltför fast. Med hänsyn härtill
torde rubriken »lag örn behandling av alkoholister» icke vara alldeles lycklig.
Begreppet alkoholist lärer nämligen i det allmänna språkbruket åsyfta
endast mycket svårt förfallna individer.

Beträffande nu förevarande uttryck har styrelsen därefter yttrat:

I anslutning till vad örn lagrubriken anförts föreslår socialstyrelsen, att
i 1 § orden »hemfallen åt dryckenskap» ändras till »hemfallen åt alkoholmissbruk».
Ordet dryckenskap synes nämligen för starkt och lider såsom
lagterm av oklarhet. Av uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» lärer med
erforderlig tydlighet framgå, att lagen icke åsyftar rent tillfälliga förvillelser
utan ett vanemässigt eller eljest för individens livsföring karakteristiskt
alkoholmissbruk.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté samt Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders
förbund yrka, att orden »hemfallen åt dryckenskap» måtte utbytas
mot »begiven på dryckenskap». Centralkommittén erinrar, att 1911 års
nykterhetskommitté i utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs för -

Kungl. Majus proposition nr 164.

slag till den nu gällande lagen om behandling av alkoholister framställt
enahanda yrkande, och åberopar nykterhetskommitténs därvid gjorda uttalande,
att orden »begiven på dryckenskap» ej så starkt betonade ett långt
gånget förfall som orden »hemfallen åt dryckenskap» syntes göra.

I det övervägande antalet utlåtanden förekomma, jämte flera eller färre Allmänna
detaljanmärkningar, uttryckliga förklaringar, att förslagets huvudprinciper 1

vunnit gillande eller att förslaget ansetts vara av beskaffenhet, att det bör 1929 ars
genomföras. Av dessa utlåtanden må några utförligare omnämnas. förslag.

Socialstyrelsen anför följande:

Nu gällande lag om behandling av alkoholister tillkom år 1913 och trädde
i kraft den 1 augusti 19IG. Man äger sålunda numera en ganska stor erfarenhet
örn denna lagstiftnings verkningar. Socialstyrelsen har redan tidigare
i ett liknande sammanhang haft tillfälle framhålla, att lagen i det stora hela
varit lyckligt avfattad och infriat de till densamma knutna förhoppningarna.

Denna uppfattning bestyrkes i viss mån av det förhållandet, att lagstiftningen,
ehuru tillämplig på ett mycket ömtåligt område, i själva verket
saknar allvarliga vedersakare. Det är ett viktigt önskemål att denna den
allmänna opinionens gynnsamma inställning bevaras och örn möjligt förstärkes.

Alkoholistlagen innebar på sin tid onekligen en radikal nyordning; den
ägde icke några direkta förebilder inom andra länder och har heller ännu
icke — även örn officiella förslag härtill framkommit — erhållit några efterföljare,
örn man bortser från den omläggning av lagstiftningen på området,
som för några år sedan gjordes i den schweiziska kantonen S:t Gallen. Det
är tydligt, att tillämpningen av en lag, som sålunda betecknar en ganska
betydelsefull utbyggnad av samhällets kontroll över den enskilde och hans
levnadssätt, erbjuder alldeles särskilda vanskligheter och lätt kan föranleda
irritation. Då man nu står i begrepp att revidera lagen, torde man enligt
socialstyrelsens uppfattning böra utgå ifrån att en väsentlig anledning till
att sådana följder av lagens handhavande i stort sett kunnat undvikas är
att finna däri, att de initiativtagande organen regelmässigt utgöras av folkvalda
lekmannainstitutioner, nykterhetsnämnderna. Det framstår därför som
en angelägenhet av stor vikt för alkoholistvården i vårt land att stärka och
stödja dessa organ. I viss mån torde detta syfte kunna främjas i lagstiftningsväg.
Yiktigare lärer emellertid vara, att staten genom fortsatt upplysningsverksamhet
informerar och intresserar nykterhetsnämnderna för
deras uppgifter samt genom kraftigare ekonomiskt stöd minskar nämndernas
svårigheter att bedriva den lagenliga nämndverksamheten i behörig omfattning.
Spörsmålen om lagrevisionen och den framtida anordningen av understöds-
och upplysningsverksamheten höra sålunda nära samman. Socialstyrelsen
torde få tillfälle att sedermera inkomma med förslag i sistnämnda
hänseende.

Den gällande lagen har icke utan berättigande karakteriserats såsom en
försökslagstiftning, ett experiment. Även örn detta i stort sett slagit väl ut,
har emellertid erfarenheten under de gångna åren blottat vissa brister hos
densamma, vilka böra avhjälpas. Det föreliggande revisionsförslaget har det
begränsade syftet att söka råda bot på dessa. Den angelägnaste uppgiften
inom alkoholistvården torde visserligen vara att undanröja hindren för en
nöjaktig tillämpning av lagen. Vid sidan härav är det emellertid ett önske
mål av icke ringa betydelse, att lagstiftningen blir föremål för den över
arbetning, vartill de under lagtillämpningen vunna erfarenheterna giva an
ledning.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 käft. (Nr 164.) 215 31 3

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Frågan om en revision har varit svävande i flera år. Anledning till ytter
ligare uppskov synes ej föreligga. Då det oklara läget beträffande denna
lagstiftning medfört vissa olägenheter för den statliga upplysningsverksamheten
bland nykterhetsnämnderna, är det från denna verksamhets synpunkt
ett önskemål, att denna fråga erhåller sin lösning snarast möjligt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har yttrat:

De stora befogenheter att ingripa i alkoholmissbrukarens liv, som tillagts
nykterhetsnämnderna enligt lagförslaget, förutsätta, att de särskilda, i många
hänseenden ömtåliga fallen behandlas av nykterhetsnämnderna på ett förstående
och lojalt sätt. Man kunde känna sig tveksam, huruvida det vore
tillrådligt att med hänsyn till eventuella övergrepp inrymma dessa i människors
privata liv så ingripande befogenheter åt nykterhetsnämnderna, örn
den föreslagna lagstiftningen hade samma karaktär av i huvudsak interneringslag
som den nu gällande lagen. Av lagförslaget framgår emellertid,
att förebyggande åtgärder i första hand alltid skola användas för alkoholistens
tillrättaförande och att tvångsinterneringen får tillgripas först och i den
mån de förebyggande åtgärderna visa sig verkningslösa. Vidare innehåller
förslaget en erinran till nykterhetsnämnderna att samarbeta med myndigheter
och institutioner för social hjälpverksamhet. Det drag av social räddningsverksamhet,
som präglar förslaget, synes länsstyrelsen ägnat att undanröja
ovan antydda tvekan. Länsstyrelsen har för sin del intet att erinra
mot att förslaget upphöjes till lag.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning anser önskvärt,
att förslaget snarast möjligt antages. Sammanslutningen uttalar den
förvissningen, att betydande förbättringar i nykterhetshänseende skulle vinnas,
därest förslaget — med de ändringar och kompletteringar, som kunna visa
sig vara påkallade — bleve upphöjt till lag.

Nykterhetsnämnden i Göteborg anför:

Nämnden finner förslaget innefatta en med varsam och skicklig hand
tillrättalagd revision av den nu gällande lagen örn behandling av alkoholister,
vilken såsom en för vårt land ny lagstiftning inom ett ömtåligt område
under dess nu snart fjortonåriga tillämpning visat sig vara på det hela taget
lyckligt avfattad. De brister i den nu gällande lagen, som med ledning av
erfarenheten från dess tillämpning kunnat påvisas, hava i förslaget på ett i
stort sett ändamålsenligt sätt avhjälpts, och den praxis i form av dels övervakning
och dels försökspermission av alkoholmissbrukare, vilken med stor
framgång tillämpats av nvkterhetsnämnder och alkoholistanstalter vid sidan
av den gällande lagens bestämmelser, hava i lagförslaget givits en reglering,
som får anses medgiva en fortsatt lycklig användning av de båda betydelsefulla
instituten. Samtidigt har åt lagbestämmelserna genom deras uppdelning
i olika kapitel med rubriker givits en mera översiktlig uppställning,
vilket, då bestämmelserna härigenom blivit lättare tillgängliga, är ägnat att
verksamt befordra en allmän och riktig tillämpning av lagen. Med denna
uppfattning finner nämnden sig kunna utan tvekan i princip förorda, att
förslaget upphöjes till lag.

Det torde icke råda mer än mening därom, att lagen angående behandling
av alkoholister visat sig vara ett lämpligt och verksamt medel för bekämpande
av de svåraste formerna av alkolismens sociala skadeverkningar.
Det försök, som med denna lagstiftning gjordes, att på en dittills såväl hos
oss som i andra länder i stort sett oprövad väg komma till rätta med det

.''55

Kungl. Majus proposition nr lf>4.

samhällsskadliga1 spritmissbruket, kan således sägas hava utfallit synnerligen
val. Lagens karaktär av försökslagstiftning betingade emellertid en
särskild begränsning och varsamhet vid lagens tillkomst. Härtill bidrog
jämväl den omständigheten, att vissa närliggande lagstiftningsfrågor, avseende
bland annat lösdrivares behandling, fattigvård, sinnessjukvård och i
viss mån förmynderskapslagstiftningen, voro olösta. Under de år som gått,
sedan lagen trädde i kraft, har lagens begränsade räckvidd framkallat krav
å en utvidgning av dess tillämpningsområde. Jämväl i vissa andra avseenden
hava yrkanden väckts om ändringar i lagen. Därtill kommer, att nyss berörda
lagstiftningsfrågor utom frågan angående lösdrivares behandling numera
äro lösta. Förslag till ny lagstiftning i sistberörda ämne lärer emellertid
kunna förväntas bliva framlagt för riksdagen inom den närmaste tiden. Vid
dessa förhållanden har jag ansett mig böra till prövning upptaga frågan,
huruvida de framställda reformkraven skola föranleda en revision av lag
stiftningen.

Innan jag ingår härpå, vill jag beröra spörsmålet örn grunden till samhällets
ingripande mot de personer, som nu avses, och får därvid tillkännagiva,
att jag i denna fråga ansluter mig till den uppfattning, som uttalats
i 1929 års förslag och jämväl hävdats av fattigvårdslagstiftningskommittén
samt av lagrådet i dess yttrande över förslaget till den gällande lagen örn
behandling av alkoholister. Grunden bör således enligt min mening vara
den fara eller allvarliga olägenhet för samhället i ett eller annat avseende,
som vissa alkoholisters levnadssätt medför. Jag vill dock betona, att ett
ingripande från samhällets sida måste anses befogat icke allenast i sådana fall,
då en fara eller allvarlig olägenhet för samhället redan klart framträtt, utan
jämväl i fall, då det framstår såsom visst eller högst sannolikt, att sådan
fara eller olägenhet inom en nära framtid måste uppkomma, därest ej åtgärder
från det allmännas sida vidtagas till vinnande av rättelse. Frågan om
den principiella grunden för samhällets ingripande synes emellertid vid
utformandet av lagbestämmelser i ämnet icke hava den betydelse, som i 1926
års betänkande tillagts densamma. Man må anse sig bygga lagstiftningen på
den ena eller andra grunden; praktiska och andra skäl föranleda dock, att
området för åtgärder från det allmännas sida mot dem, som missbruka
alkohol, blir ungefär ett och detsamma.

Att nuvarande lag icke tillstädjer ingripande i alla de fall, där åtgärder
otvivelaktigt äro påkallade, synes mig tydligt ådagaläggas av den utredning,
som åvägabragts genom de olika sakkunnigberedningarna och de över förslagen
avgivna yttrandena. Av utredningen framgår vidare, att det till främjande
av en rationell vård är erforderligt, att möjlighet beredes till förlängning
av interneringstiden. En sådan förlängning är särskilt befogad med
hänsyn till vissa kategorier bland alkoholisterna, i främsta rummet de svårförbätterliga.
Allmänt anses, att bestämmelserna i gällande lag örn lijälpåtgärder
icke äro tillfredsställande. Dels är placeringen av bestämmelserna
ägnad att undanskymma betydelsen av sådana åtgärder och dels innebära
bestämmelserna en blott ofullständig reglering av hjälpåtgärderna. Sålunda

Kungl. Majus proposition nr 164.

omnämnes icke i lagen den hjälpåtgärd, som torde vara den oftast anlitade
och i allt fall den med största framgång prövade, nämligen övervakningen.
Även vissa andra anordningar, som nu tillämpas vid alkoholistvården, hava
utbildats helt vid sidan av lagen. Det viktigaste exemplet härpå torde vara
den s. k. för sökspermissionen. Att ett lagfästande av den utveckling, som
på sätt nu antytts i flera viktiga avseenden ägt rum i praxis, bör ske, torde
utan vidare vara tydligt. Av de ändringsyrkanden, som ytterligare synts
mig böra beaktas, örn ock allenast i viss omfattning, må här framhållas de,
som avse ökad medverkan från statens sida till gäldande av vårdkostnaderna.
Slutligen har den nuvarande lagen i åtskilliga detaljer ansetts i behov av
jämkningar.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att en fullständig revision av lagstiftningen
enligt min mening bör komma till stånd. Ett genomförande inom
den nuvarande lagens ram av erforderliga ändringar har icke synts mig möjligt.

Riktigheten av min uppfattning, att en reform bör komma till stånd,
bekräftas därav, att det senast framlagda sakkunnigförslaget blivit i princip
så gott som enhälligt tillstyrkt i de däröver avgivna yttrandena. Kontrollstyrelsen,
länsstyrelsen i Jönköpings län och stadsfiskalen i Nässjö
hava emellertid uttalat den meningen, att en reform av alkoholistlagstiftningen
bör genomföras först i sammanhang med reformer å närliggande
rättsområden samt att resultatet av vissa pågående eller föreslagna utredningar
bör avvaktas. Dessa myndigheter vitsorda likväl, att alkoholistlagen
är i behov av reformering. Särskilt må understrykas, att kontrollstyrelsen
finner den nuvarande lagstiftningen i olika avseenden otillräcklig och de
föreslagna utvidgningarna påkallade. De nämnda myndigheternas betänkligheter
avse således icke frågan, huruvida ny lagstiftning bör komma till
stånd, utan allenast den lämpliga tidpunkten därför. Att låta reformarbetet
nu anstå skulle emellertid helt visst betyda ett undanskjutande av denna
visserligen begränsade men dock betydelsefulla reform till en ganska obestämd
framtid.

Yrkandena örn uppskov hava framställts bland annat med hänsyn till det
pågående arbetet å en förändrad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen
m. m. Det torde emellertid dröja avsevärd tid, redan innan förslag till
reviderad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen kan föreligga utarbetat,
och det är givetvis synnerligen svårt att beräkna, huru snart därefter
ett lagförslag kan vinna statsmakternas godkännande. Härtill kommer
vidare den avgörande synpunkten, att sambandet mellan denna lagstiftning
och alkoholistlagen icke torde vara av sådan art, att verkliga olägenheter
skulle uppkomma, därest alkoholistlagen nu bleve föremål för revision. I
denna lag meddelas visserligen organisatoriska bestämmelser rörande de
särskilda kommunala organ — nykterhetsnämnderna — som i vissa avseenden
skola omhänderhava tillämpningen av försäljningslagstiftningen. I det
förslag, som utarbetats inom departementet, förekomma icke några egentliga
nyheter på denna punkt, utan den nu bestående ordningen bibehålies i
huvudsak oförändrad. Huruvida några mera avsevärda ändringar beträffande

Kungl. Majlis proposition nr 164.

nykterhetsnämndernas organisation komma att genomföras vid revisionen av
försäljningslagstiftningen, är naturligen icke möjligt att nu förutsäga. Men
det lärer vara befogat antaga, att några ändringar, som icke lämpligen skulle
kunna inpassas i en lag örn behandling av alkoholister eller anknytas till
densamma, icke skola ifrågasättas. Ej heller torde de stadganden, som i
rusdryckslagstiftningen kunna komma att föreslås till hämmande av alkoholmissbruk,
bliva av sådan natur, att det vore fördelaktigt, om de sammanfördes
med bestämmelser om åtgärder mot ett så framskridet missbruk som
det, varom är fråga i en alkoholistlag. Tvärtom synas vissa skäl tala för
att såsom hittills hålla dessa olika regler åtskilda.

Kontrollstyrelsen har i sitt utlåtande särskilt framhållit sambandet mellan
fyllerilagstiftningen och lagen om behandling av alkoholister och synes i
själva verket stödja sin uppfattning, att de sakkunnigas förslag icke bör
läggas till grund för en ny alkoholistlag, väsentligen därpå, att åtgärder icke
samtidigt föreslås för fylleriets bekämpande.

Av ingen torde det numera bestridas, att samhället tidigare alltför slappt
reagerat gentemot fyllerister. Även örn en obestridlig förbättring i detta
avseende så småningom inträtt, torde det vara uppenbart, att mycket ännu
återstår att göra, innan tillfredsställande förhållanden införts. Säkeiligen
skulle det därför vara önskvärt, att bestämmelserna mot fylleri snarast möjligt
bleve reviderade. Enligt min mening är det emellertid icke påkallat att i
en alkoholistlag eller ens i sammanhang med dess revidering utforma skarpna
bestämmelser gentemot det tillfälliga rusdrycksmissbruket. Det synes mig
nämligen vara uppenbart, både att samhällsskadligt alkoholmissbruk ofta
förekommer hos personer, som aldrig varit straffade för fylleri, och att fylleriförseelser
enbart icke behöva utgöra bevis för att den därför straffade bör
behandlas enligt alkoholistlagen. Fyllerilagstiftningen synes mig därför icke
böra i annan mån beröras i den lagstiftning, som reglerar behandlingen av
alkoholister, än som redan skett genom den år 1922 vidtagna ändringen i
1913 års alkoholistlag. Efter denna lagändring kail åtgärd enligt alkoholistlagen
vidtagas mot den, som är hemfallen åt dryckenskap, örn han upprepade
gånger dömts för fylleri. Bestämmelse av liknande innehåll är
upptagen i det lagförslag, som nu framlägges. Den anmärkning, som av
kontrollstyrelsen framförts, att nämnda bestämmelse endast i ringa grad
synes hava blivit tillämpad, torde icke i och för sig påkalla ändring i lagen.
Riktigheten av anmärkningen vill jag dock vitsorda. För undanröjande av
ifrågavarande missförhållande torde emellertid ingen annan åtgärd lämpligen
kunna komma i fråga än fortsatt upplysningsverksamhet bland landets nykterhetsnämnder,
varigenom dessa intresseras för att i större utsträckning
begagna sig av möjligheterna till ingripande enligt alkoholistlagen. Den
avsevärda minskning av kommunernas ekonomiska bördor för alkoholisternas
omhändertagande, som enligt min mening bör komma till stånd — jag återkommer
strax härtill — skall förvisso också betydligt underlätta vidtagandet
av sådana åtgärder från nykterhetsnämndernas sida.

Jag anser således den reform av alkoholistlagen, som enligt vad jag förut
utvecklat är av behovet påkallad, nu böra komma till stånd. I vad mån de

Kungl. Majus proposition nr 164.

tidigare omförmälda kraven å utvidgning av lagens tillämpningsområde och
andra ändringar i lagen funnits böra genomföras, kommer att närmare
framgå av det lagförslag, som framlägges, jämte motiveringen därtill. I ett avseende
skall jag emellertid redan här beröra frågan örn lagens tillämpningsområde,
nämligen såvitt angår den allmänna förutsättningen för vidtagande
av åtgärder enligt lagen, hemfall enhet åt dryckenskap. Såsom den lämnade
redogörelsen för yttrandena utvisar, har nämnda fråga upptagits till behandling
av flera myndigheter och andra, som yttrat sig. I dessa yttranden
har hävdats vikten av att ingripande sker på ett tidigt stadium, då utsikterna
för ett tillrättaförande äro större. Otvivelaktigt förtjänar den anförda
synpunkten särskilt beaktande. A andra sidan får ej förbises, att lagstiftningen
bör vara så anordnad, att den ej lämnar tillfälle till trakasseri eller
ingripande i otid. Misstag i sådant avseende från deras sida, som hava att
tillämpa lagen, skulle för avsevärd tid framåt kunna bringa alkoholistvården
överhuvud i vanrykte. Och därmed kunde åstadkommas större skada än
den, som skulle föranledas av att ingripande komme att ske på en tidpunkt,
som med hänsyn till möjligheten av rättelse måhända icke vore den mest
önskvärda.

De sålunda anförda synpunkterna mana till särskild varsamhet vid en
rubbning av den gällande allmänna förutsättningen för vidtagande av åtgärder
enligt lagen. 1926 års förslag, som särskilt åberopats i de yttranden,
varom nu är fråga, innebar ej heller någon ändring av nämnda
förutsättning för anordnande av övervakning eller för interneringsåtgärd.
Vissa lindrigare hjälpåtgärder kunde enligt 6 § vidtagas vid en ringare grad
av alkoholmissbruk än den, som betecknas med hemfallenhet åt dryckenskap.
Av dessa hjälpåtgärder synas mig de, som avse utminutering eller utskänkning
av rusdrycker, icke böra regleras i alkoholistlagen. Vad angår den personliga
uppmaningen att återgå till ett nyktert och ordentligt liv — den
åtgärd av de nu förevarande, som nykterhetsnämnd enligt motiven till 6 §
i 1926 års förslag framförallt hade att vidtaga — lärer det kunna sättas
i fråga, huruvida en bestämmelse örn en dylik uppmaning skulle bliva till
större gagn. Att märka är nämligen, att nykterlietsnämnden icke utrustats
med något medel att få uppmaningen åtlydd, därest den ej skulle hörsammas.
Ej ens en mildare form av övervakning skulle kunna anordnas på
detta stadium av rusdrycksmissbruket. Vid nu berörda förhållanden har jag
icke kunnat tillstyrka en bestämmelse i enlighet med 6 § i 1926 års förslag.
Däremot har jag till vinnande i viss örn ock begränsad omfattning av syftet
med här behandlade yrkanden ansett mig kunna utbyta ordet »dryckenskap»
i 1 § mot »alkoholmissbruk». Förslag örn ett dylikt utbyte har, på sätt
förut nämnts, framställts av socialstyrelsen. Därmed lärer vinnas, att ingripande
kan ske på ett något tidigare stadium, än vad för närvarande är
fallet. Anmärkas må, att uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» på sina
håll torde hava tolkats så, att ingripande ej är medgivet mot andra än deni,
som förete ett synnerligen långt framskridet alkoholmissbruk. Det nu
ifrågasatta uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» synes mindre ägnat att
framkalla en sådan uppfattning.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Inledningsvis har jag omnämnt det år 1929 framlagda betänkandet med
förslag till lag om internering & allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna
åt dryckenskap. I betänkandet anmäldes, att de föreslagna bestämmelserna,
som vore avsedda att tjäna ett huvudsakligen socialt syfte, hade
ett mycket nära samband med det genom strafflagen bestämda straffsystemet
samt i övrigt med strafflagen och vissa densamma närstående lagai. Det
syntes därför de sakkunniga vara skäl att, därest en lagstiftning av förevarande
innebörd ur sociala synpunkter ansåges önskvärd, densamma, innan
slutliga åtgärder vidtoges för dess åstadkommande, komme under närmare
övervägande ur straffrättslig synpunkt.

Frågan örn förhållandet mellan straff och internering å alkoholistanstalt
omnämndes redan av fattigvårdslagstiftningskommittén i dess betänkande
med förslag till lag om behandling av alkoholister och berördes jämväl i
den vid 1913 års riksdag framlagda propositionen. Därvid uttalades den
uppfattningen, att frågan borde lösas i samband med den allmänna reform
av straffrätten, som kunde förväntas såsom resultat av en då påbörjad utredning.
Med hänsyn till den tid, som lärer komma att förflyta, innan en
allmän strafflagsreform kan genomföras, synes dock numera den förevarande
frågan böra upptagas till behandling oberoende av strafflagsreformen. Såsom
förut angivits, hava yttranden infordrats över det framlagda betänkandet,
men ärendet har ännu ej kommit i det skick, att förslag kan föreläggas riksdagen.
Det torde emellertid finnas förhoppning, att frågan skall kunna bringas
till lösning inom en nära framtid.

Enligt det förslag till vanartslag, som den 14 januari 1931 underställdes
lagrådets granskning, skall ett nytt organ i varje län inrättas för behandling
av frågor örn intagande å allmän arbetsanstalt. Detta organ, som benämnts
vårdnadskollegium, skall enligt förslaget bestå av fyra ledamöter,
nämligen en ordinarie domare såsom ordförande, en läkare och två valda
ledamöter, i allmänhet utsedda av landstingen. Individuell rösträtt är stadgad
för ledamöterna med utslagsröst för ordföranden. Förslaget om inrättande
av ett sådant organ har sin främsta grund i önskan att söka ernå
en handläggning av frågor örn frihetsberövande!!, som även inför folkmeningen
framstår såsom tillfullo betryggande. Därigenom skulle den misstro, som
på vissa håll nu hyses mot behandlingen genom administrativa myndigheter
av nämnda frågor, kunna avlägsnas.

Före lagförslagets framläggande hade en inom socialdepartementet utarbetad
promemoria angående inrättande av det nya organet, där förslagsvis
benämnt intagningsnämnd, för yttrande remitterats till Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna, socialstyrelsen och statskontoret. I denna anfördes, sa\itt
nu är i fråga, följande:

Inrättas ett särskilt organ för handläggning av yanartsärenden i andra
instans, synas ärenden angående intagning av alkoholister å alkoholistanstalt
med fördel kunna överföras från länsstyrelserna. För e,n förläggning av
dessa ärenden till ett organ med domstols karaktär torde i viss man kunna
åberopas samina skäl som beträffande vanartsärendena, då jämväl beslut örn
intagning å alkoholistanstalt innebär frihetens förlust. Vidare är att märka,

Handläggning
ar interneringsärenden.

Inom socialdepartementet

utarbetad
promemoria
i närliggande
fråga.

Yttranden
ever promemorian.

Kungl. Majus proposition nr 164.

att a^öhohsm och vanartigt levnadssätt ofta gå över i varandra, och att det
darfor vid uppkommen fråga, örn en alkoholist eller en vanartig person bör

- rr<le Tfra att det organ, som avgör frågan, äger möj lighet

att välja mellan de olika vårdformerna.

Lansstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bolms, Skaraborgs,
Värmlands och Västmanlands län samt socialstyrelsen hava i avgivna yttranden
tillstyrkt alkoholistärendenas överflyttning till vårdnadskollegiet, därest ett
sådant inrattades. Länsstyrelsen i Kalmar län har därvid såsom särskilt skäl
harfor framhållit, att alkoholism och vanartigt levnadssätt ofta överginge i
varandra och att möjligheten att avväga korrektiven alltså vore betydelsefull.

Länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län avstyrka
däremot överflyttningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att medan handläggningen enligt
vanartslagen liksom för närvarande enligt lösdrivarlagen skall vara muntlig
och snarlik rannsakningen i brottmål, handläggningen av ärenden enligt
alkoholistlagen alltid är skriftlig, samt fortsätter:

Administrativa myndigheter äro givetvis mera än domstolar lämpade för
ärenden med skriftlig handläggning och sålunda även för ärenden av sistnämnda
slag De ytterst sällsynta fall, då muntlig förhandling, exempelvis
tor anställande av vittnesförhör, kan vara erforderlig, torde därför ej böra
föranleda att alla ärenden av detta slag i sin helhet skola överflyttas från
de administrativa myndigheterna, och någon omläggning av förhandlingarna
dessa ärenden torde ej heller vara ifrågasatt. Att nu uttala sig i vad mån
en sadan omläggning kan eller bör komma till stånd är naturligtvis icke möj överflyttidngen1Sen

^ daifÖ1 för narvarancle bestämt avstyrka den föreslagna

Länsstyrelsen i Älvsbergs län anför:

Att hela den grupp ärenden, intagning av alkoholister å alkoholistanstalt,
«WUlQf0rilt Ä «°m helst erinringar handlagts av länsstyrelserna,

s, ,l e. ombyttas till detta särskilt inrättade organ endast av den orsak att
det ror sig örn en persons tvångsvisa intagande å viss anstalt, kan länsstvrelsen
ej tinna vara lämpligt. J

Länsstyrelsen i Jämtlands län (landshövdingen Linnér) yttrar:

Vad alkoholisterna beträffar har undertecknad, landshövding, frän föregående
verksamhet med handläggning av dylika ärenden från hela landet
icke ett intryck av »administrativt godtycke, eller opåkallad ingripande från
myndigheternas sida, utan snarare en känsla av att alkoholisternas hustrur
och barn ofta fa uthärda ett övermått av lidande och risk, innan internering
ager rum.

Socialstyrelsen som uttalat sig i avstyrkande riktning i fråga örn inrättandet
av det nya organet — har till stöd därför bland annat anfört, att
i åtskilliga fall frågor örn det nya organets kompetensområde inställde sig,
samt yttrar härom bland annat:

Enligt 12 § 1929 års förslag till alkoholistlag äger »sökande hos länsstyrelse
påkalla förständigande för nykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder
eller att själv gora ansökan örn förordnande örn personens intagande å allman
alkohohstanstalt». Ehuruväl det i förevarande sammanhang rör sig örn
besvarsforfarande, lärer ansökan i och med att den alternativt kan avse intagning
pa anstalt, böra ställas till intagningsnämnden. Skulle det då också

Kungl. Majlis proposition nr 161.

ankomma på intagningsnämnden att, örn intagning å anstalt ej befunnes
böra komma till stånd, förständiga nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder?
Enligt 16 § samma förslag äger länsstyrelsen meddela föreläggande
för nykterhetsnämnd. Skall denna befogenhet överflyttas på intagningsnämnden?
Enligt 17 § 2 mom. kan liknande förhållanden uppkomma.

Det förtjänar här nämnas ett exempel på de vanskligheter, som inställa
sig, då det gäller att ur länsstyrelsernas ämbetsområde utbryta hithörande
frågor, jämväl där de direkt avse intagning å anstalt. Enligt 17 § 1 mom.
förslaget till alkoholistlag äger länsstyrelse på eget initiativ förordna örn
straffriförklarade alkoholisters intagning å anstalt. Skola sådana personer
av länsstyrelsen överlämnas till intagningsnämnden, ehuruväl intagningen
på alkoholistanstalt synbarligen endast är en av de ofta betydelsefulla åtgärder,
som länsstyrelsen har att överväga i dylika fall?

Vid remissen till lagrådet av förslaget till vanartslag har jag utförligt
redogjort för skälen till inrättande av vårdnadskollegier för handläggning
av frågor om intagande å allmän arbetsanstalt. Därvid har jag jämväl såsom
min uppfattning uttalat, att ärenden angående internering å alkoholistanstalt
borde behandlas av kollegierna. Visserligen lärer anledning näppeligen
hava förefunnits att enbart för ärenden angående internering av alkoholister
inrätta ett nytt organ, ehuru jämväl här de skäl, som åberopats
mot handläggning i nuvarande ordning av frågor om frihetsberövande, i
viss mån torde äga giltighet. Då emellertid vårdnadskollegium enligt det
nämnda förslaget skall bliva andra instans för handläggning av ärenden
enligt vanartslagen, hava övervägande skäl synts mig tala för att dit hänföra
jämväl alkoholistärenden. För närvarande handläggas dessa olika ärenden
merendels av samma myndighet; annan ordning råder i poliskammarstäderna
i landsorten, där poliskamrarna behandla frågor örn ådömande av
tvångsarbete och länsstyrelserna ärenden angående internering av alkoholister.
Den ordning, som sålunda nu vanligen råder, bör enligt min mening
framdeles tillämpas. Ärendena äro nämligen ur flera synpunkter varandra
närstående. Sålunda visar erfarenheten, att alkoholism och vanartigt
levnadssätt ofta övergå i varandra, och de åtgärder, som kunna ifrågakomma
för åvägabringande av rättelse, äro ganska likartade. Det torde ock vara
önskvärt att bereda vårdnadskollegiet möjlighet att vid handläggning av
ärende enligt vanartslagen övergå till behandling enligt alkoholistlagen och
direkt meddela interneringsförordnande, därest en person, som inställts inför
kollegiet, finnes vara i behov av alkoholistvård och beredandet av sådan
vård är tjänligare jin vidtagandet av åtgärd enligt vanartslagen.

Emot ärendenas överflyttande bär länsstyrelsen i Blekinge län erinrat,
att förfarandet i alkoholistärenden är skriftligt. I anledning härav må framhållas,
att muntlig handläggning visserligen torde bäst lämpa sig för ett
organ av sådan karaktär som vårdnadskollegiet, men med hänsyn till vårdnadskollegiets
sammansättning kan en fullt betryggande handläggning av
ärendena förväntas komma till stånd även vid skriftligt förfarande.

Vad angår de här förut återgivna, av socialstyrelsen anförda invändningarna
mot ärendenas hiinskjutande till vårdnadskollegiet, vill jag allenast nämna,
att det synes mig tydligt, att kollegiet såsom en nyktorhetsniimnden över -

Departements chefen.

Vård kostnaderna.

Gällande bestämmelser.

Sakkunnig förslagen.

Yttranden.

42 Kungl. Majus proposition nr 164.

ordnad myndighet skall äga förständiga nämnden att vidtaga hjälpåtgärder
samt att, därest straffriförklarade personer böra intagas å alkoholistanstalt,
desamma böra överlämnas till vårdnadskollegiet för vederbörligt intern eringsförordnande.

I det föregående har jag redogjort för de bestämmelser, som nu gälla angående
gäldandet av vårdkostnad, och det torde tillåtas mig att här allenast
åberopa vad där anförts (s. 18—19).

I fråga örn sakkunnigförslagens ställning till detta spörsmål får jaghänvisa
till betänkandena (1926 års s. 124 £f., 1929 års s. 108 ff.). Jag vill
här allenast erinra, att framkomna yrkanden, att kostnaderna skulle helt
överflyttas å statsverket, icke av de sakkunniga biträtts. Båda förslagen
innebära emellertid en utökning av statsverkets ansvar för kostnaderna i
fråga om vissa särskilda kategorier av dem, som missbruka alkohol. Bland
annat skall all kostnad för vård av dem, som anses farliga, övertagas av
statsverket.

En av de senast tillkallade sakkunniga, hovrättsrådet Petrén, har i särskilt
yttrande anfört, att yrkandena örn att alla vårdkostnader för tvångsinternerade
alkoholister skulle bliva en statens angelägenhet hade mycket fog för sig
ur olika synpunkter samt att en slutgiltig lösning av frågan örn alkoholistvården
sannolikt ej stöde att vinna på annan väg. Nämnde sakkunnige
har emellertid vidare förklarat, att han, då en så genomgripande ändring
lämpligen måhända ej borde vidtagas på en gång, i likhet med övriga sakkunniga
ansett statsverkets skyldighet att bära vårdkostnaden för tvångsinternerade
alkoholister för närvarande icke böra utsträckas utöver vad som
skett i 1929 års förslag.

Frågan om vårdkostnaderna har ägnats uppmärksamhet i åtskilliga av
de yttranden, som avgivits över 1929 års förslag.

I flera yttranden påyrkas, att staten skall helt övertaga vårdkostnaderna.

Svenska landskommunernas förhand förklarar sålunda, att förbundet ej kan
Anna förslagets lösning av problemet lycklig, och ansluter sig till den uppfattningen,
att samtliga med intagning å allmän alkoholistanstalt förenade
kostnader böra överflyttas å statsverket. Förbundet anför därom vidare:

Som ett huvudskäl för en sådan anordning har med fullt fog anförts, att
alkoholistvården aldrig blir fullt effektiv, förrän staten övertagit samtliga
ifrågavarande kostnader. Så länge saken icke ordnas på detta sätt, komma
i åtskilliga fall köstnadsliänsyn att utgöra ett hinder mot ansökning örn en
åt dryckenskap hemfallen persons intagande å alkoholistanstalt; man kan
knappast förtänka en hårt skattetyngd kommun, örn den i det längsta drar
sig för att påkalla en interneringsåtgärd, som måhända kommer att medföra
en ganska betydande utgift. Något verkligt vägande skäl mot att lägga
ifrågavarande kostnader på staten har icke anförts, ty att kommunerna i
så fall skulle söka åstadkomma oberättigade interneringar, finns det ingen
som helst anledning att befara. I de flesta fall blir det kommunen, som
får underhålla en internerad persons familj under interneringstiden; och
för övrigt lär man icke behöva hysa farhågor för att länsstyrelserna skulle
besluta örn internering utan att kraftigt talande skäl för en sådan åtgärd
föreligga.

Kungl. Majus proposition nr 164.

. Göteborgs och Bohus läns nylderhetsnämnders förbund!, Blekinge läns nykterhetsnämnders
centralorganisation, Älvsborgs läns nykterhefsnämnders centralorganisation,
nykterhetsnämndernas Dalaförbund, styrelsen för nykterhetsnämndernas
samorganisation inom Söderhamns kontrollområde och nykterhetsnämnden i Karlskrona
hava jämväl yrkat, att staten måtte övertaga samtliga vårdkostnader.

Jönköpings läns nykterhetsnämnders förbund framställer samma yrkande.
Förbundet gör gällande, att det på landet är en vanlig uppfattning, att den
styrelse, som åstadkommer minsta kostnaden för kommunen, är den bästa!
Även för en nykterhetsnämnd måste det vara angeläget, att den sköter sig
på ett sätt, som inför komjnunen framstår såsom berömvärt. Det kan enligt
förbundets erfarenhet sålunda inträffa, att en nykterhetsnämnd visar
mindre intresse för sin uppgift, ehuru kommunens finanser ingalunda kunna
anses dåliga.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté har ett längre gående yrkande än
de nu omnämnda. Kommittén yttrar:

I lagförslaget har en viss utökning skett av de fall, vari statsverket skall
vidkännas alkoholistvårdskostnaderna. Såväl i själva sakkunnigbetänkandet
som ock i reservationen påpekas de mycket starka krav, som från skilda
håll rests därom, att statsverket skall helt övertaga samtliga dessa vårdkostnader
ävensom beklädnads- och resekostnader. Kommittén vill, med instämmande
i vad herr Petrén anfört, att det med säkerhet måste anses för ett
huvudvillkor, örn lagen skall kunna ernå verklig effektivitet, att dessa kostnader
överflyttas på statsverket, på det enträgnaste hemställa, dels att samtliga
vårdkostnader måtte överflyttas på statsverket, dels att statsverket måtte
ersätta de kostnader, som en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd ådrager
sig för underhåll av den internerades familj, för så vitt understödsbe
hovet direkt betingas av interneringsåtgärden.

I centralkommitténs uttalande hava instämt Stockholm stads och läns nykterhetsnämnders
sammanslutning, styrelsen för Södermanlands läns nykterhetsnämndsförening,
nykterlietsnämndernas i Kronobergs län förbund, Skaraborgs
läns nykterhetsnämnders centralorganisation, västra Värmlands nykterhetsnämnders
förbund, nykterhetsnämndernas samorganisation inom Söderhamns kontrollområde,
nykterhetsnämndernas sammanslutning inom Sundsvalls kontrollområde,
nykterhetsnämndernas sammanslutning inom Härnösands kontrollområde och
nykterhetsnämndernas sammanslutning i Norrbottens län.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde
föreslår likaledes, att staten skall vidkännas ej allenast de
egentliga vårdkostnaderna utan ock kostnaderna för nödigt underhåll av den
internerades familj. För den händelse detta förslag ej skulle antagas, hemställer
sammanslutningen, att det mätte åläggas vederbörande landsting att
gälda halva vårdkostnaden för fattiga internerade.

Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrar, att frågan örn understöd till en
internerads familj synes böra bliva föremål för särskild undersökning.

Åtskilliga av de inkomna yttrandena innehålla uttalanden i kostnadsfrågan,
vilka i huvudsak överensstämma med hovrättrådet Petréus förut omnämnda
särskilda yttrande i frågan, I denna riktning huva uttalat sig bland andra
länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs, Jämtlands, Gotlands, Kalmar samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H4.

Göteborgs och Bohus län ävensom Stochholms stads nykterhetsnämnd jämte nykterhetsnämnderna
i Örebro ooli Visby.

Svenska stadsförbundet ansluter sig helt till den principståndpunkt, som
kommit till uttryck i hovrättsrådet Petréus reservation, samt anför vidare:

På många håll motsågos på sin tid de blivande resultaten av alkoholistvården
med de största förhoppningar. Numera torde dock den meningen
vara rätt allmänt utbredd i kommunala kretsar, att dessa förhoppningar icke
i alla avseenden infriats. Skälen äro givetvis flera. Bland annat torde det
hava mött stora svårigheter att få nykterhetsnämnderna på lämpligaste sätt
rekryterade. Men den avgörande orsaken till ett mindre gott resultat på
sina håll torde sannolikt ligga främst i den omständigheten, att en effektiv
alkoholistvård åsamkat vederbörande kommun väsentliga kostnader. Ju allvarligare
en kommuns nykterhetsnämnd tagit sin uppgift, desto mer Ilar
kommunen drabbats av utgifter och nämnden följaktligen av kritik. En sådan
anordning måste uppenbarligen motverka själva syftet med lagen. I likhet
med reservanten tror styrelsen för sin del, att en full effektivitet hos lagen
knappast kan ernås, förrän kommunerna helt befriats från kostnaderna. Med
effektivitetssynpunkten förena sig i detta fall också starka skälighetskrav.
Staten tar inkomsten av rusdryckshanteringen och bör också drabbas av
utgifterna. Vid omläggning av monopolbolagens beskattning gjordes från
statens sida gällande, att monopolvinsten borde ingå till staten och ej få
beskattas av kommunerna. Då statsmakterna gått in för en dylik grundsats,
synes konsekvensen böra vara den, att kommunerna befrias från de utgifter,
rusdryckshanteringen påkallar i form av alkoholistvård. Det är också statsmyndighet
som meddelar beslut om internering. Redan enligt 1913 års lag
bär staten vissa kostnader för alkoholistvården. Enligt kungörelsen den
22 juni 1928 angående statsbidrag i vissa fall till kostnad för vård å allmän
alkoholistanstalt har staten påtagit sig en viss ökning av dessa kostnader.
Enligt det nu föreliggande förslaget skulle staten bära en ännu större del
av dem. Styrelsen ser med tillfredsställelse den tendens, som sålunda gjort
sig gällande, men hoppas, att frågan örn en fullständig avveckling av kommunernas
kostnader för alkoholistvården ägnas fortsatt uppmärksamhet, i vart
fall i samband med den pågående utredningen om skatteutjämning.

Nykterhetsnämnden i Göteborg har yttrat följande:

Nämnden vill med avseende å den bland landets nykterhetsnämnder utbredda
meningen, att statsverket bör påtaga sig ali kostnad för vård å ali
män alkoholistanstalt, på de skäl, som därför förebragts, uttala sig för att
statsverket ersätter en del — tre fjärdedelar eller hälften eller en fjärdedel
— av samtliga de vårdkostnader, som kommunerna genom nykterhetsnämnderna
hava att betala. Aven örn det vid genomförandet av en sådan ordning
nu stannade vid blott en fjärdedel, skulle mycket vara vunnet till åstadkommande
av en allmännare tillämpning av alkoholistlagen och därmed till
åvägabringande av en större effektivitet hos alkoholistvården.

Socialstyrelsen anför:

Att en ändring till kommunernas förmån bör äga rum ifråga örn fördelningen
av kostnaderna för alkoholistvården, torde vara en allmän uppfattning.
Under de senare åren hava hera steg tagits i denna riktning, och de sakkunnigas
förslag innebär ännu ett sådant. I sitt utlåtande över 1926 års
förslag framhöll socialstyrelsen, att frågan örn vårdkostnaderna över huvud
taget icke syntes vara av beskaffenhet, att den borde fastlåsas i lag. Enligt
denna uppfattning bör lagen icke uttala sig örn vårdkostnaderna utan lämna
öppet, i vilken utsträckning statsverket har att vidkännas dessa, och endast
giva generella föreskrifter — för de fall, där statsverket icke bestrider hela

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 45

kostnaden — om vårdkostnadsansvarigheten gentemot anstalten samt om
regressrätt.

På sätt i årets statsverksproposition närmare omnämnts (femte huvudtiteln
s. 197), har socialstyrelsen i skrivelse den 12 september 1930 med ■ skriveise)-förslag rörande behovet av medel till främjande av den organiserade alko- denlZsepUmliolistvården
för budgetåret 1931/1932 anfört, att det åtminstone för närvarande ]3 oktoj,er
icke syntes lämpligt, att kostnaderna för vård å alkoholistanstalt i sin 1930.
helhet överflyttades å statsverket. Däremot har styrelsen i denna skrivelse
och i utlåtande den 13 oktober 1930 angående behovet av medel för uppehållande
under nämnda budgetår av verksamheten a statens vårdanstalt a
Yenngarn för alkoholister föreslagit sadan ökning av statens anslag till alkoholistanstalternå,
att vårdavgiften per dag, vilken för närvarande utgår
med ett belopp av — i regel — en krona, skulle kunna sänkas till 50 öre samt
att den särskilda beklädnadsavgiften skulle bortfalla.

Att vinna en lämplig lösning av frågan angående kostnaderna för vård å Departementsalkoholistanstalt
är utan tvivel av synnerlig betydelse för åvägabringande chef€n"
av en rationell alkoholistvård. Det är ett känt förhållande, att bestämmelserna
i alkoholistlagen om internering av deni, som missbruka alkohol,
mångenstädes icke i avsedd utsträckning kommit i tillämpning, och att detta
till väsentlig del haft sin grund däri, att de kommunala myndigheterna av
ekonomiska skäl underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder för internering.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln s. 200) har jag framhållit, att
det icke syntes mig tillrådligt, att, på sätt statens inspektör för fattigvård och
barnavård ifrågasatt, helt och hållet borttaga vardavgifterna a alkoholistanstalterna
och ersätta dessa med statsbidrag. En fördelning av vårdkostnaderna
mellan kommunerna och staten syntes lämpligen böra ske i huvudsaklig
överensstämmelse med socialstyrelsens nyss omnämnda förslag. I
statsverkspropositionen har jag angivit de skäl, som varit bestämmande, då
jag haft att taga ställning till kostnadsfrågan. Dessa skäl lära äga giltighet,
jämväl då det gäller att avgöra, huru kostnadsfrågan lämpligen bör lösas i
den nya alkoholistlagen. I olikhet med socialstyrelsen anser jag, att lagen
framdeles såsom hittills bör upptaga bestämmelser i ämnet. Örn vårdavgiften
sänkes till ett belopp av 50 öre om dagen och dessutom kommunerna

_ såsom nu är fallet — i särskilda fall erhålla bidrag av statsmedel till

bestridande av kostnader för alkoholistvården, synes det knappast behöva
befaras, att nykterhetsnämnderna skola i någon större utsträckning av kostnadshänsyn
avhålla sig från att fullgöra sina skyldigheter. Ej heller de sakkunniga,
vare sig de först tillkallade eller de senare utsedda, hava ansett
sig kunna föreslå, att staten nu övertager samtliga vårdkostnader.

Jag har emellertid intet att erinra emot att statsverket, såsom i 1929 års
betänkande föreslagits, betalar vårdkostnaderna för särskilda kategorier bland
alkoholisterna, nämligen de farliga, de för brott tilltalade men på grund av
sinnesbeskaffenhet straffriförklarade, de till en början enligt vanartslagen
behandlade samt sådana, som kvarhållas å anstalt utöver den vanliga maximitiden.
Då det är särskilt angeläget, att de personer, örn vilka nu är fråga,

Kungl. Majus proposition nr 164.

bliva föremål för anstaltsbehandling, bar dylik behandling ansetts böra komma
till stånd oberoende av initiativ från kommunalt organ, och bör följaktligeil
staten i sådana fall svara för vårdkostnaderna.

fö^fBnlaVts Av fÖrUt anförda framgår, att ett genomförande av förslaget skulle
genom?6 S betyda ökade möjligheter att åvägabringa internering av alkoholister. Förförande.
»laget innebär vidare en utökning av interneringstiderna, vadan en förlängning
av tiden för anstaltsvistelsen i en del fall lärer vara att påräkna. Genom
de ifrågasatta nya bestämmelserna rörande vårdkostnadernas fördelning lärer
antalet internerade komma att ökas. X samma riktning verkar också sänkningen
av vårdavgiften för de internerade, en fråga som dock icke är reglerad
i lagen.

De nu berörda omständigheterna komma otvivelaktigt att medföra en
ökning av statens utgifter för alkoholistvården. Huru stor denna ökning
kan bliva lärer emellertid undandraga sig varje exakt beräkning. Till ber
lysande av frågan meddelas bär vissa uppgifter i följande tabeller. Tabell 1
avser samtliga å alkoholistänstalter i riket alltsedan alkoholistlagens ikraftträdande
den 1 augusti 1916 intagna personer. Även de å enskild anstalt
frivilligt ingångna äro redovisade, ehuru intagande å sådan anstalt icke är
leglerat i lagen. Tabell 2 innehåller uppgifter angående dem, som å Venngarnsanstalten
internerats såsom farliga för annans personliga säkerhet eller
eget liv. På sätt förut nämnts, skall staten enligt förslaget betala all vårdkostnad
för farliga alkoholister och icke såsom nu blott en mindre del därav.
Vårdkostnaden å statens och övriga allmänna anstalter torde i genomsnitt
kunna uppskattas till omkring 4 kronor 75 öre för intagen och underhållstag-
Andra uppgifter till belysande av kostnaderna än de i dessa tabeller
intagna hava icke stått till buds.

Tgl. 1. Antalet å alkoholistanstalter under tiden % 1916—3i/u 1930 intagna.

o A	allmän alkoholistanstalt		o A enskild 1 statsunder-stödd anstalt frivilligt ingångna
\| tvångs - 1 internerade 1	frivilligt ingångna	summa
män	kvinnor
j „	4	28		95
i 82	55	126	ii	47
49	42	86	5	15 !
76	28	97	7	36
103	48	142	9	62
119	45	158	6	62
149	75	214	10	59
204	52	248	8	61
162	76	230	8	45 !
201	76	262	15	51
167	65	216	16	61
192	99	273	18	48 !
191	108	281	18	62
215	95	296	14	73
264	106	356	14	85
2,198	974	3,013	159	862

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928 .

1929 .

1930 .

Anm.

Summa

Uppgifterna för år 1916 avse tiden fr. o. m.

Ve, då lagen trädde i kraft.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 164.

Teti. 2. Antalet å statens vårdanstalt å Venngärn för alkoholister
intagna personer under tiden ''/b 1916—3l/ia 1930 jämte viss
fördelning efter interneringsgrunden.

X r -	T v å n g s i n Farliga	iemerade Övriga	Frivilligt ingångna ,	Summa
1916 ...........................	15	9	4	28 ■
1917 ...........................	31	35	13	79
: 1918 ...........................	12	24	19	55
S .1919 ..........................	24	27	6	57
! 1920 ...........................	34	41	6	81
i 1921 ..........................	49	34	8	91
1922 .........................	52	54	30	136
1923 ...........................	78	56	21	155
1924 ........................	38	53	31	122
1925 ...........................	52	71	36	159
! 1926 ...................	59	34	27	120
1927 ........................	51	58	46	155 ''
\| 1928 ......................	39	69	57	165
! 1929 ..................	44	82	47	173
[ 1930 ...........................	51	94	34	179
\ Summa	629	741	385	1,755

Anin. Fördelningen å »farliga» och »övriga» alkoholister är gjord enbart med hänsyn
till interneringsgrunden.

Uppgifterna för år 1916 avse tiden fr. o. m. Vs, då lagen trädde i kraft.

Under tiden Vs 1918—“V» 1921 var anstalten förlagd å Salbohed.

Mot 1913 års lag har med rätta anmärkts, att den genom sin uppställ- Departementsning
oell avfattning fått karaktären av en interneringslag. Dess 1 § angiver,
under vilka förutsättningar en person må intagas å allmän alkoliolistanstalt.

I 4 § 2 mom. stadgas visserligen, att nykterhetsnämnden, innan nämnden
ansöker örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoliolistanstalt,
skall söka genom lämpliga åtgärder återföra honom till ett nyktert och ordentligt
liv, men på grund av stadgandets placering och avfattning får man lätt
den uppfattningen, att de förebyggande åtgärderna äro av mindre betydelse
och att intagande å anstalt är det normala resultatet av ett ingripande. Med
hänsyn till vad nu anförts har det under revisionsarbetet framstått såsom
angeläget, att den nya lagen så utformas, att de nämnda lijälpåtgärderna,
som i regel skola i första hand tillgripas, få en mot deras betydelse svarande
ställning i lagen. Ur denna synpunkt hade det varit en fördel att såsom i
1929 års förslag skett gruppera innehållet efter åtgärderna, så att i ett
kapitel reglerats de förebyggande åtgärderna och i ett annat interneringen.

Detta har emellertid ur andra synpunkter visat sig vara mindre lämpligt,
och i stället har följts den uppställning, som tillämpats i vanartslagförslaget.

Berörda förslag har för övrigt även i vissa andra hänseenden fått tjäna såsom
förebild.

I 1929 års förslag har den nu gällande lagens rubrik, »lag om behandling Lagrubriken.
av alkoholister», bibehållits. Tidigare har omnämnts, att socialstyrelsen
funnit denna rubrik icke vara alldeles lycklig, enär ordet »alkoholist» enligt

+0 Kungl. Maj ds proposition nr 164.

det allmänna språkbruket åsyftade endast mycket svårt förfallna individer.
Styrelsen har ansett, att »lag örn åtgärder mot samhällsskadligt alkoholmissbruk»
eller något liknande skulle utgöra en mera adekvat rubrik.

Denna anmärkning torde visserligen icke sakna berättigande. Då emellertid
en annan rubrik, som i få ord fullt exakt angiver lagens innehåll, lärer
vara svår att erhålla — den av styrelsen förslagsvis nämnda synes icke fullt
tillfredsställande — har jag stannat vid att förorda, att den nuvarande lagrubriken
bibehålies.

Specialmotivering.

. Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för viktigare ändringar, som
vidtagits i 1929 års förslag. I den män det synts nödigt, komma därvid jämväl
att omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden. Åt
skilliga jämkningar av väsentligen formell art torde ej tarva någon motivering.

Vid varje paragraf angives inledningsvis dess motsvarighet i 1929 års
förslag, varjämte sidhänvisning lämnas till motiveringen för stadgandet.

1 KAP.

Lagens tillämplighetsomräde.

1 §•

Stadgandet motsvarar 1 § i 1929 års förslag (s. 58).

Redogörelse har tidigare lämnats för vissa uttalanden i fråga örn avfattningen
av paragrafens ingress, vilken innehåller den allmänna förutsättningen
för ingripande med åtgärder enligt lagen.

I två yttranden har anmärkts, att omnämnandet i förslagets ingress av fara
eller allvarlig olägenhet för samhället, varigenom skulle antydas grunden för
samhällets rätt att vidtaga åtgärder, borde såsom onödigt eller olämpligt utgå.

I åtskilliga utlåtanden hemställes, att gruppen 2 måtte beskrivas på sätt
hovrättsrådet Petrén i särskilt yttrande föreslagit.

Socialstyrelsen anför angående denna grupp:

Gällande lag angiver såsom en av de särskilda förutsättningarna, att vederbörande
utsätter hustru eller barn för nöd eller uppenbar vanvård. T
förslaget har orden »uppenbar vanvård» ersatts med »allvarlig vanvård».
Ändringen åsyftar att tydligare utmärka att lagen avser icke blott kroppslig
utan även psykisk, moralisk eller sedlig vanvård. Det synes tveksamt, örn
detta syfte vinnes genom omformulermgen. En reservant, hovrättsrådet
Petrén, föreslår i denna punkt ett förtydligande tillägg till ordet vanvård,
vilket synes lämpligt.

Beträffande denna mycket viktiga kategori må vidare framhållas, att förslaget
bibehåller den nu gällande förutsättningen för lagens tillämplighet,
som innefattas i orden »(utsätter hustru, barn eller annan), som han är
skyldig att försörja». Det är sålunda icke tillräckligt, att den försumlige
haft vårdnadsplikt. I detta avseende torde böra göras ett tillägg, varigenom
jämväl sådan vårdnadspliktig, som icke är försörjningsskyldig, innefattas
under stadgandet. Aven uttrycket »eljest grovt brister i sina plikter mot
sådan person» lärer böra avse både försörjnings- och vårdnadsskyldiga.

Socialstyrelsen omnämner dessutom, att orden »eljest grovt brister i sina
plikter mot sådan person» kunna utbytas mot »eljest i märklig män åsido -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sätter sina plikter mot sådan person», till vilket uttryck styrelsen funnit
förebild i 11 kap. 2 § giftermålsbalken.

I några yttranden uttalas betänkligheter mot upptagandet av den under
4 beskrivna gruppen.

Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län, huruvida samhället
har något mera direkt intresse av ett ingripande i fall, som här avses, samt
anför vidare:

Det kommer säkerligen att uppstå svårigheter för en administrativ myndighet,
då det gäller att bedöma, huruvida en person är ur stånd att vårda
sina angelägenheter. Härtill kommer att enligt förmynderskapslagen person,
som är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav
icke kan vårda sig och sin egendom, skall av vederbörande rätt förklaras
omyndig. Genom det föreslagna stadgandet i 2 kap. 7 § 2 mom. tillkommer
det därjämte vederbörande nykterhetsnämnd att tillse, att den som är
hemfallen åt dryckenskap blir ställd under förmyndare. Det synes därför
tveksamt, huruvida tillräckliga skäl för ett ingripande från det allmännas
sida i dylikt fall föreligga. I varje fall borde förmyndarens samtycke
erfordras för tvångsinterneringen. Länsstyrelsen har dock ej något att
erinra mot att föreslagna förebyggande åtgärder vidtagas beträffande dylik
alkoholist.

Liknande betänkligheter mot förslaget i denna del hava uttalats av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Norrbottens län.

NyMerhetsnämnden i Göteborg anför:

Vid tillgodoseendet av det allmänna önskemålet örn en utvidgning av
den gällande alkoholistlagens tillämpningsområde hava de sakkunniga i 4
mom. i 1 § föreslagit, att en åt dryckenskap hemfallen person, som är ur
stånd att taga vård örn sig själv och sina angelägenheter må kunna göras
till föremål för ett ingripande'' enligt lagen. Mot en sådan utvidgning synes
vid ett första bedömande från nykterhetsnämndernas sida icke vara något
att invända, då härigenom en del fall av beklagansvärd alkoholism, som
icke i annan ordning äro åtkomliga, kunna göras till föremål för tillrättaförande
åtgärder. Men vid den praktiska tillämpningen av förevarande
stadgande synes en vansklighet kunna inställa sig, som inom en välordnad
lagstiftning torde böra undvikas. Detta sammanhänger med att, såsom de
sakkunniga påpekat, enligt förmynderskapslagen en sådan alkoholist, sorn
beröres i omhandlade moment, skall av domstol förklaras omyndig. Förutsättningen
för ett ingripande enligt alkoholistlagen och förutsättningen för
en omyndigförklaring är alltså här densamma. En myndig persons, förhållanden
i förevarande avseende kommer då att prövas ungefär samtidigt dels
av administrativ myndighet och dels av domstol. Det kan naturligtvis härvid
inträffa, att myndigheternas prövning utfaller olika rörande en och samma
person. Vanskligheten inställer sig i sådant fall, att den administrativa
myndigheten finner förutsättningen föreligga men den dömande myndigheten
finner, att förutsättningen saknas. Personen i fråga blir då av
nykterlietsnämnden ställd under övervakning eller enligt länsstyrelsens
förordnande internerad å alkoholistanstalt på skäl, som domstolen i sin ordning
förklarar icke föreligga. Då vid ett sådant spörsmål som det förevarande
domstolens prövning måste tillerkännas vitsord framför de administrativa
myndigheternas, bitr redan av omsorgen örn de sistnämndas auktoritet
en sådan konflikt, som den påpekade, undvikas.

Socialstyrelsen finner emellertid, att de sakkunniga på ett övertygande
sätt motiverat medtagandet av denna grupp. Styrelsen yttrar vidare, att
Bihang till riksdagens protokoll 1931. I sand. 143 haft. (Nr 164.) amsi 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

det måhända vore lämpligt, att uttrycket» är ur stånd att taga vård om sig
själv och sina angelägenheter» i anslutning till motsvarande stadgande i
1 kaij. 2 § tredje punkten i lagen örn förmynderskap erhölle lydelsen »icke
kan vårda sig eller sin egendom».

Angående den under 5 beskrivna gruppen anför socialstyrelsen följande:

Enligt förslaget skall lagen vara tillämplig på den — åt dryckenskap
hemfallne — person, som »uppträder på ett för närboende eller andra grovt
störande sätt». Härmed torde ej åsyftas den, som vid ett eller annat enstaka
tillfälle beter sig olämpligt i sådant hänseende, utan endast den, som mera
vanemässigt låter sig komma dylikt uppträdande till last. Detta torde
framgå tydligare, örn man utbyter de angivna orden mot exempelvis »föra
ett för annan grovt störande levnadssätt».

Beträffande den under 6 i förslaget upptagna gruppen yttrar socialstyrelsen:

Från nykterlietsnämndskåll bär förordats ett förtydligande av stadgandet
örn upprepade fylleriförseelser såsom grund för ingripande enligt lagen.
Örn dessa önskemål anses böra tillgodoses, torde ordet »upprepade» ersättas
med »minst tre», såsom reservanten bland de sakkunniga föreslagit. Att
någon blivit ådömd ansvar för fylleri innebär efter orden, att strafflagen
18 kap. 15 § tillämpats. I vissa specialförfattningar, exempelvis motorfordonsförordningen
41 § 2 mom. (i Kungl. Maj:ts prop. 1930 nr 121), förekommer
straffbeläggande av en med fylleri likartad förseelse, vilken icke
är fylleri i juridisk-teknisk mening. Det torde böra tagas under övervägande,
huruvida icke en dylik förseelse skall likställas med fylleri.

Från flera andra håll har yrkats, att beskrivningen under 6 måtte förtydligas
på sätt hovrättsrådet Petrén föreslagit. Yrkande har jämväl framställts,
att antalet fylleriförseelser måtte angivas till minst två.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att till förevarande punkt
göres ett tillägg av förslagsvis följande innehåll: »därav åtminstone en gång
under de närmaste sex månaderna».

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke 1 § i förslaget skulle kunna erhålla
ett tillägg med en mera allmän formulering, varigenom skulle möjliggöras
ett ingripande mot vissa åt alkoholmissbruk hemfallna personer, som
ej kunna hänföras till någon av de i förslaget beskrivna grupperna. Styrelsen
yttrar härom följande:

Då lagen angiver såsom förutsättning för sin tillämplighet, att dryckenskapen
åstadkommit någon av vissa uppräknade skadeverkningar, har det
enligt vad erfarenheten utvisat ofta förekommit, att de tillämpande organen
stått maktlösa inför fall av obestridligt alkoholmissbruk med svåra följdverkningar
ehuru av annat slag än de av lagstiftaren förutsedda. En alkohol,
missbrukare, som utsätter hustrun för nöd eller allvarlig vanvård, faller
under lagens bestämmelser; äro kontrahenterna icke vigda, är lagen däremot
icke tillämplig, oavsett hur länge sammanboendet pågått och vilken
karaktär det äger. En smittosam! sjuk t. ex. tuberkulos person saknar till
följd av sitt alkoholmissbruk förmåga att vårda sig och utgör genom att
åsidosätta erforderliga hygieniska försiktighetsmått en fara för sin omgivning.
Den på detta sätt farlige alkoholisten kan icke omhändertagas med
stöd av nuvarande lagstiftning. Örn en person begått brott under inflytande
av alkoholmissbruk men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid brottets
begående (t. ex. en kortvarig alkoholsinnessjukdom) icke kunnat fällas till
ansvar samt det vid straffriförklaringen föreligger behov av alkoholistvård
17 § i förslaget), utgör alkoholbrottet icke i och för sig tillräcklig grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

för förordnande om intagning å alkoholistanstalt. Endast om brottet är
ägnat att karakterisera gärningsmannen såsom farlig och sålunda göra 1 §

1) tillämplig, kan detsamma föranleda, att den i detta fall lämpliga åtgärden
vidtages mot hans vilja. Vid stöld och bedrägeribrott och en del sedlighetsbrott
m. fl. är däremot den tillfälliga omständigheten, att alkoholmissbruket
därjämte medfört någon av de i 1 § angivna följdverkningarna, avgörande i
fråga örn möjligheten att ingripa mot alkoholmissbruket. Och dock torde
»fara eller allvarlig olägenhet för samhället» av en persons alkoholmissbruk
knappast kunna ådagaläggas klarare än därigenom att detta givit upphov
till brottsliga gärningar.

Dessa omständigheter göra de från olika håll framkomna önskemålen örn
en smidig och anpassningsbar läggning av de grundläggande bestämmelserna
i 1 § mycket beaktansvärda. Med hänsyn härtill torde erfordras en mera
allmänt angiven förutsättning för ingripande enligt denna lagstiftning. Det
erbjuder emellertid stora svårigheter att finna en antaglig formulering. Det
gäller att å ena sidan öppna möjlighet att vidtaga nödiga åtgärder i sådana
icke alldeles sällsynta fall, där en person är hemfallen åt alkoholmissbruk
och i följd därav är till allvarlig samhällelig olägenhet annorledes, än som
särskilt angivits, och å den andra icke lämna rum för en godtycklig lagtilllämpning.
I betraktande av den stora betydelsen av ett stadgande av nu
avsedd art har socialstyrelsen dock ansett sig böra framföra ett förslag härtill
och Ilar då närmast tagit sikte på ingressen i 1 § av det föreliggande
förslaget (»Är någon hemfallen åt dryckenskap under sådana omständigheter,
att därav följer fara eller allvarlig olägenhet för samhället i något av nedanstående
hänseenden, etc.»). Det ifrågasatta tilläggsstadgandet skulle nämligen
innefatta de åt alkoholmissbruk hemfallna, som icke inrymmas under de föregående
punkterna i paragrafen men i följd av sitt missbruk finnas »eljest
vara till allvarlig olägenhet för samhället».. Förutsättningen är visserligen
allmänt hållen, men den lärer med erforderlig tydlighet angiva, att missförhållandena
skola vara av sådan allvarlig natur, att inskridande är påkallat
från social synpunkt.

Ur förslagets ingress har strukits uttalandet angående den principiella Departementsgrunden
för ingripande enligt lagen. Ett dylikt uttalande torde vara onödigt chefenoch
för övrigt kunna giva anledning till den felaktiga uppfattningen, att det
vid lagens tillämpning skulle i varje förekommande fall fordras särskild utredning
därom, att alkoholmissbruket åstadkommit fara eller allvarlig olägenhet
för samhället.

På sätt jag förut nämnt, har ordet »dryckenskap» i ingressen i enlighet
med yrkande av socialstyrelsen utbytts mot »alkoholmissbruk». Detta ord
är att föredraga jämväl ur en annan synpunkt än den i det föregående berörda.
Örn detta ord användes, lärer lagtexten komma att tydligare utmärka,
att lagen ej är tillämplig på dom, som missbruka andra narkotiska medel
jin alkohol.

I punkten 2 har angivits, att här avses sådan försörjningsskyldighet, som
finnes stadgad i lag, och således icke en försörjningsskyldighet, som grundar
sig enbart på ett rent obligatoriskt rättsförhållande. Det lagstadgande, som
åsyftas, är 3 § i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården. Örn i det särskilda
fallet den enligt lag försörjningsskyldige genom avtal med den försörjningsberättigade
överenskommit om försörjningsskyldighetens fullgörande eller
domstol ålagt den förre att utgiva underhåll till den senare, föreligger dock

52 Kungl. Majus proposition nr 164.

en legal försörjningsskyldighet. Dylikt avtal eller domstolsbeslut utesluter
således ej en tillämpning av den nu föreslagna lagen.

Det torde ej vara lämpligt att utbyta det i den nu gällande lagen förekommande
uttrycket »uppenbar vanvård» mot det föreslagna »allvarlig vanvård».
»Allvarlig vanvård» förefaller kunna komma att tolkas såsom en
svårare form av vanvård än den, som betecknas med orden »uppenbar vanvård»
och som här åsyftas. Den föreslagna formuleringen av punkten 2
synes tillräckligt klart utmärka, att här åsyftas vanvård i såväl kroppsligt
som annat hänseende. Det tillägg, som i förtydligande syfte påyrkats
av en av de sakkunniga och förordas i åtskilliga yttranden, förefaller obehövligt.

Att såsom socialstyrelsen förordat åt denna punkt giva en sådan formulering,
att jämväl en vårdnadspliktig, vilken ej är försörjningsskyldig, innefattas
under stadgandet, anser jag icke vara tillrådligt. För övrigt lärer en
dylik utvidgning sakna större praktisk betydelse.

Det må anmärkas, att skyldighet att vårda ej finnes i alla sådana fall, i
vilka föreligger försörjningsskyldighet. Uppenbarligen kan icke i förevarande
lag lämnas en regel, som angiver, när skyldighet att vårda skall anses vara
för handen.

Under punkt 4 hava de sakkunniga föreslagit, att lagen skall bliva tilllämplig
på den, som är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav är ur
stånd att taga vård örn sig själv och sina angelägenheter. Enligt 1 kap. 2 §
i lagen örn förmynderskap skall den, som är hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom, förklaras
omyndig.

De sakkunniga torde hava haft den uppfattningen, att skäl till ingripande
enligt den föreslagna lagen icke föreligger i sådant fall, då en alkoholist visserligen
ej kan sköta sina ekonomiska angelägenheter men kan »taga vård örn
sig själv». I dylikt fall kan en omyndighetsförklaring vara tillfyllest. Denna
uppfattning synes mig vara riktig. Åtgärder enligt lagen örn behandling av
alkoholister torde däremot böra vidtagas mot den, som är hemfallen åt
alkoholmissbruk och på grund därav ur stånd att taga vård örn sig själv.
Skulle icke redan allvarlig olägenhet för samhället hava uppkommit, torde
det i dylikt fall ej kunna dröja länge, innan sådan olägenhet framträder.
Tillägget »och sina angelägenheter» synes kunna utgå.

Det kan visserligen ej bestridas, att därest ett stadgande med det föreslagna
innehållet antages, en sådan situation kan uppkomma, som nykterhetsnämnden
i Göteborg omnämnt. Man torde dock kunna förvänta, att det
sällan skall inträffa, att domstolen och den myndighet, som har att besluta
angående behandling enligt alkoholistlagen, komma till olika resultat vid
prövning av frågan, huruvida någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och i
följd därav ur stånd att taga vård örn sig själv. En allmän föreskrift därom,
att åtgärd enligt alkoholistlagen ej får företagas, förrän omyndighetsförklaring
föreligger, torde kunna åstadkomma mera skada än nytta. Men uppenbarligen
kan det vara lämpligt, att nykterhetsnämnden i tveksamma fall — i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

fall torde det ej kulina brådska med ingripande enligt alkoholistlagen —
avvaktar utgången av en ansökning örn omyndighetsförklaring, innan nämnden
vidtager hjälpåtgärder eller gör ansökning om internering. Enligt 61 § äger
nämnden att göra anmälan hos överförmyndaren, örn nämnden finnér, att
någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, bör förklaras
omyndig.

Punkten 5 synes kunna givas en kortare avfattning än den av de sakkunniga
föreslagna. Genom sammanställningen med ingressen fiamgår dock,
att här avses ett mera vanemässigt störande av sådan art, att det måste
betecknas såsom grovt.

I punkt 6 i 1929 års förslag, vilken punkt i departementsförslaget utbrutits
till ett särskilt stycke, hava i stället för »upprepade gånger» insatts
orden »tre eller flera gånger».

De ändringsyrkanden beträffande 1 §, vilka icke i enlighet med \ad
nu angivits föranlett jämkningar i lagrummet, anser jag mig icke kunna tillstyrka.
Beträffande det utav socialstyrelsen — med tvekan — framlagda
förslaget örn ett tillägg till 1 § med en mera allmänt angiven förutsättning
för ingripande enligt lagen, kan anmärkas, att i vissa av de fall, som styrelsen
omnämnt, skulle enligt 1 § i departementsförslaget ingripande kunna
ske. Ett stadgande sådant som styrelsen ifrågasatt kan nied dess mycket
obestämda innebörd lätt föranleda missgrepp.

I det förut omnämnda betänkandet med förslag till lag örn internering å
allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap, hava de
sakkunniga behandlat frågan, huruvida vid införandet av ett stadgande,
varigenom domstol blir berättigad att utbyta bötesstraff föi fylleri mot internering
å alkoholistanstalt, bestämmelsen i alkoholistlagen angående omhändertagande
för alkoholistvård av den, som upprepade gånger dömts
för fylleri, bör bibehållas eller tilläventvrs utgå såsom icke vidare behövlig
eller lämplig. De sakkunniga hava därvid kommit till det resultatet, att
bestämmelsen borde kunna bibehållas. De sakkunnigas åsikt i denna fråga
synes mig vara riktig. Därest emellertid det skulle framdeles anses lämpligt,
att den ifrågavarande bestämmelsen uteslutes ur lagen, kan detta ske utan jämkning
i lagens innehåll i övrigt.

2 KAP.

Om samhällsorgan för behandling av ärenden enligt delina lag.

2§-

Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. första stycket och 4 § 1 mom. förslå
stycket i 1929 års förslag (s. 63 och 66).

Bestämmelsen angående nämndens uppgift torde — såsom socialstyrelsen
j jim väl anmärkt — hava sin plats framför stadgandet angående nämndens
sammansättning. En erinran örn nämndens åligganden enligt andra författningar
synes lämplig.

Kungl. Majus proposition nr 164

3 §•

Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 63).

De sakkunnigas förslag, att kommunerna böra bibehållas vid sin nuvarande
rätt att själva besluta, huruvida särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas,
har föranlett erinringar från olika håll.

En landsfogde och en landsfiskal tillstyrka, att särskild nykterhetsnämnd
skall finnas i varje kommun.

Polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle
systemaktiebolags försäljningsområde, nykterhetsnämndernas centralkommitté samt
Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning föreslå — under
hänvisning till vad för närvarande är stadgat angående barnavårdsnämnd —
att särskild nykterhetsnämnd skall finnas, örn ej Kungl. Majit befriat kommunen
från skyldighet att hava särskild nykterhetsnämnd.

Socialstyrelsen yttrar:

Beträffande spörsmålet, huruvida särskild nykterhetsnämnd bör tillsättas
i varje kommun har från olika håll föreslagits, att i fråga örn nykterhetsnämnd
skall gälla liknande bestämmelse som beträffande barnavårdsnämnd,
nämligen att det ankommer på prövning av Kungl. Majit, örn kommun skall
befrias från skyldigheten att utse särskild nämnd. För detta yrkande talar
det skälet, att det veterligen finnes en hel del ganska betydande kommuner,
där det råder stort behov av en särskilt tillsatt, för sin uppgift intresserad
nykterhetsnämnd men en sådan dock icke kommit till stånd. Å andra sidan
kan det icke förbises, att de senaste årtiondena medfört en stark ökning av
antalet kommunala organ för olika samhällsuppgifter, vilken utveckling framkallat
bekymmer. Med hänsyn härtill och för att förebygga en i de flesta
fall onödig dispensprövning synes man böra stanna vid att i så måtto tillgodose
de framförda önskemålen, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att,
när skäl därtill är o, förelägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser önskvärt, att länsstyrelse erhåller befogenhet
att ålägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anmärker, att av stadgandets avfattning bör
tydligt framgå, att det normala förhållandet skall vara, att särskild nykterhetsnämnd
tillsättes av kommunen.

Emellertid framhålles i vissa utlåtanden, att det icke kan vara lämpligt,
att kommunernas hjälpverksamhet fördelas på ett stort antal olika nämnder.

Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av svenska stadsförbundet och
Alvsborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation.

_ I yttrandet från den nämnda centralorganisationen anföres följande:

Från flera håll har framförts som önskemål, att det borde åligga varje
kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Denna önskan har motiverats
med att ledamöterna i fattigvårdsstyrelse väljas med särskild tanke på fattigvårdsarbetet
och därför mången gång saknade nödigt intresse för nykterhetsnämndens
arbete. Farhågorna kunna visserligen ha sitt berättigande, men
det kan likväl ifrågasättas, huruvida önskemålets realiserande kan framskapa
bättre handläggning av exempelvis alkoholistärenden än örn detta åliggande,

Kungl. Majlis proposition nr 164.

såsom nu oftast är fallet, fortfarande kommer att påvila fattigvårdsstyrelsen.
Man måste nämligen förutsätta, att särskilda nykterhetsnamnder i mindre
kommuner skulle i så obetydlig omfattning bliva sysselsatta med sådana
spörsmål, som tillhöra nykterhetsnämndens arbete, att de mera sällan komme
att vinna erforderlig färdighet vid handhavandet av sina uppgifter, hillder
denna förutsättning får man utgå ifrån, att nämndsarbetet lika bra kan fu 1-göras av fattigvårdsstyrelserna, men dessa böra komma till msikt om lämpligheten
av att i förekommande fall hänvända sig till nykterhetsnamndernas
länsorganisation för erhållande av biträde av organisationens ombudsman

eller annan sakkunnig. . , , , ■,

Organisationen finner sig böra intaga denna ståndpunkt dels emedan man
— särskilt med tanke på förefintligheten av den särskilde föredraganden —
därigenom kan vinna den bästa handläggningen av nämndens arbete och dels
därigenom kan förebygga överorganisation i kommunernas offentliga styrelser
och nämnder.

Jag har funnit mig icke böra frångå de sakkunnigas förslag i nu före- ^partemonts
varande fråga. Emot den av socialstyrelsen föreslagna anordningen synes
kunna erinras, att ett Kungl. Maj:ts föreläggande för en kommun att tillsätta
särskild nykterhetsnämnd ej kan framskapa det intresse för alkoholistvården,
som i första hand kräves för att nykterhetsnämndens verksamhet skall få
den avsedda effekten. Kommunen skulle t. ex. kunna invälja i den särskilda
nykterhetsnämnden samma personer, som sitta i fattigvårdsstyrelsen. Erfarenheten
har visat, att det även i en större kommun understundom kan
vara lämpligt, att fattigvårdsstyrelsen får fungera såsom nykterhetsnämnd.

4 §-

Paragrafen motstvarar 2 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 63).

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslå!-, att ordföranden i särskild nykterhetsnämnd
skall utses av länsstyrelse. Länsstyrelsen finner en bestämmelse
därom innebära en garanti, att nykterhetsintresset och de sociala synpunkterna
bliva tillbörligen representerade i nämnden.

Socialstyrelsen har anmärkt följande:

Det kan ifrågasättas, huruvida icke, liksom fallet är beträffande harnavårdsnämnden,
åtminstone en ledamot av nykterhetsnämnden skall utgöras av
en ledamot utav kommunens fattigvårdsstyrelse. Därjämte synes det icke
vara opåkallat att framhäva, att till ledamöter i nämnden bora valjas personer,
som äga intresse för nykterhetsverksamhet (jfr 3 § d i barnavårdslagen:
»minst två andra för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kanda nian
och kvinnor»).

Älvsborgs läns nykterhet snämnders centralorganisation ifrågasätter, huruvida
föreskriften, att en av ledamöterna skall vara kvinna, bör vara ovillkorlig.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att den rätt, som nu finnes för
ledamot av särskild nykterhetsnämnd att avsaga sig uppdraget, bör bibehållas,
enär denna rätt innebär en viss garanti, att nämnden kommer att bestå
endast av personer, som äro intresserade för sitt uppdrag.

Svenska landskommunernas förbund anser jämväl, att rätten att avsäga sig
ifrågavarande uppdrag bör bibehållas, samt anför härom:

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 164.

Det kail ju sagås, att det i praktiken inte spelar någon större roll, vare
sig man bibehåller det nuvarande stadgandet härvidlag eller accepterar de
sakkunnigas förslag. Men bakom det sistnämnda ligger dock tanken, att
man skulle i ett och annat fall tvinga personer att mot deras vilja arbeta i
ny k t erli etsn ärrin d, och detta har man näppeligen anledning att tillstyrka. Ty
att en sådan ledamot icke främjar nämndens arbete, icke bidrar till att göra
det initiativrikt och fruktbärande, utan snarare verkar återhållande på verksamhetslusten,
lär vara uppenbart.

Samma förbund anmärker vidare:

Beträffande nykterketsnämnds sammansättning slopar förslaget den rätt
för kyrkoherde eller annan prästman att deltaga i nämndens förhandlingar,
som för närvarande följer av 13 § fattigvårdslagen. Denna »befogenhet
synes icke vara behövlig i avseende å nykterhetsnämnd», heter det. Därom
1j1;'' lu Meningarna kunna vara delade; men det kan starkt sättas i fråga, örn
det ar lämpligt att ha olika regler för nykterhetsnämndens sammansättning
i den händelse fattigvårdsstyrelsen fungerar som sådan och ifall en särskild
nykterhetsnämnd tillsättes. För övrigt synes det på detta område icke vara
ur vägen att tillvarataga den personkännedom, som prästerskapet på grund
av sin allmänna ställning och verksamhet sitter inne med, ävensom det
intresse för avhjälpande av ifrågavarande sociala onda, som hos prästerna
i ej ringa utsträckning förefinnes.

Socialstyrelsen förmenar, att anledning icke finnes, att i fråga örn antalet
suppleanter meddela annat stadgande, än det som gäller för fattigvårdsstyrelse,
eller att suppleanternas antal skall vara minst hälften av ledamöternas.

Nylcterherhetsnämnden i Göteborg, med vilken i denna punkt Göteborgs och
Bohus läns ny Mer het snämnders förbund instämmer, är av samma mening och
yttrar:

I 2 § stadgas beträffande suppleanter för ledamöter i nykterhetsnämnd,
att antalet^ suppleanter skall vara lika stort som antalet ledamöter. Vad
nämnden själv beträffar, som består av sju ledamöter, för vilka hittills icke
valts några suppleanter, utan att någon nämnvärd olägenhet därav kunnat
spåras, skulle detta betyda, att för nämndens sju ledamöter skulle väljas
sju suppleanter. Detta finner nämnden vara en onödigt stor apparat och
tillika innefatta ett olämpligt slöseri med de begränsade tillgångar på personer,
skickade och villiga att åtaga sig förtroendeuppdrag, som kommunerna
förfoga över. Nämnden far därför uttala sig för en inskränkning av
suppleanternas antal och i sådant avseende förorda ett stadgande, motsvarande
det som finnes i lagen örn fattigvården beträffande suppleanter i
fattigvårdsstyrelse att suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas
halva antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämt, till minst det antal,
som är närmast över hälften.

Slutligen anmärker socialstyrelsen, att hänvisningen till fattigvårdslagen
icke innefattar stadgandet i 20 § örn rätt för fattigvårdssamhälle att besluta,
att särskild tjänsteman må anställas av fattigvårdsstyrelsen för att biträda
vid fattigvårdens handhavande.

I de sakkunnigas förslag hava företagits följande sakliga ändringar. I
fråga örn antalet suppleanter har meddelats samma bestämmelse som gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 164

för fattigvårdsstyrelse. Den rätt, som nu finnes för vissa präster och läkare
att deltaga i den särskilda nykterhetsnämndens förhandlingar, har bibehållits.

I många fall torde de nämnda befattningshavarna vara i tillfälle att tillhandagå
nämnden med värdefulla upplysningar. Det kan erinras, att kyrkoherde
eller hans ställföreträdare äger vid kommunalnämndens sammanträden
yttra sig och framställa förslag i ärenden, som angå åtgärder till främjande
av sedlighet.

Då socialstyrelsen föreslagit, att en av nämndens ledamöter skall vara
ledamot av fattigvårdsstyrelsen, torde styrelsen hava ansett, att en dylik
bestämmelse skulle innebära en garanti, att samarbete kommer till stånd
mellan de olika nämnderna. Uppenbarligen måste det ock i många fall vara
tillrådligt, att kommunen vid val av ledamöter i nykterhetsnämnden beaktar
denna synpunkt. En ovillkorlig föreskrift om skyldighet för kommunen att
välja en av fattigvårdsstyrelsens ledamöter kan dock vara mindre lämplig.
Framhållas må, att i 59 § lämnas en erinran örn att nykterhetsnämnden skall
samarbeta med bland andra myndigheter även fattigvårdsstyrelsen.

Att till ledamöter i nykterhetsnämnden böra utses allenast personer,
vilka verkligen äro intresserade för det arbete, som åligger nykterhetsnämnden,
torde utan vidare vara klart. En bestämmelse härom har jag följaktligen
icke ansett behövlig. För övrigt torde det med hänsyn till erfarenheten av
liknande föreskrifter kunna sättas i fråga, örn en dylik bestämmelse skulle
bliva av någon egentlig betydelse.

Huruvida den rätt, som nu finnes för en ledamot av nykterhetsnämnden
att avsäga sig uppdraget, bör borttagas, kan naturligen vara föremål för
olika meningar. För min del har jag emellertid i denna punkt anslutit mig
till de sakkunnigas förslag. Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga,
att nykterhetsnämnden i detta avseende skulle intaga en särställning gentemot
andra kommunala nämnder.

I 8 § lämnas föreskrifter angående nämndens rätt att anlita biträden.

5§-

Paragrafen motsvarar 2 § 3 mom. i 1929 års förslag (s. 64).

6 §•

Stadgandet motsvarar 2 § 4 mom. i 1929 års förslag (s. 64).

Länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att det måste vara onödigt
att uppgift om vice ordföranden intages i länskungörelserna, samt erinrat,
att uppgift angående vice ordföranden i fattigvårdsstyrelse ej inflyter i
kungörelserna.

Från några håll har yrkats, att i lagen måtte intagas föreskrift, att sådan
uppgift, som avses i denna paragraf, skall tillställas vederbörande sammanslutning
av nykterlietsnämnder.

Jag har funnit det vara onödigt, att uppgift lämnas angående vice ordförandens
namn och adress. Yrkandet om skyldighet för nykterhetsnämnd

Departements chefen.

Kungl. Majds proposition nr 164.

att insända nu ifrågavarande uppgifter till de särskilda sammanslutningarna
av nykterhetsnämnder har jag ej biträtt, då dessa organisationer torde kunna
ur länskungörelserna eller genom överenskommelse med nykterhetsnämnderna
erhålla erforderliga uppgifter angående nykterlietsnämndernas funktionärer.

?§•

Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena i 1929 års förslag
(s. 65).

3 § i samma förslag innehåller i andra stycket bestämmelse därom, att
ordföranden i nämnden eller arbetsutskottet skall, där fråga angående
omhändertagande av en farlig alkoholist är av så brådskande beskaffenhet,
att tiden icke medgiver sammankallande av nämnden eller utskottet, äga
vidtaga av förhållandena påkallad åtgärd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har emot de sakkunnigas förslag erinrat
följande: .

Stadgandena i förslagets 3 § örn rätt för arbetsutskott att besluta i alla
till nämndens handläggning hörande frågor och örn rätt för ordföranden i
nämnd eller utskott att i brådskande fall meddela beslut örn omhändertagande
eller tvångsinternering synas lätteligen kunna föranleda till missbruk,
varför desamma enligt länsstyrelsens mening åtminstone i sin nuvarande
form icke äro välbetänkta. Motsvarande bestämmelser med lika
stor räckvidd torde icke förefinnas i någon nu gällande författning för
kommunala organ. Behovet av nu ifrågakomna stadganden torde även kunna
starkt ifrågasättas särskilt med hänsyn till den polismyndighet tillerkända
befogenheten att i brådskande fall ingripa. Åt ordförande i nämnd torde
däremot utan olägenhet kunna anförtros att besluta örn kallelse till inställelse
inför nämnden eller någon dess ledamot, örn påkallande av handräckning
hos jtolismyndighet samt i övrigt i frågor av förberedande natur.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget örn tillsättande av ett arbetsutskott
och örn detta utskotts befogenhet högst betänkligt samt anför vidare:

Med hänsyn till den ordföranden tillagda befogenheten att vidtaga vissa
förberedande åtgärder i fall av brådskande art, synes tillsättandet av ett
särskilt arbetsutskott överflödigt. Härtill kommer att nämndens verksamhet
torde komma att inom kort tendera därhän att i verkligheten nämndens
hela makt och myndighet överflyttas på utskottet. Nämndens eventuella
prövningsrätt torde bli ganska betydelselös, då nämnden torde komma att
draga sig för att desavuera ett av densamma själv tillsatt utskott. Med
hänsyn till den stora makt att — visserligen under förutsättning av länsstyrelsens
godkännande — förfoga över medborgarnas personliga frihet,
som är lagd i nämndens hand, synes det olämpligt att överflytta nämndens
befogenhet på ett utskott, som ofta ej äger den allsidiga sammansättning,
som för så viktiga frågors bedömande är erforderlig. Länsstyrelsen avstyrker
därför bestämt förslaget örn överflyttande av nykterhetsnämndens beslutanderätt
på ett arbetsutskott.

Länsstyrelsen i Orebro län erinrar, att andra stycket bör kompletteras med
en föreskrift, att i fall, som där avses, nämnden eller utskottet omedelbart
skall sammankallas för att fatta definitivt beslut.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det är av vikt, att nykterlietsnämnderna
arbeta under något så när likartade organisatoriska förhållanden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 59

samt föreslår, att ett normalreglemente utarbetas för nykterlietsnämnderna
och arbetsutskotten.

Socialstyrelsen har föreslagit, att bestämmelserna angående arbetsutskottet
skola erhålla större räckvidd. Styrelsen yttrar:

Stadgandena örn arbetsutskott synas böra hava giltighet för varje nykterlietsnämnd,
icke endast sådan »i stad och större kommun på landet», vilket
uttryck för övrigt är obestämt. Lagrummet har uppenbarligen — måhända
framför allt — tillämplighet å fattigvårdsstyrelse, som utgör nykterhetsnäTrind.
X sådana fall torde det ofta vara ändamålsenligt att låta ordföianden
och föredraganden samt ännu en ledamot utgöra arbetsutskott.

Då arbetsutskottets uppgifter icke lämpligen böra begränsas till åtgärder
enligt alkoholistlagen utan även skola kunna omfatta nämndens åligganden
jämlikt exempelvis rusdrycksförsäljningsförordningen, torde orden »enligt
denna lag» böra utgå.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att även nykterhetsnämnder i andra
landskommuner än de större böra äga rätt uppdraga vissa åtgärder åt ett
arbetsutskott. Därest en begränsning skulle anses påkallad beträffande landskommunerna,
finner länsstyrelsen, att ifrågavarande rätt bör tillkomma
nykterhetsnämnd i kommun med ett invånarantal, som överstiger 1,500.

I vissa större städer har, såsom framhålles jämväl i 1926 års betänkande Departements(s.
90), visat sig nödvändigt eller lämpligt, att nykterhetsnämnden utser ehefen
ett utskott, som i viss omfattning övertager näfnndens arbete. Jag är ense
med de sakkunniga därom, att den nya lagen bör innehålla bestämmelse
örn ett dylikt utskott. Det synes mig emellertid ej vara lämpligt, att nykterhetsnämnderna
själva äga besluta, huruvida utskott skall utses, och själva
få bestämma gränserna för utskottets befogenhet. Ett stadgande av detta
innehåll kan missbrukas. Örn en kommun funnit lämpligt, att nykterhetsnämnden
består av t. ex. sju ledamöter, bör nämnden ej hava möjlighet att
utan vidare överlämna så gott som allt arbete, som åligger nämnden, på
tre av ledamöterna. De åtgärder, dessa vidtagit, skulle visserligen enligt
förslaget anmälas vid nämndens sammanträden, därvid nämnden kunde pröva
lämpligheten av åtgärderna, men det skulle dock kunna inträffa, att de ledamöter
av nämnden, vilka ej tillhörde utskottet, i stor utsträckning undandrogo
sig eller utestängdes från allt egentligt arbete.

Jag har med hänsyn till vad sålunda anförts funnit mig böra föreslå, att
Kungl. Majit skall äga bestämma, huruvida arbetsutskott må av nykterhetsnämnden
i viss kommun utses, samt därvid jämväl meddela föreskrifter
rörande utskottets sammansättning och verksamhet. Dessa föreskrifter kunna
lämpas efter de särskilda förhållanden, som föreligga inom kommunen. Det
torde ej kunna befaras, att behov av arbetsutskott skall visa sig föreligga i
så stort antal kommuner, att det blir förenat med olägenhet, om beslutanderätten
i frågan förbehålles Kungl. Majit.

I anledning av vad socialstyrelsen yttrat därom, att arbetsutskottet borde
erhålla befogenhet att handlägga även andra ärenden än sådana, som avses
i den nu föreslagna lagen, vill jag nämna, att jag nied hänsyn till den
pågående utredningen angående en omläggning av gällande lagstiftning rörande

Kungl. Majus proposition nr 164.

försäljning av rusdrycker ansett stadgandet icke för närvarande böra givas
vidare innehåll än i 1929 års betänkande föreslagits.

Andra stycket i 3 § enligt 1929 års förslag är obehövligt. Enligt 16 §
andra och tredje styckena i departementsförslaget, vilka motsvara 11 § 2
mom. i 1929 års förslag, har polismyndighet att i visst fall omhändertaga
en alkoholist, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, samt
att göra ansökning örn internering av den omhändertagne. Ordförande i
nykterhetsnämnd eller arbetsutskott är utan särskilt stadgande berättigad
att — liksom varje annan — hemställa hos polismyndigheten örn sådant
omhändertagande.

8§-

Stadgandet motsvarar 4 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 66).

De meddelade bestämmelserna avse såväl tillfälliga medhjälpare som fast
anställda tjänstemän.

9§-

I den allmänna motiveringen har jag behandlat frågan örn vårdnadskollegiernas
befattning med alkoholistärendena. Hänvisningen till vissa stadganden
i den föreslagna lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt torde
ej tarva särskilt yttrande. Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga att
i fråga örn in tagningsbeslik enligt alkoholistlagen meddela bestämmelse
liknande den i förslaget till vanartslag förekommande, att för giltigheten av
beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt i vissa fall erfordras, att ordföranden
biträder beslutet.

3 KAP.

Om behandling av ärenden hos nykterhetsnämnd.

10 §.

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 67).

De sakkunnigas förslag, att anmälningsskyldighet skulle åligga »polismyndighet
och kommunal myndighet ävensom befattningshavare i statens
och kommunens tjänst i övrigt», har föranlett åtskilliga erinringar.

Socialstyrelsen anför:

I betänkandet lämnas ingen närmare utredning rörande den ifrågavarande
bestämmelsen, vilken synes lämna rum för tvekan i vissa hänseenden, exempelvis
huruvida det låter förena sig med gällande föreskrifter örn läkares
diskretionsplikt. Med hänsyn härtill och då en så allmänt formulerad bestämmelse
som den förevarande knappast torde bli synnerligen verksam,
synes det vara att föredraga, att här endast angives, att Konungen meddelar
föreskrifter angående den skyldighet, som åvilar polismyndighet, kommunal
myndighet samt befattningshavare i statens och kommunens tjänst att, efter
i tjänsten vunnen kännedom örn fall av samhällsskadligt alkoholmissbruk,
härom lämna underrättelse till nykterhetsnämnd.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner, att det bjuder emot, ej minst med
hänsyn till konsekvenserna i andra fall, att såsom en tjänsteplikt ålägga

Kungl. Majus proposition nr 164. 61

sådant, som ej har minsta samband med vederbörandes tjänst. Länsstyrelsen
yttrar vidare:

Det oegentliga i föreskriften framgår ock därav, att, örn den meddelas,
det torde bliva erforderligt att införa densamma i instruktionerna även för
sådana befattningshavare, för vilkas verksamhet åliggandet måste betraktas
som skäligen främmande. Sådana allmänna föreskrifter kunna möjligen vara
på sin plats, då fråga är om verkliga brott, men så länge dylika föreskrifter
saknas till och med örn de grövsta brott, måste i förevarande fall ett stadgande
därom med så allmän och omfattande lydelse, som nu föreslagits,
anses omotiverat och olämpligt. Stadgandet synes därför böra inskränkas
till att omfatta blott sådana myndigheter och befattningshavare, vilka i sina
instruktioner hava sig ålagt att övervaka allmän ordning, säkerhet och sedlighet,
d. v. s. närmast polismyndighet samt polisman i statens eller kommunens
tjänst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar liknande betänkligheter och föreslår,
att anmälningsskyldighet ålägges allenast polis- och åklagarmyndigheter.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att allenast polis- och åklagarmyndigheter
samt tjänsteläkare böra vara pliktiga att göra här ifrågavarande anmälan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att enligt den föreslagna bestämmelsen
ett flertal befattningshavare kunna bliva skyldiga att anmäla samma
förhållande. Örn en person, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, dömts
för fylleri, skulle sålunda anmälningsskyldighet kunna komma att åligga
den polisman, som anhållit honom, den åklagare, som utfört åtal, den domare,
som dömt honom, den utmätningsman, som sökt indriva böterna, och
personalen å det fängelse, där böterna avtjänats.

Stockholms stads och läns .nykterhetsnämnders sammanslutning finner, att det
föreslagna stadgandet kan leda till vissa icke önskvärda konsekvenser för
t. ex. läkare och prästmän, och anser lämpligt, att stadgandet utgår. Sammanslutligen
föreslår emellertid, att det ålägges polisman att göra anmälan till
nykterhetsnämnd, så snart han anhållit någon för fylleri.

Stockholms stads nykterhetsnämnd anför, att nämnden finner den föreslagna
bestämmelsen kunna bliva till synnerligt gagn, men förutsätter, att den icke
skapar ett åliggande för läkare eller präst, som träder tystnadsplikten för
nära.

En anmälningsskyldighet av den föreslagna omfattningen torde varken Departementsvara
lämplig eller av hänsyn till nämndens verksamhet erforderlig. Befatt- ^efen.
ningshavare, vilka icke hava att i sin tjänst beakta de särskilda förhallanden,
som en anmälan kan avse, synas mig icke böra förpliktas göra
anmälan. I departementsförslaget har anmälningsskyldighet ålagts polisocli
åklagarmyndighet. Måhända kan ett sådant stadgande anses obehövligt,
då landsfiskal enligt landsfiskalsinstruktionen har att övervaka efterlevnaden
av vad i lag är stadgat angående tillsyn över alkoholister, samt övriga
polis- och åklagarmyndigheter på grund av hävdvunnet bruk möjligen
kunna anses hava enahanda skyldighet. Med hänsyn till osäkerheten om
vad som i nu förevarande avseende åligger polis- och åklagarmyndigheterna

Departements chefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

och då det i allt fall torde vara lämpligt att inskärpa anmälningsskyldigheten,
har jag funnit bestämmelsen böra här upptagas.

11 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 67).

Enligt de sakkunnigas förslag är i det fall, då en alkoholist vistas utom sin
hemortskommun, såväl nykterhetsnämnden i hemortskommunen som nykterhetsnämnden
i vistelsekommunen behörig — och skyldig — att vidtaga
åtgärder för hans tillrättaförande.

Denna dubbla behörighet har givit anledning till anmärkningar. Sålunda
finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liksom nykterhetsnämnden i Göteborg
och Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund, att denna anordning
kan leda till att ingendera nämnden vidtager åtgärd. Länsstyrelsen
föreslår, att befogenhet och skyldighet att ingripa stadgas endast för
vistelsekommunen.

I fråga örn undersökningen anför styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister
vid Svartsjö följande:

Med hänsyn till att en person, som behandlas enligt alkoholistlagen, kan
genom, beslut av uppsiktsmyndigketen överföras till alkoholistanstalten i
Svartsjö samt beslutet örn sådan överflyttning mången gång grundar sig på
personens hela livsföring, anser styrelsen att undersökningen bör omfatta
ej blott vad som sammanhänger med hans spritmissbruk utan även hans
förhållande överhuvud taget.

En liknande erinran göres av styrelsen föl'' statens vårdanstalt å Venngarn
för alkoholister, vilken styrelse yttrar:

Att undersökningen rörande vederbörandes levnadsförhållanden skall inskränkas
till att avse allenast sådana omständigheter, som hava satnband
med hans alkoholmissbruk, synes mindre välbetänkt. De flesta alkoholister
visa nämligen under alkoholpåverkan lynnesdrag och böjelser, som de i
nyktert tillstånd ofta kunna fullständigt undertrycka. En tillförlitlig bild
av en alkoholmissbrukares karaktär kan därför — såsom styrelsen tidigare
vid skilda tillfällen påpekat — ej erhållas utan att hänsyn tages jämväl till
hans uppträdande och vanor vid de tillfällen eller — såsom fallet kan vara
beträffande periodsupare — vid de tidrymder, då han för ett nyktert levnadssätt.
Då resultatet av den i förevarande paragraf omförmälda undersökningen
blir avgörande för fallets bedömande inom nämnden, och då vidare
nämnden vid ansökan örn interneringsförordnande har att åberopa bland
annat den över undersökningen upprättade redogörelsen, är det önskligt,
att undersökningen blir så allsidig som möjligt. Nu framförda synpunkter
synas bliva tillfredsställande tillgodosedda, därest orden »i den män de
hava samband med hans missbruk av rusgifvande drycker» utgå.

Enligt den nu gällande lagen har såväl nykterhetsnämnden i hemortskommunen
som nykterhetsnämnden i vistelsekommunen att vidtaga åtgärder
mot alkoholist, som vistas utom sin hemort. I likhet med de sakkunniga
har jag ansett denna regel böra bibehållas. Vistelsekommunens möjligen
förefintliga obenägenhet att ingripa torde knappast bliva mindre, därest hemortskommunens
behörighet borttages. Vistelsekommunen kan ju dock räkna
med att besöket i komnmnen skall bliva kortvarigt och kommunen således

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

befrias från skyldighet att sörja för vederbörandes omhändertagande. I
övrigt vill jag hänvisa till .vad jag vid behandlingen av 51—54 §§ kommer
att anföra i fråga örn vistelsekommunens möjlighet att utfå gottgörelse för
vårdkostnad.

I anledning av anmärkningarna från styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna
har föreskriften angående nämndens undersökning något
jämkats.

12 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i 1929 års förslag (s. 68).

Socialstyrelsen framhåller, att nykterhetsnämnden bör äga kalla den, örn
vilken är fråga, till inställelse inför ett av nämnden utsett ombud för att
höras samt inför läkare för undersökning. Från flera andra håll göres
samma erinran.

Karlstads kontrollområdes nykterhetsnämnder förmäla sålunda, att det ofta
visat sig svårt att förmå den, som skall undersökas, att inställa sig inför
läkare samt att nämnderna på landsbygden sällan disponera sådana lokaler,
att undersökning kan verkställas i dessa,

Nykterhetsnämnden i Norrköping yttraa: härom följande:

För nämnden har yppat sig stora svårigheter att erhålla läkarundersökning
å personer, som icke velat underkasta sig sådan. Enligt lagförslaget
skulle visserligen den möjligheten förefinnas att med åberopande av bestämmelserna
i 6 § inställa vederbörande för den ledamot av nämnden,
som är läkare, men där ingen sådan ledamot finnes, exempelvis å landsbygden,
synes det alltför omständligt, att en kanske avlägset boende läkare
skall behöva upprepade gånger sitta vid nämndens sammanträden eller hos
någon nämndsledamot för att förgäves vänta på vederbörandes inställelse
där. Den möjligheten synes även kunna övervägas att föreskriva skyldighet
att vid interneringsansökan foga läkarintyg endast där så ske kan samt att i
motsatt fall låta undersöka vederbörande efter intagandet å alkoholistanstalt.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning hemställer,
att tjänsteman hos nykterhetsnämnd må erhålla rätt att efter nämndens
uppdrag kalla till sådan inställelse, som här avses.

I några yttranden ifrågasättes, huruvida det kan anses lämpligt, att nykterhetsnämnden
äger utdöma böter och vitén.

Förslag har i ett par yttranden väckts därom, att den, som inkallas för
att upplysningsvis höras, måtte erhålla ersättning för inställelsen.

Enligt 18 § i departementsförslaget kan beslut örn internering å allmän
alkoliolistanstalt ej meddelas, förrän läkarundersökning ägt rum. Med hän.
syn härtill torde det vara nödvändigt, att lagen anvisar en utväg att framtvinga
en sådan undersökning. Jag har därför föreslagit, att den, som är
föremål för nykterhetsnämndens behandling, skall kunna föreläggas att iakttaga
inställelse inför läkare.

Understundom torde vara lämpligt, att utredning, som avses i denna
paragraf, verkställes icke inför nämnden utan inför någon nämndens tjänsteman
eller inför annat ombud för nämnden. I departementsförslaget har av
sådan anledning stadgats, att den, som skall höras eller meddela upplysning,
kan kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Kallelserätt enligt denna paragraf bör enligt min mening förbehållas
nämnden och dess ordförande. En inställelse till förhör kan vara förenad
med stor olägenhet, och det synes mindre lämpligt, att föredraganden eller
— såsom det jämväl föreslagits — en tjänsteman hos nämnden äger fatta
beslut örn inkallande.

Enligt 45 § andra stycket i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet äger kommunalnämnden i fall, motsvarande dem, varom bär är
fråga, fälla till böter och vitén. Att en sådan befogenhet ock skall kunna
anförtros nykterhetsnämnden, synes mig tydligt.

Yitenas högsta sammanlagda belopp, vilket i den nuvarande lagen utgör
etthundra kronor, har i departementsförslaget bestämts till trettio kronor.
Samma maximum förekommer i den nämnda lagen om kommunalstyrelse på
landet och i förslaget till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt. Den
sänkning av vitesmaximum, som sålunda skett, innebär, att hämtning kan
äga rum tidigare än vad nu är fallet, vilket kan vara en fördel ej allenast
för nämnden utan jämväl för den, som skall höras.

Då bestämmelse ej meddelats angående ersättning till den, som inkallats
för att upplysningsvis höras inför barnavårdsnämnd, torde föreskrift ej
heller böra lämnas örn ersättning till den, som för samma ändamål inkallats
inför nykterhetsnämnd eller något dess ombud. Jag vill framhålla,
att sådan skyldighet att tillstädeskomma, varom stadgas i andra stycket av
den föreslagna paragrafen, åligger allenast den, som bor eller uppehåller sig
inom kommunen.

IJr de sakkunnigas förslag har såsom obehövlig uteslutits bestämmelsen,
att handräckning skall meddelas utan kostnad för nykterhetsnämnden.
Handräckning, som polismyndighet enligt lag är skyldig att lämna, skall,
även örn stadgande därom ej förekommer, meddelas utan kostnad för den,
vilken påkallat handräckningen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 7 § 1 mom. och 8 § första stycket i 1929 års förslag
(s. 69 och 70).

Stadgandet i 7 § 2 mom. i sakkunnigförslaget återfinnes i 61 § i departementsförslaget.

60 § i sistnämnda förslag innehåller vissa allmänna bestämmelser rörande
övervakning.

Socialstyrelsen yttrar följande:

1926 års förslag upptager bland de förebyggande åtgärderna »3) medverka
till hans intagande i nykterhetsförening, därest han bibringats den härför
erforderliga personliga övertygelsen». 1929 års förslag har här formuleringen:
»förmå honom att ingå i nykterhetsförening», d. v. s. samma avfattning
som i nu gällande lag. Enligt motiven (s. 69) äro de sakkunniga,
som utarbetat detta förslag, eniga med de tidigare sakkunniga örn förutsättningarna
för vidtagande av berörda åtgärd, »men anse det obehövligt
att i lagtexten särskilt beröra dessa förutsättningar». Med avseende härå
må emellertid framhållas, att den nuvarande — och sålunda även den nu
föreslagna — avfattningen visat sig vara ägnad att i vissa fall framkalla

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 65

olämpliga åtgärder gentemot alkoholmissbrukare. 1926 års förslag synes
därför vara att föredraga i denna del.

Emot de sakkunnigas förslag, att nykterhetsnämnd skulle äga beträffande
övervakning föreskriva »de villkor i fråga örn vistelseort, sysselsättning och
i andra erforderliga hänseenden, vilka den övervakande har att iakttaga»,
hava anmärkningar framställts.

Socialstyrelsen anför härom:

Enligt förslaget skall vid anordnande av övervakning föreskrivas »de
villkor ifråga örn vistelseort, sysselsättning och i andra erforderliga hänseenden,
vilka den övervakande har att iakttaga». Detta stadgande synes hava
fått en alltför stor räckvidd och torde lämpligen ersättas med en föreskrift
av innehåll, att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående
de villkor, som må föreskrivas i samband med övervakning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län omnämner, att länsstyrelsen i yttrande
över 1926 års förslag i ämnet uttalat vissa betänkligheter, samt finner, att
dessa i huvudsak gälla även med avseende å den något ändrade utformning,
som i 1929 års förslag givits åt övervakningsin sti tutet. Länsstyrelsen yttrar
vidare:

I den mån den utsedde övervakaren endast skall söka befordra den övervakades
bästa genom meddelande av råd och dylikt finnes mot övervakningen
givetvis intet att erinra, men för vidtagande av dylika åtgärder torde
icke erfordras något övervakningsinstitut utan föreskrifterna i 7 § av förslaget
vara tillfyllestgörande. Däremot synes det mindre tilltalande att övervakaren
på grund av beslut av nykterhetsnämnden skall kunna meddela föreskrifter
rörande den övervakades vistelseort och sysselsättning samt i andra
erforderliga hänseenden. Även om icke förslaget stadgar någon direkt påföljd
för den övervakade, om han underlåter att iakttaga dessa föreskrifter,
torde för den övervakade blotta meddelandet av sådana föreskrifter kunna
te sig som ett kränkande försök till ingrepp i hans personliga frihet. Det
är därför att befara, att en sådan övervakning kommer att lios den övervakade
uppväcka trots och motstånd och att sålunda övervakningen snarare
motverkar än befordrar det ändamål, som med densamma avses. Dessutom
anförtros genom övervakningsinstitutet åt nykterhetsnämnderna en maktbefogenhet,
som av en mindre omdömesgill nykterhetsnämnd kan missbrukas
och leda till obehöriga trakasserier. Länsstyrelsen skulle för sin del därför
helst se, örn bestämmelserna örn förebyggande övervakning kunde helt utgå
ur förslaget. Skola de emellertid bibehållas, delar länsstyrelsen de sakkunnigas
mening, att klagorätt mot nykterhetsnämndens beslut i ämnet icke
bör tillkomma den övervakade, bland annat av det skäl, att övervakningsbeslutet
genom att i besvärsväg dragas inför statlig myndighets prövning
vinner en offentlighet, som icke är förenlig med dess ändamål och därför
på goda grunder bör undvikas. Mot anordnande av sådan efterföljande
övervakning, som angives i 31 § 2 mom. av förslaget, torde befogade anmärkningar
icke kunna framställas.

Erinringar av huvudsakligen samma innehåll hava framställts av länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ävensom av
svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Örebro län finner jämväl betänkligt, att övervalcningsbeslutet
skall kunna innehålla föreskrifter örn vistelseort, sysselsättning m. m.
Länsstyrelsen — som anser beslut av detta innehåll ej kunna meddelas utan

Bihang till riksdagens protokoll Khil. 1 sami. 145 höft. (Nr 164.)

815 31 5

Departements chefen.

66 Kungl. Majus proposition nr 164.

att besvärsrätt tillätes men å andra sidan hyser farhågor för otillbörliga
klagomål, örn dylik rätt införes — föreslår, att övervakning inskränkes till
de fall, då den, som skall övervakas, lämnar sitt medgivande till övervakningen.

Styrelsen för Venngarnsanstalten yttrar:

Förslaget företer beträffande de i andra kapitlet avhandlade lijälpåtgärderna
i två avseenden mera väsentliga avvikelser från 1926 års förslag.
De sakkunniga hava nämligen föreslagit dels att besvärsrätt ej skulle medgivas
ifråga örn nykterhetsnämndens beslut örn vidtagande av hjälpåtgärder
och följaktligen ej heller beträffande beslut örn anordnande av övervakning,
dels och att nykterhetsnämnd skulle kunna föreskriva den övervakade vissa
villkor i fråga örn vistelseort och sysselsättning m. m.

Medan styrelsen till alla delar biträder de sakkunnigas uppfattning örn
obehövligheten av att stadga besvärsrätt i fråga örn de förebyggande åtgärderna,
måste styrelsen avstyrka den föreslagna rätten för nykterhetsnämnd
att på nyss angivet sätt förelägga den övervakade villkor. En sådan skärpning
av övervakningsinstitutet kail avleda uppmärksamheten från de åtgärder
av stödjande och rådgivande art, som främst skola känneteckna nykterhetsnämndens
förebyggande och hjälpande verksamhet. Det väsentligaste skälet
för avstyrkande ligger emellertid enligt styrelsens mening i den omständigheten,
att övervakningen och med övervakningen förbundna åtgärder ej kunna
överklagas. Att under sådana förhållanden medgiva nykterhetsnämnden befogenhet
att på egen hand ålägga en övervakad skyldighet att exempelvis
flytta från en ort till en annan, lärer icke vara tillrådligt.

Med stöd av det anförda föreslår styrelsen, att sista meningen i 8 §
andra stycket (»Vid anordnande . . . iakttaga.») måtte ur förslaget utgå.

Styrelsen för Svartsjöanstalten framställer enahanda yrkande under framhållande,
att övervakningen enligt sitt begrepp egentligen bör avse personlig
tillsyn och personligt stöd.

Föreskriften angående nämndens skyldighet att söka förmå till inträde i
nykterhetsförening har jämkats i enlighet med socialstyrelsens förslag.

Då i 8 § angives, att nykterhetsnämnden äger anlita biträden, samt i 59 §
stadgas, att nämnden bör samarbeta med, bland andra, organisationer vilka
utöva social hjälpverksamhet, har den av de sakkunniga i 7 § föreslagna föreskriften,
att nämnden äger anlita biträden för vidtagande av hjälpåtgärder,
ansetts onödig och uteslutits.

De anmärkningar, som framställts mot de föreslagna bestämmelserna angående
övervakning, synas mig vara befogade, och i enlighet härmed hava
dessa uteslutits ur förslaget. I 60 § äro upptagna vissa allmänna föreskrifter
i ämnet, och däri tillägges även Kungl. Majit befogenhet att meddela närmare
bestämmelser angående övervakning.

Då övervakningen, på sätt nu förordats, får karaktären uteslutande av en
rådgivande och hjälpande verksamhet, synes den övervakade icke böra äga
anföra besvär över nykterhetsnämndens beslut örn övervakning.

14 §.

Stadgandet motsvarar 9 § i 1929 års förslag (s. 72).

Kungl. Majus proposition nr 164. 67

Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att kommunens revisorer
böra äga tillgång till nykterhetsnämndens samtliga handlingar.

I anledning härav vill jag anmärka, att revisorer, som utses att granska
kommunens räkenskaper, ej torde kunna anses såsom »obehöriga». Det
föreslagna stadgandet lärer således ej hindra revisorerna att taga del av
nykterhetsnämndens. handlingar.

4 KAP.

Olli behandling av ärenden hos vårdnadskollegiiini.

15 och 16 §§.

Dessa paragrafer motsvara 10 § samt 11 § 1 mom. första stycket och 2
mom. ävensom 15 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 72 och 78).

Enligt 11 § 1 mom. andra stycket i nämnda förslag skulle polismyndighet
äga göra ansökning örn internering, där någon, som anhållits för lösdriveri
och av polismyndigheten omhändertagits, finnes vara hemfallen åt
dryckenskap såsom i 1 § sågs, samt polismyndigheten för hans återförande
till ett nyktert och ordentligt liv finner honom vara i oundgängligt behov av
vård å allmän alkoholistanstalt.

I 17 § 1 morn. andra stycket i sakkunnigförslaget finnes en i viss mån
närliggande bestämmelse. Denna innehåller, att länsstyrelse äger, även utan
därom gjord ansökning, förordna örn internering å allmän alkoholistanstalt,
där någon, som anhållits för lösdriveri och inställts hos länsstyrelsen, finnes
vara hemfallen åt dryckenskap såsom i 1 § sägs, samt länsstyrelsen anser
honom till följd därav böra erhålla vård å allmän alkoholistanstalt.

Jämlikt 33 § i sakkunnigförslaget skulle statsverket hava att vidkännas
kostnad för vård å allmän alkoholistanstalt i fall, som avses i 11 och 11 §§
samma förslag.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté anser, att det nyss omnämnda 1 mom.
andra stycket i sakkunnigförslagets 11 § bör erhålla sådan avfattning, att det
därigenom ålägges polismyndigheterna att vidtaga erforderliga åtgärder mot
de vagabonderande alkoholisterna.

Samma åsikt uttalar Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning.

Styrelsen för Vennyarnsanstalten yttrar:

Den av de sakkunniga i 11 § 1 mom. andra stycket föreslagna bestämmelsen,
att alkoholist, som anhållits för lösdriveri och omhändertagits av
polismyndighet, skulle på ansökan av polismyndighet eller nykterhetsnämnd
kunna intagas på allmän alkoholistanstalt för att där vårdas på statsverkets
bekostnad, nödgas styrelsen bestämt avstyrka. Eftersom det torde vara
lättare att leda i bevis, att en person är hemfallen åt dryckenskap, än att
han gjort sig skyldig till lösdriveri, kan man förutse, att polismyndigheterna
vid en bestämmelse av nyssnämnda innebörd bleve benägna att — eftersom
kostnadsfrågan ej spelar någon roll — genom alkoholistlagen bereda anstaltsvård
åt lösdrivare, som rätteligen hörde hemma på tvångsarbetsanstalt.
En dylik utveckling vore så mycket betänkligare, som det här icke rör sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

om ett eller unnat undantagsfall. Lösdriveri och dryckenskap följas ju ät i
mycket stor utsträckning; mer än hälften av de å Svartsjö intagna tvångsarbetare
hava sålunda befunnits vara alkoholister. Detta innebär med andra
ord, att alkoholistanstalterna kunde komma att tagas i anspråk för ett avsevärt
antal lösdrivare.

Styrelsen finner vidare här ifrågavarande bestämmelser vara obehövliga.
Därest polismyndighet eller nykterhetsnämnd i något fall verkligen ansåge
det tjänligare att låta vederbörande erhålla alkoholistvård än att behandla
honom enligt lösdrivarlagen, är ju en sådan anordning möjlig redan med
nuvarande bestämmelser. I den mån 1 § är tillämplig å en alkoholmissbrukare,
är han också åtkomlig med alkoholistlagen, oavsett örn han är lösdrivare
eller ej. Häremot invändes måhända, att förslaget främst syftar till
att låta lösdrivares vård på alkoholistanstalt helt bestridas av statsverket.
Denna synpunkt hade ett visst berättigande, så länge man — såsom fallet
var i 1926 års förslag — endast åsyftade de vagabonderande, till upprepade
bötesstraff dömda alkoholisterna. Nykterhetsnämnderna hava nämligen av
naturliga skäl föga intresse av att bekosta anstaltsvård åt dessa personer.
I samma mån som förslaget emellertid utvidgas utöver denna begränsade
grupp till att omfatta alla grupper av åt dryckenskap hemfallna lösdrivare
— de stationära, de försumliga familjeförsörjarna, fridstörare och andra —
i samma mån förfalla också skälen för att staten skulle bestrida vårdkostnaden.
När nykterhetsnämnden är skyldig betala vårdkostnaden på alkoholistanstalt
för en försumlig familjeförsörjare, som icke anhållits för lösdriveri,
frågar man efter anledningen till att vårdkostnaden skall överflyttas på staten,
därest mannen, anhålles såsom lösdrivare. Att på detta sätt låta kostnadsfrågan
automatiskt lösas genom själva anhållningsförfarandet innebär tillika
en frestelse för nykterhetsnämnden att söka få personen anhållen.

Den inskränkning i polismyndighetens frihet att välja mellan tvångsarbetsanstalt
och alkoholistanstalt, som förmodligen avses med orden »där
polismyndigheten finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän
alkoholistanstalt», innebär sakligt sett ingen inskränkning, eftersom detta
självfallet med visst fog kan sägas örn varje alkoholist. Yad som vid ett
sådant val bör vara utslagsgivande, är icke graden av vederbörandes hemfallenhet
åt dryckenskap — i så fall skulle ju de av alkohol mest förstörda
lösdrivarna obetingat gå till alkoholistanstalt — utan vederbörandes livsföring
i allmänhet. Yisar en undersökning härom, att alkoholmissbruket är
det karakteristiska, och kan det vidare antagas, att något väsentligt stöde
att vinna genom att han intoges på alkoholistanstalt i stället för tvångs
arbetsanstalt, då må alkoholistvård föredragas, även örn vederbörande skulle
hava blivit beträdd med lösdriveri. Men detta sker redan nu, utan att alkoholistlagen
nämner något därom. Orden lösdrivare och lösdriveri förekomma
nämligen icke i nu gällande lag örn behandling av alkoholister, och styrelsen
vill i detta ämne hava som sin bestämda mening uttalat, att dessa ord
för alkoholistvårdens egen skull även framgent böra hållas borta från lagen.
I enlighet härmed och med hänsyn till att lagen örn lösdrivares behandling
förmodligen inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att erhålla sin slutliga
utformning, avstyrker styrelsen jämväl intagandet i alkoholistlagen av
särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande alkoholister.

Styrelsen föreslår alltså, att 11 § 1 mom. andra stycket ävensom 17 § 1
mom. andra stycket måtte utgå ur förslaget.

Styrelsen för Svartsjöanstalten anför angående 11 § i sakkunnigförslaget:

Sådan denna paragraf är avfattad föreligger fara för att ett mycket stort
antal av de personer, som äro av lösdrivartyp, komma att bliva behandlade

Kungl. Majus proposition nr 164.

enligt alkoholistlagen. Närmast till hands ligger att, när myndighet anser
sig nödsakad att taga hand örn en person, myndigheten vidtar de åtgärder,
som äro lättast framkomliga. Att visa att en person är arbetsovillig eller
vådlig är ofta ganska svårt; att han är i behov av vård å alkoholistanstalt
torde däremot vara lättare att ådagalägga, då fylleriförseelser äro en vanlig
företeelse bland lösdrivarna. Hela alkoholistbehandlingen skulle komma att
lida, därest de mindre stränga alkoholistanstalterna skulle bliva befolkade av
sådana asociala personer, som höra hemma på tvångsarbetsanstalterna. Redan
med nu gällande alkoholistlag har det visat sig svårt att från alkoholistbehandlingen
undantaga lösdrivartypen. Skulle det nu föreliggande förslaget
upphöjas till lag, kan staten bliva nödsakad att inrätta nya alkoholistanstalter
av tvångsarbetsanstålts natur. Paragrafen bör därför undergå en omredigering.

Från olika håll yrkas, att lagtexten måtte förtydligas genom ett sådant
tillägg, som föreslagits äv hovrättsrådet Petrén.

I åtskilliga yttranden framhålles, att det särskilt på landsbygden är svårt
att uppbringa lämpliga lokaler för förvaring av omhändertagna alkoholister.
Med hänsyn härtill föreslås, att i lagen måtte uttryckligen medgivas, att
förvaring får ske i arrest- eller fängelselokal.

Styrelsen för Venngarnsanstalten anmärker, att skyldigheten att göra ansökan
örn internering av den, som omhändertagits, bör liksom i den nu
gällande lagen åligga polismyndigheten.

I departementsförslaget har polismyndighet ej tillagts rätt att göra ansökning
örn internering å allmän alkoholistan stalt i sådant fall, som avses i
11 § 1 mom. andra stycket i sakkunnigförslaget. Det bör enligt min mening
ej ankomma på polismyndighet att pröva, huruvida en vanartig alkoholist,
således en person, på vilken såväl vanartslagen som alkoholistlagen är tilllämplig,
skall erhålla behandling enligt den förra eller enligt den senare
lagen. Polismyndighet skall, där någon beträdes med vanart, vidtaga sådana
åtgärder, som enligt gällande bestämmelser angående vanartiga ankommer
på polismyndigheten. Örn skyddsnämnd eller vårdnadskollegium sedermera
Önner det vara tjänligare att den, varom är fråga, erhåller behandling enligt
alkoholistlagen än enligt vanartslagen, får nämnden eller kollegiet vidtaga
de åtgärder i sådant syfte, vilka kunna stå dessa myndigheter till buds.
Jag vill erinra, att det till lagrådet remitterade förslaget till vanartslag i
18 § innehåller stadgande därom, att skyddsnämnden, om skäl finnes att
vidtaga åtgärder enligt gällande lagstiftning örn alkoholistvård och det prövas
tjänligare att bereda sådan vård än att vidtaga åtgärd enligt vanartslagen,
ofördröjligen skall söka föranstalta därom, att vård, som nyss sagts, kommer till
stånd. Enligt] 29 § förslaget till vanartslag skall vårdnadskollegiet verkställa
motsvarande prövning beträffande den, som inställts inför kollegiet, och enligt
25 § andra stycket i nu förevarande departementsförslag äger kollegiet, där den
sålunda inställde är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i ! § sägs och kollegiet
prövar det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt
jin att vidtaga åtgärd enligt vanartslagen, förordna örn hans intagande å ali
män alkoholistanstalt. Vilken behandlingsform, som skall väljas, lärer, så -

Departe mentschefen.

Kungl. Majits proposition nr 164.

som styrelsen för "V enngarnsanstalten framhållit, böra bedömas uteslutande
med hänsyn till vad som är i det föreliggande fallet tjänligast.

De sakkunniga hava föreslagit, att, därest polismyndigheten enligt vanartslagen
omhändertagit en person, och denne sedermera blir föremål för
behandling enligt alkoholistlagen, statsverket skall vidkännas kostnaden för
hans vård å allmän alkoholistanstalt. Själva omhändertagandet — huru
obefogat detta än vore — skulle således vara avgörande i kostnadsfrågan.
En sådan anordning kan jag ej tillstyrka. Emot densamma lärer ock kunna
invändas, att den skulle kunna inbjuda en mindre nogräknad nykterlietsnämnd
att söka förmå polismyndigheten att — låt vara allenast för helt kort
tid enligt vanartslagen omhändertaga alkoholister, som i själva verket ej
alls kunna anses såsom vanartiga, för att sålunda befria kommunen från
kostnaderna för deras vård.

Det tillägg, som i förtydligande syfte föreslagits av en av de sakkunniga
och tillstyrkts i flera yttranden, att en återkallelse av anmälan till polismyndigheten
ej utgör hinder för polismyndigheten att vidtaga erforderlig
åtgärd, skulle enligt min mening kunna giva anledning till den missuppfattningen,
att beträffande anmälan till nykterhetsnämnden skulle gälla motsatt
regel. Av den föreslagna lagtexten torde klart framgå, att varken nämndens
eller polismyndighetens ingripande är beroende av anmälan. Härav följer,
att nämndens och polismyndighetens behörighet att taga befattning med
saken icke upphör därigenom, att den, som gjort anmälan i ärendet, förklarar
sig vilja återkalla densamma.

En bestämmelse av innehåll, att en farlig alkoholist får förvaras i arresteller
fängelselokal, synes ej böra meddelas. Även utan särskilt stadgande
torde dylik förvaring få anses tillåten, örn verkligen ingen möjlighet finnes
att på annat betryggande sätt ordna omhändertagandet. Det må betonas,
att, där den omhändertagne insatts i arrest eller fängelse, polismyndigheten
bör ombesörja överflyttning till annan lokal, så snart omständigheterna det
medgiva.

Därest polismyndighet omhändertagit någon, bör det åligga polismyndigheten
att svara därför, att ansökning utan uppskov göres örn hans internering.
Föreskrift härom linnes i 5 § 2 mom. i den nu gällande lagen och
har införts i 16 § sista stycket i departementsförslaget.

17 §.

Stadgandet återfinnes i 12 § i 1929 års förslag (s. 75).

18 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i 1929 års förslag (s. 76).

Länsstyrelsen i Gotlands län har emot sakkunnigförslaget anmärkt, att länsstyrelse
bör själv bidraga till utredning, i den mån det är länsstyrelsen
möjligt.

Styrelserna för 1 enngarns- och Svartsjöanstalterna samt länsstyrelsen i Stockholms
län anse, att slutligt beslut ej bör meddelas, förrän prästbevis finnes
tillgängligt.

Kungl. Majus proposition nr 16å.

I åtskilliga fall torde vårdnadskollegiet utan svårighet kunna sörja för
utredningens komplettering. Ett föreläggande för sökanden att inkomma
med det felande skulle i sådana fall åstadkomma onödigt uppskov med
ärendets avgörande. Detta förhållande har beaktats i departementsförslaget,
vari insatts orden »och kan det felande ej lämpligen genom vårdnadskollegiets
försorg anskaffas».

Det kan ej anses lämpligt, att beslut örn internering av en farlig alkoholist
nödvändigt skall anstå, tills prästbevis inkommit. Örn prästbevis ej
hunnit anskaffas vid tiden för hans intagande å anstalt, bör anstaltens föreståndare
tillse, att dylikt bevis snarast varder tillgängligt.

19 §.

Paragrafen motsvarar 14 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 78).

Älvsborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation anför följande:

Stadgandets avfattning överensstämmer med vedertagna former för kornmunicering
av handlingar. Man måste dock ställa sig betänksam emot, att
avskrift av alla till interneringsansökan fogade bilagor bliva överlämnade till
alkoholisten. Bland dessa bilagor förekomma alltjämt utdrag av de protokoll
som före ansökningens tillkomst förts inför nykterhetsnämnden, fiamställningar
från maka eller andra anförvanter, undersökningsprotokoll och
andra handlingar, som äro ägnade att belysa alkoholistens levnadssätt och
karaktär. Ej sällan är interneringsansökningen grundad på framställning tran
maka, eller också har denna avfordrats vissa uttalanden, som återfinnas i
handlingarna. Genom att blotta detta material kan man utsätta makan eller
andra för de mest vådliga angrepp från makens — alkoholistens — sida, och
i flesta fall måste man räkna med, att makan tvingats att återkalla sm
hos nämnden gjorda framställning eller vid undersökningen avgivna utta ^Tdl

förebyggande av nämnda risker bör i stället stadgas, att allenast ansökningshandlingen
bör delgivas alkoholisten, möjligen tillika med en redogörelse
över framförda skäl utan angivande av källa.

Ur den av Älvsborgsorganisationen angivna synpunkten skulle det visserligen
vara önskvärt, att delgivningen kunde i viss mån begränsas. Då den,
som ansökningen avser, emellertid måste erhålla tillfälle yttra sig övei vad
som åberopas till stöd för ansökningen, torde det icke vara möjligt att från
delgivning undantaga sådana handlingar, som organisationen omnämnt, helst
dessa ofta innehålla de till stöd för internering mest upplysande påstå -

Departe mentschefen.

endena.

20 §.

Detta stadgande motsvarar 15 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 78).

21 och 22 §§.

Det stadgande, som förekommer i 14 § 2 mom. första stycket i 1929 ars
förslag (s. 78) har i departementsförslaget ersatts genom 21 och 22 §§,
vilka huvudsakligen innehålla hänvisningar till vissa bestämmelser i lagen
örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt.

Kungl. Majus proposition nr 164.

23 §.

Motsvarar 14 § 2 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 78).

24 §.

En likartad bestämmelse återfinnes i 16 § i 1929 års förslag (s. 78).

Enligt stadgandets avfattning i departementsförslaget bär vårdnadskollegiet
att i alla ansökningsfall taga under omprövning, huruvida hjälpåtgärder
böra vidtagas. En dylik omprövning skall således ske jämväl, där den,
som ansökningen avser, visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv, men det torde mycket sällan kunna inträffa, att vårdnadskollegiet i
sådant fall finner försvarligt att ej meddela interneringsbeslut. En ovillkorlig
föreskrift, att den som visat sig farlig skall interneras, torde dock ej
vara nödvändig.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § i 1929 års förslag (s. 79).

Socialstyrelsen erinrar örn sitt förslag, att 1 § borde erhålla ett tillägg
med en mera allmänt angiven förutsättning för ingripande mot dem, som
missbruka alkohol, samt anför vidare:

Den av styrelsen ifrågasatta formuleringen av 1 § omfattar, genom
stadgandet under 6), bl. a. även straffriförklarade alkoholistbrottslingar,
som äro i behov av alkoholistvård. För den händelse denna ändring icke
kommer till stånd, må erinras örn styrelsens den 31 januari 1925 avgivna
utlåtande över betänkande med förslag till lag örn vård av sinnessjuka m. fl.
författningar. Däri föreslås ett tillägg till 1 § 2 mom. i gällande lag, enligt
vilket. lagen komme att omfatta för brott tilltalad alkoholmissbrukare, som
straffriförklarats på den grund, att han vid brottets begående lidit av sinnessjukdom,
förorsakad av dryckenskap. De sakkunniga yttra örn detta förslag
(sid. 79), att här avsedda personer i regel torde vara att hänföra under
någon av de i 1 § upptagna grupperna och sålunda ändock falla under
lagens bestämmelser. . Aven örn detta antagande vore riktigt — vilket kan
vara tvivelaktigt — innebär det icke tillräcklig anledning att undantaga
denna grupp från lagens uppräkning av de kvalificerande skadeverkningsfallen.
Eventuellt bör sålunda i 1 § införas en ny punkt — t. ex. punkt
fi vilken korresponderar mot 17 § och förslagsvis har följande lydelse:

»6) hava begått brott men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till
ansvar fällas på den grund att han vid brottets begående lidit av sinnessjukdom,
förorsakad av alkoholistmissbruk.»

17 § 1 morn. 1 st. kunde då lämpligen erhålla följande avfattning: »I
fråga örn sådan person, som avses i 1 § 6), må länsstyrelsen» etc.

Länsstyrelse äger meddela förordnande örn tvångsinternering av alkoholmissbrukare,
örn den på visst sätt fått kännedom örn vårdbehovet,
nämligen genom vederbörlig framställning av nykterhetsnämnd eller polismyndighet.
Emellertid kan länsstyrelsen under utövningen av sin ämbetsmy
lidi gliet även pa annat sätt erhålla sådan kännedom. I förevarande
paragraf angivas ett par sådana fall, avseende straffriförklarade och vagabonderande
alkoholmissbrukare, och innebörden av stadgandet är att tillerkänna
länsstyrelse befogenhet att på eget initiativ föranstalta örn anstaltsvård
i dessa fall. Denna befogenhet synes emellertid böra göras något
mera vidsträckt, så att den inbegriper även andra fall av i lagen avsett alkoholmissbruk,
varom länsstyrelse i sin ämbetsverksamhet får tillförlitlig

Kunell. Majus proposition nr 16d.

kännedom. Det skulle måhända kunna invändas, att denna mera för undantagsfall
avsedda initiativrätt öppnade en utväg att förbigå de lokala organen,
särskilt nykterhetsnämnderna. Man lärer emellertid kunna utgå ifrån,
att länsstyrelsen i ett dylikt fall inhämtar yttrande fran nämnden, där ej
alldeles särskilda omständigheter föreligga. Ett uttryckligt stadgande härom
synes ej erforderligt. Däremot torde det böra angivas i lagtexten, att
länsstyrelsens befogenhet avser icke endast beslut örn anstaltsvard utan
även föreläggande enligt 16 § för nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder
samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och
det genom dem vunna resultatet.

Medicinalstyrelsen yttrar:

Ett av medicinalstyrelsens viktigare ämbetsgöromål är att vidtaga åtgärder
så att för brott tilltalad otillräkneligförklarad beredes sådan värd, att
han icke blir för samhället vådlig. 17 § i förevarande förslag innehåller
bestämmelser örn förfaringssättet beträffande åt dryckenskap hemfallen person,
som förklarats otillräknelig. Medicinalstyrelsen kan vitsorda de svårigheter,
som ofta uppstått vid behandling av ärende av omskrivna art, och anser
det därför vara mycket lyckligt, örn de i paragrafen föreslagna bestämmelserna
bliva fastställda.

Styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna hänvisa i fråga örn andra
stycket i denna paragraf till vad de anfört beträffande 11 § 1 mom. andra
stycket i sakkunnigförslaget.

Vid behandlingen av 1 § har jag berört socialstyrelsens förslag angående Departementsett
tillägg till nämnda paragraf, innehållande en mera allmän förutsättning chefen.
för ingripande mot missbrukare av alkohol, och har därvid uttalat den uppfattningen,
att det icke torde vara tillrådligt att ytterligare vidga lagens
tillämplighetsområde.

Enligt första stycket i den föreslagna 25 § må vårdnadskollegiet besluta
hjälpåtgärder eller förordna örn internering. I andra stycket omnämnes
endast, att vårdnadskollegiet må förordna örn internering å allmän alkoholistanstalt.
Därest omständigheterna ej äro sådana, att en vanartig alkoholist
bör interneras å allmän arbetsanstalt eller allmän alkoholistanstalt,
torde hjälpåtgärder enligt vanartslagen böra vidtagas mot honom. De regler,
som i vanartslagförslaget äro meddelade angående hjälpåtgärder, torde icke
lägga hinder i vägen för ombesörjande av sådana åtgärder som de i 13 §
av departementsförslaget till alkoholistlag omnämnda.

Av 29 § tredje stycket framgår, att vårdnadskollegium kan medgiva villkorligt
anstånd med verkställighet av beslut enligt 25 § örn internering å
allmän alkoholistanstalt.

26 §.

Stadgandet motsvarar 18 § i 1929 års förslag (s. 81).

Emot de sakkunnigas förslag har anmärkts, att av detsamma ej framgår,
vilken nämnd som skall hava del av beslutet i det fall, att nykterhetsnämnd
ej är sökande. Med hänsyn härtill har förslaget jämkats.

27 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i 1929 års förslag (s. 81).

Kungl. Majus proposition nr 164.

Departements chefen.

Socialstyrelsen yttrar:

Tillämpningen av motsvarande stadgande i gällande lag, 12 §* är växlande.
Medan vissa länsstyrelser alltid förordna örn verkställighet utan hinder av
att beslutet ej äger laga kraft, lämna andra knappast ens i undantagsfall
föreskrift härom. Det ligger i sakens natur, att det är mindre lämpligt, att
en vårdbehövande skall kunna genom överklagande flera månader fördröja
verkställigheten av en beslutad internering. Ej heller torde man ha anledning
befara vådor av att länsstyrelses beslut såsom regel får gå i verkställighet
omedelbart. Nämnas må, att överklagande av länsstyrelses interneringsförordnande
ifråga örn person, som tvångsvis intagits å allmän alkoholistanstalt,
innan laga kraft åkommit beslutet, icke i något fall, såvitt
socialstyrelsen har sig bekant, lett till ändring i förordnandet. Med hänsyn
härtill och i betraktande av att tvångsintagning å allmän alkoholistanstalt
ej har karaktären av straff utan av vård, torde avfattningen av förevarande
stadgande böra ändras därhän, att beslut må gå i verkställighet
före klagotidens utgång, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Det
förra skulle alltså vara regel och det senare undantag.

Stockholms stads och läns ny kierhetsnämnders sammanslutning anmärker, att
det vore enbart fördelaktigt för alkoholistvårdsarbetets bedrivande, därest
länsstyrelserna alltid förordnade, att beslut i alkoholistärenden finge gå i
verkställighet utan hinder därav, att de ej ägde laga kraft.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits har stadgandet i departementsförslaget
erhållit det innehåll, socialstyrelsen förordat.

28 och 29 §§.

Motsvarande bestämmelser förekomma i 20 § 1, 2 och 3 mom. i 1929
års förslag (s. 82).

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför följande:

Därest länsstyrelse förordnat örn internering och beslutet icke skall av
länsstyrelse själv bringas till verkställighet, ankommer det enligt förslaget
på sökande att avgöra, huruvida beslutet skall gå i verkställighet eller icke.
Förslaget överensstämmer härutinnan i princip med nu gällande lagstiftning
i ämnet. Länsstyrelsens beslut örn internering anses mera som ett medgivande
till dylik internering än som en föreskrift, att internering ovillkorligen
skall äga rum. I detta hänseende intog 1926 års förslag en motsatt
ståndpunkt. Goda skäl kunna tvivelsutan anföras för bägge dessa ståndpunkter.
Länsstyrelsen kan emellertid för sin del icke underlåta att framhålla,
att, innan interneringsbeslut meddelas, det som regel åligger såväl
nykterhetsnämnd som länsstyrelse att pröva, huruvida utsikt finnes för återförande
av vederbörande till ett nyktert liv utan anlitande av tvångsåtgärder.
Örn, oaktat denna dubbla prövning av möjligheterna till hjälpåtgärder, internering
anses böra tillgripas och beslutet härom vinner laga kraft eller
efter prövning av högsta administrativa instans fastställes, äro uppenbarligen
möjligheterna till godvillig bättring av den, vilken varit föremål för
beslutet, icke synnerligen stora. Yerkställes icke beslutet, får hela denna
apparat med interneringsfrågans hänskjutande till länsstyrelsen karaktären
av något, som icke är allvarligt menat, såsom allenast ett hot vilket måhända
icke går i uppfyllelse. Denna sakernas ordning förefaller länsstyrelsen
oegentlig och föga tilltalande och kan även i viss mån motverka
ändamålet med proceduren därigenom, att föremålet för alla dessa åtgärder
lätteligen kan få den uppfattningen, att han utan egentlig risk kan fortsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sitt mindre nyktra levnadssätt, ända till dess interneringsbeslutet föreligger.
Örn meddelat interneringsbeslut ovillkorligen skall verkställas, torde vederbörande
inse, att ändring i levnadssättet måste vidtagas redan på ett tidigare
stadium, något som i vissa fall kan föranleda därtill, att interneringsförfarande
överhuvudtaget icke behöver förekomma. På nu angivna grunder
anser länsstyrelsen företräde böra givas den ståndpunkt, som i förevarande
hänseende intogs av 1926 års förslag i ämnet. Därest emellertid av en eller
annan anledning t. ex. beslutets överklagande samma beslut icke omedelbart
verkställes och under denna mellantid, mot förmodan, sådan förbättring i
vederbörandes nykterhetstillstånd inträder, att interneringen icke längre anses
nödvändig, torde hinder icke böra möta för nykterhetsnämnd eller annan
sökande att underställa frågan länsstyrelsens förnyade prövning. Ett sådant
förfarande, som väl knappast torde förekomma så synnerligen ofta, synes
dock länsstyrelsen mera tilltalande än örn nykterhetsnämnderna skulle äga
att på eget bevåg avgöra, örn länsstyrelsens interneringsbeslut skall verkställas
eller icke, särskilt som vid ett sådant avgörande hänsyn kanske i
någon mån kommer att tagas till interneringens betydelse för kommunen i
ekonomiskt hänseende.

Socialstyrelsen yttrar:

Avfattningen av 3 mom. ger lätt anledning till den tolkningen, att anstånd
skall meddelas av länsstyrelsen även i de fall, som omliandlas i 3
mom. första stycket. Orden »anstånd med beslutets verkställande medgivits»
torde därför lämpligen kunna utbytas exempelvis mot »länsstyrelsens
beslut ej verkställas av sökanden», varigenom klart framgår, att sökanden i
dessa fall äger underlåta verkställighet utan att inhämta anstånd av länsstyrelsen.

Erfarenheten har visat, att det i vissa fall är önskvärt att kunna dröja
med verkställighetsåtgärd även i fråga örn farliga alkoholister, vilket synes
böra föranleda en jämkning av 3 mom.

I den av länsstyrelsen i Östergötlands län berörda principfrågan delar
jag de sakkunnigas uppfattning. Således bör enligt min mening sökanden
få såsom hittills i regel bestämma, huruvida verkställighet av interneringsbeslutet
skall ske eller icke. De undantag från denna regel, som föreslagits
av de sakkunniga, torde vara befogade.

Enligt departementsförslaget skall vårdnadskollegiet, örn kollegiet i rall,
som avses i 25 §, finner skäl låta anstå med verkställighet, meddela ett
formligt beslut om villkorligt anstånd. Anståndet kan sedermera förklaras
förverkat, örn nykterhetsnämnd har att föranstalta örn verkställighet, äger
vårdnadskollegiet ej besluta örn anstånd. I sådant fall kan anstånd ordnas
mera formlöst, ehuru det naturligen icke är något hinder, att nämnden fattar
särskilt beslut att låta med verkställigheten anstå. Genom ett beslut från
nämndens sida om anordnande av övervakning kommer nämndens uppfattning
i frågan, huruvida verkställighet bör ske, till uttryck. Där verkställigheten
ankommer på enskild sökande — sådana fall torde visserligen ej bliva
vanliga — kan särskilt beslut om anstånd ej komma till stånd, men nykterhetsnämnden
äger när som helst förordna örn övervakning.

Jag anser mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag, att även en
farlig alkoholist skall få åtnjuta anstånd.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Departements chefen.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § i 1929 års förslag (s. 85).

31 §.

Stadgandet motsvarar 20 § 4 mom. i 1929 års förslag (s. 84).

Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrar angående sabkunnigförslaget:

I detta morn. stadgas följande: Har beslut rörande någons intagande å
allmän alkoholistanstalt ej gått i verkställighet inom ett år efter dess meddelande,
vare det förfallet.

Denna bestämmelse motsvaras av sista stycket i 34 § av 1926 års förslag.
I sitt yttrande över sistnämnda förslag anförde nykterhetsnämnden i denna
punkt följande: »Genom bestämmelsen i 34 § att beslut om intagning å anstalt
skall äga giltighet ända intill ett år efter det beslutet vunnit laga kraft,
skulle nykterhetsnämnden otvivelaktigt befrias från besväret att, såsom nu
ej sällan är fallet, kort efter det förordnandets giltighetstid upphört, på nytt
göra framställning örn förnyat förordnande. Andra skäl tala emellertid enligt
nämndens uppfattning mot en fullt så lång giltighetstid. Känslan av
obehaget och faran för tvångsinterneringen avtrubbas lätt, örn tiden inom
vilken tvångsinterneringen skall komma till stånd blir allt för lång. Övervakningen
kan icke, åtminstone vad de större städerna beträffar, vara så
effektiv, att icke ganska grova förseelser mot nykterheten kunna förekomma
av den övervakade, för vilken förordnande finnes utfärdat, utan att detta
kommer till nykterhetsnämndens kännedom. Sker detta upprepade gånger,
förlorar lagen i auktoritet, och bestämmelsen har i så fall medfört försämring
i^ stället för förbättring. Den nu gällande tidsbegränsningen till allenast
tre månader är emellertid val knapp, varför nykterhetsnämnden vill tillstyrka
att förordnandets giltighetstid utsträckes till 6 månader efter det förordnandet
vunnit laga kraft. Har ej inom den tiden något ofördelaktigt i nykterhetsavseende
meddelats, är det bäst att avskriva ärendet och låta på ny
anmälan bero.»

De sakkunniga synas i sin motivering till den nu återigen föreslagna bestämmelsen
ha använt sig av nykterhetsnämndens förevarande yttrande, men
härvid stympat uttalandet, så att de invändningar, som nämnden gjorde
mot stadgandet, ej medtagits.

Nykterhetsnämnden, som fortfarande anser att giltighetstiden av ett år
för ett beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt icke är till
nytta, får på samma skäl, som anfördes i nyssnämnda yttrande, föreslå att
beslutet skall gå i verkställighet senast inom sex månader från dess meddelande.

Sistnämnda bestämmelse, att beslutet skall gå i verkställighet inom viss
tid efter dess meddelande i stället för den nu gällande bestämmelsen inom
viss tid efter det beslutet vunnit laga kraft anser nämnden vara en avsevärd
förbättring.

De olägenheter, som enligt nykterhetsnämndens i Stockholm uttalande
kunna vara förbundna med en längre giltighetstid, torde knappast vara
större, örn giltighetstiden är bestämd till ett år än örn den är bestämd till sex
månader. Jag har icke ansett mig böra frångå de sakkunnigas förslag på
denna punkt.

21 § i 1929 års förslag (s. 85) innehåller vissa regler angående framställning
till anstalternas föreståndare örn beredande av plats åt den, som skall

Kungl. Majus proposition nr 164. < <

intagas. Då det ej torde vara lämpligt, att dessa regler fastslås i den ifrågavarande
lagen, hava de här uteslutits. Bestämmelser i förevarande avseende
få således såsom hittills meddelas i anstalternas reglementen.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32-34 §§.

Dessa stadganden motsvara 34 och 25 §§ i 1929 års förslag (s. 88 och 90).

Socialstyrelsen har beträffande sakkunnigförslagets 24 § yttrat följande:

Uppsiktsmyndiglietens befattning med tillämpningen av alkoholistlagen
avser icke endast anstalterna utan även nykterhetsnämnderna; såsom det
centrala organet för alkoholistvården tillkommer det denna myndighet också
att i allmänhet söka verka för alkoholistvårdens utveckling. Med hänsyn
härtill kan ifrågasättas ett allmänt stadgande örn denna myndighet och dess
uppgifter enligt denna lag redan i första kap., t. ex., i en ny 3 §. Härav föranledes
en mindre jämkning i andra stycket av 24 §.

Svensea landskommunernas förbund anför:

Bestämmelsen i förslagets 25 §, att envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt,
skall vara pliktig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten
av en ändamålsenlig vård ålägges honom, är strängare än motsvarande bestämmelse
för person, som undergår fängelsestraff, enär ju denne själv får
välja sitt arbete. Men denna större stränghet är förklarlig och försvarlig
med hänsyn till att man vid alkoholistanstalterna har att göra med° sjuka
personer. Däremot borde lagen, synes det, nämna något örn att de å alkoholistanstalt
vårdade skola i form av flitpremier eller pa annat sätt åtnjuta
del av den inkomst, som deras arbete medför. Det är gott och väl, att en
sådan praxis i allmänhet tillämpas, men allmänheten bör kunna i själva
lagen se, att lagstiftarna i det avseendet tänkt på att tillvarataga de vårdbehövandes
och deras anhörigas intresse. Straffångar äro i lagen angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff av den 24 mars 1916 i viss
mån garanterade premier för flit och ordentlighet i arbetet och fängelsefångar
äga att behålla inkomsten av sitt arbete för egen räkning eller att
i vissa fall åtminstone erhålla andel därav. De å alkoholistanstalt internerades
rätt i förevarande avseende bör också vara tryggad genom uttrycklig
lagbestämmelse.

En sådan allmän bestämmelse angående socialstyrelsens befattning med
alkoholistvården, som styrelsen ifrågasatt, torde hava sin plats i instruktionen
för styrelsen. Med hänsyn till socialstyrelsens rätt att besluta angående
överflyttning från en anstalt till en annan och angående utskrivning
synes emellertid befogat, att det i den nu föreslagna lagen angives, att de
allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

I 32 § i departementsförslaget omförmäles, att Kungl. Majit meddelar
närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet. Härav följer, att
Kungl. Majit iiger bestämma angående arbetspremier och flitpenningar.
Uppenbarligen bör det med framgång prövade systemet med dylika premier
bibehållas.

Departementschef
en.

Departe mentschefen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

I 27 § i 1929 års förslag förekommer en anvisning till nykterhetsnämn<len
att nämnden, då någon blivit intagen å allmän alkoliolistanstalt, bör
för undanröjande av de hinder för hans återförande till ett nyktert och ordentligt
liv, som förhållandena i hans omgivning kunna erbjuda, låta sig
angeläget vara att under tiden för hans anstaltsvistelse uppehålla förbindelse
med hans familj eller andra närstående och därvid tillhandagå med
råd och upplysningar samt, när omständigheterna därtill föranleda, biträda
med framställningar till fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller annan
myndighet.

Detta stadgande har ansetts obehövligt och på grund härav ej medtagits
i departementsförslaget. I förslagets 59 § förekommer ett allmänt stadgande,
att myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån
det kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med,
bland andra, fattigvårds styr elser och barnavårdsnämnder samt med organisationer,
vilka utöva social hjälpverksamhet. Den tanke, som ligger till grund
för 27 § i sakkunnigförslaget, torde väsentligen hava kommit till uttryck
redan i den allmänna bestämmelsen i 59 § i departementsförslaget. I den
mån den förra paragrafen innehåller anvisningar, vilka icke förekomma i
den senare, synas anvisningarna avse åtgärder, vilka framstå såsom tämligen
självklara.

35 §.

Stadgandet motsvarar 26 § i 1929 års förslag (s. 91).

Av stadgandet i 32 §, att Kungl. Majit meddelar närmare bestämmelser
angående anstalternas verksamhet, torde följa, att Kungl. Majit må meddela
föreskrifter, som skola lända till efterrättelse beträffande överflyttning. På
grund härav har vad 26 § i sakkunnigförslaget därom innehåller ansetts kunna
utgå.

36 §.

Paragrafen återgiver innehållet i 28 § 1 mom. första och andra styckena
i 1929 års förslag (s. 93).

Stockholms stads nykterhetsnämnd vill ifrågasätta, örn ej vistelse å enskild
alkoholistanstalt, som åtnjuter statsbidrag, bör kunna föranleda förlängd
interneringstid vid senare intagande å allmän alkoholistanstalt.

Liknande uttalande göres av Stockholms stads och läns nykterhetsnämndevs
sammanslå tning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att den föregående interneringen ej
bör föranleda förlängning av tiden för senare internering, örn den ej haft
viss varaktighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vistelse å enskild alkoholistanstalt
icke öva inverkan å tiden för senare internering å allmän alkoholistanstalt
i annat fall än det som angives i 28 § 1 mom. fjärde stycket (38 § första
stycket i departementsförslaget). I detta fall skall vistelsen å den enskilda
anstalten avräknas vid bestämmande av längsta tiden för kvarhållande å den
allmänna anstalten. Jag har funnit mig böra följa de sakkunnigas förslag
i frågan.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Det av länsstyrelsen i Uppsala län berörda spörsmålet har varit föremål
för övervägande av de sakkunniga. Även i denna punkt vill jag ansluta
mig till de sakkunnigas mening.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § 3 mom. i 1929 års förslag (s. 96).

Enligt 1926 års förslag (41 § 1 mom. andra stycket) skulle en svårförbätterlig
alkoholist kunna kvarhållas på obestämd tid. I 1929 års förslag
förekommer icke internering på obestämd tid. Frågan örn lämpligheten av
sådan internering och spörsmålet angående inrättande av särskild asyl för
vissa svårförbätterliga alkoholister beröras i några av yttrandena över 1929
års betänkande.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Enär avsikten med bestämmandet av olika tider, varunder alkoholist under
vissa förutsättningar må kvarhållas å anstalt, är att lämpa interneringstidons
längd efter vederbörandes tillstånd, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida
icke, under förutsättning att nödiga garantier för den personliga säkerheten
skapas, lagrummet lämpligen bör kunna kompletteras med bestämmelser,
som kunna möjliggöra ett kvarhållande på relativt obestämd tid. Det skulle
exempelvis kunna ske så, att en å alkoholistanstalt intagen skall, därest särskild
anledning därtill förekommit, under viss tid före den dag, då lian senast
skolat utskrivas, kunna kvarhållas under ytterligare någon tid.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté erinrar, att 1926 års förslag innehåller
bestämmelse örn internering för obestämd tid, samt yttrar vidare:

Den av 1926 års sakkunniga föreslagna interneringen på obestämd tid är
otvivelaktigt väl grundad och välbehövlig, enär en sådan interneringsform
säkerligen är enda möjligheten att befria samhället från vådorna av vissa
oförbätterliga, asociala alkoholisters uppträdande. Det föreliggande förslaget
innebär därför i detta avseende ett steg tillbaka. Än mer beklagligt är emellertid,
att de sakkunniga ansett sig förhindrade att framlägga förslag örn
upprättande av en alkoholistasyl. Nödvändigheten av en anstalt med uppgift
att mottaga de svår- och oförbätterliga alkoholisterna framstår nämligen
allt klarare, ju mer kunskapen örn alkoholistklientelet ökas. Det gäller att
söka bereda dessa vård under mera hemliknande förhållanden än å de vanliga
anstalterna.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde
har gjort ett uttalande av samma innehåll.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning samt nykterhetsnämnden
i Stockholm beklaga, att de sakkunniga ej upptagit till övervägande
frågan örn åtgärder för inrättande av en asyl för vissa oförbätterliga,
ständigt recidiverande alkoholister, vilka å de vanliga alkoholistanstalterna
utöva en ogynnsam inverkan på det övriga klientelet. Nykterhetsnämnden
i Stockholm yttrar vidare:

Genom den utsträckta interneringstid, som enligt det föreliggande lagförslaget
är avsedd att komma till stånd, är det att befara att de nuvarande
statliga alkoholistanstalterna ej kunna i fortsättningen på tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter om ej jämte dem anordnas anstalter för sådana
personer, som ej kunna återföras till ett nyktert liv på annat sätt än genom
så gott som oavbruten anstaltsvård.

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 164.

Styrelsen för hemmet Gunnarskog framhåller olägenheten därav, att alkoholister
av vitt skilda kategorier intagas å samma anstalt.

Uttalanden i samma riktning hava gjorts av styrelsen för Göteborgs stads
alkoholistanstalt vid Lerjeholm och av styrelsen för arbetshemmet Björknäs.

Socialstyrelsen anför:

Den omständigheten, att en alkoholmissbrukare anhållits för lösdriveri
och därvid befunnits vara i behov av vård å allmän alkoholistanstalt, skall
enligt förslaget föranleda, att bestämmelsen örn eventuellt förlängd maximitid
blir tillämplig. Då stadgandet örn den förlängda interneringstiden innebär
en mycket betydande skärpning i förhållande till gällande lagstiftning,
torde man böra förbehålla det för farliga och straffriförklarade alkoholister
samt sådana, som minst tre gånger förut vårdats å (allmän) alkoholistanstalt.

Nykterhetsnämndernas centralkommitté anmärker, att tidigare vistelse å enskild
anstalt bör tillmätas samma betydelse som internering å allmän anstalt.

Länsstyrelsen i Uppsala län gör samma erinran mot den nu ifrågasatta
bestämmelsen som mot 28 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget (36 §
i departementsförslaget).

Såsom i 1929 års betänkande närmare utvecklas, torde internering på
obestämd tid av alkoholister ej böra ifrågakomma. Att i fråga örn samhällsfarlighet
jämställa alkoholister med sådana personer, som enligt lagarna den
22 april 1927 örn internering av återfallsförbrytare och örn förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare må kvarhållas på obestämd tid, synes mig
ej riktigt. Det torde för övrigt ej sällan förhålla sig så, att de synnerligen
svårartade alkoholister, vilka skulle ifrågakomma till internering på obestämd
tid, äro vanartiga och bliva behandlade såsom sådana. Enligt 41 § i förslaget
till vanartslag kan under vissa förutsättningar den, som intagits å allmän
arbetsanstalt, kvarhållas efter utgången av den eljest gällande längsta tiden
för anstaltsvistelse.

Det synes visserligen vara tveksamt, huruvida de, som internerats enligt
25 §, d. v. s. vissa straffriförklarade och vanartiga, skola jämställas med de
farliga och de svårförbätterliga. Då man lärer kunna förvänta, att anstaltsstyrelserna
skola i varje särskilt fall omsorgsfullt pröva, huruvida verkligen
behov av fortsatt internering föreligger, samt beslut örn kvarhållande utöver
den vanliga maximitiden skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning,
torde det ej vara förenat med någon våda, att även beträffande nu avsedda
personer stadga den förlängning av maximitiden, som föreslås i 1929 års
betänkande.

I fråga örn betydelsen av tidigare vistelse å enskild alkoholistanstalt hänvisar
jag till vad jag anfört under 36 §.

38 §.

Första stycket återgiver innehållet i 28 § 1 mom. fjärde stycket i 1929
års förslag (s. 94).

Andra stycket saknar motsvarighet i nämnda förslag.

Socialstyrelsen har yttrat följande:

Kungl. Majda proposition nr 164.

Enligt gällande lag (18 § tredje stycket andra punkten) skall vid beräkning
av maximitiden för tvångsinterneringen medräknas tiden för frivillig
vård, som påbörjats efter det förordnandet meddelades, och enligt praxis
medräknas även frivillig vårdtid före förordnandet. Någon bestämmelse i
denna riktning upptages icke av de sakkunniga av skäl, som angivas i betänkandet
(sid. 95). Såsom ett av dessa skäl angives, att frivilligt ingående
å allmän alkoholistanstalt under de i nyssnämnda lagrum angivna förutsättningarna
torde förekomma endast undantagsvis och stadgandet därför vara
utan större praktisk betydelse. Med avseende härå må framhållas, att enbart
under år 1929 meddelades beslut i 21 fall örn tvångsinternering av personer,
som redan frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt. Bestämmelsen
örn den frivilliga vårdtidens inräknande i den kommande interneringstiden
är synbarligen ägnad underlätta nykterhetsnämndernas strävanden att förmå
vederbörande att utan avvaktande av interneringsförordnande ingå frivilligt.
I motsats mot vad de sakkunniga föreslå bör därför enligt socialstyrelsens
mening det nu gällande stadgandet icke blott bibehållas i den blivande lagstiftningen
utan även utvidgas till att motsvara förfarandet i praxis.

1 mom. fjärde stycket bör sålunda utökas med ett stadgande av nu berörda
innebörd. Tydligen böra bestämmelserna i detta stycke äga giltighet
såväl, då maximitiden för kvarhållandet enligt 1 mom. är 1 eller 2 år,, som
där motsvarande tid -—- enligt 3 mom. — är 3 eller 4 år. Med hänsyn härtill
torde detta stadgande hava sin plats efter de allmänna föreskrifterna örn
vårdtidens längd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den av socialstyrelsen omnämnda
bestämmelsen i 18 § i den gällande lagen bör upptagas i förslaget.

Styrelsen för Venngarnsanstalten upplyser, att det icke är så sällsynt, att
den, som enligt länsstyrelsens förordnande må interneras, frivilligt ingår å
anstalt, samt anser, att en bestämmelse för dylikt fall bör finnas av det inne
håll, som förekommer i 18 § i den nuvarande lagen.

Det måste enligt min mening anses önskvärt, att personer, vilka äro i
behov av vård å alkoholistanstalt, frivilligt ingå å sådan anstalt. Lagen bör
således vara så anordnad, att den i varje fall icke avskräcker från dylikt fri.
villigt ingående. Ur denna synpunkt finner jag det lämpligt, att en bestämmelse
med det innehåll, som socialstyrelsen förordat, inflyter i lagen. En
sådan bestämmelse förekommer i 38 § andra stycket i departementsförslaget.
Den här lämnade regeln är tillämplig, vare sig förordnandet örn internering
meddelas före eller efter det frivilliga ingåendet.

39 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § 4 mom. första stycket samt samma mom.
andra stycket första punkten i 1929 års förslag (s. 100).

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar stadgande därom, att föreståndaren
för alkoholistanstalt skall hava att vidtaga åtgärder för återförande av den,
som lämnat anstalten för att avtjäna frihetsstraff, samt att kostnaden för
dylikt återförande skall gäldas av statsmedel.

Det av länsstyrelsen förordade stadgandet torde få anses beröra en sådan
detalj, att stadgande i frågan lämpligen bör erhålla plats i de följdförfattningar,
som torde komma att utfärdas, därest förevarande förslag varder
antaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft. (Nr 164.)

Departements chefen.

Departe mentschefen.

215 31 0

Kungl. Majds proposition nr 164.

Dep artéin enis
chefen.

Departements chefen.

40 §.

Stadgandet motsvarar 28 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 95).

Socialstyrelsen yttrar följande:

Enligt 2 mom. må å allmän anstalt intagen alkoholmissbrukare frivilligt
kvarstanna under en tid av högst fyra månader utöver den för anstaltsvistelsen
stadgade tiden. Detta är en nyhet, som socialstyrelsen finner sig
böra tillstyrka. Emellertid torde skäl föreligga att något utvidga stadgandet
genom att efter orden »fyra månader» tillägga orden »för varje gång».
Eventuellt bör tidsbegränsningen sättas till sex månader samt formuleringen
något jämkas för att tydligt utmärka, att bestämmelsen är tillämplig å såväl
tvångsinternerad som frivilligt ingången alkoholmissbrukare. En garanti för
att denna vårdform icke missbrukas ligger bland annat i uppsiktsmyndiglietens
utskrivningsbefogenhet. Däremot torde läkarbetyg icke lämpligen
kunna ifrågakomma i dessa fall.

Det föreslagna stadgandet har avseende å det fall, att ett tillfälligt hinder
föreligger för anskaffande av arbete åt den intagne. På grund härav och
med hänsyn till den, som kan vara ansvarig för vårdkostnaden, anser jag
mig icke kunna förorda en sådan ytterligare förlängning av anstaltsvistelsen,
som socialstyrelsen föreslagit.

41 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i 1929 års förslag (s. 101).

I några yttranden påyrkas, att i lagen måtte föreskrivas, att anstaltsstyrelsen
skall inhämta yttrande från vederbörande nykterhetsnämnd, innan
försökspermission beviljas eller beslut örn utskrivning meddelas.

Nylderhetxnämnden i Orebro yttrar i fråga örn anstaltsstyrelsens beslut
örn försökspermission eller utskrivning följande:

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn försökspermission har
nykterhetsnämnden ej annan erinran än att, innan anstaltsstyrelsen fattar
beslut örn försökspermission eller utskrivning, det bör åligga styrelsen att
hos vederbörande nykterhetsnämnd inhämta yttrande rörande lämpligheten
av de föreslagna åtgärderna. Nämnden vill väl ej ifrågasätta annat än att
anstaltens styrelse på erfarenheterna från den internerades vistelse vid anstalten
kan grunda ett omdöme rörande den internerades egna förutsättningar
för ett nyktert och ordentligt levnadssätt, men enligt nämndens erfarenhet
böra i ej mindre grad på frågans bedömande inverka faktorer
sådana som exempelvis huruvida arbetsmöjligheter kunna beredas den internerade
efter utskrivandet eller örn förhållandena i hans hem just då äro
med hänsyn till utskrivningen lämpliga; rörande dessa och andra på frågan
inverkande omständigheter torde nämnden bäst kunna lämna besked; nämnden
anser sålunda den i 31 § lämnade föreskriften att först sedan beslut fattats
örn försökspermission eller utskrivning anstaltens föreståndare skall lämna
besked till nämnden ingalunda tillfredsställer det föreliggande behovet, och
nämnden har bestämd och upprepad erfarenhet av att nämndens förut i
denna del av ärendet uttalade synpunkter icke, såsom de sakkunniga synes
förmena, i erforderlig män kommit till beaktande vid avfattandet av 31 §.

Det torde visserligen i regel vara lämpligt, att anstaltsstyrelserna, innan
beslut fattas örn försökspermission, sätta sig i förbindelse med vederbörande
nykterhetsnämnd och genom denna införskaffa uppgifter angående sådana

Kungl. Majus proposition nr 164.

förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av frågan, huruvida försökspermission
bör medgivas. Emellertid torde ett stadgande örn ovillkorlig
skyldighet för anstaltsstyrelserna att anordna dylikt samarbete med nämnden
ej böra meddelas. Helt säkert komma anstaltsstyrelserna, ehuru lagen ej
innehåller någon anvisning därom, att i erforderlig utsträckning anlita
nykterhetsnämnderna för inhämtande av nu ifrågavarande uppgifter. Örn
det skulle anses nödigt, kan en dylik anvisning inflyta i anstalternas reglementen.

I övrigt vill jag hänvisa till vad som angående en närliggande fråga andres
i yttranden, vilka omnämnas i sammanhang med nästa paragraf i
departementsförslaget.

42 §.

Denna paragraf återgiver, med någon jämkning, innehållet i 31 § 1 mom.
i 1929 års förslag, såvitt nämnda mom. rörer försökspermission (s. 103).

Socialstyrelsen yttrar angående 31 § i nämnda förslag:

Enligt första stycket i denna paragraf skall anstaltsföreståndaren efter
beslut örn försökspermission eller utskrivning i god tid, innan den vårdade
lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutetotill nykterhetsnämnden.

Denna bestämmelse synes icke alldeles lycklig. Å ena sidan är det icke
tillrådligt att föreskriva, att underrättelse ovillkorligen skall lämnas till nykterhetsnämnd
i varje fall t. ex. då en person ingått frivilligt utan någon
medverkan från nämnden. Å andra sidan är det icke lämpligt, att nämnden
erhåller underrättelse först efter det beslutet fattats; beslutet bör givetvis i
regel ske efter samråd med nämnden.

Styrelsen för Vennyarnsanstalten anför:

I 31 § i förslaget hava de sakkunniga ålagt anstaltsföreståndare skyldighet
att, innan den vårdade på grund av försökspermission eller utskrivning
lämnar anstalten, därom i god tid underrätta nykterhetsnämnden i den kommun,
dit han begiver sig. Uttrycket »i god tid» lärer böra utgå, eftersom
den vårdade ofta •— t. ex. för tillträdande av arbetsanställning — måste
tillåtas avresa omedelbart efter det styrelsen fattat beslut örn hans försökspermission
eller utskrivning.

Vad bestämmelsen i övrigt angår, måste styrelsen — liksom i utlåtande
den 24 februari 1927 — avstyrka, att densamma göres ovillkorlig. I många
fall inträffar det nämligen, att den som lämnar anstalten, icke begiver sig
till hemorten utan till annan plats, där han, eftersom hans förflutna icke
där är känt, har större möjlighet att börja på nytt. Sådana miljöförändringar
tillrådas ofta av anstaltsledningen. Att i dylikt fall lämna nykterhetsnämnden
på orten meddelande om den inflyttade kan givetvis vara olämpligt.
Anmälningar av här ifrågavarande slag böra därför inskränkas till de fall,
där de kunna företagas utan men för den vårdade.

De anmärkningar, som framförts i de nu återgivna yttrandena, hava synts Departementsmig
befogade, och stadgandet har därför undergått vissa jämkningar. Skyl- chefendigheten
att lämna underrättelse till nykterhetsnämnd har sålunda ej gjorts
ovillkorlig, utan underrättelse skall lämnas blott där så finnes lämpligt.

Vidare har uttrycket »i god tid» uteslutits.

43 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § 2 mom. i 1929 års förslag, såvitt detta
mom. rörer försökspermission (s. 104).

Departements chefen.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Det har ansetts böra angivas, att anstaltsstyrelsen må besluta ändring i
meddelade föreskrifter.

Nykterhetsnämnden har ej befogenhet att meddela sådana föreskrifter,
som här avses, eller att besluta ändring i föreskrifter, vilka lämnats av
anstaltsstyrelsen. Nämnden är ej heller befogad att fatta beslut, som innebär
ändring i vad anstaltsstyrelsen bestämt i fråga örn övervakning. Örn
anstaltsstyrelsen uppdragit åt nämnden att ombesörja övervakning, kan
däremot nämnden, när den sedermera finner övervakningen obehövlig, i
vanlig ordning förordna örn dess upphörande.

Därest anstaltens föreståndare — såsom föreslagits i 41 § — tillätes att,
efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta örn försökspermission, torde
han jämväl böra äga att, efter styrelsens uppdrag, ej mindre ställa den,
som han permitterar, under övervakning eller uppdraga åt nykterhetsnämnd
att därom besörja än även meddela den permitterade föreskrifter angående
vistelseort m. m.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t, som jämlikt 32 § har att meddela
närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet, att lämna anvisningar
angående föreskrifter, som avses, i denna paragraf.

44 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 105).

Socialstyrelsen har anmärkt, att anstaltsföreståndaren bör äga besluta örn
återhämtande, eftersom skyndsamhet ofta är av nöden. Styrelsen har erinrat,
att föreståndaren enligt 30 § (41 § i departementsförslaget) äger efter delegation
besluta om själva permissionstiden.

Styrelsen för Venngarnsanstalten har liksom styrelsen för arbetshemmet
Björknäs gjort uttalande i samma riktning.

I enlighet med de framställda yrkandena har anstaltsföreståndaren berättigats
att, efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta angående
återhämtande. Såsom socialstyrelsen framhållit och jämväl Yenngarnsstyrelsen
omnämnt, torde frågan angående återhämtande ofta vara av så
brådskande natur, att den icke kan anstå, tills styrelsen hinner sammanträda.

I 1929 års betänkande omnämnes, att 1926 års förslag ej innehåller någon
föreskrift, huruvida anstaltsstyrelsens beslut örn återhämtande och handräckningen
för dess verkställande skola komma till stånd före permissionstidens
utgång. Därjämte uttalas den uppfattningen, att det ej borde råda
någon tvekan därom, att, då någon dylik föreskrift ej finnes meddelad, det
för lagrummets tillämpning är tillfyllest, att brytandet av föreskrifterna sker
före utgången av nämnda tid, men att såväl styrelsens berörda beslut kan
fattas som handräckning för dess verkställighet meddelas efter den tidens
utgång.

Med anledning av detta uttalande har det ansetts nödigt, att lagen
innehåller en uttrycklig erinran därom, att, där ej före utgången av den tid,
den permitterade längst må kvarhållas, fråga väckts örn hans återhämtande,

Kungl. Majits proposition nr 164.

beslut skall meddelas om utskrivning. Sedan utskrivning skett, får återhämtande
uppenbarligen ej äga rum. Örn vid den tid, då utskrivning skulle
ske, fråga väckts örn återhämtande, skall utskrivningen anstå i avbidan på
avgörandet av frågan örn återhämtande.

45 §.

Stadgandet motsvarar 29 § första och tredje styckena i 1929 års förslag
(s. 100).

Föreskriften, att den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om hans
kvarhållande, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens
prövning, torde såsom hittills böra hava sin plats i anstalternas reglementen
och har med anledning härav uteslutits.

46 och 47 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31 § i 1929 års förslag, såvitt denna paragraf
rörer utskrivning (s. 103).

Hänvisning må här lämnas till vad som anförts beträffande 42 och 43 §§
i departementsförslaget.

47 § skall, såsom framgår av 50 §, ej gälla beträffande den, som frivilligt
ingått å anstalt.

Styrelsen för Venngarnsanstalten har anfört:

Styrelsen tillåter sig erinra örn att det tid efter annan inträffar, att person,
som är intagen å allmän alkoholistanstalt, vid utskrivningen befinner
sig i sådant tillstånd, att han måste omhändertagas för vård. I detta fall
brukar anstalten översända den utskrivne till den nykterhetsnämnd, som
ansvarar för hans vårdkostnad.

Enligt förevarande förslag skulle farliga alkoholister, lösdrivare samt for
brott straffriförklarade alkoholister helt vårdas på statens bekostnad. Under
sådana förhållanden synes lagen böra innehålla ett stadgande örn hura anstalten
skall förfara, därest å anstalten intagen person, tillhörande någon
av nu nämnda kategorier, vid utskrivningen behöver fattigvård, sjukhusvård
eller dylikt. Styrelsen föreslår, att detta stadgande, som bör få sin plats i
fjärde kapitlet, "förslagsvis efter 28 §, avfattas i anslutning till 34 § forsta
stycket i det till lagrådet den 31 januari 1930 remitterade förslaget till vanartslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har det ansetts nödigt att meddela Departement»-de bestämmelser, som finnas upptagna i andra stycket av 46 §.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 106).

32 § 3 mom. i nämnda förslag saknar motsvarighet i departementsförslaget.

Med anledning av uttalandet i 1929 års betänkande (s. 108), att interneringsansökning
i det fall, att den utskrivne under övervakningstiden brutit
mot meddelade föreskrifter, även kan göras efter nämnda tids utgång, anmärker
polismästaren i Stockholm, att en från anstalt villkorligt utskriven bör
anses fri, sedan prövotiden gått till ända; varjämte vidare anföres.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Berörda tid kan enligt förslaget sättas till högst ett år. Bet bör icke
stöta på svårighet att under så lång tidrymd utröna, örn och i vad avseende
den villkorligt utskrivne efterkommit givna föreskrifter, varför åtminstone
ansökan örn återintagning torde kunna ske före tidens utgång. Berättigas
länsstyrelsen att avgöra en sålunda inkommen ansökan även efter prövotidens
slut, synes mig tillräcklig hänsyn vara tagen till syftet med den villkorliga
utskrivningen. Anses det emellertid absolut oundgängligt, att möjlighet
till förnyad internering hålles öppen även efter prövotidens utgång,
synes det mig vara nödvändigt att i lagen utsätta viss kort tid efter berörda
tidpunkt, inom vilken ansökan i ämnet skall vara ingiven och beslut
i anledning av densamma fattat.

Erinringar hava framställts mot 3 mom. i 32 § sakkunnigförslaget, enligt
vilket moment anstånd med utslagets verkställande ej får äga rum, då länsstyrelse
förordnat örn återintagning å allmän alkoholistanstalt.

Socialstyrelsen anmärker, att berörda stadgande innebär en icke oviktig
ändring av gällande lag, vars anordning på denna punkt visat sig ändamålsenlig,
samt uttalar, att stadgandet lämpligen kan utgå.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning förklarar sig
på det bestämdaste yrka, att 3 mom. i 32 § måtte utgå, emedan denna bestämmelse
helt omöjliggör en individuell behandling.

Nylcterhetsnämnden i Stockholm yttrar:

Bet stadgande, som här förekommer, nämligen, att då länsstyrelsen förordnat
örn återintagning å allmän alkoholistanstalt, må anstånd med utslagets
verkställande ej äga rum, anser nykterhetsnämnden vara synnerligen
olyckligt. Motivering för förslaget synes helt och hållet saknas.

Motsvarande bestämmelse förekom i 44 § 2 mom. i 1926 års förslag och
påyrkade nykterhetsnämnden redan då stadgandets borttagande. Nykterhetsnämnden
hänvisade i detta avseende till sitt uttalande i anledning av de
föreslagna stadgandena i 32—34 §§ i 1926 års betänkande, enligt vilka intagning
å alkoholistanstalt alltid vore obligatorisk, då förordnande meddelats,
för så vitt ej länsstyrelsen på ansökan meddelade anstånd. Be skäl,
som nykterhetsnämnden då anförde, och vilka fortfarande gälla, ha intagits
å sid. 83 i 1929 års betänkande och får nykterhetsnämnden hänvisa till vad
där anförts.

Bet synes mig icke nödvändigt, att lagen upptager bestämmelse i den avpolismästaren
i Stockholm berörda frågan. Ansökning örn internering på
grund av brott mot meddelade föreskrifter torde kunna göras även efter
prövotidens utgång men bör uppenbarligen ej bifallas, där någon mera avsevärd
tid förflutit mellan det påtalade brottet mot föreskrifterna och ansökningens
ingivande. I dylikt fall torde för bifall till interneringsansökning
krävas utredning, att de vanliga förutsättningarna för internering föreligga.

En viss tvekan synes kunna förefinnas, huruvida anstånd med verkställande
av aterintagningsbeslut bör medgivas. I de här återgivna yttrandena
framhålles, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att sådant
anstånd ej må äga rum, bör uteslutas. Vid övervägande av frågan har jag
biträtt den i yttrandena hävdade meningen. Örn förbud skulle stadgas mot
medgivande av anstånd, borde det ankomma å vårdnadskollegiet att föranstalta
örn verkställighet av intagningsbeslutet, för vilken händelse stats -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 164.

verket borde betala vårdkostnaderna. En sådan anordning bar icke synts
mig lämplig.

49 §.

I 1929 års förslag förekomma motsvarande bestämmelser i 28 § 4 mom.
sista punkten och 32 § 1 mom. första punkten (s. 100 och 106).

50 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i 1929 års förslag (s. 86) samt berör dessutom
vissa av stadgandena i 4 kap. i nämnda förslag.

Enligt 1929 års sakkunnigförslag skulle samma bestämmelser galla tor de
frivilligt ingångna och för de tvångsinternerade, dock att i fråga örn tiden
för kvarhållande av de frivilligt ingångna skulle iakttagas vad som stadgats
i den avlämnade skriftliga förbindelsen.

Socialstyrelsen har anfört:

På förslag av länsstyrelsen i Gotlands län har upptagits det villkoret för
att ansökan örn frivilligt inträde skall erhålla rattsverkan, att den undeiställts
vederbörande nykterhetsnämnd. Detta förslag kan socialstyrelsen ej
biträda. Det förekommer, att personer ingå å allman alkoholistanstalt helt
och hållet av egen vilja och utan nykterlietsnamnds tillskyndan eller vetskap
samt därvid8 uttala en önskan att denna deras åtgärd matte bil sa litet
känd som modigt. Ett sådant önskemål bor såvitt möjligt respekteras. Till
förebyggande av att personer, som icke äro hemfallna åt alkoholmissbruk,
frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt for att under en tid erhålla försörjning
med bidrag av allmänna medel, torde det för dessa fall fastställa
formuläret till läkarutlåtande böra innehålla en s. k. attestmening (»Pa grund
av ovan angivna förhållanden anser jag, att---rån behov av behand ling

å alkoholistanstalt.»).

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar: _ o .

Enligt förslaget skall vid frivillig ansökning örn intagning å anstalt nykterhetsnämndens
hörande vara obligatoriskt. Det intraffar emellertid icke
så sällan, att t. ex. en i allmän eller enskild tjänst anställd person, som forfallit
till alkoholmissbruk, av sin överordnade eller arbetsgivare förmås a t
ingå på anstalt. Ofta sker detta därigenom, att personen i fråga bi ingas
atf förstå, att han har att välja mellan frivillig internering eller omedelbart
avskedande. En sådan person kan dock vara mycket känslig f°r att kännedomen
örn hans alkoholmissbruk och interneringen stannar inom den trangsta
möjliga krets. För ett officiellt förfarande genom nykterhetsnamnden hyser
han en, visserligen obefogad skygghet, icke minst om fattigvardsstyrel e
såsom på landet vanligen är fallet, är nykterhetsnämnd. Oaktat föreskrifterna
örn sekretessen hos nykterhetsnämnderna vill länsstyrelsen darf or
ifrågasätta, huruvida en remiss till nykterhetsnamnden vid frivillig mterne
ring bör vara obligatorisk.

Länsstyrelsen i Örebro lön framställer erinringar mot förslaget, att en frivilligt
ingången skulle kunna utan eget medgivande flyttas fran en anstalt
till en annan. Länsstyrelsen anför sålunda: _

I motsats till bestämmelserna i nu gällande lag innebär stadgandet i förslagets
26 8, att även en person, som frivilligt underkastat sig vard a
alkoholistanstalt, skall kunna tvångsvis förflyttas till annan allman alkoholistanstalt,
sålunda föras till Svartsjö eller Landskrona. Detta kali icke vara

Kungl. Majus proposition nr 16d.

lämpligt. Det är nämligen att märka, att frivilligt intagande kan ske så
snart någon är hemfallen åt dryckenskap, även örn denna last icke uppträtt
under sådana for samhället farliga former, som avses i 1 §. Det kan med
tanke härpå icke gärna få förekomma att en disciplinär förseelse av en frivilligt
intagen skall kunna föranleda ett så allvarligt straff som internering
a anstalterna å Svartsjö och i Landskrona. Stadgandet i 26 § torde därför
bora ändras till att avse allenast tvångsinternerad person.

Socialstyrelsen och styrelsen för Venny arns anstalten avstyrka, att utskrivning
av en frivilligt ingången förbindes med villkor.

^chefTn.''13'' ■ Tydligen måste det anses önskvärt, att lagen ej beträffande villkoren för
frivilligt inträde å anstalt och behandlingen av de frivilligt ingångna uppställer
regler, ägnade att avskräcka dem, som äro i behov av anstaltsbehandfrån
att själva ansöka örn att bliva intagna. Ur denna synpunkt har
jag ansett, att stadgandet örn nykterhetsnämndens hörande före intagandet
bor utgå. Vidare finner jag, att förordnande örn övervakning eller särskilda
villkor ej bör meddelas, då en frivilligt ingången skall utskrivas från anstalt.
Därest dylikt förordnande finge meddelas, skulle resultatet kunna bliva, att
den från början frivilligt ingångne bleve bunden vid anstalterna för en tämligen
obestämd framtid.

Såsom framhålles i 1929 års betänkande (s. 91) torde det emellertid vara
nödvändigt, att överflyttning kan ske av en frivilligt ingången från en anstalt
till en annan.

I 50 § angives genom hänvisning till särskilda paragrafer i vad mån de
bestämmelser, som gälla för tvångsinternerade, skola äga tillämpning beträffande
en frivilligt ingången.

6 KAP.

Om kostnaden för vård och omhändertagande enligt denna lag.

51-54 §§.

Dessa stadganden motsvara 33 § 1 och 2 mom. i 1929 års förslag fs
108). 8 V ''

I den allmänna motiveringen har behandlats spörsmålet angående vårdkostnadernas
fördelning mellan staten å ena samt kommunerna och enskilda
sökande å andra sidan. Här komma således att omnämnas sådana frågor
beträffande vårdkostnaderna, som mera beröra detaljer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför följande:

Enligt 33 § skall i de fall, då kostnaderna icke drabba statsverket, den
pa vars framställning en person intagits å allmän alkoholistanstalt, svara
tor vårdkostnaden. Härigenom synes det ofta komma att bero på en tilltamghet
om kommun eller enskild person drabbas av ifrågavarande kostnader.
Detta förefaller länsstyrelsen mindre tillfredsställande och torde
icke sällan . komma att. avhålla såväl nykterhetsnämnden som de enskilda
personer, vilka under vissa förhållanden äga göra ansökning örn intagning
å alkoholistanstalt, från att göra sådan ansökan. Med hänsyn härtill vill
länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke vederbörande kommun alltid bör i

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

första hand svara för vårdkostnaden, då denna icke gäldas av staten. En
dylik allmän skyldighet för kommunen synes även i viss mån kunna förhindra,
att nykterhetsnämnd av kostnadsskäl undandrager sig att göra ansökan
örn intagning å alkoholistanstalt, enär vederbörande nykterhetsnämnd
i så fall icke skulle kunna undvika det ekonomiska ansvaret för interneringen
genom att underlåta att göra framställning örn internering.

Ett liknande uttalande har gjorts av nxjkterhetsnämnden i Stockholm, vilken
beträffande 33 § i 1929 års betänkande yttrar:

I förevarande paragraf vore måhända även lämpligt få infört en bestämmelse
örn betalningsskyldighet för nykterhetsnämnd, då förmyndare eller
annan gjort framställning hos länsstyrelse örn förordnande örn intagning å
allmän alkoholistanstalt samt på grund härav även gjort ansökning örn intagning.
Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall den, på vars
framställning en person intagits å allmän alkoholistanstalt svara för kostnaderna,
men örn såväl denne som den vårdbehövande är medellös lärer
ingen vård erhållas, för så vitt ej nykterhetsnämnden i stället ikläder sig betalningsansvaret.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde
berör frågan örn regressrätt för en kommun hos annan kommun
samt anför härom:

De sakkunniga hava förklarat det mindre lämpligt med införande av en
bestämmelse örn sökandekommuns regressrätt mot hemortskommun på grund
av de tvistigheter, som därvid skulle uppstå mellan olika kommuner. Sammanslutningen
kan icke annat än finna dessa farhågor betydligt överdrivna,
särskilt med hänsyn till att de fall, då en persons internering söktes från
en kommun, där han icke hade hemortsrätt, säkerligen komme att bliva
ytterst fåtaliga i jämförelse med de otaliga fall, då fattigvård lämnas vårdbehövande
med hemortsrätt i annan kommun. Med nuvarande bestämmelser
måste säkerligen ett vårdbehov bliva ytterligt stort, innan en nykterhetsnämnd
söker anstaltsvård för en person med hemortsrätt i annan kommun,
i de fall då nämnden själv kan beräknas få vidkännas kostnaderna
och dessa icke kunna uttagas av den internerade. Sammanslutningen föreslår
därför, att samma regressrätt och hemortsrättsbestämmelser, som gälla
i fråga örn lämnad fattigvård och omhändertagande av barnavårdsnämnd,
måtte stadgas även i fråga om kostnader, som nykterhetsnämnd nödgats
vidkännas i fråga örn omhändertagen alkoholists vård.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anmärker, att den i slutet av 33 § 1 mom.
intagna bestämmelsen — enligt vilken statsverket, där nykterhetsnämnd ansökt
om intagandet, skulle vidkännas kostnaden i det fall, att personen i
fråga vid tiden för ansökningen om interneringsförordnande oavbrutet under
minst tre år vistats utom den kommun, där han hade hemortsrätt — synes
hava erhållit en i viss mån oegentlig avfattning. Länsstyrelsen anför vidare:

Då utkastet ej upptagit några bestämmelser örn regressrätt i fråga örn
havda vårdkostnader emot den intagnes hemortssamhälle, torde nämligen anledning
saknas att göra statens skyldighet att stå dylik kostnad beroende
av vederbörande persons vistelse viss tid utom det samhälle, där han vid
omhändertagandet har hemortsrätt. I stället lärer väl eventuell frånvaro av
närmare samhörighet mellan vistelsesamhället och den internerade böra i
förevarande hänseende komma i betraktande.

Kungl. Majus proposition nr 164.

NyJcterhetsnämnden i Göteborg anför:

De sakkunniga hava icke velat tillmötesgå ett på vissa håll framställt
yrkande, att i fråga örn utgiven vårdkostnad i analogi med bestämmelser
i fattigvårdslagen giva sökandekommunen regressrätt gentemot den kommun,
där den vårdade har hemortsrätt. Nämnden delar de sakkunnigas uppfattning
härvidlag och vill utöver de skäl, de sakkunniga anfört mot den påyrkade
ordningen, däremot ytterligare framhålla, att en sådan ordning kan
antagas visa sig bristfällig även ur ren alkoholistvårdsynpunkt, i ty att i
en del fall nykterhetsnämnden i alkoholistens vistelsekommun kunde frestas
att i otid söka interneringsförordnande för att få internering verkställd,
innan personen hunne förvärva hemortsrätt i vistelsekommunen, och sålunda
erhålla rätt till ersättning av hemortskommunen i varje fall för en
del eller, örn vårdkostnaden skulle ha egenskap att inverka på hemortsrättsförvärv,
för hela vårdkostnaden.

Stadgandet i andra stycket av 1 mom. i 33 §, att statsverket i visst fall
skall vidkännas vårdkostnaden, har tillkommit i analogi med ett liknande,
örn ock icke fullt motsvarande stadgande i fattigvårdslagen rörande fattigvårdskostnader
och avser att i sin mån minska kommunernas utgifter för
alkoholistvård. Ur den synpunkten har nämnden givetvis intet att invända
mot stadgandet men väl däremot i andra avseenden.

Om sökanden, som väl vanligen kommer att bliva fallet och som enligt
vad nämnden här ovan för sin del förordat alltid skulle bliva fallet, är vistelsekommunens
nykterhetsnämnd, synes det med fog kunna frågas, på vad
slags förnuftig grund utöver den ovan anförda vistelsekommunens kostnad
skall ersättas av statsverket i de fall, där personen i fråga vistats oavbrutet
minst tre år utom hemortskommunen. Kationellare vore ett stadgande, att
vistelsekommunen befriades från vårdkostnaden i de fall, där den internerade
närmast före interneringen ej vistats oavbrutet så länge som tre år
inom nämnda kommun. Dessförinnan kan han anses icke hava nått någon
större grad av samhörighet med kommunen, medan han efter tre års oavbruten
vistelse inom kommunen kan anses hava nått sådan samhörighet
med densamma, att det kan vara motiverat, att kommunen får svara för
vårdkostnaden.

Att det åberopade liknande stadgandet i fattigvårdslagen är försvarligt
sammanhänger med att det genomgående, i motsats mot vad här är fallet,
är hemortskommunen, som svarar för fattigvårdskostnaderna. Hemortskommunen
befrias därifrån i de fall, där fattigvårdstagaren vistats oavbrutet
mer än tre år utom kommunen, varigenom hans samhörighet med kommunen
minskats i sådan grad, att skäl kan anses föreligga för att statsverket övertager
kostnaden.

Aven ur alkoholistvårdssynpunkt synes en befogad anmärkning kunna
framställas mot nu omhandlade stadgande. Med detsamma för ögonen skulle
det nämligen ligga nära till hands för en kommuns nykterhetsnämnd att
beträffande en alkoholist, som vistats t. ex. två år inom kommunen utan
att där, t. ex. på grund av att hans familj åtnjuter fattigvård, hava förvärvat
hemortsrätt och som lämpligen borde ofördröjligen intagas å alkoholistanstalt,
dröja med sin ansökan örn interneringsförordnande, i avvaktan på att
de tre åren skulle förflyta och sålunda rätt till ersättning av statsverket för
vårdkostnaden erhållas. Samma frestelse till dröjsmål skulle i motsvarande
fall föreligga för hemortskommunens nykterhetsnämnd, i händelse denna,
såsom av de sakkunniga föreslagits, skulle vara skyldig att uppmärksamma
ett av densamma känt fall av alkoholism, där personen i fråga vore boende
i annan kommun.

På grund av de invändningar, som sålunda kunna göras mot nu berörda

Kungl. Majds proposition nr 164.

stadgande, vill nämnden förorda, att detsamma utgår ur förslaget. Den ekonomiska
lättnad, som de sakkunniga genom stadgandet velat bringa kommunerna,
torde bättre kunna vinnas i annan ordning. Ett sätt vore genom
ett stadgande av innehåll, att statsverket övertoge vårdkostnaden för vistelsekommunen
i de fall, där den internerade närmast före interneringen ej
vistats oavbrutet tre år inom kommunen, oell för hemortskommunen i de
fall, där den internerade närmast före interneringen oavbrutet vistats minst
samma antal år utom denna kommun. Ur alkoholistvårdssynpunkt kunna
emellertid, såsom torde framgå av det ovan sagda, invändningar resas mot
ett dylikt stadgande, varför nämnden icke vill förorda detsamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län biträder vad nykterhetsnämnden i
Göteborg invänt i fråga örn det nyssnämnda stadgandet i 33 § 1 mom. i
1929 års förslag.

I departementsförslaget har icke influtit vad i 11 § i 1929 års förslag
stadgas därom, att polismyndighet skall äga göra ansökning örn internering
å allmän alkoholistanstalt, där någon, som för lösdriveri anhållits och av
polismyndigheten omhändertagits, finnes vara hemfallen åt dryckenskap såsom
i 1 § sägs samt polismyndigheten för hans återförande till ett nyktert
och ordentligt liv finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän
alkoholistanstalt. Då detta stadgande strykes, bortfaller givetvis den föreslagna
skyldigheten för statsverket att betala kostnaden för vård av sådan
alkoholist, som internerats jämlikt det nämnda stadgandet. Jag vill hänvisa
till vad jag i denna fråga anfört vid behandlingen av 15 och 16 §§ i departementsförslaget.
Det må framhållas, att statsverket enligt departementsförslaget
liksom enligt 1929 års förslag skall betala vårdkostnaden, då vardnadskollegiet
jämlikt 25 § i departementsförslaget (17 § i sakkunnigförslaget)
förordnar örn internering av en straffriförklarad eller av en person, som inställts
hos kollegiet enligt vanartslagen.

Frågan örn ansvarigheten för vårdkostnaden i det fall, att en person vistas
utom sin hemortskommun, vållar särskilda svårigheter. Såsom i 1929 års
betänkande framhålles, måste det anses synnerligen önskvärt, att regressrätt
icke ifrågakommer olika kommuner emellan. Å andra sidan må det
icke förnekas, att vistelsekommunen kan bliva obenägen vidtaga åtgärder,
därest den ej har möjlighet att få gottgörelse för vårdkostnaderna. I 1929
års betänkande föreslås, att statsverket skall vidkännas kostnaden i det fall,
att den internerade vid tiden för interneringsansökningen oavbrutet under
minst tre år vistats utom den kommun, där han har hemortsrätt. Jag finner
det vara lämpligt, att statsverket åtminstone i vissa fall gottgör kostnaden
för internering av sådana personer, som under någon, uppenbarligen
ej alltför kort tid vistats utom sin hemortskommun. Emellertid bör enligt
min mening den nykterhetsnäinnd, som ansökt örn internering, därest den
eljest skulle vara ansvarig för vårdkostnaden," jämväl i dylika fall primärt
ansvara för densamma. Men sedermera bör kommunen under vissa förutsättningar
kunna utfå gottgörelse av statsverket. Statens sekundära ansvarighet
synes ej böra fastslås i förevarande lag. Det må blott erinras, att
alkoholistlagen, därest denna sak skulle där beröras, borde innehålla när -

Departe mentschefen.

92 Kungl. Majus proposition nr 164.

mare bestämmelser angående prövningen siv de förhållanden, som skulle
vara avgörande, då det i det särskilda fallet gällde att bestämma, huruvida
staten skulle vara betalningsskyldig. Det kan lämpligen ankomma på Kungl.
Majit att genom särskild kungörelse bestämma angående användningen av
det anslag, som må komma att beviljas till ersättning åt kommunerna för
vårdkostnad. Såsom redan omnämnts hava kommunerna under de senare
åren i denna ordning erhållit bidrag till vissa vårdkostnader. För närvarande
gäller i detta avseende vad som stadgats genom kungörelse den 22
juni 1928 (nr 241). Jag har alltså funnit mig böra utesluta vad 33 § 1 mom.
andra stycket i 1929 års förslag innehåller angående statsverkets skyldighet
att vidkännas vårdkostnad.

I 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag angives, att sökandens
skyldighet att svara för all vårdkostnad gäller gentemot såväl den anstalt,
där intagning först ägt rum, som anstalt, till vilken överflyttning skett eller
å vilken den intagne jämlikt 28 § 2 mom. (40 § i departementsförslaget)
frivilligt kvarstannar eller jämlikt 32 § (48 § i departementsförslaget) efter
utskrivning återintagits.

Det synes vara obehövligt att i lagen omnämna, att, där sökanden är
skyldig svara för vårdkostnad, denna skyldighet gäller jämväl gentemot anstalt,
till vilken överflyttning skett, och avser även tid, under vilken den intagne
jämlikt 40 § frivilligt kvarstannar. Yad sakkunnigförslaget i dessa
delar innehåller har således uteslutits.

Den ifrågasatta föreskriften, att den förste sökanden skall gälda kostnaden
för vård efter återintagning, synes mig icke vara lämplig. Ett sådant stadgande
kunde befaras föranleda, att nykterhetsnämnderna komme att ställa
sig betänksamma mot en interneringsansökning i fall, då utsikterna till rättelse
vore mindre goda. Det skulle kunna inträffa, att den förste sökanden finge
betala kostnaden för upprepade interneringsperioder och således för en ganska
obestämd tid framåt. Med hänsyn härtill torde det vara tillrådligt att låta
vanliga regler gälla beträffande kostnaden för vård efter återintagning, vilket
innebär, att den som ansökt örn återintagning får betala vårdkostnaden, där
denna ej gäldas av statsverket. På grund av det sålunda anförda har jämväl
vad 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag i senast angivna hänseende
innehåller i fråga örn vårdkostnaden uteslutits ur departementsförslaget.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §.

Detta stadgande motsvarar 34 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 113).

Besvärstiden har ansetts böra bestämmas till en månad.

Frågan örn rätt att överklaga nykterhetsnämndens beslut angående övervakning
har omnämnts vid behandlingen av 13 §, och får jag hänvisa till
vad där anförts.

Kungl. Majda proposition nr 164.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att beslut angående utgivande
av böter och vitén skulle gå i verkställighet utan hinder av anförda
besvär, har uteslutits.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § 2 mom. i 1929 års förslag, såvitt stadgandet
avser klagan över länsstyrelses beslut (s. 113).

Genom överflyttningen å vårdnadskollegiema av de ärenden, som enligt
1929 års sakkunnigförslag skulle tillkomma länsstyrelserna, hava stadgandena
om klagan över länsstyrelses beslut måst undergå ändring. I den förut omförmälda
promemorian angående vårdnadskollegiernas inrättande uttalades,
att det torde vara lämpligt, att fullföljd skedde hos högsta domstolen. För
alkoholisternas vidkommande innebure detta, framhölls det vidare, en ändring
i den nuvarande ordningen, i det att mål örn internering å alkoholistanstalt
för närvarande fullföljdes i regeringsrätten. Att i fråga örn fullföljden
meddela olika regler beträffande de båda kategorierna, vanartiga och alkoholister,
syntes icke kunna komma ifråga. För övrigt förete]le det i och
för sig vara mest tilltalande, att även det frihetsberövande, som utgjordes
av intagning å alkoholistanstalt, i sista hand beslutades av landets högsta
judiciella myndighet.

Till belysande av frågan örn betydelsen för högsta domstolens arbetsbörda
av alkoholistärendenas överflyttning från regeringsrätten till högsta
domstolen meddelas vissa uppgifter i följande tabell.

T eib. 3. Antalet till regeringsrätten från länsstyrelser fullföljda ärenden
enligt alkoholistlagen samt innebörden av regeringsrättens beslut.

	1925	1926	1927	1928	1929
Besvär över beslut av länssty-relse : I) i fråga angående intagande	fast- ställt	ändrat	fast- ställt	ändrat	fast- ställt	ändrat	fast- ställt	ändrat	fast- ställt	ändrat

å alkoholistanstalt a) länsstyrelse beslutat in-									19
tagande ..................... b) länsstyrelse avslagit an-	14	i	7	~	18	2	6	i i

sökan örn intagande .. .	1	—	—	i	—	—	—	3	—
II) i annan fråga enligt alko-
holistlagen .....................	3	i	—	—	2	—	—	—	—

Det kan synas i viss mån tveksamt, huruvida besvär över vårdnadskollegiernas
beslut i alkoholistärenden böra anföras hos högsta domstolen. I
främsta rummet föranledes en dylik tvekan därav, att frågan, örn en person
såsom alkoholist bör intagas å anstalt, avser ett ämne, som äger blott ringa
samband med högsta domstolens rättsskipande verksamhet. Enligt förslaget
till vanartslag skola emellertid intagningsbeslut jämte vissa andra beslut
enligt nämnda lag överklagas i högsta domstolen. Att meddela särskilda
regler för fullföljden från vårdnadskollegiema av ärenden enligt alkoholistlagen
torde vara mindre lämpligt, helst som dessa ärenden stå mycket nära
ärendena enligt vanartslagen. Vid lagrådets granskning av fjolårets förslag

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

till vauartslag framhölls, att då besvärsmålen enligt nämnda lag borde erhålla
skyndsam handläggning, helst klaganden i allmänhet icke torde befinna
sig på fri fot, men sådan behandling ej under varje tid av året vore möjlig
med regeringsrättens regelmässiga organisation, syntes regeringsrätten icke
kunna bliva högsta instans för dessa mål utan desamma böra upptagas av
högsta domstolen. Yad sålunda anförts torde äga viss giltighet jämväl beträffande
ärenden enligt alkoholistlagen, i vilka understundom förekommer,
att den klagande är omhändertagen och således icke befinner sig på fri fot.
Med hänsyn härtill och då ärendena icke torde komma att nämnvärt öka
högsta domstolens arbetsbörda, har jag ansett övervägande skäl tala för att
högsta domstolen skall vara klagoinstans över vårdnadskollegium jämväl
enligt alkoholistlagen.

Fråga örn den ändring av regeringsrättslagen, som betingas av nu förevarande
ärendens överflyttning från regeringsrätten till högsta domstolen,
lärer chefen för justitiedepartementet senare komma att anmäla.

Bestämmelserna örn klagan hava avfattats i huvudsaklig överensstämmelse
med föreskrifterna i 54 § av det till lagrådet remitterade förslaget till vanartslag.
Dock har jag icke ansett här böra föreskrivas så kort besvärstid
som 8 dagar. Det kan erinras, att i 1929 års förslag liksom i gällande lag
stadgas en besvärstid av 30 dagar. Jag har funnit lämpligt föreslå, att besvärstiden
bestämmes till en månad. De i 56 § upptagna bestämmelserna
förete den olikheten i förhållande till gällande lag, att där medgiven klagorätt
för sökande i ärendet borttagits. Inrättas ett nytt organ med speciell
uppgift att pröva intagningsärenden enligt alkoholist- och vanartslagen m. m.,
torde klagorätt till högsta domstolen över vägrad intagning icke böra medgivas.
Såsom den lämnade statistiken utvisar, synes denna rättighet blott
ganska sparsamt hava begagnats. Anmärkas må, att någon besvärsrätt från
det allmännas sida i motsvararande fall icke är medgiven i förslaget till
vauartslag, och att det ur allmän synpunkt torde finnas mindre anledning
att tillåta klagan över vägrad internering å alkoholistanstalt än över vägrad
internering å arbetsanstalt.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 29 § andra stycket i 1929 års förslag (s. 101).

Socialstyrelsen har anfört följande:

Det i andra stycket upptagna stadgandet »underställning skall alltid äga
rum i det fall, som avses i 28 § 3 mom.» synes ej fullt tydligt. Därmed
lärer endast avses, att underställning skall ske av beslut örn kvarhållande
jämlikt nämnda lagrum men icke av beslut örn utskrivning. I enlighet härmed
torde 29 § andra stycket andra punkten åsyfta det fallet, att kvarhållande
kommit till stånd med stöd av 28 § 3 mom. och att fråga därefter
uppstått örn utskrivning före den då gällande maximitidens utgång. Detta
synes emellertid icke framgå av förslagets lagtext, vilken därför torde böra
omarbetas på denna punkt. Härvid bör också tagas hänsyn till att det synes
vara onödigt, att underställning äger rum, där anstaltsstyrelsen beslutat
utskrivning av en kvarhållen person någon kortare tid, mindre än 6 månader,
före maximitidens utgång.

Kungl. Majus proposition nr 164.

Styrelsen för Venngarnsanstalten yttrar:

Bestämmelsen i 29 § andra stycket, att anstaltsstyrelsens beslut såväl
örn kvarliållande som utskrivning alltid skola i fall, som avses i 28 § 3
morn., underställas uppsiktsmyndighetens prövning, bör, i vad den avser
utskrivnings beslut, erhålla en annan lydelse. Det är nämligen uppenbarligen
onödigt med underställning i de fall, där den förlängda maximitiden är tilländalupen,
eftersom uppsiktsmyndigheten under dessa förhållanden icke kan
ändra anstaltsstyrelsens beslut. I sin nuvarande avfattning kan stadgandet
vidare tolkas så, som örn styrelsen icke ägde rätt att före eller vid den
normala maximitidens utgång utskriva person, tillhörande någon av de i
11 § 1 mom. och 17 § 1 mom. omförmälda kategorier, såvida icke uppsiktsmyndigheten
först haft tillfälle pröva beslutet. En dylik tolkning, som
skulle från anstaltsstyrelsen till uppsiktsmyndigheten överflytta beslutanderätten
i nära nog hälften av alla utskrivningsfall, torde väl de sakkunniga
emellertid näppeligen hava avsett. Tydligtvis åsyftar bestämmelsen att
skapa säkerhet för att den person, som styrelsen funnit böra kvarhållas. utöver
den normala maximitiden, icke sedermera utan vägande skäl utskrives
från anstalten.

Enligt styrelsens mening kan det allvarligt ifrågasättas, huruvida underställningsförfarande
överhuvudtaget är påkallat ifråga örn styrelsens utskrivningsbeslut.
Skulle emellertid mot denna styrelsens uppfattning underställning
även av utskrivningsbeslut anses erforderlig, torde underställningen åtminstone
böra inskränkas till vissa bestämda fall. Så bleve enligt styrelsens
mening förhållandet, därest andra stycket i förevarande paragraf erhölle
följande lydelse: »Beslut örn kvarhållande enligt 28 § 3 mom. ävensom
utskrivning av den. som sålunda kvarhållits, skola alltid underställas
uppsiktsmyndighetens prövning».

Underställning bör äga rum dels av beslut, att någon skall kvarhållas DepaHementsutöver
maximitiden enligt 36 § och dels av senare beslut angående kvar- ^
hållande eller utskrivning, dock ej örn beslutet avser utskrivning först vid
utgången av den maximitid, som finnes angiven i 37 §.

Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet har i förtydligande syfte
jämkats.

Enligt förslaget till vanartslag skall socialstyrelsen fungera såsom uppsiktsmyndighet
över de allmänna arbetsanstalterna. Jämlikt 56 § i det nämnda
förslaget skola, då uppsiktsmyndigheten i vissa fall handlägger fråga örn kvarhållande
eller utskrivning av den, som intagits å allmän arbetsanstalt, i
avgörandet deltaga chefen för socialstyrelsen eller hans ställföreträdare,
den ledamot, som inom ämbetsverket handlägger ärenden av ifrågavarande
slag, annan ledamot, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov, samt två av Konungen särskilt förordnade ledamöter, av vilka
den ene skall vara legitimerad läkare med psykiatrisk utbildning och den
andre vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Det torde få anses lämpligt, att samma regel gäller beträffande avgörandet
av sådana frågor, som omförmälas i 57 § i det förevarande förslaget till
alkoholistlag.

58 §.

Bestämmelser angående klagan över uppsiktsmyndighetens beslut förekomma
i 34 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 113).

Departements chefen.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Vid granskningen i lagrådet av 1930 års förslag till vanartslag, uttalade
lagrådets flesta ledamöter den meningen, att det, för den händelse besvärsmål
örn intagande å allmän arbetsanstalt och därmed jämställda mål skulle
prövas i högsta domstolen, vore tveksamt, huruvida prövningen av besvär
över uppsiktsmyndighetens beslut borde förläggas till regeringsrätten eller
till Kungl. Majit i statsrådet, men att det vore möjligt, att praktiska hänsyn
fällde utslag till förmån för den uppfattningen, att dessa ärenden borde
upptagas icke av regeringsrätten utan av Kungl. Majit i statsrådet.

Enligt det för 1930 års riksdag framlagda förslaget till vanartslag liksom
enligt det innevarande år till lagrådet remitterade skola besvär över beslut
av uppsiktsmyndigheten i vanartsärenden prövas av Kungl. Majit i statsrådet.

Samma ordning synes böra gälla beträffande motsvarande ärenden enligt
den nu förevarande lagstiftningen. Frågan, huruvida dessa ärenden skola
vinna prövning i den ena eller andra ordningen, saknar emellertid betydelse
vid avfattningen av ifrågavarande stadgande. Ärendenas överflyttning
från regeringsrätten till Kungl. Majit åvägabringas genom en ändring i regeringsrättslagen,
varom förslag senare lärer framläggas.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

1929 års förslag innehåller i 4 § 2 mom. anvisning för nykterlietsnämnden
att samarbeta såväl med fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och andra
myndigheter som ock med föreningar, stiftelser och andra institutioner för
social hjälpverksamhet (s. 66).

Socialstyrelsen yttrar:

Beträffande innehållet i 4 § 2 morn., som lämpligen kan sammanföras
med 5 § 1 morn., torde det vara ändamålsenligt att, såsom reservanten föreslagit,
i uppräkningen av institutioner och myndigheter m. fl., med vilka
nykterhetsnämnd bör låta sig angeläget vara att samarbeta, upptaga jämväl
rusdrycksförsäljningsbolag och styrelse för alkoholistanstalt (icke blott allmän
sådan). Därest skyddsnämnden kommer till stånd, bör uppenbarligen
även denna myndighet angivas.

Från nykterhetsnämndshåll uttalas önskemål örn att de på senare åren
i de flesta län bildade nykterketsnämndssammanslutningarna måtte angivas
i denna uppräkning. Då dessa organisationer hava till uppgift att befrämja
nykterhetsnämndernas verksamhet, synes detta önskemål böra tillgodoses.
Sammanslutningarna erhålla härigenom ett värdefullt stöd i lagstiftningen,
medan på samma gång stadgandet är så mjukt (»i den mån sådant kan vara
till gagn vid fullgörandet av dess åligganden»), att någon olägenhet icke
lärer vara att befara.

Från åtskilliga andra håll hava gjorts uttalanden av samma innehåll.

En anvisning av det innehåll, som föreslagits för nykterhetsnämnd, har
här lämnats för alla myndigheter, som handlägga ärenden enligt den ifrågasatta
lagen. Det synes befogat, att i anvisningen omnämnas jämväl skydds -

Kungl. Majas proposition nr 164. 97

nämnder ävensom alkoholistanstalter och bolag, som idka detaljhandel med
rusdrycker.

Att nykterhetsnämnderna skola samarbeta med de av nämnderna själva
bildade sammanslutningarna torde ej behöva utsägas i lagen.

60 §.

Detta stadgande motsvarar närmast 8 § i 1929 års förslag (s. 70).

Jag kan beträffande denna paragraf hänvisa till vad som anförts i fråga
örn 13 § i departementsförslaget.

61 §.

Motsvarar 7 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 69).

62 §.

1 Denna paragraf motsvarar 35 § i 1929 års förslag (s. 113).

Socialstyrelsen samt styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna hava
avstyrkt bestämmelsen örn skyldighet för övervakare, nykterhetsnämnd och
anstaltsföreståndare att anmäla förseelse till åtal.

Sålunda anför Venngarns anstaltens styrelse.

I 28 § i lagen örn behandling av alkoholister finnas intagna bestämmelser
örn straff för den som lämnar brännvin, vin eller öl åt person, vilken honom
veterligen är intagen å alkoholistanstalt, eller eljest hjälper intagen att åtkomma
sådana drycker. I 1926 års förslag (20 §) inbegreps under ansvarsbestämmelserna
även det fall, att någon lämnade alkoholhaltiga drycker åt
den, som honom veterligen stöde nildor övervakning av nykterhetsnämnd.
I sitt utlåtande den 24 februari 1927 förklarade sig styrelsen ej hava något
att erinra mot nyssnämnda utvidgning. Däremot önskade styrelsen, att stadgandet
i annat avseende måtte erhålla ändrad avfattning. Styrelsen anförde
härom i huvudsak följande: »I motsats till vad nu är fallet, ålägger de sakkunnigas
förslag anstaltens styrelse skyldighet att ofördröjligen hos vederbörande
åklagare till åtal anmäla sådan förseelse, som här avses. Lämpligare
vore, örn en sådan angivelse finge bliva beroende på styrelsens prövning i
varje särskilt fall. De å Yenngarn intagna få ofta på egen hand företaga
körslor på milslångt avstånd från anstalten. Det har förekommit, att någon
person under dessa färder fått en handräckning av en intagen och i ovetenhet
örn straffbestämmelserna såsom ersättning bjudit på exempelvis pilsnerdricka.
I sådant fall — där ingen ond avsikt förefimnits — synes man vinna
mera genom en upplysning örn lagens bestämmelser än genom att anmäla
till åtal. Det förefaller, som örn även 20 § borde så omredigeras, att det
kunde överlämnas åt nykterlietsuämnden att avgöra, i vilka fall anmälan till
åtal bör äga rum.»

I förevarande förslag har skyldigheten att till åtal anmäla förseelse av
här ifrågavarande slag överflyttats, vad beträffar allmänna alkoholistanstalter,
från styrelsen till föreståndaren. Styrelsen vidhåller emellertid alltjämt sin
uppfattning örn olämpligheten av att göra angivandet till en ovillkorlig
skyldighet.

I såväl 1926 som 1929 års betänkande föreslås vissa utvidgningar av den
straffbestämmelse, som förekommer i 28 § i den nu gällande lagen. Jag
anser mig icke kunna biträda förslagen, såvitt de avse, att förledande till
förtäring av alkoholhaltiga drycker under viss förutsättning skall beläggas
med straff. Stadgandet motiveras i 1926 års förslag närmast av önskvärd Vihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 häjt. (Nr 164.) 215 »i 7

Departements chefen.

98 Kungl, Maj:ts proposition nr 164.

heten att kunna med straff åtkomma sådana personer, som uppsöka en från
anstalt utskriven och förleda honom till förtäring av rusdrycker. Även örn
jag finner syftet med förslaget beaktansvärt, har jag likväl på grund av de
bevisningssvårigheter, som otvivelaktigt ofta skulle möta, ansett lämpligast,
att en sådan straffbestämmelse icke upptages i förslaget.

På de skäl, som anförts av Yenngarnsanstaltens styrelse, har jag ansett
skyldighet icke böra stadgas för övervakare m. fl. att anmäla förseelse till
åtal.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § i 1929 års förslag (s. 114).

I sakkunnigförslaget har allenast vidtagits den ändringen, att i överensstämmelse
med vad i 64 § av förslaget till vanartslag är stadgat, bestämmelsen
örn förvandling icke gjorts tillämplig å böter och vitén, vartill någon
fällts av nykterhetsnämnd.

Övergångsbestämmelserna.

Tiden för lagens ikraftträdande har satts till den 1 juli 1933. Anledningen
härtill är närmast den, att vanartslagen med dess bestämmelser angående
vårdnadskollegium icke avsetts skola träda i kraft förrän nämnda dag. En
dylik övergångstid torde ock vara önskvärd med hänsyn till behovet av ett
närmare övervägande rörande den utveckling av anstaltsväsendet, som lagstiftningen
må påkalla.

I sakkunnigförslaget stadgades beträffande verkställighet av beslut, varigenom
enligt äldre lag förordnats örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt,
att äldre lag skulle gälla i fråga örn tiden för kvarhållande men de
nya bestämmelserna i övrigt lända till efterrättelse. Då de nya bestämmelserna
emellertid icke allenast i fråga örn interneringstiden utan även
eljest kunna anses i viss mån strängare än vad nu gäller, har det ansetts
lämpligast att låta den gamla lagen bliva i allo tillämplig å verkställigheten
av äldre beslut, dock att de nya reglerna örn vårdkostnad skola lända till
efterrättelse.

En viss komplettering av bestämmelserna har skett i nära anslutning till
vad i vanartslagförslaget stadgats, varjämte en övergångsbestämmelse tilllagts
beträffande den, som vid tiden för lagens ikraftträdande frivilligt ingått
å anstalt.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande avfattade
förslaget till lag örn behandling av alkoholister, av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Ilegenten.

Ur protokollet:

Gösta Sandberrg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Förslag

till

Lag

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

År någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,
för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller

5. grovt störa närboende eller andra,

då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans
återförande till ett nyktert och ordentligt liv.

Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit
under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för
fylleri.

2 KAP.

Om samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.

Nykterhetsnämnden har att enligt denna lag upptaga och handlägga frågor
örn åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs.

Angående nämndens åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 §.

Kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är
ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommunens
fattigvårdsstyrelse.

4 §.

100 Kungl. Majus proposition nr 164.

kvinna, och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av
nämnden.

Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots
och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att
deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande och vice ordförande, ordningen
för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning åt ordförande
och ledamöter, avlämnande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande,
redovisning, granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning samt ledamots
ansvarighet äger vad i 3 kap. 10, 12—18 och 21 §§ i lagen örn fattigvården
finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning.

I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som
Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §.

6 §.

7 §.

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden,
som nykterhetsnämnden enligt denna lag har att handlägga, må tillkomma ett
inom nämnden valt arbetsutskott.

Närmare bestämmelser rörande utskottets sammansättning och verksamhet
meddelas av Konungen.

8 §.

I den mån det finnes erforderligt, må nykterhetsnämnden till sitt biträde
kalla därtill skickade män och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen
att efter framställning av nämnden bestämma därom.

9 §.

över nykterhetsnämnd tillkommer befattningen med ärenden enligt denna
lag vårdnadskollegium.

Då kollegiet handlägger ärende enligt denna lag, skall vad i 13—15 §§ i
lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock vare för beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej
erforderligt, att ordföranden biträder beslutet.

Närmare bestämmelser angående vårdnadskollegiernas verksamhet enligt
denna lag meddelas av Konungen.

Kungl. Majus proposition nr 164.

101

3 KAP.

Om behandling av ärenden hos nykterhetsnämnd.

10 §.

Polis- och. åklagarmyndighet åligger att, när de erhållit kännedom om förhållande,
som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra
anmälan därom hos nämnden.

11 §.

Ilar nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning
antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är
hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt föranstalta
örn undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom örn hans levnadsförhållanden
och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för undersökning,
att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud
eller av nämnden anvisad läkare. År han bevisligen kallad, men utebliver
han utan laga förfall, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndigheten
för hans hämtande.

Ordförande i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta örn kallelse som ovan
sägs.

13 §.

Nämnden bör sålunda söka

bibringa honom insikt örn vådan av alkoholmissbruk, därvid nämnden har
att allvarligt erinra honom örn de påföljder, vilka kunna inträda enligt denna
lag, örn rättelse ej vinnes;

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt förmå
honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas;

förmå honom, när det prövas vara till gagn, att ingå i nykterhetsförening;
förmå honom, när anledning därtill föreligger, att rådfråga läkare och följa
dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under
övervakning på sätt i 60 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst två år
från beslutet därom.

14 §.

Då undersökning eller annan sådan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande
vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för
allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål
för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas
av obehöriga.

4 KAP.

Om behandling av ärenden hos vårdnadskollegium.

15 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, icke
genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller
saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger
nämnden hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å
allmän alkoholistanstalt.

16 §.

År någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger nykterhetsnämnden,
ändå att fall, som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i
orten hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän
alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för kollegiet
att fortsätta med ärendets handläggning.

Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på kollegiet, ej utan
våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt
tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga.

Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande,
att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten
utan uppskov göra sådan ansökning.

17 §.

Har förmyndare för någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i
1 § sägs, eller dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller förmyndare
för någon av dem hos nykterhetsnämnden hemställt, att nämnden måtte

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

vidtaga hjälpåtgärd eller ansöka om förordnande, att den, om vilken är fråga,
må intagas å allmän alkoholistanstalt, men har nämnden avslagit framställningen
eller ej inom två månader vidtagit äskad åtgärd, äger den, soln gjor
framställningen, hos vårdnadskollegiet ansöka örn vidtagande av hjälpatgard

eller örn förordnande, som nyss är sagt. 0

Ansökningen skall inlämnas till nykterhetsnämnden inom ett ar etter
det framställningen gjordes hos nämnden, och åligger det nämnden att ofördröjligen
till kollegiet insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande,
vilket tillika skall innefatta redogörelse för den undersökning och för de övriga
åtgärder, som av nämnden vidtagits, eller, därest nämnden ej vidtagit någon
åtgärd, upplysning örn skälen därtill.

18 §.

Vid ansökning örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholistanstalt,
böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen

meddelade anvisningar. , ,,

Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall de
innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen

och för de övriga åtgärder, som vidtagits. .

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen
annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom yardnadskollegiets
försorg anskaffas, har kollegiet att förelägga sökanden att inom viss
tid inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen
eljest avslås, dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder tor
kollegiet tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, örn den som ansökningen
avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

19 §.

Har ansökning hos vårdnadskollegiet gjorts i behörig ordning, skola ansökningshandlingarna
ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, och, örn
han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande
att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid
äventyr, örn det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon bora
lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen
utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20 §.

Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, må vårdnadskollegiet, när skäl därtill aro,
även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta örn att han i avbidan pa
slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt eller, om plats
å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat

lämpligt sätt.

104

Kungl. Majus proposition nr 164.

21 §.

!“ b6f “llaS med d“- ansökningen

,J l “tl “““ Ji,r lnfär kollegiet upplysningsvis töras, har kollegiet
att förordna om dylikt förhör. g

Är den som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör, men utebliver
han utan laga förfall, må kollegiet låta hämta honom

28 8 f- TT’ f°?. Tvisli8:Cn kallats’ utebliver utan laga förfall, galle vad i
§ forsta stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.
Vid forhore skola bestämmelserna i 26 § andra stycket i nämnda lag äga

kommerande tlllampmng- Protoko11 skall föras över vad vid förhöret före -

Finnér vårdnadskollegiet av förhållandena påkallat, att någon varder vid
domstol hord såsom vittne angående uppgivna omständigheter, gälle vad i 27 §
andra stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

23 §.

■ 1 fragTr ersattning tiU den’ som enligt förordnande av vårdnadskolleg
inställt sig for att upplysningsvis höras eller för att vittna, skall vad
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat
aga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket

24 §.

n TT vardnadskollegiet’ att den’ som ansökningen avser, är hemfallen åt
alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, har kollegiet att taga under omprövning
huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må kollegiet
i sadant fall självt vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd
att iöranstalta därom.

Avser ansökningen förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt,
och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall kollegiet förordna om
hans intagande å sådan anstalt.

25 §.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs begått
brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens
begående icke fällts till ansvar, och har hän vid prövning i vederbörlig ordning
iunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må vårdnadskollegiet även
utan darom gjord ansökning besluta örn hjälpåtgärd eller förordna örn hans
intagande a allmän alkoholistanstalt.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, inställts
hos kollegiet enligt lagen om åtgärder mot vanartigt levnadssätt och prövar
kollegiet det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt
än att vidtaga åtgärd enligt nämnda lag, må kollegiet förordna örn hans intagande
a sådan anstalt.

I fall, som i denna paragraf sägs, äger kollegiet förordna, att den, örn vilken

Kungl. Majus proposition nr 164. 105

i ärendet är fråga, skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas
på lämpligt sätt.

26 §.

Vårdnadskollegiets slutliga beslut skall ofördröjligen skriftligen mot bevis
delgivas sökande samt den, som beslutet avser, och skall, örn klagan över beslutet
må föras, jämväl besvärshänvisning delgivas.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse örn beslutet översändas
till nykterhetsnämnden i hemortskommunen, eller, örn annan nykterhetsnämnd
tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 §.

Där vårdnadskollegiet ej annorlunda förordnar, må beslut örn intagande
å allmän alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger
laga kraft.

28 §.

Sökanden i ärendet har att föranstalta örn verkställighet av beslut örn intagande
å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 § är stadgat.

Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den,
som beslutet avser, under övervakning på sätt i 60 § sägs. övervakningen må
fortgå under högst ett år från beslutet därom.

29 §.

Finner kollegiet, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän
alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger kollegiet, när skäl
därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande under tiden
på annat lämpligt sätt, dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre
månader.

Har beslutet meddelats jämlikt 25 § och föreligger grundad anledning till
antagande, att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å
allmän alkoholistanstalt, må kollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets
verkställande, och äger kollegiet därvid ställa honom under övervakning på
sätt i 60 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.
När omständigheterna därtill föranleda, skall kollegiet förklara anståndet förverkat.

30 §.

Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den, som enligt meddelat
beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall
polismyndigheten på framställning av den, som har att föranstalta örn verkställighet
av beslutet, lämna handräckning för hans intagande.

31 §.

Där verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej
påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

106

Kungl. Majus proposition nr 164.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 §. °

Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt
eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse.

Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet.

33 §.

Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 §.

Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att fullgöra
det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 §.

36 §.

Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, må
kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt
och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvarhållas
under en tid av två år.

Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad
anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall
föra ett nyktert och ordentligt liv.

37 §.

Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga örn hans utskrivning sedermera
minst en gång varje halvår upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

107

38 §.

Vid beräkning av tiden för kvarbållande skall den tid inräknas, under
vilken din intagne i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt
eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt
vistats å annan för vård av alkoholister anordnad anstalt.

Har någon jämlikt 50 § intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas,
medan han är intagen, verkställighet av förordnande örn hans intagande å sådan
anstalt, skall den tid, han frivilligt vistats å anstalten, likaledes medräknas
vid bestämmande av den tid, han på grund av förordnandet må kvarhållas.

39 §.

Har någon, som intagits å allmän alkoholistanstalt, blivit överflyttad till
straffanstalt för undergående av honom adömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid,
han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den
tid, han längst må kvarhållas.

40 §.

Vill någon, som är intagen''å allmän alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna
å anstalten efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas, må det, när
skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skriftligen
förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig,
erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

41 §.

Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne
att under återstoden av den tid, han längst ma kvarhallas, eller under viss del
därav på försök vistas utom anstalten.

Anstaltens styrelse äger uppdraga at föreståndaren för anstalten att besluta
örn sådan försökspermission.

42 §.

Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den
intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutet till myndighet
eller person, som ansökt örn hans intagande, ävensom, där sa finnes lämpligt,
till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd,
organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i
tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom ^ till
ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 §.

Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall
anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 60 §
sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen må
fortgå under permissionstiden.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den
permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de föreskrifter
angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga
för hans rättelse. •

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade
föreskrifter.

Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga
örn den, som av honom permitteras, meddela beslut, som i denna paragraf avses.

44 §.

Ilar ej före utgången av den tid, den permitterade längst må kvarhållas, fråga
väckts örn hans återhämtande, skall beslut meddelas örn utskrivning.

Örn den permitterade hämtas åter, skall den tid, han vistats utom anstalten,
icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvarhållas.

45 §.

Om kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna örn utskrivning.

46 §.

Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Är någon i fall, som avses i 52 §, vid utskrivning i behov av fattigvård, har
anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders
vidtagande hänvända sig till länsstyrelsen i det län, där beslutet örn hans intagande
å allmän alkoholistanstalt meddelats; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna
föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd.
Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna lag
ägde rum, dock att, där beslutet meddelats jämlikt 25 § andra stycket, vad i
44 § i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt är stadgat i fråga om vistelsesamhälle
skall lända till efterrättelse.

47 §.

Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda
omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på
sätt i 60 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen
må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

109

Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade
föreskrifter.

48 §.

Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter ban eljest mot meddelade
föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där hjälpåtgärder vidtagits utan
att rättelse vunnits eller sådana åtgärder prövas vara gagnlösa, bos vårdnadskollegiet
ansöka örn förordnande, att han må ånyo intagas a allmän alkoholistanstalt.
Har han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,
må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall
i dylikt fall vad i 16 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning.

I ansökningen skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit
mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande
i övrigt under tiden efter utskrivningen.

Kollegiet har att efter omständigheterna förordna örn intagande å allmän
alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 §.

50 §.

Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän
alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt underskriven
ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skriftligen
förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid,
som dock ej må överskrida ett år. Är han omyndig, erfordras samtycke av den,
som enligt lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av
Konungen meddelade anvisningar.

Den, som sålunda intagits å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under
den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständigheterna
därtill föranleda, utskrivas tidigare.

Vad i 34, 35, 39—46 och 49 §§ stadgats äger motsvarande tillämpning

rörande den intagne.

6 KAP.

Om kostnader för vård och omhändertagande enligt denna lag.

51 §.

Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra
stycket, 20 §, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket, skall statsverket vidkännas.

52 §.

Kostnad för vård, som meddelats den, vilken pa grund av slutligt beslut

110 Kungl. Majus proposition nr 164.

intagits å allmän alkoliolistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande
fall, nämligen

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv;

2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §:

3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §.

54 §.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §.

Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos vårdnadskollegiet
anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han
erhöll del därav. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat
beslut må klagan ej föras.

56 §.

Har vårdnadskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt,
örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande,
om böter eller vite för utevaro från förhör inför kollegiet eller örn ersättning
för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför
kollegiet, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande
åligger att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del av
beslutet, till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda
besvär. Ordföranden infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill
föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen
samtliga ärendet rörande handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av vårdnadskollegium särskilt meddelats örn någons
omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning
till viss tid.

Över annat av vårdnadskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är
klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där vårdnadskollegium
under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 164. Ä

57 §. ..i'':

Beslut örn kvarhållande enligt 37 § samt örn utskrivning av sålunda kvarkållen
person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tidén
för kvarhållande skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger sådant ärende, gälle vad i 56 § i lagen
om åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

58 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån
sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med
nykterhetsnämnder, skyddsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder
och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka
utöva social hjälpverksamhet, samt med bolag, som idka detaljhandel med rus -

drycker.

60 §.

Ställes någon under övervakning, bör till övervakare utses därtill lämplig

person, förening eller stiftelse.

Övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,
och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör
noga tillses, att den övervakade, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla övervakaren
underrättad örn sin bostad och adress samt pa kallelse infinna sig hos
honom.

Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

61 §.

62 §.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Bär garning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande bestämmelser
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap.
2 § strafflagen stadgas.

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare och, där sadan ej finnes, vid allmän domstol.

63 §.

Böter och vitén, som omförmälas i 12 §, tillfalla kommunens kassa.

Böter och vitén, som i andra fall ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan
och skola, örn tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Genom denna lag upphävas lagen den 30 juni 1913 (nr 102) örn behandling
av alkoholister och lagen samma dag (nr 103) örn ersättning i vissa fall av
allmänna medel till vittnen i mål enligt lag örn behandling av alkoholister.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Mal angående intagande a allmän alkoholistanstalt, som vid tiden för denna
lags ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse, skola för fortsatt handläggning
överlämnas till vårdnadskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot beslut, som i mål angående intagande å allmän alkoholistanstalt
före denna lags ikraftträdande meddelats, skall den äldre lagen lända
till efterrättelse.

Vid verkställighet av beslut enligt den äldre lagen örn intagande å allmän
alkoholistanstalt skall samma lag fortfarande äga tillämpning, dock skola de
nya bestämmelserna örn vårdkostnad lända till efterrättelse.

Örn någon, då denna lag träder i kraft, frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt,
skall i fråga örn honom äldre lag fortfarande gälla.

Kungl. Majus proposition nr 164.

113

Utdraq av protokollet, hållet i Kunql. Mårds laqråd den
2 mars 1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet den 18 februari 1931 tillhandakommet utdrag av protokollet
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
i statsrådet den 6 februari 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att
lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om behandling av alkoholister.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gustaf Axel Eriksson.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Enligt förevarande lagförslag skola ärenden örn intagande å allmän alkoholistanstalt
prövas av den nya myndighet, vårdnadskollegium, vars inrättande
föreslagits i det lagrådets granskning redan tidigare underställda förslaget
till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Lagrådet
erinrar dels örn vad i dess den 16 februari 1931 avgivna yttrande angående
sistnämnda lagförslag blivit av lagrådets ledamöter hemställt därom, att
vårdnadskollegiet måtte erhålla karaktär av specialdomstol, dels ock örn vad
av lagrådet i yttrandet anförts beträffande kollegiets benämning.

Eegeringsrådet Afzelius:

Utredningen i detta lagstiftningsärende har bestyrkt, att någon klagan
hittills icke försports över den ordning, i vilken frågor örn internering av
alkoholister för närvarande handläggas i andra och tredje instans. Den
genomgripande förändring, som i detta avseende nu föreslås, eller att länsstyrelsernas
och regeringsrättens befattning med dessa ärenden skall upphöra
och övertagas av vårdnadskollegierna och högsta domstolen, är näppeligen
betingad av önskemål och erfarenheter, som framkommit under den
nuvarande lagens tillämpning. Orsaken ligger i stället däri, att sedan för
ett närliggande lagstiftningsområde — varnartslagen — föreslagits en helt
ny organisation, det sammanhang, som i vissa avseenden råder mellan nämnda
lag och alkoholistlagen, ansetts, oaktat åtskillnad i fråga om primär Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 haft. (Nr 164.) 215 si 8

114

Kungl. Majda proposition nr 164.

organen, kräva uniformitet beträffande förfarandet i övrigt. Att för en tilllämpning
i rent judiciella former icke med avseende å alkoliolistlagstiftningen
gälla samma skäl. som i fråga örn vanartslagstiftningen, lärer vara tämligen
obestritt.

Med ett genomförande av det remitterade förslaget i nu berört hänseende
äro förenade vissa enligt min mening icke oväsentliga olägenheter.
Den erfarenhet, som av de högre instanserna förvärvats genom den nuvarande
lagens tillämpning under hela dess giltighetstid, skall icke kunna
tillgodogöras för den fortsatta praxis inom området för denna enligt förslaget
visserligen i åtskilligt reviderade, men till sina huvudgrunder likväl
oförändrade lagstiftning. För högsta domstolen innebär övertagandet av
besvärsprövningen en ny och för dess egentliga verksamhet främmande uppgift.
Med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda kan visserligen en kvantitativ
minskning av besvärsmålen sägas medföra någon fördel, men med
upprätthållande av regeringsrättens ställning såsom högsta förvaltningsdomstol
är dock knappast rätt förenligt att, såsom här skulle ske, från dess
prövning undantagas rent förvaltningsrättsliga mål, vilka under lång tid
varit dit hänvisade och fortfarande skola kunna fullföljas till Kungl. Majit.
Genom att även alkoholistärendena förläggas till vårdnadskollegierna erhålla
dessa redan från begynnelsen arbetsuppgifter av sådan omfattning, att åtminstone
på sina håll kan uppkomma svårighet att till ordförande och ledamöter
förvärva de lämpligaste personerna.

Om den för alkoholistlagstiftningens genomförande mest ändamålsenliga
organisationen nu förelegat såsom ett fristående spörsmål, skulle efter min
uppfattning en sådan förändring av nuvarande ordning, som följer av det
remitterade förslaget, icke varit att förorda. Emellertid kan det icke bestridas,
att därest en sådan institution som vårdnadskollegiet kommer till
stånd, den bör vara lika väl skickad att handlägga dessa ärenden som
de frågor, vilka enligt förslaget till vanartslag skola tillhöra området för
dess verksamhet. Ej heller kan det bortses från att vissa praktiska svårigheter
och konfliktfall kunna uppstå, örn vardera lagen har sitt särskilda förfarande.
Sammanhanget mellan de båda lagarna och den likartade beskaffenheten
av de åtgärder, genom vilka deras syftemål skall befordras,
utgöra otvivelaktigt skäl för anordnande av ett för dem gemensamt förfarande.
Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra avstyrka det remitterade
förslaget i nu förevarande avseende.

Justitierådet Stenbeck, med vilken justitierådet Edelstam instämde:

Därest den särskilda myndighet, vårdnadskollegium, som föreslagits för
prövningen av ärenden om intagande å allmän arbetsanstalt, kommer till
stånd i överensstämmelse med vad lagrådets ledamöter vid granskningen av
förslaget till vanartslag hemställt, anser jag kollegiet med hänsyn till dess
sammansättning väl lämpat att övertaga prövningen av ärenden angående
intagande av alkoholister å allmän alkoholistanstalt. Då bland de personer,
mot vilka ingripande på grund av vanartigt levnadssätt kan ifrågakomma,

Kungl. Majus proposition nr 164.

115

ett stort antal äro hemfallna åt alkoholmissbruk och enligt förslaget till
vanartslag intagande å allmän arbetsanstalt icke bör äga rum, därest rättelse
i vanarten prövas kunna vinnas genom den vanartiges behandling för alkoholism,
synes det jämväl ändamålsenligt, att ärenden örn intagande å allmän
arbetsanstalt och ärenden om intagande å allmän alkoholistanstalt handläggas
av samma myndighet.

Talan mot vårdnadskollegiets beslut skall enligt såväl förslaget till vanartslag
som ock förevarande lagförslag föras hos Kungl. Maj.t i högsta
domstolen. På de skäl, som i yttrandet över förslaget till vanartslag rörande
fullföljden i ärenden enligt nämnda lag anförts inom lagrådet av de tre
justitieråden, hemställer jag, att talan mot vårdnadskollegiets beslut jämväl
i ärenden enligt alkoholistlagen måtte tillhöra regeringsrättens prövning.
Skulle emellertid prövningen av talan mot vårdnadskollegiets beslut i ärenden
enligt vanartslagen förläggas till högsta domstolen, anser jag — ehuru
en överflyttning av ärendena enligt lagstiftningen örn alkoholister från regeringsrätten
till högsta domstolen i och för sig är att beklaga — mig dock
ej kunna framställa erinran däremot, att prövningen av talan mot vårdnadskollegiets
beslut i dessa ärenden jämväl överlämnas till högsta domstolen.

Justitierådet Christiansson:

Till lagrådets protokoll den 16 februari 1931 har jag för min del uttalat
betänklighet mot inrättande av det nya organ, vårdnadskollegium, som enligt
förslaget till vanartslag skulle inrättas för handläggning av ärenden rörande
personer, i följd av sitt levnadssätt hemfallna under lagens tillämpning.
Såsom skäl anfördes bland annat den olägenhet, som, jämväl från det allmännas
sida sett, måste vara förenad med att personer i andra viktiga befattningar
genom utomliggande uppdrag få sin verksamhet splittrad och
måhända nödgas eftersätta eller åt vikarie överlämna en del av sin egentliga
verksamhet. Med den väsentliga tillökning i arbetsuppgifter, som enligt nu
förevarande förslag skulle uppstå för vårdnadskollegierna, synes nämnda
olägenhet i än högre grad bliva att befara, särskilt för ordföranden, den
ordinarie domaren.

Den frågan ligger då nära till hands, örn beträffande alkoholistvården i
och för sig ett så stort behov av förändrade bestämmelser i fråga örn den
beslutande myndigheten och dess organisation verkligen kan anses föreligga,
att anordnandet av ett nytt särskilt organ därav är motiverat, eller örn detta
ej snarare, såsom remissprotokollet synes''giva vid handen, blivit en konsekvens
av vad inom vanartslagens område befunnits önskvärt.

A andra sidan kan ingalunda förbises, att med den inbördes samhörighet,
som onekligen består mellan de båda föreslagna lagarnas tillämpningsområden
och som i förslagen givit anledning till särskilda bestämmelser rörande förfarandet,
ett förläggande av målen rörande vanartiga och alkoholister till
skilda beslutande myndigheter måste medföra olägenheter, åtminstone av
processuell art, och därför ej gärna bör äga rum.

116

Kungl. Majus proposition nr 164.

Med en anordning som den föreslagna är emellertid förbunden även en
annan betydande olägenhet. Inom lagrådet har vid granskningen av förslaget
till vanartslag av flertalet ledamöter uttalats den meningen, att vid
fullföljd av talan mot vårdnadskollegiets beslut målen såväl av principiella
skäl som med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda borde handläggas
icke av högsta domstolen utan av regeringsrätten. Därvid gällde det dock
mål, motsvarande de för närvarande av högsta domstolen i sista instans
behandlade lösdriverimålen. Vinner föreliggande förslag bifall, skulle åter
därmed följa en överflyttning till högsta domstolen av en hel grupp mål,
vilka nu handläggas av regeringsrätten, och detta utan att veterligen något
missnöje försports med nuvarande anordning. Det synes emellertid mindre
lämpligt att, örn såväl vanarts- som alkoholistmålen förläggas till vårdnadskollegierna,
vid fullföljd av talan från dessa förfarandet icke skulle vara
enahanda för mål av båda grupperna. Därest förslaget skulle leda till
samtliga dessa måls dragande under högsta domstolen, ligger däri för mig
en ytterligare orsak att icke tillstyrka förslaget i nu avsedd del.

För den händelse den beslutande myndigheten i såväl vanarts- som
alkoholistmål skall utgöras av vårdnadskollegiet, instämmer jag i vad justitierådet
Stenbeck yttrat rörande talan mot kollegiets beslut.

1 §•

Lagrådet:

Enligt femte punkten i förevarande paragraf skola i lagen avsedda åtgärder
kunna vidtagas emot den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och
i följd därav finnes »grovt störa närboende eller andra». Vid granskning
av det år 1929 avgivna sakkunnigförslaget, vilket innehöll en motsvarande,
örn ock i formen något avvikande bestämmelse, hemställde socialstyrelsen,
att till utmärkande av att med stadgandet ej åsyftades den, som vid ett
eller annat enstaka tillfälle betedde sig olämpligt, utan allenast den, som
mera vanemässigt läte dylikt uppträdande komma sig till last, påföljden
måtte förklaras avse den, som på grund av alkoholmissbruk förde ett för
annan grovt störande levnadssätt. Departementschefen har emellertid, under
hänvisning till de inledande orden i paragrafen, ansett den nu föreslagna
bestämmelsen med tillräcklig tydlighet angiva, att därmed avses »ett mera
vanemässigt störande av sådan art, att det måste betecknas såsom grovt»,
och förty icke funnit skäl att åt bestämmelsen giva den formulering, som
förordats av socialstyrelsen.

Visserligen är det föreslagna stadgandet därutinnan otvetydigt, att det
äger tillämpning allenast å den, vilken missbrukar alkohol i sådan grad, att
han är att beteckna såsom alkoholist. Men efter orden torde stadgandet
icke utesluta den tolkning, att ett ingripande skulle kunna ske även mot en
person, vilken, ehuru alkoholist, dock endast mera tillfälligt uppträder på ett
grovt störande sätt. Då det uppenbarligen bör förebyggas, att en dylik
icke avsedd tolkning vinner insteg, särskilt hos dem, å vilka lagens tillämpning
i första hand beror, tillstyrker lagrådet, att punkten omformuleras

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

därhän, att påföljden kommer att gälla den, som finnes i följd av alkoholmissbruk
föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

2 §•

Lagrådet:

Då två eller flera kommuner förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle,
kommer i fall, som avses i 3 § andra punkten, samhällets
fattigvårdsstyrelse att utgöra gemensam nykterhetsnämnd för de i samhället
ingående kommunerna. Det synes — i överensstämmelse med vad
som i lagen örn samhällets barnavård är stadgat — vara lämpligt, att även
särskild nykterhetsnämnd är gemensam för kommunerna. En motsatt anordning
skulle medföra behov av regler i en omfattning, som ej lärer kunna
ifrågakomma. Lagrådet hemställer därför, att en bestämmelse gives av innehåll,
att vad i denna lag är stadgat örn kommun skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera
kommuner. En sådan bestämmelse torde lämpligen kunna upptagas i 8 kap.
såsom 59 §, varefter den föreslagna 59 § och följande paragrafer omnumreras.

4§-

Lagrådet:

I 16 § 1 och 2 mom. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
stadgades, att i fattigvårdssamhälle, varest särskild fattigvårdsstyrelse var
tillsatt, samhället skulle utse bland styrelsens ledamöter ordförande och
vice ordförande samt att, örn både ordföranden och vice ordföranden vore
hindrade att styrelsens sammanträden bevista, styrelsen skulle utse inom
sig ordförande för tillfället. Den beträffande val av ordförande och vice ordförande
i nykterhetsnämnd i 3 § tredje stycket av gällande lag örn behandling
av alkoholister upptagna hänvisningen till vad örn fattigvårdsstyrelse
är stadgat avsåg ursprungligen nämnda stadganden i 16 § 1 och 2 mom.
av 1871 års förordning. I 14 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården
finnes, förutom samma stadganden, jämväl bestämmelse av innehåll, att
fattigvårdsstyrelse inom sig för varje år utser en kassaförvaltare, därest ej
kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare
obehövlig. Då hänvisningen i förevarande paragraf tredje stycket till 14 §
i lagen örn fattigvården bör avse jämväl nämnda bestämmelse, synes i stället
för orden »val av ordförande och vice ordförande» böra upptagas orden »val
av ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare».

9§-

Regeringsrådet Afgelius, med vilken justitieråden Christiansson och Edelstam
förenade sig:

Då ärenden örn behandling av alkoholister handläggas av vårdnadskollegium,
skall enligt förevarande paragraf vad i 13—15 §§ vanartslagen finnes
stadgat tillämpas med allenast det undantag, att kollegiet skall kunna fatta

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

beslut om intagande å alkoholistanstalt utan att, såsom kräves för intagande
å allmän arbetsanstalt, beslutet biträdes av ordföranden.

Med den vetorätt, som enligt förslaget till vanartslag skall i fråga örn
interneringsbeslut tillkomma den lagfarne ordföranden, bär uppenbarligen
åsyftats att införa ytterligare en garanti utöver dem, som själva förfarandet
anses erbjuda, för att de personer, vilka bliva föremål för ingripande enligt
nämnda lagstiftning, icke obehörigen berövas sin frihet. Det vill förefalla,
som örn anledning knappast förelåge att i detta avseende ställa anspråken
på rättssäkerhet lägre för dem, vilka hemfallit åt dryckenskap, än för dem,
vilka föra ett vanartigt levnadssätt. I varje fall torde icke utan avgörande
skäl en sådan åtskillnad, som nu föreslås, böra uppdragas beträffande dem,
vilka under en i övrigt likartad procedur äro underkastade vårdnadskollegiets
prövningsrätt. Såsom grund för att alkoholistärendena böra förläggas
till vårdnadskollegiet har framhållits, att förutsättningar för ingripande mot
en person såväl enligt alkoholistlagen som enligt vanartslagen ej sällan samtidigt
äro för handen och att för vissa dylika fall det ansetts böra stå kollegiet
öppet att välja den form för behandlingen, som är den för ändamålet
tjänligaste. Att under sådana omständigheter interneringsfrågan kan på
grund av skiljaktiga omröstningsregler erhålla olika utgång allt efter som
den ena eller den andra av de båda lagarna finnes böra tillämpas, måste efter
min uppfattning framstå såsom otillfredsställande. Jag hemställer, att nu
anmärkta bestämmelse måtte uteslutas.

Justitierådet Stenbeck:

Lika med regeringsrådet Afzelius finner jag det olämpligt, att vid omröstning
inom vårdnadskollegium olika regler såtillvida gälla enligt förslaget till
vanartslag och förevarande lagförslag, att för intagande å allmän arbetsanstalt
kräves, att beslutet därom biträdes av kollegiets ordförande, medan motsvarande
krav ej uppställts beträffande beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt.
Emellertid synes mig redan genom de allmänna omröstningsreglerna
ordförandens behöriga inflytande inom kollegiet tillräckligt tryggat.
Vid avgörandet av frågan, huruvida åtgärd mot en alkoholist bör vidtagas
eller icke, bliva verkningarna av hans alkoholism för hans familj eller det
allmänna vanligen främst avgörande. Att härvid tillmäta lekmannaomdömet
så ringa betydelse, att ej lekmannaledamöternas enhälliga mening örn behovet
av internering skulle leda till intagande å alkoholistanstalt, skulle enligt
min uppfattning innebära en så stark begränsning av dessa ledamöters
möjlighet att göra sina meningar gällande inom kollegiet, att det kunde befaras,
att deras intresse och känsla av ansvar komme att slappas. Någon
större våda av att låta de tre lekmannaledamöternas beslut örn internering
gälla såsom kollegiets beslut synes mig ej heller föreligga, eftersom klagorätt
för den internerade finnes. Då den i 15 § förslaget till vanartslag upptagna
bestämmelsen, att för beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt erfordras,
att ordföranden biträder beslutet, icke synes mig vara i avsevärdare
män av behovet påkallad till tryggande mot obehörigt frihetsberövande,

119

Kungl. Majus proposition nr 164.

skulle jag vid samtidig granskning av förevarande lagförslag och förslaget
till vanartslag hava tagit under övervägande, huruvida icke den rättslikhet,
som synes även mig önskvärd, bort vinnas genom avlägsnandet av sistnämnda
bestämmelse ur förslaget till vanartslag. Jag anser mig därför icke
böra hemställa örn ändring i förevarande paragraf.

12 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf tredje stycket äger ordförande i nykterhetsnämnd
till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud kalla ej
blott den, som är föremål för undersökning, utan även annan, som kan meddela
upplysning i ärendet. Motsvarande rätt för ordförande i barnavårdseller
skyddsnämnd är enligt det av lagrådet tidigare granskade förslaget till
vanartslag inskränkt till att avse den vanartige. Giltig anledning till denna
åtskillnad torde icke föreligga. Lagrådet finner därför önskvärt, att i fråga
örn nämndordförandes befogenhet i förevarande hänseende likhet åvägabringas
mellan de båda lagarna. Örn därvid av praktiska skäl den ståndpunkt, som
intagits i förslaget till alkoholistlag, anses vara att föredraga, skulle 17 §
tredje stycket i vanartslagförslaget kunna på det sätt ändras, att begynnelseorden
»där nämnden kallat» utbytas mot »där nämnden eller ordföranden
kallat».

18 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf utgår därifrån, att då prästbevis eller läkarbetyg
saknas eller den förebragta utredningen finnes annorledes ofullständig, vårdnadskollegiet
själv bör sörja för utredningens komplettering, där det lämpligen
kan ske. Saknas läkarbetyg eller erfordras ny läkarundersökning,
synes kollegiet böra äga samma befogenhet som nykterhetsnämnden att
ålägga den, som ansökningen avser, att inställa sig inför en av kollegiet
anvisad läkare. Lagrådet hemställer därför, att i förevarande paragraf upptages
ett nytt stycke av innehåll, att såframt vårdnadskollegium vill föranstalta
örn läkarundersökning, vad i 12 § första stycket sägs skall äga motsvarande
tillämpning.

22 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till sitt yttrande vid granskningen av 27 § andra stycket
i vanartslagförslaget hemställer lagrådet, att vårdnadskollegiet tillerkännes rätt
att vid domstol få personer hörda ej blott såsom vittnen utan även upplysningsvis.

56 §.

Lagrådet:

Leii enligt nu gällande alkoholistlag sökande tillkommande rätten att i
högsta instans överklaga beslut, varigenom ansökning örn intagande å allman
alkoholistanstalt lämnats utan bifall, har i förslaget borttagits. Såsom skäl
härtill har av departementschefen åberopats, att klagorätten syntes hava begagnats
blott ganska sparsamt ävensom att någon besvärsrätt från det all -

120

Kungl. Majas proposition nr 164.

mannas sida i motsvarande fall icke medgivits i förslaget till vanartslag.
Regeringsrättens årsbok utvisar dock, att av nykterhetsnämnd förd klagan
över beslut av omförmälda beskaffenhet flera gånger vunnit bifall. Med avsende
härå och då tillräcklig grund ej heller eljest torde föreligga för borttagande
av den förefintliga besvärsrätten, får lagrådet — med erinran tillika örn
vad lagrådet vid granskning av 54 § i vanartslagförslaget anfört örn besvärsrätt
för det allmänna i vanartsmål — hemställa, att gällande regel angående
fullföljdsrätten lämnas oförändrad.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

121

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsm-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamein, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed, Eiaesson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Larsson anmäler, efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 2 mars 1931 avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 6 februari samma år remitterade
förslaget till lag om behandling av alkoholister.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har till en början erinrat örn vad lagrådet i utlåtande över förslaget
till vanartslag hemställt rörande det ifrågasatta vårdnadskollegiets
karaktär av domstol samt örn vad lagrådet i samma utlåtande anfört beträffande
kollegiets benämning. Mot den föreslagna överflyttningen av alkoholistärenden
från länsstyrelserna och regeringsrätten till vårdnadskollegierna
och högsta domstolen har en ledamot av lagrådet uttalat betänkligheter
men ansett vissa skäl tala för anordnande av ett för vanarts- och alkoholistlagarna
gemensamt förfarande. Med hänsyn härtill har denne ledamot
funnit sig icke böra avstyrka förslaget i nu förevarande avseende. Två ledamöter
av lagrådet hava funnit det ändamålsenligt, att ärenden örn intagande
å allmän arbetsanstalt och ärenden örn intagande å allmän alkoholistanstalt
handläggas av samma myndighet. De hava emellertid hemställt,
att talan mot vårdnadskollegiets beslut enligt alkoholistlagen måtte tillhöra
regeringsrättens prövning, och därvid åberopat vad i yttrandet över förslaget
till vanartslag anförts rörande fullföljden i ärenden enligt nämnda lag. Förlädes
emellertid prövningen av talan mot vårdnadskollegiets beslut enligt
vanartslagen till högsta domstolen, hava dessa ledamöter funnit sig icke
kunna framställa erinran mot att jämväl alkoholistärendena överlämnades
till högsta domstolen, ehuru detta i och för sig vore att beklaga. Den återstående
ledamoten av lagrådet har erinrat om de betänkligheter mot inrättande
av vårdnadskollegierna, som av honom anförts vid granskningen av
förslaget till vanartslag, men tillika uttalat, att ett förläggande av målen
rörande vanartiga och alkoholister till skilda beslutande myndigheter ej gärna
borde äga rum. Denne ledamot har vidare förklarat, att för den händelse
den beslutande myndigheten i såväl vanarts- som alkoholistmål skulle utgöras
av vårdnadskollegiet, han instämde i vad nyss omförmälda två ledamöter
av lagrådet yttrat rörande talan mot kollegiets beslut.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Med anledning av vad sålunda i lagrådet anförts vill jag framhålla, att
i den proposition (nr 100) med förslag till vanartslag, som Kungl. Majit
enligt beslut den 20 februari 1931 framlagt för riksdagen, vårdnadskollegium
bibehållits såsom organ för prövning av ärenden enligt vanartslagen
men att kollegiet, på sätt lagrådet hemställt, erhållit karaktär av domstol,
varjämte kollegiets benämning ändrats till skyddskollegium. Vidare må erinras,
att talan mot kollegiets beslut skall enligt propositionen liksom enligt
remissförslaget prövas av högsta domstolen. Vid nu nämnda förhållanden
och då lagrådets samtliga ledamöter ansett, att förfarandet bör vara detsamma
enligt de båda lagarna, synes mig vad lagrådets ledamöter vid granskningen
av förslaget till alkoholistlag i förevarande avseende yttrat icke böra
föranleda andra ändringar i samma förslag än dem, som betingas av kollegiets
förändrade ställning och benämning. Dessa i lagtexten föga ingripande
ändringar har jag låtit vidtaga. Jag vill emellertid erinra örn vad jag vid
behandlingen av förslaget till vanartslag yttrat angående ett förnyat upptagande
av frågan om instansordningen.

Vid 9 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt örn uteslutande av bestämmelsen,
att för beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej skall,
såsom för intagande å allmän arbetsanstalt, erfordras, att ordföranden i
kollegiet biträder beslutet. Under erinran, att vetorätten mot intagningsbeslut
enligt vanartslagen tillagts kollegiets lagfarne ordförande i syfte att
därmed införa ytterligare garanti mot obehörigt frihetsberövande, hava
dessa ledamöter till stöd för sin hemställan bland annat framhållit, att
det ville förefalla, som om anledning knappast förelåge att i detta avseende
ställa anspråken på rättssäkerhet lägre för dem, vilka hemfallit åt dryckenskap,
än för dem, vilka föra ett vanartigt levnadssätt. I varje fall syntes
icke utan avgörande skäl en sådan åtskillnad, som nu föresloges, böra uppdragas
beträffande dem, vilka under en i övrigt likartad procedur vore underkastade
kollegiets prövningsrätt. Den återstående ledamoten av lagrådet
har ävenledes funnit rättslikhet mellan vanarts- och alkoholistlagarna i
förevarande avseende böra finnas men uttalar sig för vinnandet därav genom
borttagandet i vanartslagen av bestämmelsen örn ordförandens vetorätt.

Såsom lagrådet erinrat, har berörda vetorätt sin grund i önskan att därigenom
erhålla ytterligare garanti mot obefogade intagningsbeslut. Speciellt
har bestämmelsen ansetts påkallad för att trygga en riktig tillämpning av
reglerna om ingripande mot sedeslöst leverne. Yid remissen till lagrådet
av förevarande förslag anförde jag, att tillräckliga skäl icke synts mig föreligga
att införa motsvarande bestämmelse i alkoholistlagen. Den ståndpunkt,
jag sålunda intagit, har jag icke funnit anledning att frångå. Enligt min
mening erbjuder prövningen av interneringsfrågor rörande alkoholister merendels
icke svårigheter av sådan beskaffenhet som motsvarande prövning beträffande
de vanartiga, särskilt de sedeslösa. Med hänsyn härtill torde, även
om nu ifrågavarande särskilda garanti mot obehöriga frihetsberövande!! icke
uppställes i alkoholistlagen, anspråken på rättssäkerhet likväl kunna anses

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

vara på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda. Att rättsolikhet på denna
punkt, enligt vad jag förordar, kommer att finnas mellan de båda lagarna
är val mindre önskvärt men Ilar synts mig vara att föredraga framför de
utvägar, som stå till buds till vinnande av överensstämmelse mellan lagarna,
nämligen bestämmelsens upptagande i alkoholistlagen eller dess uteslutande
ur vanar t slagen.

Vad lagrådet vid 12 § anfört örn den olikhet, som föreligger mellan förslagen
till vanartslag och till alkoholistlag beträffande rätten för ordföranden i
det underordnade organet att inkalla personer att upplysningsvis höras, synes
mig ej böra föranleda ändring i föreliggande förslag. Att ordföranden enligt
vanartslagen icke tillagts en sådan befogenhet har sin grund i tvekan örn
lämpligheten av en dylik befogenhet, särskilt såvitt angår ärenden rörande
sedeslösa. Övervägande skäl hava vid sådant förhållande synts mig tala för
att inkallandet i dessa fall skall ankomma å barnavårds- eller skyddsnämnden
själv. Motsvarande anledning till inskränkning i ordförandens befogenheter
enligt alkoholistlagen lärer icke föreligga.

Vid 56 § har lagrådet yrkat, att den nu gällande regeln angående rätten
till fullföljd mot andra instansens beslut i alkoholistärenden måtte lämnas
oförändrad, därvid tillika erinrats örn vad lagrådet vid granskning av 54 § i
vanartslagförslaget anfört om besvärsrätt för det allmänna i vanartsmål. Av
lagrådet gjord hemställan örn införande av sådan besvärsrätt i vanartsmål
har icke vunnit Kungl. Maj:ts bifall. Med hänsyn härtill och dådet, såsom
vid remissen av nu föreliggande förslag av mig framhölls, ur allmän synpunkt
torde finnas mindre anledning att tillåta klagan över vägrad internering
å alkoholistanstalt än över vägrad internering å arbetsanstalt, synas remissförslagets
regler angående fullfölj dsrätten böra lämnas orubbade.

Av lagrådet i övrigt framförda anmärkningar hava blivit beaktade. Därjämte
hava i förslaget vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell art.

Vid remissen till lagrådet lämnade jag i samband med frågan örn kostnaderna
för förslagets genomförande en del statistiska uppgifter rörande
alkoholistvården. Till belysande i viss mån av den utveckling, alkoholistvården
i olika delar av riket undergått sedan alkoholistlagen trädde i kraft,
meddelas i en numera upprättad tabell, vilken såsom bilaga (Bilaga Ä]
torde få fogas vid detta protokoll, uppgift å antalet å allmänna alkoholistanstalter
under tiden >/8 1916 - 31/12 1930 intagna personer, fördelade å län
samt landsbygd och städer. Tabellen grundar sig å de uppgifter, de allmänna
alkoholistanstalterna lämnat till socialstyrelsen rörande de intagna.
Av tabellen framgår bland annat, att samtliga intagna under femårsperioderna
1916—1920, 1921—1925 och 1926—1930 utgjorde å landsbygden respektive
32, 97 och 158 samt för städerna 479, 1,062 och 1,344. Motsvarande siffror
för de tre största städerna i riket utgjorde: för Stockholm 328, 550 och 628,
för Göteborg 57, 182 och 238 samt för Malmö 4, 45 och 121.

124

Kungl. Majas proposition nr 164.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget till lag
om behandling av alkoholister samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Conn. Falkenberg.

Kungl. Majus proposition nr 164.

125

Bilaga A.

Antalet å allmänna alkoholistanstalter under tiden V* l»16-“/ta 1930 intagna personer,
fördelade å län samt landsbygd och städer.

Område i	L916 _8 1 1 2	L917	L918	L919	L920	1921	L922	L923	1924	1925	19261	L927	1928	1929	1930	1916 1920	1921 1925	1926 1930	lil
\| Stockholms stad...i	23	95	1 57 i	67	\| 86	84	112	133	108	113	105	133	131	118	141	328	550	628	1,506
Stockholms län : landsbygd ......\|	—	2	3 1	1	1 2	3 2''	4	4 3	5	4 4	10 2	6 3	7 4	7 4	8 2	7 3	20 9	38 15	65 27
Uppsala län: landsbygd ..... städer............	—	3	3!	—	2	1 2	2	5	4	1 4	—	3 5	1 3	4	2	8	2 17	4 14	6 39
Södermanlands län: landsbygd ...... städer...........	_ l\|	—	2	- l!	1	1	i 2	i	4	3	1	_1	3 1	1 2	—	1 4	5 5	4 5	10 14
Östergötlands län: landsbygd ......		1	-J	—	2	1 i!	1	1		3	1 5	9	12	2 9	14	4	8	3 49	3 61
Jönköpings län: landsbygd ...... städer............	1	2	—	l	3	6	1 5	2 6	9	13	8	2 14	1 8	11	3 11	7	3 39	6 52	9 98
Kronobergs län: landsbygd ...... Btäder ............	—	—	—	—	1	_		1	—	3		1	1		1	1	4	3 2	8 2
Kalmar län: landsbygd ......		3	1	1	—	4	2	1	2 3	3	1	1	1 2	3	3 1	5	2 13	6 10	8 28
Gotlands län: landsbygd ......		i	—	-	—	_		—	—	—	—	—	—	—	1 1	1	—	1 1	1 2
Blekinge län: landsbygd ...... städer............	—	—	1	l	1 2	2	—	1		1	1	1	1	1	2	i 4	4	3 3	4 11
Kristianstads län: landsbygd ......	—	—	—	—	1	1	—	—	1	1	1	1	1	1	—	1	2 1	3 1	6 2
		i	-	! 3	_	_	10	11	15	9	13	11	17	34	46	4	45	121	170
Malmöhus län i övrigt: landsbygd ...... städer............	! _ i _ !	4	j 2 ! 2	1 3	1	2 4	i 10	12	2 7	t	4	1 4	1 3	1 8	2 10	3 10	4 39	5 29	12 78
Hallands län: landsbygd .....		1		—	]	1	2	C	2	2 i	2 3	3 3	2	_ 1	3	2	2 13	7 10	9 25
Göteborgs stad ..	2	13	i	8	21	20	4C	32	32	44	35	40	47	47	62	57	182	238	477
Göteborgs o. Bohll'' län i övrigt: landsbygd .....		S		1 2		7 2	_r	4	\| i	«	3 3	2	1 4		r	7	1E 16	12 13	32 36
Älvsborgs län: landsbygd ..... städer ...........	—			i 1 -U					1 1		i V 7	t			—		2 18	4 3E	7 57

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Område }91s?	lill! 1917 1918191919201921	1922:1923	1924	192ö\| 19261192711928 1929! 1930	1916	1921	1926	1916
!				!							!				192011925	1930	1930
Skaraborgs län:									I	i •	[	i ■
landsbygd i — städer ! —	''	1 1	—	—	2	1	_	J	1		2 1	2 »> 0	2 1	i — 1 2	1 1	1 4	6 7	8 12
Värmlands län :									i''
landsbygd ......! —	—	__	—		—	3	—	2	1 1	__	2	1	2	! 1		6	6	12
städer ... —.	—	1	1	! 2		—	3	2	\| 5	1	6	5	4! 4	4	10	20	34
Örebro län:									!
landsbygd ... i —	—	1	—	1		1	1	—	i	1	1	1		1	2	3	5	10
städer.......... —	3	2	1	2	2	6	6	3	7	4	6	6	12! 6	8	24	34	66
\| Västmanlands län:
landsbygd ...... —		-		_	1	—	—	_	_	2	2			2		1		7
städer... 1			—	1	2	—	3	3	1		4	4	—	1	2	9	9	20
j Kopparbergs län:
landsbygd städer... i —	-	—	1 1	—	1 1	1	_	2	21 2 8: -	2 1	1	1	4 2	1 1	5 10	8 5	14 16
\| Gävleborgs län:
landsbygd ... —	1		2	—	—	1	1	2	1	1	_	3	1	3	3	5	8	16
\| städer............j —	—	—	2	2	4	3	3	4	6	3	2	1	6	2	4	20	14	38:
j Västernorrlands
län: landsbygd —r	1	_	1		1					2		1	2		2	1	5	g
j städer . '' —	3	3	—	1	1	1	—	3	3	5	1	1	4	1	7	8	12	27
j Jämtlands län:
i landsbygd ...... —	—	—	_	—	1									_		1		lj 11
städer. ! —	• —	~	1	1	2	1	2	1	1	_	1	1	—	—	2	7	2
\| Västerbottens län:
landsbygd ......i — städer. ... i —	1	_	1		2	3 2	1 4	2	1 1	2 1	2 3	2 3	1 3	1 1	1 1	9 7	8 11	181 19-
j Norrbottens län: \|
landsbygd .. — städer... . i —		1 1	2	-	—	1 1	—	_	2 3	2	I	1	4 1	3	?	3 4	7 4	13 9
i Hela landsbygden! —	4	8	10	10	21	14	12	26	24	28	81	32	27	40	32	97	158	287:
Samtliga städer 1 28	138	83	94	141	143	210	244	212 253	204	260 267	283	330	479jl,062	1,344	2.886
Hela riket.......1 28	137J	91	104	151	164	224	256!	238j 277	232!	201I	299	310	370	5111.159	1,502	8,172

Kungl. Majus proposition nr 164.

127

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ..............................................•,

Förslag till lag om behandling av alkoholister

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 februari 1931

Inledning......................................................................................................

Lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister..........„.........

Utredningsarbetet..................................................................................

Riksdagens .skrivelse den 5 maj 1920 och därav föranledda lagändringar
s. 19. — 1926 års sakkunnigförslag s. 20. — Proposition 1928 med förslag
till lag angående fylleri m. m. s. 21. — 1929 års sakkunnigförslag s. 23.

Förslag till lag om internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare,
hemfallna åt dryckenskap ......................................................

Allmän motivering .................................................................................

Allmänna synpunkter.............................................................................

Utredningen i ärendet........................................................................

Grunden för samhällets ingripande mot alkoholister s. 25. — Behovet
av revision och lämpliga tidpunkten för dess genomförande s. 26. —
Hemfallenhet åt dryckenskap såsom förutsättning för lagens tillämplighet
s. 29. — Allmänna uttalanden i övrigt örn 1929 års förslag s. 33.

Departementschefen .........................................................................

Handläggning av interneringsärenden...................................................

Inom socialdepartementet utarbetad promemoria i närliggande fråga

Yttranden över promemorian ............................................................

Departementschefen ...........................................................................

Vårdkostnaderna ...................................................................................

Sakkunnigf ö rslagen.............................................................................

Yttranden ..........................................................................................

Socialstyrelsen i skrivelser den 12 september och den 13 oktober 1930

Departementschefen ...........................................................................

Kostnaderna för förslagets genomförande ............................................

Departementsförslagets uppställning och lagrubriken..........................

Specialmotivering .......................................................................................

Bilaga: Förslag till lag örn behandling av alkoholister

42
42
42
45

48
99

Utdrag av lagrådsprotokollet den 2 mars 1931

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1931 ........................................

Bilaga A (Tabell, utvisande antalet å allmän alkoholistanstalt under tiden
V8 1916—s,/i2 1930 intagna personer).....................................................