Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963 (Proposition 1963:163)

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Nr 163

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.; given Stockholms
slott den 5 april 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av protokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen, som grundar sig på bostadslåneutredningens betänkande
angående stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna (SOU 1962: 31),
innehåller förslag om effektivisering av institutionernas organisation och
verksamhet i skilda hänseenden. Bland annat föreslås nya regler om belåningsvärdenas
bestämmande i syfte att nå en bättre samordning med de
statliga bostadslånen. Vidare föreslås institutionerna få rätt att i viss utsträckning
lämna lån i form av byggnadskreditiv. Ändrade regler för bestämmande
av de orter, där stadshypoteks- och bostadskreditföreningar utan
särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t skall äga driva sin verksamhet, föreslås
även.

De nuvarande förordningarna för stadshypoteks- och bostadskreditväsendet
har i de i propositionen framlagda förslagen till nya författningar undergått
tämligen genomgripande förändringar av dispositionsteknisk och redaktionell
art. De nya förordningarna föreslås i princip träda i kraft den 1 juli
1963.

1 Bihang till riksdagens protokoll i963. 1 samt. Nr 163

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Förslag

till

Förordning

om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas som följer.

I Kap. Stadshypotekskassan
Ändamål

1 §•

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att, i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente som utfärdas av
Kungl. Maj :t, driva lånerörelse genom att lämna lån åt stadshypoteksföreningar,
varom stadgas i 2 kap.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

2 §.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av
nio ledamöter.

Kungl. Maj :t utser, för en tid av tre år i sänder, två ledamöter och två
suppleanter för dem. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en
tid av tre år i sänder, en ledamot och suppleant för honom. Övriga sex ledamöter
jämte sex personliga suppleanter för dem väljas på den i 7 § omnämnda
ordinarie ombudsstämman. Av dem väljas två ledamöter och deras
suppleanter varje år för en tid av tre år. Val av ledamot eller suppleant sker
för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma, som hålles under tredje
året efter det år då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,
gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller
suppleant väljas för återstående tid.

Kungl. Maj :t förordnar en av de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna att
vara styrelsens ordförande. Den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten
skall vara styrelsens vice ordförande.

Arvoden till de av Kungl. Maj :t och av riksgäldsfullmäktige utsedda ledamöterna
bestämmas av Kungl. Maj :t.

3 §.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

4 §.

Beslut om utseende eller entledigande av verkställande direktör, om uppläggande
av obligationslån eller om tillfällig upplåning för anskaffande av
rörelsemedel ävensom beslut om instruktion för värderingsmän och om
formulär för värderingsinstrument må styrelsen icke fatta, med mindre den
är fulltalig. För beslutets giltighet fordras därjämte, att den av Kungl. Maj :t
förordnade ordföranden eller den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten
biträtt beslutet. Beträffande styrelsens beslutförhet i övrigt stadgas i reglementet.

För behandling av frågor, där enligt första stycket beslut fordrar fulltalig
styrelse, må, vid förfall för personlig suppleant, annan suppleant inkallas
i ordning efter den tidpunkt, då han första gången valts till suppleant.

5 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen
utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens
ordförande, av Kungl. Maj :t, en av riksgäldsfullmäktige och två på ordinarie
ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal personliga suppleanter. Av
de på ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans suppleant vara
auktoriserade av handelskammare i riket eller på annat av Kungl. Maj :t
godkänt sätt. Den andre på ombudsstämma utsedde revisorn och hans suppleant
skola äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och
tomträttsbelåning.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos stadshypoteksförening
eller av kassastyrelsen utsedd ledamot av föreningsstyrelse må ej
vara revisor eller suppleant. Ej heller må den vara revisor eller suppleant
som är befattningshavare hos kassan eller eljest intager en underordnad eller
beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör eller till
sådan befattningshavare hos kassan, åt vilken uppdragits att ombesörja bokföringen
eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver, ej heller den som
är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller befattningshavare
som avses i detta stycke eller den som med honom är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller den
som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot
eller befattningshavare som förut nämnts.

Skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter och revisorer

6 §•

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning
eller med stöd av förordningen meddelade bestämmelser eller eljest
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svara för skadan
en för alla och alla för en.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som granskats av dem, eller vid fullgörande av sitt uppdrag visat vårdslöshet,
äro de gentemot kassan ansvariga för all därav uppkommande skada,
en för alla och alla för en.

4: Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Ombudsstämma

7 §•

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad sammanträda
till ordinarie ombudsstämma i Stockholm på tid, som kassans styrelse
bestämmer. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter och suppleanter
i kassans styrelse samt av revisorer och suppleanter för dessa, fastställer
balansräkningen och beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna påyrka
det eller styrelsen eljest finner det lämpligt.

Varje förening utser till ombudsstämma ett ombud jämte en suppleant för
varje påbörjat tjugofemtal miljoner kronor av föreningens sammanlagda
oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste bokslut. Förening
må dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot eller suppleant i kassans styrelse eller
verkställande direktör eller annan befattningshavare hos kassan.

Ej må någon på ombudsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga
rörande avtal mellan kassan och tredje man, om han i frågan äger ett
väsentligt intresse som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från kassan så ock
beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos förening eller av
kassan utsedd styrelseledamot hos förening må ej såsom ombud vid ombudsstämma
deltaga i beslut om ansvarsfrihet.

Upplåning

8 §>

För sin lånerörelse utfärdar kassan obligationer, ställda till innehavaren.
Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå
till mera än tio gånger beloppet av den i 16 § angivna grundfonden.

Om grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans rörelse
i dess helhet, nedgå med femton miljoner kronor, må kassan icke upptaga
nytt lån, med mindre Kungl. Maj :t lämnar tillstånd därtill. Om grundfonden
av anledning som nyss sagts skulle nedgå med tjugofem miljoner
kronor, må kassan icke upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på framställning
av Kungl. Maj :t medgiver detta.

Tages grundfonden i anspråk för täckande av förluster, skall kassan göra
anmälan därom hos Kungl. Maj :t.

9 §•

De obligationer, som kassan utfärdar, skola enligt bestämmelse i obligationsavtalet
återbetalas genom amortering, på bestämd förfallodag eller efter
uppsägning.

10 §.

De skuldförbindelser med tillhörande säkerheter, som lämnats till föreningarna
för utlämnade lån, skola snarast ställas under offentlig vård på
sätt i reglementet närmare föreskrives.

Skuldförbindelserna jämte säkerheter skola utgöra pantsäkerhet för de

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

obligationer, som kassan utgiver, och pantförskrivas till kassan för förenings
lån hos denna. Även de förbindelser för erhållna lån, som förening utfärdar
till kassan, skola tjäna som säkerhet för obligationerna.

Kassans styrelse skall tillse, att föreskriven säkerhet är ställd och hålles
vid makt samt att pantsäkerheten icke understiger det sammanlagda beloppet
av utelöpande obligationer.

11 §.

För tillfälligt behov av rörelsemedel eller för annat tillfälligt behov må
kassan upptaga lån på kort bestämd tid eller med förbehåll om rätt att uppsäga
lånet till återbetalning inom sådan tid.

Utlåning
12 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån att återbetalas på något av följande
sätt:

1. genom viss årlig amortering (amorteringslån);

2. efter förloppet av viss tid, högst tjugo år (fasta lån); eller

3. genom årlig amortering under viss tid och genom betalning av återstoden
vid utgången av denna tid (sammansatta lån).

Förfallotiden för fasta och sammansatta lån skall bestämmas så, att den
är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Utöver dessa lån må kassan utlämna lån till föreningarna motsvarande
sådana lån för kostnader under byggnadstiden (byggnadskreditiv) som avses
i 28 § tredje stycket.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt den av föreningen
utfärdade skuldförbindelsen eller med den kapitalrabatt, som omständigheterna
må föranleda. Dock må lånesumman utlämnas i kassans obligationer,
beräknade till parikurs, om kassans styrelse finner förhållandena påkalla
detta eller lånesökande begär det och kassans styrelse finner att hinder
däremot ej möter. Därvid äger låntagaren erhålla sådana tillgängliga
obligationer att det belopp, som kan påräknas vid försäljning av samtliga
till honom utlämnade obligationer, så nära som möjligt överensstämmer
med lånesumman.

13 §.

Sedan tio år förflutit efter det alt visst lån utlämnats till förening, äger
föreningen uppsäga lånet till betalning efter ett år, om kassans styrelse icke
finner villkoren för kassans förbindelser utgöra hinder däremot. Härvid har
föreningen att utgiva ersättning för den ränteförlust, som inbetalningen må
föranleda (ränteskillnadsersättning), på det sätt och med det belopp, som
kassans styrelse bestämmer.

När det med hänsyn till kassans förpliktelser finnes kunna ske, må kassans
styrelse medgiva förening att betala lån tidigare än nu är sagt. Styrelsen
äger i sådant fall, utöver erläggande av ränteskillnadsersättning, föreskriva
andra villkor för betalningen.

Angående erläggande av kapitalrabatt och ersättning för andra kostnader,
som kassan fått vidkännas vid upptagande av lån, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

skyldig att på det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent
i månaden.

14 §.

Inflyta medel till kassan, som denna icke genast kan använda till infriande
av sina förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan göra
sådana medel räntebärande genom insättning hos svenskt bankaktiebolag
eller hos svensk sparbank eller på postgiro eller genom placering i svenska
statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,
Svenska bostadskreditkassans eller kassans egna obligationer
eller genom utlåning mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av
inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen fastighet.

Föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser

15 §.

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till de
högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av
föreningarnas lån från kassan. Kan denna icke infria sina förbindelser med
egna medel, äger den i mån av behov erhålla tillskott från föreningarna med
samma fördelning dem emellan.

Kan förening icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,
äro övriga föreningar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Fonder
16 §.

Som grundfond för kassan ställer staten genom riksgäldsfullmäktige till
förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av en miljard kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten. Så länge kassans
samtliga förbindelser icke äro fullgjorda, äger staten dock ej förfoga över
obligationerna för annat ändamål än här sagts.

17 §.

Efter anmälan till riksgäldskontoret må kassan taga grundfondsobligationer
i anspråk till fullgörande av sina förbindelser, då kassan för tillfället
saknar tillgängliga medel till detta, samt, i den ordning som sägs i 20 §, då
kassan trätt i likvidation.

Då i annat fall än vid kassans likvidation grundfondsobligationer tagits i
anspråk, skall kassan ersätta staten den ränta, som staten med anledning
härav må hava utgivit, och snarast möjligt tillföra grundfonden obligationer
svarande mot de grundfondsobligationer, som tagits i anspråk.

18 §.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår denna
till två procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst enligt styrelsens
beprövande användas till att främja syfte, som sammanhänger med
kassans ändamål.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kassans styrelse av årsvinsten
bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att täcka
föreningens förvaltningskostnader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

Har förening lidit förluster, som den icke kan täcka med sin säkerhetsfond
eller eljest utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet för föreningens
förbindelser, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag ur reservfonden
utan återbetalningsskyldighet med belopp motsvarande högst hälften
av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas, med mindre ombud
för föreningarna haft tillfälle att yttra sig i frågan på ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till täckunde av förluster,
som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet.

Förvaltnings- och fondbidrag

19 §•

Förening skall, i enlighet med vad kassans styrelse närmare bestämmer,
erlägga förvaltnings- och fondbidrag till kassan. Detta bidrag skall utgå med
belopp, som fordras för att täcka kassans förvaltningskostnader och för att
möjliggöra erforderlig avsättning till reservfonden. Därvid skall tillses att
denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer att inom skälig
tid uppgå till minst en procent av kassans skulder.

Likvidation

20 §.

Om kassans likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.
Tvlsj * t

Vid likvidation må grundfondsobligationer tagas i anspråk endast i den
mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som återstår av kassans tillgångar sedan skulderna betalats skall användas
för ändamål, som Kungl. Maj:t bestämmer efter hörande av föreningarna.

2 Kap. Stadshypoteksföreningar
Ändamål
21 §.

Stadshypoteksförening har till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente som utfärdas av Kungl. Maj :t,
tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Förenings bildande och verksamhetsområde
22 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Kungl. Maj:t.

Inom den del av riket, som Kungl. Maj:t bestämmer för förening, äger
denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt i de områden
utom stad eller köping, där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för
hälsovårdstätort gälla, så ock i annat tätare bebyggt område i den mån Kungl.
Maj :t därom förordnar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig
vilja erhålla lån till ett av Kungl. Maj:t bestämt minimibelopp.

Medlemskap

23 §.

Medlem i förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen
häftar för lån för vilket föreningen erhållit medel från kassan.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer
24 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte i den ort Kungl. Maj:t bestämmer.
Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse
och suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant bör utses person
med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.
Övriga styrelseledamöter jämte suppleanter för dem utses på
sätt i reglementet föreskrives.

25 §.

Förenings styrelse utser verkställande direktör. Beslut härom är dock
ej gällande, med mindre det godkänts av kassans styrelse.

26 §.

För revision av föreningsstyrelses förvaltning och förenings räkenskaper
skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. Kassans styrelse utser en
av revisorerna och suppleant för honom.

Den som är befattningshavare hos förening eller eljest intager en underordnad
eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör
eller till sådan befattningshavare hos föreningen, åt vilken uppdragits
att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver,
må ej vara revisor eller suppleant i samma förening, ej heller den som
är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller befattningshavare
som avses i detta stycke eller den som med honom är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller den
som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot
eller befattningshavare som förut nämnts.

Den av kassan utsedde revisorn och hans suppleant böra äga insikt och
erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningsstämma
27 §•

Ordinarie stämma med förenings medlemmar skall hållas årligen. Extra
föreningsstämma skall hållas i de fall, som reglementet angiver.

Lånerörelse
28 §•

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

tomträtt upplåtna fastigheten är belägen inom föreningens verksamhetsområde,
att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och
som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler,
samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans
styrelse godkänt det gällande tomträttsavtalet. Som byggnad, huvudsakligen
avsedd för bostadsändamål, anses jämväl för flera sådana byggnader gemensam
anläggning för värme, varmvatten, tvätt eller annat liknande ändamål.

I fråga om lån till kommun må förening, i den omfattning och på de villkor
Kungl. Maj :t bestämmer, eftergiva kravet på brandförsäkring.

För att täcka kostnader under tiden för uppförande av byggnad på fast
egendom eller med tomträtt upplåten fastighet må förening meddela lån i
form av byggnadskreditiv. För sådant lån skola i övrigt föreskrifterna i första
stycket äga motsvarande tillämpning. Byggnadskreditiv må dock utlämnas
endast om låntagaren jämte säkerhet, som föreskrives i första stycket,
ställer annan betryggande säkerhet för lånet.

Säkerhet, som angives i första stycket, skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen. Sådan ytterligare säkerhet, som låntagaren ställer
för byggnadskreditiv, skall däremot gälla endast för kreditivets belopp.

29 §.

För förenings utlåning skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna för
utlåning från kassan till föreningarna. Förening skall lämna lån mot samma
villkor som gälla för föreningens motsvarande lån hos kassan. Därjämte
skall förening av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som enligt
denna förordning eller enligt reglementet skola utgå till föreningen eller
från föreningen till kassan.

Förening skall till kassan redovisa alla inflytande medel, vilka icke utgöra
avkastning av den i 32 § angivna säkerhetsfonden, förvaltnings- och fondbidrag
enligt 34 § eller ersättning för förlorade sådana bidrag, vinst vid avyttring
av tillgångar som föreningen förvärvat eller ersättning som föreningen
uppburit för särskilda kostnader.

30 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,
skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga
inom hälften av det vid den långivande föreningens värdering uppskattade
värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med
tomträtt upplåtna fastigheten. Om kassans styrelse medgiver det, må inteckningen
dock ligga inom sex tiondelar av uppskattningsvärdet. Inteckning
skall alltid vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde, där ej
förening enligt 28 § andra stycket eftergivit kravet på brandförsäkring.

Vad sålunda föreskrivits skall gälla även fast eller sammansatt lån med
högst tio års löptid och jämväl sammansatt lån med längre löptid, där amorteringsdelen
av lånet under den forsta tioårsperioden av lånets löptid uppgår
till lägst en tredjedel av lånets belopp.

För annat sammansatt lån än nu nämnts och för fast lån på längre tid än
tio år eller, där bestämmelserna i 12 § andra stycket föranleda eu minimitid
av mer än tio år, på längre tid än denna minimitid skola bestämmelserna i
törsta stycket jämväl äga tillämpning, om huvudbyggnaden på den fasta
egendomen eller på den med tomträtt upplåtna fastigheten är av sten eller
annat lika hållbart byggnadsämne. I annat fall må sådant lån meddelas endast
mot inteckning inom två tredjedelar av eljest tillåten andel av uppsk
attningsvärdet.

Inteckning, som utgör säkerhet för byggnadskreditiv, skall lyda på minst
det belopp, varmed kreditivet tages i anspråk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande
av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad,
bör, om ej särskilda skäl annat föranleda, till grund för bedömandet
av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt
nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet,
där denna uppföres.

Föreningsmedlemmarnas ansvarighet för förenings förbindelser

31 §.

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till
de högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen
av sina lån från föreningen. Kan denna icke infria sina förbindelser med
egna medel, äger den i mån av behov erhålla tillskott från medlemmarna
med samma fördelning dem emellan.

Kan medlem icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,
äro övriga medlemmar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Säkerhetsfond

32 §.

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en säkerhetsfond.

I den mån förenings medel icke behövas i rörelsen må de på betryggande
sätt göras räntebärande.

33 §.

I samband med beslut, varigenom del av förenings verksamhetsområde
överföres till annan förenings område, må Kungl. Maj :t efter hörande av
kassan och de berörda föreningarna bestämma i vilken utsträckning och
under vilka villkor säkerhetsfonden skall överföras.

Förvaltnings- och fondbidrag
34 §.

Låntagare skall, i enlighet med vad reglementet närmare stadgar, erlägga
förvaltnings- och fondbidrag till sin förening. Detta bidrag skall utgå med
belopp, som fordras för att täcka föreningens förvaltningskostnader och för
att möjliggöra erforderlig avsättning till säkerhetsfonden. Därvid skall tillses
att denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer att inom
skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens skulder.

Likvidation

35 §.

Om förenings likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.
Maj :t. Innan sådant förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vad som återstår av föreningens tillgångar sedan skulderna betalats skall
överlämnas till kassan. Medel, som härröra från förening vars verksamhetsområde
övertagits av annan förening, må dock, efter Kungl. Maj :ts bestämmande,
överlämnas till sistnämnda förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963, då förordningen den
27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser om
förvaltningsbidrag skola alltjämt äga tillämpning beträffande lån, som utlämnats
före den 1 juli 1963. För tiden intill den 1 juli 1964 skola jämväl
äldre bestämmelser om kassans styrelse samt om revision av styrelsens förvaltning
och kassans räkenskaper äga tillämpning. På den ombudsstämma,
som skall hållas före utgången av juni månad 1964, skola dock väljas ledamöter
och suppleanter i kassans styrelse ävensom revisorer och suppleanter
för dessa i enlighet med de nya bestämmelserna.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna
meddelar Kungl. Maj :t de närmare föreskrifter i fråga om bildande av förening,
som finnas behövliga.

Förslag

till

Förordning

om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

Härigenom förordnas som följer.

1 Kap. Bostadskreditkassan
Ändamål
1 §•

Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Kungl. Maj :t,
driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom
stadgas i 2 kap.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer
2 §.

Kassan, förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av
nio ledamöter.

Kungl. Maj:t utser, för en tid av tre år i sänder, två ledamöter och två
suppleanter för dem. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en
tid av tre år i sänder, en ledamot och suppleant för honom. Övriga sex ledamöter
jämte sex personliga suppleanter för dem väljas på den i 7 § omnämnda
ordinarie ombudsstämman. Av dem väljas två ledamöter och deras
suppleanter varje år för en tid av tre år. Val av ledamot eller suppleant sker
för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma, som hålles under tredje
året efter det år då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller
suppleant väljas för återstående tid.

Kungl. Maj:t förordnar en av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna att
vara styrelsens ordförande. Den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten
skall vara styrelsens vice ordförande.

Arvoden till de av Kungl. Maj :t och av riksgäldsfullmäktige utsedda ledamöterna
bestämmas av Kungl. Maj :t.

3 §•

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen.

4 §•

Beslut om utseende eller entledigande av verkställande direktör, om uppläggande
av obligationslån eller om tillfällig upplåning för anskaffande av
rörelsemedel ävensom beslut om instruktion för värderingsmän och om formulär
för värderingsinstrument må styrelsen icke fatta med mindre den är
fulltalig. För beslutets giltighet fordras därjämte, att den av Kungl. Maj :t
förordnade ordföranden eller den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten
biträtt beslutet. Beträffande styrelsens beslutförhet i övrigt stadgas i reglementet.

5 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen
utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,
av Kungl. Maj:t, en av riksgäldsfullmäktige och två på ordinarie
ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal personliga suppleanter.
Av de på ombudsstämma utsedda skola en revisor och hans suppleant vara
auktoriserade av handelskammare i riket eller på annat av Kungl. Maj:t
godkänt sätt. Den andre på ombudsstämma utsedde revisorn och hans suppleant
skola äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och
tomträttsbelåning.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos bostadskredilförening
eller av kassastyrelsen utsedd ledamot av föreningsstyrelse må ej
vara revisor eller suppleant. Ej heller må den vara revisor eller suppleant
som är befattningshavare hos kassan eller eljest intager en underordnad eller
beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör eller till
sådan befattningshavare hos kassan, åt vilken uppdragits att ombesörja bokföringen
eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver, ej heller den
som är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller
befattningshavare som avses i detta stycke eller den som med honom är i
rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är
i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
den som på grund av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot
eller befattningshavare som förut nämnts.

Skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter och revisorer

6 §.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning
eller med stöd av förordningen meddelade bestämmelser eller eljest

Kungl. Mnj:ts proposition nr 163 år 1963 13

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svara för skadan
en för alla och alla för en.

Ombudsstämma

7 §•

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna påyrka
det eller styrelsen eljest finner det lämpligt.

Varje förening utser till ombudsstämma ett ombud jämte en suppleant
för varje påbörjat tiotal miljoner kronor av föreningens sammanlagda oguldna
lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste bokslut. Förening må
dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot eller suppleant i kassans styrelse eller
verkställande direktör eller annan befattningshavare hos kassan.

Ej må någon på ombudsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga
rörande avtal mellan kassan och tredje man, om han i frågan äger ett
väsentligt intresse som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från kassan, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare hos förening eller
av kassan utsedd styrelseledamot hos förening må ej såsom ombud vid ombudsstämma
deltaga i beslut om ansvarsfrihet.

Upplåning
8 §.

För sin lånerörelse utfärdar kassan obligationer ställda till innehavaren.
Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå
till mera än tio gånger beloppet av den i 16 § angivna grundfonden.

Om grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans rörelse
i dess helhet, nedgå med två miljoner kronor, må kassan icke upptaga
nytt lån med mindre Kungl. Maj :t lämnar tillstånd därtill. Om grundfonden
av anledning som nyss sagts skulle nedgå med fem miljoner kronor, må kassan
icke upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på framställning av Kungl.
Maj:t medgiver detta.

Tages grundfonden i anspråk för täckande av förluster, skall kassan göra
anmälan därom hos Kungl. Maj :t.

9 §•

De obligationer, som kassan utfärdar, skola återbetalas genom amortering
enligt plan, som angives i obligationsavtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Kassan skall kunna uppsäga obligationslån till inbetalning på den förfallotid,
som i sådant avseende må vara bestämd i låneavtalet.

10 §.

De skuldförbindelser med tillhörande säkerheter, som lämnats till föreningarna
för utlämnade lån, skola snarast ställas under offentlig vård på
sätt i reglementet närmare föreskrives.

Skuldförbindelserna jämte säkerheter skola utgöra pantsäkerhet för de
obligationer, som kassan utgiver, och pantförskrivas till kassan för förenings
lån hos denna. Även de förbindelser för erhållna lån, som förening utfärdar
till kassan, skola tjäna som säkerhet för obligationerna.

Kassans styrelse skall tillse, att föreskriven säkerhet är ställd och hålles
vid makt samt att pantsäkerheten icke understiger det sammanlagda beloppet
av utelöpande obligationer.

11 §•

Utlåning
12 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån, som skola förräntas och amorteras
genom kontant erlagd annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden
må ej överstiga fyrtio år.

Utöver dessa lån må kassan utlämna lån till föreningarna motsvarande
sådana lån för kostnader under byggnadstiden (byggnadskreditiv) som avses
i 28 § tredje stycket.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt den av föreningen
utfärdade skuldförbindelsen eller med den kapitalrabatt, som omständigheterna
må föranleda. Dock må lånesumman utlämnas i kassans
obligationer, beräknade till parikurs, om kassans styrelse finner förhållandena
påkalla detta eller lånesökande begär det och kassans styrelse finner
att hinder däremot ej möter. Därvid äger lånesökanden erhålla sådana tillgängliga
obligationer att det belopp, som kan påräknas vid försäljning av
samtliga till honom utlämnade obligationer, så nära som möjligt överensstämmer
med lånesumman.

13 §.

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats till förening, äger
föreningen uppsäga lånet till betalning efter ett år, om kassans styrelse
icke finner villkoren för kassans förbindelser utgöra hinder däremot. Härvid
har föreningen att utgiva ersättning för den ränteförlust, som inbetalningen
må föranleda (ränteskillnadsersättning), på det sätt och med det
belopp, som kassans styrelse bestämmer.

Angående erläggande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan
fått vidkännas vid upptagande av lån, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen
skyldig att på det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv
procent i månaden.

Kungi. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

14 §.

Inflyta medel till kassan, som denna icke genast kan använda till infriande
av sina förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan göra
sådana medel räntebärande genom insättning hos svenskt bankaktiebolag
eller hos svensk sparbank eller på postgiro eller genom placering i svenska
statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna
hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges statshypotekskassas obligationer
eller genom utlåning mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller
av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen fastighet.

Föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser

15 §.

Kan förening icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,
äro övriga föreningar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Fonder

16 §.

Som grundfond för kassan ställer staten genom riksgäldsfullmäktige till
förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av tvåhundrafemtio
miljoner kronor.

17 §.

18 §.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår denna
till tre procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst enligt styrelsens
beprövande användas till att främja syfte, som sammanhänger med
kassans ändamål.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kassans styrelse av årsvinsten
bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att täcka
föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som den icke kan täcka med sin säkerhetsfond
eller eljest utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet för förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

ens förbindelser, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag ur reservfonden
utan återbetalningsskyldighet med belopp motsvarande högst hälften
av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas, med mindre ombud
för föreningarna haft tillfälle att yttra sig i frågan på ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till täckande av förluster,
som uppkommit på kassans rörelse i dess helhet.

Förvaltnings- och fondbidrag
19 §.

Förening skall, i enlighet med vad kassans styrelse närmare bestämmer,
erlägga förvaltnings- och fondbidrag till kassan. Detta bidrag skall utgå med
belopp, som fordras för att täcka kassans förvaltningskostnader och för att
möjliggöra erforderlig avsättning till reservfonden. Därvid skall tillses, att
denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer att inom skälig
tid uppgå till minst tre procent av kassans skulder.

Likvidation
20 §.

Om kassans likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.
Maj :t.

Vid likvidation må grundfondsobligationer tagas i anspråk endast i den
mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som återstår av kassans tillgångar sedan skulderna betalats skall användas
för ändamål, som Kungl. Maj :t bestämmer efter hörande av föreningarna.

2 Kap. Bostadskreditföreningar

Ändamål
21 §.

Bostadskreditförening har till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente som utfärdas av Kungl. Maj :t, tillhandahålla
lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Förenings bildande och verksamhetsområde
22 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Kungl. Maj :t.

Inom den del av riket, som Kungl. Maj :t bestämmer för förening, äger
denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt i de områden
utom stad eller köping, där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för
hälsovårdstätort gälla, så ock i annat tätare bebyggt område i den mån
Kungl. Maj :t därom förordnar.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig
vilja erhålla lån till ett av Kungl. Maj :t bestämt minimibelopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963 17

Medlemskap

23 §.

Medlem i förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen
häftar för lån för vilket föreningen erhållit medel från kassan.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

24 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte i den ort Kungl. Maj :t bestämmer.
Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse och
suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant bör utses person med
insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.
Övriga styrelseledamöter jämte suppleanter för dem utses på sätt i reglementet
föreskrives.

25 §.

Förenings styrelse utser verkställande direktör. Beslut härom är dock ej
gällande, med mindre det godkänts av kassans styrelse.

26 §.

För revision av föreningsstyrelses förvaltning och förenings räkenskaper
skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. Kassans styrelse utser en
av revisorerna och suppleant för honom.

Den av kassan utsedde revisorn och hans suppleant böra äga insikt och
erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningsstämma

27 §.

Ordinarie stämma med förenings medlemmar skall hållas årligen. Extra
föreningsstämma skall hållas i de fall, som reglementet angiver.

Lånerörelse

28 §.

Förening må, bortsett från placeringen av den i 32 § angivna säkerhetsfonden,
meddela lån endast mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller
tomträtt. Härvid skall iakttagas, att den fasta egendomen eller den med tomträtt
upplåtna fastigheten är belägen inom föreningens verksamhetsområde,
att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som
huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att,

2 Dihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 103

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans styrelse
godkänt det gällande tomträttsavtalet. Som byggnad, huvudsakligen avsedd
för bostadsändamål, anses jämväl för flera sådana byggnader gemensam
anläggning för värme, varmvatten, tvätt eller annat liknande ändamål.

I fråga om lån till kommun må förening, i den omfattning och på de villkor
Kungl. Maj:t bestämmer, eftergiva kravet på brandförsäkring.

29 §.

Förening skall till kassan redovisa alla inflytande medel, vilka icke utgöra
avkastning av den i 32 § angivna säkerhetsfonden, förvaltnings- och
iondbidrag enligt 34 § eller ersättning för förlorade sådana bidrag, vinst vid
avyttring av tillgångar som föreningen förvärvat eller ersättning som föreningen
uppburit för särskilda kostnader.

30 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,
skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga
inom tre fjärdedelar av det vid den långivande föreningens värdering uppskattade
värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på
den med tomträtt upplåtna fastigheten. Inteckning skall alltid vara belägen
inom gällande brandförsäkringsvärde, där ej förening enligt 28 § andra
stycket eftergivit kravet på brandförsäkring.

Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med
bättre förmånsrätt i samma fastighet eller tomträtt prövas vara på betryggande
sätt ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga
de närmare föreskrifter, som kassans styrelse meddelar.

Inteckning, som utgör säkerhet för byggnadskreditiv, skall lyda på minst
det belopp, varmed kreditivet tages i anspråk.

Föreningsmedlemmarnas ansvarighet för förenings förbindelser

31 §•

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till
de högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

sina lån från föreningen. Kan denna icke infria sina förbindelser med egna
medel, äger den i mån av behov erhålla tillskott från medlemmarna med
samma fördelning dem emellan.

Kan medem icke fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket,
äro övriga medlemmar med där angiven fördelning ansvariga för bristen.

Säkerhetsfond

32 §.

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en säkerhetsfond.

I den mån förenings medel icke behövas i rörelsen må de på betryggande
sätt göras räntebärande.

33 §.

Förvaltnings- och fondbidrag

34 §.

Låntagare skall, i enlighet med vad reglementet närmare stadgar, erlägga
särskilt förvaltnings- och fondbidrag till sin förening. Detta bidrag skall
utgå med belopp, som fordras för att täcka föreningens förvaltningskostnader
och för att möjliggöra erforderlig avsättning till säkerhetsfonden. Därvid
skall tillses att denna, genom att på föreskrivet sätt tillföras vinst, kommer
att inom skälig tid uppgå till minst tre procent av föreningens skulder.

Likvidation

35 §.

Om förenings likvidation och om förfarandet därvid förordnar Kungl.
Maj :t. Innan sådant förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Denna förordning Iräder i kraft den 1 juli 1963, då förordningen den 27
mars 1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser om förvaltningsbidrag
och bidrag till säkerhetsfond skola alltjämt äga tillämpning beträffande
lån, som utlämnats före den 1 juli 1963. För tiden intill den 1 juli
1964 skola jämväl äldre bestämmelser om kassans styrelse samt om revision
av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper äga tillämpning. På den
ombudsstämma, som skall hållas före utgången av juni månad 1964, skola
dock väljas ledamöter och suppleanter i kassans styrelse ävensom revisorer
och suppleanter för dessa i enlighet med de nya bestämmelserna.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna
meddelar Kungl. Maj:t de närmare föreskrifter i fråga om bildande av förening,
som finnas behövliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om stadshgpoteksoch
bostadskreditinstitutionernas organisation och verksamhet samt anför
därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1961 tillkallade jag
sju utredningsmän1 med uppdrag att verkställa viss utredning rörande stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionernas organisation och verksamhet.
Utredningen, som antog namnet bostadslåneutredningen, har med skrivelse
den 20 juni 1962 överlämnat sitt betänkande, benämnt Stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionerna — organisation och verksamhet (SOU 1962:
31).

I sitt betänkande, som är enhälligt, framlägger bostadslåneutredningen
förslag till nya bestämmelser för institutionerna, främst i syfte att göra dessa
bättre lämpade för den expanderande byggnadsverksamhetens krav. I
fråga om institutionernas lånerörelse föreslår utredningen bl. a. att stadshypoteks-
och bostadskreditföreningarna inte längre skall vara bundna av
taxeringsvärden som norm vid belåningen och att institutionerna skall äga
rätt att lämna lån i form av byggnadskreditiv. Ändrade regler föreslås vidare
bl. a. i fråga om bestämmandet av föreningarnas belåningsorter liksom
beträffande institutionernas fondbildning och annan inre organisation.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, statskontoret, bostadsstyrelsen, allmänna pensionsfondens
fondstyrelser, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Söderman 1

Landshövdingen Erik Westerlind, tillika ordförande, bankdirektören Arne Callans, byråchefen
Åke Lundström, numera statssekreteraren Bertil Löfberg, bankdirektören Gunnar
Månsson, direktören Erik Severin och hovrättsrådet Jerker Victor.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

lands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län, Konungariket Sveriges
sladshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna Folket Samarbete
(.Folksam), Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), Göteborgs allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag (GAKO) samt Stockholms förorters samarbetsnämnd.

överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttrande av Stockholms
stadskollegium. Vid vissa länsstyrelsers och vid kassornas utlåtanden har
bilagts yttranden av stadshypoteks- och bostadskreditföreningar samt av
dessa föreningars samarbetsnämnd.

Remissinstansernas kritik av utredningsförslaget är övervägande positiv.
1 nästan alla de hänseenden, där utredningen förordat ändringar i gällande
regler eller ansett sig böra föreslå ett bibehållande av de nuvarande normerna,
har förslaget rönt instämmanden från det stora flertalet remissmyndigheter.
Vad gäller tanken att låta institutionerna inträda som byggnadskreditivgivare
har dock ett ganska stort antal remissinstanser intagit en avvisande
ståndpunkt. Även till förslaget att slopa taxeringsvärdena som norm
vid föreningarnas långivning ställer sig flera remissorgan tveksamma.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
framtida organisation och verksamhet till behandling.

II. Allmänna synpunkter

Huvuddragen av institutionernas nuvarande organisation och verksamhet

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna är uppbyggda efter i huvudsak
samma principer. Var och en av dem består av en central kassa —
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa respektive Svenska bostadskreditkassan
— samt lokalt verksamma föreningar, stadshypoteks- respektive bostadskreditföreningar.
Kassorna har till uppgift att lämna ut lån till föreningarna,
som sedan i sin tur -— var och en inom sitt område — beviljar
lån till sina medlemmar, de låntagande fastighetsägarna. Varje kassa anskaffar
sina lånemedel genom upplåning mot obligationer. Säkerheten för
dessa utgörs av låntagarnas reverser till föreningarna med tillhörande hypotek.
Föreningarna är solidariskt ansvariga för sin kassas förbindelser i förhållande
till de oguldna beloppen av sina lån hos kassan. För varje förenings
förbindelser är i sin tur denna förenings låntagare solidariskt ansvariga i
förhållande till de oguldna beloppen av erhållna lån. Som cn ytterligare
trygghet finns hos varje kassa en reservfond och hos varje förening en säker -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

hetsfond. Som sista säkerhet för varje kassas förbindelser till obligationsinnehavarna
har kassan en av staten tillskjuten grundfond.

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas utlåningsverksamhet avser
huvudsakligen primär- och sekundärkrediter mot inteckningssäkerhet i
bostads- och affärsfastigheter. Enligt gällande bestämmelser får föreningarna,
med vissa undantag, bevilja lån mot säkerhet av inteckning, för stadshypoteksföreningarnas
del inom högst 60 procent och för bostadskreditföreningarnas
del inom 75 procent av det lägsta av två värden, nämligen
fastighetens uppskattade värde och dess taxeringsvärde. Stadshypoteksföreningarnas
lån utgörs av dels fasta lån med högst 20 års löptid dels amorteringslån,
medan bostadskreditföreningarnas lån har formen av amorteringslån
med en längsta löptid av 40 år.

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna har under senare år i
stor utsträckning etablerat samförvaltning. Sålunda driver de båda kassorna
sin verksamhet under ledning av en gemensam verkställande direktör med
gemensamma lokaler och gemensam kontorspersonal. Kassornas styrelser
består av samma personer. Förhållandet är detsamma på föreningsplanet.
Stadshypoteksförening och bostadskreditförening med samma verksamhetsområde
utgör sålunda normalt en samförvaltningsenhet. Formellt är emellertid
kassorna och de olika föreningarna fortfarande särskilda juridiska
personer.

För sin utlåning till föreningarna betingar sig kassorna i princip samma
ränta som belöper på motsvarande upplåning och föreningarna av låntagarna
samma ränta som de har att betala till kassorna. Erforderliga medel till förvaltningskostnader
och för fondering anskaffas genom bidrag från låntagarna
till föreningarna och från föreningarna till kassorna.

Gällande regler om stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas organisation
och verksamhet finns dels i förordningarna den 27 mars 1953 (nr
95 och 97) omKonungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
respektive om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
dels i reglementena samma dag (nr 96 och 98) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar
respektive för Svenska bostadskreditkassan och för bostadskreditföreningar.

Utredningen

I direktiven för bostadslåneutredningen framhölls att de förhållanden,
som rådde vid de båda institutionernas tillkomst år 1909 respektive
1929, numera förändrats väsentligt. En anpassning av verksamheten till rådande
förhållanden borde därför äga rum. Med hänsyn främst till att institutionerna
under årens lopp kommit att fylla en allt viktigare funktion för
bottenkreditgivningen till flerfamiljshus, vilket medfört ökade krav på föreningarnas
kreditgivning, borde utredningen undersöka, om formerna för
verksamheten var lämpligt anpassade för att kunna tjäna den expanderande
byggnadsverksamheten. I samband härmed borde utredningen bl. a. under -

Kiuigl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

söka möjligheterna att skapa enhetligare värderingsprinciper och en mer
flexibel fördelning av lånemedlen. Eftersom det förelegat svårigheter att
åstadkomma anslutning mellan bostadskreditföreningarnas sekundärlån och
de statliga bostadslånen, skulle utredningen även pröva möjligheterna att nå
en bättre samstämmighet mellan dessa lån. Vad gäller föreningarnas organisatoriska
utformning, borde utredningen undersöka de olägenheter, som
sammanhängde med verksamhetsområdenas bristande anslutning till länsenheterna,
samt de problem, som hade samband med föreningsmedlemmarnas
solidariska ansvar för föreningarnas förbindelser. Utredningen skulle
för övrigt vara oförhindrad att efter eget bedömande pröva de spörsmål, som
uppkom i sammanhanget.

Utredningen har som bakgrund till sina överväganden och förslag inledningsvis
redovisat vissa bedömningar av bostadsbyggandets o mfattning
och finansiering under kommande år, som företagits i
andra sammanhang. Utredningen framhåller sålunda, att bostadsbyggnadsutredningen
i ett betänkande (SOU 1961:51) beräknat det genomsnittliga
produktionsbehovet av nya lägenheter under åren 1961—65 till 76 400 lägenheter
per år. För den senare hälften av 1960-talet var motsvarande siffra enligt
samma kalkyl 84 000. Till jämförelse anför bostadslåneutredningen att
långtidsutredningen (SOU 1962: 10) räknat med ett årligt bostadsbyggande,
som från 1960 års nivå vid cirka 70 000 lägenheter skulle successivt stiga till
85 000 år 1965.

I fråga om bostadsproduktionens inriktning framhåller bostadslåneutredningen,
att bostadsbyggnadsutredningen och långtidsutredningen — åtminstone
på längre sikt — räknat med en förskjutning i efterfrågan mot större
lägenheter, radhus och villor. Bostadslåneutredningen finner att denna förskjutning
redan synes vara igång, åtminstone såvitt man kan utläsa av uppgifterna
om färdigställda och påbörjade lägenheter samt av frekvensen av
ansökningar om statliga egnahemslån. Beträffande lokaliseringen av bostadsbyggandet
inom landet anför utredningen att undersökningar tyder på en
fortgående koncentration inom storstadsområdena.

Vad slutligen angår bostadsproduktionens finansiering presenterar utredningen
uppgifter om fördelningen av bostadslånegivningen under senare år
på olika långivarkategorier. Utredningen konstaterar med ledning av dessa
uppgifter, att bostadsstyrelsens andel av bostadsfinansieringen såväl absolut
som relativt är i sjunkande, medan hypoteksobligationernas andel av den
totala bostadskreditgivningen är i stigande. Fram t. o. in. år 1960 stod stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan för praktiskt taget hela obligationsdelen,
medan därefter flera andra hypoteksinstitut i större skala gjort sitt
intåg på marknaden.

I annat sammanhang lämnar utredningen uppgiften, att den totala summan
av stadshypoteksföreningarnas utestående lån den 31 december 1941
utgjorde 1 158 miljoner kronor och den 31 december 1961 6 165 miljoner
kronor. Sålunda skedde eu ökning av utlåningen under perioden 1941—1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

med över fem miljarder kronor. Motsvarande siffror för bostadskreditföreningarna
var 151, 1 310 respektive 1 159 miljoner kronor. Av utlåningsökningen
faller betydligt över hälften på de senaste fem åren. Genom att
jämföra, å ena sidan, de beräknade sammanlagda beloppen av primär- och
sekundärlån för flerfamiljshus under de statliga lånen för samma hus samt,
å andra sidan, nettoökningen av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas
sammanlagda utlåning under motsvarande tid har utredningen kommit
fram till att institutionerna under senare år svarat för mer än hälften av de
underliggande krediterna i statsbelånade flerfamiljshus.

Utredningen sammanfattar sina synpunkter på bostadsproduktionens utveckling
på följande sätt.

Bostadsbyggnadsutredningens och långtidsutredningens bedömningar och
den aktuella utvecklingen på bostadsbyggnadsområdet tyder på en successiv
ökning av bostadsbyggandet från den nivå på i runt tal 70 000 lägenheter
som gällde vid 1960-talets början. Här bör dock beaktas den hämmande
faktor inom bostadsproduktionen, som planeringen för ianspråktagandet av
byggmarken utgör och som i särskilt hög grad är kännbar i storstadsområdena
samt vissa andra områden i landet med starkt expanderande näringsliv,
dit en allt större del av det ökande bostadsbyggandet beräknas bli lokaliserat.

Det utrymme, som detta ökande bostadsbyggande kommer att kräva i krediter,
beräknas år 1965 vid en produktion av 85 000 lägenheter vara av storleksordningen
3,0—3,3 miljarder kr. exklusive de statliga bostadslånen. För
åren 1960 och 1961 har bostadskrediterna exklusive de statliga lånen utgjort
1,8 respektive 2,4 miljarder kr. Inom det totala bostadsbyggandet beräknas
komma att inträffa en förskjutning från flerfamiljshus till småhus. Om så
blir fallet, kommer kreditbehovet för flerfamiljshusen inte att öka i samma
grad som för den totala produktionen.

De långsiktiga krediter, som kan ställas till förfogande genom kapitalanskaffning
mot hypoteksobligationer, har utgjort en betydande och under de
senare åren allt större del av den totala bostadskreditgivningen. Den lättnad
på kapitalmarknaden, som inträtt under våren 1962 och som medfört att
svårigheterna att anskaffa bostadslån minskat, kan man inte utan vidare
räkna med som en bestående företeelse.

Bostadslåneutredningen finner det realistiskt att räkna med att den
ökade bostadsproduktionen under 1960-talet kommer att för sin kreditförsörjning
ställa stora krav på hypoteksinstitutionerna. Utredningen anser det
därför vara väsentligt att sådana former för långivningen till bostadsbyggandet
utvecklas, att en smidig och rationell kreditförsörjning underlättas.

Utredningens översyn av gällande regler för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
organisation och verksamhet har resulterat i en rad
förslag i syfte att effektivisera och stärka institutionerna med tanke på de
ökade krav, som kan väntas bli ställda på dem. De väsentliga nyheterna i
utredningens förslag anknyter till sådana frågor, som angavs i direktiven
för utredningen. De främsta problemen för utredningen har varit att generellt
nå anslutning mellan bostadskreditföreningarnas sekundärlån och de
statliga bostadslånen samt att öka flexibiliteten i lånemedelsförsörjningen
i förhållande till förändringarna inom bostadsbyggandet. I det förstnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

hänseendet föreslår utredningen, att föreningarna för sin långivning inte
längre skall vara bundna vid taxeringsvärden som norm utan få tillämpa
egna uppskattningsvärden. En ökad anpassning efter bostadsproduktionens
variationer anser utredningen möjlig bl. a. genom att föreningarna far rätt
att i viss utsträckning lämna byggnadskreditiv men även genom att kretsen
av föreningarnas s. k. fria belåningsorter, d. v. s. de orter där föreningarna
utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t äger driva sin låneverksamhet,
utvidgas.

I många hänseenden låter emellertid utredningen i sitt betänkande den
gällande ordningen bestå. Enligt utredningens mening bör institutionerna
sålunda alltjämt utgöra självständiga juridiska personer i förhållande till
varandra, låt vara med långt driven gemensam förvaltning. Tanken att inrätta
gemensamma primär- och sekundärlån avvisas alltså av utredningen.
Inte heller föreslås någon ändring i fråga om den solidariska ansvarigheten
mellan föreningarna respektive föreningsmedlemmarna. I vissa hänseenden
lägger utredningen dock fram förslag om ändringar i den inre organisationen,
såsom beträffande kassastyrelsernas storlek och förordningarnas jävsbestämmelser.

Utredningen har i samband med utformningen av de olika ändringsförslagen
gjort en ganska genomgripande omdisposition av bestämmelserna i
förordningar och reglementen. Syftet härmed anges ha varit att göra författningstexterna
mer överskådliga inbördes. Samtidigt har en del redaktionella
ändringar i författningstexterna vidtagits. De föreslagna nya författningarna
bör enligt utredningens mening träda i kraft den 1 juli 1963.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att invända mot den
allmänna målsättning, som utredningen mot bakgrund av tillgängliga prognoser
för bostadsbyggandet ställt upp för sitt arbete. Från flera håll understryker
man sålunda vikten av att sådana former för långivningen till bostadsbyggandet
utvecklas, att en smidig och rationell kreditförsörjning underlättas.
Svenska byggnadsarbetareförbundet framhåller bostadskreditmarknadens
stora betydelse för sysselsättningen, speciellt då för byggnadsarbetarna.
Varje åtgärd i syfte att underlätta bostadskreditinstitutionernas
verksamhet är enligt förbundets mening ägnad att bidraga till en hög och
jämn sysselsättning. Svenska riksbyggen uttalar sin tillfredsställelse över
att frågor, som sammanhänger med bostadsfinansieringen, gjorts till föremål
för översyn. Ett bostadsbyggande på hög nivå förutsätter, framhåller
företaget, att kapitalmarknaden anpassas till det ökade kreditbehovet, och
härvid har organisationens utformning en inte ringa betydelse. Även Svenska
byggnadsentreprenörföreningen behandlar mer allmänt frågor, som sammanhänger
med bostadsbyggandets kapitalförsörjning, och anför därvid
bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år It)63

Eftersom bostadsbyggandet är en av de stora kapitalkrävande investeringssektorerna
inom näringslivet och dessutom arbetar nära nog helt med
främmande kapital, ställer en hög produktionsvolym — men kanske ännu
mera en ojämn produktionsvolym — ytterligt stora krav på den allmänna
kapitalmarknaden. Föreningen finner det därför förklarligt att bostadsproduktionens
behov av s. k. långa krediter, trots en viss prioritering, hittills
icke fungerat tillfredsställande. Man kan dock inte stanna vid att enbart
konstatera detta förhållande. Vi har velat taga tillfället i akt att belysa det
behov byggnadsindustrin har av att kunna känna förvissningen om tryggad
tillgång "på krediter till den produktion som igångsättes. Ansvaret för kreditförsörjningen
till nyproducerade fastigheter har nämligen i hög grad
kommit att åvila byggnadsföretagarna själva, icke blott då de arbetar med
bostadsobjekt i egen regi utan även då de uppträder som entreprenörer till
allmännyttiga eller kooperativa byggherrar. Dessa byggherrar saknar oftast
eget kapital och är därför hänvisade till den privata eller statliga kapitalmarknadens
krediter för att kunna fullgöra sitt betalningsansvar enligt träffade
entreprenaduppgörelser. Vi finner det därför nödvändigt att bostadsbyggandet
kan tillförsäkras en kapitalvolym som står i överensstämmelse
med den produktionsomfattning som ur bostads- och arbetsmarknadspolitiska
synpunkter befinnes nödvändig. Eftersom huvuddelen av bostadsproduktionen
finansieras med såväl privata som statliga lån är det även angeläget
att dessa bägge låneformer för varje enskilt objekt kan tillfredsställande
samordnas inom en och samma finansieringsplan med hänsyn till såväl
inteckningslägen som räntesatser.

Departementschefen

Stadshypotekskassan, som inrättades år 1909, och bostadskreditkassan,
som tillkom tjugo år senare, har tillsammans med de föreningar, som hör
till respektive kassa, spelat en mycket betydelsefull roll inom kreditgivningen
för bostadsändamål. Härvid har stadshypoteksinstitutionen medverkat
genom att ställa primärkredit till förfogande och bostadskreditinstitutionen
genom att lämna den däröver liggande sekundärkrediten. Den alltmer ökade
betydelsen av institutionernas verksamhet framgår av att summan av stadshypoteksföreningarnas
utestående lån under tjugoårsperioden 1941—1961
steg från drygt en miljard till drygt sex miljarder kronor, medan summan
av bostadskreditföreningarnas lån under samma period steg från omkring
etthundrafemtio miljoner till inemot en och en halv miljard kronor. Att
utlåningsökningen synes bli allt större framgår av uppgifter för det senast
förflutna året, 1962, vilka visar eu utlåningsökning under året för stadshypotekskassans
del med drygt en miljard kronor och för bostadskreditkassans
del med omkring 350 miljoner kronor.

Bostadslåneutredningen har, liksom tidigare bostadsbyggnadsutredningen
och långtidsutredningen, räknat med en successivt stegrad bostadsproduktion
under hela 1960-talet. De båda sistnämnda utredningarna bedömde
det genomsnittliga antalet färdigställda lägenheter år 1965 till omkring
85 000. Numera tillgängliga uppgifter tyder på att en produktion av denna
omfattning kan komma att uppnås redan under innevarande år. Bostadssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

relsen räknar med att den nuvarande höga produktionsnivån skall kunna
bibehållas och eventuellt ytterligare höjas.

Av det redovisade materialet framgår, att stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
är kraftigt belastade som långivare. En stigande bostadsproduktion
kommer att innebära en successiv ökning av belastningen.
Institutionerna har under senare år beträffande de statsbelånade flerfamiljshusen,
som utgör drygt 90 procent av hela produktionen, svarat för
mer än hälften av krediterna under statslånen. Även i den framtida nyproduktionen
torde institutionernas kreditmässiga andel bli av betydande omfattning.

Såsom utredningen framhållit, ställer de ökande anspråken på kassornas
och föreningarnas kreditgivning även stora krav pa institutionernas allmänna
organisation. Denna bör sålunda medge en ansenlig smidighet i långivningen,
bland annat för att underlätta en tillfredsställande anpassning
efter variationerna i bostadsbyggandet från tid till annan och mellan olika
orter. Jag kommer i det följande att närmare gå in på dessa spörsmål och
ämnar även var för sig ta upp övriga viktigare förslag till ändringar i gällande
regler för institutionerna, som utredningen lagt fram till fullföljande
av sitt uppdrag. I detta sammanhang inskränker jag mig till att instämma i
utredningens allmänna målsättning — att söka skapa sådana former för
långivningen till bostadsbyggandet, att en smidig och rationell kreditförsörjning
underlättas. Samtidigt vill jag redan nu framhålla, att jag i huvudsak
ansluter mig till utredningens förslag som i stort sett även vunnit
remissinstansernas gillande.

Utredningens förslag till nya förordningar för stadshypoteks- respektive
bostadskreditinstitutionerna innefattar, förutom sakliga ändringar av skiftande
betydelse, en genomgripande formell omdisposition av de gällande
författningarna. Denna omdisposition och de redaktionella ändringar, som
utredningen vidtagit i författningstexterna, är enligt min mening i allt väsentligt
ändamålsenliga. Jag har därför, med smärre avvikelser, i detta hänseende
följt utredningen vid upprättandet av förslag till nya författningar
i ämnet men därjämte genomgående försökt att modernisera författningstexten.

De nya förordningarna rörande stadshypoteks- och bostadskreditväsendet
är enligt mitt — liksom utredningens —- förslag avsedda att träda i kraft
den 1 juli 1963, då de äldre förordningarna skall upphöra att gälla. Med
hänsyn till de sakliga ändringar, som föreslås i institutionernas organisation,
fordras vissa övergångsbestämmelser. Dessa synes inte kräva någon
närmare motivering.

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

III. Verksamhetsområden och belåningsorter

Gällande regler

Enligt 17 § i gällande förordningar för stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna
respektive bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna
ankommer det på Kungl. Maj :t att för varje förening bestämma
den del av riket, inom vilken föreningen får utöva verksamhet.

Verksamheten, som enligt 16 § i förordningarna skall gå ut på att tillhandahålla
lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt, får inom
det för föreningen bestämda området drivas i samtliga städer och köpingar
samt andra samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i
byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan gäller. Föreningen får emellertid
även driva sin verksamhet i annat inom verksamhetsområdet beläget samhälle
eller tätare bebyggt område, som enligt särskilt beslut av Kungl. Maj :t
skall tillhöra verksamhetsområdet.

Utredningen

Vad angår föreningarnas verksamhetsområden erinrar
bostadslåneutredningen till en början om att, sedan 1952 års realkreditutrednings
förslag om en långtgående samförvaltning mellan institutionerna inom
stadshypoteks- och bostadskreditväsendet antagits av statsmakterna, en serie
områdesjusteringar vidtagits. Genom dessa ändringar i områdesindelningen
har — framhåller utredningen — arbetet att över hela linjen åstadkomma
samförvaltning mellan institutionerna i det närmaste avslutats. På
ett par håll i landet är samförvaltningen dock inte genomförd. Sålunda ingår
södra Småland och Blekinge i en och samma bostadskreditförenings
verksamhetsområde, under det att de är uppdelade på två stadshypoteksföreningar.
Förhållandet är det omvända i fråga om Västernorrlands och
Jämtlands län, som alltså var för sig utgör underlag för en bostadskreditförenings
verksamhet men tillsammans ingår i en stadshypoteksförenings verksamhetsområde.
Enligt vad utredningen inhämtat pågår förhandlingar mellan
representanter för kassorna och berörda föreningar i syfte att åstadkomma
samförvaltning. Enligt utredningens uppfattning bör Blekinge län utgöra
ett gemensamt verksamhetsområde för en stadshypoteks- och en bostadskreditförening
i samförvaltning. En ny bostadskreditförening i samförvaltning
med stadshypoteksföreningen i Kalmar bör bildas för återstoden
av den nuvarande bostadskreditföreningens verksamhetsområde. Vad beträffar
Västernorrlands och Jämtlands län bör dessa enligt utredningens
uppfattning lämpligen utgöra gemensamt verksamhetsområde även i fråga
om sekundärlångivningen. Jämtlands läns bostadskreditförening bör således
träda i likvidation, och dess verksamhet bör övertagas av den nuvarande bostadskreditföreningen
i Sundsvall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 ur 1963

Med hänvisning till det anförda rekommenderar utredningen, att de pågående
förhandlingarna intensifieras i syfte att åstadkomma en lösning enligt
de angivna riktlinjerna.

Enligt utredningens mening kan även vägande skäl anföras för vissa jämkningar
i områdesindelningen för Stockholms län. För närvarande hänförs den
del av länet, som ligger väster om Södertälje kanal till Södermanlands-föreningarnas
verksamhetsfält, samt den norra delen av länet till Norra
Roslags och Upsala stadshypoteks- och bostadskreditföreningars verksamhetsområde.
Utredningen gör gällande, att nu nämnda delar av Stockholms
län har närmare anknytning till Stockholm än till Nyköping respektive Uppsala.
Enligt utredningens mening kan anledning därför föreligga att hänföra
dessa delar till Upplands-föreningarnas område, som nu omfattar övriga
delar av Stockholms län. Vad gäller den del av länet, som för närvarande
ligger under Södermanlands-föreningarna, föreslår utredningen, att kassorna
och berörda föreningar tar upp förhandlingar om en justering av områdesgränsen
i enlighet med vad utredningen uttalat i detta hänseende. En
motsvarande åtgärd i fråga om den norra delen av länet skulle emellertid
medföra en påtaglig minskning av underlaget för Norra Roslags och Upsala
föreningar. Utredningen avstår därför från att framlägga någon rekommendation
i denna del.

Beträffande verksamhetsområdena berör utredningen slutligen frågan om
en generell områdesindelning efter länsgränserna, vilken diskuterats i utredningsdirektiven.
Enligt utredningens uppfattning kan en sådan allmän
anslutning till länsgränserna inte genomgående betecknas som rationell, och
utredningen avvisar därför tanken härpå.

Utredningen behandlar i ett särskilt avsnitt spörsmålet inom vilka andra
belåningsorter än städer och köpingar föreningarna bör äga rätt att
utan särskilt medgivande bedriva sin verksamhet. Här framhåller utredningen
till en början att de äldre byggnads- och hälsovårdsstadgorna, till vilkas
för stad meddelade bestämmelser gällande regler för institutionernas verksamhet
hänvisar, ersatts med nya stadgor, som saknar särskilda bestämmelser
för stad. Som en följd härav har kassornas styrelser, såsom utredningen
påpekar, i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 juni 1960 begärt, att
begreppet hälsovårdstätort i den nya hälsovårdsstadgan förs in i förordningställts,
och då dessutom hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort
avses ett område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,
och då dessutom hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort
äger tillämpning för ett sådant område, förelåg enligt kassorna
tillräckliga garantier för att området hade en sådan tätortskaraktär att föreningarna
lämpligen borde få utöva låneverksamhet där.

I fortsättningen framhåller utredningen, att institutionerna bedriver utlåningen
med nödig omsorg från säkerhetssynpunkt. Utredningen förordar därför,
alt den behövliga ändringen i författningarna inte i onödan skall begränsa
institutionernas rörelsefrihet. Det gäller enligt utredningens mening att

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

finna ett såväl klart och entydigt som ej alltför snävt begrepp för den struktur
ett samhälle eller en tätbebyggelse rimligen bör ha för att låneverksamhet
där skall få utövas utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Utredningen
anser, att begreppet hälsovårdstätort är ett lämpligt och från säkerhetssynpunkt
fullt betryggande kriterium för kvaliteten hos en tätortsbildning
där föreningarna allmänt skall ha rätt att utlämna lån. Begreppet
används också i motsvarande bestämmelser i de av Kungl. Maj :t under åren
1961 och 1962 fastställda bolagsordningarna för vissa obligationsutgivande
inteckningsbolag. Utredningen föreslår, att den ifrågavarande paragrafen i
förordningarna för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna ändras
i överensstämmelse med vad kassastyrelserna föreslagit. I enlighet härmed
upptager författningsförslagen bestämmelsen att förening inom den de! av
riket, som Kungl. Maj :t bestämt, äger utan särskilt medgivande utöva verksamhet
i samtliga städer och köpingar samt »andra samhällen eller delar av
samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort
äga tillämpning».

Detta förslag torde enligt utredningens uppfattning få till följd en viss
utökning av den generella utlåningsrätten för föreningarna och framför allt
innebära, att formella förutsättningar kommer att föreligga för institutionerna
att snabbare än hittills kunna påbörja låneverksamhet i nya, tillfredsställande
planerade tätbebyggelser. Frågan om en snabbare medverkan från
institutionernas sida vid kapitalförsörjningen till nya bostadsområden har,
framhåller utredningen, särskilt tagits upp av Stockholms förorters samarbetsnämnd.
Den har emellertid betydelse även för andra starkt expanderande
områden i landet, där en förskjutning i bostadsbyggandet från redan utbyggda
samhällen till nya orter pågår. Utredningen anser, att den tveksamhet
från föreningsstyrelsernas sida att införliva nya orter i låneverksamheten,
som ibland förekommit, bl. a. varit en konsekvens av nu gällande bestämmelser
jämte rådande knapphet på lånemedel. Det är enligt utredningens
mening av väsentlig betydelse, att de nya bostadsområdena — om de i övrigt
uppfyller kvalifikationerna som belåningsorter — inte kommer i sämre
läge i kredithänseende än de traditionella låneorterna och att institutionerna
snabbt kan acceptera nya tätbebyggelser som underlag för sin kreditgivning.
Utredningen har också funnit att inom institutionerna en strävan föreligger
att söka anpassa långivningen efter bostadsbyggandets förläggning till nya
områden. Denna utveckling skulle enligt utredningens uppfattning avsevärt
underlättas genom den nu förordade författningsändringen i fråga om belåningsorterna.

Remissyttrandena

De remissinstanser, som närmare behandlat samförvaltningsproblemen
och områdesindelningen, har i allmänhet inte haft något att invända
mot utredningens synpunkter. Svenska riksbyggen framhåller visserligen,
att en allmän anslutning till länsgränserna synes böra äga rum, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

flertalet remissorgan instämmer i uppfattningen att det inte finns tillräckligt
bärande skäl för en genomgående anpassning till länsenheterna.

Utredningens konkreta förslag med sikte på ändrad indelning av vissa
områden har emellertid föranlett anmärkningar från vissa därav berörda
myndigheter. Länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län motsätter sig
sålunda de förslag till uppdelning respektive sammanslagning, som utredningen
framlagt i fråga om föreningsverksamheten inom dessa län.

Vad beträffar områdesindelningen i Stockholms län understryks utredningens
synpunkter av länsstyrelsen i Stockholms län, som finner den nuvarande
indelningen mindre ändamålsenlig. Stockholms förorters samarbetsnämnd
delar utredningens uppfattning i fråga om hela Södertälj e-områdets
överföring till Upplands-föreningarnas verksamhetsfält. Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser däremot, att inga bärande skäl anförts för en
sådan överföring. Länsstyrelsen i Uppsala län slutligen betonar liksom utredningen,
att en minskning av underlaget för Norra Roslags och Upsala
föreningar kunde medföra svårigheter för föreningarna att besta som särskild
förvaltningsenhet.

Kassorna har med anledning av utredningens konkreta synpunkter och
förslag sagt sig vara beredda att föranstalta om förhandlingar i syfte att nå
en områdesindelning i huvudsak efter de riktlinjer, som utredningen dragit
upp, och att för Kungl. Maj :t lägga fram förslag i ämnet.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag till bestämmelser
om belåningsorter eller lämnat dem utan erinran. Förslaget
att en förening skall få utan särskilt tillstånd driva verksamhet inom sitt
område i alla städer och köpingar »samt andra samhällen eller delar av
samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort
äga tillämpning», har sålunda vunnit anslutning från bostadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län, kassorna, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, HSB, Svenska riksbyggen
och GAKO. Även bankinspektionen tillstyrker förslaget med hänvisning
till att föreningarnas självständiga befogenhet att pröva belåningsort och
kreditobjekt bevaras.

Eu delvis ganska ingående kritik mot förslaget kommer från ett antal
länsstyrelser och från Stockholms förorters samarbetsnämnd. I huvudsak
innebär kritiken, att man framhåller vilken utvidgande respektive inskränkande
effekt i fråga om verksamhetsfältet som de föreslagna reglerna kan
tänkas få i förhållande till gällande bestämmelser. Länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Örebro och Västmanlands län har i detta
hänseende framfört i huvudsak likartade synpunkter. Länsstyrelsen i Västmanlands
län anför sålunda.

Enligt den föreslagna formuleringen av 20 § i var och eu av de båda förordningarna
skulle i förenings verksamhetsområde ingå, utom städer och
köpingar: »andra samhällen eller delar av samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans
bestämmelser för hälsovårdstätort äga tillämpning». Avsikten sy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

nes alltså vara att till verksamhetsområdet skall höra ej blott de områden,
som genom fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan automatiskt fått
karaktären av hälsovårdstätorter, utan även de icke planlagda områden, där
de för sådan tätort gällande föreskrifterna i särskild ordning förklarats tilllämpliga.
Detta sker enligt hälsovårdsstadgan i den formen att kommunen
antager och länsstyrelsen fastställer en lokal hälsovårdsordning, vari särbestämmelserna
för hälsovårdstätort, eller en del av dem, angivas skola gälla
inom visst område utanför stads- eller byggnadsplan. Prövningen från
kommunens och länsstyrelsens sida sker här givetvis enbart med beaktande
av de sanitära intressena. Att till ett sådant beslut knyta den biverkan
att området i fråga kommer att ingå i ett hypoteksinstituts verksamhetsområde
finner länsstyrelsen olämpligt.

Men även mot tanken att låta varje område, som automatiskt utgör hälsovårdstätort,
ingå i förenings verksamhetsområde synes vägande invändningar
kunna riktas. Långt ifrån alla byggnadsplaneområden är avsedda för
sådan bebyggelse som ur dessa hypoteksinstituts synpunkt kan anses kreditvärdig.
Byggnadsplaner fastställes för en mängd områden, som är helt
eller huvudsakligen avsedda för sommarbebyggelse. Äldre byggnadsplaner
gäller för en del småorter med stagnerande näringsliv och avtagande folkmängd,
där man i framtiden kanske får räkna med sjunkande fastighetsvärden.

Å andra sidan förekommer fortfarande, särskilt i hastigt expanderande industriorter,
att bebyggelse sker innan planen är fastställd. Förslag till stadsplan
eller byggnadsplan är måhända under utarbetande i samförstånd med
de granskande myndigheterna men kan av någon anledning ännu ej slutföras,
antagas eller fastställas, ehuru utformningen av ett visst bebyggelseområde
är fullt klart. I sådana fall sker bebyggelse ofta efter dispens av länsstyrelsen
eller byggnadsnämnden. Det vore beklagligt om utvägen att söka
hypotekslån då skulle vara stängd blott därför att bebyggelseområdet ännu
ej hunnit bli hälsovårdstätort.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör man, när man fastställer
kretsen av belåningsorter, helst söka andra utvägar än att anknyta till begreppet
hälsovårdstätort. Länsstyrelsen antyder, att den officiella statistikens
tätortsbegrepp måhända skulle kunna vara vägledande. Länsstyrelserna
i Uppsala och Örebro län menar, att frågan bör ytterligare utredas. Länsstyrelsen
i Södermanlands län gör gällande, att de föreslagna bestämmelserna
— med hänsyn till att byqggnadsplan ej sällan fastställs för fritidsbebyggelseområden
eller liknande områden — bör förses med ganska vittomfattande
undantag. Länsstyrelsen i Kronobergs län menar att utredningen
knappast torde ha avsett att i kretsen av »fria» belåningsorter inkludera
även sådana områden utanför de egentliga hälsovårdstätorterna, där de för
sådan tätort meddelade bestämmelserna gäller på grund av lokal hälsovårdsordning.
Med hänsyn härtill och eftersom begreppet hälsovårdstätort i hälsovårdsstadgan
definieras som ett område, för vilket fastställts stadsplan
eller byggnadsplan, förordar denna länsstyrelse, att i författningstexten uttrycket
»samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för
hälsovårdstätort äga tillämpning», utbytas mot »samhällen, för vilka fastställts
stadsplan eller byggnadsplan».

Kungl. Maj:ts proposition, nr 163 år 1963

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att utvidgningen av eu
förenings verksamhetsfält till att omfatta sådana områden, för vilka enligt
lokal hälsovårdsordning särskilda bestämmelser om hälsovårdstätort skall
gälla, ej sällan kommer att innebära att föreningens verksamhet omfattar
områden, för vilka varken byggnadsplan upprättats eller utomplansbestämmelscr
gäller. För länets del torde förslaget, enligt vad länsstyrelsen anför,
innebära, att föreningarnas verksamhetsområden utvidgas till att beröra
samtliga kommuner. En sådan utvidgning kan enligt länsstyrelsens mening
innebära ett ökat risktagande.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar upp frågan om riskerna
vid olika alternativ för avgränsningen av de s. k. fria belåningsorterna och
framhåller, att lokaliseringsfrågor kan få betydelse vid bestämmande av eu
fastighets kreditvärde. Länsstyrelsen uttalar härefter följande.

Ur andra synpunkter kan lämpligheten av att avgränsa de »fria» belåningsorterna
till enbart områden, för vilka fastställts stadsplan eller byggnadsplan,
ifrågasättas. Avsevärda väntetider kunna av skilda skäl förekomma
i ärenden angående fastställelse av planförslag. Under väntetiden medgiven
dispens för visst byggnadsföretag binder emellertid planförslaget för den av
dispensen direkt berörda delen av detsamma. I andra fall förekommer att
planförslag ej ingivits för fastställelse eller ens upprättats, trots att tätbebyggelse
i byggnadslagens mening bedömes föreligga. I dylika fall jämlikt
56 § byggnadsstadgan medgiven dispens för visst byggnadsföretag torde få
anses binda blivande detaljplaneläggning för det av dispensen direkt berörda
området. Antydda förhållanden kunna förekomma inom sådana kvalificerade
tätortsbildningar eller delar därav, beträffande vilka lokaliseringssynpunkter
och andra synpunkter motivera, att de i avseende å lånemöjligheter
för bostadsproduktion jämställas med områden, för vilka fastställts
stadsplan eller byggnadsplan. För dispenserad bebyggelse av nämnda slag
synes belåningsmöjligheterna böra vara lika goda som i fråga om bebyggelse
inom områden, för vilka fastställts stadsplan eller byggnadsplan.

En omständighet i avseende å belåningsorterna, som ej synes ha berörts
av utredningen, är att avgränsningen av de »fria» belåningsorterna till hälsovårdstätorter
i praktiken kan medföra en minskning av de »fria» belåningsorternas
nuvarande arealer. De municipalsamhällen, som enligt den
tidigare gällande lagen om kommunalstyrelse på landet i regel blev en automatisk
följd av ett förordnande om att byggnadsstadgans eller hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad skulle lända till efterrättelse för ett område
på landet som ej utgjorde egen kommun, motsvarade till arealen de områden,
för vilka dylika förordnanden meddelats och innefattas i sin helhet i
de »fria» belåningsorterna. Stadsplan eller byggnadsplan synes emellertid i
flertalet fall ha fastställts endast för vissa delar av de områden, som ingick
i municipalsamhällena. För detta läns vidkommande, där antalet municipalsamhällen
uppgått till omkring 40, torde därför förslaget om hälsovårdslätorter
såsom »fria» belåningsorter innefatta en viss minskning av de »fria»
belåningsorternas areal. I vad mån förslaget i denna del kan inverka menligt
på bostadsproduktionen har icke klarlagts.

Stockholms förorters samarbetsnämnd anför synpunkter i huvudsak liknande
dem som kommit till uttryck i flertalet länsstyrelsers remissyttranden.
Enligt samarbetsnämndens uppfattning kan det inte anses rationellt
3 IUhang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

alt författningsmässigt binda institutionernas verksamhet till vissa orter,
som formellt har viss kvalitet. Nämnden ifrågasätter även, om inte ett statligt
belånat objekt bör innebära tillräcklig kreditsäkerhet för institutionerna.
Enligt nämndens mening är bestämmelser om särskilda belåningsorter inte
motiverade. Sådana bestämmelser bör därför, anser nämnden, inte ingå i de
nya förordningarna.

Departementschefen

Utredningen har i fråga om föreningarnas verksamhetsområden
tagit avstånd från tanken, att dessa generellt skall anpassas efter
länsgränserna. De samförvaltade föreningarna bör alltid utgöra tillräckligt
bärkraftiga förvaltningsenheter. Detta förhållande omöjliggör en genomgående
anslutning till länsenheterna. En sådan ordning kan även av andra skäl,
exempelvis från kommunikationssynpunkt, te sig opraktisk. Utredningens
ståndpunkt i denna fråga förefaller därför väl underbyggd. Den har inte
heller rönt egentligt motstånd under remissbehandlingen.

Beträffande vissa enskilda föreningars verksamhetsområden har utredningen
lagt fram ändringsförslag och gjort vissa klarläggande uttalanden.
Dessa är emellertid endast avsedda att tjäna som underlag för blivande överenskommelser
mellan föreningarna. Eftersom det i sista hand ankommer
på Kungl. Maj :t att fastställa nya verksamhetsområden, torde det inte vara
erforderligt att nu närmare gå in på denna fråga.

Enligt gällande regler om föreningarnas belåningsorter äger föreningarna
utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t driva sin verksamhet
i städer, köpingar och »andra samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna
i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan är gällande». De
stadgor, till vilka förordningarna sålunda hänvisar, har under senare år ersatts
med nya, som saknar särskilda bestämmelser för stad. Såsom utredningen
framhåller, nödvändiggör detta förhållande en ändring av reglerna.

Utredningen erinrar om att man i den nya hälsovårdsstadgan använder begreppet
hälsovårdstätort för område, beträffande vilket fastställts stadsplan
eller byggnadsplan. Termen hälsovårdstätort utgör enligt utredningens uppfattning
ett klart, entydigt och samtidigt inte alltför snävt uttryck för den
struktur ett samhälle eller en tätbebyggelse rimligen bör ha för att låneverksamhet
där skall få utövas utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Utredningen
föreslår med denna motivering att föreningarna skall få driva
verksamhet i sådana områden, där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser
för hälsovårdstätort äger tillämpning. En sådan bestämning skulle enligt
utredningen innebära att kretsen av samhällen, där institutionerna självständigt
kan ta upp låneverksamhet, vidgas. I fråga om vissa nya, tillfredsställande
planerade tätbebyggelser anses förslaget sålunda medföra, att institutionerna
får formella förutsättningar att snabbare än hittills påbörja
sin låneverksamhet. Förslaget i denna del syftar till att underlätta en bättre

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 år 1963

anpassning av långivningen efter bostadsbyggandets variationer än den som
är möjlig med nuvarande regler. Detta har i andra sammanhang ansetts
vara angeläget.

Remissorganen har i allmänhet tillstyrkt utredningens förslag till bestämmelser
om belåningsorter eller lämnat dem utan erinran.

Ett antal länsstyrelser har emellertid anmärkt på den närmare utformningen
av bestämmelserna och därvid gjort gällande, att förslaget kan få en
olämpligt utvidgande effekt. Utredningsförslaget innebär, enligt vad man
framhåller, att till en förenings verksamhetsområde kan höra inte bara de
områden, som genom fastställelse av stadsplan eller byggnadsplan automatiskt
fått karaktären av hälsovårdstätort, utan även sådana inte planlagda
områden, där de för hälsovårdstätort gällande föreskrifterna i särskild ordning
förklarats tillämpliga. Här avses sådana med stöd av hälsovårdsstadgan
meddelade lokala hälsovårdsordningar, vari föreskrivs att stadgans särskilda
bestämmelser för hälsovårdstätort skall gälla även utanför stads- eller
byggnadsplanelagt område. De länsstyrelser, som vänder sig mot förslaget i
denna del, hänvisar till att prövningen, när sådan föreskrift meddelas, tar
sikte enbart på de sanitära intressena. Att till fastställandet av en lokal hälsovårdsordning
knyta den biverkan, att området i fråga kommer att bli belåningsort
för en stadshypoteks- eller bostadskreditförening finner dessa länsstyrelser
mindre lämpligt. Några länsstyrelser anser även en anknytning av
belåningsorterna till de egentliga hälsovårdstätorterna alltför vidsträckt,
främst med hänsyn till att byggnadsplan stundom fastställs för område som
endast är avsett för fritidsbebyggelse.

Mot utredningsförslaget har emellertid även — från en länsstyrelse —
riktats den anmärkningen, att en anknytning av belåningsorterna till begreppet
hälsovårdstätort skulle kunna medföra en minskning av belåningsorternas
areal inom länet. Slutligen har från ett håll ifrågasatts, om det över
huvud taget fordras några bestämmelser om belåningsorter. Enligt den mening,
som därvid framförts, borde exempelvis den omständigheten, att ett
objekt är statligt belånat, innebära en tillräcklig kreditsäkerhet för institutionerna.

Enligt min mening är det av stor vikt att kretsen av föreningarnas belåningsorter
är så vidsträckt, att långivningen i möjligaste mån kan anpassas
efter variationerna i bostadsbyggandet från en ort till en annan. Jag är
emellertid inte beredd alt gå så långt som att slopa varje författningsmässig
begränsning av belåningsorternas krets. Gränsen mellan s. k. fria belåningsorter
och andra områden inom en förenings geografiska verksamhetsfält bör
bestämmas så, att i huvudsak städer, stadsliknande samhällen och övriga
orter med någorlunda tillfredsställande planerad tätbebyggelse faller inom
de fria belåningsorterna samt övriga områden utanför dessa. I det väsentliga
synes begreppet hälsovårdstätort — varmed avses varje stads- eller byggnadsplanerat
område — på ell ändamålsenligt sätt täcka den krets av orter,
där föreningarna bör få utöva låneverksamhet utan särskilt medgivande av
Kungl. Maj:t. Termen hälsovårdstätort är, såsom utredningen påpekat, klar

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

och entydig. Utredningsförslaget innebär emellertid, att även områden utanför
de egentliga hälsovårdstätorterna kan få karaktär av fria belåningsorter.
Den utvidgning av en förenings verksamhetsområde, som kan bli
följden av att en lokal hälsovårdsordning fastställs för ett område utanför
den egentliga hälsovårdstätorten, innebär dock knappast några ökade risker
för obligationsinnehavarna eller föreningsmedlemmarna. Föreningarna torde
sålunda normalt inte bli benägna att inleda låneverksamhet i sådana områden,
som helt saknar tätortskaraktär, även om områdena författningsmässigt
utgör fria belåningsorter. I vissa lägen torde emellertid en ändamålsenlig
och snabb anpassning av långivningen efter bostadsproduktionens förändringar
kunna underlättas just genom att sådana ännu inte planlagda
områden, varom nu är fråga, blir fria belåningsorter. Dessutom torde den
på något håll befarade minskningen av de fria belåningsorternas areal vid
införande av begreppet hälsovårdstätort kunna motverkas genom den konstruktion
förslaget till nya bestämmelser sålunda erhållit.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att i övergångsbestämmelse till
hälsovårdsstadgan föreskrivits att, om uttrycket område där stadgans bestämmelser
för stad gäller förekommer i annan författning, detta uttryck
skall avse område, där den nya stadgans bestämmelser för hälsovårdstätort
äger tillämpning. Här möter alltså samma konstruktion som i utredningsförslaget
används för att bestämma kretsen av fria belåningsorter. Även i
medgivande av Kungl. Maj :t till föreningarna att utöva låneverksamhet har
i avvaktan på ny utformning av författningarna en liknande konstruktion
kommit till användning. Tillämpningen av dessa bestämmelser har, såvitt
känt, inte föranlett några komplikationer.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag i denna del.
Jag vill alltså föreslå rätt för förening att utan medgivande av Kungl. Maj:t
utöva verksamhet inom föreningens område i samtliga städer och köpingar
liksom inom de områden utanför stad eller köping, där hälsovårdsstadgans
särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort gäller. Kungl. Maj:t skall
emellertid fortfarande kunna genom särskilt beslut medge förening rätt att
driva verksamhet även i annat tätare bebyggt område inom den del av landet
som är bestämd för föreningens verksamhet.

IV. Lånerörelsen

Gällande regler

Gällande regler om institutionernas lånerörelse återfinns i 10 § (kassorna)
samt 23 och 24 §§ (föreningarna) av respektive förordning.

I första stycket av 10 § förordningen för stadshypoteksväsendet stadgas,
att kassan får lämna ut lån till föreningarna att återbetalas antingen genom
viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet
av viss tid, högst tjugo år (fasta lån). Förfallotiden för fast lån skall be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

stämmas så, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser. För
bostadskreditkassan gäller enligt motsvarande författningsrum i förordningen
för bostadskreditväsendet, att endast amorteringslån får utlämnas till föreningarna.
Amorteringstiden får inte överstiga 40 år. Närmare föreskrifter
om villkoren för kassornas utlåning lämnas i de följande styckena av 10 §
respektive förordning.

För förenings utlåning gäller enligt 23 § tredje stycket respektive förordning
i tillämpliga delar samma regler som för kassornas utlåning. Beträffande
föreningarnas lånerörelse i övrigt stadgas i 23 § första stycket, att lån
— bortsett från placeringen av säkerhetsfonden — får meddelas endast mot
säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. På fastigheten eller tomten,
vilken skall vara belägen inom föreningens verksamhetsområde, skall
finnas nöjaktigt brandförsäkrad byggnad, som huvudsakligen är avsedd för
bostadsändamål eller till affärslokaler. Då fråga är om lån mot säkerhet av
inteckning i tomträtt, skall kassans styrelse ha godkänt tomträttsavtalet.

Enligt sista stycket av 23 § förordningarna skall alla till förening inflytande
medel, vilka inte utgör bidrag till eller avkastning av förenings säkerhetsfond
eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid avyttring
av tillgångar som föreningen förvärvat, redovisas till kassan.

Förordningarnas 24 § innehåller stadganden om föreningarnas belåningsgränser.

För stadshypoteksföreningarna gäller att inteckning i fast egendom eller
tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån, skall lyda på minst det belopp,
till vilket lån beviljas, och ligga inom 50 procent av det lägsta av två
värden, nämligen det vid föreningens värdering uppskattade värdet av egendomen
och taxeringsvärdet för egendomen. I den mån kassastyrelsen medger
det får belåningsgränsen dock sättas vid 60 procent av nämnda värde.
Beträffande fasta lån gäller såtillvida strängare regler, att sådant lån på längre
tid än tio år — med vissa undantag -— får meddelas endast mot inteckning
upp till två tredjedelar av eljest tillåtna gränser. Den årliga avbetalningen
på amorteringslånen skall utgöra minst en halv procent av den ursprungliga
lånesumman, om huvudbyggnaden är av sten eller lika hållbart
byggnadsämne, och annars minst en procent av samma summa.

Vad angår bostadskreditföreningarna skall inteckning till säkerhet för lån
lyda på minst det belopp, vartill lånet beviljas, och ligga inom 75 procent
av det lägsta av de båda nyssnämnda värdena. Lån får inte beviljas, om inte
lån mot säkerhet av inteckning med bättre förmånsrätt i samma fastighet
eller tomträtt anses vara ordnat på betryggande sätt.

För besiktning och värdering av låneobjekt gäller enligt 16 § respektive reglemente
särskilda bestämmelser. Jämlikt andra stycket i författningsrummet
skall för värderingsmännen gälla instruktion, vilken tillika med formulär
för värderingsinstrument fastställs av kassans styrelse. Särskilda beslutförhetsregler
gäller härvidlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Utredningen

I avsnittet om institutionernas lånerörelse behandlar utredningen inledningsvis
frågan om kassornas fördelning av lånemedel mellan
föreningarna i tider av medelsbrist. Utredningen erinrar om att kassornas
kapitalanskaffning i mitten av 1950-talet började möta svårigheter och att
balanserna av beviljade men på grund av medelsbrist inte effektuerade låneansökningar
härigenom ökade. Detta nödvändiggjorde en ransonering av
tillgängliga lånemedel till föreningarna. Vid fördelningen av lånemedlen tog
kassorna främst hänsyn till storleken av föreningarnas lånebalanser, övriga
kreditinstituts verksamhet samt bostadsbyggandets omfattning inom respektive
föreningsområden. Utredningen anser, att den sålunda tillämpade fördelningen
områdesvis rätt väl anslutit sig till bostadsbyggandets omfattning,
fastän en viss eftersläpning i följsamheten till förskjutningarna i bostadsbyggandet
på grund av lånebalanserna inte kunnat undvikas.

I detta sammanhang har utredningen särskilt beaktat vissa förhållanden
i fråga om utlåningen från Stockholms respektive Upplands stadshypotekslöreningar,
vilka Stockholms förorters samarbetsnämnd tagit upp i särskild
framställning till Kungl. Maj :t den 1 mars 1961. Nämnden ansåg sig ha funnit
en inte oväsentlig disproportion mellan de båda föreningarnas utlåning
och antalet färdigställda lägenheter. Den totala utlåningen utslagen per färdigställd
lägenhet hade sålunda i Stockholms stad ökat från 7 022 kronor år
1951 till 22 619 kronor år 1960 men inom förortskommunerna minskat från
8 472 kronor år 1951 till 7 682 kronor år 1960. Härav ansåg sig nämnden
kunna konstatera, att kassans utlåning inte anpassats efter den inträffade
förskjutningen i bostadsbyggandet. Med ledning av uppgifter från styrelserna
för stadshypotekskassan och respektive föreningar angående utvecklingen
av utlåningsverksamheten under de senaste åren konstaterar utredningen
emellertid, att en omdisposition vid tilldelningen av nya lånemedel sedermera
genomförts. Till följd av eftersläpningen i utbetalningen av redan beviljade
lån hade denna omdisposition emellertid inte hunnit bli sådan, att
den motsvarat den starka förskjutningen i bostadsproduktionen från Stockholms
stad till förortskommunerna.

Utredningen uttalar som sin uppfattning att den fördelning mellan föreningarna
av tillgängliga lånemedel, som kassorna i ett knapphetsläge på
kapitalmarknaden har att fullgöra, huvudsakligen bör grunda sig på de hos
föreningarna uppmätta balanserna av beviljade lån och bostadsbyggandets
omfattning inom respektive föreningsområden. Samtidigt bör hänsyn även
tas till andra kreditinstituts medverkan. Någon principiell ändring i de fördelningsnormer,
som kassorna enligt uppgift tillämpat under senare år, ifrågasätter
utredningen följaktligen inte. Utredningen understryker emellertid
betydelsen av att kassorna inom ramen för sina resurser vid fördelningen intensifierar
ansträngningarna att anpassa utlåningen till de snabbt ökande
kreditbehov, som uppkommer i kraftigt expanderande områden av landet.
Härvid diskuterar utredningen kassornas möjligheter att omdisponera låne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

medelsfördelningen på ett tidigare stadium än för närvarande och således
söka förbereda en anpassning till en kommande utveckling. Anpassningsproblemen
skulle enligt utredningens uppfattning lättare kunna lösas, om
låneansökningarna kom in till föreningarna redan på planeringsstadiet. I
detta sammanhang antyder utredningen att det skulle vara rationellt om
institutionerna bereddes möjlighet att inträda som byggnadskreditivgivare
för att, sedan husen färdigställts, lägga om kreditiven till sedvanliga fastighetslån.

I fråga om lånemedelsfördelningen framhåller utredningen slutligen, att
gällande författningsbestämmelser för institutionernas verksamhet inte innehåller
några föreskrifter om hur lånemedelsfördelningen skall ske i en
bristsituation. Enligt utredningens mening finns det inte heller skäl att låsa
fast principerna för lånemedelsfördelningen i författningarna. Den önskvärda
flexibiliteten i medelsfördelningen antas bli bättre tillgodosedd, om
kassorna obundna av formella bestämmelser får anpassa fördelningen efter
rådande förhållanden.

I direktiven för utredningen framhölls bl. a. att gällande bestämmelser för
föreningarnas långivning i åtskilliga fall medför, att föreningarna inte kan
bevilja lån upp till den undre gränsen för ett beviljat statligt bostadslån (tidigare
kallat tertiärlån). Anledningen härtill är att bostadskreditförenings
övre lånegräns i allmänhet ligger vid 75 procent av taxeringsvärdet, medan
det statliga bostadslånets undre gräns utgör 70 procent av ett värde, som det
lånebeviljande organet bestämmer och som i regel inte är obetydligt högre
än taxeringsvärdet. I ett avsnitt om belåningsgränser och värderingsprinciper
behandlar utredningen de problem, som uppkommer
genom den bristande anslutningen mellan bostadskreditföreningarnas
sekundärlån och de statliga bostadslånen.

Utredningen redogör för vissa alternativ till lösning av de föreliggande
svårigheterna, som förts fram vid skilda tillfällen. Sålunda erinrar utredningen
om en av Svenska riksbyggen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 januari
1959 framförd tanke, att det statliga låneorganets värde även skulle
bli bestämmande för den underliggande krediten. Vidare nämner utredningen
ett i motioner till 1961 års riksdag (I: 434 och II: 498) framlagt förslag att
höja belåningsgränserna för primär- och sekundärlån samt kombinera dem
med statlig garanti för den lånedel, som ligger över de gällande belåningsgränserna.
Slutligen berör utredningen även de i direktiven antydd möjlighet
att nå anslutning till underliggande kredit genom sänkning av det
statliga lånets nndrc gräns, s. k. fördjupning, intill 60 procent av det statliga
värdet.

Vid sitt övervägande av de nu nämnda förslagen finner utredningen skillnaden
mellan de två sistnämnda alternativen i realiteten obetydlig. I båda
fallen skulle staten helt påta sig ansvaret för de ökade riskerna. Från kapitalmarknadssynpunkt
anses därför bägge alternativen vara att bedöma från
i huvudsak samma utgångspunkter. Eftersom utredningen bl. a. finner det
angeläget att om möjligt nå en ordning som inte förutsätter ett ökat statligt

Kungl. Maj:ts proposition nr t63 år 1963

engagemang i finansiellt hänseende, avvisar den en lösning efter de antydda
linjerna. Den av Svenska riksbyggen ifrågasatta lösningen att låta det statliga
belåningsvärdet bli bestämmande för den underliggande krediten skulle
enligt utredningens mening i och för sig innebära ett enkelt och effektivt
sätt att komma till rätta med det problem, som den bristande anslutningen
mellan de olika lånen utgör. Vidare skulle man vinna en förenkling i handläggningen
vid fastighetsbelåningen genom att endast en värdering, det statliga
låneorganets, blev normgivande i stället före tre olika institutioners bedömningar,
som nu är fallet. Med hänsyn främst till att ett kreditinstitut enligt
utredningens uppfattning bär ha både rätt och skyldighet att på eget ansvar
självständigt pröva de säkerheter som bjuds och sålunda bör ha frihet
att vägra högre lån än institutet från sina utgångspunkter finner försvarligt
anser sig utredningen emellertid inte böra föreslå en lösning, som innebär
att föreningarnas egen värdering av kredit objektet upphör.

Utredningen anser sig härefter kunna konstatera, att svårigheterna att nå
anslutning mellan de olika lånen orsakas i främsta rummet av belåningsgränsernas
relation till taxeringsvärdena och endast i undantagsfall av gränsernas
bundenhet vid de uppskattningsvärden som föreningarna själva har
att fastställa. Med ledning av inhämtade upplysningar finner utredningen
sannolikt, att en belåningsgräns motsvarande 75 procent av föreningarnas
uppskattningsvärden skulle ligga i höjd med det statliga bostadslånets nedre
gräns. Uppskattningsvärdet skulle således i regel kunna antas uppgå till åtminstone
93 procent av det statliga låneorganets värde.

Utredningen undersöker härefter i vad mån ett slopande av bundenheten
vid taxeringsvärdena kan anses innebära väsentligt ökade risker för kreditgivningen
och minskad säkerhet för obligationsinnehavarna. Härvid erinrar
utredningen till en början om den ojämnhet, som taxeringsvärdena uppvisar
inom olika delar av landet. De ifrågavarande anslutningssvårigheterna
uppstår, efter vad utredningen funnit, huvudsakligen inom sådana delar av
landet, där taxeringsvärdena är särskilt låga. Enligt utredningens åsikt är
det föga rationellt att belåningsgränserna skall vara knutna till värden, som
varierar bl. a. efter taxeringsmyndigheternas skiftande praxis. Utredningen
ifrågasätter, om belåningsgränsernas anknytning till taxeringsvärdena i realiteten
medför något betydande skydd för obligationsinnehavare och låntagare.
I samband härmed framhåller utredningen, att institutionernas värderingsteknik
utvecklats successivt och numera bygger på lång tids erfarenheter
samt att värderingarna över hela landet sker efter enhetliga normer.
Enligt utredningen finns det fog för uppfattningen, att föreningarnas uppskattningsvärde
måste tillmätas större betydelse vid säkerhetsbedömningen
än taxeringsvärdena, vilka tillkommit i andra syften än att tjäna som
underlag för fastighetsbelåning.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, som säger sig häri ha
enhälligt stöd från direktörerna för landets samtliga stadshypoteks- och
bostadskreditföreningar, att taxeringsvärdet slopas som norm för föreningarnas
långivning och att föreningarna sålunda vid fastställandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

lånegränserna blir beroende endast av sina egna uppskattningsvärden. Då
utredningen härvidlag anser sig ha anledning räkna med en strävan från
institutionernas sida att såvitt möjligt och utan att ge avkall på tillbörliga
säkerhetskrav söka i sin långivning nå upp till de statliga lånens nedre
gräns, antas problemet med bristande anslutning mellan de statliga lånen
och de underliggande krediterna i framtiden uppkomma endast i undantagsfall.
I dessa få fall får — liksom nu är vanligt -— en kompletterande
kredit anskaffas eller tertiärlånet fördjupas.

Bestämmelserna i respektive reglementen om hur värderingen av kreditobjekten
skall ske inom föreningarna utgör enligt utredningens åsikt en
tillfredsställande författningsmässig grundval för att nå enhetlighet i värderingsprinciperna.
Eftersom också tillämpningen av dessa principer ägnas
fortlöpande uppmärksamhet inom såväl kassor som föreningar, anser
sig utredningen sakna anledning att föreslå ändrade bestämmelser rörande
värderingsprinciperna inom institutionerna. Utredningen föreslår dock
att bestämmelserna angående beslut om instruktion för värderingsmän
och om formulär för värderingsinstrument flyttas till respektive förordning
med hänsyn bl. a. till den större vikt, som i framtiden kan komma att fästas
Aid dessa frågor.

I ett följande avsnitt, som behandlar låneformerna, tar utredningen inledningsvis
upp frågan om sekundärlånets inarbetning i primär
1 å n e t. Den närmaste anledningen härtill är att Svenska riksbyggen
i sin tidigare omnämnda framställning till Kungl. Maj:t begärde, att spörsmålet
skulle tas upp till prövning, och att bostadsstyrelsen i sitt yttrande
ÖA''er framställningen gjorde gällande, att det \_ore en fördel om de båda
krediterna kunde samlas i ett lån med ett gemensamt inteckningsunderlag
samt lämnas från ett och samma kreditinstitut.

Utredningen erinrar om att 1952 års realkreditutredning uttalade, att
en sekundärkreditgivning inom stadshypoteksorganisationens ram kunde
komma att återspegla sig i en ändrad uppfattning om obligationernas värde
som placeringsobjekt med försämring av obligationskurserna och därmed
även av lånevillkoren som följd. Eftersom det vidare fick anses mindre
tilltalande för en låntagare, som endast sökte primärkredit, att behöva
åta sig solidarisk ansvarighet även för sekundärkreditgivning, vralde realkreditutredningen
att i stället för en sammanslagning av institutionerna
— och därmed även av lånen — föreslå en långtgående samförvaltning
mellan organisationerna med bibehållen åtskillnad mellan primär- och
sekundärlån.

Realkreditutredningens förslag tillstyrktes i princip av departementschefen
i prop. 1953: 56, och bostadslåneutredningen konstaterar att den
beslutade samförvaltningen, vilken gett goda erfarenheter, nu praktiskt
taget helt genomförts. En sammanslagning av institutionerna kunde givetvis
till synes innebära en ytterligare rationaliseringsvinst. Enligt utredningens
mening skulle dock inga påtagliga fördelar vinnas därigenom men

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

väl vissa olägenheter uppstå för låntagarna. Bostadslåneutredningen anför
härom.

Stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna har en gemensam blankett
för låneansökan, och ansökningar om primär- och sekundärlån behandlas
samtidigt; ett gemensamt lån med gemensam jämkad ränta och
med viss amortering kunde givetvis innebära en förenkling för låntagare,
som önskar såväl primär- som sekundärlån och som vill ha båda lånen i
samma kreditinstitut. Alla låntagare söker emellertid inte både primäroch
sekundärlån hos institutionerna. Man skulle då behöva röra sig med
såväl primärlån som sekundärlån och sammansatta primär- och sekundärlån
med olika räntesatser, förutsättande tre olika obligationstyper.

Utredningen avvisar med hänsyn till det anförda tanken att slå samman
primär- och sekundärlånen till ett gemensamt bottenlån.

Utredningen uttalar sig rent principiellt till förmån för tanken på en
allmän amortering av primärlånen, vilka enligt gällande
regler kan vara antingen fasta lån eller amorteringslån. I detta sammanhang
erinras om att 1957 års kreditmarknadsutredning i en promemoria
år 1959 lade fram förslag till regler om amortering även av primärlån.
Enligt bostadslåneutredningens uppfattning föreligger redan nu i stort
sett författningsmässiga möjligheter att inom stadshypoteksväsendet mer
allmänt övergå till en sådan ordning. Utredningen inskränker sig därför
till att i detta hänseende förorda vissa klarläggande omformuleringar i författningstexten,
främst för att undanröja den tveksamhet som hittills rått
angående stadshypoteksinstitutionernas rätt att — utöver fasta lån och
amorteringslån — uppta och lämna lån, där viss del av lånets belopp
återbetalas genom amortering och återstoden på en gång. Utredningen
föreslår att amorteringsdelen av sådana lån — av utredningen kallade
»blandade» — skall återbetalas under högst 20 år.

I fråga om sådana »blandade» lån, för vilka gäller högst tio års löptid
eller för vilka amorteringsdelen av lånet under den första tioårsperioden
av lånets löptid uppgår till lägst en tredjedel av lånets belopp, föreslår
utredningen, att samma belåningsgränser skall gälla som beträffande
stadshypoteksföreningarnas amorteringslån. För andra »blandade» lån än
nu nämnts skall däremot i allmänhet de strängare regler tillämpas, som
hittills gällt endast för vissa fasta lån med längre löptid än tio år.

Bestämmelsen i gällande förordning för stadshypoteksväsendet, att den
årliga avbetalningen på amorteringslån skall utgöra
minst en halv procent av den ursprungliga lånesumman, om huvudbyggnaden
är av sten eller lika hållbart byggnadsämne, och annars minst en
procent av samma summa, bör enligt utredningen slopas såsom obehöv iig I

det följande utvecklar utredningen närmare sin i avsnittet om lånemedelsfördelningen
framförda tanke att ge institutionerna rätt att i viss
utsträckning lämna byggnadskreditiv. Utredningen erinrar här

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

till en början om att föreningarnas förutsättningar att tillgodose den
ökande byggnadsverksamhetens behov av krediter är begränsade med hänsyn
till kassornas möjligheter att genom upplåning tillföra föreningarna nya
medel för utlåning. Föreningarnas styrelser fattar, framhåller utredningen,
tämligen omgående beslut om ingivna låneansökningar på grundval av vederbörliga
värderingar. När ifrågasatta byggnadsprojekt befinner sig på planeringsstadiet,
lämnar styrelserna även i betydande omfattning förhandsbesked
angående de formella möjligheterna att erhålla lån hos institutionerna.
Besked om att lån i princip kan påräknas är nämligen ofta en
förutsättning för att byggherren skall kunna få byggnadskreditiv hos bank
eller annan kreditinrättning. Detta kreditiv skall normalt avlyftas, sedan
byggnaden färdigställts, och ersättas av en fast och långsiktig belåning
av fastigheten. Såsom utredningen framhåller, kan föreningarna till följd
av knappheten på lånemedel emellertid ofta inte omedelbart verkställa sådan
avlyftning. Förutom att väntetiden — stundom omfattande inemot
halvtannat år — medför högre räntekostnader, ökar den också svårigheten
att erhålla nya byggnadskreditiv. Bristen på kapital tvingar enligt utredningens
mening bankerna och andra kreditivförmedlande inrättningar att
göra avvägningar mellan byggnadskreditiv och andra kreditanspråk, varvid
risken för att kreditiven kan bli bundna under onormalt lång tid gör
kreditinstituten mindre benägna att lämna byggnadskreditiv.

Enligt utredningens uppfattning skulle en rätt för stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionerna att — i likhet med postbanken, kreditaktiebolagen
och andra kreditinstitut som förmedlar bostadslån — i viss utsträckning
lämna byggnadskreditiv vara förenad med uppenbara fördelar
såväl för institutionerna själva som för bostadskreditmarknaden i övrigt.
Härvidlag framhåller utredningen särskilt, att ett sådant komplement till
institutionernas verksamhet skulle stärka deras förmåga att konkurrera
med andra kreditinrättningar genom att ge dem möjligheter att arbeta
på mera jämställd bas och bättre förutsättningar att fylla sina funktioner.
En breddad konkurrens skulle vara av särskild betydelse i orter, där en
stark ökning i bostadsbyggandet av skilda skäl anses angelägen.

Med hänsyn till det anförda framlägger utredningen förslag till författningsbestämmelser,
genom vilka institutionerna får möjlighet att tillhandahålla
byggnadskreditiv. För att motväga de ökade risker som kan vara
förbundna med sådana krediter, för vilka eljest fastställda belåningsgränser
inte kan tillämpas, föreslår utredningen emellertid, att som säkerhet utöver
inteckning skall fordras kommunal borgen till dess kreditiven
lagts om till långsiktiga lån.

Utredningen behandlar slutligen de närmare villkoren för kreditivgivningen
och anför därvid.

Kreditivgivningen bör ske inom ramen för den ordinarie upplåningen.
Det bör därvid erinras om kassornas möjligheter att enligt bestämmelserna
i 7 § i respektive förordningar verkställa kort upplåning, vilket kan
ske antingen i form av kredit i checkräkning eller mot särskilt skuldebrev.

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

För att öka smidigheten i kassornas upplåning torde det kunna vara lämpligt
att kassorna i vissa lägen utnyttjar dessa möjligheter för att finansiera
byggnadskreditivgivning. Kreditiven bör omfatta endast en viss del av
kassornas omslutning, men utredningen anser inte att kreditivgivningsmöjligheterna
bör begränsas till visst en gång för alla fastställt belopp eller
till viss bunden relation till kassornas totala omslutning eller fonder. Utredningen
föreslår, att kassastyrelserna själva skall ha rätt att i olika lägen
besluta om kreditivgivningens totala omfattning med hänsynstagande till
bland annat sådana omständigheter som reservfondernas storlek. Likaså
bör kassastyrelserna från fall till fall bestämma, vilka metoder som skall
tillämpas vid handhavandet av verksamheten.

Remissyttrandena

Utredningens principiella uttalanden om angelägenheten av en ökad
flexibilitet vid fördelningen av lånemedel mellan föreningarna
och en anpassning av utlåningen till de snabbt ökande kreditbehoven i kraftigt
expanderande områden av landet har inte gett anledning till någon allvarligare
kritik från remissinstansernas sida. Tvärtom understryker man
från flera håll nödvändigheten av en betydande rörlighet vid medelsfördelningen.
Härvid är remissinstanserna också, med något undantag, ense med
utredningen om att frågan ej bör närmare regleras i författning.

Vad därefter angår frågan om belåningsgränser och värderingsprinciper
har utredningens förslag att frångå taxeringsvärdet
som norm vid belåningen tillstyrkts av det övervägande antalet remissinstanser,
nämligen av bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, länsstyrelserna i
Uppsala, Kronobergs, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands län, allmänna
pensionsfondens fondstyrelser, kassorna, Sveriges allmänna hypotcksbank,
Svenska bankföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,
Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
HSB, Svenska riksbyggen, SABO och GAKO.

De till förslaget i denna del positiva remissorganen motiverar i allmänhet
sin inställning genom en hänvisning till den av utredningen uttalade uppfattningen,
att bindningen till taxeringsvärdena vid belåningen utgör den
främsta anledningen till svårigheterna att nå anslutning mellan bostadskreditinstitutionens
sekundärlån och de statliga bostadslånen.

Det övervägande antalet remissorgan, som tillstyrkt förslaget att slopa
taxeringsvärdena såsom belåningsnorm, tillstyrker också utredningens förslag,
att de av föreningarna fastställda uppskattningsvärdena ensamma
skall tillämpas som sådan norm. I många remissyttranden framhåller man
emellertid härvid vikten av att enhetliga värderingsnormer eller gemensamma
riktlinjer för värderingsarbetet utarbetas. I detta sammanhang antyds
stundom möjligheten att hämta ledning i de värden, som fastställs för den
statliga långivningen. Bostadsstyrelsen framhåller, att andra kreditinstitut
med rätt att ge ut obligationer liksom generalpoststyrelsen, försäkringsbolag
och sparbanker vid långivning till hus uppförda med statliga lån nästan

Kungl. Maj. ts proposition nr 163 är 1963

undantagslöst utgår från detta värde. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår
som en åtgärd till förekommande av »glapp» mellan tertiärlånet och underliggande
krediter, att föreningarna åläggs att vid sin fastighetsvärdering
hålla kontakt med vederbörande länsbostadsnämnd.

Några remissorgan går längre och förordar för sådana fall, då statliga bostadslån
föreligger, uttryckliga bestämmelser om att de statliga värdena
skall läggas till grund för belåningen eller att egna värden skall åsättas endast
om särskild anledning finns därtill. I detta sammanhang framhåller
man, att en gemensam värdering knappast synes kunna innebära sämre säkerhet
för obligationsinnehavarna — särskilt som utredningen betonat att
hittills rådande skiljaktigheter i fråga om belåningsvärdena enbart berott på
bestämmelserna om taxeringsvärdena som tak. Synpunkter av detta eller liknande
slag anför länsstyrelsen i Kronobergs län, Stockholms stadskollegium
i dess yttrande till överståthållarämbetet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,
HSB, Svenska riksbyggen och SABO.

HSB anför bl. a. följande.

Om belåningsgränsen sätts i relation till uppskattningsvärdet på sätt utredningen
föreslagit torde lånegapen i de allra flesta fall försvinna. Det kan
erfarenhetsmässigt konstateras att anslutningsproblemen huvudsakligen förekommit
vid belåning inom sådana delar av landet, där taxeringsvärdena
relativt sett är låga. Den ur alla synpunkter enklaste och effektivaste metoden
att komma till rätta med anslutningsproblemet torde emellertid vara att
i stället för uppskattningsvärdet använda de statliga långivande myndigheternas
belåningsvärde där sådant finnes. Utredningen har avvisat en sådan
lösning under motivering att stadshypoteks- och bostadskreditinstilutionerna
bör ha rätt och skyldighet att på eget ansvar och inom ramen för givna
bestämmelser självständigt pröva de säkerheter som bjuds. De anförda skälen
mot en användning av det statliga belåningsvärdet även för primär- och
sekundärlånen är ej övertygande. Det statliga lånet grundar sig på en återhållsam
värdering av de statliga myndigheterna. En anknytning till det statliga
belåningsvärdet skulle sålunda medföra fullgott skydd för obligationsinnehavarna;
motsatsen har f. ö. icke ifrågasatts av utredningen. En användning
av det statliga belåningsvärdet ger erforderliga garantier för att belåningen
över hela landet sker efter enhetliga principer. Ur synpunkten att
den mest rationella lösningen bör tillämpas torde också det statliga belåningsvärdet
vara tjänligare som belåningsnorm än uppskattningsvärdet. Allmän
enighet torde råda därom att bostadsproduktionen bör göras så rationell
som möjligt. Rationaliseringssträvandena bör härvid självfallet också gälla
finansieringssidan. Att ett och samma projekt först ingående värderas av de
statliga långivande myndigheterna och därefter ånyo värderas av cn institution
med offentligrättslig karaktär är enligt Riksförbundets mening en omgång
som ur alla väsentliga synpunkter torde vara onödig.

Det är i och för sig rimligt att ett kreditinstitut bör ha rätt att självständigt
pröva de säkerheter som bjuds. Med hänsyn till vad som anförts i det
föregående torde emellertid en anknytning till ett statligt belåningsvärde
i stället för till institutionernas egna uppskattningsvärden knappast vara ett
opåkallat ingrepp i institutionernas rörelsefrihet.

Liksom vissa organ sålunda föreslår att de statliga belåningsvärdena skall
tillämpas av föreningarna finns bland remissorganen även företrädare för

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

uppfattningen, att taxeringsvärdena kan slopas endast under förutsättning
att föreningarna äger rätt att självständigt pröva erbjuden säkerhet — d. v s.
fritt värdera låneobjekten. Denna ståndpunkt intar sålunda länsstyrelsen i
Uppsala län, Svenska bankföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.
De båda organisationerna framhåller härvid följande.

Avkastningsvärdet framräknas på grundval av vissa schablonartade normer
vilka icke medger hänsynstagande till speciella faktorer som i det enskilda
fallet kan vara av stor betydelse för bedömandet av fastighetens värde
som kreditobjekt. Ett slopande av föreningarnas författningsenliga skyldighet
att själva låta verkställa en värdering av låneobjekten skulle dessutom
kunna medföra viss risk för att känslan av ansvar för en noggrann
säkerhetsprövning i någon mån försvagades.

Enligt vår mening måste lösningen därför sökas enligt den av utredningen
föreslagna linjen att långivningens bundenhet vid taxeringsvärdena slopas
och att sålunda föreningarnas egna uppskattningsvärden blir ensamt
avgörande.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen godtar utredningsförslaget men
anmäler likväl vissa betänkligheter i fråga om dess fulla ändamålsenlighet.
Utredningens antagande, att anslutningsproblemet skulle vara eliminerat om
uppskattningsvärdet uppgick till 93 procent av de statliga belåningsvärdena,
visar enligt föreningens mening, att utredningen inte fullt beaktat alla faktorer
som sammanhänger med detta problem. Föreningen understryker behovet
av en verklig samordning av kreditgivningen mellan, å ena sidan,
stadshypoteks- och bostadskreditinstituten och, å andra sidan, de statliga
låneorganen.

Ytterst tveksamma om än ej formellt avvisande till förslaget alt slopa
taxeringsvärdena som belåningsnorm och endast tillämpa föreningarnas
egna uppskattningsvärden ställer sig bankinspektionen, statskontoret, riksgäldsfullmäktige,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Örebro län ävensom Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Den negativa kritiken går i huvudsak ut på att understryka riskerna av
att på ett isolerat område slopa taxeringsvärdet som norm. Man framhåller
sålunda att frågan bör prövas närmare eller övervägas i ett sammanhang
för samtliga kreditinstitutioner, som nu har att beakta taxeringsvärdena.
Synpunkter av detta slag möter exempelvis i yttrandena från riksgäldsfullmäktige,
överståthållarämbetet och försäkringsbolagens riksförbund. Riksgäldsfullmäktige
pekar på att bestämmelserna om placering av omyndigas
medel och kommunmedel samt regler i bank- och sparbankslagstiftningen
ansluter till taxeringsvärdena. Överståthållarämbetet anser att kompenserande
åtgärder —• bl. a. i form av ökat ansvar för kassastyrelserna, exempelvis
beträffande värderingsmännens verksamhet — är nödvändiga vid en sådan
omläggning som den föreslagna. Försäkringsbolagens riksförbund slutligen
menar, att ett införande av väsentligt avvikande regler för en sektor av kredilmarknaden
kan försvåra ingående av konsortieavtal, vilket utredningen
i annat sammanhang sagt sig vilja underlätta. Samtidigt framhåller förbundet
att en omläggning bör föranleda ändring av reglerna om livförsäkrings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

fond i 274 § lagen om försäkringsrörelse, enligt vilka fonden till 90 procent
skall vara placerad i vissa särskilt angivna värdehandlingar, däribland
obligationer utgivna av kassorna. Försäkringsinspektionen förklarar emellertid
i sitt yttrande, att kassornas obligationer bör kunna kvarstå i nämnda
förteckning över kvalificerade värdehandlingar även efter ett genomförande
av utredningens förslag.

Bankinspektionen betonar att frågan om en höjning av föreningarnas lånegränser
uppenbarligen främst är en säkerhetsfråga, som nära berör obligationshavarnas
ställning. Riskmomenten synes visserligen, framhåller inspektionen,
ha reducerats genom statens stora engagemang i bostadsfinansieringen.
Detta förhållande kan försvara en viss höjning av de faktiska
lånegränserna. Förslaget att slopa bundenheten vid taxeringsvärdena måste
dock mötas med största tvekan. Inspektionen fortsätter.

Lånegränsernas anknytning till taxeringsvärdet i kombination med skyldigheten
för föreningarna att verkställa egna uppskattningar har obestridligen
inneburit eu garanti mot allför höga fastighetsvärden. Slopas det förra
momentet, häves en mycket viktig spärr i sammanhanget och fastighetsvärderingen
kan befaras bli i ökad utsträckning influerad av låntagarintressen,
som ju dominerar inom föreningarna. Sett från obligationshavarnas sida
är detta ägnat att ingiva betänkligheter. Inte heller kan man bortse från risken
att mäktiga låntagargrupper eller institutioner och andra intressenter
i bostadsproduktionen utövar press på föreningarna i syfte att förmå dessa
att anpassa sina värderingsnormer till de gränser och villkor, som gäller eller
kan komma att fastställas för den statliga långivningen. Även om stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna i likhet med andra långivare formellt
har full frihet att vägra lån till högre belopp än de från sina egna utgångspunkter
anser försvarligt — utredningen betonar med rätta vikten härav
— kan det dock i sådana situationer vara en styrka att kunna hänvisa till
fastighetsvärden, fastställda av offentlig myndighet i en ordning, som utesluter
ensidigt hänsynstagande till låntagar- eller producentintressen.

Bankinspektionen ifrågasätter, om inte den mest adekvata åtgärden för
att åstadkomma en viss mot de minskade riskerna svarande förskjutning
uppåt av institutionernas faktiska lånegränser skulle vara en reformering
av taxeringsförfarandet. Inspektionen efterlyser en närmare diskussion på
denna punkt med hänsyn till taxeringsväsendets betydelse som norm på
en mängd områden, där gränsdragningar och regleringar ansetts böra baseras
på fastigheternas värde. Vidare anför inspektionen.

För inspektionen ligger det nära till hands att i detta sammanhang hänvisa
till lagstiftningen rörande de institutioner, som är underkastade verkets
tillsyn — banker, sparbanker, jordbrukskassor, hypoteksaktiebolag.
Men även för andra institutioner, som sysslar med faslighetsbelåning och
i sin verksamhet har att följa av statsmakterna fastställda regler, spelar
taxeringsvärdet en viktig roll. Ytterligare må här erinras om att de föreskrifter,
som fastställts för placering av omyndigs medel, liksom placeringsreglerna
för offentliga fonder och kapitalförvaltande institutioner bygger
på detta värde såsom norm i fråga om fastigheter och inteckningar.

På alla de områden, som nu sagts, finnes uppenbarligen behov av ett
efter objektiva och över hela riket likformiga grunder fastställt, realistiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

fastighetsvärde. Att ett sådant skulle kunna tillskapas i särskild ordning
— genom det allmännas försorg eller av de stora kreditorganisationerna
och kapitalplacerarna i samverkan — är väl möjligt och blir måhända
ofrånkomligt, om man mera allmänt skulle överge taxeringsvärdet som
norm i förevarande sammanhang. En närmare till hands liggande åtgärd
är dock, som redan framhållits, att undersöka, huruvida icke inom den
allmänna fastighetstaxeringens ram skulle kunna åstadkommas ett värde,
som bättre än det nuvarande taxeringsvärdet kan tjäna såsom underlag
för fastighetsbelåning och kapitalplacering. De brister, som vidlåder det
nuvarande taxeringsförfarandet, synes icke vara av sådan art, att de icke
skulle kunna avlägsnas. Innan ett försök i denna riktning gjorts, är det
enligt inspektionens mening icke lämpligt att lånegränsernas anknytning
till taxeringsvärdet slopas enbart för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
vidkommande.

Om en översyn av taxeringsförfarandet leder till ett jämnare resultat —
och inspektionen hyser för sin del goda förhoppningar därom — avlägsnas
uppenbarligen en av de väsentligaste orsakerna till anknytningssvårigheterna.
Skulle vidare taxeringen framdeles även generellt sett leda
till mera tillförlitliga värden än nu, skulle inspektionen för sin del icke
reagera mot en viss höjning av det procenttal, som anger läget för de inteckningar,
som må av bostadskreditföreningar godtagas som säkerheter.
Från de synpunkter inspektionen har att beakta vore en sådan åtgärd att
föredraga framför den av utredningen föreslagna — visserligen icke så
i ögonfallande men lika reella — förskjutningen uppåt av de faktiska lånegränserna.
I förra fallet är eftergiften klart definierad, i senare fallet
är den mera oberäknelig till sina konsekvenser.

Statskontoret framhåller bl. a. att den värdering, som görs för fastighetstaxeringen,
visserligen i första hand tjänar beskattningssyften och
inte är avsedd att visa objektens kredit värdighet men att de enligt särskilda
regler tillsatta och verkande offentliga taxeringsorganen dock liksom
de statliga belåningsorganen och hypoteksinstitutens värderingsmän måste
beakta såväl objektets avkastning som det allmänna saluvärdet. Detta
leder enligt statskontorets uppfattning närmast till att man inte bör slopa
taxeringsvärdet som normgivande faktor vid institutionernas utlåningsverksamhet.
Eftersom det ändå kan vara angeläget att motverka de av utredningen
påtalade konsekvenserna vid differens mellan taxerings- och
uppskattningsvärde, bör man enligt statskontorets mening inrikta sig på
en utjämning av ytterlighetsfallen. Statskontoret anser det därför böra
övervägas att medge en jämkning av belåningsgränsen i de fall, där taxeringsvärdet
avsevärt understiger uppskattningsvärdet. I sådana fall borde
gränsen sättas vid den nivå, som erhålles om taxeringsvärdet ökas med viss
procent därav, förslagsvis högst tio.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser ett slopande av taxeringsvärdena
som regulator för belåningen mindre tillrådligt. De önskemål,
som anmälts i sammanhanget, torde enligt länsstyrelsens mening
kunna tillgodoses på ett rimligt sätt genom att den nuvarande belåningsregeln
i princip bibehålls men undantag medges för fastigheter med statliga
bostadslån, d. v. s. genom att ett slags frisektor införs för »skarvlånen»
i statsbelånade hus.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

Utredningens avböjande inställning till frågan om inarbetning
av sekundärlånet i primärlånet har inte mött någon erinran
från det stora flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus län och
Svenska försäkringsbolags riksförbund uttrycker sin anslutning till utredningens
uppfattning, att ett system med gemensamma primär- och sekundärlån
inte skulle innebära några påtagliga fördelar i förhållande till nuvarande
ordning.

Bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Västmanlands län,
HSB och Svenska riksbgggen uttalar sig däremot i princip till förmån för
en sammanslagning av institutionerna och av lånen. Bostadsstyrelsen och
Svenska riksbyggen hänvisar därvid till detta företags tidigare omnämnda
skrivelse i frågan. De båda länsstyrelserna anser att rationaliseringsvinsterna
genom en sammanslagning borde bli betydande, vilket skulle motivera
ett förnyat övervägande av frågan. Liknande synpunkter anför även
länsstyrelsen i Uppsala län.

Utredningens principiella anslutning till tanken på en mer allmän
amortering av primärlånen har inte rönt någon allvarligare
gensaga bland remissorganen. Riksbanksfullmäktige anser det lämpligt,
att sådan amortering kommer till stånd. Länsstyrelsen i Jönköpings län,
kassorna, Folksam och SABO anför liknande synpunkter. Folksam framhåller
sålunda, att ökad amortering ger nya investeringsmöjligheter. Någon
anledning att ändra författningstexten i detta hänseende anses dock inte
föreligga.

HSB ställer sig avvisande till tanken på en vidgad amorteringsskyldigliet
i fråga om primärlånen.

Kassorna framhåller, att den av utredningen föreslagna beteckningen
»blandade» lån för lån, som endast delvis amorteras, kan föranleda förväxling
med eu annan typ av lån, för vilka termen redan vunnit burskap,
nämligen samtidigt utlämnade lån med olika ränta. Till undvikande av
sådan förväxling föreslås i stället benämningen »sammansatt» lån. Samtidigt
ifrågasätter kassorna lämpligheten av att författningsmässigt i tiden begränsa
amorteringsskyldigheten på lånen.

Utredningens förslag att slopa reglerna om årlig avbetalning
på amorteringslån har inte gett anledning till kritik från remissinstansernas
sida.

Utredningens förslag att föreningarna i viss utsträckning skall få lämna
byggnads kreditiv har väckt stort intresse bland remissinstanserna
och åsikterna i denna fråga är mycket delade. Man kan i stort sett konstatera,
att ungefär hälften av remissinstanserna med en eller annan modifikation
tillstyrker den föreslagna reformen, medan den andra hälften av instanserna
avstyrker förslaget eller ställer sig mycket tveksamma därtill.

övervägande positiva till reformförslaget är följande remissorgan: statskontoret,
bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige,
länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län, kassorna, Folksam,
4 Hihnng till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet,
Svenska riksbyggen och SABO.

Bostadsstyrelsen finner förslaget ändamålsenligt. Riksbanksfullmäktige
framhåller att, om förslaget genomförs, konkurrensen kommer att öka på
ett område av bostadskreditmarknaden, där den är särskilt viktig för den
löpande produktionens finansiering och kostnader samt för en smidig anpassning
av institutionernas verksamhet till bostadsbyggandets aktuella lokalisering.
Riksgäldsfullmäktige anser sig kunna dela utredningens uppfattning
om värdet av att institutionernas konkurrensförmåga förbättras genom
möjligheten att lämna byggnadskreditiv och finner, trots en viss tvekan
med hänsyn till att förslaget anses otillräckligt underbyggt, detta värt
att pröva. Kassorna själva betonar också att möjligheten att i viss utsträckning
lämna byggnadskreditiv är ägnad att underlätta för institutionerna att
fylla sin viktiga uppgift på kreditmarknaden. Majoriteten inom stadsförbundets
styrelse anför liknande synpunkter, liksom även byggnadsarbetareförbundet
och Svenska riksbyggen, vilka dock förutsätter att den detaljmässiga
utformningen i fråga om finansiering och organisation får tas upp särskilt.
Byggnadsarbetareförbundet utgår sålunda från att den år 1962 tillsatta
utredningen rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts
verksamhetsområden (kreditinstitututredningen) får i uppgift att framlägga
konkreta förslag i detta hänseende. Kassorna å sin sida anser, att institutionerna
själva på grundval av successivt vunna erfarenheter bör utforma
de närmare riktlinjerna för verksamheten.

Tanken att låta kreditinstitututredningen ytterligare pröva frågan om
rätt för föreningarna att lämna byggnadskreditiv har tagits upp av statskontoret.
Detta finner i princip inte anledning till erinran mot förslaget men
anser att, eftersom förutsättningarna för bedrivande av den ifrågasatta verksamheten
inte synes helt klarlagda, kreditinstitututredningen bör överväga
spörsmålet om kreditgivning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar
att, även om de avsteg från gällande grunder för föreningsverksamheten
som kreditgivningen innebär får antas medföra fördelar, förslaget i
denna del dock synes böra avvakta den pågående utredningen.

Förslaget om rätt för föreningarna att i någon utsträckning meddela
byggnadskreditiv har avstyrkts eller mötts med största tvekan av bankinspektionen,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, allmänna
pensionsfondens fondstyrelser, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, en minoritet inom Svenska
stadsförbundets styrelse, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen
och HSB.

Flera av de organ, som ställt sig negativa till förslaget, har framhållit att
kreditivgivning skulle innebära ett klart avsteg från institutionernas traditionella
verksamhetsfält, som är långfristig kreditgivning. I vissa yttranden
gör man även gällande att det skulle möta betydande praktiska svårigheter
att ta upp en sådan vidgad verksamhet inom ramen för institutionernas nuvarande
organisation eller på grundval av rådande upplåningsförfarande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 dr 1963

framför allt med hänsyn till behovet av noggrann och fortlöpande kontroll
över byggena och medlens användning. Synpunkter av det slag som nu
nämnts framför exempelvis bankinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Uppsala län, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och HSB.

Bankinspektionen skärskådar dessutom förslaget närmare från synpunkten
av dess allmännytta. Inspektionen framhåller härvidlag att de påtalade
svårigheterna att erhålla lån under byggnadstiden inte till någon del torde
ha haft sin grund i en svagt utbyggd kreditorganisation utan väsentligen
berott på kapitalmarknadens otillräcklighet för de anspråk som totalt ställts
på marknaden. Till följd av denna otillräcklighet har de interimistiska byggnadslånen
inte i tid kunnat avlyftas. Detta har i sin tur haft till följd, att
nya interimistiska lån inte kunnat beviljas i den takt som varit önskvärd.
Tillkomsten av ytterligare ett antal institut, som erbjuder sina tjänster på
detta område, skulle, framhåller inspektionen, i tider av kapitalbrist inte
innebära, att något nytt kapital ställdes till förfogande för ifrågavarande
ändamål, utan endast medföra, att tidigare tillgängligt kapital fördelades på
flera institut.

Fondstyrelserna, bankföreningen, sparbanksföreningen, fastighetsägareförbundet
och byggnadsentreprenörföreningen ger uttryck åt liknande tankegångar.
Man betonar sålunda, att tidigare svårigheter att erhålla byggnadskreditiv
inte i första hand betingats av institutionella förhallanden utan
varit orsakade av brist på långfristigt kapital. För närvarande sker avlyften
av kreditiven helt friktionsfritt. Fondstyrelserna framhåller emellertid att
den livliga byggnadsverksamheten får antas ställa väsentligt ökade anspråk
på berörda kapitalmarknadsinstitut under senare delen av 19<>3. Att i detta
läge splittra stadshypoteks- och bostadskreditinstitutens resurser förefaller
styrelserna mindre välbetänkt. Första fondstyrelsen tillägger att, om instituten
medges rätt att bevilja även byggnadskreditiv, denna rätt i varje fall
endast bör ges begränsad omfattning.

Även bankföreningen, sparbanksföreningen, fastighetsägareförbundet och
byggnadsentreprenörföreningen gör gällande att, om institutionernas medel
tas i anspråk även för byggnadskreditivgivning, följden därav kan bli en
minskad kapacitet att ge primär- och sekundärlån, vilket ytterligare skulle
försvåra möjligheterna att erhålla avlyft. Statskontoret ger uttryck åt liknande
tankegångar.

I likhet med en del i princip tillstyrkande remissorgan anser vissa av de
avstyrkande instanserna frågan om rätt för institutionerna att meddela
byggnadskreditiv vara ett spörsmål om kreditmarknadens organisation, som
bör hänskjutas till prövning av kreditinstitututredningen. Detta hävdar sålunda
bankinspektionen, bankföreningen, försäkringsbolagens riksförbund,
fastighetsägareförbundet och HSB.

Enligt utredningsförslaget skall byggnadskreditiv — till motverkande av
de med sådan verksamhet förbundna riskerna — få lämnas endast under
förutsättning att kommunal borgen föreligger som säkerhet, intill

4-f llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

K ungt. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

dess kreditiven lagts om till långsiktiga lån. Flertalet av de remissinstanser,
som i princip godtagit förslaget om byggnadskreditivgivning, har inte haft
någon erinran häremot.

Bostadsstyrelsen gör emellertid gällande att kreditivgivningen inte kan få
någon större omfattning, om ett sådant säkerhetskrav skall tillgodoses. Statskontoret
framhåller att en omedelbar och påtaglig vinst i räntehänseende
kan vinnas för de byggherrar, som kan utverka det kommunala borgensåtagandet.
Såvitt statskontoret kan finna, ligger härutinnan vissa risker för
ett utestängande från bostadsmarknaden av all produktion i annan regi än
kommunernas eller de kommunala bolagens. För undvikande av dessa risker
bör enligt statskontorets mening övervägas om inte även annan tillfredsställande
borgen än kommunal sådan bör godtagas.

Svenska stadsförbundet uttalar, att utredningen saknar bärande skäl för
förslaget i denna del, och efterlyser en närmare undersökning av de verkningar
ett villkor om kommunal borgen kan komma att få för låntagarna
och för kommunerna eller en allmän bedömning härav.

Stadsförbundet anför vidare.

Om stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna genom författningsföreskrift
förpliktas att vid sin kreditivgivning fordra kommunala borgensåtaganden,
skulle detta innebära, att en ny prestation av ekonomisk natur
komme att utkrävas av kommunerna, vilket principiellt sett knappast
kan sägas vara förenligt med de allmänna grunderna för fördelningen mellan
stat och kommun av de bostadspolitiska uppgifterna. En invändning
häremot, att det föreslagna kravet på borgen ej kan anses som ny pålaga
på kommunerna, eftersom ingen byggnadsföretagare ålägges skyldighet att
upptaga kreditiv just hos dessa institutioner och eftersom borgensåtaganden
för kreditiv redan nu förekommer, synes kunna bemötas med påpekandena,
att kommunerna säkerligen ej sällan kommer att försättas i situationer,
där det i själva verket icke finnes någon möjlighet för dem att
vägra ett begärt borgensåtagande för kreditiv hos föreningarna, och att de
borgensengagemang av samma art, som kommunerna för närvarande i
viss utsträckning ikläder sig, har karaktär av frivillig ekonomisk medverkan.
I anslutning till det sist sagda vill styrelsen även framhålla, att
bostadslåneutredningens förslag om kommunal borgen helt torde vara betingat
av önskemålet om en ytterligare säkerhet vid sidan av inteckningar,
men att den borgensteckning, som nu förekommer, är ett utflöde av bostadspolitiska
strävanden, som kommunalrättsligt sett har sitt stöd i 1947
års bostadsförsörjningslag och sålunda syftar till att reducera kreditivkostnaderna
och därmed ytterst till att förbilliga boendekostnaderna. Skulle
någon sådan kostnadssänkande effekt icke uppstå vid borgensåtaganden
i enlighet med de sakkunnigas förslag, kan det vara tveksamt, om åtaganden
av denna art faller inom ramen för den kommunala kompetensen.
Ännu ett skäl mot ett generellt krav på kommunal borgen ligger däri, att
de kommuner, som brukar ikläda sig borgensansvar för byggnadskreditiv,
icke genomgående lämnar sådan borgen åt alla kategorier av i kommunen
verksamma byggnadsföretagare.

Mot det av utredningen förordade generella borgenskravet kan även
göras erinringar av annat och — åtminstone teoretiskt — allvarligare slag.
Av de i betänkandet intagna författningsförslagen synes man kunna utläsa,
att avsikten är, att den, som beviljas lån i form av byggnadskreditiv
hos en förening, därmed automatiskt blir medlem av föreningen. Då ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

medlemskap jämväl innebär en delaktighet i ansvarigheten för föreningens
förbindelser, har man anledning ställa sig frågan, hur ansvarsförhållandena
kan komma att utveckla sig i lägen, då en kommun iklätt sig borgen för
en medlems låneförbindelse. Att märka är ju, att medlemmarnas ansvarighet
i princip är obegränsad och att varje låntagare därför ytterst ansvarar
med hela sin förmögenhet. Styrelsen avstår från att här närmare gå in på
dessa spörsmål men vill understryka vikten av att föreskriften om krav
på extra säkerhet i form av kommunal borgen —- om detta krav kommer
att genomföras och om en kreditivtagare även skall bli föreningsmedlem
— kompletteras med bestämmelser, som otvetydigt fastslår, att borgensåtagandet
endast gäller kreditiv och ej låntagarens förpliktelser på grund
av medlemskapet.

I yttrande till överståthållarämbetet behandlar även Stockholms stadskollegium
frågan om kravet på kommunal borgen som förutsättning för
kreditivgivning. Kollegiet framhåller att stadens kammarkontor i tjänsteutlåtande
ifrågasatt, om detta krav är påkallat. Kontoret har sålunda vid
studium av erfarenheterna från Göteborg och Malmö, som sedan länge
iklätt sig sådan borgen, funnit, att endast ett förlustfall förekommit, och
har fått den uppfattningen, att det inte synes nödvändigt med den dubbla
säkerhet som utredningen föreslagit. I varje fall borde kravet på kommunal
borgen inte göras ovillkorligt, då detta kunde få vidsträckta konsekvenser
även beträffande andra kreditinstitutioners anspråk på sådan borgen.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund och HSB finner kravet på
kommunal borgen mindre lämpligt.

Avslutningsvis kan här nämnas att, liksom vissa remissorgan sålunda ansett
kreditivgivningen inte lämpligen böra kombineras med ett krav på kommunal
borgen, vissa andra remissorgan, såsom exempelvis riks gälds fullmäktige
samt länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, ansett
sig kunna tillstyrka en kreditivgivning endast under förutsättning att borgenskravet
tillgodoses.

HSB och GAKO tar i sina remissyttranden upp frågan om möjlighet att
erhålla lån från institutionerna även för panncentraler, tvättstugor eller
garage eller andra separata serviceanläggningar, avsedda att betjäna
bostadsområden. HSB framhåller, att bostadsbyggandet i allt större
utsträckning innebär produktion i stora enheter och rationella former.
Eu följd härav är, framhåller HSB, att anordningar som tidigare gavs
utrymme i bostadshusen numera ofta inrymmes i särskilda byggnader på
särskilda fastigheter. Enligt HSB:s och GAKO:s mening föreligger behov
av alt kunna belåna dessa kollektiva anordningar i byggnadsform enligt
de regler som gäller för bostadshus.

Departementschefen

Under senare hälften av 1950-talet började kassornas kapitalanskaffning
att möta vissa svårigheter till följd av det allmänna läget på kapitalmarknaden.
Detta nödvändiggjorde en ransonering vid fördelningen
av tillgängliga lånemedel mellan de olika föreningarna. Kassorna tog

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

därvid huvudsakligen hänsyn till föreningarnas lånebalanser och bostadsbyggandets
omfattning inom vederbörande område men beaktade även
andra kreditinstituts medverkan vid finansieringen av bostadsbyggandet.
Utredningen har inte funnit anledning till principiella invändningar mot
de grunder, som sålunda tillämpats vid lånemedelsfördelningen. De anses
nämligen ha medfört en rätt god följsamhet i förhållande till variationerna
i bostadsbyggandets omfattning på olika orter.

Den påtagliga brist på långfristigt lånekapital, som gjorde sig kännbar
ännu vid liden för utredningsarbetets bedrivande, synes inte längre föreligga.
Trots detta kan naturligtvis alltjämt uppstå vissa eftersläpningar i
lånemedelsförsörj ningen till de snabbast expanderande områdena inom
landet. Jag vill därför kraftigt understryka utredningens uttalande om vikten
av att kassorna inom ramen för sina resurser intensifierar ansträngningarna
att anpassa utlåningen till de snabbt ökande kreditbehoven inom sådana
områden. Såsom utredningen funnit och även praktiskt taget alla remissinstanser
ansett, bör dock principerna för lånemedelsförmedlingen inte låsas
fast i författningsbestämmelser.

I sammanhanget framhåller utredningen, att en snabbare anpassning
av kassornas medverkan till förändringarna i bostadsproduktionen synes
kunna ske genom att institutionerna får möjlighet att i viss omfattning
lämna byggnadskreditiv. Jag kommer i det följande att närmare redogöra
för min inställning till frågan om lämpligheten av en sådan utvidgning
av institutionernas verksamhetsfält. Jag vill emellertid redan nu uttala
min anslutning till utredningens uppfattning, att en snabbare anpassning
efter variationerna i bostadsbyggandet i vissa lägen kan underlättas genom
att institutionerna får inträda som byggnadskreditgivare.

En fråga av stort både principiellt och praktiskt intresse, som bostadslåneutredningen
enligt sina direktiv haft att behandla, avser bestämmandet
av de belåningsgränser och värderingsprinciper,
som bör gälla för institutionernas lånerörelse. Frågan är närmast aktualiserad
av att vid föreningarnas långivning svårigheter föreligger att med
nuvarande regler uppnå anslutning mellan å ena sidan primär- och sekundärlånen
samt å andra sidan de statliga bostadslånen, förut kallade tertiärlån.
Dessa svårigheter, som har stor praktisk betydelse med hänsyn till att
mer än 90 procent av nybyggda flerfamiljshus är statligt belånade, beror
främst på att föreningarnas och statens lån bestäms på grundval av skilda
värderingar av låneobjekten. Bostadskreditföreningarna har nämligen rätt
att lämna lån mot säkerhet av inteckning inom 75 procent av det lägsta av
två värden, taxeringsvärdet och ett av föreningarna själva fastställt uppskattningsvärde,
medan den undre gränsen för de statliga lånen ligger vid
70 procent av ett av länsbostadsnämnden fastställt belåningsvärde. Eftersom
taxeringsvärdet i allmänhet är inte obetydligt lägre än det statliga organets
belåningsvärde, uppstår ofta ett »glapprum» mellan föreningarnas lån och
de statliga lånen. För närvarande måste detta överbryggas genom »fördjupning»
av de statliga lånen eller genom separata lån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1063

Utredningen har intagit den principiella ståndpunkten, att en bättre anslutning
mellan föreningarnas lån och de statliga lånen om möjligt bör
ske genom en ordning som inte förutsätter ökat statligt engagemang i finansiellt
hänseende. Bland annat med hänsyn härtill ställer sig utredningen
avvisande till vissa i utredningsdirektiven antydda alternativ till lösning av
problemet, nämligen å ena sidan ett system med mer eller mindre permanent
»fördjupning» av det statliga lånet intill 60 procent av det statligt fastställda
värdet och å andra sidan en höjning av belåningsgränserna för
bottenlånen i kombination med statlig garanti för institutionernas därigenom
ökade risker. Utredningen tar emellertid även avstånd från en i annat
sammanhang framförd tanke, att institutionerna utan egen bedömning av
kreditobjektets värde och utan bundenhet vid taxeringsvärdet skulle acceptera
70 procent av det statliga lånebeviljande organets värde som övre belåningsgräns.
Ett kreditinstitut bör nämligen enligt utredningens uppfattning
ha både rätt och skyldighet att självständigt pröva de säkerheter som
bjuds. Då emellertid anslutningssvårigheterna anses vara orsakade främst
av belåningsgränsernas bundenhet vid taxeringsvärdena och endast undantagsvis
av gränsernas relation till föreningarnas egna uppskattningsvärden,
föreslår utredningen, att bindningen vid taxeringsvärdena slopas. Enligt
utredningens uppfattning skulle i det stora flertalet fall anslutning ske, om
en belåningsgräns vid 75 procent av föreningarnas egna uppskattningsvärden
tillämpas.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag att slopa taxeringsvärdena
som norm vid föreningarnas långivning och sålunda uteslutande
tillämpa föreningarnas egna uppskattningsvärden. Bland remissorganen
är emellertid även den uppfattningen ganska utbredd att föreningarna
i de fall, då låneobjekten är statligt belånade, inte bör tillämpa egna
uppskattningsvärden utan i stället de statliga belåningsvärdena. Gentemot
denna uppfattning bryter sig den i vissa remissyttranden tydligt tillkännagivna
inställningen, att institutionerna alltid bör ha både rätt och skyldighet
att självständigt bedöma kreditobjektens värde. Slutligen finns bland remissinstanserna
en grupp, som ställer sig avvisande till tanken att slopa
taxeringsvärdena som norm. Som skäl för denna ståndpunkt anförs i allmänhet
att en sådan reform som den föreslagna bör övervägas i ett sammanhang
för alla de kreditinstitutioner, som nu har att beakta taxeringsvärdena.
Bankinspektionen, som i stället för ett slopande av taxeringsvärdena
förordar en reformering av förfarandet vid fastställandet av dessa, anmärker
å sin sida på att en tillämpning av föreningarnas egna uppskattningsvärden
på grund av dominerande låntagarintressen vid fastställande av
dessa värden kan innebära risker, bland annat för obligationsinnchavarna.

Vid bedömande av anslutningsproblemen vill jag till en början slå fast,
att dessa problem är av så stor praktisk betydelse att de snarast bör bringas
till en ändamålsenlig lösning. Jag delar härvid utredningens och flertalet
remissinstansers uppfattning, att reformen inte bör förutsätta ökat statligt
låneengagemang. Tanken på en generell lösning av anslutningsproblemen ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

nom statlig kreditgaranti eller genom generell »fördjupning» av de statliga
lånen måste därför avvisas. I stället bör lösningen sökas i en ändring av
villkoren för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas utlåningsverksamhet.
Detta bör ske, även om motsvarande normer för andra kreditinstituts
utlåning inte kan prövas i detta sammanhang.

I detta läge synes man vara hänvisad att överväga en ändring av institutionernas
nuvarande värderingsregler. Utredningens ståndpunkt, att anpassningssvårigheterna
i första hand är föranledda av bundenheten vid
taxeringsvärdena, förefaller odiskutabel. Av statistiska uppgifter framgår
sålunda att saluvärdena för bostadsfastigheter i städer, köpingar och municipalsamhällen
ligger omkring 20 procent över taxeringsvärdena för samma
kategori av fastigheter. Även i förhållande till de främst på grundval av kostnadskalkyler
framräknade statliga belåningsvärdena är taxeringsvärdena
ofla låga. Däremot saknas anledning anta att de uppskattningsvärden, som
föreningarna åsätter sina låneobjekt, i allmänhet skiljer sig i högre grad
från de statliga låneorganens värden. Förmodligen skulle anslutning mellan
de ifrågavarande lånen i flertalet fall kunna uppnås, om föreningarnas långivning
uteslutande baserade sig på föreningarnas egna uppskattningsvärden.

Riskerna av att frångå taxeringsvärdena vid föreningarnas belåning bör
inte överdrivas. Som utredningen påpekar, uppvisar dessa värden inom
olika delar av landet en rätt stor ojämnhet, och anslutningssvårigheter uppstår
huvudsakligen inom sådana delar av landet, där taxeringsvärdena är
särskilt låga. I åtskilliga fall lägger då taxeringsvärdet hinder i vägen för en
väl avvägd belåning, vilken annars skulle kunna betecknas som riskfri, medan
i andra fall en belåning, som i och för sig inte överstiger den tillåtna
relationen till taxeringsvärdet, måste avvisas som alltför riskbetonad. Det
torde därför kunna ifrågasättas, om belåningsgränsernas anknytning till
taxeringsvärdena ens från synpunkten att skydda obligationsinnehavare och
låntagare ter sig särskilt rationell i förevarande fall. Härtill kommer att
föreningarnas värderingar över hela landet sker efter enhetliga principer
och på grundval av detaljerade anvisningar.

Enligt min mening gör sig sålunda säkerhetssynpunkter inte med någon
särskild tyngd gällande till förmån för den nuvarande ordningen. Vid övervägande
av den mest rationella metoden att nå en allmän anslutning av
töreningarnas lån till de statliga bostadslånen kommer emellertid frågan om
tillämpning av de statliga belåningsvärdena in i bilden. Såsom vissa remissinstanser
framhållit, synes i förekommande fall en tillämpning av dessa
värden även för föreningarnas utlåning komma att i än högre grad än ett
anlitande av de egna uppskattningsvärdena leda till ett eliminerande av de
nu föreliggande anslutningssvårigheterna. Sålunda torde vid en tillämpning
av de statliga låneorganens värden något »glapprum» av förevarande slag
inte kunna uppstå. Dessutom synes en viss bindning vid dessa på återhållsamma
beräkningar grundade värden otvivelaktigt innebära en garanti mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

att låntagarinlressen i något fall skulle påverka en förenings långivning i en
från säkerhetssynpunkt ogynnsam riktning.

Storleken av ett statligt bostadslån bestämmes enligt gällande bestämmelser
(bostadslånekungörelscn den 5 oktober 1962) på grundval av ett av länsbostadsnämnden
fastställt s. k. låneunderlag. Detta beräknas huvudsakligen
med hänsyn till de för belåning aktuella bostadsutrymmena. För en statsbelånad
fastighet eller byggnad fastställs emellertid även ett s. k. pantvärde.
Detta sammanfaller i allmänhet med låneunderlaget men kan överstiga detta
med värdet av mark, byggnad eller annan nyttighet, vartill hänsyn inte tagits
vid beräkning av låneunderlaget. Av de båda i detta sammanhang fastställda
värdena är således närmast pantvärdet uttryck för belåningsobjektets
marknadsvärde.

Praktiska skäl kan, såsom framgår av det anförda, synas tala till förmån
för att institutionerna vid långivning till statligt belånade flerfamiljshus
tillämpar samma värden som de statliga låneorganen. Av principiella skäl
bör dock dessa värden inte vara automatiskt tillämpliga för föreningarnas
utlåning. Jag delar nämligen utredningens och åtskilliga remissorgans uppfattning,
att föreningarna i princip bör ha både rätt och skyldighet att pröva
erbjudna säkerheter. En lämplig avvägning av de ståndpunkter, som intagits
i denna fråga, synes enligt min mening vara att det för statligt bostadslån
fastställda pantvärdet av en fastighet i regel godtas som belåningsvärde
vid bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning från förening
men att, där omständigheterna föranleder en annan värdering i det
senare hänseendet, ett särskilt uppskattningsvärde tillämpas av föreningen.
Föreningarna får alltså inte utan egen prövning tillämpa de värden, som
fastställts för den statliga långivningen, och blir inte heller utan vidare bundna
av de därvid fastställda värdena. En presumtion skapas emellertid för
ett godtagande av dessa värden. För avvikelse från ett för statligt bostadslån
fastställt pantvärde förutsättes sålunda speciella omständigheter, som
motiverar att detta värde inte godtas såsom föreningens belåningsvärde. Beträffande
fastigheter utan statligt bostadslån bör föreningarna däremot tilllämpa
egna uppskattningsvärden. Med en sådan konstruktion av institutionernas
belåningsregler torde man uppnå en i praktiken långtgående anpassning
till den statliga belåningen samtidigt med att behörig hänsyn tas till
intresset av en självständig värdering från föreningarnas sida. Jag vill emellertid
framhålla att vad jag nu uttalat om en tillämpning av pantvärdet som
belåningsvärde endast syftar till en sådan utformning av säkerhetskravet,
att den eftersträvade anslutningen mellan å ena sidan primär- och sekundärlånen
samt å andra sidan det statliga bostadslånet uppnås. Däremot åsyftas
inte någon ökning av sekundärlånet utöver den nuvarande undre gränsen
för bostadslånet eller någon ändring i relationen mellan sekundär- och primärlånen.

På grund av de nu redovisade övervägandena ansluter jag mig till förslaget
att slopa taxeringsvärdena som norm för säkerhetskravet vid förening -

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

arnas långivning. I stället förordar jag, att säkerhetskravet utformas i enlighet
med vad jag anfört om tillämpning av statliga belåningsvärden och särskilda
av föreningarna åsatta uppskattningsvärden. Bestämmelser härom

har upptagits i 30 §. .

Mot utredningens förslag att reglerna angående beslut om instruktion tor
värderingsmän och om formulär till värderingsinstrument hädanefter skall
ges i respektive förordning synes ingenting vara att erinra. Reglerna återfinnes
i författningsförslagens 4 §.

Realkreditutredningen behandlade i sitt betänkande år 1953 spörsmålet
om en eventuell sammanslagning av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna.
Därvid intog självfallet frågan om sekundär lånets inarbetning
i primärlånet en framskjutande plats. Realkreditutredningen
fann, att en sekundärkreditgivning inom stadshypoteksorganisationens
ram kunde komma att återspeglas i en ändrad uppfattning om
obligationernas värde som placeringsobjekt med försämring av obligationskurserna
och därmed även av lånevillkoren såsom följd. En lantagare, som
endast sökte primärkredit, skulle dessutom efter en sammanslagning få åta
sig solidarisk ansvarighet för sekundärkreditgivning- Bland annat med hänsyn
till dessa förhållanden inskränkte sig realkreditutredningen till att föreslå
samförvaltning mellan institutionerna.

Bostadslåneutredningen har inte funnit anledning frångå realkreditutredningens
ståndpunkt i frågan om sekundärlånets inarbetning i primärlånet.
Förutom de principiellt vägande invändningar, som realkreditutredningen
riktade mot en sådan åtgärd, anför bostadslåneutredningen vissa praktiskt
viktiga olägenheter av en sammanslagning. Vad institutionerna själva beträffar,
kan man numera peka på de goda erfarenheterna av den etablerade
samförvaltningen.

Jag delar bostadslåneutredningens uppfattning, att en sammanslagning av
institutionerna och av de båda lånen inte är ägnad att medföra nagra reella
fördelar i jämförelse med de förhållanden som nu råder. Med hänsyn härtill
är jag inte beredd att tillstyrka någon ändring i gällande regler i detta
hänseende.

I en år 1959 avgiven promemoria framlade 1957 års kreditmarknadsutredning
förslag till bestämmelser om ökad amorteringsskyldighet för lån mot
säkerhet av inteckningar i bostads- och affärsfastigheter. Förslaget syftade
till att få till stånd amortering av primärlånen. Bostadslåneutredningen
ansluter sig rent principiellt till denna tanke och understryker
denna sin inställning genom vissa förtydliganden i den föreslagna författningstexten.

Frågan om vidgad amorteringsplikt behandlade jag i prop. 1961: 160 med
förslag till vissa sparstimulerande åtgärder. I anledning av kreditmarknadsutredningens
förslag om ett ökat bostadssparande uttalade jag där, att man
borde söka nå fram till en amorteringsskyldighet men att man inte borde tillgripa
lagstiftning utan först söka nå det avsedda resultatet genom överenskommelse.
Bostadslåneutredningens ställningstagande överensstämmer med

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963 5&

dessa mina intentioner. De föreslagna författningsbestämmelserna ger sålunda
institutionerna rätt att uppställa amorteringsskyldighet som villkor
även för primärlån. Jag tillstyrker därför utredningens förslag, vilket inte
rönt något större motstånd bland remissinstanserna.

Termen »blandade» lån som beteckning för lån, vilka är delvis fasta och
delvis avsedda att amorteras, bör av skäl, som kassorna anfört, bytas ut mot
benämningen »sammansatta» lån. Någon författningsmässig begränsning av
tiden för amorteringsskyldighetens fullgörande synes inte böra uppställas,
då den i vissa lägen skulle kunna utgöra hinder för en rationell låneverksamhet.

Bestämmelsen om storleken av den årliga avbetalningen på
amorteringslån inom stadshypoteksinstitution torde, såsom utredningen
föreslagit, kunna undvaras, och jag tillstyrker därför att den slopas.

Jag återkommer härefter till utredningens förslag om rätt för institutionerna
att i viss utsträckning lämna byggnadskreditiv som komplement
till den vanliga långfristiga långivningen. Som skäl för sitt förslag i
denna del åberopar utredningen det i ett tidigare sammanhang anförda motivet,
att en rätt för institutionerna att bedriva supplementär byggnadskreditivgivning
skulle kunna medverka till en bättre anpassning av lånemedelsfördelningen
efter förskjutningarna i bostadsbyggandets omfattning. Förslaget
motiveras emellertid även av önskan att stärka institutionernas konkurrensförmåga
gentemot andra kreditinstitut och därigenom ge dem bättre
förutsättningar att fylla sin viktiga funktion i fråga om kreditstödet åt bostadsbyggandet.
Affärsbankerna, som för närvarande svarar för huvudparten
av byggnadskreditiven i landet, lämnar även långfristig fastighetskredit
genom särskilda kreditaktiebolag.

Samtidigt med att utredningens förslag hälsats med tillfredsställelse från
flera håll har från andra håll riktats kritik mot förslaget. Sålunda bär invänts,
att en rätt för institutionerna att lämna byggnadskreditiv skulle innebära
ett klart avsteg från deras traditionella verksamhetsfält och dessutom
stöta på betydande praktiska svårigheter. Den omständigheten, att institutionerna
hittills saknat möjlighet att lämna byggnadskreditiv, utgör emellertid
uppenbarligen inte i och för sig något skäl att förkasta utredningsförslaget.
Vissa praktiska bekymmer för institutionerna kan väl tänkas uppstå
vid ett upptagande av den nya verksamheten. Övergångssvårigheter synes
emellertid inte böra lägga hinder i vägen för en önskvärd reform.

Vidare har mot förslaget invänts, att institutionernas resurser skulle
onödigtvis splittras om kreditivgivning ingick i verksamheten och att kapaciteten
att ge primär- och sekundärlån därigenom skulle minska. Det är naturligtvis
obestridligt, att en kreditivgivningsrätt för institutionerna i tider
av kapitalbrist inte skulle innebära att något nytt kapital ställdes till förfogande
från institutionernas sida i vidare mån än en ökad konkurrens mellan
de på fastighetskreditmarknaden verksamma instituten i och för sig
leder till att bostadsbyggandets kreditbehov bättre tillgodoses. Även om det
totala kreditutbudet är opåverkat, utgör detta dock enligt min mening inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

någon avgörande invändning mot den föreslagna utvidgningen av institutionernas
verksamhet. För övrigt kan framhållas, att byggnadskreditiv är
en form av kreditgivning, som kan avvecklas på ganska kort tid om verksamheten
i övrigt påfordrar detta.

Några avgörande skäl mot utredningens förslag föreligger således enligt
min mening inte. De skäl utredningen framfört motiverar däremot, att de
nuvarande hindren för byggnadskreditivgivning från institutionerna som
komplement till deras nuvarande verksamhet med långfristig kreditgivning
undanröjs. Härigenom öppnas enligt min uppfattning möjligheter till ökade
insatser och smidigare medverkan från institutionernas sida vid finansieringen
av bostadsbyggandet. Med hänsyn till att institutionerna i första hand
bör vara inriktade på den långfristiga utlåningen är det emellertid uppenbart,
att kreditivgivningen bör bedrivas med försiktighet.

Utredningen föreslår, att kassastyrelserna skall besluta om kreditivgivningens
totala omfattning med hänsyn till bland annat reservfondernas storlek.
Likaså bör enligt utredningens mening kassastyrelserna från fall till fall
bestämma, vilka metoder som skall tillämpas vid handhavandet av verksamheten.
Jag delar denna uppfattning och anser sålunda, att institutionerna
själva på grundval av successivt vunna erfarenheter bör utforma de närmare
riktlinjerna för verksamheten.

För att motverka de ökade risker, som kan vara förbundna med en rätt
att ge byggnadskreditiv, har utredningen föreslagit, att som säkerhet för
kreditiven skall fordras förutom inteckning även kommunal borgen.
Häremot har visserligen en del remissorgan riktat invändningar. De med
byggnadskreditivgivning förenade riskerna synes dock även enligt min mening
motivera ett vidgat säkerhetskrav. Detta förefaller emellertid i första
hand böra tillgodoses annorledes än genom kommunal borgen. Tillfredsställande
borgen av annan än kommun liksom betryggande säkerhet av annat
slag bör sålunda kunna godtas som komplement till den vanliga inteckningssäkerheten.
I den mån sådana möjligheter till säkerhet inte föreligger torde
kommunal borgen kunna komma i fråga. Ett dylikt borgensåtagande synes
dock som regel böra begränsas till statsbelånade fastigheter. Bestämmelser
om säkerhetskravet vid byggnadskreditivgivning i enlighet med vad jag nu
anfört har upptagits i 28 § förordningarna. Bestämmelserna föreslås formulerade
på sådant sätt, att därav klart framgår att den kompletterande säkerheten
krävs endast för kreditivets belopp (28 § fjärde stycket).

I detta sammanhang vill jag med några ord beröra den av ett par remissinstanser
väckta frågan om rätt för institutionerna att belåna panncentraler,
tvättstugor och andra serviceanläggningar i separata enheter.
Sådana anläggningar har i betydande utsträckning ersatt tidigare i bostadshusen
inrymda serviceanordningar. Så länge anläggningarna inrymts i bostadshusen
har uppenbarligen inga hinder mot belåning av anläggningsutrymmena
förelegat. Den omständigheten att serviceanordningarna av ekonomiska,
rättsliga eller planlekniska skäl sammanförs i särskilda enheter synes
inte böra lägga hinder i vägen för en belåning av anläggningarna. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

bör observeras, att reglerna för den statliga långivningen innebär rätt till
sådan belåning. Bostadslånekungörelsen betraktar sålunda en för flera bostadshus
»gemensam anläggning för värme, varmvatten eller tvätt» som
ett utrymme för bostadsändamål (1 § andra stycket bostadslånekungörelsen).

Med hänsyn till det anförda föreslår jag ett förtydligande av bestämmelserna
i 28 § respektive förordning i huvudsaklig överensstämmelse med nyssnämnda
stadgande i bostadslånekungörelsen.

Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att de nu föreslagna ändringarna
i reglerna för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas utlåningsverksamhet
inte kan antas medföra någon märkbar ökning av institutionernas
risktagande. Reglernas konstruktion får anses innebära erforderliga garantier
i detta hänseende. De nu framlagda förslagen bör därför enligt min
mening inte i och för sig kunna föranleda nagon ändrad värdering av institutionernas
obligationer. En ändrad bedömning av obligationernas värde får
för övrigt anses utesluten redan av hänsyn till institutionernas allmänna
uppbyggnad och existensen av de statliga grundfonderna.

V. Fondbildning samt förvaltnings- och fondbidrag
Gällande regler

Enligt 2 § i förordningarna ställer staten till förfogande för kassorna
såsom grundfonder svenska statens obligationer till ett nominellt belopp
av, för stadshypotekskassan en miljard kronor och för bostadskreditkassan
250 miljoner kronor.1

Stadshypotekskassan äger efter anmälan till riksgäldskontoret ta grundfondsobligationer
i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, när
kassan för tillfället saknar användbara medel därtill, och vid kassans likvidation
(4 § förordningen för stadshypoteksväsendet). För bostadskreditkassan
gäller att grundfonden, efter medgivande av riksgäldsfullmäktige,
tillfälligtvis kan få anlitas, varvid dock skall iakttas att fonden inom fem
år skall återställas till sin förutvarande storlek i enlighet med en av riksgäldsfullmäktige
uppgjord plan (4 § förordningen för bostadskreditväsendet).
Kassorna är i allmänhet skyldiga att gottgöra staten vad denna
nödgas utge i ränta på obligationerna.

Kassornas behållna årsvinst skall enligt 8 § i förordningarna avsättas till
reservfond för vardera kassan. Om reservfonden uppgår till, för stadshypolekskassan
två procent och för bostadskreditkassan tre procent av kassans
skulder, får dock uppkommande vinst enligt kassastyrelsens beprövande
användas till att främja något med kassans ändamål sammanhängande
syfte.

1 Genom förordningar den 30 december 1962 (nr 582 och 583) har grundfonderna — efter
särskild framställning av kassornas styrelser — höjts till dessa belopp från 725 respektive 160
miljoner kronor (Prop. 1962: 187; Rskr 381).

5 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 163

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

För bostadskreditkassans del stadgas vidare i 8 § bl. a. att av reservfonden
minst hälften skall placeras i vissa uppräknade värdehandlingar
eller på annat särskilt angivet sätt.

Enligt 14 § i respektive förordning skall förening erlägga förvaltningsbidrag
till vederbörande kassa. Detta bidrag får innefatta belopp avsett för
avsättning till kassans reservfond. Sådant bidrag får dock inte bestämmas
till högre belopp än som beräknas vara erforderligt för att kassans reservfond
skall, genom att densamma på föreskrivet sätt tillförs vinst, komma
att inom skälig tid uppgå till, beträffande stadshypotekskassan en procent
och beträffande bostadskreditkassan en och en halv procent av kassans
skulder.

För stadshypoteksföreningarna gäller enligt 20 § förordningen
rörande stadshypoteksväsendet att förenings behållna årliga vinst
skall avsättas till en säkerhetsfond. I likhet med vad som stadgas beträffande
kassorna får det bidrag till bestridande av stadshypoteksförenings
förvaltningskostnader, som låntagarna har att erlägga, utgöra ett kombinerat
förvaltnings- och fondbidrag. Bidragen skall enligt 27 § andra stycket
förordningen vara så bestämda, att säkerhetsfonden kan beräknas inom skälig
tid uppgå till minst en procent av förenings skuld till kassan. Enligt
21 § förordningen skall av säkerhetsfonden minst hälften placeras i vissa
närmare angivna värdehandlingar eller på annat särskilt angivet sätt.

Vad bostadskreditföreningarna beträffar föreskrives i 20 §
av den för bostadskreditväsendet gällande förordningen, att förening såsom
säkerhet för fullgörande av sina förbindelser skall avsätta en säkerhetsfond.
Låntagarnas bidragsskyldighet är här uppdelad på ett särskilt
fondbidrag och ett särskilt förvaltningsbidrag. Såsom bidrag till säkerhetsfonden
skall låntagare under tio år räknat från lånets utlämnande erlägga
en avgift motsvarande 0,2 procent av erhållet lån. Bidraget kan dock
under särskilda förutsättningar nedsättas till 0,1 procent och ytterligare
minskas eller helt upphöra, då säkerhetsfonden överstiger sex procent av
föreningens skulder, överskott på rörelsen skall läggas till fonden. Inbetalar
låntagare i förtid sitt lån till fullo kan han, om särskilda skäl föreligger
och kassastyrelsen medger det, helt eller delvis återfå sina till fonden erlagda
avgifter.

Utredningen

I fråga om fondbildningen anser utredningen, att institutionerna
bör inrikta sig på en starkare fondställning än nuvarande regler syftar
till. Fastän institutionernas fonder i absoluta tal under de senaste tio åren
mer än fördubblats, har likväl, uttalas det, den starka expansionen i utlåningsverksamheten
under senare år medfört en sjukande tendens i fondernas
relation till den totala utlåningen. I sakens natur ligger emellertid,
enligt vad utredningen framhåller, att de från denna utlåning härrörande
förvaltnings- eller fondbidragen först i efterhand och endast suc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

cessivt påverkar relationerna i positiv riktning. När effekten av dessa bidrag
i större utsträckning börjar slå igenom, kan den sjunkande tendensen hos
fondrelationerna väntas bli bruten och bytt i sin motsats.

Med hänsyn till det sålunda anförda och då ökade kostnader för bostadsbyggandet
synes böra undvikas, anser sig utredningen inte böra rekommendera
höjningar i nu utgående förvaltnings- och fondbidrag.

Vad gäller bostadskreditinstitutionen finner utredningen emellertid befogat
att föreslå vissa ändringar i fråga om relationerna mellan reservrespektive
säkerhetsfond å ena och skulder å andra sidan. För närvarande
skall, efter vad utredningen framhåller, bidragen till bostadskreditkassans
reservfond vara så bestämda att fonden inom skälig tid uppgår till en och
en halv procent av skulderna, medan något motsvarande minimirelationstal
inte uppställts för bostadskreditföreningarnas vidkommande. I enlighet
med en hemställan i september 1960 av bostadskreditkassan föreslår utredningen
nu, att minimirelationstalet för kassans del höjs till tre procent.
Samtidigt föreslås i allmänt fondförstärkande syfte en bestämmelse om motsvarande
minimirelation mellan bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder
och deras skulder. I anslutning till kassans hemställan förordar utredningen
även att bestämmelserna om fondbildningen utformas på det
sättet, att institutionerna, även sedan minimirelationen uppnåtts, i ytterligare
fondförstärkande syfte skall äga uppbära bidrag. Med hänsyn till
att institutionerna arbetar utan enskilt vinstintresse föreligger enligt utredningens
mening ingen anledning befara att kassorna kommer att belasta
låntagarna med större bidrag än som kan anses rimligt i syfte att i låntagarnas
eget intresse uppbygga en god fondställning.

Utredningen framhåller vidare att stadshypotekskassan sedan år 1917
inte tar ut något förvaltnings- eller fondbidrag utan får täckning för sina
omkostnader och möjligheter till fondavsättningar genom andra inkomster.
De ytterligare möjligheter, som står till buds att öka fondbildningen utan
att öka kostnaderna för nyproduktionen av bostäder, bör enligt utredningens
mening utnyttjas. I detta syfte förordar utredningen, att kassan framdeles
tillämpar gällande marknadsränta vid omsättning av till betalning
förfallande hypotekslån, som löper med lägre ränta än den aktuella
marknadsräntan och grundar sig på fortfarande utelöpande obligationslån.

Härefter granskar utredningen närmare grunderna för förvaltning soch
fondbidragen, varvid inledningsvis konstateras att dessa varierar
betydligt mellan de olika institutionerna. Utredningen anför härvidlag följande.

Stadshypoteksföreningarna uttar ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag
utgående under lånets hela löptid och beräknat å återstående lånebelopp.
Bostadskreditkassan uttar likaledes ett kombinerat bidrag utgående
under lånets hela löptid men beräknat å ursprungligt belopp. Bostadskreditföreningarna
slutligen uttar dels ett förvaltningsbidrag under lånets hela
löptid, beräknat i allmänhet å lånets ursprungliga belopp men inom tre föreningar
å återstående belopp, och dels därutöver ett särskilt fondbidrag under
tio år å lånets ursprungliga belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Förekomsten av dessa varierande grunder för bidragsskyldighetens bestämmande
har för utredningen tett sig föga rationell. Det synes önskvärt,
att bidragen inom de båda institutionerna och inom de olika leden av desamma
fastställes efter enhetliga principer. Någon anledning att därvid laborera
med särskilda bidrag utöver den fastställda utlåningsräntan synes heller
inte föreligga, utan utredningen anser, att institutionerna liksom andra
kreditinstitut bör skaffa sig täckning för sina kostnader inklusive möjligheter
till erforderliga fondavsättningar genom en i förhållande till upplåningsräntan
lämpligt avvägd utlåningsränta.

Ett realiserande av utredningens här framlagda förslag kräver beträffande
stadshypoteksinstitutionen ingen saklig omläggning. De inom denna
institution nu utgående bidragen, vilka liksom räntan beräknas å återstående
kapitalbelopp, behöver endast betraktas som ett tillägg till utlåningsräntan.
Inom bostadskreditinstitutionen utgående bidrag måste däremot omräknas
till ett särskilt räntetillägg utöver den nu utgående utlåningsräntan.

I anslutning till det anförda föreslår utredningen, att det nuvarande systemet
med särskilda fond- och förvaltningsbidrag slopas och ersätts med
tillägg till utlåningsräntan. Bestämmelserna härom föreslås bli likformiga för
såväl kassorna som föreningarna och få den innebörden, att räntetillägg
skall uttas av sådan storlek som fordras för att tillsammans med andra i
rörelsen uppkommande inkomster täcka förvaltningskostnader och möjliggöra
sådana avsättningar till reserv- respektive säkerhetsfond att fonden
kan beräknas inom skälig tid uppgå, beträffande stadshypotekskassan och
stadshypoteksföreningarna till en procent samt beträffande bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningarna till tre procent av skulderna.

Utredningen föreslår, att den närmare regleringen av bostadskreditkassans
och av stadshypoteksföreningarnas fondmedelsplacering slopas, samt
även i övrigt sådana ändringar, att placeringsbestämmelserna blir enhetliga
för båda institutionerna.

Även i fråga om användandet av grundfonden föreslås enhetliga regler
efter mönster av de nu för stadshypotekskassan gällande.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till förslagen i dessa
stycken eller lämnat dem utan erinran. Utredningens förslag i fråga om
fondbildningen avvisas sålunda inte av något remissorgan, ej heller
förslaget om att tillämpa marknadsränta för stadshypotekslånen.
Riksbanksfullmäktige uttalar tillfredsställelse med förslagen och finner även
tanken att ersätta förvaltnings- och fondbidragen med tilllägg
till utlåningsräntan tilltalande. Sistnämnda ståndpunkt intar även
Svenska byggnadsentreprenörföreningen, HSB och Svenska riksbyggen.

Förslaget om bidrag i form av räntetillägg väcker emellertid en ganska
bestämd gensaga från kassornas sida. Kassorna framhåller till en början, att
detta förslag blivit föremål för delade meningar bland föreningarna. Medan
några föreningar anslutit sig till förslaget eller avstått från att uttala sig därom,
har andra föreningar ställt sig tveksamma under uttalande, att rörelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

kooperativa natur och inte vinstsökande syfte kommer till bättre uttryck
genom den hittills brukade benämningen. Även kassorna ställer sig tveksamma
till förslaget av de skäl som föreningarna åberopat. Kassorna anför
emellertid ytterligare en omständighet, som enligt deras mening talar mot
den ifrågavarande omläggningen.

De nuvarande förvaltningsbidragen kan enligt gällande bestämmelser ändras
under lånets löptid. Samma bestämmelser avses skola gälla beträffande
räntetilläggen. På samma sätt som f. n. sker i fråga om förvaltnings- och
fondbidrag, måste sålunda enligt det föreslagna systemet i reverserna stipuleras
skyldighet för låntagaren att vid sidan av en fast utlåningsränta
även utgiva ett särskilt räntetillägg. Det synes sålunda inte möjligt att
såsom utredningen torde ha tänkt sig — i reverserna endast angiva en viss
utlåningsränta utan att samtidigt redovisa vad som av denna ränta utgör
en rörlig del avsedd att täcka förvaltningskostnader m. m. Den föreslagna
omläggningen synes därför inte resultera i den förenkling, som utredningen
synbarligen åsyftat. Under sådana förhållanden kan det enligt styrelsernas
mening inte anses motiverat att införa begreppet räntetillägg i stället för
benämningen bidrag, som vunnit decenniers hävd och som dessutom för
låntagarna innebär en tydlig upplysning om vad slags kostnader som avses.

Den här intagna ståndpunkten hindrar inte ett realiserande av utredningens
önskemål, att bidragen inom de båda institutionerna och inom de
olika leden av desamma fastställes efter enhetliga principer. Vad utredningen
anfört i detta avseende har inte föranlett någon erinran från styrelsernas
sida. Styrelserna vill sålunda förorda, att inom de olika leden av institutionerna
i män av behov uttages ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag
— benämnt förvaltningsbidrag — beräknat å oguldet kapitalbelopp och
så avvägt att det medger, förutom täckning av förvaltningskostnaderna,
även erforderliga fondavsättningar.

Även Sveriges allmänna hypoteksbank uttalar tvekan angående lämpligheten
av den av utredningen förordade omläggningen. Slutligen må nämnas,
att bostadsstyrelsen befarar att anspråken från andra kreditinstitut
om likformighet beträffande utlåningsränta och räntesubvention skulle komma
att ytterligare accentueras vid ett genomförande av utredningens förslag
i denna del.

Departementschefen

Enligt gällande författningsbestämmelser äger viss fondbildning
rum inom såväl kassorna som föreningarna. Vardera kassan avsätter den
årliga vinsten på rörelsen till en reservfond och äger dessutom från föreningarna
uppbära förvaltningsbidrag, som får innefatta belopp för avsättning till
reservfonden. Inom stadshypoteksföreningarna sker på motsvarande vis avsättning
till en säkerhetsfond, varvid medlemmarna-låntagarna erlägger kombinerade
förvaltnings- och fondbidrag. Även bostadskreditföreningarna avsätter
medel till säkerhetsfonder. Här är emellertid låntagarnas bidragsskyldighet
uppdelad på ett särskilt fondbidrag och ett särskilt förvaltningsbidrag.
Bidragen till kassorna får inte bestämmas till högre belopp än som beräknas
vara erforderligt för att reservfonderna inom skälig tid skall uppgå till, be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

träffande stadshypotekskassan en procent och beträffande bostadskreditkassan
en och en halv procent av kassans skulder. Bostadskreditkassans
reservfond har för närvarande nått en storlek, som aktualiserar frågan om
en höjning av relationstalet.

Utredningen anser att institutionerna bör inrikta sig på en starkare
fondställning än vad gällande bestämmelser åsyftar. Därför föreslår utredningen
beträffande bostadskreditkassan i enlighet med en framställning
härom från kassastyrelsen till Kungl. Maj:t, att förvaltningsbidrag tills vidare
skall få uttas med oförändrat belopp och att minimirelationen mellan
reservfonden och skulderna höjs till tre procent. Utredningen föreslår också,
att bestämmelserna om fondbildningen överlag utformas på sådant sätt att
institutionerna, även sedan viss minimirelation uppnåtts, skall äga uppbära
bidrag i ytterligare fondförstärkande syfte. Någon generell höjning av
förvaltnings- och fondbidragen anser utredningen emellertid inte vara befogad.
I sammanhanget förordar utredningen däremot att stadshypotekskassan,
som sedan år 1917 inte tar ut något förvaltnings- eller fondbidrag,
framdeles skall tillämpa gällande ma rlcnadsränta vid omsättning
av till betalning förfallande hypotekslån, som löper med lägre ränta
än den aktuella marknadsräntan och grundar sig på fortfarande utelöpande
obligationslån.

Remissorganen har genomgående tillstyrkt utredningens förslag i nu
nämnda hänseenden eller lämnat dem utan erinran, och inte heller jag finner
anledning till anmärkning mot dem.

I fråga om grunderna för förvaltnings- och fondbidragen
föreslår utredningen slutligen, att de nuvarande bidragen ersätts med tillägg
till utlåningsräntan. Beträffande stadshypoteksinstitutionen krävs, framhåller
utredningen, ingen saklig omläggning härför. Nu utgående bidrag beräknas
i likhet med ränta på de återstående kapitalbeloppen och kan i stället
betraktas som tillägg till utlåningsräntan. Inom bostadskreditinstitutionen
utgående bidrag behöver däremot omräknas. Bidragen till bostadskreditkassan
beräknas nämligen under lånets hela löptid på det ursprungliga beloppet.
Detsamma är i allmänhet fallet med de separata förvaltnings- och fondbidragen
till bostadskreditföreningarna.

Kassorna själva har reagerat ganska negativt mot utredningens förslag
i denna del. Dels har man framhållit, att rörelsens kooperativa och inte
vinstsökande natur kommer till bättre uttryck med den nuvarande ordningen,
dels finner man förslaget förenat med praktiska olägenheter. Med
hänsyn till att förvaltningsbidragen måste kunna ändras under lånens
löptid är det sålunda, anför kassorna, inte möjligt att i reverserna endast
ange en viss utlåningsränta utan att samtidigt redovisa i vad mån denna
ränta utgör rörlig del till täckning av förvaltningskostnader. Tvekan om
lämpligheten av den förordade omläggningen har uttalats även från andra
håll.

Den kritik, som sålunda riktats mot utredningsförslaget i denna del, anser
jag mig inte böra förbigå. Det i och för sig vällovliga syftet med för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 är 1963

slaget synes ha varit att åstadkomma en förenkling i systemet för bidragens
bestämmande. Den föreslagna omläggningen synes emellertid, som
kassorna framhållit, inte medföra detta resultat. Vid detta förhållande
saknas anledning att införa begreppet räntetillägg i stället för de nuvarande
bidragen.

Den rationaliseringen synes dock böra ske, att bidragen inom de olika
leden fastställs efter enhetliga principer. I enlighet med ett förslag av
kassorna förordar jag sålunda att institutionerna i mån av behov tar ut
ett kombinerat förvaltnings- och fondbidrag, som skall vara så avvägt att det
medger — förutom täckning av förvaltningskostnader — även erforderliga
fondavsättningar (19 och 34 §§ i förordningarna).

I överensstämmelse med utredningsförslaget föreslår jag också, att den
närmare regleringen av bostadskreditkassans och stadshypoteksföreningarnas
fondmedelsplacering slopas samt att enhetliga regler införs om anlitande
av grundfond.

VI. Institutionernas inbördes förhållanden m. m.

Gällande regler

Medlemmarna i en stadshypoteks- eller bostadskreditförening — låntagarna
— är solidariskt ansvariga gentemot föreningen för dennas förbindelser,
liksom föreningarna är solidariskt ansvariga gentemot respektive
centrala kassa för dess förbindelser. Detta är den huvudsakliga innebörden
av 19 respektive 9 § i de för institutionerna gällande förordningarna.

Kassorna har genom olika föreskrifter i författningarna tillagts överinseende
och kontroll över föreningarnas låneverksamhet. Enligt 23 § i respektive
förordning skall sålunda för förenings utlåning i tillämpliga delar
lända till efterrättelse de bestämmelser, som gäller för utlåning från kassan
till föreningarna. Vidare skall lån av förening utlämnas till låntagaren
mot samma villkor, under vilka föreningen erhåller motsvarande lån hos
kassan.

Enligt 25 § respektive förordning utser kassastyrelsen en ledamot jämte
suppleant i varje föreningsstyrelse. Enligt samma stadgande är föreningsstyrelses
val av verkställande direktör inte gällande med mindre det godkänts
av kassans styrelse.

Även de för institutionerna gällande reglementena innehåller stadganden,
i vilka kassornas överinseende över föreningarna kommer till uttryck.
I reglementenas 35 § punkt 14 ålägges föreningsstyrelse exempelvis helt
allmänt att »verkställa vad av kassans styrelse kan anbefallas».

Utredningen

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningen de frågor som sammanhänger
med gällande regler om den i institutionerna inbyggda solidariska
ansvarigheten. Utredningen erinrar om att denna ansvarig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

het infördes vid institutionernas tillkomst och betingades av den samverkan
på kooperativ bas som var, och fortfarande är, ett av verksamhetens grunddrag.
Ansvarigheten inom institutionernas båda led ansågs ägnad att hos
obligationsköparna inge sådant förtroende till kassornas obligationer, att
dessa kunde säljas till förmånlig kurs och därmed ge medlemmarna fördelaktiga
lån. Utredningen framhåller vidare, att denna ansvarighet hitintills
aldrig behövt tagas i anspråk genom utdebitering av bidrag. Några
nämnvärda förluster i samband med utlåningen har heller inte drabbat
föreningarna. Även om sådana skulle uppkomma synes dessa enligt utredningens
mening kunna mötas av de inom institutionerna uppbyggda
fonderna.

Utredningen framhåller i anslutning till det anförda att den solidariska
ansvarigheten i praktiken knappast torde behöva tagas i anspråk. Det oaktat
medverkar den enligt utredningens uppfattning till obligationernas privilegierade
ställning. Då ett borttagande av den solidariska ansvarigheten
kan tänkas medföra ett kursfall på obligationerna och en räntehöjning,
anser sig utredningen inte böra föreslå någon ändring i den nu gällande
ordningen.

Gällande regler visar enligt utredningens uppfattning att kassorna har
ett långtgående inflytande över låneverksamheten inom föreningarna och
även i övrigt en betydande direktivrätt i förhållande till föreningsstyrelserna.
Utredningen, som haft att uppmärksamma frågan om förhållandet
mellan institutionerna inbördes, förordar inte någon betydande
ändring härutinnan men anser att kassornas direktivrätt bör komma till
tydligare uttryck i författningarna än för närvarande och föreslår därför
ett tillägg härom i reglementena.

Remissyttrandena

Vad gäller den solidariska ansvarigheten har utredningens
överväganden nästan undantagslöst lämnats utan erinran. Bostadsstyrelsen
ifrågasätter dock om inte förutsättningarna att slopa denna ansvarighet
bör prövas ytterligare, och Svenska riksbyggen är inne på liknande
tankegångar.

Beträffande direktivrätten har utredningsförslaget inte mött någon
gensaga.

Departementschefen

Utredningen har inte funnit anledning föreslå någon ändring i gällande
regler om den i institutionerna inbyggda solidariska ansvarigheten.
Medlemmarna i en stadshypoteks- eller bostadskreditförening avses
sålunda även framgent ytterst skola svara med sin personliga förmögenhet
för alla föreningens förbindelser, liksom föreningarna var för sig svarar
för respektive kassas förbindelser med sina samtliga tillgångar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

Förslaget att bibehålla den solidariska ansvarigheten har nästan undantagslöst
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag finner inte heller
anledning till invändning häremot. I praktiken torde visserligen denna
ansvarighet knappast någonsin behöva tagas i anspråk, men helt synes man
inte kunna bortse från att ett borttagande av ansvarigheten skulle kunna
få ogynnsamma återverkningar för institutionerna själva, exempelvis genom
en försämrad kurs för obligationerna med åtföljande räntehöjning.

Kassornas direktivrätt i förhållande till föreningarna skall enligt
utredningens förslag uttryckas i reglementena för respektive institutioner.
Jag kommer att senare underställa Kungl. Maj:t förslag till dessa författningar,
vilka inte fordrar riksdagens medverkan. Jag vill emellertid redan i
detta sammanhang nämna, att min avsikt är att därvid tillstyrka utredningens
förslag i denna del.

VII. Vissa inre organisatoriska frågor

Gällande regler

Antalet ledamöter i vardera kassastyrelsen är enligt 11 § i respektive
förordning sju. Av ledamöterna utser Kungl. Maj :t och riksgäldsfullmäktige
vardera en samt en suppleant för denne. Övriga fem ledamöter
samt tre suppleanter för dessa väljs av ombudsstämman. Den av Kungl.
Maj :t utsedde ledamoten är styrelsens ordförande samt den av riksgäldsfullmäktige
utsedde ledamoten dess vice ordförande. Ledamöter och suppleanter
utses för en tid av tre år i sänder.

De gällande författningarna upptar endast i begränsad utsträckning j ä v sbestämmelser
för institutionerna. I 26 § förordningen stadgas emellertid
att till förenings ombud vid ordinarie eller extra ombudsstämma —
kassornas högsta beslutande organ — inte får utses ledamot av kassastyrelsen
eller verkställande direktör eller tjänsteman hos kassan.

Även i reglementena finns vissa jävsregler. Sålunda stadgas att ledamot
av kassa- eller föreningsstyrelse inte får deltaga i avgörande av fråga, som
rör hans enskilda rätt.

Utredningen

Beträffande kassastyrelserna erinrar utredningen till en början
om den framträdande ställning på bostadskreditmarknaden, som institutionerna
kommit att inta. Med hänsyn till styrelsernas ökade ansvar och ständigt
växande arbetsuppgifter föreslår utredningen en ökning av antalet ledamöter
i styrelserna från sju till nio. De två nya mandaten föreslås av utredningen
fördelade sålunda, att Kungl. Maj :t utser en ledamot och ombudsstämman
den andra. Den förstärkta föreningsrepresentationen kan,
framhåller utredningen, vara naturlig med hänsyn till den ökade ansvarighet,
som följt av den starka utlåningsökningen, och kan också underlätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

en strävan att låta olika landsändar bli företrädda i de ledande organen.
Med hänsyn till institutionernas offentligrältsliga karaktär, som väsentligen
beror på den av staten tillskjutna grundfonden, och med tanke på att detta
statliga engagemang i och med den starka utlåningsökningen inom institutionerna
successivt ökar, är enligt utredningens uppfattning även ett breddat
offentligt inflytande i kassastyrelserna väl motiverat och ägnat att stärka
institutionernas position på bostadskreditmarknaden.

Utredningen anser vidare, att de av ombudsstämman valda suppleanterna
för ledamöterna i kassornas styrelser i likhet med de av Kungl. Maj :t och
riksgäldsfullmäktige utsedda bör vara personliga, och föreslår härav betingade
ändringar i förordningarna. Slutligen föreslår utredningen, att av de av
ombudsstämman valda ledamöterna och suppleanterna två skall väljas varje
år.

Utredningen behandlar i ett speciellt avsnitt frågan om skärpta j ä v sbestämmelser
för institutionerna. Utredningen erinrar här inledningsvis
om att justitieombudsmannen, med anledning av en till honom ingiven
anmälan, i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 december 1958 uttalat att denna
fråga bör tas under övervägande. I skrivelsen framhölls bl. a. att beträffande
föreningsombuden endast bristfälliga och beträffande revisorerna
inga jävsbestämmelser fanns intagna i gällande författningar samt att det
var av allmänt intresse att den föreskrivna kontrollen av styrelsernas förvaltning
verkställdes av personer som i förhållande till styrelseledamöterna
intog en såvitt möjligt fri och obunden ställning. Vad gällde ombuden hade,
framhöll justitieombudsmannen, anmärkningar riktats mot att till ombud
kunde utses de av föreningsstyrelserna med kassastyrelsernas godkännande
valda verkställande direktörerna eller av kassastyrelserna utsedda ledamöter
av föreningsstyrelser, för vilka båda grupper en viss personlig bundenhet
beträffande kassastyrelsernas åtgärder kunde föreligga. Beträffande revisorerna
hade påtalats att som revisor hos en kassastyrelse fungerade en
föreningsdirektör, oaktat kassastyrelsen medverkat vid tillsättandet av direktörsbefattningen
och direktören i sin tur var underkastad revision av en
ledamot av kassastyrelsen. Vissa jävsanmärkningar mot rådande förhållanden
kunde enligt justitieombudsmannens mening otvivelaktigt anses principiellt
betingade.

Utredningen redogör i fortsättningen för regleringen av jävsförhållandena
på vissa andra områden, såsom inom rättegångsväsendet, inom kommunallagstiftningen
samt inom förenings- och aktiebolagslagstiftningen. I
fråga om domarjäven uttalar utredningen sammanfattningsvis att en domare
anses jävig i alla fall, där någon omständighet föreligger, som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Inom de övriga områdena
konstaterar utredningen att man, särskilt såvitt gäller bestämmelserna om
kontrollen över verksamheten, sökt tillgodose kravet på objektivitet hos de
beslutande.

Härefter uttalar utredningen, att den i likhet med justitieombudsmannen
— med hänsyn till den offentligrättsliga ställning som tillagts stadshypo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

teks- och bostadskreditinstitutionerna och som sammanhänger med deras
handhavande av en omfattande och från samhällets synpunkt mycket viktig
kreditgivning -— anser det vara ett allmänt intresse av betydande styrka, att
förtroendet för dessa institutioner behålles orubbat. Härför är det av väsentlig
betydelse, att kontrollen över kassastyrelsernas och föreningsstyrelsernas
förvaltning verkställs med all tillbörlig objektivitet samt att sådana omständigheter
inte förekommer att misstankar — låt vara sakligt ogrundade
— om bristande objektivitet rimligen kan uppstå.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen en modernisering av jävsbestämmelserna
inom institutionerna. Mönster till de föreslagna bestämmelserna
har främst hämtats från förenings- och aktiebolagslagarna.

I fråga om stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna föreslås bestämmelser
i reglementena om att på föreningsstämma ingen själv eller genom
ombud får delta i behandling av frågor, som rör honom själv eller i vilka
han kan ha ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot föreningens,
samt att styrelseledamot eller verkställande direktör i förening på föreningsstämma
inte får delta i beslut om ansvarsfrihet eller i val av revisor. Ledamot
av föreningsstyrelse eller verkställande direktör i förening föreslås vidare
ej få handlägga frågor om avtal mellan honom och föreningen eller
mellan föreningen och tredje man, där ledamoten eller direktören kan ha
ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot föreningens, och ej heller
beträffande gåva från föreningen, om rättegång eller annan talan.

Vad gäller föreningsrevisorer föreslås införandet av en bestämmelse om
att till revisor ej må utses person, som är befattningshavare hos föreningen
eller eljest intar en underordnad ställning till eller står i visst släktskap
till styrelseledamot, verkställande direktör eller sådan befattningshavare i
föreningen som ombesörjer bokföringen eller kontrollen däröver. Med hänsyn
till kassans huvudmannaskap gentemot föreningarna föreslår utredningen
emellertid att kassorna skall äga rätt att till revisor i förening utse styrelseledamot,
verkställande direktör eller befattningshavare hos kassa.

Med hänsyn till kassornas huvudmannaställning anser utredningen även
objektivitetskravet motivera vissa längre gående jävsregler än praktiska
hänsyn i och för sig betingar. Sålunda föreslås att verkställande direktör
eller annan befattningshavare hos förening samt av kassa utsedd styrelseledamot
av förening ej får väljas till revisor i kassa och alt deras befogenheter
som ombud vid ombudsstämma blir begränsade. Utredningen har på
denna punkt stannat för att föreslå, att de ej får delta i beslut om ansvarsfrihet,
men har inte ansett sig böra förvägra dem rätt att delta i val av
revisor. Vidare föreslås att såsom hittills till ombud på ombudsstämma inte
får utses ledamot av kassastyrelse, verkställande direktör eller annan befattningshavare
hos kassan samt att — liksom föreslagits beträffande föreningsstämma
— ingen själv eller genom ombud får delta i behandlingen av
frågor, som rör honom själv eller i vilka han kan ha ett väsentligt intresse
som kan vara stridande mot kassans. Slutligen föreslås en bestämmelse att
till kassarevisor ej får utses person, som är befattningshavare hos kassan

Kungl. Alaj:ts proposition nr 163 år 1963

eller eljest intar en underordnad ställning eller står i visst släktskapsförhållande
till styrelseledamot, verkställande direktör eller sådan befattningshavare
i kassan, som ombesörjer bokföringen eller kontrollen däröver (5 §
förordningarna).

I sammanhanget må nämnas, att utredningen föreslår att en av kassarevisorerna
bör äga insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsoch
tomträttsbelåning. Även en av föreningsrevisorerna bör äga dessa kvalifikationer.

Remissyttrandena

I fråga om utökningen av kassastyrelserna har utredningens
förslag inte mött någon kritik. Kassorna själva ställer sig dock något tveksamma
beträffande skälen till den föreslagna utvidgningen.

Förslaget till skärpta jävsbestämmelser har i allmänhet inte
mött någon erinran. De tillstyrks av bankinspektionen, länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands län, kassorna, Svenska
byggnadsentreprenörföreningen samt SABO. Svenska riksbyggen ifrågasätter
endast lämpligheten av förslaget att verkställande direktör eller befattningshavare
i förening eller av kassan utsedd styrelseledamot i förening
skall kunna utses till ombud vid ombudsstämma, om dessa ombud ändå
inte får delta i beslut om ansvarsfrihet för kassastyrelse. Sveriges allmänna
hypoteksbank hänvisar till ett yttrande över justitieombudsmannens ovan
omnämnda skrivelse, vari hypoteksbanken uttalade att de beslutande organen
borde få från fall till fall avgöra uppkommande jävsfrågor med ledning
av jävsbestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar.

Departementschefen

Utredningen har framlagt förslag om utökning av antalet ledamöter i
vardera kassastyrelsen från sju till nio. Av de två nya ledamöterna
avses en bli utsedd av Kungl. Maj :t och en av ombudsstämman. Samtidigt
föreslår utredningen bland annat att alla suppleanter för styrelseledamöterna
skall vara personliga.

Remissinstanserna har överlag lämnat utredningsförslaget i denna del
utan erinran. Med hänsyn till det ökade ansvar och de växande arbetsuppgifter,
som kommit att åvila kassastyrelserna, finner jag den föreslagna
förstärkningen av styrelserna motiverad, och jag tillstyrker den därför.
Även den av utredningen ifrågasatta ändringen av suppleantskapet samt
övriga föreslagna mindre jämkningar i de nuvarande reglerna om val av
styrelseledamöter finner jag befogade. De av Kungl. Maj :t utsedda suppleanterna
bör dock inte vara personliga.

Utredningen förordar en skärpning av gällande jävsbestämmelser
för institutionerna efter huvudsakligt mönster av reglerna i aktiebolags -

Kungl. Maj.ts proposition nr 163 år 1963

lagen och lagen om ekonomiska föreningar. I förordningarna finns för
närvarande endast den jävsbestämmelsen, att till förenings ombud vid
ombudsstämma inte får utses ledamot av kassastyrelsen eller verkställande
direktör eller tjänsteman hos kassan. Utredningen föreslår i förordningarna
huvudsakligen följande tillägg. Till revisor i kassa respektive förening
skall inte få utses person, som har omedelbar befattning med kassan respektive
föreningen eller står i visst släktskapsförhållande till person med
sådan befattning. Till revisor i kassa skall inte heller få utses befattningshavare
hos förening eller av kassa utsedd styrelseledamot av förening. Sådan
befattningshavare eller styrelseledamot som nu nämnts skall inte få
deltaga i beslut om ansvarsfrihet vid ombudsstämma. Däremot avses hinder
inte föreligga mot att till revisor i förening utse styrelseledamot eller befattningshavare
hos kassan. Dessutom föreslås att vid ombudsstämma ingen
skall få deltaga i behandlingen av fråga, som rör honom själv eller i vilken
han kan ha ett väsentligt intresse som kan strida mot kassans.

Den av utredningen föreslagna skärpningen av jävsbestämmelserna ligger
helt i linje med de synpunkter, som riksdagens justitieombudsman
uttryckt i skrivelse till Kungl. Maj :t den 28 december 1958. Remissorganen
har med något undantag tillstyrkt de föreslagna ändringarna eller lämnat
dem utan erinran. Även jag finner dem ändamålsenliga med hänsyn till vikten
av att varje misstanke om bristande objektivitet i fråga om kontrollen
av institutionerna såvitt möjligt förebyggs. Jag föreslår därför att jävsbestämmelserna
skärps i huvudsak på det sätt utredningen föreslagit (5, 7
och 26 §§ i förordningarna). Även i fråga om de önskvärda kvalifikationerna
för att bli revisor i kassa eller förening följer jag utredningsförslaget.

VIII. Departementschefens hemställan

Med hänsyn till angelägenheten av att övergången till de nya reglerna
för institutionernas verksamhet sker snarast möjligt har i författningsförslagen
tidpunkten för ikraftträdandet av dessa angetts till den 1 juli
1963. Om riksdagen emellertid skulle finna skäl föreligga att uppskjuta
den slutliga behandlingen av förslagen till årets höstsession, torde tidpunkten
för ikraftträdandet böra framflyttas till den 1 januari 1964.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Hummerhielm

Kungl. Maj:ts proposition nr 163 år 1963 75

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 2

Stadshypoteksväsendet .................................... 2

Bostadskreditväsendet ...................................... 11

Statsrådsprotokoll den 5 april 1963 ............................ 20

I. Inledning .............................................. 20

II. Allmänna synpunkter .................................. 21

III. Verksamhetsområden och belåningsorter .................. 28

IV. Lånerörelsen .......................................... 36

V. Fondbildning samt förvaltnings- och fondbidrag .......... 61

VI. Institutionernas inbördes förhållanden m. m............... 67

VII. Vissa inre organisatoriska frågor ........................ 69

VIII. Departementschefens hemställan.......................... 73

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630528