Kungl. Maj:ts proposition Nr 161 (Proposition 1929:161)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Nr 161.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1929/1930 till kommerskollegium samt de under kollegium
lydande myndigheter och kårer m. m.; given Stockholms slott
den 25 februari 1929.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Vilhelm Lundvik.

TJtdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lund vik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Efter gemensam beredning beträffande punkterna 1 och 3 med chefen för
socialdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lundvik:

Vid anmälan den 4 januari 1929 av de frågor, som tillhörde regleringen
för budgetåret 1929/1930 av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
anförde jag, på sätt det vid 1929 års statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för sagda dag utvisar, beträffande
frågan om anslag till kommerskollegium och de under kollegium lydande
myndigheter och kårer huvudsakligen följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 131 häft. (Nr 161.) 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

1926 års bespariiigssakkunniga hade efter verkställd granskning under
förliden höst avgivit ett betänkande med förslag till besparingar och förenklingar
i kommerskollegii organisation samt angående omorganisation av
bergsstaten och i samband därmed ny lönereglering för denna stats befattningshavare.
Därjämte hade de sakkunniga beträffande vissa andra av de
kollegium underlydande myndigheter — utan att ifrågasätta några rubbningar
i deras nuvarande organisation — föreslagit vissa ändringar i
respektive staters uppställning och anslagsbelopp. Att märka vore emellertid,
att sagda förslag icke omfattade hela kommerskollegium liksom ej heller
samtliga under kollegium lydande myndigheter, i det att nämligen den
inom kollegium å extra stat uppförda fartygsinspektionsbyrån och den lokala
fartygsinspektionen icke berördes av detsamma. Orsaken därtill vore den,
att en av 1928 års riksdag önskad utredning angående vissa fartygsinspektionen
rörande frågor ej av de sakkunniga medhunnits. Då emellertid enligt
de sakkunnigas mening sistnämnda spörsmål icke syntes stå i sådant sammanhang
med övriga kommerskollegium berörande organisationsfrågor, att
icke dessa senare kunde självständigt behandlas, samt de sakkunniga ansett
ett uppskov med framläggande av förslag i sistberörda delar av flera synpunkter
böra om möjligt undvikas, hade de sakkunniga ansett sig böra,
utan att avvakta resultatet av den blivande utredningen rörande fartygsinspektionen,
avgiva förslag i övriga delar.

Jämte erinran att kommerskollegium redan avgivit utlåtande över de
sakkunnigas då föreliggande förslag och att något formellt hinder för att i
statsverkspropositionen upptaga dessa frågor till prövning alltså icke förelåge,
uttalade jag emellertid vidare, att, då såväl de sakkunnigas redan
avgivna förslag och kollegii utlåtande i ämnet som det förslag rörande
fartygsinspektionen, vilket införväntades från de sakkunniga, lämpligen
syntes böra i ett sammanhang upptagas till närmare övervägande, särskild
proposition, omfattande hela detta anslagskomplex, enligt min mening framdeles
borde till riksdagen avlåtas. I avbidan därå borde i förslaget till
riksstat för budgetåret 1929/1930 samtliga ifrågavarande anslag allenast
beräknas. Utan att för det dåvarande taga ställning till de anslagsberäkningar,
varom förslag av de sakkunniga framlagts, eller de jämkningar
däri, som av kollegium förordats, tillstyrkte jag, att i statsverkspropositionen
anslagen upptoges med de av de sakkunniga föreslagna beloppen i den mån
ändringar däri icke av kollegium ifrågasatts. I sistnämnda fall borde
i stället kollegii beräkningar tillsvidare följas. De olika anslagen för den
lokala fartygsinspektionen, beträffande vilka, såsom nämnts, några förslag
då ännu icke avgivits, borde uppföras med samma belopp som i den för nu
löpande budgetår gällande riksstaten. Vidkommande slutligen det extra
anslaget till kommerskollegii verksamhet, vilket anslag vore avsett till avlönande
av, förutom tre andra extra befattningshavare, personalen å fartygsinspektionsbyrån,
hade kollegium föreslagit viss minskning, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

åstadkommas genom överflyttning av en utav nämnda tre befattningshavare
å kollegii ordinarie stat.

Förberörda av 1926 års besparingssakkunniga avgivna betänkande är dagtecknat
den 19 oktober 1928. Vid kommerskollegii den 12 november 1928
häröver avgivna utlåtande äro fogade dels till kollegium inkomna yttranden
från sprängämnesinspektören, förste torvingenjören och torvingenjörerna
föreståndarne för navigationsskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt Sveriges fartygsbefälsförening, dels vissa av torvtjänstemännen åberopade
handlingar, dels avskrifter av yttranden från järnkontoret och sekreteraren
i föreningen Bergshanteringens vänner, dels ock transumt av två
av kollegium på sin tid avgivna utlåtanden rörande upptlyttning i lönegrad
av vissa tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden.

I ett den 15 december 1928 dagtecknat, och den 4 januari 1929 till finansdepartementet
inkommet betänkande, vilket sedermera överlämnats till handelsdepartementet,
hava nu 1926 års besparingssakkunniga för Kungl. Maj:t
framlagt resultatet av en av de sakkunniga med biträde utav ledamoten
av riksdagens andra kammare, redaktören A. A. Törnkvist och ledamoten av
riksdagens första kammare, verkställande direktören i Sveriges redareförening
O. A. Nordborg verkställd utredning beträffande kommerskollegii och
socialstyrelsens organisation, i vad angår frågor rörande fartygsinspektionen.
Sedan kommerskollegium den 26 och socialstyrelsen den 31 januari 1929
avgivit utlåtande över sistberörda betänkande, får jag nu för Kungl. Maj:t
anmäla båda förenämnda ärenden och därmed sammanhängande anslagsfrågor.

De olika spörsmålen komma att, med några få av lämplighetshänsyn
betingade undantag, av mig i det följande behandlas i enahanda ordningsföljd
som den, i vilken de därav berörda anslagen äro i riksstaten upptagna.

Kommerskollegium.

1. Kommerskollegium. I riksstaten för budgetåret 1928/1929 är det ordinarie
förslagsanslaget till kommerskollegium upptaget med 511,040 kronor,
varjämte för sagda tid till förstärkning av kollegii arbetskrafter anvisats ett
extra anslag av 56,100 kronor.

Den av riksdagen godkända staten för kommerskollegium har följande

utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag........ kronor 414,540

Vikariatsersättningar, förslagsanslag .................................... » 11,500

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m..... » 85,000

Förslagsanslag kronor 511,040.

. t1-]

Kommer skollegium.

(ordinarie

anslag.)

Kommers kollegii ämbets uppgifter.

Kommers koliegii nuvarande organisation.

Byråindel ningen.

4 Kungi. Maj:ts proposition Nr 161.

Innan jag ingår på en redogörelse för 1926 års besparingssakkunnigas
förslag beträffande kommerskollegium och kollegii däröver avgivna utlåtande,
skall jag tillåta mig att, med utgångspunkt från de sakkunnigas betänkande,
lämna en översikt över kommerskollegii ämbetsuppgifter och nuvarande
organisation ävensom tillkomsten av samma organisation samt därefter
verkställda organisationsändringar eller framlagda förslag därom.

Enligt gällande instruktion för kommerskollegium den 23 oktober 1925
(nr 446) åligger det ämbetsverket i allmänhet att med uppmärksamhet följa
utvecklingen av rikets handel, sjöfart, industri och bergshantering samt
hantverk och slöjd, att efter omständigheterna vidtaga eller hos Kungl.
Maj:t föreslå de åtgärder, som kollegium anser lämpliga för befrämjandet
av hithörande näringar eller i övrigt för befordrande av de ändamål, kollegii
ämbetsbefattning avser, ävensom att handlägga sådana viktigare spörsmål
av intresse för dessa näringar, som, ehuru de huvudsakligen tillhöra andra
ämbetsmyndigheters verksamhetsområden, antingen kunna bliva hänskjutna
till kollegii bedömande eller vilka kollegium finner särskild anledning
upptaga till behandling. Kollegium bör även inhämta kännedom om de
inom kollegii verksamhetsområde fallande näringarnas tillstånd och utveckling
i andra länder samt om de anordningar, som till ifrågavarande näringars
befrämjande där vidtagits eller vidtagas.

Såsom den centrala statsmyndigheten å näringsstatistikens område har kollegium
vidare att till Kungl. Maj:t inkomma med årsberättelser angående
rikets handel, sjöfart, industri och bergshantering, så snart sådant låter sig
göra efter utgången av det år, som sådan berättelse avser, ävensom att utföra
andra näringsstatistiska arbeten. Kollegium skall därjämte i viss i
instruktionen närmare angiven omfattning bedriva kommersiell upplysningsverksamhet.

Kommerskollegium är fartygsinspektionens chefsmyndighet, överstyrelse
för navigationsskolorna, chefsmyndighet för skeppsmätningsväsendet och
bergsöverstyrelse samt utövar den allmänna uppsikten över sjömanshusen.
Till kollegium höra sprängämnesinspektionen och statens elektriska inspektion.
Kollegium utövar chefsskapet över torvtjänstemännen samt över statens instruktörer
i hemslöjd, varjämte under kollegium lyda kontrollanterna för
undersökning av eldfarliga oljor samt gruvmätarna.

Kommerskollegium utgöres av en generaldirektör såsom chef för kollegium
samt sex byråchefer såsom ledamöter. Fem av byråcheferna äro kommerseråd
och chefer för var sin av följande å ordinarie stat uppförda byråer,
nämligen handelsbyrån, sjöfartsbyrån, industribyrån, bergsbyrån och statistiska
byrån. Den återstående byråchefen är chef för den å extra stat
upprättade fartygsinspektionsbyrån.

Ett av kommerseråden förordnas att i chefens frånvaro tjänstgöra såsom

Kungl. Maj.ts proposition Nr 161. 5

chefens ställföreträdare. Detta uppdrag bestrides för närvarande av chefen
för industribyrån.

Sjöfartsbyrån är indelad i en administrativ sektion och en fartygsregistreringssektion
samt industribyrån i en administrativ sektion och eu elektrisk
sektion. Under bergsbyrån hör kollegii gruvkartekontor.

Enligt stadgande i instruktionen äger kollegium, då sådant finnes nödigt
och i den mån gällande bestämmelser sådant medgiva, förordna tjänsteman
av den kollegium underställda lokala personalen att tjänstgöra inom kollegium,
därstädes biträda vid handläggningen av särskilt ärende eller biträda
vid eller verkställa handläggningen av viss grupp av ärenden. Med tillämpning
av detta stadgande har sprängämnesinspektören förordnats att såsom
adjungerad ledamot handlägga vissa ärenden inom sitt arbetsområde samt
att biträda vid handläggningen av övriga sådana ärenden. Vid beredningen
inom kollegium av ärenden rörande torvhanteringen biträder förste torvingenjören.

Kollegium äger, där så finnes nödigt, kalla tjänsteman av den kollegium
underställda personalen att infinna sig i kollegium för överläggning om
viktigare frågor inom kollegii verksamhetsområde. I mån av behov äger
kollegium ock vid behandlingen av visst ärende eller visst slag av ärenden
anlita sakkunnig person, som ej är anställd inom verket eller tillhör den
verket underställda personalen.

Fördelningen av ärendena mellan de olika byråerna och sektionerna är
jämlikt stadgande i instruktionen i huvudsak följande.

Å handelsbyrån handläggas ärenden angående

traktater och andra överenskommelser med främmande makter, i den mån
hithörande angelägenheter äro av övervägande betydelse för handelns intressen,
tullfrågor, däri inbegripna frågor om frihamnar och frilager, med undantag
av ärenden, som höra till industribyrån eller bergsbyrån,
anslag för handelsändamål,

taxor å hamnavgifter och grundpenningar samt å avgifter för begagnande
av kanaler och andra vattenfarleder inom riket ävensom reglementen härför,
städers och köpingars förmåner och åligganden med avseende å handeln,
inrättande samt förändring och indragning av marknader ävensom reglering
av terminer för dem,

rätt att driva näringsverksamhet i allmänhet, i den mån hithörande ärenden
äro av övervägande betydelse för handelns intressen,
lotterier,

yrkesutbildningen inom handeln, i den mån hithörande ärenden ej skola
annorstädes handläggas,

stipendieväsendet för handelns främjande samt

handelskamrar och andra organisationer av handelsidkare ävensom
i övrigt alla ej särskilt nämnda ärenden, som angå handeln.

Fördelningen
av ärendena
å de olika
byråerna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Å sjöfartsbyråns administrativa sektion handläggas de ärenden, som ankomma
på kollegium såsom överstyrelse för navigationsskolorna eller chefsmyndighet
för skeppsmätningsväsendet eller med vilka kollegium i övrigt
har att taga befattning jämlikt sjölagen eller andra sjöfarten rörande bestämmelser
— med undantag av de ärenden, som skola handläggas å fartygsregistreringssektionen
eller fartygsinspektionsbyrån — ävensom övriga ärenden
rörande sjöfarten, såsom angående

traktater och andra överenskommelser med främmande makter, i den
mån hithörande angelägenheter äro av övervägande betydelse för sjöfartens
intressen,

fartygssubventioner,

rederilån,

efterhandskontrollen å fartygs sjösäkerhet,
sjömanshusen,

sjöfolks på- och avmönstring,
sjöfolks pensionering,

sjöfartsavgifter, med undantag av sådana, som tillhöra handelsbyrån,
fastställande av hamnområde,
behörighet för befäl å svenska handelsfartyg samt
sammanslutningar inom sjöfartsnäringen.

Å sektionen handläggas även frågor om övriga åtgärder eller anordningar
i allmänhet, som beröra sjöfarten och vilka icke skola inom kollegium
annorstädes handläggas, ävensom ärenden angående smittsamma sjukdomar
i utlandet.

Å fartygsregistreringssektionen handläggas ärenden angående förande av
register över svenska fartyg,

utfärdande av nationalitets- och registreringshandlingar för svenska fartyg,
tillämpningen i övrigt av bestämmelserna rörande registrering av svenska
fartyg och vad med sådana ärenden äger samband,
signalsystem för svenska fartyg,

utarbetande av publikationen Sveriges skeppslista samt
fullgörande av vad kollegium åligger i fråga om stämpel till anmälningar
om köp eller byte av fartyg eller fartygslott.

Å industribyråns administrativa sektion handläggas ärenden angående
följande frågor, i den mån de avse industri, varmed bergsbyrån icke har
att taga befattning, eller ock avse hantverk eller slöjd, nämligen:
hithörande näringars råvaruanskaffning och produktionsförhållanden,
traktater och andra överenskommelser med främmande makter, i den mån
hithörande angelägenheter äro av övervägande betydelse för samma näringars
intressen,

tulltaxan och restitution av tull, i den mån sådan restitution närmast
kommer industrien tillgodo,

statslån och statsanslag för främjande av de förenämnda näringarna,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

utställningar och varumassor,

rätt att förvärva fast egendom eller andra naturtillgångar eller ideell
andel däri eller rätt att idka näringsverksamhet, i den mån sistnämnda
frågor äro av övervägande betydelse för hithörande näringars intressen,
yrkesutbildningen inom samma näringar, i den mån dylika ärenden ej
skola inom kollegium annorstädes handläggas,

stipendieväsendet för främjande av samma näringar,

materialprovning, i den mån sådana ärenden ej tillhöra fartygsinspektionsbyrån,

giftiga ämnen och apoteksvaror samt andra tillverkningar, för vilka särskild
lagstiftning är eller blir gällande,

den tillsyn, som ämbetsverket har att i olika avseenden utöva inom hithörande
näringsgrenar, samt

sammanslutningar och organisationer av utövare av nämnda näringar
samt av ingenjörer och andra tekniker ävensom

i övrigt alla ej särskilt nämnda ärenden, som angå samma näringar.

Å sektionen handläggas även ärenden angående statens instruktörer i hemslöjd
och befattningshavarna inom statens elektriska inspektion.

Å elektriska sektionen handläggas ärenden angående
elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring,
tillsynen över desamma,

registrering av elektriska anläggningar och vad med sådana ärenden står
i samband,

statslån för vattenkraftsanläggningar och elektriska distributionsanläggningar
samt

upplysningsverksamhet rörande elektriska anläggningar för belysning eller
arbetsöverföring ävensom

övriga frågor, som avse utförande och skötsel av sådana anläggningar
eller därmed äga sammanhang.

Å bergsbyrån handläggas de ärenden, som avse gruv- och brukshanteringarna
samt stenindustrien och därför tillkomma kommerskollegium i egenskap av
bergsöverstyrelse. I den mån ärendena avse nämnda näringar handläggas
å byrån frågor motsvarande dem, vilka i allmänhet tillhöra industribyrån.
Yidare höra till byråns handläggning ärenden angående
kronans gruvägarintressen,
gruv- och bruksregister,

förvaltning och användning av de under kommerskollegii vård eller inseende
ställda kassor, som äga sammanhang med de under denna byrå
hörande näringsgrenarna,

bergsstaten i orterna samt bergsstatstjänstemännens förhållande i tjänsten
och däri fattade beslut, i den mån dessa ej tillhöra domstols handläggning,
de för nyttjande av bergsstaten avsedda boställena,
gruvmätarna och gruvkarteväsendet samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Ärendenas

avgörande.

utövning av de till bergskollegii ämbetsbefattning hörande befogenheter,
som enligt kungörelsen den 11 december 1857 angående bergskollegii upphörande
såsom särskilt ämbetsverk övertagits av kommerskollegium och icke
författningsenligt upphört att vara föremål för kommerskollegii handläggning.

Å bergsbyrån handläggas vidare ärenden angående explosiva varor och
eldfarliga oljor samt den tillsyn, som ämbetsverket har att utöva inom dithörande
näringsgrenar, ävensom angående torvhanteringen samt sprängämnesinspektionens
befattningshavare och torvtjänstemännen.

Å statistiska byrån handläggas ärenden angående

periodiska och tillfälliga berättelser rörande förhållanden inom handel,
sjöfart, industri och bergshantering samt hantverk och slöjd,

utgivande av tidskriften Kommersiella meddelanden samt

kommersiell upplysningsverksamhet (i viss i instruktionen angiven omfattning)
ävensom

i övrigt de ärenden, vilka stå i närmare samband med byråns verksamhet
och ej tillhöra annan byrå.

Å fartygsinspektionsbyrån handläggas i allmänhet de på kollegium såsom
fartygsinspektionens chefsmyndighet ankommande ärendena.

I fråga om handläggningen av ärenden rörande ämbetsverkets organisation,
instruktion, arbetsformer, personal, ekonomiska angelägenheter, lokaler och
inventarier (de s. k. äldste-ledamotsärendena) gäller, att ifrågavarande ärenden,
vilka ursprungligen varit samtliga förlagda till sjöfartsbyrån men,
med undantag för frågor angående verkets organisation, instruktion och
arbetsformer, de senare åren av vissa personella skäl handlagts å industribyrån,
helt nyligen i sin helhet tills vidare överflyttats till sjöfartsbyrån.
Härvid handläggas ärenden av ekonomisk natur samt personalärenden —
med vissa undantag — av sekreteraren å sjöfartsbyrån (tidigare å industribyrån)
i egenskap av adjungerad ledamot.

De till kommerskollegium hörande ärendena avgöras antingen i plenum
av generaldirektören och vederbörande ledamöter gemensamt eller av generaldirektören
på föredragning av vederbörande ledamot eller ock av vederbörande
ledamot.

Vid handläggning i plenum skola närvara antingen generaldirektören,
föredraganden samt i övrigt, såvida hinder därför icke möter, kollegii samtliga
byråchefer och i varje fall minst två av dem eller generaldirektören,
föredraganden och minst en byråchef. Är den tjänstgörande chefen för viss
byrå hindrad närvara samt berör ärendet det verksamhetsområde, som tillkommer
adjungerad ledamot å samma byrå, äger generaldirektören tillkalla
den sistnämnde att i byråchefens ställe närvara. Såsom kollegii beslut gäller
den mening, varom de flesta närvarande förena sig, eller vid lika röstetal
för olika meningar den, som omfattas av generaldirektören. I plenum av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161. 9

ena eller andra slaget avgöras huvudsakligen ärenden rörande kollegii organisation,
instruktion och arbetsformer samt i allmänhet personalärenden.

Beträffande övriga ärenden gäller såsom huvudregel, att de avgöras av
generaldirektören. Enligt stadgande i instruktionen äger kollegium emeller"
tid överlämna åt vederbörande byråchef samt åt vissa andra tjänstemän i
egenskap av adjungerade ledamöter att avgöra viss grupp av ärenden, vilka
ankomma på kollegii handläggning. Med tillämpning av detta stadgande
har i vidsträckt omfattning beslutanderätt i förekommande ärenden uppdragits
dels åt byråcheferna, dels åt navigationsskoleinspektören, skeppmätningsöverkontrollören,
byrådirektörerna å fartygsregistreringssektionen och
elektriska sektionen, sprängämnesinspektören ävensom, beträffande vissa
mindre betydande ärenden, åt sekreterarna å sjöfarts-, industri- och bergsbyråerna
samt föreståndaren för gruvkartekontoret. Åt samma tjänstemän
har vidare uppdragits att såsom adjungerade ledamöter föredraga vissa andra
grupper av ärenden inför generaldirektören eller vederbörande byråchef.

Den i kommerskollegium anställda personalen är fördelad på de olika
avdelningarna på följande sätt:

Handelsbyrån.

1 kommerseråd (B 30);

2 notarier (B 21);

1 förste amanuens (17:e lönegr.) med heltidstjänstgöring;

1 kontorsbiträde (B 4).

Sjö fartsbyrån.

1 kommerseråd (B 30).

Administrativa sektionen.

1 sekreterare (B 24);

1 notarie (B 21);

1 förste amanuens (17:e lönegr.) med halvtidstjänstgöring;

1 extra befattningshavare (14:e lönegr.) med halvtidstjänstgöring;

2 kontorsbiträden (B 4);

1 navigationsskoleinspektör (B 29);

1 förste amanuens (18:e lönegr.) med 5 timmars daglig tjänstgöring (tidtals
heltidstjänstgöring);

1 e. o. kontorsbiträde (4:e lönegr.) under halva tjänstgöringstiden (biträder
i övrigt sjötekniska biträdet). 1

1 skeppsmätningsöverkontrollör och överinspektör (B 29);

1 e. o. kontorsbiträde (4:e lönegr.) under en timme dagligen (tjänstgör i
övrigt å registratorskontoret).

Personalens
fördelning: pa
de olika byråerna
och avdelningarna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

1 sjötekniskt biträde (B 24);

1 e. o. kontorsbitrade (4:e lönegr.) under halva tjänstgöringstiden (se ovan).

1 sjöåklagare (årsarvode 4,000 kronor).

Fartygsregistreringssektionen.

1 byrådirektör (B 28);

1 notarie (B 21);

1 förste amanuens (18:e lönegr.) under halva tjänstgöringstiden (tjänstgör
i övrigt å industribyråns administrativa sektion);

1 extra kanslibiträde (7:e lönegr.).

Industribyrån.

1 kommerseråd (B 30).

Administrativa sektionen.

1 sekreterare (B 24);

1 förste byråingenjör (B 24);

1 notarie (B 21);

1 förste amanuens (18:e lönegr.) med heltidstjänstgöring;

1 förste amanuens (18:e lönegr.) under halva tjänstgöringstiden (jmf. fartygsregistreringssektionen)
;1

1 förste amanuens (18:e lönegr.) med halvtidstjänstgöring;

2 kontorsbiträden (B 4);

1 e. o. kontorsbiträde (4:e lönegr.).

1 teknisk konsulent (B 24);

1 e. o. kontorsbiträde (4:e lönegr.).

Elektriska sektionen.

1 byrådirektör och överinspektör (B 29);

1 förste byråingenjör (B 24);

1 extra förste byråingenjör (B 24);

1 förste amanuens (18:e lönegr.) med heltidstjänstgöring;

1 kanslibiträde (B 7);

2 e. o. kontorsbiträden (4:e lönegr.).

Anm. 1 extra kontorsbiträde (4:e lönegr.), avlönat från extra anslaget till
kommerskollegii verksamhet, samt vikarierna å två på kollegii stat uppförda
skrivbiträdestjänster, vilkas ordinarie innehavare förordnats å högre befattningar,
tjänstgöra hos statens elektriska inspektion. 1

1 Denne amanuens, som under vissa äldste-ledamotsärendens tidigare förläggning å industribyrån
biträtt den för dessa ärendens handläggning adjungerade ledamoten, biträder jämväl
efter dessa ärendens förflyttning till sjöfartsbyrån i motsvarande utsträckning som förut
samme adjungerade ledamot (nu sekreterare å sjöfartsb3’rån) med nämnda ärenden.

K un f/l. Maj:ts proposition Nr 161.

Bergsbyrån.

1 kommerseråd (B 30);

1 sekreterare (B 24);

1 förste byråingenjör (B 24);

1 andre amanuens (14:e lönegr.) med halvtidstjänstgöring;

1 kontorsbiträde (B 4);

1 kontorsbiträde (B 4) med tjänstgöring även hos sprängämnesinspektören
i dennes egenskap av adjungerad ledamot i kollegium.

1 adjungerad ledamot, sprängämnesinspektören (B 28);

1 förste byråingenjör (B 24), föreståndare för gruvkartekontoret;

1 kanslibiträde (B 7) med tjänstgöring å gruvkartekontoret.

Statistiska byrån.

1 kommerseråd (B 30);

1 redaktör (B 24);

3 förste aktuarier (B 24);

3 aktuarier (B 21);

3 förste amanuenser (18:e lönegr.) med heltidstjänstgöring:

1 förste amanuens (18:e lönegr.) med halvtidstjänstgöring;

1 extra befattningshavare (18:e lönegr.) med 2 timmars daglig tjänstgöring; 3

kansliskrivare (B 11);

4 kanslibiträden (B 7);

1 e. o. kanslibiträde (7:e lönegr.)

9 kontorsbiträden (B 4);

5 e. o. kontorsbiträden (4:e lönegr.);

2 extra befattningshavare (2:a lönegr.).

Fartygsinspektionsbyrån (på extra stat).

För den å denna byrå tjänstgörande personalen skall jag längre fram
lämna närmare redogörelse. Jag vill emellertid redan nu omnämna, att å
byrån, bland andra, tjänstgör vikarien å en vakant sekreterartjänst, som
är uppförd å kollegii ordinarie stat och ursprungligen var avsedd för
handelsbyrån.

Kassakontoret.

1 kamrerare (B 24);

1 kansliskrivare (B 11);

1 e. o. kontorsbiträde (4:e lönegr.)

iRegistrator skontoret.

1 registrator (B 21);

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Tillkomsten
av nuvarande
organisation.

1 kanslibiträde (B 7);

1 e. o. kontorsbiträde (4:e lönegr.);

1 e. o. kontorsbiträde (4:e lönegr.) med omkr. 6 timmars daglig tjänstgöring
(jfr ovan under sjöfartsbyrån);

1 extra befattningshavare med 3 timmars daglig tjänstgöring (årsarvode
645 kronor).

Vaktpersonal.

1 förste expeditionsvakt (B 7);

5 expeditionsvakter (B 5);

1 e. o. expeditionsvakt (5:e lönegr.).

1 extra befattningshavare (2:a lönegr.) för skötseln av telefonväxeln.

Kommerskollegii nuvarande organisation grundar sig i sina huvuddrag
på beslut vid 1919 års riksdag. Den då genomförda omorganisationen anslöt
sig i väsentliga delar till de förslag, som framlagts i departementalkommitterades
gemensamt med kommerskollegiikommittén den 5 juli 1913 avgivna
betänkande angående handelsdepartementet.

Före omorganisationen hade kommerskollegium utgjorts'' av en generaldirektör
såsom chef för kollegium samt tre kommerseråd och en byråchef
såsom ledamöter. De tre kommerseråden voro chefer för var sin byrå,
nämligen utrikesbyrån för ärenden angående utrikes handeln och sjöfarten,
inrikesbyrån för ärenden angående inrikes handeln och sjöfarten
samt industribyrån för ärenden angående bergshanteringen och andra industriella
näringar. Byråchefen förestod kommerskollegii avdelning för
näring sstatistik. Å industribyrån fanns utom ordinarie kommerserådet anställd
en extra föredragande. Inom inrikesbyrån handlades ärenden angående
svenska fartygs registrering av en på extra stat uppförd fartygsregistreringsavdelning,
vars föreståndare var adjungerad ledamot i kollegium.
För utförande av den kollegium åliggande förhandskontrollen å fartygs
sjövärdighet fanns (från och med år 1915) inom utrikesbyrån likaledes på
extra stat upprättad en fartygsinspektionsavdelning under ledning av en
överinspektör.

Genom upprättandet av särskilda byråer för handel och sjöfart avsågs
framför allt att vinna enhetlig ledning i handläggningen av ärenden rörande
dessa näringsgrenar. Såsom skäl för bergs- och industribyråns uppdelning
anfördes i första hand omfattningen av byråns arbetsuppgifter men även
önskvärdheten av att bergsärendena erhölle en mera effektiv omvårdnad
från statens sida. Dessutom betonades vikten av att kollegium såsom bergsöverstyrelse
komme att direkt förfoga över bergstekniskt sakkunniga arbetskrafter.
Upprättandet av en självständig fartygsinspektionsbyrå ansågs
motiverat på grund av dels omfattningen av den nya sjöfartsbyråns göromål,
dels den stora vikten och i viss mån egenartade beskaffenheten av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

fartygsinspektionsärendena, dels slutligen önskvärdheten av att förhandskontrollen
å sjövärdigheten utövades på ett mera självständigt sätt. Med
hänsyn till svårigheten att definitivt fastslå den lämpligaste organisationsformen
uppfördes fartygsinspektionsbyrån tills vidare endast på extra stat.
För den kommersiella informationsverksamheten inrättades å extra stat en
upplysningssektion inom handelsbyrån, vilken alltså, i likhet med vad fallet
ännu är med sjöfarts- och industribyråerna, uppdelades på två sektioner.

Handelsbyråns upplysningssektion indrogs från och med den 1 juli 1924
i samband med eu begränsning av kommerskollegii ämbetsbefattning i fråga
om den kommersiella upplysningsverksamheten.

Beträffande de befattningar, som vid omorganisationen uppfördes å kommerskollegii
ordinarie stat, hava sedermera — bortsett från de jämkningar,
som betingats av de under senare år genomförda löneregleringarna för den
civila statsförvaltningen i allmänhet — icke skett några andra förändringar
än att vid 1921 års riksdag å kollegii stat uppfördes ytterligare fyra kvinnliga
biträdesbefattningar, nämligen två kontorsbiträdes- och två skrivbiträdesbefattningar.
Från och med den 1 juli 1923 indrogs en dittills å extra
stat uppförd sekreterartjänst å fartygsinspektionsbyrån, varvid förutsattes,
att den å handelsbyrån placerade, å ordinarie staten uppförda sekreteraren
skulle överflyttas till tjänstgöring å fartygsinspektionsbyrån. Härigenom
hava de vid omorganisationen för kollegii ordinarie byråer avsedda sekreterartjänsterna
i verkligheten minskats från fyra till tre, ehuru denna minskning
ej kommit till uttryck i den ordinarie staten för ämbetsverket.

Förslag om vissa ytterligare inskränkningar i den år 1919 tillkomna organisationen
hava i samband med besparingsarbetet inom statsförvaltningen
tidigare framkommit. I ett den 4 februari 1925 dagtecknat betänkande föreslog
sålunda 1923 års besparingskommitté, vad byråindelningen i kollegium
angår, indragning av en byrå på det sätt, att i stället för de nuvarande
handels-, sjöfarts-, industri- och bergsbyråerna skulle inrättas en handels- och
sjöfartsbyrå, en industri- och bergsbyrå samt en allmän byrå. Till de av
kommittén beträffande organisationen i övrigt framlagda förslagen skall
jag längre fram i min redogörelse återkomma. Kommitténs förslag rörande
omläggning av byråindelningen mötte emellertid från kommerskollegii sida
starka invändningar.

I propositionen nr 178 till 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t därefter
i anledning av kommittébetänkandet förslag till vissa förändringar i
kommerskollegii och under kollegium lydande myndigheters stater. Beträffande
byråindelningen i kollegium anförde föredragande departementschefen
härvid bland annat följande. Departementschefen hade, utan att vilja i
allo ansluta sig till kollegii argumentering, icke kunnat undgå att finna
vissa av de av kollegium uttalade betänkligheterna tungt vägande. Särskilt
syntes det departementschefen kunna ifrågasättas, huruvida icke — åtminstone
med den dåvarande arbetsbelastningen å kollegii sjöfarts- och industri -

Tidiqare verkställda
organisationsändringar
ävensom
framlagda
förslag
därom.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

byråer — cheferna för de av kommittén förordade två fackbyråerna, handelsoch
sjöfarts- respektive industri- och bergshyrån, skulle komma att, trots
inrättande av den av kommittén föreslagna allmänna byrån, påläggas så
tyngande och omfattande arbetsuppgifter, att det bleve förenat med stora
vanskligheter att på ett tillfredsställande sätt fullgöra desamma. En annan
omständighet, som syntes departementschefen tala mot kommitténs förslag
i nu ifrågavarande del, vore, att enligt förslaget kollegium skulle berövas
den tillgång till bergsteknisk sakkunskap och erfarenhet, som för närvarande
vore representerad i chefens för bergsbyrån person. Ett dylikt försvagande
av kollegii auktoritet och sakkunskap i bergstekniska frågor skulle
svårligen kunna undgå att medföra ogynnsamma verkningar såväl för bergshanteringen
i allmänhet som framför allt för tillvaratagandet av statens
egna intressen på detta område. Staten vore och hade under senare år i allt
större omfattning blivit ägare till eller delägare i olika malmfyndigheter
inom landet, vilkas tillvaratagande för statens vidkommande tills vidare i
främsta rummet ankomme på kollegium såsom central förvaltningsmyndighet
för kronans gruvegendom. De nuvarande anordningarna för tillvaratagande
av statens gruvägarintressen vore visserligen att betrakta såsom
allenast provisoriska och syntes väl icke, förrän den under utredning varande
frågan rörande ny gruvlagstiftning vunnit sin lösning, kunna utbytas
mot ett mera definitivt förvaltningssystem. Med full visshet syntes dock
kunna sägas, att de uppgifter, som i ifrågavarande hänseende påvilade kollegium,
komme att under den tid, som närmast stundade, bliva alltmera maktpåliggande.
Det skulle, såvitt departementschefen kunde finna, under sådana
omständigheter vara föga välbetänkt, om staten, utan att samtidigt träffa
andra betryggande anordningar för förvaltningen av sin gruvegendom, indroge
den byrå inom den centrala statsförvaltningen, vars chef bättre än någon
annan till statens förfogande stående person ägde förutsättning att bedöma
dessa ofta synnerligen invecklade frågor, och sålunda försvagade sina möjligheter
att på ett ur ekonomisk synpunkt effektivt sätt tillgodogöra sig de
i statens ägo befintliga naturtillgångar, om vilka här vore fråga. Ehuru
departementschefen sålunda icke för det dåvarande kunde biträda kommitténs
förslag rörande omläggning av den ordinarie byråindelningen inom kommerskollegium,
uttalade departementschefen, att vid uppstående ledighet å
kommerserådstjänst, d. v. s. vid en tidpunkt, då en eventuell indragningsåtgärd
beträffande sådan tjänst kunde medföra omedelbar besparingseffekt,
det syntes departementschefen böra tagas under förnyat övervägande, huruvida
med hänsyn till då föreliggande förhållanden kommitténs förslag kunde
anses böra realiseras eller omläggning av byråindelningen på annat sätt
borde ske. I enlighet med den ståndpunkt departementschefen sålunda intagit
innefattade propositionen, såvitt angick byråindelningen, icke någon
ändring av organisationen.

Eiksdagen erinrade bland annat, att besparingskommittén icke dittills gått
in på den gren av kommerskollegii verksamhet, som avsåge det rent sta -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161. 15

tistiska arbetet. Enär frågan om ämbetsverkets lämpliga framtida organisation
sålunda icke kunde slutligt behandlas, hade riksdagen ansett sig böra
stanna vid att låta anslagen till kommerskollegium jämte underlydande
stater utgå med samma belopp som tidigare, dock med vissa av den vid
samma års riksdag verkställda nyregleringen av kvinnliga befattningshavares
löner betingade mindre jämkningar. Riksdagen förutsatte därvid,
att vid uppkommande ledighet å de av kommittén till indragning ifrågasatta
ordinarie befattningarna inom kollegium ett återbesättande med ny
ordinarie befattningshavare icke ägde rum utan att riksdagen dessförinnan
i varje särskilt fall blivit satt i tillfälle att pröva frågan om befattningens
fortsatta bibehållande.

Jag övergår nu till att behandla de föreliggande omorganisationsförslagen.

Efter att hava lämnat den ovan av mig återgivna redogörelsen rörande
kommerskollegii ämbetsuppgifter och nuvarande organisation m. m. ingå
1926 års besparingssakkunniga i sitt förstnämnda betänkande den 19 oktober
1928 till en början på frågan om byråindelningen i kollegium.

I avseende liärå anföra de sakkunniga följande:

»Vid den undersökning rörande kommerskollegii organisation, som besparingssakkunniga
i enlighet med det dem givna uppdraget nu haft att företaga,
hava de sakkunniga med hänsyn till de uttalanden, som av föredragande
departementschefen och riksdagen gjordes under behandlingen av nyss
omförmälda förslag om inskränkning av antalet byråer i kollegium, och då
numera ledighet uppstått å två av byråchefstjänsterna, ansett sig böra till
en början upptaga till övervägande frågan om byråindelningen i kollegium.
De sakkunniga hava härvid funnit sig kunna bortse från dels statistiska
byrån, rörande vars behövlighet, så länge näringsstatistiken är förlagd till
kommerskollegium, några delade meningar knappast lära förekomma, dels
fartygsinspektionsbyrån, beträffande vilken de sakkunniga, efter vad ovan
anförts, senare i annat sammanhang skola yttra sig.

En granskning av arbetsförhållandena i kollegium giver omedelbart vid
handen, att arbetsmängden är mycket ojämnt fördelad mellan de fyra för
behandlingen av de egentliga administrativa ärendena avsedda ordinarie
byråerna: handelsbyrån, sjöfartsbyrån, industribyrån och bergsbyrån. Arbetsuppgifterna
äro nämligen å såväl handelsbyrån som bergsbyrån av betydligt
mindre omfattning än å någondera av de båda övriga byråerna.
Den tanken ligger vid sådant förhållande nära till hands att genom en
sammanslagning av endera av de båda till verksamhetsområdet mindre
byråerna med någon av övriga byråer åstadkomma en minskning av byråernas
antal i förening med en jämnare fördelning av arbetsbördan.

Vad då först angår möjligheten av en sammanslagning av bergsbyrån
med industribyrån, hava de sakkunniga beaktat, att efter organisationsfrågans
behandling vid 1925 års riksdag till bergsbyrån överflyttats vissa grupper av
ärenden, förut tillhörande industribyrån —• rörande explosiva varor och eldfarliga
oljor — varigenom en utjämning av arbetsmängden mellan dessa
byråer i någon mån skett. Även om möjligheten att sammanföra industrioch
bergsbyråerna till en byrå enligt de sakkunnigas mening i och för sig

1926 års besparingssakkunnigas
betänkande
den
19 oktober
1928.

Byråindel ningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

icke bör anses helt utesluten, därest hänsyn tages allenast till arbetets omfattning
å den sammanslagna byrån, hava de sakkunniga dock ur andra
synpunkter funnit en dylik anordning icke för närvarande kunna förordas.
Då det knappast, åtminstone ej i regel, torde ifrågakomma att såsom chef
för en sammanslagen industri- och bergsbyrå placera en fackman å bergshanteringens
område, skulle efter en indragning av bergsbyrån kommerskollegium
— som från det gamla bergskollegium övertagit de centrala statliga
förvaltningsuppgifterna i avseende å bruks- och gruvhanteringen — ej
längre vid handhavandet av denna gren av sin ämbetsförvaltning kunna
påräkna stödet av en ledamot med speciell bergsteknisk utbildning och erfarenhet.
På sätt föredragande departementschefen i sitt förut återgivna
uttalande år 1925 utvecklat, skulle ett dylikt försvagande av kommerskollegii
sakkunskap på bergshanteringens område svårligen kunna undgå att medföra
ogynnsamma verkningar särskilt i fråga om tillvaratagandet av statens
egna intressen på detta område. Med hänsyn till omfattningen av kronans
gruvägarintressen bör enligt de sakkunnigas uppfattning denna synpunkt
tillmätas en synnerlig vikt vid bedömandet av förevarande spörsmål. Under
nuvarande förhållanden hava besparingssakkunniga därför stannat vid att
ej på denna punkt föreslå någon förändring i kollegii organisation. Skulle
utvecklingen komma att leda därhän, att ett särskilt organ för förvaltningen
av kronans gruvegendom upprättades, komme härigenom enligt de sakkunnigas
mening frågan om bibehållandet i kommerskollegium av en särskild
ledamot för ärenden rörande bergshanteringen i ett väsentligt ändrat läge.

Beträffande därefter handelsbyrån hava besparingssakkunniga med hänsyn
till den jämförelsevis ringa omfattningen av byråns arbetsuppgifter funnit
det kunna med fog ifrågasättas att indraga byrån och därigenom vinna en
ur besparingssynpunkt önskvärd inskränkning av organisationen. Härvid
skulle det antagligen bliva erforderligt att uppdraga handläggningen av
ärenden rörande hamntaxor m. fl. avgifter, vilka för närvarande utgöra en
betydande del av byråchefens föredragning, åt en särskild föredragande,
vilken med hänsyn till dessa ärendens ganska ensartade karaktär borde kunna
placeras i en lägre lönegrad än byråchefsgraden, exempelvis 26:te lönegraden.
Övriga å handelsbyrån ankommande ärenden finge fördelas å återstående
byråer, i främsta rummet industri- och sjöfartsbyråerna. Under besparingssakkunnigas
överläggningar rörande hithörande spörsmål har emellertid i
detta sammanhang från verksledningens sida framhållits, att erfarenheten
från arbetet i kommerskollegium under senare år ådagalagt nödvändigheten
av att ämbetsverket hade till sitt förfogande en i juridiska och allmänna
administrativa spörsmål särskilt förfaren ledamot, vilken kunde deltaga i
det mångskiftande och omfattande arbete med utarbetande av författningsförslag,
som åvilade kollegium. Detta arbete måste visserligen i första hand
utföras av den tekniskt utbildade personalen å det förvaltningsområde, författningen
avsåge att reglera, men ett tillfredsställande resultat av författningsarbetet
kunde svårligen vinnas, därest ej redan från början i detsamma
deltoge en skolad jurist. Åt en ledamot med nu antydda kvalifikationer
kunde emellertid vid sidan av författningsarbetet uppdragas handläggningen
av åtminstone huvudparten av de på handelsbyrån nu ankommande ärendena
ävensom ärenden angående kollegii organisation, ekonomi och personal, de
s. k. äldste-ledamotsärendena. En förutsättning för en organisation enligt
nu angivna linjer vore emellertid, att antalet ordinarie ledamöter bibehålies
oförändrat.»

Kun yl. Maj: tv proposition Nr 161. 17

Med beaktande av vad sålunda från kommerskollegii sida anförts hava Hemställan
de sakkunniga funnit sig ieke böra påyrka indragning av någon av de ordi- beträftande
narie byråerna i kollegium. De sakkunniga hava förklarat sig därvid utgå ^ningfn!
ifrån, att en sådan omläggning av byråindelningen komme till stånd, att åt en
av ledamöterna uppdroges att på antytt sätt deltaga i författningsarbetet jämväl
å (ivriga byråer. Huruvida den byrå, för vilken ifrågavarande ledamot
bleve chef, borde erhålla ändrad benämning, exempelvis administrativa byrån
eller kanslibyrån, eller till äventyrs samtliga byråer i ämbetsverket borde,
såsom inom vissa verk vore brukligt, betecknas allenast såsom första, andra,
tredje byrån etc., vore en fråga, till vilken de sakkunniga icke ansett sig
böra intaga någon bestämd ståndpunkt.

Vad härefter angår personalen å de olika avdelningarna i kollegium hava ifrågasatta
de sakkunniga uttalat sig på följande sätt: organisations ändringar

beträffande
personalen.

»Ä handelsbyrån äro för närvarande placerade två notariebefattningar. Handeisbyr&n.
Av dessa synes den ena kunna undvaras. Vid den ovan tillstyrkta omläggningen
av byråindelningen torde det nämligen vara tillräckligt, om den
för juridiskt-administrativa spörsmål avsedda byråchefen erhåller biträde av
en notarie. De sakkunniga föreslå följaktligen indragning av en notarietjänst.

I fråga om sjöfartsbyrån hava de sakkunniga icke funnit anledning Sjöfartsbyrån.
föreslå någon personalindragning.

Vad industribyråns administrativa sektion beträffar, har fråga tidigare Industri,
varit väckt om indragning av den å byrån anställda tekniska konsulentens U™118 admibefattning.
Rörande tillkomsten av denna befattning ävensom de med den- nistratlTa
samma förenade arbetsuppgifterna få de sakkunniga erinra följande. sektion.

I en den 19 augusti 1912 dagtecknad framställning hemställde Sveriges
hantverksorganisation hos Kungl. Maj:t om vidtagande av åtgärder för anställande
av en hantverkskonsulent jämte behövligt biträde inom näringsadministrationen.
Kommerskollegiikommittén avgav den 24 oktober 1912
utlåtande över framställningen och anförde därvid bland annat följande.

Bland de på centralförvaltningen ankommande ärenden, som diiekt berörde
hantverksyrkena, framträdde tvenne större grupper, nämligen dels spörsmål
om yrkesutbildningen och dels frågor rörande yrkenas befrämjande i allmänhet.
I båda dessa avseenden hade i vårt land dittills icke mycket åtgjorts
från det allmännas sida, utan i stort sett hade det överlämnats åt
näringsutövarna själva att tillvarataga sina och yrkenas intressen. I likhet
med vad som skedde i flertalet andra länder, där staten numera ägnade en
mycket livlig uppmuntran åt dessa angelägenheter, borde dock även hos oss
det allmänna lämna sitt kraftiga stöd åt de från liantverksnäringens egna
idkare utgående strävandena för yrkesutbildningens förkovran och yrkenas
höjande. Kommittén höll emellertid före, att de göromål med hantverkets
angelägenheter, som skulle anförtros åt den föreslagna befattningens innehavare,
icke skulle redan från början bliva av den omfattning, att man
med fog kunde påyrka, att han skulle avses uteslutande därför. Under
hänvisning till arbetsbördan i allmänhet på industribyrån och särskilt den
omständigheten, att på byrån icke funnes någon befattning, avsedd att beBihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 131 håft. (Nr 161.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

reda byråchefen biträde vid beredningen av andra förekommande ärenden
av ingenjörsteknisk natur än rörande inspektion av elektriska anläggningar,
föreslog kommittén anställande å nämnda byrå av en tekniskt utbildad
tjänsteman, åt vilken skulle anförtros, förutom frågorna rörande yrkesutbildning
och yrkenas befrämjande, beredandet av ärenden angående utdelande
av stipendier för bergs- och andra tekniker, för hantverksmästare
och för arbetare samt granskningen av stipendiaters berättelser ävensom
angående manufakturförlagslån. Befattningen i fråga borde erhålla karaktären
av en teknisk sekreterare- och assistenttjänst med uppgift därjämte
att handlägga ärenden angående yrkesutbildningen och hantverkets befrämjande.
Befattningens innehavare finge sålunda inom kollegiet i viss mån
egenskapen av hantverkskonsulent.

I huvudsak i överensstämmelse med kommitténs förslag hemställde Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen till 1913 års riksdag om inrättande på extra
stat av en befattning såsom teknisk konsulent (benämningen föreslagen av
kommerskollegium) å industribyrån. Vederbörande departementschef förklarade
sig anse det åtminstone för det davarande ändamalsenligast, att den
föreslagna tjänstemannens uppgift icke begränsades till hantverksärendena
utan att hans arbetskraft toges i anspråk för de industribyråns ärenden i
allmänhet, i vilkas utredning han på grund av sina fackinsikter vore särskilt
skickad att deltaga.

Kungl. Maj:ts framställning bifölls av riksdagen, som emellertid antorde,
att ett direkt inordnande av ifrågavarande befattning såsom en sekreterareoch
assistenttjänst å kommerskollegii industribyrå kunde medföra den
olägenheten, att fullgörandet av rent expeditionella och tekniska uppdrag å
byrån bleve huvudsak och arbetet för hantverksintressets främjande bisak.
Enligt riksdagens åsikt borde förhållandet vara det motsatta. Vid besättandet
av denna tjänst syntes det vara av synnerlig vikt, att därtill förvärvades
en med hantverkets ställning och behov förtrogen och för detta
näringsområdes höjande intresserad person, som sattes i tillfälle att ägna
huvudparten av sin kraft åt denna uppgift, vilket givetvis icke hindrade,
att han, i den mån tid och förhållanden medgåve, i övrigt toges i anspråk
för jämväl annat arbete å industribyrån.

Ä ordinarie stat uppfördes befattningen vid kommerskollegii omorganisation
år 1919.

De ärenden, som falla under tekniska konsulentens verksamhetsområde,
beröra huvudsakligen följande ämnen:

1) reseunderstöd åt arbetare, verkmästare, hantverkare och i viss man
även tekniker samt reseunderstöd från Possehlska stipendiefonden;

2) lån från hantverkslånefonden;

3) statsunderstöd åt hantverksidkare för utbildande av lärlingar samt till

lärlingspremier; , , . ,. , , .

4) mässor och utställningar m. m., som avse hantverk och konstindustri;

5) frågor av mera allmänt intresse för hantverket och den mindre industrien,
såsom organisations- och yrkesutbildning, lärlingsväsende, kooperation
m. m.

Såsom förhållandena utvecklat sig, hava tekniska konsulentens arbetsuppgifter
kommit att väsentligen begränsa sig till ärenden rörande hantverkslån
samt utdelande av understöd, stipendier och premier jämte därmed
sammanhängande frågor. „ .

I sitt ovannämnda betänkande den 4 februari 1925 föreslog 1923 ars be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

sparingskommitté indragning av konsulentbefattningen. Kommerskollegium,
som i sitt över kommittébetänkandet avgivna utlåtande icke motsatte sig
detta förslag, uttalade emellertid, att ett upphörande av konsulentens verksamhet
inom kollegium måste medföra behov av ersättning i annan arbetskraft,
exempelvis i form av en teknisk amanuens.

Jämväl besparingssakkunniga hava vid sin granskning av kommerskollegii
organisation funnit ifrågavarande tjänst kunna för framtiden undvaras
och anse sig därför böi''a föreslå, att tjänsten vid den nuvarande innehavarens
avgång indrages. Vid de överläggningar de sakkunniga haft rörande
denna fråga med ämbetsverkets ledning har framhållits behovet av att i
utbyte mot den till indragning föreslagna tjänsten å industribyrån anställes
en tekniskt utbildad amanuens. Då innehavaren av tjänsten, så länge han
kvarstår å densamma, givetvis bör liksom hittills inom kollegium tagas i
anspråk för de arbetsuppgifter, som befinnas lämpligen kunna åläggas honom,
och då den definitiva indragningen av tjänsten med hänsyn till tjänstinnehavarens
levnadsålder ieke kan förväntas komma att genomföras inom de
närmaste åren, hava besparingssakkunniga ansett prövningen av behovet
av annan arbetskraft i den indragna befattningens ställe böra anstå till
dess frågan härom blivit aktuell.

Den administrativt utbildade personalen å industribyrån utgöres, förutom av
amanuensbiträde, av en i 24:e lönegraden placerad sekreterare samt en notarie.
Då innehavaren av den för byrån avsedda sekreterartjänsten tills vidare
uppehåller den för närvarande vakanta befattningen såsom chef för sjöfartsbyrån,
uppehälles sekreterartjänsten tills vidare av notarien å byrån, och
har en heltidsamanuens förordnats att tills vidare bestrida notarietjänsten.
Enligt besparingssakkunigas mening bör det vara tillräckligt att för de
juridiskt administrativa göromålen å industribyrån avse allenast en ordinarie
befattningshavare, vilken torde böra intaga sekreterares ställning.
Notarietjänsten skulle följaktligen för framtiden kunna undvaras. Den
sålunda ifrågasatta organisationsändringen torde såvitt möjligt böra genomföras
i samband med inträffande ledighet å en sekreterartjänst i kollegium.
Den till levnadsåren äldste innehavaren av sådan tjänst uppnår pensionsåldeim
i september 1930.

Rörande organisationen å industribyråns elektriska sektion skola de sakkunniga
senare yttra sig i samband med frågan om statens elektriska inspektion.
Redan här må dock anmärkas, att de sakkunniga icke hava
funnit möjligt att föreslå någon personalindragning å sektionen.

Av de båda förste byråingenjörerna å bergsbyrån har den ene att förestå
gruvkartekontoret, att föra register över kronans gruvegendom samt att biträda
vid handläggningen av ärenden rörande kronans gruvegendom m. m.
Den andra av ifrågavarande tvenne befattningar, vilka båda tillkommo
vid 1919 års omorganisation av kollegium, inrättades till övervägande del
för arbetet med utarbetande av specialbeskrivningar över inmutningsbara
fyndigheter och stenkolsfyndigheter m. m. I sådant hänseende skulle det
nämligen åligga kommerskollegium att i samråd med och under medverkan
i lämplig omfattning från Sveriges geologiska undersökning utarbeta dylika
specialbeskrivningar, vilka skulle i tryck offentliggöras. Stadgande härom
infördes i kommerskollegii instruktion den 31 december 1919 (nr 891) samt
därefter i instruktionen den 31 december 1921 (nr 874), vilken gällde till
ikraftträdandet den 1 december 1925 av den nuvarande instruktionen för
kollegium. 1923 års besparingskommitté föreslog i sitt ovannämnda be -

Industribyråns

elektriska

sektion.

Bergsbyrån.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

tänkande, att förevarande arbetsuppgift måtte upphöra samt den ena förste
byråingenjörstjänsten å bergsbyrån i samband därmed indragas. Kollegium
tillstyrkte i sitt över betänkandet avgivna utlåtande, att med utarbetande av
dylika specialbeskrivningar skulle tills vidare anstå, men kollegium förbehöll
sig att i sinom tid, då statsfinansiellt mindre brydsamma förhållanden
rådde och arbetet å bergsbyrån utan att erfordra särskild personalförstärkning
sådant medgåve, få inkomma med det förslag om arbetets återupptagande,
vartill omständigheterna kunde föranleda. Mot förslaget att indraga
den ena av förste byråingenjörstjänsterna å bergsbyrån hade kollegium
intet att erinra. En av kollega ledamöter, chefen för bergsbyrån,
avstyrkte i avgiven reservation kommitténs förslag om upphörande av ifrågavarande
specialbéskrivningars utarbetande. Föredragande departementschefen
anförde vid framläggande av 1925 års ovannämnda proposition i denna del,
att från hans sida i princip intet vore att erinra mot att ifrågavarande
verksamhet åtminstone tills vidare nedlades, varför departementschefen förordade,
att den för arbetet avsedda förste b y rå i n g e n. j ö r s befattningen indroges.
På sätt ovan nämnts, ledde propositionen icke till någon förändring i staten
för kollegium. I nu gällande, den 23 oktober 1925 utfärdade instruktion
för kollegium har emellertid det ovan återgivna stadgandet i tidigare instruktioner
rörande utarbetandet av gruvbeskrivningar utgått. Enligt vad
de sakkunniga inhämtat har visserligen utarbetandet fortgått men publicerandet
på statens bekostnad av beskrivningarna inställts.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hava de sakkunniga funnit sig
böra upptaga förslaget om indragning av den ifrågavarande förste byråingen
jo rstjänsten.

I detta sammanhang torde böra beröras en fråga, som står i visst samband
med nu behandlade spörsmål, nämligen frågan om torvärendenas
handläggning inom kollegium. För närvarande biträder å bergsbyrån vid
beredning av ärenden rörande torvhanteringen förste torvingenjören, åt
vilken tjänsterum anvisats i kollegii ämbetslokaler. Enligt beslut vid 1928
års riksdag skall befattningen såsom förste torvingenjör indragas från och
med den 1 maj 1929. Vid framställandet av förslag härom var — på sätt
framgår av statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (tionde huvudtiteln,
sid. 133) — avsikten inom kollegium, att de med befattningen förenade göromålen,
särskilt i den mån de avsåge biträde åt kollegium, skulle uppdragas
åt den nyssnämnda förste byråingenjören; dessutom skulle ju kollegium
även hava möjlighet att vid tillfälle för erhållande av erforderligt biträde
tillkalla de kvarvarande torvtjänstemännen ävensom utomstående sakkunniga.
I vissa fall skulle förste byråingenjören även kunna tillhanaagå allmänheten
med det biträde, som förste torvingenjören hittills haft att lämna.
Sedermera har — i början av innevarande budgetår — en av de tre torvingenjörer,
för vilkas fortsatta anställande anslag beviljats, avlidit. I
skrivelse den 2 augusti 1928 har kommerskollegium anmält, att de med
den lediga torvingenjörsbefattningen förenade göromålen syntes, så länge
förste torvingenjören kvarstode i tjänsten, kunna genom en förändring i
arbetsfördelningen torvtjänstemännen emellan ombesörjas av dessa, vadan
för närvarande behov icke syntes föreligga att tillsätta den ledigblivna
torvingenjörstjänsten.

Nu berörda förhållanden böra enligt besparingssakkunnigas mening icke
utgöra hinder för att förste byråingenjörstjänsten indrages. Det lärer nämligen
ej böra ifrågakomma att enbart för torvärendenas handläggning i
kollegium bibehålla en ordinarie tjänsteman i så hög tjänsteställning som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

förste byråingenjören. Om emellertid befattningens nuvarande innehavare,
såsom de sakkunniga ämna föreslå, uppföres på övergångsstat, bör han
givetvis, så länge han kvarstår å sådan stat, tagas i anspråk för dessa och
andra göromål inom kollegium. Vid förste byråingenjörens avgång från
tjänsten torde frågan om de för torvärendenas handläggning i kollegium
erforderliga arbetskrafterna med hänsyn till då rådande förhållanden upptagas
till förnyad prövning. Enligt de sakkunnigas mening bör vidare
något återbesättande av den ledigblivna torvingenjörstjänsten icke ifrågakomma
utan befattningen fr. o. m. nästa budgetårs ingång indragas.

Vad statistiska byrån angår, få de sakkunniga till eu början erinra, att
de sakkunniga genom särskilda skrivelser den 11 augusti 1927 och den 15
mars 1928 framlagt vissa förslag rörande inskränkningar i de av kommerskollegium
utgivna årliga näringsstatistiska berättelserna. I sagda skrivelser
hava de sakkunniga däremot ej ingått på frågan om det statistiska arbetets
organisation inom kollegium.

Den å statistiska byrån anställda personalen är fördelad mellan de olika
huvudgrenarna av byråns verksamhet på följande sätt:

handelsstatistiken: 1 förste aktuarie, 1 aktuarie, 1 förste amanuens med
halvtidstjänstgöring, 1 kansliskrivare, 3 kanslibiträden, 1 kontorsbiträde och
2 extra ordinarie kontorsbiträden;

sjöfartsstatistiken: 1 förste aktuarie, 1 aktuarie, 1 kansliskrivare, 2 kontorsbiträden
och 2 extra ordinarie kontorsbiträden;

statistiken över industri och bergshantering: 1 förste aktuarie, 1 aktuarie,
1 förste amanuens med heltidstjänstgöring, 1 kansliskrivare, 5 kontorsbiträden
(därav 3 vikarier å vakanta befattningar), 1 extra ordinarie kontorsbiträde
och 2 extra befattningshavare;

utgivande av Kommersiella meddelanden: 1 redaktör, 1 förste amanuens
med heltidstjänstgöring, 1 kanslibiträde och 1 kontorsbiträde.

Härtill kommer viss personal för det med utgivande av publikationen
Ekonomisk översikt förbundna arbetet, vartill de sakkunniga senare skola
återkomma.

Anmärkas bör, att den nu angivna fördelningen av personalen mellan
olika verksamhetsgrenar icke ständigt kan till alla delar följas. Allt efter
arbetets växlande omfattning måste givetvis omflyttning av personalen äga

rum.

I sin ovannämnda skrivelse den 15 mars 1928 hava de sakkunniga närmare
utvecklat sin ställning till frågan om handelsstatistikens förläggning
och därvid efter övervägande av skilda alternativ kommit till den slutsatsen,
att de sakkunniga icke anse sig kunna tillstyrka någon förändring
härutinnan i vare sig den ena eller den andra riktningen. I enlighet härmed
finna de sakkunniga sig vid bedömande av personalbehovet å statistiska
byrån böra utgå från att den nuvarande arbetsfördelningen mellan generaltullstyrelsen
och kommers kollegium i fråga om handelsstatistikens färdigställande
alltjämt bibehålies och att alltså det löpande handelsstatistiska
arbetet kommer att liksom hittills till väsentlig del utföras genom generaltullstyrelsens
statistiska avdelning. Utgående från denna förutsättning och
med beaktande av de arbetsuppgifter, som enligt berörda arbetsfördelning
mellan ämbetsverken i fråga om handelsstatistiken falla på kommerskollegium,
hava de sakkunniga funnit uppenbart, att den kvalificerade ordinarie
personal — en förste aktuarie och en aktuarie — som enligt gällande organisation
är avsedd för handelsstatistiken, kan minskas. Enligt inhämtade
upplysningar tages förste aktuarien i regel ej i anspråk för det löpande

Statistiska

byrån.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

handelsstatistiska arbetet utan handlägger, jämte kommerskollegii prisindexstatistik,
speciella utredningsuppgifter å handelsstatistikens område. Då en
befattningshavare alltjämt lärer bliva erforderlig för dessa arbetsuppgifter,
anse besparingssakkunniga sig böra föreslå, att denna befattning bibehålies
men att befattningen såsom aktuarie — vilken huvudsakligen sysselsättes
med granskningsarbete för de handelsstatistiska berättelserna — indrages.

I besparingssakkunnigas båda skrivelser den 11 augusti 1927 och den 15
mars 1928 hava, såsom nämnts, föreslagits åtskilliga inskränkningar i de
av kommerskollegium utgivna statistiska publikationerna. Även om dessa
inskränkningar, som i vissa delar redan blivit av kommerskollegium genomförda,
icke torde, vad personalkostnaderna angår, kunna leda till några besparingar
av större betydelse, medföra de dock vissa lättnader i arbetet.
Med hänsyn i övrigt till inhämtade upplysningar rörande personalbehovet
å byrån hava de sakkunniga ansett, att åtminstone två av de nio å
statistiska byrån placerade kontorsbiträdesbefattningarna böra kunna indragas.

I fråga om tidskriften Kommersiella meddelanden vilja besparingssakkunniga
dels uttala, att något större koncentration synes lämpligen kunna
iakttagas vid publicerandet av berättelser och rapporter från svenska konsulat
i utlandet, dels ock ifrågasätta, huruvida det kan anses erforderligt
att i den utsträckning, som nu sker, i tidskriften intaga av kommerskollegium
efter vederbörlig remiss avgivna utlåtanden i skilda ärenden. I
den omfattning, publicering av ämbetsverkets utlåtanden för närvarande
äger rum, torde anordningen icke äga motsvarighet beträffande något annat
centralt ämbetsverk.

I nära anknytning till det byrån åvilande arbetet handhaves utgivandet
av publikationen Ekonomisk översikt. Rörande denna publikations tillkomst
få de sakkunniga erinra följande. Genom beslut den 8 april 1921
anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium och socialstyrelsen att tills vidare
under rådande tryckta och osäkra läge i ekonomiskt och andra avseenden
enligt vissa angivna riktlinjer utfylla och vidga den på de båda
ämbetsverken ankommande upplysningsverksamheten å de ekonomiska och
sociala områdena, och förordnade Kungl. Maj:t i samband därmed, bland
annat, att ämbetsverken vid fullgörande av uppdraget skulle åtnjuta biträde
av särskilt tillkallade sakkunniga. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31
december 1921 inskränktes upplysningsverksamheten till avgivande av periodiska
redogörelser för det allmänna ekonomiska och sociala läget. De
sakkunnigas uppdrag upphörde, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november
1922, med utgången av år 1922. Kommerskollegium och socialstyrelsen
bemyndigades likväl att för fullföljande av upplysningsverksamheten
i de förutvarande sakkunnigas ställe gemensamt tillkalla en sakkunnig
person. I anledning härav hava ämbetsverken för ifrågavarande ändamål
tillkallat viss person att tjänstgöra såsom nationalekonomisk expert vid
berörda verksamhets bedrivande. Den ifrågavarande verksamheten avser
utarbetande av redogörelser för det allmänna ekonomiska och sociala läget,
vilka pläga utgivas av trycket i fyra kvartalshäften med titeln Ekonomisk
översikt, vilka biläggas vissa häften av Kommersiella meddelanden och
Sociala meddelanden. Såsom redaktör för publikationerna har under de
senare åren fungerat en tjänsteman i kommerskollegium. Vid hans sida
finnas för de med publikationernas utarbetande och utgivande förenade
göromålen a statistiska byrån anställda en förste amanuens med heltidstjänstgöring,
en extra befattningshavare i 18:e lönegraden med två timmars

KurujL. Muy.ts proposition Nr 161.

daglig tjänstgöring samt ett extra ordinarie kanslibiträde. Kostnaden tor
den särskilt tillkallade sakkunnige samt för nyssnämnda amanuens- och
biträdespersonal bestrides från tionde huvudtitelns kommitteanslag och bär
de senaste budgetåren uppgått till omkring 13,000 kronor (1927/1928:12,5/ö

kronor 8 öre). ..... .„ ,

Besparingssakkunniga, som icke hava någon förändring att ioresla beträffande
förevarande publikationers innehåll och uppställning utan fastmera
förorda, att desamma i oförändrad form alltjämt utgivas, hava emellertid
ansett, att den för ifrågavarande verksamhets bedrivande erforderliga särskilda
personalen bör upptagas på kommerskollegii stat. Vid bestammandet
av kommerskollegii anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. böra sålunda medel beräknas för avlönande av ovannamnda
amanuens- och biträdespersonal. Någon särskild sakkunnig för nationalekonomiska
frågor torde däremot icke i fortsättningen behöva tillkallas,
vadan det för den sakkunnige nu bestämda arvodet (3,600 kronor för ai)
kan besparas.

Såsom biträden åt kamreraren tjänstgöra å kassakontoret en kansliskrivare

och ett e. o. kontorsbiträde. Sedan år 1919 hava medel årligen anvisats a
extra stat för anställande å kamrerare- och kassakontoret, av ett kvinnligt
biträde, från och med den 1 juli 1925 med placering i lönegraden B 7
(kanslibiträde). Av lämplighetshänsyn har emellertid en omflyttning skett,
så att detta kanslibiträde placerats till tjänstgöring å fartygsregistreringssektionen.
I stället har innehavaren av en för denna sektions räkning på
ordinarie stat uppförd kanslibiträdesbefattning förflyttats till registraiorskontoret
och en för sistnämnda kontor avsedd kansliskrivare avdelats till
tjänstgöring å kassakontoret.

Å registratorskontoret äro anställda, utom registratorn, vilkens befattning
tillhör lönegraden B 21, samt nyssnämnda ordinarie kanslibiträde, två extra
ordinarie kontorsbiträden ävensom en extra befattningshavare med tre timmars
daglig tjänstgöring (årsarvode 645 kronor). .....

Vad först angår arbetet å registratorskontoret, åligger kontoret diarieiormg
av inkommande handlingar med undantag av ärenden tillhörande elektriska
sektionen, fartygsregistreringssektionen, fartygsinspektionsbyrån och statistiska
byrån ävensom i övrigt åtskilliga ärenden å bergs-, industri- och sjöfartsbyråerna.
Dessutom handhar kontoret ordnande och förvaring efter ett särskilt
uppställt dossiersystem av kollegii arkiv, såvitt angår handelsbyrån,
sjöfartsbyrån och industribyråns administrativa sektion, ävensom handlingar
rörande de s. k. äldste-ledamotsärendena och hemliga handlingar. I samband
härmed föras åtskilliga register. Att märka är vidare, att även å de avdelningar
av kollegium, vilkas handlingar diarieföras å registratorskontoret,
särskild diarieföring i viss utsträckning förekommer.

Vid företagen granskning av diarie- och registerföringen inom ämbetsverket
hava besparingssakkunniga icke kunnat undgå det intrycket, att
arbetet är väl omständligt och tyngande organiserat. Enligt de sakkunnigas
mening böra ej oväsentliga förenklingar härutinnan kunna vidtagas. De
sakkunniga hava emellertid ej ansett sig böra i detalj ingå på denna fråga
utan förutsätta att genom ämbetsverkets egen försorg de förenklingar i
arbetsmetoderna, som äro möjliga, komma till stånd.

Beträffande registratorstjänsten innefattade 1925 års förut omförmälda
proposition förslag om tjänstens indragning. I överensstämmelse med det
förfarande, som under de senaste åren ägt rum beträffande motsvarande
tjänster i statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk, torde registra -

Kassa- och
registratorskontoren.

Vaktpersonalen
m. m,

Sammanfattning
av
besparing ssak
kunnig as
förslag beträffande
den
ordinarie
personalen.

Anslagsberäk ning.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

torsbefattningen i kommerskollegium böra placeras i 14:e lönegraden. Till
biträde åt registratorn synes böra avses ett ordinarie kontorsbiträde jämte
ett eller två extra ordinarie kontorsbiträden. Den för tjänstgöring hos registratorn
avsedda kansliskrivarens befattning skulle alltså indragas.

Kamrerartjänsten bör enligt de sakkunnigas förmenande utbytas mot en
befattning såsom bokhållare (revisor och bokhållare) i 21:a lönegraden. Såsom
biträde åt denne bör avses ett kanslibiträde (tills vidare liksom hittills
å extra stat). Ett e. o. kontorsbiträde, som nu tjänstgör hos kamreraren,
bör alltså enligt de sakkunnigas mening kunna undvaras.

Beträffande vaktpersonalen och den för skötande av telefonväxeln anställda
befattningshavaren hava de sakkunniga icke funnit anledning föreslå någon
förändring.»

De sakkunnigas betänkande, i vad angår den ordinarie personalen hos
kommerskollegium, innefattar alltså följande förslag:

Den för handelsbyrån ursprungligen avsedda, numera å fartygsinspektionsbyrån
placerade sekreterartjänsten, som för närvarande är vakant, skulle
från och med nästa budgetårs ingång avföras ur staten;

1 förste byråingenjörstjänst (å bergsbyrån), den tekniska konsulentbefattningen,
1 aktuarie-, 2 notarie-, 1 kansliskrivare- och 2 kontorsbiträdesbefattningar
skulle indragas;

kamreraretjänsten skulle utbytas mot en befattning såsom revisor och bokhållare
i 21:a lönegraden;

registratorsbefattningen skulle sänkas från 21:a till 14:e lönegraden; och

en ny kontorsbiträdesbefattning, avsedd för registratorskontoret skulle inrättas.

Genomförandet av berörda förslag skulle enligt de sakkunnigas mening
tillgå på följande sätt.

Då tre kontorsbiträdesbefattningar för närvarande vore vakanta, kunde
de två befattningar i denna grad, som föreslagits skola indragas, från och
med ingången av nästa budgetår avföras ur staten. Övriga till indragning
föreslagna befattningar borde uppföras å övergångsstat för att vid inträffande
ledighet indragas. Kamrerare- och registratorstjänsterna syntes lämpligen
böra kvarstå å den ordinarie staten med anmärkning om den förändring,
som vid inträffande ledighet å vardera befattningen skulle vidtagas.
Den å registratorskontoret föreslagna kontorsbiträdesbefattningen borde upptagas
å staten med anmärkning, att befattningen ej flnge tillsättas, innan
den å övergångsstat uppförda kansliskrivaren avgått från tjänsten.

Vad angår den vakanta sekreterartjänsten, som föreslagits till avförande
ur staten, hava de sakkunniga förklarat sig förutsätta, att, för den händelse
förslag om fartygsinspektionsbyråns framtida organisation icke skulle
hinna framläggas för 1929 års riksdag, anslag å extra stat anvisades för fortsatt
anställande under budgetåret 1929/1930 av en sekreterare å sagda byrå.

Vad härefter angår beräkningen av det ordinarie anslaget till kommerskollegium
hava de sakkunniga anfört följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

»Anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän torde i anslutning härtill
för hudgetåret 1929/1930 höra heräknas till 362,752 kronor eller i avrundat
belopp 362,800 kronor. Till avlöningar till tjänstemän å övergångsstat
torde därutöver böra upptagas ett belopp av 42,684 kronor eller i runt
tal 42,700 kronor.

Angående beräkningen av det i staten för kommerskollegium uppförda
anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. in. få de
sakkunniga vidare anföra följande.

Efter förslag till 1926 års riksdag vidtogs beträffande de olika departementens
anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare från och
med budgetåret 1926/1927 den förändringen, att dessa anslag, som tidigare
varit begränsade, erhöllo förslagsanslags natur. Anslagen specificerades härvid
på tre skilda poster, av vilka två poster, som icke skulle få överskridas,
avsågos, den ena för grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän och
den andra för extra befattningshavare, tillfällig personal, renskrivning, övertidsersättning
m. m., medan från den tredje posten, som beräknades förslagsvis,
skulle utgå vad som erfordrades till beredande av avlöningsförhöjningar
åt extra ordinarie tjänstemän ävensom enligt gällande författningar
uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel o. dyl. samt begravningshjälp
till sådan personal. Avsikten var härvid att jämväl för övriga
nyreglerade verk efter hand genomföra denna omläggning.

Även beträffande kommerskollegium lärer en dylik uppdelning av ifrågavarande
anslag böra vidtagas.

Vad den extra ordinarie personalens placering i lönegrader angår, hava
de sakkunniga uppmärksammat, att samtliga amanuenser i ämbetsverket,
på ett undantag när, är o placerade såsom förste amanuenser i 17:e eller, i
flertalet fall, 18:e lönegraden. Från ämbetsverkets sida har upplysts, att
anledningen till den höga lönegradsplaceringen av amanuenspersonalen sammanhänger
därmed, att ifrågavarande befattningshavare i allmänhet under
mycket lång tid innehaft sina anställningar i ämbetsverket. Med hänsyn
härtill och då ett genomförande av ovan framställda förslag beträffande den
ordinarie staten givetvis kan förväntas i ogynnsam riktning påverka den
ifrågavarande personalens ställning, hava de sakkunniga ansett sig böra vid
beräkningen av anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
utgå ifrån de extra ordinarie tjänstemännens nuvarande placering i lönehänseende,
men hava de sakkunniga samtidigt velat uttala, att det synes
önskvärt, att i samband med nyanställning av amanuenser en lämpligare
fördelning av denna personal å förste amanuenser och andre amanuenser
komme till stånd.

Med hänsyn till att den extra ordinarie personalen i kommerskollegium i
ganska avsevärd omfattning erhåller och även framdeles torde komma att
erhålla sin avlöning genom vikariat å ordinarie tjänster hava de sakkunniga
funnit sig böra vid beräkningen av anslaget till avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare utgå från det nuvarande anslagsbeloppet, 85,000
kronor, minskat med 2,000 kronor, motsvarande ungefärliga avlöningen till
det e. o. kontorsbiträde å kamrerarekontoret, som enligt det föregående skulle
indragas.. Till återstående beloppet, 83,000 kronor, böra läggas 9,000 kronor
för bestridande av avlöningar till den ovan omförmälda, för utgivande av
Ekonomisk översikt anställda amanuens- och biträdespersonalen. Från det
sålunda erhållna beloppet bör utbrytas en mindre, förslagsvis beräknad post
för avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m., varefter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

återstoden av anslaget på lämpligt sätt fördelas å de två övriga poster, som
böra ingå i anslaget.

I enlighet härmed samt med hänsyn till av de sakkunniga i det föregående
framställda förslag angående den icke-ordinarie personalen ävensom
i övrigt inhämtade upplysningar rörande behovet av dylik personal hava de
sakkunniga beräknat förevarande anslag på följande sätt:

Grundavlöningar till e. o. tjänstemän .......	Statistiska byrån kronor ......... 28,200	Kollegium i övrigt kronor 35,500	Summa kronor 63,700
Avlöningsförhöjningar till d:o m. m........	......... 2,100	3,200	5,300
Extra befattningshavare m. m....................	......... 9,000	14,000	23,000
	39,300	52,700	92,000.

Av ifrågavarande anslag skulle alltså få av kollegium användas:
till grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst kronor 63,700
» extra befattningshavare, sakkunniga, tillfällig personal,

renskrivning, övertidsersättning m. m., högst ....................... kronor 23,000,

varutöver från anslaget skulle få utgå vad som erfordras till beredande av
avlöningsförhöjningar åt extra ordinarie tjänstemän ävensom enligt gällande
författningar uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel och
dylikt samt begravningshjälp till sådan personal.

I samband med de år 1926 genomförda personalindragningarna i departementen
vidtogs den ändringen i departementens stater, att anslagen, till
vikariatsersättningar uteslötos. Härvid förutsattes, att samtliga vikariatskostnader
för uppehållande av ordinarie befattningar skulle bestridas från
vederbörande anslag till avlöningar till ordinarie tjänstemän. Samtidigt
uttalades, att man även beträffande de till allmänna civilförvaltningen hörande
ämbetsverken borde övergå till samma system, dock ej förrän i samband
med de förändringar av staterna i övrigt, vilka kunde föranledas av
besparingsarbetets utsträckande till ämbetsverken i allmänhet. I överensstämmelse
härmed lärer nu i staten för kommerskollegium vikariatsersättningsanslaget
— för innevarande budgetår 11,500 kronor — böra uteslutas.

I enlighet med vad sålunda blivit anfört skulle ordinarie avlöningsstaten
för kommerskollegium för budgetåret 1929/1930 erhålla följande utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............

» » icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag
..............................................................................

kronor 362,800
» 92,000

Summa kronor 454,800.

På sätt ovan angivits torde vidare övergångsstaten böra bestämmas sålunda: Avlöningar,

förslagsanslag ........................................................... kronor 42,700.

Ordinarie förslagsanslaget till kommerskollegium torde emellertid kunna
bestämmas något lägre än staternas sammanlagda slutsumma. Eu av de
ordinarie notarierna i ämbetsverket uppehåller nämligen sedan flera år den
ovannämnda sekreterartjänsten å fartygsinspektionsbyrån. Därest denne
notarie, såsom synes ligga nära till hands, överföres å övergångsstat, torde
vid anslagsberäkningen hänsyn böra tagas till att hela avlöningen till ifrågavarande
befattningshavare, vid bifall till de sakkunnigas ovan framställda
förslag om sekreterartjänsten, kommer att utgå å extra stat. Den härigenom
minskade kostnaden å övergångsstaten bör beräknas till 7,200 kronor. Då

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

anslagsbeloppet vidare torde kunna minskas med 2,700 kronor, motsvarande
beräknad avlöning å en kontorsbiträdestjänst, som enligt det föregående bör
tills vidare hållas vakant, skulle följaktligen förslagsanslaget till kommerskollegium
för nästkommande budgetår upptagas med 487,600 kronor mot
511,040 kronor för innevarande budgetår.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra, att ett bifall till de sakkunnigas
ovan framställda förslag angående den för Ekonomisk översikt
anställda särskilda personalen skulle medföra en minskad belastning å tionde
huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga med
omkring 12,500 kronor.

Vad beträffar de befattningshavare, som komma att uppföras å övergångsstat
i kommerskollegium, utgå de sakkunniga ifrån att, vid uppkommande
ledighet å befattning å ordinarie staten, till sådan befattning skall överflyttas
innehavare av motsvarande tjänst å övergångsstaten. Sker detta,
torde det kunna förväntas, att övergångsstaten skall ganska snart komma
att avsevärt reduceras.

Därest vikarie skulle erfordras för befattningshavare å övergångsstat,
torde ersättningen till sådan vikarie lämpligen kunna bestridas av anslaget
till avlöningar till ordinarie tjänstemän.»

Såsom redan nämnts har kommerskollegium den 12 november 1928 avgivit
utlåtande över de sakkunnigas nyss omhandlade betänkande av den
19 oktober samma år.

Vad angår det ordinarie anslaget till kommerskollegium, framhåller kollegium
till en början, att kollegium kunde sägas nu hava under en sammanlagd
tid av över två decennier nära nog ständigt varit föremål för
planer på omorganisation eller underkastats förändringar i anslagshänseende,
vilka inverkat på personalbeståndet. Efter att hava närmare redogjort för
vad å dithörande område ifrågasatts eller redan åtgjorts, anför kollegium
vidare följande:

»Det säger sig självt, att ett ämbetsverk sådant som kollegium icke kan
undgå att även med avseende å sin organisation röna inflytande av sådana
säkerligen i särskild grad växlande förhållanden, som gälla i fråga om de
områden av näringslivet, vilka äro föremål för kollegii ämbetsförvaltning
och uppmärksamhet. Men å andra sidan är det naturligt, att alltför långvariga
provisorietillstånd för organisationen och osäkerhetstillstånd beträffande
personalen måste i längden komma att ogynnsamt återverka på
ämbetsverkets möjligheter att på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt
fylla sina olika uppgifter. I belysning av vad ovan, utan ett ingående på
långt när på alla detaljer, antytts rörande de olika stadier, som frågan om
kollegii organisation under eu längre tid med jämförelsevis korta mellanrum
undergått, lärer det icke heller kunna med fog förnekas, att arbetsförhållandena
måst för verkets såväl ledning som personal i övrigt verka
avsevärt påfrestande. I samma mån därför som det nu framlagda förslaget
rörande kollegium åsyftar att bringa till slut nu antydda provisorie- och
osäkerhetstillstånd, i motsvarande grad måste förslaget i fråga från kollegii
sida hälsas med synnerlig tillfredsställelse.

Även i ett annat viktigt avseende är det föreliggande förslaget, med hän -

Kommerskollegii
utlåtande
den
12 november
1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

syn till kollegii egen erfarenhet av verkets arbete, ägnat att hos kollegium
väcka tillfredsställelse. Kollegium syftar härvid på det förhållandet, att de
sakkunniga, med beaktande av inhämtade upplysningar, funnit sig icke böra
påyrka någon förändring av antalet byråer inom kollegium. De sakkunnigas
förslag anknyter sig härigenom till den nuvarande organisationen, vilken
också, såvitt kollegium kunnat finna, under den tid, densamma varit i verksamhet,
trots nyss antydda ogynnsamma förhållanden likväl fungerat på ett
i stort sett tillfredsställande sätt.»

Kollegium uttalar i detta sammanhang, att, trots att de sakkunniga icke
ansett sig böra påyrka indragning av någon utav kollegii byråer, kollegium
ansett sig icke kunna underlåta att framhålla, hurusom kollegium hade ett
bestämt intryck av att omfattningen och vikten av det särskilt å handelsbyrån
åvilande arbetet vore föremål för ett visst underskattande. Enligt
kollegii åsikt vore de avgöranden, som ankomme på handelsbyrån, av sådan
vikt och kvalificerad innebörd, att de i och för sig till fullo motiverade en
byrå med självständig inriktning på dithörande spörsmål. Sedd i belysning
av nämnda byrås personalutrustning finge arbetsbördan ej heller kvantitativt
underskattas. Då vidare arbetsbördan på industri- och sjöfartsbyråerna redan
nu tangerade den gräns, vars överskridande skulle ställa allt för stora anspråk
på tjänstemännens arbetsförmåga, kunde en fördelning av handelsbyråns
arbetsuppgifter på andra byråer i kollegium även av sistberörda
skäl icke rimligen ifrågasättas. Den av de sakkunniga för sådant fall antydda
speciella anordningen med en särskild föredragande beträffande en
viss viktig ärendesgrupp kunde icke väsentligen påverka detta förhållande.

Härefter ingår kollegium på den av de sakkunniga föreslagna anordningen
för utförande av det kollegium åvilande föi-fattningsarbetet; och uttalar
kollegium i fråga härom följande:

Utförandet
av det å
kollegium
åvilande för
fattningsarbetet.

»Då de sakkunniga, efter samråd med verksledningen inom kollegium,
beröra frågan om särskilda anordningar för ett tillfredsställande utförande
av det författningsarbete, som åvilar kollegium, är kollegium berett att
vitsorda, att de sakkunniga pekat på en bestämd brist i verkets nuvarande
organisation, som visserligen av alldeles särskilda skäl icke tidigare gjort
sig så kraftigt gällande men som otvivelaktigt på senaste tid alltmer framträtt
och vars undanröjande ur många synpunkter skulle vara till stort
gagn. I viss ej oväsentlig utsträckning åvilar kollegium utarbetandet eller
granskning av författningsförslag, berörande olika grenar av kollegii förvaltningsområde
och särskilt avseende den rent administrativa lagstiftningen.
En mera ingående exemplifiering härutinnan skulle föra alltför långt.
Såsom mera viktiga frågor inom hithörande lagstiftningsområden torde
emellertid förtjäna omnämnas särskilt författningarna rörande elektriska
anläggningar m. in., gruvlagstiftning med lagstiftning rörande statens gruvägarintressen,
näringsfrihetslagstiftning, lagstiftning rörande navigationsskolorna
och behörigheten hos fartygsbefälet samt lagstiftning rörande den
preventiva sjösäkerhetskontrollen.

Det skulle otvivelaktigt bereda de olika byråerna inom kollegium en beaktansvärd
och, särskilt såvitt angår vissa byråer, även välbehövlig lättnad,
om inom verket funnes tillgång till en arbetskraft, som vore speciellt in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr Kil.

riktad på och ägde förmåga att intaga eu ledande ställning ifråga om det
verket sålunda åvilande lagstiftningsarbetet. Avlyftandet från de särskilda
byråerna av en stor del av detta arbete och särskilt ansvaret för detsamma
ur författningsteknisk synpunkt skulle även bidraga till eu utjämning av
arbetsbördan de olika byråerna emellan.

Benämningen å förevarande byrå skulle, även om vissa mindre betydande
ärendesgrupper lades på annat håll, lämpligen kunna bliva »handels- och
administrativa byrån». Någon ändring av namnen på övriga byråer synes
knappast erforderlig eller lämplig, dä de var för sig dock alltjämt komme
att i huvudsak representera ganska väl avgränsade fackområden, vilka kommit
till uttryck i deras nuvarande benämningar.»

Beträffande härefter de sakkunnigas förslag till personalindragningar inom
kommerskollegium anför kollegium följande:

»Om, såsom föreslagits, nu angivna speciella funktioner, som givetvis
komme att omfatta även överhuvud taget den speciella handelslagstiftning,
varav handelsbyräns arbete redan nu beröres, skulle tillika med ärendena
angående kollegii organisation, ekonomi och personal, de s. k. äldste-ledamotsärendena,
tillföras nämnda byrå och densamma därjämte skulle, såsom
avsetts, behålla handläggningen av åtminstone huvudparten av de på byrån
nu ankommande ärendena, synes det kollegium emellertid uppenbart, att
byråns arbetsbörda bleve betydande. Dess förmåga att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter blir givetvis beroende på de arbetskrafter, som
ställas till byråns förfogande. Det är därför av naturliga skäl endast med
tvekan, som kollegium ansett sig icke böra motsätta sig den av de sakkunniga
föreslagna indragningen av den ene av de två till byråns förfogande
nu stående notarierna. Denna indragning måste emellertid med säkerhet
komma att medföra ökad belastning av anslagsposten till icke-ordinarie befattningshavare.

Såsom en given följd av en dylik indragning men å andra sidan också
såsom ett självständigt intresse måste kollegium framhålla vikten av att den
återstående notarien på förevarande byrå utbytes mot en sekreterare. Redan
i framställning den 27 augusti 1924 angående anslagen till kollegium berörde
kollegium sin ställning till den då nyligen företagna indragningen
av sekreterarbefattningen å handelsbyrån och de konsekvenser denna medfört.
Vad kollegium då anförde på förevarande punkt och vartill kollegium
tillåter sig nu hänvisa, får givetvis i tillämpliga delar i hög grad ökad
räckvidd i betraktande av de organisatoriska anordningar, som nu avses
skola vidtagas beträffande byrån. Behovet av att kunna åt en administrativt
välkvalificerad kraft överlåta beredningen och även handläggningen i
övrigt av vissa på byråns föredragning fallande ärendesgrupper, bland annat
<le tidsödande arendena angående hamntaxor m. m., blir härigenom än mera
påfallande. De rent organisatoriska olägenheterna av frånvaron av en
sekreterare på byrån, vilken såsom byråchefens närmaste man vid förfall för
denne står närmast att vikariera å byråchefstjänsten, och den olika ställning
byrån härigenom skulle komma att intaga jämfört med övriga byråer i
verket, komme ock att i ökad grad göra sig gällande. Kollegium måste
därför påyrka, att den enligt de sakkunnigas förslag bibehållna notarietjänsten
å byrån ombildas till sekreterartjänst.

Bland den på industribyråns administrativa sektion för närvarande anställda
personalen upptaga de sakkunniga en förste amanuens med heltids -

Peraonal frågor.

Handelsbyrin.

Industribyr&na

administrativa

sektion.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

tjänstgöring. I samband med äldste-ledamotsärendenas av vissa personella
skäl föranledda och såsom en allenast tillfällig anordning betraktade överflyttning
till sjöfartsbyrån samt de till följd av vakans å befattningen såsom
chef för sistnämnda hyrå vidtagna omplaceringarna i övrigt av personalen
på industribyråns administrativa sektion har emellertid, såsom jämväl av
de sakkunniga berörts, innehavaren av ovannämnda amanuensbefattning
förordnats att tillsvidare bestrida notarietjänsten på sektionen. Då ersättare
för amanuensen ej anskaffats, är personalen å sektionen alltså på senare tid
minskad med en förste amanuens med heltidstjänstgöring. I samband härmed
bör understrykas, att den ene av sektionens återstående amanuenser
har en mycket begränsad tjänstgöring å byrån, där han endast handlägger
vissa ärendesgrupper, varför hans tjänstgöringstid på denna byrå är icke
obetydligt mindre än för en amanuens med halvtidstjänstgöring.

Efter påvisande att den administrativt utbildade personalen å industribyrån
(i dess helhet) utgöres, förutom av amanuensbiträde, av en sekreterare
och en notarie, hava de sakkunniga uttalat såsom sin mening, att det borde
vara tillräckligt att för de juridiskt administrativa göromålen å industribyrån
avse allenast en ordinarie befattningshavare, vilken torde böra intaga
sekreterares ställning. Notarietjänsten skulle följaktligen för framtiden kunna
undvaras.

I anledning av de sakkunnigas indragningsförslag i förenämnda avseende
måste kollegium göra följande erinringar.

Med genomförande f. o. m. år 1920 av kollegii omorganisation uppfördes
för de juridiskt-administrativa göromålen å industribyrån tre ordinarie befattningshavare:
en sekreterare och två notarier. Vid reduceringen år 1923,
på sätt ovan angivits, av handelshyråns personal överflyttades sedermera
en av nämnda notarier till handelsbyrån.

Indrages nu, på sätt de sakkunniga föreslagit, den återstående notariebefattningen,
skulle sektionens administrativt utbildade personal komma att
bestå av, förutom sekreteraren, endast tre amanuenser, varav eu med heltidstjänstgöring
och av de två andra den ena med halvtidstjänstgöring och
den andra med än mindre tjänstgöringstid på sektionen. En dylik personaltillgång
av nämnda slag anser kollegium mindre lämplig för ett tillfredsställande
utförande av byråns betydande administrativa arbetsuppgifter. Då
de sakkunniga bland sektionens administrativa personal i stället för notarien
upptagit en heltidsamanuens i 18:de lönegraden, vilken som nämnts ej
längre finnes, komme den besparing, som ett genomförande av de sakkunnigas
förslag jämfört med kollegii förslag skulle medföra, i verkligheten
att såvitt angår industribyrån inskränka sig till skillnaden mellan avlöningen
för en heltidsamanuens i 18:e lönegraden och för en notarie eller högst
något mer än 2,000 kronor, dyrtidstillägg inräknat. Kollegii yrkande om
bibehållande av byråns enda återstående notariebefattning måste därför ur
ekonomisk synpunkt anses såsom en mycket rimlig begäran.

I sak påkallas notariebefattningens bibehållande av ett stort behov att
utöver den administrativt utbildade sekreteraren och den tekniskt skolade
förste byråingenjören äga tillgång till en ytterligare befattningshavare, som
äger större kvalifikationer och erfarenhet än som i regel kunna påräknas av
en amanuens.

Innehavaren av den å industribyrån kvarvarande notariebefattningen
intager, såsom närmaste administrativt utbildade befattningshavare under
sekreteraren, i huvudsak ställning såsom biträde vid handläggningen av de
sekreteraren åvilande göromålen och vikarie för denne vid inträffande förfall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Vid ökad belastning för sekreteraren uppstår givetvis behov av avlyftning
av en del av dennes arbetsbörda på annan tjänsteman, som har kvalifikationer
och erfarenhet att i dylika nödfall fullgöra sekreterarens funktioner
i vissa avseenden. Sektionen har att verkställa utredningar i ett stort och
växande antal omfattande och krävande ärenden. Det händer ej sällan, att
såväl byråchefen som sekreteraren och förste byråingenjören samtidigt äro
fullt upptagna av handläggningen av dylika ärenden.

Det är i sådant fall önskligt att äga tillgång till en notarie, som dels
kan självständigt bereda löpande ärenden och dels biträda med vissa delar av
utredningen. I samband härmed må framhållas, att chefen för byrån såsom
särskilt företrädare inom kollegium av sakkunskap på det industriella området
har att deltaga i handläggningen av ett stort antal ärenden tillhörande
andra byråer. Vidare må ej förglömmas, att sekreteraren, som enligt besparingssakkunnigas
förslag bleve den enda administrativt utbildade ordinarie
tjänstemannen på industribyrån — elektriska sektionen jämväl medräknad
-— dels har sig anförtrodd befogenheten att besluta i vissa stipendieoch
hantverksärenden, dels är föredragande i vissa dylika och andra ärenden,
dels ock deltager i avgörandet av ärenden rörande elektriska registreringar.
Med undantag av sistnämnda grupp äro berörda ärenden väl i allmänhet
till sin beskaffenhet enkla, men taga dock genom sitt stora antal ej obetydlig
tid i anspråk.

Slutligen må erinras därom, att erfarenheten givit vid handen, hurusom
det möter nästan oöverstigliga hinder att på en byrå eller ens i ett verk
en längre tid bibehålla i amanuensställning en person tillräckligt kvalificerad
för att kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra åligganden, som
eljest skulle tillkomma en ordinarie tjänsteman. En ytterligare svårighet
skulle säkerligen för kollegii del göra sig gällande härutinnan, därest genom
en minskning av de ordinarie befattningshavarnas antal i den omfattning,
som av besparingssakkunniga förordas, förhållandet mellan ordinarie och
icke ordinarie personal skulle i hög grad förskjutas och befordringsutsikterna
för den sistnämnda därigenom ytterligare minskas.

Kollegium, som sålunda instämmer med de sakkunniga ifråga om hela
antalet administrativt utbildade befattningshavare, vilka kunna anses erforderliga
för industribyråns del, vill dock hemställa, att i detta antal fortfarande
måtte ingå såsom ordinarie en notariebefattning.»

I anledning av att de sakkunniga längre fram i betänkandet beträffande
frågan om anvisande av extra anslagsmedel till förstärkning av kollegii
arbetskrafter uttalat sig för fortsatt bibehållande å extra stat av en förste
byråingenjörstjänst å industribyråns elektriska sektion, har kollegium i detta
sammanhang hemställt, att sagda tjänst måtte uppföras å kollegii ordinarie
stat. I avseende härå har kollegium anfört följande:

»På sätt de sakkunniga påvisat, beviljades under åren efter kollegii omorganisation
vid olika tillfällen av riksdagen anslag till förstärkning av
arbetskrafterna å industribyråns elektriska sektion. Av berörda extra arbetskrafter
återstår numera, förutom ett kontorsbiträde, allenast en förste byråingenjör
(B 24), som har till huvuduppgift behandling av ärenden rörande
lån ur de genom 1918 och 1919 års riksdagars beslut inrättade kraftledningsoch
vattenkraftslånefonderna.

Anslag till anställande av en befattningshavare i motsvarande lönegrad

Industribyråns

elektriska

sektion.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

anvisades av riksdagen redan från och med den 1 april 1919, men blev
befattningen tillsatt först från och med den 1 augusti 1919.

Redan i samband med av Kungl. Maj:t till 1925 års riksdag framlagt
förslag om indragning av nämnda byråingenjörsbefattning påyrkades inom
riksdagen motionsvis befattningens uppförande på ordinarie stat.

Yrkandet härom framställdes jämväl senare av kollegium i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 27 augusti 1926. Däri framhöll kollegium, att det arbete,
som främst åvilat befattningshavaren ifråga, nämligen förberedningen av
ärenden rörande lån från de ovannämnda lånefonderna, ständigt stegrats och
måste antagas komma att bliva i huvudsak bestående under överskådlig tid
framåt. Kollegium lämnade samtidigt därmed en närmare utredning angående
omfattningen av nämnda låneärenden och deras handläggning samt
påvisade, att i nära samband därmed stod en av ifrågavarande befattningshavare
utövad övervakande och rådgivande verksamhet rörande de låneinnehavande
företagens bokföring m. m., som med hänsyn till storleken av
statens ifrågavarande låneengagement och låntagarnas i regel stora behov
av tekniskt-ekonomiska råd och anvisningar för företagens skötsel vore betydelsefull.
Med anledning av berörda indragningar å sektionen hava å
byråingenjören överflyttats ärenden angående registrering av elektriska anläggningar
samt, i den mån hans tid det tillåtit, jämväl andra ärenden,
vilka äga samband med landsbygdens elektrifiering. De göromål, som sålunda
åvilade — och alltjämt åvila — byråingenjören kunde, enligt vad kollegium
då uttalade, icke avlyftas på någon av sektionens två ordinarie tekniskt
utbildade tjänstemän. Med hänsyn till vad kollegium anfört ansåg kollegium
välgrundade skäl föreligga för den extra byråingenjörsbefattningens överförande
på ordinarie stat.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t (X huvudtiteln år 1927
sid. 4) blev kollegii yrkande emellertid icke upptaget till behandling, då
föredragande departementschefen, med hänsyn till att frågan om omorganisation
av kollegium vore föremål för utredning, ansåg, att det ordinarie anslaget
till kollegium borde bestämmas till enahanda belopp som för då
löpande budgetår.

De sakkunniga hava vid sin nu företagna granskning av arbetet på
elektriska sektionen kommit till den uppfattningen, att den ifrågavarande
befattningen svårligen kunde för närvarande undvaras.

Erfarenheten från den tid, som förflutit sedan kollegium framförde sitt
yrkande om uppförande av ifrågavarande förste byråingenjörsbefattning på
ordinarie stat, har bekräftat kollegii uttalanden om ett bestående behov
av befattningen, som nu snart förefunnits under tio år. De sakkunnigas
utredning har ej heller jävat denna uppfattning. På grund härav och då
elektriska sektionen arbetar med ett minimum av arbetskrafter — vilket i viss
mån kan anses vara av de sakkunniga vitsordat, då de sakkunniga uttalat,
att de icke funnit möjligt att föreslå någon personalindragning å sektionen
— torde det få anses billigt, att befattningen från och med budgetåret
1929/1930 uppföres på ordinarie stat.»

Kommerskollegium övergår härefter till de sakkunnigas förslag i fråga
om bergsbyråns personal; och uttalar sig kollegium i dithörande ämne på
följande sätt:

Bergsbyrån. »I anledning av förslaget om indragning av en förste byråingenjörsbefattning
å bergsbyrån hava fullmäktige i Järnkontoret hemställt, att ifrågavarande
befattning måtte bibehållas under framhållande av att de special

Kungl. Maj:ls proposition Nr 101.

beskrivningar över fyndigheter, med vilkas utarbetande befattningens innehavare
till större delen varit sysselsatt, vore av synnerlig betydelse och att
en indragning av befattningen skulle föra med sig, att arbetet på åstadkommandet
av dessa beskrivningar, mot vilkas upphörande fullmäktige bestämt,
uttala sig, skulle bliva mindre enhetligt och under alla förhållanden
fortgå synnerligen långsamt. Även i yttrandet från sekreteraren i föreningen
Bergshanteringens vänner beklagas förslaget att indraga den avsedda förste
byråingenjörstjänsten, om indragningen skulle medföra upphörandet av specialbeskrivningarna.

I sitt yttrande den 28 februari 1925 förklarade sig kollegium icke hava
någon erinran att framställa mot indragning av tjänsten ifråga, men har
kollegium sedermera i underdånig skrivelse den 25 augusti 1927 med förslag
rörande anslag till torvstaten för budgetåret 1928/1929 anmält sin avsikt
vara att till ovan avsedda förste byråingenjör överflytta en del av de
arbetsuppgifter, som nu åvila förste torvingenjören, när denne nästa år avgår
med pension.

De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit, att det icke borde
ifrågakomma att enbart för torvärendenas handläggning i kollegium bibehålla
en ordinarie tjänsteman i så hög tjänsteställning som förste byråingenjören,
eu uppfattning till vilken kollegium ansluter sig. Med hänsyn
till det intresse för fortsättandet av utarbetande av specialbeskrivningar,
som ådagalagts av bergshanteringens målsmän, synes det emellertid böra
möta betänkligheter att inställa eller försvåra detta arbete och alltså även
att sänka tjänsteställningen för den därmed huvudsakligen sysselsatta tjänstemannen,
då det i sådant fall knappast vore att säkert påräkna erforderlig
kompetens för arbetet.

Kollegium anser sig även böra omnämna, att den beskrivning över Nordmarks
malmtrakt, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 10 februari 1928 icke
nu kommer att av kollegium befordras till trycket, i stället publiceras av
en enskild sammanslutning.

Efter den omorganisation av bergsstaten, som kollegium förmodar komma
att nu snart genomföras, torde icke heller biträde av i Stockholm stationerade
befattningshavare på bergsstaten längre vara att påräkna och inkallandet
av bergsstatstjänstemän från landsorten till tjänstgöring i kollegium
försvåras, om deras antal minskas, samt kommer alltid att bliva förenat
med särskilda kostnader.

Kollegium finner väl icke tillräckliga skäl föreligga att frångå sin redan
tidigare intagna ståndpunkt till frågan om förevarande förste byråingenjörsbefattning,
men förbehåller sig att vid den tidpunkt, då den nuvarande
tjänsteinnehavaren lämnar kollegium, framlägga det förslag i ämnet, vartill
•omständigheterna då kunna föranleda.» I

I fråga om övriga av de sakkunniga framlagda förslag till personalindragningar
anför kollegium följande:

»I övriga hittills ej berörda delar vill kollegium, med hänsyn även till
de överläggningar med de sakkunniga, som förekommit, ej motsätta sig de
sakkunnigas förslag om förändringar i eller indragningar av personal hos
kollegium. Beträffande särskilt indragningen av befattningen såsom teknisk
konsulent åberopar kollegium, vad kollegium i sitt meromnämnda utlåtande
den 28 februari 1925 anfört rörande behovet av ersättning för denne med
en teknisk amanuens vid den tidpunkt, då konsulentens arbetskraft i verkligheten
undandrages kollegium.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt 131 haft. (Nr 161.) ‘i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Av kollegium
framlagt förslag
om placering
i högre
lönegrad av
vissa tjänster
m. m.

Genom notarietjänstens å industribyrån bibehållande i enlighet med kollegii
förslag kunde synas som om motsvarande besparing skulle kunna göras
å anslagsposten till icke-ordinarie befattningshavare. Kollegium vill emellertid
erinra om vad kollegium här ovan antytt om följderna för handelsbyråns
vidkommande, med avseende å förevarande anslagsposts belastning,
av indragningen av en notarie å nämnda byrå, vartill kommer, att det för
sjöfartsbyrån sedan en längre tid gjort sig gällande ett starkt behov av
ökad skrivhjälp, som i längden icke lärer kunna avvisas, för den händelse
överansträngning av därvarande skrivpersonal skall undvikas och skrivgöromålen
skola kunna tillfredsställande fullgöras. Kollegium ser sig på
nu angivna skäl icke hava någon möjlighet att föreslå någon minskning av
denna anslagspost utöver vad de sakkunniga föreslagit.»

Kollegium upptager härefter till behandling några av de sakkunniga i
deras betänkande icke berörda spörsmål, nämligen om placering i lönegrad
av vissa tjänster, som tidigare tillhört den s. k. andra normalgraden, om
förändrad benämning å det i kollegii ordinarie stat upptagna sjötekniska
biträdet samt om beredande av viss tids kostnadsfri ledighet åt den från
anslaget till icke-ordinarie befattningshavare m. m. avlönade sjöåklagaren. I
avseende liärå utlåter sig kollegium på följande sätt:

»Frågan om placering i lönegrad av sådana tjänster inom kollegium, som
tidigare tillhört den s. k. andra normalgraden, synes icke hava av de sakkunniga
upptagits till närmare dryftande. Kollegium anser sig emellertid
böra hemställa, att denna fråga nu upptages till definitivt avgörande. Enligt
kollegii åsikt skulle ett fastslående av samtliga nu ifrågavarande befattningars
placering allenast i 24:e lönegraden innebära en orättvis undervärdering
av kollegii hithörande tjänster. Kollegium får i detta ämne i
tillämpliga delar åberopa sitt underdåniga utlåtande den 17 januari 1924
över ett av Allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 9 november 1923
avgivet underdånigt yttrande angående uppflyttning i lönegrad av vissa
tjänster, som tillhört förutvarande andra normalgraden in. in., i vad angår
befattningshavare hos kollegium. Transumt av detta utlåtande bifogas.
Härutöver föranleder det förevarande spörsmålet nu ej annat uttalande från
kollegii sida än att kollegium ansett sig böra erinra dels därom, att Eders
Kungl. Maj:t i propositionen nr 178 vid 1925 års riksdag angående anslag
för budgetåret 1925/1926 till bland annat kollegium föreslagit tre sekreterartjänster
inom kollegium till placering i lönegrad B 26, vilket förslag emellertid
med hänsyn till organisationsfrågans läge icke föranledde något riksdagens
ställningstagande, dels ock om vissa motioner i riksdagens båda kamrar
såväl år 1925 som år 1926 angående sjötekniska biträdets benämning
och placering i lönegrad samt om kollegii utlåtande den 12 maj 1925 till
riksdagens statsutskott rörande bland annat denna fråga, i vilket utlåtande,
varav transumt i nämnda del här bifogas, kollegium jämte tillstyrkande
av sjötekniska biträdets placering i lönegraden B 26, föreslog, att befattningens
innehavare hädanefter skulle benämnas »sjöteknisk statskonsulent».
Kollegium åberopar nu beträffande sjötekniska biträdet, vad kollegium i sistnämnda
utlåtande tillstyrkt och föreslagit.

För närvarande utgår från det i staten för kollegium uppförda anslaget
till icke-ordinarie befattningshavare m. m., efter riksdagens prövning av
beloppet, ett årligt arvode till en sjöåklagare av 4,000 kronor, varå dyr -

Kungl. Miij:ts proposition AV 161. Ii,'')

tidstillägg åtnjutes enligt för reglerade verk gällande grunder. Den nuvarande
innehavaren av sjöåklagarebefattningen innehar jämsides därmed en
ordinarie befattning i allmän tjänst, å vilken åtnjutes årlig semester. Det
har därför av naturliga skäl visat sig vara förenat med åtskilliga olägenheter
att ic*ke sjöåklagaren jämväl i denna sin egenskap kan komma i åtnjutande
av nagon tids kostnadsfri ledighet. Dessa olägenheter komma
givetvis att jämväl för framtiden alltid göra sig gällande, därest icke särskilda
åtgärder vidtagas. I sådant syfte hemställer kollegium, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t utverka bemyndigande för kollegium att bevilja sjöåklagaren
kostnadsfri ledighet under högst en månad årligen, när sådant
kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, ävensom att till vikarie
under sådan ledighet från förenämnda anslag utbetala ett arvode av högst
300 kronor för månad räknat .jämte dyrtidstillägg härå enligt ovannämnda
grunder.»

Kommerskollegium sammanfattar den ställning, kollegium intagit gentemot
de sakkunnigas förslag beträffande den ordinarie staten för ämbetsverket
på följande sätt:

»Såsom sammanfattning av den ställning kollegium här ovan intagit till
olika frågor berörande kollegii centrala organisation kan framhållas, att avseende
vid vad kollegium på olika punkter föreslagit i själva verket — om
här frånses från de ändringar, som må föranledas av vissa befattningars i
nuvarande lönegraden B 24 hänförande till lönegraden B 26 — icke medför
andra ändringar i de sakkunnigas förslag än att den i den ordinarie
staten för närvarande upptagna fjärde sekreteraren icke, på sätt de sakkunniga
föreslagit, avföres ur staten utan att i den nya staten upptagas
liksom hittills fyra sekreterare, vidare att antalet förste byråingenjörer upptages
till fyra i stället för tre och att beteckningen »sjötekniskt biträde»
ändras till »sjöteknisk statskonsulent» samt slutligen att det extra anslaget
till upprätthållande av kollegii verksamhet minskas med ett belopp motsvarande
avlöningen till den förste byråingenjör, som enligt kollegii förslag
skulle flyttas till den ordinarie staten.» I

I nyssnämnda utlåtande den 17 januari 1924 över ett av allmänna civilförvaltningens
lönenämnd avgivet förslag angående uppflyttning i dåvarande
16:e lönegraden av sekreterarne å sjöfarts-, industri- och bergsbyråerna uttalade
kollegium, att mångfalden av de arbetsuppgifter, som påvilade kollegium,
deras sinsemellan skiftande art och uppgifternas merendels ingripande
betydelse för det allmänna ekonomiska livet syntes kollegium i särskild
grad påkalla, att goda möjligheter bereddes att för uppgifternas behöriga
fyllande förvärva och i längden behålla de möjligast bästa arbetskrafter.
Man borde därvid enligt kollegii mening tillerkänna särskild betydelse åt
det faktiska förhållandet, att för innehavarne av nu åsyftade respektive
tjänster inom kollegium i mycket stor utsträckning krävdes såsom kompetensvillkor
grundlig teknisk, juridisk eller annan facklig utbildning i förening
med mångsidig administrativ förfarenhet.

För kollegii vidkommande funne kollegium förty fullgiltiga skäl föreligga

Sammanfattning
av kom■
merskollegii
utlåtande.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

för uppställande av krav på att samtliga tjänster av förutvarande andra
normalgraden inom kollegium för framtiden hänfördes åtminstone till 16:e
lönegraden. Att därvid göra åtskillnad mellan tjänster å ordinarie stat och
sådana på extra stat syntes kollegium icke sakligt hefogat.

Kollegium ansåge sig emellertid böra för det fall, att Kungl. Maj:t skulle
finna hinder av principiell natur föreligga för ett ståndpunktstagande i full
anslutning till vad kollegium för sin del måst påyrka, anvisa en annan
linje, efter vilken enligt kollegii mening det föreliggande spörsmålet skulle
kunna vinna en åtminstone i viss mån tillfredsställande provisorisk lösning.
Kollegium ville därutinnan hänvisa på den för övrigt rätt nära till hands
liggande utvägen att tillmäta viss betydelse åt den även av lönenämnden
beaktade omständigheten, huruvida innehavaren av en tjänst hade ställning
som byråchefens närmaste man. Vad kollegium ovan framhållit, särskilt i
fråga om vikten i allmänhet av de kollegium påvilande arbetsuppgifterna,
medförde följriktigt, syntes det kollegium, att nämnda omständighet för
kollegii vidkommande måste tillerkännas väsentligt större betydelse för bedömandet
av vederbörande befattnings ställning i löne- och andra hänseenden
än lönenämnden synts vilja fastslå såsom mera allmänt tillrådligt. Det
borde nämligen beaktas, att i kollegium jämlikt bestämmelse i den för
verket gällande instruktionen åt byråcheferna i stor utsträckning överlämnats
befogenheten och skyldigheten att avgöra vissa grupper av ärenden,
vilka visserligen icke ansetts vara av sådan vikt, att generaldirektörens
medverkan vore erforderlig, men likväl ofta för den allmänhet, som därav
berördes, vore av stor betydelse, särskilt i de fall, då, såsom ej sällan förekornme,
det fattade beslutet innebure avgörande av ansökningar om särskild
befogenhet i det ena eller andra avseendet. Det syntes vara ett sakligt intresse,
att den tjänst, vars innehavare måste vara beredd att självständigt
lägga hand vid ärenden av ifrågavarande slag och att inför generaldirektören
föredraga ärenden av större vikt eller svårare beskaffenhet, bereddes
sådan ställning, att man vid tjänstens besättande kunde förvänta sökande
med tillräckliga kvalifikationer för fyllande av de krav, som måste ställas
på dess innehavare.

Från nu anförda synpunkter måste enligt kollegii mening åtminstone 16:e
lönegraden anses vara synnerligen väl motiverad för följande tjänster i
kollegium, nämligen för en sekreterartjänst å sjöfartsbyrån, en förste byråingenjörstjänst
på industribyråns administrativa sektion, en förste byråingenjörstjänst
å bergsbyrån, en förste aktuarietjänst å statistiska byrån
samt en förste byråinspektörstjänst å fartygsinspektionsbyrån. Innehavarne
av dessa tjänster ifrågakomme nämligen i regel främst till vikarier för
respektive byråchefer.

För varje fall måste det anses vara på ett bindande sätt utrett och från
alla sakkunniga håll redan förut samstämmande godtaget, att, förutom den
ovannämnda sekreterartjänsten å sjöfartsbyrån, de båda övriga av lönenämnden
till uppflyttning i 16:e lönegraden förordade sekreterartjänsterna å

Kung/. Muj:ts proposition Nr 161. 37

industribyråns administrativa sektion och bergsbyrån borde bliva hänförda
till nämnda lönegrad, detta på grund av den avgörande-befogenhet respektive
föredragning, soin enligt särskilda kollegii beslut överlämnats åt dem.

Kollegium linge slutligen framhålla, att, sedan den förut å handelsbyråns
administrativa sektion placerade sekreterartjänsten överflyttats till fartygsinspektionsbyrån,
kollegium ansåge flertalet av de skäl, som motiverade
förenämnda tre sekreterartjänsters hänförande till åtminstone 16:e lönegraden,
påkalla även nu ifrågavarande sekreterartjänsts uppflyttning i högre lönegrad.
Det lagstiftningskomplex, vars tillämpning utgjorde föremål för
denna byrås verksamhet, måste nämligen anses vara av beskaffenhet att
under alla förhållanden kräva en administrativt högt kvalificerad tjänsteman.

I sitt utlåtande den 12 maj 1925 till riksdagens statsutskott i anledning
av två inom riksdagen väckta motioner (I: 266 och IT: 428) rörande uppflyttning
i högre lönegrad av den å kollegii stat uppförda befattningen såsom
sjötekniskt biträde samt förändring av befattningens benämning erinrade
kollegium om sitt nyss återgivna utlåtande den 17 januari 1924, däri
kollegium hemställt om uppflyttning av bland andra ifrågavarande befattning.
Utöver de skäl, som kollegium då generellt anförde för uppflyttning
av samma befattning, finge kollegium understryka vad i motionerna anförts
rörande arten av de sjötekniska biträdet åvilande arbetsuppgifterna
samt de kvalifikationer, som därför erfordrades, därvid främst finge framhållas
betydelsen och den säregna beskaffenheten av de funktioner i fråga
om den repressiva statskontrollen å fartygs sjövärdighet, som ålåge denne
befattningshavare, ävensom svårigheten att inom fartygsbefälhavarekåren,
ur vilken befattningen måste rekryteras, finna aspirant med, förutom andra
nödiga kvalifikationer, tillräckligt mångsidig allmänbildning för att kunna
i allo fylla de krav, som borde ställas å dess innehavare.

Vad anginge benämningen å befattningen ansåge kollegium den i motionerna
föreslagna, nämligen sjöfartsinspektör, icke lämplig, då med densamma
icke vore förenad någon som helst inspektionsverksamhet i egentlig
mening. Kollegium delade emellertid motionärernas uppfattning, att den
nuvarande benämningen borde utbytas mot annan mera lämplig sådan.
Efter övervägande av olika förslag i ämnet hade kollegium funnit sig böra
framställa förslag om att befattningens innehavare benämndes »sjöteknisk
statskonsulent», vilken benämning finge anses närmast motsvara de arbetsuppgifter,
som åvilade befattningshavaren ifråga.

Jag övergår nu till frågan om den centrala fartygsinspektionens organisation,
vilken, såsom tidigare nämnts, av 1926 års besparingssakkunniga behandlats
i ett särskilt, den 15 december 1928 dagtecknat betänkande.

Uti detta betänkande hava de sakkunniga, jämte det att de förorda
införande av en viss anordning, som skulle skänka fastare former åt socialstyrelsens
medverkan vid handläggningen av sådana fartygsinspektions -

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

ärenden, som gälla övervakandet av arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad
eller andra frågor av företrädesvis social innebörd, föreslagit, att,
vad kommerskollegium angår, den inom kollegium för närvarande å extra
stat inrättade fartygsinspektionsbyrån måtte uppföras å kollegii ordinarie stat.

Innan jag närmare ingår på de sakkunnigas nu berörda förslag, ber jag
att få lämna en redogörelse för tillkomsten av nuvarande organisation i
fråga om fartygsinspektionens centrala ledning och de förslag till förändringar
därutinnan, som sedan framställts.

Tillkomsten
av nuvarande
organisation
i fråga om
fartygsinspektionens

centrala ledning Sjöfartssäkerhetskomrnittén

1910.

Den s. k. sjöfartssäkerlietskommittén, som i betänkande den 16 december 1910
avgav förslag angående kontroll å fartygs sjövärdighet m. in., yttrade rörande
den centrala kontrollmyndighetens organisation, bland annat, att kommittén
funne det vara en ovillkorlig förutsättning för ett rätt utövande av statens
tillsyn å fartyg, att handhavandet härav lämnades till en central myndighet,
så inrättad, att dess tillsynsverksamhet utövades efter enhetliga grunder,
med genomförd likformighet i tillämpningen av givna säkerhetsbestämmelser,
med full sakkunskap i de ärenden, vilka ankomme på dess prövning, och
med möjlighet att skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder till fartygssäkerhetens
betryggande under minsta möjliga olägenhet för sjöfartsnäringens idkare.
Vid övervägande av det sätt, varpå en blivande teknisk centralmyndighet
för fartygskontroll lämpligen skulle kunna inordnas i den dåvarande statsförvaltningen
här i landet, hade kommittén funnit den ifrågasatta myndighetens
blivande verksamhet vara av den beskaffenhet, att den lämpligast
borde övertagas av kommerskollegium, som för det dåvarande handlade till
sjöfarten hörande ärenden i allmänhet och särskilt hade till uppgift att
övervaka säkerheten ombord å fartyg i de avseenden denna vore genom
gällande bestämmelser underkastad offentlig kontroll. I stället för en sådan
anordning hade, i saknad av ett särskilt departement för sjöfartsärenden,
allenast inrättandet av ett fristående, under något av statsdepartementen
direkt lydande verk kunnat komma i betraktande. Men då frågan om införandet
av en centralmyndighet för behandlingen av tekniska ärenden i
allmänhet icke för det dåvarande vore aktuell och inrättandet av ett dylikt
verk speciellt för fartygskontrollen så mycket mindre synts böra ifrågakomma,
som detta innebure lösryckande från kommerskollegium av eu
verksamhet, för vilken denna myndighet, så långt som den dittillsvarande
kontrollen sträckte sig, redan vore inrättad, hade kommittén icke funnit
anledning föreslå ett anordnande av tillsynen å fartyg på sistberörda sätt.
Ett bestämt skäl för att hos kommerskollegium förlägga ledningen av kontrollen
jämväl på av kommittén föreslagna nya områden förefunnes också
däruti, att kommerskollegium enligt sjölagen, i vars grunder kommittén
icke i detta avseende tillstyrkte någon ändring, hade till uppgift att övervaka
undersökningsförfarandet efter inträffad sjöolycka. Det syntes kommittén
uppenbart, att eu likformig och skyndsam tillämpning av givna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161. .‘t!)

säkerhetsföreskrifter borde väsentligen främjas genom att den preventiva och
den repressiva kontrollen över fartygs säkerhet förenades hos samma överordnade
myndighet. Tillräcklig garanti för sakkunskap, opartiskhet och självständighet
hos de personer, vilka ägde att utföra de olika åtgärderna för
kontrollens utövande i skilda riktningar, borde därjämte erhållas genom tillseende
därav, att olika härför inrättade organ bleve för sina respektive
ändamål lämpliga och skickliga samt i viss mån av varandra oberoende.
Liksom det sjötekniska biträdet och den särskilda åklagaren enligt kommitténs
förslag skulle direkt under kommerskollegium vara verksamma för
utredning och åtal på grund av inträffade sjöolyckor, ansåge kommittén, att
kommerskollegium borde utöva den tillsyn, varigenom fartygs beskaffenhet
skulle kontrolleras, genom särskilt för ändamålet inrättade organ, som inom
sitt anvisade område skulle under självständigt ansvar uteslutande öva den
tekniska tillsynen med vad därmed ägde omedelbart samband för säkerhetens
betryggande.

Kommerskollegium anförde i sitt den 24 augusti 1912 över kommittéförslaget
avgivna utlåtande i nu förevarande del huvudsakligen, att, såvitt
kollegium då kunde överskåda saken, den centrala myndigheten borde införlivas
med kollegium eller annat i dess ställe blivande ämbetsverk samt
utgöras av en mer eller mindre självständigt ställd chef, vilken i regel
borde vara fartygstekniskt (både skeppsbyggeri- och maskintekniskt) utbildad,
samt viss närmare angiven biträdande personal. I

I proposition nr 234 till 1913 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning
om anvisande av medel på extra stat för år 1914 för anordnande av
utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet m. in. Då emellertid något
förslag rörande den till grund för kontrollens anordnande avsedda lagstiftningen
icke hann föreläggas 1913 års riksdag, återtogs propositionen.

Vid propositionens framläggande hade föredragande departementschefen
ifråga om den centrala kontrollmyndigheten anfört bland annat följande.

För såvitt frågan gällde en slutgiltig lösning av spörsmålet om den
centrala tillsynsmyndighetens organisation, borde den närmast ankomma på
utlåtande av kommerskollegiikommittén, eventuellt gemensamt med departementalkommitterade.
Något dylikt utlåtande vore emellertid ännu icke
avgivet. Det gällde nu att omedelbart framlägga plan till sakens provisoriska
ordnande, åtminstone för tiden till 1914 års slut, och i sådant syfte
tilläte departementschefen sig framhålla följande synpunkter och önskemål.

Det syntes vara en fullt naturlig och riktig anordning att, såsom sjöfartssäkerhetskommittén
förutsatte, den högsta ledningen av statskontrollens verksamhet
förlädes till den myndighet, som hade att i främsta rummet företräda
sjöfartsintressena i statsförvaltningen. Så vore ock i allmänhet fallet
i andra länder. En dylik anordning vore även ur den synpunkten förmånlig,
att densamma ställde sig ekonomiskt vida mindre betungande, än om man
för ändamålet skulle inrätta ett särskilt ämbetsverk. Den fara låge jämväl

Kommerskollegii
utlåtande
den
24 auqusti
1912.

1913 års

proposition
angående provisoriskt
anordnande
av
sjö fartskontroll
under
år 1914.

Kungl. May.ts proposition Nr 161.

nära till hands, att, om fartygsinspektionen anordnades som ett från den
centrala sjöfartsmyndigheten fullt fristående organ, den åsyftade kontrollen
kunde till skada för sjöfartsnäringen komma att handhavas utan tillräcklig
kännedom om samma närings villkor och behov. Vidare erinrades om det
förhållande, att den visserligen efter ringa mått tilltagna fartygsinspektion,,
som redan vore anordnad dels för passagerarångfartyg dels ock för vissa
begränsade områden av den allmänna sjösäkerheten, lydde under eller vore
anknuten till sjöfartsorganet, vadan för kontinuitetens bevarande samt för
tillgodogörande av dittills vunnen erfarenhet syntes helt naturligt, att jämväl
den blivande, vida mera omfattande allmänna fartygsinspektionen nära
anknötes till samma sjöfartsorgan. Särskilt viktigt vore det att genom fartygsinspektionens
förläggande till statens allmänna sjöfartsorgan detta på
ett för sjöfarten synnerligen betydelsefullt område komme att tillföras eu
fond av sakkunskap och erfarenhet, som kunde väntas bliva till mycket
gagn för denna myndighets verksamhet i allmänhet.

Vid behandlingen av detta spörsmål hade departementschefen tagit under
övervägande, om och i vilken mån den sociala förvaltningen och dess centrala
organ, socialstyrelsen, borde övertaga eller äga inflytande å den gren
av statsförvaltningen, som skulle hava omsorgen om de med den nya lagstiftningen
och dess tillämpning avsedda inteessen, däri inginge, bland annat,
hänsynen till arbetarskydd.

Till belysning av ämnet återgav departementschefen det viktigaste av vad
kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade i sitt den 18 november
1911 avlämnade betänkande om socialstyrelsen anfört i fråga om
hänförandet till socialförvaltningen av arbetarskydd i vissa på speciallagstiftning
beroende näringar, däribland sjöfarten. Kommittéerna hade i denna
del yttrat huvudsakligen följande.

Dessa olika grenar av speciallagstiftning innehölle obestridligen viktiga
sociala moment, i det att de åsyftade skydd mot de med yrkesutövningen å
respektive områden förenade risker. Men detta skydd avsåge ej blott anställd
personal utan utsträcktes här till att gälla, allt efter omständigheterna,
enskild och allmän egendom, offentlig ordning och säkerhet, allmän trafik
m. m. Härmed sammanhängde, att ifrågavarande författningar innehölle
ingående bestämmelser rörande vederbörande arbetsföretags anordnande och
drift. De sociala momenten i dylika specialförfattningar vore sålunda så
nära sammanvävda med de tekniskt-ekonomiska, att författningarnas tilllämpning
i avseende å det ena området med nödvändighet måste inverka
även på det andra. Och då författningarnas tyngdpunkt låge på det ekonomiska
området, ansåge kommittéerna lämpligast, att ärenden av hithörande
slag icke tillhörde den sociala förvaltningen utan det blivande
organet för de ifrågakommande näringsintressena. Sistnämnda förvaltning
borde sålunda handhava lagstiftningsarbetet på dessa områden samt utfärda
föreskrifter och anvisningar till ledning för de tjänstemän, som skulle
tillämpa författningarna. Men givetvis måste den sociala förvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

tillförsäkras behörigt inflytande i vad anginge arbetarskyddet. Av det nu
anförda framginge, att jämväl de tjänstemannakårer, åt vilka den speciella
tillsynen över hithörande författningar anförtrotts, borde anknytas till näringsförvaltningen.
Det ville doek synas, som om dessa tjänstemän därjämte
borde, med avseende på sina uppgifter på arbetarskyddets område,
stå i viss närmare beröring med den till socialförvaltningen förlagda yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

I en till Kungl. Maj:t inkommen skrift hade, fortsatte departementschefen,
Stockholms styrmansförening uttalat sig för att tillsynsmyndigheten för fartygsinspektörerna
förlädes till socialstyrelsen och icke till kommerskollegium
samt till stöd härför anfört, i huvudsak, att då kollegii huvuduppgift inom
statsförvaltningen vore att på alla områden tillvarataga näringarnas rent
ekonomiska intressen, men sjöfartssäkerhetslagstiftningen på många håll inom
redarekretsar komme att betraktas såsom ett intrång i den ekonomiska förvärvsfriheten
och som ett avbräck för rörelsens största möjliga avkastning,
kollegium måste såsom tillsynsmyndighet komma i en ömtålig mellanställning;
att med hänsyn härtill yrkesinspektionen överflyttats till socialstyrelsen;
samt att genom den inom socialstyrelsen för det dåvarande pågående
arbetsstatistiska undersökningen rörande sjömansyrket socialstyrelsen
på grundval av undersökningens materiel fått en inblick i sjömansyrkets
olika förhållanden, vilken syntes bliva till stort gagn för den blivande inspektionsverksamheten.

Det gällde, yttrade departementschefen, för det dåvarande att taga ståndpunkt
till detta spörsmål endast med hänsyn till den närmaste tiden, och
från denna utgångspunkt samt med stöd av vad som anförts av sjöfartssäkerhetskommittén
och kommerskollegium ävensom på de av departementschefen
nyss angivna grunder tvekade departementschefen icke att förorda, att
den centrala fartygsinspektionen tillsvidare inordnades i kommerskollegium,
något som ock stode i överensstämmelse med det anförda principuttalandet
av kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade, vilket departementschefen
för sin del biträdde. Men själva förläggningen till kommerskollegium
borde ej hindra, att intresset av arbetarskydd inom sjöfartsnäringen
vunne beaktande även under det stundande provisoriet. Departementschefen
hyste den tillförsikt, att vid tillämpningen från fartygsinspektionens och
de underlydande organens sida av sjölagens och de av Kungl. Maj:t utfärdade
administrativa författningarnas bestämmelser på området man skulle
taga vederbörlig hänsyn till nyssnämnda intresse, och ett ytterligare i sådant
syfte verkande medel vore den i instruktionerna för kommerskollegium och
socialstyrelsen fastslagna befogenheten för det ena verket att påkalla deltagande
för sig vid behandling hos det andra verket av frågor utav förevarande
art. Med nyss anförda principuttalande skulle det visserligen vara
förenligt att gå något längre samt överväga spörsmålet om en tudelning
av de sjöfartssäkerheten rörande förvaltningsfrågor därhän, att de som enbart
eller i övervägande grad rörde arbetarskydd komme under direkt behand -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Anförande till
statsrådsprotokollet

över finansärenden
den
SO januari
1914.

ling av socialstyrelsen och denna underordnade organ. Men den av sjöfartssäkerhetskommittén
och eljest i ämnet förebragta utredningen innefattade ej
tillräcklig grund för att ett sådant steg toges, helst som ej heller tiden medgivit
kommerskollegii och socialstyrelsens hörande över ett dylikt uppslag.
Under nuvarande omständigheter finge departementschefen begränsa sig till
ett uttalande, att denna fråga innefattade en framtidstanke, som förtjänade
att efter vederbörlig utredning tagas i grundligt övervägande.

Vid remiss till lagrådet den 30 januari 1914 av förslag till lag om tillsyn
å fartyg anförde föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
över finansärenden rörande nu förevarande spörsmål vidare bland annat
följande.

Fullständig enighet hade rått därom, att den blivande fartygskontrollen
icke vore av beskaffenhet att påkalla bekostandet av ett särskilt ämbetsverk
för ändamålet. Ända till det sista skedet av ärendets beredning hade man
jämväl varit enig därom, att den centrala tillsynsmyndigheten, åtminstone
till dess ett särskilt handels- och sjöfartsdepartement blivit inrättat,
borde anknytas till kommerskollegium, som hade att i främsta rummet företräda
sjöfartsintressena i statsförvaltningen. Inom sjöfartssäkerhetskommittén
gjordes ingen häremot avvikande åsikt gällande, ehuruväl herr Hök,
under instämmande av herrar Gummeson och Lindley, med skiljaktighet
från majoritetens motivering framförde den meningen, att man borde försäkra
sig om, att tillsynsmyndighetens chef bleve en högt kvalificerad,
speciellt fartygstekniskt utbildad person, som icke kunde befaras åsidosätta
sjöfartssäkerheten för andra sjöfartsintressen.

Efter att hava erinrat om ovan återgivna uttalande av departementalkommitterade
och kommerskollegiikommittén samt den av Stockholms styrmansförening
framförda meningen ävensom 1913 års nyss berörda proposition
i ämnet anförde departementschefen vidare, att i det framlagda lagförslaget
hade det centrala tillsynsorganet betraktats såsom en särskild
myndighet med benämning fartygsinspektionens chefsmyndighet utan angivande
av, huruvida densamma skulle verka fullt fristående från andra
myndigheter eller ingå såsom del i någon förut befintlig. Vid äskande av
anslag till fartygsinspektionen vore det emellertid departementschefens mening
att, i anslutning till den ståndpunkt, som intagits jämväl av de i ärendets
beredning härutinnan deltagande representanterna för socialstyrelsen, förorda
chefsmyndighetens anknytande till det dåvarande sjöfartsorganet, kommerskollegium,
detta på huvudsakligen följande grunder.

Till en början syntes det icke kunna bestridas, att starka praktiska skäl, åtåtminstone
vid en första organisation av den ifrågavarande tillsynsmyndigheten,
talade för dess införlivande med kommerskollegium. Den repressiva kontroll
över fartygs säkerhet, som utövades genom undersökning av sjöolyckor
och ansvars utkrävande, låge enligt gällande sjölag hos kommerskollegium,
och från intet håll hade fråga väckts om upphörandet av sagda förhållande,

Ku»nl. Maj.ts propoaitio» Nr 161. tö

men val om åvägabringandet av större enhetlighet och effektivitet i ledningen
av kommerskollegii tillsyn härutinnan. På grundval av sjöfartssäkerhetskomniitténs
enhälligt beslutade förslag om åtgärder till vinnande av sistberörda
syfte vilade ock det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget
till ändring i vissa delar av sjölagen. Enligt detta förslag komme bland
annat området för undersökning efter inträffad sjöolycka att utvidgas till
svårare olycks- och sjukdomsfall bland de å fartyg ombordvarande, och rapporterna
häröver skulle insändas till kommerskollegium för åtgärd. Den sjötekniska
sakkunskap, som borde anlitas vid frågan om åtals anställande,
funnes ock företrädd hos kommerskollegium, liksom det vore meningen att
träffa motsvarande anordning vid inrättandet av den särskilda sjöåklagarmyndigheten.
Naturligen vore det för olika tillsynsåtgärders samverkan till
sjöfartens säkerhet av betydelse att den repressiva kontrollen kunde utövas
i ett visst samband med den preventiva och att omedelbar tillgång till endera
tillsynsgrenens erfarenhet och material stode den andra till buds. Så
mycket mera naturligt förefölle det att vid en nu företagen utvidgning av
statskontrollen å fartyg förlägga denna till kommerskollegium, som man
därvid ägde fördelen att bygga på en redan påbörjad utveckling. Den dittillsvarande
tillsynen över passagerarfartyg utövades under inseende av kommerskollegium,
och hos denna myndighet vore också de anstalter förlagda,
vilka på senare tid inrättats för att provisoriskt fylla de internationella fordringarna
på fartygs beskaffenhet och kontrollen däröver (inspektion å bärgningsredskap
och utfärdande av fribordscertifikat). Och slutligen anmärktes
det förhållandet, att fartygskontrollen i de länder, efter vilkas lagstiftning
vi för vår sjöfarts obehindrade bedrivande vore nödsakade att i viktiga avseenden
anpassa oss, inginge såsom ett led i den centrala sjöfartsförvaltningen.
Då den internationella utvecklingen på förevarande område, med
den ömsesidiga tillämpningen av fartygskontrollen, som densamma medfört,
krävde ständig kommunikation emellan de statsmyndigheter, vilka i de
skilda länderna utöva kontrollen, vore det av icke ringa vikt för ärendenas
skyndsamma och tillfredsställande avgörande, att desamma å ömse sidor
behandlades av de myndigheter, vilka hade den utrikes sjöfarten inom sitt
tjänsteområde. Huru angelägen man än borde vara att undvika obehörig inverkan
av enskilda sjöfartsintressen på frågor, som rörde säkerheten, måste väl
dock erkännas, att det för behandlingen av dessa spörsmål, särskilt i deras
internationella sammanhang, vore nödigt att äga kännedom om sjöfartens
allmänna läge, och de i berörda hänseende erforderliga kvalifikationerna hos
den förvaltande myndigheten syntes i allt fall företrädesvis vara till finnandes
hos det centrala sjöfartsorganet. Skulle den ifrågavarande kontrollverksamheten
ordnas fristående från kommerskollegium, bleve det fördenskull av
nöden att tillsynsmyndigheten som regel inhämtade kommerskollegii yttrande,
vilket icke allenast komme att vålla tidsutdräkt, utan även lätt gåve upphov
till en viss osäkerhet i tillsynens utövande.

För att gent emot nyss anförda omständigheter motivera den övervägande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

lämpligheten av att ordna tillsynen på annat sätt än i samband med den centrala
sjöfarts förvaltningen skulle det vara nödigt att påvisa, att ärendenas
egen natur påkallade deras behandling annorstädes eller att frågan ur kostnads-
eller andra hänsyn gjorde detta önskligt. Då det med betydande kostnader
förbundna inrättandet av en inom statsförvaltningen alldeles fristående
tillsynsmyndighet icke ifrågasatts, återstode härvid att taga under övervägande
den framkomna tanken på fartygstillsynens inordnande under socialstyrelsen.
Enär även med detta förslag befattningshavarna inom den centrala
myndigheten måste äga speciell fackkunskap och behövas till visst antal,
varför dittillsvarande tjänstemän inom socialstyrelsen icke kunde övertaga
någon väsentlig del av de nya specialuppgifterna, vore ur kostnadssynpunkt
intet att vinna med förslaget. Beträffande åter kontrollärendenas beskaffenhet
vore det väl obestridligt, att en del av dessa stode det område,
varpå yrkesinspektionen vore verksam, synnerligen nära. Detta vore fallet
beträffande tillsyn över lastnings- och lossningsarbete ombord å fartyg samt
inspektion av bostads- och andra levnadsförhållanden ombord. Men nyssberörda
del av den nya myndighetens verksamhet komme ingalunda att bliva
den mest omfattande. Den speciallagstiftning, vars tillämpning skulle efterses,
gällde icke blott arbetarskydd, utan anginge fartygsmaterielens beskaffenhet
och rederirörelsens anordnande överhuvud med hänsyn till allmän och
enskild säkerhet. Tillsynsmyndigheterna avsåges skola i möjligaste mån
gå vederbörande näringsidkare tillhanda redan vid fartygets konstruktion
och byggande; förrätta och övervaka besiktningar och inspektioner å fartyg
i alla dess delar; göra passagerarfartygsbesiktningar och utfärda certifikat
på grundvalen av dessa; fastställa last märke och utfärda fribordscertifikat
ävensom andra certifikat och handlingar, vilka med hänsyn bland annat till
den utrikes sjöfarten påfordrades etc., allt åtgärder, vilka toge en övervägande
del av myndighetens verksamhet i anspråk och som visserligen vore av betydelse
ur arbetarskyddssynpunkt, men därjämte ägde det allmännare syftet
att skydda fartyg, passagerare och gods likaväl som de ombord anställda
personerna.

Att överföra den antydda verksamheten till socialstyrelsen vore att belasta
denna myndighet med en mängd för densamma främmande uppgifter,
utan att därmed vunnes något praktiskt syfte, men tvärtom bestämda olägenheter
vållades.

Mot fartygskontrollens förläggning hos kommerskollegium hade väsentligen
anmärkts, att man icke kunde från kommerskollegium påräkna en
lika intresserad och sakkunnig behandling av de rent sociala spörsmålen,
som från den myndighet, som hade de sociala ärendena till sin huvuduppgift.
Obestridligen funnes i denna uppfattning åtskilligt beaktansvärt. Det
medgåves gärna, att kommerskollegium såsom en helhet betraktat, med den
mångskiftande verksamhet, som ålåge detta verk, icke kunde väntas ägna
ett lika stort intresse och ett lika sakkunnigt arbete åt speciellt arbetarskyddsbestämmelsernas
övervakande, som man ville påräkna från social -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 161.

styrelsens sida. Men farhågorna i berörda hänseende kunde undanröjas på
annat sätt än genom att förlägga det hela eller någon del av ärendena till
socialstyrelsens direkta avgörande. Sjöfartssäkerhetskommittén hade velat
tillgodose syftet av en snabb, fackkunnig och intresserad ledning av fartygstillsynen
genom förslaget om att den centrala fartygsinspektionen, ehuru
anknuten till kommerskollegium, skulle vara en i första hand självständigt
beslutande myndighet. Av organisatoriska och andra skäl syntes förverkligandet
härav stöta på svårigheter, vilka departementschefen i motiveringen
till den förutnämnda propositionen till 1913 års riksdag om anordnande av
utvidgad statskontroll närmare vidrört. Men i själva verket syntes, även
om kommerskollegium framstode såsom den formellt beslutande myndigheten,
den däri införlivade chefsmyndigheten såväl kunna som böra inrättas
så, att densamma erhölle tillräcklig förmåga av initiativ samt erforderlig
självständighet och handlingskraft för tillsynens effektiva bedrivande. Härvid
vore det av vikt att vinna största möjliga trygghet för att fartygsinspektionens
chef, såsom de ovan omförmälda ledamöterna av sjöfartssäkerhetskommittén
herrar Hök, Gummesson och Lindley också framhållit,
måtte bliva en på det speciellt fartygstekniska området högt kvalificerad
person, som vore förtrogen med de internationella fordringarna på fartygssäkerheten
och även utåt vore lämplig att representera den svenska fartygstillsynen.

Därjämte borde socialstyrelsens speciella intresse och sakkunskap för en
yrkesinspektions uppgifter även inom ifrågavarande tillsynsgren kunna tillgodogöras
medels ett ordnat samarbete mellan nämnda myndighet och kommerskollegium,
särskilt med avseende å arbetarskyddet och i övrigt, där de båda
myndigheternas arbetsfält vore likartade eller gränsade till varandra. En
dylik samverkan vore redan enligt gällande instruktioner förutsatt att i
allmänhet äga rum mellan de båda verken. Mellan fartygsinspektionens
chefsmyndighet och socialstyrelsen borde emellertid samarbetet bliva mera
konstant. Redan vid den första organisationen av fartygsinspektionens
chefsmyndighet horde en sådan samverkan konstitueras, socialstyrelsens
redan vunna erfarenhet utnyttjas samt tillsynsverksamheten å fartyg speciellt
beträffande arbetarskyddet gemensamt planläggas. Denna samverkan för
tillgodoseende av de rent sociala uppgifterna borde därefter permanent bibehållas,
icke allenast tillfälligtvis etableras. Frågor av ovanberörda beskaffenhet
borde sålunda göras till föremål för gemensam handläggning av
de båda ämbetsverken, ehuruväl beslutanderätten i ärenden, som komme
under lagen om tillsyn å fartyg, självfallet borde tillkomma kommerskollegium.
För att härunder bereda socialstyrelsen möjlighet att verksamt
deltaga i de sjöfartstekniska detaljernas bedömande syntes anställandet av
tillsvidare en tjänsteman hos nämnda styrelse med nautisk eller eventuellt
fartygsteknisk utbildning vara erforderligt.

Genom dylika anordningar finge socialstyrelsen behörigt inflytande på
kommerskollegii tillsynsverksamhet, utan att verkställigheten av nödiga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

kontrollåtgärder förrycktes eller försenades. Tvångsåtgärderna vore beträffande
s.iöfartssäkerheten av annat slag än vid arbetarskyddet i land. I
det senare fallet kunde den lokala yrkesinspektionen ingripa allenast genom
Konungens befallningshavande i orten. Vore däremot ett fartyg osäkert,
förf ores på annat sätt. Varje fel eller brist i fartyget vore i och för sig
en förseelse, som, därest åtal följde, komme att bestraffas. Den hos kommerskollegium
anställde, särskilde sjöåklagaren, i vars tjänsteplikt det skulle
ingå att utan angivelse beivra de svårare förseelserna, borde äga omedelbar
tillgång till de häröver hos fartygsinspektionens chefsmyndighet befintliga
rapporter. Kunde fartyget på grund av bristande sjövärdighet icke med
säkerhet nyttjas, vore det ett verksamt medel att vägra fartyget registrering
eller nationalitetshandling. Då nu utfärdandet härav vore beroende på
kommerskollegii åtgärd, syntes kollegium lämpligen böra äga att omedelbart
taga kännedom om och materiellt pröva de sakförhållanden, som utgjorde
grunden för en åtgärd, för vilken kollegium självt vore ansvarigt. Vad
slutligen beträffade de svåraste fallen av fartygs osäkerhet, där omständigheterna
nödvändiggjorde ett ofördröjligt kvarhållande av fartyget efter
direkt beslut från den centrala tillsynsmyndigheten själv eller dess underordnade
organ, syntes det med fog kunna påstås, att det centrala sjöfartsorganet,
därest detta icke skulle tillvitas att taga hänsyn till enskilda intressen
framför de allmänna, vore mest skickat att, med stöd av därinom
befintlig, väl kvalificerad sakkunskap, på ett allsidigt sätt pröva behövligheten
och utsträckningen av en i sina konsekvenser så vittgående åtgärd
som ett förbud mot fartygs nyttjande innebure.

Med en fullt kompetent, i erforderlig utsträckning självständigt verksam
chef för fartygsinspektionen, en fast ordnad samverkan mellan socialstyrelsen
och fartygsinspektionens chefsmyndighet för tillgodoseende av de företrädesvis
sociala uppgifterna samt en av kompetent sjötekniker biträdd, väl kvalificerad
sjöåklagare syntes det på angivna skäl bliva tillräckligt sörjt för
arbetarskyddet ombord å våra fartyg även om man, för undvikande av
organisatoriska och andra väsentliga olägenheter, införlivade fartygsinspektionens
chefsmyndighet med kommerskollegium såsom det centrala förvaltningsorganet
för sjöfartsärenden i allmänhet. Skulle det emellertid visa sig,
att i detta avseende träffade anordningar icke verkade tillfredsställande,
kunde ju en omorganisation härutinnan göras på grund av vunnen erfarenhet
om den nu föreslagna tillsynens verkningar. Chefsmyndighetens särskilda
uppgifter samt dess samarbete med socialstyrelsen borde genom av Konungen
utfärdad instruktion närmare bestämmas.

Frågans be- f propositionen nr 122 till 1914 års senare riksdag framlade Kungl. Maj:t
''lTu^års Ve- förslag angående anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet
nare riksdag, m. m. Vid frågans anmälan i statsrådet den 29 maj 1914 hade föredragande
Anförande till departementschefen till protokollet över finansärenden nämnda dag, efter att
»tatsradsproto- jlaya erjn ra( om Ya(j som tidigare i ärendet förekommit, anfört följande.

Kviifjl. Maj:ts iiroiiosifion Xr 161.

Socialstyrelsen, som anmodats att inkomma med det utlåtande, vilket från
styrelsens sida kunde föranledas av den ökning i styrelsens arbetskrafter,
som i ovanberörda anförande till statsrådsprotokollet den ‘50 januari 1 bil
ifrågasatts, hade den 28 april 1914 avgivit sådant utlåtande. Vid berörda
utlåtande funnes emellertid fogad en av socialfullmäktigen H. Lindqvist
avgiven reservation, vilken departementschefen i betraktande av dess principiella
innebörd ansåg sig böra återgiva. Reservationen var av följande
lydelse:

>l)e uppgifter, som skulle komma att åligga den föreslagna fartygsinspoktionen,
måste enligt min mening till stor, ja måhända övervägande del anses
fullfölja syften av social innebörd. Bestämmelserna om sjövärdighet ha ju
ifråga om lastfartyg i främsta rummet till ändamål att skydda besättningen
mot olycksfall i arbete. Beträffande passagerarfartyg ha berörda bestämmelser
tydligen delvis samma ändamål, och ifrågasättas kan därjämte med
skäl, om icke syftet med hänsyn till passagerarna jämväl är att anse såsom
huvudsakligen socialt - föreskrifterna om emigranters befordring till främmande
världsdel räknas självklart till den sociala lagstiftningen. Andra
till fartygsinspektionen hörande frågor, såsom rörande skyddsanordningar
vid maskiner och redskap, åtgärder till främjande av arbetets sundhet, besättningens
kost-, logi- och sjukvårdsförhållanden ombord, minderårigas
användande m. m., äro uppenbarligen att hänföra till det sociala området.

Med hänsyn till motsättningen mellan sociala och ekonomiska intressen,
måste de förra så vitt möjligt tillgodoses genom särskild lagstiftning och
tillsyn. Så har beträffande flertalet slag av verksamhet skett genom lagen
om arbetarskydd och yrkesinspektionen, och jag kan icke se, varför ej samma
regel borde tillämpas jämväl i avseende å sjöfarten. Enklast skulle detta
åvägabringas genom en utsträckning, måhända i samband med vissa förändringar,
av nämnda lag och inspektion till sjöfarten.

Genom att uppdraga den lokala fartygsinspektionen åt yrkesinspektionen,
vilket i väsentlig mån antagligen läte sig väl göra, skulle ej blott de sociala
intressena bliva bättre tillgodosedda, utan uppenbarligen även betydande
besparingar göras för statsverket. Under vintertiden, då sjöfarten i åtskilliga
hamnar är inställd och i de övriga är i betydlig grad inskränkt,
skulle särskilda fartygsinspektörer på många platser få intet eller föga att
göra. Införlivade med yrkesinspektionen åter skulle de kunna användas
till andra göromål under vintertiden. Erforderlig sakkunskap är för övrigt,
enligt vad jag inhämtat, redan tillfinnandes inom yrkesinspektionen. Sålunda
har en yrkesinspektör haft anställning vid varv i olika länder och i sjötjänst
samt även utfört, besiktningar av fartyg för sjöförsäkring, och en
assistent har tidigare tillhört mariningenjörskåren. Bland underinspektörerna
har vidare ett flertal tidigare tjänstgjort som fartygsmaskinister, tre av dem
vid flottan. Yrkesinspektörerna äro redan nu, med undantag för en, som
lämpligen torde kunna förflyttas, ganska ändamålsenligt fördelade på de
större hamnstäderna. Å mindre hamnplatser borde yrkesinspektionens kommunala
tillsynsorgan, vartill med tiden väl även hamnmyndigheterna komma
att räknas, kunna vara till avsevärd nytta för fartygsinspektionen. Naturligen
borde också staten för denna inspektion tillgodogöra sig den medverkan,
tull- och lotsverken lämpligen kunde giva.

Då sålunda från såväl socialpolitisk som statsfinansiell synpunkt med fog
kan ifrågasättas att åt statskontrollen å fartygs sjövärdighet m. m. jämte i
samband därmed tillämnade förändringar i sjölagstiftningen giva en helt

kollet över
finansärendmi
den 29 maj
1911.

Personal i
kommerskollegium.

Personal i
socialstyrelsen.

1929 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

annan gestaltning än den föreslagna, har jag ansett, att socialstyrelsen, oaktat
den därom ej erhållit uppdrag, bort ingå i prövning av den föreliggande
frågan i hela dess vidd och därefter avgiva det yttrande och förslag, vartill
prövningen kunnat föranleda.»

Ett bestämt uttalande till förmån för centralmyndighetens förläggande
till kommerskollegium förelåge å andra sidan, fortsatte departementschefen,
från Sveriges allmänna sjöfartsförening, å vars kort tid förut hållna årsmöte
en sådan förläggning enhälligt förordats.

Vid övervägande av de olika synpunkter, som gjort sig gällande i denna
förläggningsfråga, kunde departementschefen ej annat än ansluta sig till
den ståndpunkt, som enligt det förut åberopade anförandet till statsrådsrådsprotokollet
den 30 januari 1914 intagits av hans företrädare i ämbetet,
ävensom till den utförliga motivering, varå densamma grundats. Närmare
bestämmelser rörande ifrågavarande samarbete mellan kommerskollegium
och socialstyrelsen syntes böra i instruktionsväg meddelas av Konungen i
den mån saken ej kunde ordnas genom överenskommelse mellan ämbetsverken.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle inom kommerskollegium (å extra stat)
upprättas en fartygsinspektionsavdelning, vilken, intill dess den föreslagna
sjöfartsbyrån kunde komma till stånd, närmast borde anslutas till byrån för
ärenden angående utrikes handeln och sjöfarten (utrikesbyrån). I spetsen
för avdelningen skulle ställas en chef, överinspektören, närmast sorterande
under byråchefen å utrikesbyrån men i övrigt beklädd med den vidsträckta
beslutanderätt, som ärendenas ofta brådskande beskaffenhet krävde. En
ganska vittomfattande decentralisation läte sig ock på detta område väl
försvara, med hänsyn till att göromålen merendels krävde en uteslutande
teknisk sakkunskap, vilken i allmänhet ej syntes vara förefintlig hos överinspektörens
överordnade.

Särskilda utskottet nr 2, som behandlade propositionen, hade icke något
att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag i nu berörda delar, och riksdagen biföll
förslaget oförändrat.

I anledning av särskild framställning från Kungl. Maj:t anvisade riksdagen
vidare medel för anställande i socialstyrelsen av en byråassistent för sjöfartsärenden
samt en nautiskt utbildad amanuens och ett kvinnligt biträde
m. m. I

I statsverkspropositionen till 1919 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till omorganisation av kommerskollegium. Såväl kommerskollegiikommittén
och departementalkommitterade som kommerskollegium hade ansett,
att samtliga sjöfartsärenden, även ärenden rörande fartygsinspektionen, borde
handläggas å en och samma byrå. Föredragande departementschefen förordade
emellertid på angivna skäl inrättande av en särskild fartygsinspek -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 161. 49

tionshyrå och anförde vidare i fråga om fartygsinspektionens förläggning
följande.

Skäl kunde visserligen anföras för den mening, som tidigare hävdats av,
bland andra, socialstyrelsen, att fartygskontrollen på grund av dess .sociala
betydelse borde tillkomma en avdelning inom nämnda styrelse, eller ock
kunde ifrågasättas att ordna fartygsinspektionen såsom en självständig myndighet.
Då tillräcklig utredning för ett slutligt ståndpunktstagande till endera
av dessa organisationsformer icke förefunnes samt frågan om inrättande
av ett socialdepartement härvidlag också kunde vara av betydelse, hemställde
departementschefen, att fartygsinspektionen måtte tills vidare organiseras
såsom en byrå inom kommerskollegium.

I enlighet härmed föreslogs i propositionen upprättande inom kommerskollegium
av dels en sjöfartsbyrå, dels en fartygsinspektionsbyrå, den senare
dock på extra stat. Förslaget i dessa delar bifölls av riksdagen, som emellertid
uttalade, att riksdagen funnit det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl
kunde anses anförda för förslaget om inrättande av en särskild fartygsinspektionsbyrå,
då dess uppgifter syntes åtminstone tills vidare kunna ganska
väl fyllas av en sektion för fartygsinspektion inom sjöfartsbyrån, men med
hänsyn till vad departementschefen därom anfört samt då byrån i fråga
föreslagits till uppförande å extra stat, hade riksdagen funnit sig kunna
bifalla förslaget jämväl i denna del.

Vid 1926 års riksdag hemställdes sedermera i en inom andra kammaren
väckt motion (nr 144), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning av frågan om överflyttande från kommerskollegium till socialstyrelsen
av de sjöfartssäkerhetskontrollen rörande frågor, som enbart eller
i övervägande grad rörde arbetarskyddet, samt framläggande för riksdagen
snarast av förslag till sådan överflyttning i den oinfattning, som genom utredningen
kunde ådagaliiggas vara ändamålsenlig. Över motionen inhämtade
riksdagens vederbörande utskott yttranden från kommerskollegium och
socialstyrelsen. Dessa yttranden, vilka finnas in extenso avtryckta såsom
bilagor till statsutskottets utlåtande nr 120 vid 1926 års riksdag, voro av
huvudsakligen följande innehåll.

Kommerskollegium uttalade i sitt den 12 mars 1926 avgivna yttrande,
att kollegium för sin del icke funnit skäl föreligga för en ändring i den
dittills bestående ordningen. Till stöd härför anförde kollegium, bland
annat, följande.

De förhållanden, som utgjorde föremål för fartygsinspektionens verksamhet,
kunde i korthet angivas vara dels allmän säkerhet med avseende
å fartyget samt säkerhetsförhållanden, som väsentligen rörde de ombordvarande,
dels åtgärder till förhindrande av olycksfall, dels ock hygieniska
förhållanden med avseende å besättningens bostäder samt dylika förhållanden
ombord i allmänhet. Det borde bemärkas, att dessa förhållanden och

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 131 liäft. (Nr 161.)

Förslag till
förändringar
i fråga om
fartygsinspektionens

centrala ledning.

1936 ars
riksdag.

Motioner.

Kommerskollegii
yttrande
den
12 mars 1926.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 161.

särskilt de, som fölle inom de båda första grupperna, ofta vore i vederbörande
författningar behandlade i intimt sammanhang med varandra och
i vart fall reglerade utan hänsyn till någon sådan systematisk åtskillnad,
som i motionen ifrågasatts.

Vad beträffade den av motionärerna åsyftade uppdelningen av fartygsinspektionens
nuvarande verksamhet i sjöteknisk kontroll och social tillsyn
ville kollegium till en början framhålla, att det skulle vara principiellt
oriktigt att företaga en sådan tudelning av det enkla skäl, att sjösäkerheten
hos fartyget såsom sådant ju i själva verket vore en arbetarskyddsfråga av
främsta ordningen. Det syntes sålunda icke vara ändamålsenligt att till
arbetarskyddet hänföra övervakningen av sådana mindre risker, som utgjordes
av otillfredsställande hygieniska anordningar ifråga om bostäder,
sundhetsförhållanden etc. eller otillräckliga skyddsanordningar till undvikande
av oftast relativt mindre allvarliga olycksfall vid lastning och lossning,
såsom krossade fingrar eller dylikt, medan däremot övervakandet av
de större riskerna, omfattande fartyg med man och allt, betraktades såsom
en arbetarskyddet ovidkommande fråga. Snarare finge väl tillsynen över
vidtagandet av skilda anstalter till tryggande av de sjöfarandes liv anses
vara det förnämsta arbetarskyddet, under det att de angelägenheter, med
vilka tillsynen hade att taga befattning för tryggande av besättningens hälsa
och trevnad ombord och annat dylikt, jämväl ur rent social synpunkt torde
böra, ehuru i sig själva synnerligen viktiga, anses komma mera i andra
rummet.

Om det vore riktigt, å ena sidan, att fartygskontrollen, såsom det förmenades,
med sin nuvarande förläggning icke vore fullt effektiv, samt, a
andra sidan, att arbetarskyddskontrollen skulle bliva effektivare, om den
förlädes till socialstyrelsen, skulle tydligen genomförandet av den ifrågasatta
tudelningen få till följd, att kontrollen över åtgärder för mindre riskers
undanröjande bleve strängare än kontrollen i fråga om större risker, vilket
resultat väl näppeligen varit avsett.

För övrigt borde i detta sammanhang erinras, att önskemål beträffande
fartygsbesättningens trevnad och hygieniska förhållanden, såsom exempelvis
ventilering av och tillträde till bostäder, kunde vara av beskaffenhet att
komma i konflikt med rena sjösäkerhetshänsyn, varför dessa frågor borde
bedömas samtidigt. Att en av flera myndigheter utövad kontroll å ett och
samma fartyg måste medföra oreda, ja även risker, låge därför redan av
denna anledning i öppen dag.

Härtill komme, att det, enligt kollegii förmenande, icke läte sig göra att
fastställa en bestämd åtskillnad mellan begreppen allmän sjösäkerhet och
sjösäkerhetsförhållanden, som i första hand avsåge besättningen, vilket likaledes
utgjorde ett principiellt och väsentligt hinder för en uppdelning av
tillsynsverksamheten på skilda händer. Denna mening, åt vilken kollegium
jämväl givit uttryck i ett den 6 november 1925 avgivet yttrande i anledning
av vissa från internationella arbetsbyrån gjorda förfrågningar, hade
så till vida delats av socialstyrelsen, att styrelsen i utlåtande i frågan förklarat
det möta stora svårigheter att uppdraga någon bestämd gräns mellan
begreppen i fråga.

Därest vid en ifrågasatt tudelning av kontrollärendena tillsynen över
passagerarfartyg såsom sådana skulle skiljas från de sociala arbetarskyddsfrågorna,
så syntes jämväl detta innebära en principiell oriktighet, då passagerarfartygskontrollen
till sin natur vore och alltid ansetts vara — förutom
eu allmän ordnings- och säkerhetsangelägenhet — ett socialt intresse. Att

Kniiyl. Maj:ls proposition Nr Kil. Öl

återigen ett skiljande av dessa ärenden från den egentliga sjöfartssäkerlietskontrollen
skulle innebära betydande olägenheter syntes kunna enklast påvisas
genom att erinra om betydelsen av passagcrarfartygscertilikatet, för vars
utfärdande fordrades sjövärdighet såväl hos fartyget såsom sådant som ock
beträffande dess utrustning och anordningar. Som dylikt ccrtilikat vore
obligatoriskt för passagerarfartyg, innebure nämnda fordran en fullständigt
säker garanti att å fartyget i något avseende anmärkta brister utan dröjsmål
avhjälptes, såvida fartygsägaren icke avstode ifrån att nyttja sitt fartyg
för passagerares befordran. Om och när den sedan längre tid tillbaka
svävande frågan om införande av s. k. fartcertifikat, avsedda att utgöra
behörighetshandling för nyttjande av lastfartyg, löstes i positiv riktning,
komme detta att skänka tillsynsmyndigheternas åtgärder enahanda effektivitet
beträffande sistnämnda fartyg. Det vore emellertid uppenbart, att ett
utbrytande av arbetarskyddskontrollen från den övriga tillsynen skulle i
avsevärd grad förtaga verkan av samma kontroll, såvida icke beslut om
utfärdande av certifikat linge fattas först efter gemensam beredning mellan
ifrågakommande ämbetsverk, vilket otvivelaktigt skulle innebära en i vissa
fall så betydande olägenhet, att införande av en dylik ordning knappast
kunde sättas ifråga.

Kollegium framhöll därefter, att även andra skäl av praktisk art syntes
tala mot en tudelning av ifrågavarande kontroll. I avseende härå anförde
kollegium följande.

Som det vid å ena sidan finge antagas, att de kontrollorgan, som för
närvarande funnes inom yrkesinspektionen, hade full sysselsättning med
sina nuvarande uppgifter och således icke kunde tåla en mera avsevärd
utökning i desamma, medan å andra sidan, såsom ofta och med rätta
framhållits, fartygsinspektionens nuvarande personalutrustning vore otillräcklig
för inspektionens uppgifter, så skulle ett överförande till socialstyrelsen
av arbetarskyddskontrollen uppenbarligen förutsätta en ökning av
tillsynsorganens personal. Det borde nämligen anmärkas, att antalet av
allenast sådana tillsynsförrättningar, som i främsta rummet kunde anses
hava karaktär av arbetarskyddskontroll, nämligen inspektionen avseende
bostäder och andra för besättningen avsedda rum samt övriga förhållanden,
beträffande vilka socialstyrelsens särskilda medverkan vore föreskriven i
§ 2 tillsynsförordningen, under de senaste tre åren utgjort ej mindre än
904 i medeltal per år räknat. Överflyttandet av detta högst väsentliga
antal förrättningar på andra tillsynsorgan måste obestridligen innebära en
avsevärd arbetsökning för dessa.

När det, såsom i motionen framhölles, på sin tid förmenats, att sjövärdighetskontrollens
förläggning till yrkesinspektionen, särskilt med hänsyn
till arbetsförhållandena vintertid, skulle komma att innebära en viss besparing,
syntes detta hava varit beroende på, att man ej haft fullt klart för sig,
huru den nya kontrollorganisationen skulle komma att verka och hur den
svenska sjöfarten skulle komma att utveckla sig. Denna påginge ju numera
även i våra nordligare hamnar så gott som hela året om, och den tid, då
väderleksförhållandena vållade inskränkning i sjöfarten, erfordrades mer än
väl för att fartygsinspektörerna skulle kunna övervaka avhjälpandet å de
upplagda fartygen av sådana anmärkta brister, som icke kunde utföras under
själva seglationen, om ej denna skulle därav lida intrång.

Ett annat praktiskt hinder för den ifrågasatta tudelningen låge i det intima
sambandet mellan den preventiva kontrollen och den repressiva, vilken senare
i första hand ombesörjdes av kommerskollegii sjöåklagare och sjötekniska

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 161.

biträde, som båda, sina instruktioner likmätigt, hade att taga befattning
jämväl med ärenden av den natur, att de borde räknas till rena arbetarskyddsfrågor.
Det vore utom all fråga, att det formfria samarbete mellan
de olika kontrollorganen, som med den rådande ordningen kunde försiggå
utan besvär och tidsutdräkt, skulle omöjliggöras, i den mån viss del av kontrollen
förlädes till annat ämbetsverk, såvida icke en uppdelning av arbetet
på flera händer vidtoges.

I detta sammanhang finge jämväl beaktas, att i den mån en betryggande
bemanning kunde anses utgöra en arbetarskyddsangelägenhet, en del av de
frågor, som för närvarande handhades av navigationsskoleinspektören och
kollegii sjöfartsbyrå i dess egenskap av sjömanshusens chefsmyndighet, vid
en konsekvent genomförd uppdelning skulle komma att splittras på skilda
håll, vilket emellertid icke ens syntes kunna ifrågasättas.

Slutligen funnes ännu en praktisk sida av saken, som gjorde, att en tudelning
av kontrollen knappast läte sig utföra, nämligen hänsyn till de rent
internationella förhållandena. På grund av sjöfartens internationella karaktär
måste varje lagstiftning på området bliva internationell eller i vart fall
så nära som möjligt ansluta sig till internationella förebilder. Det vore ju
också intresset av att åstadkomma internationell likformighet, som föresvävat
den internationella arbetsbyrån i Geneve vid avfattandet av de frågor
rörande bland annat allmänna principer för tillsynen över sjöfolkets arbetsförhållanden,
vilka nyligen blivit för Sveriges vidkommande besvarade. För
genomförande av en dylik samstämmighet krävdes emellertid också internationell
likformighet i fråga om kontrollorganen och i intet annat land funnes
någon tudelning genomförd i fråga om sjösäkerhetskontrollen. I England
hade man till och med efter vad kollegium försport börjat dryfta frågan,
huruvida icke viss tillsyn beträffande säkerhetsåtgärder vid fartygs
lossning och lastning, vilka närmast avsåge tryggandet av stuveriarbetarnas
säkerhet, borde överflyttas till den myndighet, som handhade sjöfartssäkerhetskontrollen.

Vidkommande de internationella förhållandena borde till sist jämväl framhållas,
att de förhandlingar mellan olika länder, som lagstiftningen på området
förutsatte, i hög grad komme att försvåras, därest ett land därvid
skulle representeras av skilda myndigheter.

Efter att därefter hava uttalat, att, då det, såsom kollegium uppvisat,
icke vore vare sig av principiella eller praktiska skäl lämpligt eller ens
möjligt att uppdela den statliga fartygskontrollen i ett rent sjösäkerhetsmoment
och ett mera socialt moment, det av motionärerna åsyftade resultatet
icke kunde nås med mindre fartygsinspektionen i dess helhet bleve överflyttad
till socialstyrelsen, förklarade sig kollegium — med den ställning
kollegium intagit till det i motionen väckta spörsmålet — böra framlägga
de skäl och synpunkter, på grundval av vilka jämväl detta senare alternativ
syntes kollegium kunna, utan igångsättande av särskild utredning, till
innebörd och verkningar bedömas.

Ett av de förnämsta skäl, som legat till grund för den nuvarande ordningen,
hade, yttrade kollegium, varit den omständigheten, att handhavandet
av sjöfartssäkerhetskontrollen förutsatte en så intim beröring med andra
sjöfarten vidkommande frågor, att den näppeligen läte sig på ett effektivt
sätt utföra utan att vara anknuten till det organ, som handlade sjöfartsfrågor
i allmänhet. Detta skäl, vars giltighet för vårt lands del bestyrkts
av erfarenheten, syntes jämväl hava varit den avgörande orsaken till att

Kiuitjl. Mdj:ts proposition Nr 161.

man i andra sjöfartsliinder och särskilt i grannländerna anknutit fartygsinspoktionen
till sjöfartsorganen.

1 detta sammanhang kunde ävenledes framhållas, att det .jämväl för handhavandet
av de s.jöfartsnäringsfrägor, som i första rummet åvilade kollega
sjöfartsbyrå, visat sig vara av stor betydelse att uppehålla en intim kontakt
mellan sagda byrå samt organen för såväl den preventiva som den repressiva
sjöfartssäkerhetskontrollen.

Vidare kunde erinras därom, att fartygsinspektionens centrala organ ursprungligen
varit organiserat såsom en sektion av kollegii byrå för ärenden
angående utrikes handeln och sjöfarten, vartill grunden varit åsikten att
samtliga sjöfartsärenden borde handläggas å en och samma byrå. Den härför
i främsta rummet bestämmande synpunkten syntes hava varit en önskan
att trygga en enhetlig behandling av nämnda ärenden. Vid behandlingen
av frågan om kollegii omorganisation, i samband varmed den nuvarande
fartygsinspektionsbyrån tillkommit, hade föredragande departementschefen
— efter att hava framhållit nyssberörda synpunkter i fråga om sjöfartsärendenas
handläggning — anfört, att det med hänsyn till mångfalden av
desamma och deras väsentligen olikartade beskaffenhet dock icke syntes bliva
möjligt för byråchefen å en sjöfartsbyrå av föreslagen omfattning att i
detalj övervaka arbetet å fartygsinspektionssektionen, utan skulle hans ingripande
förmodligen komma att inskränka sig till mera viktiga frågor,
särskilt sådana av principiell innebörd, och hade departementschefen härutinnan
vidare yttrat: »Då dessa frågor alltid torde komma att föredragas

inför generaldirektören, lärer — även om sjöfartsärendena uppdelas å två
byråer, nämligen eu sjöfartsbyrå i egentlig mening och en fartygsinspektionsbyrå
— samma enhetlighet i avgörandet med väsentligen minskat arbete
för byråchefen å sjöfartsbyrån kunna ernås genom en föreskrift i en blivande
instruktion, att den sistnämnde skall vara närvarande vid föredragningen
och avgörandet av dylika frågor.»

Till ytterligare belysning av huru stor vikt förenämnde departementschef
uppenbarligen tillagt betydelsen av att bereda sjöfartsnäringens intressen
tillfälle att göra sin röst hörd jämväl vid behandling av rent sociala frågor
kunde erinras om den behandling, han vid framläggande av proposition till
1919 års lagtima riksdag angående sjöarbetstidslagen underkastade väckt
fråga om förläggande av ärenden rörande dispenser från sagda lag till arbetsrådet.
Förslaget hade förkastats under hänvisning till nödvändigheten
av att i så fall bereda plats i arbetsrådet åt en eller flera å sjöfartsnäringens
område särskilt sakkunniga, vilket statsrådet emellertid befarat skola kunna
komma att förrycka arbetsrådets sammansättning.

De skäl av internationell art, som ovan anförts såsom hindrande eu tudelning
av kontrollen, kunde med samma styrka anföras mot en förflyttning
av fartygsinspektionen i dess helhet från sjöfartsorganet. Den särdeles stora
betydelse, som å detta område måste tillmätas de internationella synpunkterna,
hade också framhävts vid fartygsinspektionens tillkomst.

Kollegium erinrade vidare om det samarbete, som i fråga om förevarande
kontroll författningsenligt redan ägde rum mellan kollegium och socialstyrelsen;
och anförde kollegium i fråga härom följande.

Det genom förestående bestämmelser föreskrivna samarbetet mellan ämbetsverken
hade naturligen i full utsträckning upprätthållits. Förutom det
socialstyrelsen genom från såväl kollegium som fartygsinspektörerna översända
rapporter och andra handlingar rörande fartygskontrollen erhållit
vederbörlig kännedom om särskilda frågor, hade styrelsen genom dess byrå -

Kungl. Maj ds proposition Nr 161.

assistent för sjöfartsärenden underhållit så gott som daglig förbindelse med
fartygsinspektionsbyrån. Därjämte hade socialstyrelsen vid beredning och
avgörande av viktigare frågor å hithörande område städse beretts tillfälle
att låta sig representera, vilket jämväl skett.

Som föreskrifterna om ämbetsverkens nu berörda samverkan samt socialstyrelsens
därtill knutna åligganden tillkommit i akt och syfte att tillgodose
just de synpunkter, som finge anses hava legat till grund för motionärernas
förslag, syntes detta i första hand bort hava fotats å omständigheter, som
givit vid handen, att de träffade anordningarna icke varit till fyllest för att
tillförsäkra socialstyrelsen vederbörligt inflytande å ifrågakommande ärenden
eller att socialstyrelsen av andra skäl icke kunnat fylla de uppgifter, som
i detta avseende ålegat densamma. Att så varit förhållandet hade emellertid
icke ens påståtts.

Kollegium slutade med det uttalandet, att, ehuru den statliga förhandskontrollen
å fartygs sjövärdighet här i landet helt visst måste anses fylla
högt ställda anspråk, vore det givet, att dess effektivitet kunde ökas. Det
rätta medlet härtill utgjordes emellertid, enligt kollegii förmenande, icke av
en utbrytning av dessa ärenden ur deras sammanhang med övriga sjöfartsärenden,
utan syntes fastmera vara att söka uti vidtagande av följande
åtgärder:

l:o) ökning av antalet fartygsinspektörer;

2:o) anvisande av medel för resekostnads- och traktamentsersättning åt
fartygsinspektörerna från det under tionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar;

3:o) snar lösning av frågan om lönereglering för den lokala organisationen
samt uppförande å ordinarie stat av såväl fartygsinspektionsbyrån som fartygsinspektörerna;
samt

4:o) slutligt avgörande av till Kungl. Maj:t överlämnade förslag till nya
eller överarbetade föreskrifter å här ifrågavarande lagstiftningsområde. I

Socialstyrelsens
yttrande
den 15 mars
1926.

I sitt den 15 mars 1926 avgivna yttrande anförde socialstyrelsen till en
början följande.

Såsom av motionärerna framhölles, hade under förarbetena till den vid
1914 års senare riksdag genomförda sjöfartssäkerhetslagstiftningen utförligt
dryftats frågan om den lämpliga anordningen och förläggningen av den
centrala myndighet, fartygsinspektionens chefsmyndighet, som skulle handhava
den av nämnda lagstiftning påkallade utvidgade statskontrollen å
fartyg. Det huvudsakliga intresset hade härvid anknutit sig till frågan,
huruvida chefsmyndigheten skulle förläggas till kommerskollegium, som i
allmänhet hade att företräda sjöfartsintressena inom statsförvaltningen, eller,
med hänsyn till de starkt framträdande sociala momenten i den tillämnade
kontrollen, till socialstyrelsen. Ett annat alternativ, som övervägts, hade
varit, att en tudelning av de sjöfartssäkerheten rörande förvaltningsfrågorna
skulle göras därhän, att de, som enbart eller i övervägande grad rörde arbetarskydd,
komme under direkt behandling av socialstyrelsen och denna
underordnade organ. Från Kungl. Maj:ts sida hade emellertid kommerskollegium
föreslagits som chefsmyndighet, vilket förslag även biträtts av
riksdagen. För tryggandet av att de sociala uppgifterna inom fartygskontrollen
skulle behörigen tillgodoses, hade emellertid uttalats, att en nära
samverkan av fortlöpande och permanent karaktär skulle upprättas på ifrågavarande
område mellan kommerskollegium och socialstyrelsen, därvid det

Kutigl. M(i,j:ts proposition Nr 1(!1 55

förutsatts, att socialstyrelsen i anledning härav skulle förstärkas med erforderliga
arbetskrafter. Anslag för ändamålet hade även beviljats, avseende''
anställandet av en byråassistent för sjöfartsärenden med nautisk utbildning
och avlöning motsvarande tjänstemans av dåvarande andra normalgraden,
en nautiskt utbildad amanuens och ett kvinnligt biträde av dåvarande första
graden. Från och med år 1915 hade också inom socialstyrelsens andra byrå
varit inrättad eu särskild avdelning för sjöfartsärenden, vars personal utgjorts
av nyssnämnda befattningshavare. Amanuensbefattningen hade emellertid
i sparsamhetssyfte indragits från och med den 1 juli 1923.

Efter att hava erinrat om gällande bestämmelser rörande samverkan mellan
kommerskollegium och socialstyrelsen i fråga om tillsyn å fartyg anförde
styrelsen vidare.

Den ordning för utövandet av den sociala delen av fartygskontrollen, som
sålunda kommit till stånd, syntes knappast kunna anses fullt tillfredsställande.
Den i och för sig rationellaste lösningen av den föreliggande frågan
syntes även onekligen vara den, som av motionärerna närmast angåves,
nämligen att en tudelning av de sjöfartssäkerheten rörande ärendena genomfördes,
så att handläggningen av de ärenden, som helt eller huvudsakligen
rörde arbetarskydd, överflyttades på socialstyrelsen. En dylik uppdelning
av kontrollens utövande på skilda myndigheter skulle emellertid stöta på
avsevärda praktiska svårigheter på grund av det intima samband, som i
stor utsträckning ägde rum mellan den sjötekniska och den socialt betonade
sidan av kontrollen. Ett genomförande av denna uppdelning syntes emellertid
icke vara omöjligt, men de därmed förbundna svårigheterna och konsekvenserna
syntes först efter en mer ingående utredning kunna med någon
säkerhet bedömas. Tydligtvis kunde en sådan utredning icke lämpligen
anförtros åt de av frågan berörda verken.

Styrelsen ansåge sig i detta sammanhang böra erinra om, att på vissa
områden, exempelvis bergshanteringen, övervakandet av arbetarskyddet uppdragits
åt befattningshavare, som huvudsakligen i annat syfte vore verksamma
inom området. Beträffande arbetarskyddsfrågorna fungerade de
såsom specialinspektörer inom yrkesinspektionen och sorterade i nämnda
egenskap under socialstyrelsen såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet.
En liknande anordning läte sig givetvis tänka även ifråga om tillsynen
å fartyg och skulle utan tvivel ur social synpunkt innebära en förbättring
i jämförelse med nuvarande ordning; bland annat skulle socialstyrelsen
därigenom vinna möjlighet att i dessa ärenden vända sig direkt
till fartygsinspektörerna för skyddsåtgärders vidtagande samt dessa befattningshavare
kunna åläggas direkt rapportskyldighet till styrelsen. En
dylik anordning måste emellertid givetvis anses underlägsen en särskild
inspektion med arbetarskyddet som huvuduppgift och kunde sålunda icke
förordas annat än som i viss mån en nödfallsutväg.

Såsom förut anförts, hade i förordningen med närmare föreskrifter angående
tillsyn å fartyg föreskrivits skyldighet för fartygsinspektör att, där
socialstyrelsen så förordnade och kommerskollegium funne hinder därför ej
möta, vara sådan specialinspektör, varom stadgades i 23 § lagen om arbetarskydd,
i avseende å arbete ombord å fartyg i bruk jämte med dylikt arbete
i omedelbart samband stående arbete i land. Med här omnämnda arbete
avsåges arbete med lastning och lossning av fartyg. I enlighet med bemyndigande
av Kungl. Maj:t hade emellertid tillsynen däröver överlämnats
åt underinspektörerna inom yrkesinspektionen, vilken anordning visat sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Riksdagens
skrivelse nr
234 år 1926,

1928 års riksdag.

Motioner i anledning
av
Kungl. Maj:ts
förslag om
fartygsinspektionens
uppförande
å ordinarie
stat.

Riksdagens
skrivelse nr
10A år 1928.

fungera tillfredsställande. Någon anledning att meddela förordnande för fartygsinspektör
att tjänstgöra såsom specialinspektör inom yrkesinspektionen
hade därför hittills icke förelegat.

Riksdagen erinrade i sin skrivelse nr 234, att frågan om omorganisation
av kommerskollegium vore föremål för utredning och att förslag
därom inom en nära framtid torde komma att föreläggas riksdagen;
och förklarade sig riksdagen beträffande det i motionen väckta förslaget
om utredning av frågan om överflyttande från kommerskollegium till socialstyrelsen
av de sjöfa rtssäkerhetskontrollen rörande frågor, som enbart eller i
övervägande grad rörde arbetarskyddet, förutsätta, att detta spörsmål upptoges
till prövning vid förstnämnda frågas behandling. Riksdagen ville i
detta sammanhang erinra om att även frågan om en omorganisation av socialstyrelsen
snart nog torde bliva föremål för utredning.

I statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (tionde huvudtiteln, p. 2
och 7) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att från och med den 1 juli 1928
överföra de å extra stat uppförda befattningarna å kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
och inom den lokala fartygsinspektionen på ordinarie stat.
Avslag å Kungl. Maj:ts framställning yrkades i en inom andra kammaren
väckt motion, nr 171. I två likalydande motioner, nr 183 i första kammaren
och nr 319 i andra kammaren, hemställdes om avslag å framställningen, såvitt
densamma avsåge uppförande å ordinarie stat av befattningarna å fartygsinspektionsbyrån,
samt föreslogs tillika, att riksdagen måtte hos Kungl Maj:t
begära skyndsam utredning av frågan om överflyttande från kommerskollegium
till socialstyrelsen av de sjöfartskontrollen rörande frågor, som
enbart eller i övervägande grad avsåge arbetarskyddet, samt framläggande
för riksdagen snarast av förslag till sådan överflyttning i den omfattning,
som genom utredningen kunde ådagaläggas vara ändamålsenlig.

Kungl. Maj:ts ovanberörda förslag blev endast så tillvida av riksdagen
godkänt, som den lokala fartygsinspektionen uppfördes på ordinarie stat,
medan fartygsinspektionsbyrån i kommerskollegium enligt riksdagens beslut
jämväl för budgetåret 1928/1929 skulle kvarstå å extra stat. I sin skrivelse
i ämnet, nr 10 A, anförde riksdagen, bland annat, att enligt vad riksdagen inhämtat
utredningen av frågan om kommerskollegii organisation numera upptagits
av 1926 års besparingssakkunniga, och torde inom kort de sakkunnigas
arbete utsträckas även till socialstyrelsen. Då utredningen angående kommerskollegii
organisation sålunda ännu icke vore slutförd, hade riksdagen enbart av
denna anledning funnit sig böra avslå Kungl. Maj:ts förslag om fartygsinspektionsbyråns
uppförande å ordinarie stat. Riksdagen förutsatte, att de synpunkter,
som motions vis framförts, toges i beaktande av 1926 års besparingssakkunniga,
och förväntade, att förslaget rörande omorganisation av de statliga organen
för förhandskontroll å fartygs sjövärdighet utarbetades på sådant sätt, att
organisationen i fortsättningen bleve, så långt möjligt vore, i skilda hän -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

seenden lämplig och effektiv. Nödig hänsyn torde, hland annat, tagas till
frågan om en viss inskränkning i inspektionen å klassade fartyg. Riksdagen
uttalade ock sin förväntan, att förslag i ämnet måtte kunna — även
om utredningen skulle tarva tillkallande av särskilda sakkunniga — snarast
föreläggas riksdagen.

Jag vill i detta sammanhang omförmäla, att personalen å kommerskollegii
fartygsinspektionsbyrå för närvarande utgöres av följande befattningshavare,
som äro placerade i nedan angivna lönegrader:

1 byråchef B 30;

1 sekreterare B 24;

1 förste hyråinspektör (med ingenjörsteknisk utbildning) B 24;

1 byråinspektör (med nautisk utbildning) B 21;

1 förste amanuens med nautisk utbildning, 6 timmars daglig tjänstgöring,
18:de lönegraden;

1 förste amanuens med juridisk utbildning, 5 timmars daglig tjänstgöring,
18:e lönegraden;

1 andre amanuens med juridisk utbildning, halvtidstjänstgöring, 14:e
lönegraden;

1 extra befattningshavare med ingenjörsteknisk utbildning, halvtidstjänstgöring,
16:e lönegraden;

1 kansliskrivare B 11;

2 kontorsbiträden B 4;

1 e. o. tjänsteman 4:e lönegraden; samt

1 e. o. tjänsteman 2:a lönegraden.

Avlöningen till samtliga ifrågavarande befattningshavare med undantag
av sekreteraren bestrides av det till förstärkning av arbetskrafterna i kommerskollegium
anvisade extra anslaget, för budgetåret 1928/1929 bestämt
till 56,100 kronor. Vad sekreterartjänsten angår, fanns tidigare för fartygsinspektionsbyråns
räkning å extra stat inrättad en befattning såsom sekreterare.
Denna befattning indrogs, såsom redan nämnts, från och med den
1 juli 1923, men härvid förutsattes, att den å handelsbyrån placerade ordinarie
sekreteraren skulle överflyttas till tjänstgöring å fartygsinspektionsbyrån.
För närvarande är på fartygsinspektionsbyrån placerad vikarien å
en på kommerskollegii ordinarie stat uppförd vakant sekreterartjänst.

1926 års besparingssakkunniga ingå till en början å den av 1928 års
riksdag särskilt omnämnda frågan om viss inskränkning av inspektionen
å klassade fartyg. I avseende härå hava de sakkunniga uttalat sig på
följande sätt:

»Vad till en början angår den av riksdagen särskilt omnämnda frågan
om en viss inskränkning av inspektionen å klassade fartyg, få de sakkunniga
erinra, att de förrättningar, genom vilka tillsyn å sjöfartssäkerhetslagstiftningens
efterlevnad av fartygsinspektörerna utövas, äro:

Nuvarande
personal å
fartygsinspektionshyran.

1926 irs
besparingssakkunnigas

betänkande
den 15 december
1928.

Inspektion å
klassade fartyg -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

I. Sjövärdighetsbesiktning, varmed förstås undersökning, som i särskilda
fall anställes för utrönande, huruvida fartyg må anses sjövärdigt med
hänsyn till dess användning och den fart, vari det nyttjas eller är avsett
att nyttjas.

II. Inspektion, vilken företages när helst så finnes påkallat, och varvid
undersökning må äga ram i olika hänseenden, exempelvis huruvida lastmärke,
där sådant skall finnas, är vederbörligen åsatt, huru sig förhåller
med bemanning, arbetsförhållanden samt besättningens bostäder och kosthåll
ombord, huru fartyget är utrustat i olika avseenden o. s. v.

III. Passagerarfartygsbesiktning, varmed förstås undersökning, huruvida
fartyg uppfyller de särskilda betingelser, som av Konungen må hava stadgats
för fartygs förseende med passagerarfartygscertifikat, därvid särskilt skall
utrönas och bestämmas, i vilken fart fartyget må nyttjas samt vilket antal
passagerare fartyget äger högst medföra.

IV. Förbud mot nyttjande. Finnes fartyg hava sådana brister till skrov,
maskin eller utrustning eller vara så illa bemannat eller så hårt eller
olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att resa därmed skäligen kan
antagas föranleda livsfara för dem, som äro ombord, äger vederbörande
tillsynsmyndighet i erforderlig utsträckning förbjuda fartygets nyttjande,
intill dess missförhållandet blivit undanröjt.

V. Materialprovningar eller undersökningar, huruvida för fartyg avsett
material fyller vissa uppställda fordringar.

VI. Fribordsuppmätningar och beräkningar.

Beträffande sjövärdighetsbesiktnings verkställande gäller följande. Å fartyg,
som för svensk mans räkning nybygges, skall sjövärdighetsbesiktning verkställas,
innan det må till sjöfart nyttjas. Har utländskt fartyg övergått i
svensk mans ägo, skall, så snart ske kan, sjövärdighetsbesiktning å fartyget
verkställas. Vad nu sagts gäller ej om fartyg, som har mindre bruttodräktighet
än 100 registerton. Sjövärdighetsbesiktning skall vidare äga
rum, innan fartyg må förses med passagerarfartygscertifikat. Därjämte
skall förnyad sjövärdighetsbesiktning företagas med nedannämnda mellantider
:

a) för passagerarfartyg i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen
Esbjerg—Texel ett år och för sådant fartyg i inskränktare fart två år; samt

b) för annat fartyg än passagerarfartyg, om det är maskindrivet eller
segelfartyg av järn, fyra år och eljest sex år, skolande dessutom segelfartyg
i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—Texel beträffande
botten utvändigt, ävensom maskindrivet fartyg i avseende å botten utvändigt,
propelleraxel, bottenkranar och dylikt undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning
vid utgången av halva den stadgade mellantiden.

Vad inspektion beträffar, skall i samband med sjövärdighetsbesiktning
eller passagerarfartygsbesiktning jämväl inspektion av fartyget i de avseenden
besiktningen ej omfattar verkställas till den utsträckning ske kan.
I övrigt finnas icke några bestämmelser om tiden för inspektionsförrättnings
verkställande.

I fråga om klassade fartyg gäller enligt stadgande i 8 § i lagen om
tillsyn å fartyg den 16 oktober 1914, att det ankommer på Konungen
att bestämma, att av viss utländsk myndighet eller av viss klassificeringsanstalt
företagen undersökning rörande fartyg må godkännas såsom vore
den verkställd av vederbörande svenska tillsynsmyndighet, ävensom att över
sådan undersökning utfärdat certifikat skall äga enahanda giltighet, som
om det utfärdats av svensk myndighet. I § 34 i förordningen den 31

Kanyl. Maj ris proposition År 161.

.'')!)

december 1914 med närmare föreskrifter angående tillsyn ä fartyg har
därefter föreskrivits, att i fråga om fartyg, som innehar klass i godkänd
klassificeringsanstalt, skall tills vidare den undersökning rörande säkerheten,
som fartyget undergått för erhållande eller bibehållande av klassen, godkännas
såsom sjövärdighetsbesiktning i de delar undersökningen omfattar.
Härvid må fogas den anmärkningen, att den av vederbörande klassificeringsanstalt
anordnade besiktningen icke tager befattning med eldsläcknings- och
säkerhetsanordningar ombord, livbärgningsredskap in. m. eller med de sociala
förhållandena å fartyget, såsom bostäderna för fartygets personal.

På sätt framgår av den i 1928 års statsverksproposition (tionde huvudtiteln
sid. 13 IT.) lämnade redogörelsen, uttalade sig 1923 års besparingskommitté
(den s. k. statens besparingskommitté) för en sådan inskränkning
i sjöfartssäkerhetskontrollen, att i fråga om sjövärdigheten beträffande
klassade fartyg de olika klassificeringssällskapens kontroll i allmänhet borde
vara tillfyllest samt att kontrollmyndigheternas skyldighet att verkställa inspektioner
i fråga om klassade fartyg borde utbytas mot rättighet att företaga
inspektioner. Med hänsyn bland annat till de sålunda ifrågasätta
förenklingarna i inspektionsarbetet föreslog kommittén en betydande minskning
av den lokala fartygsinspektionens personal. Kommitténs förslag mötte
från de hörda myndigheternas sida ett starkt motstånd och vann icke heller
föredragande departementschefens understöd.

I ovannämnda motion nr 171 i andra kammaren vid 1928 års riksdag
berördes även nyssnämnda förslag och uttalades, att »kontentan av kommittéförslaget,
nämligen att fartygsinspektionen icke bör träda in, där
klassen ger den tillbörliga garantien för fartygets sjövärdighet», borde acepteras
som en sund och riktig grundsats.

Med anledning av riksdagens ovan återgivna uttalande rörande ifrågasatt
inskränkning av inspektionen å klassade fartyg hava besparingssakkunniga
sökt bilda sig en föreställning om i vilken utsträckning i verkligheten de
klassade fartygen göras till föremål för inspektion från fartygsinspektörernas
sida i sådana delar, som omfattas av klassificeringssällskapens undersökning.
Härvid har från fartygsinspektionens sida upplysts, att inspektion
av klassade fartyg i sådana avseenden, som falla under klassificeringsbestämmelserna,
i regel icke företages i andra fall än då på grund av till
inspektionen gjord anmälan eller eljest särskild anledning föreligger att
verkställa dylik förrättning på klassat fartyg.

Med hänsyn till ovan återgivna stadganden angående de klassade fartygens
ställning till sjöfartssäkerhetskontrollen och i betraktande jämväl av vad
som meddelats de sakkunniga rörande den av fartygsinspektionen tillämpade
praxis beträffande tillsynen å klassade fartyg, hava de sakkunniga —-som icke funnit anledning ingå på frågan, huruvida de svenska bestämmelserna
i något avseende innefatta strängare fordringar än de av klassi ficeringsanstalterna
uppställda reglerna — ansett sig icke böra förorda någon
inskränkning i tillsynen å klassade fartyg, sådan denna tillsyn nu lärer utövas.
De sakkunniga hava funnit sig så mycket hellre böra intaga denna
ståndpunkt, som frågan om en inskränkning av inspektionen å klassade
fartyg endast i ganska obetydlig grad torde påverka personalbehovet å
fartygsinspektionsbyrån, vars organisation nu närmast är föremål för de
sakkunnigas granskning.»

Fartygsin spektionens förläggning.

Nu gällande
ordning.

60 Kungi. Maj:ts proposition Nr 161.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om förläggningen och organisationen
av den centrala ledningen av fartygsinspektionen och anföra i detta
ämne bland annat följande:

»I lagen om tillsyn å fartyg den 16 oktober 1914 intogs ett uttryckligt
stadgande om att fartygsinspektionens chefsmyndighet skulle utöva tillsynen
under samverkan i vissa avseenden med yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Närmare föreskrifter rörande socialstyrelsens medverkan vid tillsynen hava
meddelats i förordningen den 31 december 1914 med närmare föreskrifter
angående tillsyn å fartyg, enligt vars § 2 socialstyrelsen i förevarande
hänseende har

a) att med noggrannhet uppmärksamma de förhållanden, som äro av
betydelse för att bereda ombord å fartyg anställda skydd mot olycksfall
eller ohälsa, varunder inbegripas jämväl frågor rörande bostäder och bemanning
;

b) att från vederbörande tillsynsorgan eller genom för ändamålet utsänd
person införskaffa de ytterligare upplysningar rörande under a) omförmälda
förhållanden, som styrelsen finner erforderliga;

c) att hos kommerskollegium göra framställning om de åtgärder, som
styrelsen finner behövliga för beredande av nödigt skydd av under a) angivet
slag; samt

d) att föra anteckningar såväl om de upplysningar, som vunnits vid tilllämpning
av bestämmelserna under a) och b), som ock om de åtgärder,
vartill tillämpningen av stadgandet under c) kunnat leda.

I anslutning härtill har i § 4 i nämnda förordning föreskrivits, att rapport
av fartygsinspektör över verkställd förrättning skall, i vad den berör
förhållande av betydelse för att bereda ombord anställda skydd mot olycksfall
eller ohälsa, ofördröjligen tillställas socialstyrelsen samt att det åligger
fartygsinspektör att, där så låter sig göra utan särskild tillsynsåtgärd, ofördröjligen
tillhandagå socialstyrelsen med infordrade upplysningar rörande
sådant förhållande, som nyss nämnts.

På grund av stadgande i 3 § i förordningen den 13 juli 1926 (nr 399;
förut förordningen den 24 oktober 1919, nr 664) med närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen)
åligger det kommerskollegium att skyndsamt lämna socialstyrelsen
del av inkomna rapporter och meddelanden om beslut i fråga om undantag
från tillämpningen av sistnämda lag.

I instruktionen för kommerskollegium (den 23 oktober 1925, nr 446) har
vidare i § 21 införts en bestämmelse av innehåll, att vid föredragning och
avgörande av ärenden rörande förhållanden av betydelse i fråga om skyddet
av ombord å fartyg anställda mot olycksfall eller ohälsa, varunder här inbegripas
frågor jämväl rörande bostäder och bemanning, ävensom i fråga
om arbetstiden ombord socialstyrelsen skall, där kollegium eller styrelsen
så påkallar, vara representerad på sätt i styrelsens instruktion stadgas; och
åligger det med hänsyn härtill kollegium att, när ärende av berörda innebörd,
varav styrelsen ej på annat sätt erhåller del, förekommer hos kollegium,
utan dröjsmål lämna styrelsen meddelande därom och tillhandahålla
styrelsen samtliga till ärendet hörande handlingar. Föreskrift rörande
sättet för socialstyrelsens representation vid sammanträde i kommerskollegium
innehålles i § 15 i instruktionen för socialstyrelsen (den 30 juni 1920,
nr 544).

Kuvfjl. Md.jrts proposition År 161.

(il

I fråga om samarbetet mellan kommerskollegium och socialstyrelsen med
avseende ä förevarande ärendens handläggning få de sakkunniga vidare, pa
grundval av eu från socialstyrelsen överlämnad promemoria ävensom i övrigt
inhämtade upplysningar, meddela följande.

Socialstyrelsens fortlöpande deltagande i fartygsinspektionens verksamhet
utövas genom byråassistenten för sjöfartsärenden, vilken genomgår de rapporter,
som från fartygsinspektörerna genom kommerskollegium inkomma
till socialstyrelsen, ävensom andra handlingar, som kunna vara av betydelse
för hans verksamhet. De önskemål och erinringar, vartill denna granskning
giver anledning, göras, i händelse de äro av mindre vikt, muntligen till
fartygsinspektionsbyråns chef eller annan tjänsteman i ansvarig ställning,
varemot de i andra fall framställas i särskild skrivelse till fartygsinspektionsbyrån.
Till belysande av omfattningen av detta arbete kan anföras,
att under år 1927 880 rapporter, vilka genom kommerskollegium inkommo
till styrelsen från fartygsinspektörerna, blevo föremål för granskning. Av
dessa gåvo 471 anledning till närmare behandling från socialstyrelsens sida.
De frågor, som sålunda behandlades, avsågo i 11 fall bemanning, i 360 bostäder,
i 49 kosthåll, i 229 läkemedel och förbandsartiklar samt i 825 fall
arbetsförhållanden av skilda slag.

Huvudparten av samarbetet mellan kommerskollegium och socialst relsen
på fartygskontrollens område avser ärenden, som handläggas å kollegii
fartygsinspektionsbyrå. Men även med kommerskollegii sjöfartsbyrå äger
en ingående samverkan rum, i det byråassistenten genomgår och granskar
varje till kollegium inkommen rapport om sjöolycka samt protokoll över
sjöförklaring och sjöförhör. Dels äger härvid muntlig förhandling ram
med det i kommerskollegium anställda sjötekniska biträdet beträffande
frågor av skyddsteknisk natur, dels avlåtes, under hänvisning till vid
granskningen av förenämnda rapporter och handlingar framkomna omständigheter,
skriftlig hemställan till fartygsinspektionsbyrån om behövliga åtgärders
vidtagande. De olika ärenden, som byråassistenten i detta sammanhang
tagit del av, uppgingo för år 1927 till ett antal av 512, av vilka 105
varit föremål för närmare behandling av byråassistenten.

Enligt uppdrag av socialstyrelsen har byråassistenten vidare att, i den
mån förhållandena det påkalla, bevista sjöförklaringar och sjöförhör inom
riket för att därvid införskaffa de upplysningar, som kunna vara av betydelse
för styrelsens ifrågavarande verksamhet.

Vid handläggning inom kommerskollegium av sådana ärenden rörande
arbetsförhållandena ombord å fartyg, som anses påkalla socialstyrelsens närvaro
genom särskild representant, företrädes styrelsen regelmässigt av byråassistenten.

Enligt vad för de sakkunniga vid överläggningar med representanter för
kommerskollegium och socialstyrelsen vitsordats, har det sålunda anordnade
samarbetet mellan kommerskollegium och socialstyrelsen på ifrågavarande
område försiggått utan slitningar och givit goda resultat.»

Efter att därefter hava erinrat om de olika tidigare förslag, som förekommit
i fråga om lämpligaste anordningen och förläggningen av den centrala
tillsynsmyndigheten, ävensom att de uttalanden, som vid dessa tillfällen
från vederbörande departementschefers sida gjorts, av riksdagen lämnats
utan erinran, upptaga de sakkunniga till behandling det sedermera i
1926 och 1928 års riksdagars ovannämnda skrivelser omförmälda spörsmålet

Kungi. Maj:ts proposition Nr 161.

Uppdelning av
tillsynen mellan
kommerskollegium
och
socialstyrelsen;

om överflyttande från kommerskollegium till socialstyrelsen av de sjöfartssäkerhetskontrollen
rörande frågor, som enbart eller i övervägande grad avsåge
arbetarskydd. I fråga härom anföra de sakkunniga följande:

»Med hänsyn till vad sålunda förekommit kan onekligen med visst fog
göras gällande, att den anordning, som nu tillämpas, icke kan i allo betraktas
såsom en slutgiltig lösning av förevarande organisationsfråga. Det
är också väl bekant, att vid skilda tillfällen och i olika sammanhang från
organisationer och enskilda, representerande de ombord å fartyg anställda,
framkommit starka yrkanden på ändring i den nuvarande organisationen
i syfte att tillföra socialstyrelsen ett större inflytande vid fartygskontrollens
handhavande, särskilt i vad angår frågor rörande arbetarskyddsbestämmelsernas
övervakande. Då vidare förslag framförts om uppförande å ordinarie
stat av såväl fartygsinspektionsbyrån i kommerskollegium som befattningen
såsom byråassistent för sjöfartsärenden i socialstyrelsen och såsom
en förutsättning härför väl måste krävas, att frågan om inspektionens förläggning
erhåller en mera definitiv lösning, hava besparingssakkunniga,
jämväl med hänsyn till det inledningsvis återgivna uttalandet av 1928 års
riksdag, ansett sig böra undersöka, huruvida förläggningen och organisationen
av den centrala tillsynsmyndigheten för sjöfartssäkerhetskontrollen
kunna ordnas så, att nyssberörda önskemål om större trygghet för de sociala
synpunkternas beaktande vid kontrollens handhavande må tillgodoses
utan att andra berättigade intressen skjutas åt sidan. Med hänsyn till det
allmänna syftet för besparingssakkunnigas arbete har det därvid givetvis
framstått såsom angeläget, att en eventuell organisationsändring icke må
medföra några nämnvärt ökade administrationskostnader.

De yrkanden, som vid 1926 och 1928 års riksdagar motionsvis framförts
rörande ändring i den nuvarande organisationen av tillsynsmyndigheten,
hava närmast åsyftat eu tudelning av tillsynen så, att till socialstyrelsen
såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet överflyttades de fartygsinspektionsfrågor,
som enbart eller i övervägande grad röra arbetarskyddet. Principiellt
sett vore en dylik lösning onekligen tilltalande. Därigenom skulle
ju samtliga ärenden rörande arbetarskydd, oavsett vilken näring desamma
avsåge, komma att handhavas av en enda central myndighet. De tekniska
sjöfartssäkerhetsfrågorna åter skulle kvarligga hos det näringsförvaltande
ämbetsverket. Av den undersökning de sakkunniga företagit har emellertid
framgått, att denna lösning visserligen icke kan betecknas såsom ogenomförbar,
men att densamma dock ur administrativ synpunkt erbjuder betydande
praktiska svårigheter. Anledningen härtill är förnämligast att söka
däri, att på fartygskontrollens område de tekniska förhållanden, som betinga
fartygets sjösäkerhet i vidsträcktaste mening, och sådana anordningar,
som vidtagas i arbetarskyddssyfte, ofta äro sä intimt förbundna med varandra,
att de svårligen låta sig behandlas såsom helt skilda frågor. Åtgärder,
som avse att skydda de ombord anställda mot olycksfall eller ohälsa,
att sörja för deras bekvämlighet o. s. v., måste med andra ord även skärskådas
ur tekniska — ingenjörstekniska eller nautiska — synpunkter.
Även om man lyckades från fartygsinspektionens chefsmyndighet avskilja
vissa ärenden, som specifikt röra arbetarskyddet, och förläde dessa till annan
myndighet, torde därför alltid för en betydande del av ifrågavarande förvaltningsområde
komma att kvarstå behovet av en regelbunden samverkan
mellan den myndighet, som handhar arbetarskyddsåtgärderna, och fartygsinspektionens
chefsmyndighet. Tänkbart är ju också, att ur rederinäringens

Kanyl. Muj:ts proposition Nr Kil. (ili

synpunkt en splittring av kontrollen på två skilda myndigheter kan befaras
komma att vid tillämpningen medföra olägenheter för näringens utövare.

En klyvning av den centrala tillsynen å sjö fartssäkerheten skulle vidare,
såsom förhållandena för närvarande gestalta sig, knappast kunna undgå att
medföra eu ökning av administrationskostnaderna. Ett överflyttande till
socialstyrelsen av frågor rörande arbetarskyddet till sjöss torde nämligen
knappast kunna ske utan samtidig förstärkning av den tekniskt utbildade
personalen i styrelsen, under det att den lättnad, som för kommerskollegii
del genom överflyttningen vunnes, näppeligen kunde komma till uttryck i
en motsvarande personalminskning å fartygsinspektionsbyrån, å vilken även
i fortsättningen såväl den ingenjörstekniska som den nautiska fackkunskapen
måste vara representerade.

Eu tudelning av den centrala tillsynen måste tydligen även komma att
paverka den lokala inspektionens ställning. I detta sammanhang hava de
sakkunniga övervägt frågan, huruvida fartygsinspektörerna lämpligen skulle
kunna tagas i anspråk såsom specialinspektörer inom yrkesinspektionen, såvitt
angår frågor om arbetarskydd ombord å fartyg, och i denna egenskap
ställas under socialstyrelsen såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet. En
motsvarande anordning har som bekant genomförts på vissa andra områden.
Så är fallet exempelvis inom bergshanteringen, i det att tillsynen
ä arbetarskyddslagens efterlevnad inom gruvhanteringen och stenindustrien
är uppdragen åt bergmästarna. Denna anordning lärer på de områden, där
den hittills tillämpats, hava fungerat tillfredsställande. För fartygsinspektionens
del föreligger emellertid det särskilda förhållandet, att de bestämmelser,
vilka reglera arbetarskyddet ombord å fartyg, innehållas i samma
författningskomplex som de föreskrifter av teknisk innebörd, vilkas efterlevnad
fartygsinspektörerna skulle hava att övervaka i egenskap av inspektörer
under kommerskollegium. Med hänsyn till detta förhållande, som icke
torde hava motsvariglietbeträffande något av de områden, å vilka specialinspektörer
för yrkesinspektionen nu äro verksamma, skulle det antagligen komma
att uppstå vissa svårigheter att på ett ur arbetssynpuukt tillfredsställande
sätt reglera fartygsinspektörernas ställning såsom specialinspektörer.

En annan utväg för det bär ifrågavarande organisationsspörsmålets lösning,
som ju även tidigare framförts, är att från kommerskollegium utbryta
samtliga ärenden rörande förhandskon troll en å fartygs sjövärdighet och förlägga
dem till yrkesinspektionens chefsmyndighet, för närvarande socialstyrelsen.
De invändningar, som rests mot denna tanke, hava företrädesvis
grundats på det nära sambandet mellan fartygsinspektionsärendena och övriga
sjöfartsärenden, vilka nu handläggas av kommerskollegii sjöfartsbyrå.
I främsta rummet torde härvid komma i betraktande ärenden rörande efterliandskontrollen
å fartygs sjövärdighet, den s. k. repressiva kontrollen, vilken
enligt gällande sjölag åligger kommerskollegium. Mellan fartygsinspektionsbyrån
och de befattningshavare, som inom sjöfartsbyrån närmast
handhava den repressiva kontrollen — sjötekniska biträdet och sjöåklagaren
— äger ett regelbundet och intimt samarbete rum. Ifrågavarande båda
grenar av sjöfartssäkerhetskontrollen sammanhänga i själva verket så nära
med varandra, att det, därest en överflyttning av fartygsinspektionen till
socialstyrelsen skulle komma till stånd, torde kunna ifrågasättas att dit förlägga
även efterhandskontrollen. Vad särskilt sjöåklagaren angår, är att
märka, att denne utför åtal ej endast i samband med den repressiva kontrollens
utövande utan också för fartygsinspektionens räkning. Men enligt vad för
de sakkunniga blivit upplyst, har fartygsinspektionsbyrån att samarbeta

Fartygsinspektionens
överflyttande
till
socialstyrelsen.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

även med vissa andra grenar av sjöfartsadministrationen, bland annat med
fartygsregistreringssektionen samt med de tjänstemän inom sjöfartsbyrån,
som handlägga ärenden rörande förordningen angående befäl å svenska
handelsfartyg m. m. Erinras må ock, att ombudsmännen vid sjömanshusen
— vilka höra under kommerskollegii inseende — enligt gällande föreskrifter
hava att utöva viss tillsyn å fartygs bemanning. Det är tydligt, att ett
dylikt samarbete kan ske under i viss mån enklare former, om de olika
förvaltningsgrenarna äro förlagda till samma ämbetsverk. Att åter till
socialstyrelsen överflytta ej endast fartygsinspektionen utan jämväl den
repressiva kontrollen, eventuellt också uppsikten över sjömanshusen, skulle
innefatta en så genomgripande förändring av kommerskollegii befattning
med sjöfartsärendena, att de sakkunniga icke funnit sig böra i detta sammanhang
närmare ingå på frågan om lämpligheten av en sådan anordning.

Vid en överflyttning av fartygsinspektionens ledning till socialstyrelsen
bleve det antagligen erforderligt att hos styrelsen inrätta en särskild byrå
för ärenden rörande sjöfartskontrollen. Det torde nämligen knappast kunna
ifrågakomma att inordna denna betydelsefulla ärendegrupp inom yrkesinspektionsbyråns
redan nu ganska vidsträckta verksamhetsområde. En utvidgning
av socialstyrelsens organisation med ytterligare en byrå måste
emellertid föranleda svårigheter för verkets ledning att sammanhålla arbetet
inom ämbetsverket, som ju redan under nuvarande förhållanden omfattar
ett stort antal, delvis ganska vitt skilda förvaltningsgrenar. I detta sammanhang
få de sakkunniga erinra, att 1926 års arbetslöshetssakkunniga,
vilka i sitt den 25 april 1928 avgivna betänkande föreslagit, att ledningen
av arbetslöshetsförsäkringen och de s. k. reservarbetena skall inordnas i
socialstyrelsen, samtidigt förordat, att yrkesinspektionen och sjukförsäkringen
skola avskiljas från socialstyrelsens ämbetsbefattning, varvid nämnda
sakkunniga tänkt sig, att yrkesinspektionsbyrån skulle överflyttas till riksförsäkringsanstalten.

Vid övervägande av de olika spörsmål, som äro förbundna med en överflyttning
av fartygsinspektionen i dess helhet till socialstyrelsen, hava de
sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka eu dylik lösning av frågan om
inspektionens förläggning.

inrättande av Ännu en möjlighet har under den föregående diskussionen i frågan blivit
ett särskilt berörd, nämligen att för fartygsinspektionens ledning inrätta ett fristående
ämbetsverk lur centralt ämbetsverk. Då denna tanke uppenbarligen icke kan förverkligas
tYonfnsTd utan en betydande kostnadsökning för statsverket och för övrigt de på farnin^.
tygsinspektionens ledning ankommande arbetsuppgifterna icke för närvarande
hava nått en sådan omfattning, att de kunna motivera upprättandet av en
särskild myndighet, hava de sakkunniga icke funnit sig böra närmare ingå
på detta spörsmål.

Gemensam Om man emellertid vill tillmötesgå de krav, som vid olika tillfällen
handläggning framförts, att starkare garantier böra skapas för att sociala hänsyn icke
av vissa far- gkjutas åt sidan vj(j handläggningen av sådana fartygsinspektionsärenden,
tf<fnsfrägor". som gälla övervakandet av arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad eller
andra frågor av företrädesvis social innebörd, återstår möjligheten att giva
yrkesinspektionens chefsmyndighet tillfälle att jämte fartygsinspektionens
chefsmyndighet deltaga i avgörandet av dylika frågor. Utan att ändra
fartygsinspektionsärendenas förläggning och fartygsinspektionsbyråns organisation
skulle man härigenom i nära anslutning till den utveckling på
området, som redan ägt rum, skänka fastare former åt socialstyrelsens med -

Kuitgl. Majds proposition Nr 161. 65

verkan vid ifrågavarande ärendens handläggning. Genom en dylik anordning
undviker man de praktiska svårigheter av olika art, som, på sätt ovan
blivit antytt, äro förenade med att välja någon av de vägar för problemets
lösning, som i det föregående diskuterats. Det samarbete, som inom kommerskollegium
äger rum mellan fartygsinspektionsbyrån och organen för
den repressiva kontrollen, kan alltjämt fortgå. Med eu ur organisatorisk
synpunkt ganska litet framträdande ändring vinner man på denna väg eu
organisationsform, som borde kunna omfattas med förtroende såväl av rederinäringens
representanter som av de ombord å fartyg anställda. På sätt de
sakkunniga nedan skola visa kan eu dylik ändring även genomföras utan
någon nämnvärd ökning av administrationskostnaderna.

Enligt denna tanke skulle alltså socialstyrelsen jämte kommerskollegium
deltaga i avgörandet beträffande ärenden, som enbart eller i övervägande
grad röra arbetarskyddet ombord a fartyg. Rörande sättet för behandlingen
av ärenden, som skola gemensamt handläggas och avgöras av två eller flera
-centrala ämbetsverk, finnas bestämmelser meddelade i kungörelsen den 16
februari 1900 (nr 8). Dessa bestämmelser äro av huvudsakligen följande
innehåll.

Då ärende, som skall förekomma vid gemensamt sammanträde, inkommit
till ämbetsverk, skall det för beredning till föredragning överlämnas till
vederbörande ledamot i det ämbetsverk, dit ärendet efter dess huvudsakliga
beskaffenhet i följd av verkets instruktion hör. I händelse av meningsskiljaktighet
i sistnämnda hänseende, bör frågan därom avgöras vid förberedande
gemensamt sammanträde. Sedan nämnda ledamot, efter det nödiga
förklaringar, utlåtanden eller andra upplysningar inhämtats, anmält att han
tagit fullständig kännedom om handlingarna, översändas dessa till det andra
ämbetsverket och tillställas där den ledamot, till vilkens föredragning ärendet
därstädes hör, för behörig beredning efter infordrande av de upplysningar,
som ytterligare kunna finnas erforderliga. Skall ärendet förekomma vid
gemensamt sammanträde mellan flera ämbetsverk, förhålles på enahanda
sätt. Sedan ärendet sålunda förekommit i de särskilda ämbetsverken återlämnas
samtliga handlingarna till det ämbetsverk, dit ärendet huvudsakligen
hör.

För ärendets behandling och avgörande skola chefen och två ledamöter
från varje deltagande ämbetsverk, bland de sistnämnda den, till vilkens
föredragning i ämbetsverket ärendet hör, gemensamt sammanträda i det
Äldsta ämbetsverket, där ej annorlunda av cheferna bestämmes, vid tid, varom
dessa överenskomma; och skall denna personal, såvitt ske kan, vara
fulltalig, då ärendet slutligen avgöres. Är chef av laga förfall hindrad,
och finnes enligt gällande bestämmelser eller på grund av särskilt förordnande
ställföreträdare för honom, deltager denne i chefens ställe; finnes icke
sådan ställföreträdare, skola, såvitt ske kan, tre ledamöter i stället för två
infinna sig från ämbetsverket. Ordförande vid sammanträdet är den främste
i rang, efter vilken grund ordningen för övriga närvarandes platser jämväl
bestämmes. Ledamöter, för vilka rang icke finnes bestämd, taga plats efter
fullmakts datum.

Vid sammanträdet föredrages ärendet av vederbörande ledamot i det
ämbetsverk, dit ärendet huvudsakligen hör, där icke i följd av ärendets
särskilda beskaffenhet eller andra omständigheter annorlunda överenskommes.
Skulle härvid upplysningar utöver de redan inhämtade finnas behövliga, må
beslut fattas om deras infordrande, på sätt lämpligt finnes, samt ärendet
utsättas att vid nytt sammanträde förekomma.

Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 131 håft. (Sr 161.)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 161.

Uppstå vid ärendets avgörande olika meningar, skall, om i sammanträdet
endast deltaga ämbetsverk med uteslutande kollegialt arbetssätt eller ärendet
eljest är av beskaffenhet att i alla eller något av de sammanträdande verken
böra enligt gällande bestämmelser kollegialt handläggas, den mening gälla,
som de flesta biträda, och, i händelse av lika antal röster, ordförandens.
Är åter ärendet sådant, att enligt gällande bestämmelser vid detsammas avgörande
i vart och ett av de deltagande verken endast chefen har beslutanderätt,
skola cheferna ock ensamma deltaga i beslut, som vid gemensamt
sammanträde fattas, därvid nyss givna regler för omröstning följas. Ledamot,
vilkens vid sammanträdet uttalade mening strider mot den av hans
chef omfattade, är pliktig att låta anteckna sin skiljaktiga mening i protokollet.

Den något ålderdomliga och omständliga formuleringen av ifrågavarandestadganden
giver onekligen vid en genomläsning ett intryck av omgång
och tyngande former i handläggningen. I tillämpningen torde det emellertid
hava visat sig, att ärendens handläggning av två eller flera ämbetsverk
gemensamt ingalunda behöver lämna rum för dylika farhågor. I de mycket
talrika fall, då ärende skall handläggas av två eller flera ämbetsverk gemensamt,
torde formliga sammanträden mellan ämbetsverken såsom regel
icke förekomma, utan erforderliga muntliga överläggningar mellan ämbetsverkens
representanter ske genom telefon eller annorledes under hand.

Härtill kommer, att såsom förhållandena på nu förevarande förvaltningsområde
gestalta sig, en enklare form för de löpande ärendenas handläggning
erbjuder sig. Med stöd av stadgande i § 18 mom. 1 i instruktionen för
kommerskollegium har detta ämbetsverk till chefen för fartygsinspektionsbyrån
överlämnat utövandet av den generaldirektören eljest tillkommande
beslutanderätten i ärenden angående:

förordnande om sjövärdighetsbesiktning å fartyg; medgivande av sjövärdighetsbesiktnings
fortsättande eller avslutande å annan ort;

anstånd med förnyad sjövärdighetsbesiktning eller förkortning av härför
i allmänhet gällande tid;

medgivande av passagerarfartygsbesiktnings fortsättande eller avslutande
å annan ort;

förordnande om inspektion å fartyg;
utfärdande av certifikat;

utsträckande av giltighetstiden för certifikat;
ogiltigförklarande av passagerarfartygscertifikat;

utfärdande av cirkulär och andra skrivelser av teknisk innebörd till ledning
för de lokala tillsynsmyndigheternas verksamhet;

meddelande av godkännande eller dispens av teknisk natur, där sådant
ankommer på kollegium;

granskning av ritningar enligt § 1 mom. 3 av förordningen den 31 december
1914 med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg;

tillhandagående, på offentlig myndighets framställning, med teknisk utredning
i frågor, som beröra fartygs säkerhet eller arbetstiden å svenska
fartyg;

meddelande av råd och upplysningar enligt § 1 mom. 1 g) av förordningen
med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg den 31 december
1914 och enligt § 3 e) av förordningen med närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av lagen om arbetstiden å svenska fartyg den 24 oktober 1919;

uppdrag åt förste fartygsinspektör enligt § 5 mom. 3 och 4 i förordningen
med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg den 31 december 1914

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161. f>7

utt verkställa materialprovningar samt att biträda med granskning av ritningar;
samt

i § 2 mom. I av förordningen den 24 oktober 1919 med närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen om arbetstiden å svenska fartyg
omförmälda undantag från samma lag.

De ärenden, beträffande vilka beslutanderätten sålunda uppdragits åt
chefen för fartygsinspektionsbyrån, utgöra, enligt vad de sakkunniga inhämtat,
det övervägande flertalet ärenden å byrån.

Inom socialstyrelsen förekommer icke för närvarande någon motsvarighet
till den delegation av beslutanderätten från generaldirektören till vederbörande
byråchef eller annan tjänsteman, som i stor utsträckning genomförts
inom kommerskollegium. Besparingssakkunniga hava emellertid för
avsikt att i sitt blivande utlåtande rörande socialstyrelsens organisation föreslå,
att jämväl inom socialstyrelsen, efter förebild av vad som ägt rum icke
blott inom kommerskollegium utan även inom vissa andra större förvaltande
verk, beslutanderätten i löpande ärenden i större eller mindre utsträckning
överlämnas åt byråchef eller annan tjänsteman. Vad särskilt beträffar de
ärenden, vilkas avgörande enligt det förslag, som nu framlägges, skulle
tillhöra kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt, synes den på sistnämnda
styrelse ankommande beslutanderätten böra delegeras till byråassistenten
för sjöfartsärenden i ungefär samma utsträckning som inom kommerskollegium
beslutanderätten uppdragits åt chefen för fartygsinspektionsbyrån.
Sådana ärenden, i vilka vartdera ämbetsverket på antytt sätt överlämnat
beslutanderätten till fartygsinspektionsbyråns chef, respektive byråassistenten
för sjöfartsärenden, synas böra avgöras av dessa tjänstemän
gemensamt, därest de äro om beslutet ense. Endast för den händelse enighet
mellan verkens representanter icke uppnås, torde dylika ärenden behöva
hänskjutas till ämbetsverkens prövning i eljest gällande ordning. Genom
den nu angivna anordningen med delegation av beslutanderättén inom vartdera
ämbetsverket till en sakkunnig representant synes man kunna på ett
effektivt sätt sörja för att den ifrågasatta formen för ärendenas avgörande
icke kommer att vålla omgång eller tidsutdräkt. Det stora flertalet hithörande
ärenden kommer nämligen att behandlas i denna enklare form, som
på det allra närmaste ansluter sig till den anordning, som redan nu gäller,
i det att ju ifrågavarande ärenden för närvarande hehandlas under samverkan
mellan fartygsinspektionsbyråns chef och byråassistenten för sjöfartsärenden.
Den enda ändringen blir, att den myndighet, vilken såsom yrkesinspektionens
chefsmyndighet har att tillse, att arbetarskyddssynpunkterna
bliva beaktade, även formellt erhåller medbestämmanderätt i ärendenas avgörande.
Det psykologiska värdet av denna förändring bör enligt de sakkunnigas
mening icke underskattas. De sakkunniga anse för sin del, att
berättigade förhoppningar kunna hysas om att den misstro mot de statliga
åtgärderna för arbetarskyddet å fartyg, som onekligen vid olika tillfällen
kommit till uttryck från de ombord anställdas sida, genom den föreslagna
anordningen skall kunna i väsentlig mån undanröjas.»

Under åberopande av vad de sakkunniga sålunda anfört och då de övriga Av de sakvägar
för frågans lösning, som tidigare ifrågasatts, synts de sakkunniga icke siagTagrunder
för närvarande framkomliga, hava de funnit sig böra föreslå följande grunder för frågornas
för handläggning av vissa frågor rörände arbetarskydd ombord å fartyg: handläggning.

1. Ärenden rörande förhållanden, som äro av betydelse för att bereda

Organisationen
av den
centrala ledningen
av
fartyg sinspektionen.

Personal hos
koinmerskollegium.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

ombord å fartyg anställda skydd mot olycksfall eller ohälsa, varunder här
inbegripas jämväl frågor angående bostäder och bemanning samt rörande
arbetstiden ombord, handläggas av kommerskollegium och socialstyrelsen
gemensamt.

2. Har vartdera ämbetsverket med stöd av den för verket gällande instruktion
till byråchef eller annan tjänsteman överlämnat den på verket
ankommande beslutanderätten i viss grupp av ärenden, om vilka här är
fråga, må dylika ärenden avgöras av verkens representanter gemensamt, därest
dessa äro om beslutet ense; i motsatt fall skall ärendet hänskjutas till
ämbetsverkens prövning i eljest gällande ordning.

De ifrågavarande ärendena skulle alltjämt inkomma till kommerskollegium
och deras beredning och föredragning skulle ankomma på detta ämbetsverk.
I den lokala inspektionens ställning till de båda ämbetsverken skulle någon
förändring icke inträda.

De sakkunniga anföra härefter följande:

»Någon uttömmande detaljredogörelse för de ärenden, som enligt de föreslagna
grunderna komma att av kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt
handläggas och avgöras, hava de sakkunniga ansett sig böra avstå från
att söka lämna. Dit torde emellertid komma att hänföras, bland annat,
ärenden rörande förordningen angående bostäder m. in. å fartyg för ombord
anställda, sjöarbetstidslagen, kungörelsen angående spisordningen för besättningen
å svenska handelsfartyg, medicinalstyrelsens kungörelse angående
skeppsapotek ävensom i övrigt vissa frågor, som regleras i förordningarna
angående fartygs byggnad och utrustning samt angående vissa säkerhetsåtgärder
vid nyttjande av fartyg m. m. Därest de sakkunnigas förslag vinner
beaktande, torde emellertid de ärenden, som äro avsedda att behandlas i nu
ifrågasatt ordning, böra, för vinnande av säkerhet och reda i tillämpningen,
i blivande föreskrifter i ämnet i detalj angivas.

Det nu framlagda förslaget torde för sitt genomförande icke påkalla någon
ändring i lagen om tillsyn å fartyg eller övriga sjöfartssäkerheten rörande
författningar av civillags karaktär. Däremot kräver förslagets genomförande
ändring i flera i administrativ ordning utfärdade författningar. I allmänhet
torde dock dessa ändringar bliva föga omfattande. I händelse förslaget
vinner godkännande, torde utarbetande av författningsförslag i ämnet lämpligen
böra uppdragas åt de båda ämbetsverken.»

De sakkunniga övergå härefter till frågan om organisationen av den
centrala ledningen av fartygsinspektionen; och hava de i hithörande ämne
anfört följande:

»I fråga om uppförande av fartygsinspektionsbyrån å ordinarie stat eller
förändring av dess organisation hava tidigare vid flera tillfällen förslag
framlagts. Utförliga redogörelser för vad i sådant hänseende förekommit
hava lämnats i statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (tionde huvudtiteln
sid. 9 ff., sid. 33 ff.). Hänvisande i övrigt till dessa redogörelser få
de sakkunniga här allenast erinra, att 1923 års besparingskommitté i sitt
■ förut omförmälda, den 4 februari 1925 avgivna betänkande föreslog, att fartygsinspektionsbyrån
skulle ombildas till en fartygsinspektionssektion, vilken

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

skulle lyda under den av kommittén ifrågasatta handels- och sjöfartsbyrån.
Sektionen skulle ställas under ledning av en byrådirektör samt i övrigt utrustas
med, förutom amanuenser och kvinnliga biträden, en sekreterare och
två byråinspektörer, varav den ene skulle hava ingenjörsteknisk och den
andre nautisk utbildning. De båda byråinspektörerna borde placeras i 14:e
lönegraden enligt då gällande löneplan.

De olika förslag, som framlagts angående byråns uppförande å ordinarie
stat såsom självständig byrå, hava i fråga om löneställningen för de föreslagna
ordinarie befattningarna inneburit, att dessa skulle å den ordinarie
staten inplaceras i samma lönegrad, som gällt för de å extra stat uppförda
befattningarna, med undantag dock för byråinspektörstjänsten. Beträffande
sistnämnda tjänst — för närvarande, såsom ovan angivits, placerad i lönegraden
B 21 — har kommerskollegium vid upprepade tillfällen påyrkat,
att densamma måtte vid uppförande å ordinarie stat hänföras till lönegraden
B 24, vilket yrkande även vunnit anslutning inom allmänna civilförvaltningens
lönenämnd av två reservanter vid nämndens den 4 november
1927 avgivna utlåtande angående fartygsinspektionens uppförande å ordinarie
stat. 1902 års löneregleringskommitté föreslog i ett den 12 september 1922
avgivet utlåtande i ämnet, att ifrågavarande tjänst måtte hänföras till lönegraden
B 14, d. v. s. enligt nu gällande löneplan 22:a lönegraden. Detta
förslag har i nyssnämnda utlåtande biträtts av lönenämndens majoritet.
Två ledamöter av lönenämnden ansågo emellertid byråinspektören böra bibehållas
i 21:a lönegraden. Till sistberörda ståndpunkt anslöt sig även Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen till 1928 års riksdag framlagda förslag.

Enligt sagda förslag skulle å byrån finnas följande ordinarie befattningar:

Med den ståndpunkt, besparingssakkunniga i det föregående intagit i fråga
om förläggningen av den centrala ledningen av fartygsinspektionen, få de
sakkunniga till en början tillstyrka, att fartygsinspektionsbyrån nu uppföres
å ordinarie stat. De sakkunniga kunna alltså icke förorda det tidigare
framställda förslaget, att fartygsinspektionens ledning inordnas såsom en sektion
under annan byrå.

Vad härefter angår placeringen i lönegrad av byråinspektörstjänsten, få
de sakkunniga ansluta sig till det i statsverkspropositionen till 1928 års
riksdag framlagda förslaget, enligt vilket nämnda tjänst bibehålies i 21:a
lönegraden.

I detta sammanhang hava de sakkunniga uppmärksammat, att till tjänstens
innehavare för närvarande utgår ett särskilt arvode å 1,000 kronor för biträde
åt navigationsskoleinspektören. Ifrågavarande anordning avser huvudsakligen
att under de tider, då navigationsskoleinspektören på grund av
tjänsteresor för förrättande av examina och inspektioner vid navigationsskolorna
är frånvarande från huvudstaden, bereda tillgång till en ställföreträdare
för de löpande ärendenas handläggning. Anordningen föreslogs
ursprungligen av kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
i dessas den 5 juli 1913 avgivna förslag angående omorganisation av kom -

Befattning.

1 byråchef ...................

1 förste byråinspektör

1 sekreterare ..............

1 byråinspektör...........

1 kansliskrivare...........

2 kontorsbiträden .......

Lönegrad.

B 30
B 24
B 24
B 21
B 11
B 4.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

inerskollegium. Enligt kommittéernas förslag skulle sjötekniska biträdet
anlitas för ändamålet. Kommerskollegium anförde i sitt över förslaget avgivna
utlåtande, att det ej borde på förhand bestämmas, att sjötekniska biträdet
skulle fungera såsom biträde åt navigationsskoleinspektören, utan
förutsatte kollegium, att därtill kunde anlitas även annan ordinarie eller
extra tjänsteman i kollegium, som besutte för ändamålet erforderlig kompetens.
Den ifrågasatta anordningen förordades av föredragande departementschefen
vid framläggande i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag
av förslag till omorganisation av kommerskollegium. Departementschefen
uttalade härvid, att, på sätt kollegium föreslagit, såsom biträde borde
få anlitas jämväl ordinarie tjänsteman i kollegium. Under den avsevärda
tid, då navigationsskoleinspektören befunne sig på tjänsteresor, syntes nämligen
erfordras en med nautiska kunskaper utrustad person att ombesörja
de löpande navigationsskoleärendena. Härtill kunde förutom sjötekniska
biträdet särskilt ifrågakomma byråinspektören å fartygsinspektionsbyrån.
Mot vad departementschefen sålunda anfört uttalades från riksdagens sida
icke någon erinran.

Besparingssakkunniga förutsätta, att, därest nuvarande innehavaren av
byråinspektörsbefattningen förordnas att jämväl i fortsättningen på angivet
sätt biträda navigationsskoleinspektören, ifrågavarande arvode må av honom
bibehållas jämväl efter utnämning till ordinarie byråinspektör å byrån. I
händelse av förordnandets upphörande och i varje fall efter byråinspektörens
avgång från tjänsten torde emellertid böra tagas under övervägande huruvida
icke behovet av ställföreträdare för navigationsskoleinspektören under
dennes tjänsteresor må kunna tillgodoses på sådant sätt, att något särskilt
arvode för ifrågavarande göromåls bestridande icke vidare erfordras.

Kansliskrivaren å byrån är i främsta rummet sysselsatt med diarieföringen
av de till byrån inkommande ärendena samt ansvarar för ordnandet
av det till byrån hörande arkivet, vilket är ordnat efter dossiersystem.
Därjämte tjänstgör kansliskrivaren såsom arbetsledare för de å byrån sysselsatta
biträdena.

Besparingssakkunniga hava icke fnnnit sig övertygade om att de med
ifrågavarande befattning förenade göromålen äro av sådan kvalitet, att de
motivera uppförande å ordinarie stat av en för byråns räkning avsedd kansliskrivare.
De till byrån hörande ärendena uppgå visserligen till ett betydande
antal, men då desamma till eu mycket avsevärd del utgöras av rapporter
och alltså i stor utsträckning äro av jämförelsevis ensartad karaktär,
synas diarieföringen på byrån och därmed sammanhängande göromål kunna
ombesörjas av ett kanslibiträde. De sakkunniga få ock i detta sammanhang
erinra, att enligt de sakkunnigas den 19 sistlidna oktober avgivna förslag
rörande kommerskollegii organisation ingen av övriga byråer i kollegium,
med undantag av statistiska byrån, skulle komma att utrustas med kansliskrivare.
De sakkunniga få alltså föreslå, att för fartygsinspektionsbyrån
å kollegii stat uppföres ett kanslibiträde i lönegraden B 7. Av billighetsskäl
torde emellertid böra föreskrivas, att till nuvarande extra kansliskrivaren
å byrån — vilken innehar ordinarie kontorsbiträdestjänst i kollegium —
må, därest hon, i samband med byråns uppförande å ordinarie stat, utnämnes
till ordinarie kanslibiträde i kollegium, utgå personligt lönetillägg med belopp,
motsvarande skillnaden mellan hennes nuvarande avlöning och den
avlöning, hon må komma att uppbära såsom ordinarie kanslibiträde.

I övrigt hava de sakkunniga med avseende å den på byrån anställda biträdespersonalen
kommit till den uppfattningen, att någon minskning av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

denna personal skulle kunna genomföras. De sakkunniga hava i sådant avseende
funnit sig böra föreslå, att allenast en befattning såsom kontorsbiträde
uppföres å ordinarie staten.

Då de sakkunniga funnit sig i övrigt kunna biträda det förslag rörande
-ordinarie personal å byrån, som i statsverkspropositionen till 1928 års riksdag
framlagts, få de sakkunniga alltså förorda, att å kommerskollegii ordinarie
stat må utöver det antal befattningar, som upptagits i de sakkunnigas
förut framlagda förslag rörande ordinarie avlöningsstaten för ämbetsverket,
uppföras följande befattningar med nedan angivna lönegrader:

Anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän, som i de sakkunnigas
tidigare förslag för budgetåret 1929/1930 beräknats till 362,800 kronor, torde
i anslutning härtill böra för sagda budgetår böjas med 41,652 kronor till i
avrundat belopp 404,500 kronor.

I sitt ovan åberopade utlåtande den 4 november 1927 föreslog allmänna
•civilförvaltningens lönenämnd, under förutsättning av byråns uppförande
å ordinarie stat från och med ingången av budgetåret 1928/1929, att, därest
dåvarande befattningshavare å byrån den 1 juli 1928 tillträdde ordinarie
befattning å kommerskollegiets stat, som svarade mot den av honom före
sagda dag innehavda tjänsten, i fråga om hans placering i löneklass avlöningsreglementet
måtte å honom tillämpas, som om det varit gällande
under hela hans tjänstetid vid fartygsinspektionsbyrån och han varit ordinarie
innehavare av sistnämnda tjänst. Under erinran att detta förslag så
till vida innebar en särskild förmån, att det eljest föreskrivna avdraget av
tre år här icke skulle förekomma, hava besparingssakkunniga, ehuru med
en viss tvekan, funnit sig icke böra motsätta sig meddelande av en föreskrift
av dylikt innehåll.

Vidkommande de icke-ordinarie befattningshavarna å byrån hava de sakkunniga
vid överläggning med chefen för byrån, ifrågasatt, huruvida icke
någon minskning av den juridiskt utbildade amanuenspersonalen skulle kunna
företagas. På grund av härvid inhämtade upplysningar hava de sakkunniga
icke velat motsätta sig, att medel för nästkommande budgetår beräknas för
fortsatt anställande å byrån av två amanuenser med juridisk utbildning,
men förutsätta, att frågan, huruvida därefter någon minskning av ifrågavarande
personal må kunna ske, senare upptages till prövning.

I övrigt hava de sakkunniga icke något att erinra mot att medel beräknas
för anställande å byrån, i likhet med vad nu är fallet, av en nautiskt utbildad
amanuens, en extra befattningshavare med ingenjörsteknisk utbildning
ävensom ett extra ordinarie kontorsbiträde och ett extra ordinarie
skrivbiträde.

I sitt ovan omförmälda betänkande rörande kommerskollegii organisation
hava de sakkunniga beräknat ämbetsverkets anslag till avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare för nästkommande budgetår på följande sätt:

Befattning

1 byråchef ..................

1 förste byråinspektör

1 sekreterare ..............

1 byråinspektör ..........

1 kanslibiträde ..........

1 kontorsbiträde ..........

Lönegrad

B 30
B 24
B 24
B 21
B 7
B 4.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Personal hos
socialstyrelsen.

Reservation.

Kommer skolleyii
utlåtande
den 26
januari 1929.

Den centrala
ledningens
förläggning.

Gemensam
handläggning
av vissa fartygsinspektionsfrågor.

grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst ........ kronor 63,700

avlöningsförhöjningar till d:o m. m., förslagsvis .................... » 5,300''

extra befattningshavare m. m., högst ........................................ » 23,000

Summa kronor 92,000..

Vid uppförande å ordinarie stat av fartygsinspektionsbyrån torde anslaget
ifråga böra höjas med 10,500 kronor till grundavlöningar till extra ordinarie
tjänstemän, 900 kronor till avlöningsförhöjningar till extra ordinarie
tjänstemän m. m. samt 1,600 kronor till extra befattningshavare m. m. eller
med sammanlagt 13,000 kronor och alltså upptagas med 105,000 kronor.»

Såsom en konsekvens av förslaget om fartygsinspektionshyråns uppförande
å ordinarie stat hava de sakkunniga ansett sig böra förorda, att ordinarie
anställning bereddes jämväl den personal, som inom socialstyrelsen erfordrades
för handläggning av ärenden rörande sjöfartssäkerhetskontrollen, nämligen
förenämnda byråassistent och kontorsbiträde.

I avseende å den av majoriteten inom de sakkunniga föreslagna ordningen
för avgörande av vissa fartygsinspektionsärenden har herr Nordborg anmält
avvikande mening, i det att han på anförda skäl förklarat sig för sin del
avstyrka förslaget om ändring i fartygsinspektionens nuvarande organisation,
såvitt anginge samarbetet mellan kommerskollegium och socialstyrelsen.

För närmare kännedom om innehållet i berörda reservation ävensom i
tvenne inom fartygsinspektionsbyrån på framställning av de sakkunniga
utarbetade promemorior rörande sjöfartssäkerhetskontrollens organisation i
vissa främmande länder tillåter jag mig hänvisa till sagda handlingar.

Såsom redan nämnts, hava kommerskollegium den 26 och socialstyrelsen
den 31 januari 1929 avgivit utlåtande över besparingssakkunnigas nu omhandlade
betänkande rörande fartygsinspektionens förläggning och dess centrala
organisation.

Beträffande de sakkunnigas förslag att förläggningen i kommerskollegium
av fartygsinspektionens centrala ledning skulle bibehållas och detta utan
att någon tudelning av tillsynen mellan kollegium och annan myndighet
genom vissa ärendesgruppers överflyttning ägde rum, framhåller kollegium,
att, då betydelsen och lämpligheten av förslaget i denna del syntes kollegium
hava genom tidigare uttalanden såväl av kollegium som från annat håll
och nu senast genom de sakkunnigas utredning blivit tillräckligt ingående
belyst, kollegium saknade anledning att därtill foga några särskilda erinringar.

Vidkommande det samarbete, som hittills förekommit mellan kollegium
och socialstyrelsen i ärenden, där dylikt samarbete med hänsyn till ärendenas
art varit påkallat, erinrar kollegium, att de sakkunniga framhållit,
hurusom för dem vid överläggningar med representanter för kollegium och
socialstyrelsen vitsordats, att samarbetet på ifrågavarande område försiggått

Kungl. May.ts proposition Nr 161. 73

utan slitningar och givit gott resultat. Vid sådant förhållande och då, såvitt
av de sakkunnigas utredning framginge, icke påvisats några fall, där
brister i den hittillsvarande organisationen av samarbetet mellan de båda
verken varit orsak till mindre tillfredsställande beaktande av de sociala
momenten i den preventiva fartygskontrollen, ville det synas kollegium som
om någon ändring i denna organisation icke skulle ens ur denna synpunkt
vara behövlig. Det torde emellertid, fortsätter kollegium, vara ganska naturligt,
att man vid bedömandet av det förevarande spörsmålet skänkte visst
beaktande åt det faktiskt förhandenvarande läget, som ostridigt karakteriserades
av en hos åtminstone vissa grupper av de ombord anställda tydligen
ganska djupt rotad misstro beträffande möjligheterna under nuvarande ordning
att erhålla de sociala synpunkterna i tillräcklig grad beaktade. Det
kunde givetvis icke vara annat än gagneligt för själva syftet med hithörande
lagstiftning, att dess tillämpning ägde rum under former, till vilka de olika
av denna tillämpning intresserade hyste förtroende. Självfallet borde också
behörig hänsyn i varje särskilt fall tagas till alla befogade intressen hos de
av förevarande lagstiftning och dess tillämpning berörda samt följaktligen
ock till nyss framhållna synpunkter, varför kollegium med denna utgångspunkt
av naturliga skäl icke hade anledning att motsätta sig de föreslagna
nya anordningarna. Väl vore det synnerligen angeläget, att särskilt ett
administrativt arbete av förevarande art så mycket som möjligt hölles fritt
från former, som skulle kunna verka tyngande därå, men då de sakkunnigas
förslag ju väsentligen byggde på och anslöte sig till det nuvarande
systemet med därunder vunna erfarenheter, vilka varit fullt tillfredsställande,
torde ej heller med hänsyn därtill något hinder föreligga för ett antagande
av de nu föreslagna fastare formerna för samarbetet mellan kollegium och
socialstyrelsen på förevarande område. Detta syntes kollegium för övrigt
så mycket mindre vara fallet som ett behörigt tillgodoseende av alla de
olika intressen, sociala och ekonomiska, vilka under alla förhållanden måste
skänkas beaktande, säkerligen icke skulle, därest varken den nu tillämpade
behandlingsformen eller den föreslagna skulle bliva gällande, kunna åstadkommas
utan anordningar, innebärande ett dubbelarbete, som medförde än
större omgång och tidsutdräkt än som i ogynnsammaste undantagsfall skulle
kunna befaras uppstå med tillämpning av de sakkunnigas förslag.

Kollegium finge därför tillstyrka de sakkunnigas förslag även på denna
punkt.

Kollegium, som biträder de sakkunnigas förslag i vad detta avser att
även i fortsättningen i kollegium inordna fartygsinspektionens ledning såsom
en självständig byrå, har däremot framställt vissa erinringar beträffande
det av de sakkunniga föreslagna personalbeståndet å byrån. I detta hänseende
har kollegium i fråga om till en början förslaget, att byråinspektörsbefattningen
skulle placeras endast i 21:a lönegraden, erinrat om sin vid

Personalen &
lartygsinspektionsbyrån.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 161.

upprepade tillfällen gjorda framställning om denna befattnings hänförande
till lönegraden B 24. Kollegium anför härefter följande:

»Ett bibehållande av här ifrågavarande byråinspektörs placering allenast
i lönegraden B 21 skulle enligt kollegii åsikt innebära ett uppenbart underskattande
av betydelsen av de nautiskt-tekniska intressenas tillgodoseende
vid för handskontroll en å fartygs sjövärdighet. Foget för kollegii åsikt beträffande
denna tjänsts placering i lönehänseende synes tidigare hava varit
från olika häll erkänt. Kollegium får härutinnan särskilt hänvisa till vederbörande
departementschefs uttalande i statsverkspropositionen, tionde huvudtiteln,
till 1921 års riksdag, varvid Eders Kungl. Maj:t framställde förslag
om uppflyttning av befattningen i fråga, samt till formuleringen av samma
års riksdags beslut i ämnet. Då några väsentliga förändringar beträffande
skälen för befattningens uppflyttning i föreslagen lönegrad icke därefter
inträtt och vad som vid vissa tillfällen anförts emot den av kollegium förordade
lönegradsplaceringen icke synes kollegium kunna tillerkännas giltighet,
hemställer kollegium om sådan avvikelse från besparingssakkunnigas
nu föreliggande förslag, som skulle betingas av byråinspektörsbefattningens
hänförande till lönegraden B 24 under benämning för innehavaren av förste
byråinspektör.»

Även de sakkunnigas förslag om nedflyttning av kansliskrivarebefattningen
till kanslibiträdesbefattning vore i hög grad ägnat att väcka betänkligheter.
Efter att hava erinrat om hurusom vid framläggande vid 1920 års riksdag
av förslag rörande inrättande av ifrågavarande tjänst (då av tredje graden),
vilket förslag av riksdagen bifölls, föredragande departementschefen framhållit,
att arbetsuppgifterna för tjänstens innehavare syntes kunna jämställas
med de uppgifter, vilka i allmänhet pålades kvinnliga biträden av tredje
graden, anför kollegium i detta ämne, bland annat, följande:

»Besparingssakkunniga förmäla sig icke hava funnit sig övertygade om
att de med ifrågavarande befattning förenade göromålen vore av sådan
kvalitet, att de motiverade uppförande å ordinarie stat av en för byråns
räkning avsedd kansliskrivare. De sakkunniga framhålla, att de till byrån
hörande ärendena visserligen uppginge till att betydande antal, men då
desamma till en mycket avsevärd del utgjordes av rapporter och alltså i
stor utsträckning vore av jämförelsevis ensartad karaktär, syntes diarieföringen
på byrån och därmed sammanhängande göromål kunna ombesörjas
av ett kanslibiträde. De sakkunniga erinra slutligen om att enligt de sakkunnigas
tidigare avgivna förslag rörande kollegii organisation ingen av
övriga byråer i kollegium, med undantag av statistiska byrån, skulle komma
att utrustas med kansliskrivare.

Av de sakkunnigas uttalanden att döma synes anledning förefinnas till
antagande, att någon missuppfattning av lämnade uppgifter rörande förevarande
biträdes (kansliskrivarens) arbetsuppgifter förelegat. Kansliskrivaren
motsvarar beträffande fartygsinspektionsbyråns arbetsområde i avseende ä
sina funktioner i själva verket i huvudsak en registrator och förestår samt
ansvarar i denna egenskap för byråns expedition och arkiv. Ärendenas
antal på byrån växlar givetvis i någon mån men uppgår i regel till mellan
7,000 och 8,000. Av dessa ärenden utgöra omkring 4,000 rapporter och
återstoden andra slag av ärenden, bland annat de viktiga frågorna rörande
dispenser från olika föreskrifters tillämpning. Arbetet å byrån samt därmed

Kun yl. Maj ris proposition Nr ltil.

i .>

dess expedition oeli arkiv liuva numera nått den omfattning, att kansliskrivaren
ingalunda hinner taga befattning med diarieföringen av rapporterna
och ej heller i annan mån med kortregistren, än att kansliskrivaren dels
givetvis såsom förman för övriga biträden har överinseendet över kortregistrens
förande, dels å korten inför en del särskilt viktiga uppgifter från
vissa handlingar, varmed biträdet i annat sammanhang tager befattning.
Däremot sköter kansliskrivaren diarieföringen av det stora flertalet andra
inkommande, rätt så mångskiftande ärenden, varjämte kansliskrivaren ombestyr
det utgående diariet. Arkivet är i stor utsträckning upplagt enligt
dossiersystem, eu anordning som med hänsyn till arbetets å byrån art är
ofrånkomlig, samt består för närvarande av omkring 10,000 dossierer och en
specialavdelning beträffande utländska författningar, varom ingående kännedom
erfordras å byrån med hänsyn till kontrollverksamhetens internationella
karaktär. Jämte skötseln av arkivet ansvarar kansliskrivaren för expedieringen
av alla stämpelbelagda handlingar, vilka för närvarande för år
uppgå till omkring 500 st. med stämpelredovisning till belopp av omkring
5,000 kronor, samt liandhaver blankettförrådet med 85 olika slag av blanketter.
Kansliskrivaren måste vidare med hänsyn till den ingående kännedom
om arkivet, som hos henne måste förutsättas, anförtros verkställandet
och övervakandet av åtskilliga specialutredningar av olika slag, vilka kräva
stor noggrannhet och gott omdöme. Sålunda plägar kansliskrivaren numera,
bland annat, i första hand utarbeta fartygsinspektionens årsberättelse.

Att även förmanskapet och tillsynen av arbetet å expeditionen är inaktpåliggande
torde framgå av vissa av de uppgifter, som i övrigt åvila byråns
expedition. Sålunda föras numera å byråns expedition icke mindre än tre
kortregister, därav ett mycket omfattande, i syfte att kollegium skall kunna
fullgöra sitt åliggande att övervaka de lokala tillsynsmyndigheternas verksamhet.
Med ledning av från det stora kortregistret utarbetade förteckningar
kontrolleras verkställandet av fartygens periodiska sjövärdighetsbesiktningar
och uppsättas påminnelseskrifter angående försummade sådana. Å expeditionen
upprättas vidare månatliga förteckningar över av inspektörerna förbrukade
expens- och resemedel samt förteckningar över inkomna rapporter,
vilka sedermera, försedda med kompletterande uppgifter, översändas till de
olika distrikten.

En viktig funktion utövas å expeditionen genom besvarandet av talrika
telefonpåringningar från inspektörerna i landsorten, från kollegii övriga
olika sjöfartsavdelningar och från allmänheten. Ej minst med hänsyn härtill
är det nödvändigt, att å expeditionen finnes att tillgå ett biträde i sådan
ställning, att man av henne kan förvänta större allmänna kvalifikationer
beträffande otndöme och kunskaper och därvid särskilt en mera ingående
kännedom om vissa förhållanden inom byråns arbetsområde än som i allmänhet
kan förutsättas hos ett biträde av lägre grad.

Fartygsinspektionsbyråns arbete är i alldeles särskilt hög grad inriktat
på ett direkt betjänande av allmänheten. Det ligger givetvis synnerlig vikt
uppå, att handläggningen av sådana ärenden, som sålunda mera direkt beröra
trafiken, sker med nödig snabbhet. Tillgodoseendet av intresset härav
underlättas, av naturliga skäl och enligt vad erfarenheten också visat, i hög
grad genom tillgången till en person med tillräcklig kompetens för sådan
systematisk skötsel av arkivet, som i själva verket kräves för ett fullt rationellt
utnyttjande av detsamma i det dagliga arbetet. Såväl direkt för arbetet
inom byrån som för förhållandet utåt till allmänheten är det därför av allra
största vikt, att å byråns expedition står till förfogande en tillräckligt kva -

Socialstyrelsens
utlåtande
den 31 januari
1929.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 181.

liflcerad arbetskraft för de viktiga funktioner, som enligt vad ovan framgår
måste åvila och faktiskt åvila det biträde, varom här är fråga. Därest
för nu ifrågavarande ändamål stode till förfogande allenast en kanslibiträdesbefattning,
kan med fog befaras, att för göromålen kompetenta innehavare
av densamma få behållas å befattningen endast under jämförelsevis kortvariga
tidsperioder och att sålunda måste räknas med tätare ombyten av
innehavare än som för göromålens behöriga skötsel är lämpligt. Även för
tillgodoseendet av den nödvändiga kontinuiteten i arbetet är det därför betydelsefullt,
att befattningen genom att hänföras till kansliskrivargraden får
karaktär av slutsyssla.

Biträdesbefattningens jämförlighet med befattningar, tillhörande förutvarande
tredje lönegraden, har ju tidigare blivit erkänd och sedan dess har,
såvitt kollegium kunnat finna, inga andra förändringar beträffande befattningens
arbetsuppgifter inträffat än som än ytterligare framhäva dess kvalificerade
karaktär. Det synes kollegium vara en fråga av viss principiell
vikt för olika delar av hela statsförvaltningen, att de biträdesbefattningar,
vilka, såsom den förevarande, i själva verket kräva alldeles speciellt goda
kvalifikationer hos innehavarna och som hittills regelmässigt hänförts till
lönegrad motsvarande den förutvarande tredje lönegraden, även i fortsättningen
tillmätas den betydelse, de i verkligheten äga, och icke genom otillräckligt
motiverade åtgärder i lönesänkande riktning göras till föremål för
en för hithörande arbetsuppgifters behöriga fyllande i längden skadlig underskattning.
»

De sakkunnigas förslag om indragning av en av de båda nu på byråns
stat uppförda kontorsbitx-ädesbefattningarna mötte även det, med hänsyn till
omfattningen av byråns arbete och den särskilda betydelsen av att arbetet
icke alltför mycket fördröjdes, betänkligheter från kollegii sida, men ansåge
kollegium sig i frågans nuvarande läge icke böra motsätta sig samma förslag.

I fråga slutligen om den nuvarande förste byråingenjörstjänstens och den
för byrån avsedda sekreterartjänstens placering i lönegrad finge kollegium
åberopa vad kollegium i sitt utlåtande den 12 november 1928 anfört beträffande
vissa motsvarande befattningar i kollegium. I

I förberörda utlåtande den 31 januari 1929 har socialstyrelsen — efter att
hava erinrat om de sakkunnigas förslag rörande gemensam handläggning
av de fartygsinspektionsfrågor, som rörde arbetarskyddet — vidare anfört
följande:

»Mot den av de sakkunniga sålunda föreslagna anordningen — vilken,
i förbigående nämnt, såsom avseende gemensam beslutanderätt beträffande
vissa grupper löpande ärenden torde sakna egentligt motstycke inom statsförvaltningen
— kunna enligt styrelsens uppfattning vissa vägande invändningar
göras. Då ärendena ifråga alltjämt skola beredas och föredragas
inom kommerskollegium, ligger det i sakens natur, att socialstyrelsen aldrig
kan få samma inflytande på deras behandling, som om ärendena helt handlades
inom styrelsen. Vid ett intimt och förtroendefullt samarbete mellan
verkens närmaste representanter kan visserligen denna olägenhet hos anordningen
väsentligt minskas men aldrig helt undanröjas. Man vill givetvis
hoppas, att samarbetet i regel skulle, såsom hittills, få angivna karak -

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 161. 77

tär. I den män så icke bleve fallet, skulle emellertid säkerligen berörda olägenhet
nior eller mindre starkt komma att göra sig gällande.

Ifråga om den personliga ledningen av fartygsinspektionskåren ha de
sakkunniga icke tänkt sig någon ändring. Den skulle fortfarande närmast
ligga hos fartygsinspektionsbyråns chef. Liksom nu är fallet skulle följaktligen
denne men däremot ej socialstyrelsens representant för samarbetet
äga i tjänsten besöka de olika fartygsinspektörerna för kontroll av deras
tjänsteutövning samt meddelande muntligen av råd och anvisningar. Icke
heller i berörda avseende kommer sålunda socialstyrelsens inflytande att
bliva likvärdigt med kommerskollegii.

Vissa vanskligheter kunna jämväl komma att framträda genom den föreslagna
ordningen för samarbetet mellan verken in pleno, enär i ärenden, där
verken hävda olika uppfattningar, avgörandet i likartade fall kan bliva olika
allt efter som ordförandeskapet utövas av representant från det ena eller andra
verket. I regel lärer väl emellertid icke behöva befaras, att dessa svårigheter
skola göra sig nämnvärt påminta, utan torde det kunna förväntas, att
ärendena komma att avgöras likformigt samt i stort sett med samma skyndsamhet
som hittills. Den möjligheten förefinnes ju även, att dessa önskemål
kunna tillgodoses genom avfattningen av de bestämmelser, som avses
skola närmare reglera de båda ämbetsverkens samarbete på förevarande
område.

Även om olägenheter i olika avseenden äro förenade med den av de sakkunniga
förordade anordningen, synes den emellertid vara ägnad att i viss mån
stärka socialstyrelsens inflytande på ifrågavarande ärendens behandling
och sålunda att medföra ökad garanti för tillbörligt hänsynstagande till
sociala synpunkter vid ärendenas avgörande. Med hänsyn härtill anser sig
styrelsen därför icke höra motsätta sig förslagets genomförande.»

I anledning av de sakkunnigas förslag, att å fartygsinspektionsbyrån
skulle i stället för den nuvarande i lönegraden Bil placerade kansliskrivaretjänsten
uppföras en kanslibiträdesbefattning i lönegraden B 7, har Föreningen
kvinnor i statens tjänst i en till handelsdepartementet ingiven
skrift uttalat, att enligt föreningens åsikt måste de viktiga och omfattande
arbetsuppgifter, som åvila nämnda tjänst, såväl med hänsyn till grunderna
för inrättandet av bokhållar- (kansliskrivare-) befattningarna som vid jämförelse
med i lönegraden B 11 placerade befattningar inom andra centrala
ämbetsverk ovillkorligen anses mer än väl motivera sagda tjänsts bibehållande
i sistnämnda lönegrad.

På sätt av den här förut lämnade redogörelsen framgår, utmynna de av
1926 års besparingssakkunniga avgivna betänkandena, i vad dessa röra kommerskollegium,
i förslag, som dels avse direkta organisatoriska förändringar
inom kollegium, dels ock åsyfta att nedbringa kollegii utgifter genom indragning
av personal. I

I förstnämnda hänseende hava de sakkunniga med hänsyn till de uttalanden,
som vid 1925 års riksdag gjordes av dåvarande departementschefen och
riksdagen vid behandlingen av det utav 1923 års hesparingskommitté fram -

Ingiven skrift
av Föreningen
kvinnor i statens
tjänst.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

ställda förslaget om inskränkning av antalet byråer i kollegium, till en början
upptagit till övervägande frågan om en dylik inskränkning nu borde
eller kunde företagas. Därvid hava de sakkunniga — under erinran om den
redan nu stora arbetsmängden å sjöfarts- och industribyråerna och med hänsyn
såväl till den överflyttning av vissa ärenden, som efter organisationsfrågans
behandling vid 1925 års riksdag ägt rum från industri- till bergsbyrån,
varigenom en utjämning av arbetsmängden mellan sistnämnda byråer
i viss mån skett, som även till samme departementschefs här förut återgivna
uttalande rörande det oavvisliga behovet för kollegium av en ledamot
med speciell bergsteknisk utbildning och erfarenhet — funnit sig icke kunna
föreslå någon förändring med avseende å nämnda tre byråers ställning inom
kollegium. Detsamma gäller om den statistiska byrån. Vad handelsbyrån
däremot angår, hava de sakkunniga, om hänsyn endast toges till denna byrås
nuvarande arbetsuppgifter, funnit det kunna ifrågasättas att indraga byrån.
Därvid bleve det likväl erforderligt att uppdraga handläggningen av ärenden
rörande hamntaxor m. fl. avgifter åt en särskild föredragande i exempelvis
26:te lönegraden. Övriga å handelsbyrån ankommande ärenden finge i sådant
fall fördelas å övriga byråer, i främsta rummet industri- och sjöfartsbyråerna.

Vid överläggningar med de sakkunniga rörande ifrågavarande spörsmål
har emellertid från kommerskollegii sida framhållits, att erfarenheten från
arbetet i ämbetsverket under de senare åren ådagalagt nödvändigheten för
kollegium att till sitt förfogande hava en i juridiska och allmänna administrativa
spörsmål särskilt förfaren ledamot, vilken kunde deltaga i det
mångskiftande och omfattande arbete med utarbetande av författningsförslag,
som åvilar kollegium. Åt en ledamot med nu antydda kvalifikationer
kunde vid sidan av författningsarbetet uppdragas handläggningen av åtminstone
huvudparten av de på handelsbyrån nu ankommande ärendena
ävensom ärenden angående kollegii organisation, ekonomi och personal.
Med beaktande av vad sålunda från kollegii sida anförts hava de sakkunniga
funnit sig icke heller böra påyrka någon indragning av handelsbyrån.

För egen del finner jag av de sakkunnigas utredning med tydlighet
framgå, att, om man bortser från handelsbyrån, någon sammanslagning
eller indragning av byråer inom kollegium icke rimligen kan ifrågasättas.
Vad handelsbyrån beträffar, skulle en viss tvekan onekligen kunna råda,
eftersom de, så att säga, »rena» handelsärendena icke torde vara särdeles
många eller omfattande och en viss del av byråns arbete därför möjligen
skulle kunna överföras till andra byråer. En dylik åtgärd skulle emellertid
medföra en överbelastning av dessa och bör redan därför icke vidtagas.
Härtill kommer, att den av besparingssakkunnige upptagna tanken på en omläggning
av handelsbyrån till jämväl att utgöra en administrativ eller allmän
byrå, dit vissa härför lämpade ärenden skulle kunna överföras från mera
belastade byråer, synes mig synnerligen beaktansvärd. Alldeles särskilt

Kuvyl. Maj.ts yroyosHiou AV 1(}1. 7<>

fäller detta om uppslaget att till chef för denna byrå söka förvärva en person,
som genom sin utbildning och erfarenhet vore ägnad att inom kollegium
representera den juridiska sakkunskapen och deltaga i det vidlyftiga arbete
med granskning och utarbetande av författningar, som åligger ämbetsverket.
Det råder enligt min mening intet tvivel om önskvärdheten av att bland
kommerskollegii ledamöter linnes en person lämpad speciellt för dessa uppgifter,
så mycket mera som man lär få räkna med att de övriga ledamöterna
eller i varje fall flertalet av dem — måste företräda sakkunskap

av helt annat slag. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den anordning,
som här ifrågasatts, måste anses äga en ej ringa betydelse även
för handelsdepartementets arbete, och jag håller för min del för troligt att,
om icke det nu givna uppslaget skulle genomföras, behov av inrättande av
en lagbyråchefstjänst på departementets stat inom kort skulle uppstå. Lika
med kollegium anser jag, att handelsbyråns benämning i anslutning till
den nu skisserade arbetsfördelningen bör bliva »handels- och administrativa
byrån».

Ett annat av de sakkunnigas förslag, som avser organisatoriska förändringar
inom kollegium, är det, som åsyftar fartygsinspektionsbyråns uppförande
å ordinarie stat.

Såsom skäl för avslaget å Kungl. AIaj:ts vid 1928 års riksdag framlagda
förslag i enahanda syfte anförde riksdagen, förutom att utredningen om kollegii
organisation i övrigt icke vore slutförd, önskemålet om en utredning
rörande de vid 1926 och 1928 års riksdagar motionsvis framställda yrkandena
beträffande en ändring i förläggningen och organisationen av den centrala
tillsynsmyndigheten för sjöfartssäkerhetskontrollen. Dessa yrkanden
gingo närmast ut på en tudelning av ifrågavarande kontroll på sådant sätt,
att till socialstyrelsen såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle överflyttas
de fartygsinspektionsfrågor, som enbart eller i övervägande grad rörde
arbetarskyddet. De tekniska sjöfartssäkerhetsfrågorna skulle alltjämt kvarstanna
hos kommerskollegium. Vid den utredning, som sålunda av riksdagen
önskades, borde nödig hänsyn jämväl tagas till det av 1923 års besparingskommitté
framställda förslaget och även motionsvis gjorda yrkandet om viss
inskränkning i inspektionen å klassade fartyg.

Beträffande till en början sistnämnda spörsmål hava de sakkunniga erinrat,
hurusom undersökning rörande klassat fartyg, vilken företagits av
en av Kungl. Maj:t godkänd utländsk myndighet eller klassificeringsanstalt,
här i riket godkännes såsom vore den verkställd av vederbörande svenska
tillsynsmyndighet. Vidare hava de sakkunniga påpekat, hurusom jämlikt
bestämmelse i gällände tillsynsförordning ifråga om fartyg, som innehar
klass i godkänd klassificeringsanstalt, den undersökning rörande säkerheten,
som fartyget undergått för erhållande eller bibehållande av klassen, skall
tills vidare godkännas såsom sjövärdighetsbesiktning i de delar undersökningen
omfattar. Slutligen hava de framhållit, att inspektion av klassade

80 * Kungl. Maj:is proposition Nr 161.

fartyg i sådana avseenden, som falla under klassiflceringsbestämmelserna,
i regel icke företages i andra fall, än då på grund av till inspektionen
gjord anmälan eller av andra skäl särskild anledning föreligger att verkställa
dylik förrättning. Med hänsyn till nyssnämnda stadgande angående
sjöfartssäkerhetskontrollens ställning till de klassade fartygen och i betraktande
jämväl av den av inspektionsmyndigheterna tillämpade praxis
beträffade tillsynen å klassade fartyg hava de sakkunniga icke ansett sig
böra förorda någon inskränkning av inspektionen å dylika fartyg, sådan
densamma nu utövas.

Jag vill för egen del erinra om att det av 1923 års besparingskommitté
på sin tid avgivna förslaget om viss inskränkning av sjöfartssäkerhetskontrollen
beträffande klassade fartyg gjordes till föremål för bestämda
gensagor och avstyrkanden från olika håll, såväl från vederbörande ämbetsmyndigheter
— kommerskollegium och socialstyrelsen — som från rederinäringen
och personalsammanslutningar, såsom Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjömansunionen och Svenska
eldareunionen, ävensom från mekaniska verkstäder och skeppsvarv. Man
framhöll, bland annat, att ifrågavarande förslag, vars förverkligande endast
i ganska obetydlig grad syntes inverka på personalbehovet, vore ägnat att
ingiva mycket starka betänkligheter, samt att de förordade lättnaderna i
kontrollen icke syntes uppväga de olägenheter, en minskning i kontrollens
effektivitet ur såväl sjöfartssäkerhets- som arbetarskydds- och andra sociala
synpunkter otvivelaktigt skulle medföra.

I föregående års statsverksproposition har min företrädare i ämbetet, efter
att hava återgivit den utförliga kritik av besparingskommitténs förslag i
detta stycke, som innefattas i kommerskollegii utlåtande den 28 februari
1925, avböjt tanken på ett eftergivande av den statliga kontrollen ifråga
om klassade fartyg, i den utsträckning den hittills utövats.

För egen del kan jag fullt ansluta mig till nyss åberopade uttalande av
min företrädare i ämbetet och finner mig förty icke böra tillstyrka någon
inskränkning i den nuvarande tillsynen å klassade fartyg.

Vad därefter angår de vid 1926 och 1928 års riksdagar motionsvis framförda
yrkandena om ändring i den nuvarande organisationen av tillsynsmyndigheten,
har redan genom tidigare uttalanden från olika håll framhållits,
att det icke torde vara vare sig lämpligt eller ens möjligt att uppdela
sjöfartssäkerhetskontrollen i en rent sjöteknisk kontroll och en ensidigt
social tillsyn. Även de sakkunniga hava nu framhållit, att en sådan tudelning
av kontrollen skulle erbjuda betydande praktiska svårigheter. Anledningen
härtill är förnämligast att söka däri, att på fartygskontrollens område
de tekniska förhållanden, som betinga fartygets sjösäkerhet i vidsträcktaste
mening, och sådana anordningar, som vidtagas i arbetarskyddssyfte, ofta äro
så intimt förbundna med varandra, att de svårligen låta sig behandlas såsom
helt skilda frågor. Åtgärder, som avse att skydda de ombord anställda

Kmirjl. Mnj:ts proposition Nr 161.

mot olycksfall eller ohälsa, att sörja för deras bekvämlighet o. s. v., måste
även skärskådas ur tekniska — ingenjörstekniska eller nautiska — synpunkter.
De sakkunniga understryka i avseende härå, att, även om man lyckades
från fartygsinspektionens nuvarande chefsmyndighet avskilja vissa ärenden,
som specifikt röra arbetarskyddet, och förläde dessa till annan myndighet,
för en betydande del av detta förvaltningsområde torde komma att kvarstå
behovet av en regelbunden samverkan mellan den myndighet, som handhade
arbetarskyddsåtgärderna, och fartygsinspektionens chefsmyndighet. Med
hänsyn till dessa omständigheter och då dessutom ur rederinäringens synpunkt
en splittring av kontrollen på två skilda myndigheter kunde befaras
komma att vid tillämpningen medföra olägenheter för denna närings utövare
samt knappast kunde undgå att medföra en ökning av administrationskostnaderna,
hava de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka en tudelning
av kontrollen på sätt motionsvis ifrågasatts.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även övervägt frågan, huruvida
fartygsinspektörerna lämpligen skulle kunna tagas i anspråk såsom specialinspektörer
inom yrkesinspektionen, såvitt angår frågor om arbetarskydd
ombord å fartyg, och i denna egenskap ställas under socialstyrelsen såsom
yrkesinspektionens chefsmyndighet. Med avseende härå hava emellertid
de sakkunniga framhållit, att, med hänsyn till det särskilda förhållandet
att de bestämmelser, vilka reglera arbetarskyddet ombord å fartyg, innehållas
i samma författningskomplex som de föreskrifter av teknisk innebörd,
vilkas efterlevnad fartygsinspektöi*erna skulle hava att övervaka i
egenskap av inspektörer under kommerskollegium, det antagligen skulle
komma att uppstå vissa svårigheter att på ett ur arbetssynpunkt tillfredsställande
sätt reglera fartygsinspektörernas ställning såsom specialinspektörer.

Under erinran att under den föregående diskussionen rörande fartygsinspektionens
förläggning ifrågasatts jämväl två andra utvägar för denna
frågas lösning, nämligen fartygsinspektionens överflyttning till socialstyrelsen
eller inrättande för inspektionens ledning av ett helt fristående centralt
ämbetsverk, framhålla de sakkunniga beträffande förstnämnda spörsmål,
att förutom det regelbundna och intima samarbete, som äger rum mellan
fartygsinspektionsbyrån och de befattningshavare, som närmast handhava
den repressiva kontrollen — sjötekniska biträdet och sjöåklagaren — byrån
har att samarbeta med vissa andra grenar av sjöfartsadministrationen
samt de tjänstemän, som handlägga ärenden rörande förordningen angående
befäl å svenska handelsfartyg m. in., varjämte ombudsmännen vid sjömanshusen
hava att utöva viss tillsyn över fartygs bemanning. Ett överflyttande
till socialstyrelsen av kontrollen å fartygs sjövärdighet skulle alltså innebära
ett brytande av det samarbete i dessa frågor, som nu pågår inom
samma ämbetsverks ram. En överföring till socialstyrelsen av även andra
grenar av sjöfartsförvaltningen än sjövärdighetskontrollen skulle åter inne -

Bihang till riksdagens protokoll 192!). 1 sand. 191 lui/l. (Nr 161.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

fatta en så genomgripande förändring av kommerskollegii befattning med sjöfartsärendena,
att de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på frågan
om lämpligheten av en sådan anordning. Redan en överflyttning av fartygsinspektionens
ledning torde för övrigt för socialstyrelsens vidkommande
med hänsyn till yrkesinspektionsbyråns redan nu vidsträckta verksamhetsområde
komma att kräva inrättandet av en särskild byrå.

Tanken på inrättandet för fartygsinspektionens ledning av ett fristående
centralt ämbetsverk kan enligt de sakkunnigas mening icke förverkligas
utan en betydande kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och
då för övrigt de på fartygsinspektionens ledning ankommande arbetsuppgifterna
icke för närvarande nått en sådan omfattning, att de kunde motivera
upprättandet av en särskild myndighet, hava de sakkunniga icke heller
funnit sig böra närmare ingå på detta spörsmål.

Efter att sålunda hava utmönstrat de olika förslag, som framförts i syfte
att skapa starkare garantier för att sociala hänsyn icke skjutas åt sidan vid
handläggningen av vissa fartygsinspektionsärenden, hava de sakkunniga
framlagt ett eget förslag, som avser att giva yrkesinspektionens chefsmyndighet
tillfälle att direkt deltaga i avgörandet av frågor av företrädesvis
social innebörd. Detta förslag har tillstyrkts av båda de i ämnet hörda
myndigheterna, kommerskollegium och socialstyrelsen. I sistnämnda ämbetsverks
handläggning av ifrågavarande ärende hava även deltagit de båda
socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist.

Vidkommande det samarbete, som hittills förekommit mellan de båda ämbetsverken
i fartygsinspektionsfrågor, har ju från dem båda vitsordats, att
detta arbete försiggått utan slitningar och givit gott resultat. Det har icke
heller från något håll påvisats, att med nuvarande arbetssätt de sociala
momenten i den preventiva fartygskontrollen blivit åsidosatta. Icke desto
mindre anser jag det vara i hög grad önskvärt att undanröja varje möjlighet
för att de sociala synpunkterna vid handläggningen av ifrågavarande
ärenden skulle kunna på ett obehörigt sätt undanskjutas. Vid bedömandet
av förevarande spörsmål lärer också beaktande böra skänkas den omständigheten,
att det är av stor betydelse för vinnande av själva syftet med ifrågavarande
lagstiftning, att dess tillämpning äger rum under former, till vilka alla av lagstiftningen
berörda medborgaregrupper och individer hysa förtroende. Jag finner
mig därför, lika med de hörda myndigheterna, böra tillstyrka de sakkunnigas
nu föreslagna anordning, varigenom fastare former skulle skänkas åt socialstyrelsens
medverkan vid de sociala fartygsinspektionsfrågornas handläggning.
Genom en dylik anordning undviker man de praktiska svårigheter
av olika art, som äro förenade med att välja någon av de andra vägar för
problemets lösning, som i det föregående diskuterats. Det samarbete, som
inom kommerskollegium äger rum mellan fartygsinspektionsbyrån och organen
för den repressiva kontrollen, kan alltjämt fortgå. Med en ur organisa -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 161.

torisk synpunkt ganska litet framträdande ändring vinner man på denna
väg en form för arbetets anordnande, som borde kunna omfattas med förtroende
såväl av rederinäringens representanter som av de ombord å fartyg
anställda.

Den nu ifrågasatta, av mig tillstyrkta anordningen torde för sitt genomförande
icke påkalla någon ändring i lagen om tillsyn å fartyg eller övriga
sjöfartssäkerheten rörande författningar av civillags karaktär. Däremot
kräves ändring i flera i administrativ väg utfärdade författningar. I allmänhet
torde dock dessa ändringar bliva mindre omfattande. Därest den
föreslagna anordningen av riksdagen lämnas utan erinran, torde utarbetande
av författningsförslag i ämnet böra uppdragas åt de båda ämbetsverken.

Då de av 1928 års riksdag åberopade skälen för avslag å Kungl. Maj:ts
då gjorda hemställan om fartygsinspektionsbyråns uppförande å ordinarie
stat icke längre lära förefinnas, får jag nu förorda avlåtande av framställning
till riksdagen, att byrån överföres å dylik stat.

Ifråga om några av de å denna byrå anställda befattningshavarnes placering
i lönegrader hava olika förslag framställts. Jag hänvisar i denna
del till vad min förut lämnade redogörelse därutinnan innehåller. För egen
del förordar jag, med undantag för — förutom sekreterartjänsten, till vilken
tjänst jag i annat sammanhang strax skall återkomma — ytterligare två
befattningar, den lönegradsplacering, som av de sakkunniga föreslagits.

Beträffande byråinspektörstjänsten har kommerskollegium, under erinran
att innehavaren av denna tjänst vore den enda representanten å byrån för
de nautiskt-tekniska intressena, vid upprepade tillfällen påyrkat, att samma
tjänst måtte i likhet med den ingenjörsutbildade förste byråinspektören
hänföras till lönegraden B 24. Detta yrkande har även vunnit anslutning
av två ledamöter av allmänna civilförvaltningens lönenämnd. 1902 års
löneregleringskommitté föreslog på sin tid, att ifrågavarande tjänst måtte
hänföras till nuvarande lönegraden B 22, vilken uppfattning delades av
lönenämndens majoritet. Två reservanter av lönenämnden ansågo emellertid
byråinspektören böra bibehållas i 21:a lönegraden. Även de sakkunniga
hava föreslagit sistnämnda lönegrad för byråinspektören. För egen del finner
jag mycket starka skäl tala för att tillerkänna denne befattningshavare, vars
betydelse för fartygsinspektionens arbete icke får underskattas, åtminstone
den obetydliga löneförbättring som ligger i en uppflyttning till 22:a lönegraden,
och anser mig alltså i denna punkt böra förorda en avvikelse från
de sakkunnigas förslag.

Icke heller de sakkunnigas förslag om nedflyttning av kansliskrivarebefattningen
till en kanslibiträdesbefattning anser jag mig kunna biträda.
Alltsedan ifrågavarande befattning vid 1920 års riksdag inrättades har icke
från något håll förrän nu av de sakkunniga ifrågasatts nedflyttning av densamma.
Kollegium har också på ett enligt mitt förmenande övertygande
sätt klarlagt, att de innehavaren av tjänsten påvilande arbetsuppgifterna

84 Kungl. Muj:ts proposition Nr 161.

göra befattningen fullt jämförlig med andra dylika i samma lönegrad placerade.

Vidkommande härefter de av de sakkunniga framlagda förslagen till minskning
av kollegii utgifter genom indragning av personal, som för närvarande
är placerad å ordinarie stat, m. m. avse desamma dels indragning
av tillhopa nio tjänster, nämligen den för närvarande vakanta,
ursprungligen för handelsbyrån avsedda sekreterartjänsten, en förste
byråingenjörstjänst å bergsbyrån, den tekniska konsulentbefattningen å industribyråns
administrativa sektion, en aktuarietjänst å statistiska byrån,
två notarietjänster, därav en å handels- och en å industribyrån, en kansliskrivarbefattning
å registratorskontoret och två kontorsbiträdesbefattningar å
statistiska byrån, dels utbyte av den i 24:e lönegraden placerade kamreraretjänsten
mot en revisors- och bokhållarbefattning i 21:a lönegraden, dels
sänkning av den i 21:a lönegraden placerade registratorsbefattningen till
14:e lönegraden. I stället för den till indragning ifrågasatta kansliskrivarbefattningen
bör emellertid enligt de sakkunnigas mening inrättas en ny
kontorsbiträdesbefattning.

Utav förenämnda till indragning, utbyte eller sänkning i lönegradsavseende
föreslagna tjänster äro, förutom sekreterartjänsten, endast de båda
kontorsbiträdesbefattningarna vakanta. Då de ordinarie befattningshavarna
i kommerskollegium — liksom ordinarie statspersonal i allmänhet — äro
berättigade att, såvida icke frivillig avgång ur tjänsten äger rum, uppbära
sin avlöning till dess pensionsåldern uppnås eller annan befattning i statens
tjänst erhålles, är sålunda även vid ett genomförande i full utsträckning
av de sakkunnigas berörda förslag någon omedelbar besparingseffekt av
större betydelse icke möjlig att uppnå. För tillvaratagande av de framtida
besparingsmöjligheter, som kunna erbjuda sig, anser jag emellertid, i likhet
med de sakkunniga, att sådana befattningar, vilka icke kunna omedelbart
indragas men vilkas umbärlighet måste anses genom den verkställda utredningen
ådagalagd, redan nu böra uteslutas ur kollegii ordinarie stat och
upptagas å en särskild för ändamålet uppgjord övergångsstat.

Förevarande förslag till indragnings- och andra besparingsåtgärder hava
i stort sett icke föranlett erinringar från kommerskollegii sida. Endast
på ett par punkter har kollegium intagit en avvikande ställning. Sålunda
har kollegium på anförda skäl hemställt, att den notarietjänst å handelsbyrån,
vilken enligt de sakkunnigas förslag skulle finnas kvar, måtte utbytas
mot en sekreterartjänst ävensom att notarietjänsten å industribyrån
måtte bibehållas.

För egen del har jag, utan att vilja i allo ansluta mig till kollegii
argumentering, icke kunnat undgå att finna vissa bärande skäl föreligga
för ett biträdande av kollegii åsikt rörande behovet av ifrågavarande båda
tjänster. Särskilt med hänsyn till de nya viktiga uppgifter, som nu avsetts
skola komma att tillföras handelsbyrån, synes mig icke obefogat, att chefen
för byrån till sin närmaste man finge en tjänsteman i sekreterares ställning.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr KU.

Då jag likväl, ehuru med tvekan, icke anser mig böra motsätta mig de
sakkunnigas i hithörande ämne framställda förslag, vill jag emellertid förutskicka,
att, därest erfarenheten framdeles skulle utvisa ett stadigvarande
behov av tillgång till mera kvalificerade befattningshavare, kollegium bör
förbehållas rätt att framlägga det förslag i ämnet, vartill omständigheterna
då kunna föranleda.

Övriga av de sakkunniga framställda förslag till indragnings- och besparingsåtgärder
hava icke föranlett någon erinran från kollegii sida. Även
jag biträder vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Emellertid har kommerskollegium, såsom redan omförmälts, dels föreslagit
uppförande å kollegii ordinarie stat av en extra förste byråingenjörstjänst
å industribyråns elektriska sektion — vilken befattning enligt de
sakkunnigas förslag fortfarande skulle bibehållas å extra stat — dels ock
till behandling upptagit några av de sakkunniga icke berörda spörsmål,
nämligen frågan om förändrad benämning å det sjötekniska biträdet, om
placering i 26:te lönegraden av, sådana tjänster, som tillhört den förutvarande
s. k. andra normalgraden, samt om beredande av viss tids kostnadsfri
ledighet åt sjöåklagaren.

Vidkommande frågan om överförande å ordinarie stat av nyssnämnda
förste byråingenjörstjänst vill jag erinra om att ett av 1923 års besparingskommitté
på sin tid framställt och av Kungl. Maj:t biträtt förslag om indragning
av sagda tjänst inom riksdagen mötte gensagor och ej ledde till
åtgärd. Vid den granskning de sakkunniga företagit rörande arbetet å
sektionen hava de kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande tjänst
svårligen kunde för närvarande undvaras. Emellertid hava de, på sätt av
den under nästföljande punkt lämnade redogörelsen beträffande sektionen
och den lokala elektriska inspektionen närmare framgår, fått det intrycket,
att vissa förenklingar i arbetet borde kunna vinnas genom en ändrad
uppdelning av arbetsuppgifterna mellan sektionen och inspektörerna. De
sakkunniga, som funnit sig ej böra i detalj ingå på denna fråga, hava inskränkt
sig till att framhålla önskvärdheten av att frågan genom kollegii
försorg upptoges till övervägande.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda uttalat och då det icke synes
uteslutet, att genom en överflyttning å de lokala inspektörerna av vissa
uppgifter, med vilka sektionen nu tager befattning, en minskning av den
sektionen nu påvilande arbetsbördan kan åstadkommas — varom i sakens
nuvarande läge icke torde vara möjligt att uttala något slutligt omdöme —
finner jag mig icke kunna tillstyrka kollegii förslag om berörda tjänsts
överflyttande å ordinarie stat. Emellertid lära, på sätt även de sakkunniga
föreslagit, medel fortfarande böra beviljas till avlönande av innehavaren
av ifrågavarande tjänst. Framställning härom skall jag göra under nästföljande
punkt.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Med hänsyn till de viktiga och ansvarsfulla uppgifter, som åligga det å
kollegii sjöfartsbyrå anställda sjötekniska biträdet, och då beteckningen »biträde»
i varje fall numera i regel användes å befattningshavare med väsentligt
lägre tjänsteställning, anser även jag, att en annan och mera lämplig
benämning å förstnämnda befattning bör införas. Jag föreslår i sådant
hänseende benämningen »sjöteknisk konsulent», vilken i huvudsak motsvarar
vad kommerskollegium föreslagit.

I fråga om kollegii förslag om uppflyttning i högre lönegrad av vissa befattningshavare,
tillhörande förutvarande andra normalgraden, ber jag att
få erinra om att allmänna civilförvaltningens lönenämnd i ett på sin tid
framlagt förslag i ämnet — som uteslutande avsåg ordinarie tjänster —
föreslog uppflyttning i nuvarande 26:te lönegraden av sekreterarne å sjöfarts-,
industri- och bergsbyråerna. Däremot fann lönenämnden icke skäl föreligga att
föreslå ändrad placering i lönehänseende för någon av de övriga till nuvarande
24:e lönegraden hänförda befattningar inom kollegium. I sammanhang
med att organisationen av kommerskollegium nu slutligt avgöres,
lärer även ställning böra tagas till denna fråga. Någon anledning att placera
den nya sekreterartjänsten å fartygsinspektionsbyrån i lägre lönegrad än
de tre övriga tjänsterna av dylikt slag förefinnes icke. Likaså torde
med hänsyn till arten av de sjötekniska biträdet åvilande arbetsuppgifterna
samt de särskilda kvalifikationer, som därför erfordras, även denne
befattningshavare böra uppflyttas i 26:te lönegraden.

Slutligen biträder jag kollegii hemställan om utverkande av bemyndigande
för ämbetsverket att bevilja sjöåklagaren kostnadsfri ledighet under
högst en månad årligen, när sådant kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, ävensom att till vikarie under sådan ledighet utbetala
ett arvode av högst 300 kronor per månad räknat jämte dyrtidstillägg
därå.

Innehavarna av de befattningar, vilka av mig förordats till indragning,
torde — i den mån de icke äro vakanta — tills vidare böra uppföras å
övergångsstat. Mot de sakkunnigas beräkning av det till avlöningar åt
dessa befattningshavare erforderliga anslagsbeloppet 42,700 kronor har jag
icke någon erinran att göra.

De av de sakkunniga uppgjorda beräkningarna rörande anslaget till avlöningar
åt ordinarie tjänstemän hava icke givit mig anledning till annan
erinran än den, som påkallas av dels uppflyttningen till 26:te lönegraden
av fem och till 22:dra lönegraden av en tjänst, dels ock bibehållande av kansliskrivarebefattningen
å fartygsinspektionsbyrån. Den ökade utgiftsbelastning
å detta anslag, som av nyssberörda anledningar måste beräknas, synes
kunna uppskattas till 6,000 kronor. I anslutning härtill torde det av de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161. 87

sakkunniga beräknade anslagsbeloppet, 404,500 kronor, böra höjas till 410,500
kronor.

I överensstämmelse med de sakkunnigas beräkningar föreslår jag, att
anslaget] till avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare m. m. för nästkommande
budgetår upptages med 105,000 kronor.

Slutligen torde, på sätt de sakkunniga föreslagit, i överensstämmelse med
den ändring, som företagits i departementens och vissa andra verks stater,
i staten för kommerskollegium vikariatsersättningsanslaget — för innevarande
budgetår 11,500 kronor — böra uteslutas.

Om nu gällande förbud för vissa befattningshavare å fartygsinspektionsbyrån
att, utan Kungl. Maj:ts tillstånd, driva eller hava del i eller anställning
vid rederiföretag m. m. synes mig lämpligen böra erinras i en särskild
bestämmelse.

I anslutning till en av allmänna civilförvaltningens lönenämnd gjord hemställan
föreslog Kungl. Maj:t i sin till 1928 års riksdag gjorda framställning om
fartygsinspektionsbyråns uppförande å ordinarie stat, att, därest dåvarande
befattningshavare å byrån den 1 juli sagda år tillträdde ordinarie befattning
å kollegii stat, som svarade mot den av honom före sagda dag innehavda
tjänsten, i fråga om hans placering i löneklass avlöningsreglementet måtte
å honom tillämpas, som om det varit gällande under hela hans tjänstetid
vid byrån och han varit ordinarie innehavare av sistnämnda tjänst.

En] hemställan till riksdagen om lämnande av ett dylikt medgivande
torde även nu böra göras.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag nu hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels från och med den 1 juli 1929 bestämma antalet
ordinarie befattningshavare hos kommerskollegium på
följande sätt:

Befattning Lönegrad

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet
................................................................ —

6 byråchefer ............................................................... B 30

1 byrådirektör och överinspektör............................ B 29

1 navigationsskoleinspektör .................................... B 29

1 skeppsmätningsöverkontrollör och överinspektör B 29

1 byrådirektör ............................................................ B 28

4 sekreterare................................................................ B 26

1 sjöteknisk konsulent................................................ B 26

3 förste aktuarier........................................................ B 24

3 förste byråingenjörer .......................................... B 24

1 förste byråinspektör............................................... B 24

Kungl. May.ts proposition Nr 161.

Befattning
1 kamrera re
1 redaktör ......................

1 byråinspektör..............

2 aktuarier......................

3 notarier ......................

1 registrator ..................

4 kansliskrivare..............

1 förste expeditionsvakt

7 kanslibiträden ..........

5 expeditionsvakter .......

16 kontorsbiträden ......

2 skrivbiträden ..............

Lönegrad

B 24
B 24
B 22
B 21
B 21
B 21
B 11
B 7
B 7
B 5
B 4
B 2;

Anm. 1. Kamreraretjänsten, lönegrad B 24, utbytes vid
inträffande ledighet mot en befattning såsom revisor och
bokhållare i lönegraden B 21.

Anm. 2. Registratorstjänsten, lönegrad B 21, utbytes vid
inträffande ledighet mot eu likanämnd befattning i lönegraden
B 14.

Anm. 3. En kontorsbiträdesbefattning skall hållas obesatt
så länge den å övergångsstat uppförda kansliskrivaren kvarstår
i tjänst.

dels besluta, att å övergångsstat skola från och med
den 1 juli 1929 uppföras följande befattningar, nämligen:

Befattning Lönegrad

1 förste byråingenjör ................................................ B 24

1 teknisk konsulent.................................................... B 24

1 aktuarie .................................................................... B 21

2 notarier .................................................................... B 21

1 kansliskrivare ....................................................... B 11;

dels godkänna följande stat för kommerskollegium,
att tillämpas från och med den 1 juli 1929:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsanslag .................................... kronor 410,500

Avlöningar till ieke-ordinarie befattningshavare
m. m., förslagsanslag » 105,000

Avlöning sstat.

kronor 515,500

Kungl. Maj ds proposition Nr 161. 89

Övergångsstat.

Avlöningar, förslagsanslag kronor 42,700

Förslagsanslag kronor 558,200;

dels besluta följande särskilda bestämmelse att lända
till efterrättelse beträffande vissa å kommerskollegii
fartygsinspektionsbyrå anställda befattningshavare:

Byråchefen, sekreteraren, förste byråinspektören och
byråinspektören å kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå
skola vara underkastade de bestämmelser, som i
särskild ordning äro eller varda meddelade, rörande förbud
att, utan Kungl. Maj:ts medgivande, för egen eller annans
räkning driva eller hava del i eller anställning vid företag,
som omfattar rederi-, skeppsbyggeri- eller sjöförsäkringsverksamhet,
eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot
ersättning eller vara anställda å fartyg;

dels medgiva, att därest nuvarande befattningshavare
å kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå den 1 juli 1929
tillträder ordinarie befattning å kommerskollegii stat, som
svarar mot den av honom före sagda dag innehavda
tjänsten, i fråga om hans placering i löneklass avlöningsreglementet
må å honom tillämpas som om det varit
gällande under hela hans tjänstetid vid fartygsinspektionsbyrån
och han varit ordinarie innehavare av sistnämnda
tjänst;

dels medgiva, att kommerskollegium må bevilja den
å kollegii sjöfartsbyrå anställde sjöåklagaren kostnadsfri
ledighet under högst en månad årligen, när sådant kan
ske utan hinder för göromålens behöriga gång, ävensom
till vikarie under sådan ledighet utbetala ett arvode av
högst 300 kronor för månad räknat jämte dyrtidstillägg
därå enligt de för reglerade verk gällande grunder;

dels ock höja det ordinarie förslagsanslaget till kommerskollegium,

med

till

kronor 511,040,
» 47,160

» 558,200.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

[2.] 2. Kommerskollegii verksamhet. Såsom förut redan nämnts, har i riks kMegii^erk-

s^aten för budgetåret 1928/1929, utöver det ordinarie förslagsanslaget till
samhet. kommerskollegium, till förstärkning av kollegii arbetskrafter anvisats ett
(extra anslag.) extra anslag av 56,100 kronor.

Beträffande användningen av anslaget har Kungl. Maj:t den 8 juni 1928
meddelat närmare föreskrifter, därvid Kungl. Maj:t förklarat, att inom
kommerskollegium finge tillsvidare under budgetåret 1928/1929 anställas
icke-ordinarie befattningshavare — utöver de under föregående punkt omförmälda
befattningshavare å kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå —
med lön enligt vederbörande löneplan på sätt av följande sammanställning

framgår:

Befattning Lönegrad

Å kamrerar- och kassakontoret:

1 extra kanslibiträde ................................................ B 7

Å industribyråns elektriska sektion:

1 extra förste byråingenjör........................................ B 24

1 extra kontorsbiträde................................................ B 4.

1. Kassakontoret.

Sedan år 1919 bar å kommerskollegii kamrerar- och kassakontor varit å
extra stat anställt ett kvinnligt biträde, från och med den 1 juli 1925 med
placering i lönegrad B 7.

På sätt av den under nästföregående punkt lämnade redogörelsen framgår,
hava 1926 års besparingssakkunniga uttalat sig för fortsatt anvisande
av medel till avlönande av ett dylikt biträde.

Departements- Då behov av ett kvalificerat biträde å nämnda kontor alltjämt torde
chefen. föreligga, tillstyrker jag, att jämväl för nästkommande budgetår anslag för
ändamålet beräknas.

2. Kommerskollegii industribyrås elektriska sektion.

Såsom den vid behandlingen av frågan om det ordinarie anslaget till
kommerskollegium lämnade redogörelsen utvisar, har kollegium i sitt
utlåtande den 12 november 1928 föreslagit överflyttning till ordinarie stat
av en extra förste byråingenjörstjänst å den elektriska sektionen. 1926
års besparingssakkunniga däremot hava tillstyrkt befattningens fortsatta
bibehållande å extra stat och i anslutning härtill hemställt, att medel måtte
beviljas till avlönande av såväl ifrågavarande förste byråingenjör som ett
extra kontorsbiträde.

Med hänsyn till att arbetet å den elektriska sektionen står i nära samband
med verksamheten inom den lokala inspektionen — statens elektriska
inspektion — tillåter jag mig att i detta sammanhang behandla även nämnda
inspektion.

!) 1

Kungl. Muj:ts proposition Nr 161.

Vid 1902 års riksdag antogs lag, innefattande vissa bestämmelser om Elektriska
elektriska anläggningar, vilken utfärdades den 27 juni 1902 och trädde i Telekkraft
don 1 januari 1903. Enligt 15 § i sagda lag äger Konungen meddela triska inspekde
närmare föreskrifter, vilka utöver vad lagen innehåller må erfordras med
avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel. Med stöd härav ''''"^““ånde*''
utfärdade Kungl. Ma j:t den 31 december 1902 stadga om elektriska anlägg- organisation,
ningar för belysning eller arbetsöverföring. Genom denna stadga uppdrogs
tillsynen över dylika anläggningars utförande och skötsel åt kommerskollegium
samt under kollegium lydande inspektörer, vilka skulle förordnas av
Konungen. Tidigare hade inspektionen över elektriska starkströmsanläggningar
utövats av därtill av Kungl. Maj:t förordnade distriktsingenjörer vid
telegrafverket.

Sedan Kungl. Maj:t den 31 december 1902 meddelat föreskrift om anställande
tillsvidare av fyra inspektörer, anvisade 1903 års riksdag för anordnande
av inspektion över elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring
på extra stat för år 1904 medel till arvoden under år 1903 åt
fyra och under år 1904 åt två inspektörer. För vart och ett av åren 1905

1919 anvisade riksdagen sedermera på extra stat medel för anställande av
fyra inspektörer.

Inspektörerna stationerades i Stockholm. Någon bestämd uppdelning avlandet
i inspektionsdistrikt föreskrevs icke, men kommerskollegium, som hade
att meddela förordnande för viss inspektör att utöva tillsyn över anläggning,
iakttog därvid en viss distriktsindelning, så att alla förordnanden inom
ett område i regel lämnades till en och samma inspektör, dock under iakttagande
att tillsynen över olika delar av samma kraftnät ej delades på flera
inspektörer. De fyra inspektionsområdena — södra, östra, västra och norra
— anordnades så, att ett av dem, östra inspektionsområdet, erbjöd väsentligt
mindre inspektionsarbete än de övriga. Denna anordning ansågs erforderlig
för att tillförsäkra kommerskollegium regelbundet biträde av en inspektör,
vilken övertog beredningen av ärenden, som kollegium hänsköt till gemensamt
utlåtande av inspektörerna.

I samband med den vid 1919 års riksdag beslutade omorganisationen av
kommerskollegium uppfördes elektriska inspektionen på ordinarie stat. Med
utgångspunkt från den anordning, som under åren före omorganisationen
utvecklat sig, uppfördes å den lokala inspektionens stat tre inspektörer, varjämte
å kommerskollegii industribyrå upprättades en elektrisk sektion under
ledning av en byrådirektör och överinspektör, vilken jämväl skulle hava att
ombesörja lokalt inspektionsarbete. Den ordinarie personalen å sektionen
bestämdes att utgöras, förutom av byrådirektören och överinspektören, av eu
förste byråingenjör och två kvinnliga biträden (ett av första och ett av andra
graden), varjämte skulle å sektionen vara anställd en amanuens med administrativ
utbildning. Såsom biträden åt de lokala inspektörerna anställdes
två assistenter, för vilka arvoden anvisades å extra stat. Lönereglering för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Nuvarande

arbets uppgifter.

inspektionens befattningshavare beslöts vid 1923 års riksdag, och inspektörerna
placerades därvid i lönegraden B 17, nu motsvarande 27:de lönegraden.

Under åren efter omorganisationen anvisades vid olika tillfällen till förstärkning
av arbetskrafterna å elektriska sektionen anslag till växlande
belopp. Genom upprepade indragningar har den extra personalen efter hand
minskats; efter den 1 juli 1923 kvarstå å extra stat allenast en förste byråingenjör
och ett biträde (nu kontorsbiträde). I enlighet med hemställan av
1923 års hesparingskommitté föreslogs i förut omförmälda proposition nr 178 till
1925 års riksdag indragning av nämnda förste byråingenjörsbefattning från
och med den 1 juli 1925. Inom riksdagen påyrkades däremot motionsvis
befattningens uppförande på ordinarie stat. Riksdagen beslöt, på statsutskottets
hemställan, att anvisa medel på extra stat för den ifrågavarande
befattningshavarens fortsatta anställning.

För befattningshavarne inom elektriska inspektionen är instruktion utfärdad
den 31 december 1919 (nr 829). I kungörelse samma dag (nr 837) hava
bestämmelser meddelats angående de skyldigheter, som åvila inspektörerna
såsom specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Enligt nämnda instruktion
hava inspektionens befattningshavare att i görligaste mån med uppmärksamhet
följa starkströmsteknikens utveckling samt de åtgärder, som inom
och utom riket vidtagas för befrämjande av dess praktiska tillämpning och
av skydd mot de med sådana anläggningar förenade faror. Befattningshavare
är, i den mån kommerskollegium meddelat honom förordnande som
tillsyningsman över elektrisk anläggning för belysning eller arbetsöverföring,
skyldig att ställa sig till efterrättelse vad honom i sådan egenskap
tillhör. Inspektör är skyldig att vid behov biträda kommerskollegium vid
beredningen av visst ärende inom området för hans särskilda sakkunskap.
Assistent är skyldig att inom inspektionen eller elektriska sektionen tjänstgöra,
där kommerskollegium finner behov av hans arbetskraft föreligga,
ävensom att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i tjänsten meddelas
honom av den befattningshavare, han på grund härav har att biträda.
I sådant avseende är han förutom annat skyldig, där ej kollegium annorlunda
förordnar, att av befattningshavare, som han biträder, mottaga uppdrag
att på eget ansvar utöva viss andel i den tillsyn över elektriska anläggningar,
vilken må åligga denne, därvid befattningshavaren dock äger
pröva och, då anledning därtill förekommer, ändra de av assistenten givna
anvisningarna och föreskrifterna.

Byrådirektören och överinspektören å elektriska sektionen har att under
vederbörande kommerseråds inseende utöva den närmaste tillsynen över befattningshavarna
inom den lokala inspektionen. Till byrådirektören har
med stöd av ovan omförmälda bemyndigande i instruktionen för ämbetsverket
överlämnats beslutanderätten i en stor mängd av de löpande ärendena
å sektionen.

Från och med 1928 års ingång har inspektionen inom Stockholmsdistriktet

Kungl. Maj ds proposition Nr Kil. 93

(östra distriktet), som vid 1919 års omorganisation förutsattes skola åvila
byrådirektören, uppdragits åt ordinarie fiirste byråingenjören å sektionen.
Redan förut torde denne i praktiken hava i huvudsak utfört inspektionsarbetet
inom nämnda distrikt.

På sätt ovan nämnts, äro samtliga inspektörer stationerade i Stockholm.
Vid åtskilliga tillfällen har emellertid ifrågasatts, huruvida det icke vore
lämpligare, att inspektörerna vore bosatta var och en inom sitt distrikt.
Redan 1903 års statsutskott uttalade önskemål om utredning, huruvida icke
ändamålet med inspektionen bättre skulle främjas därigenom, att inspektörerna
vore bosatta på skilda orter inom landet. Utredning i sådant hänseende
verkställdes inom kommerskollegium, och resultatet därav framlades
i statsverkspropositionen till 1904 års riksdag (sjätte huvudtiteln, sid. 296
ff). Föredragande departementschefen anförde därvid, att utredningen syntes
visa, att den för det dåvarande bestämda anordningen med inspektörernas
placering vore den för inspektionens behöriga utövande i alla avseenden
lämpligaste. Från statsutskottets sida gjordes vid nämnda riksdag icke
någon erinran mot den av departementschefen förordade placeringen av
inspektörerna i Stockholm.

Jämväl kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade upptogo
i sitt ovannämnda, den 5 juli 1913 avgivna betänkande frågan om
inspektionens förläggning till övervägande. Kommittéerna anförde härvid,
bland annat, att en förläggning av inspektionen i orterna skulle innebära,
att inspektörernas direkta biträde inom kommerskollegium icke skulle kunna
påräknas, vilket otvivelaktigt kunde medföra vissa olägenheter, och då det
därjämte med hänsyn till de på detta område mötande spörsmålens beskaffenhet
samt teknikens snabba utveckling vore av synnerlig vikt såväl för centralförvaltningen
som för inspektörerna, att ständig tillgång bereddes till
överläggningar dem emellan för vinnande av enhetlighet i föreskrifter och
likformighet i författningarnas tillämpning, hade kommittéerna funnit lämpligast,
att inspektörerna stationerades i Stockholm.

I samband med behandling av förslaget om lönereglering för befattningshavare
vid elektriska inspektionen framfördes vid 1923 års riksdag av en
ledamot av andra kammaren anmärkning emot att inspektionens samtliga
befattningshavare vore bosatta i Stockholm. I anledning härav verkställdes
på uppdrag av vederbörande departementschef utredning inom kommers,
kollegium, huruvida med hänsyn såväl till allmänhetens intresse av bekväm
tillgång till inspektörerna som till övriga omständigheter av vikt för inspektionens
effektiva utnyttjande den förändringen borde vidtagas, att inspektörerna
stationerades inom sina respektive tjänstgöringsdistrikt. Resultatet
av denna utredning torde kunna sammanfattas sålunda.

I vart och ett av de tre distrikt, vilkas inspektörer skulle stationeras i
landsorten, erfordrades till inspektörens hjälp en assistent och ett kontorsbiträde.
Dessutom krävdes, att den i Stockholm kvarvarande personalen

Friigan om
inspektionens
förläggning.
Historik.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

utökades med en byråingenjör jämte biträde för sammanfattande av olycks.
fallsstatistiken från de olika distrikten, för behandling av de mycket viktiga
tekniska spörsmålen angående material m. m. Vad olycksfallsstatistiken beträffar,
framhölls av kollegium, att under densamma jämväl inbegrepes erforderlig,
ofta ganska vidlyftig korrespondens och teknisk utredning angående
de närmare omständigheterna vid samt anledningen till inträffade
elektriska olycksfall. Dessa utredningar jämte därå grundad statistik utgjorde
en nödvändig grundval för utfärdande av erforderliga säkerhetsföreskrifter
samt i övrigt för inspektionens verksamhet. Även bortsett från
nu sist anförda behov av personalökning i Stockholm beräknades inspektionens
utflyttning i landsorten medföra en ökad personalkostnad av minst
4,452 kronor. Besparingen i resekostnader genom den ifrågasatta anordningen
beräknades icke bliva synnerligen stor, bland annat till följd av de
resor till Stockholm för gemensamma överläggningar, vilka ansågos bliva
nödvändiga vid en decentraliserad förläggning av inspektörerna. Vad expeditionskostnaderna
angår, beräknades kostnaderna för lokalhyror komma
att ökas genom förläggningen till landsorten av tre inspektörer. Dessutom
skulle tillkomma en ej så obetydlig engångskostnad för anskaffande av
möbler, erforderlig litteratur och avskrifter av arkivhandlingar hos kollegium.
Såsom skäl emot den ifrågasatta förflyttningen anförde kommerskollegium,
att den nya anordningen skulle komma att verka hämmande för det viktiga
samarbetet mellan inspektörerna. Vad angår fördelarna av den decentraliserade
förläggningen framhöll kollegium, att fördelen tydligen vore
avsevärd för innehavare av elektriska anläggningar, som låge eller komme
att ligga i närheten av förläggningsorten för vederbörande inspektör. Även
inspektören hade fördel härav. Dessa fördelar skulle i varje fall huvudsakligen
erhållas endast för en ganska ringa del av samtliga företag. Beträffande
det norra distriktet med Sundsvall eller Östersund såsom eventuell
förläggningsort kunde det vara fråga om, huruvida icke Stockholm med
hänsyn till de bekväma kommunikationerna hit i vissa fall vore att föredraga.

Föredragande departementschefen anförde, efter att hava refererat utredningens
resultat, i statsverkspropositionen till 1924 års riksdag (tionde huvudtiteln,
sid. 19) bland annat följande. För egen del kunde departementschefen
icke undgå att finna nog så starka skäl tala för en omläggning av
de nuvarande anordningarna därhän, att inspektörerna utplacerades i sina
respektive tjänstgöringsdistrikt. Särskilt vore departementschefen böjd för
att tro, att en dylik omläggning skulle för den allmänhet, som hade att
vända sig till inspektörerna, medföra beaktansvärda fördelar. Vad som vid
bedömande av föreliggande spörsmål måste tillmätas avgörande betydelse
syntes departementschefen likväl i dåvarande budgetära läge vara den omständigheten
att, på sätt den av kommerskollegium verkställda utredningen
gäve vid handen, en utplacering av inspektörerna skulle vara ägnad att
avsevärt öka statsverkets kostnader för ifrågavarande förvaltningsgren. Då

KuikjI. Maj.ts proposition Nr 161. 95

en dylik ökning icke för det dåvarande syntes kunna ifrågasättas, nödgades departementschefen
— även om han hade vissa sympatier för en organisationsförändring
— avstå från att nu framlägga något förslag i dylikt hänseende.

1923 års besparingskommitté ansåg i sitt ovan omförmälda betänkande
den 4 februari 1925 någon förflyttning av inspektörerna för det dåvarande
ej vara att tillråda.

Efter att hava i huvudsak lämnat här ovan återgivna redogörelse för de
elektriska inspektionsmyndigheternas organisation och arbetsuppgifter m. m.
utlåta sig 1926 ars besparingssakkunniga i sitt meranämnda betänkande
den 19 oktober 1928 vidare på följande sätt:

»Då även under 1928 års riksdag vid behandlingen av frågan om anslag
till kommerskollegium och underlydande stater under överläggningen i andra
kammaren spörsmålet om inspektörernas förläggning bragts på tal, hava
besparingssakkunniga ansett sig böra på sätt nu skett lämna en redogörelse
för vad som tidigare förekommit i detta ärende. För egen del hava besparingssakkunniga
vid sitt övervägande av frågan kommit till den uppfattningen,
att vissa fördelar skulle vara förenade med att inspektörerna stationerades
var och en inom sitt inspektionsområde. Särskilt torde en lokal
förläggning av inspektionen vara förmånligare för utövandet av en rådgivande
och upplysande verksamhet från inspektionens sida. Det är väl också
att antaga, att en dylik förläggning skulle verka befrämjande med avseende
å den omedelbara kontakten mellan inspektionens befattningshavare och de
företag, över vilka de skola utöva tillsyn. Jämväl med hänsyn till inspektörernas
åligganden för yrkesinspektionens räkning bör eu lokal förläggning
kunna äga värde. Å andra sidan hava de sakkunniga ansett vad från kommerskollegii
sida vid olika tillfällen anförts till förmån för inspektionens förläggning
till huvudstaden förtjäna allt beaktande. Härtill kommer, att, såvitt de
sakkunniga kunnat finna, en förläggning av inspektörerna till orterna icke är
möjlig att genomföra utan en avsevärd kostnadsökning för statsverket.
Under sådana förhållanden hava de sakkunniga ansett sig icke böra framföra
något förslag om förändring med avseende å inspektionens förläggning.

Vad beträffar personalförhållandena å elektriska sektionen och vid inspektionen,
innefattade, såsom förut nämnts, 1925 års proposition rörande kommerskollegium
med underlydande myndigheter och kårer förslag om indragning
av den å sektionen anställda extra förste byråingenjören, vilket förslag
emellertid inom riksdagen mötte gensagor och ej ledde till åtgärd. Vid
den nu företagna granskningen av arbetet å sektionen hava besparingssakkunniga
kommit till den uppfattningen, att den ifrågavarande befattningen
— till vars åligganden i främsta rummet höra beredningen av ärenden
rörande lån från kraftlednings- och vattenkraftslånefonderna samt granskning
av årsredogörelser från företag, som innehava dylika lån — svårligen
kan för närvarande undvaras. Ej heller i övrigt hava de sakkunniga funnit
skäl föreslå någon personalinskränkning inom sektionen eller inspektionen.
Medel för fortsatt anställning på extra stat av eu förste byråingenjör och
ett kontorsbiträde böra därför tillsvidare anvisas. I

I samband med framläggande av förslag om indragning av nyssnämnda
förste byråingenjörsbefattning riktade 1923 års besparingskommitté åtskilliga

1926 års besparingssakkunniga.

Den lokala
inspektionens
förläggning-.

Personal frågor.

Arbetsfördel ning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Departements chefen.

anmärkningar mot den rådande arbetsfördelningen mellan elektriska sektionen
och den lokala inspektionen. Även föredragande departementschefen
uttalade sig för en rationellare fördelning av arbetet mellan central- och
lokalmyndigheten. Jämväl besparingssakkunniga hava vid sin granskning
av verksamheten å sektionen fått det intrycket, att vissa förenklingar i
arbetet borde kunna vinnas genom en ändrad uppdelning av arbetsuppgifterna
mellan sektionen och inspektörerna. Besparingssakkunniga hava
emellertid funnit sig ej böra i detalj ingå på denna fråga utan vilja inskränka
sig till att framhålla önskvärdheten av att frågan genom ämbetsverkets
försorg upptages till förnyat övervägande.»

I fråga om förste byråingenjörstjänstens bibehållande å extra stat har jag
redan under nästföregående punkt uttalat mig. Vid bifall till mitt därvid
gjorda förslag lära jämväl medel fortsättningsvis böra beräknas till avlönande
av ett hos bemälde befattningshavare anställt extra kontorsbiträde.

Vidkommande frågan om den lokala elektriska inspektionens förläggning
hava de sakkunniga ansett vad från kommerskollegii sida vid olika tillfällen
anförts till förmån för inspektionens fortsatta förläggning till Stockholm
förtjäna beaktande.

Onekligen skulle vissa fördelar vara förenade med att inspektörerna stationerades
i sina respektive inspektionsdistrikt. Särskilt torde en sådan förläggning
av inspektionen i vissa fall vara förmånlig beträffande utövandet
av inspektionens rådgivande och upplysande verksamhet. Då emellertid,
såsom framgår såväl av den utav kommerskollegium på sin tid som av de
sakkunniga nu verkställda utredningen i ämnet, en dylik decentraliserad förläggning
av inspektörerna icke lärer vara möjlig att genomföra utan en avsevärd
kostnadsökning för statsverket, finner jag mig för närvarande icke böra
framlägga något förslag till organisationsförändring å nu ifrågavarande
område.

Vid bifall till vad jag här ovan föreslagit skulle alltså för budgetåret
1929/1930 kommerskollegii ordinarie arbetskrafter förstärkas med av extra
anslagsmedel avlönade befattningshavare till det antal, i den lönegrad och
med den begynnelseavlöning, som framgår av följande tabell:

Befattning

A kamrerar- och kassakontoret:

1 kanslibiträde.....................................

Å industribyråns elektriska sektion:

1 förste byråingenjör.........................

1 kontorsbiträde .................................

Lönegrad Begynnelseavlöning

B 7 kronor 2,520

B 24 » 7,212

B 4^_»___ 2,052

Summa kronor 11,784.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till uppehållande av kommerskollegii verksamhet,
utöver det ordinarie förslagsanslaget, för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra anslag av kronor 11,784.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161. 97

3. Korgsstaten. Den för bergsstatens personal nu gällande staten, vilken
fastställdes vid 1919 års riksdag, har följande utseende:

Norra distriktet.	Lön	Tjängtgörings- penningar	Ortatillägg	Summa
1 bergmästare med bostadsstatiou i Luleå eller annan inom distriktet nära post-kontor belägen ort, på ett avstånd av högst 10 mil från nämnda stad.........	5,000	2,500	300	7,800
1 gruvingenjör med bostadsstation inom distriktet ..... ................................	3,600	1,800	200	5,600
1 kvinnligt biträde av första graden.....	1,100	300	100	1,500
Gävle-Dala distrikt. 1 bergmästare med bostadsstation i Falun eller något inom 3 mil därifrån i när-heten av järnväg beläget ställe ........	5,000	2,500		7,500
1 gruvingenjör med bostadsstation inom i distriktet ....................................	3,600	1,800		5,400
1 kvinnligt biträde av första graden......	1,100	300	—	1,400
Östra distriktet. 1 bergmästare med bostadsstation i Stock-holm eller något inom 3 mil därifrån i närheten av järnväg beläget ställe...	5,000	2,500	600	8,100
1 gruvingenjör med bostadsstation inom distriktet ......................................	3,600	1,800	400	5,800
1 kvinnligt biträde av första graden......	1,100	300	200	1,600
Mellersta distriktet. 1 bergmästare med bostadsstation å bo-stället Knutsberg med Lilla Älvstorp i staden Nora eller annat inom 3 mil där-ifrån i närheten av järnväg beläget ställe	5,000	2,500		7,500 5.400 1.400
1 gruvingenjör med bostadsstation å Stora gården vid Kopparberg............	3,600	1,800
1 kvinnligt biträde av första graden......	1,100	300	—
Västra distriktet. 1 bergmästare med bostadsstation i Filip-stad ............................................	5,000	2.500		7,500 1,400
1 kvinnligt biträde av första graden......	1,100	300	—
Södra distriktet. 1 bergmästare med bostadsstation i Häl-singborg eller något inom 3 mil där-ifrån i närheten av järnväg beläget ställe	5,000	2,500		7,500
1 kvinnligt biträde av första graden......	1,100	300	—	1,400
Säger	51,000	24,000	1,800	76,800
Expenser m. m............................. Vikariatsersättningar för bergsstatstjänste	män .........	Su	mma kronor	7,500 500 84,800

Anm.: 1. För bergmästare kan lönen efter 5 år liöjas med 600 kronor. För gruvingenjör kan
lönen efter 5 år liöjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor. För kvinnligt
biträde kan avlöningen efter 5 år höjas med 200 kronor, efter 10 år med ytterligare 200 kronor
och efter 15 år med än ytterligare 200 kronor; skolande av varje avlöningsförhöjning 100 kronor
anses tillhöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar.

2. I de fall rätt att uppbära sportler tillkommer en tjänsteman, må sådana icke åtnjutas till
högre belopp än 1,000 kronor årligen.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 131 häft. (Nr 161.) 7

[3.]

Bergsstaten.

(ordinarie

anslag.)

Bergsstatens

nuvarande

organisation.

Bergsstatens

arbetsupp gifter.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

På sätt framgår av anmärkning till staten, äger befattningshavare vid
bergsstaten i vissa fall och i begränsad omfattning rätt att uppbära sportler.
Till bergsstatens personal utgår vidare dyrtidstillägg enligt gällande bestämmelser
men däremot icke tillfällig löneförbättring.

Till bergsstatens förfogande stå sedan äldre tid tre boställen, vilka för
ändamålet till övervägande del donerats av bruksägare och bergsmän, nämligen
det vid Nora belägna bergmästarbostället Knutsberg med det därtill
hörande hemmanet Lilla Ålvstorp, bergmästarbostället i Filipstad samt den
del av gruvingenjörsbostället Stora gården vid Kopparberg, som återstår
efter en år 1915 av riksdagen medgiven försäljning. Rörande tillkomsten
av nämnda boställen hänvisas till den redogörelse, som i sådant hänseende
lämnas i kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades ovannämnda,
den 5 juli 1913 avgivna betänkande angående handelsdepartementet
(sid. 546 ff.). Numera tillkommer boställsförmån även bergmästaren i södra
distriktet, i det att enligt kungl. brev den 24 september 1920 såsom boställe
åt denne tjänsteman anvisats en av Höganäs-Billesholms aktiebolag såsom
gåva till Kungl. Maj:t och kronan överlämnad, i Hälsingborg belägen
fastighet.

Den för befattningsliavarne vid bergsstaten gällande instruktionen är utfärdad
den 31 december 1919 (nr 892). Bergsstatens arbetsuppgifter äro i
huvudsak följande.

Bergsstaten har att såsom första instans handlägga ärenden rörande gruvors
förvärvande och försvar enligt gruvstadgan, såsom inmutnings-, utmåls-,
vilostånds- och dylika ärenden. Den skall anvisa det område i dagen, som
innehavare av stenkolskoncession behöver för sitt arbete, samt äger bevilja
viss tids befrielse från stadgad arbetsskyldighet vid stenkolsfyndighet. Bergsstaten
skall utöva teknisk inspektion av såväl inmutningsbara fyndigheter
som stenkolsfyndigheter. Vidare skall bergsstaten upprätta utmålskartor
samt verkställa kopior av nya gruvkartor och komplettera dessa kopior. Bergsstaten
skall hava tillsyn över att vederbörliga gruvkartor bliva upprättade av
gruvägare. Upprättade gruvkartor skola av bergsstaten granskas och översändas
till kommerskollegium. Bergsstaten skall biträda vid utarbetandet av
specialbeskrivningar över fyndigheter, särskilt genom att utföra härför erforderliga
undersökningar på ort och ställe. Med gruvskogarna har bergsstaten
även att taga viss befattning. Det tillhör bergsstaten att hålla tillsyn
över användningen av hammarsmeds- och masmästarkassorna samt gruvoch
malmöreskassorna ävensom att årligen till kollegium avgiva förslag å personer
till erhållande av understöd ur armbössefonden och åtskilliga andra
kassor, som stå under kommerskollegii förvaltning. Bergsstaten har att insamla
och granska de statistiska primäruppgifterna rörande bergverken och
bruken samt insända desamma till kollegium. Därjämte skall bergsstaten
i allmänhet med uppmärksamhet följa bergshanteringens och stenindustriens
utveckling, i första hand inom sina respektive förvaltningsområden, men även,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

i den utsträckning så kan ske, inom övriga delar av riket samt utom
riket ävensom hos kollegium väcka förslag om åtgärder till befrämjande av
dessa näringsgrenar. Vidare åligger det bergsstaten att årligen till kollegium
avgiva tjänsteberättelse för det nästförllutna året.

Härtill kommer den inspektionsverksamhet, bergsstaten enligt gällande
bestämmelser har att i arbetarskyddshänseende utöva vid bearbetningen av
inmutningsbara fyndigheter och stenkolsfyndigheter samt annat bergverksarbete.
Genom kungörelse den 5 december 1919 (nr 821) ha under bergsstatens
tillsyn i berörda hänseende lagts även stenbrott.

På sätt framgår av den förut återgivna staten är riket uppdelat i sex Distriktsinbergmästardistrikt.
Distriktens omfattning, vilken jämlikt stadgande i nyss- delninBennämnda
instruktion för bergsstatens befattningshavare bestämmes av Kungl.

Maj:t, är för närvarande följande:

norra distriktet: Norrbottens, Västerbottens, Väster norr lands och Jämtlands
län;

Gävle-Dala distrikt: Gävleborgs och Kopparbergs län;

östra distriktet: Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands och
Västmanlands län;

mellersta distriktet: Örebro och Skaraborgs län;

västra distriktet: Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län;

södra distriktet: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.

Förslag om inskränkning av bergmästardistriktens antal väcktes under Förslag om
förarbetena till den år 1919 beslutade omorganisationen av kommerskol- minskning av
legium och underlydande myndigheter. Även sedermera hava vid olika till- ^antal"8
fallen yrkanden i samma riktning framkommit.

Före omorganisationen funnos i vart och ett av de sex bergmästardistrik- Tiden före
ten anställda en bergmästare och en gruvingenjör. Endast bergmästarna orgLfsation
voro dock uppförda å ordinarie stat; gruvingenjörerna voro anställda mot
visst, jämförelsevis obetydligt arvode och beräknades icke vara helt upptagna
av tjänsten. De flesta gruvingenjörer innehade vid sidan av sin statstjänst
anställning hos enskilda företag inom bergshanteringen eller lärarbefattningar
vid bergsskolorna. Gruvingenjörstjänsterna torde huvudsakligen hava
varit avsedda att underlätta rekryteringen av bergmästarkåren. Några expeditionsbiträden
hade bergmästarna icke till sitt förfogande, där de icke
själva avlönade dem.

Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade föreslogo i sitt Kommerskoiförutnämnda
betänkande, att gruvingenjörstjänsterna skulle omorganiseras på ^giikommitdet
sätt, att de bleve ordinarie befattningar, åt vilkas skötande innehavarna JS.mental''-''
skulle uteslutande ägna sig. Vidare borde bergsstaten erhålla expeditions- komm>tterabiträde
i erforderlig utsträckning. Under sådana förhållanden ansågo sig

1913.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

kommittéerna emellertid kunna föreslå en nedsättning av antalet bergsstatstjänstemän
till att utgöra fyra bergmästare och fyra gruvingenjörer, vilka
borde fördelas på fyra distrikt så, att varje distrikt finge sin bergmästare
och sin gruvingenjör. För utförandet av de rena expeditionsgöromålen skulle
på varje bergmästarexpedition anställas ett kvinnligt skriv- och ritbiträde.
Distriktsindelningen borde lämpligen kunna bliva i stort sett den, att nordliga
delen och sydliga delen av riket bildade var sitt distrikt, mellersta
Sveriges västra del ett distrikt och dess östra del ett distrikt.

Yttranden Över kommittéförslaget hördes bergmästarna. Vad antalet bergmästaröver
kom- distrikt beträffar, anslöto sig fyra av bergmästarna till förslaget om rikets
”lagetT indelning i fyra distrikt, under det att två bergmästare förordade fem distrikt.
Kommerskollegium anförde i sitt den 9 november 1917 avgivna utlåtande
över förslaget, att kollegium för egen del, såvitt då kunde bedömas,
funne förslaget motsvara behovet av arbetskrafter. Oaktat de egentliga
bergsstatstjänstemännens antal minskades, måste nämligen enligt kollegii
mening förslaget anses tillföra bergsstaten ett betydande tillskott av arbetskraft
såväl genom gruvingenjörsbefattningarnas fulla utnyttjande för bergsstatens
arbete som genom rit- och skrivbiträdens anställande. Vad däremot
förslaget till distriktsindelning beträffade, ansåg kollegium detta innebära
en alltför omfattande och ur flera synpunkter olämplig rubbning i de då
bestående förhållandena. Kollegium höll i stället före, att ett av dåvarande
t. f. bergmästaren i södra distriktet, numera kommerserådet K. Sidenvall
upprättat förslag kunde åtminstone i huvudsak läggas till grund för den
blivande distriktsindelningen, som borde ankomma på Kungl. Maj:t. Enligt
nämnda förslag skulle distrikten, som lämpligen borde benämnas norra,
mellersta, östra och södra bergmästardistrikten, erhålla följande omfattning:

norra distriktet: Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands
län;

östra distriktet: Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Västmanlands,
Örebro, Södermanlands och Gotlands län;

mellersta distriktet: Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län;
södra distriktet: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus samt
Skaraborgs län.

Framställning Mot förslaget om minskning av bergmästardistriktens antal framkommo
från före- emellertid gensagor från vissa intresserade kretsar. Till Kungl. Maj:t in”haråeHngens"
kom sålunda i februari 1918 föreningen »Bergshanteringens vänner» med
vänner> samt en framställning i ämnet. Föreningen anförde därvid, att, sedan kommittérande^av
kom- förslaget avgivits, några år förflutit, varunder gruvhanteringen varit föremerskoi-
mål för stark utveckling i flerfaldiga avseenden. Behovet av lätt tillgång
iegmm. till bergsstatens tjänstemän och ämbetslokaler hade därunder skarpt framträtt
och hos föreningen stadgat den övertygelsen, att det bleve till stor
och kännbar olägenhet, om bergmästardistrikten inskränktes i antal. Där -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

101

jämte påpekade föreningen de skäl mot den av kommittéerna föreslagna
förändringen, som enligt föreningens mening låge i gruvlagstiftningens pågående
omarbetning oeli nödvändigheten av att den lokala bergsstatens
tjänstemän hade tid till vida tätare besök vid gruvfälten än vad då förekomme.
Föreningen föreslog därför den dåvarande distriktsindelningens
bibehållande.

Kommerskollegium, som den 16 mars 1918 avgav utlåtande över framställningen,
fann därvid icke anledning att frångå sin uti ifrågavarande
hänseende förut angivna uppfattning men betonade tillika, att de arbetskrafter,
med vilka bergsstaten enligt kommittéernas av kollegium biträdda
förslag skulle utrustas, måste under alla omständigheter anses vara det
minsta, som erfordrades.

I en gemensam skrivelse till kommerskollegium den 3 juni 1918 hemställde
därefter samtliga bergmästarna, att till tryggande av den blivande organisationens
effektivitet och för bibringande av en sådan elasticitet hos organisationen,
att den måtte kunna under en avsevärd tid motstå trycket av en
växande arbetsbörda, bergsstaten måtte utrustas med sex bergmästare och
sex gruvingenjörer jämte ett skriv- och ritbiträde hos varje bergmästare.
Med överlämnande av bergmästarnas framställning till Kungl. Maj:t anförde
kollegium i skrivelse den 18 juni 1918, att kollegium vid avgivande av sitt
nyssberörda utlåtande den 9 november 1917 över kommittéförslaget ansett
sig böra i fråga om bergsstatens förseende med arbetskrafter inskränka sig
till vad som kunde anses vara oundgängligen erforderligt. Förslaget avsåge
alltså ett minimum av arbetskrafter och vore givetvis i särskild grad
betingat av sparsamhetshänsyn. De arbetsuppgifter, som redan förelåge för
den lokala bergsstatens tjänstemän eller vore avsedda att till dem förläggas,
vore emellertid i flera hänseenden av den stora omfattning och betydelse,
att de utan tvivel komme att bereda full sysselsättning även åt en så utökad
personal, som bergmästarna föreslagit. Att detta förslag innebure en
förstärkning av den lokala bergsstatens organisation, som måste komma de
intressen, densamma vore satt att tjäna, till godo, syntes kollegium säga
sig självt.

Vid omorganisationsfrågans framläggande i statsverkspropositionen till
1919 års riksdag anförde chefen för finansdepartementet, att han till fullo
biträdde syftet med kommittéernas förslag att öka bergsstatens arbetskapacitet
genom att bättre tillvarataga bergmästarnas och gruvingenjörernas kvalificerade
arbetskraft, medan för de mera mekaniska göromålen skulle anlitas
kvinnliga biträden. Med hänsyn till vad däremot anförts, syntes det emellertid
departementschefen ej lämpligt vidtaga den av kommittéerna föreslagna
inskränkningen av bergsstatstjänstemännens antal. Att alltför knappt utrusta
en tjänstemannakår, som hade att främja och i det allmännas intresse
övervaka en i kraftig utveckling stadd, för landet mycket viktig näring,
syntes departementschefen icke vara tillrådligt. Med hänsyn emellertid, vad

Framställning
Irån bergmästarna
och
kommerskollegii
yttrande
därörer.

1919 års
riksdag.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

ande den 19
september
1922.

gruvingenjörerna anginge, till svårigheten att redan då bedöma, huruvida,
utom beträffande de mest arbetstyngda distrikten, nämligen norra, GävleDala,
östra och mellersta distrikten, förhållandena betingade stadigvarande
anställning, på sätt föreslagits, av gruvingenjörer — helst genom anställandet
av skriv- och ritbiträden hos bergmästarna en del av dessas arbetsbörda
avlyftes — fann departementschefen sig böra föreslå, att av gruvingenjörerna
tillsvidare endast fyra anställdes på ordinarie stat samt de två övriga på
extra stat.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse härmed avlåtna framställning i ämnet
blev av riksdagen bifallen.

1902 års löne- Frågan om en minskning av antalet bergmästardistrikt upptogs emellertid
mfttés*"betänk" kort därefter ånyo av 1902 års löneregleringskommitté, som i betänkande
den 19 september 1922 framlade förslag till lönereglering för bergsstatens
personal i överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i
det för den civila statsförvaltningen i allmänhet vid 1921 års riksdag antagna
avlöningsreglementet. Att kommittén i samband med frågan om ny
definitiv lönereglering för bergsstatens befattningshavare ansett sig böra
upptaga spörsmålet om ändring av bergsstatens organisation, vore, yttrade
kommittén, beroende på att kommittén vid behandlingen av löneregleringsfrågan
fått det bestämda intrycket, att organisationen av bergsstaten rönt
en tydlig inverkan av det av kristiden föranledda kraftiga uppsvinget inom
bergshanteringen, men att med avseende å dåmera inträdda förhållanden en
begränsning av bergsstatens arbetskrafter utan olägenhet borde kunna ske;
och hade kommittén funnit sig i sådant hänseende böra återupptaga det av
kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade framlagda förslaget
om inskränkning av antalet bergmästardistrikt från sex till fyra.
Vad anginge den geografiska omfattningen av de sålunda ifrågasatta fyra
distrikten, syntes kommittén någon erinran icke skäligen kunna göras mot
vad kommerskollegium i sådant hänseende förordat i sitt förutberörda utlåtande
den 9 november 1917, om ock till äventyrs erfarenheten kunde befinnas
giva vid banden, att en eller annan jämkning i den avsedda distriktsindelningen
kunde visa sig behövlig.

Yttranden över Fullmäktige i järnkontoret, vilka avgåvo yttrande över lönereglerings ^kommittémT

kommitténs förslag, förklarade sig icke vilja motsätta sig den av komförsiag.
mittén föreslagna minskningen av bergmästardistriktens antal.

Kommerskollegium anförde i sitt över kommittéförslaget avgivna utlåtande
bland annat följande. Ehuru naturligtvis en omreglering av distrikten med
därav följande delningar och flyttningar av arkiven samt omflyttning av
personalen ingalunda verkställdes utan olägenhet och kostnad samt mindre
distrikt erbjöde praktiska fördelar framför större, ville kollegium dock ej
uttala sig mot den föreslagna inskränkningen av distriktens antal. Då kommittén
sammankopplat frågan om tjänstemännens antal med den om beredande
åt bergmästarna av så hög avlöning, som kollegium ansåge erfor -

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

derlig som minimum, vore detta ett ytterligare skäl för kollegium att ej
vilja i detta hänseende motsätta sig den nya omorganisationen.

I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (tionde huvudtiteln, sid.
27 ff.) framlade Kungl. Maj:t härpå i anslutning till löneregleringskommitténs
betänkande förslag till ny lönereglering för bergsstatens befattningshavare.
Förslaget innefattade minskning av bergmästardistriktens antal
till fyra. I vart och ett av distrikten skulle vara anställda en bergmästare,
en gruvingenjör och ett expeditionsbiträde. Den övertaliga personalen,
nämligen två bergmästare och två skrivbiträden skulle enligt Kungl.
Maj:ts förslag uppföras på övergångsstat. Ändringen i distriktsindelningen
skulle genomföras successivt i mån av inträffande ledighet å bergmästartjänsterna.

I skrivelse den 16 maj 1923, nr 10 A, anmälde riksdagen, bland annat,
att riksdagen, vid den prövning, riksdagen ägnat Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, kommit till den uppfattningen, att starka skäl talade för att
genomförandet av lönereglering för bergsstaten icke borde komma till stånd
vid 1923 års riksdag. Visserligen syntes den ifrågasatta begränsningen av
antalet bergmästardistrikt i och för sig vara fullt motiverad. Men då en
sådan inskränkning för det dåvarande icke syntes kunna ske, utan att statsverkets
utgifter för bergsstaten i allt fall närmade sig det kostnadsbelopp,
som bibehållandet tills vidare av samtliga distrikt skulle innebära, syntes
fattande av beslut om sådan omreglering skäligen kunna anstå, åtminstone
till 1924 års riksdag. Ett uppskov med antagandet av ny lönestat med
därmed förbundna villkor för bergsstatens befattningshavare syntes riksdagen
så mycket mindre kunna möta befogade gensagor, som bergsstatens befattningshavare
så sent som vid 1919 års lagtima riksdag erhållit lönereglering.
I enlighet med vad sålunda anförts fann riksdagen sig icke böra
bifalla Kungl. Maj:ts förslag utan upptog det ordinarie anslaget till bergsstaten
för budgetåret 1923/1924 med oförändrat belopp. Några medel för
anställande av extra gruvingenjörer anvisades i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag icke för tiden efter den 1 juli 1923.

Förslaget om minskning av bergmästardistriktens antal från sex till fyra
återupptogs av 1923 års besparingskommitté i dess ovannämnda betänkande
den 4 februari 1925 och tillstyrktes av kommerskollegium i över kommittéförslaget
avgivet utlåtande.

I anledning härav framlade Kungl. Maj:t i förberörda proposition nr 178
till 1925 års riksdag förslag till ny ordinarie stat för bergsstaten, upptagande
fyra bergmästare, fyra gruvingenjörer och fyra kvinnliga biträden.
De övertaliga befattningshavarna, två bergmästare och två kvinnliga biträden,
skulle enligt förslaget,! på sätt jämväl år 1923 avsetts, upptagas på övergångsstat.
Någon ny lönereglering för bergsstatens befattningshavare ifrågasattes
icke i detta sammanhang. Vid förslagets framläggande anförde

1323 åra riksdag.

1923 års besparingskommittés
betänkande
den 4
februari 1925.

1925 års riksdag.

Ånyo ifrågasatt
omorganisation
av
bergsstaten
och lönereglering
för
dess befattningshavare.

1926 års besparingssakkunniga.

DUtriktsindel ningen.

104 Kungl. Majits proposition Nr 161.

föredragande departementschefen bland annat följande. Departementschefen
funne för egen del förslaget om minskning av antalet bergmästardistrikt
från sex till fyra välgrundat. Detta vore så mycket mera förhållandet, som
redan den utredning, som föregått det vid 1923 års riksdag i samma ämne
framlagda förslaget, otvetydigt syntes departementschefen giva vid handen,
att en dylik omläggning av distriktsindelningen utan större men för arbetet
läte sig genomföra. Att så vore fallet hade ytterligare bekräftats, i det
att ju kommerskollegium — givetvis med stöd av de erfarenheter, som efter
uppgörandet av 1923 års förslag vunnits rörande arbetsbördan inom de olika
bergmästardistrikten — alltjämt funnit sig böra biträda sistnämnda förslag

Ej heller denna gång vann förslaget riksdagens bifall. I enlighet med
motionsvis framförda yrkanden uppförde riksdagen för budgetåret 1925/1926
ordinarie anslaget till bergsstaten med oförändrat belopp. Vid anmälan av
detta beslut anförde riksdagen i skrivelse den 31 maj 1925, nr 280, bland
annat följande. Beträffande den ifrågasatta indragningen av vissa bergmästardistrikt
hade i väckta motioner utförligt belysts vanskligheterna av
att under pågående revision av gruvlagstiftningen och gruvinspektionen
skrida till en dylik omorganisation, desto mer som dess verkningar ur besparingssynpunkt
syntes bliva mycket ringa. Med spörsmålet om bergsstatens
framtida organisation vore också nära förbunden frågan om nyreglering
av bergstatstjänstemännens löner, vilken fråga alltjämt avvaktade sin
lösning.

Förslagen om minskning av bergmästardistriktens antal ävensom om ny
lönereglering för bergsstatens befattningshavare hava nu återupptagits av
1926 års besparingssakkunniga.

I sitt förberörda betänkande den 19 oktober 1928 utlåta sig de sakkunniga
— efter att hava erinrat om vad förut i dessa ämnen förekommit — på
följande sätt:

»Besparingssakkunniga hava för sin del ansett sig icke kunna i förevade
sammanhang förbigå frågan om en minskning av antalet bergmästardistrikt.
Det lärer svårligen kunna bestridas, att den högst betydligt utvidgade
organisation av den lokala bergsstaten, som år 1919 tillkom, samtidigt
med att inom den centrala förvaltningen en särskild bergsbyrå upprättades,
till stor del var påverkad av den högkonjunktur, under vilken den svenska
bergverksindustrien vid tiden för omorganisationen arbetade. Chefsmyndigheten
för bergsstaten, kommerskollegium, har också vid upprepade tillfällen
och senast år 1925 vitsordat, att en inskränkning av antalet bergmästardistrikt
till fyra låter sig genomföras. De uppgifter rörande arbetet inom de
olika bergmästardistrikten, varav de sakkunniga varit i tillfälle att taga
del, hava också synts de sakkunniga visa, att en koncentration på detta förvaltningsområde
är möjlig och lämplig.

Ett skäl, som under den föregående behandlingen av föreliggande fråga
anförts mot att nu företaga en inskränkning av organisationen, har varit,
att det med hänsyn till pågående revision av gruvlagstiftningen vore ovisst,
huru bergsstatens arbetsuppgifter för framtiden komme att gestalta sig, och

105

Kunrjl. Maj:tu proposition Nr 161.

att man kunde räkna mod eu utvidgning av omfattningen för bergsstatens
arbete såsom resultat av nämnda revision. Med hänsyn till ovissheten om
tidpunkten, när berörda omfattande lagstiftningsspörsmål kan erhålla sin
definitiva lösning, torde emellertid detta skäl icke böra tillmätas alltför
stor betydelse. Statsförvaltningens organisation på denna liksom på andra
punkter torde böra anpassas efter de arbetsuppgifter, som med gällande lagstiftning
åvila förvaltningen. Men härtill kommer, att även vid en utvidgning
av bergsstatens uppgifter arbetet enligt de sakkunnigas förmenande
med fördel bör kunna koncentreras på ett färre antal bergmästardistrikt
och arbetsökningen i stället mötas genom att bereda bergmästarna biträde
av befattningshavare i underordnad ställning, d. v. s. gruvingenjörer. Med
ett dylikt betraktelsesätt förlorar givetvis den nyss antydda invändningen
mot en inskränkning av antalet bergmästardistrikt varje berättigande.

En omständighet, som gör, att spörsmålet om bergsstatens organisation
nu icke längre bör undanskjutas, är enligt de sakkunnigas uppfattning, att
sagda spörsmål är på det närmaste förbundet med frågan om lönereglering
för befattningshavarna vid bergsstaten. Det måste anses vara ett berättigat
önskemål, att även dessa befattningshavare snarast möjligt överföras inom
det nya lönesystemets ram. Men att företaga en lönereglering för bergsstatens
personal utan att samtidigt bringa organisationsfrågan till lösning
lärer med hänsyn till vad tidigare i ärendet förekommit knappast kunna
ifrågakomma.

Sedan riksdagen år 1925 prövade frågan om antalet bergmästardistrikt,
har ock tillkommit den nya omständigheten, att ledighet uppstått å en bergmästartjänst,
vilken för närvarande uppehälles medelst förordnande. En
minskning av bergmästardistriktens antal låter sig därför numera omedelbart
genomföra med därav följande kostnadsminskning.

Under de sakkunnigas överläggningar i frågan hava diskuterats olika Hemställan,
alternativ för genomförandet av en inskränkning av bergmästardistriktens
antal. En möjlighet, som därvid liksom även tidigare framförts, är att
organisera bergsstaten på fem distrikt. Härvid skulle lämpligen norra,
Gävle-Dala och södra distrikten lämnas oförändrade, medan från mellersta
distriktet Örebro län skulle hänföras till östra och Skaraborgs län till västra
distriktet. Besparingssakkunniga hava emellertid stannat vid att i enlighet
med de för 1923 och 1925 års riksdagar framlagda förslagen förorda, att
bergmästarnas antal, såsom också kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade
tänkt sig, begränsas till fyra.

Vad distriktsindelningen beträffar, hava olika utvägar varit föremål för
de sakkunnigas överväganden. Enligt de sakkunnigas mening bör man vid
en inskränkning av distriktens antal söka såvitt möjligt är undvika eu uppdelning
av något av de nuvarande distrikten på två eller flera andra distrikt.

En dylik uppdelning kan nämligen alltid befaras medföra vissa olägenheter
och föranleda mer eller mindre dryga kostnader för delning och flyttning
av arkiven. De sakkunniga hava vid sådant förhållande stannat vid att
för sin del föreslå, att minskningen av distriktens antal genomföres så, att
mellersta och västra distrikten sammanslås till ett distrikt samt östra distriktet
sammanföres med Gävle-Dala distrikt; norra och södra distrikten skulle
alltså bibehållas oförändrade. I östra distriktet torde bergmästarexpeditionen
efter sammanslagningen med Gävle-Dala distrikt lämpligen böra förläggas
till Falun. Vad mellersta och västra distrikten angår, synes tvekan kunna
råda, huruvida bergmästarens förläggningsort bör bliva Nora eller Filipstad.

106

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 161.

I vartdera fallet kommer ett av de till bergsstaten upplåtna boställena att
ej längre kunna tagas i bruk för ändamålet. Detta är emellertid en omständighet,
som enligt de sakkunnigas mening icke rimligen kan få utgöra
hinder för den föreslagna omorganisationen, om denna eljest befinnes välgrundad.

De båda nybildade distrikten torde böra utrustas vartdera med en bergmästare,
en ordinarie och en extra ordinarie gruvingenjör samt ett kontorsbiträde.

Löneregie- På sätt nyss blivit antytt, anse besparingssakkunniga, att i förevarande
ringsfrågan, sammanhang även bör upptagas frågan om lönereglering för bergsstatens
befattningshavare i syfte att inordna dessa under det för civilförvaltningen
i allmänhet gällande avlöningsreglementet.

De nu till bergsstatens personal utgående avlöningsförmånerna framgå
av den här förut återgivna staten. Vad angår den vissa befattningshavare
vid bergsstaten tillkommande rätten till sportler, hava de sakkunniga inhämtat
uppgifter rörande de belopp, vartill sportlerna för varje särskild befattningshavare
uppgått under åren 1925—1927. Härav har framgått, att
under denna tid bergmästarnas inkomster av lösen uppgått i medeltal för
befattningshavare och år till omkring 586 kronor. Endast för en befattningshavare
har inkomsten (under två år) stigit till maximibeloppet, 1,000
kronor. För gruvingenjörernas del hava löseninkomsterna, på ett undantag
när, uppgått till jämförelsevis obetydliga belopp.

I fråga om befattningarnas placering å löneskalan enligt det nya avlöningssystemet
anförde 1902 års löneregleringskommitté i sitt förut omförmälda
betänkande den 19 september 1922 bland annat följande.

Vad först anginge bergmästarna, hade kommittén, med fästat avseende å
kompetensfordringarna för sådan befattning och de bergmästarna åliggande
arbetsuppgifter samt under förutsättning, att kommitténs förslag om inskränkning
av antalet bergmästardistrikt från sex till fyra bleve godkänt,
ansett ifrågavarande befattningshavare skäligen böra hänföras till lönegraden
B 19. Kommittén förutsatte emellertid härvid ock, att frånsett den stämpelprovision,
som kunde tillkomma bergmästare enligt gällande författning
angående stämpelavgiften, övriga bergmästare dittills tillkommande sportler
skulle indragas och redovisas till statsverket. Bergmästarna hade visserligen
vid den vid 1919 års lagtima riksdag genomförda löneregleringen erhållit
en löneställning, som, vad de fasta avlöningsförmånerna anginge, vore lika
med den, som vid sagda tid varit fastställd för tjänstemän av dåvarande
tredje normalgraden, vilka tjänstemän vid dittills nyreglerade verk och institutioner
i regel placerats i lönegraden B 20. Erinras borde emellertid,
dels att 1919 års lagtima riksdag icke utan viss tvekan biträtt Kungl. Maj:ts
förslag om avlöningarna för bergmästare såväl som för gruvingenjörer, dels
ock att bergmästarna icke kommit i åtnjutande av den tillfälliga löneförbättring
å 1,000 kronor om året, tjänstemän i tredje normalgraden allt sedan
år 1919 uppburit.

Vidkommande den vissa bergmästare dittills tillkommande förmånen av
fri bostad syntes med hänsyn till de förhållanden, varunder dylik förmån
upplåtits, avdrag å lön för innehav av denna förmån, såsom dittills, icke
böra äga rum; och syntes bestämmelserna i 22 § av avlöningsreglementet i
fråga om tjänstebostad i lägenhet, som disponeras av statsverket, icke vara
tillämpliga å ifrågavarande befattningshavare.

Beträffande därefter gruvingenjörerna, uppginge deras fasta löneförmåner

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

107

till samma belopp som do för tjänstemän av förutvarande andra normalgraden
fastställda, vilka tjänstemän i nyreglerade verk i regel placerats i
lönegraden 15 15. Gruvingenjörerna hade emellertid icke tillerkänts den
tillfälliga löneförbättring, varav nämnda befattningshavare i andra normalgraden
kommit i åtnjutande. Med hänsyn härtill och då befordringsmöjligheterna
för gruvingenjör till bergmästare syntes — även efter inskränkning
av antalet bergmästarbefattningar — kunna anses synnerligen gynnsamma,
hade kommittén funnit en placering av gruvingenjörerna i lönegraden
15 14 kunna vara skälig.

De å bergmästarexpeditionerna fast anställda kvinnliga skriv- och ritbiträdena
vore uppförda i dittillsvarande första normala lönegraden. De
av dem, som komme att ingå i den nya organisationen, syntes under benämningen
expeditionsbiträden böra hänföras till lönegraden C 2.

Kommerskollegium anförde beträffande kommitténs förslag i denna del
huvudsakligen, att förslaget innebure en relativ sänkning av bergmästarnas
löneförmåner, i det att, såsom kommittén påpekat, bergmästarna genom
1919 års lönereglering fått en löneställning, som, i vad de fasta avlöningsförmånerna
anginge, vore lika med den, som vid sagda tid varit fastställd för
tjänstemän av dåvarande tredje normalgraden, vilka tjänstemän i dittills nyreglerade
verk och institutioner i regel placerats i lönegraden B 20. Då kommittén
vid framställandet av sitt förslag erinrat, bland annat, att bergmästarna
däremot icke kommit i åtnjutande av den tillfälliga löneförbättring
å 1,000 kronor om året, vilken tjänstemän i tredje normalgraden alltsedan
år 1919 uppburit, finge kollegium emellertid framhålla, att å andra
sidan bergmästarna hade förmånen att få behålla intill 1,000 kronor årligen
av uppburen lösen, vilket förhållande givetvis minskade det avstånd mellan
bergmästarnas och avsedda övriga tredjegradstjänstemäns avlöning, som
annars skulle hava förelegat. Ehuru, med hänsyn till önskvärdheten att
bergmästarna av sin tjänst åtnjöte sådana förmåner, att skickliga bergsingenjörer
kunde lockas att söka anställning å bergsstaten, kollegium helst
sett, att bergmästarnas avlöning kunnat utgå efter lönegraden B 20, ansåge
kollegium sig dock ej böra påyrka högre avlöning för bergmästarna än den
av löneregleringskommittén föreslagna. Mot den för gruvingenjörerna föreslagna
placeringen i lönegraden B 14 hade i till kollegium inkomna yttranden
flera anmärkningar gjorts och även vid sammanträde, som inför kollegium
hållits med bergmästarna, uttalats betänkligheter. Ehuru kollegium
av nyss anförda rekryteringsskäl även beträffande dessa tjänstemän hölle
före, att högre avlöning vore eftersträvansvärd, funne sig kollegium böra
biträda kommitténs förslag. Mot de kvinnliga biträdenas placering å löneskalan
hade kollegium icke heller något att erinra.

Kungl. Maj:ts framställning anslöt sig beträffande lönegradsplaceringen
till kommitténs förslag.

Enligt gällande bestämmelser hava bergmästarna och gruvingenjörerna
icke rätt till semester. Löneregleringskommittén föreslog, att bergmästarna
skulle erhålla dylik rätt i vanlig ordning, i den omfattning 21 § i avlöningsreglementet
avser. Beträffande gruvingenjörerna åter ansåg kommittén,
att för dessa befattningshavare tillgång till kompetenta och i övrigt lämpliga
vikarier knappast kunde i erforderlig omfattning påräknas, och föreslog
därför, att gruvingenjör skulle, i den mån sådant kunde ske utan hinder
för göromålens behöriga gång och utan kostnad för statsverket, kunna medgivas
tjänstfrihet med bibehållen oavkortad avlöning under högst 35 dagar
inom ett och samma kalenderår. Kommerskollegium uttalade i sitt ovan -

Hemställan.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

nämnda utlåtande, att någon stadigvarande omöjlighet att erhålla vikarie
för gruvingenjör icke förelåge. Då det i vissa fall kunde vara av behovet påkallat
att förordna vikarie för gruvingenjör under sådan ledighet, som här avsåges,
syntes även gruvingenjör böra medgivas semester. Enär emellertid
långt ifrån alltid vikarie skulle förordnas, bleve merkostnaden sannolikt ej
avsevärd; och ansåge kollegium förslagsanslaget till vikariatsersättningar ej
behöva för här omförmälda ändamål höjas.

Departementschefen förklarade vad kommerskollegium anfört icke hava
givit honom anledning att förorda frångående av den av löneregleringskommittén
föreslagna anordningen, och Kungl. Maj:ts förslag följde jämväl på
denna punkt kommitténs framställning.

I anslutning till ett av löneregleringskommittén framställt och av kommerskollegium
tillstyrkt förslag intogs bland de av Kungl. Maj:t föreslagna
avlöningsbestämmelserna en föreskrift av innehåll, att befattningshavare vid
bergsstaten skulle vara underkastad de bestämmelser, som i särskild ordning
vore eller bleve meddelade rörande förbud att för egen eller annans räkning
driva eller hava del eller anställning i vissa företag eller för sådant företag
åtaga sig uppdrag mot ersättning.

Besparingssakkunniga hava för egen del ansett det år 1923 sålunda framlagda
förslaget väl ägnat att läggas till grund för en lönereglering för bergsstatens
personal. Enligt förslaget skulle bergmästarna placeras i dåvarande
19:e och gruvingenjörerna i dåvarande 14:e lönegraderna, d. v. s. enligt nu
gällande löneplan 29:e respektive 22:a lönegraderna. Enligt besparingssakkunnigas
förmenande måste dessa placeringar å löneskalan med hänsyn tagen
såväl till nu utgående löneförmåner som ock till de för ifrågavarande befattningar
gällande kompetensfordringar och de med befattningarna förenade
arbetsuppgifterna anses fullt skäliga. De sakkunniga kunna alltså för
sin del icke biträda de yrkanden på bergmästarnas och gruvingenjörernas
placering i 30:e respektive 24:e lönegraderna, som framförts i en av samtliga
bergmästare till Kungl. Maj:t ingiven, i statsverkspropositionen till 1928
års riksdag (tionde huvudtiteln sid. 58) omnämnd framställning. Till jämförelse
kan erinras, att yrkesinspektörerna samt sprängämnesinspektören
åtnjuta avlöning enligt 28:e och inspektörerna över elektriska starkströmsanläggningar
enligt 27:e lönegraden.

Semester torde böra i vanlig ordning beredas bergmästarna, medan beträffande
gruvingenjörerna den av löneregleringskommittén föreslagna ocli
av departementschefen år 1923 förordade anordningen med tjänstfrihet synes
böra tillämpas.

Mot den i 1923 års förslag ifrågasatta föreskriften om skyldighet för
befattningshavare vid bergsstaten att underkasta sig i särskild ordning meddelade
bestämmelser rörande förbud att för vissa företag åtaga sig uppdrag
mot ersättning hava besparingssakkunniga icke något att erinra.

I likhet med vad som skett vid tillämpning av det nya avlöningsreglementet
å andra grupper av statens befattningshavare bör även beträffande
bergsstatens personal särskild övergångsbestämmelse meddelas för att ordna
övergången från den hittillsvarande förskottsutbetalningen av lönen till den
blivande efterskottsutbetalningen. Kostnaderna för övergångsanordningen
synas böra bestridas av anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän.

Särskild föreskrift torde böra meddelas, att medel, som hittills tillkommit
bergmästarna såsom sportler av expeditionslösen, skola för tiden efter löneregleringens
ikraftträdande redovisas till statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

109

Enligt den av de sakkunniga ovan föreslagna organisationen skulle bergsstaten
komma att bestå av följande ordinarie befattningshavare, nämligen
fyra bergmästare, tre gruvingenjörer, och fyra kontorsbiträden, vartill skulle
komma två extra ordinarie gruvingenjörer. Då för närvarande finnas fem
ordinarie innehavare av bergmästartjänst samt fyra ordinarie gruvingenjörer
och fyra ordinarie kvinnliga biträden, bliva en bergmästare och en gruvingenjör
övertaliga och torde böra uppföras å övergångsstat. De sakkunniga förutsätta,
att till uppförande å övergångsstat i första hand skulle ifrågakomma
de till levnadsåren äldsta befattningshavarna, nämligen bergmästaren i
Gävle-Dala distrikt, vilken i december 1930 uppnår pensionsåldern, och
gruvingenjören i östra distriktet. Medan sammanslagningen av mellersta
och västra distrikten bör kunna genomföras fr. o. m. ingången av budgetåret
1929/1930, synes motsvarande åtgärd beträffande Gävle-Dala distrikt och
östra distriktet icke böra företagas, så länge nyssnämnda bergmästare kvarstår
å övergångsstat.

I enlighet med de sakkunnigas ovan framställda förslag torde antalet
ordinarie befattningar vid bergsstaten höra bestämmas sålunda:

Anslags beräkning -

Befattning Lönegrad

4 bergmästare .......................................................... B 29

3 gruvingenjörer ...................................................... B 22

4 kontorsbiträden........................................................ B 4.

Anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän vid bergsstaten lärer
böra beräknas på följande sätt:

1 bergmästare i Luleå.............................

1 gruvingenjör i Luleå ........................

1 kontorsbiträde i Luleå.........................

1 bergmästare i Falun ..........................

1 gruvingenjör i Falun ..........................

1 kontorsbiträde i Falun .......................

1 bergmästare i Nora eller Filipstad ...

1 gruvingenjör i Kopparberg .............

1 kontorsbiträde i Nora eller Filipstad

1 bergmästare i Hälsingborg ...............

1 kontorsbiträde i Hälsingborg............... I

Lönegrad	Dyrortsgrupp	Summa
B	29	c	10,980
B	22	c	7,668
B	4	c	2,676
B	29	E	10,500
B	22	E	7,212
B	4	E	2,484
B	29	C	10,020
B	22	C	6,756
B	4	C	2,292
B	29	D	10,260
B	4	D	2,388

Summa kronor 73,236.

I överensstämmelse med den anordning, de sakkunniga ovan föreslagit
beträffande kommerskollegii stat, torde från ordinarie avlöningsanslaget böra
utgå samtliga vikariatskostnader för uppehållande av ordinarie befattningar.
Från samma anslag synas jämväl kunna under övergångstiden bestridas
förekommande vikariatsersättningar för de befattningar, som uppföras å
övergångsstat.

I staten för bergsstaten bör vid bifall till de sakkunnigas organisationsförslag
vidare uppföras ett anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. Då de extra ordinarie gruvingenjörerna enligt de sakkunnigas
mening böra i likhet med motsvarande ordinarie befattningar
placeras i 22:a lönegraden, omfattande löneklasserna 20—24, skulle nämnda
anslag — med tillämpning av de regler, som enligt det ovan framställda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

förslaget lagts till grund för beräkningen av motsvarande anslag å kommerskollegii
stat — komma att beräknas sålunda:

Grund avlöningar kronor -

Avlönings förhöj ningar kronor -

1 e. o. gruvingenjör i Falun (dyrortsgrupp B) ............ 5,652 348

1 e. o. gruvingenjör i Nora eller Filipstad (dyrortsgrupp
C) ......................................................................... 5,256 324

Summa kronor 10,908 672.

I enlighet härmed och med iakttagande av att i anslaget bör ingå visst
belopp, förslagsvis 2,000 kronor, för bestridande av kostnaderna för, bland
annat, eventuellt erforderligt inkallande av tillfällig personal under ledighet
för extra ordinarie tjänsteman, bör anslaget upptagas på följande sätt:

grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst ........ kronor 10,908

avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m.,

förslagsvis...................................................................................... » 672

tillfällig personal m. in., högst .................................................... » 2,000

Summa kronor 13,580.

Därest den i staten för bergsstaten nu ingående anslagsposten till expenser
m. m., 7,500 kronor, med oförändrat belopp upptages i den nya staten, skulle
denna komma att erhålla följande lydelse:

avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag................ kronor 73,200

avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., för -

slagsanslag ................................................		........ »	13,600
expenser m. m. ............................................		........ »	7,500
	Summa kronor	94,300.
övergångsstaten för bergsstaten skulle	i enlighet med	ovanstående förslag
erhålla följande utseende:	Lön	Tjänst- görings-	Summa
	kronor	penningar kronor	kronor
1 bergmästare ..............................................	...... 5,000	2,500	7,500
1 gruvingenjör..............................................	...... 3,600	1,800	5,400

Summa kronor 12,900.

Anm. Lönen till bergmästaren kan efter 5 år höjas med 600 kronor. För gruvingenjören
kan lönen efter 5 år höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.
Ortstillägg utgår till gruvingenjören vid förläggning i Stockholm med 400 kronor och vid
förläggning i Luleå med 200 kronor. I de fall rätt att uppbära sportler tillkommer en
tjänsteman, må sådana icke åtnjutas till högre belopp än 1,000 kronor årligen.

Så länge en ordinarie gruvingenjör kvarstår å övergångsstat, torde förordnande
böra meddelas å allenast en av de båda föreslagna extra ordinarie
gruvingenjörsbefattningarna. Med hänsyn härtill bör anslaget till bergsstaten
kunna upptagas till ett belopp, som med 6,000 kronor understiger de
båda staternas slutsumma, eller med 101,200 kronor.

Den nuvarande staten för bergsstaten slutar, såsom ovan nämnts, på ett
belopp av 84,800 kronor, medan slutsumman av den av de sakkunniga föreslagna
nya ordinarie avlöningsstaten belöper sig till 94,300 kronor, vilket
följaktligen innebär en höjning av 9,500 kronor. Med hänsyn till de lägre

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 161. 111

kostnaderna för dyrtidstillägg vid den föreslagna staten ävensom durtill,
att de bergsstatens befattningshavare nu tillkommande sportlerna hädanefter
skulle tillfalla statsverket, kommer den föreslagna organisationen, fullt
genomförd, att i själva verket medföra en viss kostnadsminskning för statsverket.
»

I sitt förberörda utlåtande den 12 november 1928 anmälde kominerskollegium,
jämte erinran att kollegium på sin tid anmodats att gemensamt
med socialstyrelsen avgiva yttrande över en av svenska stenindustriarbetareförbundet
gjord framställning rörande förbättrad yrkesinspektion inom
stenindustrien, att kollegium ansett sig böra i samband med avgivande av
sagda yttrande utlåta sig rörande de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag
beträffande bergsstaten.

I nyssnämnda, den 12 september 1928 dagtecknade framställning har
sagda förbund uttalat bland annat, att stenindustrien, som efter krigsutbrottet
legat lamslagen under en följd av år, först år 1922 börjat att
återhämta sig men sedan i stort sett år för år gått framåt, så att produktionen
år 1927 uppnått samma nivå som före kriget.

Förbundet påpekar därefter, att stenindustrien vore företrädd huvudsakligen
inom västra och södra gruvdistrikten samt att dessa i motsats till de övriga
distrikten saknade vid bergsstaten anställda gruvingenjörer. Genom brist
på arbetskraft bleve inspektionsverksamheten lidande. Detta vore så mycket
mera beklagligt, som den nuvarande tendensen inom stenindustrien mot
mer intensiv storbrottsdrift innebure ökade risker för olycksfall m. m.
för arbetspersonalen.

Vid 1925 års riksdag hade motionsvis yrkats avslag å då föreliggande,
i huvudsak på 1913 års kommittéförslag grundade proposition om inskränkning
av bergmästardistriktens antal till fyra, enär bergsstatens
arbetsuppgifter från år 1920, då bergsstaten fått taga befattning med
stenindustrien, ökats i mycket stor omfattning, en omständighet vartill
hänsyn icke syntes hava tagits vid förslaget om fastställande av distriktens
antal. Med hänsyn till det ökade inspektionsarbetet hade i motionen
föreslagits, att distriktens antal skulle bestämmas till fem. Det syntes
förbundet som om utan större svårigheter och utan ökade kostnader
för statsverket det i berörda motion framlagda förslaget om en indelning
i fem distrikt, vart och ett med sin bergmästare och gruvingenjör,
skulle leda till ett bättre utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter, så att
stenindustrien komme i åtnjutande av den ökade yrkesinspektion, varav
densamma på grund av sin omfattning och stora olycksfallsfrekvens numera
vore i trängande behov.

Förbundet anhåller slutligen, att erforderliga åtgärder snarast möjligt
måtte vidtagas för ernående av ökad skyddsinspektion inom stenindustrien.

Framställning
från
svenska stenindustriarbetareförbundet.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Kommer skollegii
och
socialstyrelsens
gemensamma
utlåtande
den
15 november
1928.

I två särskilda, den 15 november 1928 dagtecknade utlåtanden hava dels
kommerskollegium och socialstyrelsen avgivit gemensamt yttrande över
svenska stenindustriarbetarförbundets nyss berörda framställning, dels ock
kommerskollegium uttalat sig över besparingssakkunnigas förslag beträffande
bergsstaten. Vid utlåtandena ifråga äro fogade till kollegium inkomna
yttranden från samtliga bergmästare och gruvingenjörer ävensom
från järnkontoret, Värmländska bergsmannaföreningen och sekreteraren
i föreningen Bergshanteringens vänner.

I nyssnämnda gemensamma utlåtande den 15 november 1928 anmäla ämbetsverken
till en början, att, enär frågan om en tillfredsställande yrkesinspektionsverksamhet
i själva verket enligt ämbetsverkens åsikt kunde
lösas endast under förutsättning att densamma behörigen beaktades vid
lösningen av organisationsfrågan, denna sistnämnda fråga av berörda skäl
gjorts till det huvudsakliga föremålet för ämbetsverkens nu förevarande utlåtande.
Därvid har socialstyrelsen anmält, att styrelsen väsentligen begränsat
sitt deltagande till vad som kunde anses mera direkt sammanhöra
med bergstatstjänstemännens verksamhet som specialinspektörer inom yrkesinspektionen.

Efter att bland annat hava erinrat om de sakkunnigas förslag, enligt
vilket antalet bergmästardistrikt skulle utgöra fyra och bergsstatens personal
bestå av fyra bergmästare, tre gruvingenjörer och fyra kontorsbiträden å
ordinarie stat ävensom två extra gruvingenjörer, anföra ämbetsverken vidare
följande:

»Såsom kollegium förut haft tillfälle meddela har kollegium, då kollegium
sålunda gått in på avskaffande av två bergmästartjänster, i hög grad låtit
leda sig av sparsamhetshänsyn.

Vid varje tillfälle, då kollegium ansett sig kunna bedöma frågan endast
ur synpunkten av gagneligheten för de intressen, kollegium har att såsom
bergsöverstyrelse bevaka, har kollegium däremot uttalat sig för bergsstatens
utrustande med ett större antal arbetskrafter.

Då efterkrigsårens tryck på statsfinanserna numera betydligt lättats, synes
ju föga anledning föreligga att nu taga en sådan hänsyn till besparingar
av den ringa storleksordning, varom här är fråga, att sådana skulle få
motivera bergsstatens berövande av de arbetskrafter, som må överstiga
minimibehovet under depressionstider.

Man kan givetvis utgå från att kommerskollegiikommittén vid avgivandet
av sitt förslag, som upptog sammanlagt åtta manliga bergsstatstjänster
i fyra distrikt, avsåg en organisation, tillräcklig för de behov,
som då förelågo och kunde förutses, och alltså tog hänsyn till bergsstatens
göromål med den tillökning däri, som kunde förväntas bliva en följd av
bergsstatens befattning med yrkesinspektionen enligt 1912 års arbetarskyddslag.
Som kommitténs betänkande är dagtecknat den 5 juli 1913, bör den
kunna hava haft kännedom om bergsstatens arbeten under år 1912 eller
åtminstone 1911.

Kollegium har sökt med ledning av uppgifter om antalet in och utgående
tjänsteskrivelser å bergmästarexpeditionerna samt antalet av bergs -

Kunt/I. Maj:ts proposition Nr 1H1.

1 li!

statens rese- och förrättningsdagar å tjänsteresor ävensom av vissa statistiskt
påvisbara förhållanden i avseende å bergshanteringen skapa sig en
uppfattning om förhållandet mellan behovet av arbetskrafter å bergsstaten
vid den tidpunkt, kommerskollegiikommittén bör hava haft i sikte, samt för
närvarande och för den framtid, varunder den nyorganisation, varom nu
iir fråga, rimligen må anses böra kunna bibehållas.

Därvid förbiser kollegium icke, att på grund av olika diarieföringssystem
jämförelse mellan arbetets mängd inom de särskilda distrikten ej
kan göras på grundval av en utredning om antalet skrivelser. Men däremot
bör, trots de med de särskilda ärendena förbundna större eller mindre
svårigheterna, som naturligtvis omöjliggöra en verklig direkt jämförelse
även inom samma distrikt, en sådan statistik angående mängden av skrivelser
kunna giva en viss ledning vid bedömandet av frågan, huruvida arbetet
inom distriktet ökats eller minskats.

Ett mera jämförbart material erbjuder antalet dagar, använda på tjänsteresor
under olika år.

Antalet rese- och förrättningsdagar för hela bergsstaten uppgick 1913 till
317, steg under kriget till en högsta siffra av 438 år 1917, sjönk under
depressionstiden till lägst 262 år 1922 och steg sedermera över 1913 års
siffra, så att det 1927 utgjorde 364.

Vissa för alla distrikt gemensamma slutsatser av en sådan undersökning
torde härvid få i första hand påpekas.

Så gott som undantagslöst betecknar året 1913 en ganska avsevärd ökning
i arbetet genom arbetarskyddslagens ikraftträdande med detta år. Krigsutbrottet
medförde för 1914 i regel sänkning, men krigets fortsättning med
därav följande högkonjunktur inom bergshanteringen en så mycket starkare
stegring i arbetets mängd. Maxima nåddes i vissa distrikt redan 1916, i
andra 1917 eller först 1918. Den härpå följande allmänna avmattningen i
affärslivet gav sig i nu förevarande avseende tillkänna genom nedgång i
antalet skrivelser och på tjänsteresor använda dagar, vilken gjorde sig
starkast gällande olika år inom olika distrikt, men som åtminstone i vissa
distrikt avbröts av uppåtgående rörelser på grund av dels den från och
med 1920 inträdda skyldigheten för bergmästarna att i allmänhet utöva
yrkesinspektion vid stenbrotten, dels det åliggande att insamla primärmaterialet
för den stenindustrien angående delen av bergsstatistiken, vilket
bergmästarna med år 1922 flngo att fullgöra, dels ock särskilda lokala omständigheter,
vartill kollegium nedan återkommer. Under de senaste åren
har emellertid i allmänhet en uppåtgående rörelse gjort sig märkbar.

Om vid en jämförelse mellan de av kommerskollegiikommittén avsedda
förhållandena och de nuvarande till den ena jämförelsepunkten väljes året
1913, varmed, som nämnts, arbetarskyddslagen trädde i kraft, har därmed
valts ett år, som i förevarande avseende visade en i allmänhet ganska starkt
stigande tendens, och de krav, som på grund av en sådan jämförelse uppställas
på bergsstatens förseende med arbetskrafter, kunna alltså icke sägas vara
mindre välgrundade än kommerskollegiikommitténs. Vid en sådan under
granskning av utvecklingen under tiden 1913—1927 distriktsvis företagen
jämförelse torde följande beaktas.

Trots efterkrigsårens depression även i Norra distriktet visar året 1921 en
tillfällig fördubbling av skrivelsernas antal, beroende på den då pågående
starka inmutningsverksamheten i Västerbottens län. Den uppåtgående rörelsen
är här sedan flera år tydlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 131 käft. (Xr 161.)

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

T Gävle-Dala distrikt torde i huvudsak en viss nedgång hava ägt rum,
men synes nu tendensen snarast vara något uppåtgående.

östra distriktet uppvisar på det hela taget en avsevärd nedgång.

Icke heller i mellersta distriktet torde arbetsbördan hava uppnått förkrigsnivån,
även om stenindustrien här föranlett åtskilligt arbete.

En säregen utveckling har ägt rum i västra distriktet, där den starkt utvecklade
stenindustrien i Bohuslän givit anledning till starkt ökat arbete.
I yrkesinspektionshänseende inträdde 1920 en mångdubbling av skrivelsernas
antal, vilket även absolut taget ökades avsevärt och senare undergått nya
stegringar. Det statistiska arbetet med stenindustrien föranledde vidare 1922
en stark ökning av arbetet.

Även södra distriktet hyser en stor stenindustriell verksamhet och företer
därför eu i åtskilliga avseenden likartad bild.

En tydlig föreställning om den stenindustriella utvecklingen i landet torde
erhållas av bilagda inom socialstyrelsen uppgjorda tabell.

Av det anförda torde framgå, att stenindustrien såsom nytt arbetsfält för
bergsstaten haft sin synnerligen stora betydelse.

Att även i norra distriktet arbetet ökats torde få hänföras till den omständigheten,
att exportgruvorna icke lida av den eljest inom gruvhanteringen
så utbredda depressionen och att i Västerbotten håller på att uppstå en
ny gruvhantering, grundad på därvarande sulfidmalmer.

Även i vissa mellansvenska län synes, särskilt i den mån exportfält där
förekomma, gruvlianteringen gå framåt, i vissa fall till och med i jämförelse
med förhållandena år 1913.

Förhoppningar kunna även hysas om gynnsammare tider för tillgodogörandet
av ädlare malmer.

Dessa förhållanden inom gruvhanteringen jämte den i stort sett framåtgående
rörelsen inom stenindustrien under den tid, bergsstaten haft att taga
befattning därmed, tyda redan de på att åtminstone i vissa avseenden ökat arbete
kan väntas för bergsstaten.

Skulle emellertid gruvhanteringen jämväl i övrigt återvinna den ställning,
den hade före kriget, vilket väl icke är så otänkbart, att man utan vidare
bör organisera bergsstaten med utgångspunkt från att så ej kommer att ske,
torde alltså bergsstatens arbete bliva av betydligt större omfattning än som
förutsågs 1913.

Då redan nu arbetet inom norra, västra och södra distrikten synes hava
vuxit utöver sin omfattning år 1913 samt det inom Gävle-Dala distrikt och
mellersta distriktet ingalunda synes uteslutet, att en stegring av arbetsmängden
förestår, samt då härtill kommer, att den nedåtgående rörelsen även i
östra distriktets arbete synes hålla på att avstanna, torde en ny allmän utveckling
i uppåtgående riktning åtminstone vara en eventualitet, varmed
man bör allvarligt räkna.

Att inom de mellansvenska distrikten för närvarande det arbete, tjänsten
omedelbart medför, icke fullt upptager den tid, bergsstaten skulle, om sådant
arbete förelåge, vara skyldig nedlägga därå, torde emellertid ej kunna
bestridas.

Innan de sannolika framtida förhållandena göras till föremål för vidare
utredningar, torde dock en ytterligare omständighet böra beaktas.

Bergsstaten är enligt gruvstadgan utrustad med ovanligt kraftiga befogenheter.
Detta är nödvändigt med hänsyn till den fara, som åsidosättande av nödiga
säkerhetsanordningar i en gruva medför. Men härav följer också, att den
inspekterande, rådgivande och eventuellt befallande myndigheten verkligen

Kanyl. Maj ds proposition Nr 161. 115

måste företräda eu aktningsbjudande fond av ej blott praktisk erfarenhet
utan även teoretisk kunskap på alla de områden av tekniskt vetande, som här
tinna användning. Det måste fordras av bergstatstjänstemannen, att han
även inför en erfaren, teoretiskt kunnig gruvchef kan verka övertygande
eller åtminstone att den maktbefogenhet, som är lagd i hans hand, ej skall
genom någon lians okunnighet bliva missbrukad. Bergsstatstjänstemannen
bör därför hava såväl skyldighet som möjlighet till att grundligt följa med
utvecklingen inom sina särskilda grenar av vetenskaperna.

Till allt detta kommer nu frågan om inspektionsverksamhetens framtida
utveckling.

Sedan länge hava förhållandena ansetts påkalla eu avsevärt ökad aktivitet
ur arbetarskyddssynpunkt såväl inom gruvhanteringen som inom stenindustrien.
I anledning av eu vid 1924 års riksdag väckt motion, åsyftande överflyttande
av yrkesinspektionen i gruvorna från bergsstaten till eu ny inspektionsmyndighet,
begärde också riksdagen nämnda år, sedan den avvisat
det i motionen framförda förslaget, att Kungl. Maj:t bland annat ville låta
verkställa utredning, på vilket sätt inspektionen inom gruvindustrien kunde
göras ur yrkesfaresynpunkt så tillfredsställande som möjligt. Sedan kommerskollegium
och socialstyrelsen därefter av Kungl. Maj:t erhållit i uppdrag
att gemensamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen, hava
ämbetsverken den 21 april 1928 avgivit utlåtande i ärendet.

Vid verkställandet av nyssberörda utredning framgick tydligt, att inspektionsfrekvensen
inom gruv- och stenindustrien måste anses alltför låg. Efter
samråd med kollegium utsände därför socialstyrelsen den 10 april 1928
till samtliga bergmästare en cirkulärskrivelse, vari bergmästarnas uppmärksamhet
fästes på angelägenheten av att för framtiden i största möjliga
mån beakta ^ behovet av ökad inspektionsverksamhet. Styrelsen uppställde
som önskemål, att _ varje i drift varande gruvföretag av något större omfattning
såvitt möjligt gjordes till föremål för genomgående grundlig inspektion
två gånger om året samt att mindre gruvföretag ävensom stenbrott
inspekterades om möjligt en gång varje år.

I skrivelse av den 29 påföljande maj till kollegium, av vilken härmed
bilägges avskrift, erinrade i anledning av detta cirkulär bergmästaren i
västra distriktet om den stora ökningen av ämbetsgöromålen på grund av
bergsstatens befattning med stenindustrien. Anhopningen av expeditionsgöromål
till första halvåret omöjliggjorde för honom inspektionsresor i avsevärd
omfattning annat än under andra halvåret. Mer än tre månader
kunde han alltsa icke disponera för inspektioner och därunder medhunnes
ungefär hälften av tillsynsområdet och icke ens det, om inspektionen skulle
ske med önskvärd grundlighet. Bergmästaren vitsordade behovet av grundligare
inspektion, men förklarade sådan icke under nuvarande förhållanden
möjlig att åstadkomma.

Han framhöll därför som ett önskemål, att med frångående av nuvarande
bergsstatsorganisation gruvingenjör anställdes i varje distrikt.

Av hänsyn till besparingssträvandena föreslog han en indelning i fem distrikt,
vart och ett med bergmästare och fast anställd gruvingeniör.»

Sedan ämbetsverken härefter redogjort för innehållet i den av svenska
stenindustriförbundet gjorda, här förut återgivna framställningen, fortsätta
de vidare sålunda:

»Måttet av den ökade inspektionsverksamhet, som sålunda från åtskilliga
håll påyrkats och om vars behövlighet tvivel ej torde kunna råda, har
kollegium sökt erfara genom bergmästarna.

Hemställan

beträffande

antalet

distrikt.

116 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 161.

Av dessas uppgifter samt av vad kollegium eljest har sig bekant angående
även andra delar av tjänsten, vilka erfordra företagande av tjänsteresor,
framgår, att man för östra distriktet bör kunna i framtiden beräkna mellan
60 och 70 rese- och förrättningsdagar årligen, i norra, Gävle-Dala, mellersta
och södra distrikten ungefär ett 100-tal samt i västra distriktet mellan
170 och 180.

Då vidare det statistiska arbetet på grundval av ingående primäruppgifter
skall utföras under förra delen av året för att kunna bilda grundval
för tabellbilagorna i bergmästarrelationerna, vilka skola vara ingivna till
kollegium senast den 15 maj, och särskilt stenindustristatistiken är synnerligen
omständlig, kunna i de stenindustriellt betonade distrikten resorna
knappast i större utsträckning påbörjas förrän vid sommarens början. Åtminstone
gäller detta den med det statistiska arbetet sysselsatta personalen.

De sakkunniga yttra, att de uppgifter rörande arbetet inom de olika bergmästardistrikten,
varav de varit i tillfälle att taga del, synts dem visa, att
en koncentration på detta område vore möjlig och lämplig.

Att en sådan koncentration är möjlig säger sig självt, men om skälen för
de sakkunnigas omdöme om dess lämplighet lämnas icke någon närmare
upplysning. Emellertid uttala de fortsättningsvis, att de vid uppgörandet
av sitt förslag ej kunnat taga hänsyn till de ytterligare arbetsuppgifter, en
ny gruvlagstiftning må kunna medföra för bergsstaten, och att även vid en
utvidgning av bergsstatens uppgifter arbetsökningen bör kunna mötas genom
att bereda bergmästarna biträde av gruvingenjörer.

Häremot kan emellertid invändas, att i bergmästarnas tjänsteutövning så
mycket beror på den personliga kontakten med bergshanteringen inom distriktet,
dess utövare och däri anställda, att allt, som motverkar denna, är
till skada. Det har i ett senare från bergmästaren i västra distriktet inkommet
yttrande, däri denne frångår sin hittills intagna ståndpunkt i avseende
å organisationen och biträder de sakkunnigas förslag härutinnan, uttalats,
att med nutida kommunikationsmedel olägenheten av distriktens ökade
storlek skulle motvägas. Det bör emellertid beaktas, att, då för en mera
brådskande tid skaffas snabbare kommunikationer, det därmed ej är sagt.
att därigenom tillgodoses något mera än det behov av tidsbesparing, som
den hastigare arbetstakten påkallar. Man kan numera icke ödsla så mycken
tid på en resa som i forna tider, och en resa, som nu kostar samma tid
som i äldre, lugnare tider, betyder säkerligen en relativt större tidsförlust
än förut. Om också detta har sin betydelse mest vid jämförelse mellan
skilda tider, kan det ej bestridas, att vid eu jämförelse mellan helt närliggande
tidpunkter en fördubbling av storleken av ett distrikt måste medföra
dels ökade svårigheter för bergmästaren att hålla sig på det löpande med
vad som därinom bör vara av intresse för honom samt dels ökad kostnad
och tidsspillan för såväl bergsstatens förrättningsresor som allmänhetens
besök å bergmästarexpeditionen. Det torde få anses föga lyckligt om bergmästarexpeditionerna
skulle komma att utvecklas till ett slags ämbetsverk
under chefskap av bergmästare, som mera skulle komma att utöva en arbetsledande
verksamhet å expeditionen än träda i direkt förbindelse med
bergshanteringen och allmänheten.

Varje inskränkning i distriktens antal anser kollegium av anförda skäl
i och för sig vara ägnad att medföra olägenheter, men med hänsyn till det
läge, vari hela denna fråga kommit, vill kollegium, om därmed kan vinnas
en önskvärd lönereglering, som tillgodoser behovet att erhålla väl kvalifi -

Kunr/I. Muj:ts proposition Nr 161. 117

ce rade befattningshavare å bergsstaten, ej motsätta sig minskning av antalet
distrikt.

Mot indragningen av två bergmiistartjänster måste göras invändningar
även på grund av den försvåring av bergsstatens rekrytering, som blir en
följd härav. För närvarande äro ju de högre tjänsterna å bergsstaten till
antalet två flera än de lägre, enligt förslaget bleve de lägre till antalet eu
mera än de högre. Då redan nu vissa rekryteringssvårigheter yppat sig,
måste kollegium även av detta skäl varna för en sådan anordning.

En utredning om befordringsutsikterna för nuvarande gruvingenjörer har
förebragts i gruvingenjören Stahres yttrande. Även om däri gjorda beräkningar
angående sannolika befordringsmöjligheter kanske icke i varje fall
äro de sannolikaste, kvarstår dock, att befordringsutsikterna, i händelse de
sakkunnigas förslag genomföres, skulle vara synnerligen oförmånliga.

De sakkunniga hava haft under övervägande en organisation med fem
distrikt, men utan närmare angivande av skälen därför stannat vid att föreslå
allenast fyra distrikt.

Skulle skälet ligga i den besparing, de sakkunniga beräkna skola uppkomma
av att i båda fallen lika stort antal tjänstemän fördelas på fyra
distrikt i stället för på fem, må erinras, att denna besparing skulle uppgå
till allenast skillnaden mellan en bergmästares och en gruvingenjörs avlöning
samt inbesparande av en biträdeslön och vissa av kostnaderna för
en bergmästarexpeditions expenser, varemot skulle tillkomma kostnaden för
den extra skrivhjälp, som kunde bliva erforderlig genom minskningen av
antalet biträden, och jämväl kostnaden för längre tjänsteresor. Därjämte
blir ju själva organisationskostnaden större ju mera genomgripande omorganisationen
blir.

Det belopp, varmed kostnaden för en organisation å fem distrikt skulle
överskjuta den för organisation å fyra distrikt, bleve följaktligen obetydligt
eller i varje fall ej av den storleksordning, att merkostnaden bör få inverka
avgörande.

Då av ovan belysta synpunkter torde tydligt framgå, att indelning i fem
distrikt är att vida föredraga framför indelning i fyra med hänsyn till
effektiviteten av bergsstatens verksamhet, och kostnadsskillnaden är obetydlig,
får kollegium alltså tillstyrka, att bergsstaten i överensstämmelse med
ett av de sakkunniga övervägt förslag organiseras å fem distrikt.

Vid avgörandet av frågan huruvida antalet bergmästare och gruvingenjörer
kan sänkas från nuvarande 10 till föreslagna 9, måste hänsyn tagas
till föreliggande möjligheter att utnyttja bergsstatens arbetskrafter på ett
praktiskt sätt. Kollegium förutsätter, att nu förefintliga sådana möjligheter
ej skola komma att beskäras. I sådant avseende bör beaktas, att enligt den
för bergsstatens befattningshavare nu gällande instruktionen av den 31 december
1919 (nr 892) Kungl. Maj:t bestämmer omfattningen av bergmästarnas
distrikt och kollegium de i stat uppförda befattningshavarnas förläggningsorter,
varjämte, bland annat, gruvingenjör är skyldig att dels vid förordnande
inträda som vikarie för bergmästaren i distriktet dels ock under högst
tre månader årligen tjänstgöra hos kollegium eller inom annat distrikt. En
ytterligare instruktionsbestämmelse till befordrande, bland annat, av förevarande
syfte är given i § 3, enligt vilken befattningshavarna hava att
ställa sig till efterrättelse kollegii föreskrifter rörande göromålens art och
fördelning mellan befattningshavarna, om dessas inbördes befogenhet samt
om tjänsteutövningen i övrigt.

Hemställan

beträffande

antalet

tjänster.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Särskilt uttalande
av
socialstyrelsen.

Erinrande om vad ovan anförts angående bergsstatens arbete och arbetsbördans
sannolika ökning får kollegium särskilt betona, att, då kollegium
den 28 februari 1925 senast uttalade sig i omorganisationsfrågan, kollegium
saknade kännedom om senare statistiska uppgifter angående stenindustrien
än dem, som avsågo år 1923. Sedan dess har emellertid, såsom framgår av
socialstyrelsens förut åberopade, bilagda tabell, arbetarantalet inom denna
hantering ökats med mer än sextio procent samt även i övrigt en mycket
stark utveckling skett, varför nu föreligga helt andra förutsättningar för
kollegii ståndpunktstagande än vid avgivandet av 1925 års yttrande. Kollegium
kan numera ej biträda förslag om en sådan beskärning av bergsstaten
som 1925 ifrågasattes. Däremot finner kollegium den nu föreslagna
sänkningen av antalet tekniskt utbildade befattningshavare å bergsstaten
kunna tagas under övervägande.

I flera av de inkomna yttrandena avstyrkes visserligen en sådan sänkning,
men kollegium har övertygat sig om att en sådan indelning i fem
distrikt kan verkställas, att antalet befattningshavare, om kollegii ovannämnda
befogenheter utnyttjas, kan under nu rådande förhållanden begränsas
till 9.

Med hänsyn till ej blott sannolikheten av en ökning av det arbete, som
föranledes av bergsstaten nu åvilande uppgifter, utan även möjligheten av
att genom ny gruvlagstiftning nya arbetsuppgifter tillkomma, synes dock
varaktigheten av denna lösning ej säkrad. Givetvis kommer, om förhållandena
utveckla sig i sådan riktning, att förstärkning av arbetskrafterna åter
erfordras, framställning därom att göras.

Kollegium får alltså under ovan angivna förutsättningar tillstyrka, att, i
anledning av förbundets framställning och de sakkunnigas förslag, åtgärd
vidtages av Kungl. Maj:t för bergsstatens omorganisation på det sätt, att å
densamma, sedan omorganisationen fullständigt genomförts, skola vara anställda
5 befattningshavare i bergmästares och 4 befattningshavare i gruvingenjörs
tjänsteställning samt 5 kontorsbiträden.»

Socialstyrelsen, som ansett sig icke hava haft anledning att ingå på ett bedömande
i detalj av den föreliggande organisationsfrågan, har för sin del i allmänhet
framhållit den synnerliga vikten av att icke sådana beskärningar vidtoges
i bergsstatens nuvarande organisation, som kunde äventyra tillgodoseendet av
det starkt grundade kravet på en effektiv arbetarskyddstillsyn inom ifrågavarande
särskilt riskfyllda arbetsområden. Med avseende härå har det av
de sakkunniga framlagda organisationsförslaget icke synts styrelsen erbjuda
tillräcklig garanti, utan måste styrelsen uttala den uppfattningen, att en beskärning,
som ginge utöver vad kommerskollegium nu ansett sig kunna godtaga,
skulle innebära risk för att nyssberörda krav på en effektiv arbetarskyddsinspekti
on icke kunde förverkligas.

Den i ämbetsverkens utlåtande åberopade, inom socialstyrelsen upprättade
tablån över tillsynsverksamheten inom gruvindustrien har följande utseende:

Kungl. May.ts ''proposition Nr 161.

11!)

Uppgifter rörande stenindustrien1		Uppgifter rörande bergmästarnas hela tillsynsverksamhet för arbetarskyddet''
Till synsorgan	År	liegist- rerade arbets- ställen	Inspekterade ar-betsställen j Därvid Antal sysselsatta arbetare 1	Totala an-talet arbe-tare vid stenin-dustriella anlägg-ningar1 2	Kese- och förrätt-ningsdagar	Arbets-ställen, till vilka läm-nats skrift-lig anvis-ning	Inkomna olycksfalls- anmälningar
Yrkesinspek-	1918	479	56	1,311
törer .........	1919	472	140	2,546
Bergmästare...	1920	407	143	2,524		224	33	2,110
	1921	667	189	4,220	7,898	196	27	2,004
	1922	644	107	2,499	8,271	174	21	2,450
	1923	691	146	3,020	10,329	202	31	2,920
	1924	891	210	6,023	13,219	225	37	3,554
	1925	1,235	359	10,273	16,410	317	75	4,110
	1926	1,306	215	4,725	16,738	263	28	3,286
	1927	1,381	315	8,697	16,646	308	50	4,986 \|

Kommerskollegium erinrar till en början om att kollegium redan tillsammans
med socialstyrelsen i nyss återgivna utlåtande tagit ställning till
frågan om bergsstatens organisation, därvid kollegium, under förutsättning
uv en sådan lönereglering, som tillgodosåge behovet av att erhålla väl kvalificerade
befattningshavare å bergsstaten, samt av bibehållandet av vissa
organisationens anpassningsförmåga tryggande föreskrifter, förordat en indelning
i fem distrikt. De organisatoriska föreskrifter, som utgjorde en
förutsättning för att kollegium kunnat tillstyrka antagandet av en sådan
organisation, avsåge huvudsakligen Kungl. Maj:ts rätt att reglera distriktens
gränser samt kollegii befogenhet att bestämma befattningshavarnas förläggningsorter
ävensom medgivandet för kollegium att förordna gruvingenjör att
viss tid årligen tjänstgöra utom det distrikt, dit han vore förlagd.

Kollegium ingår härefter på frågan, huruvida de sakkunnigas förslag
beträffande lönesatserna kunde anses tillfredsställande. I detta hänseende
utlåter sig kollegium på följande sätt:

»De lönesatser, som de sakkunniga föreslå för bergmästare och gruvingenjörer,
äro desamma, som löneregleringskommittén förut funnit skäligt föreslå
för dem. Över detta förslag yttrade kollegium, att det innebure
en relativ sänkning av bergmästarnas löneförmåner. Ehuru det vore
önskvärt, att bergmästarna av sin tjänst åtnjöte sådana förmåner, att
skickliga bergsingenjörer kunde lockas att söka anställning å bergsstaten,

1 Siffrorna för yrkesinspektörerna åren 1918 och 1919 avse hela stenindustrien, siffrorna för
bergmästarna åren 1920—1927 avse den grövre stenindustrien. Siffrorna för yrkesinspektörerna
för samma tid rörande den till sin omfattning väsentligt mindre betydande finare
stenindustrien hava utelämnats.

2 Enligt statistiken över bergshanteringen.

Kommerskollegii
utlåtande
den
15 november
1938.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

samt kollegium därför helst sett, att bergmästarnas avlöning kunnat utgå
efter lönegraden B 20 — vilken enligt 1921 års lönesystem svarade mot
den av bergmästarna för dem enligt vad nedan nämnts nu påyrkade lönegraden
B 30 — ansåg sig kollegium dock ej böra påyrka högre avlöning
för bergmästarna än den av löneregleringskommittén föreslagna. Ehuru av
nyss berörda rekryteringsskäl även beträffande gruvingenjörerna en högre
avlöning än den av kommittén föreslagna enligt lönegraden B 14 — d. v. s.
nuvarande B 22 — varit eftersträvansvärd, biträdde kollegium kommitténs
förslag också härutinnan.

En avskrift av den av de sakkunniga omnämnda framställningen om
lönereglering, som bergmästarna i december 1926 ingåvo till kollegium,
linnes bilagd det från bergmästaren i västra distriktet ingångna yttrandet
över de sakkunnigas förslag, och kollegium tillåter sig hänvisa till den
däri gjorda grundliga utredningen angående utvecklingen av bergsstatens
lönefråga. På grund av denna utredning framställde bergmästarna förslag
om placering i 30:e lönegraden för sig och i 24:de för gruvingenjörerna.

I den skrivelse, varmed kollegium överlämnade framställningen till Eders
Kungl. Maj:t, erinrade kollegium om löneregleringskommitténs förslag och
vad kollegium anfört däröver, varefter kollegium tillfogade, att kollegium
funnit, att med de av kommittén föreslagna avlöningarna begynnelseavlöningsförmånerna
skulle för två bergmästare bliva sämre än vad som
kunde påräknas enligt nuvarande lönesystem. Då detta icke borde bliva
följden av en lönereglering samt då kollegium i sitt förberörda utlåtande i
annat sammanhang tydliggjort, att kollegium vid avfattandet av detsamma
i särskilt hög grad låtit sig ledas av sparsamhetshänsyn, uttalade kollegium,
att, om kollegium nu linge i mindre mån taga hänsyn till dessa, det enligt
kollegii mening vore önskvärt och rättvist, att bergmästarna erhölle
den högre avlöning, varom de gjort framställning.

Beträffande gruvingenjörernas avlöning yttrade kollegium, att kollegium
vid avgivandet av sitt förberörda utlåtande bortsett från gruvingenjörernas
eventuella sportelrätt, enär på grund av rådande faktiska förhållanden endast
en av dem kunde som ett regelbundet tillägg till avlöningen påräkna
sportler i avsevärdare omfattning. Att teoretiskt taget sportelrätt kunde
inträda för dem alla vore dock obestridligt. För ifrågavarande gruvingenjör
skulle avlöning enligt löneregleringskommitténs förslag icke hava inneburit
någon förbättring och för en gruvingenjörstjänst skulle detta förslag hava
medfört till och med sämre såväl begynnelse- som slutavlöning. Finge kollegium
jämväl i detta avseende taga mindre hänsyn till sparsamhetssynpunkten
än till billighet och omsorg om bergsstatens rekrytering med personer,
som genom sin duglighet besutte erforderlig auktoritet, skulle kollegium
med stor tillfredsställelse hälsa en lönereglering, varigenom gruvingenjörerna
erhölle avlöning enligt lönegraden B 24.

På grund av den uppåtgående rörelsen inom bergshanteringen hava sportlerna
numera i regel stigit och det ånyo upptagna förslaget om den för
bergsstaten så ogynnsamma löneregleringen har alltså icke vunnit i förmånlighet.

De av de sakkunniga föreslagna lönerna skulle, om man därå tillämpar
nu gällande regler för dyrtidstillägg och tager hänsyn till sportlerna, sådana
de utföllo år 1927, men bortser från barntilläggen, innebära i jämförelse
med de nuvarande löneförmånerna de förändringar, som framgå av nedanstående
siffror:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.		L21
	Begynnelseavlöning.	Slutavlöning.
Bergmästare i Luleå	+ 335: -	+	1,175:
» » Falun	........... -!- 260: 95		1,003:7 5
» å Knutsberg ....................	............ - 517:40	-f-	355: —
(ev. i Filipstad)	............ (— 11:70)	( +	817: so
» i Hälsingborg	............ T 582:	+	1,368: —
Gruvingenjör i Luleå	............ - 244: 74	—	64: 18
» » Falun ............................	106: 6 2	4-	249:02
» » Kopparberg ................	320:64		220:72
Biträde i Luleå........................................	............ 4- 944: 5 2	-j-	864:84
» » Falun........................................	........... 690: 16	—L	553:84
» » Filipstad ................................	............ r 491: 92	+	298: 9 6
» » Hälsingborg............................	........... + 591:04	+	426:4o

Sålunda äro visserligen biträdeslönerna tillfredsställande reglerade, men är
detta långtifrån fallet med lönerna för de kvalificerade tjänstemännen.
Tvärtom uppvisar ju beträffande dessa i åtskilliga fall den föreslagna placeringen
en lönereglering bakåt och i de fall, där någon lönesats visar
avsevärd förbättring, är detta så gott som undantagslöst vid bergmästarnes
slutavlöning. I jämförelse med nuvarande organisation skulle emellertid
den av kollegium förordade organisationen innebära en försämring av utsikterna
för befordran till bergmästare, ehuru långt ifrån i samma grad som
enligt de sakkunnigas förslag. Det kan därför befaras, att ofta nog bergmästare
ej hinner införtjäna de ålderstillägg, som betinga en sådan högre
slutavlöning.

Kollegium har redan under nuvarande bättre befordringsutsikter funnit avsevärda
svårigheter råda vid rekryteringen av bergsstaten. Dessa bero givetvis
till en del på den osäkerhet om framtidsutsikterna å denna bana, organisationsfrågans
oupphörliga upprivande måste framkalla. Då senast ett
förordnande som gruvingenjör fanns ledigt, anmälde sig sålunda endast en
sökande. Men även förut under den tid, då nuvarande organisation och
avlöningsbestämmelser gällt, har tilloppet av sökande till bergsstatstjänster
ingalunda varit sådant, att därav skulle hava kunna slutas, att dessa i allmänhet
vore begärliga. De ekonomiska förmåner, som bergsstatstjänsterna
erbjuda, äro ej heller sådana, att kollegium kan annat än under depressionstider,
då icke ens dugliga bergsingenjörer alltid kunna få anställning i
privat tjänst, påräkna att erhålla dugliga sökande utom kretsen av de på
bergsstaten redan anställda. Med de avlöningar, de sakkunniga förorda,
skulle icke ens med inräknande av dyrtidstillägg och samtliga förmåner
enligt avlöningsreglementet en gruvingenjörs slutavlöning uppgå till värdet
av de avlöningsförmåner han i tjänst hos ett större enskilt företag skulle
hava kunnat betinga sig. Kollegium vill i detta sammanhang erinra därom,
att enligt § 12 av bergsstatens instruktion till erhållande av befattning som
bergmästare eller gruvingenjör kan förekomma endast den, som vid gruvfält
fullgjort praktisk tjänstgöring av mera maktpåliggande beskaffenhet.

Att bergmästares avlöning icke ens tillnärmelsevis uppgår till den avlöning,
som de hans kontrollerande verksamhet underkastade enskilda gruvcheferna
merendels åtnjuta, torde vara uppenbart. Kärtill kommer, att
innehav av tjänst å bergsstaten icke erbjuder någon trygghet för andra än
de tjänstemän, som erhållit fullmakt, d. v. s. blivit anställda vid sådan
tidpunkt då för tillfället omorganisation ej avvaktats, något som för bergsstatens
vidkommande alltsedan 1910 varit fallet blott några år närmast

Lönegrader.

Antalet ordinarie
befattningsharare.

Katt till semester
lör gruvingenjörerna.

122 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 161.

efter genomförandet av 1919 års organisation. Slutligen bör beaktas, att
icke ens det företräde framför enskild tjänst, vilket statstjänsten haft på
grund av därmed förbunden rätt till pension, kvarstår i samma mån som
hittills, då de privatanställdas pensionsfråga börjar ljusna. På de områden,
där staten måste konkurrera med näringarna om de dugligaste arbetskrafterna,
kunna fördenskull icke längre statstjänstemännens löner hållas på
samma låga ^ nivå som hittills. Då ej heller statsverkets ekonomiska läge
numera är sådant, att en i och för sig lovvärd sparsamlietssynpunkt måste
utesluta hänsynstagande till andra skäliga intressen, får kollegium tillstyrka,
att bergmästarna placeras i lönegraden B 30 och gruvingenjörerna i lönegraden
B 24.»

Kollegium upptager härefter till behandling övriga av de sakkunniga
beträffande bergsstaten framställda förslag och anför beträffande dessa spörsmål
följande:

»Såsom torde framgå av vad i det gemensamt med socialstyrelsen avgivna
yttrandet anförts angående bergsstatens arbetsbörda, finner kollegium ej någon
anledning att vid omorganisationen utgå från att vissa tjänstemän skulle
framdeles ej erfordras och därför nu icke böra uppföras på ordinarie stat.
Kollegium får därför påyrka, att samtliga 9 kvarstående bergsstatsbefattningar
uppföras å ordinarie stat.

Vid en indelning av riket i 5 bergmästardistrikt skulle givetvis erfordras
5 ordinarie kontorsbiträden. Därtill komme eventuellt av bergmästaren
i västra distriktet i yttrande över besparingssakkunnigas förslag
uppgivet behov av extra skrivhjälp inom nämnda distrikt. Huruvida sådant
behov kommer att föreligga även vid en indelning i 5 distrikt kan kollegium
ej nu bedöma, men då för närvarande 6 biträden äro anställda å
bergsstaten och indragning av ett distrikt knappast minskar skrivgöromålens
omfattning, skulle det kunna ifrågasättas, huruvida ej för säkerhets skull
anslag till ett extra skrivbiträde bör förefinnas eller ock en däremot svarande
ökning ske i expensanslaget. Å andra sidan torde indragningen av
en bergmästarexpedition komma att medföra någon minskning i behovet av
expensmedel, vilken besparing emellertid, med hänsyn till sannolikheten av
att indragningen komme att träffa en av de billigaste expeditionerna, ej
torde böra beräknas till mera än 500 kronor. Vid sådant förhållande synes
det icke uteslutet, att det nuvarande expensanslaget kan komma att räcka
även till den extra skrivhjälp, som blir erforderlig, och kollegium vill därför
ej nu göra framställning om höjning därav.

De sakkunniga föreslå, att gruvingenjörerna ej skola erhålla semesterrätt
utan endast rätt till tjänstfrihet med bibehållen oavkortad avlöning under
högst 35 dagar inom ett och samma kalenderår.

De återgå även härutinnan till löneregleringskommitténs förslag.

Mot det härför åberopade skälet, nämligen att tillgång till kompetenta
och i övrigt lämpliga vikarier knappast kunde i erforderlig omfattning påräknas,
uttalade kollegium, att någon stadigvarande omöjlighet att erhålla
vikarie för gruvingenjör icke förelåge, enär å bergsstaten funnes extra
ordinarie tjänstemän, och det vid tillfällen kunde inträffa, att kollegium
förfogade över lämplig sådan. Då det i vissa fall kunde vara av behovet
påkallat att förordna vikarie för gruvingenjör under sådan ledighet,
ansåg kollegium även gruvingenjör böra medgivas semester. Enär emel -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

123

lertid långt ifrån alltid vikarie skulle förordnas, bleve merkostnaden sannolikt
oj avsevärd.

Något motskäl, på grund varav de sakkunniga ej kunnat tillstyrka sådan
semesterrätt, har ej av dem anförts, och kollegium, som önskar hava denna
möjlighet att genom förordnande som gruvingenjör giva e. o. tjänsteman
tillfälle att visa sin duglighet för bergsstatstjänsten, har alltså icke någon
anledning att frångå sin ståndpunkt.

I anledning av de sakkunnigas uttalande om skyldighet för befattnings- Särskilda behavare
vid bergsstaten att underkasta sig i särskild ordning meddelade stämmelser för
bestämmelser rörande, bland annat, förbud att för vissa företag åtaga sig havare''vid
uppdrag mot ersättning hava fullmäktige i järnkontoret påpekat samman- bergsstaten,
hanget mellan ett sådant förbud och löneförmånerna och hava därvid uttalat
förhoppningen, att detta förbud icke göres alltför snävt, utan att tillfälle
beredes befattningshavarna att genom speciella uppdrag komma i den
kontakt med hanteringen och dess utövare, som är så nödvändig för att de
skola kunna följa med utvecklingen inom densamma.

Kollegium, som icke i och för sig har något att erinra mot de avsedda
inskränkande bestämmelserna, förutsätter som givet, att desamma komma
att givas den avfattningen och handhavas på sådant sätt, att därav icke
följer någon sådan skada, som fullmäktige befara, utan att de endast komma
att verka i en för tjänsten gynnsam riktning.»

Beträffande för den nya organisationens genomförande erforderliga förberedande
åtgärder m. m. har kollegium uttalat sig på följande sätt:

»Enligt kollegii förslag skulle antalet ordinarie befattningar å bergsstaten För organisaefter
genomförd omorganisation bliva följande: tionens genom -

Före den nya organisationens fullständiga genomförande skulle vissa förberedande
åtgärder bliva erforderliga. Främst skulle erfordras beslut om
den nya distriktsindelningen och om förläggningsorterna. Först härefter
kunna befattningshavare, som på grund härav måste flytta till annan ort,
träffa avgöranden angående sin bostadsfråga, erforderliga åtgärder vidtagas
i avseende å arkiven, inventarierna och bokbestånden i distrikt, som i något
avseende skola undergå förändringar, o. s. v. En viss övergångstid skulle
därför kunna bliva till visst gagn för det allmänna, och därunder finge
även sådan befattningshavare, som på grund av naturen av sin anställning
ej kan påräkna att vinna inträde å den nya staten, tid och tillfälle att skaffa
sig annan anställning.

Vid den senaste stora omregleringen av bergmästardistrikten enligt nådiga
skrivelsen till kollegium den 30 november 1874 (Sv. förf.-saml. nr 103) fingo
vissa personliga hänsyn till dåvarande befattningshavare göra sig hörda.
På samma sätt torde nu billighets- och skälighetshänsyn böra föranleda, dels
att den nuvarande bergmästaren i östra distriktet, vilken nästa januari
månad uppnår en ålder av 62 år, i enlighet med sin önskan får behålla sitt
nuvarande distrikt och kvarbo i Stockholm till sitt avskedstagande, dels att
de båda bergsstatstjänstemän, som under förra året förflyttades till Knutsberg
vid Nora och Kopparberg i mellersta distriktet, icke skola behöva företaga
nya flyttningar därifrån för att måhända efter endast något år even -

5 bergmästare......

4 gruvingenjörer

5 kontorsbiträden

Lönegrad

. B 30
. B 24
B 4.

förande erforderliga
förberedande
åtgärder
m. m.

Anslagsberäk ningar.

124 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 161.

tuellt åter ditflytta och dels slutligen att den tjänsteman, som nu uppehåller
gruvingenjörstjänsten i norra distriktet, ej heller skall behöva den 1 juli
1929 lämna sin tjänst för att, om han vid nästa ledighet å gruvingenjörstjänst,
d. v. s. sannolikt i december 1930, söker sådan tjänst, förmodligen
återfå den.

Med hänsyn till den synnerliga önskvärdheten att undvika dessa flyttningar
med därav följande kostnader och andra olägenheter, icke minst
beträffande tjänsteutövningen, vore det av värde, om med distriktens omreglering
kunde få anstå så länge bergmästaren i östra distriktet kvarstår,
alltså till januari 1932.

Vid bifall härtill har kollegium, med utgångspunkt från nuvarande personalförhållanden
å bergsstaten, tänkt sig personalfrågans ordnande under
övergångstiden på följande sätt.

Den enda omflyttning, som kollegium förutser bliva erforderlig snarast
möjligt, är överflyttandet av en gruvingenjör till Filipstad. Lämpligast
torde bliva att ditflytta gruvingenjören i Stockholm. Som bergmästaren i
Stockholm har tjänsterum i kollegii lokal, kan i regel visst biträde beredas
honom på kollegii bergsbyrå, och skulle behov av hjälp med besiktningar
erfordras, torde härför kunna erhållas tillfälligt biträde av gruvingenjör i
angränsande distrikt.

Under övergångstiden skulle givetvis icke flera än 5 bergmästartjänster,
4 gruvingenjörstjänster och 5 kontorsbiträdesbefattningar få vara besatta
med ordinarie innehavare och de vakanta tjänsterna skötas på förordnande.
»

Beträffande anslagsberäkningarna utlåter sig kollegium sålunda:

»För 1929/1930 skulle i enlighet med vad ovan uttalats staten för bergsstaten
bliva följande:

Lönegrad Dyrortsgrupp Summa

1 bergmästare i Luleå ...........................	B 31)	G	11,460
1 gruvingenjör i Luleå ......................	.................. B 24	G	8,580
1 kontorsbiträde i Luleå.......................	B 4	G	2,676
1 bergmästare i Falun........................	.................. B 30	E	10,980
1 gruvingenjör i Falun .....................	.................. B 24	E	8,100
1 kontorsbiträde i Falun......................	.................. B 4	E	2,484
1 bergmästare i Stockholm ...............	B 30	G	11,460
1 kontorsbiträde i Stockholm ..............	................. B 4	G	2,676
1 bergmästare på Knutsberg i Nora	socken .... B 30	B	10,260
1 gruvingenjör i Kopparberg ..........	B 24	C	7,620
1 kontorsbiträde i Nora socken.........	.................. B 4	B	2,196
1 bergmästare i Filipstad ..................	B 30	C	10,500
1 gruvingenjör i Filipstad..................	.................. B 24	C	7,620
1 kontorsbiträde i Filipstad ..............	.................. B 4	C	2,292
1 bergmästare i Hälsingborg..............	.................. B 30	D	10,740
1 kontorsbiträde i Hälsingborg..........	.................. B 4	I)	2,388
			112,032.
Expensanslag ........................................			...... 7,500
			119,532.
Därvid skulle bergmästartjänsten	i mellersta distriktet	stå	vakant och

såsom nu är fallet uppehållas av ordinarie gruvingenjören i distriktet. Å

Kunyl. May.ts proposition Nr 161.

125

gruvingenjörstjänsten i samma distrikt skulle som nu gruvingenjören i norra
distriktet förbliva placerad och dennes tjänst i norra distriktet uppehållas
på förordnande av den nu därtill förordnade e. o. bergsstatstjänstemannen.

Då nu endast fyra kontorsbiträdesbefattningar äro besatta med ordinarie
innehavare, skulle den ena av de två nu på förordnande uppehållna kontorsbiträdesbefattningarna
förses med ordinarie innehavare.

För budgetåret 1930/1931 skulle staten bliva densamma. Under detta årskulle
bergmästaren i Falun avgå. Bergmästartjänsten i Falun torde, då
någon ändring av Gävle-Dala bergmästardistrikt icke skulle äga rum, i
samband härmed givas ny ordinarie innehavare. Efter den gruvingenjör,
som då lärer bliva befordrad, torde nuvarande t. f. gruvingenjören bliva
ordinarie, men skulle under tiden därefter intill organisationens slutliga
genomförande efterträdare åt honom icke nämnas.

Under en del av detta år komme alltså avlöningen till en gruvingenjör
att besparas.

Under det sista övergångsåret bleve staten fortfarande densamma, men
komme att inbesparas under första halvåret en gruvingenjörsavlöning och,
sedan bergmästaren i Stockholm avgått, dennes och hans kontorsbiträdes
avlöningar.

Vid bergmästarens avgång skulle nämligen kontorsbiträdet i Stockholm
flyttas till en dittills på förordnande uppehållen biträdesbefattning.

Bergmästarens i Stockholm avgång skulle också medföra, att bergmästartjänsten
å Knutsberg vid Nora finge besättas med ordinarie innehavare och
jämväl en ny gruvingenjör tillsättas.

Härmed vore omorganisationen genomförd.

Under ovan angivna förutsättningar komme alltså 1932/1933 års stat att

få följande utseende:	Lönegrad	Dyrortsgrupp	Summa
1 bergmästare i Luleå .................	..................... B 30	G	11,460
1 gruvingenjör i Luleå ..................	..................... B 24	G	8,580
1 kontorsbiträde i Luleå..................	..................... B 4	G	2,676
1 bergmästare i Falun.....................	...................... B 30	E	10,980
1 gruvingenjör i Falun ..................	..................... B 24	E	8,100
1 kontorsbiträde i Falun.................	..................... B 4	E	2,484
1 bergmästare på Knutsberg i Nora socken .... B 30	B	10,260
1 gruvingenjör i Kopparberg .........	...................... B 24	C	7,620
1 kontorsbiträde i Nora socken.....	..................... B 4	B	2,196
1 bergmästare i Filipstad ..............	...................... B 30	C	10,500
1 gruvingenjör i Filipstad	...................... B 24	C	7,620
1 kontorsbiträde i Filipstad ..........	...................... B 4	C	2,292
1 bergmästare i Hälsingborg..........	..................... B 30	D	10,740
1 kontorsbiträde i Hälsingborg......	..................... B 4	D	2,388
Expensanslag.......................................			97,896 7,500
	Summa kronor 105,396.»
Slutligen erinrar kollegium om	att vid genomförande	av de sakkunnigas

förslag behov komme att föreligga av ett femte kontorsbiträde på extra stat
under tiden intill dess att fyradistriktsorganisationen blivit efter den äldste
bergmästarens avgång från tjänsten genomförd. Då de sakkunniga syntes

Departements chefen.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

hava förbisett detta, borde, om deras förslag genomfördes, anslag beräknas
för ett sådant biträde.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har tanken på en minskning
av antalet bergmästardistrikt redan tidigare vid några tillfällen varit
föremål för allvarligt övervägande, ehuru den hittills icke förverkligats.
Då saken nu återupptagits av 1926 års besparingssakkunniga och det av de
sakkunniga i dylikt hänseende framställda förslaget i viss utsträckning —
om än med tvekan — biträtts av chefsmyndigheten för bergsstaten, kommerskollegium,
har jag så mycket större anledning att nu till behandling
upptaga detta spörsmål, som ju en dylik åtgärd står i god överensstämmelse
med de allmänna strävandena att genom personalminskningar åstadkomma
en begränsning av statsutgifterna.

Det synes mig] också av de verkställda utredningarna klarligen framgå,
att ur sakliga synpunkter hinder icke böra möta för en organisering av
bergsstaten på ett mindre antal distrikt än det nuvarande. Mera tvekan
kan däremot råda, huruvida man med de sakkunniga bör gå ända ned till
fyra distrikt eller med kommerskollegium stanna vid fem — en siffra, som
ju även varit föremål för de sakkunnigas övervägande.

Det viktigaste av de skäl, som av kommerskollegium anförts för att inskränkningen
icke måtte göras så omfattande som de sakkunniga föreslagit,
är det behov av ökad inspektionsverksamhet inom gruv- och stenindustrien,
som på senare åren kommit till uttryck från åtskilliga håll. Även socialstyrelsen
har i avseende härå uttalat, att en beskärning av bergsstatens
organisation, som ginge utöver vad kollegium ansett sig kunna godtaga,
skulle innebära risk för att det starkt grundade kravet på en effektiv arbetsskyddstillsyn
inom ifrågavarande särskilt riskfyllda arbetsområden icke
kunde förverkligas.

Med hänsyn till bland annat vad sålunda från yrkesinspektionens chefsmyndighet
uttalats, finner jag mig böra tillstyrka, att bergsstaten organiseras
i fem distrikt, Beträffande distriktens geografiska gränser skall jag
i sinom tid göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Med denna utgångspunkt lärer jämväl kollegii, av socialstyrelsen biträdda
förslag om det antal befattningshavare, som skulle bibehållas å staten, böra
vinna beaktande. I anslutning härtill torde alltså en bergmästartjänst och
en kvinnlig biträdesbefattning, vilka båda befattningar för närvarande äro
vakanta, uteslutas ur staten.

Kollegii förslag att omorganisationen skulle träda i full kraft först i och
med ingången av budgetåret 1932/1933 kan jag däremot icke biträda. Då
kollegium äger befogenhet att självt bestämma de i staten uppförda befattningshavarnas
förläggningsorter, synas mig vissa utav de av kollegium för
ett uppskov med den nya organisationens ikraftträdande åberopade skäl
icke böra tillerkännas någon avgörande betydelse. I övrigt torde i de
fall, då särskilda föreskrifter enligt kollegii mening skulle krävas för

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

underlättande av den nya organisationens genomförande, på vederbörlig
framställning av kollegium få tagas under övervägande, om och i vad mån
hänsyn till personalen i förekommande fall bör föranleda särskilda åtgärder.

Vid bifall till vad jag här ovan föreslagit rörande genomförande av
minskning i antalet bergmästardistrikt, lärer jämväl, på sätt de sakkunniga
föreslagit, ny lönereglering för bergsstatens befattningshavare böra träda i
tillämpning den 1 juli 1929. Jag tillstyrker alltså, att så må ske.

I fråga om bergmästarnas och gruvingenjörernas placering i lönegrader
hava de sakkunniga upptagit de av löneregleringskommittén på sin tid för
dessa befattningshavare föreslagna eller nuvarande lönegraderna B 29 respektive
B 22. För egen del anser jag mig icke böra gå utöver vad sålunda
från två olika sakkunnigehåll föreslagits utan tillstyrker denna lönegradsplacering
för båda dessa grupper befattningshavare. Mot biträdenas
placering å lönestaten har jag icke någon erinran att göra.

Beträffande frågan om befattningshavarnas vid bergsstaten semesterrätt
tillstyrker jag, med hänsyn till vad kollegium i dylikt hänseende upplyst
och anfört, att sådan rätt må tillkomma jämväl gruvingenjörerna.

Mot den även av löneregleringskommittén ifrågasatta föreskriften om
skyldighet för vissa befattningshavare vid bergsstaten att underkasta sig i
särskild ordning meddelade bestämmelser rörande förbud att för vissa företag
åtaga sig uppdrag mot ersättning har jag icke någon erinran att göra.

Icke heller de av de sakkunniga förordade övergångsbestämmelserna samt
utfärdandet av särskild föreskrift rörande redovisning till statsverket av de
medel, som hittills tillkommit bergmästarna såsom sportler av expeditionslösen,
föranleda någon erinran från min sida.

Beträffande slutligen de utav de sakkunniga uppgjorda anslagsberäkningarna
har jag icke någon annan erinran att göra än den, som betingas av
den utav mig i samband med mitt yttrande angående antalet bergmästardistrikt
förordade avvikelsen från de sakkunnigas förslag rörande den personal,
som skulle kvarbliva å staten. Anslagsposten till avlöningar till
ordinarie tjänstemän torde i anslutning härtill böra bestämmas till 91,968
kronor eller, i avrundat tal, 92,000 kronor. Med tillägg av anslagsposten
till expenser m. m., 7,500 kronor, skulle alltså staten sluta på sammanlagt
99,500 kronor.

I överensstämmelse med den anordning, som av mig förordats beträffande
kommerskollegii stat, torde från det ordinarie anslaget böra utgå samtliga
vikariatskostnader.

Under åberopande av vad jag här ovan anfört, hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

128

Kungl. Maj.ts proposition Nr 161.

dels förklara, att avlöningsreglementet för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, skall från och
med den 1 juli 1929 äga tillämpning på befattningshavare
vid bergsstaten;

dels bestämma antalet ordinarie befattningshavare vid
bergsstaten på följande sätt:

Befattning Lönegrad

5 bergmästare............................................................... B 29

4 gruvingenjörer ........................................................ B 22

5 kontorsbiträden ........................................................ B 4;

dels godkänna följande stat för bergsstaten, att tillämpas
från och med den 1 juli 1929:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsanslag.......................................... kronor 92,000

Expenser m. m............................................. »_7,500

Summa förslagsanslag kronor 99,500;

dels besluta, att lösen för expeditioner, som utfärdas
av befattningshavare vid bergsstaten, skall i sin helhet
redovisas till statsverket;

dels besluta följande särskilda bestämmelse att lända
till efterrättelse beträffande befattningshavarna vid bergsstaten: Befattningshavare

vid bergsstaten skall vara underkastad
de bestämmelser, som i särskild ordning äro eller
varda meddelade, rörande förbud att för egen eller
annans räkning driva eller hava del eller anställning i
vissa företag eller för sådant företag åtaga sig uppdrag
mot ersättning;

dels besluta, att, där ordinarie befattningshavare vid
bergsstaten enligt hittills gällande bestämmelser ägt
uppbära någon del av avlöningen i förskott, vid ingången
av juli månad 1929 till honom skall på statsverkets
bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad
befattningshavaren skulle hava i den befattning, han
vid utgången av juni månad 1929 innehar, i förskott
uppburit för juli månad 1929, om de dittillsvarande
avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande;

dels medgiva, att kostnaderna för berörda övergångsanordning
må bestridas av den i staten för bergsstaten
upptagna anslagsposten till avlöningar åt ordinarie
tjänstemän;

dels förklara, att övriga av riksdagen med avseende
å den definitiva löneregleringen för statsdepartement

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

129

in. fl. verk lämnade medgivanden må i tillämpliga delar
gälla även beträffande befattningshavare vid bergsstaten;

dels ock under riksstatens tionde huvudtitel, med uteslutande
av det under avdelningen B 3, Bergsstaten,
uppförda ordinarie anslaget till bergsstaten, under samma
avdelning uppföra ett ordinarie förslagsanslag
av .................................................... kronor 99,500.

Sprängämnesinspektionen.

4. Inspektionen. Å ordinarie staten för sprängämnesinspektionen är
uppförd endast en befattningshavare, nämligen sprängämnesinspektören med
placering i lönegraden B 28. Inspektionens stat har nu följande utseende:
Avlöning till den ordinarie tjänstemannen, förslagsanslag ... kronor 10,500

Vikariatsersättning, förslagsanslag ............................................ » 1,000

Summa kronor 11,500.

På Kungl. Maj:ts framställning har riksdagen för budgetåret 1928/1929,
i likhet med vad allt sedan år 1923 ägt rum, till arvode åt en assistent åt
sprängämnesinspektören anvisat ett extra anslag, vilket för närvarande utgår
med ett belopp av 6,048 kronor för år.

I sitt betänkande den 19 oktober 1928 hava 1926 års besparingssakkunniga
beträffande sprängämnesinspektionen anfört följande:

»Beträffande här ifrågavarande personal hava besparingssakkunniga icke
funnit anledning föreslå några förändringar.

Vad beträffar uppställningen av staten för sprängämnesinspektionen torde
det särskilda anslaget till vikariatsersättningar, i enlighet med vad ovan
anförts i fråga om kommerskollegii stat, böra utgå. Att härvid kostnaderna
för inspektionen kunna komma att i viss mån överskrida statens
slutsumma synes icke böra utgöra hinder för en dylik förändring, då det
givetvis bör tillses, att inom de olika förvaltningsgrenarna likartade regler
för avlöningsanslagens beräkning komma till användning.

I enlighet med det förfarande, som tillämpats vid beräkning av anslag
för viss å extra stat anställd personal i statsdepartement, torde anslaget till
arvode åt assistenten böra hädanefter anvisas såsom förslagsanslag, beräknat
på följande sätt:

1 assistent (i lönegraden B 21)

Grundavlöning

kronor

6,048

Avlöningsför höjningar kronor 768 -

Summa

kronor

6,816.

Anslaget synes i anslutning härtill böra bestämmas till i avrundat belopp
6,800 kronor.»

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har icke föranlett något uttalande
från kommerskollegii sida.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 131 höft. (Nr 161.)

[4.]

Inspektionen.

(ordinarie

anslag.)

1926 års
besparingssakkunniga.

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Departements- Sprängämnesinspektionens nuvarande organisation har icke givit de sakchefen.
kunniga anledning till erinran. Med hänsyn härtill och då de sakkunnigas
förslag i fråga om förändrat beräkningssätt beträffande de till inspektionen
nu utgående anslagen stå i överensstämmelse med de principer, som de
senaste åren tillämpats i samband med ändringar i statsdepartementens och
vissa andra verks stater, förordar jag, att anslagen för nästinstundande
budgetår upptagas med de utav de sakkunniga föreslagna beloppen. Framställning
rörande anvisande av det extra anslaget skall jag göra under nästföljande
punkt.

Jag hemställer alltså nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande ordinarie stat för sprängämnesinspektionen,
att tillämpas från och med den 1
juli 1929:

Avlöning till den ordinarie tjänstemannen,
förslagsanslag ............................ kronor 10,500;

dels ock minska det ordinarie förslagsanslaget till

sprängämnesinspektionen, nu................... kronor 11,500,

med ................................................................ » 1,000

till.................................................................... » 10,500.

[5.]

5. Arvode åt en assistent. Under åberopande av vad jag under näst -

Ara8si8tent‘n föregående punkt anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

(extra anslag.)

riksdagen

att till arvode åt en assistent vid sprängämnesinspektionen
för budgetåret 1929/1930 under tionde huvudtiteln
anvisa ett extra förslagsanslag av ... kronor 6,800.

Statens elektriska inspektion.

[6.] 6. Inspektionen. Ordinarie staten för inspektionen har följande utseende:

Inspektionen, Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 30,100

^anslag1)* Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................................ » 1,400

Summa kronor 31,500.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag har riksdagen för budgetåret 1928/1929,
i likhet med vad allt sedan år 1920 ägt rum, till arvoden åt två assistenter
vid inspektionen anvisat ett extra anslag, vilket för närvarande utgår med
ett belopp av 12,096 kronor för år.

1926 års På sätt framgår av den under punkt 2 lämnade redogörelsen hava 1926
sakkunniga, års besparingssakkunniga icke funnit anledning föreslå någon förändring
beträffande organisationen av elektriska inspektionen.

131

Rungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Däremot hava de sakkunniga, i likhet med vad som ifrågasatts beträffande
sprängämnesinspektionen, framlagt förslag till förändrat beräkningssätt
rörande de till nu ifrågavarande inspektion utgående anslagen. I enlighet
därmed skulle anslaget till vikariatsersättningar uteslutas ur staten och
vikariatskostnaderna för inspektörerna helt bestridas av det ordinarie avlöningsanslaget.
Vidare skulle i anslutning till det förfarande, som tilllämpats
vid beräkning av anslag för viss å extra stat anställd personal,
anslaget till arvoden åt de två assistenterna upptagas såsom förslagsanslag;
och hava de sakkunniga för sin del beräknat sistnämnda anslag på följande
sätt:

Grund- Avlönings- Summa

avlöningar förhöjningar kronor

12,096 1,536 13,632.

Anslaget borde enligt de sakkunnigas mening upptagas med ett avrundat
belopp av 13,600 kronor.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har icke föranlett något uttalande
från kommerskollegii sida.

Då icke heller jag har någon erinran att göra mot de sakkunnigas be- Departementsräkningar
av de anslag, varom nu är fråga, tillstyrker jag, att anslagen chefen.
för nästkommande budgetår upptagas med de av de sakkunniga föreslagna
beloppen. Framställning rörande anvisande av det extra anslaget skall jag
göra under nästföljande punkt.

Jag hemställer alltså nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande ordinarie stat för statens elektriska
inspektion, att tillämpas från och med den 1
juli 1929:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsanslag ............................................ kronor 30,100;

dels ock minska det ordinarie förslagsanslaget till

statens elektriska inspektion, nu ............ kronor 31,500,

med ................................................................ » 1,400

till.................................................................... » 30,100.

7. Arvoden åt två assistenter. Under åberopande av vad jag under näst- [7 j

föregående punkt anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riks- Arvoden åt två
dagen assistenter.

(extra anslag.)

att till arvoden åt två assistenter vid statens elektriska
inspektion för budgetåret 1929/1930 under tionde huvudtiteln
anvisa ett extra förslagsanslag

kronor 13,600.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

[8.1

Inspektionen.

(ordinarie anslag.
)

[9.]

Inspektionens

verksamhet.

(extra anslag.)

Fartygsinspektionen.

8. Inspektionen. Den av 1928 års riksdag fastställda ordinarie staten

för fartygsinspektionen har följande utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag............ kronor 185,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ....................................... »_2,000

Summa kronor 187,700.

I fråga om denna stat hava, såsom av det förut sagda framgår, 1926 års
besparingssakkunniga icke föreslagit någon ändring.

Då det emellertid synes riktigast, att, i likhet med vad som senast föreslagits
beträffande sprängämnesinspektionen och statens elektriska inspektion,
vikariatskostnader för uppehållande av ordinarie befattningar vid fartygsinspektionen
bestridas från avlöningsanslaget till de ordinarie tjänstemännen,
lärer särskild anslagspost för vikariatsersättningar icke längre böra upptagas
i staten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande ordinarie stat för fartygsinspektionen,
att tillämpas från och med den 1 juli 1929:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsanslag ............................................ kronor 185,700;

dels ock minska det ordinarie förslagsanslaget
till fartygsinspektionen, nu .... » 187,700,

med................................................................ » 2,000

till ................................................................ » 185,700.

9. Inspektionens verksamhet. Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda
framställning har riksdagen till upprätthållande av fartygsinspektionens
verksamhet utöver det ordinarie förslagsanslaget för budgetåret 1928/1929
anvisat ett extra anslag av 95,678 kronor.

Nämnda anslag är, på sätt framgår av den till 1928 års riksdag avlåtna
statsverkspropositionen, punkt 2 under tionde huvudtiteln, samt riksdagens
skrivelse nr 10 A, avsett att användas på följande sätt:

Avlöning åt en extra funktionär med förläggningsort i Stockholm.
............................................................................................... 4,932

Avlöning åt en extra funktionär med förläggningsort i Göteborg
........................................................................................... 4,770 9,702

Avlöning åt ett extra skrivbiträde med förläggningsort i

Sundsvall........................................................................................ .1,770

Avlöning åt ett extra skrivbiträde med förläggningsort i

Stockholm .................................................................................... 1,836

133

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 161.

Avlöning åt ett extra skrivbiträde med förläggningsort i

Göteborg ........................................................................................ 1,770 5,37(i

Sakkunniga biträden vid förrättningar inom Sverige............ 1,000

Ersättning för skrivmaterialier, lokalhyra och andra kontorskostnader
för fartygsinspektörerna och extra funktionärerna,

kostnaderna för överdragskostymer inberäknade ................ 32,050

Resekostnader och traktamentsersättning till fartygsinspektörerna
och extra funktionärerna............................................ 47,550

Summa kronor 95,678.

Anslag till enahanda belopp som det för löpande budgetår beviljade erfordras
för ifrågavarande ändamål jämväl för budgetåret 1929/1930.

På sätt för närvarande gäller, torde medgivande böra lämnas, att i den
mån besparing vinnes å anslagspost med andra poster åsyftade utgifter —
dock icke till avlöningar — må efter kommerskollegii närmare bestämmande
till totalsumman ökas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till uppehållande av fartygsinspektionens verksamhet,
utöver det ordinarie förslagsanslaget, för budgetåret
1929/1930 anvisa ett extra anslag
av............................................................ kronor 95,678.

Undervisningsanstalter för sjöfart.

10. Navigationsskolorna. Det ordinarie anslaget till navigationsskolorna
är i riksstaten för budgetåret 1928/1929 upptaget med 171,000 kronor. Av
detta anslag äro enligt den för navigationsskolorna gällande staten 86,300
kronor avsedda till löner åt föreståndare och ordinarie lärare, 64,665 kronor
till arvoden åt extra lärare, 9,850 kronor till böckers, undervisningsmateriels
och andra inventariers underhåll och förökande samt till utgifter för bränsle,
lyshållning m. m., 1,200 kronor till arvode åt en särskild examensförrättare
i vissa klasser, 7,975 kronor till''extra lärarkrafter vid behov, vikariatsarvoden
m. m., varjämte till Kungl. Maj:ts disposition ställts ett belopp av
1,010 kronor.

Utöver ovannämnda anslag till navigationsskolorna äro i riksstaten under
rubriken »Undervisningsanstalter för sjöfart» uppförda ytterligare två ordinarie
anslag, nämligen ett reservationsanslag å 2,200 kronor till navigationslärarkursen
och ett förslagsanslag å 23,000 kronor till ålderstillägg för
personalen vid undervisningsanstalter för sjöfart.

Navigationsskolorna äro för närvarande fem till antalet, förlagda till
Stockholm, Göteborg, Malmö, Härnösand och Kalmar.

Av dessa skolor äro de fyra förstnämnda fullständiga, d. v. s. inrymma

Departements chefen.

[10.]

Navigations skolorna.

(ordinarie anslag.
) ,

Navigationsskolornas
nuvarande
organisation.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Vid 1926 års
riksdag framlagt
förslag
till viss omorganisation
av
navigationsskolorna.

såväl en navigationsavdelning för utbildande av fartygsbefäl som en maskinistavdelning
för utbildande av maskinbefäl. Vid navigationsskolan i Kalmar
finnes däremot endast navigationsavdelning. Navigationsavdelning omfattar
sjökaptens-, styrmans- och skepparklass, maskinistavdelning l:e maskinist-
(övermaskinist-), 2:e maskinist- och 3:e maskinistklass. Lärokursen i
skepparklass och 3:e maskinistklass pågår omkring tre månader, under det
att undervisningen i övriga klasser pågår ett läsår, fördelat på höst- och vårtermin.

Vid varje navigationsskola finnes en föreståndare, som jämväl undervisar
i sjökaptensklassen. Föreståndare utnämnes av Kungl. Maj:t. Därjämte
finnas vid varje skola en eller flera, vid samtliga skolor tillhopa 18, ordinarie
lärare, som utnämnas av överstyrelsen för skolorna. Såsom överstyrelse
fungerade marinförvaltningen till och med år 1919, varefter kommerskollegium
övertagit uppdraget. I staten för skolorna avsedda extra lärare förordnas
jämväl av överstyrelsen.

Vid de fem navigationsskolorna finnas för närvarande följande antal klasser
inrättade:

Navigationsskolan i			K 1 a	s s e r
Sjö- kaptens-	Styr- mans-	Skeppar	l;e ma-skinist-	2:e ma-skinist-	3:e ma-skinist-
Stockholm .................................	i	2	1	1	i	i
Göteborg....................................	2	2	i	2	2	i
Malmö.......................................	1	2	i	1	1	—
Härnösand ... ...........................	1	1	i	1	1	i
Kalmar......................................	1	1	i	—	—	—
Summa	6	8	5	5	5	3

I sitt ovannämnda den 4 februari 1925 avgivna betänkande föreslog 1923
års besparingskommitté indragning av navigationsskolorna i Härnösand och
Kalmar samt av två klasser, en l:e maskinist- och en 2:e maskinistklass,
vid navigationsskolan i Göteborg, dock att, i mån av behov, i Härnösand
skulle anordnas skeppar- och 3:e maskinistkurser samt i Kalmar skepparkurser.

På grundval av den ytterligare utredning, som i anledning av kommitténs
framställning ägde rum, framlade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1926 års riksdag förslag rörande vissa inskränkningar i navigationsskolornas
organisation. I huvudsaklig anslutning till en av kommerskollegium
gjord hemställan föreslog Kungl. Maj:t därvid indragning av sjökaptens-
och förste maskinistklassen vid skolan i Härnösand från och med
utgången av läsåret 1925/1926.

Förslaget vann ej riksdagens bifall. I anledning av väckta motioner beslöt
emellertid riksdagen, som för budgetåret 1926/1927 uppförde ordinarie
anslaget till navigationsskolorna med oförändrat belopp, i skrivelse till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

135

Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning
av frågan, huru befälsutbildningen för den svenska handelsflottan
måtte kunna lämpligen ordnas, och vidtaga de åtgärder, som med anledning
av denna utredning kunde visa sig erforderliga.

Efter att bland annat hava erinrat om vad sålunda i förevarande ämne
tidigare förekommit hava 1926 års besparingssakkunniga i sitt meranämnda
betänkande den 19 oktober 1928 anfört följande:

»Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har kommerskollegium åt läraren å navigationsavdelningen
vid navigationsskolan i Stockholm, sjökaptenen E. W.
Kinberg och verkställande direktören i Svenska Maskinbefälsförbundet, övermaskinisten
S. L. Åström uppdragit att såsom sakkunniga tills vidare biträda
kollegium, den förre vid handläggningen av ärende rörande revision av navigationsskolereglementet
och åtskilliga frågor av beskaffenhet att böra i samband
med nämnda revision upptagas till behandling samt den senare vid vissa pågående
undersökningar rörande utbildningen av maskinister för den svenska
handelsflottan. I anledning härav har Kinberg utarbetat visst utkast till
nytt navigationsskolereglemente. Slutligen har examensförrättaren i l:e
och 2:e maskinistklasserna, mariningenjören C. C:son Böös dels, på uppdrag
av kollegium, utarbetat och den 15 oktober 1927 till kollegium överlämnat
viss utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas för vinnande av en
förbättrad undervisning vid navigationsskolornas maskinistavdelningar, innefattande
förslag till timplan, kursplaner, kunskapsfordringar för inträde i
maskinistklasserna vid skolorna, erforderliga undervisningsmateriel, ämnesfördelning
för lärarna samt ändringar i navigationsskolereglementet, dels
ock, i anslutning till erfarenheterna vid en på uppdrag av kollegium verkställd
undersökning rörande förhållandena vid navigationsskolans i Malmö
maskinistavdelning liksom även på grund av erfarenheterna i övrigt under
utövningen av sin befattning, utarbetat och till kollegium avlämnat ett den
28 mars 1928 dagtecknat utlåtande, avseende vissa organisatoriska förändringar
beträffande maskinistavdelningarna, bland annat indragning av l:e
och 2:e maskinistklasserna i Härnösand samt eventuellt överflyttning av
maskinistavdelningen i Malmö till Stockholm ävensom utbyte i viss utsträckning
av extra lärare mot ordinarie lärare.

Med hänsyn till det läge, vari spörsmålet om reformer i navigationsskoleundervisningen
för närvarande befinner sig, hava besparingssakkunniga
ansett sig ej böra närmare ingå på frågan om navigationsskolornas organisation.

I förbigående må här slutligen anmärkas, att de sakkunniga under behandlingen
av frågan om navigationsskolornas organisation fått sin uppmärksamhet
riktad på det förhållandet, att till en var av föreståndarne för
navigationsskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö utgår från handelsoch
sjöfartsfonden särskilt årligt arvode med 1,200 kronor för bestyret med
den dagliga signaleringen med s. k. tidkula. Även om tidigare, när särskilda
observationer och beräkningar måste av föreståndarne anställas för
bestämmande av den exakta tiden, ett dylikt arvode var motiverat, synes
det kunna ifrågasättas, huruvida numera, då tidsuppgifter ju lämnas genom
radioutsändning, några särskilda ersättningar för ifrågavarande ändamål
behöva utgå.»

1926 års besparingssakkunniga.

Kommerskollegium.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

I sitt utlåtande den 12 november 1928 har kommerskollegium anmält, att
kollegium med liänsyn till det läge, vari frågan om navigationsskoleundervisningens
organisation för närvarande, på sätt de sakkunniga omförmält,
befunne sig, icke ansett sig höra ifrågasätta några ändringar i förenämnda
tre anslag, sådana de äro fastställda för löpande budgetår. Kollegium flnge
emellertid erinra om att, därest förslag till ny lönereglering för lärarpersonalen
vid navigationsskolorna komme att föreläggas 1929 års riksdag,
samma anslag givetvis borde i motsvarande grad omräknas.

Vidare bar kollegium, under förutsättning att förslag till lönereglering
för nämnda personal icke förelädes årets riksdag, hemställt, att åt denna
personal måtte beredas ytterligare höjning av den tillfälliga löneförbättring,
som sedan år 1921 utgår till densamma.

Än vidare har kollegium jämte erinran, att riksdagen under de senare
åren anvisat anslag till resestipendier åt, bland andra, viss lärarpersonal vid
åtskilliga undervisningsanstalter, återupprepat en under år 1927 gjord framställning
i syfte att under rubriken »Undervisningsanstalter för sjöfart»
måtte uppföras ett nytt anslag till belopp av 1,000 kronor till resestipendier
åt föreståndare och lärare vid rikets navigationsskolor för att bereda dem
tillfälle att, bland annat, deltaga i uti främmande länder anordnade kurser å
hithörande område, vilkas bevistande enligt kollegii mening otvivelaktigt
skulle bliva till stort gagn för dessa lärare och därmed jämväl för undervisningen
vid våra navigationsskolor.

I anledning av den utav de sakkunniga ifrågasatta indragningen av nu
utgående ersättningar för bestyret med tidsignalering vid vissa navigationsskolor
har kollegium slutligen anfört följande:

»För kontroll av fartygs kronometrar äro tidsignaler av stor betydelse.
Genom desamma erhåller navigatören kännedom om kronometerns stånd och
dagliga dragning samt därigenom tiden, vilket allt för ett fartygs säkra
navigering är nödvändigt att känna. Varje befälhavare torde också begagna
alla de tillfällen, som bjudas, att kontrollera sin kronometer. Fartyg försedda
med radio hava härvid radiotidsignaler att tillgå; för fartyg åter, som
icke äro försedda med radio, äro de tidsignaler (optiska eller akustiska),
som givas i flertalet mera betydande sjöfartsstäder, av betydande värde.
Att indraga tidsignaleringen i förenämnda städer torde därför icke böra
ifrågakomma.

Genom nådigt brev den 16 februari 1849 infördes tidsignalering i Stockholm.
Arvodet bestämdes då till 400 riksdaler banko (600 kronor), och
skulle daglig tidsignalering äga rum. Genom nådigt brev den 11 september
1863 infördes tidsignalering i Göteborg. Arvodet bestämdes till 600 kronor
och skulle signalering äga rum tre gånger i veckan. Genom nådigt brev
den 8 juli 1864 bestämdes, att tidsignaleringen i Stockholm endast skulle
äga rum tre gånger i veckan, mot ett arvode av 600 kronor. Genom särskilda
nådiga brev den 9 mars 1883 och den 25 augusti 1893 höjdes arvodet
för tidsignaleringen i Göteborg respektive Stockholm till 1,000 kronor och
föreskrevs, att tidsignalering skulle äga rum varje dag hela året om. Genom
nådigt beslut den 23 maj 1884 infördes slutligen tidsignalering jämväl i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161. 137

Malmö, varvid arvodet bestämdes til! 1,000 kronor och föreskrevs då daglig
signalering.

De till 1,000 kronor för varje skola bestämda arvodena böjdes år 1914
till 1,200 kronor och har därefter, med undantag för visst år, då särskilda
omständigheter föranledde viss tillfällig höjning, icke någon förändring i
arvodenas storlek ägt rum, ej heller har, sedan dyrtidstilläggen tillkommo,
något sådant utgått därå.

Nu ifrågavarande arvoden avsågos skola utgöra ersättning för bestyret
med ifrågavarande signalering och därmed förenade astronomiska observationers
verkställande och hava icke ställts i något som helst förhållande
till vederbörande föreståndares eljest utgående löneförmåner. Visserligen
har sedermera genom radions tillkomst bestyret med signaleringen i viss
grad förenklats, men samma krav på noggrannhet och bundenhet som förr
är dock alltjämt för handen. Den förenkling, som genom radions tillkomst
inträtt ifråga om signaleringens handhavande, kan emellertid enligt kollegii
åsikt i själva verket icke tillerkännas större räckvidd än som kan anses
ungefärligen motsvaras av den omständigheten, att de nu utgående arvodenas
storlek bestämts med hänsyn till penningvärdet år 1914. Någon ändring
av arvodena i fråga anser kollegium därför icke skäligen böra nu företagas.»

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, är den för ett par år sedan Pepartementsväckta
frågan om förändringar i navigationsskolornas organisation beroende chefenav
resultatet av den utav riksdagen begärda, ännu icke slutförda utredningen
rörande ordnandet av utbildningen av befäl för den svenska handelsflottan.
Utöver de av 1926 års besparingssakkunniga omförmälda åtgärder
och utredningsarbeten, som hittills utförts å hithörande område, må erinras
om den utredning, som inom kommerskollegium med biträde av
tvenne sakkunniga för närvarande pågår rörande utbildningen av däcksbefälet
för den svenska handelsflottan, vilket sakkunniguppdrag beräknas
vara slutfört före den 1 oktober 1929. Med hänsyn till det läge, vari spörsmålet
om undervisningen vid navigationsskolorna och andra därmed sammanhängande
frågor alltså för närvarande befinner sig, lärer dessa skolors
nuvarande organisation böra förbliva gällande även under nästkommande
budgetår.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang erinra om att särskilda, av
chefen för ecklesiastikdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
sakkunniga efter verkställd utredning avgivit betänkande med förslag
till ny definitiv lönereglering för vissa lärargrupper, bland andra lärarpersonalen
vid navigationsskolorna. Då någon framställning om lönereglering
för övriga i berörda betänkande omhandlade lärargrupper icke kommer
att avlåtas till innevarande års riksdag, lärer så icke heller böra ske i vad
angår navigationsskolorna. Även för budgetåret 1929/1930 torde anslagsbehovet
för dessa skolor sålunda böra beräknas med utgångspunkt från den
för skolorna nu gällande staten.

I denna stat liksom beträffande de båda övriga under rubriken »Undervisningsanstalter
för sjöfart» nu uppförda anslagen hava varken de sakkunniga
eller kommerskollegium ifrågasatt någon ändring. Då icke heller

138

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 161.

jag har något förslag härutinnan att framställa, lära samtliga ifrågavarande
anslag böra upptagas med oförändrade belopp.

Vad därefter angår kollegii nu ånyo gjorda framställning, att under nyssnämnda
rubrik skulle uppföras ett nytt anslag för beredande av resestipendier
åt lärarpersonalen vid navigationsskolorna, ber jag att få erinra om
att min företrädare i ämbetet, med hänsyn till den inskränkning i utdelningen
av resestipendier till bland andra lärarne vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter, som då fortfarande ägde rum, nödgades avstyrka bifall
till en av kollegium under år 1927 gjord, med nu förevarande framställning
likartad hemställan. Av enahanda skäl finner även jag mig icke
kunna förorda kollegii i förevarande hänseende nu framställda förslag.

Beträffande kollegii hemställan om ytterligare förhöjning av den tillfälliga
löneförbättring, som för närvarande utgår till navigationsskolornas
personal, torde här ävenledes få erinras om att en av kollegium under år
1927 avlåten framställning i enahanda syfte av min företrädare i ämbetet
överlämnades till finansdepartementet för att tagas under övervägande vid
uppgörandet av förslag angående tillfällig löneförbättring under budgetåret
1928/1929 för viss personal inom den civila statsförvaltningen. På sätt
närmare framgår av propositionen nr 91 till 1928 års riksdag förklarade
sig emellertid dåvarande chefen för finansdepartementet på vissa av statskontoret
anförda skäl icke kunna tillstyrka, att personalen vid navigationsskolorna
tillerkändes förhöjning av den tillfälliga löneförbättring, som då
utgick till dem. Med hänsyn härtill lärer tillfällig löneförbättring för
budgetåret 1929/1930 böra utgå till ifrågavarande personal med enahanda
belopp som för innevarande budgetår beviljats. Emellertid kommer, vid bifall
till en på chefens för ecklesiastikdepartementet föredragning denna dag
beslutad proposition om provisorisk avlöningsförbättring för lärare vid allmänna
läroverken m. fl., vid sidan av ifrågavarande tillfälliga löneförbättring
en avlöningsförhöjning å 300 kronor att utgå till de ordinarie lärarna
vid navigationsskolorna i Stockholm, Göteborg och Härnösand. I nyssberörda
proposition har tillika framställning blivit gjord om anvisande under
tionde huvudtiteln av erforderligt belopp, 3,900 kronor.

Slutligen hava 1926 års besparingssakkunniga, med hänsyn till att tidsignalering
numera äger rum genom radioutsändning, ifrågasatt indragning
av de från handels- och sjöfartsfonden nu utgående arvodena å 1,200
kronor till envar av föreståndarne för navigationsskolorna i Stockholm,
Göteborg och Malmö för bestyret med den dagliga signaleringen med s. k.
tidkula. Även riksdagens revisorer hava i sin till innevarande års riksdag
avgivna berättelse av samma skäl förklarat sig vilja ifrågasätta, huruvida
tillräcklig anledning förelåge för statsverket att fortfarande bekosta dylik
signalering med tidkula.

För egen del har kommerskollegium framhållit, hurusom för kontroll av
fartygs kronometrar tidsignaler äro av stor betydelse. Genom desamma
erhölle navigatören kännedom om kronometerns stånd och dagliga drag -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

139

ning samt därigenom tiden, vilket allt för ett fartygs säkra navigering
vore nödvändigt att kiinna. Varje befälhavare torde också begagna alla de
tillfällen, som bjödes, att kontrollera sin kronometer. Fartyg, som vore
försedda med radio, hade därvid radiotidsignaler att tillgå. För fartyg
åter, vilka icke vore försedda med radio, vore de tidsignaler, optiska eller
akustiska, som gåves i flertalet mera betydande sjöfartsstäder av betydande
värde. Att indraga signaleringen med tidkula i förenämnda tre städer borde
därför enligt kollegii mening icke ifrågakomma.

Då ifrågavarande signalering med tidkula torde vara av betydelse i allt fall
för det stora antal fartyg, som icke äro försedda med radio, och ett upphörande
av signaleringen därför kan tänkas medföra vissa svårigheter för
sistnämnda fartyg, synes det mig tveksamt, huruvida det kan vara tillrådligt
att indraga signaleringen i fråga. Emellertid lärer detta spörsmål icke nu behöva
avgöras, då kostnaden för förevarande anordning icke belastar riksstaten.

Å riksstaten för budgetåret 1929/1930 bör alltså uppföras:

Navigationsskolorna, oförändrat ordinarie anslag ............ kronor 171,000.

11. Navigationslärarkursen, oförändrat ordinarie reservationsanslag
............................................................................................ kronor 2,200.

12. Ålderstillägg för personalen vid undervisningsanstalter för sjöfart,

oförändrat ordinarie förslagsanslag ............................................ kronor 23,000.

13. Skeppsmätningskostnad. Från det under riksstatens tionde huvudtitel
uppförda ordinarie förslagsanslaget till skeppsmätningskostnad — för
innevarande budgetår upptaget med 32,200 kronor — bestridas bland annat
arvoden till fyra skeppsmätningskontrollörer, placerade i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall.

Under de senaste årtiondena har på skeppsmätningsväsendets område ett
synnerligen vidlyftigt utredningsarbete genom ett flertal olika sakkunnigberedningar
ägt rum utan att hittills hava resulterat i någon revision av
våra skeppsmätningsförfattningar. Härvid har förslag framkommit bland
annat om övergång från den i Sverige tillämpade s. k. tyska skeppsmätningsregeln
till den s. k. engelska mätningsregeln, som på de allra flesta andra
håll lägges till grund för skeppsmätningen. I ett den 30 september 1911
dagtecknat betänkande avgåvo de s. k. skeppsmätningskommitterade författningsförslag
på den engelska regelns grund och framlade härvid även förslag
om avskaffande av den lokala kontrollen å skeppsmätningen, vilken skulle
ersättas av en till generaltullstyrelsen — skeppsmätningens dåvarande chefsmyndighet
— förlagd centralrevision.

1923 års besparingskommitté erinrade i sitt förut omförmälda betänkande
om skeppsmätningskommitterades förslag angående den lokala kontrollens
avskaffande vid en övergång till den engelska regeln. Föredragande departe -

[11.]

Skeppsmät ningskostnad.

(ordinarie

anslag.)

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

mentschefen uttalade sig i den ovannämnda propositionen nr 178 till 1925
års riksdag för ett förnyat övervägande av frågan om en omläggning av
det i vårt land tillämpade skeppsmätningssystemet, vilket övervägande emellertid
borde föregås av förarbeten och utredningar i olika hänseenden.

I meranämnda betänkande den 19 oktober 1928 hava 1926 års besparingssakkunniga
— efter erinran om vad i detta ämne tidigare förekommit —
för egen del anfört följande:

»Enligt vad besparingssakkunniga inhämtat pågå för närvarande vissa
på Nationernas förbunds initiativ igångsatta internationella arbeten, åsyftande
förenhetligande av skeppsmätningen. I en subkommitté, som för ändamålet
tillsatts, är även vårt land representerat. Under sådana förhållanden hava
de sakkunniga ansett sig icke böra närmare ingå på frågan om skeppsmätningsväsendets
organisation.»

Icke heller kommerskollegium har i sitt utlåtande den 12 november 1928
föreslagit några ändringar beträffande skeppsmätningsväsendets nuvarande
organisation.

Departements- På sätt de sakkunniga omförmält, pågå för närvarande vissa på Natiochefen.
nernas förbunds initiativ igångsatta internationella arbeten, som åsyfta
skapande av enhetliga normer för skeppsmätningen. I avvaktan på den
vidare utvecklingen av denna fråga lärer i allt fall i riksstaten för nästinstundande
budgetår anslag till skeppsmätningskostnad böra, med utgångspunkt
från nu gällande kontrollorganisation, i vanlig ordning uppföras.

Å riksstaten för budgetåret 1929/1930 bör alltså uppföras:

Skeppsmätningskostnad, oförändrat ordinarie förslagsanslag kronor 32,200.

1926 års
besparingssakkunniga.

[12.]

Arvoden åt
torvingenjörer
m. m.

(extra anslag.)

14. Arvoden åt torvingenjörer m. m. Sedan 1901 års riksdag anvisat
medel för anställande av en torvingenjör, erhöll denne från och med år
1903 till sitt biträde en assistent. Härefter ägde ett successivt utökande av
personalen rum såväl före världskriget som framför allt under kristiden, så
att slutligen under år 1920 torvstaten utgjordes av 1 förste torvingenjör,
4 torvingenjörer, 3 torvassistenter — därav en särskilt avsedd för den då
pågående undersökningen av staten tillhöriga mossar — samt 3 torvbiträden.
Sedermera vidtogos emellertid betydande inskränkningar ifråga om denna
personal; från och med den 1 juli 1923 kvarstodo vid torvstaten en förste
torvingenjör och tre torvingenjörer, samtliga anställda å extra stat.

Enligt beslut vid 1928 års riksdag skall — på sätt förut omförmälts —
befattningen såsom förste torvingenjör i samband med den nuvarande innehavarens
avgång från tjänsten från och med den 1 maj 1929 indragas.
Vidare har genom tjänstinnehavarens frånfälle numera ledighet uppstått å
en av de tre torvingenjörsbefattningar, för vilkas fortsatta uppehållande
under budgetåret 1928/1929 medel å extra stat beviljats.

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Det av 1928 års riksdag till arvoden åt torvingenjörer m. m. för innevarande
budgetår anvisade anslaget å 30,700 kronor har jämlikt beslut av
Kungl. Maj:t den 8 juni 1928 disponerats på följande sätt:

till arvode åt en förste torvingenjör för tiden 1 juli 1928—

30 april 1929 efter 6,000 kronor för helt år räknat kronor 5,000: —

» ortstillägg åt densamme under sagda tid efter 400

kronor för helt år räknat ................................................

» arvoden å 4,000 kronor åt tre torvingenjörer ............

» personliga ålderstillägg åt förste torvingenjören för
tiden 1 juli 1928—30 april 1929 och åt tre torvingenjörer
å 1,000 kronor för helt år räknat........................

» resekostnads- och traktamentsersättningar åt torvtjänstemännen
samt, i den mån anslaget sådant medger,
expensersättningar till ett sammanlagt belopp av
1,500 kronor, att med lika belopp tilldelas envar av

torvingenjörerna vid budgetårets utgång ...................

» skrivhjälp åt förste torvingenjören och efter dennes
avgång åt den tjänsteman inom kommerskollegium,
som kommer att handlägga de förste torvingenjören

förut åvilande göromål .................................................. kronor 1,500: —

Summa kronor 30,666: 6 6,

vilket belopp avrundats uppåt till 30,700 kronor.

I sitt den 19 oktober 1928 avgivna betänkande hava 1926 års besparingssakkunniga
uttalat, att enligt de sakkunnigas mening borde den nu lediga
torvingenjörsbefattningen ej återbesättas och anslag från och med nästkommande
budgetår alltså beviljas allenast för de två kvarstående torvingenjörerna.

I sitt utlåtande den 12 november 1928 över de sakkunnigas nyssnämnda
betänkande uttalar kommerskollegium i nu ifrågavarande ämne följande:

»Mot vad de sakkunniga anfört angående torvstaten har kollegium i
huvudsak icke något att erinra. Dock bör beaktas, att torvstatens kontrollerande
och rådgivande verksamhet till mycket stor del måste utövas å
resor och att dessa till övervägande del måste företagas sommartiden. Under
är 1927 uppgick sammanlagda tiden för torvtjänstemännens tjänsteresor till
ungefär 8 månader och någon minskning häri är ej att påräkna genom den
avgång av tjänstemän, som sedan dess skett eller före ingången av budgetåret
1929/1930 kommer att äga rum. Då det knappast torde bliva möjligt
för de två återstående torvingenjörerna att ensamma verkställa dessa resor
i rätt tid, anser sig kollegium böra hemställa om medel för avlönande av
en extra torvingenjör för biträde huvudsakligen härmed. Då torvingenjörsarvodet
utgör 4,000 kronor årligen och den extra torvingenjören ej torde
bliva erforderlig större del av budgetåret än sammanlagt sex månader, synes
till arvode åt honom böra beräknas 2,000 kronor.

» 333:33

» 12,000: —

» 3,833:33

» 8,000: —

1926 års
besparingssakkunniga.

Kommers kollegium.

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Departements chefen.

I den mån extra torvingenjören har behov av tjänsterum, skrivhjälp m. m.,
torde sådant få tillhandahållas honom av kollegium, i vilket fall ersättning
för expenser ej behöver beräknas för honom. I avseende å rätt till dyrtidstillägg
samt till rese- och traktamentsersättning torde denne befattningshavare
böra jämställas med övriga torvingenjörer.

Såsom kollegium förut nämnt, avser kollegium att överflytta en del av
förste torvingenjörens arbete på en förste byråingenjör å bergsbyrån. Så
länge denna anordning kvarstår samt under förutsättning att en extra torvingenjör
får tillsättas under halva året, hoppas kollegium, att ökningen av
varje torvingenjörs expeditionsarbete skall kunna hållas inom sådana gränser,
att en höjning med allenast 250 kronor av den expensersättning, vartill
varje torvingenjör skall vara berättigad, må kunna utgöra en tillräcklig
kompensation. Detta belopp skulle liksom de nuvarande expensersättningarna
vid budgetårets slut utgå ur det för reseersättningar avsedda beloppet, i den
mån behållningen därå sådant medgiver. Reseanslaget skulle alltså förbliva
oförändrat.

För budgetåret 1929/1930 skulle i enlighet härmed erfordras arvoden till

två torvingenjörer å 4,000 kronor kronor 8,000

rese- och traktamentsersättningar jämte expensersättningar

å 750 kronor för vardera torvingenjören » 8,000

ålderstillägg å 1,000 kronor till vardera av torvingenjörerna » 2,000

arvode till extra torvingenjör ................................................... » 2,000

Summa kronor 20,000.»

I avseende å torvstatens personal innebär de sakkunnigas förslag, att
denna personal från och med nästkommande budgetår skulle utgöras av
endast två torvingenjörer.

I anledning härav har kommerskollegium uttalat farhågor, att dessa båda
befattningshavare icke ensamma skulle medhinna dem åliggande tjänsteresor.
I anslutning härtill har kollegium påyrkat, att ytterligare en torvingenjör
måtte få anställas under högst hälften av budgetåret.

Med hänsyn till de senaste årens utveckling på torvhanteringens område,
som medfört, att nya anläggningar endast ytterst sällan komma till stånd
och att en successiv avveckling av den statliga torvlåneverksamheten för
närvarande äger rum, och den i samband härmed inträdda minskningen i
torvstatens arbetsbörda bör torvstatens personal reduceras. Utöver de minskningar,
som successivt under de senare åren vidtagits beträffande torvstatens
personal, är ju också avsett att från och med den 1 maj 1929 indraga förste
torvingenjörstjänsten. Att märka är emellertid, att i torvstatstjänstemännens
arbetsuppgifter ingår icke blott att verkställa de undersökningar, som erfordras
för erhållande av nya torvlån, utan jämväl bland annat att medverka
vid tillsynen över de olika lånens vederbörliga återbetalande. Då
statskontoret, som ju i främsta rummet har att vaka över lånebeloppens
återbetalande, härvid icke lärer kunna undvara sakkunnigt biträde, som på
ort och ställe kan följa företagens skötsel, är det tydligt, att det arbete,
som påvilar de återstående båda torvtjänstemännen, är av stor betydelse.
För att bland annat nämnda nödvändiga tillsyn skall kunna i erforderlig

Kung1. Maj:ts proposition Nr 161.

143

utsträckning utövas, finner jag mig böra tillstyrka kollegii i nu förevarande
hänseende gjorda framställning.

Till avlönande av två torvingenjörer under hela budgetåret 1929/1930 och
en torvingenjör under en tid av högst sex månader av samma budgetår lärer
sålunda böra avses ett belopp av (4,000 -f- 4,000 -(- 2,000) 10,000 kronor. För
personliga ålderstillägg åt förstnämnda båda torvingenjörer torde upptagas
en anslagspost å (1,000 -f- 1,000) 2,000 kronor. Vad slutligen angår den i
nu ifrågavarande anslag ingående posten till resekostnads- och traktamentsersättningar
m. m., har kollegium hemställt, att med hänsyn till den genom
en torvingenjörs frånfälle uppkomna ökningen av expeditionsarbetet för de
kvarvarande båda torvingenjörerna den expensersättning, vartill de under
vissa villkor nu äro berättigade, måtte höjas med 250 kronor. Då jag, lika
med kollegium, finner en dylik höjning vara väl motiverad av det för dem
ökade expeditionsarbetet, tillstyrker jag, att expensersättningen till envar
av dem bestämmes till 750 kronor att utgå i den ordning, som av kollegium
förordats. För beredande av dessa expensersättningar erfordras emellertid
icke någon höjning av postens nuvarande belopp.

Vid bifall till vad jag här ovan förordat skulle anslaget till torvstaten,
nu 30,700 kronor, för nästinstundande budgetår komma att uppgå till
(10,000 + 2,000 + 8,000) 20,000 kronor.

För åtnjutande av de personliga ålderstilläggen torde, i likhet med vad
senast för löpande budgetår varit fastställt, böra föreskrivas, att vederbörande
torvingenjörer fortfarande med gott vitsord tjänstgöra i nämnda egenskap.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till arvoden åt torvingenjörer m. m., i enlighet
med vad av mig förordats, för budgetåret 1929/1930 anvisa
ett extra anslag av ............................ kronor 20,000.

anslag.)

15. Ålderstillä gg. Det under tionde huvudtiteln uppförda ordinarie för- [13.]
slagsanslaget till ålderstillägg (F 1) tages för närvarande uteslutande i anspråk Ålderstillägg.
för beredande av dylika tillägg åt befattningshavarna vid bergsstaten. Vid (ordinarie
bifall till det av mig framlagda förslaget om ny lönereglering för samma
befattningshavare skola de i avlöningen ingående belopp, som motsvara de
nuvarande ålderstilläggen, för framtiden bestridas av den å bergsstatens
stat uppförda anslagsposten till »Avlöningar till ordinarie tjänstemän». Nu
ifrågavarande anslag till ålderstillägg kan följaktligen uteslutas ur rikstaten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att ur riksstaten utesluta det under tionde huvudtiteln
upptagna ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

Vad föredragande departementschefen här ovan under
punkterna 1—13 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter
instämma, behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall utlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Einar Engelstedt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 161.

145

Sammandrag och register.

				1 Ordinarie	Extra
Punkt	Sida	Nr		anslag	anslag
				Kronor	Kronor
	1		Inledning
			Kommerskolleginm:
1	3	i	Kommerskollegium, förslagsanslag ............	558,200
2	90	2	Kommerskollegii verksamhet .....................		11,784
3	97	3	Bergsstaten ...............................................	99,500
			Sprängämnesinspektionen:
4	129	4	Inspektionen, förslagsanslag .....................	10,500
5	130	5	Arvode åt en assistent, förslagsanslag.........		ti,800
			Statens elektriska inspektion:
i fi	130	6	Inspektionen, förslagsanslag .....................	30,100
7	131	7	Arvoden åt två assistenter, förslagsanslag		13,000
			Fartygsinspektionen:
8	132	8	Inspektionen, förslagsanslag .....................	185,700
9	132	9	Inspektionens verksamhet .................... ...		95,678
			Undervisningsanstalter för sjöfart:
10	133	10	Navigationsskolorna .................................	171,000
	139	11	Navigationslärarkursen, reservationsanslag ...	2,200
	139	12	Alderstillägg för personalen vid undervis-
			ningsanstalter för sjöfart, förslagsanslag...	23,000
11	139	13	Skeppsmätningskostnad, förslagsanslag ........	32,200
12	140	14	Arvoden åt torvingenjörer m. m...................		20,000
13	143	15 ■	Alderstillägg .............................................	—

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 131 höft. (Nr 1G1.)