Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969 (Proposition 1969:160 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1938: 121) om hittegods, m. m.; given
Stockholms slott den 7 november 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt hittegodslagen gäller vissa tidsfrister, inom vilka ägare resp. upphittare
har att göra gällande sin rätt till hittegods. Fristerna är f. n. sex månader
för okänd ägare samt tre månader för känd ägare och upphittare. I
propositionen föreslås att tiderna förkortas till tre månader resp. en månad.
Motsvarande ändring förordas i fråga om tidsfristerna för ägare i lagen om
flyttning av fordon i vissa fall.

1 -— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1969

1) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 4 och 10 §§ lagen (1938:121) om hittegods

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §

Varder ägare till hittegods ej känd
inom sex månader från det fyndet
anmäldes hos polismyndighet, eller
kommer ägaren ej inom tre månader
från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren
eljest anses hava uppgivit sin rätt,
tillfälle godset upphittaren; dock
vare denne skyldig gälda polismyndighets
kostnader i anledning av
fyndet. Är godset i polismyndighets
vård, och underlåter upphittaren att
inom tre månader efter anmaning
gälda polismyndighetens kostnader,
eller kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, skall godset, efter avdrag
av nämnda kostnader, tillfalla
kronan.

Konungen äger meddela erforderliga
föreskrifter rörande tillämpningen
av denna lag.

(Föreslagen lydelse)

Varder ägare till hittegods ej känd
inom tre månader från det fyndet
anmäldes hos polismyndighet, eller
kommer ägaren ej inom en månad
från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren
eljest anses hava uppgivit sin rätt,
tillfälle godset upphittaren; dock
vare denne skyldig gälda polismyndighets
kostnader i anledning av
fyndet. Är godset i polismyndighets
vård, och underlåter upphittaren att
inom en månad efter anmaning gälda
polismyndighetens kostnader, eller
kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, skall godset tillfalla
kronan.

§•

Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, rikspolisstyrelsen
äger meddela erforderliga föreskrifter
rörande tillämpningen av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre bestämmelser om tidsfrister
gäller fortfarande beträffande hittegods, varom anmälan gjorts hos
polismyndighet före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1954: 92.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1969

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1967:420) om flyttning av fordon i
vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Är ägare av fordon som förvaras
på särskild uppställningsplats ej
känd, när sex månader förflutit från
den dag då flyttningen kungjordes,
eller har fordonet ej avhämtats inom
tre månader från det ägaren mottog
underrättelse om flyttningsbeslutet
eller måste ägaren eljest anses ha
uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller
det kommunen, om beslutet verkställts
av kommunal myndighet, och
i annat fall staten.

Fordonsvrak som —-----eller sta

(Föreslagen lydelse)

§•

Är ägare av fordon som förvaras
på särskild uppställningsplats ej
känd, när tre månader förflutit från
den dag då flyttningen kungjordes,
eller har fordonet ej avhämtats inom
en månad från det ägaren mottog
underrättelse om flyttningsbeslutet
eller måste ägaren eljest anses ha
uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller
det kommunen, om beslutet verkställts
av kommunal myndighet, och
i annat fall staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre lag gäller fortfarande
beträffande fordon som flyttats före ikraftträdandet.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande: •

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Långe, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Odiinoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg
Lidbom, Carlsson..

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förkortning av
förvaringstiderna i hittegodslagen, m. m., och anför.

; Inledning

Med anledning av olika framställningar till Kungl. Maj :t under senare år
har inom justitiedepartementet av särskild utredningsman upprättats en
promemoria med förberedande utkast till lag angående ändring i lagen
(1938: 121) om hittegods (stencil Ju 1968: 12). Promemorian innehåller bl. a.
förslag om förkortning av gällande tider för förvaring av hittegods och om
viss ändring av reglerna angående kostnaderna i samband med omhändertagande
av hittegods. Därjämte förordas en ändring i lagens bestämmelse
om tillämpningsföreskrifter.

Efter remiss har rikspolisstyrelsen avgett yttrande över promemorian.
Styrelsen har bifogat yttranden från länspolischeferna i Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län samt polischeferna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Flera länspolischefer har i sin tur bifogat
yttranden från lokala polismyndigheter.

Med anledning av förslaget om kortare förvaringstider för hittegods har
inom kommunikationsdepartementet upprättats en promemoria (RS 3880/
69) angående ändring av 7 § lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa
fall. Promemorian innehåller förslag att de i nämnda lagrum föreskrivna
förvaringstiderna anpassas till de tidsfrister som förordats för hittegodslagens
del.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren,

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

rikspolisstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Rikspolisstyrelsen
har bifogat yttranden från Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Jag anhåller att nu få ta upp de förut angivna frågor som behandlas i de
båda promemoriorna.

Nuvarande ordning m. m.

Den som hittar något skall enligt hittegodslagen anmäla fyndet hos polismyndighet.
Om ägaren är känd, kan upphittaren i stället underrätta honom.
När anmälan om hittegods skett, skall polismyndigheten kungöra fyndet på
lämpligt sätt eller, när ägaren är känd, underrätta honom. Upphittaren kan
överlämna hittegodset till polismyndighet, som även annars får ta hand om
egendomen när det anses påkallat. Enligt 4 § (ändrad 1954: 92) skall hittegodset
tillfalla upphittaren bl. a. i fall då ägaren inte blir känd inom sex månader
från det fyndet anmäldes hos polismyndighet eller då ägaren inte ger
sig till känna inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet. Är upphittad egendom i polismyndighets vård och underlåter
upphittaren att inom tre månader efter anmaning betala myndighetens kostnader
i anledning av fyndet, tillfaller godset staten efter avdrag för nämnda
kostnader.

Kungl. Maj :t kan enligt 10 § hittegodslagen meddela behötligä tillämpningsföreskrifter
till lagen. Med stöd av denna bestämmelse har Kungl. Maj :t
utfärdat kungörelsen (1938: 677) med vissa föreskrifter rörande polismyndighets
befattning med hittegods (ändrad 1964: 598). Kungörelsen innehåller
bl. a. bestämmelser om skyldighet för polismyndighet att föra bok över hittegods,
om underrättelser till ägare och upphittare samt om försäljning av
hittegods.

För sådan egendom, som tillvaratagits på fortskaffningsmedel i allmän
trafik eller på trafikföretags område, skall enligt 7 § hittegodslagen gälla de
föreskrifter som kan ha meddelats i särskilda författningar. Enligt 97 §
järnvägstrafikstadgan (1966:202), jämförd med 24 § samma stadga och
därtill anslutande normalvillkor art. 100, gäller att borttappade eller kvarglömda
föremål som omhändertagits i järnvägs fortskaffningsmedel eller
inom järnvägs område tas i förvar av järnvägen. Saknas upplysning om ägaren
kan järnvägen sälja egendomen efter tre månader från tillvaratagandet.
Samma tidsfrist föreskrevs i 38 § i den tidigare gällande järnvägstrafikstadgan
(1925: 348). Föreskrifterna i sistnämnda paragraf är enligt särskilda
kungörelser (1943: 58 resp. 1948: 657) tillämpliga vid spårvägar och omnibuslinjer
samt vid luftfart i linjetrafik eller inom flygplats.

Preklusionstiden för okänd ägare i 4 § hittegodslagen var ursprungligen
ett år. Med anledning av olika framställningar till Kungl. Maj :t sänktes fris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

ten år 1954 till sex månader (1954: 92). Som skäl för ändringen åberopades
att städer och andra större samhällen hade betydande svårigheter att anskaffa
tillräckliga föryaringsutrymmen för den allt större mängden av hittegods.
Särskilt besvärande var förhållandena i Stockholm. Reformen betecknades
som ett provisorium i avvaktan på en mera fullständig revision av hittegodslagstiftningen.
Det ansågs inte finnas tillräckliga skäl att ändra övriga
preklusionsfrister i lagen (prop. 1954:88 s. 7).

I december 1964 överlämnade Stockholms stads rätts- och polisdirektion
till Kungl. Maj :t ett betänkande från en av direktionen tillsatt kommitté
för utredning av förenklingar i hittegodsrörelsen. I betänkandet lämnades
vissa statistiska uppgifter rörande förhållandena i Stockholm. Kommittén
uppgav att där årligen redovisades cirka 30 000 hittegodsposter. År 1961
återgick 35 % av posterna till ägaren, 23 % tillföll upphittaren och 42 %
såldes på auktion med ett medelvärde av tre kronor 8 öre per post. Av ägare,
som blev kända, anmälde sig 90 % inom den första månaden från registreringsdagen,
5 % under den andra månaden och 1 % under den tredje månaden.
Av upphittarna kom 65 % inom den första månaden från anmaningsdagen,
16 % under den andra månaden och 10 % under den tredje månaden.

Kommittén framhöll att praktiskt taget samtliga hittegodsmagasin i större
och medelstora städer arbetade under besvärande lokalförhållanden. Utvecklingen
hade gått därhän att det framstod som synnerligen angeläget att tidsfristen
i 4 § hittegodslagen för okänd ägare förkortades från sex till tre månader.
Övriga preklusionstider i paragrafen borde förkortas från tre till en
månad.

Enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall har polismyndighet och i
en del fall vägförvaltning eller kommunal myndighet rätt att när vissa allmänna
intressen påkallar det flytta fordon från den plats där det är uppställt.
Rätt till flyttning av fordon föreligger om fordonet är uppställt så att
fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder uppkommer i trafiken,
om fordonet är uppställt i strid mot föreskrifter angående uppställning av
fordon så att renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras
eller om fordonet måste anses övergivet. Fordon som flyttas skall
i första hand ställas upp så nära den plats där det påträffats, att det lätt kan
återfinnas. Kan detta inte lämpligen ske eller finns anledning att anta att
fordonet är övergivet skall fordonet flyttas till och förvaras på särskild uppställningsplats,
för vilken kommun, polismyndighet eller vägförvaltning
skall svara. Fordonsvrak — dvs. övergivet fordon av uppenbarligen ringa
eller inget värde — skall emellertid efter flyttningen skrotas eller undanskaffas
på annat sätt. Det åligger polismyndigheten, till vilken alla flyttningar
skall rapporteras, att underrätta ägaren om flyttningen. År ägaren
okänd och har det blivit nödvändigt att flytta fordonet till särskild uppställningsplats,
skall polismyndigheten utan dröjsmål kungöra flyttningen
i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt och i övrigt vidta de fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

satta undersökningar och andra åtgärder som kän ansés'' påkallade för att
göra en underrättelse möjlig.

Enligt 7 § flyttningslagen gäller att fordon som förvaras på särskild uppställningsplats
tillfaller staten eller i vissa fall kommunen, om ägäreri inte
blivit känd inom sex månader från den dag då flyttningen kungjordes eller
om fordonet inte hämtats inom tre månader från den dag då känd ägare
mottog underrättelse om flyttningsbeslutet eller om det av andra skäl måste
anses klart att ägaren uppgivit sin rätt till fordonet.

I förarbetena till lagen framhöll dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
(prop. 1967: 107 s. 45) att det måste finnas en tidsgräns inom
vilken en ägare kan göra gällande sina anspråk på ett förvarat fordon. Fristen
borde bestämmas så att förvaringen inte blev orimligt betungande för
myndigheterna men borde samtidigt tillgodose rättssäkerhetens krav. Särskilt
innan förfarandet enligt den nya lagstiftningen hunnit bli mera allmänt
känt måste de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid träda i bakgrunden.
De aktuella fristerna borde därför bestämmas i enlighet med motsvarande
respittider i hittegodslagen dvs. till sex resp. tre månader. Sedan
man fått erfarenhet av den nya lagstiftningen kunde det finnas anledning
att ompröva tidernas längd. Ett givet tillfälle härför skulle yppa sig om arbetet
på en revision av hittegodslagstiftningen skulle komma att leda till
förkortning av respittiderna för ägare av sådant gods. Vid utskottsbehandlingen
av flyttningslagen i riksdagen (1LU 1967: 39) reserverade sig en minoritet
inom utskottet för en begränsning av tiderna till tre resp. en månad.

Departementspromemoriorna

Enligt justitiedepartementets promemoria torde i Stockholm helt få ägare
till hittegods bli kända efter det att de första tre månaderna förflutit från
det att hittegods anmälts hos polismyndigheten. Förhållandet kan antas
vara likartat i hela landet. Vilken preldusionstid som än bestäms kan det
enligt promemorian inträffa att ägaren till en förlorad sak blir känd först
efter tidens utgång och därför förlorar sin rätt till egendomen. Det kan med
skäl ifrågasättas om det är rimligt att förvara en stor mängd hittegods under
tid då —- frånsett undantagsfall — ingenting inträffar som belyser vem egendomen
tillhör. Den ovissa utsikten att någon enstaka ägare kan bli känd är
inte tillräckligt skäl för att förvara hittegods längre än tre månader. Mot
nuvarande förvaringstid talar också att förvaringen av hittegods medför betydande
kostnader och tar avsevärda utrymmen i anspråk. Hyreskostnaden
för förvaring av hittegods, inklusive cyklar och mopeder, uppgick sålunda
år 1967 i Stockholm till cirka 34 000 kr. Vid flyttning av hittegodsmagasinet
till nya lokaler kan hyreskostnaderna beräknas stiga till minst 55 000 kr.
Om preklusionsfristen för okänd ägare minskas till tre månader, kommer
dessa kostnader schematiskt sett att kunna nedbringas till hälften. En viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

sänkning av personalkostnaderna kommer också att ske. Dessutom minskas
svårigheterna att anskaffa lämpliga lokaler.

Med hänsyn till det anförda föreslås i promemorian att preklusionsfristen
för okänd ägare bestäms till tre månader. Det påpekas att denna tidrymd
överensstämmer med den tid under vilken trafikföretagen är skyldiga att
bevara hittegods.

Rörande preklusionsfristerna för känd ägare och för upphittare anförs
att en förkortning av tiderna visserligen får underordnad betydelse från
kostnadssynpunkt. Tre månader synes dock vara en onödigt lång tid. Det
förordas att fristerna förkortas till en månad från det vederbörande fått underrättelse
om fyndet resp. anmaning att betala polismyndighets kostnader.

Regeln i 4 § hittegodslagen att polismyndighets kostnad skall dras av, när
hittegods tillfaller staten, saknar betydelse efter polisväsendets förstatligande.
I promemorian, föreslås därför att bestämmelsen får utgå.

Vidare framhålls i promemorian att det efter rikspolisstyrelsens tillkomst
inte är påkallat att Kungl. Maj :t meddelar bestämmelser i de ämnen som
regleras i hittegodskungörelsen. Kungl. Maj :t bör därför genom ändring i
10 § hittegodslagen få befogenhet att bemyndiga rikspolisstyrelsen att meddela
tillämpningsföreskrifter till lagen.

Lagändringarna bör enligt promemorian träda i kraft så snart som möjligt.
Med hänsyn till den försämrade rättsställning för ägare och upphittare,
som blir en följd av de förkortade preklusionsfristerna, föreslås emellertid
en övergångsbestämmelse av innebörd att de nya förvaringstiderna inte skall
gälla i fråga om hittegods, som anmälts till polismyndighet före ikraftträdandet.

I kommunikationsdepartementets promemoria hänvisas till förslaget om
sänkning av förvaringstiderna i hittegodslagen och till föredragande departementschefens
tidigare redovisade uttalanden vid tillkomsten av lagen om
flyttning av fordon i vissa fall. Mot bakgrund härav synes förvaringstiderna
i 7 § flyttningslagen nu böra omprövas. Det torde enligt promemorian inte
finnas anledning att föreskriva olika förvaringstider, bestämda efter fordonens
värde. En sådan gränsdragning skulle kunna vålla praktiska olägenheter
utan att medföra några mera påtagliga fördelar. Det förordas att tidsfristerna,
i överensstämmelse med vad som har föreslagits för hittegodslagens
del, sänks till tre resp. en månad.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i hittegodslagen har så gott som genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. På flera
håll framhålls att ep förkortning av förvaringstiderna är angelägen. Förslaget
torde enligt rikspolisstyrelsen i stor utsträckning kunna avhjälpa de svårigheter
som nuyarapde preklusionsfrister innebär från förvaringssynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1969

Polischefen i Stockholm uttalar viss tveksamhet om en förkortning av
tremånadersfristerna för känd ägare och upphittare till en månad skulle
kunna medföra svårigheter för vederbörande att bevaka sin rätt i samband
med semestrar och andra ledigheter som överstiger en månad. Han anser
dock att det rimligen kan förutsättas att den som under så lång tid är borta
från sin reguljära adress på något sätt bevakar sina angelägenheter. Han
hyser därför inga betänkligheter mot förslaget.

Polischefen i Västerås anser att fristen för okänd ägare kan sänkas till
två månader. Det värdefulla hittegodset brukar nämligen hämtas så gott som
omedelbart, medan det mindre värdefulla ligger kvar hos polisen.

Förslaget till ändringar i flyttningslagen har genomgående godtagits av
remissinstanserna. Enligt riksåklagaren är betänkligheterna mot en förkortning
av förvaringstiderna mindre när det gäller fordon, som är registreringspliktiga
och även i övrigt vanligen lätt identifierbara, än när det gäller hittegods
i allmänhet.

Rikspolisstyrelsen redogör för erfarenheterna av tillämpningen av flyttningslagen.
Särskild uppställningsplats för flyttade fordon finns i polisdistrikten
i Stockholm, Göteborg och Malmö. I de flesta andra polisdistrikt
har kommunerna inte kunnat tillhandahålla uppställningsplatser. Förvaringen
av fordonen har därför i dessa polisdistrikt fått lösas på annat sätt,
vilket bl. a. medfört onödigt höga kostnader och otillfredsställande bevakning
av fordonen. Under år 1968 har i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt
med stöd av flyttningslagen flyttats 4 842 fordon. I övriga polisdistrikt
har flyttningar skett endast i undantagsfall. Flertalet av de i Stockholms,
Göteborgs och Malmö polisdistrikt flyttade fordonen — cirka 95 % —
har antingen avhämtats inom några få dagar eller skrotats. Endast 13 fordon
har avhämtats efter en förvaringstid överstigande tre månader. Totala
antalet omhändertagna fordon i landet med en längre förvaringstid än tre
månader torde således vara ringa med hänsyn till att de flesta flyttningarna
av fordon äger rum i de tre största polisdistrikten.

Departementschefen

Ursprungligen gällde enligt hittegodslagen att ägare till omhändertaget
hittegods förlorade sin rätt till egendomen om han inte blev känd inom ett
år från det fyndet anmäldes till polismyndighet. Småningom visade det sig
att städer och andra större samhällen hade betydande svårigheter att anskaffa
tillräckliga och lämpliga lokaler för den allt större mängden av hittegods.
År 1954 var förvaringsförhållandena särskilt i Stockholm så besvärande
att en förkortning av preklusionsfristen för okänd ägare ansågs nödvändig.
Tidsfristen sänktes då till sex månader. Ändringen betecknades som
ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reformering av hittegodslagstiftningen.
Med hänsyn härtill ansågs det inte tillrådligt att då överväga
en ännu kortare preklusionstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

En allmän revision av hittegodslagstiftningen bör tills vidare stå tillbaka
för mera angelägna arbetsuppgifter. Emellertid har utvecklingen efter år
1954 varit sådan att hittegodsförvaringen alltjämt tar oproportionerligt stora
utrymmen i anspråk och medför betydande kostnader. Särskilda olägenheter
förorsakas av det ökande antalet tillvaratagna cyklar och mopeder. En
förkortning av preklusionsfristen skulle medföra en betydande lättnad i förvaringssituationen.
Bl. a. mot bakgrund härav förordas i den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian att preklusionstiden för okänd ägare
förkortas till tre månader. Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen.

Enligt tillgängliga statistiska uppgifter beträffande hittegodsrörelsen i
Stockholm anmälde sig år 1961 mer än 95 % av de ägare, som överhuvudtaget
gav sig till känna, inom tre månader från det att hittegodset registrerades
hos polisen. Ingenting tyder på att förhållandena härvidlag skulle ha
blivit väsentligt annorlunda under senare år eller att läget är ett annat i
andra delar av landet. Mot bakgrund härav kan en lagändring i enlighet
med förslaget enligt min mening inte antas medföra några beaktansvärda
olägenheter. I och för sig skulle kunna tänkas att man behåller nuvarande
sexmånaderstid i fråga om hittegods av mera värdefull beskaffenhet. Det
möter emellertid vissa svårigheter att fastställa en från alla synpunkter
lämplig värdegräns. Såsom har påpekats under remissbehandlingen torde
det vidare förhålla sig så att ägare till värdefullare hittegods brukar ge sig
till känna inom helt kort tid efter det att egendomen tagits omhand. I sammanhanget
förtjänar vidare erinras om att en förvaringstid av tre månader
redan nu gäller för egendom som har tillvaratagits på järnväg, buss eller
flygplan. Jag vill mot bakgrund av det sagda ansluta mig till promemorieförslaget
om generell förkortning av preklusionsfristen i hittegodslagen för
okänd ägare från sex till tre månader.

Hittegodslagen innehåller vissa ytterligare prelclusionsfrister. Sålunda
förlorar känd ägare sin rätt till hittegods, om han inte ger sig till känna
inom tre månader från det han fått underrättelse om fyndet. Går ägares
rätt till hittegods förlorad, tillfaller godset upphittaren. Som förutsättning
gäller dock att denne betalar polismyndighetens kostnad för förvaring av
egendomen inom tre månader efter anmaning därom. I annat fall tillfaller
egendomen staten.

Angivna båda tidsfrister har varit oförändrade alltsedan hittegodslagen
kom till. I departementspromemorian förordas att de sätts ned till en månad.
Förslaget har godtagits under remissbehandlingen.

Även en sådan reform skulle innebära en viss lättnad i nuvarande besvärande
situation i fråga om förvaring av hittegods. Från rättssäkerhetssynpunkt
kan inte resas några invändningar mot reformen. Jag biträder därför
förslaget.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att tidsfristerna räknas från
det att vederbörande rättsägare fått del av underrättelsen resp. anmäningen.

Kungt. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

Sådana meddelanden som det här gäller bör enligt tillämpningskungörelsen
till hittegodslagen lämnas i rekommenderat brev, om inte annat sätt hefinnes
lämpligare. Med den föreslagna förkortningen av tidsfristen kan det
finnas anledning att överväga en ändring av denna föreskrift i syfte att garantera
att meddelandet verkligen når adressaten.

Nuvarande bestämmelse i 4 § hittegodslagen om att polismyndighetens
kostnader skall dras av när hittegods tillfaller staten saknar praktisk betydelse
efter polisväsendets förstatligande. Såsom föreslagits i promemorian
bör föreskriften utgå.

Enligt 10 § hittegodslagen meddelar Kungl. Maj :t tillämpningsföreskrifter
till lagen. Jag biträder förslaget i promemorian att paragrafen ändras
så, att Kungl. Maj :t skall kunna delegera nämnda befogenhet till rikspolisstyrelsen.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. I promemorian
föreslås en övergångsbestämmelse av innébörd att hittillsvarande
tidsfrister för ägare och upphittare skall gälla i fråga om hittegods, som
anmälts till polismyndighet före ikraftträdandet. I och för sig talar vissa
skäl för en mera nyanserad reglering av övergångsförhållandena. Eftersom
frågan saknar större praktisk betydelse finner jag emellertid förslaget
kunna godtas.

Enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall får polismyndighet eller
vissa andra myndigheter under särskilda förutsättningar flytta fordon från
plats där det påträffas till särskild uppställningsplats för att förvaras där.
Vissa tidsgränser är bestämda inom vilka ägaren kan göra anspråk på förvarat
fordon. Vid lagens tillkomst år 1967 ansågs det påkallat med en förhållandevis
lång förvaringstid under en övergångsperiod innan förfarandet
enligt den nya lagen blivit allmänt känt. Fristerna bestämdes därför i överensstämmelse
med preklusionsfristerna i hittegodslagen. Förvarat fordon
tillfaller sålunda staten eller i vissa fall kommunen, om ägaren inte blir
känd inom sex månader fiån den dag då flyttningen kungjordes eller om
fordonet inte hämtats inom tre månader från den dag då känd ägare delgavs
underrättelse om flyttningsbeslutet. Föredragande departementschefen
framhöll emellertid, att ett givet tillfälle att ompröva fristerna skulle inträffa
om motsvarande respittider i hittegodslagen skulle komma att förkortas.

Enligt den inom kommunikationsdepartementet upprättade promemorian
bör förvaringstiderna i flyttningslagen anpassas till vad som föreslagits för
hittegodslagens del, dvs. sänkas till tre månader resp. en månad. Förslaget
har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.

Av rikspolisstyrelsens yttrande framgår att de flesta flyttningar av fordon
sker i de tre största städerna. Där avhämtades i fjol det alldeles övervägande
antalet fordon, vilkas ägare gav sig till känna, inom några få dagar.
Bara i undantagsfall hämtade ägaren fordonet efter mer än tre måna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

der. Vidare framgår av yttrandet att man på många andra håll haft svårt
att ordna med förvaring av flyttade fordon. Frågan har då fått lösas på sätt
som medfört onödigt höga kostnader och otillfredsställande bevakning av
fordonen.

Mot bakgrund av dessa förhållanden anser jag att goda skäl talar för de
föreslagna förkortningarna av förvaringstiderna och att en sådan reform
kan genomföras utan betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Som
framhållits i departementspromemorian finns inte heller i fråga om flyttade
fordon anledning att föreskriva olika förvaringstider beroende på fordonens
värde. Jag biträder därför promemorieförslaget.

Ändringarna bör träda i kraft samtidigt som motsvarande ändringar i
hittegodslagen, dvs. den 1 januari 1970. Jag föreslår en övergångsbestämmelse
motsvarande den som jag har förordat för hittegodslagens del.

I fråga om ändringarna i flyttningslagen har jag samrått med chefen för
kommunikationsdepartementet.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.1

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 november 1969.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet den 30 oktober 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen (1938: 121)
om hittegods och 2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon
i vissa fall.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av hovrättsassessorn Helga Rossipal.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i lagen om hittegods

Förslaget avser förkortning av vissa preklusionstider som finns angivna
i lagen om hittegods.

De rättsliga frågor som kan uppkomma i förevarande sammanhang torde
i flertalet fall sällan ställas på sin spets, eftersom värdet av hittegods oftast
är ringa och polisen i sin befattning med hittegods i flera avseenden,
t. ex. i fråga om sättet att underrätta rättsägare och beträffande försäljning
av hittegodset, har ett visst utrymme att förfara efter omständigheterna.
Detaljreglerna i lagstiftningen om hittegods har såtillvida ett begränsat
praktiskt intresse. Stundom kan emellertid hittegods ha ett stort värde och
frågan vem hittegodset slutligen skall tillfalla —- ägaren, upphittaren eller
staten -—- blir då ekonomiskt betydelsefull för intressenterna. Det är därför
nödvändigt att reglerna utformas under hänsynstagande till att de måste utgöra
ett tillräckligt underlag för att lösa de konflikter som kan uppstå i sådana
fall, trots att dessa ej förekommer ofta i praktiken.

Vid preklusion av rättigheter är av betydelse icke blott preklusionstidens
längd utan även den tidpunkt från vilken tidsfristen skall räknas. Entydiga

Kmigl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

bestämmelser i sistnämnda avseende blir särskilt viktiga när preklusionstiden
är kort. Då i förevarande lagstiftningsärende föreslås mycket korta
preklusionstider, både i fråga om den rätt som ägare av upphittat föremål
har till detta och beträffande upphittares rätt, synes frågan om hur utgångspunkten
för dessa tidsfrister skall fastställas påkalla särskild uppmärksamhet.

De tidsfrister det här gäller avser dels ägarens rätt i fall när denne är
okänd, dels ägarens rätt i fall när han är känd och dels upphittarens rätt.

Vad först angår preklusionstiden för okänd ägare märkes att denna frist
— för närvarande sex och enligt förslaget tre månader — icke räknas från
det kungörande av fyndet som polismyndighet enligt 1 § andra stycket är
skyldig att företa utan från den tidpunkt då fyndet anmäldes hos polismyndighet,
4 §. Anledningen härtill är, enligt vad som uttalades vid lagens
tillkomst, att viss form inte föreskrivits för fyndets kungörande; det tilllades
att detta inte synes innebära någon obillighet mot ägaren, då han på
grund av lagens regler vet att han bör vända sig till polismyndighet med
förfrågan om förlorat gods (NJA II 1938 s. 752 och 754). Med den nu föreslagna
ändringen beträffande preldusionstidens längd måste ägaren alltså
räkna med att han kan gå miste om sin rätt redan tre månader från det han
förlorade godset. I detta sammanhang kan anmärkas att med uttrycket i
4 § »Varder ägare till hiltegodset ej känd» tydligen närmast åsyftas att
ägaren ej blivit känd för den polismyndighet hos vilken fyndet anmälts.
Men förlusten av en sak kan ha anmälts hos en annan polismyndighet
exempelvis om ägaren är bosatt på en annan ort än den där saken hittades.
I sådana fall kan inträffa att förstnämnda polismyndighet, i ovetskap om
anmälningen av förlusten, handlägger ärendet såsom om ägaren inte är
känd. — Den nu föreslagna förkortningen av preklusionstiden för okänd
ägare kan medföra ökade risker för att hittegodsets ägare lider rättsförlust.
Med hänsyn till vad departementschefen anfört till stöd för förslaget i
denna del anser lagrådet dock — ehuru inte utan tvekan — att förslaget
bör kunna godtas.

Vad härefter angår preklusionstiden för känd ägare och för upphittafe
—- denna är i båda fallen för närvarande tre månader och enligt förslaget
en månad — föreskriver 4 § att tiden räknas, när det gäller ägaren från det
denne av polismyndigheten underrättats om fyndet och när det gäller upphittaren
från polismyndighetens anmaning till honom att betala polismyndighetens
kostnader i anledning av fyndet. Om sättet för underrättelse och am
maning finns i tillämpningSkungörelsen endast bestämmelser att meddelande
bör ske genom rekommenderat brev, om inte annat sätt finnes lämpligare.

Frågan om innebörden av bestämmelsen att preklusionstiden räknas från
det att ägaren underrättats om fyndet har inte direkt behandlats i förarbetena
till lagen. I den departementspromemoria, som låg till grund för lag -

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 åt 1969

stiftningen, angavs emellertid i anslutning till promemorians förslag i här
ifrågavarande avseende att endast underrättelse av polismyndighet, ej underrättelse
av upphittaren eller på annan väg erhållen kännedom om fyndet,
bör tillerkännas verkan beträffande preklusion. Det framhölls i anslutning
härtill att även i det fall att ägaren, då fyndet göres, är känd för upphittaren
och av denne underrättas om fyndet (jfr 1 § första stycket andra
punkten) upphittaren bör, om ägaren ej löser godset, kunna senare anmäla
fyndet hos polismyndigheten som genom underrättelse till ägaren kan bringa
preklusionstiden att löpa (NJA II 1938 s. 753). Promemorians förslag till
lagstiftning godtogs på denna punkt av departementschefen med den mindre
ändringen, att ägaren skulle gå förlustig sin rätt till godset om han ej kommer
inom tre månader från det han av polismyndigheten underrättats om
fyndet medan han enligt promemorians förslag inom tre månader skulle
ha underlåtit »att lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman» (a.a.
s. 754). Det torde med anledning av vad sålunda förekommit få antas att
lagstiftaren avsett att tämligen stränga krav bordd uppställas på arten av
den underrättelse från polismyndighetens sida som skall ligga till grund
för bestämmande av preklusionstidens utgångspunkt.

I förevarande remissprotokoll har departementschefen anfört att preklusionsfristerna
räknas från det att vederbörande rättsägare fått del av
polismyndighetens underrättelse resp. anmaning. Detta uttryckssätt synes
ge vid handen att lagens innebörd anses vara att preldusionstid icke börjar
löpa förrän polismyndighetens meddelande kommit vederbörande till handa.

Huruvida lagen verkligen är att förstå så att preklusionstid inte under
några omständigheter kan börja löpa om vederbörande ej personligen fått
del av meddelandet är dock i någon mån tveksamt. Lagens mening skulle
kunna vara den, att preklusionstid i vissa fall börjar löpa även om så icke
är händelsen men t. ex. sådana åtgärder som enligt 33 kap. rättegångsbalken
konstituerar delgivning har iakttagits. Hos lagrådet har upplysts att tilllämpningsbestämmelserna
i praktiken i Stockholm tillämpas så, att om
rekommenderat brev ej återkommer, underrättelse resp. anmaning anses
ha ägt rum. I många fall sänds underrättelse i vanligt lösbrev, och även då
anses underrättelse ha ägt rum om brevet ej återkommer. I fall då brev
som här avses återkommer söker man finna vederbörandes nya adress. Får
man reda på denna, sänds nytt brev. Om praxis i övriga delar av landet saknas
uppgifter.

Emellertid är i förevarande fall fråga om en principiellt så betydelsefull
rättsföljd som preklusion, och denna kan i det enskilda fallet, såsom inledningsvis
påpekats, gälla rätten till hittegods av betydande värde. Lagrådet
anser för sin del att bestämmelsen bör tolkas så att preklusionsfrist ej
börjar löpa förrän polismyndighetens meddelande kommit rättsägaren till
handa. Denna tolkning stämmer också bäst med det i 4 § använda uttrycket
»tre månader från det han av polismyndighet underrättats» (jfr motsvaran -

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

de uttryck 7 § flyttningslagen »från det ägaren mottog underrättelse om
flyttningsbeslutet»).

Det kan anmärkas att denna ståndpunkt innebär att i vissa, låt vara sällsynta
fall preklusionsfrist ej börjar löpa trots att polismyndigheten vidtagit
föreskrivna åtgärder, och att preklusion sålunda aldrig inträder. Det
är å andra sidan tydligt att polismyndigheten i dessa fält ej kan för all framtid
bevara hittegodset; den omständigheten att preklusion inte inträtt kan
ej vara hinder för att godset säljes med stöd av 2 §, om förutsättningar för
sådan försäljning föreligger.

Med den uppfattning i fråga om utgångspunkten för de nu berörda preklusionsfristerna
som lagrådet här redovisat har lagrådet ej något att erinra
mot att dessa förkortas på det sätt som föreslagits.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dyttning av fordon i vissa fall

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenlen, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 7 november 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande samt hemställer att Kungl.
Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten