Kungl. Maj:ts proposition nr 16 är 1961 (Proposition 1961:16)

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 är 1961

Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan m. in.; given
Stockholms slott den 16 december 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (p. 1) om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret 1961/62
medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare hemställes
(p. 2) om vidgat bemyndigande i fråga om avskrivning av vissa fordringar.
Härjämte underställes riksdagens prövning (p. 3—11) nio frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet.

1—1582 60 Bihany till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Utdrag av protokoll över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december
1960.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, vissa frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan och anför härutinnan följande.

I propositionen 1960:26 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1960/61 avgöra dels frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller
skada å krigsmakten tillhörig eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd
egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som grundade
sig på kronans regressrätt mot förare av kronans eller av kronan med nyttjanderätt
innehaft motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna,
allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstege
5 000 kronor. Sedan statsutskottet i utlåtande 1960: 33 hemställt, att riksdagen
måtte bifalla framställningen, anmälde riksdagen i skrivelse 1960: 97, att
riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet föreslagit.

Med stöd av detta och tidigare erhållet liknande bemyndigande har Kungl.
Maj:t — med beaktande av vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 155 —
under år 1960 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår av
en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll (motsvarande
förteckningar över likartade, med stöd av riksdagens tidigare bemyndiganden,
avgjorda ärenden återfinns såsom bilagor till propositionerna
1946:82, 1947:56, 1948:46, 1949:145, 1950:74, 1951:57, 1952:54,
1953:45, 1954:44, 1955:41, 1956:36, 1957:6, 1958:41, 1959:25 samt
1960: 26).

Nu ifrågavarande ärenden uppgår visserligen icke till samma betydande
antal som under åren närmast efter beredskapstidens slut. Ärendenas art

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 11)61 3

synes dock motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes, om dessa
frågor i viss utsträckning kan avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill
bör enahanda bemyndigande som under budgetåret 1960/61 utverkas även
för budgetåret 1961/62.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1961/62
avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig
eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd egendom,
dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som grundar
sig på kronans regressrätt mot förare av kronans eller av
kronan med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg etc.
enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans
fordran i det särskilda fallet icke överstiger femtusen
kronor.

1952 års riksdag medgav (prop. 1952:225 punkt 2; rskr. 1952:418)
att Kungl. Maj :t finge bemyndiga försvarets civilförvaltning att i samråd
med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, utan hinder av gällande
författningsbestämmelser angående avskrivning av kronans fordringar, besluta
om avskrivning av till ämbetsverkets advokatfiskal för bevakning och
indrivning överlämnad fordran till belopp ej överstigande 500 kronor, beträffande
vilken antingen omständigheterna gåve vid handen, att vederbörande
icke kunde betala sin skuld och enligt ämbetsverkets bedömande ingen
eller ringa möjlighet förelåge att framdeles uttaga betalning, eller ock åtgärder
för fordringens bevakande och indrivande bedömdes förenade med arbete
och kostnader i sådan utsträckning, att åtgärderna ej voro ekonomiskt lönande,
allt såvitt dylika åtgärder ändock icke ansåges påkallade av andra än
ekonomiska förhållanden. Kungl. Maj:t har genom brev den 5 december
1952 lämnat civilförvaltningen bemyndigande i enlighet härmed.

I skrivelse den 31 maj 1960 har försvarets civilförvaltning, efter samråd
med fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen,
hemställt om bemyndigande för civilförvaltningen dels att i den ordning,
som i övrigt föreskrives i kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106)
angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar
samt förenämnda brev den 5 december 1952, ensamt besluta om avskrivning
av fordran, till kapitalbelopp ej överstigande 10 000 kronor enligt kungörelsen
eller 1 000 kronor på grund av brevet, dels ock att antaga ackord beträffande

4 Kurigl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

kronans fordran i kommersiellt förhållande med avstående av högst 10 000
kronor i varje fall.

Civilförvaltningen har till närmare motivering av sin hemställan anfört
följande:

Genom bemyndigandet den 5 december 1952 hade arbetet på indrivningsdetaljen
inom ämbetsverkets juridiska byrå underlättats till båtnad för dess
verksamhet i övrigt, men de erfarenheter som indrivningsverksamheten
lämnat gåve vid handen, att dess utfall skulle — med vidgad befogenhet till
avskrivning — kunna bliva än gynnsammare. Genom avskrivning, på grund
av dylik befogenhet, av fordran för vilken kronans utsikt att få betalning
syntes ringa eller ingen, skulle mycken tid sparas. Tillgänglig arbetskraft
skulle då mera kunna koncentreras på indrivning av sådana fordringar, beträffande
vilka utsikten till likvid vore större. Erfarenheten hade givit vid
handen, att en nyligen tillkommen fordran vore avsevärt lättare att indriva
än en sådan, vars uppkomst låge längre tillbaka i det förflutna. Avseende
borde emellertid icke fästas allenast vid belopp, som sålunda kunde inflyta.
Att beakta vore även, att en benägenhet hos gäldenär att i vissa fall bortse från
skuld till eller avtal med kronan skulle kunna motverkas genom mera omedelbara
och energiska åtgärder i nytillkomna mellanhavanden, varigenom
indrivningsarbetet indirekt skulle främjas.

Förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av
extra ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål torde kunna åberopas
till stöd för avskrivning av fordran endast då varje rättslig möjlighet till
dess utfående visades vara utesluten. Den befogenhet att avskriva fordran
som lämnats genom kungörelsen den 29 september 1911, nr 106, och förenämnda
brev den 5 december 1952 vore även jämförelsevis snävt begränsad.
Civilförvaltningen hade därför alltjämt att bevaka ett antal fordringar av
äldre datum för vilka betalning sannolikt icke kunde erhållas. På förut angivna
skäl syntes i första hand angeläget att avföra ärenden angående dylika
fordringar. Därnäst i angelägenhetsgrad komme önskemålet att kunna avsluta
behandlingen av ärenden rörande ett antal fordringar av yngre datum, som
för närvarande icke heller kunde avskrivas. I avvaktan på pågående utredning
syntes lämpligt att utgå från den befogenhet att avskriva fordran enligt
system, som medgivits i Kungl. Maj ds berörda kungörelse och brev. Med
hänsyn till bland annat prisnivåns höjning, sedan nämnda bestämmelser
utfärdats, förefölle det rimligt att avskrivning av fordran skulle kunna ske,
med stöd av kungörelsen intill ett högsta belopp av 10 000 kronor samt på
grund av brevet intill högst 1 000 kronor. Befogenhet att avskriva fordran
borde tillkomma civilförvaltningen, utan skyldighet att samråda. Även ackord
borde kunna få biträdas till ett belopp av 10 000 kronor.

Civilförvaltningen har i bilaga till skrivelsen förtecknat 173 fordringar med
ett sammanlagt kapitalbelopp om cirka 730 000 kronor, vilka uppkommit till
och med år 1945 — således i stort sett till och med beredskapsårens slut —
och vilka icke kunnat avskrivas trots att fortsatt sysslande med dem enligt
ämbetsverkets mening icke torde medföra betalning. Civilförvaltningen har
vidare i sin skrivelse redovisat en detalj översikt över indrivningsdetaljens
arbetsbelastning samt resultat i influtna medel under senare år. Av översikten

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

inhämtas, bland annat, att för kalenderåret 1953 inbetalats 115 852 kronor
enligt 2 217 redovisade ärenden samt att antalet anhängiga ärenden den 31
december 1953 uppgick till 7 800. För kalenderåret 1959 utgjorde det inbetalade
beloppet 204 961 kronor enligt 1 257 redovisade ärenden och antalet
anhängiga ärenden uppgick den 31 december 1959 till 4 150.

Riksräkenskapsuerket anför i utlåtande den 29 juni 1960: Enligt riksräkenskapsverkets
mening bör, i avvaktan på resultatet av pågående utredning om
formerna för eftergift och avskrivning beträffande statens fordringar, några
ändringar, som i princip innebär avsteg från försvarets civilförvaltnings nuvarande
befogenheter att avskriva kronans fordringar, för närvarande ej vidtagas.
Med hänsyn till inom försvaret rådande särskilda förhållanden vill
ämbetsverket dock ej motsätta sig att det åt civilförvaltningen genom brev den
5 december 1952 lämnade bemyndigandet att avskriva vissa kronans fordringar,
under i övrigt oförändrade förutsättningar, utsträckes till att avse
belopp ej överstigande 1 000 kronor.

Statens sakrevision uttalar i utlåtande den 29 augusti 1960: Med hänsyn till
förenämnda utredning anser sig ämbetsverket förhindrat att tillstyrka framställningen
om vidgade befogenheter för civilförvaltningen att avskriva fordringar.
Praktiska skäl synes dock tala för att civilförvaltningen erhåller
möjlighet att avskriva vissa i bilagan till framställningen upptagna fordringar.
Dessa är samtliga av gammalt ursprung; flertalet hänför sig således till
beredskapsåren under det att vissa härstammar ända från 1920-talet.
Därest civilförvaltningen bemyndigades att avskriva de i bilagan upptagna
fordringar, vilkas kapitalbelopp uppginge till högst 2 500 kronor, skulle
antalet äldre bevakningsärenden nedgå till en tredjedel av den nuvarande
volymen, innebärande en engångsavskrivning av i runt tal 200 000 kronor.
Sakrevisionen föreslår att ett dylikt bemyndigande lämnas civilförvaltningen.

Utredningen angående redogöraransvaret in. m. ansluter sig i utlåtande den
10 oktober 1960 till riksräkenskapsverkets förslag och tillstyrker att bemyndigandet
enligt brevet den 5 december 1952 att avskriva vissa fordringar, under
i övrigt oförändrade förutsättningar, utsträckes till att avse belopp ej överstigande
1 000 kronor.

Departementschefen

Det avskrivningsbemyndigande, som lämnades år 1952, har visat sig
otillräckligt. Civilförvaltningen betungas till följd härav av en synnerligen
betydande, emellanåt påtalad, balans av fordringsärenden av vilka många
härrör från beredskapstiden. Det torde vara utsiktslöst att erhålla betalning
för den övervägande delen av dessa fordringar. Bevakningsarbetet med dem
är synnerligen tidsödande och medför betydande och onödiga utgifter. Ur
rationell arbets- och kostnadssynpunkt vore det därför synnerligen önskvärt,
om ämbetsverket bereddes tillfälle till vidgad avskrivning av dylika i stor ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

sträckning relikta ärenden. Härigenom kunde arbetet bättre inriktas på fordringar
med större likvidutsikt. — Med den av riksräkenskapsverket angivna
gränsen om 1 000 kronor skulle en betydande och praktisk avskrivning kunna
genomföras. Jag föreslår därför, att ifrågavarande bemyndigande vidgas till
att avse rätt att på i övrigt oförändrade villkor avskriva fordran till belopp
ej överstigande 1 000 kronor. I övrigt anser jag, i likhet med myndigheterna,
att — i avvaktan på resultatet av förenämnda utredning — ytterligare åtgärder
icke för närvarande bör vidtagas. Samråd bör således fortfarande ske med
vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kungl. Maj ds bemyndigande den 5 december 1952 för
försvarets civilförvaltning att på vissa villkor besluta om avskrivning
av till ämbetsverkets advokatfiskal för bevakning och
indrivning överlämnad fordran till belopp ej överstigande 500
kronor må — på i övrigt oförändrade villkor — vidgas till att
avse fordran till kapitelbelopp ej överstigande 1 000 kronor.

Vid Östgöta luftvärnsregemente inträffade den 26 juni 1956 en olyckshändelse
vid en övning för befälselever, avseende påfyllning och tömning av
magasin för kulsprutepistol. Vid olyckan tillfogades värnpliktige E. K. T.
Winkler kroppsskada genom två skott, som avlossades av värnpliktige
K. Löfqvist. Olyckan föranleddes av att Löfqvist, efter det han fyllt magasinet
med ammunition, utan order satt i magasinet och felaktigt gjort samma rörelse
med slutstycket som vid tömning av mausergevär.

Genom lagakraftvunnen dom den 1 mars 1958 förpliktade Göta hovrätt
kronan och överfuriren B. M. Karlsson, som ledde övningen, att solidariskt
utgiva ersättning till Winkler för sveda och värk med 3 000 kronor jämte fem
procent ränta därå från den 19 juni 1957 tills betalning skedde samt att likaledes
solidariskt ersätta Winklers kostnader för inställelse och resor ävensom
statsverkets kostnader för Winklers fria rättegång. I domen uttalade hovrätten
bland annat: Då eleverna överlag måhända icke haft klart för sig hur tömningen
av magasin skulle utföras, hade Karlsson bort antingen tillse att de
värnpliktiga före övningen med magasinen lagt från sig vapnen utom räckhåll
eller ock giva uttrycklig order om att magasinen icke finge insättas i vapnen.
Av utredningen finge anses framgå, att Karlsson icke vidtagit någon av de nu
angivna åtgärderna. Härigenom måste Karlsson anses ha brustit i fullgörandet
av de skyldigheter som åvilat honom i hans egenskap av övningsledare och
finge anses ha vållat Winklers skador. Kronan hade att svara för de skador,
Karlsson vållat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Winkler har i samband med rättegången förbehållits rätt att i särskild
rättegång föra talan om ersättning för sveda och värk för tiden från och med
den 1 januari 1957 samt för förlorad arbetsförtjänst, läkarkostnader m. m.
och framtida men.

I en den 20 juli 1959 dagtecknad skrift har Karlsson anhållit om befrielse
från all ersättningsskyldighet gent emot kronan på grund av olyckan. Han
framhåller att redan det nu utdömda beloppet är av en sådan storleksordning,
att gäldandet av detsamma skulle sätta honom och familjen i en ekonomiskt
ohållbar situation. I samband härmed påpekar Karlsson, att åklagarmyndigheterna
efter verkställd utredning icke funnit anledning föra talan mot honom.

Av en den 17 augusti 1959 dagtecknad skrivelse från chefen för Östgöta
luftvärnsregemente inhämtas att Karlsson är gift och har tre barn i åldern sju,
fem och ett år, att hans månadslön utgör 977 kronor, att han ej har någon förmögenhet
eller några skulder samt att han är mycket ambitiös och dugande
och med anledning härav sedan ett flertal år varit placerad i kvalificerad
instruktörsbefattning vid regementet.

Försvarets civilförvaltning tillstyrker i utlåtande den 15 december 1959 viss
befrielse och anför därvid:

Karlsson synes sakna förmåga att erlägga någon väsentlig del av det förhållandevis
stora skadeståndet om 3 000 kronor. Den skadeståndsskyldighet,
som framledes kan komma att uppstå, torde uppgå till ett avsevärt högre
belopp än det nu utdömda. Det må framhållas, att vållandet icke medfört
åtal för tjänstefel. På grund härav synes det befogat, att Karlsson medgives
lättnad i betalningsskyldigheten gentemot kronan i anledning av att han i
domen förpliktats att solidariskt med kronan utgiva skadestånd och rättegångskostnader
till Winkler. Ett sådant tillmötesgående skulle kunna få den
formen, att Karlsson, därest han inom av Kungl. Maj:t bestämd tid inbetalar
förslagsvis 300 kronor, befrias från skyldighet att till kronan återgälda återstoden
av de genom förevarande dom utdömda beloppen. Beträffande belopp,
för vilka ersättningsskyldighet till kronan framdeles kan uppkomma för
Karlsson, torde frågan om befrielse därutinnan i sinom tid få göras till föremål
för prövning efter särskild ansökan av Karlsson.

Statskontoret uttalar i utlåtande den 23 januari 1960 att ämbetsverket, med
beaktande av att åtal mot Karlsson för tjänstefel icke blivit ifrågasatt, anser
sig kunna tillstyrka bifall till civilförvaltningens förslag.

Departemen tschefen

Genom tillfällig underlåtenhet som övningsledare vid en vapendemonstration
har Karlsson ådragit sig en relativt betydande ersättningsskyldighet.
Något åtal i anledning av det inträffade har icke ifrågasatts. Med hänsyn
härtill och till Karlssons betydande försörjningsbörda anser jag det skäligt,
att Karlsson befrias från ersättningsskyldighet till kronan—således även från
framdeles uppkommande ersättningsskyldighet — mot inbetalning av det
belopp myndigheterna föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att B. M. Karlsson, därest han inom tid som Kungl. Maj:t
bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av
300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förenämnda händelse den 26 juni 1956.

Den 22 oktober 1942 inträffade inom Karlskrona kustartilleriregementes
etablissement en olyckshändelse i samband med rengöring av en kulspruta.
Värnpliktige J. A. Peterson, som skulle svara för att kulsprutan efter skarpskjutning
plundrades, hade underlåtit detta, oaktat han dessutom varit den
siste som skjutit med vapnet. När senare en annan värnpliktig skulle rengöra
pjäsen, brann ett skott av och sårade värnpliktiga K. O. L. Sandberg, C.
Andersson och M. Pettersson.

I anledning av olyckshändelsen dömde krigshovrätten genom lagakraftvunnet
utslag den 22 juni 1943 J. A. Peterson för försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt till disciplinstraff av tio dagars vaktarrest samt för vållande till
sådana kroppsskador som avses i 14 kap. 10 och 12 §§ allmänna strafflagen
att utgiva 30 dagsböter om en krona 50 öre. Härjämte förpliktades J. A.
Peterson att till M. Pettersson utgiva ersättning för sveda och värk med 100
kronor. Riksförsäkringsanstalten förbehölls rätt att mot J. A. Peterson föra
särskild talan om ersättning för vad anstalten kunde komma att utgiva i anledning
av olycksfallet, varjämte Sandberg, Andersson och M. Pettersson,
förbehölls rätt till särskild talan mot J. A. Peterson, Sandberg och Andersson
för framtida men samt sveda och värk och M. Pettersson för framtida men.

Sandberg, som av allmänna medel erhållit ersättning för sina skador
till följd av olyckan, har till kronan överlåtit sin rätt till ersättning av
J. A. Peterson.

Försvarets civilförvaltning har jämlikt Kungl. Maj ds beslut den 14 oktober
1949 och den 12 maj 1950 (prop. 1950: 75 och rskr. 117) till Sandberg utgivit
ersättning för sveda och värk samt framtida men m. in. ävensom livränta med
tillhopa 17 288 kronor 64 öre.

Riksförsäkringsanstalten har till och med den 5 februari 1960 till Sandberg
utgivit ersättning enligt militärersättningsförordningen med 49 056 kronor
17 öre, varjämte kapitalvärdet per den 6 februari 1960 av fastställd framtida
livränta beräknats till 50 377 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har till Andersson utgivit ersättning enligt militärersättningsförordningen
med 979 kronor 40 öre.

J. A. Peterson har i en den 23 december 1959 dagtecknad skrift anhållit
att bliva befriad från skyldighet att ersätta de belopp, som kronan på grund
av olycksfallet utgivit eller komme att utgiva till Sandberg och Andersson, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

har J. A. Peterson därvid anfört i huvudsak följande: Han vore född den
17 juli 1898, gift och hade en adertonårig dotter, som studerade. Han vore
anställd som lagerbiträde. Inkomsten under år 1958 hade uppgått till 8 352
kronor samt dittills under år 1959 till 9 293 kronor. Hustrun vore småskollärarinna
med en årslön av cirka 12 000 kronor. Makarna hade icke någon
förmögenhet. Han hade med hänsyn till familjens ekonomiska ställning icke
någon möjlighet att fullgöra betalningsskyldigheten gentemot kronan.

Riksförsäkringsanstalten har i ett den 12 februari 1960 dagtecknat yttrande
uppgivit, att krav framställts av anstalten men att J. A. Peterson icke erlagt
någon betalning samt att anstalten med hänsyn huvudsakligen till de omständigheter
varunder olycksfallen inträffat icke ansåge sig böra framställa någon
erinran mot att J. A. Peterson till det väsentliga befriades från sin ersättningsskyldighet
gentemot anstalten.

Försvarets civilförvaltning har i yttrande den 29 mars 1960 tillstyrkt
befrielse för J. A. Peterson mot inbetalning av förslagsvis 1 000 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 30 april 1960 förklarat sig icke ha något
att erinra mot bifall till ansökningen på sätt civilförvaltningen föreslagit.

Departementschefen

Genom försummelse under militärtjänstgöring år 1942 har J. A. Peterson
vållat svår kroppsskada och ådragit sig en skuld till statsverket, som överstiger
100 000 kronor. Med hänsyn till J. A. Petersons ålder och inkomstförhållanden
torde han icke ha möjlighet att fullgöra annat än en mindre
del av ersättningsskyldigheten. Jag finner det därför skäligt att J. A Peterson
i enlighet med myndigheternas förslag befrias från ersättningsskyldighet
till kronan, om han inbetalar ett belopp av 1 000 kronor.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att .1. A. Peterson, därest han inom tid som Kungl. Maj:t
bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 1 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förenämnda händelse den 22 oktober
1942.

Under tjänstgöring vid Värmlands regemente råkade dåvarande distinktionskorpralen
A. G. Lindahl den 14 september 1908 genom oförsiktighet
skada en värnpliktig medelst ett vådaskott. Genom domstolsutslag den 28
september 1909 förpliktades Lindahl att utgiva ersättning till den skadade,
bland annat livsvarig livränta med 300 kronor för år. Då Lindahl icke
förmådde betala skadeståndet samt riksförsäkringsanstalten uttalat, att skadan,
om den bedömts enligt 1901 års lag angående ersättning för skada

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 dr 1961

till följd av olycksfall i arbete, bort berättiga till en årlig livränta av 45
kronor, har Kungl. Maj:t genom beslut den 28 oktober 1910 tillerkänt den
skadade årlig livränta med 45 kronor från och med den 1 juni 1909 mot
skyldighet för den skadade att till kronan överlåta sin fordran mot Lindahl.
Från och med år 1931 höjdes livräntan till 101 kronor och 25 öre för år
mot enahanda fordringsöverlåtelse. Överenskommelse om dylik överlåtelse
har träffats mellan kronan och den skadade.

Lindahl har återgäldat kronan vad kronan utgivit till den skadade för
åren 1909—1930 ävensom viss del av det för tiden därefter utgivna beloppet.
I bouppteckningen efter Lindahl, som avled den 6 januari 1959, upptogs
kronans resterande fordran som skuld.

I en den 15 januari 1959 dagtecknad skrift har advokaten R. Gottfarb
såsom ombud för dödsboet anhållit om befrielse från nämnda skuld och
därvid anfört i huvudsak följande: Lindahl hade efterlämnat endast en son,
som vore sjuklig och levde under bekymmersamma förhållanden. Dödsboet
torde icke komma att utvisa annan behållning än lösöreboet. Försvarets
civilförvaltning hade för kronans fordran låtit utmäta överskjutande preliminär
skatt enligt 1958 års taxering. Då skulden nu vore femtio år gammal,
borde den kunna efterskänkas.

Sedermera har Gottfarb den 7 mars 1960 meddelat, att den avlidnes son
numera, efter flera års sjukdom, ginge provår som lärare, att han vore gift,
att makarna hade ett barn, att deras skulder uppginge till cirka 12 000 kronor
samt att även hustrun genomginge utbildning.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 13 september 1960 i huvudsak
följande: Vid Lindahls frånfälle utgjorde hans återstående skuld till
kronan 1 770 kronor 62 öre. Riksförsäkringsanstalten har fortsatt med utbetalning
av livränta till den skadade. Med hänsyn till dödsboets ställning och
sonens ekonomiska omständigheter anser civilförvaltningen, att det skäligen
icke bör ifrågakomma att utkräva ifrågavarande skuld, varför ämbetsverket
föreslår befrielse.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 13 oktober 1960 till vad civilförvaltningen
föreslagit.

Departemen tschefen

Kronans regressfordran på grund av ifrågavarande skada har utkrävts ända
sedan år 1909 och till större delen guldits. I likhet med myndigheterna anser
jag, att dödsboet bör befrias från återstående ersättningsskyldighet till
kronan.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att dödsboet efter A. G. Lindahl befrias från återstående
ersättningsskyldighet till kronan på grund av förenämnda
händelse den 14 september 1908.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Under tjänstgöring som städerska vid Dalregementet vållade Helga Dorotea
Högman den 21 maj 1954 brand inom en expeditionsbyggnad. Branden uppkom
genom att Helga Högman på morgonen, då hon lämnade lokalerna,
glömde att draga ur kontakten till en elkastrull, i vilken hon kokat kaffe.

Genom lagakraftvunnen dom den 14 september 1954 dömde rådhusrätten i
Falun Helga Högman att för allmänfarlig vårdslöshet utgiva 35 dagsböter om
två kronor till kronan. Härjämte förpliktades Helga Högman att till kronan
utgiva ersättning med 24 897 kronor 33 öre jämte fem procent ränta därå från
den 2 september 1954 tills betalning skedde, varjämte kronan förbehölls rätt
att i mån av befogenhet föra ytterligare ersättningstalan. Vidare förpliktades
Helga Högman att ersätta statsverket med 150 kronor för det arvode, som
tillerkänts hennes offentlige försvarare.

I en den 17 april 1959 dagtecknad skrift har Helga Högman, som är född
den 1 januari 1888 och änka sedan år 1926, anhållit att bliva befriad från
ersättningsskyldighet på grund av branden och har därvid anfört i huvudsak
följande:

Det hade visat sig, att det utdömda beloppet icke var tillräckligt som ersättning
för reparationer på den hrandhärjade byggnaden. Försvarets civilförvaltning
föranstaltade om värdering av de ytterligare kostnader som erfordrades
för att reparera byggnaden. Civilförvaltningen angav dessa ytterligare
kostnader till 66 978 kronor 58 öre jämte 5 procent ränta från den 5 mars
1956, å vilket belopp jag på framställning av civilförvaltningen utfärdade en
betalningsförbindelse. Min skuld till kronan utgör alltså tillhopa 91 875 kronor
91 öre jämte räntor. Jag har icke den ringaste möjlighet att utbetala
nämnda belopp. Jag är 71 år gammal, klen och orkeslös samt kan icke utföra
något inkomstgivande arbete numera. Mina enda tillgångar utgöres av cirka
2 000 kronor å bank jämte obetydligt och praktiskt taget värdelöst husgeråd.
Jag åtnjuter folkpension med 304 kronor i månaden, inberäknat hyreshjälp.

Försvarets civilförvaltning har — efter inhämtande av yttrande från
fortifikationsförvaltningen och arméintendenturförvaltningen — i skrivelse
den 9 februari 1960 tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 5 mars 1960 förklarat sig icke ha något
att erinra mot bifall till ansökningen.

Departementschefen

Med hänsyn till Helga Högmans ålder, klena hälsa och svaga ekonomi föreslår
jag, att hon befrias från ersättningsskyldighet till statsverket.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Helga Dorotea Högman befrias från ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förenämnda händelse den 21 maj
1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1961

Den 22 februari 1944 nedbrann ett bostadshus i Brännland, varvid bland
annat ett kronan tillhörigt förråd av signalmateriel förstördes. Branden uppkom
genom att Ella Milred Emelia Ehrenström, som bodde i huset, slagit
nybrunnen aska i en pappkartong.

Genom lagakraftvunnet utslag den 3 maj 1944 dömde Umeå domsagas
häradsrätt Ella Ehrenström att böta 50 dagsböter om en krona för det
hon ouppsåtligen genom vårdslöshet vållat eldskadan. Härjämte förpliktades
Ella Ehrenström att utgiva skadestånd till kronan med 19 416 kronor
68 öre för signalmaterielen.

Ella Ehrenström har i en den 15 april 1959 dagtecknad skrift anhållit om
befrielse från skadeståndsskyldighet eller alternativt att skadeståndet måtte
nedsättas. I ansökningen anföres att Ella Ehrenström, som är född år 1918
och till yrket är barnmorska, under en längre tid varit tjänstledig på grund av
sjukdom, att hon under tillfällig tjänstgöring uppbär en lön av 1 131 kronor
per månad, att hon åtnjuter bidragsförskott för ett underårig! barn med 60
kronor per månad samt att till gäldande av skadeståndet ett belopp av 354
kronor, avseende överskjutande skatt, utmätts hos henne.

Av ansökningen och handlingarna i övrigt inhämtas i huvudsak följande:
Ella Ehrenström är frånskild sedan år 1945 och har tre barn i äktenskapet.
Det äldsta barnet har egen inkomst. De båda andra barnen om 16 och 17 år
går i skolan och saknar inkomst. Då mannen icke betalat något underhållsbidrag
för barnen, har Ella Ehrenström nödgats söka bidragsförskott från
barnavårdsnämnden. Ella Ehrenström åtnjuter icke för egen del något underhållsbidrag
från mannen. Hon äger inget sparkapital men har däremot skulder
om cirka 2 300 kronor. Årsinkomsten som barnmorska beräknas i normala
fall till 13 500 kronor per år. Hon har emellertid varit sjuk sedan ganska
lång tid tillbaka och frånkopplad sitt ordinarie arbete sedan hösten 1957.
Ella Ehrenström har räknat med att få börja sitt ordinarie arbete den 1 augusti
1960. Hennes sjukdomstillstånd hade betecknats som manodepressivt.

Försvarets civilförvaltning har i yttrande den 27 oktober 1959 — med
förmälan att av skulden till kronan numera återstode 19 062 kronor 68
öre — uttalat, att ämbetsverket med hänsyn till vad som framkommit
rörande Ella Ehrenströms ekonomiska och personliga förhållanden ansåge
sig böra föreslå befrielse från återstående ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 14 november 1959 icke något att erinra
mot bifall till civilförvaltningens förslag.

Departementschefen

Ella Ehrenström har år 1944 genom vårdslöshet vållat brand och med anledning
härav förpliktats utgiva ett betydande skadestånd till kronan. Av
skadeståndet har endast ett mindre belopp erlagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

Med hänsyn till Ella Ehrenströms betydande försörjningsbörda och hennes
hälsotillstånd bör hon, såsom myndigheterna föreslagit, befrias från återstående
ersättningsskyldighet till kronan.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Ella Milred Emelia Ehrenström befrias från återstående
ersättningsskyldighet till kronan på grund av Umeå domsagas
häradsrätts utslag den 3 maj 1944.

Sjökaptenen E. V. Pettersson utförde den 26 november 1957 med en Göteborgs
bogserings- och bärgningsaktiebolag (Röda bolaget) tillhörig bogserbåt
bogsering av jagaren Stockholm västerut över Rivöfjord och Hakefjord. Vid
Rrandnäsbrottens fyr lick bogserfartvget och jagaren grundkänning i samband
med kursavvikelse, varvid jagaren skadades. Kostnaderna för reparation av
jagaren uppgick till 202 500 kronor.

Sedan ansvars- och ersättningstalan förts mot Pettersson meddelade rådhusrätten
i Göteborg dom den 28 september 1959. Av domen framgår följande.
Pettersson hade, oavsett om strömförhållandena varit anledning till kursavvikelsen,
tidigare än som skett bort iakttaga, att bogseraren börjat stäva
babord hän i sådan grad att risk förelegat att komma för nära fyren. I följd
av denna ouppmärksamhet hade av Pettersson vidtagna åtgärder för undvikande
av grundkänning kommit för sent. Pettersson finge därför anses ha genom
försummelse vållat sjöolyckan. Jämlikt sjölagen dömdes Pettersson för
vållande till sjöolycka att utgiva 30 dagsböter om 25 kronor till kronan. Enär
Pettersson genom försummelse vållat sjöolyckan, vore han skadeståndsskyldig
gentemot kronan. Jämlikt 59 § sjölagen nedsattes emellertid skadeståndet
till en femtedel av vad eljest skolat utgå eller till avrundat 40 000
kronor jämte fem procent ränta därå från den 17 april 1959 tills betalning
skedde. Härjämte förpliktades Pettersson att ersätta kronans rättegångskostnader
med 593 kronor samt att återgälda statsverket vittneskostnad med
70 kronor 55 öre.

Pettersson anförde besvär hos hovrätten för västra Sverige. I dom den
28 september 1959 uttalade hovrätten, att vad Pettersson uppgivit om att kursavvikelsen
berott på strömförhållandena vunne visst stöd av vittnesmål och
icke vore vederlagt men att vidtagna åtgärder för undvikande av grundkänning
i följd av bristande uppmärksamhet hade kommit för sent. Med viss
ändring jämväl i övrigt av domskälen fastställde hovrätten rådhusrättens
domslut i ansvarsfragan. I fråga om skadeståndet ändrade hovrätten på det
sätt rådhusrättens dom att vad Pettersson hade att utgiva bestämdes till
20 000 kronor jämte fem procent ränta därå från den 17 april 1959 till dess
betalning skedde. Härjämte förpliktade hovrätten Pettersson att ersätta kronan
för rättegångskostnaderna i hovrätten med 930 kronor. Domen vann laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

I en den 14 maj 1960 dagtecknad skrift har Pettersson anhållit att skadeståndet
måtte efterskänkas eller nedsättas och har därvid anfört i huvudsak
följande:

Jag har icke tidigare ådömts straff eller skadestånd ej heller har tidigare
något missöde inträffat medan jag under lång tid fört befäl till sjöss. Jag är
född år 1918. Redan vid 14 års ålder gick jag till sjöss, enär mina föräldrar
icke hade ekonomiska resurser att bekosta vidare utbildning av mig. Av mm
ringa lön som sjöman sparade jag emellertid ihop tillräckligt för att studera
vidare genom korrespondensinstitut, sa att jag fick tillräckligt underlag för att
genomgå navigationsskola. Jag avlade styrmansexamen år 1941 och sjökaptensexamen
år 1942 och fick anställning som styrman år 1942. Jag blev
sedan inkallad till beredskapstjänst vid flottan och tjänstgjorde där till augusti
månad 1945. Därefter var jag styrman hos Trafikaktiebolaget Grängesberg
Oxelösund och blev i december 1946 anställd såsom styrman hos Göteborgs
Bogserings- och Bärgningsaktiebolag. Från och med december 1949 har jag
varit anställd hos samma bolag såsom ordinarie befälhavare på ifrågavarande
bärgningsfartyg.

Den sjöolycka, för vilken jag ådömts straff och skadestånd, har förorsakats
av en tillfällig ouppmärksamhet i förening med opåräknelig strömsättning,
mörker och andra yttre omständigheter, vilka försvårade navigeringen. Ett
uttagande av skadeståndet skulle drabba mig och min familj på ett sätt, som
icke skulle stå i någon rimlig proportion till den begångna förseelsen och mm
ekonomiska bärkraft. Min försörjningsplikt omfattar hustru och tre hemmavarande
barn: en son, som går andra året i realskola, en son i sjätte klass i
folkskola samt en dotter, som är 5 år. Då mina söner är studiebegåvade,
avser jag att sörja för deras vidare utbildning.

Mina inkomster voro 36 555 kronor under år 1959 därav i fast lön 26 264
kronor samt återstoden i tantiem, vilket är varierande. Såsom enda tillgångar
har jag en personbil med ett värde om 3 500 kronor och en fastighet med ett
taxeringsvärde om 80 000 kronor. Ett uttagande eller en successiv amortering
av skadeståndet skulle belasta min ekonomi sa starkt att min försörjningsplikt
gentemot hustru och barn skulle äventyras och mina möjligheter att hålla
familjen med tillräckligt stor bostad sättas i fara.

Försvarets civilförvaltning tillstyrker i utlåtande den 21 juni 1960 befrielse
mot inbetalning av 2 000 kronor och anför därvid i huvudsak.

Sökandens sammanlagda skuld med ränta utgjorde 22 728 kronor 60 öre
den 1 juli 1960. Kronan yrkade i målet skadestånd med 202 500 kronor.
Sökanden vitsordade skäligheten av detta belopp, men yrkade jämkning till
1 000 kronor jämlikt 59 § 3 stycket sjölagen. Jämkningsyrkandet bifölls
delvis såsom av domarna i målet framgår.

Jämlikt 255 § sjölagen skulle Röda bolagets ekonomiska ansvar för de å
jagaren uppkomna skadorna ha uppgått till högst cirka 40 000 kronor, om
annat ej avtalats. Bolaget hade emellertid enligt Scandinavian-Tugowners
Association’s standardvillkor friskrivit sig för skada genom fel eller försummelse
av personal å bogserbåten. Någon möjlighet att erhålla bogsering här i
landet på andra villkor torde ej förefinnas. I de fall da det bogserade fartvget
äges av annan än kronan, torde ägaren i regel täcka riskerna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

skada å fartyget genom försäkring. Uppstår skada kan det enligt försäkringsaktiebolaget
Hansa-Mälaren med visshet sägas att skadeståndstalan ej
föres mot befälhavaren på bogserbåten. I delta sammanhang må hänvisas
till ett i propositionen 1946:15 behandlat ärende rörande G. H. S. Nilsson.
Härutöver kan nämnas att Kungl. Maj:t i vissa ärenden angående befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan på grund av vållande av större
skada genom eld å av försvaret disponerad fast egendom — i flertalet fall
efter riksdagens medgivande — i regel föreskrivit, att vederbörande ersättningsskyldige
skulle bli befriad från sin ersättningsskyldighet mot det han
inbetalade visst belopp. Fog finns för antagande att de belopp, som i dylika
fall föreskrivits skola betalas, varit mer eller mindre symboliska.

Vid bedömningen av sökandens betalningsförmåga må framhållas följande.
Sökanden nödgades på grund av rådande bostadsförhållanden inköpa
förenämnda fastighet i Limhamn, då han förflyttades från Göteborg till
Malmö. Fastigheten är en tvåfamiljs villa i två plan. En lägenhet är uthyrd
mot en årshyra av 4 500 kronor. Fastigheten har kostat 150 000 kronor i
inköp och intecknade skulden uppgick till 125 000 kronor. Sökanden har
fast anställning och hans årsinkomst är omkring 36 000 kronor. Härtill
kommer nämnda årshyra om 4 500 kronor. Sökandens hustru synes ej ha
någon beskattningsbar inkomst av förvärvsarbete. På grund av fastighetsköpet
har sökanden enligt egna uppgifter årliga utgifter för ränta å intecknad
skuld med omkring 7 000 kronor och för amorteringar med omkring 9 000
kronor. Bland årsutgifterna i övrigt må nämnas kostnaden för egen bil, vilken
kostnad näppeligen understiger 3 000 kronor för år. Sökandens formella
tillgångar underskrida hans skulder med omkring 37 000 kronor. Även om
tillgångarnas verkliga värde kan antagas vara betydligt större än det formella
värdet, synes anledning saknas att räkna med att de verkliga tillgångarna
skulle överstiga skulderna.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 7 juli 1960 till civilförvaltningens
förslag och anför därvid följande: Försvarets civilförvaltning har erinrat om
det i propositionen 1946: 15 behandlade ärendet rörande G. H. S. Nilsson,
vilken helt befriades från skadeståndsskyldighet, oaktat det, åtminstone så vitt
av propositionen framgår, icke gjorts gällande, att Nilsson vore oförmögen att
betala ens någon mindre del av skadeståndet. Med utgångspunkt härifrån
ligger det nära till hands, att även Pettersson befrias helt. Civilförvaltningen
har emellertid erinrat om att hel befrielse icke brukar medgivas, när vederbörandes
skadeståndsskyldighet föranletts av att skada genom eld vållats försvarets
fasta egendom. Med hänsyn bland annat härtill synes hel befrielse
icke heller böra medgivas i föreliggande fall. Då det av civilförvaltningen
föreslagna beloppet av 2 000 kronor synes väl avvägt, ansluter sig statskontoret
till civilförvaltningens förslag.

Departementschefen

Genom ouppmärksamhet under bogsering har Pettersson åsamkat kronan
en mycket betydande skada. Jämlikt 59 § sjölagen har dock skadeståndet
blivit nedsatt till ungefär eu tiondel. Trots den stora förlust kronan lidit genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Petterssons förvållande vill jag dock, framförallt med hänsyn till praxis inom
den civila sjöfarten i fråga om ersättningsskyldighet för befälhavare på
bogserbåt, icke motsätta mig att Pettersson i huvudsak befrias från ersättningsskyldighet.
Med beaktande av de böter Pettersson fått gälda och de
betydande utgifter han haft i anledning av rättegången finner jag det skäligt,
att befrielse medgives mot inbetalning av ett belopp av 1 000 kronor,
motsvarande vad Pettersson själv vitsordat som skäligt under rättegången.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att E. V. Pettersson, därest han inom tid som Kungl. Maj:t
bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av
1 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förenämnda händelse den 26 november
1957.

På juldagsmorgonen den 25 december 1947 red en trupp ur Livregementets
husarer i Skövde under befäl av kaptenen C. G:son Uggla till Sventorps kyrka
en mil från Skövde för att bevista julottan. Under anmarschen mot kyrkan
hördes klockringning. Efter framkomsten till kyrkan sutto ryttarna av och tre
hästhållare avdelades för de tjugo hästarna, som uppställdes cirka sextio
meter från klocktornet. Då kyrkans båda klockor omedelbart före julottan
började ringa samtidigt, blev hästarna skrämda och alla utom en slet sig och
skenade i riktning mot Skövde. Härvid skadade hästarna två bilar, av vilka
den ena tillhörde distriktschefen A. W. Aronsson och den andra köpmannen
T. Lennerwall.

Bilägarna förde vid Skövde tingslags häradsrätt ersättningstalan mot kronan
och Uggla för skadorna på bilarna. I dom den 10 juli 1958 fann häradsrätten
att någon vårdslöshet från Ugglas eller annans sida ej kunde anses
visad men att kronan vore ersättningsskyldig. Häradsrätten förpliktade
kronan att utgiva ersättning till Aronsson med 3 385 kronor 16 öre och till
Lennerwall med 1 435 kronor 53 öre jämte fem procent ränta på bägge
beloppen från den 9 februari 1956 tills betalning skedde. Härjämte förpliktades
kronan att ersätta kärandena deras rättegångskostnader med
1 656 kronor jämte kostnad för gemensam utskrift av domen. Kärandenas
talan mot Uggla lämnades utan bifall och kärandena förpliktades att
solidariskt ersätta Uggla dennes rättegångskostnader med 156 kronor.

Sedan Göta hovrätt i dom den 4 februari 1959 ändrat häradsrättens dom
bl. a. i fråga om kronans skadeståndsskyldighet gentemot bilägarna, sökte
dessa revision. Högsta domstolen fann i dom den 22 juli 19o9, att valet av
uppställningsplats för hästarna icke skett med tillräcklig omsorg och att
Uggla och kronan ej kunde undgå skadeståndsansvar. På grund härav för -

Knngl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

pliktades Uggla och kronan att solidariskt utgiva, till Aronsson 3 385 kronor
16 öre och till Lennerwall 1 435 kronor 53 öre jämte ränta på bägge beloppen
efter fem procent från den 9 februari 1956 tills betalning skedde. Uggla och
kronan förpliktades vidare dels att solidariskt ersätta Aronssons och Lennerwalls
kostnader i häradsrätten med 1 656 kronor jämte domslösen, dels att,
Uggla med en tredjedel och kronan med tvåtredjedelar, ersätta Aronssons och
Lennerwalls kostnader i hovrätten med 975 kronor SO öre jämte domslösen.
Härjämte förpliktades Uggla och kronan att solidariskt ersätta Aronssons
och Lennerwalls rättegångskostnad i högsta domstolen med 960 kronor jämte
kostnaden för en utskrift av domen. Två ledamöter av högsta domstolen ansåg,
att skadeståndsskyldighet ej kunde åläggas Uggla.

I en den 17 november 1959 dagtecknad skrift har Uggla anhållit, att kronan
måtte svara för ifrågavarande skadestånd och kostnader utan att göra regressrätt
gällande mot Uggla, och anför Uggla i huvudsak följande:

Händelsen i fråga ägde rum för nära 12 år sedan, och skadeståndstalan
har icke anhängiggjorts gent emot mig förrän i februari 1956 eller mer än åtta
år efter händelsen. För mig gällde det att snabbt finna en plats för hästarna,
där dessa icke voro i vägen för den ganska omfattande biltrafiken till och från
kyrkan. Det synes mig vara orimligt hårt, om jag skulle 12 år efter händelsernas
utspelande bliva nödsakad att utgiva det skadestånd och alla de kostnader,
varom i målet varit fråga. Härtill kommer ytterligare den omständigheten,
att kronan under hela målets gång städse hävdat, att jag icke låtit
någon felaktighet komma mig till last, varför det synes mig än mera hårt, om
kronan nu skulle göra sin regressrätt gällande gent emot mig, även om kronans
under rättegången visade solidaritet åtminstone främst haft till syfte att
själv undgå skadeståndsansvar. Jag har numera avsked från armén och är
anställd hos Skid- och Friluftsfrämjandet, där jag åtnjuter en lön av 24 000
kronor om året. Jag saknar förmögenhet och har 5 000 kronor i skuld. Jag är
gift och har i äktenskapet två barn om 4 och 8 år. Min hustru saknar såväl
förmögenhet som inkomster.

Försvarets civilförvaltning tillstyrker i utlåtande den 24 november 1959 att
kronan avstår från sin eventuella regressrätt mot Uggla och anför i anslutning
härtill i huvudsak följande:

På grund av domen har civilförvaltningen till Aronsson och Lennerwall
utanordnat tillhopa 9 223 kronor 19 öre. Genom skrivelse den 29
juli 1959 har Uggla avkrävts de belopp som hänföra sig till Ugglas och
kronans solidariska ersättningsskyldighet enligt domen eller (9 223: 19—-684: 53 =) 8 538 kronor 66 öre. Frågan om Ugglas återbetalningsskyldighet
gentemot kronan har icke prövats i judiciell ordning. I vilken omfattning
sådan återbetalningsskyldighet föreligger är därför icke helt klart. Högsta
domstolen har funnit, att valet av uppställningsplats icke skett med tillräcklig
omsorg och att Uggla och kronan fördenskull ej kunde undgå skadeståndsansvar.
Vid prövningen av Ugglas ifrågavarande framställning synes böra
beaktas, att det skadeståndsansvar, som på grund härav lagligen åvilar
Uggla, knappast synes stå i rimlig proportion till del av honom begångna

2—1582 60 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

felets beskaffenhet. Det kan finnas anledning att i förevarande sammanhang
erinra om de synpunkter, som legat till grund för jämkningsregeln i 19 § i det
framlagda förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU
1958: 43 sid. 100 IT). Med hänsyn härtill och till den avsevärda tid, som förflutit,
sedan skadan timade, samt till i övrigt föreliggande särskilda omständigheter
anser sig ämbetsverket, oavsett Ugglas förhållandevis goda ekonomiska
ställning, böra tillstyrka, att kronan avstår från den regressrätt, kronan
kan äga mot Uggla med anledning av ifrågavarande händelse den 25 december
1947.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 19 december 1959 till vad civilförvaltningen
anfört och har alltså icke något att erinra mot att kronan avstår
från den regressrätt, kronan kan äga gentemot Uggla.

Departementschefen

Ifrågavarande händelse, som inträffade för tretton år sedan, har ej föranlett
ansvarstalan mot Uggla och frågan om ersättningsskyldighet har bedömts
olika av domstolarna. Det må vidare erinras om att två ledamöter av högsta
domstolen funnit Uggla icke vara skadeståndsskyldig gentemot bilägarna.
Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt finner jag det skäligt, att
Uggla i överensstämmelse med myndigheternas förslag befrias från den regressfordran,
kronan må kunna äga gentemot honom.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att C. G:son Uggla befrias från den ersättningsskyldighet,
som kan åvila honom gentemot kronan på grund av förenämnda
händelse den 25 december 1947.

10.1

Under militärtjänstgöring år 1946 gjorde värnpliktige B. sig skyldig till ett
flertal förseelser. B., som var kommenderad som vakthavande chaufför vid
Öresunds marindistrikt, undanhöll sig sålunda från tjänstgöring under ett
halvt dygn. Härvid brukade han olovligen en kronan tillhörig bil för ett flertal
körningar samt gjorde sig skyldig till rattfylleri och ovarsamt förande av
bilen. Denna havererade, varvid tre passagerare erhöll kroppsskador. Vidare
gjorde B. sig skyldig till ytterligare olovligt undanhållande under cirka tre
dygn och sålde olovligen en kronan tillhörig uniformskavaj.

Genom lagakraftvunnet utslag den 14 augusti 1946 dömde regementskrigsrätten
vid Skånska luftvärnskåren B. för olovligt undanhållande, olovligt
brukande av krigsmaktens egendom i förening med uppsåtlig förbrytelse i
tjänsten för egen fördel, persedelförseelse, rattfylleri och ovarsamt körande
med bil att hållas till straffarbete tre månader. Härjämte förpliktades B.
—: såvitt nu är i fråga — att utgiva skadestånd till kronan dels för skadorna på

1 Försvarsdepartementets dnr 1069/1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 År 1961

bilen inklusive bärgningskostnad med 5 584 kronor 22 öre jämte fem procent
ränta därå från den 14 augusti 1946 tills betalning skedde, dels ock för kavajen
jämte andra förkomna persedlar med 68 kronor 45 öre. Vidare ålades B. att
ersätta statsverket kostnaden för blodprovsanalys med 10 kronor.

B. har i en den 8 mars 1960 till försvarsdepartementet inkommen skrift
anhållit om befrielse från den ådömda ersättningsskyldigheten till kronan och
därvid anfört i huvudsak följande:

Sedan B. avtjänat frihetsstraff hade han börjat göra avbetalningar på
skadeståndet men på grund av oregelbunden sysselsättning erlagt endast 116
kronor 80 öre fram till år 1949, då han ingått äktenskap. Hans ekonomi hade
sedan dess på grund av det stora barnantalet (fem barn) samt sjuklighet hos
honom och hustrun varit mycket ansträngd. Under åren 1950 och 1954 hade
stadsfogdekontoret krävt honom på skulden men på grund av avsaknad av
utmätningsbara tillgångar (äktenskapsförord funnes mellan makarna) hade
saken fått bero. År 1957 hade familjen varit nära att förlora den lägenhet,
som inköpts av svärföräldrarna men skrivits på B. Genom att lägenheten
överförts på hustrun, hade familjen undgått att bli ställd utan bostad. Den 4
november 1959 hade B. ånyo krävts på det utdömda beloppet. I samband
härmed hade ett överskjutande preliminärt skattebelopp om 411 kronor utmätts.
Ända sedan domen föll hade det stora skadeståndet hängt som ett
Damoklessvärd över B :s huvud. Detta hade hos såväl honom som hustrun
skapat en ständig ängslan och oro, som hårt frestat nerverna och förorsakat
inbördes slitningar. Tidtals hade B. varit så deprimerad, att han funnit livet
meningslöst. Han hade dock sökt att efter förmåga försörja sin stora familj
utan att ligga samhället till last. Med allt arbete och alla ansträngningar såge
han sig dock ej i stånd att gälda det för honom stora beloppet. För närvarande
vore han så nere, att han nödgats anlita psykiatervård.

Av en rörande B:s ekonomiska förhållanden upprättad polisrapport inhämtas
följande: B., som till yrket är kabelarbetare, är född år 1925 och
hustrun år 1927. De fem barnen är i åldern 4—10 år och vistas samtliga i
hemmet. B:s månadsinkomst som kabelarbetare uppgår till cirka 1 000
kronor. Han har härjämte haft smärre inkomster (145 kronor under år 1959)
som försäkringsombud. Hustrun har under år 1959 haft en inkomst om cirka
600 kronor som tidningsbud och städerska. Makarna åtnjuter hyresersättning
med 80 kronor för månad. Familjen bebor en lägenhet om två rum och kök,
som för en insats av 2 300 kronor inköpts av hustrun. Hon hade av sin far
fått ett räntefritt lån om 4 000 kronor, avsett för bostad och möbler. På
lanet återstår att betala 1 900 kronor. I övrigt har makarna inga tillgångar
utöver bohaget. Vid två tillfällen under senare år har hustrun vårdats på
sjukhus eller vilohem. För att B. under denna tid skulle kunna fullgöra sitt
arbete tvingades han att lämna barnen på barnhem. På grund härav häftar
B. i skuld till barnavårdsnämnden med 500—600 kronor, varå han avbetalar
två kronor i veckan.

Kungl. May.ts proposition nr 16 år 1961

I ett av psykiatriska kliniken vid Malmö allmänna sjukhus utfärdat läkarintyg
uttalas att B. vid undersökning i november 1959 företett ett neurasteniskt
spänningstillstånd på gränsen till psykisk insufficiens, att risken är stor för att
B. på grund av sitt psyke reagerar för ökat ekonomiskt tryck med en manifest
insufficiens och primitivreaktion med lång duration, varvid han under avsevärd
tid med sin familj torde komma att falla samhället till last, samt att B :s
hustru under år 1955 och 1957 sökt läkarvård för depressiv insufficiens
(nedstämdhetssjukdom).

Försvarets civilförvaltning tillstyrker i yttrande den 8 mars 1960 befrielse
från ersättningsskyldighet och anför därvid i huvudsak följande:

På sin skuld till kronan om 5 652 kronor 67 öre jämte ränta har B. frivilligt
avbetalat 116 kronor 80 öre, varjämte vid utmätning uttagits 391 kronor.
Resterande skuld per den 1 april 1960 utgjorde 9 265 kronor 55 öre, varav
3 612 kronor 88 öre i ogulden ränta. Sökandens och hans hustrus tillgångar
uppgår till cirka 3 000 kronor och skulderna till cirka 11 900 kronor. B. har
mindre god psvkisk balans och hustrun är nedstämd. Båda makarna ha
under senare år erhållit psykiatrisk vård. B. har under år 1959 varit sjukskriven
mer än två månader för fotskada. Med hänsyn till B:s ekonomiska
villkor och familjens storlek synes B. icke utan avsevärda svårigheter kunna
göra ytterligare avbetalningar å skulden till kronan. På grund härav och
omständigheterna i övrigt tillstyrker civilförvaltningen bifall till ansökningen.

Statskontoret uttalar i utlåtande den 26 mars 1960 att det på grund av B:s
arbetsinkomst kunde ifrågasättas om icke B. skulle erlägga åtminstone ett
mindre belopp. Med hänsyn till inbetalningarna om 507 kronor och 80 öre
samt de upplysningar som lämnats angående makarna B:s hälsa och övriga
omständigheter ville statskontoret emellertid icke motsätta sig bifall till
ansökningen.

Departementschefen

B. har år 1946 under militärtjänstgöring bland annat olovligen brukat en
kronan tillhörig bil och därunder gjort sig skyldig till rattfylleri och ovarsamt
förande av bilen med påföljd att flera personer skadats och bilen förstörts.
B:s förseelser är av allvarlig natur. Emellertid är upplyst, att både B. och hans
hustru lider av psykiska besvär och annan sjuklighet samt att makarnas
ekonomi med fem minderåriga barn är synnerligen ansträngd. Med hänsyn
härtill och då en viss del av kronans fordran guldits anser jag i likhet med
myndigheterna, att kronan av billighet bör avstå från ytterligare krav.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att B. befrias från återstående ersättningsskyldighet till
kronan på grund av regementskrigsrättens vid Skånska luftvärnskåren
utslag den 14 augusti 1946.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

11.1

Under tiden från någon dag i början av 1944 till och med den 12 januari
1945 tillägnade sig en värnpliktig stallfurir O. vid Livregementet till häst 20
ton havre samt 30 balar halm och hö, vilka fodervaror tillhörde kronan. O.
sålde sedan dessa fodervaror till åkeriidkaren E.

Genom lagakraftvunnet utslag den 25 april 1945 av Stockholms rådhusrätt
dömdes O. för grov stöld och grov förskingring samt uppsåtlig förbrytelse i
tjänsten till straffarbete ett år. Han förpliktades vidare att ersätta kronan värdet
av fodervarorna med 6 019 kronor jämte fem procent årlig ränta därå från
den 25 april 1945 tills betalning skedde.

Genom utslag av samma rådhusrätt den 6 juni 1945 dömdes E. för delaktighet
i 0:s förskingringsbrott och för olovlig försäljning av ransonerad vara
till straffarbete fem månader villkorlig dom, varjämte E. förpliktades att
solidariskt med O. ersätta kronan nämnda fodervaror med 6 019 kronor jämte
ränta. I denna del har rådhusrättens utslag vunnit laga kraft.

Sedan E. hos Kungl. Maj:t anhållit om befrielse från den ådömda ersättningsskyldigheten,
lämnade Kungl. Maj:t enligt beslut den 21 november 1952,
efter vederbörande myndigheters hörande, ansökningen utan bifall.

I två den 25 februari och den 3 augusti 1959 dagtecknade skrifter har E.
ånyo anhållit om befrielse från den ådömda ersättningsskyldigheten och därvid
anfört i huvudsak följande:

Det har nu förflutit fjorton år sedan brottet begicks och sju år efter avslaget
på föregående ansökning och under mellantiden hade E:s ekonomiska ställning
ej nämnvärt förbättrats. Han hade å skulden till kronan avbetalat 943
kronor och ersatt vissa exekutionskostnader, men skulden fortsatte ändock
att växa. Brotten hade begåtts under krigstid, då alla förnödenheter voro
starkt beskurna och medborgarna försatta i en svår ekonomisk press som
många gånger hårdast drabbade enskilda företagare. Under inkallelserna
hade E:s åkerirörelse lidit svårt ekonomiskt, då endast äldre och icke yrkeskompetenta
personer fanns att tillgå på arbetsmarknaden. Rörelsen ådrogs
därvid stora skulder och måste avvecklas, varvid endast en ringa del erhölls
för dyrt inköpta djur och inventarier. Ifrågavarande foder hade givits dels åt
rörelsens egna hästar och dels åt några kronan tillhöriga hästar, som ett
åkeribolag och Ii. haft hand om. Av omtanke om hästarna hade E. fallit för
():s erbjudande om inköp av fodret. E. handlade till att börja med i god tro.
O. hade behållit likviden för fodret och Ii. hade således icke haft någon förtjänst.

E:s arbetslön i nuvarande anställning som garageförman hos ett bilbolag
utgjorde 1 250 kronor i månaden. Han hade att försörja hustru och en sextonårig
son, som avsåge att utbilda sig i motorbranschen. Familjen hade förutom
skulden till kronan betydande andra skulder, bland annat skulder om 9 000
kronor avseende eu hustrun tillhörig fastighet. En under krigsåren uppkommen
skatteskuld om 6 000 kronor hade han likviderat.

1 Försvarsdepartementet dnr 3345/1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

E:s hustru vore sedan flera år tillbaka tidvis mer eller mindre nervklen och
mindre arbetsför, varför viss hjälp i hushållsarbetet erfordrades.

Försvarets civilförvaltning anser sig i yttrande den 8 september 1959 icke
kunna tillstyrka bifall till ansökningen och anför därvid i huvudsak följande:

Å den räntelöpande skulden till kronan hade avbetalats 931 kronor 43 öre.
Per den 1 oktober 1959 utgjorde kronans fordran 8 238 kronor 15 öre. De sex
sista avbetalningarna hade skett efter det utmätning sökts. Sista avbetalningen
utgjorde överskott på preliminär skatt. Efter november 1958 hade E. ej frivilligt
gjort någon avbetalning. Vid utmätningsförsök i mars 1955 hade E.
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. E. hade uppgivit, att han hade
skulder om sammanlagt cirka 39 900 kronor, inklusive ogulden ränta. Större
delen av fordringarna torde emellertid ej kunna göras gällande mot E., bland
annat på grund av preskription. Ämbetsverket ansåge ej, att E:s ekonomi
försämrats efter tiden för Kungl. Maj ds förenämnda beslut eller att eljest
några nya omständigheter inträffat, som kunde föranleda till ett annat bedömande
av förevarande ansökning än av den tidigare. På grund härav funne
ämbetsverket sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret tillstyrker i utlåtande den 29 oktober 1959 viss befrielse och
anför:

Sedan Kungl. Maj ds beslut den 21 november 1952 meddelats, har den
enligt statskontorets mening betydelsefulla omständigheten inträffat, att
kronans fordran gentemot den med sökanden solidariskt ansvarige förre
furiren O. preskriberats. Statskontoret vill icke uttala någon uppfattning om,
huruvida kronan därefter har möjlighet att utkräva hela skadeståndet av E.
Av sökanden synes emellertid i vart fall icke böra utkrävas högre belopp
än som med avseende å omständigheterna kan anses skäligen belöpa å honom
(jfr N. J. A. 1937 sid. 264 och 5 § preskriptionsförordningen). Beträffande
storleken av nämnda belopp må här erinras, att O. dömdes till straffarbete ett
år och sökanden till straffarbete fem månader villkorligt.

Sökanden har avbetalat 931 kronor 43 öre. Statskontoret anser att i föreliggande
liksom i andra likartade ärenden bör bortses från upplupen ränta
och föreslår — med hänsyn till vad ovan anförts och till övriga omständigheter
— att sökanden befrias från vidare ersättningsskyldighet, om han
inbetalar ytterligare 500 kronor.

E. har i skrift den 19 januari 1960 framhållit, att familjens ekonomiska
möjligheter för närvarande vore närmast sämre än år 1952. I ett bifogat intyg,
dagtecknat den 7 december 1959, uppger E:s hustru, att hon sedan
många år lider av en nervös magsjukdom, som medför att hon måste hålla
särskild diet, vilket betydligt fördyrade kosthållet, att hon sedan ett år lider
av en ryggåkomma, som medförde betydligt nedsatt arbetsförmåga, samt
att makarna på grund härav sedan flera år måst anlita hjälp på deltid för
hushållsarbete och städning, vilket medförde väsentliga extra utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Departementschefen

E. har under beredskapstiden gjort sig skyldig till delaktighet i ett förskingringsbrott
m. m. och härför dömts till straffarbete fem månader, villkorlig dom.
Härjämte har E. förpliktats att solidariskt med O. ersätta kronan för förlust
av fodervaror med cirka 6 000 kronor jämte ränta.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 21 november 1952 lämnat en av E.
gjord ansökning om befrielse från ersättningsskyldigheten utan bifall.

Av skulden till kronan har E. numera inbetalat något mer än 900 kronor.
Kronans fordringsrätt mot O. har bortfallit genom preskription. Med hänsyn
härtill samt till E:s nuvarande ekonomiska förhållanden ävensom till den
omständigheten att E. för egen del icke torde ha haft direkt ekonomisk
vinst av sin delaktighet i förskingringsbrottet vill jag icke motsätta mig att
E. i enlighet med statskontorets förslag befrias från återstående ersättningsskyldighet
mot inbetalning av ett belopp av 500 kronor.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att E., därest han inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer till
försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av 500 kronor,
befrias från återstående ersättningsskyldighet till kronan på
grund av Stockholms rådhusrätts utslag den 6 juni 1945.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter, under punkterna 1—11 hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
A. Broberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Bilaga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1960 avgjorda, helt eller delvis bifallna
ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet

	Grund för ersätt-ningsskyldighet	Ersättnings- belopp	Kungl. Maj:ts beslut
Sökande	Dag	Beslutets innebörd
1	2	3	4	5
Fanjunkaren K. G. M. Berg	Förrådsbrist betr. tyg- och intenden-turmateriel	2 375 kr. 24 öre jäm-te ränta (Härav inbetalat 400 kr.)	“/»	60	Hel befrielse
Värnpliktige B. S. Jo-hansson	Trafikskada å jeep m.m.	1 100 kr. jämte ränta solidariskt med annan person	18/s	60	Befrielse mot inbetalning av 200 kr.
Furiren S. E. Degerbratt	Skada å fordon vid olovligt brukande av motorcykel	1 473 kr. 63 öre jäm-te ränta	18/„	60	Befrielse mot inbetalning av 200 kr.
Värnpliktige K. B. Gave-lm	Skada å bilar vid olovligt brukande	3 345 kr. 19 öre jäm-te ränta (Härav inbetalat 321 kr.)	"It	60	Befrielse mot inbetalning av 1000 kr.
Värnpliktige J. A. Abra-hamsson	Skada å bil m.m. vid olovligt brukande	2 290 kr. 18 öre jäm-te ränta	"It	60	Befrielse mot inbetalning av 900 kr.
Värnpliktige hjälpmeka-nikern C. U. Pihlblad	Skada å flygplan p.g.a. försummad kontroll av låsning av luckor	1 350 kr. jämte ränta	20/.	60	Befrielse mot inbetalning av 100 kr.
Dödsboet efter f. tvätt-förmannen E. G. H. Jäll	Materielbrist i tvätt-godsförråd	2 142 kr. 23 öre	"U	60	Hel befrielse
Dödsboet efter sergean-ten A. Hedin	Persedelbrist i förråd	3 101 kr. 65 öre	20u	60	Hel befrielse
Servitrisen Gerda Lars-son	Brandskada å mäss-byggnad vid flyg-flottilj	3 751 kr. 40 öre	14/io	60	Befrielse mot inbetalning av 500 kr.

Sthlm 1961. K. L. Beckmans Boktr.