Kungl. Maj:ts proposition nr 15 (Proposition 1952:15)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Nr 15.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om häradsaltmånningar, m. m.; given Stockholms
slott den 28 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om häradsallmänningar;

2) lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; samt

3) lag om ändrad lydelse av 45 § skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr
237).

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den viktigaste nyheten i propositionen är, att häradsallmänningarna och
allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna föreslås skola inordnas under
den allmänna skogsvårdslagen. I enlighet härmed ha i förslagen till nya
lagar om häradsallmänningar och allmänningsskogar icke upptagits några
bestämmelser angående vården och skötseln av ifrågavarande skogsmarker.
Nuvarande stadganden om hushållningsplaner m. m. ha således icke
bibehållits.

I övrigt innebära lagförslagen, att delägarna i häradsallmänningarna och
allmänningsskogarna få friare händer i fråga om förvaltningen, särskilt
beträffande användningen av skogsavkastningen.

För att bereda ökad möjlighet att anpassa formerna för allmänningsförvaltningen
efter vad som är lämpligast i varje särskilt fall ha åtskilliga förenklingar
vidtagits i reglerna om allmänningsstämma, allmänningsstyrelse
och andra förvaltande organ samt revisorer m. m.

Slutligen föreslås att rätt till delaktighet i häradsallmänning skall kunna
avlösas mot ersättning i penningar, om den fastighet, vartill andelen hör,
förlorat karaktären av jordbruksfastighet. Det har övervägts att medgiva
en sådan avlösningsrätt även vid allmänningsskogarna men på grund av
de särskilda förhållanden som föreligga i fråga om dessa skogar har något
förslag därom ej ansetts böra framläggas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 15.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om häradsallmänningar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser om häradsallmänningar.

1 §•

Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående häradsallmänning.

2 §•

Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet vilka
äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är
förenad rätt till delaktighet i allmänningen.

Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den av
ålder gällande häradsindelningen.

Ägarna av de i första stycket angivna fastigheterna åtnjuta delaktighet i
allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid
stadgade grunden.

Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad föreskrift
eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt om rätt
till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.

3 §.

Är rätt till delaktighet i häradsallmänning förenad med fastighet som
innehaves med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt
eller såsom boställe, äge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt samt i
frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.

4 §•

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsallmänning
annorledes än gemensamt med den fastighet varmed rätten är förenad.
Överlåtelse som sker i strid häremot vare ogill.

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt
till utdelning från häradsallmänning som tillkommer honom. Sådan överlåtelse
gäller ej mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, dock att, där
överlåtelsen skett genom avtal enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tiglieten, överlåtelsen skall, om ej annat avtalats, gälla så länge nyttjanderätten
äger bestånd, överlåtelse som här avses medför ej befogenhet att utöva
delägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

5 §•

Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning må ej belastas med inteckning och ej
heller tagas i mät för annan fordran än sådan för vilken ålnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken till betalning ur allmänningen.

6 §.

Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej i lag för särskilt fall
annorlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.

Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende
nyttja häradsallmänning, vare det gällande.

Delägare vare ej skyldig att med egna medel bidraga till bestridande av
utgifter för allmänningen.

7 §•

Häradsallmänning jämte vad från allmänningen härflyter skall förvaltas
av en av delägarna vald allmänningsstyrelse enligt reglemente, som för
varje häradsallmänning fastställes i den ordning nedan sägs.

Allmänningsstyrelsen utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor i vilka
beslutanderätten ej genom lag eller reglementet förbehållits delägarna.
I fall då beslutanderätten tillkommer delägarna utövas den å allmänningsstämma.

Om avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning.

8 §•

Är rätt till delaktighet i häradsallmänning förenad med fastighet som ej
är taxerad såsom jordbruksfastighet, må länsstyrelsen, pa framställning av
allmänningsstyrelsen och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 §
omförmäld innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet
skall avlösas mot ersättning i penningar.

Ersättningens belopp fastställes av länsstyrelsen och skall bestämmas till
två och en halv gånger sammanlagda värdet av den på fastighetens delaktighetstal
belöpande utdelningen från allmänningen för de senast förflutna tio
åren. Länsstyrelsen skall utsätta viss dag, då löseskillingen senast skall hava
crlagts och bevis därom inkommit till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet
om avlösning eljest är förfallet.

Då beslut om avlösning vunnit laga kraft och bevis som omförmäles i
andra stycket inkommit till länsstyrelsen, åligger det länsstyrelsen att oför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

dröj ligen översända meddelande om avlösningen till den som för fastighetsregistret.
Genom dennes försorg skall anteckning om avlösningen verkställas
i registret.

Om avyttring och införlivning av mark.

9 §•

Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning
eller annorledes, om avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes samt
avyttringen ej länder skogsskötseln å allmänningen till men eller om eljest
synnerliga skäl föreligga till avyttringen. Rätt att besluta om dylik avyttring
tillkommer delägarna, men avyttringen blir ej giltig med mindre den
godkännes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

10 §.

1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för häradsallmännings utvidgning,
äga de besluta därom. Beslutanderätt i sådant avseende tillkommer även
allmänningsstyrelsen, om reglementet medgiver det.

2 mom. Mark som förvärvats av delägarna må av dem åter avyttras, där
ej marken i den ordning nedan sägs blivit införlivad med allmänningen.
Det ankommer på delägarna att besluta om sådan avyttring, dock må beslutanderätt
härutinnan i reglementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen.
Om avyttring av mark, vars införlivning med allmänningen vägrats,
stadgas i 16 §.

11 §•

Har mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning och har marken
ej åter avyttrats sist inom tre år efter det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen
att inom samma tid hos länsstyrelsen göra ansökan om
markens införlivning med allmänningen.

12 §.

Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor:

1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller
tjänlig till skogsbörd samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas gemensamt
med allmänningen, eller ock att den är behövlig för allmänningens
bevakning eller skötsel;

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning
som fastställts eller eljest är lagligen gällande är skild från annan
mark;

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i fastighetsregistret;

4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej
heller eljest finnes tvistig samt att marken ej utmätts;

6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkonist eller annan förmån
samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller
sådan rätt; samt

7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt
som hindrar tillämpande av planmässig skogshushållning eller eljest
strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

13 §.

Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, skall
länsstyrelsen meddela förordnande om markens införlivning med häradsallmänningen.

Prövas det i 12 § 1) stadgade villkoret för införlivning i fråga om marken
vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 12 § 2)—7)
hinder för ansökningens beviljande, förelägge länsstyrelsen sökanden att
inom viss tid, högst tio år, styrka att hindret undanröjts vid äventyr att
ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick.

Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tiden uppskov
med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, om skäl äro därtill, bevilja
ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år.

14 §.

Beträffande mark som införlivats med häradsallmänning skola, med undantag
som i 15 § sägs, de enligt denna lag för allmänningen gällande bestämmelserna
så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat om nyttjande
av allmänningen äga tillämpning.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga om andel i samfälld
äga, där sådan andel hör till mark som införlivats med allmänningen.

15 §.

1 mom. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet
för fordran eller annan rätt varför marken särskilt häftar.

2 mom. Därest efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna
vinnes från delägarna, vare förordnandet om införlivning utan verkan.

3 mom. Är med mark som införlivas med häradsallmänning förenad rätt
till delaktighet i allmänningen, skall genom införlivningen sagda rätt upphöra
att gälla. Skiljes marken sedermera från allmänningen, skall rätten
åter tillkomma marken.

16 §.

Avslås ansökan om införlivning av mark med häradsallmänning, skall
marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse förfaller,
av allmänningsstyrclsen försäljas då så lämpligen kan ske och i varje fall
då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Del åligger allmänningsstyrelsen att sedan försäljning skett ofördröjligen
göra anmälan därom till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

17 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör sina skyldigheter
enligt 11 och 16 §§. Åsidosätter allmänningsstyrelse sådan skyldighet,
må länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att fullgöra
den.

Om avkastning och annan inkomst av häradsallmänning.

18 §.

Till häradsallmännings avkastning räknas i denna lag all den inkomst
in natura eller i penningar som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas
rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för
gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter
från allmänningen.

Till kapitalinkomst av häradsallmänning hänföras i denna lag medel som
inflyta genom avyttring av mark från allmänningen, ersättning för mark
som genom expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat
dylikt förfarande skiljes från allmänningen samt ersättning för nyttjandeeller
servitutsrätt som genom sådant förfarande upplåtes å allmänningen
ävensom sådan ersättning för skada eller intrång genom dylikt förfarande
som bestämts att utgå i penningar på en gång.

19 §.

Behållen avkastning må användas eller fonderas för utdelning åt allmänningens
samtliga delägare efter deras delaktighet i allmänningen eller för
annat ändamål som är till gagn för delägarna.

20 §.

Rätt att besluta om användningen av behållen avkastning tillkommer delägarna.

Vilja delägarna använda fonderad avkastning till annat ändamål än det,
för vilket fonderingen ägt rum, vare beslut därom icke giltigt, med mindre
det biträtts av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande
minst två tredjedelar av allmänningens hela delaktighetstal.

21 §.

Delägarnas beslutanderätt enligt 20 § må, utom för det fall som avses i
andra stycket, genom reglementet helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

22 §.

Kapitalinkomst skall användas eller fonderas för verkställande av grundförbättringar
å allmänningen eller för inköp av mark för allmänningens
utvidgning eller för annat dylikt ändamål. Det tillkommer länsstyrelsen att
på framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter
i detta hänseende.

Har mark som förvärvats för kapitalinkomst ej lagligen införlivats med
allmänningen, skall, där marken försäljes, köpeskillingen anses utgöra kapitalinkomst.

I fråga om ränta å kapitalinkomst och om avkastning av mark som avses
i andra stycket skall vad i 19—21 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om allmänningsstyrelse, revisorer och allmänningsstämma.

23 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara myndig och, därest ej Konungen
för särskilt fall annat medgiver, här i riket bosatt svensk medborgare.

Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid för vilken han blivit
utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av allmänningsstämman.

Avgår styrelseledamot innan den tid för vilken han blivit vald gått till
ända och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen
föranstalta om val av ny ledamot för återstående tiden. Utan hinder
av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna anstå till nästa
ordinarie allmänningsstämma, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående
ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

24 §.

Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gentemot
tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och
andra myndigheter företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att för delägarna mottaga delgivning
skall vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Vill styrelsen kära till delägarna, utlyse styrelsen allmänningsstämma
för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan. Stämning skall anses
delgiven då den blivit föredragen å stämman.

25 §.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal
mellan honom och delägarna. Ej heller må han deltaga i behandlingen
av fråga angående avtal mellan delägarna och tredje man, där han i frå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

gan äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot delägarnas. Vad
sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

26 §.

Styrelseledamöter som genom att överskrida dem tillkommande befogenhet
eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna skada
svare för skadan en för alla och alla för en. Vad nu sagts skall ock gälla,
där styrelseledamöter tillskynda tredje man skada genom överträdelse av
denna lag, reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna
lag meddelat eller fastställt.

27 §.

Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas avtvå
eller flera revisorer som utses av delägarna eller på annat i reglementet
angivet sätt.

Ej må den vara revisor, som är befattningshavare hos delägarna eller
under det sistförflutna aret handhaft bokföring eller medelsförvaltning för
dem eller som intager en underordnad eller beroende ställning till ledamot
av allmänningsstyrelsen eller till befattningshavare hos delägarna, åt vilken
uppdragits att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltningen eller kontrollen
däröver, ej heller styrelseledamots eller sådan befattningshavares
make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande släktskap
eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är i det svågerlag,
att den ene är gift med den andres syskon.

Den tid för vilken revisor utses må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända,
skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem som utsett honpm.

Avgår av delägarna vald revisor innan den tid för vilken han blivft vald
gått till ända och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen att
ofördröj ligen föranstalta om val av ny revisor.

28 §.

Allmänningsstyrelsen skall årligen inom tid, som angives i reglementet,
till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse
för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovisning
över inkomster och utgifter.

29 §.

Allmänningsstyrelsen skall bereda revisor tillfälle att när som helst inventera
de kontanta medel och övriga tillgångar som stå under styrelsens
förvaltning samt granska alla till förvaltningen hörande böcker, räkenskaper
och andra handlingar. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen
må ej av styrelsen vägras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter som av delägarna meddelas och ej avse
inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag
eller författning eller mot reglementet.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom tid som bestämmes i reglementet
avgiva och till styrelsen överlämna en av dem underskriven berättelse
över granskningen.

30 §.

Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling som framlägges
å allmänningsstämma mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen
underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling som
av dem granskats, eller hava de vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,
vare de som låtit sådant komma sig till last delägarna ansvariga
för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

31 §.

I reglementet må bestämmas att delägarnas beslutanderätt å allmänningsstämma
skall utövas genom distriktsombud, utsedda på delägarstämmor
för särskilda distrikt.

32 §.

Å delägarstämma äge envar ägare eller i 3 § omförmäld innehavare av
fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningen är
förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet, där ej nedan i denna
paragraf annorlunda stadgas.

För omyndig delägare röstar förmyndare som har vederbörande fastighet
under sin förvaltning eller, där flera sådana förmyndare finnas, den
som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet
må ej mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej
må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

Ej må någon å delägarstämma för egen eller annans räkning utöva rösträtt
för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal som är företrätt å
stämman.

33 §.

Vad i 32 § är stadgat angående delägarstämma skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om allmänningsstämma, varå beslutanderätten utövas omedelbart
av delägarna.

34 §.

Å allmänningsstämma, där beslutanderätten utövas genom distriktsombud,
äge sådant ombud utöva rösträtt för det delaktighetstal beträffande
allmänningen som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt för vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ket ombudet utsetts. Företrädes å stämman distrikt av flera ombud, äge
dessa rösta för lika andel av sagda tal. Enskild delägare vare dock obetaget
att, själv eller genom ombud, å stämman utöva rösträtt för honom tillkommande
delaktighetstal, som i så fall avräknas från vederbörande distriktsombuds
röstetal.

35 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å allmänningsstämma
deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom
och delägarna. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga angående
avtal mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge
motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom
eller tredje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

36 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång om året å tid, som bestämmes
i reglementet.

Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens förvaltningsberättelse för
det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revisorernas
berättelse för samma år framläggas, och skall å stämman frågan om
beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltningsberättelsen
omfattar företagas till avgörande.

Med nämnda fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst
fyra och högst åtta veckor därefter, om så påfordras av röstande för ett sammanlagt
delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens
hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet.

Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordinarie
stämma, dock att fyllnadsval varom i 23 § sista stycket och 27 § femte stycket
stadgas må äga rum å extra stämma.

37 §.

Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra att styrelsen skall utlysa extra stämma att hållas
så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer
styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna själva
utlysa stämma. Äro ej samtliga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle
den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening
som anse extra stämma böra hållas.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgö -

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

rande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal eller den mindre
del därav som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen
att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en
vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämma.

38 §.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran
som i 37 § tredje stycket sägs utlyst extra stämma att hållas så snart det
med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att, på
anmälan av delägare, ofördröj ligen utlysa stämma.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, därest delägarstämma ej
utlyses i föreskriven ordning.

Om reglemente.

39 §.

Reglemente för häradsalimänning skall, utöver vad som följer av stadgandena
här ovan, angiva:

den ort där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas, den tid för vilken styrelsen skall utses
samt grunderna för dess beslutförhet och för omröstning;

antalet revisorer samt för vilken tid dessa skola utses;

tiden för räkenskapsavslutning;

platsen för hållande av ordinarie allmänningsstämma;

det sätt varpå kallelse till allmänningsstämma skall ske och den tid före
stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; samt

i vilka fall å allmänningsstämma må företagas ärende som ej angivits i
kallelsen.

Skall enligt reglementet delägarnas beslutanderätt å allmänningsstämma
utövas genom distriktsombud, skall reglementet tillika innehålla föreskrifter
om den ordning, i vilken dessa skola utses.

40 §.

Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna samt underställas Konungen
för prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets överensstämmelse
med lag och dess ändamålsenlighet samt äger vidtaga de ändringar
däri som må finnas påkallade.

41 §.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av delägarna eller den
minoritet av dem, som bestämts i reglementet, medgivas av Konungen. Har
dylikt förslag väckts av minoritet som nyss sagts, skola innan förslaget slutligen
prövas delägarna erhålla tillfälle att yttra sig.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Om talan mot allmänningsstyrelse och revisorer.

42 §.

Varder talan å allmänningsstyrelses förvaltning under den tid förvaltningsberättelse
omfattar ej anställd inom sex månader från det berättelsen
framlades å allmänningsstämma, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit
styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därpå att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna anställas mot honom, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett
även den handlingen.

43 §.

Talan mot revisor enligt 30 § må ej anställas sedan två år förflutit från
det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är att
talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Om laga domstol.

44 §.

Delägarna i häradsallmänning skola i de mål, för vilka ej annorlunda
genom lag stadgas, lyda under allmän underrätt i den ort där allmänningsstyrelsen
har sitt säte.

Om vissa till socknar hörande allmänningar.

45 §.

Har häradsallmänning enligt Konungens medgivande delats mellan socknarna
inom häradet under villkor att varje socken tilldelad allmänningslott
ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen, skall vad i denna lag är stadgat
om häradsallmänning i tillämpliga delar gälla om sådan till socken hörande
allmänning.

För varje dylik allmänning skall i den ordning som i 40 § sägs uppgöras
och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

Ansvarsbestämmelse.

46 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse och hos sådan styrelse anställd befattningshavare
äro med avseende å sina åligganden underkastade det ansvar
som i lag stadgas beträffande ämbetsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Om fullföljd av talan.

47 §.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmänningsstämma
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag
eller författning eller mot reglementet, må han hos länsstyrelsen föra talan
mot beslutet genom besvär, vilka jämte beslutet skola hava inkommit inom
en månad efter beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
Ändå att talan föres mot beslutet, skall det gå i verkställighet, där ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar.

Utslag varigenom delägar- eller allmänningsstämmas beslut upphävts eller
ändrats gälle jämväl för de delägare som ej klagat.

2 mom. Mot beslut som länsstyrelse meddelat enligt denna lag må talan
iöras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock må redan dessförinnan
förslag till reglemente i enlighet med lagens bestämmelser uppgöras och fastställas.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.
Nämnda lag skall likväl fortfarande äga tillämpning i fråga
om brott mot lagen som begåtts före den 1 januari 1953.

Äger enligt avtal, som träffats före den 1 januari 1934, arrendator av kronan
tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe rätt att tillgodonjuta
till domänen eller bostället hörande andel i häradsallmänning,
vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren
tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med allmänningsskog förstås i denna lag område som avsatts till besparingsskog
vid storskifte i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning
vid avvittring i Västerbottens och Norrbottens län.

2 §•

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid
storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning
bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen.

Ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta delaktighet i skogen, där ej för särskilt
fall annorlunda bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller,
i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning,
efter den därvid stadgade grunden.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.

3 §.

Är rätt till delaktighet i allmänningsskog förenad med fastighet som innehaves
med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, äge innehavaren
tillgodonjuta sagda rätt samt i frågor rörande allmänningsskogen
utöva rösträtt för fastigheten.

4 §•

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningsskog
annorledes än gemensamt med den fastighet varmed rätten är förenad.
Överlåtelse som sker i strid häremot vare ogill.

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare, där han äger rätt till utdelning
från allmänningsskogen, å annan överlåta denna rätt. Sådan överlåtelse
gäller ej mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, dock att, där
överlåtelsen skett genom avtal enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tigheten, överlåtelsen skall, om ej annat avtalats, gälla så länge nyttjanderätten
äger bestånd. Överlåtelse som här avses medför ej befogenhet att utöva
delägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningsskogen.

5 §.

Allmänningsskog skall bibehållas oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Allmänningsskog må ej belastas med inteckning och ej heller
tagas i mät för annan fordran än sådan för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken till betalning ur skogen.

6 §•

Delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej i lag för särskilt fall
annorlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma
räkning enligt vad i denna lag sägs.

Delägare vare ej skyldig att med egna medel bidraga till bestridande av
utgifter för allmänningsskogen.

7 §•

1 mom. Allmänningsskog jämte vad från skogen härflyter skall förvaltas
av en av delägarna vald allmänningsstyrelse enligt reglemente, som för varje
allmänningsskog fastställes i den ordning nedan sägs. I reglementet må
dock föreskrivas, att inkomst som härflyter från skogen eller fond som bildats
av sådan inkomst skall förvaltas av särskild av delägarna vald ekonominämnd
eller av myndighet. I reglementet må ock bestämmas, att en eller
flera ledamöter av allmänningsstyrelsen eller ekonominämnd skola utses av
länsstyrelsen.

Allmänningsstyrelsen utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor i
vilka beslutanderätten ej genom lag eller reglementet förbehållits delägarna,
ekonominämnd eller myndighet. I fall då beslutanderätten tillkommer delägarna
utövas den å allmänningsstämma.

2 mom. Beträffande förvaltningen av fond som bildats av inkomst från besparingsskogarna
inom Venjans socken eller från Lima eller Transtrands
sockens besparingsskog äger Konungen utan hinder av vad i denna lag stadgas
efter vederbörande delägares hörande meddela särskilda bestämmelser.

Om avyttring och införlivning av mark.

8 §•

Till allmänningsskog hörande område må avyttras genom försäljning eller
annorledes, om avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes samt avvttringen
ej länder skogsskötseln å allmänningsskogen till men eller om
eljest synnerliga skäl föreligga till avyttringen. Rätt att besluta om dylik
avyttring tillkommer delägarna, men avyttringen blir ej giltig med mindre
den godkännes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9 §.

Vilja delägarna inköpa mark för allmänningsskogs utvidgning, äga de besluta
därom. Beslutanderätt i sådant avseende tillkommer även allmänningsstyrelsen,
om reglementet medgiver det.

10 §.

Har mark förvärvats av delägarna i allmänningsslcog för medel som härflutit
från skogen eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande mark
eller genom gåva, åligger det allmänningsstyrelsen att inom tre år efter det
förvärvet skedde hos länsstyrelsen göra ansökan om markens införlivning
med allmänningsskogen. Länsstyrelsen äger dock i särskilt fall medgiva undantag
från denna skyldighet.

11 §•

Införlivning av mark med allmänningsskog må äga rum under villkor:

1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller
tjänlig till skogsbörd samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas gemensamt
med allmänningsskogen, eller ock att den är behövlig för allmänningsskogens
bevakning eller skötsel;

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning
som fastställts eller eljest är lagligen gällande är skild från annan
mark;

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i fastighetsregistret;

4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken e]
heller eljest finnes tvistig samt att marken ej utmätts;

6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt
eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån
samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller
sådan rätt; samt

12 §.

Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, skall
länsstyrelsen meddela förordnande om markens införlivning med allmänningsskogen.

Prövas det i 11 § 1) stadgade villkoret för införlivning i fråga om marken
vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 11 § 2)—7)
hinder för ansökningens beviljande, förelägge länsstyrelsen sökanden att
inom viss tid, högst tio år, styrka att hindret undanröjts vid äventyr att
ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

13 §.

Beträffande mark som införlivats med allmänningsskog skola, med undantag
som i 14 § sägs, de enligt denna lag för allmänningsskogen gällande
bestämmelserna så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat om nyttjande
av allmänningsskogen äga tillämpning.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga om andel i samfälld
äga, där sådan andel hör till mark som införlivats med allmänningsskog.

14 §.

1 mom. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet
för fordran eller annan rätt varför marken särskilt häftar.

2 mom. Därest efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna
vinnes från delägarna, vare förordnandet om införlivning utan verkan.

3 mom. Är med mark som införlivats med allmänningsskog förenad rätt
till delaktighet i skogen, skall genom införlivningen sagda rätt upphöra att
gälla. Skiljes marken sedermera från skogen, skall rätten åter tillkomma
marken.

15 §.

Avslås ansökan om införlivning av mark med allmänningsskog, skall
marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse förfaller,
av allmänningsstyrelsen försäljas då så lämpligen kan ske och i varje fall
då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna.

Det åligger allmänningsstyrelsen att sedan försäljning skett ofördröj ligen
göra anmälan därom till länsstyrelsen samt därvid foga försälj ningshandlingen
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

16 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör sina skyldigheter
enligt 10 och 15 §§. Åsidosätter allmänningsstyrelse sådan skyldighet,
må länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att fullgöra
den.

Om avkastning och annan inkomst av allmänningsskog.

17 §.

Till allmänningsskogs avkastning räknas i denna lag all den inkomst in
natura eller i penningar som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas
rätt till skogen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam
räkning, dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter från skogen.

Till kapitalinkomst av allmänningsskog hänföras i denna lag medel som
inflyta genom avyttring av mark från skogen, ersättning för mark som genom
expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt
förfarande skiljes från skogen samt ersättning för nyttjande- eller servi2
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tutsrätt som genom sådant förfarande upplåtes å skogen ävensom sådan ersättning
för skada eller intrång genom dylikt förfarande som bestämts att
utgå i penningar på en gång.

18 §.

Behållen avkastning må enligt närmare föreskrifter i reglementet användas
eller fonderas för betalning av utskylder för de fastigheter med vilka
rätt till delaktighet i skogen är förenad, för främjande av jordbruket inom
den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas jordägare skogen blivit
avsatt eller för annat ändamål som är till gagn för delägarna eller för
befolkningen i sagda socknar eller sockendelar; dock må avkastning från
Svärdsjö och Svartnäs socknars besparingsskog, Envikens sockens besparingsskog,
Dorotea övre allmänningsskog, Vilhelmina övre allmänningsskog,
Sorsele övre allmänningsskog, Tärna och Stensele allmänningsskog eller
allmänningsskog som särskilt avsatts för nybyggare användas eller fonderas
för ändamål som sist sagts, allenast där det är till gagn för delägarna i
skogen.

19 §.

Rätt att besluta om användningen av behållen avkastning tillkommer delägarna.

20 §.

Delägarnas beslutanderätt enligt 19 § må, utom för det fall som avses i
andra stycket, genom reglementet helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen.

21 §.

Kapitalinkomst skall användas eller fonderas för verkställande av grundförbättringar
å allmänningsskogen eller för inköp av mark för skogens utvidgning
eller för annat dylikt ändamål. Det tillkommer länsstyrelsen att på
framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter i detta
hänseende.

Har mark som förvärvats för kapitalinkomst ej lagligen införlivats med
allmänningsskogen, skall, där marken försäljes, köpeskillingen anses utgöra
kapitalinkomst.

I fråga om ränta å kapitalinkomst och om avkastning av mark som avses
i andra stycket skall vad i 18—-20 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 15. 19

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och allmänningsstämma.

22 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall vara myndig
och, därest ej Konungen för särskilt fall annat medgiver, här i riket bosatt
svensk medborgare.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må, ändå att den
tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget
genom beslut av den eller dem som utsett honom.

Avgår styrelse- eller nämndledamot innan den tid för vilken han blivit
utsedd gått till ända och finnes ej suppleant, skall, där den avgångne valts
av delägarna, på föranstaltande av allmänningsstyrelsen val av ny ledamot
för återstående tiden ofördröj ligen hållas samt, om den avgångne utsetts
av länsstyrelsen, anmälan om avgången genast göras hos denna myndighet
lör utseende av ny ledamot för samma tid. Utan hinder av vad n.u stadgats
må dock med val av ny ledamot kunna anstå till nästa ordinarie allmänningsstämma,
såframt styrelsen eller nämnden är beslutför med kvarstående
ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

23 §.

Allmänningsstyrelse, ekonominämnd eller myndighet som förvaltar delägarna
tillhörig egendom äge i fråga om den egendom som står under dess
förvaltning att själv eller genom ombud ej mindre gentemot tredje man
handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter
företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelse- eller nämndledamot att för delägarna
mottaga delgivning i angelägenheter rörande egendom som styrelsen eller
nämnden förvaltar skall vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen, nämnden eller myndigheten kära till delägarna, utlyse styrelsen
allmänningsstämma för val av ombud att i tvisten föra delägarnas
talan. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

24 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd äge ej deltaga i behandlingen
av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna. Ej heller
må han deltaga i behandlingen av fråga angående avtal mellan delägarna och
tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande
mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande
rättegång eller annan talan mot ledamoten eller tredje man.

25 §.

Styrelse- eller nämndledamöter som genom att överskrida dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda
delägarna skada svare för skadan en för alla och alla för en. Vad nu sagts

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

skall ock gälla, där styrelse- eller nämndledamöter tillskynda tredje man
skada genom överträdelse av denna lag, reglementet eller annan föreskrift,
som myndighet enligt denna lag meddelat eller fastställt.

26 §.

Allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning och räkenskaper
skola granskas av två eller flera revisorer, som utses av delägarna eller på
annat i reglementet angivet sätt.

Ej må den vara revisor, som är befattningshavare hos delägarna eller
under det sistförflutna året handhaft bokföring eller medelsförvaltning för
dem eller som intager en underordnad eller beroende ställning till ledamot
av allmänningsstyrelsen eller ekonominämnden eller till befattningshavare
hos delägarna, åt vilken uppdragits att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltningen
eller kontrollen däröver, ej heller styrelse- eller nämndledamots
eller sådan befattningshavares make eller den, som med honom är i
rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är hans syskon
eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den andres
syskon.

Den tid för vilken revisor utses må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända,
skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom.

Avgår av delägarna vald revisor innan den tid för vilken han blivit vald
gått till ända och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen att
ofördröj ligen föranstalta om val av ny revisor.

27 §.

Det åligger allmänningsstyrelse och ekonominämnd beträffande egendom
som av styrelsen eller nämnden förvaltas att årligen inom tid, som angives
i reglementet, till vederbörande revisorer avlämna en av styrelsens eller
nämndens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det förflutna
räkenskapsåret tillika med redovisning över inkomster och utgifter.

28 §.

Allmänningsstyrelse och ekonominämnd skola bereda revisor tillfälle att
när som helst inventera de kontanta medel och övriga tillgångar som stå
under styrelsens eller nämndens förvaltning samt granska alla till förvaltningen
hörande böcker, räkenskaper och andra handlingar. Av revisor begärd
upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen eller nämnden
vägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter som av delägarna meddelas och ej avse inskränkning
i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller
författning eller mot reglementet.

Det åligger revisorerna eller, där enligt reglementet särskilda grupper re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

visorer utsetts, envar sådan grupp att för varje räkenskapsår inom tid som
bestämmes i reglementet avgiva och till allmänningsstyrelsen överlämna
en av revisorerna eller gruppen underskriven berättelse över granskningen.

29 §.

Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling som framlägges å
allmänningsstämma mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen
underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling som
av dem granskats, eller hava de vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de som låtit sådant komma sig till last delägarna ansvariga
för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

30 §.

I reglementet må bestämmas att delägarnas beslutanderätt å allmänningsstämma
skall utövas genom distriktsombud, utsedda på delägarstämmor
för särskilda distrikt.

31 §.

Å delägarstämma äge envar ägare eller i 3 § omförmäld innehavare av
fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningsskogen
är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet, där ej nedan i
denna paragraf annorlunda stadgas.

För omyndig delägare röstar förmyndare som har vederbörande fastighet
under sin förvaltning eller, där flera sådana förmyndare finnas, den som
de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet må
ej mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej
må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

Ej må någon å delägarstämma för egen eller annans räkning utöva rösträtt
för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal som är företrätt å
stämman eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.

32 §.

Vad i 31 § är stadgat angående delägarstämma skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om allmänningsstämma, varå beslutanderätten utövas
omedelbart av delägarna.

33 §.

Å allmänningsstämma, där beslutanderätten utövas genom distriktsombud,
äge sådant ombud utöva rösträtt för det delaktighetstal beträffande
allmänningsskogen som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt för
vilket ombudet utsetts. Företrädes å stämman distrikt av flera ombud, äge
dessa rösta för lika andel av sagda tal. Enskild delägare vare dock obetaget
att, själv eller genom ombud, å stämman utöva rösträtt för honom tillkommande
delaktighetstal, som i så fall avräknas från vederbörande distriktsombuds
röstetal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

34 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och delägarna. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga angående
avtal mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot
honom eller tredje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må ej deltaga i beslut
om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig,
eller i val av revisor.

35 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång om året å tid, som
bestämmes i reglementet.

Ä sådan stämma skola allmänningsstyrelsens och ekonominämnds förvaltningsberättelser
för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogade
redovisningar samt den eller de berättelser, som avgivits av revisorerna för
samma år, framläggas, och skola å stämman frågorna om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelsen och nämnden för den tid förvaltningsberättelserna
omfatta företagas till avgörande.

Med sådan fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst
fyra och högst åtta veckor därefter, om så påfordras av röstande för ett
sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningsskogens
hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet.

Val av ledamöter av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd samt revisorer
må företagas endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval varom
i 22 § sista stycket och 26 § femte stycket stadgas må äga rum å extra
stämma.

36 §.

Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Hava jämlikt reglementet särskilda grupper revisorer utsetts, äge varje
grupp samma rätt. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran,
äge revisorerna eller vederbörande grupp utlysa stämma. Råder ej
enighet om stämmas utlysande, gäller den mening, varom de flesta förena
sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av ekonominämnd, myndighet som i 7 § 1 mom. första
stycket avses eller delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

minst en tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal eller den mindre
del därav som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen
att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom
en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämma.

37 §.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran
som i 36 § tredje stycket sägs utlyst extra stämma att hållas så
snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen
att, på anmälan av ekonominämnd, myndighet som i 7 § 1 mom. första
stycket avses eller delägare, ofördröj ligen utlysa stämma.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, därest delägarstämma
ej utlyses i föreskriven ordning.

Om reglemente.

38 §.

Reglemente för allmänningsskog skall, utöver vad som följer av stadgandena
här ovan, angiva:

den ort där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen och, i förekommande fall, ekonominämnd skola sammansättas,
den tid för vilken de skola utses samt grunderna för deras beslutförhet
och för omröstning;

antalet revisorer samt för vilken tid dessa skola utses;

tiden för räkenskapsavslutning;

platsen för hållande av ordinarie allmänningsstämma;

det sätt varpå kallelse till allmänningsstämma skall ske och den tid före
stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; samt

i vilka fall å allmänningsstämma må företagas ärende som ej angivits i
kallelsen.

39 §.

Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna. Förslaget insändes
till länsstyrelsen, som med eget yttrande överlämnar förslaget till Konungen
för prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets överensstämmelse
med lag och dess ändamålsenlighet samt äger vidtaga de ändringar
däri som må finnas påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

40 §.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av länsstyrelsen, delägarna
eller den minoritet av dem, som bestämts i reglementet, medgivas
av Konungen. Väckes förslag om sådan ändring av delägarna eller av minoritet
som nyss sagts, skall om behandling av förslaget gälla vad i 39 §
stadgats; dock skall länsstyrelsen innan utlåtande över minoritetsförslag
avgives bereda delägarna tillfälle att yttra sig. Delägarna skola ock höras
över ändringsförslag som väckts av länsstyrelsen.

Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer.

41 §.

Varder talan å allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning
under den tid förvaltningsberättelse omfattar ej anställd inom sex månader
från det berättelsen framlades å allmänningsstämma, vare så ansett som
om ansvarsfrihet blivit styrelsen eller nämnden beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därpå att styrelse- eller nämndledamot begått brottslig
handling, kunna anställas mot honom, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handlingen.

42 §.

Talan mot revisor enligt 29 § må ej anställas sedan två år förflutit från
det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är att
talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Om behörig myndighet.

43 §.

Delägarna i allmänningsskog skola i de mål, för vilka ej annorlunda genom
lag stadgas, lyda under allmän underrätt i den ort varest allmänningsstyrelsen
eller, där målet angår egendom som förvaltas av ekonominämnd
eller myndighet, denna har sitt säte.

44 §.

Är allmänningsskog belägen inom två eller flera län skola de uppgifter
som enligt denna lag eller reglementet tillkomma länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse
i fråga om sådan skog handhavas av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen
i det län där allmänningsstyrelsen har sitt säte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Ansvarsbestämmelse.

45 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller av ekonominämnd och hos sådan
styrelse eller nämnd anställd befattningshavare äro med avseende å sina
åligganden underkastade det ansvar som i lag stadgas beträffande ämbetsman.

Om fullföljd av talan.

46 §.

Utslag varigenom delägar- eller allmänningsstämmas beslut upphävts eller
ändrats gälle jämväl för de delägare som ej klagat.

2 mom. Mot beslut som länsstyrelse meddelat enligt denna lag må talan
föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock må redan dessförinnan
förslag till reglemente i enlighet med lagens bestämmelser uppgöras och
fastställas.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1938 (nr 297) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna. Nämnda lag skall likväl fortfarande
äga tillämpning i fråga om brott mot lagen som begåtts före den 1 januari
1953.

Äger enligt avtal, som träffats före den 1 januaid 1940, arrendator av
kronan tillhörig jordbruksegendom eller ecklesiastikt boställe rätt att tillgodonjuta
till egendomen eller bostället hörande andel i allmänningsskog,
vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren
tillkommande rösträtt i frågor rörande skogen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts med bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 45 § skogsvårdslagen den 21 mai 1948 (nr 237).

Härigenom förordnas, att 45 § skogsvårdslagen den 21 maj 1948 skall
erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

45 §.

1 mom. Från tillämpningen av
denna lag undantages skogsmark
med därå växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmänningar
eller lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och
andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses
i § 4 förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket; samt

5) å övriga kronan tillhöriga fastigheter,
som icke innehavas med
stadgad åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1
mom. 2)—5) angives, i samfällighet
med skog, som lyder under denna
lag, skall lagen äga tillämpning å det
samfällda skogsområdet i dess helhet.

45 §.

1 m o m. Från tillämpningen av
denna lag undantages skogsmark
med därå växande skog

1) å ecklesiastika boställen och
andra fastigheter av kyrklig natur;

2) å sådana fastigheter, som avses
i § 4 förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket; samt

3) å övriga kronan tillhöriga fastigheter,
som icke innehavas med
stadgad åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1
mom. angives, i samfällighet med
skog, som lyder under denna lag,
skall lagen äga tillämpning å det
samfällda skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om ny lagstiftning
rörande häradsallmänningar och allmänningsskogar samt anför
följande.

Inledning.

Enligt 45 § skogsvårdslagen den 21 maj 1948 undantages från tillämpningen
av nämnda lag bl. a. skogsmark som lyder under lagen den 13 maj
1932 om häradsallmänningar eller lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna. I samband med förarbetena till skogsvårdslagen
bemyndigade Kungl. Maj :t den 30 juni 1947 min företrädare i ämbetet
att genom särskild utredningsman med biträde av sakkunniga låta
undersöka möjligheterna av att föra även häradsallmänningarna och allmänningsskogarna
i Norrland och Dalarna in under skogsvårdslagen. Därvid
borde 1932 och 1938 års lagar underkastas en översyn även från andra
synpunkter än de rent skogliga. Det borde sålunda utredas om icke en viss
decentralisering till lokala myndigheter eller ägarna själva av skogarnas
förvaltning kunde komma till stånd och en friare användning av skogsavkastningen
medgivas. Dessutom borde övervägas i vad mån vissa förvaltningsmässiga
föreskrifter i lagarna lämpligen kunde flyttas till en administrativ
författning eller till de reglementen som enligt lagarna skola finnas
för de särskilda häradsallmänningarna och allmänningsskogarna.

Med stöd av detta bemyndigande uppdrogs därefter åt dåvarande statssekreteraren,
numera landshövdingen B. Fallenius att i enlighet med sålunda
angivna riktlinjer verkställa utredning om ny lagstiftning angående
häradsallmänningar och allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m.
För att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen
tillkallades samtidigt ordföranden i styrelsen för Älvdalens besparingsskog
S. Andersson i Blyberg, forstmästaren H. Berglund i Mjölby, länsjägmästaren
C. G. Carlsen i Linköping, jägmästaren S. Ekman i Gällivare, hem -

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

mansägaren E. Johansson i Hemavan och jägmästaren A. Wigelius i Göteborg.

Utredningen har den 28 oktober 1948 avgivit betänkande med förslag
till nya lagar om häradsallmänningar samt om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna.

Över detta betänkande ha, efter remiss, yttranden inkommit från kammarkollegiet,
skogsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens
län, lantbruksnämnderna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och
Norrbottens län, Sveriges häradsallmänningsförbund samt styrelserna för
följande allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, nämligen Svärdsjö
och Svartnäs socknars besparingsskog, Envikens sockens besparingsskog,
Gävunda skifteslags besparingsskog, Finngruvans skifteslags besparingsskog,
Johannisholms skifteslags besparingsskog, Knås skifteslags besparingsskog,
Kättbo skifteslags besparingsskog, Landbobyns skifteslags besparingsskog,
Stutts skifteslags besparingsskog, Tibergets skifteslags besparingsskog, Västbygge
skifteslags besparingsskog, Lima sockens besparingsskog, Transtrands
sockens besparingsskog, Älvdalens sockens besparingsskog, Orsa sockens besparingsskog,
Hamra kapellags besparingsskog, Särna och Idre besparingsskog,
Dorotea övre allmänningsskog, Vilhelmina övre allmänningsskog, Tärna
och Stensele allmänningsskog, Sorsele allmänningsskog, Arvidsjaurs allmänningsskog,
Arjeplogs allmänningsskog, nybyggarnas särskilda allmänning i
Arjeplog, Jokkmokks allmänningsskog, nybyggarnas särskilda allmänning i
Jokkmokk, Gällivare allmänningsskog samt Pajala, Junosuando och Tärendö
socknars allmänningsskog. Domänstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat
särskilda yttranden från rikets överjägmästare. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har bifogat yttrande från styrelsen för Norra Vedbo häradsallmänning
och länsstyrelsen i Örebro län har överlämnat utlåtande från den av länsstyrelsen
förordnade revisorn vid länets sex häradsallmänningar. Dessutom
ha skrivelser i ämnet inkommit från styrelserna för Österrekarne och Lösings
häradsallmänningar.

Sedan ärendet därefter ytterligare beretts inom jordbruksdepartementet
anhåller jag att nu få upptaga det till behandling.

Innan jag ingår på en redogörelse för utredningens förslag och yttrandena
över dessa torde jag få lämna en kortfattad framställning av det nuvarande
läget på förevarande område.

Gällande rätt.

Häradsallmänningarna i riket ha bestått sedan urminnes tid och omnämnas
redan i landskapslagarna. De redovisas i jordregistret såsom särskilda
fastigheter och tillhöra enligt 1932 års lag ägarna av de fastigheter
inom häradet, vilka äro satta i mantal eller utbrutits från mantalssatt fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

tighet och vid jorddelningsförrättning erhållit delaktighet i allmänningen.
Delaktighet åtnjutes efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter
för vilka delaktigheten bestämts vid jorddelning, efter den därvid
stadgade grunden. Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad. Den får
icke belastas med inteckning eller tagas i mät för annan fordran än sådan
som är förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Mark
som ingår i allmänningen får avyttras endast i undantagsfall efter tillstånd
av Kungl. Maj :t, och köpeskillingen skall användas till inköp av ny mark
eller till grundförbättringsåtgärder som öka allmänningens kapitalvärde.

Däremot föreligger intet hinder mot att häradsallmänning utvidgas. Delägarna
äro sålunda berättigade att inköpa mark för sådant ändamål. Då inköp
skett skall inom tre år därefter göras ansökan hos länsstyrelsen om den
inköpta markens införlivande med allmänningen. För sådan införlivning
gälla vissa villkor, av vilka de viktigaste äro, att marken i sin helhet eller
till huvudsaklig del är skogbärande eller tjänlig till skogsbörd samt att den
icke är besvärad av inteckning för fordran. Bifalles ansökan om införlivning,
skall vad i lag eller författning är stadgat om nyttjande av allmänningen
gälla även den införlivade marken. Denna skall dock fortfarande redovisas
såsom särskild fastighet. Om ansökningen däremot avslås, skall marken
åter försäljas vid första lägliga tillfälle och i varje fall så snart det kan ske
utan förlust för delägarna.

Förvaltningen av häradsallmänning skall handhavas av en alhnänningsstyrelse,
som utses av delägarna på s. k. allmänningsstämma. I vissa viktigare
frågor är dock avgörandet förbehållet allmänningsstämman. På denna
skall delägarnas beslutanderätt utövas genom distriktsombud, utsedda på
särskilda delägarstämmor i de olika kommunerna inom häradet. Vid val av
distriktsombud äger varje delägare rösträtt i proportion till sitt delaktighetsbelopp,
dock med den begränsningen att ingen må rösta för mer än en tiondel
av det delaktighetstal som är företrätt å delägarstämman. Distriktsombud
äger på allmänningsstämma rösträtt för det delaktighetsbelopp, som
sammanlagt tillkommer delägarna inom distriktet. Enskild delägare har dock
möjlighet att själv eller genom ombud infinna sig vid allmänningsstämman
och rösta för sitt delaktighetsbelopp, vilket i så fall avräknas från distriktsombudets
röstetal. Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola
granskas av minst två revisorer. En av dessa skall utses av länsstyrelsen och
den eller de övriga av allmänningsstämman. I anslutning till vad sålunda föreskrivits
meddelas i lagen vissa grundläggande bestämmelser angående allmänningsstyrelsens
och revisorernas åligganden och befogenheter, utlysande
av allmännings- och delägarstämmor in. m. Dessa bestämmelser överensstämma
i huvudsak med motsvarande stadganden i bolags- och föreningslagstiftningen.
Därutöver föreskrives i lagen att för varje särskild häradsallmänning
skall finnas ett reglemente vari förvaltningsorganens uppgifter
närmare regleras. Reglemente fastställes av Kungl. Maj :t på grundval av ett
av delägarna uppgjort förslag.

För att säkerställa en skogligt tillfredsställande skötsel av häradsallinän -

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

ningarna föreskrives i 1932 års lag att hos allmänningsstyrelsen skall såsom
biträde finnas anställd en person med högre skoglig utbildning. Kungl. Maj :t
äger dock i särskilt fall medgiva, att i stället må såsom biträde anställas
annan person, som förvärvat omfattande praktisk erfarenhet i skogsskötsel.
Vidare stadgas att häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen
skötas efter hushållningsplan. Denna skall omfatta viss tid, ej överstigande
20 år, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden
samt ha till ändamål att försätta och bibehålla skogen i skogligt
tillfredsställande skick och bereda största och jämnast möjliga avkastning
därifrån. Senast ett år innan giltighetstiden för hushållningsplan utgår
skall förslag till ny plan upprättas genom delägarnas försorg och underställas
skogsvårdsstyrelsen för fastställelse. Inkommer ej sådant förslag inom
föreskriven tid eller vägras fastställelse å ingivet förslag, skall skogsvårdsstyrelsen
själv föranstalta om upprättande av plan på delägarnas bekostnad.
Angående förfarandet därvid och innehållet i sådan plan ha utförliga bestämmelser
meddelats i särskild kungörelse.

Företages avverkning i strid mot fastställd hushållningsplan, straffas den
för överträdelsen ansvarige med böter, varjämte skogsvårdsstyrelsen, om så
erfordras, kan föreskriva särskilda skogsvårdande åtgärder. Om dessa ej behörigen
verkställas eller åtgärd som upptagits i hushållningsplanen eftersättes,
kan länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen förelägga vite
och, om vitet försittes, förordna att allmänningens förvaltning skall övertagas
av en eller flera gode män.

Lagen om häradsallmänningar innehåller vidare noggranna bestämmelser
om hur avkastning från sådan allmänning skall användas. Därvid skiljes
mellan å ena sidan ordinarie avkastning och å andra sidan s. k. extra avkastning,
d. v. s. avkastning som erhålles genom avverkning, vilken överskjuter
skogsmarkens normala virkesavkastningsförmåga. Dessutom givas särskilda
regler angående kapitalinkomst. Till sådan inkomst hänföres ersättning
för mark som avyttras från allmänningen samt medel som tillfalla allmänningen
i samband med expropriation eller annat dylikt inlösningsförfarande.

Ordinarie avkastning skall i första hand användas till gäldande av kostnader
som äro nödiga för allmänningens behöriga vård och förvaltning. Därefter
må sådan avkastning användas eller fonderas för andra utgifter som
äro ägnade att befrämja en god hushållning med allmänningen eller för inköp
av mark för utvidgning av allmänningen eller för utdelning åt delägarna.

Extra avkastning skall användas eller fonderas för verkställande av sådana
grundförbättringar som äro ägnade att öka skogsproduktionen på allmänningen
eller för inköp av mark för utvidgning av allmänningen eller för
annat dylikt ändamål. Länsstyrelsen äger dock efter hörande av skogsvårdsstyrelsen
medgiva att den i stället må användas eller fonderas för utdelning
åt delägarna, om detta är nödvändigt för att bereda dem en så jämn
avkastning från allmänningen som möjligt.

Kapitalinkomst slutligen skall användas eller fonderas för grundförbättringar
som äro ägnade att öka skogsproduktionen eller för inköp av mark

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

lör utvidgning av allmänningen eller för annat dylikt ändamål, allt i enlighet
med närmare föreskrifter som på framställning av allmänningsstyrelsen
meddelas av Kungl. Maj :t.

Beslutanderätten angående avkastningen är i regel förbehållen allmänningsstämman.
Dessutom föreskrives att om delägarna vilja använda fonderad
avkastning till annat ändamål än det, för vilket fonderingen ägt rum,
beslut därom blir giltigt endast om det biträtts av röstande för ett sammanlagt
delaktighetsbelopp, motsvarande minst två tredjedelar av allmänningens
hela delaktighetstal.

För närvarande finnas i landet 60 häradsallmänningar. Deras sammanlagda
areal uppgick enligt senast publicerad statistik till omkring 116 000 ha.

De skogar som falla under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
äro dels de s. k. besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län
och dels vissa allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Samtliga
dessa skogar ha tillkommit under senare hälften av 1800-talet och början
av 1900-talet. Besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län ha
bildats på så sätt, att i samband med storskiftets genomförande i dessa län
vissa delar av de socknarna tilldelade skogsanslagen avsattes för de jordägande
socknemännens gemensamma räkning. Allmänningsskogarna i Västerbottens
och Norrbottens län ha tillkommit genom avsättning vid avvittringen.

Besparingsskogarna och de övriga allmänningsskogarna äro i allmänhet
ej redovisade i jordregistret såsom särskilda fastigheter. Sådan skog tillhör
enligt 1938 års lag ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid storskifte
eller avvittring blivit avsatt eller som utbrutits från dylik fastighet och vid
jorddelningsförrättning erhållit delaktighet i skogen. Delaktighet åtnjutes
efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om fastighet för vilken
delaktighet bestämts vid jorddelningsförrättning, efter den därvid stadgade
grunden.

Liksom i fråga om häradsallmänning stadgas beträffande allmänningsskog,
att den skall bibehållas oförminskad och icke får belastas med inteckning
eller tagas i mät för annan fordran än sådan som åtnjuter förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Även med avseende å försäljning, inköp
och införlivning av mark gälla i stort sett enahanda föreskrifter som för
häradsallmänning.

Förvaltningen av allmänningsskog skall handhavas av en allmänningsstyrelse,
som utses av delägarna på allmänningsstämma. Å allmänningsstämman
utövas beslutanderätten omedelbart av delägarna. Någon motsvarighet
till den vid häradsallmänningsstämma förekommande röstningen genom
distriktsombud finnes sålunda icke. Varje delägare har rösträtt efter sitt delaktighetsbelopp,
men ingen får rösta för mer än en tiondel av det å stämman
företrädda delaktighetstalet eller den mindre del därav som kan vara bestämd
i reglementet. Allmänningsstyrelsens befogenhet begränsas genom
föreskrifter att vissa viktiga frågor skola avgöras av allmänningsstämma.
Vidare kan i reglemente för allmänningsskog bestämmas, att inkomst som

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

härflyter från skogen eller fond som bildats av sådan inkomst icke skall förvaltas
av allmänningsstyrelsen utan av en särskild, på allmänningsstämma
vald ekonominämnd eller, vad angår allmänningsskog i Västerbottens eller
Norrbottens län, av sådan nämnd eller av myndighet. Allmänningsstyrelses
och ekonominämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av minst
två revisorer, av vilka en skall utses av länsstyrelsen och den eller de övriga
av allmänningsstämman. Utöver vad sålunda stadgats innehåller lagen vissa
allmänt hållna regler om allmänningsstyrelses och ekonominämnds sammansättning,
om tid och plats för allmänningsstämma, om förvaltningsorganens
och revisorernas åligganden och befogenheter m. m. Tillika föreskrives
att för varje allmänningsskog skall finnas ett reglemente med närmare bestämmelser
i dessa ämnen. Reglemente skall, liksom reglemente för häradsallmänning,
fastställas av Kungl. Maj :t på grundval av förslag som upprättas
av delägarna.

Liksom i fråga om häradsallmänning gäller beträffande allmänningsskog
som huvudregel, att hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde finnas
anställd person med högre skoglig utbildning eller, efter särskilt medgivande
av Kungl. Maj :t, annan person med omfattande praktisk erfarenhet
i skogsskötsel. Vad angår allmänningsskog i Västerbottens eller Norrbottens
län äger dock Kungl. Maj :t förordna att vad sålunda stadgats icke skall
äga tillämpning. Meddelas sådant förordnande, skall enligt lagen allmänningsstyrelsen
med avseende å skogens vård biträdas av en hos skogsvårdsstyrelsen
anställd tjänsteman som skogsvårdsstyrelsen därtill utser.

Allmänningsskog skall, i likhet med häradsallmänning, skötas efter hushållningsplan.
Om sådan plan samt om påföljd för överträdelse därav gäller
i allt väsentligt detsamma som beträffande hushållningsplan för häradsallmänning.

Jämväl beträffande användningen av inkomst som härflyter från allmänningsskog
innehåller lagen om dylika skogar liknande bestämmelser som
lagen om häradsallmänningar. Olika regler givas sålunda för ordinarie avkastning,
extra avkastning och kapitalinkomst. Ordinarie avkastning skall i
första hand användas till gäldande av kostnader som äro nödiga för allmänningsskogens
behöriga förvaltning. Därefter må sådan avkastning användas
eller fonderas för bestridande av andra utgifter som äro ägnade att befrämja
en god hushållning med skogen, för inköp av mark för skogens utvidgning,
för betalning av utskylder för de fastigheter som äga del i skogen, för främjande
av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar, för
vilkas jordägare skogen blivit avsatt, eller för annat ändamål som är till
gagn för delägarna eller befolkningen i dessa socknar eller sockendelar. Beträffande
vissa allmänningsskogar är dock särskild föreskrift meddelad att
användning eller fondering för sistnämnda ändamål må förekomma allenast
om det är till gagn för delägarna i skogen.

Extra avkastning skall i princip användas eller fonderas för verkställande
av sådana grundförbättringar på allmänningsskogen som äro ägnade att
öka skogsproduktionen, för inköp av mark för skogens utvidgning eller för

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

annat dylikt ändamål. Sådan avkastning kan dock även få användas för
samma ändamål vartill ordinarie avkastning i andra hand får användas, om
detta finnes nödigt för att bereda en så jämn tillgång som möjligt på medel
för ändamålet i fråga.

Kapitalinkomst får användas eller fonderas allenast för grundförbättringar
som äro ägnade att öka skogsproduktionen, för inköp av mark för skogens
utvidgning eller för annat dylikt ändamål.

Rätten att besluta om användning och fondering av avkastning och kapitalinkomst
är enligt lagen förbehållen länsstyrelsen och delägarna ha endast
förslagsrätt. I reglementet må dock föreskrivas att beslutanderätten
helt eller i begränsad omfattning skall tillkomma allmänningsstämman eller
allmänningsstyrelsen.

Utöver de nu återgivna reglerna om användning av inkomst från allmänningsskog
innehåller lagen slutligen ett stadgande att därest beträffande
fond, som före lagens ikraftträdande bildats av sådan inkomst, i då gällande
reglemente för skogen föreskrivits att fondens kapital ej må förminskas
eller av vederbörande jordägare användas, eller att kapitalet ej må
nedbringas under visst belopp eller att detta ej må ske utan Kungl. Maj :ts
medgivande eller ock att fondens kapital må helt eller delvis användas för
visst ändamål, denna föreskrift fortfarande skall äga giltighet intill dess
Kungl. Maj :t annorlunda förordnar. Föreskrifter av dylik innebörd finnas
framför allt i fråga om de s. k. skogsmedelsfonderna, som bildats för samtliga
besparingsskogar och flertalet övriga allmänningsskogar.

Antalet allmänningsskogar uppgår till 32 och de omfatta enligt senast
tillgängliga statistiska uppgifter sammanlagt över 711 000 ha.

Utredningens förslag.

Utredningen föreslår i första hand att häradsallmänningarna och allmänningsskogarna
skola inordnas under den allmänna skogsvårdslagen. I enlighet
härmed innehålla utredningens lagförslag icke några föreskrifter angående
vården och skötseln av nu ifrågavarande skogsmarker. Sålunda saknas
bl. a. motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om hushållningsplaner.
Utredningen anför, att med hänsyn till de garantier för en god skogsskötsel,
som numera innefattades i skogsvårdslagen, skäl icke kunde anses
föreligga att därutöver genom särskild lagföreskrift ålägga delägarna i häradsallmänningarna
och allmänningsskogarna en skyldighet som icke gällde
för andra skogsägare. Någon anledning till misstro mot dessa delägares
vilja och förmåga att sköta sina skogar på ett riktigt sätt förekomme nämligen
icke, utan erfarenheten gåve i stället vid handen att de visat stort
intresse för skogsvården. Emellertid uttalar utredningen tillika, att hushållningsplaner
ofta kunde vara till stor nytta för delägarna samt alt dessutom
skogsvårdsstyrelscrnas tillsyn underlättades om de vid kontrollen

3 Bihang till riksdagens protokoll 191>2. i samt. Nr 15.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

hade en plan att följa. Även från andra synpunkter kunde det stundom vara
fördelaktigt att storleken av avverkningen vore på förhand bestämd. Utredningen
ansåge därför starka skäl tala för att hushållningsplaner även i
fortsättningen upprättades för häradsallmänningarna och allmänningsskogarna.
Det borde dock vara tillräckligt att föreskrifter därom intoges i reglementena.
Med en sådan ordning komme det visserligen att i första hand
bero på delägarna själva, huruvida hushållningsplan skulle upprättas, men
det syntes likväl kunna förutsättas att så komme att ske så snart det vore
behövligt, ty enligt vad utredningen inhämtat önskade delägarna i allmänhet
sköta sina skogar efter dylik plan. Genom föreskriften att reglemente
skulle fastställas av Kungl. Maj :t vunnes dessutom ytterligare säkerhet för
att bestämmelser om hushållningsplan bleve intagna i reglementena för alla
de skogar, vilkas skötsel krävde sådan plan. Såvitt nu kunde bedömas
synles detta för närvarande vara fallet beträffande samtliga häradsallmänningar
och allmänningsskogar.

Utredningen tillägger, att i den mån föreskrifter om hushållningsplan
komme att intagas i reglementena, dessa föreskrifter syntes böra utformas
i nära anslutning till de för närvarande gällande lagreglerna i ämnet. Hushållningsplan
borde sålunda avse viss tid, ej överstigande 20 år. Det borde
ankomma på vederbörande allmänningsstyrelse att låta uppgöra förslag till
hushållningsplan, och detta förslag borde underställas skogsvårdsstyrelsen
för fastställelse oförändrat eller med de jämkningar som kunde vara erforderliga.
Om förslaget icke vore tillfredsställande, borde skogsvårdsstyrelsen
också kunna vägra att fastställa det. Vidare borde enligt utredningens
mening skogsvårdsstyrelsen, liksom nu, ha rätt och plikt att själv låta
upprätta hushållningsplan, därest allmänningsstyrelsen underläte att föranstalta
därom. Därvid borde skogsvårdsstyrelsen emellertid ej längre vara
bunden av särskilda regler angående planens innehåll utan borde kunna
anpassa detta efter skogens storlek och beskaffenhet samt förhållandena
i övrigt i det särskilda fallet. Slutligen syntes möjlighet böra föreligga
att upprätta gemensam hushållningsplan för två eller flera häradsallmänningar
eller allmänningsskogar.

En av de i utredningsarbetet deltagande sakkunniga, läns jägmästaren
Carlsen, har på denna punkt varit av skiljaktig mening. Han har i ett särskilt
yttrande anfört att hushållningsplaner borde vara obligatoriska för
nu ifrågavarande skogar med hänsyn till vikten av att uthållig och jämn
avkastning allt framgent skulle kunna bibehållas. Enligt hans mening borde
därför skyldighet att upprätta hushållningsplan alltjämt finnas stadgad i
lag och endast de närmare bestämmelserna om förfarandet därvid m. m.
överflyttas till reglementena. I enlighet härmed har han föreslagit att i lagtexten
skall intagas föreskrift att reglemente skall innehålla bestämmelser
om hushållningsplan.

För närvarande tillgodoses skogsvårdsintressena såsom redan nämnts ej
endast genom bestämmelserna om hushållningsplan utan även genom föreskrifterna
att hos allmänningsstyrelse regelmässigt skall finnas anställt bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

träde med högre skoglig utbildning. Utredningen anför att dessa föreskrifter
visat sig synnerligen värdefulla och att kravet på att sakkunskap skall
anlitas vid skogsförvaltningen därför även i fortsättningen borde upprätthållas.
I vissa fall vore emellertid skogen så avlägset belägen och lämnade
så låg avkastning att det stötte på stora ekonomiska svårigheter för delägarna
att anställa en skogsförvaltare med högre skoglig utbildning. I dylika
fall borde förvaltningen ordnas på det efter förhållandena mest tillfredsställande
sättet. Därvid kunde ifrågakomma även andra lösningar än de
som nu anvisades i lagtexten. Bl. a. med hänsyn härtill borde enligt utredningens
mening frågan om skogsförvaltningens ordnande ej längre regleras
i lag, utan erforderliga bestämmelser i ämnet borde i stället inflyta i reglementena.
Därigenom finge delägarna möjlighet att utforma reglerna på det
för varje särskilt fall lämpligaste sättet, och hänsyn kunde tagas till de
skiftande förhållanden som rådde beträffande olika häradsallmänningar
och allmänningsskogar. Säkerhet för att skogsvårdsintressena bleve tillbörligen
tillgodosedda komnie ändock att föreligga genom att Kungl. Maj :t vid
fastställandet av vederbörande reglemente finge tillfälle att pröva lämpligheten
av de föreslagna förvaltningsföreskrifterna.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha i utredningens lagförslag
icke upptagits några stadganden om hur skogsförvaltningen skall vara anordnad.
Utredningen har emellertid anfört att anställande av skogsförvaltare
med högre skoglig utbildning alltjämt borde krävas i flertalet fall. I den
mån sådant krav funnes böra uppställas i reglemente för allmänningsskog
i Norrland eller Dalarna syntes emellertid tillika böra öppnas möjlighet för
länsstyrelsen att efter särskild prövning tillåta att person utan dylik utbildning
utsåges till förvaltare. Beträffande dylik allmänningsskog syntes vidare,
liksom för närvarande, böra gälla, alt allmänningsstyrelses beslut angående
anställande av skogsförvaltare skulle underställas länsstyrelsen samt
att länsstyrelsen skulle utfärda förordnande för förvaltaren och efter hörande
av allmänningsstyrelsen bestämma avlöningen till honom.

Vid sidan av behandlingen av frågan om skogsskötseln å häradsallmänningar
och allmänningsskogar har utredningen, i enlighet med sina direktiv,
även företagit en översyn av innehållet i de båda lagarna i övrigt.

I sådant hänseende anför utredningen till en början att nu gällande förbud
mot att överlåta andel i allmänning annorledes än gemensamt med den
fastighet, vartill andelen hör, i princip syntes böra bibehållas även för framtiden.
Beträffande häradsallmänningarna borde dock enligt utredningens
mening såtillvida göras undantag från nämnda grundsats att allmänningsstyrelsen
berättigades att i vissa fall inlösa andel.

Till motivering härav anför utredningen, att häradsallmänningarna vore
avsedda att vara den jordbrukande befolkningen till gagn. I närheten av tätorterna
skedde emellertid ofta en omfattande avstyckning av tomter från
mantalssatta jordbruksfastigheter. Denna utveckling ginge stundom så
långt, att av den ursprungliga fastigheten slutligen återstode endast gator,
vägar och allmänna platser, vilka dock alltjämt vore bärare av mantalet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

därmed förenad andel i häradsallmänning. Vidare hade det före tillkomsten
av nu gällande jorddelningslag i stor utsträckning förekommit att fastigheter
med del i häradsallmänning genom ägostyckning uppdelats i mindre
lotter för tomtändamål. Dessa lotter hade åsatts hemmantal och därigenom
erhållit andelar i allmänningen. Ej sällan vore dessa andelar så små att den
rätt till utdelning de medförde saknade praktisk betydelse. Som exempel
kunde nämnas att mer än 300 av de 414 fastigheter, vilka ägde del i Sollentuna
häradsallmänning, år 1947 erhållit en utdelning från allmänningen,
som understigit 50 öre. Uppenbart vore att det i fall av nu åsyftad beskaffenhet
skulle innebära fördelar från flera synpunkter att. kunna utlösa vederbörande
fastighet från dess delaktighet i allmänningen.

Som villkor för rätt till inlösen skall enligt utredningsförslaget gälla att
den fastighet, vartill andelen hör, ej längre är att betrakta såsom jordbruksfastighet.
Tillstånd till inlösen skall meddelas av länsstyrelsen. Löseskillingen
skall utgöra tjugufem gånger det belopp vartill fastighetens utdelning
från allmänningen genomsnittligen uppgått under de sist förflutna tio åren
eller den kortare tid fastigheten ägt bestånd.

Utredningen yttrar härom att det måhända stundom kunde bli förenat
med vissa svårigheter att avgöra, huruvida vederbörande fastighet förlorat
karaktären av jordbruksfastighet. Regeln borde emellertid vara, att inlösen
icke begärdes förrän det vore uppenbart att så vore förhållandet. Skulle något
tveksamt fall uppkomma, syntes yttrande i frågan böra inhämtas från
lantbruksnämnden. Möjlighet att påkalla inlösning borde föreligga endast
för allmänningsstyrelsen, bl. a. av det skälet att likvida medel måste finnas
tillgängliga för ändamålet. Om någon delägare ville få sin andel inlöst borde
han därför ha att anmäla detta för allmänningsstyrelsen, som då finge bestämma,
huruvida frågan skulle tagas upp. Därest åter styrelsen själv toge
initiativet, borde den enligt utredningens mening i första hand vända sig till
vederbörande fastighetsägare och efterhöra om denne vore villig att låta
inlösen ske. Skulle han motsätta sig detta, syntes det icke utan särskilda
skäl böra ifrågakomma att tvinga honom därtill. Därest någon utan anledning
skulle vägra att gå med på inlösen ehuru sådan måste anses befogad,
borde dock länsstyrelsen kunna meddela inlösningstillstånd även mot hans
vilja. Utredningen hade övervägt att överlämna åt parterna att genom överenskommelse
själva bestämma löseskillingen. För att orättvisor skulle förekommas
syntes det dock önskvärt att dess storlek fastställdes i lagen. Utredningen
hade funnit lämpligast att lösenbeloppet finge motsvara kapitaliserade
värdet av den på fastigheten belöpande årliga utdelningen från allmänningen.
Emellertid måste det beaktas, att utdelningens storlek kunde
växla från år till år. För att förebygga alltför stor inverkan av dylika fluktuationer
borde till grund för kapitaliseringen läggas medeltalet av den utdelning
fastigheten erhållit under de tio sist förflutna åren. Skulle fastigheten
icke ha bestått under så lång tid, finge i stället tagas hänsyn till genomsnittsutdelningen
under de år den funnits till. Vad anginge frågan efter vilken
räntefot kapitaliseringen skulle ske vore det enligt utredningens uppfatt -

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

ning önskvärt att lösenbeloppen bleve tillräckligt höga för att vederbörande
fastighetsägare skulle stimuleras att medverka till inlösning. Från denna utgångspunkt
borde procentsatsen för kapitaliseringen sättas så lågt som möjligt.
Å andra sidan hade de kvarstående allmänningsdelägarna intresse av
att löseskillingarna fastställdes till låga belopp, vilket förutsatte att utdelningens
kapitalvärde beräknades efter en högre procentsats. Efter avvägning
mellan dessa båda olika synpunkter hade utredningen stannat vid att
föreslå att kapitaliseringen skulle ske efter fyra procent.

Vidare anser utredningen en jämkning böra vidtagas i reglerna om avyttring
av mark från allmänningsskog i Norrland eller Dalarna. Därom stadgas
för närvarande att sådan avyttring får ske efter tillstånd av Kungl. Maj :t,
om därigenom vinnes avsevärd förmån för delägarna eller eljest synnerliga
skäl föreligga och avyttringen ej länder skogsskötseln å allmänningsskogen
till men. Enahanda bestämmelser funnos ursprungligen i lagen om häradsallmänningar.
Dessa ändrades emellertid år 1947 så att mark, som behövde
utnyttjas för något betydelsefullt allmänt ändamål skulle kunna avyttras
även om men för skogsskötseln uppkomme. Utredningen föreslår att motsvarande
uppmjukning skall ske i fråga om allmänningsskogarna.

Jämväl beträffande förvärv av mark förordar utredningen vissa ändringar.
För närvarande äro delägarna i häradsallmänning i princip oförhindrade
att inköpa mark av vad beskaffenhet som helst. Om ett markförvärv
äger rum och marken ej åter avyttras inom tre år, är allmänningsstyrelsen
emellertid skyldig att hos länsstyrelsen ansöka om markens införlivning
med allmänningen, och sådan införlivning kan ske allenast under
förutsättning att marken antingen är i sin helhet eller till huvudsaklig del
skogbärande eller tjänlig till skogsbörd samt så belägen, att den lämpligen
kan förvaltas gemensamt med allmänningen, eller också är behövlig för allmänningens
bevakning eller skötsel. Vägras införlivning måste marken säljas
så snart det lämpligen kan ske och i varje fall då försäljning kan äga
rum utan förlust för delägarna. Därest åter införlivning kommer till stånd,
blir det införlivade området underkastat samma bestämmelser som den ursprungliga
allmänningsmarken.

Beträffande markförvärv av delägare i allmänningsskog gäller i huvudsak
detsamma som för häradsallmänningar. Införlivningsskyldighet föreligger
dock endast i den mån marken förvärvats för medel som härflutit
från skogen, genom byte mot vederlag av skogen tillhörande mark eller genom
gåva. Dessutom kan även i dylikt fall länsstyrelsen med hänsyn till
omständigheterna meddela befrielse från införlivningsskyldigheten. Sistnämnda
regel har tillkommit främst för att möjliggöra fortsättandet av en
socialt betingad inköps- och försäljningsverksamhet som sedan lång tid tillbaka
bedrivits av delägarna i vissa allmänningsskogar.

Utredningen anför, att vissa fördelar kunde tänkas erbjuda sig för häradsallmänningarnas
och allmänningsskogarnas delägare, om de finge ökad
möjlighet att förvärva fast egendom utan att denna behövde införlivas med
allmänningen. Framför allt i Norrland och Dalarna vore fonderade allmän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

ningsmedel till betydande belopp placerade i obligationer och andra värdehandlingar.
En placering i skogsmark skulle enligt utredningens mening
ofta vara att föredraga. Denna utväg vore emellertid stängd genom införlivningstvånget,
som medförde att inköpt fastighet ej kunde belånas eller
försäljas, när behov av likvida medel uppkomme. På grund av vad sålunda
anförts och då friast möjliga dispositionsrätt borde beredas delägarna vid
förvaltningen av deras egna tillgångar ansåge utredningen att skyldigheten
att införliva inköpt mark med allmänningen borde avskaffas. Någon olägenhet
härav syntes icke vara att befara. De nuvarande bestämmelserna i ämnet
hade i främsta rummet tillkommit på den grund att det ansetts icke vara
lämpligt att olika regler angående skogsskötseln gällde för den ursprungliga
allmänningsmarken och annan mark i delägarnas ägo. Detta skäl bortfölle,
om häradsallmänningarna och allmänningsskogarna i enlighet med
utredningens förslag inordnades under den allmänna skogsvårdslagen.

Utredningen tillägger att avsikten med dess förslag i denna del icke vore
att bereda delägarna möjlighet att inköpa fast egendom av vad slag som
helst, utan rätten till fastighetsförvärv borde i princip begränsas till mark
som enligt skogsvårdslagen vore att anse såsom skogsmark och hade sådan
belägenhet att den lämpligen kunde förvaltas gemensamt med häradsallmänningen
eller allmänningsskogen. Stundom kunde det dock finnas behov
av att kunna inköpa markområde som ej fyllde nämnda krav, t. ex. för att
skaffa tomt till förvaltarbostad eller dylikt. Även annan mark än skogsmark
som kunde förvaltas gemensamt med häradsallmänningen eller allmänningsskogen
borde därför få förvärvas, om särskilda skäl förelåge
därtill.

Bestämmelser i överensstämmelse med det sålunda anförda ha upptagits
i utredningens lagförslag. I motiven yttrar utredningen att garantier borde
tillskapas för att delägarna icke inköpte annan mark än sådan som de enligt
den föreslagna lagtexten ägde rätt att förvärva. I reglementena borde
därför stadgas skyldighet för revisorerna att utöva kontroll i detta avseende.
Därest revisorerna funne ett förvärv olagligt eller hyste tvekan angående
dess laglighet, borde det åligga dem att göra anmälan därom till
länsstyrelsen, som för den händelse förvärvet ansåges ej kunna godkännas
borde ha att vid vite förelägga allmänningsstyrelsen att åter avyttra marken
i fråga. Även härom borde föreskrifter meddelas i reglementena.

Utredningen anför vidare i detta sammanhang att möjligheten att införliva
mark med häradsallmänning eller allmänningsskog givetvis borde kvarstå
och att någon saklig ändring icke syntes påkallad i fråga om villkoren
för sådan införlivning. Emellertid föreslår utredningen att vissa i lagtexten
nu upptagna regler angående förfarandet i införlivningsärenden skola, såsom
varande av administrativ natur, överflyttas till en särskild kungörelse.

Länsjägmästaren Carlsen har förklarat sig icke kunna biträda utredningens
förslag i nu förevarande del. Om skyldigheten att införliva inköpt mark
avskaffades, kunde allmänningsdelägare frestas att för vinnande av tillfällig
fördel lägga sig till med större områden, kanske belastade med avse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

värda inteckningar, och på så sätt kunde allmänningarnas ekonomi komma
att äventyras under sämre tider med vikande konjunkturer. Enligt herr
Carlsens mening borde därför införlivningsskyldigheten bibehållas, kanske
med den jämkningen att den tid, inom vilken införlivning skulle ske, utsträcktes
till tio år. Därigenom säkerställdes att förvärven begränsades till
områden som vore tjänliga att varaktigt innehavas och som snabbt kunde
slutbetalas. Dessutom vunnes att allmänningarna ej komme att i större utsträckning
uppträda som säljare av jord, vilket eljest kunde inträffa men
måste anses vara mindre lämpligt.

Beträffande avkastningen av häradsallmänningarna och allmänningsskogarna
anför utredningen att de nuvarande reglerna om användandet av ordinarie
och extra avkastning i främsta rummet tillkommit för att säkerställa
att skogskapitalet icke förslösades. Numera funnes garantier däremot
redan i den allmänna skogsvårdslagen. Därtill komme att erfarenheten ej
gåve någon anledning till farhågor för att delägarna skulle försumma att
anslå medel till erforderliga skogsvårdsåtgärder. Det borde därför kunna
med förtroende överlämnas åt dem att i fortsättningen själva besluta om
dispositionen av avkastningen utan att därvid vara bundna av detaljerade
föreskrifter. Enligt utredningens mening borde därför i lagtexten blott upptagas
ett allmänt stadgande att avkastning i första hand skulle användas
till häradsallmänningens eller allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning.
I den mån ytterligare föreskrifter rörande avkastningen ansåges
erforderliga borde sådana intagas i vederbörande reglemente. Utredningen
ansåge sig kunna räkna med att dylika reglementsföreskrifter regelmässigt
komme att meddelas samt att regleringen därvid komme att ske i huvudsaklig
överensstämmelse med de nuvarande lagbestämmelserna. Därest i något
fall delägarna ej skulle hava antagit några regler i ämhet finge behovet
av dylika regler prövas av Kungl. Maj :t vid reglementets fastställande.

Även i denna del har länsjägmästaren Carlsen varit av skiljaktig mening
samt ansett att i fråga om extra avkastning borde meddelas lagbestämmelser
av i huvudsak samma innebörd som nu.

Vad åter angår sådan inkomst som nu hänföres till kapitalinkomst anför
utredningen att denna härledde sig från ingrepp i häradsallmänningen eller
allmänningsskogen av bestående natur och därför borde användas till förvärv
av mark för utvidgning av allmänningen eller allmänningsskogen eller
till annat ändamål som vore till varaktigt gagn för denna. För att säkerställa
detta borde det, liksom för närvarande, ankomma på myndighet att
besluta om användningen. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen
att inkomst varom nu är fråga skall användas enligt föreskrifter som meddelas
av länsstyrelsen efter framställning av allmänningsstyrelsen.

Utredningen uttalar vidare att särskilda bestämmelser syntes böra meddelas
beträffande användningen av vissa fonder. I sådant hänseende föreslår
utredningen att för häradsallmänningarnas del skall bibehållas det nuvarande
kravet på kvalificerad majoritet för beslut om att använda en fond
till annat ändamål än det, varför fonden bildats. Med avseende å allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ningsskogarna föreslås enahanda bestämmelse med det tillägget att beslutet
tillika skall godkännas av länsstyrelsen. Därvid göres dock den begränsningen
att regeln skall gälla endast för redan befintliga fonder. Utredningen
framhåller att med dess förslag garantier komme att finnas mot att en tillfällig
majoritet använde en s. k. skogsmedelsfond för ett icke avsett syfte.
Däremot bleve det möjligt att för det ursprungligen bestämda ändamålet
använda hur stor del av fonden som helst. Detta kunde stundom vara till
fördel, t. ex. om ett större belopp behövde tagas i anspråk för skogsförbättrande
åtgärder. Det syntes därför icke lämpligt att bibehålla de nuvarande
lagbestämmelserna om fortsatt giltighet av föreskrifter i äldre reglementen
rörande fonders bevarande vid viss minimistorlek o. dyl. Om sådana föreskrifter
alltjämt funnes behövliga borde de få sin plats i reglementena. Därutöver
anför utredningen att det icke syntes erforderligt att meddela särskilda
skyddsbestämmelser rörande fonder som delägare i allmänningsskog
kunde komma att instifta i framtiden.

En av de till utredningen knutna sakkunniga, jägmästaren Ekman, har
på nu ifrågavarande punkt varit av avvikande mening. Han har i särskilt
yttrande framhållit att de skogsmedelsfonder, som redan före tillkomsten
av 1938 års lag bildats av avkastning från besparingsskogarna i Kopparbergs
och Gävleborgs län samt flertalet allinänningsskogar i Västerbotten
och Norrbotten, i många fall uppginge till avsevärda belopp och ägde stor
betydelse för såväl delägarna som befolkningen i övrigt. Hr Ekman hyste
därför starka betänkligheter mot att en tillfällig majoritet bland delägarna
skulle kunna använda hela eller stöi’re delen av en sådan fond till ett av de
ändamål för vilka fonden bildats, till förfång för de övriga syften fonden
avsetts att främja. Det borde beaktas att de föreskrifter, som i samband med
fondernas bildande meddelats till förhindrande av att kapitalet skingrades
eller förbrukades, haft till syfte att trygga en jämn tillgång till medel för de
ändamål man velat tillgodose. På grund av vad sålunda anförts ansåge hr
Ekman att det alltjämt borde finnas en bestämmelse i lag om att nämnda
föreskrifter fortfarande skulle gälla.

I samband med frågan om dispositionsrätten över inkomster och fonder
har utredningen upptagit ett par praktiska detalj spörsmål.

Det ena av dessa berör häradsallmänningarna. Utredningen anför att i
vissa fall utdelning från häradsallmänning fortfarande delvis skedde in
natura för att tillgodose delägarnas behov av gagnvirke. Därvid framställdes
ej sällan krav från delägarna att erhålla virke av bättre kvalitet än som
kunde anses motiverat med hänsyn till den avsedda användningen. Detta
innebure uppenbarligen ett slöseri med virke, och i reglementena för häradsallmänningarna
borde därför intagas föreskrift att, om utdelning lämnades
i form av husbehovsvirke, detta virkes kvalitet skulle avpassas efter det ändamål
vartill virket skulle begagnas.

Den andra av de båda detaljfrågorna angår avkastningen från allmänningsskogarna.
Sådan avkastning må, såsom redan nämnts, användas bl. a.
för att främja jordbruket inom det område, för vars jordägare skogen blivit

Kungl. Mcij:ts proposition nr 15.

avsatt. Ibland sker detta på så sätt, att kontanta bidrag lämnas jordägare
till uppförande eller iståndsättande av ekonomibyggnader eller till andra
förbättringsåtgärder på brukningsdelen. Utredningen framhåller att det tydligen
vore angeläget att sådant bidrag icke utbetalades, därest fara vore för
handen att vederbörande fastighet kunde komma att tagas i anspråk för rationaliseringsändamål
eller att jordbruket å fastigheten kunde komma att
nedläggas. I reglementena borde därför stadgas skyldighet för allmänningsstyrelsen
att, innan understöd lämnades till upprustning eller annan förbättring
av fastighet, hos lantbruksnämnden efterhöra, huruvida den kunde
beräknas komma att bestå såsom självständigt jordbruk.

I övrigt framlägger utredningen förslag om jämkningar och förenklingar
i reglerna om allmänningsstämma, allmänningsstyrelse och andra förvaltande
organ samt revisorer m. m.

Sålunda föreslås att möjlighet skall beredas delägarna i allmänningsskog
att i reglementet bestämma att deras beslutanderätt å allmänningsstämma
skall utövas genom distriktsombud enligt samma metod som nu tillämpas
beträffande häradsallmänningarna. Utredningen anför att det visat sig innebära
vissa praktiska olägenheter att sådan möjlighet hittills saknats. Sådana
delägare som vore bosatta på avlägset belägna orter hade ofta svårt
att infinna sig vid allmänningsstämmorna, och följden bleve att de närmast
sammanträdesplatsen boende finge ett oproportionerligt stort inflytande på
besluten. I den mån ordningen med distriktsombud komme till användning
borde i reglementet intagas regler om distriktsombudens befogenheter och
sättet för deras utseende i huvudsaklig överensstämmelse med vad därom
för närvarande stadgades i lagen om häradsallmänningar.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att utredningen även beträffande
häradsallmänningarna förutsätter att de närmare bestämmelserna om röstning
genom distriktsombud skola upptagas i reglementena i stället för, som
nu, i lagtexten.

Därjämte föreslår utredningen att genom reglementsföreskrifter skall
kunna bestämmas, att allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall vara
gemensam för flera häradsallmänningar eller allmänningsskogar, ävensom
att den för allmänningsskogar nu gällande regeln, att arvode till ledamot
av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd bestämmes av länsstyrelsen,
skall upphävas.

Dessutom skola enligt utredningens förslag åtskilliga bestämmelser av
administrativ natur utgå ur lagtexten och motsvarande frågor i stället behandlas
i reglementena. I utredningens lagförslag saknas sålunda motsvarighet
till nu gällande stadganden om antalet ledamöter i allmänningsstyrelse,
om behörighetsvillkor för sådana ledamöter och ledamöter i ekonominämnd,
om styrelse- eller nämndledamots skiljande från uppdraget och
förfarandet därest han avgår i förtid, om beslutförhet och omröstning i allmänningsstyrelse
eller ekonominämnd, om skyldighet att avgiva förvaltningsberättelse
och redovisning, om revisorer och deras åligganden, om kallelse
till allmänningsstämma och förfarandet därest allmänningsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

underlåter att utlysa dylik stämma, om ordinarie stämma och dennas uppgifter,
om utlysande i vissa fall av extra stämma samt om val av stämmoordförande
och upprättande av stämmoprotokoll.

Utredningen anför att olägenheter i flera avseenden följde av att nu ifrågavarande
spörsmål för närvarande vore reglerade i själva lagarna. Därigenom
bleve samtliga häradsallmänningar och allmänningsskogar bundna vid
samma regler, och möjlighet saknades till anpassning efter de skilda förhållanden
som kunde råda på olika platser. Härtill komme att — ehuru bestämmelserna
innehållsmässigt ej hade civillags karaktär — ändring av
desamma kunde ske endast efter lagrådets hörande och med riksdagens
medverkan. För att undvika dessa nackdelar borde lagbestämmelserna ersättas
med reglementsföreskrifter. Tillräcklig garanti för att dessa bleve
lämpligt utformade bereddes genom stadgandet att reglementena skulle
granskas och fastställas av Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang yttrar utredningen vidare, att reglementena i nu
ifrågavarande hänseenden syntes böra få i stort sett samma innehåll som de
nuvarande lagarna. Bl. a. syntes i samtliga reglementen böra intagas föreskrift
om att länsstyrelsen skulle utse en revisor och bestämma arvodet till
honom. Även vad anginge förvaltningsorganens redovisningsskyldighet och
därmed sammanhängande ämnen syntes reglementena böra utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som nu vore stadgat i lagarna.

För närvarande gäller att förslag till reglemente för allmänningsskog
skall granskas av länsstyrelsen, som har att, efter hörande av skogsvårdsstyrelsen,
med eget yttrande överlämna förslaget till Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen
äger också, sedan reglementet fastställts, väcka förslag om ändring
av detsamma. Utredningen har ansett att det icke vore erforderligt att
bibehålla dessa stadganden. Den föreslår därför att de skola utgå.

Remissyttrandena.

Beträffande remissyttrandena torde jag till en början få nämna, att från
flera håll uttalats tvekan om behovet av lagändring på förevarande
område. Sveriges häradsallmänningsförbund har sålunda anfört att de
flesta av häradsallmänningsstyrelserna hade den uppfattningen att någon
ändring av 1932 års lag ej vore behövlig eller önskvärd, eftersom lagen haft
goda följder och på intet sätt verkat betungande på förvaltningen. Förbundet
har tillagt att det icke innebure någon förbättring ur skogsvårdssynpunkt
att häradsallmänningarna inordnades under den allmänna skogsvård slagen
samt att någon praktisk fördel ej heller syntes kunna vinnas genom att
vissa förvaltningsföreskrifter överfördes till reglementena. Österrekarne häradsallmänningsstgrelse
och Lösings häradsallmänningsstgrelse ha förklarat
sig anse att de motiv som utredningen åberopat för ändring av häradsallmänningslagen
icke vore bärande. Länsstyrelserna i Södermanlands och
Örebro län ha funnit det tveksamt om tillräckliga skäl för en lagändring

Iiungl. Maj.ts .proposition nr 15.

vore för handen, och samma ståndpunkt har intagits av skogsvårdsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Örebro och Västmanlands län. Styrelserna
för Gällivare allmänningsskog samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars
allmänningsskog ha yttrat att bestämmelserna i 1938 års lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna enligt deras mening vore tillfredsställande
och ändamålsenliga, varför något behov av att ändra denna lag
knappast kunde ansas föreligga. Ett uttalande av samma innebörd har gjorts
av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Slutligen har kammarkollegiet anfört att
såsom skäl för ny lagstiftning icke kunde åberopas att de nu gällande lagarna
på området vore föråldrade eller lede av påfallande brister. De förändringar
i fråga om förvaltningen av häradsallmänningarna och allmänningsskogarna
som utredningen ansett böra komma till stånd vore enligt kollegiets mening
knappast heller av den betydelse, att de utan vidare kunde sägas motivera
en fullständig omarbetning av de nuvarande lagarna. Den motivering som
anförts för en dylik omarbetning vore väsentligen av lagteknisk art. Kollegiet
ville emellertid ifrågasätta lämpligheten av att på sådana grunder ur
lagtexten utesluta en mängd viktiga bestämmelser blott för att i stället upptaga
dem i reglementena.

Vad särskilt angår förslaget att häradsallmänningarna och allmänningsskogarna
nu skola inordnas under den allmänna skogvård slagen
har detta uttryckligen tillstyrkts av skogsstyiielsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län, skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Skaraborgs och Gävleborgs län
samt styrelserna för Johannisholms skifteslags besparingsskog, Vilhelmina
övre allmänningsskog, Tärna och Stensele allmänningsskog, Jokkmokks allmänningsskog
och nybyggarnas särskilda allmänning i Jokkmokk. I princip
har förslaget i fråga lämnats utan erinran även av flertalet övriga remissinstanser.
Emellertid har från flera håll gjorts gällande, att till komplettering
av skogsvårdslagens allmänna föreskrifter alltjämt borde finnas vissa
särskilda lagbestämmelser rörande skogsskötseln å häradsallmänningar och
allmänningsskogar.

I åtskilliga yttranden har sålunda påyrkats, att i lag skulle fastslås att
dessa skogar skola skötas efter hushållningsplan. Kammarkollegiet
har härom anfört bl. a. att utredningen icke bestritt behovet av hushållningsplaner
utan tvärtom ansett starka skäl tala för att dylika planer även
i fortsättningen upprättades för samtliga häradsallmänningar och allmänningsskogar.
Om man sålunda avsåge att hushållningsplan skulle vara obligatorisk,
vore en bestämmelse därom av icke mindre vikt än de stadganden
i skogsvårdslagen som angåve huvudprinciperna för all vård av enskilda
skogar. Kollegiet hemställde därför att antingen i allmänningslagarna eller
i skogsvårdslagen måtte föreskrivas, att häradsallmänning och allmänningsskog
skulle skötas efter en av skogsvårdsstyrelsen fastställd hushållningsplan.
Däremot syntes det vara önskvärt att lagtexten i minsta möjliga grad
belastades med bestämmelser om hushållningsplans innehåll och sättet för

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

dess upprättande och fastställande. Styrelsen för Arvidsjaurs allmänningsskog
har yttrat, att skogsbeståndet å allmänningsskogarna borde skyddas
genom en särbestämmelse, lämpligen i skogsvårdslagen, att sådan skog
skulle skötas efter hushållningsplan. Skogsvårdsstyrelscn i Uppsala län har
anfört att en av de viktigaste förutsättningarna för att en skoglig förvaltningsenhet
skulle kunna handhavas så, att den lämnade en jämn och uthållig
avkastning, vore att skogen sköttes enligt en på noggranna uppmätningar
grundad hushållningsplan. Att kravet på jämnhet och uthållighet i
avkastningen fylldes vore alldeles särskilt viktigt i fråga om häradsallmänningarna,
där den ena generationens hushållning med skogen vore direkt
avgörande för nästa generations nytta och stöd av allmänningen. Skogsvårdsstyrelsen
ansåge därför bestämmelsen att häradsallmänningar skulle
skötas efter hushållningsplan vara ett av de fundamentala stadgandena i
den nuvarande häradsallmänningslagen och ville bestämt yrka på att denna
bestämmelse bibehölles i den nya lagen. Liknande synpunkter ha anförts av
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och länsstyrelsen i Södermanlands län.
Dessutom ha domänstyrelsen, 8 över jägmästare, länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, skogsvårdsstyrelserna
i Östergötlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västerbottens lån samt 17 allmänningsstyrelser förklarat sig ansluta
sig till det särskilda yttrande som i denna del avgivits av länsjägmästaren
Carlsen och som utmynnar i förslag att i lagtexten skall föreskrivas att
reglemente skall innehålla bestämmelser om hushållningsplan. Sveriges häradsallmänningsförbund
har uttalat att det enligt förbundets mening vore
ett oeftergivligt villkor för en lagändring att säkerhet vunnes för att föreskrifter
om hushållningsplan komme att inflyta i samtliga reglementen.
Länsstyrelsen i Stockholms län och skogsvårdsstyrelsen i samma län ha sagt
sig vilja understryka önskvärdheten av att hushållningplaner upprättades
även i framtiden, och samma ståndpunkt har intagits av skogsstyrelsen, som
emellertid samtidigt uttalat att något lagstadgande i ämnet icke syntes erforderligt.

Vidare har kammarkollegiet anfört att jämväl i de nya allmänningslagarna
borde intagas föreskrift om anställande av skogsförvaltare
med högre skoglig utbildning. Kollegiet har erinrat, att utredningen
ansett att sådan skogsförvaltare även framdeles borde finnas för alla
häradsallmänningar och flertalet allmänningsskogar och att utredningen
därför förutsatt, att bestämmelser om förvaltare med högre skoglig utbildning
skulle införas i så gott som samtliga reglementen. Vid sådant förhållande
förelåge enligt kollegiets uppfattning icke tillräckliga skäl att frångå
den nuvarande ordningen med lagstadgad skyldighet att anställa högskoleutbildad
förvaltare men möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela dispens.
Även länsstyrelsen i Örebro län och skogsvårdsstyrelsen i Uppsala lån ha
ansett att krav på förvaltare med högre skoglig utbildning borde uppställas
i lagtexten. Som skäl härför ha de anfört att det vore av största betydelse
att de ofta mycket virkesrika och värdefulla häradsallmänningsskogarna för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

valtades av fullt kompetent person och att därför något uppluckrande av
nuvarande bestämmelser icke vore tillrådligt. Sveriges häradsallmänningsförbund
har yttrat att de nuvarande bestämmelserna om skogsförvaltare
icke borde borttagas ur lagen, med mindre motsvarande regler inflöte i
samtliga häradsallmänningsreglementen. Ett liknande uttalande har gjorts
av skogs vårds styrelsen i Västmanlands län. Å andra sidan har lantbruksnämnden
i Gävleborgs län förklarat sig anse att skogsskötseln å allmänningsskogarna
utan olägenheter borde kunna ombesörjas av skogliga biträden
utan högre utbildning. Till stöd härför har nämnden anfört följande.

Nämnden vill i detta sammanhang erinra om att intresset för och kunskap
i god skogsvård under senare årtionden varit i mycket starkt stigande och
att de jordbrukare, som äro intressenter i dessa allmänningsskogar, själva
äga en betydande praktisk och ekonomisk kunskap i dessa frågor. Därjämte
finnes av det allmänna tillhandahållen service i form av våra skogsvårdsstyrelser,
som i den mån rådgivning av olika slag behövs äro väl skickade att
stå allmänningsstyrelserna till tjänst. Slutligen kan i detta sammanhang
framhållas, att den skärpta skogslagstiftningen därjämte, framförallt ur det
allmännas synpunkt, utgör en tillräcklig garanti för att även allmänningsskogarna
komma att skötas på fullt tillfredsställande sätt.

Förslaget om införande av möjlighet till inlösning av andelar
i häradsallmänning har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena. Så
har t. ex. Sveriges häradsallmänningsförbund anfört, att bestämmelser i
detta ämne borde meddelas även om lagändring i övrigt ej komme till stånd.
Beträffande den närmare utformningen av reglerna angående inlösning ha
emellertid från några håll framställts erinringar mot förslaget i olika hänseenden.
Kammarkollegiet har sålunda yttrat att det icke vore lämpligt att
vid angivandet av förutsättningarna för att inlösning skulle få ske begagna
ett så obestämt uttryck som att vederbörande fastighet ej längre vore att
anse såsom jordbruksfastighet. Härom har kollegiet anfört följande.

Vad först beträffar förutsättningarna för att rätt till inlösen skall föreligga
föreslår utredningen, att inlösen skall få ske, då andelsägande fastighet
icke längre är att anse som jordbruksfastighet. Härtill göres i motiven
de uttalandena, att frågan om inlösen icke bör upptagas förrän det är uppenbart,
att fastighet upphört att vara jordbruksfastighet, samt att därest
tvist härom skulle uppstå, yttrande torde böra inhämtas från lantbruksnämnden.

Huruvida inlösen skall få ske torde dock böra avgöras på säkrare grunder.
Olika lösningar äro härvid tänkbara. En möjlighet är att anknyta till
fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet, således
att använda samma bestämning av begreppet jordbruksfastighet som kommit
till användning i lagen den 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt och
lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
I sådant fall skulle icke kunna inlösas andel, som tillhör en ren
skogsbruksfastighet. Utgår man emellertid — såsom utredningen också gör
— från att allmänningarnas uppgift är att utgöra ett stöd för jordbruksnäringen
i egentlig mening, synes det naturligt, att även andel tillhörande
sådan fastighet skall kunna inlösas. Genom att möjliggöra inlösen även i
dessa fall kommer man även i bättre överensstämmelse med stadgandet i
19 kap. 12 § andra stycket, senare delen, jorddelningslagen och de jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

politiska betraktelsesätt, för vilka detta lagrum är ett uttryck. Med liänsyn
till den olika innebörd, som i lagstiftningen givits termen jordbruksfastighet,
bör under inga omständigheter en så tvetydig formulering, som den av
utredningen föreslagna, komma till användning.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har likaledes ansett det önskvärt att större
klarhet skapades om när en fastighet skulle anses ha förlorat karaktären
av jordbruksfastighet och har föreslagit att fastighetstaxeringen skulle få
bli bestämmande i detta hänseende.

Lantbruksstyrelsen har däremot anfört, att åtminstone i vissa delar av
landet taxeringsförhållandena icke syntes kunna tillmätas något vitsord när
det gällde att avgöra om inlösen skulle få ske. Styrelsen — som anslutit sig
till utredningens förslag — har tillagt att i tveksamma fall stor vikt borde
fästas vid lantbruksnämndens uppfattning. Hänsyn borde också tagas till
om vederbörande fastighet låge i sambruk med annan fastighet. Slutligen
ville styrelsen framhålla, att det ur rationaliseringssynpunkt vore önskvärt
att inlösen kunde ske även av andelar som tillkomme brukningsdelar, vilka
numera bestode av endast skog och icke erfordrades för jordbrukets rationalisering.
Lantmäteristyrelsen har yttrat, att det ej framginge av utredningens
förslag huruvida utredningen avsett att inlösningsrätt skulle föreligga
beträffande andelar som tillhörde rena skogsfastigheter. Styrelsen ansåge
det för sin del bäst överensstämma med allmänningarnas syfte att inlösningsinstitutet
finge omfatta även dylika andelar. I varje fall vore det nödvändigt
med ett förtydligande på denna punkt. Lantbruksnämnden i Gävleborgs
län har ansett att inlösen borde medgivas så snart vederbörande fastighet
ej innehölle minst fem hektar åker.

Vidare har anmärkts att utredningens förslag i fråga om löseskillingens
bestämmande icke vore tillfredsställande.

Skogsstyrelsen har sålunda ifrågasatt, om det icke med hänsyn såväl till
skogsbrukets räntabilitet på lång sikt som till angelägenheten av att öka
delägarnas villighet att gå med på inlösen vore lämpligare att kapitaliseringen
skedde efter 3 procent i stället för, såsom föreslagits, efter fyra procent.

Kammarkollegiet har i denna del anfört:

Beträffande sättet för bestämmande av inlösningsbeloppet äro olika grunder
tänkbara. Då delaktigheten i häradsallmänning juridiskt sett icke utgör
endast en avkomsträtt utan en andelsrätt i fast egendom och allmänningsdelägarna
eventuellt tillhörande lös egendom, tala principiellt vissa skäl för
att inlösen borde ske med ett belopp motsvarande värdet av fastighetens
andel i häradsallmänningen samt till denna hörande fonder och övriga
tillgångar såsom av delägarna inköpt men ännu icke införlivad mark. Genom
en dylik metod skulle säkerhet vinnas för att fastighetsägaren finge
tull ersättning för andelen, något som synes befogat såväl med hänsyn till
att tvångsinlösen skall kunna komma i fråga som i betraktande av att i
enstaka fall en andel av betydande värde kan bliva inlöst. Mot denna lösning
kan dock anföras att lösenbeloppets bestämmande då torde bliva mer
komplicerat samt att omöjligheten att realisera allmänningsmarken faktiskt
ger delaktigheten karaktär av en avkomsträtt. Den av utredningen före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

slagna metoden, innebärande att lösenbeloppet bestämmes genom kapitalisering
av den genomsnittliga utdelningen under de senaste tio åren, torde
vara betydligt enklare att tillämpa. Den lämnar emellertid rum för vissa
anmärkningar. Ju försiktigare utdelningspolitik delägarna bedrivit, ju mera
av vinsten som de fonderat eller investerat, desto lägre blir lösenbeloppet.
För allmänningsstyrelsen kan det bliva lockande att utnyttja inlösningsrätten
just då utdelningen under en längre följd av år varit förhållandevis
låg. I särskild grad skulle detta vara ur rättvisesynpunkt otillfredsställande,
därest utdelningen blivit låg genom att inkomster fonderats för att användas
till gäldande av inlösenbelopp.

Väljer man likväl av bekvämlighetsskäl att bestämma lösenbeloppen enligt
utredningens metod ligger det vikt uppå att kapitaliseringsprocenten
icke sättes för högt. Enligt förslaget skall lösenbeloppet utgöra tjugofem
gånger den genomsnittliga utdelningen. Till stöd för denna kapitaliseringsgrund
kunna åberopas vissa tidigare författningar om tvångsinlösen av avkomsträttigheter
såsom frälseräntor och landgillcn. Med hänsyn till såväl
rådande ränteläge som i synnerhet den omständigheten, att en del häradsallmänningar
få antagas under senare år ha fonderat eller investerat en
avsevärd del av sin inkomst, kan dock ifrågasättas om icke lösenbeloppet
bör sättas högre. Kollegiet anser för sin del, att lösenbeloppet icke rättvisligen
kan bestämmas till lägre belopp än trettio gånger den genomsnittliga
utdelningen. Inlösningsrätten torde innebära så stora fördelar för allmänningsstyrelsen,
att denna höjning av lösenbeloppen icke kommer att påverka
inlösningsrättens utnyttjande.

Enligt förslaget skall, därest fastighet vars andel skall inlösas, ägt bestånd
under kortare tid än tio år, lösenbeloppet bestämmas efter genomsnittet
av utdelningen under de år, som fastigheten bestått. Emellertid
måste utdelningen, vare sig den utgått i penningar eller in natura, ha varit
för varje fastighet bestämd med hänsyn till dennas mantal eller — i fråga
om avstyckad lägenhet med andelsrätt — till viss kvotdel av stamfastighetens
mantal. Det synes därför alltid vara möjligt att i efterhand beräkna
den på viss fastighet belöpande utdelningen under de senaste tio åren, även
om fastigheten icke bestått så länge. Den av utredningen föreslagna regeln
för dylika fall torde därför vara icke blott ägnad att leda till orättvisa utan
även onödig.

Två av kollegiets ledamöter ha avgivit särskilt yttrande av följande innehåll.

Det skulle måhända vara möjligt att på ett någorlunda enkelt och rättvist
sätt bestämma ersättningen för inlöst andel i häradsallmänning genom dess
beräkning på följande sätt. För andelen i allmänningen upptages ersättningen
till trettio gånger medeltalet av utdelningen under de tio sistförflutna
åren. Härtill lägges den på fastighetens andelstal belöpande delen av fonder
och andra tillgängliga medel. På så sätt skulle man också få fram skillnaden
mellan allmänningsmarkcn, ifråga om vilken delägaren endast har en rätt
till avkomst, och övriga tillgångar, i vilka han har del efter sitt andelstal.
Modifikationer torde dock bliva nödvändiga för det fall att mark inköpts och
införlivningar med allmänningen företagits under tioårsperioden.

Det är emellertid möjligt att man måste taga hänsyn även till förekommande
rätt till uttag av husbehovsvirke. Det fallet är länkbart, att en fastighet
styckats till tomter, varvid dess ursprungliga gårdstomt utlagts till
en särskild fastighet, som fortfarande kan tillgodogöra sig naturaförmåner
från allmänningen. För sådana rättigheter skulle det kunna behövas en re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

servbestämmelse, som ger Konungens befallningshavande möjlighet att till
den enligt förut angivna grunder beräknade ersättningen lägga det fritt uppskattade
värdet av andra förmåner av allmänningen. En motsvarande bestämmelse
finnes i 8 § tredje stycket i 1912 års lag om avlösning av vissa
frälscräntor.

Lantmäteristyrelsen har — efter framhållande av att fastigheter, som
efter exploatering för bebyggelse bestodc endast av gator, vägar och allmänna
platser, kunde vara bärare av ganska stort mantal — yttrat bl. a. följande: Utredningens

förslag till inlösenförfarande utmärker sig för enkelhet.
Det torde även kunna fylla sin uppgift i de fall det rör sig om obetydliga
andelar och lösenbelopp. Utredningen har utgått från att inlösen i första
hand skall komma till stånd genom frivillig överenskommelse mellan allmänningsstyrelsen
och den delägare, vars andel skall lösas. Även lantmäteristyrelsen
vill förorda att man i största möjliga utsträckning söker komma
fram på frivillighetens väg. Det kan emellertid ifrågasättas om icke
det av utredningen föreslagna sättet för beräkning av lösenbeloppet är ägnat
att försvåra överenskommelser. Med nuvarande ränteläge torde beräkningssättet
missgynna de fastighetsägare vars andelar inlösas. Härtill kommer
att utdelningen, som skall kapitaliseras, ofta torde vara mindre än nettoavkastningen
från allmänningen (fondering kan t. ex. ske) och att allmänningsstyrelsen,
som har initiativet till inlösen, kan välja en tidpunkt, som
ger låga lösenbelopp. Dessa omständigheter ha måhända mindre betydelse
vid mycket små andelar, men såsom ovan nämnts kunna även större andelar
falla under inlösenförfarandet. Principiellt riktigast synes även vara att
den, som ålägges avstå från en rättighet, erhåller ersättning som svarar mot
vad som avstås. Det torde ej heller behöva uppstå några större svårigheter
att uppskatta värdet av viss andel i häradsallmänning, då ju för allmänningen
skall tillämpas uthålligt skogsbruk och tillgång därför finnes till
grundläggande uppgifter för den värdeuppskattning, som erfordras. Värdeuppskattningen
bör därvid i princip grundas på en kapitalisering av normalavkastningen;
försök bör sålunda ej göras att beräkna häradsallmänningens
realisationsvärde eller dylikt. Kraven på noggrannhet i en värdeuppskattning
för hela allmänningen torde ej behöva sättas alltför högt, enär
det som skall lösas regelmässigt kommer att utgöra en tämligen liten andel
i allmänningen.

Därest i lagen skall införas en inlösenrätt av den omfattning, som förut
angivits, anser lantmäteristyrelsen sålunda att den av utredningen föreslagna
värderingsregeln icke är fullt tillfredsställande. Övervägande skäl tala
för att den bör ersättas av en verklig uppskattning av andelsrättens värde.
Styrelsen bortser härvid icke ifrån önskvärdheten att inlösningsförfarandet
göres enkelt. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att inlösningsfrågorna
icke komma att prövas en efter en för sig utan att alla aktuella lösningsfrågor
— med längre eller kortare tidsmellanrum — komma att prövas på en
gång för hela allmänningen. Det merarbete som uppstår, om till grund för
inlösen lägges en verklig värdeuppskattning i stället för den i betänkandet
föreslagna schematiska regeln, blir i så fall icke av större betydelse.

I anslutning härtill har lantmäteristyrelsen uttalat att värdeuppskattningen
lämpligen syntes kunna ombesörjas av lantmäteriet. Styrelsen har tillagt
att det med fördel syntes kunna anförtros åt lantmätarna även att avgöra,
huruvida inlösen skulle medgivas. I enlighet härmed har styrelsen föreslå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

git att inlösningsärendena skulle, i stället för att prövas av länsstyrelsen,
avgöras genom förrättning av vederbörande distriktslantmätare.

Slutligen har kammarkollegiet anmärkt, att utredningen icke berört frågorna,
huruvida hänsyn behövde tagas till innehavare av inteckningar och
andra begränsade sakrätter i fastighet, vars andel inlöstes, samt huruvida
anteckning om inlösningen borde ske i fastighetsbok eller fastighetsregister.
Kollegiet hölle för sin del för troligt, att en fastighets andel i allmänning icke
av inteckningshavare betraktades som en del av kreditunderlaget och att
hänsyn till dem därför ej behövde tagas. Anledning saknades då att göra
anteckning om inlösningen i fastighetsboken. Däremot borde sådan anteckning
verkställas i fastighetsregistret.

Även lantmäteristgrelsen har framhållit att, när inlösen skedde, detta borde
antecknas i vederbörligt fastighetsregister.

Jag torde vidare få nämna, att flera remissinstanser framställt önskemål
om att inlösningsrätt skulle medgivas ej blott för häradsallmänningarna
utan även för allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Styrelsen för
Tärna och Stensele allmänningsskog har yttrat, att på senare tid ett flertal
fastigheter med delaktighet i allmänningsskogen förlorat karaktären av jordbruksfastighet
och att det därför funnes behov av regler om inlösningsrätt
också i lagen om allmänningssltogar. Liknande uttalanden ha gjorts av styrelserna
för Vilhelmina övre allmänningsskog och Sorsele allmänningsskog.
Lantbruksnämnden i Nori-bottens län har anfört att inom länet funnes talrika
exempel på mantalssatta fastigheter som icke användes för jordbruk.
I Gällivare municipalsamhälle, där mantalssättning ägt rum, vore sålunda de
gamla jordbruksfastigheterna till avsevärd del tagna i anspråk för tätbebyggelse,
och ytterligare sådan bebyggelse kunde väntas. Vidare funnes i länet
åtskilliga skogsfastigheter som bildats genom ägostyckning. De flesta av
dessa tillhörde skogsbolag. Det hade också förekommit att mantalssatt fastighet
genom ägostyckning delats så att den ena styckningslotten kommit att
bestå av endast ströängar inom kronopark. Sedan dessa indragits till kronan
hörde till styckningslotten ej längre någon enskild mark utan blott andel i
bysamfälligheter och allmänningsskog. Likaså hade det hänt, att ett krononybygge
förenats med närliggande kronopark sedan åborätten förverkats
men att andel i allmänningsskog alltjämt tillkomme fastigheten. Dessutom
hade i flera fall bostadslägenheter, som avstyckats före år 1948, vid avstyckningen
erhållit andel i allmänningsskog. På grund av vad sålunda anförts
ville lantbruksnämnden hemställa att i lagen om allmänningsskogar upptoges
bestämmelser som gjorde det möjligt att avlösa delaktighet i sådan
skog. Det kunde visserligen invändas att ägare till fastigheter, på vilka icke
dreves jordbruk, ej finge någon del i avkastningen av allmänningsskogen,
men de ägde dock rösträtt på allmänningsstäminorna och kunde därigenom
öva inflytande på allmänningens förvaltning och avkastningens användning.

Kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och lantmäteristgrelsen ha ansett det
i och för sig önskvärt att möjlighet till inlösning infördes också för allmänningsskogarnas
del men ha samtidigt förklarat, att frågan därom syntes
kunna lösas först efter ytterligare utredning.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 1J.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Såsom skäl härför har kammarkollegiet åberopat att man beträffande allmänningsskogarna
hade att räkna med att mycket betydande andelar tillhörde
bolagsägda skogsfastigheter utan jordbruk. De sociala och ekonomiska
motsättningarna mellan stora och små andelsägare syntes också vara
större vid allmänningsskogarna än vid häradsallmänningarna.

Lantbruksstijrelsen har på denna punkt bl. a. anfört:

Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna har i motiven icke närmare redovisats
de skäl, som föranlett utredningen att begränsa förslaget om inlösen
av andelar till enbart häradsallmänningar. Vissa omständigheter tala måhända
för en dylik avgränsning. Häradsallmänningarna äro ju redovisade
som särskilda fastigheter i jord- och fastighetsregistren. Presumtionen är
sålunda för att andelar i dessa allmänningar icke beröras av gäld, som är
intecknad i de fastigheter, vartill andelarna höra. Tredjemansintresset av
en inlösen av andelarna synes därför vara en fråga av mindre betydelse. Vidare
torde någon fonderad avkastning i allmänhet icke finnas vid häradsallmänningarna.
Bestämmandet av löseskillingen synes därför i dessa fall utan
alltför stort men för vederbörande kunna ske på det tämligen enkla sätt, som
utredningen föreslagit.

Beträffande allmänningsskogarna däremot gäller, att de i flertalet fall
icke äro redovisade som särskilda fastigheter i jordregistret. Vidare finnes
vid dessa skogar ofta en betydande fonderad avkastning. En inlösen av andelar
i en allmänningsskog torde därför vara en mera komplicerad fråga än
en inlösen av andelar i en häradsallmänning. Emellertid tala så starka jordpolitiska
skäl för att inlöseninstitutet utsträckes till att gälla även allmänningsskogarna,
att styrelsen anser sig böra närmare ingå på denna fråga.
Styrelsen tänker härvid bland annat på Gällivare samhälle med dess speciella
förhållanden. Här finnes nämligen ett stort antal bostadstomter, bildade
genom ägostyckning, som ha kvar del i mantalet för stamfastigheten
och följaktligen även andelar i allmänningsskog. Även i Orsa socken "finnes
en stor mängd fastigheter av dylikt slag, som äro andelsberättigade i besparingsskog.
Innehavarna av dylika fastigheter, d. v. s. icke jordbrukare, ha
rösträtt i allmänningens angelägenheter, vilket väl knappast kan anses lämpligt
med hänsyn till den betydande fonderade avkastning som ofta finnes
vid besparings- och allmänningsskogarna och till att denna avkastning
också enligt det föreliggande förslaget får användas till förmån även för
icke delägare och för en hel del tämligen skilda ändamål.

Inlösen av^ andel i allmänningsskog är emellertid enligt vad ovan framhållits
en fråga av betydligt större omfattning än inlösen av andel i häradsallmänning.
Styrelsen anser sig därför icke kunna framlägga något
utformat förslag i ämnet. Styrelsen får i stället föreslå, att frågan med det
snaraste göres till föremål för en grundlig och förutsättningslös utredning.

Ur lantmäteristijrelsens yttrande i frågan må återgivas följande.

Utredningen har begränsat den ifrågavarande inlösningsrätten till häradsallmänningarna.
Även om sa extrema förhallanden, som utredningen
påvisat beträffande viss häradsallmänning, icke torde föreligga i fråga om
allmänningsskogarna, så föreligger otvivelaktigt på fiera håll det fallet att
rätten till delaktighet i allmänningsskog genom jorddelning överförts till
icke jordbruksfastigheter. Att återföra delaktigheten till de egentliga jordbruksfastigheterna
torde här i regel icke vara oundgängligen erforderligt
med hänsyn till förenklad förvaltning, men här framträder i stället desto
starkare kravet på stöd åt ortens jordbruk. Särskilt torde detta gälla allmannmgsskogarna
i Västerbottens och Norrbottens län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Om inlösenförfarandet skulle gälla även allmänningsskogarna, torde
vissa för dem speciella frågor få beaktas. Till dessa hör, huruvida andel i
allmänningsskog belastas av inteckning, beviljad i den andelsberättigade
fastigheten.

Därest fastighets andel i allmänningsskog skall anses belastad av i fastigheten
beviljad inteckning, torde man vid inlösen av dylik andel vara
nödsakad reglera inteckningshavares rätt.

Ett annat spörsmål, som också skulle kräva beaktande är skogsmedelsfondernas
ställning vid inlösen. 1 vissa fall kan fondernas avkastning komma
även andra än delägarna i ailmänningsskogen till godo. Lämpligheten
av inlösen torde i sådana fall vara tvivelaktig och under alla förhållanden
synes sambandet mellan delaktigheten i ailmänningsskogen och i fonden
böra beaktas. Särskilda rättigheter, som kunnat härflyta ur delägarskapet
(t. ex. naturaförmåner, .såsom rätt till elektrisk kraft) torde även få beak*
tas vid eventuell inlösen av andelar.

Av det sagda har lantmäteristyrelsen dragit den slutsatsen, att inlösningsrätt
beträffande vissa andelar i allmänningsskog icke bör införas utan
närmare utredning. Då frågan emellertid är av betydelse, anser lantmäteristyrelsen
det önskvärt att en sådan utredning kommer till stånd.

I fråga om möjligheterna att verkställa avyttring av mark från
häradsallmänning eller allmänningsskog har utredningen som nämnts allenast
föreslagit en mindre jämkning beträffande allmänningsskogarna i
syfte att mark som behöves för något viktigt allmänt ändamål skall kunna
frånsäljas även om det länder skogsskötseln till men. Som huvudregel
skulle således alltjämt gälla, att häradsallmänningarna och allmänningsskogarna
skola bibehållas oförminskade. Lantbruksstijrelsen har anfört, att
denna regel måhända kunde av en allmänningsslyrelse åberopas som motiv
för att ställa sig avvisande även mot förslag till försäljning av mark som
erfordrades för rationaliseringsändamål. Det syntes därför vara lämpligt
att det klargjordes att häradsallmänningarna och allmänningsskogarna icke
skulle inlaga någon särställning då det gällde att tillhandahålla mark för
dylikt ändamål. Även lantbruksnämnden i Norrbottens lön har yttrat att
häradsallmänningar och allmänningsskogar borde, lika väl som andra jordegendomar,
lämna medverkan till jordbrukets yttre rationalisering och att
därför villkoren för avyttring av mark icke borde göras alltför snäva.
Nämnden har tillagt att det icke syntes behövligt att frågor om avyttring
underställdes Kungl. Maj :t utan prövningen borde förläggas till länsstyrelsen.
Detta har förordats jämväl av lantbruksstijrelsen och lantmäteristyr
elsen.

Utredningens förslag om införande av viss rätt till förvärv av mark
u t a n å tföljande i n f ö r I i v ningss k y 1 d i g h e t har mött kritik
i flertalet remissyttranden. Det har sålunda avstyrkts av kammarkollegiet,
skogsstyrelsen, domänstijrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Örebro och Gävleborgs län, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Norrbottens län samt Sveriges liäradsallmänningsförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr lä.

Kammarkollegiet har till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande.

Att i enstaka fall införlivningsskyldigheten och det därav följande inteckningsförbudet
kan ha nödgat delägarna att av likviditetshänsyn av.stå
från en eljest fördelaktig penningplacering i skogsmark låter sig tänkas.
Kollegiet ställer sig dock starkt tvivlande till att dessa olägenheter kunna
vara så starka och ofta förekommande, att de motivera, att man uppgiver
de — även bortsett från intresset av enhetliga skogsvårdsregler — mycket
betydande fördelarna av införlivningsskyldigheten; den försiktighet, som
delägarna och allmänningsstyrelsen tvingas iakttaga vid markförvärv, och
garantien mot att en gång inköpt mark — kanske förvärvad för medel, som
under lång tid kunnat fonderas tack vare försiktiga vinstdispositioner —
för.säljes utan tvingande skäl. Särskilt olämpligt synes det vid jämförelse
med bestämmelserna i lagen om kommunal fondbildning att mark, som delägarna
förvärva för kapitalinkomst eller mera betydande extra avkastning,
icke ovillkorligen skulle införlivas med allmänningen. I motsats mot utredningen
föreställer kollegiet sig att det för delägarna kan vara på lång sikt
fördelaktigast, om de liksom hittills icke kunna förvärva mark att använda
som kreditobjekt eller för att bereda ,sig en realisationsvinst.

Skogsstyrelsen har yttrat att det icke syntes förenligt med allmänningsidén
och knappast heller med de principer som uppbära jordförvärvslagen
att tillåta förvärv av fastigheter som icke vore avsedda att helt eller delvis
införlivas med häradsallmänningen eller allmänningsskogen utan skulle
säljas vid lägligt tillfälle.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Gällande lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
har till syfte bl. a. att förhindra att jordbruksfastigheter bliva föremål för
spekulationsköp eller köp i kapitalplaceringssyfte, och enligt länsstyrelsens
mening torde det med denna lag avsedda syftet även gälla häradsallmänningarna.
Dessas uppgift är av förvaltande art och icke att driva handel med
skogsfastigheter. För övrigt är länsstyrelsen av den uppfattningen, att skötseln
av sådana fastigheter, som vederbörande allmänning icke har för avsikt
att införliva utan endast använda som tillfälliga kapitalplaceringsobjekt, icke
kommer att bliva lika god som beträffande de till allmänningen hörande
fastigheterna.

Domänstyrelsen har uttalat att det icke vore lämpligt att allmänningar i
någon större utsträckning uppträdde på fastighetsmarknaden, och Sveriges
häradsallmänningsförbund har framhållit att införlivningstvånget befordrade
en sund ekonomi vid häradsallmänningarna eftersom delägarna i dessa
icke kunde skuldbelasta sig för mycket vid inköp av mark för utvidgning
av allmänningen, när de visste att marken måste göras skuldfri inom tre år,
om icke särskilt uppskov erhölles.

Vad angår förfarandet vid inför livning har utredningen,
som jag redan nämnt, icke ifrågasatt någon saklig ändring men föreslagit
att vissa av de nuvarande lagbestämmelserna i ämnet skola överflyttas till
en administrativ författning. Detta förslag har i allmänhet lämnats utan
erinran i remissyttrandena. Skogsstyrelsen har emellertid ansett, att det alltjämt
borde i själva lagarna stadgas skyldighet för länsstyrelserna att i införlivningsärenden
höra vederbörande skogsvårdsstyrelse och att underrätta

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

skogsvårdsstyrelsen när förordnande om införlivning meddelats. Lantmätcristyrelsen
har — under erinran att utredningen bland de föreskrifter som
borde överflyttas till administrativ författning upptagit även stadgandet att
införlivad mark fortfarande skall redovisas såsom särskild fastighet — anfört
att detta stadgande, om det över huvud skulle bibehållas, syntes böra
kvarstå i lagarna. Emellertid ville styrelsen ifrågasätta om icke den nu åsyftade
bestämmelsen borde helt utgå. Dess rättsliga innebörd syntes bl. a.
kunna vara, att införlivad mark icke kunde ingå i sammanläggning, och detta
kunde stundom vara till viss nackdel. Även kammarkollegiet har ansett det
böra övervägas att upphäva eller mildra den nu ifrågavarande bestämmelsen.
Som skäl härför har kollegiet anfört att det både för allmänningsstyrelserna
och för de myndigheter som hade att taga befattning med allmänriingsfastigheter
syntes kunna medföra betydande lättnad, om sådana fastigheter
kunde sammanläggas. Liknande uttalanden ha gjorts av skogsvårdsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands och Skaraborgs län samt av styrelserna
för Österrekarnc och Lösings håradsallmänningar.

Förslaget att tillerkänna häradsallmänningarnas och allmänningsskogarnas
delägare större frihet i fråga om dispositionen av sådan inkomst som nu
hänföres till ordinarie och extra avkastning har avstyrkts
av kammarkollegiet, som anfört, att det vore av värde för allmänningsstyrelserna
att i lagtexten ha ett visst stöd mot tillfälliga opinioner bland delägarna.
Enligt kollegiets mening borde därför jämväl i de nya lagarna intagas
grundläggande bestämmelser om avkastningens användning av i huvudsak
samma innebörd som de nuvarande föreskrifterna i ämnet. I samma
riktning har länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalat sig. Länsstyrelsen i Uppsala
län har — under hänvisning till det särskilda yttrande av länsjägmästaren
Carlsen som fogats vid utredningens betänkande — anfört att i lagtexten
alltjämt borde upptagas föreskrifter om användningen av extra avkastning.
Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelserna i Södermanlands
och Örebro län, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Örebro och Västmanlands län, 8 över jägmästare, Sveriges häradsallmänningsförbund
och 17 allmänningsstyrelser. Slutligen har en ledamot
av skogsstyrelsen förklarat sig anse, att beträffande allmänningsskogarna
i Norrland och Dalarna avkastningens användning borde regleras i
lag enligt samma grunder som hittills.

Vad utredningen föreslagit i fråga om dispositionen av kapitalink
o m s t har ej givit anledning till någon erinran i remissyttrandena.

Däremot har förslaget att ur lagtexten utesluta de nuvarande bestämmelserna
om fortsatt giltighet av äldre reglementsföreskrifter angående f o nd
e r mött gensagor från åtskilliga håll. Sålunda har skogsvårdsstyrelsen i
Norrbottens län anfört att skogsmedelsfonderna vore att anse som ett arv
från gångna generationer och ej borde få skingras eller förbrukas av delägarna.
För att vinna garanti för att de bevarades vore det nödvändigt med
lagbestämmelser i ämnet. Styrelserna för Arvidsjaurs allmänningsskog, Arje -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

plogs allmänningsskog och nybyggarnas särskilda allmänning i Arjeplog ha
uttalat, att i lag borde föreskrivas att skogsmedelsfonderna ej finge nedbringas
under vissa minimibelopp, och 17 andra allmänningsstyrelser ha yttrat,
alt de anslöte sig till den reservation till utredningens betänkande som
i denna del avgivits av jägmästaren Ekman. Även kammarkollegiet, en ledamot
av skogsstyrelsen, domänstyrelsen, flertalet över jägmästare, länsstyrelserna
i Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs och Gävleborgs lön ha förklarat sig biträda nämnda
reservation.

Vad i övrigt beträffar dispositionsrätten över fonder har länsstyrelsen i
Västmanlands län erinrat att utredningens förslag icke vore konsekvent.
För häradsallmänningarnas del skulle det enligt förslaget alltid krävas kvalificerad
majoritet för att en fond skulle få användas till annat ändamål än
det, varför den bildats. Vid allmänningsskogarna skulle däremot motsvarande
villkor komma att gälla endast för redan befintliga fonder, men å
andra sidan skulle i fråga om dylika fonder, förutom kvalificerad majoritet,
fordras godkännande av länsstyrelsen. Anledningen till dessa olikheter
framginge icke av betänkandet. Länsstyrelsen ansåge för sin del att alla
fonder borde behandlas lika i förevarande hänseende och att därvid borde
väljas den strängaste linjen med krav på både kvalificerad majoritet och
länsstyrelsens godkännande. Länsstyrelsen i Jönköpings lön har likaledes
ifrågasatt om icke beslut att använda en fond för annat ändamål än det ursprungliga
borde underställas länsstyrelsen även vid häradsallmänningarna.
Skogsstyrelsen har anfört att det syntes onödigt och opraktiskt att ha olika
regler för allmänningsskogarnas fonder allteftersom de tillkommit före eller
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Samma åsikt har uttalats av
kammarkollegiet, som tillagt att krav på kvalificerad majoritet för beslut
av nu åsyftat slag borde uppställas för både nya och gamla fonder.

De ändringsförslag utredningen framlagt med avseende å förvaltningen
av häradsal Imänningar och allmänningsskogar ha i allmänhet
lämnats utan erinran. Kammarkollegiet har dock uttalat tvekan om lämpligheten
av att jämväl beträffande allmänningsskogarna införa möjlighet till
röstning genom distriktsombud. Dessutom har kollegiet anfört, att något
stadgande om rätt att ha gemensam styrelse för två eller flera häradsallmänningar
eller allmänningsskogar icke syntes böra meddelas, med mindre det
framginge av remissyttrandena att intresse förefunnes för en sådan förvaltningsform.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har yttrat att det knappast
vore tänkbart att två häradsallmänningar skulle vilja utse gemensam
allmänningsstyrelse, och liknande uttalanden ha gjorts av styrelserna för
Österrekarne och Lösings häradsallmänningar. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har anfört att de fördelar som stode att vinna genom att samma styrelse
utsåges för flera allmänningsskogar lätt kunde äventyras, därest ej jämväl
allmänningsstämman vore gemensam. Länsstyrelsen synes anse att bestämmelser
om gemensam allmänningsstämma böra meddelas.

Till de förvaltningsbestämmelser utredningen ansett böra utgå ur lagtex -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

ten hör, som jag förut nämnt, regeln att en revisor skall utses av länsstyrelsen,
som ock har att bestämma arvodet till honom. Utredningen har förutsatt
att motsvarande föreskrift skulle intagas i reglementena. Häremot ha
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands och Västmanlands län
anmärkt att bestämmelsen vore av så stor vikt att den borde stå kvar i lagarna.

Vad slutligen beträffar frågan om förfarandet vid fastställandet
av reglementen har från flera håll ifrågasatts, om det verkligen
vore lämpligt att slopa de nuvarande föreskrifterna om att länsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen skola yttra sig över förslag till reglemente för allmänningsskog
samt om rätt för länsstyrelsen att hos Kungl. Maj :t väcka förslag
till ändring i dylikt reglemente. Länsstyrelsen i Västerbottens län samt skogsvårdsstyrelsen
och lantbruksnämnden i samma län ha sålunda ansett att någon
lagändring ej borde ske på denna punkt, och länsstyrelsen i Kopparbergs
län har uttalat att länsstyrelsen alltjämt borde få yttra sig över reglementsförslag.
Kammarkollegiet har anfört, att förslaget om borttagande av länsstyrelsens
befogenhet att taga initiativ till ändring i reglemente för allmänningsskog
motiverats med att länsstyrelsens befattning med dessa skogar
avsåges skola inskränkas. Den omständigheten att myndighetskontrollen
över förvaltningen skulle minskas gjorde det emellertid enligt kollegiets uppfattning
snarast mera behövligt att länsstyrelsen bibehölles vid sin rätt att
väcka förslag om ändring av olämpliga reglementsföreskrifter.

Å andra sidan ha länsstyrelserna i Jönköpings och Älvsborgs län, skogsvårdsstyrelsen
i Jönköpings län och lantbruksnämnden i Gävleborgs län
ifrågasatt, att befogenheten att fastställa reglementen för häradsallmänningar
och allmänningsskogar skulle decentraliseras från Kungl. Maj :t till vederbörande
länsstyrelse.

Lantbrukss tyr elsen har ansett önskvärt att lantbruksnämnden hördes innan
reglemente fastställdes. Samma önskemål har framställts av lantbruksnämnden
i Gävleborgs län.

Departementschefen.

Under förarbetena till den nya skogsvårdslagen framhölls det såsom
önskvärt att lagen skulle omfatta alla enskilda skogar i landet och att särlagstiftning
i största möjliga utsträckning skulle undvikas. I överensstämmelse
härmed angavs i direktiven för nu ifrågavarande utredning att dess
huvuduppgift skulle vara att undersöka möjligheterna att föra häradsallmänningarna
och allmänningsskogarna in under skogsvårdslagen. Utredningen
har funnit att intet hinder bör möta mot en sådan åtgärd, och riktigheten
av denna uppfattning har icke bestritts i något av remissyttrandena.
Även jag är av den meningen att det utan olägenhet bör kunna överlämnas
åt delägarna i häradsallmänningarna och allmänningsskogarna att själva
sköta sina skogar utan att därvid vara underkastade strängare ansvar än

Kungl. Mcij:ts proposition nr 15.

skogsägare i allmänhet. Jag biträder också utredningens ståndpunkt, att en
friare användning av skogsavkastningen bör medgivas samt att ökad möjlighet
bör beredas att anpassa formerna för allmänningsförvaltningen efter
vad som är lämpligast i varje särskilt fall. Jag förordar därför att en omarbetning
av lagstiftningen på området kommer till stånd i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder utredningen föreslagit.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att, även om häradsallmänningarna
och allmänningsskogarna inordnades under skogsvårdslagen, särskilda
lagbestämmelser dock alltjämt borde meddelas om att skötseln av
dessa skogar skulle ske enligt hushållningsplan och omhänderliavas av
personer med högre skoglig utbildning. Under förarbetena till skogsvårdslagen
framfördes enahanda önskemål med avseende å städernas skogar men
dessa önskemål lämnades utan bifall. Enligt min uppfattning saknas det
anledning att intaga en annan ståndpunkt beträffande de skogar varom nu
är fråga.

Visserligen är det vid häradsalhnänningarna och allmänningsskogarna
kanske än viktigare än eljest att en jämn och uthållig avkastning kan erhållas,
och detta önskemål främjas tydligen bäst om skogsskötseln bedrives
efter en på förhand uppgjord plan. Någon gång torde emellertid förhållandena
kunna vara sådana, att hushållningsplan utan större olägenhet kan
undvaras. I övriga fall lär det kunna förutsättas att delägarna även utan
särskild lagbestämmelse komma att beakta behovet av dylik plan. Skulle
så ej ske, äger Kungl. Maj :t, såsom utredningen framhållit, möjlighet att
tillse att föreskrifter om hushållningsplan inflyta i reglementet. I anslutning
till dylika reglementsföreskrifter bör lämpligen stadgas skyldighet för allmänningsstyrelsen
att låta skogsvårdsstyrelsen taga del av upprättad hushållningsplan.
Något krav på fastställelse av skogsvårdsstyrelsen torde däremot
ej böra uppställas. Ej heller bör någon påföljd för underlåtenhet att
följa planen kunna inträda i annat fall än då förutsättningar föreligga för
tillämpning av skogsvårdslagens ansvarsbestämmelser.

Kravet på anställande av skogsförvaltare med högre skoglig utbildning
är redan för närvarande icke ovillkorligt, utan undantag kunna medgivas
av Kungl. Maj :t. Ett upphävande av lagbestämmelserna i ämnet innebär
följaktligen icke någon saklig ändring, ty Kungl. Maj:t kommer alltjämt att
i samband med reglementenas fastställande kunna vaka över att skogsförvaltningen
anordnas på ett tillfredsställande sätt. Såsom utredningen anfört
bör det även i fortsättningen alltid fordras att skogsskötseln skall stå under
ledning av sakkunnig person. I allmänhet torde det vara önskvärt att heltidsanställd
skogsförvaltare finnes och att därtill utses någon som avlagt
civiljägmästarexamen eller, där så anses tillräckligt, genomgått statens
skogsmästarskola. Vid vissa mindre skogar lär det dock av ekonomiska
skäl vara nödvändigt att saken ordnas på ett enklare sätt. Därvid böra, såsom
utredningen framhållit, även andra lösningar kunna ifrågakomma än de som
nu anvisas i lagarna. Jag delar också utredningens åsikt att arvode till

Kungl. Moj.ts proposition nr lo.

skogsförvaltare bör bestämmas av länsstyrelsen sedan yttrande inhämtats
från allmänningsstyrelsen.

Utredningens förslag att andel i häradsallmänning under vissa omständigheter
skall kunna avlösas är ägnat att medföra betydande fördelar i
olika avseenden, och jag tillstyrker därför att det genomföres.

Villkoret för att avlösning skall få ske bör enligt min uppfattning vara
att vederbörande fastighet ej längre är taxerad såsom jordbruksfastighet.
Jag anser mig nämligen icke kunna förorda att avlösning medgives även beträffande
andelar som tillhöra skogsfastigheter utan jordbruk. Sådana andelar
äro stundom av betydande storlek och det är därför icke uteslutet att
en förlust av andelsrätten skulle kunna leda till en sänkning av fastighetens
marknadsvärde med åtföljande försämring av inteckningshavares säkerhet.
Det må också framhållas att skogsfastigheter med andel i häradsallmänning
ej sällan torde ligga i sambruk med jordbruksegendomar och att i dylika
fall andelsrätten kan utgöra ett värdefullt stöd för jordbruket. Införandet av
avlösningsrätt beträffande skogsfastigheter skulle därför lätt kunna ge upphov
till stridigheter och konflikter.

För att avlösning skall få ske bör, såsom utredningen föreslagit, fordras
tillstånd av myndighet. Jag delar också utredningens uppfattning att grunderna
för löseskillingens bestämmande böra angivas i lag. Därest avlösningsrätten
begränsas i enlighet med vad jag nyss förordat, torde det endast i
sällsynta undantagsfall kunna bli fråga om avlösning av annat än små andelar
med obetydligt värde. Vid sådant förhållande bör intet hinder möta
mot att prövningen av avlösningsärenden på sätt utredningen föreslagit förlägges
till länsstyrelsen och att löseskillingen beräknas enbart på grundval
av utdelningen utan hänsyn till fonder och liknande tillgångar. Lösenbeloppet
bör bestämmas av länsstyrelsen och bör motsvara kapitaliserade värdet
av den på fastighetens andelstal belöpande genomsnittsutdelningen för de
tio senast förflutna åren. Med en sådan regel erfordras, såsom kammarkollegiet
framhållit, inga särskilda föreskrifter för det fall att fastigheten
icke ägt bestånd så länge som tio år. I likhet med utredningen finner jag
övervägande skäl tala för att kapitaliseringen sker efter fyra procent.

På de skäl utredningen anfört bör rätt att göra framställning om avlösning
tillkomma endast allmänningsstyrelsen. Jag vill i likhet med utredningen
understryka att sådan framställning icke bör göras utan att förhandlingar
med andelsägaren ägt rum. Har denne ej därvid lämnat medgivande
i ill avlösningen, bör länsstyrelsen höra honom i ärendet. Därest allmänningsstyrelsens
framställning finnes böra bifallas, bör länsstyrelsen förordna
att avlösning skall ske och tillika utsätta viss dag då löseskillingen senast
skall vara erlagd vid påföljd att förordnandet eljest är förfallet. Länsstyrelsen
bör vidare, sedan avlösning skett, sända meddelande därom till vederbörande
fastighetsregisterförare för anteckning i registret.

Några remissinstanser ha uttryckt önskemål alt avlösningsrätt skulle
medgivas ej blott vid häradsallmänningar utan även vid allmänningsskogar.
Tydligen vore det också i och för sig önskvärt att så kunde ske, även om

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

behovet av avlösningsbestämmelser icke är lika framträdande i fråga om allmänningsskogarna
som beträffande häradsallmänningarna. Såsom kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen framhållit är det
emellertid betydligt svårare att anordna ett avlösningsförfarande vid allmänningsskogarna
än vid häradsallmänningarna. Bl. a. är det på grund av
de regler som gälla för användningen av allmänningsskogarnas avkastning
förenat med stora svårigheter att beräkna värdet av en andel i sådan skog.
Jag är därför för närvarande icke beredd att tillstyrka att bestämmelser om
avlösningsrätt meddelas också för allmänningsskogarnas del. Därest det
framdeles skulle visa sig påkallat, torde emellertid frågan få upptagas till
förnyat övervägande.

Mot den uppmjukning av reglerna om avyttring av mark från allmänningsskog
som utredningen föreslagit finnes uppenbarligen intet att erinra.
Jag kan också instämma i vad som i vissa remissyttranden anförts därom,
att häradsallmänningar och allmänningsskogar icke böra intaga någon
särställning, då det gäller att avstå mark för rationaliseringsändamål. Däremot
anser jag mig icke böra oreserverat biträda det i samma yttranden
framställda förslaget att för giltighet av försäljningsbeslut ej längre skulle
krävas Kungl. Maj :ts utan endast länsstyrelsens godkännande. Huvudregeln
bör alltjämt vara att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj :t, som
emellertid bör ha möjlighet att delegera sin befogenhet till underordnad
myndighet.

Ej heller kan jag biträda utredningens förslag om borttagande av skyldigheten
att införliva inköpt mark med vederbörande häradsallmänning
eller alhnänningsskog. Det synes mig icke lämpligt att häradsallmänningarnas
och allmänningsskogarnas delägare skola kunna företaga rena kapitalplaceringsköp
i avsikt att åter sälja marken då behov av likvida medel
uppkommer. För övrigt skulle detta ej heller vara förenligt med bestämmelserna
i jordförvärvslagen. På nu ifrågavarande punkt böra därför de
nuvarande lagarna lämnas i stort sett oförändrade. Vissa instruktionsmässiga
bestämmelser om förfarandet i införlivningsärenden böra dock, såsom
utredningen föreslagit, överföras till en särskild administrativ författning.
Vidare tala enligt min mening övervägande skäl för att i de nya lagarna
ej medtaga stadgandet att införlivad mark fortfarande .skall redovisas
såsom särskild fastighet. Såsom framhållits i flera remissyttranden
torde det stundom kunna vara till fördel att sådan mark kan sammanläggas
med den ursprungliga allmänningsmarken.

I detta sammanhang torde jag något få beröra en fråga som upptagits
bl. a. i lantmäteristyrelsens remissyttrande. Som villkor för införlivning
gäller enligt allmänningslagarna bl. a. att den mark som skall införlivas
blivit i fastighetsregistret uppförd .såsom särskild fastighet samt att delägarna
erhållit lagfart å fastigheten. Samtidigt stadgas i jorddelningslagen
att avstyckning av mark som avses skola bilda en särskild fastighet må
äga rum allenast under förutsättning att den är lämpad för detta ändamål.
Lantmäteristyrelsen har påpekat att det enligt dessa stadganden strängt ta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

get icke skulle vara möjligt för delägarna i en häradsallmänning eller en
allmänningsskog att få till stånd en bättre arrondering genom inköp av
smärre områden från angränsande fastigheter. Styrelsen tillägger att det
därför vore önskligt att nämnda stadgande i jorddelningslagen finge tolkas
så, att kravet på att .styckningslott som skall registreras för sig skall
vara lämpad att bestå såsom självständig fastighet icke behövde iakttagas
då fråga vore om avstyckning av mark i syfte att införliva den med häradsallmänning
eller allmänningsskog och säkra utsikter förelåge för ett snabbt
genomförande av införlivningen. För min del anser jag en sådan tolkning
stå i god överensstämmelse med grunderna för lagrummet. Risken för att
ett markområde, som inköpts för arronderingsändamål, skulle komma att
säljas i stället för att införlivas torde i praktiken vara synnerligen ringa.

Beträffande användningen av avkastning ansluter jag mig i princip till
utredningens ståndpunkt att det bör överlämnas åt delägarna att besluta
därom utan att vara bundna av detaljerade lagbestämmelser. De erfarenheter
som föreligga giva ej anledning att befara att en sådan frihet skulle
komma att missbrukas. Det bör sålunda enligt min mening ej längre göra.s
någon skillnad mellan ordinarie och extra avkastning. Ej heller synes det
vara påkallat att särskilt omnämna det självklara förhållandet att avkastning
i första hand skall användas till att bestrida nödvändiga utgifter. För
häradsallmänningarnas del bör det vara tillräckligt att angiva att avkastning
må användas till utdelning åt delägarna eller till annat ändamål som
är till gagn för dem. Beträffande allmänningsskogarna lär det däremot
vara ofrånkomligt att mera detaljerade anvisningar lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med nuvarande bestämmelser om ordinarie avkastning.
Dessutom synes det lämpligt att i lagtexten föreskriva att närmare bestämmelser
om avkastningens användning skola intagas i reglementet.

Med avseende å kapitalinkomst innebär utredningens förslag allenast den
ändringen att rätten att bestämma om användningen av dylik inkomst från
häradsallmänning skall decentraliseras från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen.
Häremot har jag intet att erinra.

Jag kan också i huvudsak biträda vad utredningen föreslagit i fråga om
dispositionen av fonder. Jag delar sålunda uppfattningen att i lagen om allmänningsskogar
ej längre bör upptagas något stadgande om fortsatt giltighet
av äldre reglementsföreskrifter rörande fonder.s bevarande vid viss minimistorlek
o. d. Detta innebär emellertid icke att jag anser alla sådana
föreskrifter böra upphävas utan endast att det nu bör ske en omprövning
huruvida det alltjämt föreligger skäl att bibehålla dem. I den mån så finnes
vara fallet böra de överflyttas till de nya reglementena. Likaså tillstyrker
jag förslaget att det skall krävas två tredjedels majoritet för beslut
om att använda en fond till annat ändamål än det, varför den bildats, samt
att sådant beslut av delägare i allmänningsskog dessutom skall underställas
länsstyrelsen för godkännande. Tillräcklig anledning .synes mig icke
föreligga att därvidlag göra undantag för fonder som bildas efter den nya
lagstiftningens ikraftträdande. Å andra sidan finner jag ej heller erforder -

Kungl. Maj.ts proposition nr lö.

ligt att, på sätt två länsstyrelser ifrågasatt, fordra godkännande av länsstyrelsen
även såvitt angår häradsallmänningarnas fonder. Dessa äro i regel
jämförelsevis små och ha icke på långt när samma betydelse som skogsmedelsfonderna
vid allmänningsskogarna.

Vad utredningen anfört om utdelning in natura och om understöd till
förbättringsarbeten å jordbruk torde böra beaktas vid upprättandet och
fastställandet av nya reglementen.

Som utredningen anfört synes det kunna medföra vissa praktiska fördelar,
om möjlighet öppnas för delägarna i allmänningsskog att genom föreskrift
i reglementet bestämma att deras beslutanderätt å allmänningsstämma
skall utövas genom distriktsombud enligt samma metod som nu tillämpas
vid häradsallmänningarna. Jag tillstyrker därför att förslaget därom genomföres.

Däremot anser jag mig icke böra förorda införandet av bestämmelser om
att allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall kunna vara gemensam för
två eller flera häradsallmänningar eller allmänningsskogar. En sådan anordning
skulle kräva invecklade föreskrifter om redovisning, beviljande av
ansvarsfrihet m. m. Än mindre kan jag tillstyrka att möjlighet skall beredas
att också ha gemensam allmänningsstämma. Detta skulle i själva verket innebära
en total sammanslagning av vederbörande allmänningar.

Bestämmelsen att arvode till ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd
skall bestämmas av länsstyrelsen torde, såsom utredningen föreslagit,
utan olägenhet kunna utgå. Det synes också lämpligt att åtskilliga
detaljbestämmelser angående förvaltningsorganen och deras åligganden flyttas
från lagarna till reglementena. Därvidlag bör man dock enligt min mening
ej gå fullt så långt som skett i utredningens förslag, övervägande skäl
synas mig sålunda tala för att i lagtexten alltjämt böra upptagas bestämmelser
om skyldighet för allmänningsstyrelse att avgiva förvaltningsberättelse
och redovisning, om revisorer och deras åligganden, om ordinarie allmänningsstämma
och de ärenden som skola behandlas på sådan stämma samt
om rätt för revisorer och delägare att påkalla extra stämma.

I vissa remissyttranden har påyrkats att det också, liksom nu, i lag skulle
föreskrivas att en revisor skall utses av länsstyrelsen samt åtnjuta arvode
enligt länsstyrelsens bestämmande. För min del anser jag detta obehövligt.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vid fastställandet av nya reglementen
tillse att revisionen anordnas på ett tillfredsställande sätt.

Såsom framgått av det anförda är jag av den uppfattningen att uppgiften
att fastställa reglementen bör tillkomma Kungl. Maj:t. Med den ökade vikt
reglementena avses skola få är det angeläget att fastställelseprövningen sker
efter enhetliga principer. Någon skyldighet för Kungl. Maj :t att höra skogsvårdsstyrelsen
eller lantbruksnämnden torde icke böra föreskrivas. Jag förutsätter
att yttrande från dessa myndigheter ändock kommer att inhämtas
i mån av behov. Däremot anser jag mig böra förorda bibehållande av regeln
att förslag till reglemente för allmänningsskog skall granskas av länsstyrelsen
innan det överlämnas till Kungl. Maj :t. Allmänningsskogarna äga, i viss

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

motsats till häradsallmänningarna, betydelse ej blott för delägarna utan även
för ortsbefolkningen i övrigt, och det är därför önskvärt att reglementena för
dessa skogar utformas på ett sätt som tillgodoser jämväl de allmänna ortsintressena.
Av samma skäl bör länsstyrelsen också bibehållas vid sin rätt att
taga initiativ till ändring i dylikt reglemente.

I några remissyttranden har gjorts gällande att bestämmelser borde meddelas
om vem som skall äga uppbära utdelning från häradsallmänning då
vederbörande fastighet övergått till ny ägare samt om verkan av ändringar
i landets administrativa indelning med avseende å rätten till delaktighet i
allmänningsskog som avsatts för viss socken. Några dylika bestämmelser
torde dock icke vara behövliga. I det förra hänseendet böra tillämpas samma
regler som i fråga om avkastning av fast egendom i allmänhet. Vad beträffar
den senare frågan lär det redan tillräckligt tydligt framgå av lagtexten
att allmänningsskog skall anses tillhöra ägarna av de fastigheter, för
vilka den ursprungligen avsatts, oavsett om sockengränserna sedermera blivit
ändrade.

I enlighet med det anförda ha inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om häradsallmänningar;

2) lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; samt

3) lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj
1948 (nr 237).

För att delägarna i häradsallmänningarna och allmänningsskogarna skola
få tid att anpassa reglementena till den nya lagstiftningen torde dagen för
dennas ikraftträdande böra bestämmas till den 1 januari 1953.

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över nämnda
tre lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall.

Ur protokollet:
Nils Grass.

Kungl. Maj.ts proposition nr Jo.

Förslag

till

Lag

om häradsallmänningar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser om häradsallmänningar.

1 §•

Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående häradsallmänning.

2 §.

Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den av
ålder gällande häradsindelningen.

Ägarna av de i första stycket angivna fastigheterna åtnjuta delaktighet i
allmänningen effer oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid
stadgade grunden.

Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad föreskrift
eller på annat lagligt sätt annorlede.s än ovan sägs bestämt om rätt
till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.

3 §•

Är rätt till delaktighet i häradsallmänning förenad med fastighet som
innehaves med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt
eller såsom boställe, äge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt .samt i
frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.

4 §.

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsalhnänning
annorledes än gemensamt med den fastighet varmed rätten är förenad.
Överlåtelse som sker i strid häremot vare ogill.

Utan hinder av vad i första stycket stadgats må delägare å annan överlåta
den rätt till utdelning från häradsallmänning som enligt vad nedan
sägs tillkommer honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

nehavare av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal enligt
vilket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, om ej
annat avtalats, gälla så länge nyftjanderätten äger bestånd, överlåtelse som
här avses medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt i
frågor rörande allmänningen.

5 §.

Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning må ej belastas med inteckning och ej
heller tagas i mät för annan fordran än sådan för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken till betalning ur allmänningen.

6 §.

Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej i lag för särskilt fall
annorlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.

Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende
nyttja häradsallmänning, vare det gällande.

7 §•

Häradsallmänning jämte vad från allmänningen härflyter skall, där ej
i denna lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse.
Denna utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor i
vilka beslutanderätten ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente
förbehållits delägarna. I fall då beslutanderätten tillkommer delägarna
utövas den å allmänningsstämma.

För varje häradsallmänning skall i den ordning^nedan sägs fastställas
reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

Om avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning.

8 §.

Tillkommer rätt till delaktighet i häradsallmänning fastighet som ej är
taxerad såsom jordbruksfastighet, må länsstyrelsen, på framställning av
allmänningsstyrelsen och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 §
omförmäld innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet
skall avlösas mot ersättning i penningar.

Ersättningens belopp fastställes av länsstyrelsen och skall bestämmas till
två och en halv gånger sammanlagda värdet av vad som under de senast
förflutna tio åren belöpt på fastigheten i utdelning från allmänningen.
Länsstyrelsen skall utsätta vis,s dag, då löseskillingen senast skall hava erlagts
och bevis därom inkommit till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet
om avlösning eljest är förfallet.

Då beslut om avlösning vunnit laga kraft och bevis som omförmäle.s i

Kangl. Maj:ts proposition nr 15.

andra stycket inkommit till länsstyrelsen, åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen
översända meddelande om avlösningen till den som för fastighetsregistret.
Genom dennes försorg skall anteckning om avlösningen verkställas
i registret.

Om avyttring och införlivning av mark.

9 §.

10 §.

• 11 §.

12 §.

Införlivning av mark med häradsallmänning må äga ruin under villkor:

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning
som fastställts eller eljest är lagligen gällande är skild från annan
mark;

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i fastighetsregistret;

4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

heller eljest finnes tvistig samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur denna;

7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt
som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning eller eljest
strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

13 §.

Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, skall
länsstyrelsen meddela förordnande om markens införlivning med häradsallmänningen.

14 §.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga om andel i samfälld
äga, där sådan andel hör till mark som införlivats med allmänningen.

15 §.

1 mom. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet
för fordran eller annan rätt varför marken särskilt häftar.

2 mom. Därest efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna
vinnes från delägarna, vare förordnandet om införlivning utan verkan.

16 §.

Avslås ansökan om införlivning av mark med häradsallmänning, skall
marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse förfaller,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 15.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

av allmänningsstyrelsen försäljas då så lämpligen kan ske och i varje fall
då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna.

Det åligger allmänningsstyrelsen att sedan försäljning skett ofördröj ligen
göra anmälan därom till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

17 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelsen fullgör sina
skyldigheter enligt 11 och 16 §§. Åsidosätter allmänningsstyrelsen sådan
skyldighet, må länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att
fullgöra den.

Om avkastning och annan inkomst, som härflyter från häradsallmänning.

18 §.

Till kapitalinkomst från häradsallmänning hänföras i denna lag medel
som inflyta genom avyttring av mark från allmänningen, ersättning för
mark som genom expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller
annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen samt ersättning för nyttjande-
eller servitutsrätt som genom sådant förfarande upplåtes å allmänningen
ävensom ersättning för skada eller intrång som allmänningen genom
dylikt förfarande tillskyndas, där sådan ersättning bestämts att utgå
i penningar på en gång.

19 §.

Behållen avkastning må användas till utdelning åt allmänningens samtliga
delägare efter deras delaktighet i allmänningen eller till annat ändamål
som är till gagn för delägarna.

20 §.

Rätt att besluta om användningen av behållen avkastning tillkommer delägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

21 §.

Delägarnas beslutanderätt enligt 20 § må, utom för det fall som avses i
andra stycket, genom reglementet helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen.

22 §.

Kapitalinkomst skall användas eller fonderas för verkställande av grundförbättringar
å allmänningen eller för inköp av mark för allmänningens
utvidgning eller för annat dylikt ändamål. Det tillkommer länsstyrelsen
att på framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter
i detta hänseende.

Har mark som förvärvats för kapitalinkomst ej lagligen införlivats med
allmänningen, skall, där marken försäljes, köpeskillingen anses utgöra kapitalinkomst.

I fråga om ränta å kapitalinkomst och avkastning av mark som avses i
andra stycket skall vad i 19—21 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om allmänningsstyrelse, revisorer och allmänningsstämma.

23 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare, där ej Konungen för särskilt fall medgiver undantag härifrån.

Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid för vilken han blivit
utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av allmänningsstämman.

Avgår styrelseledamot innan den tid för vilken han blivit vald gått till
ända och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen
föranstalta om val av ny ledamot för återstående tiden. Utan
hinder av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna anstå till nästa
ordinarie allmänningsstämma, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående
ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

24 §.

Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gentemot
tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och
andra myndigheter företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att för delägarna mottaga delgivning
skall vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Vin Styrelsen kära till delägarna, utlyse styrelsen allmänningsstämma
för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan. Stämning skall anses
delgiven då den blivit föredragen å stämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

25 §.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande
avtal mellan honom och delägarna. Ej heller må han handlägga fråga angående
avtal mellan delägarna och tredje man, där han i frågan äger ett
väsentligt intresse som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda
stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan
talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

26 §.

27 §.

Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av
två eller flera revisorer.

Till revisor må ej utses den som är i delägarnas eller styrelseledamots
tjänst.

Den tid för vilken revisor utses må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända,
skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem som utsett honom.

28 §. *

29 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom tid som bestämmes i reglementet
avgiva och till styrelsen överlämna en av dem underskriven berättelse
över granskningen.

30 §.

31 §.

I reglementet må bestämmas att delägarnas beslutanderätt å allmänningsstämma
skall utövas genom distriktsombud, utsedda på delägarstämmor
för särskilda distrikt.

32 §.

A delägarstämma äge envar ägare eller i 3 § oförmäld innehavare av
fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningen
är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet, där ej nedan i
denna paragraf annorlunda stadgas.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej
må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

Ej må någon å delägarstämma för egen eller annans räkning utöva rösträtt
för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal som är företrätt å
stämman.

33 §.

Vad i 32 § är stadgat angående delägarstämma skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om allmänningsstämma, där beslutanderätten utövas omedelbart
av delägarna.

34 §.

Å allmänningsstämma, där beslutanderätten utövas genom dislriktsombud,
äge sådant ombud utöva rösträtt för det delaktighetstal beträffande allmänningen
som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt för vilket
ombudet utsetts. Företrädes å stämman distrikt av flera ombud, äge dessa
rösta för lika andel av sagda tal. Enskild delägare vare dock obetagct att,
själv eller genom ombud, å stämman utöva rösträtt för honom tillkommande
delaktighetstal, som i så fall avräknas från vederbörande distriktsombuds
röstetal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

35 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

36 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång om året å tid, som bestämmes
i reglementet.

Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordinarie
stämma, dock att fyllnadsval varom i 23 § sista stycket och 27 § femte stycket
stadgas må äga rum å extra stämma.

37 §.

Allmänningsstyrelsen äge när den finner lämpligt utlysa extra allmänningsstämma.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande
minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal eller den mindre
del därav som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen
att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en vecka
sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

38 §.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran
som i 37 § tredje stycket sägs utlyst stämma att hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att, på anmälan
av delägare, ofördröj ligen utlysa stämma.

Om reglemente.

39 §.

Reglemente för häradsallmänning skall, utöver vad ovan stadgats, angiva:

den ort där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas, den tid för vilken styrelsen skall utses
och grunderna för dess beslutförhet;

antalet revisorer samt hur och för vilken tid dessa skola utses;

tiden för räkenskapsavslutning;

platsen för hållande av ordinarie allmänningsstämma; samt

det sätt varpå kallelse till allmänningsstämma skall ske och den tid före
stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.

40 §.

I reglemente må ej intagas bestämmelse om rätt för delägarna, styrelsen
eller annan att besluta skyldighet för delägarna att med egna medel bidraga
till bestridande av utgifter och ej heller eljest bestämmelse som är stridande
mot föreskrift i denna lag eller i lag eller författning i övrigt.

41 §.

Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna samt underställas
Konungen för prövning och fastställelse. Konungen äger vidtaga de ändringar
i förslaget som må finnas påkallade.

Om talan mot allmänningsstyrelse och revisorer.

42 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen
som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna anställas mot honom, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett
även den handlingen.

43 §.

Talan mot revisorer enligt 30 § må ej anställas sedan två år förflutit från
det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är att
talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Om laga domstol.

44 §.

Delägarna i häradsallmänning skola i de mål, för vilka ej annorlunda
genom lag stadgas, lyda under allmän underrätt i den ort där allmänningsstyrelsen
enligt reglementet har sitt säte.

Om vissa till socknar hörande allmänningar.

45 §.

För varje dylik allmänning skall i den ordning som i 41 § sägs uppgöras
och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.

Straffbestämmelser.

46 §.

Använder någon, som företräder delägarna i häradsallmänning i förvaltningen
av dem tillhörig egendom, sådan egendom eller inkomst därifrån
uppsåtligen i strid mot denna lag eller enligt lagen meddelad föreskrift,
straffes med dagsböter.

Om fullföljd av talan.

47 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

relsen inom en månad efter beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan
förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, skall det gå i verkställighet, där
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Utslag varigenom delägar- eller allmänningsstämmas beslut upphävts eller
ändrats gälle jämväl för de delägare som ej klagat.

2 mom. Över beslut som länsstyrelsen meddelat enligt denna lag föres
klagan hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom en månad från den dag klaganden erhöll del av
beslutet.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.

Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator
av kronan tillhörig jordbruksegendom eller ecklesiastikt löneboställe rätt att
tillgodonjuta till egendomen eller bostället hörande andel i häradsallmänning,
vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva
jordägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med allmänningsskog förstås i denna lag område som avsatts till besparingsskog
vid storskifte i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning
vid awittring i Västerbottens och Norrbottens län.

2 §.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid
storskifte eller awittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning
bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.

3 §•

4 §•

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningsskog
annorledes än gemensamt med den fastighet varmed rätten är förenad.
överlåtelse som sker i strid häremot vare ogill.

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare, där han enligt det för allmänningsskogen
gällande reglementet äger rätt till utdelning från denna,
å annan överlåta sagda rätt. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller
innehavare av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal enligt

liungl. Maj:ts proposition nr 15.

vilket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, om ej annat
avtalats, gälla så länge nyttjanderätten äger bestånd, överlåtelse som här
avses medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt i frågor
rörande allinänningsskogen.

5 §•

6 §•

7 §■

1 mom. Allmänningsskog skall förvaltas av en av delägarna vald allmänningsstyrelse.
Denna skall ock förvalta vad från skogen härflyter. I reglementet
må dock föreskrivas, att inkomst som härflyter från skogen eller
fond som bildats av sådan inkomst skall förvaltas av särskild av delägarna
vald ekonominämnd eller av myndighet. I reglementet ma ock bestämmas
att en eller flera ledamöter av allmänningsstyrelsen eller ekonominämnd
skola utses av länsstyrelsen.

3 mom. För varje allmänningsskog skall i den ordning nedan sägs fastställas
reglemente med bestämmelser rörande förvaltningen av skogen och
vad därifrån härflyter.

Om avyttring och införlivning av mark.

8 §•

Till allmänningsskog hörande område må avyttras genom försäljning
eller annorledes, om avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes samt
avyttringen ej länder skogsskötseln å allmänningsskogen till men eller om
eljest synnerliga skäl föreligga till avyttringen. Rätt att besluta om dylik
avyttring tillkommer delägarna, men avyttringen blir ej giltig med mindre
den godkännes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9 §•

1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för allmänningsskogs utvidgning, äga
de besluta därom. Beslutanderätt i sådant avseende tillkommer även allmänningsstyrelsen,
om reglementet medgiver det.

2 mom. Mark som förvärvats av delägarna må av dem åter avyttras, där
ej marken i den ordning nedan sägs blivit införlivad med allmänningsskogen.
Det ankommer på delägarna att besluta om sådan avyttring, dock må
beslutanderätt härutinnan i reglementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen.

Om avyttring av mark, vars införlivning med allmänningsskogen vägrats,
stadgas i 15 §. ö b

10 §.

Har mark förvärvats av delägarna i allmänningsskog för medel som härflutit
från skogen eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande
mark eller genom gåva, åligger det allmänningsstyrelsen att inom tre år
efter det förvärvet skedde hos länsstyrelsen göra ansökan om markens införlivning
med allmänningsskogen. Länsstyrelsen äger dock i särskilt fall
medgiva undantag från denna skyldighet.

11 §•

Införlivning av mark med allmänningsskog må äga rum under villkor:

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrätining
som fastställts eller eljest är lagligen gällande är skild från annan
mark;

ö) att marken såsom särskild fastighet upptagits i fastighetsregistret;

4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej
heller eljest finnes tvistig samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur denna;

7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt
som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å marken
eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

12 §.

Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, skall
länsstyrelsen meddela förordnande om markens införlivning med allmänningsskogen.

Kungl. Maj:ts proposition nr lö.

13 §.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga om andel i samfälld
äga, där sådan andel hör till mark som införlivats med allmänningsskog.

14 §.

1 mom. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet
för fordran eller annan rätt varför marken särskilt häftar.

2 mom. Därest efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna
vinnes från delägarna, vare förordnandet om införlivning utan verkan.

3 mom. Är med mark som införlivas med allmänningsskog förenad rätt
till delaktighet i skogen, skall genom införlivningen sagda rätt upphöra
att gälla. Skiljes marken sedermera från skogen, skall rätten åter tillkomma
marken.

15 §.

Det åligger allmänningsstyrelsen att sedan försäljning skett ofördröj ligen
göra anmälan därom till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen
i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

16 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelsen fullgör sina
skyldigheter enligt 10 och 15 §§. Åsidosätter allmänningsstyrelsen sådan
skyldighet, må länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att

fullgöra den.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Om avkastning och annan inkomst från allmänningsskog.

17 §.

Till allmänningsskogs avkastning räknas i denna lag all den inkomst in
nalura eller i penningar som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas
rätt till skogen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam
räkning, dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter från skogen.

Till kapitalinkomst från allmänningsskog hänföras i denna lag medel
som inflyta genom avyttring av mark från skogen, ersättning för mark som
genom expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat
dylikt förfarande skiljes från skogen samt ersättning för nyttjande- eller
servitutsrätt som genom sådant förfarande upplåtes å skogen ävensom ersättning
för skada eller intrång, som allmänningsskogen genom dylikt förfarande
tillskyndas, där sådan ersättning bestämts att utgå i penningar på
en gång.

18 §.

Behållen avkastning må, enligt närmare föreskrifter, som meddelas i reglementet,
användas till betalning av utskylder för de fastigheter med vilka
rätt till delaktighet i skogen är förenad, till främjande av jordbruket inom
den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas jordägare skogen blivit
avsatt eller till annat ändamål som är till gagn för delägarna eller för
befolkningen i sagda socknar eller sockendelar; dock må avkastning från
Svärdsjö och Svartnäs socknars besparingsskog, Envikens sockens besparingsskog,
Dorotea övre allmänningsskog, Vilhelmina övre allmänningsskog,
Sorsele övre allmänningsskog, Tärna och Stensele allmänningsskog
eller allmänningsskog som särskilt avsatts för nybyggare användas för ändamål
som sist sagts, allenast där det är till gagn för delägarna i skogen.

19 §.

Rätt att besluta om användningen av behållen avkastning tillkommer delägarna.

20 §.

Delägarnas beslutanderätt enligt 19 § må, utom för det fall som avses i
andra stycket, genom reglementet helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen.

21 §.

Kapitalinkomst skall användas eller fonderas för verkställande av grundförbättringar
å allmänningsskogen eller för inköp av mark för skogens ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

vidgning eller för annat dylikt ändamål. Det tillkommer länsstyrelsen att på
framställning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter i detta
hänseende.

Har mark som förvärvats för kapitalinkomst ej lagligen införlivats med
allmänningsskogen, skall, där marken försäljes, köpeskillingen anses utgöra
kapitalinkomst.

I fråga om ränta å kapitalinkomst och avkastning av mark som avses i
andra stycket skall vad i 18—20 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och allmänningsstämma.

22 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall vara här i riket
bosatt svensk medborgare, där ej Konungen för särskilt fall medgiver
undantag härifrån.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må, ändå att den
tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget
genom beslut av den eller dem som utsett honom.

Avgår styrelse- eller nämndledamot innan den tid för vilken han blivit
utsedd gått till ända och finnes ej suppleant, skall, där den avgångne valts
av delägarna, på föranstaltande av allmänningsstyrelsen val av ny ledamot
för återstående tiden ofördröjligen hållas samt, om den avgångne utsetts
av länsstyrelsen, anmälan om avgången genast göras hos denna myndighet
för utseende av ny ledamot för samma tid. Utan hinder av vad nu stadgats
må dock med val av ny ledamot kunna anstå till nästa ordinarie allmänningsstämma,
såframt styrelsen eller nämnden är beslutför med kvarstående
ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

23 §.

Allmänningsstyrelse, ekonominämnd och myndighet som förvaltar delägarna
tillhörig egendom äge i fråga om den egendom som står under dess
förvaltning att själv eller genom ombud ej mindre gentemot tredje man
handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter
företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelse- eller nämndledamot att för delägarna
mottaga delgivning i angelägenheter rörande egendom som står under styrelsens
eller nämndens förvaltning skall vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd äge ej deltaga i behandlingen
av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna. Ej heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

må han handlägga fråga angående avtal mellan delägarna och tredje man,
där han i frågan äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot delägarnas.
Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång
eller annan talan mot ledamoten eller tredje man.

25 §.

Styrelse- eller nämndledamöter som genom att överskrida dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda
delägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en. Vad nu sagts
skall ock gälla, där styrelse- eller nämndledamöter tillskynda tredje man
skada genom överträdelse av denna lag, reglementet eller annan föreskrift,
som myndighet enligt denna lag meddelat eller fastställt.

26 §.

Allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning och räkenskaper
skola granskas av två eller flera revisorer.

Till revisor må ej utses den som är i delägarnas eller styrelse- eller nämndledamots
tjänst.

Den tid för vilken revisor utses må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända,
skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom.

27 §.

28 §.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter som av delägarna meddelas och ej avse inskränkning
i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller
författning eller mot reglementet.

Det åligger revisorerna eller, där enligt reglementet särskilda grupper re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

visorer utsetts, envar sådan grupp att för varje räkenskapsår inom tid, som
bestämmes i reglementet, avgiva och till allmänningsstyrelsen överlämna
en av revisorerna eller gruppen underskriven berättelse över granskningen.

29 §.

Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling som framlägges å allmänningsstämma
mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen
underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling som av dem
granskats, eller hava de vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,
vare de som låtit sådant komma sig till last delägarna ansvariga för all därav
uppkommande skada, en för alla och alla för en.

30 §.

I reglementet må bestämmas, att delägarnas beslutanderätt å allmänningsstämma
skall utövas genom distriktsombud, utsedda på delägarstämmor
för särskilda distrikt.

31 §.

För omyndig delägare röstar förmyndare som har vederbörande fastighet
under sin förvaltning eller, där flera sådana förmyndare finnas, den som
de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet må ej
mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej
må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

32 §.

Vad i 31 § är stadgat angående delägarstämma skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om allmänningsstämma, där beslutanderätten utövas
omedelbart av delägarna.

33 §.

Å allmänningsstämma, där beslutanderätten utövas genom distriktsombud,
äge sådant ombud utöva rösträtt för det delaktighetstal beträffande
allmänningsskogen, som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt
för vilket ombudet utsetts. Företrädes å stämman distrikt av flera ombud,
äga dessa rösta för lika andel av sagda tal. Enskild delägare vare dock obetaget
att, själv eller genom ombud, å stämman utöva rösträtt för honom tillkommande
delaktighetstal, som i så fall avräknas från vederbörande distriktsombuds
röstetal.

(5 Uihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

34 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och delägarna. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga angående
avtal mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse som kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda .stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot
honom eller tredje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må ej deltaga i beslut
om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig,
eller i val av revisor.

35 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång om året å tid, som
bestämmes i reglementet.

Å sådan .stämma skola allmänningsstyrelsens och ekonominämnds förvaltningsberättelser
för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogade
redovisningar samt den eller de berättelser, som avgivits av revisorerna för
samma år, framläggas, och skola å stämman frågorna om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelsen och nämnden för den tid förvaltningsberättelserna
omfatta företagas till avgörande.

36 §.

Allmänningsstyrelsen äge när den finner lämpligt utlysa extra allmänningsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Hava jämlikt reglementet särskilda grupper revisorer utsetts, äge varje
grupp samma rätt. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran,
äge revisorerna eller vederbörande grupp utlysa stämma. Råder ej enighet
om stämmas utlysande, gäller den mening varom de flesta förena sig
och vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas.

Extra .stämma skall ock av styrelsen utlysas då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av ekonominämnd, myndighet som i 7 § 1 mom. första
stycket avses eller delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande
minst en tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal eller den mindre
del därav som må vara bestämd i reglementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen
att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom
en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämma.

37 §.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran
som i 36 § tredje stycket sägs utlyst stämma att hållas så snart
det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen
att, på anmälan av ekonominämnd, myndighet som i 7 § 1 mom. första
stycket avses eller delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Om reglemente.

38 §.

Reglemente för allmänningsskog skall, utöver vad ovan stadgats, angiva

den ort där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen och, i förekommande fall, ekonominämnd skola .sammansättas,
den tid för vilken de skola utses och grunderna för deras beslutförhet; antalet

revisorer samt hur och för vilken tid dessa skola utses;

tiden för räkenskapsav,slutning;

platsen för hållande av ordinarie allmänningsstämma; samt

det sätt varpå kallelse till allmänningsstämma skall ske och den tid före
stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.

Skall enligt reglementet delägarnas beslutanderätt å allmänningsstämma
utövas genom distriktsomhud, skall reglementet tillika innehålla föreskrifter
om den ordning, i vilken dessa skola utses.

39 §.

I reglemente må ej intagas bestämmelse om rätt för delägarna, styrelsen
eller annan att besluta skyldighet för delägarna att med egna medel bidraga
till bestridande av utgifter och ej heller eljest bestämmelse som är
stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag eller författning i övrigt.

40 §.

Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna. Förslaget insändes
till länsstyrelsen, som med eget yttrande överlämnar förslaget till Konungen
för prövning och fastställelse. Konungen må vidtaga de ändringar i förslaget
som må finnas påkallade.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av länsstyrelsen, delägarna
eller den minoritet av dem som bestämts i reglementet medgivas av
Konungen. Väckes av delägarna förslag om sådan ändring, skall om behandling
och prövning av förslaget gälla vad i första stycket stadgas. Har

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

dylikt förslag väckts av länsstyrelsen eller av minoritet som nyss sagts,
skola innan förslaget slutligen prövas delägarna erhålla tillfälle att yttra
sig.

Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer.

41 §•

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen
som grundas därpå, att styrelse- eller nämndledamot begått brottslig
handling, kunna anställas mot honom, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handlingen.

42 §.

Talan mot revisorer enligt 29 § må ej anställas sedan två år förflutit
från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så
är att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Om behörig myndighet.

43 §.

44 §.

Straffbestämmelser.

45 §.

Använder någon, som företräder delägarna i allmänningsskog i förvaltningen
av dem tillhörig egendom, sådan egendom eller inkomst därifrån
uppsåtligen i strid mot denna lag eller enligt lagen meddelad föreskrift,
straffes med dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Om fullföljd av talan.

46 §.

1 mom. Menar delägare att beslut som fattats å delägar- eller allmänningsstämma
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider-mot lag
eller författning eller mot reglementet må han däremot föra talan genom
besvär, vilka jämte överklagade beslutet skola hava inkommit till länsstyrelsen
inom en månad efter beslutets dag. Försummas det, vare rätt till
talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet skall det gå i verkställighet,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Utslag varigenom delägar- eller allmänningsstämmas beslut upphävts eller
ändrats gälle jämväl för de delägare som ej klagat.

- 2 mom. Över beslut som länsstyrelse meddelat enligt denna lag föres
klagan hos Konungen genom besvär som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Genom denna lag upphäves lagen den 17 juni 1938 (nr 297) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna.

Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator
av kronan tillhörig jordbruksegendom eller ecklesiastikt boställe rätt att
tillgodonjuta till egendomen eller bostället hörande andel i allmänningsskog,
vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva
jordägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande skogen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts med bestämmelse i nya lagen, skall denna i .stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237).

Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj 1948

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

45 §.

1 mom. Från tillämpningen av
denna lag undantages skogsmark
med därå växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmånningar
eller lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och
andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses
i § 4 förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket;
samt

4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter,
som icke innehavas med
stadgad åborätt.

(Föreslagen lydelse.)

45 §.

1 mom. Från tillämpningen av
denna lag undantages skogsmark
med därå växande skog

1) å ecklesiastika boställen och
andra fastigheter av kyrklig natur;

2) å sådana fastigheter, som avses
i § 4 förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket; samt

3) å övriga kronan tillhöriga fastigheter,
som icke innehavas med
stadgad åborätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 maj
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 28 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
2 februari 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om häradsallmänningar;

2) lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; samt

3) lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj
1948 (nr 237).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet S. J. M.
Strömberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om häradsallmänningar.

6 §■

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet anfc^ vid 40 §.

7 §•

Enligt 8 § första stycket första punkten lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar
skall häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter förvaltas
av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse, där ej i lagen annorlunda
stadgas. Sistnämnda erinran har enligt motiven till lagen betingats
därav att enligt 30 § andra stycket befogenheten att förvalta häradsallmänning
under vissa förutsättningar kan av länsstyrelsen fråntagas allmänningsstyrelsen
och överlämnas åt en eller flera gode män. Någon motsva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

rande bestämmelse har icke influtit i det remitterade förslaget. Detta innehåller
ej heller i övrigt något stadgande, enligt vilket förvaltningen kan utövas
av annan än allmänningsstyrelsen. Lagrådet hemställer därför, att
uttrycket »där ej i denna lag annorlunda stadgas» i första stycket första
punkten av förevarande paragraf måtte utgå.

8 §■

Den rätt till delaktighet i häradsallmänning, som är förenad med en fastighet,
får enligt förevarande bestämmelse i vissa fall avlösas av allmänningsstyrelsen.
Såsom motivering för en sådan avlösningsrätt anförde utredningen
bland annat, att häradsallmänningarna vore avsedda att vara den
jordbrukande befolkningen till gagn. I närheten av tätorterna skedde emellertid
ofta en omfattande avstyckning av tomter från mantalssatta jordbruksfastigheter.
Denna utveckling ginge stundom så långt, att av den ursprungliga
fastigheten slutligen återstode endast gator, vägar och allmänna platser,
vilka dock alltjämt vore bärare av mantalet och därmed förenad andel
i häradsallmänning. Vidare hade det före tillkomsten av nu gällande jorddelningslag
i stor utsträckning förekommit, att fastigheter med del i häradsallmänning
genom ägostyckning uppdelats i mindre lotter för tomtändamål.
Dessa lotter hade åsatts hemmantal och därigenom erhållit andelar i
allmänningen. Ej sällan vore dessa andelar så små, att den rätt till utdelning
de medförde saknade praktisk betydelse. Såsom exempel nämndes fall,
vari utdelningen understigit 50 öre för år. Uppenbart vore, att det i fall av
nu åsyftad beskaffenhet skulle innebära fördelar från flera synpunkter att
kunna utlösa vederbörande fastighet från dess delaktighet i allmänningen.
Utredningen förordade därför bestämmelser härom. Enligt dessa skulle som
villkor för rätt till avlösning gälla, att den fastighet, vartill andelen hörde,
ej längre vore att betrakta såsom jordbruksfastighet.

Departementschefen har framhållit, att förslaget att andel i häradsallmänning
under vissa omständigheter skulle kunna avlösas vore ägnat att
medföra betydande fördelar i olika avseenden. Den modifikationen har
emellertid gjorts i utredningens förslag att som villkor för avlösning uppställts,
att vederbörande fastighet ej längre är taxerad som jordbruksfastighet.
Enligt vad departementschefen anfört, medför detta, att avlösning icke
medgivits beträffande andelar, som tillhöra skogsfastigheter utan jordbruk.
Sådana andelar vore understundom av betydande storlek, och det vore därför
icke uteslutet, att en förlust av andelsrätten skulle kunna leda till sänkning
av fastighetens marknadsvärde med åtföljande försämring av inteckningshavares
säkerhet.

Enligt det föreliggande förslaget skall väl ägaren av den fastighet, om
vars andelsrätt är fråga, höras över ansökan om avlösning av andelsrätten,
men avlösning kan äga rum trots att han bestrider ansökningen. Löseskillingen
skall bestämmas enbart på grundval av utdelningen utan hänsyn
till fonder och liknande tillgångar. Uteslutet är alltså icke, att löseskillingen
kan komma att understiga det verkliga värdet av andelsrätten och att fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

hetsägaren följaktligen kan komina att lida förlust, om avlösningen genomföres.
Vidare är att märka, att förslaget icke heller innehåller några bestämmelser,
som avse att skydda inteckningshavare mot förlust.

Av vad nu anförts framgår, att fastighetsägarens och inteckningshavarnas
rätt icke kan anses vara tillgodosedd på ett betryggande sätt, därest fråga
är om avlösning av andelar, som äga mera betydande värde. Enligt lagrådets
mening är det därför välbetänkt, att avlösningsrätt beträffande andelar,
som tillhöra skogsfastigheter, icke medgivits. Departementschefen
har framhållit, att det enligt förslaget endast i sällsynta undantagsfall kunde
bliva fråga om avlösning av annat än andelar av obetydligt värde. Det
må emellertid framhållas, att avlösning icke under några förhållanden bör
få ske, därest densamma skulle medföra avsevärt förfång för fastighetens
ägare eller i 3 § omförmäld innehavare av fastigheten eller inteckningshavare
och denne icke lämnat medgivande till avlösningen. Sålunda bör tillstånd
ej givas utan fastighetsägarens samtycke, därest löseskillingen skulle
komma att med något avsevärt belopp understiga andelens verkliga värde;
och även om ägaren lämnat medgivande till avlösning, bör sådan i allt fall
icke tillåtas, om det kan antagas, att avlösningen skulle lända inteckningshavare
till skada, och denne icke samtyckt till åtgärden. Det bör följaktligen
ankomma å länsstyrelsen att, då ansökan om avlösning gjorts, icke
blott tillse, att fastigheten äger delaktighet i allmänningen och ej är taxerad
som jordbruksfastighet, utan jämväl företaga en sådan oskadlighetsprövning,
som nu är sagd. Visserligen vore det ur principiell synpunkt riktigast,
att detta åliggande komme till uttryck i lagtexten. Denna kan emellertid ej
anses resa något hinder mot att sådan prövning äger rum. Härtill kommer,
att med den utformning det remitterade förslaget fått avlösning praktiskt
taget torde komma att avse endast andelar med bagatellartade värden och
att man kan utgå från att länsstyrelsen självmant kommer att beakta förhållandet
i de, av allt att döma, få undantagsfall, vari anledning därtill föreligger.

Med hänsyn härtill har lagrådet funnit sig kunna godtaga förslaget. Emellertid
vill lagrådet understryka, att därest det skulle bliva fråga om att,
såsom utredningen föreslagit, tillämpa avlösningsförfarandet även beträffande
skogsfastigheter, särskilda lagbestämmelser måste anses erforderliga
såsom garanti för att avlösning icke må lända rättsägare till verkligt förfång Enligt

utredningens förslag skulle löseskillingen vid avlösning av rätt till
delaktighet i liäradsallmänning Utgöra tjugufem gånger det belopp, vartill
fastighetens utdelning från allmänningen genomsnittligen uppgått under
de sist förflutna tio åren eller den kortare lid fastigheten ägt bestånd.

Beträffande det fall att fastighet, vars andel skall inlösas, ägt bestånd under
kortare tid än tio år har kammarkollegiet anfört att, enär utdelningen,
vare sig den utgått i penningar eller in natura, måste ha varit för varje fastighet
bestämd med hänsyn till dennas mantal eller — i fråga om avstyckad
lägenhet med andelsrätt — till viss kvotdel av stamfastighetens mantal, det

Kungl. Maj.ts proposition nr lo.

alltid syntes vara möjligt att i efterhand beräkna den på viss fastighet belöpande
utdelningen under de senaste tio åren, även om fastigheten icke bestått
så länge. Den av utredningen föreslagna regeln för dylika fall vore
därtör icke blott ägnad att leda till orättvisa utan även onödig.

Departementschefen har för sin del framhållit, att lösenbeloppet borde
motsvara kapitaliserade värdet av den på fastighetens andelstal belöpande
genomsnittsutdclningen för de tio senast förflutna åren, samt i anslutning
därtill anfört, att — såsom kammarkollegiet yttrat — med en sådan regel
inga särskilda föreskrifter erfordrades för det fall att fastigheten icke ägt
bestånd så länge som tio år. I andra stycket av nu förevarande paragraf har
därefter åt bestämmelsen i ämnet givits den avfattningen, att ersättningens
belopp skall bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda värdet
av vad som under de senast förflutna tio åren belöpt på fastigheten i utdelning
från allmänningen.

Den innebörd, som bestämmelsen enligt departementschefens ovan återgivna
uttalande bör äga, skulle enligt lagrådets mening komma till tydligare
uttryck, därest stadgandet så formulerades, att ersättningens belopp skall
bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda värdet av den på fastighetens
delaktighetstal belöpande utdelningen från allmänningen för de
senast förflutna tio åren.

12 §.

I denna paragraf stadgas bland villkoren för att införlivning av mark
med häradsallmänning må äga rum, under punkt 5) att beslut ej meddelats,
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur marken, samt under
punkt 6) att marken icke besväras av någon vare sig sökt eller beviljad
inteckning för fordran. Då med hänsyn till sistnämnda villkor sagda under
punkt 5) upptagna bestämmelse icke torde äga någon självständig betydelse,
synes densamma böra utgå ur lagen.

Såsom villkor för införlivning stadgas vidare bland annat, att marken
upptagits i fastighetsregistret såsom särskild fastighet och att lagfart meddelats
å delägarnas fång till marken. I anslutning härtill må erinras, att avstyckning
av mark jämlikt 19 kap. 2 § jorddelningslagen må äga rum allenast
om styckningsdelen till omfång och beskaffenhet i övrigt samt med
hänsyn till belägenheten är sådan, att den för sig eller, om den är avsedd att
i samband med avstyckningen sammanläggas med annan mark, tillsammans
med denna bildar en fastighet, som är varaktigt lämpad för sitt ändamål.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att det enligt dessa stadganden strängt
taget icke skulle vara möjligt för delägarna i en häradsallmänning att få
till stånd en bättre arrondering genom inköp av smärre områden från angränsande
fastigheter. Styrelsen har därför ansett det vara önskligt, att
nämnda stadgande i jorddelningslagen finge tolkas så, att kravet på att avstyckningslott,
som skall registreras för sig, skall vara lämpad att bestå
såsom självständig fastighet icke behövde iakttagas, då fråga vore om av -

Kungl. Maj.ts proposition nr lö.

styckning av mark i syfte att införliva den med häradsallmänning och
säkra utsikter förelåge för ett snabbt genomförande av införlivningen. Departementschefen
har ansett en sådan tolkning stå i god överensstämmelse
med grunderna för lagrummet.

Lagrådet beaktar till fullo önskvärdheten av att markförvärv i arronderingssyfte
underlättas för delägarna i häradsallmänning men betvivlar, att
den väg, varpå man tänkt nå detta mål, är framkomlig. Omförmälda stadgande
i jorddelningslagen har tillkommit i syfte att förebygga olämplig
fastighetsbildning. Det har ansetts vara av synnerlig vikt, att garantier skapas
mot en alltför långt gående uppdelning av bestående fastigheter. Den
fria rätten att i sammanhang med eller efter laga skifte uppdela hemman
och hemmansdelar, som tidigare rått, hade medfört påtagliga olägenheter,
bestående i jordens splittring och olämpliga uppdelning, och framtvingat
restriktioner i allmänt intresse. Fastighetsindelningen fyller numera en jordpolitisk
funktion. Ur allmän synpunkt har uppställts kravet på att endast
sådana nya fastigheter få komma till stånd, vilka på ett varaktigt sätt äro
lämpade för sitt ändamål. Uppfyller en avstyckningslott icke i och för sig
detta villkor, är avstyckningen tillåten endast för såvitt lotten sammanlägges
med annan mark och den fastighet, som därigenom bildas, är lämpad för
sitt ändamål. Eftergift från dessa regler medgives i vissa, i lagen angivna
fall, som i detta sammanhang sakna intresse.

Vid omförmälda stadgandes tillkomst framhölls uttryckligen, att den omständigheten,
att styckningslott är avsedd att brukas tillsammans med annan
jord, ej får medräknas vid bedömande av frågan om lottens lämplighet
att utgöra en fastighet för sig. Det underströks, att skärpning av kravet
på ändamålets varaktighet inträder, när det tilltänkta användningssättet
förutsätter sambruk, samt att avstyckning då ej får ske med mindre den
särskilda garanti för inträdet och fortbeståndet av sambruket föreligger, som
sammanläggning utgör. Att bilda en fastighet, som enligt vad redan vid dess
tillkomst kan konstateras är i och för sig oduglig, endast i förlitande på att
den blir sambrukad med annan fastighet ansågs betänkligt. Lagrådet hänvisar
härutinnan till fastighetsbildningssakkunnigas betänkande med förslag
till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen m. m., SOU 1944 nr 46,
s. 77 f. samt departementschefens uttalande i propositionen nr 232 till riksdagen
1947 (se NJA 1948 avd. II s. 16). I detta sammanhang äro jämväl
följande rättsfall av visst intresse, nämligen NJA 1930 B 203, 1934 B 79
och 1935 s. 442.

Väl äro förhållandena, då fråga är om mark som är avsedd att införlivas
med häradsallmänning, icke fullt jämförliga med dem vid sambruk i allmänhet,
eftersom större anledning än eljest föreligger att antaga, att sambruket
blir varaktigt vid en sådan införlivning. Emellertid föreligger ju intet
hinder enligt häradsallmänningslagen, att införlivad mark kan komma
att skiljas från allmänningen genom försäljning, eventuellt tillsammans
med annan jord. Uteslutet är alltså ej, att om avstyckning skulle tillåtas av
en lott, Irots alt denna vore olämplig som fastighet för sig, den olämpliga
fastigheten skulle kunna komma ut i marknaden. De skäl, som i allmänhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

lala för att bedömandet av frågan om avstyckningslotts lämplighet att bilda
en fastighet för sig icke får ske med hänsyn till avsett sambruk med annan
jord, kunna därför icke anses sakna giltighet i förevarande fall. Ej heller
låter det sig göra att betrakta införlivningsåtgärden likvärdig med sammanläggning
och av denna anledning eftergiva kravet att, om lotten ej lämpligen
kan utgöra en fastighet för sig, densamma måste sammanläggas med
annan fastighet. Visserligen har den förstnämnda åtgärden viss offentligrättslig
karaktär, men rättsverkningarna därav äro ur fastighetsbildningssynpunkt
i ingen mån jämförliga med dem, som äro förenade med en sammanläggning.
Införlivningen utgör följaktligen icke sådan garanti mot
olämplig fastighetsbildning, som omförmälda villkor för avstyckning avse
att giva.

Härtill kommer ännu ett tungt vägande skäl, nämligen att såväl utformningen
av reglerna om avstyckning som förarbetena till dessa måste föra till
den slutsatsen, att extensiv lagtolkning icke är tillåten här. Faran av eftergift
i fråga om de uppställda kraven för avstyckning är, att en icke avsedd
och icke önskvärd uppmjukning av reglerna så småningom kan äga rum.
Eftergift i ett fall leder nämligen lätt till sådan i ett annat, som är snarlikt;
och fall kunna otvivelaktigt förekomma, som icke väsentligen skilja sig
från förevarande, om huvudvikten lägges på frågan om varaktigheten av ett
avsett sambruk. Exempelvis kan anföras, att en stiftelse förvärvar mark för
arrondering av sitt skogsområde och hinder mot sammanläggning möter av
någon anledning. Här kan man likaväl som vid införlivning med häradsallmänning
presumera, att sambruket blir varaktigt.

På sålunda anförda grunder hyser lagrådet den uppfattningen, att om man
vin underlätta för delägarna i häradsallmänning att få till stånd en bättre
arrondering genom införlivning med allmänningen av smärre områden från
angränsande fastigheter, den riktiga vägen är att företaga ändring av jorddelningslagen
eller ock jämka bestämmelserna i häradsallmänningslagen så,
att dessa ej utgöra hinder mot införlivning av mark, vilken avstyckats för
att sammanläggas med häradsallmänning eller fastighet, som är införlivad
med sådan.

19 §.

Medan den nu gällande lagen om häradsallmänningar upptager utförliga
regler om användningen av avkastningen från häradsallmänning, överlämnar
den föreslagna nya lagen åt delägarna att besluta härom utan att de därvid
äro bundna av detaljerade lagbestämmelser. I förevarande paragraf angives
endast, att behållen avkastning må användas till utdelning åt alimänningens
samtliga delägare efter deras delaktighet eller till annat ändamål, som är till
gagn för delägarna. I och för sig synes intet vara att erinra mot vad sålunda
föreslagits. Emellertid ma framhallas, att stadgandet i 20 § andra stycket
förutsätter, att avkastning kan fonderas för visst ändamål. I 22 § första stycket
upptages en bestämmelse angående fondering av kapitalinkomst. Med
hänsyn till avfattningen av sist omförmälda båda stadganden torde det vara
lämpligt att i nu förevarande paragraf uttryckligen angives, att behållen av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

kastning jämväl må fonderas. Något hinder lärer icke föreligga att avkastning
fonderas utan att i samband med beslutet därom bestämmes för vilket
ändamål fonderingen sker. Det ankommer då på delägarna att framdeles besluta
om de fonderade medlens användning för ändamål, som angives i nu
ifrågavarande paragraf; uppenbarligen bliva bestämmelserna i 20 § andra
stycket om kvalificerad majoritet ej tillämpliga i sådant fall.

23 §.

I den föreslagna lagen liksom i nu gällande lag om häradsallmänningar
uppställes icke fordran därpå, att ledamot av allmänningsstyrelse skall vara
myndig. Med hänsyn till de viktiga uppgifter, som åligga en allmänningsstyrelse,
och det betydande värde häradsallmänning i allmänhet äger synes
emellertid en sådan fordran vara fullt motiverad. Det må härutinnan även
framhållas, att enligt aktiebolagslagen och det förslag till lag om ekonomiska
föreningar, som genom proposition förelagts innevarande års riksdag,
endast myndig person kan tillhöra aktiebolags respektive sådan förenings
styrelse. På grund av det sagda hemställer lagrådet, att i första stycket
av förevarande paragraf intages bestämmelse att ledamot av allmänningsstyrelse
skall vara myndig.

27 §.

Enligt detta lagrum skola allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper
granskas av två eller flera revisorer. Av vem de skola utses angives
icke, utan avsikten är att reglementet skall innehålla bestämmelser därom.
Enligt lagrådets mening är det emellertid mindre lämpligt, att frågan om
vem som skall utse revisorerna lämnas helt öppen i lagen, helst som det i
fjärde stycket av förevarande paragraf stadgas, att revisor må skiljas från
uppdraget genom beslut av den eller dem som utsett honom, och i sista stycket
gives en regel för det fall, att av delägarna vald revisor avgår utan att suppleant
finnes. Med hänsyn härtill synes i första stycket lämpligen böra angivas,
att revisorerna skola utses av delägarna eller på annat i reglementet angivet
sätt.

, I fråga om vilka personer, som ej må utses till revisorer, angiver förevarande
lagrum allenast den som är i delägarnas eller styrelseledamots tjänst.
Denna kortfattade och till sin innebörd mycket begränsade regel återfinnes
i 1932 års lag om häradsallmänningar. Även äldre lagar rörande bolag och
föreningar hade motsvarande föreskrift, d. v. s. utesluten var blott den som
var i bolagets (föreningens) eller styrelseledamots tjänst. I nyare lagar på
hithörande område har det emellertid ansetts påkallat att vidga kretsen av
dem, som icke må utses till revisorer. Så har exempelvis skett i 107 § lagen
den 14 september 1944 om aktiebolag, 100 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse
samt 40 § i det innevarande års riksdag genom proposition
förelagda förslaget till lag om ekonomiska föreningar. Enligt lagrådets mening
bör ifrågavarande bestämmelse i det remitterade förslaget avfattas så,
att den kommer i närmare överensstämmelse med motsvarande regler i nyss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

angivna lagstadganden. Vid lagtextens utformning på denna punkt torde
lämpligen förslaget till lag om ekonomiska föreningar kunna tjäna till förebild.
Sistnämnda lagförslags avfattning är jämväl så till vida att föredraga
som därav tydligt framgår, att om jävsförhållande inträder efter det revisor
utsetts, han blir obehörig för uppdraget.

31 §.

I förslaget upptagas endast tämligen knapphändiga regler rörande delägarstämma.
Åtskilliga föreskrifter i detta hänseende, som återfinnas i
50—53 §§ 1932 års lag om häradsallmänningar, äro avsedda att erhålla sin
motsvarighet i reglementsbestämmelser. Enligt 51 § 3 mom. sistnämnda lag
åligger det i vissa fall länsstyrelsen att, därest delägarstämma ej blivit utlyst,
vidtaga åtgärder för utlysande av sådan stämma. Då det synes mindre
lämpligt att bestämmelse, varigenom länsstyrelse ålägges att fullgöra sådan
uppgift, får sin plats i ett reglemente, hemställer lagrådet, att föreskrift
i angivna hänseende upptages i lagen. Detta synes lämpligen kunna ske genom
ett tillägg till 38 § av innehåll att vad där stadgas skall äga motsvarande tilllämpning,
därest delägarstämma ej utlyses i föreskriven ordning.

38 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet anfört under 31 §.

39 §.

Därest, såsom lagrådet vid 27 § förordat, bestämmelse intages i nämnda
paragraf om hur revisorer skola utses, föranleder detta en mindre jämkning
i förevarande lagrum.

Den föreslagna lagen innehåller, i motsats till 1932 års lag, icke något
stadgande om de fall, då å allmänningsstämma må företagas ärende som ej
angivits i kallelsen. Enär vid sådant förhållande med hänsyn till sakens
natur reglementet måste innehålla bestämmelser härom, torde bland de i nu
ifrågavarande paragraf uppräknade ämnen, vari reglementet skall giva föreskrifter,
böra upptagas även det nyss berörda.

40 §.

I förevarande paragraf har, i nära anslutning till 40 § andra stycket gällande
lag, influtit föreskrift, att i reglemente ej må intagas bestämmelse om
rätt för delägarna, styrelsen eller annan att besluta skyldighet för delägarna
att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter. Stadgande att
sådan skyldighet icke kan åläggas delägare synes emellertid vara av den
natur, att det bör ha sin plats bland de allmänna bestämmelserna i lagen.
Lagrådet hemställer därför, att i lagens första avdelning, förslagsvis som
ett tredje stycke i 6 §, måtte upptagas en bestämmelse av innehåll, att delägare
ej skall vara skyldig att med egna medel bidraga till bestridande avutgifter
för allmänningen.

Vad i sista delen av nu förevarande paragraf föreslagits torde såsom onödigt
kunna utgå ur lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 15.

Därest vad lagrådet ovan hemställt blir beaktat, förordar lagrådet, till
undvikande av omnumrering av efterföljande paragrafer, att föreskrifterna
i första stycket av 41 § upptagas under 40 §.

41 §.

Den prövningsrätt, som tillkommer Konungen i fråga om förslag till reglemente,
omfattar enligt 40 § tredje stycket gällande lag såväl förslagets
överensstämmelse med lagens föreskrifter som dess ändamålsenlighet i övrigt.
Med den lydelse första stycket i nu förevarande paragraf erhållit kan
möjligen vara tveksamt, huruvida Konungen äger pröva mer än förslagets
laglighet. Då någon saklig ändring i förhållande till vad för närvarande gäller
icke lärer vara åsyftad, synes i tydlighetens intresse lämpligt, att stadgandet
något omformuleras, förslagsvis så att Konungen prövar förslagets
överensstämmelse med lag och dess ändamålsenlighet samt äger vidtaga de
ändringar däri som må finnas påkallade.

I övrigt hänvisar lagrådet till sitt yttrande vid 40 §.

45 §.

Beaktas lagrådets hemställan vid 40 § angående uppflyttning av första
stycket i 41 § till 40 §, bör jämkning vidtagas i andra stycket av förevarande
paragraf.

46 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelse om straff för det fall att
någon, som företräder delägarna i häradsallmänning i förvaltningen av
dem tillhörig egendom, använder sådan egendom eller inkomst därifrån
uppsåtligen i strid mot lagen eller enligt densamma meddelad föreskrift.

Straffbestämmelsen torde åsyfta ledamot av allmänningsstyrelse eller hos
denna anställd befattningshavare. Delägarna i häradsallmänning ha av
gammalt betraktats såsom sådan menighet, varom numera förmäles i 25
kap. 11 § strafflagen (se rättsfall i NJA 1891 s. 333, departementschefens
uttalande vid tillkomsten av 1932 års lag om häradsallmänningar, NJA 1932
avd. II s. 366, samt yttrande inom lagrådet vid granskningen av samma
lag, NJA 1932 avd. II s. 359). Jämväl delägarna i sådan allmänning, som
avses i 45 § av departementsförslaget, torde vara att hänföra till menighet,
som nu sagts. Förslaget kan ej anses åsyfta att göra ändring beträffande
den offentligrättsliga karaktär, som sålunda tillkommer delägarna i häradsallmänningar
och nu avsedda, till socknar hörande allmänningar. Härav
följer, att ledamot av allmänningsstyrelse eller hos sådan styrelse anställd
befattningshavare är underkastad ansvar enligt tillämpligt lagrum i 25 kap.
strafflagen för förbrytelse i fullgörandet av det honom lämnade uppdraget,
såframt gärningen ej eljest är särskilt belagd med straff.

Beträffande ämbetsbrott erinras, att i 1 § av sagda kapitel straff stadgas
för tjänstemissbrulc, vartill är att hänföra att ämbetsman genom handling

Kungi. Iviaj.is proposition nr 15.

eller underlåtenhet missbrukar sin ställning till förfång för det allmänna
eller någon enskild samt gärningen ej utgör förskingring eller annan trolöshet
eller eljest är särskilt belagd med straff. Åsidosätter ämbetsman av
försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag, instruktion
eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaflenhet
samt utgör ej gärningen tjänstemissbruk och är densamma ej heller
eljest särskilt belagd med straff, inträder jämlikt 4 § i samma kapitel straff
för tjänstefel.

Såsom av det ovan anförda framgår, utgör ett åsidosättande från tjänstemans
sida av åliggande enligt lag eller särskild jämlikt lag meddelad föreskrift
antingen tjänstemissbruk eller tjänstefel, för såvitt gärningen ej är
hänförlig till förskingring eller annat brott. Under bestämmelsen i 25 kap.
4 § strafflagen falla såväl uppsåtliga förbrytelser som förseelser av oaktsamhet.
Sagda stadgande har över huvud taget till uppgift att med straff belägga
alla förbrytelser i tjänsten, vilka icke kunna hänföras under annat lagrum.
Den nu ifrågasatta straffbestämmelsen kan följaktligen icke anses omfatta
något slag av åsidosättande av tjänsteplikt, som icke faller under rekvisitet
för tjänstemissbruk eller tjänstefel. Förevarande paragraf har därför ingen
självständig uppgift att fylla, om syftet med densamma, såsom ordalagen
närmast tyda på, är att kriminalisera ett åsidosättande av tjänsteåliggande,
vartill ledamot av allmänningsstyrelsen eller hos styrelsen anställd befattningshavare
gör sig skyldig. Tydligt är, att specialbestämmelse i fråga om
ämbetsbrott icke bör ifrågakomma, därest den ej påkallas av ett verkligt
behov.

Det är emellertid att märka, att paragrafen bär sin motsvarighet i 65 §
1932 års lag om häradsallmänningar. Med den utformning förslaget erhållit
synas likväl de skäl, som föranlett sistnämnda stadgande, ha åtminstone
i allt väsentligt förlorat sin giltighet. Härutinnan må till en början framhållas,
att gällande lag innehåller detaljerade bestämmelser, delvis av tvingande
natur, om förvaltningen av de allmänningar, som lagen avser, och om användningen
av avkastningen från dessa, huvudsakligen åsyftande att främja
en god skogsvård eller utvidgning av allmänningarna. Omförmälda stadgande
i 65 § bildar tillsammans med 64 § en grupp av straffbestämmelser,
som avse att giva effekt åt dessa förvaltningsföreskrifter. Vid tillkomsten
av 1932 års lag framhöll departementschefen, att ledamot av styrelse för
häradsallmänning eller sockenallmänning eller hos sådan styrelse anställd
tjänsteman, som vid uppdragets fullgörande åsidosatte vad honom lagligen
ålåge, kunde fällas till ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Det straff, som för dylik
förbrytelse kunde ådömas enligt sagda kapitel, finge i allmänhet anses tillräckligt
effektivt för tryggande av efterlevnaden från alhnänningsstyrelsernas
och hos dessa anställda tjänstemäns sida av de i förslaget upptagna
bestämmelserna. Beträffande vissa överträdelser av dessa bestämmelser vore
emellertid att märka, att överträdelserna framträdde mera såsom kränkningar
av det allmänna skogsvårdsintresset än såsom förbrytelser i fullgörandet
av allmänt uppdrag, och torde dylika överträdelser ej lämpligen

Kunql. Maj.ts proposition nr 15.

böra straffas enligt 25 kap. strafflagen. Till överträdelser av denna beskaffenhet
vore att hänföra företagande eller föranstaltande av avverkning eller
annan åtgärd å här avsedd allmänning i strid mot fastställd hushållningsplan
eller särskilda av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrifter samt användande
av avkastning eller annan inkomst från allmänningen i strid mot
vad därutinnan vore stadgat i lagen. Beträffande nu angivna överträdelser
ansågos därför särskilda föreskrifter om ansvar höra meddelas. (Se NJA
1932 avd. II s. 366 f.)

En av grundtankarna i departementsförslaget är att föra häradsallmänningarna
in under skogsvårdslagen och att överlämna åt delägarna att
själva sköta sina skogar utan att därvid vara underkastade strängare ansvar
än skogsägare i allmänhet. I enlighet härmed ha ur den föreslagna lagen
utmönstrats alla bestämmelser om skötseln av dessa skogar och om
hushållningsplaner. Vidare har det principiellt överlämnats åt delägarna att
själva besluta beträffande användningen av avkastning för ändamål, som
är till gagn för dem, utan att vara bundna av detaljerade lagbestämmelser.
Allenast beträffande användningen av kapitalinkomst meddelas i 22 § tvingande
bestämmelser. Med den principiella uppläggning, som det remitterade
förslaget sålunda erhållit, kunna de i förevarande paragraf åsyftade gärningarna
icke i nämnvärd mån betraktas såsom en kränkning av det allmänna
skogsvårdsintresset utan torde huvudsakligen vara att hänföra till
förbrytelser i fullgörandet av allmänt uppdrag. Dessa brott synas följaktligen
rätteligen böra bestraffas enligt 25 kap. strafflagen.

Slutligen kan anmärkas, att enär den föreslagna straffbestämmelsen endast
avser uppsåtliga kränkningar av lagen eller enligt denna meddelad
föreskrift, förseelser av liknande beskaffenhet, vilka ha sin grund i vårdslöshet,
skulle bliva straffbara enligt 25 kap. 4 § strafflagen, vilket lagrum
med hänsyn till straffpåföljden är strängare än förevarande paragraf. Detta
är icke tillfredsställande.

På skäl, som nu anförts, synes ifrågavarande straffbestämmelse böra
utgå ur förslaget. Det kan emellertid, ej minst i syfte att effektivt trygga
efterlevnaden av det i 22 § meddelade förbudet mot användning a\ kapitalinkomst
till annat ändamål än där sägs, vara av betydelse, att lagen innehåller
en erinran om att ledamot av allmänningsstyrelse och hos styrelsen
anställd befattningshavare äro med avseende å sina åligganden underkastade
det ansvar, som i lag stadgas beträffande ämbetsman. Härutinnan
kan något av stadgandena i 19 kap. 14 § andra stycket föräldrabalken, 4 §
stadgan den 18 maj 1945 om notarius publicus eller, i vad det avser ansvar,
10 kap. 9 § eller 13 kap. 6 § vattenlagen tjäna som förebild. Det hemställes
följaktligen, att en sådan erinran i stället införes i paragrafen. Iakttages
detta, bör rubriken till denna paragraf lämpligen lyda »Ansvarsbestämmelse».

7 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
Övergångsbestämmelserna.

I remissprotokollet har anförts, att dagen för lagens ikraftträdande ansetts
böra bestämmas till den 1 januari 1953 för att delägarna i häradsallmänningarna
skola få tid att anpassa reglementena till den nya lagstiftningen.
Det synes emellertid i viss mån oegentligt att reglementena utan stöd av
bestämmelserna i den nya lagen redan under giltighetstiden för nuvarande
lag erhålla ett innehåll, som i vissa avseenden kan strida mot nu gällande
föreskrifter, låt vara att ifrågavarande reglementsbestämmelser icke
skulle träda i kraft förrän samtidigt med den nya lagen. Med anledning härav
lärer till första stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna böra
fogas ett tillägg av innehåll, att redan före den 1 januari 1953 förslag till
reglemente i enlighet med nya lagens bestämmelser må uppgöras och fastställas.

Enligt förslaget skall 1932 års lag upphävas i och med ikraftträdandet
av den föreslagna lagen. Äldre lag bör emellertid i viss omfattning alltjämt
gälla. Tydligt är sålunda, att därest handling, som utgör brott mot 1932 års
lag men icke är straffbelagd enligt den nya lagen, begåtts före den 1 januari
1953, densamma bör kunna beivras även efter sagda dag. Detta lärer visserligen
följa av sakens egen natur (se rättsfall i NJA 1919 s. 238 och
1920 s. 94). I ett flertal lagar, exempelvis allmänna förfogandelagen och
prisregleringslagen, har dock i tydlighetens intresse upptagits särskild bestämmelse
att vad i lagen stadgas i fråga om brott, som begåtts under tiden
för lagens giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört
att gälla. En liknande föreskrift synes lämpligen böra upptagas bland
övergångsbestämmelserna till det remitterade förslaget.

Övergångsbestämmelserna till 1932 års lag innehålla föreskrift att, därest
arrendator av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe
enligt avtal, som träffats före lagens ikraftträdande — d. v. s. den
1 januari 1934 -—- äger rätt att tillgodonjuta till domänen eller bostället
hörande andel i häradsallmänning, arrendatorn skall vara berättigad att
under den tid avtalet gäller utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor
rörande allmänningen. Då syftet med de föreskrifter, som upptagas i
tredje stycket av övergångsbestämmelserna till det remitterade förslaget,
icke lärer vara annat än att alltjämt gällande avtal, som beröres av den äldre
övergångsbestämmelsen, skall bibehålla sin verkan, böra orden »nya lagens
ikraftträdande» utbytas mot »den 1 januari 1934», varjämte nämnda
stycke i övrigt torde böra avfattas i ordagrann överensstämmelse med motsvarande
föreskrift i övergångsbestämmelserna till 1932 års lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

6 §•

Under hänvisning till vad som anförts vid 40 § förslaget till lag om häradsallmänningar
hemställer lagrådet, att till nu förevarande paragraf
måtte fogas ett nytt andra stycke av innehåll, att delägare ej skall vara
skyldig att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter för allmänningsskogen.

9 §.

Medan i 8 § givas regler om avyttring av mark, som hör till allmänningsskog,
behandlas i 2 mom. av förevarande paragraf frågan om rätt för delägarna
att åter avyttra mark, som förvärvats av dem och icke införlivats
med allmänningsskogen. I anslutning till vad i motsvarande fall gäller beträffande
delägarna i häradsallmänning innehåller sistnämnda lagrum ett
stadgande av innehåll att delägarna i allmänningsskog må avyttra sådan
av dem förvärvad mark. Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i
lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, synes
icke stå i överensstämmelse med innehållet i 10 §. Där stadgas nämligen att,
om mark förvärvats för medel som härflutit från allmänningsskogen eller
genom byte mot vederlag av skogen tillhörande mark eller genom gåva, det
åligger allmänningsstyrelsen att inom tre år från förvärvet göra ansökan
om markens införlivning, från vilken skyldighet länsstyrelsen dock i särskilt
fall äger medgiva undantag. Till de fall av markförvärv, som avses
i 10 §, äro de ojämförligt flesta att hänföra. Beträffande dem gäller alltså,
att delägarna regelmässigt icke äga åter avyttra marken, utan ansökan skall
göras om markens införlivning. Först om denna ansökan avslås inträder
icke blott rätt utan, jämlikt 15 §, även skyldighet att avyttra marken. Det
må anmärkas, att enligt lagen om häradsallmänningar föreligger den väsentliga
olikheten, att skyldighet att söka införlivning av förvärvad mark inträder
först därest delägarna icke inom tre år efter förvärvet åter avyttrat
marken. Då med hänsyn till vad nu anförts innehållet i 2 mom. av förevarande
paragraf måste anses vilseledande, hemställer lagrådet, att momentet
måtte antingen utgå eller så omarbetas, att det bringas i överensstämmelse
med föreskrifterna i 10 §. Om 2 mom. utgår, föranleder det, att momentindelning
icke skall förekomma.

11 §•

Då vad lagrådet vid 12 § förslaget till lag om häradsallmänningar anfört
rörande punkt 5) äger motsvarande tillämpning beträffande punkt 5) i
förevarande paragraf, synas ur sistnämnda punkt böra utgå orden »eller
beslut meddelats varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur
denna».

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

18 §.

På skäl motsvarande dem, som anförts vid 19 § förslaget till lag om häradsallmänningar,
torde i förevarande paragraf böra uttryckligen angivas,
att behållen avkastning jämväl må fonderas.

19 §.

Enligt vad i remi&sprotokollet anföres skall för beslut att använda eu
fond till annat ändamål än det varför den bildats krävas två tredjedels majoritet
samt beslutet dessutom underställas länsstyrelsen för godkännande.
Sistnämnda villkor har emellertid ej kommit att inflyta i förevarande paragraf.
Lagrådet hemställer därför, att lagtexten kompletteras i detta hänseende.

22 §.

Under hänvisning till vad som anförts vid 23 § förslaget till lag om häradsallmänningar
förordar lagrådet, att förevarande paragraf kompletteras
med bestämmelse att ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd
skall vara myndig.

26 §.

Lagrådet hemställer, under hänvisning till sitt yttrande vid 27 § förslaget
till lag om häradsallmänningar, dels att stadgande intages om att revisorerna
skola utses av delägarna eller på annat i reglementet angivet sätt, dels
ock att andra stycket omarbetas.

37 §.

På skäl som anförts vid 31 § förslaget till lag om häradsallmänningar
hemställes, att i förevarande paragraf upptages en föreskrift av innehåll
att vad där .stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest delägarstämma
ej utlyses i föreskriven ordning.

38 §.

Med åberopande av vad lagrådet anfört vid 26 § förevarande lagförslag
och 39 § förslaget till lag om häradsallmänningar hemställer lagrådet, att
nu ifrågavarande lagrum måtte undergå motsvarande jämkning och komplettering
som sistnämnda paragraf i lagen om häradsallmänningar.

39 §.

överföres, såsom lagrådet förut hemställt, första delen av innehållet i
förevarande paragraf till 6 §, kan senare delen såsom onödig utgå.

40 §.

Därest lagrådets hemställan vid 41 § förslaget till lag om häradsallmänningar
vinner beaktande, bör motsvarande ändring vidtagas i förevarande
paragraf.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Beträffande andra stycket vill lagrådet framhålla, att lika väl som länsstyrelsen
skall yttra sig över ett av majoriteten bland delägarna väckt förslag
om ändring i fastställt reglemente och detta förslag för den skull skall
insändas till länsstyrelsen, synes länsstyrelsen böra avgiva utlåtande över
ändringsförslag, som därtill berättigad minoritet av dem framställer, och
sådant förslag följaktligen böra ingivas till länsstyrelsen. Jämkning av bestämmelsen
i detta hänseende är därför önskvärd.

Utgår den i 39 § föreslagna bestämmelsen ur förslaget i enlighet med
vad lagrådet förut hemställt, bör till undvikande av omnumrering av efterföljande
paragrafer första stycket av 40 § upptagas under 39 §.

45 §.

Vad lagrådet anfört vid 46 § förslaget till lag om häradsallmänningar
gäller i tillämpliga delar även bestämmelsen i förevarande paragraf. Lagrådet
hemställer därför om motsvarande ändring av sistnämnda lagrum
samt av rubriken till detsamma.

Övergångsbestämmelserna.

Av skäl som anförts vid övergångsbestämmelserna till förslaget till lag
om häradsallmänningar synes till första stycket av de nu föreslagna övergångsbestämmelserna
böra fogas ett tillägg av innehåll, att redan före den
1 januari 1953 förslag till reglemente i enlighet med nya lagens bestämmelser
må uppgöras och fastställas.

Under hänvisning till vad lagrådet förut yttrat vill lagrådet jämväl framhålla
önskvärdheten av att bestämmelse meddelas därom att 1938 års lag
alltjämt skall äga tillämpning i fråga om brott mot sagda lag, som begåtts
före den 1 januari 1953.

Bland övergångsbestämmelserna till 1938 års lag finnes såsom 68 §
upptaget ett stadgande att, därest arrendator av kronan tillhörig jordbruksegendom
eller ecklesiastikt boställe enligt avtal, som träffats före lagens
ikraftträdande — d. v. s. den 1 januari 1940 — äger rätt att tillgodonjuta
till egendomen eller bostället hörande andel i allmänningsskog, arrendatorn
skall vara berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren
tillkommande rösträtt i frågor rörande skogen. Då de i tredje stycket av övergångsbestämmelserna
till det remitterade förslaget upptagna stadgandena
icke lära åsyfta annat än att bibehålla sådant avtal, som nyss nämnts, vid
verkan, torde orden »nya lagens ikraftträdande» böra utbytas mot »den 1
januari 1940».

102

Kungl. Maj:ts proposition nr lä.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom.
skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 287).

I 45 § skogsvårdslagen stadgas i 2 mom. att, om skog som i 1 mom 2)—4)
angives ligger i samfällighet med skog som lyder under nämnda lag, denna
skall äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

Då enligt det remitterade förslaget punkten 1) i 1 mom. skall utgå samt
punkterna 2)—4) skola givas beteckningarna 1)—3), följer därav, att även
2 mom. måste ändras, lämpligen på det sätt att »2) — 4)» utgår ur lagtexten.
Denna ändring föranleder sådan jämkning av förslaget i övrigt,
att »1 mom.» skall utgå ur såväl rubriken som ingressen.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

103

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 december 1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Danielson, Zetterberg,
Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Lingman, Hammarskjöld,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 16
maj 1951 avgivna utlåtande över de den 2 februari 1951 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om häradsallmänningar;

2) lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; samt

3) lag om ändrad lydelse av 55 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj
1958 (nr 237).

Föredraganden anför följande.

I enlighet med vad lagrådet hemställt har i 6 § förslaget till lag om
häradsallmänningar upptagits bestämmelse att delägare ej skall vara skyldig
att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter för allmänningen.
I samband därmed ha, såsom lagrådet förordat, stadgandena i 40 § av
det remitterade förslaget fått utgå och ha i stället till 40 § överförts de
föreskrifter som i det remitterade förslaget hade sin plats i 41 § första
stycket. Dessa föreskrifter ha därvid något omformulerats i överensstämmelse
med vad lagrådet föreslagit.

Motsvarande ändringar ha vidtagits i 6, 39 och 40 §§ förslaget till lag om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Samtidigt ha de stadganden,
som fått kvarstå i 40 § sistnämnda förslag och som i det remitterade förslaget
bildade paragrafens andra stycke, underkastats sådan jämkning som
lagrådet ansett önskvärd.

Lagrådets erinringar i fråga om 7 och 8 §§ förslaget till lag om häradsallmänningar
ha beaktats.

Vid 12 § samma förslag har lagrådet anfört, att det enligt lagrådets mening
ej läte sig göra att utan lagändring tillgodose önskemålet om underlättande
av förvärv i arronderingssyfte av smärre markområden för införlivning
med häradsallmänning. Lagrådet har ansett, att det riktiga sättet
att vinna detta syfte vore att företaga ändring av jorddelningslagen eller
också jämka bestämmelserna i häradsallmänningslagen så, att dessa ej
hindrade införlivning av mark, vilken avstyckats för att sammanläggas med

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-5.

104

häradsallmänning eller fastighet som införlivats med sådan. Beträffande
den sistnämnda utvägen vill jag framhålla, att vid avstyckning för sammanläggning
frågan, huruvida avstyckningen kommer att fastställas, är svävande
ända till det ögonblick då sammanläggningsärendet avgöres. Det bör
tydligen icke ifrågakomma att låta länsstyrelsen förordna om införlivning
av ett markområde, beträffande vilket det ännu är ovisst huruvida det kommer
att kunna avstyckas. En eventuell ändring i införlivningsbestämmelserna
finge väl därför avse, att länsstyrelsen skulle äga befogenhet att meddela
villkorlig föreskrift om införlivning, att gälla under förutsättning att sammanläggning
komme till stånd. Ett sådant system skulle emellertid medföra
åtskilliga olägenheter, och jag kan därför icke tillstyrka att det genomföres.
Jag vill erinra att en liknande ordning tidigare tillämpats i fråga
om vissa avstyckningar, som skulle fastställas av länsstyrelsen, samt att
de därmed förenade olägenheterna voro en bidragande orsak till att länsstyrelsernas
befattning med fastställelsefrågor avskaffades år 1950. En tänkbar
utväg att undvika villkorliga införlivningsbeslut vore, att prövningen
av införlivningsärenden överflyttades från länsstyrelsen till ägodelningsdomaren.
Detta skulle emellertid från andra synpunkter vara mindre lämpligt,
och ej heller denna lösning kan jag därför förorda. Det återstår då möjligheten
att ändra jorddelningslagens bestämmelser om avstyckning. I nuvarande
läge, då frågan om en fullständig revision av nämnda lag står på
dagordningen, föreligga emellertid enligt min mening icke tillräckliga skäl
att föreslå en dylik partiell ändring för att vinna en fördel av den begränsade
omfattning varom nu är fråga. Lagrådets hemställan om en formell
jämkning i paragrafen samt i motsvarande paragraf i förslaget till lag om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna har iakttagits.

De smärre ändringar lagrådet föreslagit i fråga om 19, 23, 27, 38 och
39 §§ förslaget till lag om häradsallmänningar samt 18, 22, 26, 37 och
38 §§ förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna torde
vara ägnade att medföra vissa fördelar och ha därför genomförts.

Jag har också ansett mig böra biträda lagrådets förslag att låta straffbestämmelserna
i 46 § förslaget till lag om häradsallmänningar och 45 §
förslaget till lag om allmänningsskogar utgå och att i stället i dessa paragrafer
upptaga erinran om, att de som deltaga i förvaltningen av häradsallmänning
eller allmänningsskog äro underkastade ämbetsmannaansvar för
förbrytelser i denna sin verksamhet.

I 9 § förslaget till lag om allmänningsskogar har, på de skäl lagrådet anfört,
stadgandet i 2 mom. av det remitterade förslaget fått utgå, och i 19 §
samma förslag har vidtagits den rättelse varom lagrådet hemställt.

Vad lagrådet anfört beträffande övergångsbestämmelserna i förslagen til!
lag om häradsallmänningar och lag om allmänningsskogar har iakttagits.

Även lagrådets anmärkning med avseende å förslaget om ändring i skogsvårdslagen
har beaktats.

Utöver de ändringar för vilka sålunda redogjorts ha även vidtagits vissa
redaktionella jämkningar.

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Härefter hemställer föredraganden, att de i enlighet med det anförda jämkade
lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Grass.

8 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 15