Kungl. Maj:ts proposition nr 15 (Proposition 1934:15)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen, m. m.; given
Stockholms slott den 29 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen; och

2) lag örn handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami.

Nr 15.

Kungl. Majlis proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

Med ändring av 21 kap. strafflagen förordnas, att överskriften skall
lyda som nedan sägs och kapitlet från och med dess 9 § hava följande
lydelse:

21 KAP.

Om rån och utpressning.

9 $.

Har någon för delaktighet i brott, som ovan i detta kapitel nämnt
är, gjort sig skyldig till straff efter 3 kap. 4 §; då må det straff ej lägre
sättas, än till straffarbete i två månader. Örn sådan delaktighet i rån,
som i 20 kap. 12 § örn stöld sägs, vare lag, som där stadgat finnes.

10 §.

Avtvingar man någon, sig eller annan till orättmätig vinning, gods
eller penningar eller handling, varom i 5 § förmäles, genom annat hot
örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller medelst hot att åtala eller
angiva någon för brott eller att örn någon lämna meddelande, som är
menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring
eller fortkomst, straffes, där ej gärningen skall såsom stöld anses,
för utpressning, med fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet
till sex år höjas; äro de synnerligen mildrande, må till böter dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan
kommit, straffes högst med. straffarbete i två år. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

11 *.

Den, som för brott, varom i detta kapitel förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt
2 kap. 19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Härigenom förordnas som följer:

I mål örn ansvar för gärning som avses i 21 kap. 10 § strafflagen, må
rätten, därest målsäganden det begär eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sä rendun, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:

»Bland, spörsmål på strafflagstiftningens område, vilkas lösning icke
lämpligen bör anstå i avvaktan på en allmän strafflagsreform, har jag
tidigare — den 16 december 1932 — haft tillfälle anmäla frågan örn införande
av lagbestämmelser med straff för utpressning. Till denna ber
jag nu få återkomma.

De fall av utpressning, som mest uppmärksammats och oftast förekomma,
äro sådana då en person avtvingar en annan penningbelopp under
hot att eljest angiva honom eller någon honom närstående för ett
begånget brott eller att uppenbara en för honom ofördelaktig hemlighet,
ofta hänförande sig till det sexuella området. Ej sällan får den som
blivit utsatt för utpressning erlägga avsevärda belopp för att köpa utpressarens
tystnad, och sådana fall äro kända, då utpressningen lett till
ekonomisk ruin för den som utsatts därför eller rent av till självmord.
Det är med hänsyn till det, särskilt i storstäderna, säkerligen betydande
antalet fall av dylik utpressning av vikt att från statsmakternas sida vidtagas
åtgärder som kunna vara ägnade att motverka ifrågavarande företeelse.
Sålunda måste frågan örn införande av ett effektivt straff för utpressning
tagas under övervägande. Det har i detta avseende ofta framhållits
att den svenska strafflagen skiljer sig från flertalet strafflagar
i främmande länder därutinnan att den icke medgiver straffrättsligt
ingripande i en stor del av de fall där ett sådant ter sig
särskilt påkallat. Under det att i utländska strafflagar med få undantag
utpressning upptages såsom ett av de grövre förmögenhetsbrotten,
känner den svenska lagen över huvud icke till utpressning såsom en särskild
brottskategori. Frånvaron av straffbestämmelser för ifrågavarande
förbrytelse framstår som en allvarlig brist såväl ur nyssnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

preventiva synpunkt som ock med hänsyn till det stötande däri att
straffåtgärder mången gång icke kunna vidtagas mot personer, vilkas
handlingssätt otvivelaktigt giver uttryck åt en synnerlig råhet och hänsynslöshet.

Utpressningsbegreppet.

Såsom utpressning i ordets mest vidsträckta betydelse torde kunna betecknas
ett förfarande, varigenom någon i avsikt att bereda sig eller annan
en orättmätig förmögenhetsförmån tvingar annan till ett för honom
eller annan ekonomiskt oförmånligt handlingssätt (handling eller underlåtenhet
varigenom förmögenhetsskada framkallas). Utpressningen såsom
juridiskt begrepp har emellertid icke i något land erhållit en sa vidsträckt
innebörd som den nu nämnda. Härvidlag är i första hand att
märka att vissa av de handlingar som omfattas av den förut uppställda
definitionen hänföras till rån. Särskilt gäller detta sådana i vilka tvånget
är av speciell svårhetsgrad (våld å person eller hot som innebär trängande
fara); gränsen mellan rån och utpressning kan dock även vara uppdragen
på annat sätt. Även bortsett från rånsfallen pläga emellertid strafflagarna
från utpressning avskilja vissa fall, vilka bliva straffria såvida de ej
kunna straffas såsom'' brott av helt annat slag. Dessa inskränkningar
olika i de särskilda lagarna — kunna hänföra sig såväl till arten av det använda
tvånget som till beskaffenheten av den framtvungna handlingen.

De ekonomiska verkningarna av tvånget kunna tydligen uppstå
genom vilken som helst framtvungen handling eller underlåtenhet
som medför skada å förmögenhet. En person kan tvingas utlämna
eller samtycka till att en annan fråntager honom penningar eller
en sak av förmögenhetsvärde som han har i sin besittning. Vidare kan
en skriftlig handling, innehållande förklaring av förmögenhetsrättslig
art, avtvingas honom, t. ex. skuldebrev, kvitto, kontrakt. Över huvud
taget kan det framtvungna bestå i företagande eller underlåtande av
rättshandlingar (även muntliga sådana t. ex. medgivande inför rätta av
ett obefogat anspråk) eller därmed likställda handlingar av rättslig kvalitet
såsom t. ex. reklamation, framställande av krav, då detta erfordras
för avbrott i löpande preskriptionstid, erbjudande av prestation vid
köp för undvikande av morapåföljd m. m. Slutligen kan förmögenhetsförlusten
uppstå därigenom att en person förmås till skadegörelse å sak
eller till att företaga en handling av rent faktisk natur, exempelvis att
yppa en affärshemlighet. Fall av sistnämnda slag torde dock höra till
dem, beträffande vilka det ur principiell synpunkt kan ifrågasättas huruvida
de böra innefattas i ett straffrättsligt utpressningsbegrepp. — Under
alla förhållanden måste fordras att förmögenhetsresultatet är orättmätigt.
Utpressning föreligger således icke, örn någon tilltvinga!1 sig betalning
för förfallen skuld, skuldebrev till bevis örn en verkligen existe -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

rande skuld eller kvitto för betalning som erlagts. I dylika fall föreligger
över huvud icke något förmögenhetsbrott.

Det tvångsmedel varigenom den förmögenhetsskadande handlingen
framkallas kan principiellt sett vara av vilket slag som helst. Våld
och grövre former av hot pläga dock såsom förut antytts medföra att
brottet behandlas som rån. Vid utpressning kan tvånget således bestå i annat
hot örn brottslig gärning än i rånsfallen. Såsom vanliga exempel
på brott varmed utpressaren hotar kunna nämnas misshandel och falskt
åtal. Vidare kan tvånget bestå i hot med en gärning som visserligen
icke är straffbar men dock är civilt rättsstridig, t. ex. att icke betala
skuld eller hyra på förfallodagen. Och slutligen kan såsom tvångsmedel
användas hot att företaga en handling som i sig själv är rättsenlig.
Av sådan natur är bland annat hot örn åtal eller angivelse för ett verkligen
begånget brott samt hot att uppenbara något för en person ofördelaktigt
eller förklenligt förhållande, såvida nämligen icke ett sådant
uppenbarande är att anse som straffbar ärekränkning, i vilket fall hotet
ju avser brottslig gärning.

I Sverige förekommande fall av utpressning.

Det möter åtskilliga svårigheter att erhålla en närmare kännedom örn
de olika former av utpressning som förekomma, här i landet och örn frekvensen
av utpressningsfallen. Orsaken härtill är i främsta rummet
den att personer som utsättas för utpressningsförsök i stor utsträckning
antingen finna sig i att betala och på så sätt köpa utpressarens tystnad
eller också vägra att inlåta sig i någon förhandling med utpressaren.
I det senare fallet, då utpressaren således inser att han icke kan nå sitt
syfte, torde han väl mera sällan sätta hotet i verkställighet, enär han i
regel endast drives av sin vinningslystnad. Den som utsatts för utpressningsförsök
önskar å sin sida ej heller bringa saken till polisens
kännedom, då han därigenom ofta skulle nödgas röja för honom
själv graverande omständigheter. Vad som ytterligare bidrager till att
polisanmälan underlåtes är att polisens möjligheter att ingripa mot utpressaren
genom atal, såsom i det följande skall visas, äro synnerligen
begränsade. Man torde därför kunna utgå från att de fall av utpressning
som bliva för myndigheterna kända endast utgöra ett fåtal av de
fall som förekomma.

Av olika anledningar inträffar emellertid att fall av utpressning
bliva kända. Har såsom medel för utpressning använts hot att angiva
eller eljest yppa brottslig handling som begåtts av den hotade händer det
ofta att, då brottet blir på annat sätt uppdagat, denne omtalar den utpressning
han varit utsatt för. Då en person begått förskingring, har det
vid några tillfällen förekommit att han som förklaring till detta brott

Kungl. Marits proposition nr 15.

uppgivit att lian varit utsatt för utpressning. Likaså Ilar vid boutredningar
framkommit att den döde varit föremål för utpressning. Vid utredning
av orsakerna till ett självmord har även hänt att det utrönts att
den döde varit i händerna på utpressare. Emellertid inträffar det också
stundom att den som blivit utsatt för utpressning eller försök därtill själv
hänvänder sig till polisen med begäran örn ingripande mot utpressaren.

I det övervägande antalet fall av utpressning som komma till polisens
kännedom har fråga varit örn utpressning mot homosexuella; utpressaren
har tilltvingat sig ekonomiska förmåner under hot att angiva någon
till åtal för homosexuella handlingar eller att för hans anhöriga, hans
förmän eller andra yppa att han gjort sig skyldig till sådana handlingar.
Ofta framställes hotet i förstucken form, skriftligen eller muntligen,
och utpressaren angiver icke vilken åtgärd han ämnar företaga
därest hans anspråk icke uppfylles. I många fall vinner utpressaren
sitt syfte endast genom att ständigt uppsöka sitt offer i bostaden eller
på arbetsplatsen och därvid skildra sitt nödläge eller genom att regelbundet
följa efter offret på gatorna. Ibland framställes hotet av
någon annan än den som den homosexuelle haft förbindelse med. Ltpressaren
uppger då, ofta i samförstånd med den som den homosexuelle
stått i förhållande till, att det kommit till hans kännedom att den hotade
gjort sig skyldig till homosexuella handlingar och begär ersättning
för sin tystnad. Det har inträffat att en homosexuell person samtidigt
varit utsatt för utpressning icke blott av den med vilken han haft förbindelse
utan även av andra som på något sätt fått kännedom därom.
Fall ha förekommit då utpressning mot en homosexuell pågått under en
lång följd av år och då denne, efter att ha utsatts för svåra psykiska lidanden
och berövats en förmögenhet, själv tagit sitt liv.

En med den förra nära besläktad grupp av utpressningsfall utmärkes
av att utpressaren tilltvingar sig penningar under hot att bekantgöra
sexuella handlingar, brottsliga eller icke brottsliga, av annat slag än
de nyss berörda. Det har sålunda förekommit att prostituerade kvinnor
eller deras sutenörer utpressat penningar av män, som under bestående
äktenskap eller dessförinnan haft förbindelse med de prostituerade,
under hot att underrätta deras anhöriga örn förhållandet. Andra fall
då utpressaren begagnat sig av sin kännedom örn någons utomäktenskapliga
förbindelse ha likaledes förekommit. Till denna grupp höra
ock de i utländsk rättspraxis förekommande fall då ett oskäligt skadestånd
utpressats för könsförbindelse som åvägabragts genom missbruk
av överordnad ställning samt för våldtäkt, otukt med minderårig och förförelse.

I en tredje grupp av fall, som kommit till polismyndigheternas kännedom,
har utpressningen ägt rum under hot att yppa något brott av annan
natur än förut nämnts, vilket den tvungne begått eller utpressaren
påstår att han begått. Utpressning har sålunda i ett antal kända fall

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

skett medelst hot om angivelse till åtal för påstått överförande av könssjukdom.
Bland smugglare liksom över huvud mellan medbrottslingar,
oberoende av beskaffenheten av deras brott, torde utpressning ej vara
ovanlig. Det är dock naturligt att fall tillhörande denna grupp endast
undantagsvis bliva kända genom anmälan av den som utsatts för
utpressningen, och det förefaller därför sannolikt att sådana fall förekomma
i betydligt större utsträckning än vad det ringa antalet upptäckta
fall kan synas giva vid banden. Från utländsk rättspraxis är
känt att personer som gjort sig skyldiga till fosterfördrivning ej sällan
utsättas för utpressning.

De fall av utpressning vilka bli föremål för behandling av polismyndigheterna
lära i stort sett vara att hänföra till någon av de föregående
tre grupperna. Emellertid torde en fjärde grupp kunna uppställas som,
ehuru delvis sammanfallande med de föregående, företer vissa särdrag.
Fall tillhörande denna grupp, vilka säkerligen äro eller åtminstone varit
tämligen ofta förekommande, utmärkas därav att utpressaren hotar
att publicera eller ombesörja publicering i tryck av uppgifter örn en
person, vilkas offentliggörande skulle vara menligt för hans goda namn
och sociala anseende eller för hans yrkesverksamhet. Uppenbarligen
kunna dessa uppgifter avse brottslig gärning eller annan handling av
den art, som hänförts till den i det föregående omnämnda andra gruppen.
De kunna emellertid även avse andra handlingar som personen i
fråga eller någon honom närstående begått eller ock något faktiskt förhållande
som berör honom eller en närstående person. Såsom exempel
må nämnas uppgifter därom att en person uppfört sig olämpligt i sin
tjänsteutövning, gjort sig skyldig till alkoholmissbruk, fört ett utsvävande
nöjesliv, handlat mindre korrekt i en affärsangelägenhet eller befinner
sig i en kritisk ekonomisk situation. Dylika utpressningsfall
bruka icke föranleda någon anmälan till polisen. I allmänhet uppgår
väl priset för utpressarens tystnad icke till större belopp än att den hotade
föredrager att betala.

Möjligheten att bestraffa utpressning enligt gällande svensk rätt.

Sambandet mellan rån och utpressning har i det föregående antytts.
För rån straffas enligt 21 kap. 1 § strafflagen den som medelst våld
å person eller användande av hot som innebär trängande fara av annan
tager gods eller penningar. Enligt 5 § i samma kapitel straffas jämväl
den för rån som överfaller annan med våld eller sådant hot som i
1 § sägs samt därigenom avtvingar honom skuldebrev, kvittobrev eller
annan dylik handling, varigenom hans eller annans egendomsrätt kränkes.
Straffet utgör enligt båda lagrummen straffarbete från och
med två till och med åtta år; äro omständigheterna synnerligen mild -

Kungl. May.ts proposition nr 15.

rande kan straffarbetet nedsättas till ett år. Från övriga rånsbestämmelser
i 21 kap. kan i detta sammanhang bortses.

Föreligger ej rån, kunna handlingar som innebära framtvingande av
förmögenhetsfördelar bestraffas allenast örn de äro att hänföra till de i
strafflagen angivna tillgrepps- eller frihetsbrotten. De bestämmelser
som därvid kunna komma att tillämpas äro i 20 kap. (stöldkapitlet)
4 § 6 mom. örn viss kvalificerad stöld samt i 15 kap. (örn brott
mot annans frihet) dels 22 § första stycket örn rättsstridigt tvång och
dels 23 § om hot örn brottslig gärning.

Enligt det nämnda lagrummet i 20 kap. straffas för kvalificerad stöld
bland annat den som för brottets förövande använt ringare skräckmedel
eller hot än att gärningen till rån hänföras kan. Straffet utgöres
av straffarbete i högst fyra år; dock må där det tillgripnas värde ej
överstiger 30 kronor samt omständigheterna äro synnerligen mildrande
till fängelse i högst sex månader dömas. För stadgandets tillämpning
fordras i första hand att det som man tilltvinga! sig utgjort ''gods
eller penningar’, således saker som kunna vara föremål för tjuvnad.
Tvångsmedlet torde kunna angivas sålunda att det skall bestå i hot, som
går ut på omedelbart användande av våld av lindrigare slag än vid rån.
Med hänsyn till denna begränsning av hotet kan stadgandet icke tilllämpas
på de typiska utpressningsfallen, där hotet avser åtal eller angivelse
för brott eller uppenbarande av hemlighet, utan endast på mera
sällsynta utpressningsfall.

Bestämmelsen i 15 kap. 22 § första stycket stadgar straff för den
som tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt, genom
våld eller hot att något göra, tåla eller underlåta. Straffet utgöres
av böter, fängelse eller straffarbete i högst två år. För att brott enligt
detta lagrum — rättsstridigt tvång — skall föreligga fordras icke
att den framtvungna handlingen etc, medför skada å förmögenhet,
den kan vara av vilket slag som helst. Tvångsmedlet anses däremot
vara på det sätt begränsat att detsamma skall omfatta, förutom hot örn
brottsliga handlingar, allenast hot örn handlingar som äro civilt rättsstridiga
(underlåten hyresbetalning etc.) eller — enligt en annan mening
— blott sådana civilt rättsstridiga handlingar som jämväl äro lagstridiga
(t. ex. lagstridig uteslutning ur sjukkassa). Hot örn handlingar
som i sig själva äro rättsenliga anses numera däremot alltid falla utanför
ifrågavarande stadgande. På grund av denna begränsning av
tvångsmedlet kan lagrummet icke komma till användning vid de typiska
utpressningsfallen. Därtill kommer att straffskalan är avpassad för
mindre allvarliga frilietsbrott, icke för förmögenhetsbrott av det slag
som utpressning.

Vad slutligen angår 23 § i 15 kap. stadgas där straff för den som hotar
annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller brottslig gärning
på sådant sätt eller under sådana omständigheter att anledning är

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att befara att botet skall verkställas. Straffet är böter eller fängelse i
högst sex månader. Även detta stadgande kan endast i mycket begränsad
omfattning komma att tillämpas på utpressningsfallen med hänsyn
till att tvånget är begränsat till bot örn brottslig gärning. Örn straffskalan
gäller detsamma som förut anmärkts beträffande 22 §.

Det må vidare framhållas att brott som avses i 15 kap. 22 § första stycket
få åtalas endast efter angivelse av målsäganden samt att brottet i 23 § icke
får åtalas av annan än målsäganden själv. Härigenom förringas ytterligare
dessa lagrums betydelse för beivrandet av utpressningsförfaranden,
då nämligen, på grund av omständigheter vilka i det föregående
ha berörts, den som blivit utsatt för utpressning i de flesta fall är ytterligt
obenägen att angiva eller åtala utpressaren.

Den enda utväg som praktiskt taget står polismyndigheten till buds,
då fall av utpressning kommer till dess kännedom, är att — örn förutsättningarna
därför föreligga — behandla utpressaren enligt lösdrivarlagen,
d. v. s. tilldela honom varning eller, örn han tidigare varnats,
ådöma honom tvångsarbete. Lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling är tillämplig dels på den som sysslolös stryker omkring
från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna
ådagalägga att han söker arbete, dels ock på den som eljest, utan
att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen
försörja sig och tillika för ett sådant levnadssätt att våda därav
uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Utpressarna återfinnas
ej sällan inom någon av dessa kategorier, och där fråga är örn
en utpressare på vilken lösdrivarlagen är tillämplig kan, i brist på
andra medel, ett ingripande enligt denna lag mången gång vara effektivt.

Utländska strafflagar.

En kortfattad översikt av strafflagsbestämmelserna örn utpressning i
några främmande länder torde i detta sammanhang vara av intresse.1

Danmark. Den danska strafflagen av år 1930 uppställer ett utpressningsbrott,
för vars fullbordan icke förutsättes något resultat av det
använda tvånget. Fullbordat brott anses nämligen föreligga redan då hot
framställts i utpressningssyfte. Tvånget skall bestå i hot att företaga
viss handling, och med avseende på bland annat arten av denna handling
skiljes mellan två alternativ.

Det ena av dessa omfattar hot örn i oell för sig rättsstridiga handlingar.
Sålunda straffas för utpressning den som för att därigenom skaffa sig
eller annan en oberättigad vinning hotar någon med våld, betydande skada
å egendom eller frihetsberövande eller med att framställa en osann

1 En systematiskt uppställd redogörelse lör utpressningsbrottet i utländska strafflagar
har lämnats av Thyrén: Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen III (1920) s. 60 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

beskyllning för ett straffbart eller ärerörigt förhållande eller med att
uppenbara ett förhållande som tillhör privatlivet. Örn hotet går ut på
omedelbart användande av våld, hänföres dock brottet under bestämmelserna
örn rån, vilket även är fallet då våld blivit begånget. Vad angår
brottsbestämningen hot örn ''betydande skada å egendom’ må framhållas
att härunder endast faller sådan skada som sker genom skadegörelse å
sak; hot örn arbetsnedläggelse, blockad eller dylikt hänföres således ej
till utpressning.

Det andra utpressningsalternativet avser hot örn i och för sig rättsenliga
handlingar. Enligt detta straffas den som hotar någon med att anmäla
eller uppenbara ett straffbart förhållande eller med att framställa
sanna äreröriga beskyllningar — vilket i dansk rätt ej är rättsstridigt —
för att därigenom skaffa sig eller annan vinning, som icke kan anses
tillbörlig med hänsyn till (''tilborlig begrundet ved’) det förhållande som
givit anledning till hotets framställande.

Gemensamt för båda de sålunda åtskilda arterna av utpressning är att
hotet skall gå ut på att framkalla en handling eller underlåtenhet av förmögenhetsskadande
natur, vilken dessutom får antagas skola ha karaktären
av en förmögenhetsdisposition. Utpressning torde icke föreligga, örn
med hotet avses t. ex. att förmå någon att förstöra sin egen sak eller
att yppa en affärshemlighet.

Beträffande syftet vid brottet märkes däremot en viss olikhet mellan
de båda alternativen. I det förra skall avsikten vara att förskaffa sig
eller annan oberättigad vinning, d. v. s. en sådan vinning vartill vederbörande
icke har någon rättsgrund. Hot örn misshandel för att framtvinga
betalning för en förfallen fordran kan således icke bestraffas såsom
utpressning, detta i motsats till vad som gällde enligt den äldre
danska strafflagen av år 1866. Vid det senare alternativet åter, där ju
hotet i och för sig icke innebär något rättsstridigt, fordras hos gärningsmannen
ett syfte att vinna något som icke är tillbörligt med hänsyn till
det förhållande som givit anledning till hotet. Vinningen skall med andra
ord icke blott vara oberättigad, den skall dessutom nied hänsyn till omständigheterna
i det föreliggande fallet framstå såsom otillbörlig. Är
så ej förhållandet, betraktas gärningen icke såsom utpressning. Vid avgörande
av frågan när en vinning icke är i nu angiven mening tillbörlig
bör enligt motiven hänsyn tagas icke blott till örn det föreligger något naturligt
samband mellan det förhållande som hotet angår och den avsedda
vinningen, utan ock till örn det föreligger en rimlig kvantitativ relation
mellan dessa båda moment.

Straffet är gemensamt för båda grupperna av utpressningsbrott och
utgör frihetsstraff (fengsell i högst två eller vid upprepad förbrytelse
högst tre år. Vid förmildrande omständigheter kan straffet nedsättas till
det lindrigare frihetsstraffet (haefte) eller till böter eller ock helt bortfalla;
vid försvårande omständigheter kan frihetsstraffet höjas till sex år.

12 Kungl. May.ts proposition nr 15.

Norge. Norges strafflag av år 1902 uppdelar utpressningsbrottet i två
grader med olika straff efter beskaffenheten av det tvång som kommit
till användning. Brottet är fullbordat först då något framtvungits; försök
straffas enligt lagens allmänna försöksbestämmelse.

Den svårare arten föreligger örn någon i avsikt att därigenom skaffa
sig eller annan en oberättigad vinning genom rättsstridigt handlingssätt
eller genom hot därom tvingar någon att företaga en handling, varigenom
förmögenhetsförlust uppstår för denne eller för den på vars vägnar
han handlar. Det rättsstridiga tvång som här förutsättes får dock icke
ha karaktären av rånstvång, vilket enligt norska lagen är för handen
örn man övar våld mot en person eller sätter honom ur stånd att försvara
sig eller använder hot som framkallar fruktan för någons liv eller
hälsa. Straffet är för den svårare graden av utpressning frihetsstraff
i högst fem år.

Till den lindrigare graden, där straffet är böter eller frihetsstraff i
högst tre år, hänföras fall då någon rättsstridigt tvingar annan att företaga
en handling av nyss angivet slag genom att hota med åtal eller
anmälan för något straffbart eller med att framställa en ärekränkande
beskyllning. För att brottet skall hänföras till denna lindrigare grad
måste det man hotar med vara en i sig själv tillåten handling. Örn man
genom sådant hot söker tvinga till sig något som man ej är berättigad
till, är det emellertid icke säkert att ''rättsstridigt tvingande’ föreligger.
Huruvida så är fallet överlämnas till domaren att pröva. Vid denna
prövning lära ungefärligen samma synpunkter böra anläggas som vid
avgörandet huruvida enligt dansk rätt en vinning kan anses otillbörlig
med hänsyn till det förhållande som givit anledning till hotets framställande.

Såsom resultat av tvånget kräves för utpressningsbrottets fullbordan,
att den tvungne förmåtts företaga en förmögenhetsskadande handling
eller underlåtenhet. Någon begränsning härvidlag stadgas således icke,
men det synes framgå av motiven att skadegörelse ej åsyftas. Andra
handlingar som ej ha karaktär av rättshandlingar torde emellertid i regel
falla utanför rekvisitet, enär de ej uppfylla lagens krav att den oberättigade
vinningen omedelbart skall uppstå genom den framtvungna handlingen.

Straffet kan höjas intill det dubbla örn den som dömes för utpressning
tidigare undergått frihetsstraff för sådant brott eller för vissa
andra förmögenhetsbrott. Åtal för utpressning av den lindrigare graden
får icke ske annat än på målsägandens begäran, med mindre det
kräves av allmänna hänsyn.

Finland. Den finska strafflagen av år 1889 delar, liksom den norska,
utpressningen med avseende på tvångsmomentet i två grader. Fullbordat
brott föreligger först i och med att förmögenhetsresultat uppnåtts;
försök straffas enligt allmänna bestämmelser därom.

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Den svårare graden av tvång är emellertid i motsats till vad som gäller
i norsk rätt bestämd på samma sätt som tvånget vid rån; det skall
innefatta våld å person eller hot som innebär trängande fara för liv
eller hälsa. Föreligger denna svårare art av tvång, hänföres brottet till
rån därest förmögenhetsresultatet utgöres av en sak som gärningsmannen
själv fråntager besittaren, men till utpressning örn resultatet utgör
antingen en annan förmögenlietsfördel än sak eller en sak som gärningsmannen
tvingar besittaren att själv7 utlämna. Straffet för utpressning
av denna grad är detsamma som för rån, nämligen tukthus i högst sex år.
Till den lindrigare graden hänföres allt annat hot än sådant som innebär
trängande fara för liv eller hälsa, således även hot om en i och för
sig rättsenlig handling. Straffet är tukthus i högst fyra år eller fängelse
i minst två månader.

Vad utpressaren genom hotet framtvingar skall i båda fallen vara en
oberättigad förmögenhetsfördel: ''gods eller penningar, eftergift av gäld,
förskrivning, borgesförbindelse eller annan fördel i egendom, vartill man
ej har laga rätt’. Härigenom torde det framtvungna resultatet vara begränsat
till saker och rättshandlingar.

Gärningsmannens syfte skall enligt finska lagen gå ut på att bereda
sig eller annan nytta, vilket med hänsyn till brottets egenskap av förmögenhetsbrott
måste anses liktydigt med fördel i förmögenhet.

Höjning av straffsatserna inträder vid återfall, därvid utom rån och
utpressning även tjuvnad kommer i betraktande.

Tyskland. Enligt den ännu gällande tyska strafflagen av år 1871 straffas
för utpressning den som i avsikt att skaffa sig eller annan en rättsstridig
förmögenhetsfördel tvingar annan genom våld eller hot till att
något göra, tåla eller underlåta. Försök är straffbart.

Med avseende på tvångets beskaffenhet särskiljas tre grader. Består
detta i våld å person eller hot örn något som innebär överhängande fara
för liv eller hälsa, straffas gärningsmannen såsom rånare. Rån föreligger
örn objektet är lös sak som fråntages besittaren. För utpressning genom
hot örn mord, eldsåsättande eller framkallande av översvämning är
__såframt hotet icke skall omedelbart verkställas — ett lägre straff maximum
fastställt. Är ej tvånget av den beskaffenhet som sålunda angivits,
föreligger den tredje och lindrigaste graden av utpressning. Anmärkningsvärt
är att hotet vid den sistnämnda graden icke är på något sätt
begränsat. Emellertid har såväl praxis som teori sökt undvika att tolka
bestämmelsen efter orden. Sålunda har man varit benägen att i vissa av
de fall där hotet avsett en i sig själv rättsenlig handling anse att hot i
lagens mening ej föreligger.

Enligt det av tyska riksdagens strafflagsutskott år 1930 framlagda
straff lagsförslaget, vilket beträffande utpressningsbrottet i sak överensstämmer
med de tidigare regeringsförslagen, straffas den för utpressning
som, i avsikt att orättmätigt rikta sig eller annan, tvingar någon

14 Kungl. May.ts proposition nr 15,

med våld eller farligt hot till att göra, tåla eller underlåta något som
är ofördelaktigt för den tvungnes eller annans förmögenhet. ''Farligt
hot’ definieras i förslagets allmänna del såsom hot örn våld, örn brottslig
handling, örn angivelse för brott eller örn uppenbarande av ett faktum
som är ägnat att skada någons rykte. I jämförelse med den gällande
strafflagens ordalag innebär förslaget således härutinnan en begränsning.
— Den framtvungna handlingen skall vara förmögenhetsskadande.
Så är fallet icke blott då handlingen leder till minskning i någons
tillgångar eller ökning av skulderna, utan även exempelvis då någon
tvingats att avstå från sin arvsrätt. För att brottet skall vara fullbordat
fordras att skadan inträtt; det avsedda riktandet behöver däremot icke
ha realiserats. Försök är straffbart enligt allmän bestämmelse.

Frankrike. Bestämmelserna örn utpressning i Code pénal ha fått sin
nuvarande lydelse genom en lag av år 1863. Brottet är uppdelat i två
grader. Under den svårare graden hänföras fall då någon genom våld
eller medelst hot av visst svårare slag tvingar annan att underteckna
eller utgiva en dispositiv handling. Straffet utgöres av straffarbete.
Under den lindrigare graden föres den som genom hot örn äreröriga avslöjanden
eller beskyllningar tvingar eller söker tvinga någon att utgiva
penningar eller värdepapper eller ock att underteckna en handling av
nyss angivet slag. För denna form av utpressning, s. k. chantage, är
straffet fängelse i lägst ett och högst fem år, och därjämte skola böter
ådömas.

Det svårare utpressningsbrottet är, såsom framgår av det sagda, fullbordat
först genom undertecknandet eller utgivandet av handlingar, medan
däremot för den lindrigare graden icke fordras något resultat av
tvånget. Ett framtvingande av sak genom sådant grovt tvång som i
den svårare graden förutsättes är icke utpressning, men kan hänföras till
rån, nämligen örn våld använts. Vid chantage däremot kan det åsyftade
eller framtvungna resultatet utgöras jämväl av saker. För straffbarhet
lärer fordras, ehuru lagen icke innehåller något därom, att gärningsmannen
handlat i syfte att bereda sig eller annan rättsstridig förmögenhetsfördel.

Italien. Enligt strafflagen av år 1930 straffas för utpressning den som
genom våld eller hot tvingar någon till en handling eller underlåtenhet
och därigenom till annans skada skaffar sig eller annan en rättsstridig
förmögenhetsfördel. Utpressningsbegreppet har följaktligen med avseende
å såväl tvångsmedlet som förmögenhetsresultatet fått en ganska vidsträckt
innebörd. Är objektet lös sak och har gärningsmannen -_ med

användande av våld eller hot — själv tagit den från besittaren, föreligger
icke utpressning utan rån.

Straffet utgör för båda dessa brott fängelse i lägst tre och högst tio
år. Därjämte skall bötesstraff ådömas från 5,000 till 20,000 lire. Försök
straffas enligt allmän bestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

England. De i engelsk rätt behandlade fallen av utpressning, vilka regleras
genom Larceny Act av år 1916, utgöras huvudsakligen av sådana där
hot eller våld användes för att framtvinga utgivandet av lös sak av värde
(property or valuable thing). För att fullbordat brott av detta slag skall
föreligga fordras icke att resultatet uppnåtts. Utom sakutpressningens
område kan straff för utpressning inträda allenast då någon i avsikt att
tillskynda annan förmögenhetsskada genom olagligt våld eller genom beskyllning
eller hot örn beskyllning för svårt brott tvingar någon att utfärda
eller företaga vissa närmare angivna åtgärder med dokument av
rättslig betydelse. I detta fall föreligger alltså utpressning först då tvånget
lett till resultat.

Tidigare förslag om utpressningens kriminalisering.

Frågan örn utpressningens kriminalisering har i Sverige icke varit
föremål för officiell behandling förrän under senare år i samband med
de av professorn J. C. W. Thyrén verkställda förarbetena till en ny strafflag.
I det av professor Thyrén år 1920 framlagda utkastet till lagförslag
rörande förmögenhetsbrotten, första delen (Förberedande utkast
till strafflag, Spec. delen III) upptagas bland annat bestämmelser örn
straff för utpressning. Utpressningsbrottet är behandlat i nära anslutning
till rånet. Gränslinjen mellan de båda brotten är bestämd med
hänsyn till beskaffenheten av det tvång som kommit till användning.
För rån straffas enligt 5 § i utkastet den som genom våld å person eller
hot som innebär omedelbar fara för person antingen avtvingar annan
främmande sak för att genom dess tillägnande åt sig eller annan bereda
orättmätig vinning eller ock eljest i sådan avsikt förorsakar skada å förmögenhet.
Straffet utgör fängelse i minst ett år eller tukthus i högst
tolv år. Utpressningsbrottet, som regleras i 8 §, är uppdelat i två grader
med hänsyn till arten av det använda tvånget. Utpressning av den
svårare graden föreligger, örn man genom annat hot örn brottslig gärning
än det i 5 § nämnda utövar sådant tvång som där omtalas (d. v. s. avtvingande
av främmande sak eller framtvingande av annan skada å förmögenhet
i förut angiven avsikt). Den lindrigare graden föreligger örn
utpressningen sker genom hot att, på sätt icke enligt lag är straffbart,
åtala eller angiva någon för brott eller örn någon lämna meddelande som
är förklenligt för hans ära eller medborgerliga anseende eller ägnat att
skada hans näring eller fortkomst. Brottet straffas i förra fallet med
fängelse i minst sex månader eller med tukthus i högst åtta år. I senare
fallet utgör straffet fängelse eller böter, eller örn brottet utövas yrkesmässigt,
fängelse eller ock tukthus i högst åtta år. Försök skall straffas
enligt bestämmelser, vilka förutsättas fastställda i en ny strafflags allmänna
del i enlighet med därom utarbetat förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Med avseende på de fall, då det använda tvånget utgöres av hot om
gärning som icke i och för sig är brottslig, har som synes lagutkastet
begränsat brottsrekvisitet till hot örn åtal eller angivelse för brott samt
hot örn lämnande av vissa meddelanden, de s. k. chantagefallen, beträffande
vilka, såsom ock i motiveringen framliålles, det praktiska behovet
av kriminalisering huvudsakligen framträtt. ''Kunde än skäl uppsökas’,
anföres det vidare i motiven, ''för att på ena eller andra sättet vidga
straffbarheten utöver den av utkastet föreslagna, så torde det dock vara
tillrådligt att, då det här gäller ett hos oss hittills icke kriminaliserat
område, hellre medtaga för litet än för mycket.’

Vad åter angår förmögenhetsresultatet, har detsamma i det av professor
Thyrén framlagda utkastet givits en synnerligen vid omfattning i fråga
örn såväl utpressning som rån, i det att varje på förut angivna sätt framtvungen
handling eller underlåtenhet som medför skada å förmögenhet
uppfyller brottsrekvisiten, sålunda exempelvis även skadegörelse å sak
samt företagande av en rent faktisk handling (yppande av affärshemlighet
etc.).

Inom justitiedepartementet upprättade lagutkast samt däröver

avgivna yttranden.

Inom justitiedepartementet har under innevarande år av tillkallad sakkunnig,
hovrättsassessorn Maths Heuman, verkställts utredning rörande
frågan örn införande av bestämmelser örn straff för utpressning samt på
grundval av utredningen utarbetats utkast dels till lag örn ändring i
vissa delar av 21 kap. strafflagen och dels till lag örn handläggning inom
stängda dörrar av mål örn utpressning.

Enligt det förstnämnda utkastet har föreslagits att överskriften till
21 kap. strafflagen skall erhålla lydelsen ''Örn rån och utpressning’ samt
att beträffande kapitlets innehall skola vidtagas — förutom ett par mindre
redaktionella jämkningar — sådana ändringar att nuvarande 10 §
betecknas 11 § och en ny 10 § införes av följande lydelse:

Avtvingar man annan gods eller penningar eller handling, varom i
5 § förmäles, genom annat hot örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller
medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att örn någon lämna
meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst, straffes, där ej gärningen
skall såsom stöld anses, för utpressning, med fängelse eller straffarbete
i högst fyra år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må
tiden för straffarbetet till sex år höjas: äro de synnerligen mildrande;
må till böter dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan
kommit, dömes högst till straffarbete i två år.

I det senare lagutkastet har upptagits stadgande av innehåll att i mål
örn ansvar för gärning, som avses i den föreslagna nya 10 §, rätten må,

Kungl. Majus proposition nr 15.

därest målsägande!! det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna
att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Över lagutkasten lia, efter remiss, utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län
ävensom av Sveriges advokatsamfund och Svenska kriminalistföreningen,
den sistnämnda genom sin styrelse. Överståthållarämbetet har vid sitt
utlåtande fogat infordrat yttrande från polismästaren i Stockholm. Läns
styrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från poliskamrarna i
Malmö och Hälsingborg.

I de avgivna utlåtandena tillstyrkes en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med de remitterade utkasten.

Örn behovet av straffbestämmelser mot utpressning anför
övers tåthållaräm betet:

Varje åtgärd, som möjliggör ett effektivt bekämpande av de allt talrikare
förekommande utpressningsfallen, måste enligt överståthållarämbetets
förmenande hälsas med tillfredsställelse. Bland förmögenhetsbrotten
i gällande lag är kanske intet så för rättskänslan stötande och till sin
karaktär motbjudande som utpressningen i dess allvarligare — och vanligaste
— former. Det är en betänklig brist i nuvarande lagbestämmelser
eller rättspraxis att gärningar av denna art i stor utsträckning äro strafffria,
och det är förvisso synnerligen befogat att åtgärder vidtagas för
avhjälpande härav.

Polismästaren i Stockholm uttalar, att lagutkastet synes väl ägnat att
läggas till grund för en av behovet i hög grad påkallad lagstiftning örn
utpressning. Särskilt en stor stads kriminalpolistjänstemän visste av erfarenhet
huru utomordentligt nödvändig en sådan lag vore.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det sedan länge framstått
såsom en betänklig brist i lagstiftningen att utpressning och försök därtill
icke varit belagda med straff. Framförandet av denna fråga till ett
avgörande måste därför anses i hög grad påkallat.

Sveriges advokatsamfund yttrar:

Behovet och önskvärdheten av en lagstiftning som medför straff för utpressning
torde ligga i öppen dag. Sverige lär vara ett av de få civiliserade
länder, där de farliga och motbjudande gärningar som inrymmas under
begreppet utpressning icke äro föremål för särskilda straffbestämmelser
utan oftast bliva straffria och eljest kunna bestraffas blott enligt lagrum
vilkas straffskalor icke äro avpassade med hänsyn till dessa gärningars
samhällsfarliga beskaffenhet. Advokatsamfundet hade därför med
tillfredsställelse erfarit att lagstiftning i ämnet blivit förberedd.

Vissa anmärkningar som dock ej röra förslagens principer framställas
i yttrandena. För de viktigaste av dessa bör lämpligen en redogörelse i
detta sammanhang lämnas. Några detaljspörsmål som i yttrandena blivit
berörda torde däremot kunna anstå till den följande framställningen.

I fråga örn tvångsmedlets beskaffenhet hemställa Överståthållarämbetet
och advokatsamfundet örn sådan omarbetning av utkastet
att till straffbar utpressning bomme att hänföras fall då någon hotar att

Bihang till riksdagens protokoll 193 i. i sami. Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

lämna meddelande om annan persons personliga förhållanden utan att
likväl meddelandet är menligt i något av de avseenden som i lagutkastet
angivits.

Överståthållarämbetet anför sålunda: Den använda formuleringen kan
komma att medföra straffrihet vid vissa ofta förekommande, i hög grad
motbjudande utpressningsfall, exempelvis då en person, som stått i könslig
förbindelse med ene kontrahenten i ett förestående äktenskap (eller
som före äktenskapet stått i dylik förbindelse med ene maken i ett nu
bestående äktenskap), i utpressningssyfte hotar vederbörande att för
medkontralienten omtala förhållandet. Ett dylikt hot torde icke vara hänförligt
till någon av de i förslaget upptagna grupperna; vad särskilt
gäller den tredje av dessa grupper kan ett förhållande av antydd art —
särskilt då fråga är örn män, vilket väl i regel är fallet — näppeligen
anses menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, åtminstone
enligt hittillsvarande tolkning av detta uttrycks innebörd. Att
hot av angiven art emellertid bör, där de subjektiva förutsättningarna
äro fyllda, drabbas av straff synes Överståthållarämbetet uppenbart.

Advokatsamfundet finner det irppenbart att visst hot att yppa privatlivets
hemligheter kan förekomma, som icke — eller åtminstone icke med
säkerhet — faller under den sålunda föreslagna brottsbeskrivningen men
likväl är förtjänt av att bestraffas som utpressning. Från annat område
än privatlivets har samfundet anfört som exempel det fall att en person
i yngre år varit ansluten till viss politisk riktning som han senare frångått;
sedan saken fallit i glömska kunde ett yppande därav vara ett sådant
faktum att hot därom kunde användas i utpressningssyfte. Den
mest karakteristiska faktorn i ett utpressningsbrott läge enligt samfundets
mening icke i det som tvångsmedel använda hotets närmare beskaffenhet
utan däri att gärningsmannen faktiskt genom sitt hot utövat
eller haft anledning att tro sig kunna utöva ett inflytande på den tvungne
och därigenom bereda sig vinning. Medlet för detta inflytande kunde
vara av den mångskiftande natur att lagstiftaren vid brottets beskrivning
icke nådde sitt syfte genom en mer eller mindre kasuistisk uppräkning
utan syntes böra använda ett så allmänt uttryck att under brottet
verkligen inbegrepes åtminstone alla fall ur privatlivets skyddade område.
Att i brottsbeskrivningen upptaga varje meddelande örn någons
enskilda liv skulle emellertid måhända föra för långt. Man syntes naturligen
böra inskränka sig till att iipptaga meddelanden av sådan natur
att deras lämnande skulle strida mot vad som bör anses vara god sed.

Advokatsamfundet påpekar vidare såsom till karaktären fullt jämförligt
med utpressning det fall att den som angivit någon för brott tilltvingar
sig orättmätig förmån mot att han återkallar angivelsen. Samfundet
hemställer örn komplettering av lagbestämmelserna så att dylika
förfaranden kunna beivras såsom utpressning.

Kriminalistföreningen ifrågasätter huruvida icke utpressning riktad
mot anhörig till avliden person genom hot att lämna meddelande som är
nedsättande för den avlidnes minne borde straffas lika som utpressning
jämlikt den föreslagna 10 §.

Den i utkastet föreslagna begränsningen av för mogen hetsr esultatet
till gods och penningar samt skriftliga handlingar av viss be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15. 19

skaffenliet finner advokatsamfundet alltför snäv. Samfundet yttrar härutinnan
följande:

Enligt utkastet föreligger straffbar utpressning allenast vid avtvingande
av gods eller penningar eller sådan skriftlig handling som avses
i 21 kap. 5 § strafflagen. Förmögenhetsresultatet kan sålunda icke vara
ett förvärv av t. ex. en anställning, ej heller erhållandet av vetskap om
affärshemlighet, ej heller den vinning som kan uppkomma genom att den
hotade förmås avstå från att vidtaga en rättshandling för tillvaratagande
av någon sin rätt, och ej heller oberättigad vinning av annat dylikt slag.
Utkastets författare har säkerligen icke förbisett, att den föreslagna lagbestämmelsen
i detta avseende ej fyller de krav som principiellt böra ställas
på densamma, men han har tydligen funnit övervägande skäl tala
för att i en partiell strafflagstiftning hålla sig till den för rånsbrottet
nu föreliggande beskrivningen av förmögenhetsskada!!. Samfundet är
härvid av annan mening och tvivlar på att den föreslagna nya lagstiftningen
(även örn hänsyn tages till den supplerande bestämmelsen i 15
kap. 22 § strafflagen) kominer att fylla sitt ändamål, örn den i utkastet
föreslagna begränsningen bibehålies. Alltför vidsträckta möjligheter
lämnas då för dem som vilja undgå ansvar för utpressning att i stället
för gods eller penningar eller sådan skriftlig handling som ovan nämnts
tilltvinga sig förmögenhetsförmåner av annat slag. Samfundet hemställer
därför örn sådan ändring att lagstadgandet må, i den utsträckning
som vid dess närmare utarbetande befinnes lämplig, omfatta även andra
förmögenhetsresultat än avtvingandet av gods eller penningar eller skriftlig
handling. I den mån detta önskemål tillgodoses måste givetvis tillses
att som rån eller utpressning bestraffas åvägabringandet av dessa
andra förmögenhetsresultat genom våld eller s. k. rånshot.

Beträffande frågan örn för mögenhets resultatets orättmätighet
förekomma följande uttalanden.

Kriminalistföreningen finner det vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen
angives att avtvingandet av gods eller penningar skall vara
sådant varigenom förmögenhetsförlust tillskyndas. På så sätt markeras
det rekvisit för handlingens brottslighet som innebär att förmögenhetsresultatet
skall vara orättmätigt. Emellertid anför föreningen vidare:
Förslaget har tydligen tagit avstånd från att, i enlighet med viss modern
strafflagstiftning å området, för de fall då gärningen innefattar
hot örn en i sig rättsenlig handling i brottsrekvisitet inrycka ett krav på
att gärningen skall ha gått ut på att bereda sig eller annan en vinning,
som icke kan anses såsom tillbörlig med hänsyn till det förhållande som
givit anledning till hotets framställande. En dylik vag formulering av
ett brottsbegrepp lärer ej heller kunna anses vara för svensk rättsuppfattning
tilltalande. En begränsning av brottsområdet synes dock böra
göras så till vida att en målsägande ej bör för hot att åtala eller angiva
någon för brott straffas i annat fall än då det genom hotet ernådda resultatet
står i uppenbart missförhållande till vad han skäligen kunnat fordra.
Eljest är att befara att målsägande i många fall av fruktan för utpressningsstraff
kommer att hindras från att taga initiativ till uppgörelse
utan rättegång med den som kränkt honom genom brottslig handling.
Härvid må särskilt framhållas att en dylik uppgörelse i ekonomiskt
hänseende rimligtvis kan innefatta icke blott skadestånd utan även
upprättelse och ersättning för kostnader för uppgörelsens träffande och

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att det uppenbarligen bör lämnas målsäganden en ganska vid marginal
inom vilken det skall stå honom fritt att av den brottslige begära ersättning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt advokatsamfundet — vilka beträffande
sistberörda spörsmål utveckla synpunkter som i stort sett överensstämma
med kriminalistföreningens — förorda dock, i motsats till denna,
uppställande såsom villkor för straffbarhet då såsom tvångsmedel använts
hot om rättsenliga åtgärder att utpressarens avsikt skall lia varit
att bereda sig eller annan en vinning som icke kan anses tillbörlig eller
som uppenbarligen icke kan anses skälig med hänsyn till det förhållande
som givit anledning till hotets framställande. Gentemot den
uppfattning som kommit till uttryck i kriminalistföreningens yttrande,
att en dylik brottsbeskrivning vore för vag för att kunna verka för
svensk rättsuppfattning tilltalande, yttrar advokatsamfundet att denna
anmärkning enligt samfundets uppfattning icke bör tillmätas avgörande
betydelse. Utpressningsbrottet vore till sin natur sådant och förekomme
i så växlande former att man icke kunde på en gång uppnå den däremot
riktade lagstiftningens syfte oell vinna trygghet mot att detta överskredes,
med mindre man åt domstolarna lämnade en tämligen vidsträckt
diskretionär prövningsrätt rörande vad som i de enstaka fallen vore att
anse som tillbörligt eller straffvärt. — Enligt advokatsamfundet borde i
lagstadgandet uttryckligen angivas att straffbarhet skulle föreligga allenast
örn förmögenhetsresultatet är rättsstridigt. Detta syntes samfundet
så mycket nödvändigare som det krav på rättsstridighet vilket borde uppställas
för straffbarhet icke torde vara detsamma vid alla de olika slag
av hot som kunde ifrågakomma. Samfundet yttrar härom vidare: Till belysning
av den antydda skillnaden erinrades örn det ej ovanliga fall att
en person, som genom ett mot honom begånget brott erhållit fordran på
skadestånd men på grund av brottslingens insolvens saknade utsikt att av
honom utfå detta, vände sig till en brottslingens släkting och under hot
att åtala den brottslige förmådde släktingen att å dennes vägnar betala
det skadestånd målsäganden hade att fordra. Ett dylikt förfarande borde
givetvis icke föranleda straff för utpressning. Örn däremot det tänkta
fallet ändrades på sådant sätt, att målsäganden jämte eller i stället för
hotet med åtal använde sig av hot med t. ex. ringare misshandel mot den
brottslige eller släktingen, syntes utpressningsbrott föreligga.

Rörande straffet lia olika meningar framkommit i de över förslaget
avgivna yttrandena.

Överståthållarämbetet anser bötesstraff icke böra ingå i strafflatituden
vid försök i andra fall än då omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Krim inalist föra ningen finner straffmaximum i försöksskalan böra sättas
till fyra år vid synnerligen försvårande omständigheter, detta i betraktande
av att vid ifrågavarande brottstyp mestadels allenast försök
torde bliva föremål för beivran och med hänsyn till den kategori av utpressare
som yrkes- eller vanemässigt ägnar sig åt utpressning. Å andra
sidan anser kriminalistföreningen icke erforderligt att straffmaximum
vid fullbordad utpressning bestämmes högre än fyra år ens vid synnerligen
försvårande omständigheter.

Advokatsamfundet yttrar att det med hänsyn till de många växlande
former vari utpressning kan förekomma synes samfundet att bötesstraff

Kungl. May.ts proposition nr 15.

bör ingå i straffskalan för det fullbordade brottet ej blott i fall då omständigheterna
äro synnerligen mildrande. Särskilt vore en sådan ändring
påkallad örn lagutkastet ändrades i enlighet med samfundets förslag
att såsom straffbar utpressning medtaga fall då någon hotat att i strid
mot god sed röja något förhållande som angår annan persons privatliv,
men även örn så ej skedde, torde enligt samfundets mening på grund av
utpressningsbegreppets beskaffenhet många gränsfall komma att föreligga,
där domstolen endast med yttersta tvekan finner visst brottsrekvisit
vara täckt och där det därför kunde vara önskvärt att låta påföljden
stanna vid bötesstraff även om gärningen i övrigt är sådan att omständigheterna
ej kunna sägas vara synnerligen mildrande.

Öv riga yttranden innehålla icke någon anmärkning mot de i utkastet
föreslagna straffbestämmelserna.

Vad som inledningsvis anförts torde ådagalägga det starkt framträdande oepartebeliovet
av straffbestämmelser mot utpressning för vårt lands vidkom- mentschefen
mande ävensom giva vid handen efter vilka huvudsakliga riktlinjer en
lagstiftning i ämnet bör uppbyggas.

Vid den närmare utformningen av lagbestämmelserna erbjuda sig naturligen
olika möjligheter, framför allt i fråga örn räckvidden av kriminaliseringen
och örn straffsatserna. Därjämte uppställer sig frågan
vilken plats i systemet de nya stadgandena böra erhålla. Det bör redan
nu framhållas att besvarandet av de berörda spörsmålen ej kan undgå
att till en viss grad röna inflytande av det förhållandet att den ifrågasatta
lagstiftningen måste få karaktären av en partiell reform på
straffrättens område, avseende att i ett bestående rättssystem infoga ett
för detsamma hittills okänt brottsinstitut. För undvikande av konflikt
med lagbestämmelser på angränsande områden, främst dem som röra tillgreppsbrotten
vilka det nu knappast lärer böra komma i fråga att rubba,
torde en viss begränsning bliva erforderlig vid utarbetandet av de nya
bestämmelserna. Dessa måste i viss mån anpassas efter den gällande
rätten. En fullständig och i systematiskt hänseende fullt tillfredsställande
reglering av utpressningsbrottet torde sålunda icke kunna genomföras
förrän i samband nied en mera genomgripande strafflagsreform.

Dock synes det vara ställt utom tvivel att även med iakttagande av sålunda
nödig begränsning regler kunna uppställas vilka i huvudsak tillgodose
det omedelbara praktiska behovet av medel för ingripande mot
utpressning i dess svårare och allmännaste former.

Vad angår spörsmålet huruvida de nya stadgandena böra erhålla formen
av en fristående lag, såsom skett i fråga örn det närbesläktade institutet
ocker, eller ock införas i något av strafflagens kapitel, torde
böra beaktas att utpressning är att anse som ett brott av den art att
straffarbete av relativt betydande tidslängd måste ingå i den normala
straffskalan. Vid sådant förhållande torde övervägande skäl tala för
att brottet inarbetas i något av strafflagskapitlen. Utpressningsbrottet
inrymmer angrepp såväl mot annans frihet som mot annans förmögen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

bet. Det är emellertid det senare angreppet som är det dominerande och
som föranlett att utpressningsbrottet i främmande rättssystem genomgående
behandlats såsom förmögenhetsbrott. I valet mellan de kapitel
i strafflagen vilka behandla dylika brott synes rånkapitlet (21 kap.) i
första hand böra ifrågakomma. Utpressningsbestämmelserna böra i sådant
fall, såsom ock i det omförmälda utkastet föreslagits, erhålla sin
plats närmast efter 9 § i nämnda kapitel och sammanfattas i en paragraf
med nummer 10. Nuvarande 10 § blir därmed nedflyttad till en
11 §. Kapitlet bör efter denna förändring erhålla rubriken ''Örn rån och
utpressning’.

Frågan i vilken utsträckning straff för utpressning bör stadgas innefattar
i huvudsak följande tre spörsmål av beskaffenhet att böra särskilt
uppmärksammas, nämligen: 1) huru det tvång skall vara beskaffat
som skall kunna giva upphov till ett utpressningsbrott, 2) vilket förmögenhetsi^esultat
som skall erfordras för straffbarhet, samt 3) vilket
uppsåt som skall förefinnas hos gärningsmannen.

Beträffande tvångsmedlet må först erinras örn de för rån uppställda
förutsättningarna, att antingen våld å person eller ock hot som
inneburit trängande fara kommit till användning.

Utanför rånstvångets område faller sålunda såsom en första grupp allt
annat hot örn brottslig gärning än sådant som innebär trängande fara.
Till denna grupp hör alltså hot som går ut på omedelbart användande
av våld men icke innefattar fara för livet eller för svår kroppsskada, så
ock hot örn svårare våld vilket icke framstår såsom omedelbart överhängande.
Men även hot örn vilken som helst annan brottslig gärning faller
härunder, t. ex. om frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning, skadegörelse
m. m. Otillräckligheten av de å dessa fall tillämpliga stadgandena i 15
kap. strafflagen har förut berörts. Den omständigheten att dessa fall redan
nu föranleda straff enligt nämnda kapitel såsom innebärande brott mot
annans frihet utgör uppenbarligen intet hinder att, då desamma dessutom
lia karaktären av utpressning, överföra dem till förmögenhetsbrotten och
bestraffa dem efter en särskild strängare måttstock. Detta synes fastmera
vara erforderligt ur såväl principiell som saklig synpunkt. Däremot
kunde möjligen ifrågasättas att begränsa utpressningsrekvisitet på
så sätt att man, i likhet med den danska strafflagen, medtager endast
hot örn vissa särskilt angivna brottsliga gärningar av svårare beskaffenhet.
För en dylik inskränkning torde dock icke några starkare skäl
kunna åberopas. Därest hot örn brottslig gärning användes i utpressningssyfte,
lärer nämligen detta i stort sett alltid vara av den art att det
bör föranleda straff för utpressning. Ett avskiljande av vissa brottskategorier
som i regel icke kunna begagnas i tvångssyfte synes i allt
fall sakna praktisk betydelse. På grund av nu angivna omständigheter
torde till utpressning böra hänföx-as alla de fall där gärningsmannen
såsom medel för framtvingande av förmögenhetsresultatet använder
annat hot örn brottslig gärning än i 21 kap. 1 § är sagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Till en särskild grupp av tvångsmedel kan, såsom förut anmärkts,
hänföras hot örn visserligen icke brottslig men dock civilt rättsstridig
handling. Då sådant hot kommit till användning för framtvingande av
orättmätig förmögenhetsfördel, är emellertid att beakta att, därest hotet
verkställes, de civila rättsverkningar som äro knutna härtill i de flesta
fall synas bereda den angripne tillräckligt rättsskydd. Därest salunda
exempelvis en hyresgäst hotar att icke betala hyra på förfallodagen örn
icke hyresvärden ombesörjer en reparation som hyresgästen icke skäligen
äger fordra, har värden möjlighet att, örn hotet verkställes, göra gällande
de civilrättsliga anspråk som äro knutna till underlåten hyresbetalning.
Enahanda förhållande gäller vid hot örn arbetsinställelse, blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, därest densamma är att anse
såsom rättsstridig. I detta sammanhang må erinras att jämlikt lagen den
22 juni 1928 örn kollektivavtal stridsåtgärd av nyss angivet slag under
vissa omständigheter icke får av part vidtagas under den tid kollektivavtalet
är gällande samt att vid avtalsbrott skadeståndsskyldighet inträder
enligt de särskilda regler som i nämnda lag givas. Ett införande av straff
för utpressning skulle f. ö. i många hithörande fall kunna leda till att den
straffande myndigheten begagnades som medel för realiserandet av ett
rent civilrättsligt anspråk. Till det sagda kommer att den subjektiva beskaffenheten
hos gärningsmannen vid användande av hot av detta slag
oftast icke är sådan som kännetecknar den typiske utpressaren. I regel
torde det nämligen förhålla sig så att angriparens krav härlett sig ur eller
haft samband med ett anspråk som för angriparen själv framstått såsom
åtminstone moraliskt befogat. På grund härav saknas merendels hos angriparen
det motbjudande moment av vinningslystnad och lömskhet som
givit utpressningsbrottet dess diffamerande karaktär. Övervägande skäl
synas därför tala för att hot av ifrågavarande art icke bör medtagas då
det gäller att utforma utpressningsbegreppet.

Såsom tvångsmedel i utpressningssyfte kan slutligen användas hot att
företaga en i sig själv tillåten handling. Sådant hot kan vara av en
mångfald olika slag, men för det praktiska behovet torde vara tillräckligt
att till behandling upptaga följande tre typer, nämligen dels hot att
åtala eller angiva någon för begånget brott, dels hot att uppenbara en
hemlighet och dels hot att företaga rättsenliga åtgärder av rent ekonomisk
natur, vilkas genomförande omedelbart framkallar ekonomisk förlust
för annan (strejk, lockout, blockad, bojkott, såvida nämligen icke dylik
åtgärd är rättsstridig, uppsägning av fordran eller hyresavtal m. m.).

Vad de nu nämnda typerna angår torde den sistnämnda, som omfattar
hot örn företagande av rättsenliga åtgärder av ekonomisk natur,
icke böra betraktas såsom ett sådant tvångsmedel att dess begagnande
skall kunna medföra straff för utpressning. Visserligen har det inträf
fat fall då hot om företagande av stridsåtgärder av nyss angivna slag
använts för uppnående av orättmätiga förmögenhetsfördelar. I dessa fall

24 Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

torde emellertid vad nyss sagts om den subjektiva beskaffenheten lios angriparen
vid hot örn rättsstridiga ekonomiska stridsåtgärder äga motsvarande
tillämpning.

Beträffande de återstående båda grupperna — hot örn åtal eller angivelse
för begånget brott samt hot örn yppande av hemlighet — lärer
någon tvekan icke kunna råda därom att dylikt hot bör straffas såsom
utpressning, då det användes för att ernå en orättmätig förmögenhetsfördel.
Såsom förut framhållits äro dessa slag av hot kännetecknande för de
allmännast förekommande och mest svårartade utpressningsfallen. Spörsmålet
rör sig därför här huvudsakligen örn den närmare bestämningen
av dessa grupper.

Den förra erbjuder härutinnan icke någon svårighet. Den i det rempler
ade utkastet upptagna bestämmelsen ’hot att åtala eller angiva någon
för brott’ synes sålunda kunna godtagas för att beteckna nu ifrågavarande
fall, nämligen sådana där någon hotar att, på sätt icke enligt lag är
straffbart, angiva eller åtala en annan person för brott. Utgör angivelsen
eller åtalet varmed gärningsmannen hotar en i och för sig straffbar
handling, föreligger uppenbarligen hot örn brottslig gärning varom
förut talats. För utpressningens rättsliga bedömande är emellertid nu
nämnda skillnad icke av betydelse, enär såsom av det följande skall
lramgå en gemensam straffskala i överensstämmelse med vad utkastet
innehåller avses skola gälla för samtliga fall av utpressning oberoende
av hotets art.

Även där hotet gar ut pa att i annan form än genom åtal eller angivelse
lämna meddelande örn någon för en person i ett eller annat avseende menlig
omständighet kan naturligtvis ett verkställande av hotet ofta innefatta
straffbar ärekränkning och hotet därmed falla under begreppet
hot örn brottslig gärning. I många fall kan emellertid straff för ärekränkning
icke inträda. Så är exempelvis fallet örn meddelandet går ut
på att någon begått brott och beskyllningens sanning kan bevisas. Ärekränkning
behöver heller icke föreligga örn meddelandet rör något som endast
är ägnat att skada en persons ekonomiska intresse, t. ex. att vederbörandes
ekonomiska ställning är undergrävd. På grund härav måste
det anses vara av praktisk betydelse att även fall där hotet går ut på att
lämna ett meddelande som icke i sig självt innebär ärekränkning — där
hot örn brottslig gärning alltså icke föreligger — inbegripas under utpressning.
Därest såsom i utkastet skett hotet angives såsom ''hot att
örn någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn och
medborgerliga anseende, yrke, uäring eller fortkomst’, torde därmed hotet
erhålla en bestämning varigenom i stort sett hithörande fall av
Praktisk betydelse komma att bliva straffbara såsom utpressning. Det
Ilar av Överståthållarämbetet anmärkts att bestämmelsen kunde giva anledning
till misstolkning på grund av de motsvarande ordalagen i 16
kap. 8 § strafflagen. Att för tillämpningen av det föreslagna stadgan -

Kungl. May.ts proposition nr 15.

det, i motsats till nyssnämnda stadgande i 16 kap., icke erfordras att meddelandet
avser ''gärning eller last’ framgår emellertid omedelbart vid jämförelse
mellan stadgandena. Det är således tillräckligt att meddelandet rörett
faktum som är menligt i något av de hänseenden som angivits. Beträffande
frågan när så skall anses vara fallet torde ledning kunna hämtas
från rådande, såvitt känt är enhetliga praxis vid tillämpningen av 16 kap.
8 §. Det kan ur denna synpunkt vara en viss fördel att avfattningen ansluter
sig till nämnda lagrum.

Det återstår härefter att överväga huruvida till straffbar utpressning
skall hänföras det fall då det använda tvångsmedlet utgöres av hot att
lämna meddelande som visserligen icke i och för sig innebär något menligt
för vederbörandes ära etc. men dock rör någon omständighet som han
kan ha intresse av att dölja. Främst komma härvid i betraktande
vissa förhållanden som tillhöra privatlivet. Överståthållarämbetet och
Sveriges advokatsamfund ha såsom icke ovanliga exempel härpå åberopat
sådana fall då en person, som haft könsförbindelse med den ene
kontrahenten i ett förestående äktenskap, i utpressningssyfte hotar att
omtala förhållandet för medkontrahenten, eller då någon hotar en gift
person att för andra maken yppa en förbindelse som ägt rum före äktenskapet.
Det har framhållits att dylika utpressningsförfaranden
stundom icke skulle kunna drabbas av påföljd därest tvångsmedlet bestämdes
på sätt som i det föregående angivits. Även örn någon skillnad
mellan dylika fall och de förut behandlade vanligen icke föreligger såvitt
angår de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, kan det dock
ur andra synpunkter anföras vissa betänkligheter mot den ifrågasatta
utvidgningen. Ett hot att meddela något förhållande som icke allmänt
eller ens inom vederbörandes egen samhällskrets anses vara för honom
förklenligt och som ej heller kan skada hans yrkesverksamhet, synes sålunda
mera sällan vara ägnat att förmå den för hotet utsatte till nämnvärda
ekonomiska uppoffringar. Utpressaren torde i flertalet fall icke
vinna sitt syfte av den anledning att vederbörande icke fäster något avseende
vid hotet. Något allmännare samhällsintresse lärer icke kräva
att dylika fall beläggas med utpressningstraff. För att såvitt möjligt
förbehålla beteckningen utpressning för förfaranden av mera allvarlig
natur synes det därför befogat att utesluta fall av hithörande slag.
Ett ytterligare skäl härtill är svårigheten att giva dessa fall en bestämning
vilken icke föranleder ovisshet och ojämnhet i rättstillämpningen.
Erinras må ock att själva lämnandet av meddelanden som röra privatlivet
icke enligt svensk rätt, i motsats till vad som gäller i vissa främmande
länder, är straffbart såvida icke ärekränkning föreligger.

Med den bestämning som utpressningshotet enligt det föregående skulle
erhålla hänföres under stadgandet icke det fall att utpressning riktas
mot anhörig till en avliden person genom hot att lämna meddelande som,
därest den avlidne levat, skulle ha varit förklenligt för hans medborger -

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

liga allseende eller sorn eljest är nedsättande för den avlidnes minne,
förutsatt naturligtvis att meddelandet icke kan anses menligt för den
anhöriges eget anseende. Kriminalistföreningen har ifrågasatt huruvida
icke ett dylikt förfarande horde medföra straffpåföljd i likhet med annan
utpressning. Beträffande sådana förfaranden, vilka väl i praktiken icke
äro särdeles vanliga, torde kunna anläggas enahanda synpunkter som på
de senast berörda fallen, därvid även hör beaktas att svensk rätt saknar
bestämmelser örn straff för kränkning av död mans ära.

De av advokatsamfundet anmärkta fallen där en person tilltvingar sig
en orättmätig förmån mot det att han återkallar en redan gjord angivelse
synas icke vara av den praktiska betydelse att de påkalla straffrättslig
reglering, i varje fall icke vid en partiell reform av nu ifrågasatt
slag. Uppenbarligen föreligga dessutom svårigheter att konstruera
dessa fall såsom arter av utpressning, då ju de ekonomiska prestanda här
framstå mera såsom gottgörelse för en erbjuden oförtjänt förmån än såsom
eftergift för ett psykiskt tvång.

Beträffande förmögenketsresultatet, d. v. s. effekten av det
tvång som förutsättes för utpressning, må följande framhållas.

Bestämmelsen örn rån i 21 kap. 1 § strafflagen ansluter sig såvitt angår
föremålet för brottet helt till tjuvnadsbestämmelserna i 20 kap.
Objektet för rån är således ''gods eller penningar’ eller m. a. o. sak av
penningvärde. Bestämmelsen i 21 kap. 5 § innehåller en utvidgning av
rånsobjektet såtillvida att lagrummet därunder inbegriper även ''skuldebrev,
kvittobrev eller annan dylik handling’. Under de nämnda lagrummen
kan följaktligen icke hänföras gärning, varigenom någon tvingas
att underlåta en handling vars företagande varit rättsligen erforderlig
för bevarande av en förmögenhetsrätt eller varigenom någon förmås att
företaga en muntlig rättshandling. Ej heller kunna dit hänföras framtvingande
av skadegörelse eller handling av rent faktisk natur.

Det remitterade utkastet har i förevarande avseende intagit den ståndpunkt
som redan på grund av stadgandets placering i omedelbar anslutning
till rånparagraferna ligger närmast till hands, nämligen att begränsa
brottsobjektet till gods och penningar samt handling som i 5 §
omförmäles. Det torde ock med fog kunna göras gällande att en dylik
bestämning i det stora hela motsvarar den föreslagna lagstiftningens
syfte att giva myndigheterna medel till straffrättsligt ingripande mot
de i praktiken vanliga formerna av utpressning. Att såsom advokatsamfundet
i sitt yttrande uttalat den sagda begränsningen av förmögenhetsresultatet
till sak eller skriftlig handling skulle lämna en utpressare
alltför stora möjligheter att undgå straff för utpressning därigenom att
han i stället kunde inrikta sig på förmögenhetsförmåner av annat slag
torde svårligen behöva befaras. Omständigheterna lära nämligen endast
mycket sällan kunna vara sådana att utpressaren skulle ha möjlighet till
eller gagn av att tilltvinga sig något som ej omfattas av det i utkastet

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

angivna brottsobjektet. En utsträckning av stadgandets tillämpliglietsområde
beträffande förmögenhetsresultatet måste sålunda anses Ania a\
underordnad praktisk vikt. Och örn än principiella skäl för en viss
utvidgning kunna anföras, synas dessa i lika mån äga tillämpning på
rånparagraferna, vilka dock nu lära böra lämnas orubbade. Det synes
således vara befogat att stanna vid den lösning av frågan som utkastet
innehåller. Härigenom kommer dessutom det föreslagna lagrummet att
på ett naturligt sätt sammansmälta med kapitlets övriga delar.

I utpressningens egenskap av förmögenhetsbrott ligger att dess ekonomiska
verkningar skola vara orättmätiga. Utpressning i straff].ättslig
mening föreligger därför icke, örn man genom hot tilltvinga]’ sig betalning
för förfallen fordran, kvitto å betalning som eriagts, skälig ersättning
för skada som tillskyndats genom brott o. s. v. Såsom orättmätigt
torde resultatet kunna betecknas, när något rättsfaktum icke finnes ur vilket
det kan härledas såsom en befogad rättslig verkan. Något orättmätigt
förmögenhetsresultat föreligger exempelvis icke, örn en person som genom
brott eller eljest tillfogats skada tilltvinga]'' sig skadestånd, eventuellt också
ersättning för anlitande av juridiskt biträde, såvida icke beloppet är oskäligt
och målsägande]] inser detta. Med hänsyn till svårigheten för målsäganden
att bedöma vilket skadeståndsbelopp en domstol i händelse
av rättegång skulle komma att tilldöma honom, lärer sålunda straff
för utpressning eller försök därtill endast komma att inträda i sådana
fall då det som målsäganden erhåller respektive begär är att anse såsom
uppenbart oskäligt. Att såsom kriminalistföreningen och advokatsamfundet
föreslagit i lagtexten införa en bestämmelse av innebörd att förmögenhetsresultatet
i dessa fall skall stå i uppenbart missförhållande till vad
som skäligen kunnat fordras synes icke vara av behovet påkallat för att
skydda målsägandens legitima intresse.

Emellertid har i det av advokatsamfundet över utkastet avgivna yttrandet
ifrågasatts en ytterligare begränsning i fråga örn förmögenhetsresultatets
bestämmande av innebörd att vid hot örn handlingar som i
och för sig äro tillåtna, i enlighet med vad som gäller enligt dansk rätt,
straff för utpressning endast skulle inträda då förmögenhetsresultatet voro
att anse icke blott såsom orättmätigt utan jämväl, med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet, såsom otillbörligt. Advokatsamfundet
synes härvid lia haft i sikte — förutom de nyss nämnda fallen där
målsägande i sitt krav överskrider gränsen för det objektivt skäliga
utan att hans krav dock kan betecknas såsom uppenbart oskäligt —
sådana fall där någon verklig rättsgrund visserligen icke föreligger för
det framställda anspråket men där likväl särskilda skäl kunna åberopas
för sträf frihet. Såsom exempel har anförts att en person, som genom ett
mot honom begånget brott erhållit fordran på skadestånd men på grund
av brottslingens insolvens saknade utsikt att av honom utfå detta, i stället
vände sig till en brottslingens släkting och under hot att åtala den

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

brottslige förmådde släktingen att betala beloppet. För att icke även
dylika fall skulle kunna komma att bänföras till straffbar utpressning
har advokatsamfundet förordat, att man efter mönster från danska strafflagen
skulle upptaga ett stadgande av innehåll att vid hot örn åtal eller
angivelse för verkligen begånget brott, eventuellt även vid hot örn lämnande
av vissa andra sanna meddelanden, straff skulle inträda allenast
örn man använt hotet för att skaffa sig eller annan en vinning som uppenbarligen
icke kunde anses skälig med hänsyn till det förhållande som
givit anledning till hotets framställande. I samma riktning har länsstyrelsen
i Malmöhus län uttalat sig. Kriminalistföreningen har däremot
funnit en dylik vag formulering vara för svensk rättsuppfattning mindre
tilltalande. — Det synes otvivelaktigt att en brottsbeskrivning sådan som
den anförda, vilken helt anknyter straffbarheten till en moralisk värdering
av det särskilda fallet, skulle vid brott av förevarande slag te sig
främmande för vår uppfattning. Och det kan ifrågasättas huruvida ur
praktisk synpunkt något stöde att vinna med en dylik formulering; även
utan densamma lärer domaren erhålla nödigt utrymme för prövning huruvida
omständigheterna i det föreliggande fallet böra leda till strafffrihet.
Det torde alltså få anses befogat att för straffbarhet uppställa som
generellt villkor allenast att det framtvungna förmögenhetsresultatet skall
vara orättmätigt.

Kriminalistföreningen har i sitt utlåtande framhållit att förmögenhetsresultatets
orättmätigliet borde uttryckligen angivas i lagtexten. För egen
del har jag ställt mig tveksam till denna fråga men dock stannat för att
det bäst överensstämmer med kapitlets redigering i övrigt att icke i beskrivningen
av brottsrekvisitet intaga förmögenhetsresultatets orättmätighet.
På sätt tidigare uttalats lärer nämligen denna förutsättning ligga
innesluten i själva utpressningsbegreppet, I den mån utpressningsobjektet
utgöres av skriftlig handling som omförmäles i 21 kap. 5 §, har genom
hänvisning i 10 § till nämnda paragraf — vari förutsättes att genom
handlingen den rånades eller annans egendomsrätt skulle kränkas — kravet
på förmögenhetsresultatets orättmätighet även vid utpressning redan
kommit till uttryck. Skulle detta krav uttryckligen angivas i lagtexten
även för det fall att utpressningsobjektet utgöres av gods eller
penningar, synes konsekvensen fordra att det även införes i kapitlets 1 §,
en omredigering utan saklig innebörd som i detta sammanhang icke synes
lämplig.

För att rån eller tjuvnad skall föreligga förutsättes i svensk rätt icke
blott en kränkning av annans förmögenhetsrätt; brottshandlingen skall
därjämte för den brottslige eller annan medföra en förmögenhetsfördel
på den angripnes bekostnad. Båda dessa moment skola ingå i gärnin
g sm anne ns uppsåt vid brottets begående. För utpressning böra
samma krav uppställas. Det är således icke nog att gärningsmannen
åsyftar att tillfoga en annan person förmögenhetsförlust; även en däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

svarande ekonomisk fördel för honom själv eller annan mäste vara avsedd.
Den senare av dessa subjektiva förutsättningar hos brottslingen Ilai
i det av professor Thyrén utarbetade utkastet angivits — lika för stöld,
rån, utpressning och andra förmögenhetsbrott — såsom ''avsikt att
åt sig eller annan berecia orättmätig vinning’. På liknande sätt har uppsåtet
bestämts i ett flertal främmande lagar. Då det vid provning av
frågan, huruvida vissa gränsfall äro att betrakta som utpressning eliel
icke, såsom av det redan sagda framgår ofta just kommer an på örn
uppsåtet varit av nu angivna art eller ej, skulle det obestridligen inneburit
ett förtydligande av lagtexten, örn nämnda subjektiva rekvisit där
uttryckligen angivits. Emellertid möta häremot samma betänkliglietei
med hänsyn till kapitlets redigering i övrigt som nyss åberopats mot att
i lagtexten uttryckligen upptaga förmögenhetsresultatets orättmätighet.
Motsvarande subjektiva rekvisit finnes nämligen icke upptaget vale sig i
1 eller 5 §. Det lärer därför ur redaktionell synpunkt vara riktigast att
icke heller upptaga detsamma i 10 §.

I de fall då utpressning lett till åsyftat resultat är av skäl som förut berörts
den mot vilken utpressningen riktats ofta nog föga benägen att söka
få till stånd något ingripande mot utpressaren. Härutinnan torde knappast
kunna förväntas någon egentlig ändring genom utpressningens kriminalisering.
Detta förhållande, som helt naturligt i många fall även
står klart för utpressaren, förminskar uppenbarligen i ej ringa mån straffbestämmelsernas
betydelse såsom medel att förhindra utpressningsbrott.
Det är därför av största vikt att straff stadgas för försök till sådant
brott. Vetskapen om att straff kan komma att inträda redan på grund av
framställande av hot i utpressningssyfte torde nämligen vara i hög grad
ägnad att från utpressning avhålla den som eljest kunde vara sinnad därtill.
— Överståthållarämbetet har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida icke
försök till utpressning borde konstrueras såsom ett självständigt fullbordat
brott, såsom i dansk rätt är fallet. Denna fråga, som närmast lärer
vara av lagteknisk art, torde kunna besvaras med hänvisning till vår
gällande strafflags struktur, med vilken bäst synes överensstämma att
betrakta brottet som fullbordat först då hotet lett till åsyftat förmögenhetsresultat.

I fråga örn straffet för fullbordad utpressning har i lagutkastet
föreslagits ett minimum av en månads fängelse samt ett maximum av fyra
års straffarbete, dock att vid synnerligen mildrande omständigheter
bötesstraff skulle kunna ifrågakomma samt vid synnerligen försvårande
omständigheter tiden för straffarbetet skulle kunna höjas till sex år. Vad
sålunda föreslagits har icke föranlett erinringar i vidare mån än att advokatsamfundet
ansett att bötesstraff borde ingå i den normala straffskalan
samt att kriminalistföreningen funnit det icke vara erforderligt att
maximum bestämdes högre än fyra år ens vid synnerligen försvårande
omständigheter. Båda anmärkningarna åsyfta sålunda, ehuru i olika

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

avseenden, en mildring av straffskalan. Beträffande minimum synes
dock utpressningsbrottets allmänna karaktär tala emot införandet av
bötesstraff i den för normala fall avsedda latituden. Advokatsamfundets
yrkande i denna del har i viss mån anknutits till samfundets förslag
att till det straffbara området hänföra utpressning som skett medelst
hot att röja förhållanden som angå privatlivet. Såsom förut utvecklats
har emellertid en dylik utvidgning ansetts icke böra ske. Vad
sedan angår maximistraffet må särskilt framhållas det av erfarenheten
bestyrkta förhållandet att de ekonomiska konsekvenserna liksom även
det psykiska lidandet ofta äro för utpressarnas offer synnerligen allvarliga.
Likaså kan tvångsmomentet i och för sig vara av betydande svårhetsgrad.
Den normala strafflatituden synes följaktligen böra utsträckas
till straffarbete intill fyra år. Men för särskilt svåra fall, vilka enligt
vad inledningsvis omnämnts icke äro alldeles sällsynta, torde möjlighet
böra hållas öppen att ytterligare höja straffet. Detta torde även få anses
påkallat med hänsyn till eventuella fall av iteration samt till den kategori
som utövar utpressning yrkes- eller vanemässigt. Det synes därför
befogat att såsom maximum vid synnerligen försvårande omständigheter
fastställa straffarbete i sex år.

Försöksstraffet skulle enligt utkastet utgöra lägst böter och högst
straffarbete i två år. Överståthållarämbetet har uttalat sig för en
skärpning såtillvida att böter skulle förbehållas fall då omständigheterna
äro synnerligen mildrande. Kriminalistföreningen har å sin sida
föreslagit fastställande av maximistraff vid synnerligen försvårande
omständigheter till fyra års straffarbete, men har i övrigt godtagit utkastets
ståndpunkt i fråga örn försöksstraffet. Övervägande skäl synas
tala för den av kriminalistföreningen anförda meningen. En ändring i
utkastet i denna del bör därför vidtagas.

Till följd av det i utpressningsbrottet ingående tvångsmomentet måste
understundom konkurrens komma att föreligga med 22 eller 23 § i 15
kap. strafflagen. Tillämpning av nämnda lagrum är dock i sådana fall
utesluten. Enligt lydelsen av 22 § kan densamma nämligen tillämpas
allenast da där avsedd gärning icke är särskilt belagd med svårare
straff; och straffskalan föreslås i den ifrågasatta utpressningsbestämmelsen,
såsom framgår av det föregående, skola bliva avsevärt strängare
än i 15 kap. 22 §. Av 23 § framgår likaledes att densamma icke
kan komma att tillämpas på utpressningsfall där hot örn företagande av
brottslig gärning använts som tvångsmedel.

Ett förfarande som skulle komma att hänföras till straffbar utpressning,
därest bestämmelsen härom erhåller det innehåll som förut angivits,
skulle i vissa fall samtidigt kunna vara att anse som sådan kvalificerad
stöld som omförmäles i 20 kap. 4 § 6 mom. strafflagen. Detta är fallet
örn gärningsmannen under användande av ''ringare skräckmedel eller
hot än att gärningen till rån hänföras kan’ tvingar någon att utlämna

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

gods eller penningar. Enligt utkastets avfattning (klär ej gärningen
skall såsom stöld anses’) skulle straff för utpressning i dylikt fall icke
ifrågakomma. I denna del Ilar av Överståthållarämbetet anmärkts att
vad sålunda föreslagits syntes kunna leda till mindre tilltalande konsekvenser;
utpressning som verkställts medelst hot av nyss angivna slag
skulle nämligen, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande,
likväl icke. kunna komma att straffas så strängt som utpressningsparagrafen
för sådana fall skulle medgiva. Det må emellertid erinras att
försvårande omständigheter av det slag som stundom föreligga vid utpressning
av chantagetypen — de utpressade beloppens storlek, långvarig
själslig tortyr etc. — svårligen kunna tänkas äga motsvarighet vid brott
som äro att hänföra under 20 kap. 4 § strafflagen. Dessutom bör märkas
att det i sistnämnda lagrum stadgade maximum av fyra års straffarbete
kan jämlikt återfallsbestämmelserna i 20 kap. väsentligen överskridas vid
upprepad brottslighet. Några praktiska olägenheter synas därför icke
vara att befara, därest gärning som avses i nämnda lagrum undantages
från den nu ifrågasatta bestämmelsens tillämpningsområde.

Med hänsyn till utpressningsbrottets karaktär synes det uppenbart att
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen bör inträda för en
utpressare som ådömes så högt straff att dylik påföljd enligt nämnda lagrum
kan ifrågakomma. Bestämmelse härom bör intagas i den mot nuvarande
10 § svarande 11 §.

Det må anmärkas att 9 § i 21 kap. strafflagen, som reglerar vissa frågor
rörande delaktighet i rån, bör i första punkten undergå viss jämkning,
enär ett bibehållande av den nuvarande lydelsen efter orden skulle
medföra att stadgandet bleve tillämpligt även för utpressning.

Av utpressningsbrottets egenskap av grovt förmögenhetsbrott torde
böra följa att detsamma skall höra under allmänt åtal. Att låta
den offentliga åtalsrätten bliva beroende av målsägandens angivelse skulle
i alltför hög grad minska den föreslagna lagstiftningens effektivitet. En
dylik begränsning i allmän åklagares talerätt förekommer — med undantag
för vissa utpressningsfall enligt norsk rätt — icke heller i de utländska
lagarna.

Den olägenhet som består däri att genom rättegång mot en utpressare
ökad offentlighet gives åt de förhållanden vilka målsäganden velat
dölja böra emellertid i möjligaste mån förebyggas. Härvid erbjuder sig
möjligheten att berättiga domstolarna att h a n d 1 ä g g a mål örn utpressning
inom stängda dörrar, då framställning därom
göres av målsäganden eller rätten eljest finner det lämpligt. Stadganden
av sådan innebörd ha som bekant tidigare givits i fråga örn äktenskapsmål,
mål örn faderskap och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap, mål
örn äktenskaplig börd samt mål örn omyndighetsförklaring eller sådan förklarings
hävande. Även lagen den 22 juni 1918 om villkorlig straffdom
medgiver domstolen för visst fall en motsvarande rätt. Bestämmelser av

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

angivna slag rörande mål om utpressning synas böra erhålla sin plats i en
särskild lag av enahanda innehåll som förut omförmälda, inom departementet
upprättade utkast i ämnet.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till dels lag om ändring i vissa
delar av 21 kap. strafflagen dels ock lag örn handläggning inom stängda
dörrar av mål örn utpressning av den lydelse bilaga1 till detta protokoll
utvisar samt hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

1 Det senare lagförslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade
lagförslag, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas dels att överskriften till 21 kap. strafflagen skall
lyda som nedan sägs, dels att 9 § i kapitlet skall erhålla nedan angivna
ändrade lydelse, dels att nuvarande 10 § i kapitlet skall med nedan angivna
ändrade lydelse betecknas 11 §, dels ock att i kapitlet skall införas
en ny paragraf, betecknad 10 §, av den lydelse nedan sägs:

21 KAP.

Om rån och utpressning.

9 $.

Har någon för delaktighet i brott, som ovan i detta kapitel nämnt är,
gjort sig skyldig till straff efter 3 kap. 4 då må det straff ej lägre sättas,
än till straffarbete i två månader. Örn sådan delaktighet i rån, som i 20
kap. 12 § örn stöld sägs, vare lag, som där stadgat finnes.

10 §.

Avtvingar man annan gods eller penningar eller handling, varom i 5 §
förmäles, genom annat hot örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller medelst
hot att åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna
meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst, straffes, där ej gärningen skall såsom
stöld anses, för utpressning, med fängelse eller straffarbete i högst
lyra år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för
straffarbetet till sex år höjas; äro de synnerligen mildrande, må till böter
dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan
kommit, straffes högst med straffarbete i två år. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

11 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 §, skall
ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §. Lag samma vare, örn någon efter
9 eller 10 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Bihang till riksdagens protokoll 19Si. 1 sami. Nr 15.

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Mayts lagråd den 22 december
1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8
december 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen; samt

2) lag om handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Maths Heuman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

10 $.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Eklund instämde:

Av uttalande i remissprotokollet framgår att paragrafen är avsedd att
tolkas sålunda, att avsikt att åt sig eller annan bereda orättmätig vinning
erfordras för att förfarande skall vara straffbart såsom utpressning eller
försök därtill. Saknas åter sådan avsikt, blir förfarandet efter omständigheterna
— särskilt det använda tvångsmedlets beskaffenhet — antingen
straffbart endast enligt stadganden i 15 kap. strafflagen eller ock helt
straffritt. Anledningen till att lagtexten likväl icke giver uttryck för
nämnda förutsättning har närmast varit av lagteknisk natur. Man har
ansett att då i lagens beskrivning å rån samma förutsättning ej är uttalad,
utan underförstådd, konsekvensen borde bliva att sammalunda förfares
i fråga örn utpressningsbrottet.

Detta skäl synes mig dock ej böra tillmätas avgörande betydelse. Att i
rånarens uppsåt ingår beredande av orättmätig vinning står ju alltför
fast i rättsuppfattningen för att denna skulle kunna rubbas och missledas

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

därigenom att lagen uttryckligen nämner detta moment i uppsåtet vid sin
beskrivning å utpressning, ehuru det förbigåtts med tystnad i stadgandena
örn rån. Å andra sidan synes man i fråga örn utpressning icke böra nöja
sig med att, såsom i remissprotokollet sker, hänvisa till att förmögenhetsresultatets
orättmätighet ligger innelyckt i själva utpressningsbegreppet.
Vad detta begrepp är avsett att innebära, sådant det nu som en nyhet införes
i svensk straffrätt, torde just i förevarande avseende böra i lagen
angivas, till förekommande särskilt därav att brottsbegreppet i den icke
lagfarnes föreställning får en vidare omfattning än fallet är och i följd
därav fullt tillåtliga underhandlingar och uppgörelser få över sig ett falskt
sken av brottslighet.

Kriminalistföreningen har hemställt att i lagtexten uttryckligen såsom
brottsrekvisit upptages att avtvingandet tillskyndar förmögenhetsförlust
samt vidare att målsägande ej för hot med åtal eller angivelse straffas

1 annat fall än då resultatet står i uppenbart missförhållande till vad han
skäligen kunnat fordra. Det vill synas som örn bland annat de syftemål föreningen
härvid fullföljer skulle kunna på enklaste sätt och dock tillfredsställande
uppfyllas, örn paragrafens inledningsord finge lyda exempelvis salunda:
Avtvingar man någon, sig eller annan till orättmätig vinning, gods
eller penningar o. s. v. Då med denna lokution orättmätighet erfordras
såväl i det objektiva resultatet som i gärningsmannens uppsåt, torde en
sådan bestämmelse icke drabbas av den invändning, som kriminalistföreningen
med visst fog framställt mot en i dansk lag använd formulering.

11 §.

Lagrådet:

Sedan dödsstraff för brott mot 21 kap. icke längre är för något fall stadgat,
lärer intet hinder förefinnas att giva bestämmelsen örn påföljd enligt

2 kap. 19 § samma enkla lydelse som i exempelvis 20 och 22 kapitlens slutparagrafer.
Då flyttning under nytt paragrafnummer nu sker, hemställes
att sådan jämkning i samband härmed vidtages. Därav betingas ändrad
redaktion även av förslagets ingress, åt vilken emellertid i allt fall lämpligen
bör givas en enklare avfattning.

Förslaget till lag om handläggning inom stängda dörrar av mål örn

utpressning.

Lagrådet lämnar förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets
den 22 december 1933 avgivna utlåtande över de den 8 december
1933 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i vissa delar
av 21 kap. strafflagen och lag om handläggning inom stängda dörrar av
mål örn utpressning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Två av lagrådets ledamöter hava förordat sådan avfattning av den
ifrågasatta nya 10 §, att redan av ordalagen otvetydigt skulle framgå
att för dess tillämplighet erfordras såväl att gärningsmannen handlat
i uppsåt att bereda sig eller annan orättmätig vinning som ock att vid
fullbordad utpressning orättmätighet skall föreligga även i det objektiva
resultatet av utpressningsförfarandet. Då lagförslaget remitterades
till lagrådet gav jag i mitt yttrande till remissprotokollet uttryck
åt en viss tveksamhet huruvida en dylik redigering vore tillrådlig med
hänsyn till den bristande överensstämmelse i redaktionellt avseende
som därigenom skulle uppstå mellan de olika lagrummen i 21 kapitlet,
men framhöll samtidigt betydelsen av ett förtydligande av lagtexten f
den antydda riktningen. Då nu två lagrådsledamöter funnit nämnda
betänkligheter icke böra tillmätas avgörande vikt, anser jag mig böra
ansluta mig till den av dessa ledamöter uttalade meningen i fråga om
paragrafens avfattning. Den av dem föreslagna ändringen i paragrafens
inledningsord har fördenskull vidtagits.

Vad lagrådet hemställt i fråga örn ändrad redaktion av 11 § och av
förslagets ingress har jag ansett böra vinna beaktande och har i enlighet
därmed vidtagit ändringar i dessa delar av förslaget.»

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom
proposition jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
ifrågavarande båda lagförslag, det ena jämkat i enlighet med vad nu
anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15. 37

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till nästkommande års riksdag skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

Bihang till riksdagens protokoll 193A. 1 sami. Nr 15.