Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 159 (Proposition 1938:159)

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 159.

Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
budgetåret 1938/39 till rasbiologiska institutet; given
'' Stockholms slott den 11 februari 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 februari 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,
Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,
Forslund.

Departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:

Under punkten 88 av 1938 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition angående anslag
till rasbiologiska institutet, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna
för budgetåret 1938/39

dels till Rasbiologiska institutet: Avlöningar ett förslagsanslag av 39,000
kronor;

dels till Rasbiologiska institutet: Omkostnader ett förslagsanslag av
7,800 kronor;

dels ock till Rasbiologiska institutet: Materiel m. m. ett reservationsanslag
av 37,200 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 159.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 159.

Vidare har Kungl. Majit vid anmälan i den till 1938 års riksdag avlåtna
statsverkspropositionen av frågor angående anslag å kapitalbudgeten
under budgetåret 1938/39 föreslagit riksdagen (kapitalbudgeten:
bil. 7, punkt 8), att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1938/39 till införande
av oljeeldning i rasbiologiska institutet ett reservationsanslag av 3,000
kronor.

Sedan utredningen i ärendet slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla
frågan för Kungl. Majit.

1. Inledning.

Med anledning av två inom riksdagens kamrar väckta, likalydande
motioner anhöll 1920 års riksdag, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning angående] upprättandet av ett svenskt rasbiologiskt institut
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Med anledning härav hemställde Kungl. Majit i proposition 114/1921,
att riksdagen ville besluta inrättandet av ett under särskild av Kungl.
Majit förordnad styrelse ställt rasbiologiskt institut med syftemål och
verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen
i yttrande till statsrådsprotokollet närmare angivna riktlinjer.
Riksdagen (skrivelse nr 8 A/1921, punkt 49) biföll Kungl. Majits förslag,
dock med vissa ändringar i fråga om de av Kungl. Majit begärda anslagsbeloppen.

En omläggning av institutets organisation och verksamhet kom till
stånd genom beslut av 1934 års riksdag (se proposition nr 155/1934
och riksdagens skrivelse nr 143/1934). Institutets nuvarande ställning
regleras genom stadgan nr 153/1935. Enligt nämnda stadga har institutet
till uppgift att idka vetenskaplig forskning på rasbiologiens område
med särskild hänsyn till det svenska folket och till förhållandena
inom Sverige. Institutet, som har sitt säte i Uppsala, är underställt
kanslern för rikets universitet och står under överinseende av en särskild
styrelse. Den närmaste ledningen utövas av en chef, vilken tillika är
professor i rasbiologi inom medicinska fakulteten vid universitetet i
Uppsala. Vid institutet är i övrigt anställd icke-ordinarie personal, vilken
utgöres dels av följande tjänstemän å extra stat, nämligen en rasbiolog
(B 28), en statistiker (B 24) och en genealog (B 21), dels ock av
erforderligt antal extra ordinarie och extra befattningshavare.

Institutets arbetsuppgifter hade före omorganisationen övervägande
varit av antropologisk art. Vid omorganisationen förutsattes, att institutets
verksamhet skulle få en företrädesvis ärftlighetsmedicinsk inriktning.
Ett av institutets styrelse i skrivelse den 25 november 1932 härutinnan
framlagt arbetsprogram innebar i korthet följande:

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 159.

Institutets huvuduppgift borde vara ärftlighetsmedicinska undersökningar,
syftande till en rasbiologisk generalinventering av folkbeståndet.
Därvid skulle arbetet i första hand avse de verkliga psykiska folksjukdomarna,
främst sinnessjukdomarna, sinnesslöheten och epilepsien, men
vidare vissa ögonsjukdomar, dövstumheten och dövheten samt en del
inom invärtesmedicinen fallande konstitutionella sjukdomar. — En av
institutets närmaste uppgifter vore att lägga upp ett kartotek över de
viktigaste grupperna av sinnessjukdomar samt att med utgångspunkt
därifrån igångsätta en genealogisk inventering och registrering av därav
berörda släkter och bearbeta det sålunda erhållna materialet. På liknande
sätt borde epileptiker- och sinnesslöanstalter inventeras. — Vidare
borde företagas kliniska och ärftlighetsmedicinska undersökningar av
geografiskt begränsade isolerade befolkningsgrupper samt av kriminella. —
Institutets kanske allra viktigaste uppgift måste dock anses vara vetenskaplig
forskning som grundval för positiv rashygien. I framtiden måste
en utomordentlig vikt komma att läggas särskilt vid nativiteten hos
olika biologiska grupper och det därmed förbundna indirekta urvalet.
Härtill behövdes grundläggande arbeten av olika slag, framför allt studium
av normalpsykiska egenskapers ärftlighet och fördelning i befolkningsgrupper
samt av miljöns betydelse för psykiska egenskapers utveckling.

Det sålunda skisserade programmet godtogs av departementschefen
och riksdagen.

Sedan Kungl. Majit den 15 maj 1936 utnämnt och förordnat docenten
vid universitetet i Uppsala, medicine doktorn G. Dahlberg att från och
med den 1 juni 1936 vara chef för institutet, tillika professor i rasbiologi
vid universitetet, har frågan om omgestaltning av institutets organisation
ånyo vunnit aktualitet. Frågan upptogs av Dahlberg i två till institutets
styrelse ställda skrivelser, den ena av den 20 augusti 1936 och den
andra av den 21 september 1936. De i dessa skrivelser framställda förslagen
inneburo i huvudsak, att institutet skulle erhålla en friare organisation
än den nuvarande, att det skulle erhålla möjlighet att använda
en större del av de till dess förfogande ställda anslagsmedlen till bestridande
av kostnaderna för insamling av material samt slutligen en i vissa
avseenden ändrad läggning av arbetsprogrammet.

Av den i den sistnämnda skrivelsen lämnade orienteringen rörande institutets
arbetsuppgifter inhämtas följande:

Den medicinska ärftlighetsforskningen byggde som bekant på den ärftlighetslära,
som utformats inom zoologi och botanik och för vilken Mendels
lagar vore utgångspunkten. När man sökte tillämpa denna ärftlighetslära
på människor och befolkningar, mötte man emellertid i viss mån
avvikande förhållanden och nya frågeställningar. Man kunde ej använda
experimentella metoder vid medicinsk ärftlighetsforskning. De egenskaper,
som intresserade oss hos människan, hade en helt annan karaktär än de
egenskaper, som intresserade oss hos växter och djur. På grund härav måste
uppenbarligen särskilda svårigheter tillkomma, vilket i någon man uppvägdes
av att man hade en vida mera ingående kännedom örn människan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

än om djur. Hela den medicinska vetenskapen hade ju arbetat på att söka
fastställa, hur människan förhölle sig såväl i friskt som i sjukt tillstånd.

Om man ville i grova drag karakterisera situationen, kunde man säga, att
sedan gammalt i England bedrivits en statistiskt betonad ärftlighetsforskning.
Denna riktning startades av Galton på 1870-talet och växte sedan
ut till den så kallade biometriska skolan. Inom denna arbetade man med
matematiska metoder och försökte att i så liten utsträckning som möjligt
röra sig med antaganden. Man antog endast, att det förelåg ett samband
mellan föräldrarnas beskaffenhet och barnens. Detta samband kunde vara
av ärftlig natur, men kunde också vara miljobetingat. Undersökningarna
toge i stor utsträckning formen av korrelationsberäkningar, med hjälp av
vilka man sökte analysera situationen.

Efter år 1900 började man framför allt i Tyskland, men även i England
och andra länder, söka experimentellt utreda ärftlighetsförhållanden hos
växter och djur. Man utgick från Mendels lagar, och det arbete man utförde
med denna mera speciella utgångspunkt förde så småningom fram
till en imponerande teoretisk byggnad och till viktiga praktiska resultat
inom såväl växt- som djurförädlingen. Det vore då naturligt, att det så
småningom uppstod en motsättning mellan de vetenskapsmän, som arbetade
experimentellt med växter och djur, och den biometriska skolan. Det
vore också naturligt, att man vid undersökningar på människan strävat att
efterlikna den experimentella ärftlighetsforskningen och försökt att med
hjälp av släktundersökningar utföra faktorsanalys.

På senare tid hade man emellertid allt mer kommit till klarhet om att
undersökningar av denna typ hade ett begränsat värde. Det förflöte lång
tid mellan generationerna, varför man kunde direkt undersöka endast ett
pär generationer. Örn tidigare släktled kunde man endast undantagsvis
erhålla tillräckliga upplysningar. Undersökningarna försvårades ytterligare
av att barnantalet hos människan är litet. Slutligen vore den viktigaste
frågan ej, hur en viss egenskap ärvdes i en bestämd släkt utan hur den
ärvdes i allmänhet i befolkningen. En enda släkt vore aldrig med säkerhet
representativ för en befolkning. Örn man ville nå resultat, som hade mera
generell giltighet, måste man utgå från ett flertal egenskapsbärare i olika
släkter och ta reda på beskaffenheten av deras närmaste anhöriga. Man
måste därvidlag även ta hänsyn till befolkningens allmänna beskaffenhet.
Undersökningen måste läggas på ett representativt sätt och finge därför en
mer eller mindre klart statistisk karaktär. Under sådana förhållanden
hade det alltmer blivit tydligt, att man behövde speciella metoder för medicinsk
ärftlighetsforskning och att man för erhållande av sådana metoder
måste teoretiskt utveckla de Mendelska åskådningarna med hänsyn till
förhållanden i mänskliga populationer. Det vore med andra ord nödvändigt,
att man erhölle en syntes av den experimentella och den biometriska
riktningen. Ett ivrigt arbete påginge för närvarande för att matematisktstatistiskt
utbygga den experimentella ärftlighetsforskningens resultat med
hänsyn till den mänskliga ärftlighetsläran.

Problemen på detta område måste i första hand ses ur två synpunkter.
För det första frågade man sig, hur arvsbeskaffenheten kunde ändras hos en
population och vilken beskaffenhet kunde man vänta att kommande generationer
skulle få i ärftlighetsavseenden i en given situation. För det andra
frågade man sig, vilken beskaffenhet man kunde vänta att barnen i ett
visst äktenskap skulle få, om man kände föräldrarnas beskaffenhet samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

kände ett större eller mindre antal av deras släktingar. Man sige alltså problemen
dels ur samhällets synpunkt, dels ur individens synpunkt.

När man sökte besvara dessa frågeställningar, vore det lämpligast att
utgå från antagandet, att korsningar skedde slumpvis och att individer
med olika arvsanlag fortplantade sig i lika utsträckning. En befolkning,
som fortplantade sig på så sätt, komme ej att ändra sin arvsbeskaffenhet
från generation till generation. Nu vore det utan vidare klart, att i verkligheten
flera faktorer medförde en avvikelse från detta schema. En person
kunde inte blott gifta sig slumpvis och sedan ha en genomsnittlig fruktsamhet.
Han kunde först och främst låta bli att gifta sig eller fortplanta
sig mindre än genomsnittet. Örn en grupp egenskapsbärare förhölle sig på
detta sätt, förelåge selektion. En egenskapsbärare kunde vidare ingå släktgifte.
Örn sådana ägde rum i större utsträckning, än vad slumpen fordrade,
finge man naturligtvis en avvikande sammansättning av nästa generation.
En person hade dessutom sällan möjlighet att välja kontrahent utöver en
hel population. Hans rörelsefrihet begränsades av geografiska förhållanden
och sociala skrankor. Han hade relativt liten utsikt att gifta sig utanför
en viss bygd och en viss klass. Förekomsten av sådana isolatgränser hade
en viss betydelse för befolkningens kommande sammansättning. En person
kunde slutligen ha större benägenhet att gifta sig med egenskapsbärare av
ett visst slag. Den viktigaste möjligheten vore då, att personer med vissa
egenskaper hade större benägenhet att gifta sig med varandra, än vad
slumpen fordrade (så vore exempelvis fallet med dövstumma). En process
av denna art kallades assortative mating. Dessa fem möjligheter — slumpvis
fortplantning, selektion, ingifte, isolatverkan och assortative mating —
vore de processer, man närmast kunde vänta skola ha betydelse för ett
folks arvssammansättning.

När man började tillämpa ärftlighetsläran på människan, tänkte man i
första hand på att folk och riken, som företett en hög kultur, förfallit och
gått under. Man talade örn degeneration av »rasen», och det hade delvis
varit därför, man kommit att använda termen rasbiologi om den arvsbiologiska
forskningen tillämpad på människan. Rasproblem kunde ha sitt intresse
i detta sammanhang, men det viktigaste problemet vore ej att söka
avgöra, vilken ras som vore bäst, utan att finna, hur den brokiga arvsmassan
hos ett folk över huvud taget förändrades i god eller dålig riktning.

Under sådana omständigheter vore det nödvändigt att teoretiskt utveckla
de frågeställningar, som ovan antytts. Härvidlag måste man utföra
utredningar av matematisk-statistisk art. För ett sådant arbete behövdes
emellertid hållpunkter av olika slag, vilka man för närvarande saknade.
Man behövde en uppfattning örn förekomsten av selektion, ingifte, isolat
och assortative mating. T första hand borde man utföra en utredning över
vilka hållpunkter för beräkningar, som kunde erhållas ur officiell statistik
och ur redan utförda undersökningar. En bland institutets arbetsuppgifter
måste vara att bidraga till lösandet av problem av denna art. Problemens
invecklade natur gjorde det ej möjligt att närmare definiera arbetsuppgifterna
på detta område.

Andra mål för den arvsbiologiska forskningen vore av mera direkt praktisk
art. Det gällde att utreda, vad arv och miljö betydde. De individer,
man undersökte, vore av vikt i den mån de representerade väsentliga grupper
i samhället eller i den mån de belyste för samhällsutvcklingen väsentliga
problem. En ärftlig sjukdom, som endast uppträdde hos en eller annan

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 159.

individ hos ett folk, vöre i regel tämligen betydelselös. De vanliga sjukdomarna
och de vanliga egenskaperna intresserade oss i främsta rummet.
Sällsynta sjukdomar hade ofta kuriositetsintresse. I första hand knöte sig
intresset till egenskaper, som ur samhällets synpunkt framstode som uppenbart
oförmånliga. Det vore vidare klart, att framför allt sådana egenskaper
hade arvsbiologiskt intresse, som uppträdde under fruktsamhetsperioden.
Medfödda ärftliga sjukdomar, som förde till en tidig död, saknade på det
hela taget praktiskt intresse. Detsamma gällde egenskaper, som uppträdde
först vid hög ålder.

I den officiella statistiken i vårt land funnes en del uppgifter, som i viss
mån kunde läggas till grund för en orientering över situationen. Uppgifterna
vöre emellertid bristfälliga och mäste i en del avseenden kompletteras.
Vi hade i främsta rummet att räkna med följande grupper: blinda,
dövstumma, vanföra, fallandesjuka, sinnessjuka, sinnesslöa och klent begåvade.

Med ledning av vissa i skrivelsen anförda siffror hade sammanställts
följande approximativa översikt:

Defektens art.

Blinda.......

Dövstumma . . .

Vanföra......

Epileptici.....

Sinnessjuka . . .

Sinnesslöa ....

Klent begåvade

Summa 4,280.

Defektens frekvens i procent
av befolkningen.

......0,035

......0,065

......0,080

......0,200

......1,000

......0,500

......2,400

Det framginge av tabellen, att man på grundval av hittills föreliggande
uppgifter kunde uppskatta de arvsbiologiskt klart undermåliga till omkring
4,3 procent. Siffran vore i vissa avseenden snarare för hög än för låg.
I en del fall vore exempelvis sinnesslöhet, sinnessjukdom, fallandesjuka etc.
betingade av yttre omständigheter. Det vore för närvarande ej möjligt att
reducera för detta förhållande. Å andra sidan kunde man också göra gällande,
att siffran vore en minimisiffra så tillvida att man kunde diskutera,
örn inte en del andra individer skulle räknas till denna grupp av extremt
undermåliga ur arvshygienisk synpunkt. Man kunde exempelvis anse en
del psykopater vara ärftligt undermåliga i den grad, det här vore fråga
örn. Vidare kunde man möjligen göra gällande, att en del alkoholister
borde räknas i detta sammanhang. När det gällde sådana individer, vore
det emellertid för närvarande omöjligt att erhålla siffermässiga uppgifter.
Av tabellen torde i varje fall framgå, att hur man än droge gränsen, måste
de klent begåvade anses utgöra en stor och därför mycket viktig grupp
bland de undermåliga.

Just för denna grupp hade vi emellertid mycket ofullständiga uppgifter.
Vi visste ej ens i vilken utsträckning den klena begåvningen vore ärftlig.
Orsaken kunde vara skador under fosterlivet, blödningar vid förlossningen
etc. I första hand vore det därför nödvändigt att försöka få en uppfattning
örn ärftlighetsförhållandena hos denna grupp, och institutet hade redan
påbörjat en utredning över detta problem.

Kungl. May.ts ''proposition Nr 159.

Det vöre emellertid också önskvärt att utreda, hur det förhölle sig med
de klent begåvade ur andra synpunkter. I vilken utsträckning kunde de
försörja sig själva? Hur ofta råkade de på avvägar och bleve dömda för
brott, bleve alkoholister, prostituerade etc.? Kunde man göra något.för
att hindra, att de förf olle och komme i en svår situation? Sist men icke
minst: I vilken utsträckning fortplantade de sig? Frågor av denna art hade
intresse inte blott ur arvshygienisk utan också ur allmän social synpunkt.
Det vore uppenbart, att undersökningar på detta område vöre särskilt väl
motiverade men också att sådana undersökningar vore tidsödande och
kostbara.

De problem, som ovan diskuterats, kunde sägas utgöra centrala frågor inom
den negativa arvshygienen. Institutet borde emellertid arbeta även pa
andra områden, främst då med undersökningar av mera rent ärftlighetsmedicinsk
art. Det hade förut antytts, att man särskilt borde uppmärksamma
de vanliga sjukdomarna. Läkaren tyckte ofta, att de sällsynta
sjukdomsfallen vöre de mest »intressanta». Ur samhällets synpunkt vöre
det otvivelaktigt de »banala» sjukdomarna, som hade det största intresset.
De sjukdomar, som vore viktigast i vår befolkning, vore utan tvivel
tuberkulos, kräfta och åderförkalkning. Det funnes anledning att antaga,
att arvsfaktorer spelade en viss roll för alla tre.

När det gällde tuberkulos hade vår uppfattning på senare tid undergått
en väsentlig förändring. Tidigare gjorde man gällande, att infektionen förvärvades
i barnaåren och att sedan bakterierna ofta ej gjorde någon skada
förrän i vuxen ålder, då allvarliga sjukdomsbilder började uppträda exempelvis
i form av lungtuberkulos. I enlighet med denna åsikt vore man
naturligtvis förr benägen att anse, att den ärftliga dispositionen spelade
en väsentlig roll. Numera började man däremot luta åt den åsikten, att
orsaken till utbrottet i vuxen ålder vore en infektion i denna ålder. Barnaårens
infektion orsakade i många fall en oemottaglighet, som vore övergående.
Förnyad smitta i vuxen ålder kunde ha ödesdigra konsekvenser.
Denna åsikt inrymde en större roll åt miljöfaktorer, och på många håll
vore man numera böjd att anse de ärftliga faktorernas roll vara skäligen
obetydlig.

Undersökningar, som utförts över enäggiga tvillingar, tydde emellertid
på att ärftliga moment hade en avgörande betydelse. Om den ena tvillingen
finge manifest tuberkulos, tycktes i regel även den andra få det.
Materialet vore emellertid litet och kunde kanske kritiseras ur en del
synpunkter. Främst hade man att räkna med faran av att man i alltför
stor utsträckning fått med fall, där tvillingarna förhölle sig på ett likartut
sätt. Om endast den ena tvillingen vårdades på sanatorium, vore
det inte alltid så lätt att få reda på att han vore tvilling.

Undersökningar över tuberkulosens ärftlighet torde under sådana omständigheter
vara av ett visst intresse. Därmed vöre naturligtvis ingalunda
sagt, att sådana undersökningar behövde ha så synnerligen stort
praktiskt värde. För den enskilde liksom för läkaren vöre det emellertid
av stort intresse att få klarhet över riskförhållanden. Visste man, att vissa
individer på grund av arvsförhållanden stöde särskild risk, kunde man
kanske också tänka sig möjligheten ay speciella skyddsåtgärder. .

När det gällde elakartade svulster, visste man genom undersökningar på
djur, att det förekomme, att sjukdomen ärvdes. Man visste också
Xiii grundval av experimentella undersökningar, att diverse retmedel kunde

Kungl. Mårds proposition Nr 159.

framkalla kräfta. Hur situationen vore hos människan, vore ännu oklart.
Dahlberg hade tänkt sig möjligheten att på grundval av ett i vissa avseenden
nytt betraktelsesätt över svulsternas problem söka genomföra en
undersökning för klarläggande av en del förhållanden på detta område.

Vad slutligen anginge åderförkalkning, saknade man även här mera bestämda
hållpunkter. Det torde vara mycket svårt att utföra en direkt
undersökning över de ärftliga faktorernas roll. I det enskilda fallet kunde
det hända, att en person hade en utbredd åderförkalkning utan att detta
medförde någon större olägenhet. En annan person däremot kanske hade
en föga utbredd åderförkalkning, men denna hänförde sig till viktiga blodkärl,
exempelvis i hjärnan eller hjärtat, så att sjukdomen bleve ödesdiger.
Vid obduktioner orienterade man sig i allmänhet ej närmare över utbredningen
av åderförkalkningen i kärlsystemet. Det vore därför ur många
synpunkter svårt att erhålla material för en direkt undersökning.

Det vore däremot möjligt att nå fram till genomsnittliga slutsatser på
en annan väg. Den viktigaste dödsorsaken hos gamla vore åderförkalkning.
Den lunginflammation, som i många fall släckte livslågan hos gamla,
betingades ofta av en hjärtsvaghet, som i sin tur berodde på åderförkalkning.
För övrigt vore dödsorsaken ofta vissa mera direkta av åderförkalkning
orsakade förändringar i hjärnan, hjärtat eller njurarna. Under sådana
omständigheter borde man genom en undersökning av sambandet
mella livslängden hos föräldrar och vuxna barn kunna få vissa ledtrådar
för ett bedömande av situationen. Undersökningar av denna art hade redan
utförts i viss utsträckning, men en hel del torde ännu återstå att göra
på detta område.

Ett tredje område, på vilket institutet kunde tänkas arbeta, hänförde
sig till experimentell forskning. Inom den mänskliga ärftlighetsläran mötte
man ibland problem, som lämpligast kunde lösas genom experimentell
forskning. Frågeställningarna vore emellertid så speciella, att man knappast
kunde vänta, att zoologer och botanister skulle uppmärksamma dem.
Med utgångspunkt från vissa förhållanden i tvillingforskning hade Dahlberg
kommit att intressera sig för tvenne problem.

Vissa ensidiga egenskaper uppträdde på ett egendomligt sätt hos tvillingar.
En ensidig brunögdhet hos den ena av föräldrarna kunde ärvas så,
att den ena tvillingen bleve brunögd och den andra blåögd. Här förelåge
alltså en olikhet mellan enäggstvillingar, som ej vore milj obetingad. Då
man vid tvillingforskning i allmänhet ntginge från att olikheter mellan
enäggstvillingar alltid berodde på yttre omständigheter, vore det uppenbart
av stor betydelse att närmare söka utreda den ärftlighetsmekanism,
som gällde för asymmetriska egenskaper. Detta torde enklast kunna ske
genom djurexperiment.

Man hade livligt diskuterat orsaken till uppkomsten av tvåäggstvillingar.
Benägenheten att föda tvåäggstvillingar vore i viss mån ärftlig.
Det funnes emellertid ingen anledning, varför man skulle formulera problemet
så: Varför avlossades undantagsvis två eller flera ägg samtidigt
från äggstockarna? Man kunde också fråga: Varför avlossades i regel
endast ett ägg? I själva verket måste man kanske först ha svar på den
senare frågan, innan man kunde besvara den första. Frågan örn mekanismen
för tvåäggiga tvillingföderskor för med andra ord över till frågan
örn den normala ovulationsmekanismen. Dahlberg hade tidigare utfört
vissa experiment på detta område. En hel del problem, som hade intresse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

såväl för den moderna hormonforskningen som för tvillingforskningen,
vore emellertid alltjämt ouppklarade och torde lämpligen kunna lösas med
hjälp av fortsatta djurexperiment.

I det ovanstående hade antytts en del arbetsuppgifter, som syntes ligga
lämpligt till för rasbiologiska institutet. Det mötte emellertid uppenbarligen
stora svårigheter att mera definitivt på längre sikt fastslå, vilka undersökningar,
som borde utföras. Ett uppslag kunde kanske av praktiska skäl
ej fullföljas. Det kunde visa sig, att lösandet av ett problem kostade alltför
mycket tid och pengar för att resultatet skulle svara mot det nedlagda
arbetet. Utan att göra en orienterande förundersökning vore det ofta sqvalt
att bilda sig en uppfattning om det praktiska värdet av ett uppslag. Härtill
komme, att undersökningar utförda av andra kunde göra en planerad
undersökning onödig. Med detta sammanhängde, att man ej alltid kunde
ge offentlighet åt ett uppslag. På ett förberedande stadium kunde en viss
hemlighetsfullhet vara nödvändig. Dessa reservationer vore
självklara men icke desto mindre nödvändiga, när man framlade ett arbetsprogram
på längre sikt. Ett sådant program kunde aldrig ha bindande
karaktär. Det förslag till undersökningar, som här framlagts, mäste betraktas
som i alla avseenden provisoriskt och avsåg endast att belysa en
del av de möjligheter till vetenskapligt arbete, som nu syntes förtjäna
beaktande.

Är 1932 utarbetades av dåvarande chefen, professorn Lundborg och av
dåvarande styrelsen ett arbetsprogram avsett att orientera över institutets
framtida arbetsupgifter. Utan att här vilja ga i detalj tilläte sig Dahlberg
framhålla, att en väsentlig olikhet mellan ovanstående program och detta
äldre program vore, att i det senare huvudvikten lades vid ärfthghetsundersökningar
av psykiatrisk karaktär, speciellt da vid undersökningar
över sinnessjukdomar. Dahlberg hade emellertid sedermera visat, att sinnessjukdomar
inte hade den centrala betydelse, man tidigare på en del
håll ansett. Genom en undersökning (år 1933) över fruktsamheten hos
sinnessjuka kvinnor hade undertecknad nämligen kunnat konstatera, att
i genomsnitt dessa kvinnor före insjuknandet hade lägre fruktsamhet än
normala kvinnor i motsvarande ålder. Deras fruktsamhet efter insjuknandet
vore uppenbarligen ännu lägre beroende på att en stor del av dem
bleve omhändertagna. Dessa resultat hade bekräftats av en undersökning
på tyskt material, som bearbetats av docent Erik Essen-Möller. (Nian kunde
nu i bästa fall endast förhindra den del av de sinnessjukas fruktsamhet,
som infölle efter insjuknandet. Då som ovan framhållits en jämförelsevis
obetydlig del av fruktsamheten folie efter denna tidpunkt, vöre föreställningen
örn att man i nämnvärd utsträckning skulle kunna påverka sinnessjukdomarnas
utbredning genom arvshygieniska åtgärder uppenbart
överdriven. (Detta hindrade naturligtvis ej, att man borde göra det hila,
sorn kunde göras, för att i enskilda fall förhindra, att barn komme till
världen, vilka med större eller mindre sanolikhet kunde väntas bli sinnessjuka.
)

På det hela taget vore man för övrigt jämförelsevis orienterad över förhållandena,
när det gällde de sinnessjuka. Man hade en relativt god uppfattning
örn riskförhållandena. Detta uteslöte naturligtvis ej, att man
kunde utföra ytterligare undersökningar på detta område. Dahlberg hade
föreslagit, att institutet skulle söka utreda, hur det förhåller sig med de
klent begåvade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Det funnes emellertid många problem, som folie helt utanför psykiatrin,
vilka hade ett större intresse. Ender sådana omständigheter vore en ensidig
psykiatrisk inriktning av institutets arbete knappast önskvärd.
Dahlberg hade i ovanstående förslag till arbetsuppgifter sökt antvda en
del av de frågor, vilka för ögonblicket framstode som mest betydelsefulla.

Det förslag till arbetsuppgifter, som ovan framlagts, torde understryka
behovet av ändringar i institutets organisation. Det torde framgå av ovanstående,
att de arbetsuppgifter, som institutet kunde ägna sig åt, vore
av sa skiftande art, att det vore nödvändigt med en mera elastisk och
rörlig organisation. Det torde också framgå, att institutet behövde kunna
använda en relativt stor del av sitt anslag till bekostandet av insamling
av primär uppgifter.

I en till kanslern för rikets universitet ställd skrivelse av den 10 november
1936 förklarade institutets styrelse sig kunna ansluta sig till den
allmänna syftningen i det av institutets chef framlagda förslaget men
ifrågasatte samtidigt vissa modifikationer i detsamma.

Det av chefen framlagda arbetsprogrammet funne styrelsen innefatta
viktiga rasbiologiska forskningsuppgifter, vilkas upptagande till bearbetning
förvisso skulle vara av värde. I jämförelse med 1932 års arbetsprogram
företedde detta program den skiljaktigheten, att det skänkte
en större vikt at vissa forskningslinjer och betonade vissa särskilda uppgifter
med en något annan styrka. Sålunda hade det rent psykiatriska
forskningsområdet här fått en mera tillbakaträngd plats än i 1932 års
program. Styrelsen ansåge emellertid, att det nu framlagda programmet
borde för den närmaste tiden kunna läggas till grund för institutets
verksamhet, framför allt av det skälet, att det syntes bäst lämpa sig
för de nu tillgängliga arbetskrafterna och de för närvarande föreliggande
förutsättningarna för arbetet inom institutet. Det borde enligt styrelsens
mening emellertid fattas allenast som ett provisorium. Som grundval
på lång sikt ansåge styrelsen nämligen, att det 1932 framlagda
arbetsprogrammet borde fasthållas; det beredde en vidare och mer omfattande
grund för det rasbiologiska forskningsarbetet och öppnade
större utvecklingsmöjligheter. Styrelsen ville därvid särskilt framhålla,
att den utveckling av institutet till flera avdelningar med parallella
arbetsuppgifter, som skisserats i 1932 års arbetsprogram, alltjämt borde
eftersträvas.

Sedan kanslern och statskontoret den 20 november, respektive den 14
december 1936 avgivit utlåtanden i ärendet, upptogs frågan till behandling
i propositionen nr 75/1937 angående anslag till rasbiologiska institutet
för budgetåret 1937/38. Vid anmälan av spörsmålet i sistberörda
sammanhang yttrade jag bland annat, att det icke torde kunna förnekas,
att de skäl, som anförts till stöd för omorganisationsförslaget,
vore förtjänta att tagas i allvarligt övervägande. Emellertid torde, fortsatte
jag, en grundlig utredning vara nödvändig, innan definitiv ståndpunkt
kunde tagas till frågan örn en eventuell förnyad omläggning av
institutets organisation. Då jag sålunda förutsatte, att frågan örn eventuell
omorganisation av institutet skulle hänskjutås till särskild utred -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ning, ifrågasatte jag för nästkommande budgetår icke någon väsentligare
förändring i avseende å de till institutet utgående anslagen. De i anslutning
härtill i berörda proposition för riksdagen framlagda förslagen
biföllos i huvudsak av riksdagen (skrivelse nr 187/1937).

Sedermera bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 13 maj 1937
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga
för att inom departementet biträda med utredning av frågan örn rasbiologiska
institutets organisation och arbetsförhållanden i övrigt. Samma
dag tillkallade jag såsom sakkunniga för nämnda ändamål rektorn vid
universitetet i Uppsala, professorn T. Engströmer, professorn vid samma
universitet, överläkaren A. I. Thorling och ledamoten av riksdagens
andra kammare, folkskolläraren J. J. E. Weijne, varjämte uppdrogs åt
Engströmer att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Nämnda sakkunniga hava till chefen för ecklesiastikdepartementet
den 29 oktober 1937 överlämnat betänkande i frågan. Över betänkandet
hava utlåtanden avgivits den 30 december 1937 av medicinalstyrelsen,
respektive riksräkenslcapsverket, den 4 januari 1938 av statskontoret
och den 22 januari 1938 av kanslersämbetet för rikets universitet efter
hörande av styrelsen för rasbiologiska institutet och vederbörande vid
universitetet i Uppsala.

2. De sakkunnigas förslag.

Rörande institutets arbetsprogram och möjligheterna att inom en viss
anslagsram tillgodose forskningsuppgifterna hava de sakkunniga yttrat
följande:

I likhet med institutets styrelse hade de sakkunniga vid en jämförelse
mellan 1932 års arbetsprogram och den 1936 framlagda översikten av
institutets arbetsuppgifter funnit, att den väsentligaste olikheten lage
däri, att det ärftlighetspsykiatriska forskningsområdet i det torra latt
en mera central plats än i 1936 års arbetsuppgifter. I en promemoria,
sorn för de sakkunnigas räkning uppgjorts av överläkaren vid Ulleråkers
sjukhus, professorn i psykiatri vid Uppsala universitet B Jacobowsky,
hade de sakkunniga funnit stöd för det antagandet, att tran tiden tor
utarbetandet av 1932 års arbetsprogram till nu en förskjutning möjligen
kunde ha ägt rum inom ärftlighetspsykiatrins forskningsområde, sa att
uppgifter, som då syntes praktiskt betydelsefulla, redan nu något tillbakaträngts
för andra, som sage ut att kunna lämna värdefullare resultat.

De sakkunniga hade givetvis icke ansett sig för sin del böra uppställa
något arbetsprogram för institutet eller lämna sitt förord tor den
ena eller andra forskningsuppgiften inom rasbiologin. Denna vetenskap
eller, om man så ville kalla den, denna sammanfattning av vetenskaper,
erbjöde en så oerhört stor mängd betydelsefulla arbetsuppgifter, att det
måste vara tämligen fåfängt att söka gradera dem efter deras betydelse
och praktiska värde. Det måste, såsom inom all vetenskap, i sista hand
bliva beroende av de personliga krafter för forskningsarbetet, som vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

en vi®s tidpunkt stöde till buds, och av deras särskilda förutsättningar
och läggning. Men även med beaktande härav ansåge de sakkunniga,
att organisationen av det institut, som skulle bära upp den rasbiologiska
forskningen här i landet, icke borde ske efter ensidiga personliga linjer,
utan borde vara sådan, att den inrymde och befrämjade upptagandet
av olika vetenskapliga uppgifter inom rasbiologin och icke från början
utestängde eller försvårade vissa grupper av forskningsområden eller arbetsuppgifter
allenast därför, att för ögonblicket personliga krafter för
ändamålet icke omedelbart syntes stå till förfogande.

Vid övervägandet av den lämpligaste organisationen av institutet framträdde
naturligtvis kostnadsramen som den viktigaste förutsättningen.
Kunde man räkna med ett sammanlagt anslagsbelopp, som möjliggjorde
vetenskapliga undersökningar efter flera olika självständiga linjer, borde
organisationen lämpas för en sådan uppgift, och den kunde då få en
karaktär, som närmade sig till arbetets fördelning på flera avdelningar.
Det stöde utom allt tvivel, att den rasbiologiska forskningen härigenom
skulle befordras till nytta för vårt folk. Icke minst på grund av ovannämnda
promemoria hade de sakkunniga funnit, att inrättandet av en
särskild avdelning för ärftlighetsmedicinsk forskning inom psykiatrin
vor® i hög grad önskvärd. Örn ater ett anslagsbelopp av nyssnämnd
storleksordning icke kunde paräknas, bestode uppgiften att organisera
institutet i att inom kostnadsramen söka ernå det bästa möjliga under
de förhandenvarande förhållandena.

0 När de sakkunniga tagit del av de utredningar, som förberedde 1934
ars proposition och som resulterade i den nuvarande organisationen,
hade de sakkunniga trott sig därur böra draga den slutsatsen, att åtminstone
för närvarande institutet borde räkna med en begränsning av
de sammanlagda kostnaderna till ungefär det nu anslagna beloppet.
Uppgiften bleve da att inom denna ram finna den lämpligaste fördelningen
av medlen.

Även en annan utgångspunkt vore i viss mån bindande vid en prövning
_ av denna fråga. Som redan förut antytts, måste de forskningsuppgifter,
som upptoges, och metoderna för deras behandling vara beroende
av de personliga krafter, som skulle handhava arbetet. Häri
lage forst och främst den helt naturliga förutsättningen, att chefens
egen vetenskapliga inriktning måste vara av den största betydelse för
organisationen av det institut, vars forskningsarbeten han skulle leda.
Men vidare vöre också den allmänna tillgången på vetenskapliga krafter,
som vore villiga att lata knyta sig vid institutet, en faktor, som måste
beaktas.

Vid en granskning av den nuvarande organisationen framträdde särskilt
förhållandet mellan, a ena sidan, antalet och kvaliteten av de relativt
högt avlönade fast anställda befattningshavarna, och, å andra
sidan, det anspråkslösa anslaget för materielinsamling. Delvis torde
detta förklaras därav, att chefen själv förutsattes inemot halva året
vistas borta från institutet för materielinsamling. Men även frånsett
detta vöre det belopp, som kunde användas för materielinsamling, uppenbart
för knappt, helst anslaget för avlöningar av övrig icke-ordinarie
personal icke ansetts kunna anlitas för att ersätta arbete med materielmsamling,
vilket förrättades å annan ort än där institutet vore förlagt.
Vad institutets chef härom anfört i sin skrivelse av den 20 augusti

Kungl. May.ts ''proposition Nr 159.

1936 syntes övertygande. En ökning av det för detta ändamål tillgängliga
beloppet vore sålunda nödvändig.

Det spörsmål rörande själva grunderna för organisationen, som därefter
närmast komme upp, rörde de tre näst chefen högst kvalificerade
och avlönade befattningshavarna. Vid övervägande härav hade de sakkunniga,
under beaktande av nu föreliggande allmänna förutsättningar
enligt vad förut framhållits, funnit det tillrådligt att på denna punkt
företaga en begränsning av organisationens omfattning. Visserligen kunde
det ingalunda förnekas, att en viss garanti för kontinuitet och för allsidighet
i arbetet kunde vinnas genom denna »stamtrupp» av medarbetare
i institutet, och att det för så högt kvalificerade vetenskapsmän,
som här avsåges, vore ett rimligt krav, att de bleve anställda med de
bestämda löneförmånerna och under de bestämda anställningsvillkoren.
Men å andra sidan talade flera skäl för att här söka göra den° indragning,
som vore oundgänglig. Det torde under nuvarande förhållanden
vara mycket svårt att förvärva krafter, som uppfyllde de här förutsatta
fordringarna. En av befattningarna, nämligen statistikerbefattningen,
vore såtillvida nu mindre behövlig, som chefen hade medicinsk
statistik till sin specialitet. Härtill komme, att den speciella sakkunskap,
som skulle tillföras institutet genom dessa befattningshavare, billigare
kunde komma det tillgodo genom anlitande av tillfälliga vetenskapliga
krafter för de särskilda undersökningarna, och att denna arbetsmetod
lämpade sig bättre för institutets arbetsuppgifter, så som den nuvarande
chefen skisserat dessa. De sakkunniga hade på dessa grunder funnit,
att den begränsning av utgifterna, vilken vore nödvändig för ernående
av ökade medel till materielinsamling, under nuvarande förhållanden
främst borde företagas på denna punkt.

En annan synpunkt, som vid en omorganisation bör beaktas, vore
enligt de sakkunnigas mening den av chefen anförda, att institutet erhölle
en större anpassningsförmåga än den nuvarande för olikartade
arbetsuppgifter. Detta syntes så mycket mer nödvändigt som de skilda
vetenskaper, som tillhopa konstituerade rasbiologin, var för sig krävde
sin speciella sakkunskap. Även i det fall att institutet övervägande
inriktade sitt arbete på lösande av ärftlighetsmedicinska frågor, uteslöte
detta icke behovet av en medarbetarstab, som måste anpassas efter
den speciella fråga, som vore föremål för utredning. Örn de sakkunniga
sålunda i princip vitsordade behovet av en mera fri organisation av
institutet, möjliggörande en anpassning av dess medarbetarstab efter
de uppgifter, institutet vid en viss tidpunkt hade sig förelagda, så finge
å andra sidan givetvis denna fria organisation ej drivas därhän, att
man äventyrade en god kontinuitet i arbetet.

Vad beträffade den fast anställda personalen, förordade de sakkunniga
alltså på anförda skäl indragning av statistikertjänsten. Även genealogtjänsten
torde åtminstone tills vidare kunna undvaras. Denna
tjänst hade varit nödvändig, så länge institutets arbete varit övervägande
antropologiskt inriktat. Den genealogiska hjälp vetenskapen syntes
emellertid för de arbeten, som under den närmaste framtiden komme
att intressera institutet, få en mera undanskymd plats. Vid förefallande
behov av genealogisk sakkunskap torde denna därför billigare och kanske

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

bättre kunna tillgodoses genom tillfälligt anlitad sakkunnig arbetskraft.
Den mera fast anställda personalen med högre vetenskaplig kompetens
skulle sålunda endast utgöras av chefen och rasbiologen.

Chefsbefattningen stöde för närvarande utanför diskussionen.

Ehuru de sakkunniga ansåge, att rasbiologbefattningen borde
bibehållas, ville de dock förorda, att densamma i vissa avseenden ändrade
karaktär, framför allt i fråga örn anställningsvillkor och kompetensfordringar.
Däremot borde enligt de sakkunnigas mening rasbiologen
alltjämt bibehållas vid sin ställning som chefens närmaste man och
ställföreträdare. Till hans arbetsuppgifter borde som hittills höra att
under chefens överinseende deltaga i det gemensamma arbetet å institutet
samt att mera självständigt utföra vetenskapligt arbete. Rörande
kompetensfordringarna hade de sakkunniga funnit, att man måste fasthålla
vid kravet på avslutad läkarutbildning. I övrigt borde styrelsens
handlingsfrihet vid utseende av rasbiolog ej bindas. Det vore utan
tvivel till fördel för institutets arbete, om rasbiologen utöver sin läkareutbildning
ägde speciell sakkunskap på det eller de områden, varpå institutets
undersökningar vore inriktade eller skulle inriktas. Det kunde
därvid tänkas, att arten av den erforderliga mera speciella kompetensen
ställde sig olika vid skilda tillfällen, och det borde vara styrelsens uppgift
att vid varje inträffad ledighet bedöma kompetensen hos de sökande
med hänsyn till föreliggande eller planerade arbeten vid institutet.
De fördelar, som institutet härigenom skulle vinna, äventyrades
emellertid, örn rasbiologen anställdes på livstid eller för en alltför lång
tid. De sakkunniga föresloge därför, att befattningen tillsattes för en
tid av tre år, då det visat sig att även tämligen omfattande sammanhängande
uppgifter vid institutet torde kunna slutföras på en sådan
tid. Det borde emellertid vara styrelsen obetaget att, om så prövades
lämpligt, förlänga anställningstiden vid utgången av förut stipulerad tid.
På grund av vad sålunda anförts föresloge de sakkunniga, att tjänsten
i lönehänseende organiserades som en befattning med arvode, fastställt
av Kungl. Maj:t.

Ifråga om arvodets storlek liksom i allmänhet om den mera fast anställda
personalens placering i lönehänseende hade de sakkunniga dels
beaktat kompetensfordringarna för platsen, dels sökt analogier med befattningar
inom andra statliga verk, och vad särskilt anginge rasbiologen
även tagit hänsyn till den omständigheten, att befattningen icke öppnade
några utsikter till vidare befordran inom institutet. Den borde betraktas
som en mera tillfällig anställning. Vid bestämmandet av arvodets
storlek för rasbiologen hade det fallit sig helt naturligt att söka
analogier bland andra statliga läkarbefattningar och taga hänsyn till
de ärftlighetsmedicinska forskningar, som skulle bedrivas vid institutet.
Särskilt läkarbefattningarna vid statens sinnessjukhus torde därvid kunna
vara vägledande. För att kunna påräkna sökande, som efter avlagd
medicine licentiatexamen hunnit förvärva ytterligare kompetens, föresloge
de sakkunniga, att arvodet ej sattes lägre än den avlöning, som
utginge till en andre läkare vid statens sinnessjukhus, för närvarande
placerad i lönegraden B 26. Arvodet skulle sålunda för ortsgrupp F
(Uppsala för närvarande) utgöra 8,340 kronor per år jämte dyrtidstillägg.
Rörande andra villkor för denna befattning, såsom sjukledighet och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

semester, torde hänvisning lämpligen böra göras till §§15—17 och 20 i
kungörelsen nr 397/1935 med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie
befattningshavare, i likhet med vad som gällde för exempelvis vissa
lärare vid gymnastiska centralinstitutet.

Vid institutet bestode för närvarande den mera fast anställda kontorspersonalen
av följande extra ordinarie tjänstemän: två assistenter
i lönegrad 11, ett kanslibiträde i lönegrad 7 och en vaktmästare i
lönegrad 5 i den för extra ordinarie befattningshavare gällande löneplanen.

De sakkunniga ansåge, att denna kontorspersonal behövde utökas med
särskild hänsyn till att den skulle utgöra den skolade personal, till vilken
institutet hade att i första hand lita vid utförande av arbeten av
mera teknisk art. Å andra sidan bjöde sig här en naturlig begränsning, i
det givetvis den vägledande principen måste vara, att hithörande befattningshavare
under hela året kunde sysselsättas under full arbetstid. De
sakkunniga hade funnit, att det vid institutet funnes vissa grenar av
arbeten, som vore av den art, att de fyllde denna förutsättning och
vilka vardera krävde sin speciella kompetens, och föresloge, att den
mera fast anställda kontorspersonalen skulle bestå av en förste assistent,
tillika byråföreståndare, samt ytterligare tre assistenter. Då den organisation,
de sakkunniga förordat, icke, innan större erfarenhet vunnits
vid institutet angående omläggningen av arbetsuppgifterna och därav
betingade krav, borde fastställas som definitiv, hade de sakkunniga ansett
lämpligt, att dessa samtliga i lönehänseende placerades som extra
ordinarie befattningshavare i likhet med vad som vore fallet med nu
anställda assistenter.

Vad förste assistentbefattningen beträffade, hade de sakkunniga ansett
denna nödvändig av väsentligen två skäl. Å institutet arbetade ej
endast den mera fast anställda kontorspersonalen utan tidvis också en
extra personal. För att under chefens överinseende leda och övervaka
arbetet vore en kontorschef eller, som han förut betecknats, en byråföreståndare
därför behövlig. Innehavaren borde som sådan besitta
lämpliga chefsegenskaper. Det andra skälet vore i viss mån en konsekvens
av indragningen av statistikertjänsten. Med den betydelse, som
den statistiska hjälp vetenskapen hade för arbeten av den art, som bedreves
vid institutet, hade det ansetts nödigt, att chefen bland sina
underordnade ägde någon, som besutte tillräcklig statistisk sakkunskap
för att efter chefens anvisning utföra och leda speciellt detta arbete.
Förste assistenten borde därför äga nöjaktig insikt i de statistiska arbetsmetoderna.
Denna kompetensfordran torde ej kunna förvärvas utan
akademisk utbildning, även om man ej med nödvändighet behövde kräva
redan avlagd dylik examen. Med hänsyn till denna relativt höga kompetens
och förste assistentens ställning som arbetsledare borde lönen
sättas högre än för övriga assistenter vid institutet. Analogier med befattningar
vid andra statliga verk hade varit svara att uppbringa. Snarast
skulle man kunna jämföra befattningen med vissa amanuenstjänster
vid exempelvis statistiska centralbyrån och andra liknande verk. Dessa
vöre i olika verk placerade olika i 14:e—18:e lönegraden. Amanuenstjänsterna
vore dock övergångsplatser, och vederbörande hade utsikter att
vinna befordran inom verket. Någon dylik möjlighet förelåge ej för en
förste assistent vid rasbiologiska institutet, vilket givetvis vore ägnat

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

att göra platsen mindre eftersökt, om lönen sattes lågt. Å andra sidan
torde för nyssnämnda amanuenstjänster som regel krävas redan avlagd
akademisk examen, vilket de sakkunniga icke ansett nödvändigt uppställa
som villkor för nu ifrågavarande befattning. De sakkunniga funne
ej tillrådligt, att befattningen placerades lägre än i lönegraden 15 i
den för extra ordinarie befattninghavare gällande löneplanen. Den vidare
erfarenheten komme kanske att visa, att en uppfattning av tjänsten
i högre lönegrad kunde bliva nödvändig för att vinna kompetenta
sökande.

De övriga tre assistentbefattningarna hade de sakkunniga ansett böra
på motsvarande sätt placeras i lönegraden 11. Vardera av dessa befattningar
krävde sin särskilda meritering och hänförde sig till väl avgränsade
arbetsuppgifter, som de sakkunniga funnit vara av mera varaktig
karaktär.

Den ena av dessa assistenter skulle ha till uppgift att sköta instiuttets
ganska omfattande bibliotek av vetenskaplig litteratur och tidskrifter,
ombesörja den utländska korrespondensen och biträda vid översättningsarbete.
Som kompetensfordran torde man böra uppställa studentexamen
och ytterligare språkstudier. Bland befattningar inom andra verk hade
de sakkunniga såsom närmast jämförbara funnit befattningen som biblioteksassistent
vid statistiska centralbyrån och befattningen som kansliskrivare
i nationalmuseet, båda placerade i lönegraden B 11.

Den andra assistenten borde vara särskilt kvalificerad för matematisktstatistiskt
räknearbete, och då de statistiska arbetsmetoderna i en del
fall krävde mycket invecklade räkneoperationer, torde man som kompetensfordringar
böra uppställa avlagd studentexamen och speciell träning
i för statistiskt arbete behövliga räknemetoder.

Den tredje assistenten skulle hava till särskild uppgift att vara chefens
sekreterare. Som sådan borde han vara fullt kompetent i maskinskrivning
och maskinräkning samt äga nöjaktig kunskap i främmande språk.

De båda sistnämnda befattningarna krävde genomsnittligt en högre
kompetens än exempelvis kanslibiträdesbefattningar, placerade i lönegraden
B 7, och de sakkunniga hade även för dessa stannat vid att
föreslå en placering i lönegraden 11. Detta syntes de sakkunniga vara
motiverat därav att de nuvarande båda assistentbefattningarna vid institutet
vore placerade i denna lönegrad.

Vad slutligen vaktmästarbefattningen beträffade, motsvarade denna
i fråga om arbetsuppgifterna liknande befattningar vid universitetsinstitutioner.
Vaktmästaren skulle sålunda sköta eldning, städning m. m. Avsikten
vore, att han dessutom skulle sköta ett planerat djurstall. Då
det härvid rörde sig örn arbetsuppgifter, som städse komme att föreligga
i ungefär samma form vid institutet, syntes lämpligt, att befattningen
redan nu uppfördes å ordinarie stat. Emellertid stöde institutet snart
inför en flyttning till sina nya och definitiva lokaler, varför skäl kunde
anses föreligga att icke nu anställa en ordinarie vaktmästare utan därmed
låta anstå, tills man vunnit erfarenhet örn arbetets omfång inom
dessa lokaler. De sakkunniga föresloge därför, att även vaktmästarbefattningen
tills vidare organiserades som en extra ordinarie befattning,
men funne, att arbetsbördan redan nu vore så stor, att befattningen
borde placeras i lönehänseende så, att den, om den vore ordinarie, befunne
sig i samma lönegrad som universitetsvaktmästarna, d. v. s. löne -

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

grad B 7. För närvarande borde befattningen alltså placeras i lönegrad
7 i den för extra ordinarie befattningshavare gällande löneplanen.

Enligt de av de sakkunniga verkställda anslagsberäkningarna skulle
för bestridande av avlöningskostnaderna för ifrågavarande befattningshavare
erfordras ett förslagsanslag till avlöningar å 38,610 kronor.

Beträffande behovet av anslag till materiel och extra personal m. m.
hava de sakkunniga yttrat:

Institutet hade redan tidigare anlitat extra arbetskraft i en viss utsträckning,
men så länge vid institutet övervägande eller uteslutande
bedrevos antropologiska studier, kunde den mera fast anställda personalen,
som vore särskilt skolad för dessa undersökningar, utföra det
väsentliga arbetet såväl vid materielinsamling som vid dess bearbetande.
Sålunda företog chefen själv med biträde av sin personal långvariga
resor för materielinsamling. Å institutets stat utgick för dessa
personalens resor i tjänsten ersättning ur ett resekostnadsanslag. Däremot
hade institutet icke kunnat disponera detta resekostnadsanslag för
tillfälligt anställda medarbetare, sysselsatta med materielinsamling, och
även i övrigt ej haft tillräckliga medel till sitt förfogande för ändamalet.
När nu de antropologiska undersökningarna vore avslutade och institutet
ginge över till andra uppgifter, framträdde med särskild styrka behovet
av extra arbetshjälp och medel till dess avlönande, liksom överhuvud
av medel för täckande av utgifter för det vetenskapliga arbetet även
av annan art än i form av avlöningar. De sakkunniga föresloge därför,
att till styrelsens förfogande ställdes ett materielanslag så stort, att
det kunde beräknas täcka utgifterna för det vetenskapliga arbetet i dess
olika faser, vidare att detta materielanslag ställdes till styrelsens disposition
samt att detsamma beviljades som reservationsanslag. Till sin
allmänna karaktär skulle detta materielanslag närmast bli jämförbart
med institutionernas materielanslag vid universiteten.

De sakkunniga ville framhålla, att den uppskattning av storleken av
olika delposter, som inginge i nedanstående framställning och förslag,
icke finge vara hindrande för styrelsen vid disponerandet av årsanslaget.
Institutets arbetssätt vore sådant och måste vara sadant, att vissa ar
stora utgifter behövdes för exempelvis materielinsamling, andra år för
bearbetandet av materielet. Styrelsen måste därför kunna disponera
årsanslaget på det sätt, som för tillfället vore mest av behovet påkallat,
och även inför väntade större utgifter av viss art kunna reservera medel
från ett år till ett annat. Häri läge ock motivet för att materielanslaget
borde ha karaktären av reservationsanslag.

Beträffande materielanslagets .storlek ville de sakkunniga anföra följande.

Av institutets räkenskaper framginge, att vidmakthållandet av institutets
bibliotek genom nyinköp av böcker och tidskrifter torde
kräva en årlig summa av omkring 2,500 kronor, samt att för inköp
av maskiner (skriv- och räknemaskiner m. m.) och instrument
behövdes årligen omkring 500 kronor.

För publikation stryck, översättningsarbeten o. dyl. mäste
beräknas ett årligt belopp, även örn publiceringen av institutets arbeten,
som ju planlades på lång sikt, icke följde gränserna av budgetår. Örn

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr lod. -

Kungl. Marits ''proposition Nr 159.

materielanslaget finge karaktären av reservationsanslag, syntes det de
sakkunniga möjligt att genorn besparingar på denna post under ett eller
annat år kunna möta de med årsmellanrum uppstående större anspråken,
örn man räknade med 2,000 kronor årligen.

För insamling av materiel liksom även för detta materiels bearbetande
måste institutet ha ett större årligt anslag i och för avlöning
av därför behövlig tillfälligt anlitad personal av olika kategorier, i vissa
lall kanske även för inköp av materiel från arkiv eller dylikt.

Enligt organisationsförslaget bleve den fasta vetenskapliga staben vid
institutet reducerad till chefen och rasbiologen. Institutet komme emellertid
även i fortsättningen att behöva tillgång till vetenskaplig arbetskraft
utanför den, som representerades av de vid institutet anställda.
Med den inriktning av institutets arbete, som nu planerades, komme
emellertid arten av denna arbetskraft att vara beroende av och varierande
med de arbetsuppgifter, institutet vid en viss tidpunkt hade sig
förelagda. Det torde därför enligt de sakkunnigas mening vara uppenbart,
att detta behov bäst tillgodosåges genom tillkallande av lämpliga
vetenskapsmän vid planläggning av eller utförande av arbeten inom
institutet, där institutets egen sakkunskap behövde kompletteras. Till
dylika konsulterande vetenskapsmän borde institutet hava möjlighet att
lämna ersättning, om så påfordrades. Storleken finge i varje särskilt fall
bestämmas av styrelsen. Någon ledning vid avvägandet av för denna
verksamhet erforderliga medel funnes icke, men de sakkunniga hade
ansett sig böra räkna med omkring 1,000 kronor årligen, eller den summa
institutets chef ansett behövlig.

Då det väsentligen vore bristen på rörelsekapital, behövligt för materiehnsamling
och detta materiels bearbetande, som föranlett institutets
chef att söka en ändring i nuvarande organisation, framträdde behovet
pa denna punkt nied särskild styrka. De sakkunniga vore övertygade
örn att härutinnan en ändring måste ske, om institutet skulle kunna
fylla sm uppgift.

Det materiel, institutet behövde för sin fortsatta verksamhet, mäste
insamlas på olika platser i vårt land, exempelvis på sjukhus, i skolor,
i arkiv m. m., och insamlandet måste i varje fall ske i den ordning
som lämpade sig härför. På därvid tänkbara vägar kunde de sakkunniga
ej ingå i detalj utan ville lämna några exempel. Som förut nämnts
utfördes tidigare materielinsamlingen, då det gällde mera ensartade antropologiska
undersökningar, väsentligen genom institutets egen personal.
Till en viss utsträckning kunde även för framtiden denna personal anhtas,
nämligen i den män den ägde erforderlig sakkunskap för ett primärbedömande
av materielet, men detta kunde dock icke vara fallet i
samma utsträckning som tidigare. Dock borde alltjämt räknas med att
medel stöde till förfogande för resor i dessa syften, företagna av institutets
egen, mera fast anställda personal. Ersättning härför utginge nu
av ett särskilt resekostnadsanslag å institutets stat, uppgående till 7,000
kronor. Ur detta utginge reseersättningar jämväl till styrelsens medlemmar,
uppgående till cirka 1,200 kronor årligen. Enligt de sakkunnigas
mening borde emellertid reseersättningarna till styrelsen lämpligen
överföras till ett omkostnadskonto. Till detta återkomme de sakkunniga
senare. Ett särskilt resekostnadsanslag för personalen borde däremot
upptagas. Så oberäkneliga till sin storleksordning, som de årliga rese -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

bidragen till personalen i fortsättningen bomme att gestalta sig, ansåge
de sakkunniga lämpligast, att de utginge ur materielanslaget, och de sakkunniga
beräknade den därför erforderliga summan till 2,000 kronor
per år.

I vissa fall kunde det vara nödvändigt att för materielinsamlingen
anlita en person med vetenskaplig utbildning. Man hade därvid särskilt
tänkt på yngre läkare. De sakkunniga hade härför räknat med en
summa av 4,000 kronor, möjliggörande en arbetstid av omkring 8 månader.
I andra fall kunde materielinsamlingen med större fördel och
bättre sakkunskap anförtros åt personer, boende på den plats, där materielinsamlingen
skedde, exempelvis åt läkare vid sinnessjukhus, lärare
vid skolor, tjänstemän i arkiv. Erfarenheterna från universitet av
doktorsavhandlingar, som grundade sig på dylikt materiel, talade för en
relativt hög kostnad för insamling av materielet. Det kunde vid detta
insamlingsarbete även visa sig nödvändigt att för konferens och närmare
undersökning inkalla personer till institutet, varvid resebidrag måste
utgå. De sakkunniga ansåge, att denna post icke kunde sättas lägre
än till 7,500 kronor årligen, varvid kunde räknas med att under vissa år,
då insamlingen av materiel dominerade arbetet å institutet, denna summa
komme att betydligt överskridas, under andra år besparingar kunde
göras, som uppvägde dylika merutgifter.

Man hade talat örn en viss rytm i institutets arbete på så sätt, att
tider av materielinsamling måste efterföljas av andra, då institutet
väsentligen koncentrerade sitt arbete på bearbetningen av materielet.
Den av de sakkunniga föreslagna mera fast anställda personalen komme
säkerligen ej att räcka till för att inom rimlig tid nå fram till ett
resultat i sin bearbetning av det insamlade materielet. För att så skulle
kunna ske måste extra arbetskraft anlitas i ej så liten utsträckning, och
därtill en arbetskraft, som kunde besitta lämpliga kvalifikationer för
ifrågavarande arbete. Kostnaden härför torde ej få sättas lägre, än vad
själva insamlandet av materielet droge, eller 7,500 kronor per år. Institutets
arbetssätt förde med sig, att vissa år komme att åtgå större
summor för materielanskaffning, andra år större för bearbetningen, varigenom
en viss balans i dessa utgifter kunde erhållas.

Ehuru de sakkunniga icke ansett sig inom materielanslagets ram kunna
upptaga något belopp med hänsyn till vid institutet arbetande enskilda
forskare, vilka därstädes för utförande av egna undersökningar bereddes
arbetsplats, ville de sakkunniga dock uttala den förhoppningen, att ett
efter föreliggande förslag avvägt materielanslag visade sig sä tillräckligt,
att dessa forskare kunde beredas ej blott arbetsplats vid institutet och
tillgång till där befintlig sakkunskap utan ock teknisk hjälp av personalen
och bidrag till materielinsamling, allt i den utsträckning, som
styrelsen prövade skäligt med hänsyn till institutets egna arbetsuppgifter
och det värde för rasbiologin i stort, som vederbörande forskares
arbete kunde innebära. De sakkunniga ansåge sig böra framhålla betydelsen
av att institutet utvecklades till en forskningsanstalt, där även
enskilda forskare inom rasbiologins stora fiilt, kunde känna sig hava
hemortsrätt, och diir sakkunskap och annan hjälp för detta enskilda
forskningsarbete i lämplig grad kunde vara att påräkna.

I de arbetsuppgifter för institutet, sorn planerats, (lii institutet inflyttat
i sina nya lokaler, inginge ock djurexperimentella studier, för vilket

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 159.

ändamål djurstall kunde inredas. Kostnaderna för detta djurstalls drivande
hade av chefen beräknats till 700 kronor årligen. Kostnaderna
fördelade sig på nyinköp av djur och drift på ett sätt, som ej på förhand
läte sig beräknas. Överhuvudtaget ställde sig kostnaderna för dylika
djur experimentella undersökningar ganska oberäkneliga, och de sakkunniga
hade känt sig tveksamma, huruvida det vore riktigt, att låta
dessa omkostnader belasta materielanslaget, men dock stannat vid att
föreslå, att å detta konto skulle upptagas detta belopp å 700 kronor.

I anledning av vad sålunda blivit anfört hade de sakkunniga funnit,
att institutet för sin vetenskapliga verksamhet behövde ett årligt materielanslag
av 27,700 kronor. Anslaget skulle disponeras på följande sätt:

Inköp av böcker och tidskrifter........ kronor 2,500

Inköp av maskiner och instrument...... » 500 kronor

Publikationstryck, översättningar.................. »

Kostnader för insamling och bearbetning av vetenskapligt
materiel:

Reseersättningar åt institutets personal . kronor 2,000
Tillfälliga vetenskapliga medarbetare. . . » 5,000

Ersättning för materiel, insamlat genom
andra myndigheters försorg eller med
hjälp av tillfälliga biträden på annan

ort ............................ » 7,500

Tillfälligt anställd personal vid institutet » 7,500 »

Till djurstallet................................. »

3.000

2.000

22,000

700

Summa kronor 27,700.

Styrelsen skulle äga på en post göra minskning, på en annan ökning,
endast anslagets slutsumma, med tillägg av eventuell förefintlig behållning
å anslaget, icke överskredes.

Övriga av riksdagen beviljade medel borde enligt de sakkunnigas
mening avse att täcka årliga regelbundet återkommande behov för institutets
drift och samlas i ett anslag till omkostnader av förslagsanslags
natur, vilket de sakkunniga beräknat till 7,800 kronor.

När det gällt att taga ställning till detta omkostnadsanslags storlek,
hade de sakkunniga haft tillgång till institutets räkenskaper under de
två sista budgetåren. Institutet hade under dessa år haft ett omkostnadsanslag
av 15,000 kronor av reservationsanslags natur, och styrelsen
hade haft rätt att på en post göra minskning, på en annan ökning,
endast anslagets slutsumma ej överskredes. Då det enligt vad de sakkunniga
hade sig bekant hittills förelegat vissa svårigheter att i varje
enskilt fall avgöra, vad som rätteligen borde räknas till omkostnader,
hade de sakkunniga ansett det angeläget att begränsa dessa omkostnadsanslag
till att omfatta endast ett fåtal bestämda poster, i synnerhet
som de sakkunniga nu förordade, att anslaget finge karaktär av
förslagsanslag.

Till omkostnader borde sålunda räknas de reseersättningar, som

Kungl. Marits ''proposition Nr 159.

utginge till ordföranden och övriga styrelsemedlemmar. Styrelsens medlemmar
vore bosatta i Uppsala, Stockholm och Lund och efter föreliggande
erfarenheter kunde kostnaderna normalt beräknas uppgå till 1,200
kronor. Vid enstaka tillfällen kunde tänkas nödvändigt att avhålla
flera sammanträden, och anslaget kunde därför enstaka ar behöva överskridas.

Till omkostnader borde också räknas utgifter för bränsle, lyse och
vatten. Utgiften härför hade under de båda sista åren uppgått till
1,246 kronor respektive 2,176 kronor, vilken senare siffra dock ej fullt
anslöte sig till årsbehovet. Då institutet år 1938 inflyttade i nya och
större lokaler, krävdes säkerligen en höjning på denna post, och de sakkunniga
hade ansett sig böra upptaga 2,500 kronor. Till omkostnaderna
borde ock enligt de sakkunnigas mening räknas expenser för
skrivmateriel, beräknade till 2,000 kronor årligen. För anskaffning och
underhåll av inventarier syntes krävas årligen omkring 600 kronor,
för telefon m. m. omkring 700 kronor och för städning 300 kronor.
Nu angivna siffror hänförde sig till nuvarande förhållanden. Efter överflyttningen
torde man på en del av dessa poster böra räkna med någon
förhöjning, vilken knappast kunde bliva avsevärd, varför de sakkunniga
ansett sig kunna framlägga ovanstående utan några modifikationer inför
ett eventuellt befarat ökat behov.

Till bindning av böcker och handlingar beräknades åtgå 500
kronor årligen.

Omkostnadsstaten skulle följaktligen erhålla följande utseende:

Reseersättningar för ordförande och medlemmar av styrelsen,
förslagsvis..............................kronor 1,200

Bränsle, lyse, vatten, förslagsvis.................... * 2,500

Övriga expenser, förslagsvis................. ; 4,100

Summa kronor 7,800.

Avslutningsvis hava de sakkunniga framhållit, att det sålunda framlagda
omorganisationsförslaget i första hand vore avsett att giva institutet
den anpassningsförmåga, som syntes vara nödvändig, för att det
skulle fylla sin uppgift under den närmaste framtiden. Men även med
detta mera begränsade mål i sikte syntes det de sakkunniga möjligt,
att redan under den närmaste framtiden vissa modifikationer komme
att visa sig ändamålsenliga. Sålunda torde det kunna visa sig förenligt
med institutets arbeten, att rasbiologtjänsten bleve ordinarie. Vidare
torde det, i den mån större erfarenhet vunnes örn mera stadigvarande
arbetsuppgifter inom institutet, som ej kunde medhinnas av den egna
personalen, visa sig nödvändigt, att i lämplig utsträckning ge den tillfälliga
arbetshjälpen fastare ställning genom inrättande av flera extra
ordinarie befattningar, vilket i budgethänseende skulle medföra en ökning
av avlöningsanslaget och en minskning av materielanslaget. De
sakkunniga hade också ansett angeläget undersöka, i vad mån den föreslagna
organisationen nu vore genomförbar med hänsyn till den redan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

anställda personalen. För närvarande vore statistiker- och genealogtjänsterna
vakanta, och rasbiologtjänsten uppehölles på förordnande. För
dessa befattningar mötte alltså intet hinder mot en förändring i den
föreslagna riktningen. Även i fråga örn kontorspersonalen kunde organisationen
genomföras, utan att någons rätt behövde kränkas. Det torde
ankomma på institutets styrelse att pröva storleken av de arvoden,
som komme att utgå från materielanslaget till redan nu anställda
personer.

3. Myndigheternas yttranden över sakkunnigförslaget.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala har som eget yttrande åberopat
ett utlåtande av medicinska fakulteten därstädes, som anfört
följande:

En utökning av institutets materielanslag funne fakulteten vara ett
angeläget önskemål, vilket vore så mycket mera trängande, som institutet
efter en tidigare huvudsakligen antropologiskt inriktad verksamhet
och en i enlighet därmed till visst område begränsad materielinsamling
under den närmaste framtiden komme att upptaga nya områden
till vetenskaplig bearbetning. Fakulteten funne det ändamålsenligt, att
detta anslag ej blott underginge en ökning av den föreslagna storleksordningen
utan också finge den rörliga karaktär, som de sakkunniga
föreslagit, i det styrelsen skulle få möjlighet att inom ramen av ifrågavarande
anslag vidtaga de jämkningar mellan olika poster, som kunde
befinnas erforderliga. Fakulteten funne det också välbetänkt, att denna
del av institutets driftsanslag, enligt förslaget tillsammans 27,700 kronor,
föresloges utgå i form av ett reservationsanslag, vilket möjliggjorde
en smidigare anpassning till den funktionella rytmik, ett institut av
denna art företedde, där tider av kostsam materielinsamling avlöstes
av tider, under vilka huvudsakligen det insamlade materielet bearbetades.
Då posterna inom materielanslaget på detta sätt gjorts rörliga,
saknade fakulteten anledning att ingå på en detaljbedömning av deras
inbördes storlek.

Fakulteten kunde icke undgå att beklaga, att den föreslagna kraftiga
reduktionen av institutets vetenskapliga personal visat sig nödvändig.
Fakulteten insåge emellertid, att med den begränsning, som institutet
måste ha, de föreslagna anordningarna varit nödvändiga och att den
ständiga, allsidiga sakkunskap, som institutet helst borde äga, kunde
sägas bli i viss mån ersatt med en temporärt specialiserad sådan, anpassad
efter de vetenskapliga behov, som under en viss period gjorde
sig gällande. Med denna utgångspunkt för ögonen ville fakulteten biträda
de sakkunnigas förslag, att den nu uppgjorda organisationsplanen
genomfördes såsom ett provisorium för den närmaste framtiden.

I en vid fakultetens yttrande fogad reservation har professorn Linders
anfört, att enligt hans åsikt något bärande skäl att avskaffa statistikertjänsten
och ersätta densamma med en assistentbefattning icke syntes
hava framlagts. Icke minst med hänsyn till kontinuiteten i institutets

Kungl. May.ts ''proposition Nr 159.

arbeten syntes det tvärtom vara lämpligt att bibehålla statistikerbefattningen
med placering lägst i lönegrad B 24 och med så fast anställning
som organisationsförhållandena medgåve.

Styrelsen för rasbiologiska institutet har anfört i huvudsak följande:

De sakkunnigas förslag vilade på förutsättningar, som vore givna genom
den nuvarande kostnadsramen för verksamheten och genom för
närvarande existerande arbetsmöjligheter vid institutet. Det vore enligt
styrelsens uppfattning icke blott befogat utan nödvändigt och viktigt,
att full hänsyn till nu berörda förhållanden foges. Styrelsen ville särskilt
kraftigt understryka, att det vore högst betydelsefullt och angeläget,
att en organisation skapades, som stöde i överensstämmelse med
chefens vetenskapliga inriktning och beredde goda arbetsmöjligheter för
de forskningar, han önskade bedriva och leda.

Ur dessa synpunkter ansåge sig styrelsen kunna i allt väsentligt tillstyrka
de sakkunnigas förslag.

Endast beträffande en av tjänsterna funne styrelsen anledning föreslå
en förändring. Enligt de sakkunniga skulle förste assistenten placeras i
löneklass B 15. De sakkunniga vore emellertid tveksamma på denna
punkt och uttalade, att en uppfattning av tjänsten i högre lönegrad
kunde bliva nödvändig för att vinna kompetenta sökande. Styrelsen
hade tidigare föreslagit en något högre lön och ville i anslutning härtill
förorda, att denna tjänst placerades i lönegrad B 16.

De framlagda kostnadsberäkningarna syntes i stort sett vara tillräckliga
och väl motiverade. Två poster i anslaget till materiel m. m. vore
dock enligt styrelsens uppfattning alltför knapphändigt beräknade. För
djurexperimentella studier upptoges ett anslagsbelopp av 700 kronor.
För att undersökningar av detta slag överhuvud skulle komma till stånd,
vilket i och för sig vore önskvärt och kunde sägas vara naturligt även
av det skälet, att djurstallar funnes inredda i den lokal, institutet fått
övertaga, syntes det nödvändigt, att ett större belopp än 700 kronor
stöde till förfogande härför. Ehuru det framtida behovet ej kunde överblickas,
förrän erfarenhet vunnits, syntes det styrelsen oundgängligt, att
redan nu ett belopp av lägst 1,200 kronor beräknades för ändamålet. I
visst samband med denna post stöde posten för inköp av kontorsmaskiner
och instrument, som beräknats till 500 kronor. De sakkunniga
meddelade, att detta belopp beräknats på grundval av institutets räkenskaper.
Till de skriv- och räknemaskiner, som huvudsakligen torde avses,
komme emellertid, om djurexperimentella undersökningar skulle bedrivas,
en härför nödvändig utrustning av mikroskop och andra optiska
instrument samt diverse apparater för djurens undersökning. Erfarenheten
visade, att även en begränsad utrustning av dessa slag krävde
ett relativt högt årligt belopp för förnyelse och underhåll. Ett belopp
av 1,500 kronor för kontorsmaskiner, instrument och apparater vore
sannolikt för lågt, men det syntes lämpligt att för närvarande, till dess
erfarenhet vunnits, stanna vid vad som med bestämdhet kunde sägas
vara oundgängligt. Styrelsen föresloge därför, att nämnda post upptoges
till 1,500 kronor.

Styrelsen har vidare i sitt yttrande föreslagit, att en till rasbiologiska
institutet hörande forskningsavdelning för ärftlighetspsykiatri skulle upp -

Kungl. May.ts proposition Nr 159.

rättas vid Sahlgrenska sjukhusets i Göteborg avdelning för psykiskt
sjuka med överläkaren Torsten Sjögren såsom avdelningsföreståndare.
Förslaget skulle medföra en merkostnad av 9,000 kronor. Beträffande
de till stöd för denna framställning anförda skälen ber jag få hänvisa
till handlingarna i ärendet.

Kanslern har i sitt utlåtande i princip tillstyrkt de sakkunnigas förslag:

När frågan örn rasbiologiska institutets organisation och arbetsuppgifter
nu upptagits till förnyad behandling, oaktat riksdagen så sent
som 1934 på förslag av Kungl. Maj:t fattat beslut om en omorganisation
av institutet, vore orsaken härtill otvivelaktigt i främsta rummet att
söka i det förhållandet, att den förra omorganisationen beslutits, innan
professuren i rasbiologi fått ny innehavare. Ä vetenskapliga institutioner
kunde arbetsuppgifterna inom ramen för ett instituts allmänna
ämnesområde i hög grad variera efter föreståndarens vetenskapliga intressen
och tidigare forskningar. Vid den utredning, som föregått 1934
års riksdagsbeslut, hade räknats med en omläggning av arbetsprogrammet
på det sätt, att de tidigare bedrivna antropologiska undersökningarna
skulle ersättas^ av i huvudsak ärftlighetsmedicinska forskningar.
Inom detta område åter ansågs huvudvikten böra läggas vid ärftlighetsundersökningar
av psykiatrisk karaktär, speciellt undersökningar rörande
sinnessjukdomar. Den år 1936 utnämnde nye innehavaren av professuren
hade ansett sig böra inrikta sitt eget och institutets arbete jämväl och
företrädesvis på rasbiologiska forskningsuppgifter av annan art än psykiatriska.
Det kunde beklagas, att omständigheterna nödvändiggjorde
upptagandet av frågan om en ändrad organisation av institutet, innan
den tidigare chefen avgått och en efterträdare blivit utsedd. I och för
sig kunde dock det ena forskningsområdet inom rasbiologin vara lika
berättigat som det andra. Om det arbetsprogram, som den nuvarande
institutsföreståndaren närmast uppställt för sig, krävde en annan disposition
av tillgängliga anslag än vad tidigare förutsatts, vore detta en
jämförelsevis underordnad fråga. Det väsentliga vore, att institutets insats
inom den rasbiologiska forskningen gjordes så effektiv, som med tillgängliga
anslagsmedel och befintliga förutsättningar i övrigt vore möjligt.

Beträffande förslagets detaljer har kanslern anfört:

De i de föreslagna anslagen ingående särskilda posterna föranledde
icke annan erinran från kanslerns sida, än att uppdelningen av utgifterna
mellan materielanslaget och omkostnadsanslaget på vissa punkter
syntes vara något godtycklig, åtminstone örn man såge saken mera
budgettekniskt, samt att den i omkostnadsanslaget ingående såsom förslagsvis
beräknad angivna posten till övriga expenser å 4,100 kronor,
enligt numera vedertagen praxis torde böra vara maximerad.

Kanslern kände sig ej fullt övertygad om nödvändigheten av de av
institutets styrelse föreslagna höjningarna av posterna till djurstallet
och till inköp av maskiner och instrument. Däremot hade kanslern
intet att erinra mot styrelsens förslag, att förste assistenten placerades
i 16:e lönegraden för extra ordinarie befattningshavare.

Slutligen har kanslern yttrat sig över styrelsens förslag rörande upprättandet
av en forskningsavdelning för ärftlighetspsykiatri.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

Kanslern funne det visserligen i och för sig önskvärt, att de av överläkaren
Sjögren bedrivna ärftlighetspsy katriska forskningarna vunne
understöd från statsmakternas sida. Huruvida den lämpligaste formen
härför vore bildandet av en ny fristående avdelning av rasbiologiska
institutet syntes dock kräva ytterligare övervägande, så mycket hellre
som utredning saknades, huruvida vederbörande sjukhusmyndigheter
vore villiga medgiva, att den ifrågasatta forskningsavdelningen finge
inrättas vid sjukhuset och Sjögren utsåges att tillsvidare vara chef för
densamma.

Med utlåtande den 8 februari 1938 har kanslern sedermera överlämnat
en skrivelse från institutets styrelse, varav inhämtas, att direktionen för
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg beslutat, att ärftlighetspsykiatrisk
forskning finge vid sjukhusets psykiatriska avdelning bedrivas intill den
1 juli 1939.

Statskontoret har anfört, att ur de synpunkter statskontoret hade att
företräda, intet syntes vara att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna
organisationsplanen. Med avseende å det framlagda förslaget till
personalstat liksom i fråga om fördelningen av kostnaderna för institutet
å olika riksstatsanslag har ämbetsverket emellertid funnit anledning till
vissa erinringar:

Vad anginge personalstaten, syntes det statskontoret, som örn de göromål,
vilka tänkts skola ankomma på den assistent, som skulle tjänstgöra
såsom chefens sekreterare, knappast påkallade den lönegradsplacering,
som de sakkunniga föreslagit för denne befattningshavare.. För
ändamålet torde böra vara fullt tillräckligt att inrätta en extra ordinarie
kanslibiträdestjänst i 7:e lönegraden. Ej heller kunde statskontoret biträda
de sakkunnigas förslag att uppflytta expeditionsvaktsbefattningen
i 7:e lönegraden. Vad de sakkunniga anfört rörande de arbetsuppgifter,
som påvilade denna befattning, hade icke övertygat statskontoret örn
att befattningen vore jämförbar med institutionsvaktmästartjänsterna
vid universiteten. Befattningen borde bibehållas såsom extra ordinarie
i 5:e lönegraden. I detta sammanhang framhölles, att Kungl. Majit torde
böra förordna, att tjänste- och familj epensionsreglementgna skulle äga
tillämpning å extra ordinarie befattningshavare vid institutet samt att
ett dylikt förordnande borde medföra vissa smärre justeringar av den
i betänkandet intagna avlöningsstaten.

Enligt gällande regler borde kostnaderna för statliga verk och myndigheter
i allmänhet uppdelas å tvenne förslagsanslag, ett för avlöningar
och ett för omkostnader. I anslutning härtill borde det föreslagna, reservationsanslaget
till materiel m. m. med hänsyn till de olika utgiftsposternas
natur uppdelas på avlönings- och omkostnadsanslagen. Till
avlöningsanslaget, posten grundavlöningar m. m., skulle i så fall böra
föras beräknade anslagsbelopp för tillfälliga vetenskapliga medarbetare,
ersättning för materiel, insamlat genom andra myndigheters försorg
eller med hjälp av tillfälliga biträden på annan ort, samt tillfälligt anställd
personal vid institutet, medan medel för övriga under materielanslaget
upptagna utgifter skulle beräknas under omkostnadsanslaget.
På grund av de skäl, som i betänkandet anförts för en sådan åtgärd,

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

ville statskontoret emellertid icke motsätta sig, att medel för gäldande
av ovannämnda utgifter av natur att rätteligen böra hänföras till avlömngsanslaget
ställdes till förfogande å särskilt för ändamålet anvisat
reservationsanslag. Däremot kunde statskontoret icke tillstyrka, att
medel för återstående, av de sakkunniga till materielanslaget hänförda
kostnader anvisades i annan ordning än under institutets omkostnadsanslag.

Medicinalstyrelsen, som anslutit sig till de allmänna riktlinjer för
institutets organisation, som de sakkunniga uppdragit, har understrukit,
att med hänsyn till rasbiologins utomordentligt stora betydelse för åtgärder
till befrämjande av folkhälsan i stort, den nu framlagda organisationsplanen
för institutet, särskilt i fråga om den knappt tillmätta
ramen för anställande av vetenskapliga arbetskrafter men också i fråga
om budgetens ringa omfattning i allmänhet, syntes böra betraktas såsom
ett provisorium.

Riksräkenskapsverket har anfört bland annat:

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna ändrade anställningsvillkoren
för rasbiologbefattningen hade riksräkenskapsverket intet annat
att erinra än att för bestämmandet av antalet semesterdagar och tjänstledighetsavdragets
belopp jämväl borde angivas den lönegrad och löneldass
(E. o. 26: 26), befattningen skulle anses tillhöra.

Då det arbete, som skulle åligga den assistent, vilken skulle vara
chefens sekreterare, knappast torde bliva mer kvalificerat än sådant, som
i allmänhet ålåge befattningshavare i kanslibiträdesgrad, föresloge riksräkenskapsverket,
att för en av assistenterna beräknades avlöning enligt
r.e lönegraden i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

Vad härefter anginge materielanslaget, hade å detsamma uppförts
bland annat ersättningar till tillfällig personal (tillfälliga vetenskapliga
medarbetare, tillfälliga biträden och tillfälligt anställd personal vid institutet).
Enligt numera gällande principer skulle emellertid alla personalkostnader
förås till avlöningsanslaget. Riksräkenskapsverket ville
dock nu icke påfordra annan ändring i de sakkunnigas förslag angående
ifrågavarande anslag, än att detsamma uppdelades i två riksstatsanslag

båda reservationsanslag — nämligen ett anslag för tillfällig arbetspersonal
och ett omfattande övriga under det föreslagna materielanslaget
upptagna . poster. Visserligen innebure en sådan anordning någon
inskränkning i den föreslagna friare dispositionen av institutets anslag
insamling och bearbetning av materiel, men riksräkenskapsverket
holle före, att den av ämbetsverket förordade tudelningen av anslaget
icke i nämnvärd grad komme att verka hämmande på institutets forskningsverksamhet.

Beträffande de ersättningar, som komme att utbetalas till tillfällig
personal från nyssnämnda anslag, torde särskilt böra angivas, att dyrtidstillägg
icke skulle utgå å sagda ersättningar.

Vad slutligen anginge omkostnadsstaten, borde — i anslutning till
vad numera eljest tillämpades — föreskrift meddelas, att posterna till
reseersättningar samt till övriga expenser icke finge överskridas utan
Kungl. Maj:ts medgivande.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 159.

4. Anslagsäskanden för budgetåret 1938/39.

Avlöningsanslaget. Detta anslag är nu uppfört med 58,300 kronor.
För institutet gällande personalförteckning och avlöningsstat återfinnas
å sid. 427 i statsliggaren för budgetåret 1937/38.

Institutets styrelse har i skrivelse den 11 december 1937 i anslutning
till sitt förutnämnda yttrande över sakkunnigförslaget gjort framställning
örn anslag till förevarande ändamål för nästkommande budgetår
med 38,820 kronor.

Kanslern har i utlåtande den 22 januari 1938 icke gjort någon annan
erinran mot storleken av det av styrelsen begärda avlöningsanslaget,
än att anslagsbeloppet borde undergå jämkning efter sedvanliga grunder,
därest — vilket kanslern föresloge — civila tjänstepensionsreglementet
och allmänna familjepensionsreglementet komme att bliva tilllämpliga
å institutets extra ordinarie befattningshavare.

Omkostnadsanslaget. Detta anslag, vilket nu är betecknat såsom reservationsanslag,
är uppfört med 20,000 kronor. För institutet gällande
omkostnadsstat återfinnes å sid. 428 i statsliggaren för budgetåret 1937/38.

Styrelsen har hemställt att för ändamålet måtte för nästa budgetår
såsom förslagsanslag anvisas det av de sakkunniga beräknade beloppet
av 7,800 kronor.

Kanslern har intet att erinra mot storleken av det begärda anslaget.

Anslag till materiel m. m. Styrelsen har för nästa budgetår anhållit
örn ett reservationsanslag å 29,200 kronor till detta ändamål. Anslagsbeloppet
har erhållits genom att öka det av de sakkunniga föreslagna
anslaget — 27,700 kronor — med 1,500 kronor på sätt styrelsen i yttrandet
över de sakkunnigas förslag angivit.

Vidare har styrelsen anhållit örn anslag å sammanlagt 9,000 kronor
till förenämnda forskningsavdelning för ärftlighetspsykiatri vid Sahlgrenska
sjukhusets i Göteborg avdelning för psykiskt sjuka, därav till
materiel ett reservationsanslag å 8,000 kronor och till omkostnader ett
förslagsanslag å 1,000 kronor.

Kanslern har, under hänvisning till sitt utlåtande över de sakkunnigas
betänkande, föreslagit en begränsning av materielanslaget till 27,700
kronor. Framställningen örn anslag till forskningsavdelningen har kanslern
avstyrkt.

Anslag till inredning och utrustning av institutets lokaler. I skrivelse
den 25 augusti 1936 anhöll institutets styrelse om anvisande av ett anslag
å tillhopa 68,000 kronor för omändring och inredning av hygieniskbakteriologiska
institutionens byggnader till lokaler för institutet. I
skrivelse den 23 november 1936 anhöll styrelsen därefter, att det tidi -

Kungl. Marits proposition Nr 159.

gare begärda anslaget måtte höjas med 16,200 kronor till 84,200 kronor.
I propositionen nr 75/1937 föreslog Kungl. Maj:t att för ändamålet
måtte anvisas ett reservationsanslag av 68,000 kronor, vilket belopp jämväl
riksdagen beviljade.

I skrivelse den 20 november 1937 har styrelsen, under framhållande
av att på grund av den inträdda prisstegringen berörda anslag å 68,000
kronor visat sig otillräckligt, hemställt, att 22,500 kronor måtte anvisas
för inredning och utrustning av de nya lokalerna.

Det för ändamålet behövliga anslaget fördelade sig på följande sätt:

1. Burinredning i djurstallet.

Djurburar av galvaniserat järn å fasta galvaniserade
järnställningar (för möss, marsvin och kaniner) samt
foderbackar...............................kronor 4,075: —

2. Fasta bokhyllor i bibliotéket.

350 hyllmeter å 10 kronor per meter ......... » 3,500: —

3. Oljeeldningsanläggning.... » 3,700: —

4. Möbler, gardiner och belysningsarmatur.

Till chefens rum delvis ny möbel .......... » 1,650: —

» statistisk arbetslokal...................... » 160:_

» biblioteket....................... » 520:_

Diverse möbelanskaffning....., ................ » 1,270: —

Komplettering av gardiner........ . ............. » 600: —

» » belysningsarmatur............. » 500: —

5. Linoleummattor...... » 2,347:50

6. Hyllinredning i arkivrummet.

Inredning med hyllor av järnplåt, anbringade på järnstativ
och konsoler......................... > 70O:_

7. Inläggande av golv å vinden . . » 450: —

8. Eldsläckning smat er ial .... » 80: —

9. Vattrivning och ommålning av

husets ytterväggar m. m...... » 2,500: —

10. Oj druts edda arbeten .... » 447: 50

Summa kronor 22,500

Kanslern har i utlåtande den 23 november 1937 tillstyrkt ett anslag
av 15,000 kronor till förevarande ändamål.

De av styrelsen angivna poster, för vilka det nu begärda tilläggsanslaget
skulle användas, syntes, med undantag för möbler och mattor
m. m. (posterna nr 4 och 5 i styrelsens skrivelse), ha ingått bland de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

poster, som legat till grund för kostnadsberäkningen i styrelsens skrivelse
den 23 november 1936. Vid den i propositionen företagna nedprutningen
av anslaget omnämndes ej de särskilda utgiftsposter, som
syntes böra reduceras eller utgå.

Vad anginge de under punkt 9 upptagna posterna i styrelsens nu ingivna
skrivelse, borde de såsom avseende byggnadens utseende och
underhåll gäldas genom anslag från de medel, som stöde universitetet
till buds för underhåll och reparationer av dess byggnader. Detsamma
syntes kunna sägas örn posten under 8 (eldsläckningsmaterial). Under
7 upptages ett belopp av 450 kronor för inläggande av golv å vinden.
Härmed kunde utan olägenhet anstå till en framtid, då vindsutrymmet
i fråga bleve erforderligt. Övriga poster avsåge ändamål, som i och för
sig vöre angelägna. Dock syntes beloppen kunna i vissa fall reduceias.
De under 1 upptagna djurburarna torde icke samtliga vara för närvarande
behövliga. Kanslern förordade, att ungefär halva beloppet eller
2,000 kronor nu beviljades. Det under 3 upptagna beloppet till oljeeldningsanläggning
torde vara oundgängligt, enär tillräckligt utrymme
icke kunde beredas för förvaring av kol. Utgiftsposterna under 2 (bokhyllor),
4 (möbler m. m.), 5 (linoleummattor) och 6 (arkivhyllor) torde
kunna begränsas till sammanlagt 9,300 kronor och posten under 10
(oförutsedda arbeten) utgå. Det totala beloppet skulle härigenom minskas
till 15,000 kronor.

Byggnadsstyrelsen har i utlåtande den 14 december 193/ anfört bland
annat:

Byggnadsstyrelsen hade för sin del icke något annat att erinra beträffande
vad universitetskanslern föreslagit, än att den ifrågasatta oljeeldningsanläggningen
icke torde vara av behovet påkallad. Denna anordning
hade motiverats med att det för magasinering av koks befintliga
utrymmet vore för litet. Av en av byggnadsstyrelsen verkställd
utredning hade emellertid framgått, att man utan svårighet kunde anordna
en koksbinge, som rymde en kvantitet, som överstege det maximala
veckobehovet. Med hänsyn härtill och da koks i Uppsala saväl
av stadens gasverk som av flera privata firmor levererades från lager
successivt i mån av behov kunde nämnda utrymme anses, fullt .nöjaktigt.
På grund härav föresloge byggnadsstyrelsen, att oljeeldningsanläggningen
uteslötes och att i stället en koksbinge anordnades. Den
därmed förenade kostnaden torde kunna beräknas till 200 kronor.

Därest från det av universitetskanslern angivna beloppet å 15,000
kronor droges skillnaden mellan kostnaden för oljeeldningsanläggningen
och för koksbingen eller 3,500 kronor, återstode ett belopp av 11,500
kronor. Lades detta belopp till det av riksdagen tidigare till beredande
av lokaler för institutet anvisade anslaget å 68,000 kronor, erholles en
totalkostnad av 79,500 kronor. Sistnämnda belopp överstege endast med
3,500 kronor den av byggnadsstyrelsen tidigare beräknade totalkostnaden,
vilken ökning måste anses fullt skälig med hänsyn till numera inträffade
höjningar beträffande arbets- och materielpriser.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava de i ärendet hörda
myndigheterna icke haft några mera väsentliga erinringar mot de sakkunnigas
förslag. Även jag anser mig kunna i princip ansluta mig till

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

detsamma. Ett genomförande av detta förslag ger institutet en friare
organisation och arbetsförhållanden, som bättre än de nuvarande kunna
lämpas efter föreliggande omständigheter. Det av institutets styrelse
framförda förslaget om inrättande av ett annex till institutet i form av
en forskningsavdelning för ärftlighetspsykiatri i Göteborg förtjänar enligt
min mening beaktande men tarvar en grundligare utredning, varför jag
nu icke anser mig kunna ifrågasätta några åtgärder i denna riktning.

Jag övergår härefter till detaljerna i det framlagda sakkunnigförslaget.

De sakkunniga hava föreslagit indragning av de å extra stat uppförda
tjänsterna såsom statistiker och genealog. Institutets mera fast anställda
personal med högre vetenskaplig kompetens skulle sålunda komma att
utgöras av chefen och rasbiologen. Sistnämnda befattning föreslås emellertid
omändrad till en befattning med arvode, fastställt av Kungl. Majit.
I övrigt skulle institutets behov av vetenskaplig sakkunskap tillgodoses
genom tillfälligt anlitade arbetskrafter. Den sålunda föreslagna organisationen
är smidigare och mera lämpad för institutets olikartade arbetsuppgifter
än den för närvarande gällande organisationen. Jag tillstyrker
därför de sakkunnigas förslag. Rasbiologen bör, i enlighet med'' vad
de sakkunniga förordat, förordnas för en tid av tre år. I fråga om
arvodets storlek hava de sakkunniga ansett, att detsamma icke borde
sättas lägre än den avlöning, som utgår till andre läkare vid statens
sinnessjukhus, för närvarande placerad i lönegraden B 26, och på grund
härav föreslagit ett arvode av 8,340 kronor för år (ortsgrupp F), motsvarande
begynnelseavlöningen i nämnda lönegrad. Mot detta förslag
har jag intet annat att erinra, än att arvodet bör reduceras med ett
belopp, motsvarande det avdrag för tjänste- och familjepensionsavgifter,
varmed lönen för berörda sinnessjukläkare reduceras, och följaktligen
bestämmas till i avrundat tal 7,700 kronor. I annat fall skulle nämligen
ifrågavarande arvodesbefattning, med vilken ju icke blir förenad rätt
till tjänste- och familjepension, i lönehänseende komma i en fördelaktigare
ställning än nämnda sinnessjukläkare. Beträffande semester och sjukledighet
m. m. för befattningshavaren böra i tillämpliga delar gälla
stadgandena beträffande extra ordinarie tjänstemän inom motsvarande
lönegrad vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen. Bestämmelser
härom bör Kungl. Majit framdeles meddela.

Den övriga, mera fast anställda personalen vid institutet skulle enligt
de sakkunniga utgöras av följande extra ordinarie befattningshavare,
nämligen en förste assistent i löle lönegraden, tre assistenter i Ilie lönegraden
och en vaktmästare i 7:e lönegraden. I likhet med statskontoret
och riksräkenskapsverket kan jag icke tillstyrka, att den assistent, som
är avsedd att tjänstgöra såsom sekreterare åt chefen, placeras högre än
i 7:e lönegraden. Det arbete, som skulle åligga denne befattningshavare,
torde icke bliva mera kvalificerat än sådant, som i allmänhet åligger

Kungl. Marits proposition Nr 159.

befattningshavare i kanslibiträdesgrad. I likhet nied statskontoret anser
jag mig ej heller kunna förorda de sakkunnigas förslag om uppfattning
av vaktmästarbefattningen i 7:e lönegraden. Åtminstone tills vidare
torde arbetsuppgifterna vid denna befattning icke kunna anses jämförbara
med dem, som åvila institutionsvaktmästarna vid universiteten.
Befattningen bör därför under den närmaste framtiden fortfarande vara
placerad i 5:e lönegraden. I övrigt har jag intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag till lönegradsplacering av ifrågavarande personal. Den
av institutets styrelse ifrågasatta placeringen av förste assistenten i 16:e
lönegraden finner jag mig således för närvarande icke kunna biträda.

De sakkunniga hava föreslagit, att de för institutets verksamhet erforderliga
medlen skulle fördelas å tre riksstatsanslag, nämligen ett förslagsanslag
till avlöningar, ett reservationsanslag till materiel m. m. och
ett förslagsanslag till omkostnader. Mot den av de sakkunniga föreslagna
fördelningen av utgifterna mellan dessa anslag hava särskilt statskontoret
och riksräkenskapsverket anfört erinringar av budgetteknisk
natur. De sakkunnigas förslag ansluter sig emellertid till de anslagsprinciper,
vilka tillämpats i fråga örn universiteten och ett antal andra
vetenskapliga institutioner, till vilka institutet är att räkna. Vid anslagskalkylerna
i det följande har jag därför utgått från de sakkunnigas
föreliggande förslag i fråga om anslagsuppdelningen.

Vad först angår det anslag till avlöningar, som för nästa budgetår
bör anvisas till institutet, beräknar jag avlöningsstaten på följande sätt.

Under en anslagspost till avlöning till tjänsteman å ordinarie stat
bör uppföras en delpost å 12,000 kronor till lön och tjänstgöringspenningar
och en delpost å 1,000 kronor till ålderstillägg.

Under en anslagspost till arvode och särskild ersättning, bestämd av
Kungl. Maj:t, bör uppföras dels en delpost å 7,700 kronor till arvode
åt rasbiologen, benämnd Grundbelopp, dels ock en delpost å förslagsvis
500 kronor till vikariatsersättningar m. m.

Delposten till grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal
beräknar jag till summan av de med tjänste- och familjepensionsavdrag
minskade grundavlöningarna för ifrågavarande personal eller till i runt
tal 13,500 kronor. Frågan om tillämpning på institutets extra ordinarie
befattningshavare av civila tjänstepensions- och allmänna familjepensionsreglementet
lärer komma att framdeles anmälas av chefen för finansdepartementet.

Delposten till avlöningsförhöjningar m. m. åt nyssnämnda personal
torde i anslutning till de sakkunnigas kalkyler kunna uppföras med förslagsvis
2,000 kronor.

Slutligen synes anslagsposten till särskilda löneförmåner till icke-ordinarie
tjänstemän, ur vilken bör bestridas ifrågakommande provisoriska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

lönetillägg åt de extra ordinarie befattningshavarna, böra uppföras med
förslagsvis 600 kronor.

Anslaget till avlöningar bör alltså för nästa budgetår uppföras med
(12,000 + 1,000 + 7,700 + 500 + 13,500 + 2,000 + 600 =) 37,300 kronor.

Anslaget till omkostnader torde i enlighet med de sakkunnigas beräkningar
kunna uppföras med ett belopp av 7,800 kronor. Anslaget
bör för nästa budgetår disponeras på följande sätt:

1. Reseersättningar till ordförande och ledamöter i institutets
styrelse, förslagsvis......................kronor 1,200

2. Expenser:

a. Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis . . kronor 2,500

b. Övriga expenser................. » 4,100 » ggoO

Summa kronor 7,800.

Kungl. Maj:t torde i sinom tid få fastställa omkostnadsstat för anslaget,
därvid bör föreskrivas, att posten till reseersättningar icke må
överskridas utan Kungl. Maj:ts medgivande.

Beträffande anslaget till materiel m. m. har jag intet att erinra
mot de av de sakkunniga verkställda beräkningarna. De av institutets
styrelse begärda höjningarna av de under detta anslag upptagna posterna
till djurstallet samt till inköp av maskiner och instrument anser
jag mig icke nu kunna tillstyrka. Anslaget skulle således för nästa budgetår
utgöra 27,700 kronor samt disponeras på sätt de sakkunniga föreslagit.
Härtill bör emellertid läggas erforderligt belopp för inredning och
och utrustning av institutets nya lokaler. I likhet med byggnadsstyrelsen
förordar jag, att för ändamålet anvisas allenast 11,500 kronor. Förslag
om anvisande av medel till införande av oljeeldning i institutet
lärer sålunda icke böra föreläggas riksdagen. Anslaget till materiel m. m.
bör alltså uppföras med inalles 39,200 kronor.

Örn hänsyn icke tages till anslagsbelopp av engångskaraktär, uppgå
de anslag, som sålunda föreslagits skola för nästa budgetår anvisas till
institutet, till ett belopp av 72,800 kronor. Då motsvarande anslag å
riksstaten för innevarande budgetår uppgå till sammanlagt 73,300 kronor,
har följaktligen uppstått en anslagsminskning med 500 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte

ej mindre föreslå riksdagen att

dels för sin del förklara, att personalförteckningen för
rasbiologiska institutet skall upphöra att gälla med utgången
av budgetåret 1937/38;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

dels godkänna följande avlöningsstat för rasbiologiska
institutet, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1938/39:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till tjänsteman å ordinarie
stat (institutets chef, tillika professor
i rasbiologi vid universitetet i Uppsala):

a. Lön och tjänstgö ringspenningar.

....kronor 12,000

Anm.: Av detta belopp utgöra
8,000 kronor lön och 4,000 kronor
tjänstgöringspenningar.

b. Ålderstillägg...... » 1,000

Anm.: Ålderstillägget utgår

efter 5 års tjänstgöring. _ kronor 13,000

2. Arvode och särskild ersättning, bestämd
av Kungl. Majit:

a. Grundbelopp......kronor 7,700

b. Vikariatsersättningar

m. m., för slag svis. . . » 500 » 8,200

3. Avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar

m. m.............kronor 13,500

b. Avlöningsförhöjnin gar

m. m., förslagsvis > 2,000 > 15,500

4. Särskilda löneförmåner till icke-ordinarie
tjänstemän, förslagsvis........ »_600

Summa förslagsanslag kronor 37,300;

dels till Rasbiologiska institutet: Avlöningar för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av..............................kronor 37,300;

dels till Rasbiologiska institutet: Omkostnader för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av..............................kronor 7,800;

dels till Rasbiologiska institutet: Materiel m. m. för budgetåret
1938/39 anvisa ett reservationsanslag

av..............................kronor 39,200;

än även giva riksdagen tillkänna, att proposition i
det i bilaga till årets statsverksproposition, kapitalbudgeten,
bilaga 7, punkt 8, omförmälda ärendet angående

Bihang till riksdagens ''protokoll 1938. 1 sami. Nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.

anslag till införande av oljeeldning i rasbiologiska institutet
icke kommer att avlåtas till riksdagen, i följd varav
medel för sagda ändamål ej komma att erfordras för
budgetåret 1938/39.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Malmberg.

Stockholm 1938, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

380780