Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1955 (Proposition 1955:159)

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1955

Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avgångsåldern
för befattningshavare underkastade SPA-reglementet
m. m.; given Stockholms slott den 18 mars 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1948 års pensionsålder skommitté
i betänkande den 26 maj 1954 (stencilerat) framlagt förslag förordas i
propositionen, att de enligt SP A-reglementet gällande fixa pensionsåldrarna
skall ersättas med ett system med pensioneringsperioder motsvarande det,
som enligt förordningen den 1 juni 1951 (nr 335) gäller i fråga om civila
statstjänstemän. Under pensioneringsperiod skall det i allmänhet vara en befattningshavares
ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin avgång.
Befattningshavares rätt att avgå före pensioneringsperiodens övre gräns
skall emellertid motsvaras av en möjlighet för vederbörande myndighet eller
huvudman att tillse, att en befattningshavares tjänstgöring icke fortgår
längre än han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst. Likaså skall
myndigheten eller huvudmannen ha möjlighet att motsätta sig fortsatt
tjänstgöring under perioden, då avgång från tjänsten påkallas av organisatoriska
och liknande förhållanden.

De reguljära pensioneringsperioderna skall enligt förslaget vara tre till
antalet och i princip omfatta

pensionerings period I tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år,

pensionerings period II tiden från uppnådda 63 år till uppnådda 65 år och

pensioneringsperiod III tiden från uppnådda 65 år till uppnådda 66 år.

För de särskilda fall, då det anses erforderligt, att pensioneringsperioden
har annan omfattning i tiden än någon av de reguljära perioderna, skall
finnas en särskild pensionerings period IV, omfattande den tid, som för varje
fall bestämmes.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition nr i59

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lange, fråga om avgångsåldern för
befattningshavare underkastade SPA-reglementet m. m. samt anför därvid
följande.

I. Inledning

De enligt SP A-reglementet den 29 december 1949 (nr 726) för närvarande
gällande bestämmelserna angående pensionsåldrar och avgångsskyldighet
ansluter sig nära till de motsvarande bestämmelser, som vid SP A-reglementets
tillkomst gällde för statstjänstemän enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.

I fråga om den principiella utformningen av reglerna om pensionsåldrar
och om skyldighet att avgå ur tjänst anförde 1944 års pensionsutredning i
sitt betänkande med förslag angående pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare (SOU 1948:47), vilket förslag
ligger till grund för SP A-reglementet, bl. a. följande (s. 165 o. f.).

I de för pensionsutredningen meddelade statsrådsdirektiven har en närmare
anpassning av förutsättningarna för avgångsskyldighet efter de för
statstjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna angivits vara önskvärd.
Utredningen har funnit en sådan anpassning kunna ske och vill förorda,
att de i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente meddelade allmänna
bestämmelserna om pensionsåldrar och avgångsskyldighet göras i princip
tillämpliga även å de befattningshavare som skola vara anslutna till statens
pensionsanstalt.

Enligt 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt äro för några befattningar
pensionsåldrarna andra än de som gälla för liknande befattningar,
å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet eller liknande tjänstepensionsbestämmelser
äro tillämpliga. Pensionsutredningen förordar i enlighet
med sin principiella inställning även här en närmare anpassning efter vad
som gäller för sistnämnda befattningar. 1947 års riksdag har emellertid anhållit
om utredning rörande ett av 1946 års riksdags revisorer behandlat
spörsmål angående utnyttjande av äldre arbetskraft inom statsförvalt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

ningen. Då detta spörsmål även omfattar fråga om höjning av pensionsåldrarna
för vissa personalgrupper, vilken fråga numera är föremål för särskild
utredning, anser pensionsutredningen, att, där en anpassning av pensionsåldern
efter allmänna tjänstepensionsreglementets bestämmelser skulle medföra
att pensionsåldern skulle sänkas, denna tills vidare i allmänhet lämnas
oförändrad. Eljest synas avvikelser från den enligt allmänna tjänstepensionsreglementet
för jämförlig befattning fastställda pensionsåldern endast
böra ske, där särskilda skäl härför föreligga.

I prop. 1949:200 med förslag rörande pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare, m. m. förklarade sig
föredragande departementschefen (s. 183) kunna i huvudsak biträda utredningens
förslag om pensionsålder för olika befattningar. Departementschefen
ville emellertid framhålla, att det syntes lämpligt att 1948 års pensionsålderskommitté
företog en granskning av pensionsåldrarna för icke-statliga
befattningshavare med anslutning till statens pensionsanstalt.

Genom förordningen den 1 juni 1951 (nr 335) om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän, m. m. har — i huvudsaklig
överensstämmelse med förslag, som av 1948 års pensionsålderskommitté
framlagts i betänkande den 29 december 1950 (stencilerat) — fr. o. mden
20 juni 1951 för de civila statstjänstemännen de tidigare gällande pensionsåldrarna
ersatts av ett system med pensioneringsperioder. Motsvarande
reglering har skett i 1947 års tjänstepensionsreglementen för de högre kommunala
skolorna, för folkskolan och för arbetare samt i 1951 års tjänstepensionsreglemente
för präster. Även bestämmelserna om s. k. summariska
arbetarpensioner kan sägas innefatta ett periodsystem.

I prop. 1951: 184 angående ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för civila anställningshavare i statens tjänst m. in., vilken proposition ligger
till grund för nyss nämnda förordning, uttalade föredragande departementschefen
(s. 57) bl. a. följande.

Statens pensionsanstalt har föreslagit, att systemet med pensioneringsperioder
skall införas för övningslärarna vid de kommunala skolorna samtidigt
som det genomföres för de i kommitténs betänkande upptagna personalkategorierna.
I princip delar jag denna uppfattning. Emellertid torde vad
pensionsanstalten anfört i fråga om dessa lärargrupper vara tillämpligt även
å vissa övriga SPA-reglementet underkastade kategorier. Jag finner det med
hänsyn härtill mest ändamålsenligt, att 1948 års pensionsålderskommitté
upptager till övervägande frågan om tillämpningen av systemet med pensioneringsperioder
även inom denna del av pensionsväsendet och att i avvaktan''
härpå de nuvarande bestämmelserna bibehållas.

Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget att jämväl överväga
frågan om tillämpningen av systemet med pensioneringsperioder i fråga om
personal underkastad SPA-reglementet har 1948 års pensionsålderskommitté''
den 26 maj 1954 avgivit betänkande med utredning och förslag rörande
avgångsåldrar m. m. för icke-statliga befattningshavare med anslutning till
statens pensionsanstalt (stencilerat).

1 Överdirektören G. A. O. N. liouveng, tillika ordförande, kanslirådet S. J. G. Ericsson
(t. o. m. den 7 mai 1954). översten K. J. A. Silfverbcrg och ledamoten av riksdagens andra
kammare S. P. Svensson. Vid kommitténs behandling av frågorna rörande SPA-rcglementfct
har byrådirektören i statens pensionsanstalt N. P. E. Isoz såsom expert biträtt kommittén.

Kungl. Maj.ts proposition nr löt)

Över kommitténs betänkande har utlåtanden avgivits av försvarets civilförvaltning
(såvitt angår personal vid skytteförbundens överstyrelse och
centralförbundet för befälsutbildning), socialstyrelsen, statskontoret, vetenskapsakademien
(såvitt angår personal vid dess forskningsinstitut för experimentell
fysik), riksantikvarieämbetet (såvitt angår vissa landsantikvarier),
styrelsen för musikaliska akademien (såvitt angår personal vid kungl.
teatern och de statsunderstödda orkestrarna), universitetskanslern (efter
hörande av styrelsen för Stockholms högskola), skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, styrelsen för Göteborgs diakonissällskap, styrelsen
för stiftelsen diakonissanstalten Samariterhemmet i Uppsala, styrelsen
för svenska diakonsällskapet, styrelsen för stiftelsen Vårsta diakonissanstalt,
styrelsen för Stockholms stadsmission, domkapitlet i Uppsala (såvitt
angår kyrkomusiker), teaterrådet, styrelsen för kungl. dramatiska
teatern, styrelsen för kungl. teatern, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,
styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök (såvitt
angår personal hos Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt),
veterinärstyr elsen (såvitt angår besiktningsveterinärer vid
kontrollslakterier), hushållningssällskapens förbund, domänstyrelsen (såvitt
angår personal hos svenska jägareförbundet), kommerskollegium (såvitt
angår personal vid sjömanshusen), styrelsen för statens hantverksinstitut,
medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen (såvitt angår personal hos
Sveriges civilförsvarsförbund), statens pensionsantalt, 1951 års pensionsutredning,
styrelsen för svenska landskommunernas förbund, styrelsen för
svenska landstingsförbundet, styrelsen för svenska stadsförbundet samt Statstjänarkartellen,
Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens
centralorganisation.

Statens pensionsanstalt har sedermera inkommit med en promemoria, innehållande
synpunkter på vissa detaljer i pensionsålderskommitténs förslag.

II. SPA-reglementets tillämpningsområde m. m.

Den pensionering, som sker eller kan komma till stånd enligt SP A-reglementet,
är begränsad till att i huvudsak avse befattningshavare inom undervisningsväsendet,
hälso- och sjukvården, socialvården, polisväsendet, jordbruket
med binäringar, kyrkoväsendet, sjömanshusen samt viss teater- och
orkesterverksamhet.

Följande exempel på de inom de nu angivna huvudområdena ifrågakommande
särskilda grupperna av befattningshavare må tjäna till närmare belysning
av pensioneringens omfattning.

Inom undervisningsväsendet äger reglementet tillämpning å övningslärare
vid folkskolor och högre kommunala skolor, lärare vid den statsunderstödda
yrkesundervisningen (centrala verkstadsskolor, yrkesskolor, handelsgymnasier
m. fl.), lärare vid folkhögskolor, lärare vid den lägre lantbruksundervisningen
(lantbruksskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor
m. fl.), lärare vid privatläroverk samt lärare och andra befattningshavare

Kungl. Mcij.ts proposition nr 159

vid •socialinstituten och vissa enskilda högskolor (Stockholms högskola och
handelshögskolan i Göteborg).

Inom hälso- och sjukvården kan särskilt nämnas sjuksköterskor, barnmorskor
och överläkare vid den av landsting och städer utanför landsting
bedrivna sjukhusvården samt befattningshavare i allmänhet vid vanföreanstalter,
kustsanatorier m. fl. Bland större grupper märkes bär vidare den
öppna vårdens distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor samt den inom
folktandvården sysselsatta läkar- och sköterskepersonalen.

Socialvårdens huvudgrupper utgöres av föreståndarinnor vid ålderdomshem
och barnhem, befattningshavare i allmänhet vid erkända alkoholistanstalter
samt hemvårdarinnor.

Inom polisväsendet omfattar pensioneringen i huvudsak de å den egentliga
landsbygden sysselsatta polismännen.

Beträffande övriga verksamhetsområden kan här slutligen nämnas befattningshavare
vid vissa jordbruket närstående organ såsom Sveriges utsädesförening
och Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg,
besiktningsveterinärer vid kontrollslakterier, vissa befattningshavare vid
centrala kyrkliga organ för diakoniverksamhet, sjömansvård och missionsverksamhet
ävensom vissa kyrkomusiker (organister och biträdande kyrkomusiker).

Gemensamt för den övervägande delen av de i pensioneringen ingående
befattningshavargrupperna är, att kostnaderna för vederbörande verksamhet
helt eller i huvudsak finansieras med statsunderstöd eller eljest med
skattemedel.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att vissa befattningshavar-*
grupper är inordnade under statens allmänna avlöningsreglemente (i huvudsak
befattningshavare vid Stockholms högskola samt ämneslärare och
rektorer vid privatläroverken) eller andra statliga avlöningsreglementen
(avlöningsreglementet för övningslärare, avlöningsreglementet för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. m., avlöningsreglementet
för kyrkomusiker samt polislönereglementet).

De viktigaste kategorierna av huvudmän är landsting och kommuner (i
huvudsak inom undervisningsväsendet, hälso- och sjukvården, socialvården
och polisväsendet). Vidare finnes såsom huvudmän stiftelser ävensom offentligrättsliga
institutioner samt föreningar, såväl ideella som ekonomiska
(främst inom undervisningsväsendet samt jordbruk med binäringar). I vissa
fall är aktiebolag huvudmän (t. ex. i fråga om de kungl. teatrarna samt
vissa privatläroverk).

III. SPA-pensioneringens finansiering

I ekonomiskt avseende innebär SPA-pensioneringen, att staten — under
förutsättning av stabil löne- och pensionsnivå — svarar för i stort sett hab
va kostnaderna. Pensionens storlek i det särskilda fallet är beroende av
bland annat pensionsunderlag och antalet för pension beräkneliga tjänstår.
Angivna resultat åstadkommes genom avvägningen för de skilda pensionsklasserna
av de fortlöpande avgifter och engångsavgifter, som vederbörande

Kungl. Maj. ts proposition nr 159

huvudman erlägger för varje beräkneligt tjänstår. I fråga om den med engångsavgift
belagda tillgodoräkningen av tjänstår är härvid att märka, att
dén i princip är beroende av huvudmannens frivilliga åtagande att erlägga
densamma. På grund härav blir statens bidragsgivning med avseende å den
pensionskostnad, som kan hänföras till engångsavgiftsbelagd tjänstetid, så
till vida villkorlig, att den beror av viss prestation från huvudmannen.

Den fortlöpande avgiften består av grundavgift och, i förekommande fall,
rörlig tilläggsavgift. Fortlöpande avgift skall erläggas för tiden från och
med den dag, då befattningshavaren blivit underkastad SPA-reglementet,
intill hans avgång från befattningen, dock med undantag för tiden för viss
tjänstledighet in. in.

Grundavgiftens årsbelopp motsvarar som regel det avgiftsunderlag, som i
reglementet finnes angivet för var och en av de pensionsklasser, till vilka de
olika befattningarna skall vara hänförda.

Den rörliga tilläggsavgiften beräknas på grundavgiften efter samma grunder,
som gäller för beräkning av rörligt tillägg på tjänstepensions grundbelopp
före 67 års ålder.

Till grund för de sålunda gällande bestämmelserna om storleken av de
fortlöpande pensionsavgifterna ligger tanken, att staten bör bidraga till pensioneringen
av befattningshavare, underkastade SPA-reglementet, enligt ungefär
samma grunder som då det gäller statens egna tjänstemän. För statstjänstemännen
tillämpas numera det s. k. nettolönesystemet. Enligt detta
utgår de fastställda lönerna utan avdrag för pensionsavgifter.

I anslutning till nyssnämnda grundtanke om överensstämmelse mellan
ståtens bidrag till pensioneringen av sina egna tjänstemän och till pensioneringen
av befattningshavare, tillhörande SPA-reglementet, har de i detta
reglemente för de olika pensionsklasserna stadgade avgiftsunderlagen beräknats
såsom skillnaden mellan vederbörande brutto- och nettolöner. Den
använda bruttolöneplanen — vilken ursprungligen framlagts av 1946 års
pensionssakkunniga — har framkommit när till nettolönerna lagts pensionsavgifter,
som beräknats med hänsyn till vad på den allmänna arbetsmarknaden
ansetts brukligt i fråga om pensionsavgifter enligt avtal mellan
arbetsgivare och anställda.

Vad åter angår engångsavgiften, sammanhänger denna med att SPA-reglementet
ger möjlighet till tillgodoräkning såsom tjänstår icke endast av
tid, då en befattningshavare haft pensionsrätt enligt reglementet eller som
tillgodoräknats honom enligt andra av Kungl. Maj :t utfärdade tjänstepensionsbestämmelser.
I den mån tid, som tillgodoräknats enligt nyssnämnda
bestämmelser, tillsammans med för befattningshavaren återstående tid till
pensionsåldern understiger den tid, som erfordras för hel ålderspension, kan
sålunda statens pensionsanstalt medge, att tillgodoräkning får äga rum av
sådan tid före inordnandet under reglementet, varunder befattningshavaren
haft anställning inom verksamhetsområde, som numera omfattas av SPAreglementet.
Härför förutsättes i princip, att huvudmannen med avseende å

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

den sålunda tillgodoräkningsbara tiden inbetalar en engångsavgift, vilken
beräknas i stort sett täcka halva värdet av den pensionsökning, som uppkommer
genom tillgodoräkningen.

I motsats till vad som är fallet enligt t. ex. pensionsreglementet för statstjänstemän
är enligt SPA-reglementet ett tjänstar icke nagon konstant storhet,
utan det gäller endast för pension, beräknad med utgångspunkt från
ett visst högsta pensionsunderlag. Om för en befattningshavare under ett
givet år gäller ett pensionsunderlag av 5 000 kronor, intjänar han — om
inga på beräkningen inverkande ledigheter förekommer — ett tjänstår
för 5 000 kronors pension. Om därefter pensionsunderlaget höjes till 6 000
kronor, gäller det redan intjänta tjänståret inte såsom helt tjänstår för
6 000 kronors pension utan endast som 5/6 tjänstår. Detta sammanhänger
med att den fortlöpande avgift, som inbetalts för det år, då pensionsunderlaget
var 5 000 kronor, utgör i princip 5/6 av avgiften för ett tjänstår med
6 000 kronors underlag. För att inte statens bidrag till täckande av pensionskostnaderna
skall bli relativt sett större på grund av höjningen av pensionsunderlaget
måste den angivna tjänstårsreduktionen vidtagas. Reduktionen
kan emellertid undvikas genom att huvudmannen inbetalar en engångsavgift,
vilken — liksom i nyss angivna fall av retroaktiv tillgodoräkning —
skall i stort sett motsvara hälften av förhöjningen av pensionsrätter värde.

I enlighet härmed föreskrives i SPA-reglementet, att engångsavgiften skall
bestämmas så, att den motsvarar sammanlagda beloppet av de fortlöpande
avgifter, som enligt för befattningshavaren gällande avgiftsunderlag beräknas
för den tid den särskilda tillgodoräkningen av tjänstår avser. Engångsavgiften
skall dock motsvara minst hälften av de genom tillgodoräkningen
uppkommande pensionsökningarnas sammanlagda värde.

I fråga om den retroaktiva tjänstårstillgodoräkningen och den uppräkning
av på grund av pensionsklasshöjning reducerad tid, som må medges
av pensionsanstalten, har bl. a. i samband med ikraftträdandet av SPAreglementet
den 1 januari 1950 och vid senare tillfällen, då nya personalgrupper
inordnats i SP A-systemet, genom övergångsbestämmelser gjorts avsteg
från principen att det statliga bidraget skall bero av att huvudmannen
inbetalar avgift för ifrågavarande förhöjning av pensionsrättens värde.

IV. SP A-reglementets pensionsålderssystem m. m.

I fråga om pensionsåldern finnes i SPA-reglementet för vissa av de reglementet
underkastade befattningarna direkt angiven den pensionsålder, som
skall gälla för den särskilda befattningen. För åtskilliga befattningar är emellertid
pensionsåldern icke angiven i själva reglementet. Detta innehåller därutinnan
endast den bestämmelsen, att pensionsåldern skall utgöra för befattning,
hänförd till någon av pensionsklasserna 1: 1—1: 19 (pensionsklasserna
1: 4—1: 19 motsvarar de statliga lönegraderna Ca, Ce 1—16) 60 år och
för annan befattning 65 år; dock äger statens pensionsanstalt bestämma,

Kungl. Maj:ts proposition nr i59

att pensionsåldern skall utgöra 63 eller 65, resp. 60 eller 63 år, där så med
hänsyn till pensionsåldern för jämförlig statlig befattning finnes påkallat.

Befattningshavare, som till följd av olycksfall i tjänsten eller lyte eller
eljest på grund av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin befattning, är — om flyttning till annan
befattning icke anses böra ifrågakomma — skyldig att avgå mot åtnjutande
av invalid- resp. sjukpension. Befinnes befattningshavare, som icke
kan uppsägas från sin befattning, i annat fall än nyss sagts urståndsatt att
på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, må entledigande
tillika äga rum, därest högst fem år återstår till pensionsålderns inträde.
Likaså må sådan befattningshavare entledigas, om han genom lagakraftägande
dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat följa,
men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar. I fråga om
befattningshavare, vilkens entledigande ankommer på annan än Kungl.
Maj:t, må nyssnämnda entledigande ej äga rum, med mindre medgivande
därtill lämnas av Kungl. Maj :t eller enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande av
annan myndighet eller vederbörande huvudman.

Enligt de för närvarande gällande bestämmelserna angående kvarstående
i tjänst efter pensionsålderns inträde må den myndighet eller huvudman,
som äger meddela avsked eller entledigande från befattningen, då synnerliga
skäl därtill är, medge anstånd med avgång efter pensionsålderns inträde,
så länge befattningshavaren är fullt tjänstduglig, dock icke längre
tid än sammanlagt tre år. Sistnämnda tid överensstämmer med den maximitid
för anstånd som gällde för samtliga statstjänstemän före införandet av
systemet med pensioneringsperioder.

Befattningshavare, som trots bestående förmåga att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina åligganden i förtid frivilligt avgår ur tjänst, förlorar normalt
sin rätt till pension men blir berättigad att vid 65 års ålder eller vid
dessförinnan inträffad varaktig arbetsoförmåga tillträda s. k. tjänstelivränta.
Därest vid avgången högst fem år återstår till pensionsålderns inträde,
kan dock Kungl. Maj :t medge befattningshavaren rätt att komma i
åtnjutande av en efter vissa grunder bestämd förtidspension under förutsättning
att avgången finnes icke vara stridande mot det allmännas intressen.
Såsom villkor för dylik förtidspensionering gäller i princip, att befattningshavaren
skall inneha minst det antal tjänstår, som erfordras för hel
pension, eller att han skulle ha kunnat inneha sagda antal tjänstår, om han
ägt tillgodoräkna all sådan tid, för vilken huvudmannen kan erlägga engångsavgift.

V. Det för civila statstjänstemän m. fl. gällande systemet med
pensioneringsperioder

Som nämnts i det föregående har jämlikt förordningen 1951: 335 beträffande
de civila statstjänstemännen fr. o. m. den 20 juni 1951 de fixa pensionsåldrarna
ersatts med ett system med pensioneringsperioder. I fråga om
huvudprinciperna för detta system torde här få framhållas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

Det införda systemet med pensioneringsperioder innebär, att en befattningshavare
i huvudsak efter eget gottfinnande själv kan bestämma tidpunkten
för sin avgång ur tjänst inom den tidrymd, som omfattas av pensioneringsperioden.
Han har sålunda en ovillkorlig rätt att avgå vid pensioneringsperiodens
nedre gräns, om han så önskar. Hans befogenhet att bestämma
tidpunkten för avgången är emellertid begränsad i så måtto, att
myndigheten äger rätt att besluta om hans avgång, om han befunnits icke
kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden eller hans
bibehållande i tjänst på grund av arbetsuppgifternas särskilda art anses innebära
risk för hans eller andras säkerhet eller hälsa. Rätt att förhindra
fortsatt tjänstgöring under perioden föreligger även, därest tjänstemannens
avgång finnes önskvärd i samband med genomförande av omorganisation,
berörande hans tjänsteställe, eller rationalisering av arbetsförhållandena
därstädes.

I fråga om tjänstår sberäkning innebär det införda periodsystemet, att tid
för kvarstående inom perioden får tillgodoräknas som tjänstår, däremot icke
tid för eventuellt anstånd med avgång efter pensioneringsperiodens utgång.
För familje- och sjukpension skall i princip tjänstår räknas fram till periodens
övre gräns, oavsett när pensionsfallet inträffar.

Pensioneringsperioderna är till antalet fyra och omfattar i princip
pensioneringsperiod 1 tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år,
pensionerings period II tiden från uppnådda 63 år till uppnådda 65 år,
pensioneringsperiod III tiden från uppnådda 65 år till uppnådda 66 år
samt

pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall bestämmes.
Enligt kungörelsen 1951:336 med särskilda föreskrifter i fråga om tilllämpningen
av nyssnämnda förordning skall för befattningar i lönegrad Ca
eller Ce 1—16 gälla pensioneringsperiod I samt för befattningar i lönegrad
Ca eller Ce 17—37 och Co 1—25 pensioneringsperiod III. I avbidan å en avsedd
— dock ännu ej verkställd — genomgång av olika tjänster för utrönande
av i vilka fall avvikelse från nu angivna huvudregel är påkallad, har i
kungörelsen föreskrivits att, om särskild pensionsålder finnes föreskriven
för viss befattning, för sådan befattning skall gälla den pensioneringsperiod,
vars nedre gräns motsvarar den särskilda pensionsåldern. För de befattningar,
beträffande vilka tidigare gällt en särskild pensionsålder av 55 eller 57
år, skall gälla särskild pensioneringsperiod (IV), omfattande levnadsåldern
55 till 58 år resp. 57 till 60 år.

Beträffande kvarstående i tjänst efter pensioneringsperiodens utgång gäller
att, därest det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt att tjänsteman efter
uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens övre gräns
tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter, som ålegat honom i hans
senast innehavda befattning, Kungl. Maj :t må kunna medge honom att kvarstå
i tjänst under ytterligare högst två år, dock allenast så länge han är
fullt tjänstduglig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

Förutom för civila statstjänstemän har — som antytts i det föregående —
även för vissa andra grupper av anställningshavare tiden för avgång ur
tjänst fastställts i form av pensioneringsperiod.

Sålunda gäller periodsystemet för befattningshavare underkastade 1947
års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna (ordinarie
och extra ordinarie lärare med undantag av övningslärare vid kommunala
flickskolor, kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor
och högre folkskolor).

Vidare tillämpas systemet med pensioneringsperioder beträffande befattningshavare,
å vilka 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan är
gällande. Detta reglemente äger i första hand tillämpning å befattningshavare
(lärare), som är underkastade avlöningsreglementet för folkskolan och
innehar anställning i lönegrad med beteckningen Ca, Cb eller Ce. Genom särskilda
författningar har tjänstepensionsreglementet för folkskolan förklarats
skola äga tillämpning även å vissa andra befattningshavare än de nyss
nämnda, nämligen å vissa ordinarie och extra ordinarie befattningshavare
vid sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna, skogsvårdsstyrelserna och
hushållningssällskapen samt å vissa kantorer.

Jämväl 1951 års tjänstepensionsreglemente för präster är byggt på periodsystemet.

De enligt nämnda pensionsreglementen gällande avgångsbestäminelserna
är utformade i principiell överensstämmelse med de motsvarande bestämmelser,
som enligt förenämnda förordning 1951: 335 tillämpas å civila statstjänstemän.

Slutligen gäller enligt 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare för
samtliga reglementet underkastade arbetare en pensioneringsperiod omfattande
tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år. Även för personal, beträffande
vilken kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst (de s. k.
summariska arbetarpensionsbestämmelserna) äger tillämpning, kan sägas i
princip gälla nyssnämnda pensioneringsperiod.

VI. 1948 års pensionsålderskommittés förslag och yttrandena däröver

1948 års pensionsåldersko in mitté föreslår, att även för
SPA-reglementets personal införes ett system med pensioneringsperioder
och att detta system utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
för de civila statstjänstemännen.

Den till kommittén hänskjutna frågan om tillämpning av systemet med
pensioneringsperioder även för befattningshavare, underkastade SPA-reglementet,
har av kommittén övervägts med särskilt beaktande av dels huruvida
med hänsyn till arten av befattningshavarnas arbetsuppgifter o. d. ett
sådant system kan anses ändamålsenligt, dels huruvida ur praktiska och
tekniska synpunkter detta system lämpligen låter sig tillämpa inom SPAreglementets
giltighetsområde.

Vid en för frågans bedömande ur först angivna synpunkter företagen ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

noingång av de befattningar, för vilka SPA-reglementet är gällande, har
kommittén funnit så väsentliga beröringspunkter föreligga med statliga civila
befattningar, för vilka pensioneringsperiodsystemet genomförts, att det
för kommittén framstår såsom naturligt, att den tidigare existerande och
såsom önskvärd betraktade överensstämmelsen i avgångsföreskrifter för
statliga befattningshavare och befattningshavare, underkastade SPA-reglementet,
återställes genom att periodsystemet införes även för sistnämnda
befattningshavare.

Vid spörsmålets bedömande ur praktiska och tekniska synpunkter har
kommittén funnit, att i avseende å pensioneringen enligt SPA-reglementet
en del speciella förhållanden är för handen, som saknar motsvarighet eller
i allt fall icke äger samma betydelse i fråga om de statliga civila tjänstemännen
och som måste särskilt beaktas vid ifrågavarande överväganden.

En sådan speciell omständighet har samband med huvudmannaskapet för
de SPA-reglementet underkastade befattningshavarna. Huvudmännen för
de statliga befattningshavarna utgöres regelmässigt av centrala förvaltningsmyndigheter,
som var och en är chefsmyndighet för ett i många fall avsevärt
antal befattningshavare samt utrustad med administrativt skolad personal
med betydande praktisk erfarenhet. Huvudmännen för befattningar under
SPA-reglementet åter är i stor utsträckning fackmän inom en begränsad
verksamhetsgren med ringa egen erfarenhet i administrativa angelägenheter
och icke sällan utan tillgång till biträde av personal med administrativ utbildning.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser kommittén risk
kunna föreligga, att de med införande av systemet med pensioneringsperioder
förenade, stundom tekniskt icke alltid lättbemästrade övervägandena i fråga
om avgångsförhållandena under pensioneringsperiod icke blir grundade på
erforderlig kännedom om innebörden av meddelade bestämmelser. Med hänsyn
härtill och till det stora antalet huvudmän av skiftande slag, varom är
fråga, kan enligt kommittén befaras bristande enhetlighet vid tillämpningen
av bestämmelserna.

Kommittén har emellertid funnit dessa omständigheter icke utgöra tillräckliga
skäl för bibehållande av fixa pensionsåldrar för befattningar, som
avses i SPA-reglementet. Huvudsynpunkten för kommittén har därvid varit,
att för de grupper av huvudmän, som representerar det alldeles övervägande
antalet befattningshavare, de organisatoriska förhållandena är sådana, att
anledning saknas alt räkna med olägenheter av antydda slag. I övriga fall
torde den brist i kompetensen att bedöma ifrågavarande spörsmål på ett
sätt, som överensstämmer med bestämmelsernas innebörd, kunna i erforderlig
grad ersättas av samråd med statens pensionsanstalt. I anknytning
härtill må anmärkas, att kommittén övervägt förslag att — i syfte att därigenom
skulle befordras största möjliga enhetlighet vid tillämpningen av
bestämmelserna om pensioneringsperioder — å central statlig förvaltningsmyndighet
överflytta avgörandet av eljest på de skilda huvudmännens prövning
ankommande spörsmål av här avsett slag. Kommittén har dock ansett
att vad som skulle vinnas genom en dylik anordning icke uppväger vad som

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

i det stora flertalet fall skulle gå förlorat genom att den egentlige huvudmannen,
som dock självfallet äger den bästa inblicken i föreliggande förhållanden,
icke skulle bli den direkt beslutande instansen.

En annan omständighet att beakta i samband med ett eventuellt införande
av pensioneringsperioder för ifrågavarande befattningshavare utgör anställningsförhållandena
för dessa. I fråga om civila statliga befattningshavare
föreligger pensionsrätt regelmässigt allenast för ordinarie och extra ordinarie
anställningshavare. Bestämmelserna rörande pensioneringsperioder anknyter
i första hand till de ordinarie tjänstemännen men har gjorts analogt
tillämpliga på den extra ordinarie personalen. Inom SPA-reglementets tilllämpningsområde
förekommer — bortsett från vissa befattningshavare, vilka
är underkastade avlöningsbestämmelser motsvarande de för statliga befattningshavare
gällande eller vilka skall utnämnas av Kungl. Maj :t eller av
statlig myndighet — icke några befattningshavare, vilkas anställningsform
helt motsvarar de ordinarie statstjänstemännens. Den vanligaste anställningsformen
torde vara anställning tills vidare med viss uppsägningstid.
Rätten till pension har i princip ansetts böra vara avhängig av att anställningen
har minst samma fasthet som extra ordinarie statsanställning. Dylik
för pensionsrätt enligt SPA-reglementet erforderlig fasthet i anställningen
lärer i själva verket ofta kunna vinnas tidigare än extra ordinarie statsanställning.
Pensionsrätt enligt SPA-reglementet kan emellertid i vissa fall
vinnas även av kontraktsanställd personal, som genom kontrakt bundits
lör relativt kort tid. Kommittén syftar härvid på bland andra de kungl.
teatrarnas — i stor utsträckning enligt kollektivavtal anställda — artistpersonal.
Då emellertid periodsystemet ansetts kunna införas icke blott
för alla statliga civila tjänstemän, som äger rätt till pension, utan även
för arbetare i statens tjänst, på vilka 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare är tillämpligt, anser sig kommittén kunna förorda, att systemet
kommer till tillämpning för samtlig SPA-ansluten personal. En ytterligare
omständighet, som talar för att så bör kunna ske, finner kommittén ligga
däri, att anställningsförhållandena för sistnämnda personal icke ansetts utgöra
hinder för tillämpning på densamma av i SPA-reglementet innefattade
pensioneringsgrunder, vilka i fråga om avgångsskyldighet samt jämväl i
övrigt i de delar desamma har samband med nu berörda problem, i väsentliga
delar sammanfaller med de statliga pensionsreglementenas bestämmelser.
Att så kunnat ske torde ha sin grund i att den SPA-anslutna personalen
— trots den formellt sett lösligare anställningsformen — ansetts i realiteten
åtnjuta sådan stabilitet i anställningsförhållandena, som erfordras för afl
SPA-reglementets pensioneringsgrunder skall kunna tillämpas på dem på
avsett sätt. I detta sammanhang må även påpekas, att systemet med pensioneringsperioder
redan införts för åtskilliga 1947 års pensionsreglementen
för folkskolan underkastade befattningshavare, som i avseende å anställningsförhållandena
är jämförbara med sådan personal, varom nu är fråga.

En ytterligare omständighet, som kommittén i förevarande sammanhang
beaktat, utgöres av den huvudmännen åvilande bidragsskyldigheten till SPA -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

pensioneringen. Kommittén har utgått från att — i likhet med vad för närvarande
gäller i fråga om tid, varunder en befattningshavare kvarstår i
tjänst efter uppnåendet av i SPA-reglementet angiven fix pensionsålder —
de fortlöpande pensionsavgifterna skall gäldas även under pensioneringsperioden.
Beträffande engångsavgifterna uppkommer vid ett införande av
pensioneringsperioder vissa särskilda spörsmål, för vilka redogörelse lämnas
i det följande. Kommittén har emellertid icke funnit sistnämnda spörsmål
vara av beskaffenhet att innefatta hinder mot periodsystemets tillämpning
å den SPA-anslutna personalen.

Med stöd av vad pensionsålderskommittén sålunda anfört förordar kommittén,
att även för SP A-reglementets personal införes ett system med pensioneringsperioder.

Vad sedan gäller den närmare utformningen av periodsystemet har det
synts kommittén naturligt, att även i detta hänseende överensstämmelse
åvägabringas mellan bestämmelserna för de civila statstjänstemännen och
för de SPA-reglementet underkastade befattningshavarna. Sålunda bör enligt
kommittén å ena sidan befattningshavaren ha en ovillkorlig rätt att avgå vid
pensioneringsperiodens inträde eller vid tidpunkt under perioden. Å andra
sidan bör vederbörande myndighet eller huvudman ha möjlighet att motsätta
sig fortsatt tjänstgöring under perioden, då bl. a. bristande förmåga hos
vederbörande att fullgöra sina tjänsteåligganden föreligger eller hans avgång
från tjänsten betingas av organisatoriska och liknande förhållanden.

Vad vidare gäller tjänstår sberäkning för pension bör enligt kommittén
såsom tjänstår få tillgodoräknas all tjänstgöring, som fullgöres under pensioneringsperioden
fram till dennas övre gräns. Däremot bör tjänstårsberäkningen
icke få omfatta tid för eventuellt anstånd med avsked efter periodens
utgång.

Enligt kommittén kan ett genomförande av systemet med pensioneringsperioder
förväntas komma att minska behovet av anstånd med avgång ur
tjänst. Kommittén anser att i fortsättningen dylikt anstånd bör ifrågakomma
endast i sådana fall där anståndet helt motiveras av tjänstesynpunkter.
Anstånd bör då enligt kommittén beviljas av den huvudman eller
myndighet, som äger meddela entledigande från befattningen, och torde
i likhet med vad som gäller för de civila statstjänstemännen icke böra
ifrågakomma för längre sammanlagd tid än två år.

Även när det gäller pensioneringsperiodernas antal och omfattning i tiden
anser kommittén, att full överensstämmelse bör råda med motsvarande
statliga bestämmelser. Pensioneringsperioderna bör således vara till antalet
fyra (I—IV) och omfatta

pensioneringsperiod I tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
en befattningshavare uppnår 60 års ålder, till utgången av den månad,
under vilken han uppnår 63 års ålder,

pensioneringsperiod 11 tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
en befattningshavare uppnår 63 års ålder, till utgången av den månad,
under vilken han uppnår 65 års ålder,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

pensionerings period III tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
en befattningshavare uppnår 65 års ålder, till utgången av den månad,
under vilken han uppnår 66 års ålder, samt

pensionerings period IV den tid, som i varje särskilt fall bestämmes.

I fråga om avgångsåldrarna för de SPA-reglementet underkastade särskilda
befattningarna gäller för närvarande — som nämnts i det föregående
— att för vissa befattningar finnes i reglementet angiven den pensionsålder,
som skall tillämpas för befattningen i fråga. För återstoden av
befattningarna fastställes pensionsåldern av statens pensionsanstalt med iakttagande
av vad i fråga om pensionsålder gäller för motsvarande statlig befattning.
Kommittén anser, att denna åtskillnad i fråga om befogenheter
att fastställa avgångsåldrar för de olika befattningarna bör bestå även i fortsättningen.
Vidare bör enligt kommittén — i överensstämmelse med vad som
gäller i fråga om civila statstjänstemän — Kungl. Maj :t äga rätt att fastställa
pensioneringsperiod för befattning utan medverkan av riksdagen.

Kommitténs ståndpunkt i fråga om den pensioneringsperiod, som bör gälla
beträffande sådana befattningar, för vilka pensionsåldern för närvarande
finnes direkt angiven i SPA-reglementet, framgår av ett av kommittén utarbetat
förslag till kungörelse om ändring i SPA-reglementet, vilket torde
få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende. Beträffande
återstående befattningar, d. v. s. de befattningar, för vilka pensioneringsperioden
bör bestämmas av statens pensionsanstalt, har kommittén utarbetat
en vid betänkandet fogad förteckning, i vilken för varje där upptagen
befattning finnes föreslagen pensioneringsperiod. Med hänsyn till vad jag
i det följande föreslår torde det emellertid icke vara erforderligt att i förevarande
sammanhang gå närmare in på kommitténs förslag i fråga om de
pensioneringsperioder, som bör tillämpas i de enskilda fallen, liksom icke
heller på de olika yttrandena rörande dessa förslag.

Kommitténs förslag att även för SPA-personalens del ersätta de nuvarande
fixa pensionsåldrarna med ett system med pensioneringsperioder har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i det stora flertalet av remissyttrandena.
Förslaget har dock direkt avstyrkts av 1951 års pensionsutredning
och styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Statens pensionsanstalt
och styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört betänkligheter
mot att pensioneringsperiodsystemet nu införes på SPA-området. Även
statskontoret har uttalat tvekan om lämpligheten av att förslaget nu genomföres.

Av remissyttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.

Socialstyrelsen har uttalat, att styrelsen har goda erfarenheter av periodsystemet
med de möjligheter som detta erbjuder att anpassa tidpunkten fölen
tjänstemans avgång till de individuella förhållandena. Med hänsyn härtill
och då någon särskild olägenhet icke synes vara förknippad med systemets
tillämpning även på nu ifrågavarande befattningshavare tillstyrker styrelsen
förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

Skolöverstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Behovet av en anpassning av förutsättningarna för avgångsskyldigheten
efter de för statstjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna är särskilt
framträdande inom överstyrelsens verksamhetsområde. För flertalet här
ifrågavarande icke-statliga lärarkategorier har sålunda anställningsvillkoren
numera i princip konstruerats med utgångspunkt i de för de statliga
befattningshavarna inom motsvarande områden tillämpade grunderna. Privatläroverkens
ämneslärare har sålunda fr. o. in. den 1 juli 1951 inordnats
under Saar. Folkhögskolans ämneslärare, för vilka lönereglering genomförts
fr. o. m. den 1 oktober 1951, har visserligen med hänsyn till tjänstgöringens
speciella natur måst underkastas särskilda avlöningsbestämmelser, men i
de grundläggande principerna har därvid eftersträvats likformighet med
det statliga lönesystemet. Vad övningslärarna beträffar har dessa fr. o. in.
den 1 juli 1950, oavsett statlig eller icke-statlig anställning, inordnats under
ett och samma avlöningsreglemente. Även i övrigt föreligger numera i huvudsak
full överensstämmelse beträffande tjänstgöringsförhållanden och
arbetsuppgifter inellan här berörda icke-statliga lärargrupper och lärare inom
närmast motsvarande statliga skolformer. Konsekvensen bör då självfallet
bjuda, att en motsvarande anpassning kommer till stånd även när det
gäller villkoren för pensionsavgång och annan avgångsskyldighet. Principen
för en dylik likformighet torde för övrigt redan kunna anses vara accepterad,
då inom överstyrelsens område systemet med pensioneringsperioder
redan genomförts för betydande icke-statliga lärarkategorier. Sålunda gäller
sådana föreskrifter för folkskollärare och ämneslärare vid de högre
kommunala skolorna liksom för sinnesslölärare, vilka grupper är underkastade
särskilda pensionsreglementen. Ur den enskilde lärarens synpunkt
framstår det helt naturligt som svårförklarligt, varför för lärare inom en och
samma skolform skilda bestämmelser skall gälla för avgångsskyldigheten.
Även ur principiella synpunkter är en sådan anordning mindre tillfredsställande.
Även om för andra grupper med anslutning till SPA-reglementet
tvekan måhända kan råda beträffande lämpligheten av ett generellt genomförande
av systemet med pensioneringsperioder, finner överstyrelsen vad beträffar
förhållandena inom överstyrelsens område avgörande skäl tala för
att systemet med pensioneringsperioder med det snaraste genomföres för
berörda icke-statliga lärarkategorier. De skäl av i huvudsak teknisk natur,
vilka eventuellt kan anföras mot en sådan åtgärd, finner överstyrelsen icke
vara av sådan styrka, att de i detta sammanhang bör vinna beaktande.

Medicinalstyrelsen har erinrat om att styrelsen i sitt utlåtande över pensionsålderskommitténs
förslag rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst framhållit hl. a., att den medicinska forskningen rörande
ålderns inverkan på den mänskliga organismen kunnat påvisa, att
åldrandet i biologisk mening sker med större individuella variationer än
man tidigare vetat om. Ett för tidigt åldrande förekommer i en mängd fall
utan att företeelsen kan betraktas som sjuklig. A andra sidan har kunnat
fastslås, att ett större antal individer än man tidigare antagit, bevarar den
psykiska prestationsförmågan praktiskt taget oförminskad till hög ålder.
Medicinalstyrelsen fann ur angivna synpunkt vad kommittén anfört till
stöd för sitt förslag om fixerade pensionsåldrars ersättande med pensioneringsperioder
fulll riktigt. Vad sålunda anförts äger enligt styrelsen givetvis
giltighet även beträffande kommitténs nu föreliggande förslag till pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

sioneringsperioder, vilket alltså förordas av styrelsen framför en höjning
av de fasta pensionsåldersgränserna.

Statskontoret anser i likhet med pensionsålderskommittén en anpassning
av systemet med pensioneringsperioder till pensionsanstaltens verksamhetsområde
i och för sig naturlig, även om till denna är anslutna vissa speciella
med den statliga personalen knappast jämförbara grupper, beträffande vilka
med fog torde kunna ifrågasättas, om de låter sig inordna i ett system med
pensioneringsperioder. Ämbetsverket erinrar emellertid, att åt 1951 års pensionsutredning
uppdragits bl. a. att taga ställning till frågan om en avgränsning
av den statsunderstödda pensioneringen m. m., varvid det står
kommittén fritt att överväga anordnandet av en ieke-statsunderstödd pensioneringslinje
i statens pensionsanstalt. Ett införande av pensioneringsperioder
inom SPA-reglementets giltighetsområde måste under dessa förhållanden
få formen av ett provisorium. Med hänsyn härtill och då statskontoret förutsätter,
att sedan en längre tids erfarenhet vunnits beträffande systemets verkningar
inom den rent statliga sektorn, frågan i dess helhet kommer att omprövas,
är ämbetsverket tveksamt, om det framlagda förslaget nu bör genomföras.

Statens pensionsanstalt har uttalat, att allmän enighet torde råda om att
en höjning av den genomsnittliga åldern för avgång ur tjänst i nuvarande
läge på arbetsmarknaden är önskvärd och ur tjänstbarhetssynpunkt även
möjlig.

I syfte att få belyst den praktiska betydelse, som pensioneringsperiodsystemet
hittills haft för den genomsnittliga avgångsåldern, har pensionsanstalten
gjort viss undersökning rörande avgångsåldern för sådan personal inom
pensionsanstaltens verksamhetsområde, för vilken f. n. tillämpas pensioneringsperioder.
Rörande denna utredning och dess resultat har anstalten anfört
följande.

I angivet syfte har anstalten undersökt avgångsåldern för de statens arbetare,
som under åren 1948—54 hittills avgått med ålderspension från anstalten,
samt för de under samma tid med ålderspension avgångna folk- och
småskollärarna. Undersökningens resultat ger vid handen, att den genomsnittliga
avgångsåldern för arbetare icke förändrats efter det systemet med
pensioneringsperioder trätt i tillämpning, bortsett från mindre årliga ändringar
i den ena eller andra riktningen. Detsamma gäller i huvudsak även
småskollärarna och de kvinnliga folkskollärarna. Vad de manliga folkskollärarna
angår, har kurvan för genomsnittlig avgångsålder stigit kontinuerligt
från värdet 63,5 år 1948 till 63,9 år 1952, vilket senare värde gällde även
år 1953. För år 1954 slutligen gäller siffran 64,3 år. Beträffande folk- och
småskollärarna torde emellertid böra beaktas vissa särskilda omständigheter.
Sålunda bör utvecklingen i fråga om folkskollärarna icke bedömas
med året 1948 som utgångspunkt. På grund av att pensionsavgång vid lägre
ålder än 63 år tidigare övergångsvis varit möjlig torde nämligen antalet
folkskollärare i högre åldrar under detta och även närmast därpå följande
år ha varit jämförelsevis ringa. Vidare kunna de mellan åren 1949 och 1953
på detta område förda löneförhandlingarna i viss grad ha påverkat kvarståendefrekvensen
under de senaste åren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

Pensionsanstalten har ansett, att pensioneringen enligt SPA-reglementet
bör vara ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med pensioneringen av
statsanställda, så långt en dylik överensstämmelse är lämplig och tekniskt
möjlig. Från denna synpunkt har anstalten intet i och för sig att erinra mot
att, såsom kommittén föreslagit, systemet med pensioneringsperioder från
och med den 20 juni 1955 införes på SP A-reglementet, därest reformens genomförande
från denna tidpunkt skulle anses ändamålsenlig. Ej heller hyser
anstalten betänkligheter mot att införa detta system för personal med anställning
av mindre fast varaktighet än den som gäller för statens extra ordinarie
tjänstemän. De av kommittén uttalade farhågorna att vissa — särskilt
mindre — huvudmän skulle få svårt att administrativt bemästra tillämpningen
av systemet med pensioneringsperioder, torde icke vara utan fog men bör
enligt anstaltens mening icke tillmätas särskild betydelse.

Enligt pensionsanstalten får emellertid reformens lämplighet bedömas även
från andra utgångspunkter än den rent principiella uppfattningen, att bestämmelserna
rörande avgångsåldern för SP A-klientelet bör överensstämma
med motsvarande bestämmelser för den civila statsförvaltningens tjänstemän.

Anstalten erinrar härutinnan till en början om att 1951 års pensionsutredning
har i uppdrag att företaga en allmän översyn av grunderna för den
statligt ordnade pensioneringen. Vidare uttalar pensionsanstalten, att det
knappast finnes anledning tro, att kvarståendet i tjänst får större omfattning
beträffande de under SP A-reglementet lydande befattningshavarna än beträffande
statens arbetare samt folk- och småskollärarna.

Anstalten anför vidare, att syftet med pensioneringsperioderna kan komma
att motverkas av huvudmännen, då dessa har intresse att utbyta lönen
mot en från anstalten utgående pension vid en så tidig tidpunkt som möjligt
och i stället endast betala skillnaden mellan den gamla lönen och den utgående
pensionen.

Mot bakgrunden av de sålunda anförda förhållandena har pensionsanstalten
förklarat sig hysa starka betänkligheter mot att systemet med pensioneringsperioder
nu införes på SP A-reglementets tillämpningsområde. Anstalten
finner övervägande skäl tala för ett uppskov med reformens genomförande
i avvaktan på resultatet av den nyssnämnda pågående allmänna översynen
av grunderna för den statligt ordnade pensioneringen.

Vid ärendets behandling inom statens pensionsanstalt har avvikande mening
anmälts av byrådirektören N. P. E. Isoz, som ansett, att pensionsanstalten
bort finna övervägande skäl tala för ett införande i SPA-reglementet av
systemet med pensioneringsperioder, och till utveckling av sin mening anfört
huvudsakligen följande.

Med hänsyn til! förekomsten av personalgrupper, som äro företrädda såväl
inom de områden, där pensioneringen sker enligt SPA-reglementet, som
inom de områden, där pensioneringen sker enligt övriga statliga reglementen,
måste man räkna med viss övergång av befattningshavare från den ena
pensioneringen till den andra. Som exempel på sådana personalgrupper kun2
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

na särskilt nämnas övningslärare och sjuksköterskor. Även beträffande övriga
personalgrupper torde förekomsten av cirkulation icke vara utesluten.

Nu berörda förhållanden tala enligt min mening starkt för att SPA-reglementets
bestämmelser om avgångsåldrar snarast möjligt böra anpassas "till
de motsvarande bestämmelser, som — frånsett militären — gälla inom den
statliga tjänstepensioneringen i övrigt.

För min del kan jag icke finna, att de omständigheter, som anförts mot
införandet i SPA-reglementet av systemet med pensioneringsperioder, utgöra
bärande skäl för ett uppskov med reformens genomförande.

Den tid, under vilken periodsystemet varit tillämpligt, synes vara allt för
kort för att några slutsatser rörande systemets verkningar med tillräcklig
säkerhet skola kunna dragas. Vad särskilt folk- och småskollärarna angår
må framhållas, att systemet på grund av viss övergångsanordning icke helt
genomförts förrän vid utgången av juni 1954 respektive juni 1955.

1951 års pensionsutredning har mot bakgrunden av främst åldersstrukturen
inom befolkningen anfört bl. a. följande om lämpligheten av ett periodsystem
av den föreslagna utformningen.

Med hänsyn till de av utredningen angivna långtidsperspektiven, som visa
en oroande hastig ökning av andelen äldre personer i den vuxna befolkningen,
synes det redan kunna ifrågasättas, om de levnadsåldrar, som
framgå av pensioneringsperiodernas övre gränser, och möjligheterna att därefter
bevilja anstånd med avsked, lämna tillräckligt utrymme för ett önskvärt
utnyttjande av den äldre arbetskraften. I än högre grad måste tveksamheten
gälla, huruvida periodernas nedre gränser och sättet för att träffa
avgörande om vilken avgångsålder inom perioden, som skall tillämpas i
det konkreta fallet, valts med beaktande av situationens allvar. Vad beträffar
de hittills gjorda erfarenheterna av periodsystemets utnyttjande syntes
det redan av material, som utredningen i visst sammanhang införskaffade
för ungefär två år sedan, framgå att utbytet av periodsystemet i form av genomsnittlig
höjning av avgångsåldrarna varit obetydligt i förhållande till
vad som får antagas ha varit avsett vid systemets tillkomst. Anledning synes
finnas befara, att de anställdas benägenhet att uppskjuta tidpunkten för
avgången kommer att visa sig vara störst i tider, då ett kvarstående ur
arbetskraftssynpunkt är minst behövligt, och av ringa betydelse i situationer,
då det råder stor brist på arbetskraft, att kvarståendet blir störst inom
grupper, som ej äro i nämnvärd utsträckning efterfrågade på den allmänna
arbetsmarknaden, men obetydligt inom de grupper, som till följd av beskaffenheten
av befattningshavarnas dittillsvarande arbete äro direkt efterfrågade
— en skillnad som kan väntas bli förstärkt genom att för dessa senare
ofta också gäller en period med lägre åldersgräns — och att kvarståendet
blir mindre i fråga om de mera tjänstedugliga än i fråga om övriga personer.

Pensionsutredningen har vidare anfört att, därest avgångsreglerna för de
av periodsystemet nu omfattade anställningshavarna kommer att bli reviderade
inom en nära framtid, det uppenbarligen måste betraktas som diskutabelt,
om systemet nu bör utsträckas till ett nytt område, inom vilket därtill
både de organisatoriska och de pensionstekniska förutsättningarna medför
vissa särskilda problem. Under nämnda förutsättning bör man enligt utredningens
mening för att möjliggöra ett bättre utnyttjande av den äldre
arbetskraften, som självfallet bör eftersträvas lika väl inom SPA-området
som inom det statliga, för närvarande stanna vid att på sådant sätt anpassa

Kungl. Maj. ts proposition nr 159

de nuvarande avgångsreglerna i SPA-reglementet med hänsyn till vad som
gäller för de civila statstjänstemännen, att anstånd med avgång utan vidare
kan medgivas inom motsvarande tidslatitud, i den mån arbetskraft erfordras
och vederbörande anställningshavare kan väntas fullgöra sina uppgifter
på tillfredsställande sätt.

För det fall, att det för de civila statstjänstemännen gällande periodsystemet
skulle vara att uppfatta som en mera definitiv lösning av pensionsåldersproblemet,
har pensionsutredningen uttalat bl. a. följande.

1951 års pensionsutredning anser för sin del, att ett tungt vägande skäl
emot att införa periodsystemet på SPA-området ligger däri, att kostnaderna
för SPA-pensionerna fördelas mellan staten och huvudmännen under användande
av en finansieringsteknik, som går ut på att huvudmännen skola
lämna sina bidrag till täckande av de framtida beräknade pensionskostnaderna
successivt under loppet av befattningshavarens anställningstid, under
det att staten, som verkställer utbetalningen av pensionen, belastas med den
verkliga pensionskostnaden, vilken, i motsats till vad fallet är i fråga om
en privat pensionsförsäkring, till följd av pensionernas rörlighet kan högst
avsevärt skilja sig från den under premiebetalningstiden beräknade kostnaden.
I fråga om de statsanställdas pensionering torde man endast ha anledning
räkna med att staten och de anställda kunna ha motsatta intressen i
fråga om pensioneringsperiodernas utnyttjande; av statsmyndigheterna i gemen
bör man ju kunna kräva, att de i sin personalpolitik beakta statens
intressen i stort, och beträffande de affärsdrivande verken, vilkas driftmedel
belastas med pensionsutgifterna, bör man ju dessutom kunna räkna med
att det allmänna intresset av god personalhushållning skall sammanfalla
med vederbörande verks intresse av ett gott driftresultat. Den på SPA-området
tillämpade finansieringstekniken medför därutöver, att huvudmannen
och staten ingalunda få något ovillkorligen sammanfallande intresse att tillvarataga
de äldre befattningshavarnas arbetskraftsresurser. Om man i enlighet
med kommittéförslaget skulle från statens sida eftersträva förbättrat utnyttjande
av arbetskraften genom tillämpning av periodsystemet, finnes enligt
pensionsutredningens mening grundad anledning befara, att de tekniskt
betingade intressemotsättningarna leda till att det direkta intresset av personalens
kvarstående i tjänst under perioderna i flertalet fall blir representerat
av staten ensam — och staten skulle icke ha något direkt inflytande
på kvarståendet — medan huvudmännens intresse av ekonomiska skäl blir
inriktat på att befattningshavarna skola tillerkännas pension så snart detta
är möjligt med hänsyn till pensionsbestämmelserna. Det är att märka, att
en dylik intressekonflikt kan förutsättas uppkomma ej endast då huvudmannen
önskar erhålla yngre och billigare arbetskraft ulan också i situationer,
då huvudmannen önskar i fortsättningen utnyttja befattningshavarens
arbetskraft. Finansieringstekniken måste redan f. n. leda till att huvudmannen
föredrager att återanställa befattningshavaren för en reducerad lönekostnad
framför att medverka till ett anstånd med avsked, i vilket fall huvudmannen
får vidkännas hel lönekostnad jämte pensionsavgifter, och det motsvarande
skulle bli fallet vid införande av ett periodsystem.

Då pensionsutredningen icke funnit grund för annan uppfattning än att
ett periodsystem av sådant slag, som nu användes inom statsförvaltningen,
icke lämpar sig för användning inom SPA-området så länge man ej inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

detta område tillämpar ett finansieringssystem, vid vilket såväl huvudmännens
som statens utgifter påverkas av de verkliga pensionskostnaderna, och
då det påräkneliga utbytet av periodsystemet i varje fall icke synes uppväga
de olägenheter av teknisk art, som periodsystemet skulle medföra, har utredningen
icke kunnat förorda att förevarande förslag nu genomföres. Även
om periodsystemet skulle anses böra bibehållas inom statsförvaltningen, bör
man enligt utredningens mening tills vidare nöja sig med sådana jämkningar
av avgångsbestämmelserna för SPA-området, som utredningen tidigare i sitt
utlåtande berört.

Två av utredningens ledamöter har förklarat, att de med hänsyn till beskaffenheten
av det nuvarande systemet för SPA-pensioneringens finansiering
kommit till samma slutsatser som utredningens övriga ledamöter
angående den tills vidare lämpliga utformningen och tillämpningen av avgångsreglerna
inom SPA-området, men att de i övrigt icke funnit erforderligt
att i förevarande sammanhang taga ställning till utredningens resonemang
och motiveringar.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har framhållit bl. a.,
att införandet av pensioneringsperioder beträffande arbetstagare med anslutning
till statens pensionsanstalt skulle för huvudmännens del medföra
vissa speciella praktiska och tekniska problem, och uttalar härom bl. a.
följande.

Kommittén har berört dessa problem men funnit, att dessa icke utgör
tillräckliga skäl för bibehållande av fixa pensionsåldrar för befattningar,
som avses i SPA-reglementet. Styrelsen kan icke dela kommitténs inställning
att, eftersom hos de huvudmän, som representerar det övervägande
antalet befattningshavare, de organisatoriska förhållandena är sådana, att
anledning saknas att räkna med de olägenheter, som följer av de berörda
problemen, så bör dessa icke kunna motivera, att pensioneringsperiodsystemet
icke införes. Majoriteten av huvudmännen torde nämligen ha sådana
organisatoriska förhållanden, att man måste räkna med dylika olägenheter.
Visserligen representerar dessa huvudmän måhända en minoritet av antalet
befattningshavare, men »summan» av olägenheter torde icke vara proportionell
mot antalet befattningshavare utan snarare mot antalet huvudmän.
Kommitténs förmodan, att dessa huvudmäns »brist i kompetens» kan ersättas
av samråd med statens pensionsanstalt är nog i viss omfattning riktig.
Svårigheterna torde emellertid komma att uppstå i de fall, där befattningshavaren
önskar kvarstå till pensioneringsperiodens övre gräns, men huvudmannen
anser, att allmänna effektivitetsskäl ur verksamhetens synpunkt
sett talar för att befattningshavaren bör avgå vid den nedre gränsen. I dvlika
fall kan det icke alltid vara så lätt för huvudmannen att påvisa, att
befattningshavaren icke kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst.
Det vore säkerligen mindre lyckligt, om i sådana fall organisatoriska förhållanden
framkonstruerades som motiv för avgången. Ett samråd med pensionsanstalten
torde icke kunna avhjälpa dylika svårigheter och lösa därav
föranledda konflikter.

Styrelsen avstyrker införandet av pensioneringsperioder inom området för
statens pensionsanstalts verksamhet och uttalar, att det nuvarande systemet
med möjlighet för huvudmannen att medge anstånd med avgång ur tjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

visat sig tillfredsställande. Den sporre till kvarstående i tjänst efter uppnåendet
av pensioneringsperiodens nedre gräns, som ligger i kommitténs förslag
om rätt att räkna tjänstår upp till den övre gränsen, kan mycket väl
erhållas även vid det nu gällande systemet med anstånd med avgång ur
tjänst genom att dylika anståndsår får tillgodoräknas som tjänstår.

Även pensionsålderskommitténs förslag att periodsystemet för SPA-personalen
bör vara utformat i principiell överensstämmelse med vad som gäller
för de civila statstjänstemännen m. fl. har i allmänhet lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Vissa särskilda uttalanden har dock gjorts i denna
fråga.

Sålunda har skolöverstyrelsen understrukit, att frågan om skyldigheten
att avgå under perioden bör prövas av vederbörande skolstyrelse, överstyrelsen
avstyrker bestämt den av kommittén antydda möjligheten att överflytta
denna prövning till den centrala statliga myndigheten, då denna i varje
fall icke utan onödig omgång torde kunna förvärva lika ingående kännedom
om de speciella förhållanden, som i det enskilda fallet ligger till grund vid
bedömningen.

Beträffande frågan om anstånd med avgång ur tjänst efter pensioneringsperiodens
utgång har skolöverstyrelsen anfört följande.

Enligt de sakkunniga bör vidare anstånd med avgång ur tjänst på sätt
gäller för statliga befattningshavare kunna ifrågakomma under sammanlagt
högst två år efter pensioneringsperiodens utgång. Anståndet föreslås i detta
fall skola beviljas av den huvudman eller myndighet, som äger meddela entledigande
från befattningen. För de icke-statliga lärarna meddelas entledigande
i regel av vederbörande skolstyrelse, överstyrelsen anser, att även i avseende
å möjligheten till anstånd med avsked överensstämmelse bör komma till
stånd med de för statliga befattningshavare gällande villkoren, överstyrelsen
vill dock ifrågasätta, huruvida icke dylikt anstånd bör meddelas av Kungl.
Maj :t. Denna ordning tillämpas nu såväl beträffande statliga som de ickestatliga
befattningshavare (folkskollärare, ämneslärare vid högre kommunala
skolor), för vilka anståndsinstitutet nu gäller.

I fråga om tjänstårsberäkningen anser statskontoret, att rätten till tjänstårsberäkning
av tid inom vederbörlig pensioneringsperiod bör begränsas till
sådana fall, då faktisk tjänstgöring ägt rum under perioden. Härigenom skulle
från tjänstår sberäkning inom pensioneringsperiod för sjukpension eller familjepension
helt eller delvis uteslutas den, som antingen avlidit i tjänsten,
kommit i åtnjutande av sjukpension eller lämnat tjänsten före uppnåendet
av periodens övre gräns. För en dylik inskränkning talar enligt ämbetsverkets
mening även den omständigheten, att inom SPA-pensioneringen, där staten
icke är arbetsgivare, frekvensen av kvarstående under pensioneringsperioden
får anses vara mera svårbedömbar än inom den statliga sektorn. För
den händelse kvarstående under perioden skulle äga rum endast i obetydlig
omfattning, skulle nämligen kostnaderna för den av kommittén föreslagna
förmånliga tillgodoräkningen för familjepensioner och sjukpensioner kunna
komma att motväga de fördelar, som uppstår vid befattningshavarens faktiska
kvarstående under perioden. Vad särskilt sjukpensioneringen angår

Kungl. Maj. ts proposition nr 159

erinrar statskontoret om de begränsade möjligheterna enligt SPA-reglementet
att förflytta vederbörande till annan tjänst.

Statens pensionsanstalt har framhållit, att den ökade tjänstårsberäkningen
för familje-, sjuk- och invalidpensionerna betyder en kostnadsökning, som
helt faller på statsverket.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har understrukit lämpligheten
av att periodernas nedre eller övre gränser förskjutes ett eller annat år uppåt
i förhållande till vad kommittén föreslagit.

VII. Särskilda frågor

1. Tjänstårsberäkning mot engångsavgift

Som jag i det föregående antytt uppkommer vid införandet i SPA-reglementet
av pensioneringsperioder vissa spörsmål i samband med tjänstårsberäkningen
mot engångsavgift. 1948 års pensionsåldersko mm
i 11 é har med avseende å detta spörsmål till en början erinrat om att vid
bestämmande av tjänstepension enligt SPA-reglementet en befattningshavare
såsom tjänstår i första hand tillgodoräknas den tid före inträdet av
pensionsåldern, under vilken han varit underkastad SPA-reglementet eller
andra tjänstepensionsbestämmelser eller som han eljest ägt tillgodoräkna
enligt dessa senare bestämmelser. I fråga om befattningshavare, som icke
har möjlighet att med denna tjänstårsberäkning uppnå för hel ålderspension
stadgat antal tjänstår men som kan åberopa annan tjänstetid i befattning
inom SPA-reglementets tillämplighetsområde, kan statens pensionsanstalt
enligt 18 § 3 mom. reglementet medge rätt till tjänstårsberäkning mot
erläggande av engångsavgift. Sådant medgivande får dock avse högst så
stor del av den föregående tjänstetiden, som erfordras för att befattningshavaren
skall äga möjlighet att framdeles erhålla hel ålderspension.

För en till SP A-pensioneringen nyansluten befattningshavare kan medgivande
om tillgodoräkning således allenast förekomma under förutsättning
att tiden från anslutningstillfället till pensionsåldern är kortare än
den för hel tjänstepension stadgade tjänstetiden (tjänståldern). Om nämnda
förutsättning är för handen, kan tillgodoräkning medgivas för högst så
lång tid, som motsvarar skillnaden mellan tjänståldern och den till pensionsåldern
återstående tiden. Vad angår beräkning av tjänstår för tid, under
vilken befattningshavaren är underkastad SPA-reglementet, gäller att
tillgodoräkningen upphör med inträdet i pensionsåldern. Den särskilt medgivna
tillgodoräkningen kan således icke få till följd, att befattningshavaren
genom kvarstående efter inträdd pensionsålder kommer att uppnå flera för
pension beräkneliga tjänstår än som motsvarar tjänståldern.

Vid systemet med pensioneringsperioder är nedre gränsen av gällande
period såsom utgörande den tidigaste tidpunkt, vid vilken avgång med ålderspension
kan äga rum, närmast att likställa med tidpunkten för inträdet
i pensionsåldern. Utmärkande för systemet är emellertid bl. a., att även
tid, varunder en befattningshavare kvarstår inom perioden, tillgodoräknas
honom såsom tjänstår i pensionshänseende. Fråga uppkommer då vid in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

förandet i SPA-reglementet av bestämmelser om pensioneringsperioder, huruvida
vid bedömandet av i vilken mån tillgodoräkning av tidigare tjänstetid
är erforderlig för hel pensions erhållande hänsyn skall tagas till de
tjänstår, som befattningshavaren kan intjäna genom kvarstående under
perioden. Kommittén hyser den uppfattningen, att vid det ifrågavarande bedömandet
skall bortses från sistnämnda, under perioden infallande tjänstetid
och att en huvudman sålunda, för det fall att föregående anställningstid
i tillräcklig utsträckning förefinnes, skall kunna för en befattningshavare
utverka tillgodoräkning av dylik tid i sådan omfattning, att denne redan vid
periodens inträde kan åberopa för hel pension föreskrivet antal tjänstår.
Kommittén har funnit detta ståndpunktstagande bäst överensstämmande
med den vid periodsystemets utformande iakttagna principen, att största
möjliga rörelsefrihet bör tillkomma befattningshavaren, då han har att taga
ställning till frågan om fortsatt tjänstgöring efter periodens inträde. Härvid
må erinras, att Kungl. Maj:t, då särskild tillgodoräkning för statstjänstemän
av tid, varunder vederbörande innehaft icke pensionsberättigande anställning,
anses böra ifrågakomma, följer en princip, överensstämmande
med vad kommittén sålunda förordar. Kungl. Maj:t plägar nämligen vid
dylik tillgodoräkning för statstjänstemän begränsa tillgodoräkningen till
att avse tid, som erfordras för uppnående av för hel pension stadgat antal
tjänstår, och härvid räkna med avgång vid den tidpunkt då befattningshavaren
uppnår periodens nedre gräns.

Kommittén framhåller, att gentemot den av kommittén sålunda förordade
principen för beräkning av den maximala omfattningen av tillgodoräkning
av tjänstår mot engångsavgift möjligen kan invändas, att vid tillämpning
av densamma den situationen kan komma att inträda, att befattningshavaren
genom kvarstående under perioden kan komma att förvärva tjänstår i
sådan utsträckning, att tillgodoräkning mot engångsavgift med hänsyn till
den faktiska avgångstiden icke varit erforderlig för så lång tid, som avgiftsbetalningen
avsett. En dylik konsekvens synes kommittén dock icke böra
föranleda några särskilda reglerande föreskrifter, exempelvis i form av medgivande
till återbetalning av redan inbetalade avgifter.

I förevarande hänseende har kommittén erinrat om att tillgodoräkningsmedgivandet,
även till den del detsamma avsett tjänstetid för vilken tjänstårsberäkning
mot engångsavgift framdeles kan visa sig icke ha varit erforderlig,
varit av värde icke blott genom den ökade rörelsefrihet, detsamma
skänkt såväl befattningshavaren som huvudmannen i fråga om dispositionerna
i samband med befattningshavarens uppnående av pensioneringsperiodens
nedre gräns, utan även genom den möjlighet, som medgivandet
innefattat för befattningshavaren att i händelse av avgång på grund av
sjukdom före periodens inträde kunna erhålla pension, beräknad på grundval
av ett större antal tjänstår än eljest skulle ha kunnat ske. Tillika framhåller
kommittén att enligt bestämmelserna i SPA-reglementet erläggandet
av fortlöpande avgifter icke är begränsat till tid, motsvarande det för hel
pension erforderliga antalet tjänstår, och att dylika avgifter således skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 159

erläggas även under tid, varunder en befattningshavare åtnjuter anstånd
med avsked efter uppnående av pensionsåldern. Med hänsyn härtill synes
det kommittén icke heller ur principiell synpunkt påkallat att genom särbestämmelser
medge efterhandsreglering av redan erlagda engångsavgifter i
syfte att dessa skall bli anpassade efter det för hel pension lägst erforderliga
antalet tjänstår.

Även praktiska synpunkter finner kommittén tala mot en dylik efterhandsreglering.
Bortsett från det betydande merarbete i administrativt avseende,
som en sådan skulle i och för sig åsamka statens pensionsanstalt,
erinrar kommittén om att man i fråga om vissa personalgrupper torde ha
anledning räkna med, att befattningshavarna byter huvudmän och att således
engångsavgiften kan ha erlagts av annan huvudman än den, hos vilken
en befattningshavare är anställd vid avgången.

Kommitténs förslag rörande tjänstår sberäkning mot engångsavgift har
i allmänhet lämnats utan erinran i remissyttrandena. I några yttranden
avstyrkes dock förslaget.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har sålunda uttalat,
att vad kommittén föreslagit för engångsavgiftens beräknande i realiteten
innebär en försämring i förhållande till nuvarande läge, eftersom kvarstående
i tjänst efter det pensioneringsperiodens nedre gräns uppnåtts torde bli
mycket mera frekvent än hittillsvarande anstånd med avgång ur tjänst. De
olägenheter, som skulle följa av att engångsavgifterna beräknas på tjänstetid
fram till periodens övre gräns och därav föranledd efterhandsreglering,
utgör icke tillräcklig motivering för ett genomförande av kommitténs förslag
på denna punkt.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har med hänsyn till det gällande
avgifts- och tjänstetidsberäkningssystemet ansett det icke vara riktigt,
att sasom kommittén föreslagit vid engångsavgiftsberäkningarna endast
tjänstetid fram till pensioneringsperiodens nedre gräns skall beaktas.
Bl. a. ur den synpunkten, att befattningshavarna bör stimuleras att kvarstå
i tjänst utöver pensioneringsperiodernas nedre gränser och att pensionskostnadsfördelningen
mellan staten och huvudmännen icke rubbas, synes
det styrelsen motiverat, att man vid engångsavgiftsberäkningarna utgår
från en högre avgångsålder än vad kommittén föreslagit.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört följande.

SPA-avgifterna äro grundade på försäkringstekniska principer, vilket
bl. a. innebär att den i en kalkyl ingående tidsperioden är på förhand fixerad.
Kommittén har från denna utgångspunkt förutsatt, att avgifterna för
här avsedda grupper av befattningshavare skola beräknas som om avgång
sker vid pensioneringsperiodens undre gräns. Huvudmannens andel i pensioneringskostnaderna
skall i enlighet härmed alltså vara till fullo erlagd
vid angivna tidpunkt. 1 rots detta skola enligt förslaget avgifter erläggas
av huvudman under pensioneringsperioden och detta även i de fall, då tillgodoräkning
av tjänstetid under denna period icke ifrågakommer. Förbundet
finner detta förfarande icke tillfredsställande. Direkt anmärkningsvärt
blir det i sådana fall, då huvudman erlägger hela den med pensioneringen

Kungl. Maj:is proposition nr 159

förenade kostnaden. Tilläggas må att när befattningshavare uppnår pensioneringsperiodens
undre gräns, kan statsverket komma att vidkännas en
utgift omfattande hela den vid angivna tidpunkt intjänta pensionen; om
befattningshavaren kvarstår under pensioneringsperioden, har statsverket
icke någon pensionskostnad under samma tid, utan huvudmannen har att
för samme befattningshavare erlägga en avgift till statsverket under perioden.
Det synes icke uteslutet, att här angivna bestämmelser av för huvudmannen
ofördelaktig innebörd kunna -— med eller utan samförstånd med
vederbörande befattningshavare — föranleda en för statsverket ogynnsam
tillämpning, eftersom frågan om tidpunkten för befattningshavarens avgång
under pensioneringsperioden avgöres utan statligt inflytande.

I den av statens pensionsanstalt överlämnade promemorian framhålles,
att engångsavgifterna röner inverkan dels av de föreslagna ändringarna av
rätten att räkna tjänstår och dels av övergången från fasta till rörliga
pensionsåldrar. Båda dessa omständigheter medför en tendens att uppskjuta
erläggandet av engångsavgifter. Eftersom det likväl förutsatts, att inbetalning
av engångsavgifter skall vara möjlig så snart dylik fråga enligt SPAreglementet
kan uppkomma, kan enligt promemorian en jämkning av engångsavgiftsberäkningarna
bli påkallad.

2. De kungl. teatrarna

Kommittén har även upptagit till behandling vissa frågor berörande de
kungl. teatrarna.

Med hänsyn till de vid operan föreliggande särskilda förhållandena har
kommittén ansett lämpligt att med operaledningen närmare diskutera de
med en eventuell övergång till systemet med pensioneringsperioder förbundna
konsekvenserna. Vid dessa överväganden har enligt vad kommittén uppger
operaledningen ansett sig kunna tillstyrka, att systemet med pensioneringsperioder
införes för ifrågavarande personal. Härvid har operaledningen
dels framfört vissa önskemål i fråga om pensioneringsperiodernas
omfattning, dels särskilt understrukit angelägenheten av att operaledningen
skall äga erforderlig befogenhet att även i fall, då en befattningshavare, tillhörande
solist-, kör- eller balettpersonalen, önskar kvarstå under perioden,
vidtaga åtgärd för hans avkopplande, om så är betingat med hänsyn till
vederbörandes prestationsförmåga. Enligt operaledningen utgör en dylik befogenhet
en förutsättning för att det nya systemet icke skall komma att
leda till en standardsänkning i konstnärligt avseende. Kommittén framhåller
vidare, att operaledningen vid överläggningarna upptagit även vissa
spörsmål angående sjukpensionering och därom anfört i huvudsak följande.

Operaledningen har erinrat om att enligt stadgande i 9 § 1 mom. c)
SPA-reglementet befattningshavare vore skyldig att avgå från sin befattning,
därest han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte, som ej hade sin
grund i olycksfall i tjänsten, eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befunnes
för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin
befattning. Vid prövning av den rätt till sjukpension, som jämlikt 13 § reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

lementet i sådant fall tillkommer en befattningshavare, skulle enligt 5 §
i tillämpningsföreskrifterna till SPA-reglementet (1950:359) beträffande
vederbörande företes ett av tjänsteläkare eller personalläkare utfärdat intyg
angående hans otjänstbarhet.

Bland operans sångartister hade emellertid förekommit fall, då vederbörande
antingen helt förlorat sin röst eller i allt fall fått densamma så
väsentligt förändrad, att hans användbarhet varit i fortsättningen utesluten
med hänsyn till de höga konstnärliga krav, som måste ställas på en var vid en
institution sådan som operan verksam artist. Motsvarande förhållanden
hade jämväl förekommit bland de koreografiskt verksamma artisterna. Att
man i nu åsyftade fall skulle kunna bereda vederbörande sysselsättning i
annan befattning vid operan vore med hänsyn till målsättningen för vederbörandes
utbildning och det obetydliga antalet befattningar av annat slag
allenast i undantagsfall möjligt.

En dylik förlust av eller nedsättning i en artists konstnärliga förmåga
sammanhängde mera sällan med faktorer, som läte sig medicinskt fastställa.
På grund härav hade operaledningen ansett vägen att söka utverka sjukpension
åt vederbörande oframkomlig. Följden hade således blivit, att operan
belastades med lönekostnader utan att institutionen därav hade någon
egentlig reveny.

Operaledningen har i anslutning till det anförda såsom ett angeläget önskemål
framhållit, att det kunde klarläggas, att sjukpensionering bör kunna
tillgripas även i de förut närmare berörda fall av förlust av eller väsentlig
nedsättning i en artists konstnärliga prestationsförmåga, även då för en dylik
förändring icke kan anföras medicinska indikationer.

Vid de överläggningar, som kommittén haft med ledningen för dramatiska
teatern, har framgått, att även för denna teaters vidkommande ett system
med pensioneringsperioder skulle vara värdefullt. Teaterledningen har därvid,
i likhet med operaledningen, utgått från att, då det gäller frågan om
kvarstående i tjänst efter uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre
gräns, teaterledningen skall äga besluta om pensionering, då så får anses
motiverat med hänsyn till vederbörandes konstnärliga prestationsförmåga.

För egen del har kommittén anfört, att vid tillämpning av systemet
med pensioneringsperioder å den konstnärligt verksamma personalen vid de
båda nationalscenerna måste beaktas vissa omständigheter, som saknar motsvarighet
beträffande andra jämlikt statliga reglementen pensionerade befattningshavare.
Genom nämnda system, enligt vilket de fixa pensionsåldrarna
ersättes med pensioneringsperioder, har man velat åstadkomma cn
ordning, som — under största möjliga hänsynstagande till den enskilde befattningshavaren
— möjliggör anpassning av tjänstetidens längd till de
individuella variationerna i fråga om tjänstduglighet. Då det gäller personer,
beträffande vilka resultatet av deras arbetsprestationer skall bedömas efter
konstnärliga grunder, finner kommittén det av den gjorda utredningen framgå,
att begreppet tjänstduglighet förutsätter en värdering från delvis andra
utgångspunkter än vad förhållandet är i fråga om andra befattningshavare.

Varken vid operan eller vid dramatiska teatern anser kommittén i och för
sig föreligga något hinder ur nyssnämnda synpunkt mot införande av pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

sioneringsperioder. Kommittén uttalar, att för dramatiska teaterns vidkommande
några speciella problem icke torde uppkomma, under förutsättning
att pensioneringsperiodernas nedre gräns samt längd bestämmes i enlighet
med de av teaterledningen framförda förslagen. I fråga om nu förevarande
spörsmål — huru de allmänna bestämmelserna om pensionsavgång bör tolkas
— finner kommittén dock, att mellan de båda institutionerna föreliggei
överensstämmelse därutinnan, att man vid bedömandet av frågan, huruvida
en artist befinnes på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina tjänsteåligganden,
har att i första hand anlägga konstnärliga synpunkter. Till följd
härav och på grund av de krav, som i sadant avseende maste ställas pa de
båda nationalscenerna, bör enligt kommitténs mening, då det gäller där anställda
artister, kvarstående i tjänst efter uppnående av pensioneringsperiodens
nedre gräns icke ifrågakomma, där huvudmannen, dvs. teaterledningen,
med hänsyn till vederbörandes konstnärliga prestationsförmåga finner
att pensionering bör ske.

Vidkommande det andra av operaledningen framförda önskemålet eller
att det skulle klarläggas, att möjligheter finnes till sjukpensionering av i
främsta rummet vokalartister, som helt eller delvis förlorat sin röst, kan
det enligt kommitténs uppfattning väl ifrågasättas, huruvida nämnda spörsmål
har sådant principiellt samband med frågan om införande för ifrågavarande
personal av systemet med pensioneringsperioder, att det bör här
tagas upp till behandling. Ersättandet av de fixa pensionsåldrarna med
pensioneringsperioder kan emellertid komma att ställa operaledningen inför
avgöranden av grannlaga natur. I trots av vad kommittén förut uttalat finner
kommittén det ingalunda kunna anses såsom något a priori säkerställt,
att vid ett sådant avgörande de konstnärliga synpunkterna till sist får fälla
utslaget. Det bör därför icke anses sakligt oberättigat, att man vid införande
av pensioneringsperioder söker att kompensera nyssnämnda potentiella risk
för konstnärlig standardsänkning. Upprätthållandet av högsta möjliga konstnärliga
standard vid rikets enda operascen måste nämligen betraktas sasom
en primär angelägenhet för landets musik- och teaterliv. Även ur ekonomisk
synpunkt synes det kommittén, att den ifrågasatta möjligheten till
sjukpensionering bör på längre sikt medföra gynnsamt resultat. Kommittén
uttalar på grund härav, att vid prövning av frågan, huruvida sjukpensionering
bör ske av en artist, som förlorat sin röst eller som fått densamma så
väsentligt förändrad, att den icke längre motsvarar de krav, som ur konstnärlig
synpunkt måste ställas på densamma, åt annan auktoritet än läkaren
bör kunna anförtros att avge det utslagsgivande omdömet. En motsvarande
icke-medicinsk bedömning bör kunna godtagas i de troligen mycket sällsynta
fall, då förlust av den konstnärliga prestationsförmågan drabbar en
koreografiskt arbetande artist. Kommittén understryker, att det enligt dess
mening är vederbörandes ursprungliga resurser, som bör tagas till utgångspunkt
vid nu ifrågavarande bedömning, samt att det under inga förhållanden
bör få förekomma, alt bedömningen influeras av moderiktningar. Kommittén
är vidare övertygad om alt den reslriktivitet, som hittills präglat och

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

väl framgent torde komma att prägla de pensionsbeviljande myndigheternas
prövning av sjukpensioneringsfrågor, kommer att utgöra en borgen för att
sjukpensionering på icke-medicinska indikationer icke kommer att beviljas i
oträngt mål.

Vad kommittén sålunda anfört har berörts i vissa remissyttranden.
Sålunda har statens pensionstanstalt uttalat, att sjukpensionering på andra
än medicinska grunder icke synes utan vidare kunna godtagas. I varje fall
bör enligt anstaltens mening icke nu vidtagas någon ändring av de allmänna
förutsättningarna för sjukpensions beviljande. Statskontoret anser, att åt
medicinalstyrelsen bör, liksom hittills, anförtros att avge det utslagsgivande
omdömet.

Styrelsen för kungl. teatern har förklarat sig icke ha någon erinran mot
införandet av pensioneringsperioder för den vid kungl. teatern fast anställda
personalen under förutsättning att styrelsen äger rätt att med hänsyn till
den anställdes prestationsförmåga, oavsett dennes önskan, besluta om pensionering
under pensioneringsperioden. I fråga om möjligheten till sjukpensionering
har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Styrelsen vill understryka vikten av att bestämmelserna angående förtidspensionering
uppmjukas, så att beträffande vokalartister, vilka ur operasynpunkt
förlorat rösten, möjlighet till förtidspensionering utan intyg från
läkare må förefinnas. En vokalartist, som ur medicinsk synpunkt har sin
stämma intakt, kan nämligen ur konstnärliga synpunkter alldeles ha »förlorat
rösten», då det gäller användbarhet i operaverksamheten. Styrelsen
har erfarenhet av många sådana fall, då vederbörande blivit helt oanvändbara
å operascenen, trots att medicinska indikationer icke förefunnits. På
grund av humanitära skäl och med hänsyn till kungl. teaterns ställning som
enda operascen i riket har styrelsen icke velat skilja vederbörande från sin
befattning förrän pensionsåldern inträtt, vilket givetvis utgjort en svår belastning
å teaterns ekonomi.

Styrelsen föreslår, att ett enstämmigt utlåtande från teaterns styrelse
efter hörande av teaterns repertoarråd (bestående av operachefen, samtliga
kapellmästare, regissörer och kormästaren) måtte tillerkännas utslagsgivande
verkan i fråga om förtidspensionering av vokalartist.

3. Undantag från periodsysteinet

Pensionsålderskommittén har i sitt betänkande även upptagit fråga om
undantagande från det förordade periodsystemet av vissa personalkategorier,
som endast övergångsvis är underkastade SPA-reglementet. Det gäller
häi befattningshavare vid polisväsendet i köpingar och städer, viss personal
vid skol- och vårdhemmet Stretered och vissa lärare.

I fråga om polisväsendet är tillämpligheten av SPA-reglementet begränsad
till befattningshavare i polisdistrikt, som helt utgöres av egentlig landsfrjgd
eller som utgöres av landsbygd jämte stad eller köping. Enligt kungörelsen
den 4 juni 1954 (nr 495) kan emellertid reglementet övergångsvis på
vissa villkor erhålla fortsatt tillämpning på polismän, som i samband med
bl. a. ändiing i likets kommunala indelning övergått från anställning anslu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

ten till SPA-pensioneringen, till polistjänst hos distrikt, som utgöres av enhart
stad eller köping. Villkoren härför innebär bl. a. en avsevärd höjning
av den fortlöpande avgift, som för polismannen erlagts före övergången till
distrikt, bestående av endast stad eller köping. I sådan avgift ingående grundavgift
skall nämligen enligt kungörelsen bestämmas så, att värdet av de
grundavgifter, som belöper på den för polismannen till pensionsålderns inträde
återstående tiden, motsvarar hela sammanlagda värdet av de grundbeloppsdelar
av tjänstepension och familjepension, vilka kan hänföras till
samma tid.

I prop. 1953: 215 behandlades, bland andra, pensionsförhållandena för viss
vid Styrsö kustsanatorium tidigare anställd personal. Sanatoriet tillhörde
den grupp av institutioner, som har rätt att ansluta i princip alla befattningar
till SPA-reglementet. I samband med att föreningen Styrsö kustsanatorium
år 1951 nedlade sin till föreningens fastigheter å Styrsö knutna verksamhet
träffades avtal mellan föreningen och styrelsen för skol- och vårdhemmet
Stretered angående upplåtelse av samma fastigheter till skol- och
vårdhemmet, som även skulle övertaga viss personal från föreningen. Ehuru
beträffande befattningshavare hos skol- och vårdhemmet icke finnes SPAanslutningsmöjlighet
i fråga om ekonomi- och administrationspersonalen, förutsattes
i avtalet, att sådan personal även efter övergången från föreningen
till skol- och vårdhemmet skulle vara ansluten till statens pensionsanstalt.
I samband med Kungl. Maj :ts prövning av avtalet anmäldes den uppkomna
pensionsfrågan för riksdagen. Därvid beslutades ingen ändring i SPA-anslutningsmöjligheten
för skol- och vårdhemmet. Sedan i anledning härav
enligt beslut av Kungl. Maj :t med föreningen Styrsö kustsanatorium upptagits
frågan om jämkning av det nyssnämnda avtalet, träffades ett tilläggsavtal,
vilket går ut på att den berörda ekonomi- och administrationspersonalen
skall, så länge den kvarstår i tjänst hos skol- och vårdhemmet, vara underkastad
SPA-reglementet enligt i tillämpliga delar de bestämmelser, som
gäller enligt den i det föregående omnämnda kungörelsen 1954:495. Detta
innebär bl. a., att pensionsavgifter, som motsvarar de enligt försäkringstekniska
grunder beräkneliga pensionskostnaderna, skall erläggas.

I nyssnämnda proposition uttalade föredragande departementschefen, att
han i förevarande läge ansåg sig kunna godtaga den lösning av pensionsfrågan
för ifrågavarande personal, som angavs i tilläggsavtalet. Häremot hade
riksdagen intet att erinra.

Genom kungörelsen den 29 december 1949 (nr 728) förordnades, att SPAreglementet
jämte de till detsamma hörande övergångsbestämmelserna skulle
med vissa i kungörelsen angivna tillägg och undantag tills vidare äga tilllämpning
å följande i 1 § kungörelsen angiven personal, nämligen

a) vissa ordinarie och extra ordinarie övningslärare vid kommunala flickskolor
m. fl.,

b) vissa vid folkskola eller fortsättningsskola anställda ordinarie och
extra ordinarie övningslärare samt

c) vid statsunderstödda privatläroverk — enskilda mellanskolor, högre

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

flickskolor eller högre goss- eller samskolor — anställda föreståndare samt
vissa övnings- och ämneslärare.

Beträffande den under a) och b) angivna lärarpersonalen fattades vid 1948
års riksdag principbeslut om en lönereglering. En sådan genomfördes sedermera
efter beslut vid 1950 års riksdag fr. o. in. den 1 juli 1950, varvid personalen
inordnades under övningslärarstadgan den 2 juni 1950 (nr 376) och
avlöningsreglementet den 9 juni 1950 (nr 386) för övningslärare. I samband
därmed upptogs personalen i 39 § SPA-reglementet. Endast enstaka lärare,
som vägrat underkasta sig stadgan eller eljest ej erhållit ordinarie eller extra
ordinarie anställning, kvarstår under kungörelsen 1949: 728.

I fråga om den under c) avsedda personalen genomfördes efter beslut vid
1951 års riksdag lönereglering fr. o. in. den 1 juli 1951. Därvid inordnades
övningslärarna under förenämnda stadga och avlöningsreglemente, medan
lärarpersonalen i övrigt inordnades under statens allmänna avlöningsreglemente.
Endast någon enstaka lärare, som icke erhållit ordinarie eller extra
ordinarie anställning, kvarstår numera under kungörelsen 1949: 728.

Pensionsålderskommitten har i fråga om den här avsedda
polispersonalen uttalat att, om systemet med pensioneringsperioder införes i
SPA-reglementet, det synes följdriktigt att samma system får gälla beträffande
polismän, för vilka fortsatt pensionsrätt enligt reglementet framdeles
kommer att erhållas på grund av kungörelsen 1954:495. I avgiftshänseende
finner kommittén införandet av systemet med pensioneringsperioder icke
böra föranleda någon ändring. Den återstående tjänstetiden bör vid grundavgiftens
bestämmande räknas fram till periodens nedre gräns. I familjepensionshänseende
bör vid beräkning av grundbeloppsdelen beaktas även
den mot pensioneringsperioden svarande tiden. För tid, under vilken polismannen
kvarstår i tjänst efter inträdet i pensioneringsperioden, torde emellertid
— i betraktande av det förbilligande av pensioneringskostnaderna, som
regelmässigt följer av sådant kvarstående — enligt kommitténs mening kunna
anses till fyllest, om grundavgiften begränsas till att utgöra det enligt SPAreglementet
för vederbörande pensionsklass fastställda beloppet.

Vad angår polispersonal, å vilken kungörelsen 1954: 495 redan erhållit tilliämpning,
skulle ett inordnande under periodsystemet med hänsyn till därav
följande tjänstårsberäkning i familjepensionshänseende i regel medföra
höjning av gällande fortlöpande avgift. Vid sådant förhållande finner kommittén
denna personal icke böra hänföras till nämnda system, såvida icke
huvudmannen gör framställning därom.

Även ett inordnande under systemet med pensioneringsperioder av den i
prop. 1953:215 åsyftade personalen vid skol- och vårdhemmet Stretered kan
komma att medföra höjning av gällande fortlöpande avgift. Då kommittén
av den redogörelse för tilläggsavtalets tillkomst, som lämnats i nämnda proposition,
funnit sig kunna sluta att avsevärd betydelse tillmätts frågan om
pensioneringskostnadernas storlek, har det synts kommittén föreligga goda
skäl att undvika en höjning av sagda kostnader. Kommittén har därför —

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

i överensstämmelse med vad kommittén funnit i fråga om den polispersonal,
å vilken kungörelsen 1954: 495 redan erhållit tillämpning, samt under hänvisning
till att i tilläggsavtalet förutsatts, att det skall kunna omprövas, då
resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete föreligger — föreslagit, att
ifrågavarande av skol- och vårdhemmet Stretered från föreningen Styrsö
kustsanatorium övertagna ekonomi- och administrationspersonal icke skall
inordnas under systemet med pensioneringsperioder med mindre huvudmannen
gör framställning därom.

Vad slutligen beträffar den i kungörelsen 1949:728 avsedda lärarpersonalen
har kommittén med hänsyn till såväl det ringa antal befattningshavare,
beträffande vilka bestämmelserna i kungörelsen fortfarande äger tilllämpning,
som orsaken till att så är förhållandet, ansett att systemet med
pensioneringsperioder icke lämpligen bör göras tillämpligt på dem. Kommittén
föreslår alltså, att SPA-reglementet i sin nu gällande lydelse skall äga fortsatt
giltighet beträffande befattningshavare, som avses i 1 § kungörelsen
1949: 728 och som fortfarande är underkastad bestämmelserna i samma kungörelse.

Vid remissbehandlingen har förevarande problem berörts endast
av statens pensionsanstalt. I anstaltens förut omförmälda promemoria anföres,
att motiveringen till förslaget, att förenämnda lärarpersonal skulle
undantagas från periodsystemet, icke synes bärande, när det som här är
fallet gäller införandet av en anordning, som syftar till att tillvarataga äldre
arbetskraft. Enligt pensionsanstaltens mening saknas därför anledning att
undantaga dessa befattningshavare från periodsystemet. I fråga om den i
prop. 1953:215 åsyftade personalen vid skol- och vårdhemmet Stretered
samt polispersonal, som redan nu är underkastad kungörelsen 1954: 495,
vill pensionsanstalten däremot icke motsätta sig kommitténs förslag att
periodsystemet skall tillämpas endast om huvudmannen gör framställning
därom. Sådan framställning bör dock enligt pensionsanstaltens mening få
göras endast inom viss kortare tid, förslagsvis före den 1 januari 1956.

I promemorian framhålles vidare, att den särskilda pensionering enligt
SP A-reglementet, som förekommer för polispersonal i släder och köpingar,
vid införandet av periodsystemet påkallar speciell uppmärksamhet beträffande
såväl fortlöpande avgifter som engångsavgifter. Enligt pensionsanstaltens
mening bör riksdagens bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att
i fråga om förevarande grupp utfärda bestämmelser för avgiftsberäkningarna
med utgångspunkt från nu tillämpade antaganden rörande räntefot, dödlighet
och kapitalvärde för familjepensionsrätt.

I detta sammanhang upptages i promemorian ytterligare ett problem beträffande
SPA-pensioneringen av polispersonal. Det framhålles sålunda, att
polispersonalen intager en särställning med hänsyn till alt bestämmelser
om avgångsskyldighet och pension finnes även i polislagstiftningen. Dessa
bestämmelser avviker i väsentlig grad från de nu föreslagna. Sådana avvikelser
föreligger visserligen redan på grund av nu gällande SPA-bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

melser, vilket såsom i promemorian framhålles, bort föranleda upphävande
av nämnda särlagstiftning för SPA-ansluten polispersonal med utgången av
år 1949. Då emellertid de nu föreslagna avgångsbestämmelserna skulle medföra
ytterligare skiljaktigheter i detta hänseende, förefaller det pensionsanstalten
lämpligt att ifrågavarande särbestämmelser upphäves i nu förevarande
sammanhang. Vad sålunda förordats gäller i motsvarande mån sådan
hos städer eller köpingar anställd polispersonal, som är eller blir underkastad
kungörelsen 1954:495.

Departementschefen

Som framgår av det föregående har enligt beslut vid 1951 års riksdag
tr. o. m. den 20 juni 1951 för civila statstjänstemän m. fl. de tidigare gällande
fixa pensionsåldrarna ersatts av ett system med pensioneringsperioder.

Bakgrunden till detta beslut var, att den situation på arbetsmarknaden
med omfattande arbetslöshet bland de produktiva åldersklassernas yngre
årsgrupper, som förelåg vid tillkomsten av 1934 års bestämmelser angående
pensionsålder för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen,
avlösts av ett läge med betydande arbetskraftsbrist. Då befolkningsutvecklingen
visade, att endast en obetydlig ökning av de arbetsföra åldrarna
var att vänta, medan däremot en betydande ansvällning av de äldre årsgrupperna
förutsågs, kunde förväntas att denna arbetskraftsbrist icke endast
skulle bli bestående utan även ytterligare accentueras. Frånsett de direkta
arbetskraftssynpunkterna innebar befolkningsutvecklingen även, att de
yngre åldersgruppernas försörjningsbörda gentemot den äldre delen av befolkningen
skulle komma att högst väsentligt öka. I denna situation var det
angeläget att vidtaga åtgärder i syfte att i större utsträckning tillvarataga
äldre duglig arbetskraft, och ur effektivitetssynpunkt fanns även utrymme
för sådana ågärder. Då företagna undersökningar givit vid handen, att anstånds-
och återanställningsinstituten var ineffektiva för detta syfte, ansågs
endast två alternativ återstå för dylika åtgärder, nämligen dels en mer
eller mindre allmän höjning av de fixa pensionsåldrarna, dels det av 1948
års pensionsålderskommitté föreslagna systemet med pensioneringsperioder.
Med hänsyn bl. a. till de möjligheter, som detta system erbjuder att anpassa
tiden för avgången ur tjänst efter arbetsförmågan, valdes det sistnämnda
alternativet.

Enligt vad jag inledningsvis framhållit, har de f. n. gällande bestämmelserna
i SP A-reglementet om pensionsålder och avgångsskyldighet utformats
i principiell överensstämmelse med de motsvarande bestämmelser, som före
den 20 juni 1951 gällde för de civila statstjänstemännen m. fl. Detta innebär
bl. a., att de nu för SPA-personalen gällande avgångsåldrarna kommit
att bli avvägda med beaktande av den arbetsmarknadssituation med ungdomsarbetslöshet
m. m., som förelåg vid de tidigare statliga bestämmelsernas
tillkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

De förhållanden med hänsyn till arbetsmarknad och befolkningsutveckling,
som föranledde övergången beträffande civila statstjänstemän m. fl.
från fixa pensionsåldrar till pensioneringsperioder, är alltjämt i oförminskad
grad aktuella. Fortfarande råder på de flesta områden en markant
brist på arbetskraft, och i utvecklingen av befolkningssammansättningen
hän mot en allt större andel av äldre befolkningsgrupper har under dessa
år icke skett någon förändring. Det är därför alltjämt synnerligen angeläget,
att arbetsduglig äldre arbetskraft tages till vara i största möjliga
utsträckning. Givetvis gäller detta även på de verksamhetsområden, där
befattningshavarnas pensionering sker enligt SPA-reglementet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag det påkallat, att SPAreglementets
avgångsbestämmelser nu upptages till omprövning. Jag torde
i detta sammanhang även få erinra om att 1954 års statsrevisorer uttalat,
att åtgärder bör vidtagas för tillvaratagande av den äldre arbetskraften.
Vidare har i två likalydande motioner till 1953 års riksdag (I: 150 och II:
195) hemställts, att en anordning med pensioneringsperioder införes även
beträffande SP A-reglementet. I sitt utlåtande (nr 173) i anledning av dessa
motioner framhöll statsutskottet, att enligt vad utskottet inhämtat förslag
i ämnet från 1948 års pensionsålderskommitté kunde förväntas inom den
närmaste tiden, varför några åtgärder i anledning av motionerna icke påkallades
från riksdagens sida.

Det torde vara uppenbart, att effektivitetssynpunkter icke lägger hinder
i vägen för åtgärder i syfte att i större utsträckning än som sker tillvarataga
den äldre SP A-personalens arbetskraft. Vidare må framhållas, att —
såsom pensionsålderskommittén antytt — de arbetsuppgifter, som åligger
de SP A-reglementet underkastade anställningshavarna, i det stora hela icke
väsentligt avviker från göromål, som ankommer på de civila statstjänstemännen
och de övriga anställningshavare, beträffande vilka åtgärder redan
vidtagits i syfte att tillvarataga den äldre arbetskraften.

När det gäller sättet att skapa möjligheter för det sålunda önskvärda
tillvaratagandet av den äldre SPA-personalens arbetskraft finnes de av mig
i det föregående angivna alternativen, nämligen anstånds- och återanställningsinstituten,
höjning av de fixa pensionsåldrarna samt systemet med
pensioneringsperioder. Pensionsålderskommittén har i sitt betänkande rörande
avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst m. m. visat,
att för statsförvaltningens del anstånds- och återanställningsinstituten är
ineffektiva, när det gäller att tillvarataga äldre arbetskraft. Kommittén
har icke verkställt någon utredning rörande frekvensen för SPA-personalens
del av anstånd och återanställning. Anledning synes emellertid icke
föreligga att antaga, att dessa båda institut har eu större tillämpning på
SP A-området än på de av kommittén undersökta områdena. Tvärtom synes
åtminstone vad beträffar anståndsinstitutet anledning finnas att antaga, att
tillämpningen är av mindre omfattning på SPA-området på grund av det
av pensionsanstalten och 1951 års pensionsutredning påpekade förhållandet,

I} llihang till riksdagens protokoll 1 !)!>?>. I samt. Nr Vt''.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

att huvudmännen har ett ekonomiskt intresse av att vid tidigast möjliga
tidpunkt utbyta lönen för en befattningshavare mot pension. Jag kan således
icke förorda, att man på detta område nöjer sig med att söka åstadkomma
en ökad användning av anstånds- och återanställningsinstituten. När det
sedan gäller valet mellan höjning av de fixa pensionsåldrarna och införande
av pensioneringsperiodsystemet, finner jag mig f. n. icke böra förorda det
första alternativet.

För införande av periodsystemet även på SPA-området talar, att man
därigenom återfår den överensstämmelse i förutsättningarna för avgångsskyldighet
mellan statstjänstemän och SPA-anslutna, som tidigare angivits
såsom önskvärd och som med hänsyn till de nära beröringspunkterna mellan
de båda pensionsområdena är naturlig. Särskilt gäller detta i fråga om
tjänstemän, för vilka samma avlöningsbestämmelser gäller. I detta hänseende
torde jag få hänvisa till skolöverstyrelsens i det föregående återgivna
yttrande. Periodsystemet ger också möjlighet att anpassa avgången ur tjänst
efter förhållandena i det särskilda fallet.

I fråga om periodsystemet har i vissa utlåtanden ifrågasatts den verkliga
effekten i detta system; bl. a. har pensionsanstalten — med anförande
av vissa siffror rörande den omfattning i vilken hittills inom anstaltens
verksamhetsområde kvarstående inom pensioneringsperiod förekommit —
framfört sådant tvivel rörande den praktiska verkan av systemet. För egen
del kan jag icke finna, att de anförda siffrorna ger vid handen, att systemet
har mindre tillfredsställande effektivitet. Hänsyn måste nämligen tagas till
att pensioneringsperiodsystemet varit i tillämpning endast under kort tid
och till att för de personalkategorier, som pensionsanstaltens ifrågavarande
undersökning avser, hittills funnits goda möjligheter till att efter pensionsavgången
erhålla anställning på den enskilda arbetsmarknaden resp. varit
gällande sådana övergångsbestämmelser, att periodsystemet ännu icke helt
genomförts.

Beträffande SPA-reglementet föreligger vissa speciella omständigheter,
som bör beaktas vid ställningstagandet till frågan om införande av pensioneringsperioder
i detta reglemente. Jag åsyftar härvid närmast de av kommittén
framhållna särskilda förhållandena i samband med dels huvudmannaskapet
för de SPA-reglementet underkastade befattningshavarna, dels dessa
befattningshavares anställningsförhållanden. Beträffande huvudmannaskapet
anser jag liksom kommittén och pensionsanstalten, att de svårigheter,
som i vissa fall kan föreligga för huvudmännen att på avsett sätt
tillämpa de nya bestämmelserna, icke kan förväntas bli av den art, att de
bör anses utgöra hinder mot periodsystemets genomförande. Samråd kan
givetvis i tekniska o. d. frågor alltid ske med pensionsanstalten. Jag delar
kommitténs uppfattning, att mera skulle vara att förlora än att vinna på
en överflyttning på central statlig förvaltningsmyndighet av eljest på de
skilda huvudmännens prövning ankommande spörsmål av nu ifrågavarande
slag. I likhet med kommittén anser jag heller icke SPA-personalens anställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

ningsförhållanden utgöra hinder för införande av pensioneringsperioder.
I realiteten torde nämligen denna personal åtnjuta den stabilitet i anställningsförhållandena,
som erfordras för systemets tillämpning. Det må även
erinras — såsom kommittén också framhållit — att pensioneringsperiodsystemet
redan genomförts för viss personal, som i fråga om anställningsförhållandena
är jämförbar med SPA-personalen.

Som av det följande framgår torde ej heller den finansieringsteknik, som
gäller för SP A-pensioneringen, innebära oöverstigliga svårigheter för periodsystemets
införande på SPA-området. Jag anser sålunda, att några tekniska
eller andra omständigheter icke föreligger, som utgör hinder för ett pensioneringsperiodsystem
i SP A-reglementet.

I vissa utlåtanden har ifrågasatts, huruvida icke nuvarande avgångsbestämmelser
i SPA-reglementet borde bibehållas i avvaktan på det resultat,
vartill 1951 års pensionsutredning kan komma. Då det emellertid torde
dröja eu icke oväsentlig tid, innan pensionsutredningens arbete hinner avslutas
och därvid eventuellt framkomna förslag i fråga om nya regler rörande
tiden för avgång ur tjänst blir genomförda, och då det är angeläget
att snarast möjligt även på SP A-pensioneringens område den äldre arbetskraften
tillvaratages i större omfattning än som nu sker, finner jag mig
icke böra förorda, att frågan rörande ändringen av avgångsbestämmelserna
för SPA-personalen uppskjutes. Det torde även böra framhållas, att det
vid det framtida definitiva ställningstagandet till den statliga pensioneringens
utformning bör vara av visst värde att äga erfarenhet beträffande ett
pensioneringsperiodsystem för den personal, som nu faller under SPA-reglementet.

På grund av vad jag sålunda anfört anser jag mig i likhet med flertalet
remissinstanser böra förorda, att systemet med pensioneringsperioder nu
införes även för SPA-personalen. Jag vill därvid även — i likhet med
bl. a. skolöverstyrelsen — understryka önskvärdheten av att bestämmelserna
i SPA-reglementet om avgångsålder etc. i den mån så är möjligt
överensstämmer med motsvarande bestämmelser för de tjänstemän, för
vilka periodsystemet redan genomförts.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att jag har för avsikt att på grundval
av pensionsålderskomitténs år 1952 avgivna betänkande angående til 1-lämpning av pensioneringsperiodsystemet även för militära och civilmilitära
heställningshavare låta göra ytterligare undersökningar rörande förutsättningarna
för tillvaratagande i större utsträckning av den arbetskraft, som
representeras av den från aktiv stat avgående personalen.

Vad angår periodsystemets närmare utformning biträder jag, som framgår
av det nyss anförda, det av flertalet remissinstanser understödda förslaget,
att systemet hör, i den mån så är möjligt, överensstämma med det
för civila statstjänstemän m. fl. redan införda periodsystemet. Anställningshavaren
skall sålunda ha rätt att avgå ur tjänst när som helst under

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

perioden. Vederbörande myndighet eller huvudman skall emellertid ha möjlighet
att under vissa förhållanden entlediga vederbörande under perioden.
Denna rätt skall dock icke innebära, att myndigheten eller huvudmannen
regelmässigt bör upptaga befattningshavarens fortsatta tjänstgöring utöver
pensioneringsperiodens nedre gräns till särskilt övervägande, utan tjänstgöringen
bör oförändrat fortgå till den tidpunkt före periodens slut, intill
vilken befattningshavaren önskar kvarstå, såvida icke myndigheten eller
huvudmannen av särskilda skäl finner anledning bestämma att tjänstgöringen
skall upphöra tidigare. Ett sådant skäl är, att befattningshavaren
befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden.
Därutöver bör entledigande kunna ske, då befattningshavarens bibehållande
i tjänst får anses innebära risker för hans eller andras säkerhet
eller hälsa. Vidare bör, även om befattningshavarens arbetsförmåga icke
kan i och för sig anses vara nedsatt, hans tjänstgöring under perioden
kunna avbrytas i sådana fall då hans avgång är önskvärd antingen med
hänsyn till omorganisation, berörande hans tjänsteställe, eller i och för rationalisering
av arbetsförhållandena därstädes.

Beslut om anställningens upphörande under pensioneringsperiod bör fattas
av den myndighet eller huvudman, som äger meddela avsked eller entledigande
från befattningen. Innan sådant beslut meddelas, bör befattningshavaren
beredas tillfälle att inkomma med yttrande eller eventuellt själv
begära sitt entledigande.

Beträffande tjänstår sberäkning för pension innebär, som jag i det föregående
framhållit, de för civila statstjänstemän m. fl. gällande bestämmelserna,
att tid för kvarstående inom perioden får tillgodoräknas som tjänstår,
däremot icke tid för eventuellt anstånd efter periodens utgång. För familj eoch
sjukpension skall, i den mån sådan pension är beroende av beräknat
antal tjänstår, tjänstår sberäkning ske fram till periodens övre gräns, även
om kvarstående icke ägt rum till denna tidpunkt. Statskontoret har uttalat,
att rätten till tjänstår sberäkning av tid under pensioneringsperiod bör
begränsas till sådana fall, då faktisk tjänstgöring ägt rum under perioden.
Härigenom skulle från tjänstår sberäkning inom period för sjukpension
eller familjepension helt eller delvis uteslutas den som antingen kommit
i åtnjutande av sjukpension eller lämnat tjänsten före uppnåendet av periodens
övre gräns. För egen del finner jag icke tillräckliga skäl föreligga
att utforma ifrågavarande bestämmelser för SPA-personalen på ett från
motsvarande bestämmelser för civila statstjänstemän m. fl. avvikande sätt.
Jag förordar således även i förevarande avseende full överensstämmelse
mellan periodsystemet i SP A-reglementet och det för civila statstjänstemän
in. fl. redan gällande systemet.

I fråga om pensioneringsperiodernas avvägning förordar jag i anslutning
till vad som gäller beträffande civila statstjänstemän m. fl., att perioderna
blir till antalet fyra och i princip omfattar, pensioneringsperiod I 60—63

Kungi. Maj:ts proposition nr 159

års ålder, pensioneringsperiod II 63—65 års ålder, pensioneringsperiod III
65—66 års ålder samt pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt
fall bestämmes. Anledning torde icke föreligga att i förevarande sammanhang
utsträcka sistnämnda pensioneringsperiod till att omfatta mer
än 3 år.

I den mån pensionsåldern f. n. inträder med utgången av kalenderhalvår
etc., bör pensioneringsperioden börja resp. utgå med angivna tidrymd. Avgång
under pensioneringsperioden bör i dessa fall regelmässigt äga rum vid
utgången av dylik särskild tidrymd, såvida icke avgången påkallas av nedsatt
arbetsförmåga eller vederbörande myndighet eller huvudman eljest finner
skäl medge att avgången sker vid annan tidpunkt.

Som jag i det föregående framhållit, finnes f. n. för vissa av de SPAreglementet
underkastade befattningarna gällande pensionsålder direkt angiven
i själva reglementet, medan för övriga befattningar pensionsåldern
bestämmes av pensionsanstalten med iakttagande av vad som gäller för
jämförlig statlig befattning. Jag förordar, att denna ordning för avgångsålderns
bestämmande för de olika befattningarna bibehålies även efter
periodsystemets införande. Beträffande de befattningar, för vilka sålunda
pensioneringsperioden skall vara direkt angiven i reglementet, synes i överensstämmelse
med vad som numera gäller i fråga om civila statliga befattningar
Kungl. Maj :t böra äga befogenhet att fastställa pensioneringsperiod
utan medverkan av riksdagen. Vid inplaceringen av de olika befattningarna
i perioder bör i huvudsak tillämpas motsvarande principer, som
är vägledande vid fastställandet av perioder för de civila statstjänstemännen
m. fl. Som jag i det föregående delvis antytt, är avsikten att den definitiva
inplaceringen av de civila statliga befattningarna i pensioneringsperioder
skall påbörjas inom kort. Vinner nyss angivna förslag rörande
Kungl. Maj :ts befogenhet att bestämma pensioneringsperioder för befattningar
underkastade SPA-reglementet riksdagens bifall, synes det lämpligt,
att det definitiva bestämmandet av de pensioneringsperioder, som för olika
befattningar skall upptagas i själva reglementet, får ske i anslutning till
den statliga inplaceringen i pensioneringsperioder. I avvaktan härpå torde
-—- i analogi med vad som skedde vid införandet av periodsystemet beträffande
de civila statliga befattningarna — böra i princip för de olika befattningarna
tills vidare föreskrivas den pensioneringsperiod, vars nedre gräns
motsvarar den för befattningen nu gällande avgångsåldern. Sistnämnda
princip bör även gälla i fråga om de befattningar, för vilka pensioneringsperioden
skall fastställas av pensionsanstalten.

I fråga om anstånd med avgång ur tjänst efter pensioneringsperiodens utgång
ansluter jag mig till kommitténs uppfattning, att i fortsättningen i likhet
med vad som gäller för de civila statstjänstemännen anstånd bör kunna
ifrågakomma under sammanlagt två år. Avgörandet av frågan rörande
anstånd torde böra ankomma på den huvudman eller myndighet, som äger
meddela entledigande från befattningen. Jag kan sålunda icke förorda

Kungl. Maj.ts proposition nr 15i)

skolöverstyrelsens förslag, att frågor angående anstånd beträffande under
SPA-reglementet fallande lärarpersonal skall ankomma på Kungl. Maj :t.

Sedan jag sålunda redogjort för min inställning till pensioneringsperiodsystemets
införande samt till periodsystemets allmänna utformning, torde
jag få övergå till vissa särskilda frågor.

Vad till en början angår det av kommittén behandlade spörsmålet angående
tjänstårsberäkning mot engångsavgift biträder jag kommitténs förslag,
att möjlighet skall föreligga för huvudman att erlägga engångsavgift
för en befattningshavare i sådan utsträckning, att befattningshavaren, om
han har erforderlig tjänstetid, kan avgå med hel ålderspension vid den
för honom gällande pensioneringsperiodens nedre gräns. Det bör sålunda
vid medgivande av tillgodoräkning av tjänstår mot engångsavgift icke
generellt förutsättas, att han kvarstår i tjänst under perioden. Som pensionsålderskommittén
påpekat, kräves enligt praxis icke sådant kvarstående
av civila statstjänstemän vid tillgodoräkning för deras del av icke pensionsberättigande
tjänstgöring. Med anledning av de av kommunförbunden gjorda
erinringarna mot kommitténs nu förevarande förslag må framhållas,
att SPA-reglementet icke ålägger en huvudman att inbetala engångsavgift.
Sådan inbetalning sker i stället fullt frivilligt från huvudmannens sida.
Bestämmelserna innebär således icke något tvång för huvudmannen att
erlägga engångsavgift i sådan omfattning, att exempelvis hel pension kan
erhållas vid avgång vid periodens nedre gräns. De farhågor för att härigenom
skulle uppstå en ökad tendens att uppskjuta inbetalningen av engångsavgifter,
som uttalats i vissa remissyttranden, synes icke utgöra tillräckligt
motiv för en annan anordning än den av kommittén föreslagna. Med
anledning av vad statens pensionsanstalt anfört i förevarande hänseende
vill jag förorda, att för Kungl Maj :t utverkas riksdagens bemyndigande
att efter den ytterligare utredning, som kan befinnas erforderlig, eventuellt
modifiera grunderna för beräkning av engångsavgift. Jämväl i ett annat
hänseende synes anledning föreligga att vidtaga jämkningar i avgiftsberäkningarna.
Härtill återkommer jag i det följande.

För det fall, att engångsavgift — på grund av att befattningshavaren avgått
ur tjänst vid senare tidpunkt än som förutsatts vid avgiftens beräkning
— blivit erlagd med högre belopp än som i och för sig varit erforderligt,
har kommittén föreslagit, att någon efterhandsreglering av redan
erlagda engångsavgifter icke bör ske. Detta förslag anser jag mig böra biträda
dels av praktiska skäl och dels med hänsyn till att staten enligt gällande
finansieringssystem i realiteten har att svara för betydligt större del
av pensioneringskostnaderna än huvudmännen. Det är ju endast under förutsättning
av stabil lönc- och pensionsnivå under hela den tid en befattningshavare
är ansluten till SPA-pensioneringen, som huvudmannaavgifterna
motsvarar halva kostnaderna.

Kommittén har vidare till särskild behandling upptagit vissa spörsmål
berörande de kungl. teatrarna, nämligen dels frågan om möjligheten beträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

iande artistpersonal att förhindra kvarstående under perioden, där så är
påkallat med hänsyn till vederbörandes prestationsförmåga, dels förutsättningarna
för sjukpensionering av vokalartister, som förlorat sin röst. Beträffande
det förra spörsmålet har kommittén uttalat, att kvarstående i tjänst
under perioden icke bör ifrågakomma, där teaterledningen med hänsyn till
vederbörandes konstnärliga prestationsförmåga finner att pensionering bör
ske. Mot bakgrunden av den av mig i det föregående deklarerade uppfattningen,
att vederbörande huvudman skall ha möjlighet att avbryta tjänstgöring
under perioden, där befattningshavaren befunnits icke kunna på tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden, har jag icke någon invändning
att göra mot detta kommitténs uttalande. Principen bör självfallet
äga tillämpning även i fråga om artistpersonalen vid de statsunderstödda
stadsteatrarna samt Göteborgs lyriska teater. Beträffande förutsättningarna
för sjukpensionering av vokalartist uttalar kommittén, att åt annan auktoritet
än läkare bör kunna anförtros att avge det utslagsgivande omdömet.
Såsom kommittén själv antytt har emellertid förevarande spörsmål icke något
omedelbart sammanhang med frågan om införandet av pensioneringsperioder.
I varje fall bör icke nu vidtagas någon ändring i de allmänna förutsättningarna
för sjukpensionering.

Jag övergår härefter till periodsystemets tillämpning på de personalkategorier,
vilkas anslutning till SPA-reglementet regleras genom särskilda föreskrifter.
Kommittén har i detta hänseende föreslagit, att periodsystemet
skall införas för polismän, som enligt kungörelsen 1954: 495 övergångsvis
är anslutna till SPA-pensioneringen, ehuru de icke längre är anställda i polisdistrikt,
som helt utgöres av landsbygd eller av landsbygd jämte stad eller
köping. Med hänsyn till de högre fortlöpande avgifter, som blir följden av
systemets tillämpning på denna polispersonal, har kommittén emellertid
ansett, att i fråga om den personal, på vilken kungörelsen redan äger tilllämpning,
periodsystemets införande skall vara beroende av att vederbörande
huvudman gör framställning därom. Även beträffande den av skoloch
vårdhemmet Stretered från Styrsö kustsanatorium övertagna ekonomioch
administrationspersonalen bör enligt kommittén periodsystemet tillämpas,
i den mån huvudmannen hemställer därom. I fråga om övningslärare
m. fl., på vilka kungörelsen 1949: 728 är tillämplig, har kommittén anfört,
att endast enstaka lärare, som vägrat underkasta sig övningslärarstadgan
den 2 juni 1950 resp. avlöningsreglementet för övningslärare eller eljest ej
erhållit ordinarie eller extra ordinarie anställning, kvarstår under denna
kungörelse. Med hänsyn härtill har kommittén ansett, att periodsystemet
icke lämpligen bör göras tillämpligt på dessa befattningshavare.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag i vad avser nu ifrågavarande
polispersonal samt personal vid skol- och vårdhemmet Stretered.
Samma regler bör emellertid enligt min mening gälla i fråga om förenämnda
lärarpersonal. I likhet med statens pensionsanstalt anser jag, att framställning
av vederbörande huvudman om periodsystemets tillämpning på här

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

avsedd personal bör ha inkommit inom viss begränsad tid från systemets
genomförande, lämpligen före den 1 juli 1956.

I fråga om sådan polispersonal, för vilken fortsatt pensionsrätt enligt
SPA-reglementet framdeles kommer att erhållas på grund av kungörelsen
1954:495, har pensionsålderskommittén föreslagit viss begränsning av
grundavgiften. Vidare har statens pensionsanstalt ansett, att på Kungl. Maj :t
bör få ankomma att beträffande polispersonalen i städer och köpingar utfärda
särskilda bestämmelser för avgiftsberäkningarna med utgångspunkt
från nu tillämpade antaganden rörande räntefot, dödlighet och kapitalvärde
för familjepensionsrätt. Med anledning av vad sålunda förekommit vill jag
förorda, att Kungl. Maj:t erhåller möjlighet att, om så prövas erforderligt,
meddela bestämmelser för avgiftsberäkningarna i fråga om den särskilda
pensionering enligt SPA-reglementet, som förekommer för polispersonal i
städer och köpingar, och övergångsvis för viss personal vid skol- och vårdhemmet
Stretered.

Vad angår den av statens pensionsanstalt i förevarande sammanhang berörda
frågan om förhållandet mellan SPA-bestämmelserna och de stadganden
om avgångsskyldighet och pension, som finnes i polislagstiftningen, vill
jag framhålla, att detta spörsmål synes böra närmare utredas innan ställning
därtill tages. Enligt vad jag inhämtat har styrelserna för svenska landskommunernas
förbund och för svenska stadsförbundet nyligen till inrikesdepartementet
ingivit en framställning om upphävande av förordningen den
6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Vad jag i det föregående förordat föranleder ändringar i ett flertal paragrafer
i SPA-reglementet samt i vissa därtill anknytande författningar. För
genomförande av dessa ändringar erfordras riksdagens medgivande. Jämväl
i tilläggsbestämmelserna till reglementet påkallas vissa ändringar. Därjämte
torde särskilda övergångsbestämmelser bli erforderliga. De nya bestämmelserna
synes böra träda i kraft den 1 juli 1955. Med hänsyn till omfattningen
av ändringarna i SPA-reglementet synes böra övervägas att hela reglementet
omtryckes.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat utfärda bestämmelser
om ändring i SPA-reglementet ävensom i övrigt
erforderliga bestämmelser.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Skarin

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

Bilaga

1948 års pensionsålderskonunittés förslag

till

kungörelse om ändring i SPA-reglementet den 29 december 1949 (nr 726)

Härigenom förordnas att 1 § 1 mom., 2 § 2 mom., 9 §, 10 §, 12 § 3 mom.,
13 §, 16 § 2 mom., 17 § 2 och 3 mom., 18 § 1, 3 och 4 mom., 20, 21, 22 och
23 §§, 28 § 3 mom., 29 §, 35 § 2 mom. samt 38 och 39 §§ SPA-reglementet
den 29 december 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande
framgår.2

1 §•

1 mom. Detta reglemente -— -— — enligt reglementet.

1 reglementet---och C.

För befattning, hänförd till grupp A eller B, gäller viss pensioneringsperiod
i enlighet med vad i det följande närmare förmäles.

Befattning, hänförd till grupp C, tillsättes av Kungl. Maj :t eller av annan
därtill behörig myndighet medelst förordnande på viss tid. För sådan befattning
bestämmes icke pensioneringsperiod.

Befattning, tillhörande ■— — — 3 § sägs.

2 §•

2 mom. Befattningshavare, som vid tidpunkten för tillträde av sin befattning
eller då befattning förenades med pensionsrätt uppnått en levnadsålder,
som motsvarar den övre gränsen för den för honom gällande pensioneringsperioden,
är, såvitt angår denna befattning, undantagen från reglementets
tillämpning.

9 §•

1 mom. Såframt ej annat följer av vad nedan i 4 mom. sägs, är befattningshavare
skyldig att avgå från sin befattning, därest han

a) i fråga om innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B,
uppnått en levnadsålder, isom motsvarar den övre gränsen av den för honom
gällande pensioneringsperioden;

b) till följd —---befattning; eller

c) till följd--— sin befattning.

Till grupp A eller B hänförd befattningshavare, som uppnått den för honom
gällande pensioneringsperiodens nedre gräns, är jämväl skyldig att
avgå från sin befattning därest han enligt prövning av den myndighet eller
huvudman, som äger meddela avsked eller entledigande från befattningen,
befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden
eller hans kvarstående i tjänst på grund av arbetsuppgifternas särskilda
art anses innebära risk för hans eller andras säkerhet eller hälsa. Det 1

Senaste lydelse, se beträffande 1 § 1 mom., 14 § 2 mom., 16 § 2 mom., 23 §, 28 § 3
mom. och 35 § 2 mom. 1951:498; beträffande 18 § 1 mom. 1950:420; beträffande 38 §
1950:420, 1951:498, 1951:623 och 1953:517; samt beträffande 39 § 1950:420, 1950:665,
1951: 498, 1951: 623, 1952: 459, 1953: 517 och 1953: 746.

* Förslaget avgavs före utfärdandet av kungörelsen 1954: 494.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

samma skall gälla, därest befattningshavarens avgång finnes önskvärd i
samband med genomförande av omorganisation, berörande hans tjänsteställe,
eller rationalisering av arbetsförhållandena därstädes.

2 mom. Finner i tall, varom i 1 mom. under b) och c) förmäles, statens
pensionsanstalt anledning antaga, att befattningshavaren kan tjänstgöra i
sådan annan befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig,
skall frågan, huruvida förflyttning lämpligen bör ske, underställas prövning
av Kungl. Maj :t eller den myndighet, Kungl. Maj :t förordnar.

3 mom. Med iakttagande av vad i andra stycket här nedan och 12 §
3 mom. andra stycket sägs må befattningshavare, som icke kan från sin betattning
uppsägas, entledigas i annat fall än i 1 mom. avses, därest han

a) där fråga är om innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller
B, befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståOgganden
och högst fem år återstå till uppnåendet av pensioneringsperiodens
nedre gräns; eller

b) genom lagakraftägande ---— från ansvar.

I fråga —---vederbörande huvudman.

4 mom. I fråga om innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller
B, må, därest det ur tjänstesynpunkt befinnes önskvärt att han efter uppnåendet
av den för honom gällande pensioneringsperiodens övre gräns tages
i anspråk för fullgörande av med befattningen förenade arbetsuppgifter, den
myndighet eller huvudman, som äger meddela avsked eller entledigande
från befattningen, medgiva honom att kvarstå i tjänst under ytterligare
högst två år, dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig.

10 §.

För befattning, hänförd till grupp A eller B, skall gälla den pensioneringsperiod,
som framgår av vad i 39 § finnes angivet.

Pensioneringsperioderna omfatta

pensionerings period 1 tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 60 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 63 års ålder,

pensioneringsperiod II tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 63 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 65 års ålder,

pensioneringsperiod III tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 65 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 66 års ålder, samt

pensioneringsperiod IV den tid som för varje särskilt fall blivit bestämd.

Har i fall som avses i 9 § 2 mom. befattningshavare, som icke kan från
sin befattning uppsägas, förflyttats till befattning, för vilken gäller annan
pensioneringsperiod än den för hans tidigare tjänst stadgade, skall dock den
nya pensioneringsperioden icke tillämpas å honom, såframt han icke inom
en månad efter beslutet om förflyttningen anmäler sin önskan om tillämpning
av densamma.

12 §.

3 mom. Finner den myndighet eller huvudman, som äger meddela avsked
eller entledigande från befattningen, skäl föreligga för tillämpning av 9 §

1 mom. andra stycket må avsked eller entledigande icke äga rum utan att
tillfälle beretts befattningshavaren att inkomma med ansökning om ålderspension.
Där ej särskilda skäl föranleda annat, bör avgången ej fastställas
att äga rum vid tidigare tidpunkt än sex månader efter det tillfälle beretts
befattningshavaren att inkomma med dylik ansökning.

I fall — — — i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

13 §.

1 mom. Innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B, är, där ej
annat följer av vad här nedan sägs, vid avgång från befattningen berättigad
att komma i åtnjutande av tjänstepension,

a) därest han avgår vid eller efter den för honom gällande pensiioneringsperiodens
inträde och sådant fall, som under b) eller c) sägs, icke föreligger
( ålderspension);

b) i fall •—• --(invalidpension); och

c) i fall — ■— —- mom. (sjukpension).

Såsom förutsättning för rätt att vid avgången komma i åtnjutande av invalid-
eller sjukpension skall gälla, att befattningshavaren icke enligt 9 §
2 mom. prövats lämpligen böra förflyttas till annan befattning.

Där det ----eller ferier.

Befattningshavare, som---för avgången.

2 mom. I 1 mom. avsedd befattningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet
av pensioneringsperiodens nedre gräns frivilligt avgår från sin
befattning, må kunna av Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande
av tjänstepension (förtidspension), därest avgången finnes icke
vara stridande mot det allmännas intressen och under förutsättning tillika
att han innehar minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande av
hel pension, eller ock skulle kunnat innehava sagda antal tjänstår, om han
ägt tillgodoräkna all i 18 § 3 mom. första stycket omförmäld tid.

Vid tjänstårsberäkning --—— 18 § 2 mom.

16 §.

2 mom. Har befattningshavare, som icke kan från sin befattning uppsägas,
i fall som avses i 9 § 2 mom. eller eljest i enlighet med av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelser utan något sitt förvållande förflyttats till
annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning och har till följd härav
för befattningshavaren skett ändring beträffande tjänstepensionsunderlag,
pensioneringsperiod eller tjänstålder, varom i 19 § förmäles, må grundbeloppet
av tjänstepension icke understiga det belopp, vartill det skulle hava beräknats,
därest ändringen icke ägt rum och, i fall då för befattningen föreskrivits
pensioneringsperiod med lägre övre gräns, såsom tjänstår fått tillgodoräknas
den tid, som utgör skillnaden mellan de båda pensioneringsperiodernas
övre gränser. Såsom villkor för åtnjutande av den sist avsedda
förmånen skall dock vid bestämmande av ålderspension gälla, att befattningshavaren
kvarstått i sin tjänst intill utgången av den senast för befattningen
föreskrivna pensioneringsperioden.

Vid bestämmande--— befattningens frånträdande.

17 §.

2 mom. I fråga om sådan till grupp A eller B hänförd befattning, för vilken
den fastställda pensioneringsperiodens nedre gräns understiger en levnadsålder
av 55 år, skola såsom tjänstepensionsunderlag tillämpas de belopp
som erhållas genom minskning av de i 1 mom. omförmälda underlagsbeloppen
med det belopp som här nedan angives för den pensionsklass, till
vilken befattningen är hänförd, dock att sådan minskning av underlaget
icke skall äga rum, om befattningshavaren vid pensionsavgången uppnått
lägst 55 års ålder och denna ålder innefattas i den för honom gällande pensioneringsperioden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

Pensionsklass Minsknings belopp kronor 1:

1 —1: 15 ................................ 108

1: 16—1: 19 ................................ 120

1:20—1:23 ................................ 168

1:24—1:28 ................................ 192

1: 29—1: 40 ................................ 204

3 mom. Har i fråga om befattning, hänförd till grupp A eller B, den befattning,
från vilken avgången äger rum, innehafts under kortare tid före
pensioneringsperiodens utgång än tre år, må, där ej Kungl. Maj:t annorlunda
förordnar, vid bestämmandet av ålders- eller förtidspension icke tilllämpas
högre begynnelse- eller slutunderlag än som motsvarar en tredjedel
av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelse- respektive slutunderlag,
vilka må hava varit för befattningshavaren gällande under vart och ett
av de närmast före avgången förflutna, före pensioneringsperiodens utgång
infallande tre åren på grund av därunder innehavd, med tjänstepensionsrätt
förenad anställning.

18 §.

1 mom. Vid bestämmande av tjänstepension må, i den mån ej annat följer
av vad nedan i detta moment eller 4 mom. sägs, såsom tjänstår tillgodoräknas
tid före pensioneringsperiodens utgång, under vilken befattningshavaren
varit underkastad detta reglemente.

Vid tjänstår sberäkningen---smittas spridning.

På prövning ----vid tjänstårsberäkningen.

Där ledighet — ---i tjänstgöringstiden.

Där fråga---full tjänstgöring.

3 mom. I fråga om innehavare av befattning, hänförd till grupp A eller B,
beror på prövning av statens pensionsanstalt huruvida och i vad mån tid,
under vilken befattningshavaren innehaft i 39 § upptagen befattning men för
vilken tjänstår ej tillgodoräknas enligt 1 eller 2 mom., må, under förutsättning
att huvudmannen härför erlägger engångsavgift enligt 8 § 4 mom., tillgodoräknas
såsom tjänstår. Dylik tjänstårsberäkning må dock medgivas
högst i den omfattning som erfordras för beredande av hel ålderspension vid
pensioneringsperiodens inträde.

Under förutsättning — ---statens tjänst.

4 mom. Har för---— avgången gällande.

Vid tillämpning---pensionsregleringen avses.

På prövning av statens pensionsanstalt beror, huruvida och i vad män
huvudman genom erläggande av engångsavgift, som i 8 § 4 mom. sägs, må
bereda befattningshavaren rätt att tillgodoräkna sig tjänstår för i första
stycket avsedd tid, som om tjänstepensionsunderlaget under tiden varit det,
vilket gäller för befattningshavaren vid tidpunkten för pensionsanstaltens
beslut om sådan tillgodoräkning. Här avsedd tjänstårsberäkning må dock
medgivas högst i den omfattning, som erfordras för beredande av hel ålderspension
vid pensioneringsperiodens inträde.

20 §.

Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för befattningshavaren
tillämpliga begynnelse- respektive slutunderlaget, dock högst grundbeloppet
av den ålderspension som skulle hava tillkommit befattningshavaren, därest

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

lian under oförändrade förhållanden kunnat kvarsta i sin befattning till
pensioneringsperiodens utgång.

21 §.

Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 19 § angivna grunderna.
Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelse- respektive
slutunderlaget, i den mån beloppet icke härigenom överstiger grundbeloppet
av den ålderspension som skulle hava tillkommit befattningshavaren,
därest han under oförändrade förhållanden kunnat kvarstå i sin befattning
till pensioneringsperiodens utgång.

22 §.

Grundbeloppet av förtidspension bestämmes enligt de i 19 § angivna grunderna
men skall för tiden intill ingången av den för befattningshavaren gällande
pensioneringsperioden vara minskad med så stor del, som antalet vid
avgångstillfället till pensioneringsperiodens inträde återstående fulla eller
påbörjade fjärdedelar av år utgör av det antal sjättedels år som innehålles
i tjänståldern.

23 §.

Grundbeloppet av--— avkortad pension).

I fråga om den som vid befattningens tillträdande innehade annan med
tjänstepensionsrätt förenad befattning skall iakttagas, att grundbeloppet ej
må understiga det belopp, vartill det skulle hava beräknats, om befattningshavaren
intill tiden för avgången kvarstått i sin förra befattning och det
för denna gällande tjänstepensionsunderlaget varit ökat med hälften av det
belopp, varmed detta underlag må understiga tjänstepensionsunderlaget för
den befattning från vilken avgången sker. Härvid skall i fall, där den tidigare
befattningen varit hänförd till grupp A eller B, pensioneringsperioden för
densamma anses hava inträtt vid den tidpunkt, då befattningshavaren avgår
med rätt till förordnandepension.

Där pensionsrätten---författningsrum avses.

Innehar någon — — — andra tjänstepensionsbestämmelser.

28 §.

3 mom. I fråga om familjepension för befattning, hänförd till grupp C,
skall, där ej annat följer av vad här nedan sägs, vid bestämmande av familjepensionstal
särskilt iakttagas

a) att tjänståldern —--20 år;

b) att såsom pensioneringsperiod skall räknas tiden från utgången av
den kalendermånad, varunder befattningshavaren uppnått eller skulle hava
uppnått 65 års ålder, till utgången av den kalendermånad, varunder han
uppnått eller skulle hava uppnått 66 års ålder;

c) att, där — ---befattningen; samt

d) att, där---författningsrum avses.

Beträffande befattningshavare, som tillika innehade till grupp A hänförd
befattning, skall iakttagas, att tjänståldern skall anses utgöra 30 år, att pensioneringsperiodens
ingång och utgång skall anses inträffa vid utgången av
det kalenderhalvår, under vilket befattningshavaren uppnått eller skulle hava
uppnått 65 respektive 66 års ålder, samt att familjepensionstalet icke må
understiga för den avlidne beräknat familjepensionstal för den till grupp A
hörande befattningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159

29 §.

Vid bestämmande av familjepensionstal räknas såsom tjänstår

a) tid, som----icke familjepensionsbestämmelser;

b) tid, som — ---under a);

c) tid, som från dödsfallet eller avgången ur tjänst må hava återstått till
tidpunkten för pensioneringsperiodens utgång, dock att sådan tid ej må räknas
sasom tjänstår beträffande befattningshavare, som vid sin död åtnjöt
förtidspension och i intet fall till större del än som kunnat tillgodoräknas,
därest den avlidne under oförändrade förhållanden kvarstått i sin befattning
till nämnda tidpunkt.

35 §.

2 mom. Familjepensionstalet för familjelivränta bestämmes, där ej annat
ioranledes av vad här nedan stadgas, till ett belopp motsvarande så stor del
av det för befattningshavaren senast gällande familjepensionsunderlaget
som antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstar,
varom i 29 § a) och b) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången
uppnådda tjänstår, utökade med tid som från avgången må hava återstått
.1 Pensioneringsperiodens inträde, uppgå till mer än 120 fulla eller påbörjade
fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer genom berörda
utökning.

Vid beräkning--— två tredjedelar.

Förelåg beträffande--— för livränta.

I övrigt — — — motsvarande tillämpning.

38 §.

Såsom tillägg---särskilda bestämmelser.

Beträffande 2 §.

2 a. Utan hinder----18 levnadsår.

2 b. Utan hinder —---full tjänstgöring.

Beträffande 3 §.

3 a. Beslut om---fortlöpande avgifterna.

Beträffande 7 §.

7 a. Där arten---39 § angivna.

7 b. Där avlöningen---till befattningshavaren.

7 c. Vid pensionsklassens bestämmande upptages ersättning, som i 7 b
sags, till det belopp som utgått till befattningshavaren under senast förflutcvvmanadersPeriod,
omfattande tiden från och med den 1 juli ett år
till och med den 30 juni nästföljande år, eller, såvitt angår nyanställd befattningshavare,
det belopp för år som beräknas komma att utgå under
forsta anställningsåret. 6

7 d. Har befattningshavare---för honom.

7 e. Befattning hos ---— av 7 § 2 inom.

Beträffande 10 §.

10 a Pensioneringsperioden skall omfatta tiden från utgången av det kalenderhalvår,
varunder befattningshavaren uppnått den levnadsålder som
motsvarar den för befattningen gällande pensioneringsperiodens nedre gräns,
till utgången av det kalenderhalvår, varunder han uppnått den levnadsålder
som motsvarar samma periods övre gräns.

Avgång under pensioneringsperioden må äga rum endast vid utgången
av kalenderhalvår, därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga
e!!eid<:n myndighet eller huvudman, som äger att från tjänsten entlediga,
eljest finner skal medgiva att avgången sker under kalenderhalvåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

10 b. Pensioneringsperioden skall omfatta tiden från utgången av det verksamhetsår,
varunder befattningshavaren uppnått den mot pensioneringsperiodens
nedre gräns svarande levnadsåldern, till utgången av det verksamhetsår,
varunder han uppnått den levnadsålder som motsvarar pensioneringsperiodens
övre gräns.

Avgång under pensioneringsperioden må äga rum endast vid utgången
av verksamhetsår, därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga
eller den myndighet eller huvudman, som äger att från tjänsten entlediga,
eljest finner skäl medgiva att avgången sker vid annan tidpunkt.

10 c. För befattning, hänförd till någon av pensionsklasserna 1: 1—1: 19,
skall gälla pensioneringsperiod I och för annan befattning pensioneringsperiod
III. Statens pensionsanstalt skall dock äga bestämma, att annan pensioneringsperiod
i stället skall gälla, där så med hänsyn till den pensioneringsperiod
som tillämpas för jämförlig statlig befattning eller eljest finnes
påkallat.

Beträffande 13 §.

13 a. Befattningshavare, för---antal tjänstår.

Beträffande 17 §.

17 a. Såsom begynnelseunderlag skall tillämpas medeltalet av de tjänstepensionsunderlag
som gällt för befattningshavaren under de tio före pensioneringsperiodens
utgång infallande verksamhetsår, då underlagen varit
högst, eller under det mindre antal sådana år, för vilka tjänstepensionsunderlag
varit för befattningshavaren gällande, dock, där fråga är om invalideller
sjukpension, lägst medeltalet av tjänstepensionsunderlagen under de
tre verksamhetsår som infallit närmast före avgången.

17 b. Såsom begynnelseunderlag---— detta medeltal.

Beträffande 18 §.

18 a. Vad i —--- äga tillämpning.

18 b. Vid tjänstår sberäkning —• ■—- — å lönen.

Beträffande 19 §.

19 a. Med tjänstålder ---25 tjänstår.

19 b. Med tjänstålder---22 tjänstår.

19 c. Med tjänstålder---20 tjänstår.

Beträffande 20 §.

20 a. Där enligt 17 a eller 17 b såsom tjänstepensionsunderlag skall tilllämpas
medeltalet för tre verksamhetsår, skall vid tillämpning av 20 § så
anses, som om detta medeltal varit gällande såsom tjänstepensionsunderlag
vid befattningshavarens avgång.

Beträffande 21 §.

21 a. Vad i---21 §.

21 b. Vad i---angivna avgiftsunderlaget.

Beträffande 28 §.

28 a. Där ej annat följer av vad nedan i detta stadgande sägs, skall familjepensionstalet
bestämmas efter medeltalet av de familjepensionsunderlag
som gällt för befattningshavaren under de tio före pensioneringsperiodens
utgång infallande verksamhetsår, då underlagen varit högst, eller under
det mindre antal sådana år, för vilka familjepensionsunderlag varit för befattningshavaren
gällande.

I fråga om den som vid frånfället kvarstod i sin befattning och ej uppnått
pensioneringsperiodens övre gräns eller ock åtnjöt invalid- eller sjukpension,
skall familjepensionstalet bestämmas efter lägst medeltalet av famitjepensionsunderlagen
under de tre verksamhetsår, som infallit närmast
före det, varunder befattningshavaren avlidit eller avgått. Familjepensionstalet
må dock ej härigenom bringas att överstiga det familjepensionstal som

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

skolat beräknas, därest befattningshavaren kvarstått i sin befattning under
tiden till pensioneringsperiodens utgång och familjepensionsunderlaget under
de efter befattningshavarens frånfälle eller avgång infallande verksamhetsåren
motsvarat nämnda medeltal.

Beträffande 32 §.

32 a. Vid bestämmande — — — befattningshavaren gällande.

Beträffande 35 §.

35 a. Vad i---för familjelivränta.

39 §.

Här nedan angivas de verksamhetsområden och därinom förekommande
till grupp A, B eller C hänförda befattningar, som tillhöra detta reglementes
tillämplighetsområde. Därjämte angivas, såvitt angår vissa befattningar,
dels den pensionsklass till vilken befattningen skall vara hänförd, dels den
pensioneringsperiod som skall gälla för befattning, tillhörande grupp A eller
B, dels å befattning tillämpliga stadganden i 38 §.

Verksamhetsområde, befattning m. m.	Grupp	Pensionsklass	Pensionerings- period	Bestämmelse i 38 §, som skall tilllämpas å befattningen
1	2	3	4	5
I. Undervisningsväsendet m. m. A. Statsunderstödda institut för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning. Fast anställd befattningshavare, vilken enligt därom särskilt meddelade föreskrifter åtnjuter avlöning mot-svarande den som tillkommer befattningshavare i sta-tens tjänst i lönegrad med beteckningen Ca eller Ce: Befattningshavare med lön enligt lönegraderna Ca eller Ce 13 eller högre lönegrad...............	A	i		10 c 10 r»
Annan befattningshavare...............	B G
B. Högre kommunal undervisning, folkundervisning m. m. 1. Befattningshavare, å vilka statens allmänna avlönings-reglemente äger tillämpning, med anställning vid pri-vatläroverken (enskilda mellanskolor, enskilda flick-skolor — enskilda goss- eller samskolor — högre en-skilda läroverk, enskilda gymnasier) eller fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala (Befattningar med lönegradsbeteckning Ca, Cb eller Ce.) a) Privatläroverken Rektor.............................	i
dock vid enskilt gymnasium eller vid läroverk med särskild studierektor...................	G	a		18 b
Ämneslärare: ordinarie.................	A	l	in in
extra ordinarie...................	A	i	2 b, 10 a, 18 b, 21 b
b) Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala Rektor ävensom ämneslärare i kemi samt närings- och födoämneslära........................	A
				lU_3j lö 1)

1 Befattning hänföres till den pensionsklass i nummerserien 1: 1—1: 40, vars nummer
överensstämmer med numret på den löneklass, lönegraden omfattar eller, om lönegraden omfattar
flera löneklasser, slutlöneklassen inom lönegraden.

* Beror på beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

2. Befattningshavare, å vilka avlöningsregleraentet för
statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. äger tillämpning
(Befattningar med lönegradsbeteckning Ca eller Ce.)

a) Lanthushållsskolorna

Rektor samt ämneslärare.........................

b) Andra undervisningsanstalter

Rektor samt ämneslärare.........................

3. Befattningshavare, å vilka avlöningsreglementet för
övningslärare äger tillämpning

(Befattningar med lönegradsbeteckning Ca eller Ce.)

a) Folkhögskolorna

Lärare i teckning, hushållsgöromål eller slöjd......

Lärare i musik..................................

Lärare i gymnastik med lek och idrott............

b) Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala och Fredrika
Bremer-förbundets lanthushållningsseminarium å Rimforsa Facklärare.

.....................................

c) Andra läroanstalter

Lärare i teckning, hushållsgöromål eller slöjd......

Lärare i musik..................................

Lärare i gymnastik med lek och idrott............

4. Statsunderstött med allmänt läroverk förenat kommunalt
gymnasium samt specialgymnasiet för lantbruks-,
mejeri- och skogsstuderande

Ämneslärare....................................

5. Ovan icke omförmält kommunalt eller enskilt seminarium
för utbildande av lärare för yrkesundervisning
eller undervisning i hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd
Lärare vid statsunderstödd kurs eller avdelning ...

6. Fortsättningsskola

Annan lärare än övningslärare..................

7. Stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet tillhörig
läroanstalt, som tjänar samma ändamål som folkskola

Lärare i slöjd...................................

Annan lärare....................................

8. Svensk skola i utlandet

Lärare, till vilkens avlönande staten bidrager......

9. Statsunderstödda vård- och undervisningsanstalter

Lärare vid skola, tillhörande barna- och ungdomsvården
................................_••••......

Lärare vid sinnesslöskola, arbetshem för sinnesslöa,
epileptikerskola eller förskola för dövstumma barn
Lärare vid vanföreanstalt........................

C. Yrkesundervisning m. m.

1. Statsunderstött handelsgymnasium

Befattningshavare (rektorer och lärare), för vilkas avlönande
statsbidrag beräknas efter lönegrader med beteckningen
Ca, Cb eller Ce.....................

2. Statsunderstödd kommunal eller enskild anstalt för
yrkesundervisning

Lärare vid yrkesskola för jordbruket..............

Lärare vid annan skola

Lärare huvudsakligen i praktiskt ämne i högst pen

sionsklass 1: 19...............................

Annan lärare..................................

3. Statsunderstödd särskild anstalt för yrkesundervisning
i Lärare vid bergsskolan i Filipstad, Lennings tcxtil[
tekniska institut i Norrköping eller textilinstitutet

Borås.........................................

4. Gävle borgarskola och högre handelsinstitut

Lärare vid statsunderstödd avdelning, dock ej här
ovan under B. 1, B. 3, C. 1 eller C. 2 avsedd rektor
eller lärare...................................

A	1	II	10 b, 18 b, 21 b
A	1	III	10 b, 18 b, 21 b
A	1	III	10 b, 18 b, 21 b
A	1	II	10 b, 18 b, 21 b
A	1	I	10 b, 18 b, 21 b
A	1	III	10 a, 18 b, 21 b
A	1	III	10 a, 18 b, 21 b
A	1	II	10 a, 18 b, 21 b
A	1	I	10 a, 18 b, 21 b
B		III	10 a
B		III
B		II	10 a
B		III
B		II
B		II	10 b
B		I
B		I	10 b
B		I
A	1	III	10 a
B		II
B		II
B		III
B		in
B		in	10 a

1 Se not 1 under I A.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

1	2	3	4	1 5
D. Viss statsunderstödd biblioteksverksamhet Bibliotekarie vid huvudbiblioteket i Tomedalen .... E. Viss kulturminnesvårdande verksamhet	B		III
Landsantikvarie, till vilkens avlönande staten bidrager F. Statsunderstödd medicinsk forskningsverksamhet och statsunderstödd läkepedagogisk verksamhet 1. Konung Gustaf V:s forskningsinstitut	B		III
Fast anställd befattningshavare................... 2. Ericastiftelsens läkepedagogiska institut i Stockholm	B			10 c
överläkare, rektor och terapeut........... G. Vetenskapsakademiens forskningsinstitut för experimen-tell fysik Fast anställd befattningshavare...................	B		III
B			10 c
H. Statens hantverksinstitut
Fast anställd befattningshavare................... I. Centralförbundet för nykterhetsundervisning	B			10 c
Fast anställd befattningshavare................... J. Centralförbundet för befälsutbildning	B			10 c
Fast anställd befattningshavare.................. K. Skytteförbundens överstyrelse	B			10 c
Fast anställd befattningshavare.................. L. Sveriges civilförsvarsförbund	B			10 c
Fast anställd befattningshavare..................	B			10 c
M. Statsunderstödda enskilda högskolor 1. Befattningshavare, å vilka statens allmänna avlönings-

reglemente äger tillämpning (Befattningar med lönegradsbeteckning Co, Ca eller Ce.)
Professor.................	A	2: 14 1	III III	10 b, 18 b, 19 a 10 b, 18 b 10 c, 18 b
Annan lärare...............	A
Annan befattningshavare..............	A	1
2. Befattningshavare vid handelshögskolan i Göteborg
Professor.......................	B		III III	10 b, 19 a 10 b 10 c
Annan lärare....................	B
Annan befattningshavare...........	B
N. Oceanografiska institutet i Göteborg
Fast anställd befattningshavare..............	B			10 c
0. Samfundet för svenskt biografiskt lexikons utgivande
Vid lexikonredaktionen fast anställd befattningshavare P. Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet	B			10 c
Till administrationspersonal hänförlig fast anställd be-fattningshavare .......................	B			10 c
II. Hälso- och sjukvården
A. Sluten vård 1. Vårdanstalt, varå lag om vissa av landsting eller kom-
mun drivna sjukhus äger tillämpning, med undantag av akademiska sjukhuset i Uppsala
Läkarpersonal
Av Kungl. Maj:t utnämnd överläkare vid lasarett (lasarettsläkare), sanatorium (sanatorieläkare) och epidemisjukhus (epidemisjukhusläkare)............. Av Kungl. Maj:t utnämnd läkare vid sjukstuga (sjuk-	A	1: 34	III	19 a
stugeläkare).......................	A	1: 33	II	19 a
Annan sjukvårdspersonal
Barnmorska, husmoder (föreståndarinna), sjukgymnast och sjuksköterska...........................	B		I
2. Akademiska sjukhuset i Uppsala, kuranstalt, ansluten
till pensionsstyrelsen, statsunderstödd enskild anstalt för kirurgisk tuberkulos (kustsanatorium), statsunder-stödd vanföreanstalt, Eugeniahemmet, sanatorium,

1 Se not 1 under I A.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

12 | 34_

tillhörande konung Oscar II:s jubileumsfond, och
Svenska röda korsets med bidrag från pensionsstyrelsen
drivna hem för barn med gomdefekter

Läkarpersonal

Överläkare vid akademiska sjukhuset och av Kungl.
Maj:t utnämnd överläkare vid kustsanatorium eller

vanföreanstalt...................................

överläkare vid kuranstalt......................

Överläkare vid konung Oscar II:s jubileumsfond tillhörigt
sanatorium...............................

Förste underläkare, tillika biträdande överläkare vid
kuranstalt......................................

1: 34
1: 34

III

19 a
19 a

19 a

Övrig personal

Barnmorska, husmoder (föreståndarinna), sjukgymnast
och sjuksköterska...........................

Annan befattningshavare........................

3. Sinnessjukhus, in ättat av stad som åtnjuter statsunderstöd
för av staden ombesörjd sinnessjukvård

Sj ukvårdspersonal

Sjuksköterska med arbetsuppgifter, i huvudsak motsvarande
eller jämförbara med dem som tillkomma
sköterska, första sköterska eller översköterska vid
statens sinnessjukhus............................

Sjuksköterska med arbetsuppgifter, i huvudsak motsvarande
eller jämförbara med dem som tillkomma

föreståndarinna vid statens sinnessjukhus..........

Annan sjuksköterska och husmoder (föreståndarinna)
Annan statsunderstödd kommunal eller av allmännyttig
sammanslutning eller stiftelse driven enskild inrättning
för förlossningsvård, sinnesslövård, epileptikervård
eller vård av psykopatiska och nervösa barn eller
eljest för hälso- eller sjukvård

Föreståndare för anstalt för sinnesslövård eller epilep tikervård.

......................................

Barnmorska, husmoder (föreståndarinna)...........

Sjuksköterska vid inrättning för sinnesslövård, epileptikervård
eller vård av psykopatiska och nervösa barn

Sjuksköterska vid annan inrättning...............

5. Icke statsunderstödd kommunal eller av allmännyttig
sammanslutning eller stiftelse med vederbörligt tillstånd
driven inrättning för förlossningsvård eller sjukvård Barnmorska,

husmoder (föreståndarinna) och sjuksköterska
.......................................

B. Öppen vård

1. Allmän hälso- och sjukvård m. m.

Extra provinsialläkare, avlönad med bidrag av staten
Kommunalt anställd barnmorska eller sjuksköterska.
Sjukgymnast vid sådan särskild poliklinik för sjukgymnastik
och massage, som drives av landsting eller
stad utanför landsting...........................

2. Statsunderstödd dispensärverksamhet för tuberkulosens
bekämpande

Av medicinalstyrelsen förordnad läkare vid fristående

centraldispensär.................................

Sjuksköterska...................................

3. Av allmännyttig sammanslutning eller stiftelse eller

svensk utlandsförsamling bedriven eller anordnad vård
Sjuksköterska...................................

(5B-58)

1:33

(55-58)

10 c

19 a

III

19 a

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

1	2	3	1 ^
4. Statsunderstödd folktandvård Heltidsanställd tandvårdsinspektör, annan än lasa-rettstandläkare..................................	B	1: 34	III
Lasarettstandläkare..............................	A	1: 34	III
Annan heltidsanställd tandläkare..................	B	1: 33	III
Tandsköterska...................................	B		I
Tandtekniker....................................	B		II
C. Utbildning av och arbetsförmedling för sjuksköterskor 1. Godkänd sjuksköterskeskola Föreståndarinna.................................	B		II
Lärarinna (instruktionssköterska)..................	B		I
2. Godkänd sjuksköterskebyrå Föreståndarinna.................................	B		II
m. Socialvården A. Anstaltsoärd Av kommun, allmännyttig sammanslutning eller stif-telse bedriven vårdinrättning av följande slag, nämli-gen statsunderstött vårdhem för barn (barnhem), statsunderstödd skola tillhörande barna- och ungdoms-vården, statsunderstödd erkänd eller enskild alkoho-listanstalt, i fattigvårdslagen avsett statsunderstött arbetshem samt vårdhem för åldringar (ålderdomshem) Föreståndare och föreståndarinna för skola tillhörande barna- och ungdomsvården.......................	B		I
Föreståndare och föreståndarinna för annan vård-anstalt .........................................	B		II
Husmoder och sjuksköterska......................	B		I
Lärarinna vid barnhem (mödrahem) för meddelande av särskild utbildning i barnavård eller husligt arbete under förutsättning att statsbidraget beräknats med hänsyn till dylik utbildning......................	B		II
Annan befattningshavare vid erkänd alkoholistanstalt B. Social hemhjålpsverksamhet Heltidsanställd hemvårdarinna, till vilkens avlöning staten bidrager..................................	B A	1: 10	I
IV. Polisväsendet Ordinarie befattningshavare, anställd för landstings-område eller i polisdistrikt, som helt eller delvis består av annan kommun än stad eller köping Kommissarie....................................	B		II
Annan befattningshavare.........................	B		I
V. Jordbruk med binäringar 1. Hushållningssällskap Fast anställd befattningshavare i verksamhet till främ-jande av jordbruket och därtill hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd...................... 2. Lantbruksakademien, Hushållningssällskapens för-bund, med statsmedel understödd lokal frökontroll-anstalt, med statsmedel understödd lokal lantbruks-kemisk kontrollstation, Sveriges utsädesförening, Svenska jägareförbundet, Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg samt Sveriges fjäderfä-avelsförening Fast anställd befattningshavare................... 3. Statsunderstödd praktisk vetenskaplig verksamhet vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt Fast anställd förädlings- eller försöksledare med full sysselsättning...................................	B B B		1 III

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

2 3

Enskild, under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning
(kontrollslakteri)

Fast anställd besiktningsveterinär.................

III

VI. Kyrkoväsendet

Svenska kyrkans diakonistyrelse

Förste sekreterare (direktor), annan sekreterare och

föreståndare för lekmannaskolan i Sigtuna.........

Svenska kyrkans missionsstyrelse

Svenska kyrkans missionsdirektor, sekreterare och

missionär.......................................

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse

Sjömanspräst och sekreterare.....................

Diakonissanstalterna vid Ersta, i Härnösand och i
Göteborg, diakonissanstalten Samariterhemmet i Uppsala,
Svenska diakonsällskapets anstalt å Sköndal samt
Stockholms stadsmission under förutsättning att för
vederbörande institution gälla av Kungl. Maj:t fastställda
stadgar

Föreståndare för eller biträdande pastor vid diakoneller
diakonissanstalt samt föreståndare för Stockholms

stadsmission.....................................

S:t Johanneskyrkan i Göteborg

Predikant.......................................

Kyrkomusiker, å vilka avlöningsreglementet för kyrkomusiker
äger tillämpning

Ordinarie eller extra ordinarie organist samt extra ordinarie
biträdande kyrkomusiker..................

VII. Sjömanshusen

Ombudsman.......................

Annan fast anställd befattningshavare

III

VIII. Teater- och orkesterverksamhet

A. De kungliga teatrarna
1. Kungl. teatern

a) Teaterchef......................................

b) Annan fast anställd här nedan upptagen befattningshavare Solistpersonal

samt regissörer

2: IG

Solist (operasångare): kvinnlig
manlig .

Regissör

(50-55)

(53-58)

(60-65)

Balett-, kör- och orkesterpersonal samt föreståndare
för dekorationsavdelning

Balettmedlem: kvinnlig...........................

manlig

Balettmästare

Korist (korsångare): kvinnlig

manlig

(41-46)

(45-50)

(55-60)

(50-55)

(53-58)

10 a, 21 b

19 a
10 c

7 c, 17 b, 19 c	(10 b, 13 a,
18 a,
7 c, 17 b, 19 b	20 a,
21 a,
17 a, 19 a,	28 a,
	32 a, 35 a

2 a, 7 b,

>7 d, 10 b,

13 a, 19 c

7 d, 10 b, 13 a,
19 a
19 b 1

|7 b, 7 d,
19 a 10 b, 13 a

1 So not 1 under I A.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159

Kormästare, orkestermedlem (hovkapellist) samt kapellmästare
...................................

Föreståndare för dekorationsavdelning...........

Övrig personal

Teknisk personal..............................

Tjänstemannapersonal..........................

2. Dramatiska teatern

a) Teaterchef....................................

b) Annan fast anställd här nedan upptagen befattningshavare Skådespelarpersonal,

regissörer samt chef för dekorationsateljé Skådespelare:

kvinnlig............................

manlig.............................

Regissör........................................

Chef för dekorationsateljé........................

övrig personal

Teknisk personal................................

Tjänstemannapersonal............................

B. De statsunderstödda stadsteatrarna i Göteborg, Malmö,
Hälsingborg, Norrköping-Linköping och Uppsala samt
Göteborgs lyriska teater

Teaterchef......................................

Kapellmästare och orkestermedlem................

Annan fast anställd befattningshavare.............

Anmärkningar

1. Den i 10 § avsedda pensioneringsperioden bestämmes
av statens pensionsanstalt under hänsynstagande till
de för jämförliga befattningshavare vid de kungl. teatrarna
gällande perioderna

2. Av bestämmelserna i 38 § skola å befattning tillämpas
3 a, 7 e och 10 b samt dessutom de stadganden, som
äro tillämpliga å jämförliga befattningar vid de kungl.
teatrarna

C. De statsunderstödda symfoniorkestrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle
Kapellmästare och annan fast anställd musiker ....

I 2

A		IV	1
		(60-65)	d, 10 b
A		III	1
A			7 b, 7 d, 10 b,
			10 c
A			7 d, 10 b,	10 c
C	2: 16
				(10 b
A		IV	7 c, 17 a,	13 a
		(55-60)	19 b	18 a
A		IV	7 c, 17 a,	20 a
		(60-65)	19 a	21 a
A		IV		28 a
		(60-65)	17 a, 19 a	32 a
				35 a
A		IV	7 d, 10 b
		(60-65)
A			7 b, 7 d, 10 b,
			10 c
A			7 d, 10 b,	10 e
B		IV	3 a, 7 d, It,
		(60-65)	10 b
B		IV	3 a, 7 d, It,
		(60-65)	10 b
B		Se anm.	Se anm. 2
		1
B		IV	3 a, 7 d, 7 e,
		(60-65)	10 b

Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1955.

SPA-reglementet i sin före nämnda dag gällande lydelse skall dock äga
giltighet beträffande befattningshavare, vilken avses i 1 § kungörelsen den
29 december 1949 (nr 728) angående tillämpning av SPA-reglementet å övningslärare
vid högre kommunala skolor m. fl. och vilken fortfarande är
underkastad bestämmelserna i sistnämnda kungörelse.

Kungi. Maj.ls proposition nr 159

Övergångsbestämmelser.

Befattningshavare, som vid kungörelsens ikraftträdande uppnått den nedre
men icke den övre gränsen av vederbörande pensioneringsperiod och till
följd av anstånd med avgång blir underkastad de i kungörelsen meddelade
bestämmelserna, äger såsom tjänstår tillgodoräkna den tid före periodens
utgång, under vilken han kvarstått i tjänst.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om befattningshavare,
som vid kungörelsens ikraftträdande uppnått vederbörande
pensioneringsperiods övre gräns men på grund av anstånd med avgång kvarstår
i tjänst.

Genom kungörelsen göres icke ändring i beslut, varigenom anstånd med
avgång före kungörelsens ikraftträdande beviljats befattningshavare till tidpunkt
efter utgången av vederbörande pensioneringsperiod.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159

Innehållsförteckning

I. Inledning........................................................

II. SPA-reglementets tillämpningsområde m. m.........................

III. SPA-pensioneringens finansering ....................................

IV. SPA-reglementets pensionsålderssystem m. m.........................

V. Det för civila statstjänstemän m. fl. gällande systemet med pensionerings perioder

......................................................

VI. 1948 års pensionsålderskommittés förslag och yttrandena däröver ......

VII. Särskilda frågor..................................................

1. Tjänstårsberäkning mot engångsavgift ...........................

2. De kungl. teatrarna............................................

3. Undantag från periodsystemet ..................................

Departementschefen .................................................

Bilaga ..............................................................

550616

Stockholm 1955. Isaae Marcus Boktryckeri Aktiebolag