Kungl. Maj:ts proposition nr 158 (Proposition 1954:158)

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m.;
given Stockholms slott den 5 mars 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås — som ett led i omläggningen av samhällets
nykterhetspolitik — att organen för den öppna nykterhetsvården, kommunala
nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder, materiellt förstärkes.
Statsbidraget till de kommunala nykterhetsnämnderna förordas sålunda
skola utgå med 60% av nämndernas kostnader utan begränsning av beloppets
storlek. Förslaget härutinnan syftar till att nämnderna framför allt i
personellt hänseende skall få de resurser, som är nödvändiga för att nämnderna
skall kunna fullgöra de ökade arbetsuppgifter, som bl. a. på grund
av nykterhetsvårdslagstiftningens omdaning är att emotse. Utöver en
förstärkning av den fast anställda personalen avses nykterhetsnämnderna
under övergångstiden till ett friare försäljningssystem skola kunna
knyta tillfälliga medarbetare till sin verksamhet. Ersättningarna till dessa
föreslås helt skola gäldas av statsmedel. Statsverkets kostnader för den
kommunala nykterhetsvården har för nästkommande budgetår beräknats till
1 750 000 kronor, vilket innebär en höjning av nu utgående medelsanvisning
med cirka 1,3 miljoner kronor.

1—290 54 liihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Ni 158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

De kommunala nykterhetsnämndema föreslås fr. o. m. den 1 oktober 1955
skola befrias från kostnaderna för sluten vård.

Såvitt länsnykterhetsnämnderna angår, förordas att vid samtliga dessa
inrättas en befattning som nykterbetsvårdskonsulent. Vid flertalet nämnder
avses dessutom skola finnas en assistent. Konsulenttjänsterna och fem
assistenttjänster föreslås skola inrättas redan under nästkommande budgetår.
Därunder avses också fasta biträdestjänster skola tillföras länsnämndsorganisationen.
Medelsbehovet för länsnykterhetsnämndernas avlöningar
och omkostnader har till följd av den föreslagna upprustningen
beräknats till 750 000 kronor resp. 319 000 kronor eller tillhopa
525 000 kronor mer än vad som nu utgår för dessa ändamål.

Medelsanvisningen under anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. till bl. a. konferenser och kurser samt understöd åt
sammanslutningar av nykterhetsnämnder, nu utgörande 32 500 kronor, föreslås
höjd till 82 500 kronor.

Det statliga stödet till den s. k. länkrörelsen föreslås skola utgå med
15 000 kronor mot 5 000 kronor f. n.

Slutligen förordas, att i Stockholm eller dess närhet uppföres en speciell
klinik för alkoholsjukdomar med cirka 80 vårdplatser. Till utredningsoch
planeringsarbete för denna klinik föreslås en medelsanvisning för
nästkommande budgetår av 100 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

TJtdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Ling man,

Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
elfte huvudtiteln, punkterna 161—165 samt 167, föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1954/55 beräkna

dels till Yissa kostnader för vård av alkoholister ett förslagsanslag av
20 000 kronor,

dels till Länsnykterhetsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag av

700 000 kronor,

dels till Länsnykterhetsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av

320 000 kronor,

dels till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor,

dels till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. ett anslag
av 82 500 kronor,

dels ock till Bidrag till sällskapet Länkarna ett anslag av 15 000 kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
I samband därmed torde jag få anmäla uppkommen fråga om inrättande
i Stockholm av ett specialsjukhus för alkoholister. Inledningsvis
torde jag dock först få lämna en kortfattad översikt av nykterhetsvårdens
nuvarande läge, främst upptagande en redogörelse för de förslag i ämnet,
som f. n. är aktuella. Jag ämnar därvid också närmare ange ramen för den
fortsatta framställningen samt uppläggningen av denna.

Inledning.

I sitt den 14 februari 1948 avgivna betänkande (SOU 1948: 23) har 1946
års alkoholistvårdsutredning framlagt åtskilliga förslag till en reformering
av nykterhetsvården. Dessa förslag är dels av legislativ, dels av i huvudsak
ekonomisk natur. I förstnämnda hänseende har utredningen föreslagit, att
en helt ny lagstiftning — en lag om nykterhetsvård — skall ersätta den
gällande alkoholistlagen. Den föreslagna lagstiftningen innebär bl. a. att

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

området för nykterhetsvårdslagstiftningens tillämplighet vidgas så att ingripande
mot en alkoholmissbrukare kan ske tidigare, d. v. s. på ett ur
förbättringssynpunkt gynnsammare stadium av pågående alkoholmissbruk,
än som f. n. är möjligt. Yidare föreslås att tillämpningen av lagstiftningen
genom olika åtgärder effektiviseras. Enligt förslaget avses sålunda bl. a.
att särskild nykterhetsnämnd tillsättes i varje kommun, att anmälningsskyldigheten
till nykterhetsnämnderna utsträckes samt det medicinska inflytandet
i dessa nämnder förstärkes.

Enligt utredningens uppfattning torde de största bristerna i nykterhetsvården
främst vara av ekonomisk art. För att åstadkomma en ändamålsenlig
och effektiv nykterhetsvård och därmed nedbringa arbetsmängden för
sjuk-, social- och kriminalvårdande samhällsorgan anser utredningen det
nödvändigt, att kostnadsramen för denna vårdverksamhet högst betydligt
vidgas. Detta bör enligt utredningens mening ske genom avsevärt ökade
ekonomiska insatser från statens sida. Staten borde sålunda lämna kraftigt
höjda statsbidrag till öppen, halvöppen och sluten vård.

Yad beträffar den öppna nykterhetsvården föreslås att bidrag till nykterhetsnämnds
allmänna verksamhet utgår oinskränkt med 75 % av kostnaderna.
Jämväl länsnykterhetsnämndernas verksamhet borde effektiviseras
genom att dess tjänstemän bleve heltidsanställda. I fråga om den halvöppna
och slutna vården borde statens ekonomiska stöd förbättras genom
höjda och nya statsbidrag till inackorderingshem och icke-statliga vårdhem.
Alkoholistanstalternas allmänna standard borde höjas. Kostnaderna för
sluten vård åt alkoholmissbrukare borde, antingen vården vore tvångsvis
anordnad eller vederbörande frivilligt underkastat sig densamma, i sin helhet
bäras av statsverket.

Utredningen har vidare föreslagit, att behandlingen av alkoholmissbrukare
ytterligare differentieras och som regel även skall innefatta medicinsk behandling.
För att möta behovet av speciell vård för alkoholmissbrukare borde
fyra statliga alkoholistsjukhus anordnas, av vilka ett borde uppföras i
Stockholm snarast möjligt och de övriga tre sedan erfarenhet vunnits av
verksamheten vid det första. Sjukhusen borde fungera som diagnostiserings-
och behandlingsställen för nykterhetsvården, som institutioner för
medicinsk forskning rörande alkoholismen samt som centraler för utbildning
av läkare och i viss utsträckning också av nykterhetsvårdspersonal
rörande alkoholistproblemet.

Slutligen föreslår utredningen, att särskild utbildning rörande alkoholismen
och dess behandling anordnas genom kursverksamhet bl. a. för nykterhetsvårdspersonal.
Även behovet av fortbildning för sådan personal borde tillgodoses.
Kursverksamhet för frivilliga medhjälpare borde också organiseras.

Över alkoholistvårdsutredningens betänkande har yttranden efter remiss
avgivits av ett stort antal myndigheter och organisationer, vilka utförligt
redovisats i den till innevarande års riksdag avlämnade propositionen med

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

förslag till lag om nykterhetsvård (nr 158). Denna proposition innefattar
en fullständig redogörelse jämväl för de lagförslag, som framlagts av utredningen.
Beträffande det- närmare innehållet i dessa förslag torde jag därför
få hänvisa till nämnda proposition.

Sedermera har också 1944 års nykterhetskommitté framlagt förslag till
viktiga reformer inom nykterhetsvården. Dessa förslag innefattas dels i
kommitténs principbetänkande, del Y (SOU 1952: o3), dels i betänkandet
angående rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård, del VI (SOU 1952:54),
avgivna den 17 oktober 1952. Nykterhetskommitten har i stort sett anslutit
sig till alkoholistvårdsutredningens förslag men i vissa hänseenden förordat
kompletteringar. Sålunda bör enligt kommitténs mening statsbidraget till
de kommunala nykterhetsnämnderna bestämmas till 80 % av dessas kostnader
utan begränsning till viss maximisumma. Länsnykterhetsnämndemas
personalutrustning borde förstärkas och dess ledamöter utses i annan ordning
än för närvarande. Ordföranden borde besitta domarkompetens. Ett
alkoholistsjukhus föreslås snarast möjligt komma till stånd. Härtill kommer
ytterligare åtskilliga förslag, varom redogörelse kommer att lämnas bl. a. i
det följande.

Närmast som en komplettering av nykterhetskommitténs förslag får betraktas
det av nykterhetsnämndssakkunniga den 19 november 1953 avgivna
betänkandet (stencilerat). Detta betänkande behandlar spörsmålet om nykterhetsnämndernas
förseende med tillfälliga hjälpkrafter, främst under övergångstiden
till ett friare system för försäljning av rusdrycker. De sakkunniga
föreslår sålunda, att det statliga stödet till nykterhetsnämnderna utformas
så att det blir lättare att till den kommunala nämndorganisationen knyta
sådana hjälpkrafter. I samband därmed föreslås också vissa smärre ändringar
i lagstiftningen. De sakkunniga har därjämte bl. a. föreslagit, att medel anvisas
till viss utbildning av dessa medhjälpare. Den s. k. länkrörelsen bör
enligt de sakkunnigas mening erhålla ökat ekonomiskt statsunderstöd.

Beträffande remissbehandlingen av nykterhetskommitténs och de sakkunnigas
betänkande hänvisas till propositionen angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken m. m. (nr 151) samt till propositionen med
förslag till lag om nykterhetsvård (nr 158).

Vissa av alkoholistvårdsutredningens förslag har tidigare prövats av
statsmakterna. Sålunda kan sägas att betydelsefulla reformer inom den halvöppna
och slutna nykterhetsvården redan genomförts eller är under utförande.
Statsbidragen till dessa vårdformer har nästan genomgående höjts. En
treårsplan för de statsunderstödda alkoholistanstalternas materiella upprustning
har godkänts av 1953 års riksdag, som samtidigt anvisat medel till dess
första etapp (jfr prop. nr 95/1953). I årets statsverksproposition begäres
medel å kapitalbudgeten, under inrikesdepartementet, fonden för låneunderstöd,
till utförande av nästa etapp av detta program. Dessutom har jag i särskild
proposition till innevarande års riksdag framlagt förslag till allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

byggnadsplan för statens alkoholistanstalt å Yenngarn (prop. nr 87). Den
framställning, som jag nu fortsättningsvis skall lämna, kommer således endast
i ringa mån att beröra den halvöppna och slutna nykterhetsvården.

Ej heller är det min mening att annat än summariskt här beröra de lagförslag,
som framlagts av alkoholistvårdsutredningen, nykterhetskommittén
och nykterhetsnämndssakkunniga. Beträffande mina överväganden härutinnan
torde få hänvisas till propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård.
I förevarande sammanhang skall således främst behandlas de förslag
som syftar till en ekonomisk upprustning av den öppna nykterhetsvården.
I anslutning därtill är det — som tidigare angivits — min avsikt att jämväl
behandla spörsmålet om upprättande av ett specialsjukhus för alkoholister.
Innan jag mer i detalj kommer in på dessa frågor, skall jag dock först helt
allmänt ange min inställning till behovet av en upprustning, särskilt av
organen för den öppna nykterhetsvården.

Upprustning av organen för den öppna nykterhetsvården.

Alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén.

Till utgångspunkt för ett krav på ökat stöd åt nykterhetsvården från
statens sida har alkoholistvårdsutredningen uppställt tesen, att en
effektiv nykterhetsvård högst avsevärt måste nedbringa det allmännas kostnader
för undanröjande av skilda sociala missförhållanden, vilka har sin
grund i alkoholmissbruk. Motsättningsvis framhåller utredningen att den
allmänna socialpolitikens inriktning under senare år i sin tur torde vara
ägnad att lindra detta missbruks ekonomiska och sociala följder. Däremot
syntes det utredningen mera diskutabelt, om bättre sociala förhållanden
generellt kunde antagas motverka, att alkoholmissbruk uppstode med negativa
följdverkningar som resultat. Speciella åtgärder mot alkoholmissbruket
genom effektiva organ behövdes därför även efter en allmän förbättring av
den sociala standarden. Dylika åtgärder vore i hög grad ägnade att avlägsna
en av de viktigaste orsaksfaktorerna vid olika former av social nöd och missanpassning
och därmed reducera behovet av fattigvård, barna- och ungdomsvård,
kriminalvård etc. Det måste härvid — betonar utredningen — vara
samhällsekonomiskt fördelaktigt, att åtgärderna vidtoges på ett så tidigt
stadium som möjligt, innan skadeverkningar av olika slag uppstått. Även
om tidigt insatt nykterhetsvårdande behandling skulle bli relativt kostsam
för det allmänna, torde den dock säkerligen ur nationalekonomisk synpunkt
ställa sig gynnsam. Statens utgifter för att bekämpa kriminaliteten skulle
t. ex. säkerligen kunna avsevärt minska, om nykterhetsvården erhölle sådana
resurser, att den vore i stånd att ingripa med lämpliga medel på tidigt
stadium mot varje alkoholmissbrukare. Brottsligheten visade sig nämligen
i större omfattning än vad man i allmänhet föreställde sig sammanhänga med

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

alkoholbruk. En inom fångvårdsstyrelsen verkställd undersökning avseende de
fångar, som år 1938 intagits i fängelserna och de som åren 1939 och 1940
frigivits, visade, att inemot 60 % av hela antalet manliga fångar varit alkoholpåverkade
vid brottets begående. Beträffande våldsbrottslingar vore detta
fallet med omkring 80 %. Bland dem, som uppgivits vara nyktra vid brottets
begående, funnes åtskilliga, beträffande vilka alkoholförtäring av olika anledningar
likväl påtagligt medverkat till brottet. Den kriminalpolitiska betydelsen
av en effektivt arbetande nykterhetsvård vore mot bakgrunden av
dessa siffror odiskutabel. Man kunde också hänvisa till det intima sambandet
mellan alkoholmissbruk, å ena, samt miljöskador hos barn med social
missanpassning som följd, olycksfall i den allmänna trafiken eller på arbetsplatserna
etc., å den andra sidan.

På nu återgivna skäl har utredningen ansett det erforderligt, att samhället
i eget intresse nedlägger avsevärt högre kostnader på nykterhetsvården än
vad f. n. sker, så att bl. a. den öppna vården kunde erhålla en tillfredsställande
organisation. Utredningen hävdar vidare, att nykterhetsvården
ännu mycket mer än hittills borde betraktas som en statlig
angelägenhet. Statsinkomsterna av alkoholhanteringen uppginge till avsevärda
belopp. Detta förhållande berättigade emellertid icke i och
för sig till större anspråk på staten för bedrivande av nykterhetsvård.
Även om dessa inkomster användes till nykterhetsvården, finge
icke förbises, att dessa inginge i statskassan för att begagnas till att täcka
statsutgifterna för andra allmännyttiga ändamål. Då emellertid alkoholhanteringen
med skador på individ och samhälle av olika slag såsom följd försigginge
med statens godkännande och inkomsterna numera i huvudsak tillfölle
staten, icke kommunerna, borde staten i ännu högre grad än hittills
svara för nykterhetsvårdens kostnader och därvid i syfte att skapa en effektiv
vårdorganisation väsentligt öka sina ekonomiska åtaganden för denna organisation.
Som ett viktigt skäl för kommunernas obenägenhet att anslå medel
till nykterhetsvården åberopades allt oftare, att dessa endast i relativt liten
omfattning eller icke alls hade del i det ekonomiska resultatet av alkoholhanteringen.

Efter ett påpekande att tyngdpunkten vid medelsfördelningen, alltsedan
offentlig nykterhetsvård börjat bedrivas, legat på den slutna vården — anstaltsvården
— uttalar utredningen, att den öppna vården nu borde erhålla
avsevärt kraftigare statligt stöd än hittills och sålunda även vid medelstilldelningen
tillmätas den vikt, som borde tillkomma den redan med dess nuvarande
arbetsuppgifter och som bleve än större, om utredningens förslag
om vidgning av dessa uppgifter genomfördes.

Den grunduppfattning, vari alkoholistvårdsutredningens krav på en förstärkning
av organen för den öppna nykterhetsvården sålunda bottnar, delas
av nykterhetskommittén För kommittén framstår det som rimligt, att
staten ökar sina ekonomiska åtaganden för nykterhetsvården i kommunal

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

regi. En överföring av kostnaderna för nykterhetsvården från kommunerna
till statsverket syntes kommittén redan av allmänna skäl vara påkallad. Kommittén
uttalar, att kostnaderna för de skador, som rusdrycksmissbruket förorsakade,
i huvudsak borde bäras av staten. Ett ökat statligt stöd vore vidare
betydelsefullt för att stimulera kommunerna att snabbt tillvarata de möjligheter
till ökad effektivitet i nykterhetsnämndsarbetet, som kommunindelningsreformen
kunde väntas medföra. Men det ökade statliga stödet borde
icke inskränkas till att enbart avse de kommunala nykterhetsnämnderna.
Detta borde jämväl — som också alkoholistvårdsutredningen föreslagit —
utsträckas till att omfatta länsnykterhetsnämnderna.

Beträffande omfattningen av statens och kommunens ekonomiska insatser
till förmån för den öppna nykterhetsvården må här återgivas följande ur
nykterhetskommitténs principbetänkande hämtade sammanställning. För
fullständighetens skull har kostnaderna för socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå
medtagits. Kostnaderna gäller 1949 eller budgetåret 1949/50.

Statens Kommunernas

kostnader kostnader

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå................ 120 000 —

Länsnykterhetsnämnderna............................ 360 000

Kommunala nykterhetsnämnder...................... 320 000 1900 000

Summa 800 000 1 900 000

I anslutning härtill må nämnas att statsverkets inkomster av alkoholhanteringen
nämnda år uppgick till i runt tal 712 miljoner kronor.

Som av det följande framgår har nykterhetskommittén i sina förslag om
upprustning av nykterhetsvårdsorganen i vissa hänseenden gått längre än
alkoholistvårdsutredningen. Detta låter sig delvis förklara av de ställningstaganden
vartill kommittén kommit i fråga om sin huvudsakliga arbetsuppgift,
nämligen ordningen för rusdrycksförsäljningen. Rörande denna har
kommittén föreslagit -— om nu bortses från den detaljmässiga utformningen
varom propositionen angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken
m. m. (nr 151) innehåller närmare upplysning — att det nuvarande
restriktionssystemet avskaffas och ersättes med ett fritt försäljningssystem.
Därjämte har kommittén förordat vissa lättnader i fråga om utskänkningen.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens förslag om en utbyggnad av den samhälleliga
nykterhetsvården har i princip så gott som enhälligt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna. Några uttalanden
av mera allmän innebörd har återgivits i propositionen med förslag
till lag om nykterhetsvård, till vilken torde få hänvisas.

Också de remissorgan, som haft att yttra sig över nykterhetskommitténs
förslag, har i allmänhet intagit en mycket positiv hållning till frågan om en
upprustning av nykterhetsvårdsorganen. Detta spörsmål kan snarast sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

intaga en mer central ställning vid remissbehandlingen av nykterhetskommitténs
förslag än vid remissen av alkoholistvårdsutredningens förslag, ett
förhållande som otvivelaktigt beror därpå, att dessa organ på ett helt annat
sätt träder i förgrunden i belysning av det föreslagna fria försäljningssystemet.

Det yttrande, som avgivits av länsstyrelsen i Gävleborgs län, utgör ett
belägg för vad nu sagts. Länsstyrelsen konstaterar, att kommittén visserligen
ägnat stort intresse åt nykterhetsvårdens utbyggnad, men anmärker samtidigt,
att den låtit denna fråga komma i efterhand. Utbyggnaden har — yttrar
länsstyrelsen — blivit ett påhäng till förslaget i stället för en nödvändig
förutsättning för detsamma. Enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning
vore kommitténs förslag om en friare tillgång till rusdrycker realiserbart
endast om och sedan nykterhetsvården fått den starkare organisation, som
kommittén föreslår. Men — understryker länsstyrelsen — en förstärkning
av de kommunala nykterhetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna vore
behövlig redan för att dessa organ skulle kunna fullgöra dem åvilande arbetsuppgifter
enligt gällande lagstiftning. Länsnykterhetsnämnderna borde
snarast tilldelas den ytterligare arbetskraft, som kunde anses erforderlig, och
kommunerna måste genom frikostigare statsbidragsgivning stimuleras i sin
strävan att vidtaga för nykterhetsvården mer effektiva åtgärder än vad som
hittills varit dem möjligt. Att staten skulle stå för huvudparten av kostnaderna
ansåge länsstyrelsen ligga i sakens natur.

Kontrollstyrelsen framhåller med eftertryck angelägenheten av att nykterhetsvårdsorganen
erhåller tillräckliga ekonomiska och personella resurser,
som möjliggör att de effektivt kan fylla sin viktiga uppgift i samhällets
tjänst. Också länsstyrelsen i Malmöhus län betonar vikten av en väsentlig
upprustning av bl. a. nykterhetsvårdsorganen. Angelägenheten av att så
skedde framstode för länsstyrelsen så mycket starkare inför de nu föreslagna
reformerna. Genom en förenklad försäljningsorganisation uppstode besparingar
och härigenom komme medel att stå till förfogande för nykterhetsvårdens
utbyggnad. Länsstyrelsen funne det önskvärt, att statsmakterna så
välvilligt som möjligt bedömde de framställda kraven på ytterligare medel
till nykterhetsvården. Goda förhoppningar torde enligt länsstyrelsens mening
kunna ställas på att ett ökat statligt bidrag till kommunerna skulle medföra
en kraftig upprustning av organisationen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län erinrar om att det sedan länge ansetts
lämpligt att i möjligaste mån avskaffa det enskilda vinstintresset av alkoholförsäljningen,
en strävan som närdes av avsikten att främja nykterheten.
Med denna målsättning för ögonen finner länsstyrelsen det kunna ifrågasättas,
om det vore staten värdigt att draga vinst av alkoholförsäljningen, så länge
det funnes kvar så allvarliga alkoholskadeproblem inom samhället som faktiskt
existerade. Det syntes från denna synpunkt icke orimligt, att staten
använde hela sin vinst av sprithanteringen för att avvärja de skador, som
sprithanteringen vållade. Om man lade denna synpunkt å problemet, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

det vara ett blygsamt krav, att de hittillsvarande anslagen till nykterhetsvården
och därmed sammanhängande intressen höjdes till det tiodubbla.
Staten skulle ändå ha kvar över 80 % av sina spritinkomster för
andra ändamål. Liknande tankegångar utvecklas av landsorganisationen,
som förklarar att ögonblicket nu vore inne att rätta till den bristfälliga balans
i fråga om medel och personal, som funnits mellan å ena sidan dem som
handhaft spritförsäljningen och å andra sidan dem som handhaft nykterhetsvården.
De många brister, som vidlådde nykterhetsvården och nykterhetsnämndernas
arbete, borde undanröjas i enlighet med de förslag nykterhetskommittén
framlagt till fullföljande av vad alkoholistvårdsutredningen
tidigare föreslagit. För landsorganisationen framstode en kraftig upprustning
av den offentliga nykterhetsvården såsom mycket angelägen, detta icke
minst för att denna vård skulle kunna i större utsträckning än hittills fullgöra
sina uppgifter av förebyggande karaktär. Sistnämnda synpunkt kommer
till uttryck jämväl i det yttrande, som avgivits av länsnykterhetsnämnden i
Jönköpings län. Häri framhäves, att tyngdpunkten i bekämpandet av alkoholismen
bör förläggas till profylaxen för att därmed i möjligaste mån minska
behovet av terapi. Nykterhetsvården borde därför alltmer sträva efter att
förlägga huvudvikten av sin verksamhet till förebyggande åtgärder. Missbrukaren
borde så tidigt som möjligt bli föremål för nykterhetsvårdsåtgärder av
för hans individuella fall avpassad art. Att en betydande förstärkning av de
kommunala nykterhetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna vore påkallad
såväl med hänsyn härtill som till införande av fri inköpsrätt vore uppenbart.

En i viss mån avvikande mening ger stadsfullmäktige i Stockholm tillkänna.
Fullmäktige förklarar sig visserligen intet ha att erinra mot de allmänna
riktlinjer för en utbyggnad av nykterhetsvården, som kommittén föreslagit.
Fullmäktige efterlyser emellertid en konkret plan för hur denna utbyggnad
skall genomföras och föreslår, att frågan om förstärkning av nykterlietsnämndernas
vårdresurser och administrativa apparat göres till föremål
för ytterligare övervägande.

Av det betydande antal remissorgan, som rent allmänt anslutit sig till
alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag om en upprustning
av organen för den öppna nykterhetsvården, har flertalet tillika påfordrat
att denna upprustning sker snarast, så att nykterhetsvårdsorganen
står rustade att möta den belastning som ett fritt försäljningssystem
i förstone kan väntas medföra.

Så yttrar t. ex. länsnykterhetsnämnden i Hallands län att såväl de kommunala
nykterhetsnämnderna som länsnykterhetsnämnderna bör vara fullt
bemannade och väl insatta i sina skilda arbetsuppgifter i mycket god tid,
innan några mera avgörande eller genomgripande förändringar vidtages i
nu gällande lagstiftning och dess tillämpning med avseende å rusdrycksförsäljningen.
Stadsfullmäktige i Borås uppställer det som ett oavvisligt krav,
att nykterhetsvårdens upprustning kommer till stånd i så god tid före spritrestriktionernas
slopande, att nykterhetsnämnderna ej står handfallna inför

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

ett eventuellt inträdande ökat missbruk. Länsnykterhetsnämnden i Värmlands
län anser en snabb upprustning av nykterhetsvårdsorganen vara nödvändig,
för att sätta nämnderna i stånd att bemästra de svårigheter, som kan
befaras uppstå i skarven mellan nuvarande försäljningssystem och det av
nykterhetskommittén föreslagna. Även länsstyrelsen i Södermanlands län hävdar
bestämt, att en förstärkning och effektivisering av nykterhetsnämnderna
nödvändigtvis måste föregå en övergång till friare former för rusdrycksförsäljningen.
Vare sig koncentreringen av de nykterhetsvårdande uppgifterna till dessa
organ komme att ske mera omedelbart eller först under successiv avveckling
av den individuella kontroll, som utövades av systembolagen, vore det erforderligt,
att den avsedda upprustningen genomfördes i så god tid, att
nykterhetsnämnderna vid den obegränsade inköpsrättens införande vore fullt
i stånd att bemästra de svårigheter, som då kunde befaras uppkomma.

Efter att ha uttalat att den viktigaste av de av nykterhetskommittén föreslagna
motåtgärderna mot ökat spritmissbruk säkerligen vore en kraftig upprustning
av nykterhetsnämnderna framhåller länsnykterhetsnämnden i Gotlands
län, att förberedelserna härför måste vidtagas i mycket god tid före
spritransoneringens slopande. Den erforderliga ökade arbetskraften måste
först i stor utsträckning erhålla teoretisk utbildning, varpå borde följa någon
tids praktiskt arbete inom nykterhetsvården. Då en viss tröghet i fråga om
upprustningen av de kommunala nykterhetsnämnderna pa vissa hall torde
vara att befara, syntes det bli länsnykterhetsnämnderna, som i dessa fall
finge bli initiativtagare. Det vore därför av vikt, att dessa nämnder i första
hand upprustades. Stadsfullmäktige i Malmö — som i stort sett utvecklar
liknande tankegångar — anser det önskvärt, att nya statsbidragsbestämmelser
träder i kraft något före den nya rusdryoksförsäljningslagstiftningen.
Nämnderna kunde då, när restriktionssystemet avvecklades, ha hunnit förstärka
sin organisation. En utbyggnad av de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet krävde en relativt lång tid. Icke minst torde det bli förenat
med vissa svårigheter att anskaffa kvalificerad personal.

Synpunkter sådana som nyss redovisats återkommer i en mängd yttranden.
Ett något särpräglat betraktelsesätt anlägges emellertid av länsnykterhetsnämnden
i Gävleborgs län. Enligt länsnämndens mening bör nämligen
icke nykterhetsvårdens upprustning uppställas som en förutsättning för
restriktionssystemets slopande. Den individuella ransoneringen med hjälp
av motboken syntes numera ha en ytterst begränsad förmåga att hindra
alkoholmissbruk. Denna upprustning måste likväl stå i första ledet bland
reformer, om statsmakterna önskade förbättra folknykterheten. Länsnämnden
anser, att denna upprustning måste ske före alla andra reformåtgärder
bl. a. på grund därav att angelägna effektiviseringsåtgärder på nykterhetsvårdens
område under mycket lång tid fått stå efter för andra, i och för sig
viktiga socialreformer, varför denna vårdverksamhet blivit starkt hämmad i
sin utveckling till en modernt arbetande människovärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

De kristna samfundens nykterhetsrörelse framhåller vikten av att också
nykterhetsvårdsorganisationens kontakt med folkrörelserna för medverkan
av dess medlemmar som frivilliga övervakare och som andra medhjälpare i
nykterhetsvården är organisatoriskt förverkligad, när ransoneringssystemet
ersättes med de nya försäljningsformema.

Departementschefen.

I propositionen nr 151 uppdras nya riktlinjer för nykterhetspolitiken.
Motbokssystemet föreslås avskaffat. Tyngdpunkten för de nykterhetspolitiska
strävandena lägges på positiva åtgärder av olika slag. Den förebyggande
verksamheten genom forskning, undervisning och upplysning i alkoholfrågan
intensifieras. Förebyggande insatser i ny form skall göras genom
stöd åt ungdomsvårdande sammanslutningar, åt ungdomsidrott och åt annan
organiserad fritidsverksamhet bland ungdomen. Lika viktigt är att samhället
är berett att genom nykterhetsvårdens organ omhändertaga de alkoholskadade
och återföra dem till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. En
kraftigt upprustad nykterhetsvård är en förutsättning för och ett betydelsefullt
led i den tilltänkta framtida nykterhetspolitiken.

Inom socialpolitiken har nykterhetsvården intill senare år intagit en
relativt undanskymd ställning. Den intensiva reformverksamhet, som rent
allmänt satt sin prägel på socialvården, har i stort sett lämnat nykterhetsvården
orörd. Detta förhållande finner givetvis sin förklaring främst däri,
att andra grenar av socialvården framstått som mer angelägna objekt för
samhällsreformatoriska strävanden. I och med tillsättandet av alkoholistvårdsutredningen
och i viss mån även av nykterhetskommittén har emellertid
dessa strävanden givits en inriktning, som direkt tar sikte jämväl på
nykterhetsvården. Sedan resultatet av nämnda utredningar numera redovisats,
har bekräftelse vunnits att alkoholmissbruket är av sådan art och omfattning
att nykterhetsvården i sin nuvarande gestaltning näppeligen kan
sägas utgöra ett tidsenligt och effektivt instrument i kampen mot det utbredda
alkoholmissbruket. Om behovet av en kraftig upprustning av nykterhetsvården
råder ej heller några delade meningar.

För en bedömning av nykterhetsvårdens behov är det tydligen i första
hand av vikt att klargöra vilka allmänna uppgifter som bör åvila denna vårdgren.
Det gäller med andra ord att fastslå, vilket syfte nykterhetsvården
rimligen bör tjäna. Detta ger sig i viss mån tillkänna redan genom den
numera allmänt vedertagna benämningen »nyterhetsvård», som trätt i
stället för den äldre termen »alkoholistvård». Mer preciserat, om än ej uttömmande,
finner målet för nykterhetsvården sitt uttryck i den lagstiftning,
som hai avseende a nykterhetsvården. Denna lagstiftning ger också närmare
anvisning om de medel, som står till nykterhetsvårdens förfogande.

1 propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård har jag utförligt
redogjort för hur målsättningarna inom nykterhetsvården successivt förskjutits
i det att denna vårdform från att ursprungligen ha varit av tämligen renodlad

Kungl. Maj:ts proposition nr 158. Jo

interneringskaraktär övergått till att förlägga tyngdpunkten mer på behandling
av lindrigare fall av alkoholmissbruk. Nykterhetsvårdens intresse har
sålunda mindre ensidigt koncentrerats på de svåraste fallen — på själva
alkoholisterna; man har kommit till insikt om att en minst lika angelägen
uppgift är att redcin på ett tidigt stadiuin av cilJcoholmissbruJc kunna ingripa
med lindriga förebyggande åtgärder mot alkoholmissbrukare. Den gällande
alkoholistlagen står formellt kvar på den äldre åskådningens ståndpunkt.
För att nykterhetsnämnd skall äga ingripa mot en alkoholmissbrukare stadgas
nämligen dels att denne skall vara hemfallen åt alkoholmissbruk dels att
någon av vissa i lagen uppräknade särskilda omständigheter skall vara
för handen (1 § alkoholistlagen). I själva verket är förutsättningarna för
nykterhetsnämnds ingripande i princip desamma som villkoren för intagning
på alkoholistanstalt. Antalet fall, då dessa förutsättningar föreligger,
är naturligtvis relativt ringa. År 1951 uppgick det till närmare 13 000.

Det är tydligt, att om nykterhetsvården endast hade att befatta sig med
ett så begränsat klientel, dess apparat kunde ges ganska blygsamma proportioner.
Organen för den öppna nykterhetsvården —- kommunala nykterhetsnämnder
och länsnykterhetsnämnder — har otvivelaktigt ursprungligen uppbyggts
endast för att tillgodose det mer allvarliga vårdbehov, som föreligger
vid hemfallenhet åt alkoholmissbruk jämte någon i lagen särskilt angiven
social indikation. Tillämpningen av lagstiftningen visar emellertid, att
nykterhetsvårdsorganen numera fattar sina arbetsuppgifter annorlunda. Sedan
åtskilliga år torde nämnderna sålunda ganska allmänt, i den mån resurserna
medger, ingripa med nykterhetsvårdande hjälpåtgärder redan på ett
stadium, innan alkoholmissbruket hunnit övergå till direkt hemfallenhet. Härvid
har nykterhetsnämnderna ansett sig finna stöd främst i det stadgande i
alkoholistlagen (3 §), som anger nykterhetsnämndernas allmänna åligganden,
innefattande befogenhet att vidtaga förebyggande åtgärder jämväl beträffande
personer som visar tecken till alkoholmissbruk utan att dessa dock kan betraktas
som hemfallna däråt. En sådan lagtillämpning har i viss mån sanktionerats
genom att föredragande statsrådet i proposition nr 259 till 1944 års riksdag
angående vissa anslag till nykterhetsvården (s. 8) rekommenderade densamma.
Denna praxis har självfallet icke kunnat undgå att avsevärt påverka
storleken av nykterhetsvårdsklientelet, Nykterhetskommittén har för
år 1949 uppskattat antalet fall, beträffande vilka lindriga förebyggande åtgärder
vidtagits utan att vederbörande varit hänförlig under 1 § alkoholistlagen,
till omkring 13 000. Antalet förebyggande ingripanden skulle emellertid
sannolikt vara betydligt större, om nykterhetsnämnderna hade större
resurser. Av det sagda följer att nykterhetsvårdsorganen redan enligt gällande
lagstiftning, sådan denna tillämpas, icke är i stånd att fullgöra de
arbetsuppgifter, som anses åvila dem. Målet bör vara, att dessa organ i samtliga
till dess kännedom komna fall av alkoholmissbruk bör kunna ingripa
med de förebyggande åtgärder till missbrukets hävande som kan erfordras.
Som ett komplement härtill bör gälla, att fall av alkoholmissbruk i största
möjliga utsträckning bringas till nykterhetsnämndernas kännedom.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

I den föreslagna lagen om nykterhetsvård kommer nu nämnda strävanden
till direkt uttryck. Denna lagstiftning kan närmast sägas innebära ett
lagfästande av den praxis, som på sina håll redan tillämpas. Nykterhetsvårdande
åtgärder skall enligt lagförslaget vidtagas mot den som missbrukar
alkoholhaltiga drycker. Alkoholmissbruk skall anses föreligga, då någon
använder sådana drycker till uppenbar skada för sig eller annan (1 § lagförslaget).
Det skall åligga bl. a. polis- och åklagarmyndighet att till den
kommunala nykterhetsnämnden ofördröjligen göra anmälan om fylleri och
annat förhållande, som ger anledning till misstanke att alkoholmissbruk i
lagens mening föreligger (10 § lagförslaget). Nykterhetsnämnden skall verkställa
en åtminstone summarisk undersökning av det rapporterade fallet.
Visar denna, att det icke är fråga om en tillfällig händelse, skall nämnden i
första hand genom olika hjälpåtgärder (anpassade efter varje enskilt
falls individuella aspekter) söka återföra vederbörande till ett nyktert
levnadssätt. Övervakning och tvångsintagning skall liksom enligt gällande
rätt komma ifråga endast beträffande den som är hemfallen åt alkoholmissbruk.

Redan av denna summariska redogörelse för den nya lagstiftningens
tillämpningsområde framgår, att denna lagstiftning kommer att ställa än
större krav på organen för den öppna nykterhetsvården än gällande lag.
Den vidgade anmälningsskyldigheten kommer att medföra, att ett betydligt
större antal fall av missbruk bringas till nykterhetsnämndernas kännedom.
Nykterhetsnämndens undersökning kan stundom bli både omfattande och
tidsödande.

Det låter sig givetvis ej med någon större grad av exakthet beräkna hur
många fall de kommunala nykterhetsnämnderna i framtiden kan komma att
behöva befatta sig med. Det må emellertid redan här nämnas, att nykterhetskommittén
kalkylerat med omkring 50 000 personer per år. Nykterhetsnämndssakkunniga
har uppskattat antalet till mellan 50 000 och 60 000. Därvid
har hänsyn dock icke tagits till de svårigheter, med vilka man har att
räkna under själva övergången till det genom propositionen nr 151 föreslagna
friare systemet för försäljning av alkoholdrycker. Under denna tid bör nykterhetsnämnderna
ägna skärpt uppmärksamhet åt sådana personer, som
tidigare visat sig opålitliga i nykterhetsavseende eller eljest kan befinna
sig i fara att bli missbrukare. För de första åren efter övergången till ett
fritt försäljningssystem har nykterhetsnämndssakkunniga förutsatt, att nämnderna
kan komma att få arbeta med årligen mellan 60 000 och 100 000 personer.
Även om de nu anförda siffrorna endast utgör resultatet av mycket
grovt gjorda uppskattningar, ger de dock enligt min mening en klar uppfattning
om att nykterhetsvårdsorganen har och i framtiden får uppgifter, vilka
de med nuvarande resurser icke ens tillnärmelsevis kan fylla.

Om det sålunda kan konstateras att rent kvantitativa överväganden motiverar
en kraftig upprustning av organen för den öppna nykterhetsvården,
utgör också vikten av att dessa organ har hög kvalitet skäl för att tillföra
dem ökade resurser. För en framgångsrik nykterhetsvård är det självfallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

av utomordentlig betydelse, att de som verkar inom nykterlietsvården är
lämpliga för uppgiften och kan ägna tid åt verksamheten. Såvitt jag kan
finna måste man räkna med att heltidsanställd arbetskraft i betydligt större
utsträckning än f. n. knytes till nykterhetsvården. Detta gäller särskilt i
de större och medelstora städerna. Vad beträffar landsbygden och mindre samhällen
med få fall av missbruk torde man dock kunna utgå ifrån, att
kommunala förtroendemän och deltidsanställd personal alltjämt skall kunna
ombesörja de nykterhetsvårdande angelägenheterna. Vad framför allt de
största städerna angår lär emellertid ej ens enbart fast anställda tjänstemän
kunna bemästra den ökade arbetsbelastningen. Som av det följande närmare
kommer att framgå är det min avsikt, att dessa skall kunna vinna viss
lättnad i arbetsbördan genom att möjlighet öppnas att anförtro mindre
kvalificerade arbetsuppgifter åt tillfälliga medhjälpare, som främst under
övergångstiden till ett friare försäljningssystem avses skola knytas till de
kommunala nykterhetsnämnderna. Sådana medhjälpare torde även i mindre
kommuner kunna göra nyttiga insatser.

Beträffande medlen att åstadkomma en upprustning av den öppna nykterhetsvården
råder allmänt den uppfattningen, att staten avsevärt bör öka
sina ekonomiska åtaganden i förhållande till nykterhetsvårdsorganen. Själv
finner jag det rimligt att så sker. I några följande avsnitt kommer jag att i
detalj redovisa, hur jag tänker mig att de ökade statliga insatserna bör
verka. Fasthållas bör emellertid att nykterhetsvården alltjämt är en i huvudsak
kommunal angelägenhet. Statsverkets ökade ekonomiska insatser för
nykterhetsvården avses icke skola medföra ett ökat statligt inflytande över
den kommunala nykterhetsvården. Det inbördes förhållandet mellan kommunala
nykterhetsnämnder, länsnykterhetsnämnder och socialstyrelsen såsom
tillsyningsmyndighet bibehålies i stort sett oförändrat. Å andra sidan bör
också kommunerna i större utsträckning än hittills skänka sitt stöd åt den
nykterhetsvårdande verksamheten inom kommunen. Det ökade statsbidrag,
som jag i nästkommande avsnitt föreslår skola utgå till denna verksamhet,
bör enligt min mening få en stimulerande effekt i detta hänseende.

Om den ökade arbetsbelastningen och nya krävande arbetsuppgifter i
första hand kommer att beröra de kommunala nykterhetsnämnderna, är det
dock tydligt, att även länsnykterhetsnämnderna och socialstyrelsen såsom
en följd härav kommer att, ehuru i andra former, få en stark känning av
lagstiftningens omläggning. En upprustning av den öppna nykterhetsvården
måste därför taga sikte på samtliga de nu nämnda organen. Det må
erinras, att på grund härav i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,
punkten 3) begärts en förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.

Den gren av nykterhetsvården, som utgöres av den slutna alkoholistvården,
har däremot i förevarande sammanhang i stort sett lämnats utanför det
nu uppgjorda upprustningsprogrammet. Detta sammanhänger delvis med att
statsmakterna redan under föregående år fattat beslut om ekonomisk sanering
och materiell upprustning av den statsunderstödda anstaltsorganisationen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

för alkoholister (jfr prop. nr 95/1953). Den materiella upprustningen avser
nybyggnads-, ombyggnads- och reparationsarbeten samt inventarieanskaffning
för sammanlagt drygt 5 miljoner kronor samt tankes skola genomföras
under en period av tre år. Dessutom må nämnas, att Kungl. Maj:t tidigare
för innevarande års riksdag framlagt förslag till plan för viss utbyggnad av
statens alkoholistanstalt å Yenngarn och att arbetet med upprättande av
en motsvarande plan för statens tvångsarbets- och alkoholistanstalt å Svartsjö
pågår.

Den föreslagna lagen om nykterhetsvård liksom även den reformerade
rusdrycksförsäljningslagstiftningen är avsedda att träda i tillämpning den
1 oktober 1955. Det är uppenbarligen av vikt, att en förstärkning av organen
för den öppna nykterhetsvården påbörjas i god tid före nämnda tidpunkt.
Ett mycket stort antal remissinstanser har också med skärpa understrukit
önskemålet av att nykterhetsvårdsorganisationen står väl rustad,
då övergången till ett friare försäljningssystem sker. Jag föreslår följaktligen,
att staten redan under nästkommande budgetår väsentligt ökar
sina bidrag till nykterhetsvården och förutsätter därvid att de statliga organ,
som skall leda uppbyggnadsarbetet, utan dröjsmål griper sig uppgiften an
att på bästa sätt utnyttja de nya resurser, som ställes till förfogande.

Det torde ligga i sakens natur att en upprustning av organen för den
öppna nykterhetsvården också kommer den eftervårdande verksamheten till
godo. Frågan om en eventuell utredning i detta ämne blir beroende av den
vidare utvecklingen av nykterhetsvårdens resultat och metoder.

I det följande ämnar jag först redovisa de förslag, som har avseende å
kommunala nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder (I och II).
Därefter ämnar jag upptaga vissa förslag, som i huvudsak gäller ökade anslag
till utbildnings-, upplysnings- och kursverksamhet (III). Under ett
särskilt avsnitt kommer jag vidare att föreslå en höjning av det f. n. utgående
anslaget till den s. k. länkrörelsen (IV). Slutligen upptar jag som
en principiell fråga det av alkoholistvårdsutredningen aktualiserade spörsmålet
om inrättande av ett alkoholistsjukhus i Stockholm (V).

I. DE KOMMUNALA NYKTERHETSNÄMNDERNA.

Nuvarande förhållanden.

De kommunala nykterhetsnämndernas rätt till statsbidrag för sin verksamhet
regleras genom kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 216) om understöd av
statsmedel till nykterhetsnämndemas verksamhet (ändr. 569/1944).

I denna föreskrives bl. a. att om inom kommun finnes särskild nykterhetsnämnd
så må understöd av statsmedel kunna tilldelas kommunen såsom
bidrag till bestridande av kostnaderna för fullgörande av de uppgifter, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

åligger nämnden enligt gällande författningar. Understöd för sådant ändamål
må också kunna utgå till kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av
fattigvårdsstyrelsen, såvida kommunen visat nit och intresse för nämndens
verksamhet. Som villkor för åtnjutande av statsbidrag skall gälla, att nykterhetsnämnden
kvartalsvis till länsnykterhetsnämnden avgiver redogörelse för
sina åtgärder mot personer, som blivit sakfällda för fylleri eller på annat
sätt ådagalagt alkoholmissbruk. Understöd utgår i främsta rummet till kommun,
där särskild arbetskraft måst anlitas (§ 1).

Understödet avser kalenderår och utgår i efterskott. Det får utgå med
högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter därtill föranleder, högst
1500 kronor. Beloppet får emellertid icke överstiga tre fjärdedelar av de
utgifter, som nämnden fått vidkännas under det år understödet avser (§ 2).

Ansökning om statsbidrag—som skall innefatta redogörelse för bl. a. nämndens
organisation och verksamhet (§ 4) — skall göras hos socialstyrelsen, som
sedan yttranden inhämtats från vederbörande länsnykterhetsnämnder efter samråd
med kontrollstyrelsen meddelar beslut i anledning av inkomna ansökningar.
Härvid skall hänsyn tagas såväl till det inom vederbörande kommun förefintliga
behovet av statsunderstöd för främjande av nykterhetsnämndens verksamhet
som även till ändamålsenligheten av de i sådant syfte vidtagna anordningarna.
Socialstyrelsen kan vid beviljande av understöd uppställa de villkor,
som styrelsen finner påkallade till främjande av det med understödet
avsedda syftet (§ 5).

Statsbidraget utbetalas genom socialstyrelsen, som äger att i samband
därmed meddela närmare föreskrifter (§ 6).

Ifrågavarande bidrag utgår ur anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. Detta anslag, som jämväl inrymmer vissa andra
anslagsposter — understöd till konferenser och kurser, understöd åt sammanslutningar
av nykterhetsnämnder samt understöd för utgivande av »Tidskrift
för nykterhetsnämnderna» m. m. — utgör för innevarande budgetår
382 500 kronor (jfr 1953 års statsverksproposition, elfte huvudtiteln, p. 163).

Under år 1952 gjordes ansökan om statsbidrag av 1 235 kommuner. Dessa
kommuners utgifter för nykterhetsvård uppgick 1951 till drygt 3 276 000
kronor. De lämnade understöden utgjorde endast 10,7 % av dessa utgifter.
Särskilt för de större och medelstora städerna motsvarade understödet en
mycket obetydlig del av kostnaderna.

Av en utav nykterhetskommittén utarbetad sammanställning av nykterhetsnämndernas
inkomster och utgifter (delbetänkandet Yl, s. 111) framgår att
de kommunala nykterhetsnämnderna 1949 erhöll statsbidrag med 345 000
kronor och från speciella anslag o. d. 54 000 kronor. Övriga utgifter, 2 345 000
kronor, bestreds av kommunala medel. Utgifterna uppgick således tillhopa
till 2 744 000 kronor. I förhållande till närmast föregående år utgör sistnämnda
belopp en ökning på 506 000 kronor (23%). I genomsnitt har städernas
nykterhetsnämnder haft eu utgift av 66 öre per invånare och landsbygdens
en motsvarande utgift av 18 öre per invånare.

2—290 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Nykterhetsnämnderna erhåller i viss omfattning ekonomiskt stöd av statsmedel
även i annan form än genom bidrag till deras allmänna verksamhet.
Sålunda kan kommun under speciella förutsättningar erhålla statsbidrag till
bestridande av kostnader för vård å alkoholistanstalt. Kommun kan vidare
erhålla gottgörelse av statsmedel för vissa resekostnader i samband med intagning
å sådan anstalt. Också till kostnader för anordnande av övervakning
enligt alkoholistlagen kan statsbidrag utgå. För innevarande budgetår beviljade
anslag för nu nämnda ändamål uppgår sammanlagt till i runt tal
110 000 kronor.

Beträffande nykterhetsnämndernas utrustning i personellt hänseende må
nämnas, att inslaget av lekmän, som mot ringa eller obetydlig ekonomisk
ersättning deltar i nykterhetsnämndsarbetet, är betydande. Endast i städerna
och de större landskommunerna är personalbehovet för nykterhetsvårdens
utredande och verkställande uppgifter tillgodosett genom särskilt anställda
socialarbetare, vanligen i samband med inrättandet av socialvårdsbyrå. Även
i dessa fall får emellertid personalen oftast dela sin tid mellan olika grenar
av socialvården i kommunen och kan endast ägna en relativt liten del av
arbetstiden åt nykterhetsvården.

Nykterhetskommittén, som verkställt en särskild undersökning rörande
personaltillgången hos nykterhetsnämnderna vid månadsskiftet oktober—november
1948, uppger att det i landskommunernas nykterhetsnämnder vid
sagda tidpunkt helt saknades heltidsanställda kvalificerade befattningshavare,
medan antalet halvtidsanställda uppgick till tre. Antalet arvodesanställda
med mindre än halvtidstjänstgöring var 44. För städernas del utgjorde antalet
kvalificerade heltidsanställda befattningshavare 62, halvtidsanställda
20 och deltidsanställda med mindre än halvtidstjänstgöring 65. Vid redovisningstillfället
fanns dessutom i städernas nykterhetsnämnder anställda 26
biträden med heltidstjänstgöring, nio med halvtidstjänst och 53 med mindre
än halvtidstjänstgöring.

Alkoliolistvårdsu tred ningens och nykterhetskommilténs
förslag.

Alkoholistvårdsutredningen föreslår, att statsbidrag utan behovsprövning
skall utgå till de kommunala nykterhetsnämnderna med tre fjärdedelar
av deras kostnader utan maximering. Utredningen påpekar, att nykterhetsnämnderna
i de större städerna, där behovet av nykterhetsvård i allmänhet
vore störst, genom den hittillsvarande maximeringen icke kunnat täcka
mer än en eller annan procent av sina kostnader, något som måste anses
som särskilt otillfredsställande. Socialstyrelsen borde alltjämt äga befogenhet
att uppställa de speciella villkor, som kunde befinnas påkallade till
främjande av syftet med det ökade statliga stödet. Vid prövningen av ansökningar
om statsbidrag borde hänsyn tagas till skäligheten i nykterhetsnämndernas
kostnader och ändamålsenligheten i nämndernas olika anordningar
för den öppna vårdens bedrivande. Då det enligt utredningens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

måste i princip anses oriktigt att, som fallet varit under en följd av år, kommunerna
på grund av otillräckligt statsanslag ofta icke trots maximeringen
kunnat erhålla det understöd, som de författningsenligt varit berättigade till,
borde ifrågavarande anslag samtidigt med att detta höjdes, givas karaktären
av förslagsanslag. Socialstyrelsen borde erhålla i uppdrag att utarbeta en
förteckning över sådana typiska kostnader, för vilka statsbidrag skulle utgå.
Bland sådana kostnader nämner utredningen särskilt personallöner och arvoden,
sammanträdesarvoden åt ledamöter, vissa kostnader betingade av åtgärder
för miljöbyte, omskolning och yrkesutbildning samt övriga förebyggande
och eftervårdande åtgärder, läkararvoden, driftkostnader vid poliklinik
för alkoholmissbrukare, kostnader för vård å enskilt vårdhem inklusive
därav föranledda resor, expenskostnader etc. Det nuvarande villkoret för
understöd av statsmedel, nämligen att nykterhetsnämnden varje kvartal till
länsnykterhetsnämnden skall avgiva rapport om sina åtgärder beträffande
alkoholmissbrukare, borde med hänsyn till utredningens förslag om effektivisering
av länsnämndernas verksamhet och till den praktiska svårigheten för
särskilt de större kommunala nykterhetsnämndema att uppfylla villkoret
bortfalla.

Yad gäller personalorganisationen vid de kommunala nykterhetsnämndema
har utredningen icke ansett några allmänna riktlinjer härför kunna uppdragas.
Nämndernas ej sällan otillfredsställande personalutrustning sammanhänger
i främsta rummet med — yttrar utredningen — att dessa icke
annat än i mycket begränsad omfattning erhölle statsunderstöd. En väsentlig
förutsättning för en effektiv nykterhetsvård vore emellertid, att nämnderna
i personellt hänseende successivt upprustades. Heltidsanställda befattningshavare
behövdes i de större städerna och i vissa andra av de största
kommunerna. Även i många andra kommuner syntes hel- eller deltidsanställda
funktionärer erfordras. I de fall, då nykterhetsnämndemas ledamöter
själva kunde sköta arbetet utan anlitande av annan arbetskraft, vore det
motiverat, att särskilt arvode utginge till den eller de ledamöter, som i större
omfattning hade att utföra utredningsuppdrag eller andra tidskrävande uppgifter.

Några detaljerade förslag rörande personalfrågan har utredningen icke
framlagt. Nykterhetsvården på det kommunala planet vore enligt utredningens
mening en kommunens egen angelägenhet, som måste lösas med
hänsynstagande till de speciella förhållanden, som vore rådande i varje särskild
kommun.

Den årliga kostnadssumman för ett med 75 % av utgifterna utgående statsbidrag
har av utredningen beräknats till 1 300 000 kronor. Beloppet hänför
sig till penningvärdet vid ingången av år 1948.

Till vad alkoholistvårdsutredningen enligt det föregående uttalat ansluter
sig nykterhetskommittén i huvudsak. Med hänsyn till att nykterhetsnämnderna
enligt kommitténs förslag skulle få vissa nya arbetsuppgifter, för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ordar kommittén emellertid, att statsbidraget skall kunna utgå med 80 % av
kommunernas skäliga kostnader utan maximering. Kommittén framhåller, att
även ett sålunda förhöjt statsbidrag rymdes inom ramen för statsverkets
nuvarande totala utgifter för försäljningskontrollen av nykterhetsvården.

"Vad angår frågan om de kommunala nykterhetsnänjndernas personalbehov
uttalar kommittén, att nykterhetsvården i första hand vore en kommunal
angelägenhet. Med den centrala ställning nykterhetsnämnderna finge
låge det dock i statens intresse, att de kommunala nämnderna erhölle sådan
personaltillgång, att nykterhetsnämnderna kunde fullgöra sina uppgifter på
ett tillfredsställande sätt. Det vore därför naturligt, att staten bidroge till
kostnaderna för den kommunala nykterhetsvårdens organisation. Genom ett
ökat statsbidrag stimulerades kommunerna att i erforderlig grad utbygga
sin organisation för nykterhetsvårdsarbetet.

För att kunna beräkna storleken av det anslag, som skulle erfordras för
bidrag till kostnaderna för den kommunala nykterhetsvården, har kommittén
verkställt vissa schematiska beräkningar rörande personalbehovet hos
de kommunala nykterhetsnämnderna för att dessa på ett tillfredsställande
sätt skall kunna lösa de uppgifter, som kommer att anförtros dem. Kommittén
nämner, att dessa beräkningar icke vore att betrakta som förslag
eller ens som riktlinjer för de kommunala organen vid prövningen av personalbehovet.
Hänsyn hade givetvis icke kunnat tagas till de speciella förhållanden
som kunde påverka personalbehovet i varje särskild kommun.
Beträffande de utförda beräkningarna anför kommittén närmare:

Först har beräknats det sammanlagda antalet alkoholmissbrukare, med
vilka nykterhetsnämnderna skulle få taga befattning. Enligt socialstyrelsens
statistik ingriper de kommunala nämnderna f. n. på ett eller annat sätt
mot omkring 25 000—30 000 personer per år. Det kan antagas, att ett klientel
av ungefär samma storlek även framdeles kommer att bli föremål för nykterhetsnämndernas
uppmärksamhet. Då nämnderna emellertid f. n. endast i
begränsad omfattning ingriper mot förstagångsfyllerister, men framdeles
förutsättes komma att göra undersökningar i samtliga fall av förstagångsfylleri,
bör det förut angivna antalet ökas med omkring 15 000. Yidare finns
ett antal personer, vars alkoholmissbruk annorledes än genom uppgifter om
fylleriförseelser kommer till systembolagens kännedom och som icke f. n.
tillhör nykterhetsnämndemas klientel. Systembolagen får sålunda nu uppgifter
från vissa anstalter, domstolar, socialvårdsmyndigheter, anhöriga m. fl.
om alkoholmissbruk, som inte är så utvecklat, att det faller under den gällande
alkoholistlagen. Dessa fall av alkoholmissbruk anmäles icke f. n. till nykterhetsnämnderna,
men efter reformens genomförande skulle nämnderna vara
skyldiga att undersöka även sådana. Antalet fall av denna art har av systembolagen
beräknats till 5 000—10 000 per år. Sammanlagt kan sålunda nykterhetsnämndernas
framtida klientel beräknas till omkring 50 000 personer om
året.

Det framgår av kommitténs undersökningar rörande alkoholmissbrukets
omfattning, att antalet kända missbruksfall i förhållande till folkmängden är
ungefär dubbelt så stort i städerna som på landsbygden. Med utgångspunkt
härifrån och från den uppskattade siffran för hela missbrukarklientelet kan
beräknas, att i städerna årligen ungefär en procent av invånarantalet kommer
att bli föremål för nykterhetsnämndemas uppmärksamhet under det att

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

motsvarande andel på landsbygden kan uppskattas till en halv procent av
invånarantalet, givetvis med betydande variationer i denna siffra mellan olika
kommuner.

Med utgångspunkt bl. a. från nu nämnda beräkningsgrunder har kommittén
uppskattat behovet av kvalificerade tjänstemän hos nykterhetsnämnderna
i landskommunerna (inklusive köpingarna) till cirka 30 heltidsanställda samt
omkring ett hundratal halvtidsanställda. I kommuner med så ringa folkmängd
(under 6 000), att det för nykterhetsnämndernas utredande och verkställande
uppgifter är tillräckligt med en mindre arbetsinsats anser kommittén,
att närmare 800 personer behöver anlitas. Kommittén tillägger att
i mycket stor utsträckning i dessa mindre kommuner kommunala förtroendemän
kan och bör användas med rätt till skäligt arvode för sitt arbete.

Beträffande nykterhetsnämnderna i städerna har kommittén beräknat
behovet av heltidsanställda tjänstemän till omkring 200, halvtidsanställda till
ett 60-tal samt arvodesanställda med mindre än halvtidstjänstgöring till ett
20-tal.

Rörande de deltidsanställda tjänstemännens anställningsförhållanden
tänker sig kommittén, att exempelvis två grannkommuner, som vardera har
behov av en halvtidstjänst, gemensamt kan anställa en tjänsteman på heltid.
En annan form vore att en för nykterhetsvården halvtidsanställd tjänsteman
därutöver bereddes annan sysselsättning inom samma kommun, t. ex.
inom socialvården. Den senare lösningen torde i regel vara att föredraga,
då kommunerna finge en sådan storlek både till areal och folkmängd, att de
lämpligen borde handha sin nykterhetsvård oberoende av varandra.

Någon skrivpersonal torde enligt kommitténs mening knappast vara erforderlig
i landskommunernas nykterhetsnämnder. För städernas del däremot
räknar kommittén med att närmare 140 heltidsanställda skrivbiträden
erfordras samt ett 60-tal med halvtids- eller kortare tjänstgöring.

De totala kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämnderna uppskattas
av kommittén på följande sätt. Som en jämförelse har samtidigt angetts motsvarande
kostnader för år 1949, eller det senaste år, för vilket tillförlitliga
siffror kunnat erhållas.

De kommunala nykterhetsnämnderna.

Enligt

1 9 4 9 kommitténs

beräkningar

Arvoden till ledamöter.............................. 185 000 185 000

Arvoden till ledamöter för utfört arbete.......... 293 000 —

Ersättning till annan arbetskraft .................. 944 000 —

Personalkostnader: landskommunerna ............ —- 1396 000

Stockholm...................... — 693 000

övriga städer .................. — 2 262 000

Expenser.............................................. 799 000 1 000 000

Summa 2 221 000 5 536 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Kommittén anmärker, att beräkningen givetvis är ytterst approximativ.
De verkliga kostnaderna berodde på förhållandena i de skilda kommunerna
och pa kommunernas beslut. Syftet med beräkningen vore, förutom att ge
en bild av totalbeloppet för den öppna nykterhetsvårdens kostnader, att
skapa ett underlag för beräkningen av storleken av statens bidrag till kostnaderna
för den kommunala nykterhetsvården. Det 1949 utgående statsbidraget
för den öppna nykterhetsvården kunde beräknas till 320 000 kronor;
kommunerna finge sålunda stå för 1 900 000 kronor av detta års kostnader.
Skulle statsbidrag enligt kommitténs förslag utgå med 80 % av kostnaderna,
kunde statsbidragets totalsumma vid full utbyggnad av den kommunala
nykterhetsvårdsförvaltningen beräknas till (80 % av 5 536 000) 4 428 800 kronor.
På kommunerna åter skulle stanna ett belopp av 1 107 200 kronor.

Remissyttrandena.

Alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag om höjda
statsbidrag till de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet har praktiskt
taget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även om i
det följande det huvudsakliga utrymmet skall ägnas åt de yttranden, som
avgivits i anledning av nykterhetskommitténs förslag, må här först återgivas
några uttalanden som härrör från remissbehandlingen av alkoholistvårdsutredningens
betänkande.

Socialstyrelsen finner den förebragta motiveringen för höjningen av statsbidragen
vara bärande. Till de andragna argumenten för den av utredningen
föreslagna fördelningen mellan kommunen och staten av nykterhetsvårdens
utgifter fogar styrelsen emellertid det påpekandet, att statens övertagande av
huvudparten av nykterhetsvårdens kostnader icke i första hand vore betingat
av statens mycket stora inkomster av rusdrycksförsäljningen utan av den
psykologiska inverkan, som dessa stora inkomster utövade på kommunernas
benägenhet att offra medel till nykterhetsvården. Det vore den inom kommunerna
allmänt omfattade uppfattningen om nykterhetsvården såsom en
staten avilande angelägenhet, som nödvändiggjorde att en omläggning av
kostnadsfördelningen mellan kommunerna och staten bleve genomförd med
det snaraste. Yad beträffar socialstyrelsens befattning med bidragen borde
styrelsen ha att diskretionärt pröva ersättningsbeloppens storlek. Maximal
ersättning borde icke utgå till sådan nykterhetsnämnd, vars verksamhet enligt
styrelsens bedömande icke vore ordnad på ett nöjaktigt sätt.

Enligt länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län syntes det ur rättvisesynpunkt
starkt berättigat att staten mera effektivt bidroge till täckandet av
de kommunala nykterhetsnämndernas utgifter. Ett ökat statligt stöd borde
vara ägnat att eliminera förekommande kommunalt motstånd mot att ställa
tillfredsställande kommunalt anslag till dessa nämnders förfogande. — Dylika
mera allmänna uttalanden till förmån för utredningens förslag återkommer
i en mängd yttranden.

Kungl. May.ts proposition nr 158.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framför den åsikten, att kommunerna
principiellt bör befrias från kostnader för nykterhetsvården och dessa helt
övertagas av staten. Den hittills i detta hänseende praktiserade njuggheten
tedde sig i högsta grad egendomlig mot bakgrunden av det förhållandet att
staten inhöstade mycket stora belopp i skattemedel från rusdryckshandeln.

Till sitt tillstyrkande av alkoholistvårdsutredningens förslag har svenska
stadsförbundet fogat några smärre erinringar. Förbundet är framfor allt
kritiskt mot tanken att socialstyrelsen liksom f. n. skulle äga uppställa speciella
villkor, som kunde finnas påkallade till främjandet av syftet med det
ökade statliga stödet. En dylik ordning skulle kunna få till följd att de storre
städerna, där behovet av nykterhetsvård i allmänhet vore störst men där
det hittillsvarande bidraget endast täckt en eller annan procent av kostnaderna,
förlorade en del av den rörelsefrihet, som hittills tillkommit dem. Det
vore för övrigt svårt att förstå, varför socialstyrelsen utöver den rätt att
såsom tillsynsmyndighet med förpliktande kraft meddela anvisningar till
nykterhetsnämnderna skulle ha behov av någon ytterligare befogenhet härvidlag.
Det kunde också ifrågasättas — yttrar förbundet — om icke statsbidragsgivningen
kunde decentraliseras till länsstyrelserna. Sistnämnda synpunkt
kommer även till uttryck i det yttrande, som avgivits av svenska landskommunernas
förbund, som finner förslaget rimma illa med pågående strävanden
att åstadkomma en decentralisering inom statsförvaltningen.

Förbundet är i övrigt starkt kritiskt mot förslaget. Som ett skolexempel
på olämpligt utformade statsbidrag betecknar förbundet det nuvarande bidraget
till nykterhetsnämndernas allmänna verksamhet. Statsbidraget saknade
reell betydelse för den kommunala ekonomien men det åsamkade kommunala
och statliga organ ett betydande arbete. Icke ens som stimulansbidrag
torde detta statsbidrag ha nämnvärd betydelse. Det vore svårt att
tänka sig att ett statsbidrag på ett par hundra kronor till en kommun på
t. ex. 5 000 invånare och med en miljonbudget skulle kunna påverka nykterhetsvårdens
standard. Statsbidragen till kommunerna hade successivt komplicerats
i sådan grad, att det både ur kommunernas och ur statsverkets synpunkt
började framstå som ofrånkomligt att få till stånd en förenkling av
systemet. Utredningens förslag i fråga om statsbidraget till nykterhetsnämnderna
innebure enligt förbundets mening icke någon förenkling. I sak torde
utredningens förslag närmast innebära, att storstäderna, som dock hade en
del indirekta inkomster av rusdryckshanteringen, skulle få förhållandevis
höga bidrag. Det rättvisa i en sådan ordning kunde diskuteras. Över huvud
taget syntes det vara betänkligt, att ett statsbidrag av — ur ekonomiska
synpunkter -— så pass underordnad betydelse skulle baseras på de verkliga
kostnaderna. En sådan konstruktion av bidraget kunde vålla såväl nykterhetsnämnderna
som den bidragsprövande statliga myndigheten ett arbete,
som icke stode i rimlig proportion till bidragets storlek.

Ett annat remissorgan, som röjer betänksamhet inför det föreliggande föl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

slaget, är länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län. Fara för missbruk
syntes länsnämnden föreligga, och en kontroll från länsnykterhetsnämndernas
sida beträffande de kommunala nykterhetsnämndernas rätt att fördela
sina utgifter, vilken skulle kunna ifrågasättas, syntes ej vara lämplig, dels
av den anledningen att en fortlöpande kontroll skulle medföra alltför stor
arbetsbörda för länsnämnderna, dels därför att ett icke önskvärt motsatsförhållande
mellan länsnämnder och kommunala nykterhetsnämnder härur
skulle kunna uppstå. En annan synpunkt vore, att befolkningen i småkommunerna,
där nykterhetstillståndet ofta vore gott, skulle — om statsbidragen
höjdes ■— komma att i ej ringa utsträckning skattevägen bidraga till bestridandet
av kostnaderna för storstädernas dyrbara nykterhetsvård. Det kunde
ej vara rättvist att pålägga skattedragarna i smärre städer och på landsbygden
denna ytterligare börda.

Bland dem, som med gillande omfattar nykterhetskommitténs förslag
att statsbidrag skall kunna utgå med 80%, må nämnas länsnykterhetsnämnden
i Norrbottens län, som finner det sålunda fixerade bidraget vara
väl avvägt och en absolut förutsättning för att få till stånd en upprustning
av den kommunala nykterhetsvården. Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs
län förklarar, att denna statsbidragsförbättring främst vore motiverad av det
förhållandet, att verksamheten till alkoholismens bekämpande och nykterhetens
främjande åtminstone i kostnadshänseende borde vara en angelägenhet för staten,
som ensam uppbure de mycket betydande alkoholskatterna. Den budgettekniska
invändningen mot att dessa skatter inginge i den allmänna budgeten
och alltså anslagstekniskt icke vore disponibla för nykterhetsvårdande ändamål
förringade icke skäligheten i det av nykterhetskommittén ställda anspråket
på höjda statsbidrag till nykterhetsnämnderna. Om denna höjning alltså i
och för sig vore motiverad, kunde den också anses befogad för att genom
personalförstärkningar möjliggöra en nykterhetsnämndsverksamhet med
större räckvidd än vad nu förekomme och för att allmänt effektivisera denna
verksamhet. Snarlika tankegångar utvecklas av länsnykterhetsnämnden i
Stockholms lön, som anser att den nödvändiga stimulansen till en kommunal
kraftinsats på detta vårdområde skulle kunna åstadkommas endast under
förutsättning att statsbidrag utginge med minst föreslagna 80 % av sådana
kostnader, som alkoholistvårdsutredningen avsett skola bli ersättningsgilla
och att vid utanordningen uttryckligen angåves, vilka kostnader bidraget
avsåge.

Ett statsbidrag på 80 % anser de kristna samfundens nykterhetsrörelse
helt enkelt vara nödvändigt för att sätta den kommunala nykterhetsvården
i verklig funktion. Den centrala plats, som den utvidgade nykterhetsvården
vore avsedd att få, gjorde det — framhålles i yttrandet — ofrånkomligt
för staten att genom rikliga anslag försäkra sig om, att kommunernas insatser
icke försämrades på grund av kommunala spansamhetssynpunkter
på personalförstärkningar eller nykterhetsvårdens bedrivande. För stads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

fullmäktige i Stockholm framstår det som i liög grad motiverat att staten
övertager de huvudsakliga kostnaderna för den av kommunerna bedrivna
öppna vården. Genom att statsbidraget — vars omfattning tillstyrktes —
utginge med ett för alla kommuner fast procenttal utan maximering torde
enligt fullmäktiges mening en verklig stimulans till upprustning av den
kommunala nykterhetsvården erhållas. Vad särskilt Stockholm betiäffar
finge det emellertid anses skäligt att staten även bure de extra kostnader,
som drabbade staden genom att dess nykterhetsnämnd även fungerade som
länsnykterhetsnämnd, när det gällde rent nykterhetsvårdande uppgifter.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län finner ett statsbidrag på 80 %
särskilt motiverat med hänsyn därtill att nykterhetsnämnderna framdeles
avsåges skola pröva behovet av nykterhetsvårdsåtgärder beträffande alla
dem, som använde alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller
annan. Detta innebure onekligen en avsevärd ökning av nykterhetsnämndernas
arbetsuppgifter, vilket i sin tur medförde ett ökat behov av arbetskraft
och utrustning. Genom den föreslagna förhöjningen av statsbidraget kunde
detta behov bli tillgodosett.

I ett par fall har kritiska röster höjts mot ett väsentligt ökat statsbidrag.
Statskontoret håller sålunda före, att i nuvarande läge åtgärder icke bör
vidtagas för en höjning av statsbidraget, Eu uppräkning av detta borde övervägas
först sedan närmare kännedom erhållits om de meruppgifter, som
nämnderna komme att ställas inför vid en reform av nykterhetslagstiftningen
med ett fritt inköpssystem av spritdrycker. Ämbetsverket fäster vidare uppmärksamheten
på, att den s. k. allmänna statsbidragsutredningen föreslagit,
att det till de kommunala nykterhetsnämnderna utgående statsbidraget skulle
avvecklas och uppgå i ett av utredningen förordat allmänt statsbidragssystem
(SOU 1952:44).

Svenska landskommunernas förbund anknyter till sitt förut återgivna
yttrande och vidhåller de kritiska synpunkter, som däri framförts. Förbundet
påpekar, att det här — totalt sett — rörde sig om ett ur kommunalekonomiska
synpunkter tämligen obetydligt belopp, som skulle fördelas med
huvudparten på städerna, som dock hade större eller mindre inkomst från
rusdryckshanteringen. Även om de principer, som nyligen uppdragits av
statsbidragsutredningen, icke bleve vägledande för den fortsatta statsbidragsanvisningen
till kommunerna, måste det vara olämpligt att basera det här
ifrågavarande statsbidraget på de »skäliga» verkliga kostnaderna. En sådan
konstruktion av statsbidraget skulle åsamka större administrativa bestyr än
som motiverades av bidragets storlek. Ett bidrag av den storleksordning
nykterhetskommittén tänkt sig borde kunna fördelas på ett mera schematiskt
sätt.

Beträffande statsbidragets storlek har nykterhetskommitténs förslag
nästan enhälligt vunnit anslutning. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs
län föreslår emellertid ett bidrag på 50 % och framhåller till stöd för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ståndpunkt betydelsen av, att man alltjämt fasthölle vid att nykterhetsvården
liksom annan socialvård i första hand vore en kommunal angelägenhet.
I alla avseenden borde därför förankringen i det kommunala medvetandet
bibehållas. Som en följd härav borde kostnaderna i icke oväsentlig utsträckning
stanna på vederbörande kommun.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län ifrågasätter däremot, om icke
nykterhetsnämndernas kostnader till 90 % borde bestridas av statsmedel.

Under hänvisning till sitt tillstyrkande yttrande över alkoholistvårdsutredningens
förslag, såvitt angår förevarande statsbidrag, förordar socialstyrelsen,
att detta fixeras till 75 %.

I ett stort antal yttranden har upptagits frågan huruvida statsbidragen bör
utgå separat eller — i enlighet med statsbidragsutredningens förslag — inarbetas
i ett allmänt bidragssystem. De remissorgan, som härutinnan uttalat
sig, har nästan genomgående tagit ställning till förmån för den förstnämnda
ordningen.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län påfordrar sålunda, att statsbidragen
bibehålies i sin nuvarande utformning. Detta vore motiverat framför allt
ur den synpunkten, att den kommunala nykterhetsvården — därest den föreslagna
höjningen av statsbidraget komme till stånd — finge en eljest sannolikt
obefintlig möjlighet till att från grunden reformera sin verksamhet.
Statsbidraget hade enligt all erfarenhet så stark stimulanseffekt, att länsnämnden
bestämt motsatte sig den av statsbidragsutredningen föreslagna
förändringen av formen för det statliga stödet till den kommunala nykterhetsvården.
En dylik ändring vore särskilt olämplig i denna nykterhetsvårds
förestående upp- och ombyggnadsskede. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus
län ger med skärpa uttryck åt uppfattningen, att statsbidragen icke bör
ingå i något mera allmänt bidrag till kommunerna, enär det eljest på goda
grunder kunde befaras, att nykterhetsvårdens intressen icke bleve tillgodosedda.
Bland dem, som likaledes framstår som förespråkare för separata
bidrag, må vidare nämnas länsnykterhetsnämnderna i Hallands och Skaraborgs
län. Den förstnämnda länsnämnden anser det betydelsefullt, att bidragen
bibehålies synliga, då risk annars förelåge för att de icke komme
till användning för avsett ändamål. Som en sporre till effektiv kommunal
nykterhetsvård betecknas statsbidraget av länsnämnden i det senare länet.
Syftet med statsbidraget skulle bli förfelat, om detsamma inarbetades i ett
gemensamt statligt bidrag för kommunala ändamål. Länsnykterhetsnämnden
i Norrbottens län karaktäriserar det som ett dråpslag mot den tänkta upprustningen
av den kommunala nykterhetsvården, om bidragen inordnades i
ett samlat statsbidrag.

Synpunkter, i stort sett likartade med dem som nu redovisats, har framförts
i ännu ett antal yttranden.

Stadsfullmäktige i Solna — som anslutit sig till statsbidragsutredningens
principförslag om en genomgripande förenkling av statsbidragssystemet —

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

företräder närmast en förmedlande ståndpunkt. I varje fall under en övergångstid
syntes det fullmäktige tänkbart, att bidraget utginge separat, dock
endast under förutsättning att bidraget bleve av den omfattning, som föreslagits
av kommittén.

Huruvida ett framtida inlemmande av statsbidraget i ett allmänt bidragssystem
må kunna ske, bör enligt länsnykterhetsnämnden i Södermanlands
län bedömas med hänsyn till de allmänna författningsbestämmelser, som
avsåges skola ersätta de nuvarande villkorsbestämmelserna.

Några av remissinstanserna har ägnat intresse åt frågan vilka kostnader
som bör ersättas genom statsbidrag. Till ersättningsgilla kostnader
bör enligt socialstyrelsens mening hänföras sammanträdeskostnader,
innefattande traktamenten, om sådana utgår till ledamöter även i andra jämförliga
kommunala organ i kommunen, arvoden till ordförande eller annan
verkställande ledamot av nykterhetsnämnd eller annan ledamot med särskilda
arbetsuppgifter mellan sammanträdena, personalkostnader av alla slag,
lokalkostnader, utgifter för anstaltsvård av alkoholmissbrukare, utgifter för
anskaffning av informationsmaterial för nämndledamöterna och för ledamöternas
deltagande i utbildningskurser för nykterhetsvård, årsavgifter till sammanslutningar
av nykterhetsnämnder samt kontorskostnader. Kostnader för
anordnande av föreläsningar för allmänheten om nykterhetsvården och för
annan information i nykterhetsfrågan till allmänheten, exempelvis skolungdom,
borde däremot icke vara understödsberättigande i detta sammanhang, i
betraktande av att statens understöd till upplysningsverksamhet i alkoholfrågan
borde utgå i annan ordning. Av liknande skäl borde en nykterhetsnämnds
kostnader för driften av inackorderingshem för alkoholister icke inräknas
vid fastställande av det till nämnden utgående understödet. Till
sådana hem utginge nämligen statsbidrag i annan ordning. Folkpartiets
kvinnoförbund hyser däremot den uppfattningen att i de ersättningsberättigade
kostnaderna borde inräknas kommunernas utgifter för inackorderingshem;
det syntes förbundet nämligen angeläget, att sådana hem komme till
stånd i största möjliga omfattning. Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län
är för sin del tveksam, huruvida statsbidrag bör utgå för sådana kostnader
som lokalhyra, anskaffning av möbler, maskiner m. m. Ofta vore nykterhetsvården
förvaltningstekniskt samordnad med den övriga socialvården. Nämnda
kostnader vore därför svåra att särskilja från med socialvården i övrigt
gemensamma utgifter.

Rent allmänt uttalar stadsfullmäktige i Stockholm önskemålet att de
statsbidragsberättigade nykterhetsvårdande åtgärderna ej bleve för snävt
begränsade utan att kommunerna gåves tillfälle att pröva olika slag av åtgärder
och taga initiativ till nya sådana. Fullmäktige yttrar i fortsättningen.

De av alkoholistvårdsutredningen uppräknade åtgärderna böra under
alla förhållanden erhålla det föreslagna statsbidraget. Särskilt bör framhållas

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

angelägenheten av att verksamhetsgrenar sådana som inackorderingshem
och polikliniker för alkoholskadade bli statsbidragsberättigade i full utsträckning.
Inackorderingshemmen utgöra en värdefull mellanform av anstaltsvarden
och den öppna vården av alkoholskadade. Enligt erfarenheterna
från stadens nykterhetsnämnd har man genom att anlita denna vårdform i
ett flertal fall kunnat undvika intagning på alkoholistanstalt. Den alkoholskadade
har kunnat stå kvar i produktionen och sluppit de anpassningssvårigheter,
som möta den, som utskrivits från anstalt.

Genom behandling på polikliniker och kliniker för alkoholskadade har
man ofta på ett mera verksamt sätt kunnat angripa följderna av alkoholmissbruket
och uppna goda resultat medan den alkoholskadade kvarstått i arbetet.
Denna behandling har därför ur olika synpunkter stora fördelar
gentemot anstaltsvården, som tidigare varit så gott som enda utvägen vid
svårare fall av alkoholmissbruk.

Med hänsyn till behovet av en relativt snabb upprustning av nykterhetsvårdens
olika resurser och då en del kommuner står i begrepp att inrätta inackorderingshem
för alkoholskadade förutsätter fullmäktige, att vissa retroaktiva
bidrag skall kunna utgå.

De kommunala nykterhetsnämndernas anslagsbehov
budgetåret 1954/55.

Som tidigare nämnts utgår f. n. understödet till de kommunala nykterhetsnämnderna
ur anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet.
Detta anslag utgör för löpande budgetår 382 500 kronor. Av detta belopp
skall 350 000 kronor — den i sammanhanget relevanta siffran — disponeras
för understöd åt kommunala nykterhetsnämnder, 20 000 kronor för konferenser
och kurser, 10 000 kronor för understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder
samt 2 500 kronor för understöd för utgivande av Tidskrift för
nykterhetsnämnderna m. m.

Förevarande anslag uppgick för budgetåret 1952/53 till 382 000 kronor.

Yrkanden.

Socialstyrelsen föreslår, att understödet åt kommunala nykterhetsnämnder
skall utgå från ett särskilt förslagsanslag -—- Understöd åt kommunala
nykterhetsnämnder — och har beräknat detsamma till 2 250 000 kronor.

Till motivering av sitt yrkande anför styrelsen — efter en summarisk
redogörelse för alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs överväganden
i ämnet att behovet av upprustning av de kommunala nykterhetsnämnderna
redan nu vore mycket stort. Komme så motboksransoneringen
av spritdrycker att inom de närmaste åren upphävas, vore det särskilt angeläget,
att förstärkningen av nykterhetsnämnderna genomfördes dessförinnan.
Upprustningen beräknades ske på så sätt, att nykterhetsnämndernas
huvudmän, primärkommunerna, genom avsevärda statsbidrag stimulerades
att förse nämnderna med erforderlig arbetskraft och i övrigt ge dem goda
arbetsmöjligheter.

Kungl. May.ts proposition nr 158.

Kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet under
år 1954 har av styrelsen uppskattats till drygt tre miljoner kronor. Med ett
statsbidrag av 75 % — som den nyss lämnade framställningen utvisar har
styrelsen beträffande bidragets storlek anslutit sig till alkoholistvårdsutredningens
förslag härutinnan — erfordrades sålunda av statsmedel 2 250 000
kronor.

Yttrande.

Statskontoret, som hänvisar till vad ämbetsverket anfört i sitt utlåtande
över nykterhetskommitténs betänkanden, uttalar, att förevarande yrkande
vore beroende av blivande ställningstagande till nykterhetskommitténs förslag
i dess helhet.

Frivilliga medhjälpare i de kommunala nykterhetsnämndernas
tjänst.

Nuvarande förhållanden.

Enligt en av nykterhetskommittén gjord undersökning rörande förekomsten
av frivilliga övervakare inom nykterhetsvården uppgick
antalet övervakare år 1948 till 383 i städerna och till 884 i landskommunerna,
inalles således till 1 267. Mot bakgrunden av denna siffra, sedd i relation
till hela antalet av nykterhetsnämnderna behandlade fall, på vilka 1 §
alkoholistlagen vore tillämplig — 12 701 år 1951, 12 379 år 1949 — konstaterar
nykterhetsnämndssakkunniga, att det är uppenbart att frivilliga övervakare
endast i ringa utsträckning anlitas i nykterhetsvårdsarbetet. Man hade
också anledning att förmoda, att dessa övervakare till stor del vore ledamöter
av nykterhetsnämnder, i varje fall på landsbygden. De sakkunniga hade
i en enkät till ett begränsat antal nykterhetsnämnder — svar hade erhållits
från 23 nykterhetsnämnder i städer och 25 nämnder i landskommuner —
ävensom genom förfrågan till samtliga länsnykterhetsnämnder sökt bilda
sig en uppfattning om det aktuella läget på detta område. Det framginge
härav, att användning av frivilliga övervakare förekomme i någon mån i
flertalet kommuner, såväl i städer som i landskommuner, men att omfattningen
vore mycket varierande. I större omfattning, 20 eller flera övervakare,
förekomme vårdarbete genom frivilliga medhjälpare i fyra städer
och en landskommun av dem som lämnat uppgift, medan nykterhetsnämnderna
i tio städer hade frivilliga övervakare till ett antal av 6—19 per
nämnd. De övriga nykterhetsnämnderna använde endast en eller annan frivillig
övervakare.

Det må här vidare nämnas, att särskilda statsbidrag till anordnande av
övervakning för budgetåret 1952/53 utgick för tillhopa 849 övervakningsfall.

Frivilliga övervakare erhåller för sitt uppdrag i allmänhet viss ersättning
av nykterhetsnämnderna, som i sin tur kan få statsbidrag för ändamålet.
Statsbidrag till övervakning skall, enligt kungl. brev den 31 maj

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

1946, till beloppet bestämmas med beaktande av övervakningstidens längd,
övervakningsuppdragets besvärlighet och det sätt, varpå uppdraget fullgjorts.
För ett och samma övervakningsfall må bidrag utgå med högst 50
kronor, socialstyrelsen dock obetaget att, där särskilda skäl föreligger och
övervakningstiden överstiger ett år, bevilja bidrag med högre belopp, dock
högst 100 kronor. De ersättningar, som av nykterhetsnämnderna utgives
till övervakare, utgöres i flertalet fall av statsbidraget. I åtskilliga fall utgår
emellertid ersättning till övervakaren med högre belopp, stundom med det
dubbla. Ibland erhåller övervakaren ersättning med visst belopp per tidsenhet,
såsom 10 kronor eller 5 kronor för månad.

För budgetåret 1953/54 har anslaget till bidrag till övervakning enligt
alkoholistlagen upptagits till 38 000 kronor.

Nykterhetsnämndssakkunniga.

Enligt de sakkunniga kan man icke urskilja någon entydig tendens i
fråga om användningen av frivilliga övervakare. Medan i vissa kommuner
stora ansträngningar gjordes från nykterhetsnämndernas sida för att vinna
flera lekmän som medhjälpare för övervakningsuppgifter, kunde man i andra
kommuner konstatera en motsatt utveckling, i det att anställandet av särskild
arbetskraft (inspektörer, assistenter) medfört, att övervakning genom frivilliga
krafter helt upphört. Tjänstemännen vore stundom föga intresserade av att
erhålla sådana medhjälpare. Denna inställning, som ibland torde ha sin
grund i ogynnsamma erfarenheter, vore förståelig. Nykterhetsvården vore
av så krävande natur, att särskilda insikter och stor rutin erfordrades. Det
torde emellertid inte vara möjligt för nämnderna att erhålla fasta medarbetare
i så stor utsträckning, att all nödig verksamhet kunde ombesörjas
av dessa. Vidare vore det nödvändigt att vinna en viss elasticitet i organisationen,
så att denna kunde anpassas efter behovet vid olika tillfällen.
I detta avseende vore det särskilt aktuellt att räkna med de påfrestningar,
som kunde uppstå under övergångstiden i samband med eventuell omläggning
till fri försäljning av alkoholdrycker. För att erhålla en sådan arbetsorganisation,
som kunde utvidgas eller krympas alltefter behovet, torde det
vara den enda möjliga vägen att räkna med frivilliga medhjälpare. De sakkunniga
vore också av den uppfattningen, att sådana medhjälpare kunde
användas i större omfattning än vad som skett hittills. Det gällde emellertid
att använda dem på rätt sätt, för sådana arbetsuppgifter, som lämpade
sig för dem. Genom att utnyttja lekmän i nykterhetsvården borde det vara
möjligt att avlasta de fasta medarbetarna åtskilligt arbete, varigenom dessa
finge möjlighet att ägna sig åt organisationsarbete och andra uppgifter,
som inte kunde överlämnas åt mera tillfälliga medhjälpare. Man borde
också kunna förmoda, att dessa frivilliga medhjälpare, som inte vore anställda
funktionärer utan ett slags kontaktmän mellan allmänheten och nykterhetsnämnden,
inte skulle mötas med det misstroende, för vilket nykterhetsnämnden
mångenstädes vore utsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan den fasta
personalen och de frivilliga medhjälparna yttrar de sakkunniga, att det torde
vara uppenbart, att det arbete av organisatorisk och expeditionell natur,
som innebure mottagande av handlingar, korrespondens, registrering, omhänderhavande
av register och handlingar m. m. måste ombesörjas av fast
arbetskraft. Även uppgiften att lämna råd och upplysningar till enskilda
personer, som hänvände sig till nämnden, borde åligga denna personal liksom
samarbetet med systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga
drycker. Det upplysningsarbete, som ginge ut på att sprida kännedom om
nykterhetsnämndens uppgifter och arbetssätt, och upptagandet av kontakter
med arbetsgivare och arbetstagargrupper samt samhälleliga organ och funktionärer
m. fl. borde jämväl omhänderhavas av denna arbetskraft. Också
verkställandet av undersökningar för utrönande av alkoholmissbruk borde
ombesörjas av tjänsteman eller nämndledamot.

För att närmare åskådliggöra, hur frivillig medverkan lämpligen låter
sig anordna, anger de sakkunniga följande exempel.

Nykterhetsnämnden i en medelstor mellansvensk stad arbetade till för
några år sedan under ytterst ogynnsamma förhållanden. Arbetet ombesörjdes
i huvudsak av en deltidsanställd person, som visserligen var mycket
intresserad därav och hade åtskillig erfarenhet av nykterhetsvård, men dock
var alldeles otillräcklig för uppgiften, varför verksamheten var mycket otillfredsställande.
Nykterhetsnämnden erhöll så en tjänst som inspektör, och
som förste innehavare av denna tjänst förvärvades en socialarbetare med
tidigare erfarenhet från nykterhetsnämndsarbete. Denne inspektör grep sig
med friskt mod an uppgiften att få till stånd ett ordentligt arbete. Han
organiserade upp nämndens expedition, fick på rätt kort tid ordning på dess
register och handlingar och kunde så ge sig i kast med det direkta vårdarbetet.
Han fann emellertid mycket snart, att det inte var möjligt för honom
att sköta arbetet tillfredsställande. Han överhopades med rent administrativa
uppgifter, såsom remisser i körkorts- och motboksärenden, förfrågningar
från alkoholistanstalter i vårdärenden och annan korrespondens, vartill"
kom telefonsamtal, registreringsarbete m. m. Det hör till bilden, att
inspektören hade tillgång till biträdeshjälp i mycket ringa omfattning. När
han utöver ovannämnda arbete hade verkställt undersökningar i trängande
ärenden, var knappast någon tid över för direkt vårdarbete. Samtalen med
övervakade personer avbröts ständigt av telefonsamtal, och s. k. hembesök hos
klienter medhanns sällan. Denne inspektör insåg sålunda mycket snart, att det
inte var möjligt för honom att ensam ombesörja allt arbete. Då anställande
av ytterligare personal var utesluten, riktades hans intresse mot frivilliga
medhjälpare. Han lyckades också få kontakt med några för uppgiften intresserade
personer. Efter någon tid hade skaran av sådana frivilliga medhjälpare
vuxit till omkring femton, vilket var tillräckligt för nämndens till c:a
75 uppgående övervakningsfall.

Inspektören överlät praktiskt taget allt övervakningsarbete till de frivilliga
medhjälparna. Dessa fick emellertid inte sköta uppgiften alldeles på
egen hand. De stod i regelbunden kontakt med inspektören, och om några
komplikationer inträffade, ingrep denne. Det kunde exempelvis inträffa, att
övervakaren tog sin klient med upp på nämndens expedition till inspektören,
varefter dessa tre, inspektören, övervakaren och klienten, tillsammans diskuterade
igenom frågan, hur man skulle komma tillrätta med ett uppkommet

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

problem. Därjämte samlades övervakarna regelbundet, i allmänhet en gång
i månaden, på nykterhetsnämndens expedition, då, förutom inspektören,
nykterhetsnämndens ordförande eller annan ledamot stundom var närvarande.
Yid dessa sammankomster utbyttes erfarenheter och diskuterades uppkomna
problem. Härigenom lärde också inspektören känna de olika medhjälparna
synnerligen väl, vilket blev till god hjälp, när övervakare skulle
utses i nytillkommande övervakningsfall. Resultatet av detta arbete blev
synbarligen mycket gott. Övervakarna visade sig mestadels kunna handhava
sina vårdsuppgifter på ett utmärkt sätt. De blev stundom goda vänner med
sina skyddslingar, som gärna vände sig till övervakarna, när bekymmer och
svårigheter uppträdde. Under ett halvår gavs de ovannämnda sammankomsterna
karaktären av studiecirkelsammanträden, då såväl alkoholistvård
som andra sociala vårdområden behandlades liksom medicinska och psykologiska
frågor, varvid specialister från de olika områdena medverkade. Denna
uppläggning av verksamheten medförde, att vårdarbetet blev bättre utfört
och inspektören fick erforderlig tid över för det administrativa och organisatoriska
arbetet.

Enligt de sakkunnigas mening bör frivilliga medhjälpare ha särskilda
förutsättningar för vårdarbete bland lindrigare alkoholmissbrukare. Detta
vårdarbete skilde sig ej mycket från övervakningsarbetet, när detta bedreves
riktigt. Det skulle framför allt ha karaktären av stöd och hjälp. Det gällde
att klargöra för klienten, att det för många personer vore riskabelt att överhuvud
taget använda alkohol. Ofta behövdes råd och hjälp med hänsyn till
missförhållanden och besvärligheter, som föranlett alkoholmissbruket eller
vore ett avgjort hinder för en förbättring. Den frivilliga medhjälparen
borde här kunna göra en god insats. Han borde kunna bli en god kontaktman
till den vårdbehövande och komma på vänskaplig fot med denne. En
medhjälpare med goda förbindelser i föreningslivet, t. ex. i nykterhetsförening,
i facklig eller politisk organisation, i idrottsrörelsen, kunde intressera
sin skyddsling att följa med till sådan sammanslutning och på detta
sätt hjälpa honom fram till särskilda intressen, som kunde fylla ut den
fritid som särskilt innebure frestelse till alkoholbruk. Fritidsproblemen vore
för dessa människor ej sällan särskilt besvärliga.

I fråga om rekryteringen av övervakare och andra medhjälpare
anför de sakkunniga, att svårigheten att vinna och för uppgiften intressera
lämpliga personer hittills torde ha utgjort det största hindret för
användningen av sådana medhjälpare. Det vore också känt, att vissa nykterhetsnämnder
hade gjort försök att vinna frivilliga medhjälpare genom att
taga kontakt med föreningar och sammanslutningar av olika slag men med
synnerligen klent resultat. De bästa framgångarna hade åstadkommits genom
rent personliga förbindelser. Detta vore måhända fullt förklarligt, då nykterhetsnämnderna
och deras tjänstemän haft god personkännedom och urvalet
av medhjälpare därför hade blivit gott. Den kritiska inställning till systemet
med frivilliga övervakare, som framträtt hos en del nykterhetsnämnder, samt
det i vissa kommuner otillfredsställande resultatet av sådana medhjälpares
verksamhet torde emellertid ha sin grund i att dessa frivilliga krafter på

Kungl. Maj.ts proposition nr 15S.

grund av den specialutbildade personalens arbetsbörda måst anlitas för arbetet
med ett mera allvarligt alkoholskadat klientel, för vilket skärpta åtgärder
måst komma ifråga. Som de sakkunniga förordat skulle de frivilliga
medhjälparna emellertid anlitas endast i arbetet med ett mindre avancerat
klientel, däribland yngre personer. Medhjälparen borde på ett kamratligt och
förtroendefullt sätt närma sig sin klient samt sträva efter att upprätta och
bevara personlig kontakt med denne. Han skulle söka vara sin skyddsling
till råd och hjälp, söka väcka hans intresse för föreningsliv, hjälpa honom
till lämpliga fritidsförströelser o. s. v. Medhjälparen skulle sålunda bedriva
en huvudsakligen preventiv verksamhet av terapeutisk art.

För att utröna huruvida man inom organisationslivet är villig att etablera
samarbete med de kommunala nykterhetsnämnderna genom att på begäran
av sådana nämnder lämna uppgift på personer, lämpliga att biträda nämnden
med vårdarbete bland alkoholmissbrukare, har nykterhetsnämndssakkunniga
förhört sig i angivna hänseende hos ett antal större organisationer,
av vilka tjugu förklarat sig villiga att lämna dylik medverkan, nämligen
Godtemplarorden, Nationaltemplarorden, Motorförarnas Helnykterhetsförbund,
Sveriges Blåbandsförening, Vita Bandet, Nykterhetsorden Verdandi,
Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund, Sveriges Blåbandsförenings Ungdomsförbund,
Svenska Missionsförbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska
Baptistsamfundet, Svenska Kyrkans Diakonistyrelse, Landsorganisationen,
Biksförbundet Landsbygdens Folk, Tjänstemännens Centralorganisation,
Sveriges Biksidrottsförbund, Folkpartiets Ungdomsförbund, Svenska Landsbygdens
Ungdomsförbund, Högerns Ungdomsförbund och Sveriges Socialdemokratiska
Ungdomsförbund.

Vissa av de nu nämnda organisationerna har till sina svar å de sakkunnigas
förfrågan fogat särskilda uttalanden, beträffande vars närmare innehåll torde
få hänvisas till betänkandet.

Efter omnämnande att ett visst samarbete sedan något år äger rum mellan
vissa ungdomsorganisationer, å ena, samt socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen,
å andra sidan, i syfte att inom organisationernas led finna personer,
som är lämpade för frivilligt övervakningsarbete på barna- och ungdomsvårdens,
nykterhetsvårdens och fångvårdens område, och under hänvisning till
den verksamhet, som sedan 1939 bedrives av kommittén för samarbete mellan
nykterhets- och fackföreningsrörelsen anmärker de sakkunniga, att förutsättningarna
för förvärvandet av frivilliga medhjälpare åt nykterhetsnämnderna
genom medverkan av organisationer av olika slag numera får anses vara goda.

De sakkunniga tillfogar:

I enlighet med vad som tidigare anförts bör sådana medhjälpare kunna få
i uppdrag att biträda inte blott som hittills med övervakning utan jämväl
med hjälpåtgärder, särskilt i vad avser de grupper av alkoholmissbrukare av
relativt lindrig karaktär, med vilka nykterhetsnämnderna i framtiden beräknas
komma att taga befattning. Förfarandet blir alltså det, att den kommunala
nykterhetsnämnden söker kontakt med lämpliga organisationer på orten och
föreslår ett samarbete. Även länsnykterhetsnämnden kan och bör vid behov

3—290 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

taga sådan kontakt. Organisationen lämnar därefter till nykterhetsnämnden
anvisning på personer, som är lämpliga och villiga att medverka i nykterhetsvården,
eventuellt uppgift på av organisationen utsedd representant med
uppdrag att hålla kontakt med nykterhetsnämnden. Däremot skall organisation
inte äga att direkt utse övervakare eller annan medhjälpare åt nykterhetsnämnd.
Denna uppgift måste tillkomma nykterhetsvårdsorganet, som har att
taga hänsyn till dels den föreslagna medhjälparens allmänna lämplighet,
dels hans förutsättningar för vårdarbete just i det aktuella fallet. Nykterhetsnämnden
skall givetvis äga att som medhjälpare utse även annan lämplig
person än sådan, som har föreslagits av organisation.

Förutom den allmänna rekommendation till samarbete med organisationer,
som bör utgå till nykterhetsnämnderna, bör vissa anvisningar härom inryckas
i tillämpningskungörelsen till lagen om nykterhetsvård. Därjämte
erfordras emellertid viss upplysnings- och propagandaverksamhet. Initiativ
härtill bör tagas av länsnykterhetsnämnderna samt de kommunala
nykterhetsnämnderna i större och medelstora städer och andra större kommuner.
Där förutsättningar finns kan givetvis även sammanslutningar av
nykterhetsnämnder (distrikt av Svenska Nykterhetsvårdsförbundet) medverka
i detta arbete. Denna verksamhet anknytes, där så är lämpligt, till
det arbete, som redan utföres av den ovan nämnda kommittén för samarbete
mellan nykterhets- och fackföreningsrörelserna. Särskilda kostnader för
verksamheten, i första hand arvoden till föreläsare och andra medverkande,
bör bestridas genom Centralförbundet för nykterhetsundervisning.

I fråga om ersättning till övervakare och andra medhjälpare
föreslår de sakkunniga, att någon åtskillnad ej göres mellan dessa kategorier.
Med hänsyn till de krav ifråga om lämplighet för uppgiften och intensitet i
vårdarbetet, som man måste ställa på medhjälparen, borde ersättningen inte
vara alltför obetydlig. Enligt de sakkunnigas mening borde ersättningen
vidare göras enhetlig och utgå med visst belopp per månad, lika för första
och de därefter följande månaderna. Detta syntes för övrigt överensstämma
med en på ett flertal platser redan utbildad praxis. Ett lämpligt belopp
syntes vara 10 kronor för månad.

Det f. n. utgående anslaget till bidrag till övervakning föreslås av de
sakkunniga skola upphöra, varvid nykterhetsnämnderna i stället skulle bli
gottgjorda av statsverket genom det allmänna bidrag — 75 eller 80 % av
kostnaderna för nykterhetsnämndernas verksamhet — som från och med
budgetåret 1954/55 beräknades skola utgå. En sådan anordning stode enligt
de sakkunnigas mening också såtillvida i samklang med allmänna statsbidragsutredningens
förslag om förenkling av formerna för statsbidrag till
kommunerna, att ett särskilt bidrag för detta ändamål med därav följande
arbete för statliga och kommunala organ undvekes. Kostnaderna för ersättning
till frivilliga medhjälpare åt nykterhetsnämnderna borde sålunda upptagas
bland de kostnader för nykterhetsnämndernas verksamhet, som bleve
understödsberättigade.

Rörande medelsbehovet anför de sakkunniga att det givetvis är en
vansklig uppgift att nu söka bedöma, i vilken omfattning frivilliga medhjälpare
kunde komma att medverka i nykterhetsvården. Om man emellertid
räknade med, att antalet fall med medverkan av sådan arbetskraft under

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15S.

budgetåret 1954/55 komme att i genomsnitt uppgå till 1 500, skulle medelsåtgången
belöpa sig till 180 000 kronor, varav 75 (eventuellt BO) % eller
135 000 kronor (144 000 kronor) skulle utgå av statsmedel. De sakkunniga
föreslår med hänsyn härtill, att för budgetåret 1954/55 ett belopp av 150 000
kronor beräknas för ändamålet att ingå i anslaget till understöd åt kommunala
nykterhetsnämnder.

Yttranden.

Förslaget att frivilliga medhjälpare i större utsträckning än hittills
skall anlitas i nykterhets vårdsar betet har vid remissbehandlingen
praktiskt taget enhälligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Socialstyrelsen
ansluter sig sålunda helt till de sakkunnigas uppfattning, att
dessa medhjälpare bör kunna utföra ett värdefullt arbete i nykterhetsvården,
avseende den fortsatta kontakten mellan nykterhetsnämnden och dess
klienter. Man måste emellertid räkna med att, även om tanken att anlita
frivilliga medhjälpare skulle slå mycket väl ut, det icke bleve möjligt att
överlämna all dylik vårdverksamhet till dessa medarbetare. Nykterhetsvårdens
klientel omfattade nämligen ett icke ringa antal svårskötta vårdfall,
som måste handhavas av personer med större erfarenhet på detta område
än som kunde påräknas hos de frivilliga medhjälparna. Till de uppgifter,
som måste ankomma på nämndledamöterna själva eller på nämndernas
fasta personal, hörde vidare vägledning och tillsyn av de frivilliga medhjälparna.
Om det skulle visa sig, att arbetskraftsfrågan, särskilt för de
stora nykterhetsnämndernas del, icke kunde lösas genom anlitande av
dylika medhjälpare, vore det ofrånkomligt, att också den fasta personalen
ökades. Nykterhetsnämnden i Göteborg, som förklarar sig hittills i endast
några enstaka fall ha använt sig av frivilliga medhjälpare, finner de sakkunnigas
argumentering för anlitande av sådan arbetskraft i nykterhetsvårdsarbetet
så tungt vägande, att nämnden anser det väl motiverat att
ytterligare pröva denna möjlighet till hjälp inom nykterhetsvården, icke
minst därför att de frivilliga medhjälparna komme att sprida kunskap om
och skapa bättre förståelse för nykterhetsnämndens ofta mycket svåra och
grannlaga arbete. De frivilliga medhjälparna kunde genom sin förankring
i olika organisationer och institutioner medverka till skapandet av sådana
kontakter, som kunde bli fruktbringande för det framtida nykterhetsvårdsarbetet.

Enligt vad nykterhetsnämnden i Malmö upplyser har frivilliga medhjälpare
— övervakare — i ganska hög grad tagits i anspråk i Malmö sedan
några år tillbaka. De erfarenheter, som nämnden haft av de frivilliga övervakarnas
arbete, hade övervägande varit gynnsamma. Vissa av nämndens
klienter, som haft en negativ inställning till den officiella nykterhetsvården,
hade ibland lättare kunnat förlika sig med att ha att göra med en
utanför nämnden stående person, som intoge en mera obunden ställning än
tjänstemannen. Nämnden framhåller emellertid, att det funnes ett stort

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

antal vårdfall, som ej lämpade sig för övervakning av frivilliga krafter.
Det kunde finnas olika anledningar härtill. Klienter, som inte gärna kunde
ha frivilliga övervakare (medhjälpare) vore t. ex. de, som saknade fast
bostad eller hade sin verksamhet förlagd till olika orter eller som av annan
orsak vore svåra att komma i kontakt med. Vidare funnes det en del
recidiverande alkoholmissbrukare, som vore helt oemottagliga för påverkan.
Hos vissa klienter toge sig slutligen alkoholvanorna sådana former, att den
övervakade under supperioderna krävde tillsyn under de mest skilda
tider på dygnet —• det arbetet kunde ju leknrannen-övervakaren, som hade
sin dagliga gärning att sköta, ej åtaga sig. Nämnden tillägger, att det vore
ofrånkomligt, att övervaknings- och rådgivningsarbetet krävde ett visst antal
fast anställda tjänstemän.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning, som intar en klart positiv
ställning till förslaget, anser det riktigt, som de sakkunniga rekommenderat,
att den första kontakten med en klient bör tagas av en ledamot av nämnden
eller en till nämnden knuten tjänsteman med större erfarenhet.

Åt en något kritisk inställning ger nykterhetsnämnden i Örebro uttryck.
Förslaget vore givetvis värdefullt men innebure knappast någon större nyhet,
eftersom vad de sakkunniga föreslagit redan med nu gällande lagstiftning
på sina håll kunnat praktiseras. Förslaget berörde dock en förhållandevis
liten del av alkoholistproblemet, låt vara att denna vore viktig.

I åtskilliga yttranden betonas betydelsen av att de frivilliga medhjälparna
är kvalificerade för uppgiften. Länsnykterlietsnämnden i
Kopparbergs län understryker angelägenheten av att medhjälparna utses
bland personer med gott omdöme och förståelse för det grannlaga värv, som
kommer att anförtros dem. Även om medhjälparna skulle handha fall av
endast lindrigare karaktär, torde det icke råda något tvivel om att även dessa
ärenden tidvis kunde bli mycket svårbemästrade och kräva avsevärda insatser
i form av tid och tålamod. Också nykterhetsnämnden i Malmö framhåller
kravet på höga kvalifikationer hos dem, som skall ha hand om hjälpåtgärderna.
Arbetet bland de mera avancerade missbrukarna vore ofta hårt
och pressande, men de svårigheter, som mötte, då det gällde att angripa de
mera lindriga formerna av alkoholmissbruk, finge icke underskattas. Framförallt
borde man akta sig för att tro, att de unga alkoholmissbrukarna skulle
utgöra ett mera tacksamt objekt för ingripande från samhällets sida. Helt
visst vore det angeläget, att allt vad som kunde göras gjordes för att bekämpa
spritmissbruk bland ungdomen. Man måste emellertid ha blicken
öppen för de speciella vanskligheter, som här mötte, svårigheten att få ordenb
lig insyn i de ungas alkoholvanor samt den icke sällan sega kamp, som vore
erforderlig för att kunna skingra den negativism, som hos ungdomen vore
betydligt mera framträdande än hos det äldre klientelet.

Att de frivilliga medhjälparna bör vara kunniga och för uppgiften lämpliga
understrykes i ytterligare ett antal yttranden. Nykterhetsnämnden i Umeå
anser, att dessa nytillkomna arbetskrafter komme att bli till välsignelse en -

Knngl. May.ts proposition nr 158.

dast under förutsättning att deras psykologiska och pedagogiska egenskaper
är fullgoda för det arbete, varom är fråga.

Nyhterhetsnämnden i Örebro påpekar, att goda kvalifikationer är nödvändiga
särskilt med hänsyn till den tystnadsplikt, som de frivilliga medhjälparna
måste iakttaga rörande det individuella vårdarbetet. Yikten av
att sekretessen blir fullt betryggande vid anlitande av sådana medhjälpare
framhålles jämväl av länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län.

Behovet av instruktion och utbildning av de frivilliga medhjälparna
understrykes av flera remissinstanser, bl. a. av socialstyrelsen som
uttalar, att instruktions- och kursverksamheten icke får vara av engångskaraktär
utan måste vara återkommande, enär man måste räkna med en ständig
avgång av medhjälpare. Nyhterhetsnämnden i Umeå anser det nödvändigt,
att de frivilliga arbetskrafterna underkastas en betydande skolning för sitt
uppdrag, innan de erhåller några arbetsuppgifter. Ingen finge insättas i
nykterhetsarbetet utan att nämnden vore fullt övertygad om, att vederbörande
komme att ombesörja sin arbetsuppgift på sådant sätt, att syftemålet
med nykterhetsarbetet komme att uppnås. Centralförbundet för nykterhetsundervisning
är däremot av den meningen, att den bästa metoden är,
att vederbörande får deltaga i en kurs först sedan han någon tid hållit på
med sitt arbete och hunnit skaffa sig vissa grundläggande erfarenheter.

Utbildningen av de frivilliga medarbetarna bör enligt Sveriges nykterhétsvänners
landsförbund ske under ledning av socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna.

Beträffande rekrytjeringien av medhjälparna uttalar socialstyrelsen
sin tillfredsställelse över att ett så betydande antal lämpliga organisationer
tillkännagivit beredvillighet till samarbete. Detta måste nämligen betraktas
såsom en nödvändig förutsättning för att en någorlunda omfattande kader
av frivilliga medhjälpare skulle kunna skapas. Tillförande av frivilliga medhjälpare
åt nykterhetsnämnderna skulle vara av stor betydelse för nämnderna
icke blott med hänsyn till deras vidgade arbetsuppgifter genom den
nya lagstiftningen och den motsedda ökningen av alkoholmissbruket i samband
med spritdrycksförsäljningens omläggning utan även, och icke minst,
såsom ett medel för att vinna ökad förståelse i vidare kretsar av allmänheten
för nykterhetsvården och dess uppgifter. Styrelsen funne det därför
angeläget, att nykterhetsvårdens organ av olika slag med allvar och energi
utnyttjade det rådande gynnsamma läget för en dylik utbyggnad av de personliga
resurserna inom nykterhetsvården. Även om det komme att kräva
mycket arbete, och säkerligen mången gång mycket gagnlöst arbete, innan
det hade kunnat skapas en kader av pålitliga och tillräckligt utbildade medhjälpare
till nykterhetsnämndernas tjänst, och om det ännu stode i vida
fältet, huruvida det psykologiska klimatet i vårt land över huvud taget vore
gynnsamt för fortbeståndet i längden av en dylik frivillig rörelse av filantropisk
karaktär, så borde detta enligt styrelsens mening icke avhålla nykterhetsvårdens
organ från att med iver gripa det tillfälle till ökad kontakt utåt,
som nu syntes vara för handen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Länsstyrelsen i Norrbottens län rekommenderar nykterhetsnämnderna att
söka kontakt och samarbete med befintliga föreningar och organisationer
inom kommunen. Genom en sådan kontakt vunnes, förutom villiga och lämpliga
medhjälpare, även den fördelen att insikten om nykterhetsvårdens mål
och medel komme ut till en vidare krets än tillförne. Man kunde förmoda,
att detta kunde få till resultat, att personer inom organisationerna, vilka
bleve intresserade av nykterhetsvårdsarbetet, komme att personligen söka
hjälpa kamrater, som vore på väg att bli offer för sitt alkoholbruk, utan att
nykterhetsnämnderna behövde kontaktas eller ingripa med korrektiva åtgärder.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning ifrågasätter, om icke också
utanför organisationslivets led finnes möjligheter att värva tillfälliga arbetskrafter.
På sådana arbetsplatser, där särskilda nykterhetsgrupper saknades,
kunde det i vissa fall vara lämpligt att söka få fram medhjälpare i samarbete
med företagsledningen. Ofta syntes man emellertid, även när det
gällde arbetsplatserna, kunna anlita de fackliga sammanslutningarna såsom
kontaktorgan. Jämväl Sveriges nykterhetsvänners landsförbund finner det
möjligt att de frivilliga arbetskrafterna hämtas även från annat håll än från
föreningsvärlden. Förbundet yttrar:

De sakkunniga göra gällande att »den enda möjliga vägen» för att skapa
en arbetsorganisation för den kommunala nykterhetsvården, vilken efter
behovet kan utvidgas respektive krympas, är att utnyttja frivilliga krafter.
I städer med socialinstitut eller sociala läroanstalter av annat slag bör det
dock icke vara omöjligt att genom tillfällig arvodesanställning eller förordnande
att uppehålla vakanssatta befattningar taga elever vid sådana anstalter
i anspråk för att periodvis förstärka personalen. För en god rekrytering
av personal till nykterhetsvården skulle det också vara av stort värde, om
personer, som utbilda sig för socialt arbete, kunde beredas tillfälle att i
en dylik något fastare position än som frivilliga övervakare eller medhjälpare
samla erfarenheter inom nykterhetsvården. En del av dessa tillfälligt
tjänstgörande skulle måhända på detta sätt kunna intresseras för en mera
varaktig tjänstgöring inom nykterhetsvården.

I fråga om ersättningen till de tillfälliga medhjälparna har
delade meningar framförts. Socialstyrelsen anser det vara angeläget, att
de frivilliga medhjälparna i någon mån honoreras för sin medverkan. Deras
verksamhet medförde nämligen ofta utgifter, t. ex. för buss- eller spårvägs^
resor, måltider utom hemmet, som lätt kunde överstiga de föreslagna ersättningsbeloppen.
Styrelsen skulle därför gärna ha sett att nykterhetsnämndssakkunniga
hade ansett sig kunna förorda något högre ersättningsbelopp.
Emellertid måste frågan om bidrag till nykterhetsnämndernas frivilliga medhjälpare
ses i sammanhang med andra liknande ersättningar, exempelvis
till övervakare inom kriminalvården. Styrelsen kunde därför icke motsätta
sig nykterhetsnämndssakkunnigas förslag på denna punkt. Också länsnykterhetsnämnden
i Kopparbergs län ansluter sig till de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende.

Flera remissinstanser anser ersättningen otillräcklig. Så är fallet med bil a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län, som anför att de frivilligas
uppdrag ofta vore förenade med resekostnader, som borde ersättas. I storstäderna
kunde spårvagns- och bussavgifter bli rätt kännbara, och på landsbygden
kunde det bli nödvändigt med rätt långa färder för att övervakare
och klient skulle kunna nå kontakt med varandra. Nykterhetsnämnden i
Örebro yttrar rent allmänt, att ersättningen borde vara högre än vad de
sakkunniga föreslagit. Visserligen funnes dess bättre ideellt intresserade
personer för ifrågavarande uppgifter, men på dessa vagade man dock i längden
icke helt stödja sig, ty sedan den första entusiasmen för -uppgiften lagt
sig, förlorades dessa medarbetare ganska lätt, om de ej bibringades den
känslan att deras insatser betydde något och honorerades därefter. Enligt
svenska nykterhetsvårdsförbundet kunde man icke förvärva frivilliga
och lämpliga övervakare till erforderligt antal om inte arvodena kunde göra
uppgiften mera tilltalande än den i sig själv vore. Från dessa utgångspunkter
funne förbundet det föreslagna beloppet av 10 kronor per månad vara
för lågt, även om det skulle komma att överskrida vad som kunde bli gällande
för andra övervakningsuppdrag. Centralförbundet för nykterhetsundervisning
anmärker, att det givetvis ej kunde bli tal om att ge de frivilliga
medhjälparna en ersättning, som fullt ut skulle motsvara den tid och
det arbete, som ägnades åt de nykterhetsvårdande uppgifterna. Ersättningen
torde snarare få betraktas såsom ett stimulansbidrag. Även som sådant förefölle
emellertid den föreslagna ersättningen vara väl låg. De sakkunnigas förslag
i förevarande avseende tillstyrkes visserligen av Sveriges nykterhet svänners
landsförbund, men förbundet tror det blir nödvändigt att efter hand höja
arvodena för att under längre tid för uppgiften kunna bevara sådana medhjälpare,
som visat sig särskilt framgångsrika i sin gärning. Länsnykterhetsnämnden
i Norrbottens län föreslår, att ersättningen sättes till 15 kronor
per månad och att nykterhetsnämnderna beredes möjlighet att vid särskilt
besvärliga fall kunna betala ut högre ersättning. Nykterhetsnämnden i Umeå
förordar en ersättning om minst 50 kronor i månaden.

Från statskontorets sida har påyrkats att ersättningen anpassas till efter
vad som utgår inom kriminalvården, d. v. s. 10 kronor för första månaden
och 5 kronor för varje följande. Därest den sålunda fixerade ersättningen
helt gäldades av statsmedel, torde de av de sakkunniga beräknade kostnaderna
för frivilliga medhjälpare — 150 000 kronor — kunna beräknas nedgå till
omkring 100 000 kronor.

Departementschefen.

De kommunala nykterhetsnämnderna har ställningen av den öppna nykterhetsvårdens
primärorgan. Det är till alldeles övervägande grad på dessa nämnder,
som de direkta vårduppgifterna vilar. Gentemot de kommunala nykterhetsnämnderna
skall sålunda den i lagen stadgade anmälningsskyldigheten
fullgöras. Och även där dylik anmälningsskyldighet ej uttryckligen före
ligger, är det i allmänhet den kommunala nykterhetsnämnden, som först

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

får kännedom om uppkomna fall av alkoholmissbruk. Med denna får alkoholmissbrukaren
vanligen också i fortsättningen att göra. Den undersökning,
som skall företagas, exempelvis på grund av gjord anmälan, skall verkställas
av den kommunala nykterhetsnämnden. Det ankommer i främsta rummet
på denna att vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kan föranleda.
Hela skalan av hjälpåtgärder och, vid gravare fall av alkoholmissbruk, de
mer ingripande åtgärder, som kan anlitas, utgör instrument främst i de kommunala
nykterhetsnämndernas tjänst.

Sådan ter sig rent allmänt och i korta drag de kommunala nykterhets
nämndernas ställning redan enligt gällande alkoholistlagstiftning. Den föreslagna
lagen om nykterhetsvård åsyftar härutinnan ingen ändring. Om motiv
nu förefinnes att i materiellt avseende upprusta dessa nämnder, bottnar dessa
således icke däri, att de kommunala nykterhetsnämndernas ställning kommer
att omgestaltas. Som jag i föregående avsnitt utförligt utvecklat, förestavas
en förstärkning av nykterhetsnämnderna i första hand av att deras arbetsuppgifter
kommer att öka högst väsentligt, främst på grund av den föreslagna
skyldigheten att ingripa på ett tidigt stadium av missbruk.

I nämnda avsnitt har jag också uttalat, att denna förstärkning bör åvägabringas
genom att staten ökar sina bidrag till den kommunala nämndorganisationen.
Av den under förevarande avsnitt upptagna redogörelsen rörande
det ekonomiska stöd, som staten f. n. ger de kommunala nykterhetsnämnderna,
framgår, att detta stöd är synnerligen blygsamt. Enligt gällande författning
i ämnet — kungörelsen den 27 maj 1932 om understöd av statsmedel
till nykterhetsnämndernas verksamhet — utgår sålunda statsbidrag
med ett belopp av högst 1 000 kronor för år eller, där särskilda omständigheter
föranleder därtill, med högst 1500 kronor. Beloppet får icke överstiga
tre fjärdedelar av de utgifter, som kommunal nykterhetsnämnd fått
vidkännas under det år understödet avser. För innevarande budgetår har
ett belopp av 350 000 kronor beräknats för nu ifrågavarande ändamål. Då
det statsanslag, vari nyssnämnda belopp inrymmes — anslaget till främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. — icke har förslagsanslags
karaktär, har det under senare år dessutom visat sig ogörligt att till fullo
utbetala de belopp, som författningsenligt kunnat utgå.

I anslutning till det nu sagda vill jag med några relativt färska siffror
belysa, i vilken omfattning de kommunala nykterhetsnämnderna för åren
1951 och 1952 — de senaste år för vilka uppgifter är tillgängliga — ansökt
om statsbidrag, samt därvid också något uppehålla mig vid storleken av de
utgifter, som kommunerna haft för den nykterhetsvårdande verksamheten.
Denna framställning bildar i viss mån underlag för den i det följande lämnade
uppskattningen av medelsbehovet för nästkommande budgeår. Antalet
nykterhetsnämnder, som ansökte om bidrag för verksamheten under 1951,
uppgick till 1 235. Utgifterna för dessa nykterhetsnämnder under angivna
år belöpte sig till i runt tal 3 275 000 kronor. På grund av den vid årsskiftet
1951/52 genomförda kommunindelningsreformen nedgick givetvis an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

talet ansökningar för verksamheten 1952 högst väsentligt. Antalet nykterhetsnämnder,
som begärde bidrag, uppgick sålunda blott till 959. Denna
siffra representerar emellertid drygt 92 % av samtliga nykterhetsnämndei,
under det att icke fullt halva antalet nykterhetsnämndei'' ansökte om bidrag
för år 1951. Den sammanlagda utgiftssumman för angivna 959 nykterhetsnämnder
under år 1952 uppgick till 4 001 166 kronor, d. v. s. till omkring
725 000 kronor mer än år 1951.

Den nu lämnade redogörelsen ger alltså vid handen, att kommunernas
sammanlagda kostnader för den nykterhetsvårdande verksamheten i dagens
iiige måste överstiga 4 miljoner kronor. Nu är emellertid att märka, att
denna siffra baserar sig enbart på de utgifter, som de understödssökande
nykterhetsnämnderna redovisat. Icke mindre än (8 nykterhetsnämnder
varav tre i mindre städer och fyra i köpingar — underlät att begära bidrag
för år 1952. Yidtages nu en kraftig höjning av det statliga understödet •
vilket i förevarande proposition föreslås — torde man få räkna med att
jämväl dessa nykterhetsnämnder framdeles kommer att begära statsbidrag.
Till siffran 4 miljoner bör därför läggas ett belopp, som kan anses representera
summan av sådana nykterhetsnämnders utgifter. Folkmängden i de
aktuella 78 kommunerna utgör omkring 3 % av hela folkmängden i riket.
De sammanlagda utgifterna för nykterhetsnämnderna i dessa kommuner
torde kunna uppskattas till någon procent av utgiftssumman för de understödssökande
nykterhetsnämnderna eller till omkring 40 000 kronor. Samtliga
nykterhetsnämnders kostnader för sin verksamhet under år 1952 kan
alltså schematiskt beräknas till omkring 4 040 000 kronor. Mot bakgrunden
av denna siffra framträder särskilt markant, i vilken ringa utsträckning
staten bidrager till den kommunala nykterhetsvården.

Det är givetvis att förvänta, att kommunernas utgifter för den öppna
nykterhetsvården kommer att ytterligare stiga, allt eftersom denna verksamhet
undan för undan intensifieras. Till vilket ungefärligt belopp utgifterna
kan komma att stabiliseras, sedan organisationen utbyggts och dess funktionärer
vuxit in i sina nya och vidgade arbetsuppgifter, låter sig tydligen ej
med någon större grad av exakthet fixera. I främsta rummet torde det vara
kostnaderna för nykterhetsnämndernas personal, som kommer att öva inflytande
på kostnadssumman. I ett tidigare sammanhang har jag uttalat, att
det torde bli nödvändigt att nykterhetsnämnderna, särskilt i större och medelstora
samhällen, i betydligt större utsträckning än f. n. betjänar sig av fast
anställd personal. Nykterhetskommittén har t. o. m. utfört vissa schematiska
beräkningar rörande det framtida behovet av fast anställd personal
(hel- och deltids- samt arvodesanställd) och på grundval av dessa beräkningar
kommit fram till att de totala kostnaderna för de kommunala nykterhetsnämnderna
vid fullt utbyggd kommunal nämndorganisation torde komma att
belöpa sig till omkring 5,r, miljoner kronor. I vilken omfattning dessa beräkningar
rörande personalbehovet blir normgivande för kommunerna i deras
anställningspolitik, är uppenbarligen svårt att förutsäga. Även om de i viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

män kan tjäna till vägledning, är det dock tydligt, att speciella förhållanden
inom en kommun måste kunna föranleda avsteg från de av nykterhetskommittén
uppdragna riktlinjerna. Med full insikt härom har kommittén
också anmärkt, att dess beräkningar i nu angivna hänseende främst tjänar
syftet att få en uppfattning om storleken av det statsanslag, som framdeles
skulle erfordras för den kommunala nykterhetsvården. Hur personalorganisationen
i varje enskild nykterhetsnämnd utformas är otvivelaktigt kommunens
egen angelägenhet, som måste lösas med hänsynstagande till de
speciella förhållanden, som är rådande i varje särskild kommun.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att kostnaderna för senaste redovisningsår
— 1952 — kan beräknas till något mer än fyra miljoner kronor. I
yttrande över nykterhetsnämndssakkunnigas förslag har socialstyrelsen
kalkylerat med att utgiftsbeloppet stigit under 1953 och ytterligare kom
mer att öka under 1954. Enligt socialstyrelsens mening, vilken synes mig
vara befogad, är en trolig utgiftssumma för sistnämnda år cirka 4 250 000
kronor. Om i belysning av den nu skisserade kostnadsutvecklingen beaktas
vad tidigare anförts om den tillämnade ökningen av nykterhetsnämndernas
arbetsuppgifter, är det tydligt, att kostnaderna för den kommunala nykterhetsvårdande
verksamheten med säkerhet kommer att uppgå till de av nykterhetskommittén
antagna. Som kommitténs beräkningar dessutom baseras på
den pris- och lönenivå, som gällde 1950, är det troligt att kostnadssumman
t. o. m. kommer att överstiga det belopp om 5,5 miljoner, varmed kommittén
kalkylerat.

Statens ökade stöd åt de kommunala nykterhetsnämnderna kräver, att
den statliga medelsanvisningen för bidrag till nykterhetsnämndernas verksamhet
ökas. I fråga om statsbidragets storlek har skilda yrkanden
framställts. Alkoholistvårdsutredningen har föreslagit, att statsbidraget bestämmes
till 75 % av nykterhetsnämndernas kostnader. Nykterhetskommittén,
som pålagt nykterhetsnämnderna vissa nya arbetsuppgifter utöver vad
alkoholistvårdsutredningen räknat med, har vidgat anspråket till att avse
80 % av nämnda kostnader. Vid remissbehandlingen har dessa båda förslag
vunnit praktiskt taget enhällig anslutning. Socialstyrelsen har emellertid
biträtt alkoholistvårdsutredningens ståndpunkt, och i enstaka remissvar har
förslag framförts om både högre och lägre bidrag.

Vid övervägande av de synpunkter, som påverkar spörsmålet om statsbidragets
storlek, må till en början ånyo erinras, att den primära nykterhetsvården
är en kommunal angelägenhet. Kommunerna bör således även i
fortsättningen svara för en ej alltför obetydlig andel av ifrågavarande kostnader.
Å andra sidan bör statsbidraget sättas så högt, att detsamma, åtminstone
i uppbyggnadsskedet av den kommunala nämndorganisationen,
medför en kraftig stimulans för kommunerna att öka sina egna ekonomiska
insatser. Framdeles torde emellertid denna stimulanseffekt bli av underordnad
betydelse. Ytterligare några omständigheter må här beröras. Så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

lunda må nämnas, att jag i det följande ämnar föreslå dels att kostnaden for
sluten vård av å allmän vårdanstalt tvångsvis intagna eller frivilligt mgaugna
alkoholmissbrukare — en kostnad, som belöper sig till närmare 600 000 kronor
_ helt skall övertagas av staten, dels att de arvoden, som avses skola
utgå till tillfälliga medhjälpare inom nykterhetsnämnderna, till fullo skall
gäldas av statsverket, Under beaktande av samtliga nu angivna omständigheter
har jag kommit till den uppfattningen, att ett statsbidrag om 60 % av
nykterhetsnämndernas övriga kostnader—utan maximering till visst belopp
utgör en skälig avvägning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.
Av vad nu sagts följer, att statsbidraget åtminstone tills vidare avses skola
utgå separat. Huruvida detsamma framdeles bör inarbetas i ett allmänt kommunalt
statsbidrag får bli beroende på prövningen av statsbidragsutiedningens
fortsatta överväganden.

Liksom f. n. avses statsbidrag skola utgå jämväl till fattigvårdsstyrelser,
som fungerar som nykterhetsnämnd, såvida vederbörande kommuner visat
nit och intresse för den nykterhetsvårdande verksamheten.

I det föregående har förutsatts, att statsbidrag skall utgå med viss del
av kommunens kostnader för nykterhetsvård och således icke med schematiskt
bestämda fixa belopp. Det kan visserligen icke bestridas att, som bl. a. landskommunernas
förbund framhållit, sistnämnda bidragsform har väsentliga fördelar
framför allt därutinnan att den är enkel, att den förbilligar och delvis
onödiggör den statliga kontrollen och granskningen samt att den eliminerar
de tillämpningssvårigheter, som är förbundna med systemet med procentbidrag.
Emellertid torde det vara svårt att innan erfarenhet vunnits om formerna för
och omfattningen av den nykterhetsvårdande verksamhet, som bör vara
bidragsberättigad, få ett lämpligt underlag för en rättvis bestämning av ett
dylikt fixt bidrag. Härtill kommer, att det i avbidan på statsbidiagsutredningens
kommande förslag knappast torde vara lämpligt att i detta sammanhang
ändra systemet för ifrågavarande bidrag till primärkommunerna. Jag
har därför stannat för att bibehålla den nuvarande ordningen med ett bidrag,
som utgår med viss procent av nykterhetsnämndens kostnader.

En särskild fråga är vilka kostnader, som i förevarande ordning
bör vara ersättningsgilla. Härutinnan bör enligt min mening gälla
— bortsett från i det följande angivet undantag — att kommun liksom hittills
bör kunna erhålla ersättning för samtliga de skilda slag av kostnader,
som erfordras för fullgörande av de uppgifter, vilka enligt gällande författningar
åligger nykterhetsnämnd. Erhåller kommun i annan ordning
vederlag av statsmedel — exempelvis för anordnande av inackorderingshem
eller för viss upplysningsverksamhet — bör statsbidrag i nu förevarande
ordning ej utgå.

Bland typiska ersättningsgilla kostnader må nämnas sammanträdeskost
nåder (219 000 kronor)1, innefattande traktamenten, om sådana utgår jämväl

1 Inom parentes anmärkta siffror avser de kostnader, som samtliga bidragssökande kommuner
redovisat för angivna ändamål under 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

till ledamöter i andra jämförliga kommunala organ inom kommunen, samt
kostnader för arvoden till ordförande och annan verkställande ledamot av
nykterhetsnämnd (310 000 kronor.) Statsbidrag bör dock utgå endast i den
män traktamenten och arvoden kan anses skäliga i förhållande till vederbörande
kommunala organs arbetsbörda. Den största posten utgöres givetvis
av personalkostnaderna (2 200 000 kronor). Denna kommer uppenbarligen att
bli än större, sedan nykterhetsnämnderna förstärkts i personellt hänseende.
I den mån arbetskraften — som på åtskilliga orter är fallet — anlitas också
på andra områden inom socialvården, är det av vikt, att nykterhetsvården
endast svarar för de kostnader, som härrör från denna. Jag har emellertid
tidigare förutskickat, att heltidsanställd arbetskraft, såväl kvalificerad som
okvalificerad, i betydligt större utsträckning än f. n. torde komma att erfordras
inom den kommunala nykterhetsvården. Yad beträffar den kvalificerade
arbetskraften är det uppenbarligen av största betydelse, att för upp
giften lämpliga personer knytes till nykterhetsvården. Detta innebär dock
icke, att formella meriter bör utgöra villkor för anställning inom denna gren
av socialvården. Det viktigaste torde vara viss erfarenhet och social ansvarskänsla
i förening med praktiskt handlag. Yad angår den okvalificerade personalen
är det mig angeläget att nu endast understryka önskvärdheten av
att i görligaste mån den arbetskraft tages i anspråk, som friställes genom reformerna
på rusdrycksförsäljningens område.

Ytterligare ersättningsgilla kostnader utgöres av kostnaderna för hyra av
tjänstelokal (50 000 kronor). Där hyresutgiften avser kostnader för lokal,
som tillhör kommunen, bör kostnaden ej ersättas. Om lokalen utnyttjas
jämväl för annat ändamal, bör kostnaden fördelas efter graden av de skilda
organens nyttjande av lokalen eller efter annan lämplig grund. Också kontorskostnader
(280 000 kronor) torde böra hänföras till de ersättningsgilla
kostnaderna. I den mån kontorsorganisationen är gemensam med annat
organ bör självfallet dock endast den del som belöper på nykterhetsvården
vara bidragsberättigande.

Kostnaderna för anstalts vård utgör f. n. den näst största posten av de
ersättningsgilla kostnaderna (580 000 kronor). En rationell förenkling av
statsbidragsgivningen skulle det otvivelaktigt innebära, om — i enlighet med
alkoholistvårdsutredningens förslag — denna totalt sett relativt obetydliga
kostnad helt bestredes av statsmedel. Då statsverket redan f. n. svarar för
huvudparten av kostnaderna för anstaltsvården, synes mig en sådan omläggning
ej inge några betänkligheter. De erkända vårdanstalternas härav föranledda
inkomstbortfall bör kompenseras genom höjda driftbidrag. Jag förordar
därför en ändring av nu angiven innebörd. Denna bör emellertid ej träda
i tillämpning förrän i samband med ikraftträdandet av den föreslagna lagen
om nykterhetsvård, d. v. s. den 1 oktober 1955. Intill denna tidpunkt bör
kommunerna sålunda erhålla ersättning för vårdkostnaderna på samma sätt
som för övriga ersättningsgilla utgifter. Kostnaderna för vård å enskild anstalt
bör även framgent ersättas i denna ordning. Statens övertagande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

vårdkostnaderna bör avse såväl de tvångsvis intagna som de frivilligt ingångna
alkoholmissbrukarna.

Som tidigare antytts kan enligt gällande bestämmelser kommun, som är
ansvarig för vårdkostnaden för å allmän alkoholistanstalt intagen person,
erhålla statsbidrag till och ersättning för vårdkostnaden under vissa förutsättningar.
För att erhålla statsbidrag skall kommunen ha ringa ekonomisk
bärkraft samt vårdtagaren före intagandet ha begått brott, för vilket han
blivit ådömd frihetsstraff; ersättning för hela vårdkostnaden utgår i vissa
fall då vårdtagaren saknar hemortsrätt i kommunen. För innevarande budgetår
har under elfte huvudtiteln, Y issa kostnader för vård av alkoholister,
för ifrågavarande ändamål anvisats ett förslagsanslag av 20 000. kronor. Med
hänsyn till den nu föreslagna ökade statsbidragsgivningen samt då statsverket
avses framdeles skola helt övertaga kostnaderna för sluten nykterhetsvård
föreligger knappast fog för ett bibehållande av detta särskilda statsbidrag.
Jag föreslår följaktligen, att detsamma slopas fr. o. m. den 1 juli 1954.

Ett viktigt led i den nykterhetsvårdande verksamheten anses med fog inrättandet
av enkelt utrustade alkoholistpolikliniker utgöra. Kostnaderna härför
samt för driften av dessa bör enligt min mening räknas till de ersättningsgilla.
Till spörsmålet om inrättandet av alkoholistpolikliniker ämnar jag återkomma
i ett senare avsnitt.

Den nu lämnade exemplifieringen av ersättningsgilla kostnader är naturligtvis
icke uttömmande. Ytterligare exempel på sådana kostnader torde kunna
andragas, såsom av alkoholistvårdsutredningen särskilt omnämnda kostnader
betingade av miljöombyte, omskolning och yrkesutbildning samt kostnader
för övriga förebyggande och eftervårdande åtgärder, läkararvoden etc.
Socialstyrelsen torde periodvis böra lämna nykterhetsnämnderna närmare
anvisningar om arten av de kostnader, som berättigar till statsbidrag. Som
tidigare påpekats betingas rätten till statsbidrag — liksom f. n. — därav
att kostnaderna nedlagts för fullgörande av sådana uppgifter, vilka det författningsmässigt
åligger nykterhetsnämnderna att ombesörja.

Slutligen må i förevarande hänseende tilläggas, att även de särskilda kostnader,
som för nykterhetsnämnden i Stockholm föranledes därav, att nämnden
har att fullgöra vissa på länsnykterhetsnämnd ankommande uppgifter,
bör i av mig nu föreslagen utsträckning täckas av statsmedel.

Statsbidrag enligt de nya grunderna bör endast utgå för kostnad, som uppkommit
efter ingången av nästkommande budgetår.

Ej heller ifråga om proceduren . vid statsbidragsgivningen
synes mig några väsentliga modifikationer böra vidtagas i förhållande till
vad som nu gäller. YYd prövningen av inkomna ansökningar om statsbidrag
bör såsom alkoholistvårdsutredningen föreslagit hänsyn tagas såväl till skäligheten
av de inom vederbörande kommun uppkomna kostnaderna för nykterhetsnämndernas
verksamhet som också till ändamålsenligheten av de härvid vidtagna
anordningarna. Kontrollstyrelsens medverkan vid denna prövning —
vilken medverkan synes ha nedsjunkit till en formalitet utan påtagligt värde —

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

torde dock kunna undvaras. Socialstyrelsen bör liksom hittills äga uppställa
de villkor, som styrelsen finner påkallade i samband med beviljandet av statsbidrag.
Sedan organisationen utbyggts och erfarenheter vunnits om hur verksamheten
lämpligen bör utformas i kommuner av olika typ, synes det dock böra
övervägas, om icke denna befogenhet kan slopas. Såsom stadsförbundet påpekat,
kan den komma att medföra opåkallade ingrepp i kommunernas rörelsefrihet.
Det nu gällande villkoret för erhållande av statsbidrag att nykterhetsnämnd
kvartalsvis till länsnykterhetsnämnden skall avgiva redogörelse för
sina åtgärder mot personer, som blivit sakfällda för fylleri eller på annat
sätt ådagalagt alkoholmissbruk, torde redan nu kunna utgå. Det är nämligen
avsett, att viss begränsad uppgiftsplikt i annan ordning skall åläggas
nykterhetsnämnd gentemot länsnämnd.

Då u pp r u s t ni n gsp e r i o d e n avslutats, synes även frågan om en decentralisering
av prövningen av statsbidragsansökningar från socialstyrelsen till länsstyrelserna
böra upptagas till övervägande.

Tillfälliga medhjälpare inom nykterhetsvården synes f. n. anlitas
endast i relativt ringa utsträckning. Det är huvudsakligen endast såsom
övervakare, som sådan arbetskraft verkar i nykterhetsvårdens tjänst. Antalet
frivilliga övervakare torde sammanlagt uppgå till omkring 1 200. För
andra uppdrag än övervakningsuppdrag torde frivilliga medhjälpare endast
i undantagsfall utnyttjas. Det är dock tydligt, att man på vissa orter i ganska
hög grad tagit i anspråk sådan arbetskraft. Erfarenheterna av denna synes
ha varit övervägande gynnsamma. Detta sammanhänger måhända därmed
— som i ett remissyttrande uttalats — att vissa av nykterhetsnämndernas
klienter, vilka har en negativ inställning till den officiella nykterhetsvården,
ibland lättare förlikar sig med att ha att göra med en utanför nykterhetsnämnden
stående person, som intager en mer obunden ställning än tjänstemannen.

Nykterhetsnämndssakkunniga har föreslagit, att frivilliga medhjälpare i
betydligt stegrad omfattning skall tagas i tjänst inom nykterhetsvården. För
detta förslag talar givetvis främst de befarade svårigheterna i samband med
övergången till ett friare försäljningssystem samt vidare det förhållandet,
att nykterhetsnämndernas arbetsbörda så högst väsentligt kommer att öka
genom den nya nykterhetsvårdslagstiftningen. Förutsättningarna för ökad
medverkan av frivilliga hjälpkrafter har av de sakkunniga betecknats som
goda. Dess förslag rörande tillfälliga medhjälpare inom nykterhetsvården
har vid remissbehandlingen i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.

För egen del hyser jag den uppfattningen, att det skulle vara synnerligen
värdefullt, om de sakkunnigas förslag i nu angivna hänseende vunne efterföljd.
Särskilt för de större städernas del, där den ökade arbetsbelastningen
måste bli särskilt kännbar, torde det i själva verket bli oundgängligen nödvändigt,
att nykterhetsnämnderna i betydande utsträckning betjänar sig av
frivilliga medhjälpare. Som närmare framgår av propositionen med förslag

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

till lag om nykterhetsvård har alkoholistvårdsutredningen befarat, att just
nykterhetsnämnderna i de större städerna av praktiska skäl skulle få svårt
att ingripa mot lindrigare fall av alkoholmissbruk. Om dessa nämnder på
grund av det stora antalet missbruksfall nödgades begränsa omfattningen av
sin utredningsverksamhet, rekommenderade utredningen nämnderna att i
första hand koncentrera uppmärksamheten till de ungdomliga alkoholmissbrukarna,
en begränsning av ingreppsskyldigheten som nykterhetskommittén
däremot icke kunnat godtaga, I nämnda proposition har jag anslutit mig
till nykterhetskommitténs mening samt i samband därmed uttalat, att de
praktiska olägenheter, som på större orter kunde bli följden av den vidgade
ingreppsskyldigheten, torde kunna bemästras bl. a. genom ökad medverkan
av frivilliga hjälpkrafter. Det nu sagda innebär självfallet icke, att sådana
hjälpkrafter icke också inom mindre kommuner skulle kunna göra nyttiga
insatser. Förevarande spörsmål är nämligen icke en fråga, som ensidigt kan
ses ur synpunkter, som sammanhänger med nykterhetsnämndernas arbetsbelastning.
Som de sakkunniga uttalat föreligger motiv för dylik frivillig
medverkan jämväl däri, att de tillfälliga medhjälparna icke kommer att
mötas med det misstroende, för vilket nykterhetsnämnderna mångenstädes
är utsatta. Det kan nämligen förväntas, att dessa medhjälpare i allmänhet
har anknytning till föreningar och organisationer — t. ex. till idrotts- eller
fackföreningsrörelsen — gentemot vilka alkoholmissbrukaren känner en
viss solidaritet, som gör honom benägen att mottaga det stöd som medhjälparen
förmår lämna.

Sådana tillfälliga hjälpkrafter bör — som också påpekas i propositionen
nr 158 med förslag till lag om nykterhetsvård — sättas in framför allt vid
själva övergångstiden till ett friare försäljningssystem. Framför allt torde
de frivilliga arbetskrafternas befattning med hjälpåtgärder komma att bli
nykterhetsnämnderna till verksamt stöd under övergångstiden.

Vilka arbetsuppgifter, som bör kunna anförtros åt de frivilliga medhjälparna,
beror uppenbarligen på den enskilde medhjälparens kvalifikationer.
Vanligen torde han från början ha ingen eller ringa praktisk erfarenhet
av nykterhetsvårdsarbete. Härav följer, att endast vissa enklare arbetsuppgifter
bör påläggas de frivilliga. Allteftersom erfarenheten växer och särskild
duglighet dokumenteras torde något mer ansvarsfulla uppgifter kunna
anförtros dem. Att uttömmande ange hur arbetsfördelningen mellan fasta
och tillfälliga medarbetare bör gestaltas låter sig näppeligen göra. Tydligt
är emellertid, att alla svårartade fall av alkoholmissbruk bör handläggas av
de fasta tjänstemännen. De frivilliga hjälpkrafternas arbetsfält utgöres främst
av de lindrigare fallen. Som de sakkunniga förordat, bör dock alltid gälla,
att den första kontakten med en alkoholmissbrukare tages av de fästa funktionärerna.
Huvudsakligen torde det vara befattningen med hjälpåtgärder
av skilda slag samt övervakningsuppdrag, som bör handhas av de frivilliga
medhjälparna. Men även andra enklare arbetsuppgifter torde kunna åläggas
dem, t. ex. vissa sysslor av expeditionell natur. De torde också kunna bi -

Kungl. Maj.ts ■proposition nr 158.

träda i olika avseenden vid utredningar i alkoholistärenden, t. ex. införskaffa
uppgifter om alkoholmissbrukare från andra organ. Uppenbarligen bör de
dock ej anlitas vid förhör med alkoholmissbrukare eller denne närstående
personer. Detta är en så ömtålig och grannlaga uppgift, att densamma bör
tillkomma de fasta medarbetarna. Över huvud taget bör de tillfälliga medhjälparna
sättas in på varje område, där man med visshet kan utgå ifrån
att de tillfredsställande förmår lösa sina uppgifter. Det bör ankomma på
nykterhetsnämndernas ledning att med beaktande av den enskilde medhjälparens
insikter och åtgärdernas beskaffenhet avgöra, vilka arbetsuppgifter
denne bör tilldelas. Klokt och effektivt utnyttjade torde de frivilliga medhjälparna
kunna väsentligt avlasta de fasta tjänstemännens ofta betungande
arbetsbörda.

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att de frivilliga medhjälparna
utses med stor omsorg och urskillning. Endast den bör komma
ifråga, som har gott omdöme och intresse för hithörande uppgifter. Det bör
vidare vara personer med naturliga förutsättningar att få kontakt med sina
medmänniskor. En medhjälpare bör naturligtvis ha klar uppfattning om och
förståelse för de strävanden, som besjälar nykterhets vården. Däremot bör
ej uppställas som krav, att han själv ej nyttjar alkoholhaltiga drycker.

De frivilliga medhjälparna bör givetvis ges viss handledning och utbildning.
Under den första tiden av medhjälparens verksamhet torde det vara lämpligt
att han enbart följer arbetet i nämnden. Först sedan han nått viss förtrogenhet
med nämndens göromål, bör han gradvis sättas in i det
aktiva arbetet. Intresset av utbildning torde främst tillgodoses genom vad
medhjälparna själva kan lära av fasta funktionärer och erfarnare kamrater.
Den fasta personalen bör därför vinnlägga sig om att sätta medhjälparna in
i sådana arbetsuppgifter, varmed dessa avses skola taga befattning. Det är
emellertid min avsikt — som i ett senare avsnitt kommer att föreslås —- att
de tillfälliga medhjälparna också skall beredas möjlighet att deltaga i den
kursverksamhet, som står öppen för nykterhetsvårdspersonal.

Det är tydligt, att nykterhetsnämndernas förseende med tillfällig arbetskraft
kan äventyra sekretessen inom nykterhetsvården. Det måste ankomma
på nykterhetsnämndernas ledning att vid anställandet av tillfälliga medhjälpare
ingående klargöra vad sekretesskravet innebär samt allvarligt erinra
dem om vikten av att tystnadsplikten iakttages.

Som de sakkunniga tänkt sig anser jag det vara en riktig lösning, att
rekryteringen av de frivilliga främst sker ur organisationslivets led. Jag
finner det glädjande, att så många olikartade landsomfattande sammanslutningar
visat ett så påtagligt intresse att ställa medlemmar till förfogande
för nu ifrågavarande verksamhet. Det blir nu nykterhetsnämndernas sak att
uppta kontakt med dessa sammanslutningar, så att rekryteringsbehovet blir
tillgodosett. Som länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, kan man måhända
räkna med att personer inom organisationerna, vilka blir intresserade
av nykterhetsvårdsarbetet, kommer att personligen söka hjälpa kamrater,

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

som är på väg att bli offer för sitt alkoholmissbruk, utan att nykterhetsnämnderna
behöver inblandas och ingripa med korrektiva åtgärder. Men
det är även tänkbart, att värdefulla kontakter kan knytas utanför föreningslivet.
I ett remissyttrande har exempelvis anvisats den möjligheten, att
man på orter med sociala institut låter eleverna där auskultera såsom medhjälpare
inom nykterhetsvården.

De frivilliga medhjälparna bör enligt min mening erhålla viss gottgörelse
för sin verksamhet. De sakkunniga har föreslagit, att den statsbidragsberättigande
ersättningen bestämmes till 10 kronor per månad och vårdfall. Detta
förslag har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Ett flertal remissinstanser
har emellertid funnit ersättningen för låg; i ett fall har t. o. m. förordats
en ersättning av 50 kronor per månad. Statskontoret däremot menar, att
ersättningen bör fastställas till vad som gäller inom kriminalvården, d. v. s. till
10 kronor för första månaden och till 5 kronor för varje följande. För egen
del ansluter jag mig till den sist anförda ståndpunkten. Även om vissa skiljaktigheter
föreligger i fråga om arbetets natur mellan alkoholistvård och
kriminalvård, är dock likheterna i fråga om metoderna i vårdarbetet och dess
omfattning så stora, att ersättningarna enligt min mening bör utgå med enahanda
belopp. Dessa belopp — 10 kronor för första månaden och 5 kronor
för varje följande — bör emellertid helt gäldas av statsmedel. Yad nu sagts
om ersättning till frivilliga medhjälpare gäller självfallet för övervakningsuppdrag
överhuvudtaget utom när nykterhetsnämnds ledamot eller tjänsteman
anlitas härför. Jämväl i de fall, då övervakare förordnats av annan än nykterhetsnämnd
— exempelvis av länsstyrelse eller anstaltsstyrelse —- bör arvodet
förskotteras av vederbörande kommun, som sedermera har att härför
utfå gottgörelse av statsmedel. Uppenbarligen skall kommun liksom f. n.
kunna utbetala högre ersättning än vad som gäldas av statsverket.

Medelsbehovet förbudgetåret 1954/55, avseende nykterhetsnämndernas
verksamhet, torde få bestämmas med utgångspunkt från de överväganden,
för vilka redogjorts i det föregående och med beaktande av att statsbidraget
utbetalas i efterskott för kalenderår. Som socialstyrelsen angivit, bör de kostnader,
för vilka nämnderna i princip är berättigade till statsbidrag från anslaget
till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m., för år
1954 beräknas till 4 250 000 kronor. Då emellertid omläggningen av statsbidragssystemet
avses i väsentliga delar skola ske först fr. o. m. den
1 juli 1954, torde statsbidrag enligt de nya grunderna böra beräknas
endast på hälften av detta belopp eller 2 125 000 kronor. För statsbidrag
om 60 % av sistnämnda belopp skulle alltså erfordras 1 275 000
kronor. Härtill bör läggas vad som för kommunernas del kan beräknas
åtgå i arvoden till tillfälliga medhjälpare under sista halvåret
1954. Detta belopp finner jag böra uppskattas till 60 000 kronor. De medel,
som sålunda erfordras för statsbidrag till kommunernas nykterhetsvårdande
verksamhet, torde böra anvisas under ett förslagsanslag, benämnt Under 4—290

64 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 158.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

stöd åt kommunala nykterhetsnämnder. Från detta anslag synes för nästa
budgetår jämväl böra utgå statsbidrag enligt nu gällande grunder, avseende
första halvåret 1954, till understöd åt kommunala nykterhetsnämnder, till
vissa kostnader för vård av alkoholister samt till bidrag till övervakning
enligt alkoholistlagen. Det bör framhållas att, i och med att medlen till
understöd åt kommunala nykterhetsnämnder för första halvåret 1954 sålunda
överföres från det nuvarande obetecknade anslaget till Främjande av
nykterhetsnämndemas verksamhet till det föreslagna förslagsanslaget belastningen
i denna del torde komma att öka väsentligt. Jag beräknar medelsbehovet
härför till 400 000 kronor. Till vissa kostnader för vård av alkoholister
samt till bidrag till övervakning enligt alkoholistlagen för sistnämnda tid
beräknar jag 10 000 resp. 20 000 kronor. Totalt skulle således anslaget
till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder för nästa budgetår böra
upptagas med (1 275 000 + 60 000 + 400 000 + 10 000 + 20 000) 1 765 000 kronor
eller avrundat 1 750 000 kronor.

De i gällande riksstat upptagna anslagen till Vissa kostnader för vård av
alkoholister och Bidrag till övervakning enligt alkoholistlagen bör som en
följd av vad jag nu föreslagit avföras från riksstaten.

Under hänvisning till det anförda får jag hemställa, att Kungl Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig förordade grunderna för understöd
åt kommunerna för deras nykterhetsvårdande verksamhet;

b) till Understöd åt kommunala nykterhetsnämnder för budgetåret
1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 750 000 kronor. II.

II. LÄNSNYKTERHETSNÄMNDERNA.

Nuvarande förhållanden.

Personalorganisationen hos länsnykterhetsnämnderna består f. n. av en
heltidsanställd ombudsman i lönegraden Ce 25 hos envar av femton nämnder.
Hos länsnämnden i vart och ett av övriga län finnes en deltidsanställd ombudsman
med arvode. Enligt instruktionen för länsnykterhetsnämnderna må
högre arvode än 325 kronor icke utgå utan Kungl. Maj:ts medgivande. Sedan
den 1 juli 1952 har beviljats tillägg med 20 % på arvodesbeloppen. Fördelningen
på de olika arvodena bestämmes av socialstyrelsen.

Frågan om personal till skrivhjälp åt länsnykterhetsnämndernas ombudsmän
är ej närmare reglerad. Ingen av länsnämnderna har till sitt förfogande
annat än tillfälliga biträden för utförande av skrivarbeten. Statsverkets
kostnader för dessa biträden har de senaste åren belöpt sig till i genomsnitt
50 000 kronor per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Anslaget till länsnykterhetsnämnderna uppgår för innevarande budgetår
till 544 000 kronor, varav 399 000 kronor avser avlöningar och 145 000 kronor
omkostnader.

Alkoholistvårdsutreclningens och nykterhetskommitténs
förslag.

Rörande personalorganisationen hos länsnykterhetsnämnderna konstaterar
alkoholistvårdsutredningen inledningsvis, att länsnämndernas verksamhet
erfarenhetsmässigt varit effektivare i de län, där länsnämnderna förfogat
över heltidsanställda tjänstemän. Det skulle sålunda — menar utredningen
— vara till stor fördel för den nykterhetsvårdande verksamheten,
om samtliga länsnykterhetsnämnder hade tillgång till sådana tjänstemän. I
flertalet län vore arbetsuppgifterna numera så omfattande, att länsnämnderna
väl behövde och därför även borde utrustas med var sin heltidsanställd
tjänsteman. Några mindre län borde dock två och två kunna sammanslås
till distrikt med en heltidsarbetande tjänsteman för varje dylikt distrikt.
Dessa län vore enligt utredningens mening Uppsala—Västmanlands, Södermanlands—Örebro,
Kronobergs—Blekinge samt Hallands—Göteborgs och
Bohus län. Som stationeringsorter föreslås i respektive distrikt Uppsala,
Örebro, Växjö och Göteborg. För Gotlands län syntes det vara lämpligt att
bibehålla den nuvarande ordningen med en arvodesanställd tjänsteman enbart
för detta län. Länsnämndernas tjänstemän borde sålunda -— med undantag
för Gotlands län — icke som f. n. vore fallet med de halvtidsanställda
ombudsmännen jämsides med nykterhetsvårdande arbete vara sysselsatta på
något annat arbetsområde. Därigenom eliminerades en i de flesta fall oundviklig
risk för att tjänstemannen splittrade sitt intresse på vitt skilda arbetsuppgifter.

Utredningen har tänkt sig, att tjänsteman, vars distrikt utgjordes av två
län, borde anordna regelbunden mottagning även i det län, där han icke
vore stationerad.

De heltidsanställda tjänstemännen föreslås skola benämnas konsulenter;
den nuvarande benämningen syntes utredningen lätt ge anledning till förväxling
med tjänstemän, som vore privatanställda och arbetade på helt andra
områden än det sociala. Utredningen har ansett det som önskvärt, att konsulent
hos länsnämnd avlagt examen vid socialinstitut eller på annat sätt
förvärvat jämförlig kompetens. För att erhålla anställning som länskonsulent
borde alltså icke viss examen uppställas som ovillkorligt kompetenskrav.

För Västerbottens och Norrbottens län har föreslagits — på grund av
dessa läns stora ytvidd — att till vederbörande konsulents biträde anställes
en heltidsanställd assistent med placering i Umeå respektive Boden. Utredningen
förutspår, att även beträffande vissa andra vidsträckta och tätbefolkade
län behov av en biträdande tjänsteman framdeles kunde komma att
yppas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

Yad gäller lönegradsplaceringen för konsulenter och assistenter bär utredningen
ansett de förra böra jämställas med statens skyddskonsulenter,
vilka vore placerade i 24 lönegraden, och de senare böra placeras i Ce 20. Enligt
utredningens uppfattning bör konsulenterna förlänas ställningen av
ordinarie tjänstemän.

Utredningen har också berört frågan angående skrivhjälp inom länsnämndsorganisationen
och uttalar härom, att detta spörsmål i princip måste
lösas genom anställande av ett kontorsbiträde på heltid vid varje expedition,
så att länsnämndens tjänsteman icke betungades med maskinskrivnings- och
registreringsarbete, som med fördel kunde utföras av mindre kvalificerad arbetskraft.
I de distrikt, där möjlighet yppade sig att tillgodose behovet av
skrivhjälp genom samarbete med annan myndighet, borde självfallet en sådan
möjlighet utnyttjas. En särställning intoge länsnykterhetsnämnden i Gotlands
län, vid vars expedition icke torde erfordras annat än deltidsarbetande kontorsbiträde.
Som ett ytterligare skäl för att länsnämndernas expeditioner i
allmänhet borde utrustas med egna kontorsbiträden åberopar utredningen,
att det vore av synnerlig vikt att telefonpassningen å länsnämndernas
expeditioner vore ordnad på ett tillfredsställande sätt, då ju polismyndigheter
och nykterhetsnämnder i ej sällan förekommande brådskande ärenden
behövde snabbt komma i telefonförbindelse med länsnämndens tjänsteman.
Om denne befunne sig på tjänsteresa, funnes f. n. å de flesta expeditioner
ingen hos nämnden anställd person, som kunde besvara telefonförfrågningar
från myndigheter eller den rådsökande allmänheten och giva
anvisning om var eller när tjänstemannen vore att anträffa.

I anslutning till de sålunda framlagda organisationsplanerna tillfogar utredningen,
att dessa toge sikte på att göra länsnykterhetsnämnderna till
fullt funktionsdugliga organ i stånd att övervaka nykterhetstillståndet, bistå
och råda de kommunala nykterhetsnämnderna i arbetet samt se till, att dessa
nämnder fullgjorde sina skyldigheter och att vidtagna åtgärder vore ändamålsenliga
liksom att hjälpåtgärder, särskilt övervakningen, genomfördes på
ett rationellt sätt. Ville man nå detta syfte, syntes en personalorganisation
av minst den föreslagna omfattningen vara erforderlig.

Också för nykter hets kommittén har gällande personalorganisation
framstått som otillräcklig redan för att länsnykterhetsnämnderna skulle kunna
fullgöra sina nuvarande arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Mot
bakgrunden av de nya och vidgade arbetsuppgifter, som skulle tillkomma länsnämnderna
enligt kommitténs förslag — vars närmare innebörd framgår
av propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård — har kommittén
funnit erforderligt, att personalstyrkan avsevärt utökas, icke blott i förhållande
till vad nu gäller utan även jämfört med vad alkoholistvårdsutredningen
föreslagit.

Kommittén har utgått från att vid uppbyggnaden av den utav kommittén
föreslagna personalorganisationen den blivande försäljningsorganisationen
inom rusdrycksväsendet så utformas, att systembolagen avskaffas och

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ersättes av ett centralt utminuteringsbolag med nödigt antal distriktskontor
och med butiker på i stort sett samma platser som f. n. (det s. k. alternativ
I).

Kommittén föreslår — under nu angivna förutsättning — att vid varje
länsnykterhetsnämnd inrättas en befattning för en ledande tjänsteman, förslagsvis
benämnd kanslichef (sekreterare). Denne borde leda det dagliga
arbetet på länsnykterhetsnämndens expedition, utarbeta förslag till framställningar
och remissvar, ombesörja utredningsarbetet i ärenden angående utj
skänkningstillstånd samt föra länsnämndens protokoll. Han borde även hä
ansvaret för anmärkningsregistret. Befattningarna borde i allmänhet placeras
i lönegrad Ce 29, men i de minsta länen borde befattningen kunna placeras
i lönegrad Ce 27. I Gotlands län borde det vara tillräckligt med en halvtidsanställd
kanslichef i lönegrad Ce 27.

För kontakten med de kommunala nykterhetsnämnderna föreslår kommittén,
att en befattning som konsulent, placerad i lönegrad Ce 26, inrättas.
I de större länen borde därjämte finnas en assistent i befordringsgången för
amanuenser. I de minsta länen borde befattningarna som kanslichef och konsulent
dock kunna sammanslås till en befattning som kanslichef, tillika
konsulent, i lönegrad Ce 271. Vid lönegradsplaceringen av konsulenterna
hade fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas löneställning tagits till utgångspunkt.

Beträffande biträdespersonalen yttrar kommittén:

Biträdespersonal torde erfordras för förande av anmärkningsregistren samt
för skrivarbete och andra kontorsgöromål. Såväl registerpersonalens som
skrivpersonalens antal torde bero av eller i vart fall sammanhänga med storleken
av det missbrukarklientel, som kan väntas falla inom länsnykterhetsnämndernas
arbetsområde. Det kan antagas, att personalbehovet kommer att
bli ungefär lika stort för båda arbetsuppgifterna, överslagsvis har kommittén
beräknat behovet av biträdespersonal vid en länsnykterhetsnämnd till en
arbetskraft, om missbrukarklientelet kan beräknas uppgå till högst 5 000 personer,
två arbetskrafter, om det ligger mellan 5 000 och 10 000, samt tre å fyra
arbetskrafter vid ett klientel överstigande 10000 alkoholmissbrukare. Härutöver
kan i de större länen komma att uppstå behov av särskild biträdespersonal
för de uppgifter, som sammanhänger med tillståndsärendena.

Av biträdespersonalen torde vid varje länsnämnd en böra givas ställning
som arbetsledare och placeras som kanslibiträde i lönegrad Ce 11. Övriga
biträden torde böra placeras i befordringsgången för skrivbiträden.

Sammanlagt har kommittén beräknat personalbehovet hos läns -

nykterhetsnämnderna till

21 kanslichefer (sekreterare) i ..................... Ce 29

21/2 kanslichefer, tillika konsulenter, i ............ Ce 27

2OV2 konsulenter i .......................................... Ce 26

11 assistenter i befordringsgången
24 kanslibiträden i .................................... Ce 11

17 skrivbiträden i befordringsgången.

I Uppsala, Gotlands och Blekinge län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Hur kommittén tänker sig denna personal skola fördelas på de olika
länsnämnderna framgår av följande uppställning.

	Kvalificerade befattningshavare	Biträdespersonal
Län		b. föreslaget antal	föreslaget antal
	a. nuv.
	antal	kansli-	konsu-	assistenter	kansli-	skriv-
		chefer	lenter	biträden	biträden
Stockholms ................	i	i	i	i	i	i
Uppsala....................	X	i1	—	—	i	—
Södermanlands ............	_i	i	i	_	i
Östergötlands ..............	i	i	i	i	i	i
J önköpings ................	JL	i	i	_	i	1
Kronobergs ................	l.	i	i	—	i
Kalmar ....................	i	i	i	—	i	i
Gotlands ..................	1	JL l	_		i
Blekinge ..................	JL	i»			i
Kristianstads ..............	i	i	i	_	i	_
Malmöhus..................	i	i	i	i	i	2
Hallands ..................	i	i	i	—	i	—
Göteborgs och Bohus ......	i	i	i	i	i	2
Alvsborgs ..................	i	i	i	i	i	1
Skaraborgs ................	i	i	i	—	i	—
Värmlands..................	i	i	i	i	i	1
Örebro ....................	JL	i	i	i	i	1
Västmanlands..............	JL	i	i	—	i	1
Kopparbergs ..............	X	i	i	—	i	1
Gävleborgs ................	i	i	i	i	i	1
Västernorrlands ............	i	i	i	i	i	1
Jämtlands..................	i	i	i	—	i	—
Västerbottens ..............	i	i	i	i	i	1
Norrbottens................	i	i	i	i	i	1
Summa	13	23 i	201	it	24	17
	heltid
	ii
	deltid
1 Tillika konsulent, lönegrad Ce 27.

För det fall att försäljningsorganisationen i stället komme att uppbyggas
på 24 länssystembolag (alternativ II) tänker sig kommittén en något mindre
vidlyftig organisation. Vid detta alternativ tillkomme nämligen i varje län
en systembolagsdirektör, vilken finge ansvaret för tillståndsärenden m. m.
Under sådana förhållanden borde man enligt kommitténs mening kunna nöja
sig med något mindre kvalificerade sekreterare i stället för kanslicheferna.
Man kunde då också möjligen tänka sig att utöka antalet konsulenter och
assistenter och slopa sekreterarebefattningarna. Härigenom skulle en viss
besparing kunna uppnås, vilken emellertid mer än väl uppvägdes av den fördyrade
systembolagsorganisationen.

Kostnaderna för den föreslagna länsnämndsorganisationen enligt alternativ
I har beräknats enligt följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Budgetåret

1949/50

Kommitténs

förslag

1 100 000
927 000
3 000
100 000
200 000

1 330 000

Års- och dagarvoden............ 30 000

Personalkostnader .............. 214 000

Sjukvård m. m................... 1 500

Reseersättningar ............... 58 000

Expenser ........................ 55 500

Summa 359 000

Remissyttrandena.

Då den blivande personalorganisationen för länsnykterhetsnämnderna
får ses mot bakgrunden av det läge inom nykterhetsvård och rusdrycksförsäljning,
som uppstått efter framläggandet av nykterhetskommitténs förslag,
skall i den följande framställningen främst de yttranden återgivas som avgivits
över kommitténs förslag i berörda del.

Det må emellertid nämnas, att redan vid remissbehandlingen av alkoholistvårdsutredningens
förslag behovet av en förstärkning av
länsnykterhetsnämnderna — i huvudsak efter de riktlinjer utredningen utstakat
— praktiskt taget allmänt vitsordats. Socialstyrelsen påpekar exempelvis,
att länsnämndernas personalorganisation alltsedan dessa nämnders tillkomst
varit otillfredsställande. Yissa förbättringar hade under årens lopp
kommit till stånd, men dessa hade icke varit tillräckliga. Utredningens förslag
härutinnan innebure ett stort framsteg. Styrelsen är emellertid kritisk
mot tanken, att länsnämnderna i vissa län skulle ha gemensam konsulent.
Det kunde icke råda något tvivel om — yttrar styrelsen — att arbetsresultatet
måste bli lidande av att en tjänsteman nödgades dela sig mellan tva
län. Länsnykterhetsnämnderna hade så stor betydelse för nykterhetsvården
ute i landet, att de tämligen obetydliga merkostnaderna för åstadkommandet
av en tillfredsställande personalorganisation hos dessa nämnder icke
borde få stå i vägen för ordnandet av denna viktiga angelägenhet. Enligt
styrelsens mening — som för övrigt delades av länsnämnderna själva
borde alla länsnämnder, med undantag dock för länsnämnden i Gotlands
län, utrustas med heltidsanställd tjänsteman, lämpligen benämnd konsulent.

Här må inskjutas att de länsnykterhetsnämnder, som direkt berörts av
förslaget om gemensam konsulent, i allmänhet motsatt sig detsamma. Samma
är förhållandet med några av länsstyrelserna i ifrågakomna län.

Socialstyrelsen anmärker vidare på att konsulenterna i lönehänseende
jämställts med skyddskonsulenterna. Enligt styrelsens mening vore konsulenterna
— som i det följande för tydlighetens skull kommer att benämnas
nyhterhetsvårdskonsulenter — i fråga om arbetsuppgifter och ansvar icke
närmast att likställa med skyddskonsulenterna utan med fattigvårds- och
barnavårdskonsulenterna. Sistnämnda konsulentgrupps ställning till de kommunala
myndigheterna vore i hög grad likartad med nykterhetsvårdskonsulentemas.
Båda slagen av konsulenter skulle giva de kommunala nämnderna 1

1 Kommittén bär räknat mod en avsevärd höjning av ordförandens och Övriga ledamöters
arvoden.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 158.

råd i fråga om den kommunala vårdverksamhetens allmänna uppläggning
och bedrivande samt beträffande behandlingen av enskilda vårdfall. De skulle
vidare företaga inspektioner av de kommunala nämnderna, vilket krävde
personlig auktoritet hos konsulenterna samt att dessa ägde stor erfarenhet
och ingående sakkunskap inom sitt verksamhetsområde. Slutligen hade de
skyldighet att självständigt taga initiativ såväl i fråga om den allmänna verksamheten
i kommunerna som beträffande åtgärder i enskilda vårdfall. På
nykterhetsvårdskonsulenterna ställdes härvid alldeles särskilt stora krav på
omdöme och handlingskraft, då det ej sällan vore fråga om att medverka till
snabba ingripanden mot farliga alkoholmissbrukare till förhindrande av
våldshandlingar. Sådana ingripanden måste enligt sakens natur ofta företagas
under den senare delen av dygnet och på sön- och helgdagar. Att en
stor del av arbetet sålunda måste fullgöras å annan tid än under den egentliga
arbetstiden ställde uppenbarligen ökade fordringar på dessa tjänstemän.

Yad socialstyrelsen sålunda anfört utmynnar i en hemställan, att nykterhetsvårdskonsulenterna
placeras i lönegraden Ca 26 i stället för — som föreslagits
— i Ca 24. Ett flertal av länsnykterhetsnämnderna har framfört enahanda
yrkande.

Såvitt nykterhetskommitténs förslag rent allmänt syftar till en
förstärkning av länsnykterhetsnämndernas personella utrustning, har detsamma
nästan överlag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Rörande länsnämndsorganisationen uttalar sålunda länsnykterhetsnämnden
t, Göteborgs och Bohus län, att personalförstärkning givetvis blir nödvändig
i och med att nämnderna får vidgade arbetsuppgifter. Länsnykterhetsnämnden
i Östergötlands län förklarar, att den föreslagna personalutrustningen i
själva verket gör det möjligt för nämnderna att fylla dessa uppgifter. Svenska
landstingsförbundet anser motiv föreligga för en förstärkning av de nykterhetsvårdande
åtgärderna och finner de förslag, som i sådant hänseende framlagts,
i det stora hela lämpliga. — Ett mycket stort antal remissorgan ger
i skiftande ordalag uttryck åt en liknande positiv inställning till förslaget,
låt vara att vissa skiljaktigheter föreligger i fråga om enskildheterna.

I några yttranden ställer man sig skeptisk till möjligheten att i förväg
göra några bestämda uttalanden om tillräckligheten av den föreslagna personalförstärkningen.
Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län menar, att
den nya organisationen först närmare måste prövas. Yissa smärre erinringar
kunde dock redan nu göras. Efter en erinran att kommitténs förslag till
personalplan främst byggde på antalet missbrukare frågar sig länsnämnden,
om icke kommittén fäst alltför ringa vikt vid länens ytstorlek. Också länsstyrelsen
i Örebro län anser, att man vid länsnykterhetsnämndernas upprustning
bör pröva sig fram. Det gällde vidare att tillse, att personalorganisationen
ej bleve överdimensionerad. Stadsfullmäktige i Jönköping understryker
vikten av att länsnämnderna ej göres mer omfattande än vad som krävdes
för fullgörande av dess arbetsuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Betydelsen av en viss återhållsamhet vid uppbyggnaden av länsnykterhetsnämnderna
betonas med skärpa av statskontoret. Ämbetsverket erinrar om
att spörsmålet om länsnämndernas personalsammansättning stode i direkt
samband med frågan om försäljningskontrollens organisation. Vid realiserandet
av den organistionsform, som statskontoret förordade, komme några
utredande funktioner icke att åvila länsnykterhetsnämnderna utan dessa
komme i stället att anförtros åt riksbolaget med dess distriktsorganisation.
Några kanslichefstjänster torde i så fall icke vara påkallade. Enligt statskontorets
mening borde en viss försiktighet iakttagas vid avvägningen av länsnykterhetsnämndernas
personalorganisation och utbyggnaden av nämnderna
borde ske successivt, allteftersom det erfarenhetsmässigt visade sig att behov
förelåge av ytterligare tjänster.

Ett flertal remissinstanser — i allmänhet de som företräder uppfattningen,
att länsnämnderna enbart skall fullgöra rent nykterhetsvårdande uppgifter
och sålunda vara befriade från befattningen med utminuterings- och utskänkningsärenden
— föreslår en något modifierad personalorganisation.
Till denna grupp hör — förutom statskontoret ■—- socialstyrelsen, som
anser att den ledande tjänstemannen bör vara, icke en kanslichef utan
en nykterhetsvårdare med adekvat utbildning och stor erfarenhet i praktiskt
nykterhetsvårdsarbete. En lämplig tjänstebeteckning för denne vore
nykterhetsvårdskonsulent. Enligt styrelsens mening vore det nödvändigt,
att en heltidsanställd nykterhetsvårdskonsulent vore knuten till varje länsnykterhetsnämnd,
med undantag av länsnykterhetsnämnden i Gotlands län.
Det vore viktigt, att dessa konsulenttjänster erhölle en sådan löneställning,
att de bleve eftersökta av väl kvalificerade nykterhetsvårdare. Enligt styrelsens
mening borde de placeras i lönegrad Ce 27. I flertalet län behövde
nykterhetsvårdskonsulentema kvalificerade medhjälpare i vårdarbetet ute i
kommunerna samt i expeditionsarbetet. En sådan tjänsteman, lämpligen med
tjänstebeteckningen assistent, borde därför tillföras länsnykterhetsnämnderna
i dessa län. Assistenter erfordrades dock icke hos länsnykterhetsnämnderna
i Gotlands, Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Jämtlands län.
Länsnykterhetsnämnderna i några av de folkrikaste länen hade emellertid
behov av två assistenter. Detta vore fallet i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus och Älvsborgs län. Dessa assistenter borde dock icke avlönas
enligt befordringsgången för amanuenser utan inneha verkliga tjänster.
Härigenom skulle rekryteringen av dessa befattningar med fullt lämpliga
krafter avsevärt gynnas. Då dessa tjänstemän måste fylla höga krav i fråga
om allmän kompetens och speciell lämplighet för uppgiften, borde de enligt
styrelsens mening icke placeras i lägre lönegrad än Ce 23. -— I stort sett
enahanda organisation förordas i de yttranden, som avgivits av länsnykterhetsnämnderna
i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kopparbergs län.
Länsnämnden i sistnämnda län finner det vara av största betydelse, att
chefstjänstemannens kvalifikationer vore av social natur. Förslaget om inrättandet
av särskilda kanslichefsbefattningar avstyrktes följaktligen. För

Kungl. Ma]ds proposition nr 158.

länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län framstår det som naturligt, att ombudsmannen
placeras som chefstjänsteman. Denne skulle lia till uppgift att
leda och fördela arbetet inom nämnden samt att inom nämnden och inför
ordföranden vara föredragande. Den löneplacering, som av kommittén föreslagits
för kanslichefen, borde därför tillkomma ombudsmannen. Länsnykterhetsnämnden
i Gävleborgs län yttrar i förevarande fråga:

Det framstår för länsnämnden som närmast självklart, att de nuvarande
ombudsmännen — förändringen av titeln till konsulent tillstyrker länsnämnden
—- böra såsom utomordentliga kännare av olika förhållanden och personer
inom respektive län också vara chefer för vederbörande länsiiämndsexpedition.
Detta gäller i synnerhet om — som länsnämnden tidigare förordat
— alternativ II till försäljningsorganisation godtages. Länsnämnden
anser för övrigt rent principiellt, att denne tjänsteman, som reser ute på
fältet och därigenom uppehåller den nära och fortlöpande kontakten med
de kommunala nykterhetsnämnderna och funktionärerna samt polismyndigheter
och andra myndigheter, läkare o. s. v., avgjort är den lämpligaste
att som chef handhava länsnämndens utredande, verkställande och rådgivande
arbetsuppgifter. Länsnämnden avstyrker sålunda bestämt, att särskilda
kanslichefsbefattningar inrättas. Lika övertygad är emellertid länsnämnden,
att den blivande konsulenten-chefen för expeditionen kommer att bli i stort
behov av relativt högt kompetenta biträden i sitt arbete, vilket icke behöver
betyda ensidigt teoretiskt kompetenta biträden. Praktisk erfarenhet av det
slag de nuvarande ombudsmännen förvärvat betyder på detta område oftast
mer än teoretisk utbildning. För att lämna konsulenten erforderligt biträde
bör enligt länsnämndens bestämda mening i stället för kanslichefsbefattningen
inrättas en tjänst som sekreterare vid varje länsnämnd med uppgift
att för länsnämndens räkning utarbeta svar på inkomna remisser, skrivelser
i förekommande ärenden i övrigt samt länsnämndens protokoll och att närmast
rrnder konsulenten leda registreringsarbetet och all korrespondens i anslutning
till detta. Sekreteraren bör dessutom i konsulentens frånvaro förestå
expeditionen. Vidare bör konsulenten i enlighet med nykterhetskommitténs
förslag ha en assistent vid sin sida för det alltmer betungande och
viktiga fältarbetet. Länsnämnden ifrågasätter emellertid, om en assistent
räcker för att på ett tillfredsställande sätt lösa de i framtiden starkt ökade
arbetsuppgifterna. Länsnämnden anser i varje fall för Gävleborgs läns vidkommande
— ett av de större länen, vilket därtill har ett ur nykterhetsvårdssynpunkt
på grund av belägenheten vid kusten och förefintligheten av ett
flertal hamnstäder mycket utsatt läge — böra påyrka inrättande av två
assistent-befattningar.

Att chefstjänstemannen främst bör leda nykterhetsvårdsarbetet och icke
syssla med enbart administrativa göromål förfäktas jämväl av länsnykterhetsnämnden
i Kristianstads län och de kristna samfundens nykterhetsrörelse.

I några yttranden har förordats en personalorganisation, som går utöver
vad nykterhetskommittén föreslagit. För länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs
län ter sig kommitténs förslag om upprustning av länsnämnderna
som föråldrat och otillräckligt. Även om kommunerna tillförsäkrades det
av kommittén föreslagna statsbidraget till nykterhetsnämndernas verksamhet,
komme det att ta årtionden och mera innan den kommunala nykterhetsvården
finge en sådan personell utrustning, att länsnykterhetsnämndernas
arbetsuppgifter minskades eller hölles oförändrade. Ett ökat ekonomiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

bidrag till den kommunala nykterhetsvården komme i första hand att utlösa
en ytterligare press på länsnykterhetsnämnderna genom att kommunerna inför
bristen på arbetskraft vände sig till länsnämnderna med hemställan om
hjälp i det direkta vårdarbetet. Länsnämnden anser, att de senaste årens
erfarenheter bestyrkte denna förmodan och även om utvecklingen ej vore
önskvärd, kunde den hindras först sedan utbildad arbetskraft funnes att tillgå
och sedan kommunerna fått upp ögonen för nödvändigheten att ställa sådan
arbetskraft till nykterhetsnämndernas förfogande. Också länsnykterhetsnämnden
i Hallands län finner kommitténs förslag till personalstat otillräckligt.
Behovet av biträdespersonal torde t. ex. bli större än det beräknade.
Enbart ett omfattande och betydligt utvidgat expeditionsarbete för registrering,
tillsyn och rådgivning m. m. krävde en icke obetydlig personalförstärkning.
Tillräckliga anslag borde därför redan från början ställas till förfogande
och ekonomiska garantier skapas, om en sådan förstärkning skulle
kunna genomföras utan onödig tidsutdräkt. Länsnykterhetsnämnderna måste
nämligen redan från början vara inställda och beredda på en kraftinsats.
De kommunala nykterhetsnämndema vore redan i dagens läge långt ifrån
bärkraftiga i personellt hänseende och särskilt för de länsnykterhetsnämnder,
som till sitt förfogande alltjämt hade endast en deltidsanställd ombudsman,
vore situationen otillfredsställande. Med den ansvällning av arbetsuppgifter,
som undan för undan sedan länsnämndernas tillkomst gjort sig gällande,
vore den nuvarande situationen ej längre hållbar.

Några remissinstanser framför konkreta förslag om förstärkningar i
speciella hänseenden. Länsstyrelsen i TJppsala län — liksom länsnykterhetsnämnden
därstädes — gör gällande, att det vore nödvändigt för
att länsnämnden i länet skulle kunna fullgöra de arbetsuppgifter, som kommittén
pålagt länsnämnderna, att denna finge en särskild konsulentbefattning
och icke — såsom föreslagits — en gemensam kanslichefs- och konsulenttjänst.
Länsnykterhetsnämnden i Gotlands län — som enligt förslaget
skulle erhålla en halvtidsanställd kanslichef, tillika konsulent — anser behov
föreligga av en heltidsanställd konsulent eller assistent. Denna ståndpunkt
delas av civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund. Vad beträffar
sistnämnda länsnykterhetsnämnd är socialstyrelsen för sin del av den
meningen, att det åtminstone tills vidare skulle förslå med en deltidsanställd
chefstjänsteman; eljest vore den lösningen att föredraga, att socialvårdens,
nykterhetsvårdens och kriminalvårdens uppgifter på Gotland sammanfördes
till en gemensam heltidsanställd tjänsteman. Länsnykterhetsnämnden
i Kopparbergs län anmärker pa att nagon assistentbefattning icke
föreslagits för länsnämnden i detta län. Utöver konsulenttjänsten syntes
för ett län av Kopparbergs läns storlek och struktur böra inrättas två assistenttjänster.
Jämväl länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län — som enligt förslaget
skulle erhålla en assistent — uttalar önskemål om två sådana tjänster.
Kent allmänt förklarar de kristna samfundens nykterhetsrörelse, att det i
de största länen torde bli nödvändigt med två assistenter, särskilt som

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

nämndernas arbetsbörda måste komma att ökas i den mån som frivilliga
krafter från folkrörelserna komme att inträda som frivilliga övervakare. En
av assistenterna torde få nog med arbete att handleda dessa frivilliga kraftei,
sköta den nödiga kursverksamheten inom länen etc. Därjämte torde en
mera sekreterarebetonad tjänst i princip behövas å varje länsnämnds expedition
föi arbete med remisser, protokollskrivning, ledningen av anmärkningsregistret
etc.

I fråga om länsnykterhetsnämndernas behov av biträde sper sonal
delar socialstyrelsen nykterhetskommitténs uppfattning, att det erfordras ett
kanslibiträde hos varje länsnykterhetsnämnd. I flera län vore länsnykterhetsnämnderna
enligt styrelsens uppfattning i behov av ytterligare biträdespersonal
utöver kanslibiträdet. Detta vore fallet med länsnykterhetsnämndema
i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, där denna personal borde
utgöras av ett kanslibiträde och ett skrivbiträde. För länsnykterhetsnämnden
i Malmöhus län, vilken vore synnerligen arbetstyngd, förordar styrelsen inrättandet
av en kanslibiträdestjänst och två skrivbiträdestjänster. Länsnykterhetsnämnden
i Malmöhus län hävdar emellertid, att mindre än tre
skrivbiträden under inga förhållanden kunde ifrågakomma. Därjämte borde
biträdespersonalen bestå av en kanslist i tjänsteställning motsvarande landskanslist
samt ett kanslibiträde.

Behovet av biträdespersonal synes civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
i vars yttrande tjänstemännens centralorganisation instämt —
vara alltför snävt beräknat särskilt med hänsyn till denna personals arbetskrävande
uppgifter i samband med ett utvidgat registrerings-, tillsyns- och
rådgivningsarbete. Anslag borde därför ställas till förfogande i sådan utsträckning,
att eventuell oundgänglig och brådskande personalförstärkning
skulle kunna genomföras utan alltför stor tidsutdräkt. Därjämte ifrågasatte
förbundet, huruvida icke högre biträdestjänst än Ce 11 i framtiden torde
komma att visa sig oundgänglig.

Också länsnykterhetsnämndema, i Stockholms, Gotlands och Kopparbergs
län ger uttryck åt åsikten att kommittén uppskattat behovet av biträdespersonal
i underkant.

Beträffande länsnämndspersonalens löneplacering har i ett
antal yttranden framförts yrkanden, som innefattar avvikelser från kommitténs
förslag. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län finner det sålunda motiverat,
att konsulenten såsom länsnämndens ledande tjänsteman — placeras
något högre än fattigvårds- och bamavårdskonsulenterna, förslagsvis i Ca 29.
Länsnämnden räknade nämligen med att en viss knapphet på lämpliga chefstjänstemän
permanent måste komma att finnas med hänsyn till de krav på
psykologiskt handlag, som obönhörligen måste ställas på dem. Förvånansvärt
vore —- yttrar nämnden vidare —att befattningen med de relativt fåtaliga
utskänknings- och avstängningsärendena skulle motivera den av kommittén
förordade differensen i tjänsteställning mellan kanslichefen och konsulen -

Kungl. May.ts proposition nr 158.

ten, vilken senare tydligen skulle ha hand om det ömtåliga och krävande
nykterhetsvårdsarbetet. Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län framhåller
vikten av att konsulenttjänsten placerades så, att den lockade för uppdraget
väl kvalificerade personer. Kommitténs förslag om löneplacering av
kanslichefstjänsterna syntes därför höra tillämpas beträffande ifrågavarande
tjänster, varjämte hänsyn borde tagas till de förändringar, som efter förslag
av den statliga tjänsteförteckningskommittén vidtagits för jämförbara tjänster.
Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län finner det för sin del befogat,
att konsulenterna i lönehänseende jämställes med fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund erinrar om, att fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenterna fr. o. m. den 1 januari 1953 är placerade i lönegrad
27, varför nykterhetsvårdskonsulenterna borde erhålla samma löneställning.
Beträffande kanslichefsbefattningen har förbundet hemställt, att denna
icke placeras lägre än i 31 lönegraden.

Länsnykterhetsnämnderna i Stockholms och Gävleborgs län hör också till
dem, som påfordrar en fördelaktigare löneställning för länsnämndstjänstemännen
än vad kommittén föreslagit. Till utveckling av sin ståndpunkt
härutinnan anför länsnämnden i sistnämnda län, att det vore nödvändigt
med en högre lön än den föreslagna för att länsnämndsorganisationen skulle
kunna förvärva och behålla lämplig personal för detta ansvarsfulla och alltmer
krävande arbete. Som ett tecken på att verkliga svårigheter att rekrytera
länsnämndspersonalen med för uppgiften lämpliga personer redan nu
förelåge, kunde hänvisas till det förhållandet, att det för varje år syntes
bli allt besvärligare att vid vakanser för ombudsmännen hos länsnämnderna
— även längre sådana vakanser -— anskaffa vikarier. Länsnämnden upplyser
i anslutning till det sagda, att dessa ombudsmäns arbete på grund av sakens
natur ej sällan måste förläggas till lördagar—söndagar (sammanträden, konferenser,
kurser o. s. v.) och därtill ofta måste utföras efter vanlig arbetstids
slut och t. o. m. nattetid, särskilt vid helger.

I åtskilliga yttranden har framställts krav på att länsnämndstjänstemännens
tjänster får ställningen av ordinarie. Så är fallet med bl. a. de yttranden,
som avgivits av länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Kronobergs, Kopparbergs
och Västerbottens län samt civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund.
Förbundet yttrar, att en ordinariesättning vore förestavad dels
med tanke på att nämndernas provisoriska karaktär ej längre torde föreligga
dels på grund av att befattningshavarna befunne sig i en mycket utsatt
ställning genom sitt grannlaga arbete, som ofta finge fullgöras under
tryck och bristande förståelse och intresse från allmänhetens sida och ibland
också under mer eller mindre aktivt motstånd från lokala myndigheter och
organ. En ordinariesättning skulle innebära, att ökad trygghet gåves tjänstemännen
och att garanti skapades för att dessa ej utsattes för obehörig påverkan
i sitt arbete.

I anledning av förslaget att de förordade assistenttjänsterna skulle inpla -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

ceras i den för amanuenspersonalen gällande reglerade befordringsgången
anmärker statskontoret att såsom förutsättning härför borde uppställas att
vederbörande hade den utbildning, som krävdes av tjänstemän med avlöning
efter befordringsgångens bestämmelser.

Önskemål att länsnämndstjänstemännen skall besitta särskilda för sina
tjänster lämpliga kvalifikationer har framställts i ytterligare ett antal
yttranden. Länsstyrelsen i Örebro län uttrycker en viss oro för att bl. a.
de hos länsnykterhetsnämnderna anställda, som finge taga personlig kontakt
med klientelet, icke alltid komme att vara personligen skickade för sin grannlaga
och mycket svåra uppgift. Ovisa om ock välmenta ingrepp kunde ofta
mer skada än gagna. Generellt borde av både nämndmedlemmar och anställda
med kontakt med allmänheten fordras ej blott positivt intresse för
folknykterhetens sak utan även stor människoerfarenhet, gott omdöme samt
känsla för den enskildes rättssäkerhet och för privatlivets helgd. Länsnykterhetsnämnden
i Malmöhus län framhåller, att mycket höga krav måste
ställas på länsnämndernas personal, enär denna ju skulle vara rådgivande
och ledande inom nykterhetsvården på länsplanet. Enligt vad länsnykterhetsnämnden
i Älvsborgs län håller före, bör såväl chefstjänstemannen som
assistenten äga en god teoretisk utbildning samt ha förvärvat ingående kännedom
om samhällets socialvård med tyngdpunkt lagd på nykterhetsvård.
De borde därjämte ha en god administrativ erfarenhet samt ha visat sig
äga förutsättningar att praktiskt kunna utföra det arbete, som förekomme
inom nämnderna. I enahanda riktning har länsnykterhetsnämnden i Västmanlands
län uttalat sig.

Några remissinstanser har uppställt ett direkt krav på att de ledande
länsnämndstjänstemännen skall ha genomgått socialinstitut. Så är bl. a. fallet
med civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund, som anser att såväl
chefstjänstemannen som dennes närmaste man bör ha genomgått sådant
institut eller äga därmed jämförlig utbildning samt ha goda vitsord rörande
lämplighet, kunnighet och intresse. För att länsnykterhetsnämnderna rätt
skulle kunna sköta sina arbetsuppgifter vore det av vikt, att vid dessa
knötes personer med stor livserfarenhet och initiativrikedom med ingående
kännedom om de sociala aspekterna på alkoholfrågans område samt hade
förmåga att samarbeta och nå kontakt. Också länsnykterhetsnämnderna i
Stockholms och Norrbottens län kräver examen från socialinstitut eller
därmed jämförlig utbildning som villkor för innehav av befattning som
kanslichef och konsulent. Länsnämnden i sistnämnda län är av den uppfattningen
att samma bör vara förhållandet jämväl med assistentbefattningarna.
Dessutom vore det med hänsyn till tvåspråkigheten i länet önskvärt,
att antingen konsulenten eller assistenten vore finsktalande.

I några yttranden vänder man sig emot att tjänsterna vid länsnykterhetsnämnderna
skulle besättas med personal, som i samband med ett reformerat
försäljningssystem skulle frigöras från systembolagen. Länsnykterhetsnämnden
i Malmöhus län påpekar, att denna personals erfarenheter av prak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

tiskt nykterhetsvårdsarbete vore så obetydlig, att det ej borde komina ifråga
att överföra densamma till ledande poster inom nykterhetsvården. Svenska
nykterhetsvårdsförbundet anser, att ett överförande av systembolagens personal
borde ske endast då vederbörande vid jämförelse med andra
aspiranter vore mer meriterad. Liknande påpekande bar gjorts av länsnykterhetsnämnderna
i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län
ävensom av direktören för alkoholistanstalten Åsbrohemmet.

Länsnykterhetsnämndernas medelsbehov
budgetåret 1954/55.

1. Avlöningar.

Yrkanden.

Som tidigare nämnts har till Länsnykterhetsnämnderna: Avlöningar för
innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag av 399 000 kronor. Anslaget
för budgetåret 1952/53 utgjorde 310 000 kronor. Netto utgifterna sagda år
belöpte sig till 372 594 kronor.

I. Socialstyrelsen (skr. 25/8 1953) hemställer, att anslaget höjes med II.

454 000 kronor på sätt framgår av följande uppställning.

Ökning

1. Årsarvoden till ordförande och vissa andra ledamöter samt dagarvoden
till ordförande, ledamöter och suppleanter .............. 66 000

2. Omorganisation:

a) 23 nykterhetsvårdskonsulenter i Ce 27 i st. f. 15 ombudsmän

i Ce 25 och 8 deltidsanställda ombudsmän med arvode...... 112 833

b) 5 assistenter i Ce 23 .............................................. 69 108

c) Arvodeshöjning till en deltidsanställd tjänsteman (konsulent) 2 600

d) 24 kanslibiträden i Ce 11 och 1 skrivbiträde i Ce 4 i st. f.

tillfällig skrivhjälp ................................................ 143 964

e) Ev. löneklassuppflyttningar på grund av sneddning .......... 14 000

3. Löneklassuppflyttningar.............................................. 4 569

4. Yikarier och övertidsersättning...................................... 40 926

II. Norrbottens distrikt av svenska nykterhetsvårdsförbundet (skr. 19/12
1953) hemställer, att länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län måtte erhålla
personalförstärkning med en assistent för att nöjaktigt kunna bidraga till
effektiviseringen av nykterhetsvården i de svårarbetade tornedalskommunerna.

Motiv.

I. 1) Av anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar disponeras
27 000 kronor till årsarvoden till ordförande och vissa andra ledamöter och
7 000 kronor till dagarvoden till ordförande och andra ledamöter samt suppleanter
för dem. Vid en utökad personalorganisation och ett effektivare
arbete från dennas sida får man räkna med större krav även på själva länsnykterhetsnämnderna
med större insatser, särskilt av ordförandena, och tätare
sammanträdesordning. Årsarvodena bör därför höjas till förslagsvis i genomsnitt
2 500 kronor per länsnykterhetsnämnd, vilket innebär ett medelsbehov
av 60 000 kronor. Dagarvodet till ledamot eller suppleant föreslås höjt från

Kungl. Maj.ts proposition nr 158.

15 kronor till 30 kronor per sammanträde. Om varje länsnykterhetsnämnd
beräknas hålla tio sammanträden per år, uppgår årskostnaden till 43 500
kronor, vilket synes böra avrundas till 40 000 kronor. Medelsbehovet å
anslagsposten beräknas sålunda till (60 000 + 40 000) 100 000 kronor.

2) Behovet av personal vid en fullt utbyggd länsnykterhetsnämndsorganisation
beräknas i enlighet med vad som framförts i yttrandet över nykterhetskommitténs
förslag eller till 23 nykterhetsvårdskonsulenter i Ce 27, 22
assistenter i Ce 23, 24 kanslibiträden i Ce 11 och 10 skrivbiträden med avlöning
enligt befordringsgången. Med hänsyn till de uppgifter, som nu åvilar
länsnykterhetsnämnderna, och till att ytterligare krav kommer att ställas på.
dessa i fråga om direkt nykterhetsvård, medverkan vid uppbyggandet av den
kommunala nykterhetsnämndsorganisationen, utbildning av och tillsyn över
frivilliga medhjälpare m. m. bör upprustning ske av länsnykterhetsnämndsorganisationen
redan från och med budgetåret 1954/55. Det torde emellertid
icke låta sig göra att omedelbart genomföra utbyggnaden i hela den nyss
angivna omfattningen. Bl. a. lär det icke vara möjligt att på en gång eller
inom loppet av ett budgetår tillsätta 30 nytillkommande konsulent- och
assistenttjänster med kompetenta personer. Med hänsyn härtill föreslås, att
^byggandet av länsnykterhetsnämndsorganisationen påbörjas under budgetåret
1954/55 genom följande åtgärder.

a) Hos samtliga länsnykterhetsnämnder utom den i Gotlands län inrättas
tjänster som nykterhetsvårdskonsulenter i Ce 27. Dessa tjänster ersätter de
befintliga 15 ombudsmannatjänsterna i Ce 25 och 8 arvodestjänster som ombudsmän
med deltidstjänstgöring.

b) Hos länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,
Malmöhus och Älvsborgs län, som torde vara de mest arbetstyngda av länsnämnderna,
inrättas därjämte assistenttjänster i Ce 23.

c) För länsnykterhetsnämnden i Gotlands län, som icke beräknas erhålla
heltidsanställd konsulent, uppräknas arvodet till deltidsanställd tjänsteman
med 2 600 kronor till 5 000 kronor, varigenom utsikterna att erhålla en välkvalificerad
kraft bör ökas. Även denne befattningshavare föreslås erhålla
titeln nykterhetsvårdskonsulent. Förslaget är framlagt under förutsättning,
att någon sammanslagning av denna konsulenttjänst med socialvårdskonsulenttjänsten
för Gotland icke kommer till stånd.

d) För kansliarbete av olika slag inrättas hos samtliga länsnykterhetsnämnder
kanslibi ttädes tjänster i Ce 11. Hos länsnykterhetsnämnden i
Malmöhus län, vars expedition visat sig vara särskilt arbetstyngd, inrättas
jämväl en tjänst som skrivbiträde i befordringsgången. Denna beräknas
under budgetåret 1954/55 komma att avlönas enligt löneklass 4. Kanslibiträdes-
och skrivbiträdestjänsterna ersätter den arvoderade skrivhjälp, som
nu användes och som under budgetåret 1953/54 beräknas draga en kostnad
av 57 000 kronor.

e) Vid beräkningen av kostnadsökningen under a) har avlöningen
till konsulenterna överlag beräknats enligt löneklass 27. Man torde kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

förutse, att de nuvarande ombudsmännen i Ce 25 kommer att anmäla sig
som sökande till de föreslagna nya konsulenttjänsterna. Åtta av dessa ombudsmän
innehar nu en sådan löneklassplacering, att de, om de förordnas
till konsulenter, kan påräkna särskild löneklassplacering enligt sneddningsregeln.
Den härigenom uppkommande merkostnaden beräknas maximalt till
14 000 kronor under budgetåret 1954/55. Anslaget bör höjas med detta belopp,
då eljest posten till avlöningar till icke-ordinarie personal kan bli otillräcklig.

3) På grund av löneklassuppflyttningar beräknas nio av de nuvarande
heltidsanställda ombudsmännen erhålla löneökning med tillhopa 4 569 kronor.

4) Till avlöning till semestervikarier beräknas åtgå tillhopa 53 881 kronor.
Härutöver måste medel beräknas till sjukvikarier och till eventuella övertidsersättningar.
Behovet av medel för dessa ändamål uppskattas till 11110
kronor. Hela behovet av medel för avlöning till vikarier och för övertidsersättning
beräknas sålunda uppgå till 65 000 kronor. Av i staten för budgetåret
1953/54 anvisade medel beräknas ett belopp av 24 074 kronor för avlöning
till vikarier. Ökningen uppgår sålunda till 40 926 kronor.

I enlighet med vad nu anförts har förevarande anslag sålunda beräknats
till 853 000 kronor, varav förslagsvis 100 000 kronor (+ 66 000) avser arvoden
och särskilda ersättningar, 492 700 kronor (+ 222 500) avser avlöningar
till icke-ordinarie personal samt förslagsvis 260 300 kronor (+ 165 500) rörligt
tillägg.

Yttranden.

I. Enligt statskontorets mening bör socialstyrelsens yrkanden ej övervägas,
innan ställning tagits till nykterhetskommitténs förevarande förslag.

II. Länsnykt er hetsnämnden i Norrbottens län anser det vara synnerligen
angeläget, att en assistenttjänst hos nämnden inrättas redan från budgetåret
1954/55.

Socialstyrelsen yttrar.

Faktorer av betydelse för omfattningen av en länsnykterhetsnämnds behov
av kvalificerad arbetskraft äro länets folkmängd och ytvidd, kommunantalet
och de kommunala nykterhetsnämndernas tillgång på särskild arbetskraft
med möjlighet att ägna sig åt nämndernas fortlöpande verksamhet mellan
sammanträdena. Tillgången på sådan arbetskraft förutsätter i regel, att kommunen
har uppnått en viss storleksordning, såsom framgår av följande sammanställning,
avseende förhållandena i detta avseende i de fem län, som
redan för budgetåret 1954/55 föreslagits skola erhålla assistenttjänst vid
länsnykterhetsnämnderna, samt i Norrbottens län och, till jämförelse med
detta, småkommunlänet Skaraborgs län:

Län

Stockholms ......

Östergötlands____

Kalmar............

	Folkmängd	Antal	Därav med	Antal nykter-hetsnämnder
Areal km2	kommuner	minst 5 000 invånare	med tillgång på tjänsteman
7 690	371 598	55	21	18
11 083	351 967	47	11	10
11 616	237 978	50	13	7

5—290 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Län

Malmöhus ..

Älvsborgs ..

Skaraborgs
Norrbottens

Härav framgår, att särställningen för länsnykterhetsnämnden i Norrbottens
län ifråga om utsträckningen av nämndens verksamhetsområde i viss
mån uppväges av relativt gynnsamma förhållanden beträffande folkmängd,
kommunantal och nykterhetsnämndernas tillgång på arbetskraft.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län har emellertid otvivelaktigt
en mycket dryg arbetsuppgift på grund av de stora avstånden, den glesa
bebyggelsen och länets karaktär av gränsland. I sistnämnda hänseende
erbjuder särskilt Tornedalen uppgifter av särpräglad beskaffenhet. Dessa
omständigheter har också varit bestämmande för socialstyrelsen, då styrelsen
förordat, att denna länsnykterhetsnämnd skall erhålla förstärkning med
en assistent, trots att länets folkmängd och kommunantal samt de kommunala
nykterhetsnämndernas tillgång på särskild arbetskraft icke erbjuder
skäl härför. Då styrelsen emellertid icke har upptagit Norrbottens läns
länsnykterhetsnämnd bland dem, som i första hand böra komma i åtnjutande
av sådan förstärkning, har bidragande orsaker härtill varit, att denna länsnykterhetsnämnd
förfogar över en mycket driftig och effektiv ombudsman
samt att styrelsen utgått från att dess förslag om förstärkning av länsnykterhetsnämnden
med heltidsanställd biträdespersonal blir genomfört.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län bör enligt socialstyrelsens
mening icke erhålla assistenttjänst före någon av de fem länsnykterhetsnämnder,
som av styrelsen föreslagits till erhållande av sådana tjänster fr. o.m.
budgetåret 1954/55. Styrelsen tillstyrker däremot, att denna länsnykterhetsnämnd
jämte nämnda fem länsnykterhetsnämnder får till förfogande en
assistent fr. o. m. nämnda budgetår.

Areal km1 2	Folkmängd	Antal kommuner	Därav med minst 5 000 invånare	Antal nykter-hetsnämnder med tillgång på tjänsteman
4 864	589 591	72	15	13
12 764	363 361	67	20	14
8 450	249 066	56	11	6
105 544	246 534	30	18	17

2. Omkostnader.

Yrkande.

Socialstyrelsen (skr. 25/8 1958) hemställer, att anslaget höjes med

kronor.	Utgifter 1962/53	Anslag 1953/54	Förslag
1. Sjukvård m. m.............	891	1000	4 000
2. Keseersättningar............	.... 70 607	72 000	140 000
3. Expenser, hyror m. m..... Motiv.	.... 74 793	72 000	175 000 Summa

174 000

Ökning

3 000
68 000
103 000

174 000

1) Belastningen å anslagsposten till sjukvård under budgetåret 1952/53
hänför sig till en personalorganisation på 15 personer. Med en personalorganisation
på 53 personer, som föreslagits under föregående anslag, torde
posten böra höjas till 4 000 kronor.

2) Anslagsposten till reseersättningar har under flera budgetår visat sig
otillräcklig. Brist på medel har i själva verket begränsat ombudsmännens

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

möjlighet att giva de kommunala nykterhetsnämndeina råd och hjälp och
att aktivt deltaga i det nykterhetsvårdande arbetet i länen. Om anslagsposten
sålunda är otillräcklig redan med nuvarande organisation, blir ökning
av densamma än mera nödvändig i samband med den föreslagna upprustningen
av länsnykterhetsnämnderna, Styrelsen har i sitt förenämnda yttrande över
nykterhetskommitténs förslag uppskattat behovet av medel till reseersättningar
vid en fullt utbyggd länsnykterhetsnämndsorganisation till 175 000
kronor för år. Med den begränsade organisation, som beräknas komma till
stånd under budgetåret 1954/55, synes man kunna uppskatta behovet av
medel till reseersättningar, avseende länsnämndernas reguljära verksamhet,
till 125 000 kronor. ^

Sedan länsnykterhetsnämndernas tillkomst år 1939 har representanter för
dessa nämnder tre gånger varit kallade till socialstyrelsen för överläggningar
rörande verksamheten. Senast ägde en sådan konferens rum år 1949. Länsnämndernas
ledamöter och ombudsmän har ett starkt behov av att komma
samman för överläggningar och informationer. Helst borde möjlighet finnas
för en årlig sådan sammankomst. Uppenbart är, att särskilda skäl föreligger
för en konferens under budgetåret 1954/55, då en avsevärd upprustning av
nykterhetsvården beräknas taga sin början. Styrelsen föreslår därför, att
medel beräknas för en sådan konferens. Om man utgår från att, förutom
tjänstemännen, två representanter för varje länsnykterhetsnämnd kommer att
deltaga, exempelvis ordföranden och läkarledamoten, beräknas kostnaden för
en sådan konferens under två dagar icke komma att överstiga 15 000 kronor.
Socialstyrelsen hemställer, att medel beräknas härför. Behovet av medel till
reseersättningar kommer då att uppgå till 140 000 kronor.

3) I sitt yttrande över nykterhetskommitténs betänkande har styrelsen
uppskattat det normala årsbehovet av medel till expenser, hyror m. m. fölen
fullt utbyggd länsnykterhetsnämndsorganisation till 145 000 kronor. De
löpande kostnaderna under budgetåret 1954/55, då länsnämnderna beräknas
ha en något begränsad organisation, bör bli något lägre. Med hänsyn till,
bl. a., att det kan visa sig fördelaktigt att redan från början söka erhålla
lokaler för den organisation, som beräknas komma till stånd något år senare,
torde behovet ej böra skattas lägre än till 125 000 kronor. Härtill kommer
behovet av kontorsutrustning för den utökade organisationen, såsom möbler,
armatur, skrivmaskiner m. m. Styrelsen har beräknat behovet för sådant
ändamål till 50 000 kronor. Medelsbehovet för expenser, hyror in. m. uppgår
sålunda till 175 000 kronor.

Yttrande.

Statskontoret har beträffande förevarande anslag intagit samma ståndpunkt
som beträffande avlön in gsanslaget.

Departementschefen.

Vid sidan av de kommunala nykterhetsnämndeina utgör länsnykterhetsnämnderna
— under socialstyrelsens tillsyn — den återstående huvudgrup -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

pen av organ, verksamma inom den öppna nykterhetsvården. Under det att
den kommunala nykterhetsnämndsinstitutionen tillkom redan genom 1913
års alkoholistlag — såsom det allmännas organ för utövande av den individuella
nykterhetsvårdande verksamheten—inrättades länsnykterhetsnämnderna
först år 1938 (jfr. prop. nr 207). Deras uppgift angavs i första hand
vara att stå de kommunala nykterhetsnämnderna till tjänst med råd och
anvisningar i arbetet. Därjämte skulle de öva tillsyn samt äga rätt att ingripa
i fall, då kommunal nykterhetsnämnd kunde anses ha eftersatt sin
skyldighet.

Uedan av vad nu sagts framgår att förhållandet mellan kommunala
nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder bestämmes av deras skilda
kompetensområden. Målsättningen i arbetet är givetvis densamma, den
nämligen att i görligaste mån motverka uppkomsten av ett allvarligt alkoholmissbruk
samt att, där sådant missbruk ådagalagts, söka finna bot för
detsamma. Men medan de kommunala nykterhetsnämnderna utgör den
öppna nykterhetsvårdens primärorgan jämväl i den bemärkelsen, att det
individuella vårdarbetet åvilar dessa nämnder, utgör länsnykterhetsnämnderna
närmast vägledande och samordande organ inom nykterhetsvårdsarbetet.
Nu angivna skiljelinje har hittills i stort sett kunnat vidmakthållas
och som framgår av propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård
är det ej avsikten att framdeles ändra det inbördes förhållandet mellan
ifrågavarande båda organ. Ej heller åsyftas att i någon mer väsentlig mån
ändra länsnykterhetsnämndernas åligganden. Arbetsuppgifterna avses även
i fortsättningen skola vara av nästan enbart nykterhetsvårdande karaktär.
Det av nykterhetskommittén framförda förslaget, att länsnykterhetsnämnderna
skulle anförtros vissa utredningsuppgifter med avseende å utskänkning
av alkoholhaltiga drycker, har på skäl som närmare utvecklats i propositionen
angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m. m.
avvisats. En nytillkommen uppgift är emellertid, att länsnykterhetsnämnderna
skall föra ett särskilt anmärkningsregister samt vara remissorgan i
utskänkningsärenden. Dessa uppgifter kan emellertid sägas falla inom ramen
för länsnykterhetsnämndernas allmänt nykterhetsvårdande verksamhet.

En upprustning av länsnykterhetsnämnderna kan således icke, såsom fallet
är med de kommunala nykterhetsnämnderna, bygga på att länsnämnderna avses
skola få väsentligt ändrade uppgifter. Behovet av upprustning får i stället
ses mot bakgrunden av brister i den nuvarande organisationen och den ansvällning
av arbetsbördan, som sannolikt kommer att följa av bl. a. lagstiftningens
omläggning. Att dylikt behov föreligger har så gott som genomgående
vitsordats. Själv har jag i ett tidigare avsnitt uttalat, att en
upprustning av den öppna nykterhetsvården jämväl måste taga sikte på
länsnykterhetsnämnderna. I före varande sammanhang återstår följaktligen
att bestämma, hur denna upprustning lämpligen bör komma till stånd.

Det får sägas ligga i sakens natur, att härvid i första hand länsnykterhetsnämndernas
personella resurser bör avsevärt förbättras. Nykterhetskommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

tén har i det hänseendet föreslagit en tämligen vidlyftig organisation av
länsnykterhetsnämnderna, Enligt förslaget skulle varje länsnykterhetsnamnd
utrustas med en kanslichef. Inom flertalet nämnder skulle dessutom finnas
en konsulent och hos åtskilliga nämnder en assistent. Härtill kommer biträdespersonal.
Denna organisation bygger emellertid på förutsättningen, att
länsnykterhetsnämnderna skulle i ej obetydlig omfattning taga befattning
jämväl med utskänkningsärenden. Som jag nyss yttrat avses utredningen
i dessa ärenden icke skola anförtros åt länsnykterhetsnämnderna. Den
generella förstärkningen bör därför kunna väsentligt inskränkas i förhållande
till vad nykterhetskommittén föreslagit.

Arbetsuppgifternas begränsning till det rent nykterhetsvårdande området
motiverar, att länsnykterhetsnämndernas ledande tjänsteman är en person
med insikter om och erfarenhet på detta område. Detta krav fylles av de
tjänstemän, som enligt nuvarande organisation är länsnykterhetsnämndernas
ombudsmän. Det synes mig därför rimligt, att dessa tjänstemän bildai
stommen i den framtida organisationen. Som av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår, är emellertid ej samtliga ombudsmän heltidsanställda, Ej
mindre än nio länsnykterhetsnämnder sysselsätter sålunda endast deltidsanställda
ombudsmän med arvoden, som måste betecknas som relativt blygsamma.
I betraktande av nu nämnda omständigheter och då ombudsmännen
dessutom utgör länsnykterhetsnämndernas hela kontorspersonal, kan det
med fog göras gällande, att personalutrustningen, redan med de anspråk som
nykterhetsvården i dagens läge kan ställa, är långt ifrån tillfredsställande.

Som första åtgärd i syfte att förstärka länsnykterhetsnämnderna synes
det mig erforderligt, att varje länsnykterlietsnämnd —- med undantag för
länsnykterhetsnämnden i Gotlands län — får en heltidsanställd tjänsteman
med en ställning i huvudsak motsvarande den nuvarande ombudsmannens.
Av effektivitetshänsyn anser jag det icke tillrådligt att, som alkoholistvårdsutredningen
föreslagit, mindre län sammanslås till ett distrikt med gemensam
tjänsteman. Detta förslag har för övrigt väckt stark kritik, särskilt
från de berörda organen. Länsnykterhetsnämndernas heltidsanställde tjänsteman
bör i enlighet med vad socialstyrelsen förordat erhålla tjänstebeteckningen
nykterhetsvårdskonsulent. Några formella kvalifikationer anser jag
icke böra uppställas för innehav av sådan befattning, även om det är önskvärt,
att konsulenten examinerats från socialinstitut. Ingående praktisk
erfarenhet av nykterhetsvårdsarbete bör han givetvis ha förvärvat. Då
nykterhetsvårdskonsulenternas arbetsuppgifter på det hela taget sammanfaller
med de nuvarande ombudsmännens, torde de böra placeras i samma
lönegrad som dessa, således i Ce 25. Denna löneställning fixerades genom
statsmakternas beslut så sent som 1952, och någon särskild anledning att
nu ompröva densamma föreligger enligt min mening icke. Årsarvodet till
den i Gotlands län anställde nykterhetsvårdskonsulenten torde böra bestämmas
till 4 500 kronor. Samtliga nu föreslagna nya befattningar bör inrättas
redan under nästkommande budgetår.

Kungl. Mcij-.ts proposition nr 158.

Det är emellertid tydligt, att länsnykterhetsnämnderna för att kunna bli
de funktionsdugliga organ, som avses, måste tillföras ytterligare kvalificerad
arbetskraft. De riktlinjer, som socialstyrelsen härutinnan uppdragit, synes
i huvudsak böra följas. Sålunda bör särskilda assistenttjänster inrättas vid
flertalet länsnykterhetsnämnder. I länsnämndsområden, där arbetsuppgifterna
med hänsyn till folkmängdens storlek måste bli särskilt krävande, torde
det bli erforderligt med två sådana tjänster. Så är fallet med länsnykterhetsnämnderna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Älvsborgs län.
I mindre folkrika län — Gotlands, Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands
och Jämtlands län — synes däremot nu ifrågavarande tjänster helt kunna undvaras.
Jag föreslår således, att sammanlagda antalet assistentbefattningar
vid fullt utbyggd länsnämndsorganisation bestämmes till 22. Assistenternas
huvudsakliga arbetsuppgift bör vara att under konsulentens ledning biträda
i såväl vårdarbetet som i arbete av administrativ och expeditionell natur.
För behörighet till assistenttjänst bör ej krävas någon formell kompetens.
Däremot bör fordras, att befattningshavaren besitter tidigare erfarenhet av
social verksamhet, företrädesvis inom nykterhetsvården.

I och för sig hade det varit önskvärt, om länsnykterhetsnämnderna kunnat
fullt utrustas med personal redan instundande budgetår, men som socialstyrelsen
påpekat, är det knappast möjligt att redan då besätta samtliga de
tjänster, vars inrättande nu föreslagits. För egen del håller jag före, att det
ej heller är nödvändigt att på detta tidiga stadium fullt utrusta länsnykterhetsnämnderna.
Assistenttjänster bör därför tillsvidare inrättas endast hos
de länsnykterhetsnämnder, som är mest arbetstyngda. Jag syftar härvid på
länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus
och Älvsborgs län samt förordar, att i första hand dessa län kommer i fråga
för de nya assistenttjänsterna, vilka tillsvidare torde böra placeras i lönegrad
Ce 17. Tidpunkten för inrättande av de återstående sjutton tjänsterna
torde få prövas i samband med budgetarbetet under följande år.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att någon fast anställd biträdespersonal
f. n. ej ingår i länsnykterhetsnämndernas personalorganisation. Länsnämnderna
har hittills fått nöja sig med tillfällig skrivhjälp, för vilket ändamål
ett genomsnittligt årligt belopp om sammanlagt 50 000 kronor stått till förfogande.
Det är emellertid uppenbart, att detta är en väsentlig brist i
organisationen. Behovet av biträdespersonal synes mig så angeläget, att
detsamma redan i begynnelseskedet av uppbyggnadsarbetet bör bli i huvudsak
tillgodosett. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, som bör åvila
biträdespersonalen, bör det vara tillfyllest att denna genomgående utgöres
av skrivbiträden i reglerad befordringsgång. En sådan tjänst bör redan
fr. o. m. nästkommande budgetår inrättas vid varje länsnykterhetsnämnd.
Som socialstyrelsen framhållit, torde det dessutom vara erforderligt att
fr. o. m. samma budgetår inrättas ytterligare en biträdestjänst hos länsnykterhetsnämnden
i Malmöhus län, vars expedition visat sig vara särskilt

Kungl. May.ts proposition nr 158.

arbetstyngd. Vid fullt utbyggd personalorganisation lios länsnykterhetsnämnderna
torde man få räkna med att ännu ett tiotal biträdestjänster i befordrings
gången erfordras. Dessa synes mig emellertid icke böra inrättas förrän längre
fram.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll utgått från, att de nya tjänsterna
inom länsnämndsorganisationen skulle komma att besättas av personal,
som friställts i samband med rusdrycksförsäljningens omläggning. Man har förmenat,
att denna personals erfarenheter av praktiskt nykterhetsvårdsarbete
vore så obetydliga, att det ej borde komma ifråga att överföra densamma till
ledande poster inom nykterhetsvården. För egen del har jag beträffande
tjänstetillsättningen tidigare uttalat, att till innehavare av konsulent- och
assistentbefattningar alltid bör utses personer, som har direkt erfarenhet
av nykterhetsvårdsarbete eller annan likartad social verksamhet. Tidigare
verksamhet på de nuvarande systembolagens sociala avdelningar - motboksavdelningarna
— torde dock ofta grundlägga en tämligen ingående kännedom
om det klientel, varmed också nykterhetsnämnderna sysslar. För mig
synes därför den socialt verksamma bolagspersonal, vilken lösgjorts genom
rusdrycksförsäljningsreformen, vara en välkommen rekryteringsbas för de befattningar,
som kommer att inrättas inom den öppna nykterhetsvården och
som måhända kan visa sig svåra att besätta från annat håll. Mitt ställningstagande
innebär självfallet icke, att den friställda bolagspersonalen skall
lämnas något företräde till nu ifrågavarande befattningar. Denna bör pa
lika villkor med andra kompetenta krafter kunna konkurrera om dessa. Vad
biträdespersonalen beträffar bör denna i görligaste män rekryteras ur motsvarande
arbetsgrupp, som friställts från försäljningsorganisationen.

Ordförande i länsnykterhetsnämnd och suppleant för denne samt annan
ledamot och suppleant, som på grund av förfall för sådan ledamot kallats
att tjänstgöra i länsnykterhetsnämnden, äger — enligt gällande instruktion
för länsnykterhetsnämnderna — att för varje dag han deltager i sammanträde
med nämnden åtnjuta dagarvode med 15 kronor. Årsarvode till ordförande
samt till annan ledamot av länsnykterhetsnämnd, som mera regelmässigt
fullgör särskilda uppgifter inom nämnden, bestämmes av Kungl.
Maj:t efter förslag av socialstyrelsen. För innevarande budgetår disponeras
till årsarvoden 27 000 kronor samt till dagarvoden 7 000 kronor.

Som socialstyrelsen förutskickat, torde man vid utökad personalorganisation
och ett effektivare arbete från dennas sida få räkna med att större krav
måste ställas även på länsnykterhetsnämnderna själva. Kraftigare insatser,
särskilt av ordförandena, kommer att krävas, och tätare sammantiädesordning
torde bli följden. Dagarvodet har av styrelsen föreslagits till 30 kronor
per sammanträde samt årsarvodena till 2 500 kronor per länsnykterhetsnämnd.
För egen del finner jag det rimligt, att nu ifrågavarande ersättningar
höjes något. Som jämförelse må nämnas att motsvarande ersättningai

Kungl. Maj:ts proposition nr 158:

till ledamot av länsbostadsnämnd och lantbruksnämnd utgår med 20 resp.
högst 1500 kronor. Samma bör enligt min mening gälla även för ersättningsberättigade
ledamöter av länsnykterhetsnänmd.

Medelsanvisningen till länsnykterhetsnämndernas avlöningar bör bestämmas
med utgångspunkt från nu framförda förslag. Till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, torde sålunda böra beräknas
64 800 (+ 30 800) kronor. För avlöningar till icke-ordinarie personal erfordras
—• inbegripet kostnader för löneklassuppflyttningar samt vikariatsoch
övertidsersättningar— ett belopp av 470 000 (+ 199 800) kronor. För
rörligt tillägg torde upptagas 215 200 (+ 120 400) kronor. Totalt skulle alltså
anslaget höjas med (30 800 + 199 800 + 120 400) 351 000 kronor.

Anslaget bestämmes alltså till (64 800 + 470 000 + 215 200) 750 000
kronor.

Länsnykterhetsnämndernas utbyggnad, som avses skola till största delen
komma att genomföras redan under nästkommande budgetår, kan uppenbarligen
ej undgå att i betydande grad påverka länsnykterhetsnämndernas
omkostnadsanslag. Ersättningarna till sjukvård röner sålunda inflytande av
den växande personalorganisationen. Mot att denna f. n. endast omfattar
15 heltidsanställda funktionärer, svarar en personalstyrka, som efter den
första utbyggnadsetappen kommer att uppgå till 53 personer. Jag anser det
följaktligen befogat — som socialstyrelsen föreslagit — att posten för sjukvård
höjes till 4 000 (+ 3 000) kronor.

I annat sammanhang har jag betonat vikten av att länsnykterhetsnämndernas
arbete mer inriktas på fältmässig verksamhet än på insatser av
administrativ och expeditionell natur. En betydelsefull uppgift för dess
konsulenter och assistenter är sålunda att genom besök på ort och ställe
bringa de kommunala nykterhetsnämnderna råd och information. Särskilt
inför den kommunala nämndorganisationens förestående upprustning måste
anspråken på länsnykterhetsnämnderna i nu angivna hänseende ställas höga.

Det är således erforderligt, att medel ställes till förfogande, så att länsnykterhetsnämndernas
ifrågavarande funktionärer verkligen kan fullgöra
denna sin konsulterande verksamhet. Jag har därför intet att erinra emot
att medelsanvisningen för härav betingade resekostnader bestämmes i enlighet
med vad socialstyrelsen yrkat. — Som socialstyrelsen påpekat, föreligger
onekligen — inför expansionen av länsnykterhetsnämndernas organisation
behov av en konferens inför styrelsen med länsnykterhetsnämndernas
ledamöter och kvalificerade tjänstemän. Det torde emellertid ej vara nödvändigt,
att samtliga länsnämndsledamöter deltager i denna konferens. Förutom
ordföranden torde det vara tillfyllest om konferensen står öppen för ytterligare
endast en ledamot. Medel härtill bör anvisas i den utsträckning
socialstyrelsen föreslagit. — Det sammanlagda medelsbehovet för reseersättningar
uppskattar jag alltså till 140 000 (+ 68 000) kronor.

Länsnykterhetsnämndernas utrustning med lokaler och kontorsinventa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

rier motsvarar näppeligen de anspråk, som måste ställas på densamma med
hänsyn till den utbyggda personalorganisationen. Sålunda kan nämnas, att
länsnykterhetsnämndernas expeditioner i åtskilliga fall är inrättade i vederbörande
ombudsmans privata bostad eller i anslutning till denna. De separata
lokaler, som finns, är i allmänhet ej sådana att de ger plats åt ytterligare
arbetskraft. Nya lokaler måste därför i betydande utsträckning anskaffas.
Möjligen kan vissa lokaler, som nu tjänar systembolagens verksamhet
men som framdeles blir hyreslediga, övertagas. Så bör emellertid ej
ske, om lokalen, som ofta torde vara fallet, ligger i nära grannskap med en
utminuteringsbutik. Länsnykterhetsnämndernas expeditioner maste vidare
förses med ny och kompletterande kontorsutrustning. Möbler, skrivmaskiner
o. dyl. måste sålunda anskaffas. Medel härtill bör redan för nästkommande
budgetår ställas till förfogande. Vissa av utgifterna är uppenbarligen
av engångskaraktär, under det att andra — t. ex. hyror — även i fortsättningen
kommer att belasta anslaget. Det ma förutskickas, att ytterligare
materialanskaffning torde bli erforderlig jämväl under budgetåret 19o5/56.
Så t. ex. kommer handhavandet av det i tidigare sammanhang berörda anmärkningsregistret
att kräva ytterligare kostnader. Samma är delvis förhållandet
med den fortsatta upprustningen i personellt hänseende av länsnykterhetsnämnderna.
Lokal- och i viss mån materialutrustningen bör givetvis redan
från början planeras med tanke på framtida förhållanden. För nästa budgetar
torde medelsbehovet för expenser, hyror m. in., i överensstämmelse med
socialstyrelsens uppskattning, kunna anges till 175 000 (+ 103 000) kronor.

Anslaget bestämmes således till (4 000 + 140 000 + 17o 000) 319 000 kronor.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts får jag sålunda hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de grunder för länsnykterhetsnämndernas utbyggnad,
som innefattas i vad jag under detta avsnitt anfört;

b) godkänna följande avlöningsstat för länsnykterhetsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1954/55:

Avlöningsstat.

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis ....................................... 64 800

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal .................. 470 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis .................................... 215 200

Summa förslagsanslag kronor 750 000;

c) under elfte huvudtiteln för budgetåret 1954/55 anvisa:

1) till Länsnykterhetsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 750 000 kronor;

2) till Länsnylcterhetsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 319 000 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 158.

III. VISSA YTTERLIGARE ÅTGÄRDER TILL FRÄMJANDE AV
NYKTER HETSNÄMNDERNAS VERKSAMHET M. M.

Ur anslaget till främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.
utgår för innevarande budgetår — bortsett från understödet åt kommunala
nykterhetsnämnder — 20 000 kronor till konferenser och kurser, 10 000 kronor
till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder samt 2 500
kronor till understöd för utgivande av Tidskrift för nykterhetsnämnderna
m. m. Förslag angående höjning av medelsanvisningen för dessa ändamål
har framförts av alkoholistvårdsutredningen, socialstyrelsen och nykterhetsnämndssakkunniga.

Alkoholistvårdsutredningen.

Alkoholistvårdsutredningen har, med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av
att flera kurser för nykterhetsnämndsledamöter, övervakare m. fl. kommer
till stånd, föreslagit, att anslagsposten till konferenser och kurser höjes
med 20 000 kronor. Anslaget till nykterhetsvårdens officiella informationsorgan
Tidskrift för nykterhetsnämnderna borde likaledes höjas, förslagsvis
till 8 000 kronor. Frivilliga sammanslutningar av nykterhetsnämnder borde
stimuleras i sin verksamhet genom att det statliga understödet till dessa
höjdes med 10 000 kronor.

S ocialstyr elsen.

I sin petitaskrivelse för budgetåret 1954/55 har socialstyrelsen föreslagit
en ökning av medelsanvisningen för ifrågavarande ändamål med 30 000
kronor.

	Budgetåret 1953/541	Förslag	Ökning
Konferenser och kurser ...................... Understöd åt sammanslutningar av nykter-	20000	40 000	20 000
hetsnämnder.............................. Understöd för utgivande av »Tidskrift för	10 000	20 000	10 000
nykterhetsnämnderna» m. m.............	2 500	2 500
	30 000

Vidare hemställer styrelsen om ett anslag av 20 000 kronor för anordnande
av en särskild utbildningskurs för personal inom nykterhets vården.

Beträffande anslagsposten till konferenser och kurser erinrar styrelsen, att
posten avser kostnader för anordnande av konferenser med nykterhetsnämnder,
resebidrag åt ombud för nykterhetsnämnder samt åt befattningshavare
vid polisväsendet för att bevista dylika konferenser och s. k. allmänna upplysningskurser,
kostnader för anordnande av praktiska utbildningskurser för
ombud för nykterhetsnämnder ävensom reseersättning till deltagarna m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Posten har varit oförändrad under ett flertal år. Den har särskilt under de
senaste budgetåren visat sig helt otillräcklig. Behovet av och önskemålen om
kurser för nykterhetsnämndernas tjänstemän och förtroendemän har nämligen
starkt ökat. Styrelsen har under föregående budgetår nödgats avvisa ett
flertal ansökningar av länsnykterhetsnämnder och sammanslutningar av
nykterhetsnämnder om bidrag till kostnaderna för kurser, och under innevarande
budgetår blir det, såvitt nu kan bedömas, icke möjligt att lämna bidrag
till andra kurser än dem, som anordnas av centralförbundet för nykteihetsundervisning
i samråd med socialstyrelsen. Med hänsyn icke minst till
de övriga åtgärder för utbyggnad av nykterhetsvården, som planeras, föreligger
behov av en intensifierad utbildnings- och informationsverksamhet
under budgetåret 1954/55.

Även posten till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder
har varit oförändrad under lång tid. Anspråken på bidrag från denna post
har ej tillnärmelsevis kunnat tillmötesgås. Då sammanslutningarna av nykterhetsnämnder
gör en värdefull insats för att stimulera de enskilda nämnderna
i arbetet, bör de gynnas.

Beträffande posten till understöd för utgivande av »Tidskrift för nykterhetsnämnderna»
m. m. föreslås ingen ändring.

I fråga om den särskilda utbildningskursen för personal inom nykterhetsvården
anför socialstyrelsen, att utbildningskurser för nykterhetsvårdspersonal
under de tre senaste åren i begränsad omfattning anordnats av centralförbundet
för nykterhetsundervisning i samråd med socialstyrelsen. Dessa
kurser har otvivelaktigt varit av värde. Det torde emellertid icke vara möjligt
att i fortsättningen anordna kurser, om ej särskilt anslag erhålles för ändamålet.
Under åren 1951 och 1952 har styrelsen lämnat visst bidrag till kostnaden
för kurserna från posten till konferenser och kurser. Sådant bidrag
har dock ej kunnat lämnas för den kurs, som hållits i början av 1953.

Styrelsen nämner, att särskild utbildning för den socialvårdspersonal, som
sysslar med alkoholistvård, eller för personer, som vill ägna sig däråt, förekommer
ytterst sparsamt. Dock är behovet av sådan utbildning mycket stort,
då detta vårdarbete är både svårt och särpräglat. Det kan förväntas bli allt
större efter hand som nykterhetsvården utbygges och allt flera socialarbetare
ägnar sig däråt. Det är därför synnerligen angeläget, att åtminstone fortbildningskurser
av angivet slag alltjämt kan anordnas. Enligt styrelsens mening
har dessa kurser i stort sett samma syfte inom nykterhetsvården som de
läkepedagogiska fortbildningskurser, vilka med statsbidrag anordnas för personal
vid ungdomsvårdsskolorna, ehuru nykterhetsvårdens kurser vänder sig
till personalen såväl inom den öppna vården som vid anstalterna.

Kostnaden för den föreslagna kursen har av styrelsen uppskattats till
20 000 kronor, vilket belopp innefattar ersättning till deltagarna för resekostnader
och bidrag till uppehället under kurstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Yttrande över socialstyrelsens förslag.

Statskontoret anser, att, då förslag om höjning av medelsanvisningen
till konferenser och kurser samt om ökat understöd åt sammanslutningar
av nykterhetsnämnder prövats av 1953 års riksdag utan att vinna bifall,
socialstyrelsens nu ånyo framförda yrkande härom bör lämnas utan åtgärd.

Ej heller har statskontoret funnit anledning understödja förslaget om
anordnande av en särskild utbildningskurs för personal inom nykterhets
vården.

Nykterhetsnämndssakkunniga.

De sakkunniga har anslutit sig till socialstyrelsens hemställan, att medelsanvisningen
till konferenser och kurser för budgetåret 1954/55 bör
bestämmas till 40 000 kronor. De sakkunniga avse, att dessa medel i viss
mån skall tillgodose jämväl de frivilliga medhjälparnas behov av utbildning,
varvid de förutsätter, att posten icke som under de senaste åren belastas
med kostnader för omförmälda särskilda utbildningskurs för tjänstemän inom
nykterhetsvården utan att särskilda medel anvisas för detta ändamål.

De sakkunniga har även tagit upp frågan om undervisning per
korrespondens angående nykterhetsvården. De sakkunniga framhåller,
att korrespondenskurser i socialvård tidigare upplagts av olika korrespondensinstitut.
Även för nykterhetsvården har sådan kurs diskuterats, dock
hittills utan resultat. Enligt de sakkunnigas mening skulle en korrespondensundervisning
på nykterhetsvårdens område vara värdefull. En brevkurs
torde lämpligen böra omfatta cirka 10 studiebrev om 20 å 30 sidor
vartdera. Den bör avses för såväl ledamöter av nykterhetsnämnder och
ijänstemän inom nykterhetsvården som frivilliga medhjälpare i vårdarbetet
och andra intresserade. En sådan kurs skulle säkerligen vara av värde även
ur propagandasynpunkt. Med hänsyn till att den delvis skulle rikta sig till
människor, som man räknade med att få till medhjälpare i arbetet mot endast
ringa ersättning, bör kursen åsättas ett lågt pris, förslagsvis 10 kronor för
enskild elev och 3 kronor för deltagare i studiecirkel. Att lämna en kurs helt
avgiftsfritt är enligt de sakkunnigas uppfattning ej tillrådligt av psykologiska
skäl.

Kostnaderna för den föreslagna brevkursen har av de sakkunniga beräknats
på sätt framgår av följande.

Om man räknar med tio studiebrev, vart och ett omfattande 20 sidor i
£ ™°r,mat’ kostar kursen i framställning i en upplaga på 15 000 exemplar

. kronor, vari ingår författararvoden, tryckning och redigering. En uppräknmg
till exempelvis 40 000 kronor torde vara lämplig, då man inte kan med
säkerhet bedöma kursens omfattning, innan den utarbetats. Detta är en engångskostnad.
Distributionen (administration, lärarersättningar, porton

i kursen till 30 kronor för enskild elev och 9 kronor för

cirkeldeltagare. Härav beräknas emellertid enskild elev komma att bidraga

Knngl. Maj:ts proposition nr 158.

med 10 kronor och cirkeldeltagare betala 3 kronor i kursavgift. Sålunda kvarstår
att täcka eu kostnad av 20 kronor resp. 6 kronor. Om man räknar med,
att av kursupplagan en tredjedel kommer att utgå till enskilda elever och
två tredjedelar blir använd i cirkel, blir kostnaden (5 000 X 20 + 10 000 X
6) 160 000 kronor.

Nu angivna belopp föreslås av de sakkunniga skola täckas av statsmedel.
Statens bidrag kan emellertid uppdelas på olika år. I avbidan på närmare
erfarenhet torde i distributionskostnad för första året böra anvisas ett belopp
om 75 000 kronor. Under detta år torde också erfordras ett belopp,
förslagsvis om 10 000 kronor, till reklam för brevkursen. Statens kostnader
för brevkursen skulle alltså för budgetåret 1954/55 belöpa sig till 125 000
kronor, sålunda fördelade:

Framställningskostnader ........................ kr. 40 000

Distributionskostnader ........................... » 75 000

Reklamkostnader .................................... » 10 000

Summa kronor 125 000

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Beträffande kursverksamheten för de frivilliga medhjälparna framhåller
socialstyrelsen, att denna icke har engångskaraktär utan måste vara fortgående,
enär man måste räkna med en ständig avgång av medhjälpare och
alltså behov av nytillskott för de avgångna.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning yttrar rent allmänt beträffande
instruktionsverksamhet av olika slag, att denna bör ge en verklig
undervisning om alkoholens verkningar. Den planerade undervisningsverksamheten
bör icke ensidigt avse nykterhetsnämndernas formella handläggning
av ärenden utan bör även inriktas på teoretisk undervisning i
alkoholfrågan. Det är också av största vikt, att undervisningen behandlar
psykologiska problem med betydelse för nykterhets vården.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län föreslår, att ett mindre anslag
ställes till länsnykterhetsnämndernas förfogande för anordnande av kurser
och upplysningsverksamhet.

Förslaget om ett särskilt anslag för anordnande av undervisning per
korrespondens har i stort sett rönt gillande. Bland dem som tillstyrker
förslaget, må nämnas länsstyrelsen i Norrbottens län, som framhåller, att en
korrespondenskurs skulle bli till väsentlig nytta för att åstadkomma större
förståelse för och upplysning om nykterhetsfrågor. Länsnykterhetsnämnden i
Kopparbergs län förmenar, att denna undervisningsform kommer att bli till
stor nytta för kommuner, som på grund av stora avstånd och därmed sammanhängande
olägenheter har svårt att låta sig representeras vid upplysning3-kurser av olika slag. Man torde därjämte kunna räkna med att brevkursen
upptages på kursprogrammet hos organisationer, som icke direkt är engagerade
inom nykterhetsvården t. ex. nykterhetsorganisationer, ABF m. fl. Detta
skulle bidraga till en ökad kännedom om nykterhetsnämndernas verksamhet

Kungl. Maj:ts -proposition nr 158.

och föra ut ansvaret för den samhälleliga nykterhetsvården i allt vidare
kretsar. Såsom förespråkare för anordnandet av en brevkurs framstår jämväl
länsnykt er hetsnämnden i Stockholms län.

Förslaget tillstyrkes i princip av centralförbundet för nykterhetsundervisning,
som dock ifrågasätter om kursen bör vara så omfattande som tio
studiebrev. Det är visserligen i hög grad önskvärt, att nykterhetsvårdens
företrädare tillägnar sig ett omfattande kunskapsstoff. Erfarenheten visar
emellertid, att många icke fullföljer en kurs av den längd, som här föreslagits.
Det vore önskvärt, att kursen begränsades till 5 å 6 brev. Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund finner den föreslagna brevkursen vara eu
utmärkt utbildningsmetod men uttalar en viss tvekan inför den höga kostnaden.
Också svenska nykterhetsvårdsförbundet har påtalat de höga kostnaderna
och förordat, att i stället för en korrespondenskurs ökade medel
ställes till förfogande för kurser av sedvanligt slag. En väsentlig fördel med
utbildning i form av kurser och konferenser är att deltagarna kan utbyta erfarenheter
och erhålla omedelbara och uttömmande svar på frågor rörande
konkreta vårdproblem. De personliga kontakter, som är karakteristiska för
kollektiva studier, har också sin särskilda betydelse i en verksamhet, där det
inte bara gäller att berika kunskapsförråd utan även att stimulera och stärka
viljan till nya ansträngningar i ett personligt påfrestande vårdarbete. Statskontoret,
som ställer sig tveksamt till förslaget, anser kostnaden för kursen
för högt beräknad. Ämbetsverket har beträffande denna fråga rådfört sig
med försvarets brevskola. Med ledning av därvid erhållna upplysningar
beräknar ämbetsverket, att en brevkurs av föreslagen omfattning i brevskolans
regi och med utnyttjande av tjänstebrevsrätten skulle påkalla ett
statsanslag under budgetåret 1954/55 av 65 000 kronor. Om en enskild brevskola
skulle svara för verksamheten, borde kostnaden härför skäligen icke
överstiga 90 000 kronor.

Departementschefen.

Den nykterhetsvård, vars framtida utformning behandlats dels i föregående
avsnitt dels i propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård,
innefattar åtskilliga betydelsefulla och omfattande förändringar i förhållande
till vad nu gäller. Yissa av dessa ligger på det legislativa planet. Sålunda
rymmer den tillämnade lagstiftningen ett flertal principiella nyheter. Dessa
sammanhänger i främsta rummet med lagstiftningens omläggning att i större
utsträckning än f. n. tillgodose det förebyggande vårdbehovet och den därmed
sammanhängande utvidgningen av lagens tillämpningsområde med ökad
anmälnings- och undersökningsplikt. Även många av de övriga ändringarna i
lagen är i och för sig relativt genomgripande. Härtill kommer vid sidan av
lagen om nykterhetsvård åtskilliga nyheter av ekonomisk och organisatorisk
natur.

För att den blivande lagstiftningen verkligen skall komma att handhas
på rätt sätt samt för att de skilda praktiska problem, som uppstår i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

med upprustningen av nykterhetsvården, skall kunna mötas och bemästras,
är det givetvis av vikt, att förtroendemän, befattningshavare och medhjälpare
inom nykterhetsvården informeras om reformens innebörd och de olika
nyheterna i lagstiftning och organisation.

Behov av upplysning och utbildning gör sig naturligtvis gällande redan
under nu rådande förhållanden. Detta är i viss mån tillgodsett genom den
kursverksamhet, som bedrives av svenska nykterhets vårdsförbundets länsdistrikt.
De kurser, som dessa länsdistrikt under samverkan med vederbörande
länsnykterhetsnämnd anordnar, är lokalt arrangerade och brukar i
allmänhet endast omfatta en eller ett par dagar, vanligen endast en söndag.
Dessa kurser står öppna bl. a. för nykterhetsnämndernas ledamöter och
tjänstemän. Kursverksamheten bekostas av de medel — 20 000 kronor —
som under anslaget till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
m. m. utgår till konferenser och kurser. Också de medel, som står till förfogande
för understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder — 10 000
kronor — är avsedda att främja upplysningsverksamheten. Utöver nu nämnda
kurser, vilkas syfte med hänsyn till kursernas kortvarighet med nödvändighet
måste begränsas till en översiktlig och högst allmän upplysning om
aktuella förhållanden, har de senaste åren brukat hållas en mer djupgående
utbildningskurs för nykterhetsvårdspersonal i öppen och sluten vård. Dessa
kurser, vilka är av internatkaraktär, brukar pågå i 10 dagar eller två veckor.
Kurserna anordnas av centralförbundet för nykterhetsundervisning i samråd
med socialstyrelsen och finansieras med medel, som står till centralförbundets
disposition — stundom dock med smärre bidrag av eventuellt tillgängliga
medel för konferenser och kurser.

Enligt min mening är det erforderligt att inför förestående reformer inom
nykterhetsvården och såsom ett led i upprustningen av denna avsevärt intensifiera
upplysnings- och utbildningsverksamheten. Jag har därför intet
att erinra mot de förslag härutinnan, som socialstyrelsen framfört. Till de
länsvis organiserade kurserna och den verksamhet i övrigt, som nu bekostas
av till konferenser och kurser anvisade medel, bör medelsanvisningen för
nästkommande budgetår alltså fördubblas. Till uppläggning och karaktär
bör dessa kurser bibehållas vid sin nuvarande utformning. Kursverksamheten
bör emellertid även avse de tillfälliga medhjälparna. För dessa måste
det onekligen bli av påtagligt värde att få tillfälle till kontakt med mer erfarna
och rutinerade förtroendemän och funktionärer inom nykterhetsvården.

I enlighet med socialstyrelsens förslag bör utbildningsbehovet för den
fasta personalen tillgodoses genom att medel anvisas till den särskilda kurs
av internatskaraktär, som hittills anordnats under ledning av centralförbundet
för nykterhetsundervisning. Bidraget torde enligt förslaget få bestämmas
till 20 000 kronor.

Tillhopa bör alltså till konferenser och kurser anvisas (40 000 + 20 000)
60 000 (+ 40 000) kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Till understöd åt sammanslutningar av nykterhetsnämnder torde enligt
socialstyrelsens framställning få upptagas en medelsanvisning av 20 000
(+ 10 000) kronor. Understödet för utgivande av »Tidskrift för nykterhetsnämnder»
bör likaledes enligt nämnda framställning anvisas med oförändrat
belopp.

Det under remissbehandlingen framkomna förslaget, att ett särskilt anslag
skulle ställas till länsnykterhetsnämndernas förfogande för anordnande
av kurser och annan upplysningsverksamhet, kan jag ej biträda.

Ej heller kan jag tillstyrka nykterhetsnämndssakkunnigas förslag om statsbidrag
till ordnande av undervisning per korrespondens närmast för de
tillfälliga hjälpkrafterna. Då det gäller denna personal, torde behovet av
information och utbildning bättre kunna tillgodoses i annan ordning. Sålunda
håller jag före, att det nödvändigaste kunskapsstoffet mest effektivt
förmedlas genom handledning från den fasta personalen inom nykterhetsnämnderna.
Härtill kommer den kursverksamhet, som enligt vad jag nyss
anfört framdeles skall stå öppen jämväl för de frivilliga hjälpkrafterna.
En ytterligare kunskapskälla blir den populärt avfattade handbok för nykterhetsnämnderna,
som — enligt vad jag inhämtat —- imder socialstyrelsens
ledning skall i anslutning till nykterhetsreformen utarbetas som ersättning
för den numera föråldrade »Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna»,
utgiven 1933. Medel till en sådan handbok anvisades redan av 1943 års
riksdag (jfr femte huvudtiteln, p. 69) men har ännu ej tagits i bruk för det
avsedda ändamålet. Beloppet ■— 5 000 kronor disponeras f. n. av föreningen
för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet, åt vilken socialstyrelsen,
anförtrott att reservera detsamma intill den lämpliga tidpunkten för handbokens
utgivande. Kostnaden härför bör jämväl kunna finansieras genom intäkter
av bokens försäljning.

Enligt i det föregående gjorda beräkningar skulle förevarande anslag
för nästkommande budgetår få upptagas till (60 000 + 20 000 + 2 500) 82 500
kronor.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.
för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 82 500 kronor. IV.

IV. ÖKADE STATSBIDRAG TILL DEN S. K. LÄNKRÖRELSEN.

Nykterhetsnämndssakkunnigas förslag.

Nykterhetsnämndssakknnniga framhåller att den s. k. länkrörelsen (Sällskapet
Länkarna, Kamratföreningen Länken, Anonyma Alkoholister) i Sverige
är en jämförelsevis ny företeelse. Den har sin motsvarighet i den internationella,
ursprungligen amerikanska, rörelsen Alcoholics Anonymous, som började
sin verksamhet för omkring tjugu år sedan och numera torde omfatta
cirka 100 000 personer.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158. 81

Om denna rörelses närmare karaktär, dess verksamhet, omfattning och
organisation yttrar de sakkunniga bl. a.

En länkförening är i inincip en helnykterhetsförening, öppen endast för
alkoholister (förutvarande alkoholmissbrukare). Härigenom behöver ingen
känna sig underlägsen, utan alla kan umgås på samma villkor. Medlemmarna
skall erkänna sin oförmåga att använda alkohol utan överdrifter.
Detta är för deras del motivet till helnykterhet. De skall hjälpa och stödja
varandra och gemensamt skapa förutsättningar för ett liv utan alkohol och
utan alkoholfrestelser. De försöker därför bereda sig möjlighet att tillbringa
fritiden tillsammans. De har föreningslokaler (klubblokaler), som står
öppna för medlemmarna om möjligt alla kvällar och alla söndagar. De ordnar
sammankomster med diskussioner och underhållning, särskilt på de
»farligaste» dagarna, fredagar, lördagar och söndagar. Till bilden hör, att
medlemmarna om möjligt inom organisationens ram skall ha utlopp för sitt
behov av fritidssysselsättning. De ordnar själva med sina lokaler, snickrar,
målar in. m., och på några orter har länkföreningarna skaffat sig egna sommarhem,
som de inrett själva med mycket arbete och många omsorger.

Länk-idén innebär sålunda, att man inom rörelsen söker övertyga alkoholmissbrukaren
om omöjligheten för honom att använda alkohol utan att skada
vållas härigenom och därjämte komma tillrätta med hans fritidsproblem,
bl. a. genom att ge honom till uppgift att hjälpa olycksbroder.

Länkarbetet har bedrivits med växlande framgång. Föreningar har bildats
och lagts ner och tagits upp igen. Principen, att endast förutvarande
alkoholmissbrukare får tillhöra rörelsen, är väl i vissa avseenden en styrka
men i andra en svaghet. F. n. synes ett fyrtiotal föreningar vara i verksamhet.
Varje förening arbetar i stort sett självständigt, och rörelsen har ingen
riksorganisation. Trots vissa organisatoriska svagheter i organisationen och
en stundom framträdande benägenhet för oenighet och splittring — som
bl. a. medfört, att på några orter flera föreningar bildats, som inte bara
konkurrerat med utan bekämpat varandra — får rörelsen nu anses vara säkert
förankrad.

Enligt de sakkunniga har länkföreningarna icke sällan haft att kämpa med
ekonomiska bekymmer och lokalsvårigheter. De förra sammanhänger med
att medlemmarna oftast är obemedlade personer eller personer med små
inkomster, varför verksamheten icke såsom i Amerika kunnat finansieras
genom medlemmarnas egna bidrag. På flera platser har länkföreningarna av
de kommunala myndigheterna erhållit hjälp med lokaler och jämväl ekonomiska
bidrag, vilket ofta blivit en förutsättning för deras existens och
arbete. Därjämte utgår fr. o. m. budgetåret 1952/53 ett statsanslag med 5 000
kronor per år vilket utbetalas genom socialstyrelsen. Detta anslag har hittills
huvudsakligen använts för bidrag av tillfällig natur till föreningar, som
behövt hjälp till inköp av möbler och annan utrustning till sina lokaler.
Nu utgående bidrag från stat och kommun är dock enligt de sakkunnigas
mening icke tillräckliga för att säkra rörelsens existens.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är länkrörelsen en så värdefull tillgång
i vårdarbetet med alkoholmissbrukare, att densamma bör uppmuntras
från samhällets sida. Ett samarbete mellan länkrörelsen och den offentliga
nykterhetsvårdens organ bör eftersträvas. Med hänsyn till rörelsens
karaktär och inställning torde dock dess medlemmar i regel icke böra an 6—200

r>4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

vändas som övervakare eller eljest medhjälpare åt nykterhetsnämnd i
direkt vårdarbete för nämndens räkning. Däremot bör sådana klienter inom
nykterhetsvården, vilka synes lämpliga härför, sammanföras med representanter
för länkföreningen och uppmanas att taga sin tillflykt dit. Ifråga om
särskild hobbyverksamhet för personer med tendenser till alkoholmissbruk
och oregelbundet levnadssätt i samband härmed fyller länkrörelsen otvivelaktigt
en uppgift. Den torde emellertid lämpa sig endast för människor
över ungdomsåldern. För ungdomarna vore frågan i stort sett ännu olöst.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts föreslår de sakkunniga, att anslaget
till de olika länkorganisationerna höjes, förslagsvis till 25 000 kronor.
Om verksamheten stabiliseras eller utökas, får man räkna med högre statsbidrag
framdeles.

Yttranden.

Yad de sakkunniga föreslagit beträffande länkrörelsen har av det övervägande
flertalet hörda myndigheter och organisationer tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Socialstyrelsen nämner, att frågan om ökat statligt stöd till länkrörelsen
tidigare behandlats av utredningen angående stöd åt nykterhetsorganisationer
och ungdomsvårdande sammanslutningar. Denna utredning hade upptagit
sällskapet Länkarna såsom en sådan organisation utanför den egentliga
nykterhetsrörelsen, vilken skulle kunna komma i åtnjutande av specialbidrag
(s. k. stimulansbidrag) från det av utredningen föreslagna anslaget till
upplysningsverksamhet bland speciella befolkningskategorier med högst
50 % av kostnaderna för viss särskild aktion för ökad nykterhet.

I likhet med de sakkunniga anser styrelsen, att flertalet länkorganisationer
är förtjänta av statligt stöd. Styrelsen har också i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1954/55 föreslagit, att statens bidrag till dessa organisationer
skulle höjas från nuvarande belopp, 5 000 kronor, till 10 000 kronor. Styrelsen
har icke något att erinra mot att anslaget höjes till det av de sakkunniga föreslagna
beloppet 25 000 kronor.

Enligt nykterhetsnämnden i Malmö råder det intet tvivel om att länkorganisationerna
på många håll varit en god tillgång för nykterhetsvården.
Någon möjlighet att skapa sig en uppfattning, vilken omfattning rörelsen
nått, finnes emellertid knappast. Medlemmarna är enligt rörelsens principer
anonyma, och på sina håll har man t. o. m. slopat medlemsavgifterna,
vilka skulle kunna ge ett visst besked om organisationernas styrka. Det är
emellertid riktigt, att länkrörelsen lyckats med en del — dock relativt sett
ej särskilt många — vårdfall, där den officiella nykterhetsvården kommit
till korta. Friktioner mellan länkrörelsen och nykterhetsvårdsorganen har
emellertid ej kunnat helt undvikas. Inom länkrörelsen har tendenser funnits
att göra organisationen till något slags alkoholmissbrukarnas fackförening,
och det torde icke kunna förnekas, att ganska mycket missnöjesspridning
beträffande nykterhetsnämndema förekommit från detta håll. I en del fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

har det kunnat förmärkas, att klienter, som tidigare varit hyggliga och resonliga,
efter inträde i länkförening intagit en negativ inställning till nämnden
och dess tjänstemän. — Det stöd, som kan ges åt Länkarna, bör narmast
bestå däri, att lokaler och för dessa erforderliga inventarier ställes till förfogande.
Dylik hjälp har länkrörelsen erhållit på flera håll genom de kommunala
myndigheternas medverkan. I den mån ytterligare hjälp skulle ges,
torde emellertid en viss kontroll över medlens användning böra ske med
hänsyn till den instabilitet, som rörelsen visat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län upplyser, att inom länet tidigare icke
funnits någon länkförening men att under år 1953 bildats en dylik i Luleå
med omkring femton medlemmar, samtliga förutvarande alkoholistvårdsfall.
Av dessa har en del varit mycket svårbemästrade, men efter föreningens
bildande har dess medlemmar kunnat tills vidare avstå från sitt alkoholmissbruk.
Föreningen har nu varit i verksamhet omkring 9 månader. Länkrörelsen
synes länsstyrelsen vara en organisation, som är väl värd uppmuntran
från statsmakternas sida. — Samma inställning präglar det yttrande,
som avgivits av länsnykterhetsnämnden i länet.

Statskontoret — som hänvisar till det förslag i förevarande hänseende,
som avgivits av utredningen angående stöd åt nykterhetsorganisationer

m. m._anser sig icke nu böra förorda en uppräkning av det för innevarande

budgetår utgående bidraget till länkrörelsen.

Departementschefen.

Länkrörelsen är en i Sverige relativt ung företeelse, som ännu knappast
fått någon större utbredning. Sistnämnda förhållande torde delvis sammanhänga
med att rörelsens ekonomiska bärkraft är synnerligen svag; dess medlemmar
är vanligen personer med ringa eller ingen inkomst. Medlemmarnas
möjlighet att genom egna tillskott säkra rörelsens existens är därför i det
närmaste obefintlig. Ett flertal länkföreningar har också under årens lopp
nödgats nedlägga sin verksamhet. Ett fyrtiotal föreningar — med ett ovisst
antal medlemmar — är dock alltjämt i funktion. I viss utsträckning åtnjuter
de stöd från kommunalt håll, och från budgetåret 1952/53 har också
staten lämnat bidrag. Det statliga understödet uppgår för innevarande
budgetår till 5 000 kronor.

Oaktat de svårigheter, varmed rörelsen sålunda haft att kämpa, har den
ådagalagt en livskraft som synes visa, att den fyller en uppgift. Den uppbäres
även av en idé, som otvivelaktigt kan rymma en lösning i många
svåra fall av alkoholmissbruk. Denna idé innebär, att den enskilde medlemmens
svaghet jämväl är hans styrka, då denna svaghet sammanlänkas med
andras och allvarlig uppsåt finnes att komma till rätta med svagheten.
Länkrörelsen har också kunnat uppvisa vissa prov på framgång i sin verksamhet.
Där den officiella nykterhetsvården kommit till korta, har länkrörelsen
sålunda stundom kunnat ge ett tillfredsställande resultat. För det allmänna

84 Kangl. Maj:ts proposition nr 158.

framstår det därför som angeläget, att denna rörelse stärkes och vinner
ytterligare utbredning.

Mot bakgrunden av det nu sagda har jag intet att erinra emot att staten
i större utsträckning än f. n. stöder länkrörelsen. Nykterhetsnämndssakkunniga
har föreslagit, att det statliga bidraget bestämmes till 25 OCH) kronor
per år. Detta förslag har i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. För
egen del anser jag emellertid, att för nästa budgetår bidraget bör begränsas
till 15 000 kronor. Av den vidare utvecklingen får bero, huruvida ytterligare
ökning av statsbidraget framdeles finnes påkallad. Statsbidraget bör liksom
hittills utbetalas av socialstyrelsen.

Anslaget bör i fortsättningen uppföras under rubriken Bidrag till Länkrörelsen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Bidrag till Länkrörelsen för budgetåret 1954/55 under
elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 15 OCK) kronor.

V. SPECIALSJUKHUS OCH POLIKLINIKER FÖR ALKOHOLMISSBRUKARE.

Medicinska inslag i nvkterhetsvårdsarbetet.

Det kan otvivelaktigt göras gällande, att nykterhetsvården redan
f. n. inrymmer ett flertal moment, som har visst samband med allmän
medicinsk vård. Sålunda innefattar alkoholistlagen ett antal stadganden,
avsedda att tillgodose behovet av läkarmedverkan vid behandlingen
av alkoholistfall. I lagen stadgas exempelvis, att läkare bör vara
ledamot av nykterhetsnämnd (4 §). I länsnykterhetsnämnd skall bl. a.
ingå en ledamot, som är läkare (9 §). För att rikta uppmärksamheten på
önskvärdheten av att utnyttja den medicinska sakkunskapen i den öppna
nykterhetsvården har bland de s. k. hjälpåtgärderna, som finns exemplifierade
i 13 § alkoholistlagen, upptagits en anvisning till nykterhetsnämndema att
söka förmå vederbörande alkoholmissbrukare att rådfråga läkare och följa
dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt. Alkoholistvårdsutredningen
har beträffande denna hjälpåtgärd påpekat, att med
uttrycket »lämplig anstalt» även torde avses sjukhus. Utredningen nämner,
att i viss omfattning alkoholmissbrukare också behandlats å kropps- och sinnessjukhus.
Som förutsättning för att sluten vård skall kunna komma till
stånd föreskrives i alkoholistlagen vidare, att den person, vars vård å alkoholistanstalt
är ifrågasatt, undersökts av läkare; ansökning om tvångsintagning
(18 §) — liksom för övrigt även ansökan om frivilligt inträde å alkoholistanstalt
(50 §) — skall följas av läkarbetyg, avfattat i enlighet med av
Kungl. Maj:t meddelade anvisningar. Sådan läkarundersökning är emellertid
tämligen summarisk och avser främst att utröna om den vårdbehövande

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

är smittosamt sjuk eller om lians tillstånd kräver vård å sinnessjukhus. Sjukdomsfall
mottages i regel ej å alkoholistanstalterna.

Enligt särskilda för de erkända alkoholistanstalterna meddelade föreskrifter
skall vid erkänd alkoholistanstalt finnas anställd en läkare, vars lämplighet
godkänts av socialstyrelsen. Denne bör helst äga psykiatrisk utbildning. Han
skall svara för hälso- och sjukvården vid anstalten, som han är skyldig besöka
å de tider anstaltsstyrelsen bestämt, dock minst en gång i månaden samt dessutom
så ofta som påkallas.

De å allmän alkoholistanstalt intagna skall så snart lämpligen kan ske
efter intagandet undersökas av anstaltsläkaren, som har att i den över resp.
vårdtagare förda journalen införa noggranna anteckningar över vad som
iakttagits vid undersökningen.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att — enligt vad alkoholistvårdsutredningen
inhämtat —- någon speciell undervisning rörande alkoholfrågan
eller sjukdomstillstånd framkallade genom eller sammanhängande med alkoholmissbruk
icke bedrives vid våra medicinska lärosäten. Alkoholistproblemet
beröres i viss omfattning i ämnena farmakologi och psykiatri men undervisningen
rörande detta problem är helt oreglerad och därför uteslutande
beroende på vederbörande lärares personliga intresse. Alkoholistvårdsutredningen
konstaterar, att blivande läkare således i regel ej får någon särskild
undervisning rörande alkoholmissbruket och dess medicinska aspekter.

Nykterhetsvårdsklientelet ur medicinsk
synpunkt.

I ett särskilt avsnitt har alkoholistvårdsutredningen uppehållit sig vid
spörsmålet, huruvida alkoholismen är att betrakta som en form av vanart eller
som en sjukdom. Till besvarande härav har utredningen bl. a. låtit verkställa
en undersökning av den medicinska beskaffenheten av klientelet på alkoholistanstalterna.
Utredningen har därvid förhört sig hos anstaltsföreståndarna om
antalet interner, vilka viss angiven dag (6 november) år 1946 var så sjuka —
eller abnorma — att de icke borde vårdas å anstalt av sedvanlig typ, emedan
behov av vård å medicinskt ledd specialanstalt förelåg. Svaren å den utsända
enkäten uppvisade följande bild av läget.

Av nyss angivna dag å dessa anstalter närvarande 892 vårdtagare var sammanlagt
291 i behov av sådan vård eller ca 33 % (27 % på grund av övervägande
psykiska symtom och 6 % på grund av kroppsliga). Av de personer, som
nämnda dag var inskrivna å anstalterna men av olika anledningar frånvarande,
var dessutom minst 85 i behov av på ovan angivet sätt karakteriserad specialvård.
Utredningen anmärker, att i uttalandena från de olika anstalterna både
terminologien vid olika sjukdoms- och abnormtillstånds redovisning och bedömningsgrunderna
starkt varierar. På grund härav torde de angivna siffrorna
endast innebära en grov uppskattning av antalet sjuka och abnorma bland
anstaltsklientelet eller böra uppfattas som minimisiffror. De i svaren ingående
diagnoserna innefattade en mångfald olika sjukdomsgrupper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Utredningen bär dessutom låtit genom en särskild, till utredningen knuten
expert—legitimerade läkaren C. Åmark — utföra en socialpsykiatrisk undersökning
av ett visst antal av ett genomsnitt anstaltsklienter. Denna undersökning
genomfördes våren 1947 och gav vid handen, att av 100 undersökta manliga
vårdtagare endast 23 var kroppsligt friska och utan defekter. Om man därtill
lägger dem, som utan andra sjukdomssymtom besvärades av tremor, var 35
»friska» i kroppsavseende. Den psykiska undersökningen av dessa 100 fall utvisade,
att olika former av psykopati samt benägenhet för insufficienstillstånd
på grund av konstitutionell särprägel eller i vissa fall på grund av lesionella
tillstånd efter skallskador, infektionssjukdomar m. m. är vanliga bland anstaltsklientelet.

Till det sålunda framkomna undersökningsresultatet har utredningen fogat
den kommentaren, att det givetvis även bland normalbefolkningen förekommer
sjukdomar och abnormiteter av samma slag, som påträffats hos anstaltsklientelet.
Det vore dock enligt afl erfarenhet i hög grad sannolikt, att frekvensen
av sådana anomalier icke vore så hög som bland det undersökta klientelet på
alkoholistanstalterna.

Utredningen påpekar, att anstaltsklientelet givetvis icke är att betrakta som
representativt för hela den grupp individer, varmed den nutida alkoholistvården
är sysselsatt. Den största gruppen av alkoholistvårdens klientel behandlades
ju utanför anstalterna, ofta icke utan framgång med enbart miljösanerande
och psykologiskt-pedagogiska medel, vilket talade för att det relativa
antalet »sjuka» missbrukare inom denna grupp icke vore så högt som
inom anstaltsgruppen. Det vore dock påfallande -—- tillfogar utredningen —
att många bland alkoholmissbrukarna i gemen visade tecken på sjukdom eller
abnormitet, en iakttagelse som även lekmannen inom alkoholistvården ofta
på senare år gjort.

Utredningen anser sig sålunda kunna konstatera, att åtminstone grövre
alkoholmissbrukare i stor utsträckning består av fysiskt eller psykiskt icke normala
personer (hjärt-, lever- och magsjukdomar, reumatiska åkommor, neuriter
etc. å ena och psykopatier, hjärnskador, defektläkta schizofrenier, alkoholdemenser,
svaghetstillstånd i samband med åldrande o. s. v. å andra sidan).
I många fall kunde dylika sjukdomstillstånd vara eu direkt och typisk följd
av alkoholmissbruket, även om det vore svårt att närmare klarlägga den roll
missbruket spelat vid sjukdomsförloppet. Alkoholmissbruk kunde ju f. ö. giva
upphov till specifika, klart alkoholbetingade sinnessjukdomar av lättare eller
svårare art (komplicerade rustillstånd, delirium tremens, alkoholhallucinos,
Korsakows psykos etc.) eller av sådant missbruk direkt eller av den sociala
missanpassning, som åtföljde missbruket, framkallade neurostillstånd. Vissa
observerade fall av oemotståndligt alkoholbegär eller alkoholhunger visade
så abnorma drag, att de utan tvekan måste uppfattas som sjukdomsfall. Men
även alkoholmissbrukare i gemen — således icke endast de grövre fallen —
vore ofta sjuka eller abnorma personer, antingen deras alkoholmissbruk betingades
av psykisk eller fysisk underutveckling, felskapning eller sjukdom
av något slag eller de genom sådant missbruk blivit sjuka eller felutvecklade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Alkoholistvårdsutredningens förslag.

För utredningen bär det framstått som en angelägen uppgift att i olika hänseenden
stärka det medicinska inflytandet på nykterhetsvårdsarbetet. Åtskilliga
av de förslag utredningen framlagt låter sig förklara av angivna målsättning.
Som exempel kan nämnas förslagen, att tjänsteläkare skall vara
skyldig att närvara vid sammanträde med sådan nykterhetsnämnd, som saknar
läkarledamot, och att länsstyrelse vid handläggning av ärenden angående
tvångsbehandling skall förstärkas med ett antal sakkunniga, varav en skall
vara läkare. Beträffande dessa — och vissa andra i enahanda syfte framförda
förslag — torde få hänvisas till propositionen med förslag till lag om
nykterhetsvård (nr 158). Yad som här skall upptagas till behandling är främst
förslaget, att ett antal specialsjukhus för alkoholister skall inrättas.

En grundtanke i utredningens förslag är, att behandlingen av alkoholmissbrukare
skall ytterligare differentieras och som regel även innefatta medicinsk
vård. Sådan vård skall enligt utredningen bl. a. kunna meddelas vid
de psykiatriska kliniker vid länslasaretten, som avses undan för undan
skola tillskapas; utredningen tänker sig närmast, att dessa kliniker skall mottaga
de mera godartade fallen. För vissa komplicerade missbruksfall räknar
utredningen med att den planerade psykopatvården skall stå öppen. Utredningen
föreslår även en viss utbyggnad av sjukhusvården inom anstaltsväsendet
— förslag som delvis redan realiserats.

Utredningen anser emellertid icke de nu i korthet nämnda vårdmöjlighetema
vara tillräckliga för att lämna den medicinska synpunkten vid samhällets
verksamhet för alkoholistproblemets lösning det utrymme, som bör
tillkomma den, detta bl. a. därför att på alkoholismen mera speciellt inriktad
medicinsk-psykiatrisk behandling och forskning icke torde kunna anordnas
i önskvärd omfattning vid övriga befintliga eller föreslagna vårdställen. D.et
är i detta förhållande som förslaget om inrättandet av särskilda alkoholistsjukhus
söker sitt stöd. Utredningen erinrar, att redan i direktiven för densamma
omnämnts, att frågan om inrättandet av ett specialsjukhus för alkoholmissbrukare
på senare år blivit aktuell, främst på grund av ökad insikt om
alkoholmissbrukets samband med även kroppsliga och själsliga rubbningar.
Ett specialsjukhus skulle — yttrar utredningen — enligt direktiven ha till
uppgift att bereda 1) vård åt vissa slag av alkoholmissbrukare och att vara
2) diagnostisk central för hela den slutna vårdorganisationen. Sjukhuset
skulle vidare tjänstgöra som 3) centralt institut för vetenskaplig forskning
rörande alkoholismen och för 4) klinisk undermsning i fråga om sjukdomstillstånd
i samband med alkoholmissbruk.

Utredningen har —- efter prövning av spörsmålet — kommit till den slutsatsen,
att speciella alkoholistsjukhus med i direktiven angivna fyra huvuduppgifter
bör anordnas så snart detta låter sig göra. Med hänsyn till angelägenheten
av att förvärva och tillgodogöra sig praktiska erfarenheter av verksamhet
vid ett sådant specialsjukhus föreslår utredningen, att ett statligt
sjukhus av detta slag anordnas i Stockholm såsom en första etapp på vägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

till en medicinsk vårdorganisation för alkoholmissbrukare om sammanlagt
fyra sjukhusenheter. Då dessa specialsjukhus borde begagnas även för utbildningsändamål
— utredningen förutsätter, att även viss föreslagen undervisning
för läkare rörande alkoholistproblemet i sinom tid förlägges till dessa
sjukhus — torde de böra uppföras i de städer, där medicinsk undervisning
bedrives, och i nära anslutning till andra undervisningskliniker. Sålunda
borde ett alkoholistsjukhus inrättas i Stockholm, om möjligt förlagt till karolinska
sjukhusets område, ett i Lund och ett i Göteborg. Denna förläggning
av sjukhusen vore motiverad även därav, att de flesta alkoholmissbrukarna
syntes befinna sig i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det fjärde sjukhuset
torde dock böra förläggas till den plats, dit det av den s. k. norrlandskommittén
förordade centralsjukhuset komme att förläggas (enligt kommitténs
förslag Umeå; jfr SOU 1947: 70, s. 81). Då den sålunda föreslagna sjukhusorganisationen
färdigbyggts, borde sådana fall av alkoholmissbruk, vilka
krävde sluten vård, i regel först intagas å dylikt alkoholistsjukhus. Undantag
härifrån borde dock uppenbarligen medgivas för alkoholmissbrukare, som
tidigare varit föremål för undersökning av speciellt sakkunnig läkare och därför
kunde anses tillfredsställande klarlagda ur medicinsk synpunkt. Intagandet
å sjukhuset borde kunna ske tvångsvis genom förordnande av vederbörande
länsstyrelse eller på egen ansökan enligt lagen eller på egen begäran
efter sjukhuschefens beprövande vid sidan om lagen. Sistnämnda intagningsform
vore motiverad med hänsyn till önskvärdheten av att den som önskade erhålla
medicinsk behandling för sitt alkoholmissbruk under diskretion och
ställde sig lojal mot den behandlande läkaren och sjukhuset också skulle
kunna få sådan behandling under dessa villkor. Ur juridisk synpunkt skulle
alltså alkoholistsjukhuset till den del Kungl. Maj:t fastställde intaga ställningen
som allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, till vilken platsanvisning
för vårdfall, som skulle intagas enligt lagen, skulle meddelas av socialstyrelsen.
Denna myndighet borde efter läkarens hörande också ha att besluta
om överflyttning från sjukhuset till alkoholistanstalt av sådana vårdfall,
som intagits enligt lagen och krävde fortsatt sluten vård men i annan
form än å sjukhus.

Utredningen uppskattar -—- efter vissa i betänkandet närmare redovisade
beräkningar (s. 109 ff) — behovet av vårdplatser för hela landet till 200
å 300. För det första specialsjukhusets del anser utredningen att antalet vårdplatser
icke bör sättas högre än 82. Utredningen har då räknat med en
genomsnittlig vårdtid å sjukhuset av omkring 1—2 månader, vilken tid torde
vara tillräcklig för en fullständig undersökning av en patient ur somatisk
och psykiatrisk synpunkt samt för viss specialbehandling. Omsättningen
kunde då hållas vid 700 å 800 patienter om året å detta sjukhus, för vilket
platsantalet beräknats jämväl med hänsyn till det patientantal, som en överläkare
vid ett sjukhus med så stark omsättning av patienter kunde förutsättas
medhinna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Om den mera detaljmässiga planläggningen av sjukhuset — vilken
på utredningens begäran och efter dess anvisningar utarbetats av centiala
sjukvårdsberedningen1 — anför utredningen.

Sjukhuset kan lämpligen byggas med 4 vårdavdelningar om 17 patienter
å varje avdelning (jfr förslagsritningar å s. 112—113 i betänkandet]i. Denna
storlek av vårdavdelning har visat sig särskilt lämplig vid psykiatriska lasarettsavdelningar.
Behovet av enkelrum är mycket stort, varför 7 enkelrum
å varje avdelning böra finnas, därav ett av isoleringskaraktär. I övrigt kan
vårdavdelningen bestå av 3 tvåmansrum och 1 fyrmansrum. A varje avdelning
skall finnas ett mindre undersöknings- och behandlingsrum samt dagrum,
matrum och rökrum. Förutom dessa 4 vårdavdelningar bör finnas en
mindre vårdavdelning med 14 platser, vilken kan användas som privatavdelning
eller för mera ömtåliga patienter. Den skall helt bestå av enkelrum.

Poliklinikbyggnaden, som bör vara direkt ansluten till vårdavdelningarna,
skall i nedre hallen ha mottagningslokaler med väntrum, expeditioner för
läkare, kuratorer och skrivbiträden. Här bör även finnas ett mindre rutm laboratorium.

En trappa upp i poliklinikbyggnaden mrattas forskningslaboratorier med
såväl större som mindre rum samt särskild expedition för klinisk laborator.

Två trappor upp i poliklinikbyggnaden är rumsavdelningen med 14 platser

Tre trappor upp i poliklinikbyggnaden anordnas föreläsningssal, bibliotek
samt ett större rum för sociolog (statistiker) med biträde. .

Suterrängvåningen under vårdavdelningarna avses för undersöknings- och
behandlingsrum. Här skola sålunda finnas undersökningsrum för
hjärtfunktionsundersökning, rum för eventuell aversions- och elchockbehandling,
rum för fysikalisk terapi samt ett par rum för sysselsättnmgsterapi.

Beträffande frågan, hur sjukhuset personellt bör utrustas, erinrar
utredningen, att alkoholistproblemet vore ett sammansatt problem
rymmande medicinskt-biokemiska, psykologiskt-psykiatriska och sociala aspekter.
Erfarenheten gåve vid handen att alkoholmissbrukaren i första hand manifesterade
psykiska symtom och visade social missanpassning. De läkare, som
under årens lopp sysslat med alkoholistproblemet, hade mest varit psykiatiici.
Det syntes därför utredningen uppenbart, att alkoholistsjukhuset borde förestås
av en psykiater som överläkare. Beträffande personalutrustningen i
övrigt anför utredningen.

Med hänsyn till den stora vikt, som måste tillmätas den biokemiska forskningen
på området, bör även en läkare med biokemisk skolning finnas anställd
och föreslås därför inrättandet av en klinisk laborator ined invärtesmedicinsk
och kemisk laboratorieutbildning. Vidare bör det viktiga sociala och socialstatistiska
forskningsarbetet möjliggöras genom anställande av en kvalificerad,
vetenskapligt utbildad sociolog med ett biträde.

Antalet underläkare bör vara tillräckligt stort för att det löpande arbetet
och behandlingen skall kunna skötas tillfredsställande. Vid psykiatri iska
lasarettsavdelningar räknar man i medeltal med en underläkare på 15—20
vårdplatser. Då arbetet här närmast kan jämföras med arbetet pa en psykia -

1 Såsom medicinsk rådgivare vid planläggningen av sjukhuset har utredningen anlitat
professorerna Torsten Sjögren och Hilding Berglund, varjämte docenten Leonard Goldberg
lämnat vissa informationer rörande medicinska vårdmöjligheter för alkoholmissbrukare i

U. 8. A.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 158.

tnsk klinik, synes därför vara rimligt med minst fyra underläkare, ett antal
som sannolikt snart måste ökas särskilt med hänsyn till poliklinikarbetet.
Polikliniken^ bör förestas av en särskild läkare med hög kompetens. Dessutom
böra å polikliniken tjänstgöra en översköterska och en kurator, varjämte
en kurator erfordras för de inneliggande patienterna.

Varje vårdavdelning om 17 (resp. 14) platser bör ha en översköterska
och en assistentsköterska, varjämte erfordras avlösare för dessa. Behandlin°-savdelnmgen
kräver likaså en översköterska och slutligen behövs en nattöversköterska.
Dessutom erfordras biträdespersonal.

Laboratoriepersonalen bör förutom av laboratorn bestå av två laboratorieskoterskor
och två laboratoriebiträden med utbildning i kemi. Dessutom
bora finnas två städerskor.

Kostnaderna för uppförande av det första alkoholistsjukhuset har av
utredningen uppskattats till 1 850 000 kronor. Utrustningen har beräknats
belöpa sig till 458 920 kronor samt de årliga lönekostnaderna till i runt tal
346 000 kronor. Beräkningarna baserar sig på ett penningvärde, som var
rådande före 1948. Med dagens penningvärde torde byggnadskostnaderna
samt kostnaderna för sjukhusets utrustning — enligt av centrala sjukvårdsberedningen
under hösten 1953 gjorda beräkningar — kunna uppskattas till
3 050 000 resp. 574 000 kronor.

Ännu ett förslag, syftande till en intensifiering av den medicinska vården
av alkoholmissbrukare, skall här upptagas till behandling. Förslaget innebär,
att staten genom ekonomiskt stöd skall medverka till tillkomsten av särskilda
polikliniker för dylika missbrukare. Utredningen anför härom
närmare, att tanken på anordnande av sådana kliniker på senare år vunnit
okad aktualitet. Efter att ha nämnt, att särskilda alkoholistpolikliniker på
vissa håll redan kommit till stånd, yttrar utredningen, att den viktigaste uppgiften
för dessa kliniker torde vara konsultation och öppen behandling eller
förmedling av medicinsk specialvård i sådana fall, då vederbörande alkoholmissbrukare
själv önskade behandling men icke ville vända sig till nykterhetsnämnden
för att erhålla sådan.

Att döma av de gynnsamma erfarenheterna av hittills gjorda försök med
medicinska hjälpstationer av förevarande slag har det synts utredningen som
om dessa skulle kunna göra värdefulla insatser, då det gällde att diagnostisera
och behandla eller förmedla medicinsk vård åt alkoholmissbrukare. De torde
också kunna anordnas under tämligen enkla yttre betingelser, om blott
någon sakkunnig och lämplig läkare kunde ställas till förfogande. Kunde
en råd sådana särskilda polikliniker upprättas på olika håll i landet, torde
enligt utredningens uppfattning ett icke ringa antal alkoholmissbrukare
komma att giva sig till känna, vilka nu anonymt belastade t. ex. enskilda
familjers eller samhällets ekonomi och vilka måhända först i ett hopplöst
stadium av alkoholism bleve kända av vederbörande offentliga nykterhetsvårdsorgan.
Utredningen anser idén med medicinska undersöknings- och
hjälpställen av här förevarande karaktär så värdefull, att länsnykterhetsnämnder
och kommunala nykterhetsnämnder, som icke tillhör länsnämnds verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

samhetsområde, bör kunna erhålla medel ur särskilt anslag för att upprätta
och driva sådana relativt enkelt utrustade medicinska utrednings- och hjälporgan.
Dessa borde endast anordnas provisoriskt i avvaktan på tillkomsten
av psykiatriska lasarettsavdelningar, vilka i framtiden torde komma att tillgodose
behovet av poliklinisk undersökning och behandling av alkoholmissbrukare.
.... ..

Utredningen har uppskattat kostnaderna för drift i länsnykterhetsnamn dernas

regi av förslagsvis 20 polikliniker - beräknat efter 5 000 kronor per år
och poliklinik — till 100 000 kronor.

Remissyttrandena.

Förslaget att inrätta särskilda alkoholistsjukhus har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det alldeles övervägande flertalet remissinstanser.

1 några yttranden har emellertid givits uttryck åt den åsikten, att det vore
tillfyllest med ett sjukhus, varvid i allmänhet avses, att den medicinska
vården i övrigt skulle bedrivas vid smärre avdelningar, anslutna till centrallasaretten.
Några remissinstanser — dock endast ett fåtal har mer eller
mindre bestämt uttalat sig för att sjukhusvården av alkoholmissbrukare huvudsakligen
borde förläggas till de psykiatriska klinikerna vid länslasaretten;
med denna ståndpunkt har man i något fall avstyrkt inrättandet av alkoholistsjukhus.

Socialstyrelsen betecknar förslaget som det viktigaste av de olika förslag,
som syftar till att tillgodose behovet av medicinsk vård av alkoholmissbrukare.
Styrelsen anmärker emellertid på beteckningen »sjukhus» och föreslår
i stället benämningen »sjukavdelning» såsom varande mer adekvat. Den
primära uppgiften för dylika avdelningar vore — framhåller styrelsen — att
ge akutbehandling och verkställa medicinsk-psykiatrisk utredning av sådana
fall, som enligt nykterhetsvårdsmyndigheternas mening erfordrade en längre
tids omhändertagande i sluten vård, men därjämte även att i den mån platstillgången
så medgåve lämna motsvarande behandling och utredning i fråga
om andra akuta fall av alkoholmissbruk, där vederbörande av egen drift
sökte vård. Det vore nämligen med tillfredsställelse som styrelsen konstaterade,
att intagande å sjukavdelning skulle kunna ske även vid sidan om lagen
d. v. s. av helt frivilliga vårdsökande. Det vore att hoppas, att mången alkoholmissbrukare,
som skyggade för den sociala nykterhetsvården, skulle komma
att underkasta sig medicinsk behandling för sin svaghet, när dessa avdelningar
kommit till stånd. — En annan viktig uppgift bleve den vetenskapliga
forskningen rörande alkoholismens orsaker och botemedel. Sjukavdelningarna
torde härigenom kunna komma att spela en mycket betydelsefull
roll för en framgångsrik kamp mot alkoholismen. Den föreslagna utrustningen
med personal och apparatur vid avdelningarna syntes väl ägnad att
skänka dem förutsättningar för att upptaga och effektivt bedriva det på detta
område mycket försummade forskningsarbetet.

För svenska landstingsförbundet framstår forskningsuppgiften som den

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

betydelsefullaste. Genom att verklig forskning rörande alkoholismen komme
till stand, vore det enligt förbundets mening möjligt att ernå större klarhet
i fråga om alkoholismens orsaker och den lämpligaste behandlingen av alkoholsjukdomarna,
Utan en intensifierad forskningsverksamhet på detta område
torde utsikterna till ett framgångsrikt bekämpande av alkoholismen vara
lelativt begränsade. Nykterhetsnämnden i Karlskoga uttalar förhoppningen,
att även om åtskilliga alkoholister måste betraktas som obotliga — man
med bättre rustade sjukhus och framför allt större kunskaper om alkoholismens
natur skall kunna varaktigt bota långt flera alkoholskadade personer
än vad nu är fallet.

Också medicinalstyrelsen ger tillkänna en klart positiv inställning till förslaget.
Styrelsen framhåller särskilt vikten av att sjukhusen ej blir fristående
utan kommer att ingå i redan befintliga eller planerade sjukhus såsom specialavdelningar,
en anordning, som synes styrelsen naturlig såväl med hänsyn
till att deias särart så litet som möjligt borde markeras utåt som med hänsvn
till önskvärdheten av att ett intimt och lätt samarbete med sjukhusets övriga
specialavdelningar åvägabragtes. Medicinska fakulteten vid universitetet i
Lund ger uttryck åt liknande synpunkter. På grund av det nödvändiga samarbetet
med andra medicinska specialiteter bör sjukhusen enligt fakultetens
mening ingå i större sjukhuskomplex och icke göras helt självständiga.
Härigenom torde också frågan om kliniska laboratorer lättast kunna lösas,
ehuru det ur forskningssynpunkt kunde vara önskvärt att alkoholistsjukhuset
forfogade över egen laborator, kunde nämligen svårigheter befaras
uppstå med hänsyn till det begränsade antal färdigutbildade laboratorer
som nu funnes. — Det av medicinalstyrelsen uttalade önskemålet, att sjukhusens
särprägel ej alltför tydligt bleve markerad utåt, understrykes jämväl
i de yttranden, som avgivits av styrelsen för statens alkoholistanstalt i Västervik
samt nykterhetsnämnden därstädes. I nämnda båda yttranden hemställes
sålunda, att specialsjukhusens karaktär ej utmärkes genom deras namn eller
på annat sätt. Lämpligast torde därför vara, att sjukhusen inordnas i större
sjukhuskomplex.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala ställer sig något skeptisk
till forslaget men vill dock ej motsätta sig detsamma. Fakulteten nämner,
att mom fakulteten den meningen kommit till uttryck, att den sjukvård och
det vetenskapliga forskningsarbete, som avsåges med förslaget med större
föi del skulle kunna bedrivas på de invärtesmedicinska och psykiatriska
avdelningarna vid länslasaretten, sedan sjukvården på dessa områden blivit
i erforderlig grad utbyggd. Vårdbehovet för det mera akuta alkoholistmaterialet
syntes emellertid vara mycket stort och torde knappast f. n. kunna
tillgodoses på de nyssnämnda lasarettsavdelningarna.

Svenska läkaresällskapet anser det befogat, att man samlar erfarenheter
från ett sjukhus, innan organisationen utbygges med de Övriga sjukhusen.
Enligt länsstyrelsen i Värmlands län torde de föreslagna alkoholistsjukhusen
i regel icke kunna hanföras till de allra mest angelägna sjukvårdsbehoven.

Kungl. May.ts proposition nr 158.

Andra sådana behov pockade f. n. på sin lösning. Det vore dock önskvärt, att
åtminstone något av sjukhusen komme till stånd inom den närmaste framtiden.
För länsnykt er hetsnämnd en i Västerbottens län framstår förslaget
såsom synnerligen beaktansvärt. Även om svårigheterna att inleda och
successivt utbygga den medicinska verksamheten inom nykterhetsvården
icke finge underskattas, vore det dock nödvändigt —- understryker länsnämnden
— att i första hand specialsjukhuset i Stockholm inrättades utan tidsutdräkt.
Svenska landstingsförbundet har heller intet att erinra mot att ett
statligt alkoholistsjukhus uppföres i Stockholm i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag. Men förbundet framhåller samtidigt att
frågan om vårdens ytterligare utbyggnad bör anstå till dess säkrare erfarenhet
vunnits angående vårdbehovets storlek.

Direktionen för karolinska sjukhuset intar en avvisande hållning till den
av utredningen som en möjlighet framförda tanken att det till Stockholm
föreslägua sjukhuset förlägges till karolinska sjukhusets område. Direktionen
nämner, att till detta skulle förläggas icke blott en pediatrisk klinik,
vars uppförande redan påbörjats, utan även en reumatikerklinik och en lungklinik.
Därjämte måste plats reserveras för en neurologisk och en neurokirurgisk
klinik, som borde vara färdiga att tagas i bruk 1960, då serafimerlasarettet
enligt träffat avtal skulle övertagas av Stockholms stad och därvarande
neurologiska och neurokirurgiska kliniker komme att nedläggas.
Sjukhusets område bleve därmed fullt utnyttjat, och det kunde t. o. m.
sättas i fråga, om detsamma gåve tillräckligt utrymme för samtliga nu omnämnda
kliniker. Även om alkoholistvården i ökad omfattning borde ingå i
läkarutbildningen och göras till föremål för medicinsk forskning, syntes det
för detta ändamål icke vara behövligt att förlägga de föreslagna alkoholistsjukhusen
inom undervisningssjukhusens områden. Det alkoholistsjukhus,
som enligt utredningens förslag skulle förläggas till Stockholm, syntes
direktionen lämpligen kunna anslutas till något av de sjukhus, som tillhörde
Stockholms stad. — Tanken att alkoholistsjukhusen icke nödvändigtvis bör
förläggas till undervisningssjukhusen omfattas synbarligen icke med gillande
av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala, som betonar vikten av
att kontakt upprätthålles med vetenskapsmän på angränsande områden.

Fakulteten är emellertid kritisk i ett annat avseende. Den förmenar nämligen,
att någon mera ingående beräkning angående behovet av vårdplatser,
särskilt för mer akuta fall av alkoholsjukdom, icke förelåge, varför en statistisk
utredning härom skulle vara önskvärd. Sjukhusdirektionen i Göteborg
ifrågasätter, om icke 60 å 65 platser vore ett tillräckligt platsantal vid ettvart
av sjukhusen; man kunde nämligen räkna med att de psykiatriska klinikerna
komme att få betydande möjligheter att öva vård av de alkoholskadade. I
motsatt riktning uttalar sig nylcterhetsnämnden i Hälsingborg, som anser utredningen
varit väl optimistisk, då vårdplatserna beräknats till endast 200
å 300.

Bland de myndigheter, som redan nu anser sig kunna fastslå behovet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

alkoholistsjukhus till allenast ett, må nämnas sjukhusdirektionen i Malmö,
som till skäl för sin ståndpunkt bl. a. anför.

Enligt det föreliggande förslaget skulle dessa sjukhus tjäna fyra ändamål:
diagnos, -vård, vetenskaplig forskning och klinisk undervisning. Det är svårt
att förstå, varför icke den diagnostiska skicklighet och de tekniska diagnostikmöjligheter
skulle anses vara tillfyllest, vilka måste vara tillfinnandes vid
de blivande psykiatriska lasarettsklinikerna med deras specialutbildade läkare
och tillgång till samråd med vederbörande lasaretts övriga specialavdelningar.
De diagnostiska möjligheterna måste till och med i ett visst avseende vara
sämre vid ett centralt sjukhus. I den psykiatriska diagnosen ingår som en
viktig och oundgänglig del upptagandet av objektiv anamnes, d. v. s. beskrivning
lämnad av den sjukes omgivning. Möjligheten till upplysande personliga
samtal med de anhöriga har här i Malmö alltid ansetts som en stor
tillgång. Den bortfaller vid det centrala sjukhuset. Även under sjukhusvistelsen
och vid utskrivningen innebär det en given fördel, att sjukhuset
ligger i den sjukes hemort.

Att vården på ett centralt sjukhus skulle bliva bättre än på en psykiatrisk
klinik är ett antagande, som väl ingen på allvar vågar göra. Tvärtom måste
sjukhusets belägenhet långt från den sjukes hemort utan tillgång till intim
kontakt med hans anhöriga för läkare och kuratel utgöra ett hinder i verksamheten.

Att den kliniska undervisningen skulle kräva dessa centrala sjukhus synes
icke övertygande hava påvisats. Denna undervisning sker, synes det, lämpligast
vid de medicinska högskolornas psykiatriska kliniker i naturlig anknytning
till annan undervisning.

Vad till sist centralsjukhusens verksamhet som forskningscentraler beträffar,
så är denna det av de fyra motiven till förslaget om dessa sjukhus,
som förefaller mest rimligt. En väl utrustad forskningscentral för den eminent
viktiga alkoholfrågans allsidiga utredning vore naturligtvis en nyttig institution.
Givetvis kan det aldrig bliva behov av mera än en sådan central.
Det synes emellertid som om ett sådant institut lämpligast bleve fristående,
med anknytning till karolinska institutet med dess teoretiska institutioner
och till karolinska sjukhusets psykiatriska klinik och Stockholms nykterhetsnämnd
med dess kuratel och olika vårdhem, vilka båda sistnämnda institutioner
komma att kunna tillgodose alkoholforskningsinstitutets behov
av undersökningsfall, så att dessa ej behöva på ett för utredning och vård
olyckligt sätt transporteras från sina hemorter.

I stort sett enahanda synpunkter utvecklas i ett av överläkaren vid psykiatriska
kliniken å Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg B. J. Lindberg avgivet utlåtande,
vilket fogats till det av sjukhusdirektionen i Göteborg avlåtna
yttrandet. Enligt dennes mening vore det säkerligen tillräckligt att ett specialsjukhus
inrättades och detta främst med hänsyn till forskningsuppgifterna.
De uppgifter, som skulle ombesörjas av tre ytterligare sjukhus, kunde mycket
väl övertagas av de psykiatriska lasarettsavdelningar, som i sinom tid komme
att inrättas. I utlåtandet anges som närmare motiv för den intagna ståndpunkten
bl. a., att alkoholistproblemet ej kunde frikopplas från psykiatrin
i övrigt samt att det vore mycket osannolikt, att man kunde få kvalificerade
läkare, som ägnade sig åt problemet. Ännu ett skäl vore, att många patienter
utan tvekan av psykologiska, konventionella och sociala skäl skulle draga sig
för att söka den vård, som alkoholistsjukhusen komme att erbjuda. Många

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

personer, som befunne sig i alkoholismens begynnelsestadier, ville för egen
och familjens skull undgå att stämplas som alkoholister, och på så sätt komme
alkoholistsjukhusen att undandragas åtskilliga klienter, som kanske vore särdeles
tacksamma ur vårdsynpunkt. På en psykiatrisk lasarettsavdelning försvunne
alkoholfallen bland andra patienter. — Det må här tilläggas, att sjukhusdirektionen
för egen del tillstyrkt inrättandet av fyra alkoholistsjukhus.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län är av den uppfattningen, att det
medicinska vårdbehovet för alkoholsjuka lämpligen bör tillgodoses genom
erforderlig ökning av antalet psykiatriska kliniker. Ur forskningssynpunkt
borde även ett alkoholistsjukhus ha en uppgift att fylla. Däremot vore länsnykterhetsnämnden
tveksam beträffande lämpligheten av att upprätta flera
sådana sjukhus, där endast alkoholsjuka skulle vårdas. Nämnden utginge
därvid ifrån synpunkten, att dessa sjukhus skulle upprättas bl. a, i syfte att
stimulera de alkoholsjuka att frivilligt söka vård samt att man kunde räkna
med att detta lättare skulle ske, om de hade möjlighet att lägga in sig på ett
sjukhus än om intagandet skulle äga rum på vårdhem av annan art. Om
emellertid alkoholistsjukhusen, vilket ju vore meningen, endast skulle mottaga
alkoholsjuka personer, skulle denna deras karaktär snart bli känd och
därmed skulle motvilja mot att söka sådan sjukhusvård säkerligen infinna
sig. Mera skyddade för utomståendes intresse skulle de alkoholsjuka vara,
om de kunde omhändertagas å de psykiatriska klinikerna tillsammans med
andra patienter, naturligtvis under förutsättning att de ur medicinsk synpunkt
kunde och borde vårdas på detta sätt. I huvudsak samma tankegångar
utvecklas av nykterhetsnämnden i Gävle.

Yad beträffar kostnaderna för inrättandet av ett första alkoholistsjukhus
anmäler statskontoret betänksamhet. Ämbetsverket påtalar, att kostnaderna
uppgår till inemot 30 000 kronor per vårdplats, vilket torde utgöra en absolut
toppsiffra inom den allmänna sjukvården, då inga ekonomilokaler eller personalbostäder
inginge i planen. Det måste även beaktas, att bristen på sjukvårdspersonal
gjorde det dubbelt angeläget att vid planeringen av nya sjukhus
skapa sådana ekonomiska enheter, att överorganisation av läkar- och vårdpersonalen
såvitt möjligt undvekes. Statskontoret förordar därför, att de
uppgjorda ritningarna till nya sjukhus underkastas en ingående överarbetning
under beaktande av såväl ekonomiska synpunkter som skäliga krav ur
vårdsynpunkt. Häremot invänder socialstyrelsen, att de flerfaldiga uppgifter,
som specialsjukhusen skulle fylla, med nödvändighet måste höja kostnaderna
för dem i olika hänseenden. Nykterhetsvården hade hittills varit alltför snävt
hållen i fråga om sina resurser och även högst rimliga krav på bättring härutinnan
kunde därför vid ett flyktigt bedömande framstå såsom kraftigt tilltagna.

Byggnadsstyrelsen förklarar sig ej ha funnit anledning till erinran mot
det framlagda förslaget till alkoholistsjukhus i Stockholm eller mot för detsamma
beräknad byggnadskostnad. Vid beräkningen hade förutsatts, att bygg -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

naden, för vilken ingen särskild byggnadstomt utsetts, bleve nära ansluten
till annan sjukhusanläggning, varför inga kostnader medtagits för eljest behövliga
ekonomiutrymmen, värmecentral m. m. Kostnaderna för yttre arbeten
och ledningskulvertar samt eventuellt erforderliga grundförstärkningsarbeten
kunde icke på nuvarande stadium angivas.

Förslaget har avstyrkts av bl. a. länsnykterhetsnämnden i Kristianstads
län, som finner det mest lämpligt att det medicinska vårdbehovet av alkoholsjuka
tillgodoses genom erforderlig utbyggnad av länslasarettens psykiatriska
kliniker. Därigenom skulle diskretionskravet också på ett helt annat sätt
kunna tillgodoses. Jämväl nykterhetsnämnden i Växjö anser det mindre tilltalande
att på föreslaget sätt koncentrera alkoholmissbrukare till större sjukhus,
enär många vårdbehövande säkerligen skulle draga sig för att anlita denna
vårdform av samma skäl, som de nu sökte undvika alkoholistanstalterna. I
stället syntes det nämnden riktigare, att utbyggnad skedde av vårdmöjligheterna
genom intagning av alkoholmissbrukare vid de blivande psykiatriska
avdelningarna vid länslasaretten.

I några yttranden har förslaget rörande formerna för intagning på specialsjukhusen
kritiserats. Man har sålunda ansett det som mindre lämpligt, att
alla sådana fall av alkoholmissbruk, vilka kräver sluten vård, i regel först
skall intagas på specialsjukhus. Flera remissinstanser har dessutom
förordat den ordningen, att intagning alltid skall ske frivilligt och således
icke — som föreslagits såsom huvudregel — efter förordnande om tvångsintagning
av länsstyrelsen.

Kontrollstyrelsen — som dock obetingat ansluter sig till förslaget om en
väsentlig utbyggnad av den medicinska nykterhetsvården — anmäler tvekan
i förstnämnda hänseende. Styrelsen ifrågasätter nämligen, om det medicinska
inslaget i denna vård bör erhålla en så dominerande ställning, att man borde
sträva därhän, att alla fall av alkoholmissbruk, vilka kräver sluten vård, i
regel först intages å alkoholistsjukhus. Även om det av utredningen undersökta
anstaltsklientelet visade en relativt hög grad av sjuklighet, torde åtskilliga
av de fall, där internering ifrågasattes, vara sådana, att en mera ingående
diagnos genom inläggning på sjukhus knappast kunde anses erforderlig.
En liknande betänksamhet röjes i det utlåtande av t. f. överläkaren vid
alkoholistvårdsavdelningen å S:t Eriks sjukhus J. Ehrensvärd, som åberopats
av sjukhusdirektionen i Stockholm. Häri hälsas visserligen förslaget om inrättandet
av specialsjukhus med stor tillfredsställelse, men det framställes
som diskutabelt, om det verkligen skall vara behövligt, att alla alkoholmissbrukare,
som anses i behov av sluten vård, först undersökes å sådant sjukhus.
En erfaren läkare kunde säkerligen i de flesta fall efter en tids poliklinisk
observation av patienten bedöma vilken vårdform, som vore lämpligast
för den alkoholskadade. Vårdplatserna å ett specialsjukhus finge väl
anses alltför dyrbara för att beläggas med andra än särskilt svårdiagnostiserbara
fall eller fall, som krävde särskild behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr loa.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet tvivlar på att utredningens tanke,
att alkoholistsjukhusen skall fungera som sorteringscentraler för hela alkoholistvården,
kan genomföras. Kollegiet erinrar, att liknande förhoppningar
på sin tid hystes beträffande de psykiatriska klinikerna, vilka tänktes såsom
diagnos- och sorteringscentraler för sinnessjukvården. Det hade dock visat
sig, att klinikernas huvudsakliga uppgift blivit att undersöka och behandla
lättare psykiska åkommor. Även för alkoholistsjukhusen måste man förutse
en liknande utveckling. Sjukhusen borde i regel reserveras för sådana fall,
som av läkare bedömdes vara tillgängliga för och i behov av specialbehandUng.

Bland dem, som företräder uppfattningen, att intagning på alkoholistsjukhus
endast bör ske på frivillighetens väg, må särskilt nämnas direktören för
alkoholistanstalten å Venngarn, vilken anser det vara en primär förutsättning
för en framgångsrik behandling av en alkoholmissbrukare, att denne själv
positivt medverkar däri. Även om bland de tvångsinternerade alkoholisterna
funnes åtskilliga, som hade eller kunde bibringas nöjaktig insikt om sitt alkoholmissbruk
och som även visade vilja att ändra sitt levnadsätt, dominerade
dock — om icke genom sitt antal så dock genom sitt reaktionssätt — sådana
tvångsinternerade, som sprede missnöje och misstämning omkring sig, därför
att de ansåge sig orättvist berövade friheten. De psykologiska förutsättningarna
för en framgångsrik behandling av patienterna på alkoholistsjukhus
skulle säkerligen äventyras, om dit som regel skulle hänvisas alla tvångsinternerade,
låt vara endast för en kortare tids undersökning och diagnostisering.
Möjligheten att bereda diskret vård åt sådana som utom alkoholistlagen
ville söka sig in på sjukhriset skulle också äventyras. I praktiken skulle
det nämligen icke vara möjligt att hålla tvångsinternerade och frivilliga åtskilda.
Det kunde befaras, att sjukhuset i det allmänna medvetandet snart
skulle komma att jämställas med alkoholistanstalterna.

I yttrandet anföres vidare.

Vården å alkoholistsjukhus synes utan särskilda lagföreskrifter väl kunna
infogas i vårdsystemet. Redan i 12 §, som avser hjälpåtgärder, angives att
nykterhetsnämnden kan förmå alkoholmissbrukaren att rådfråga läkare och
följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka lämplig vård, vartill givetvis
sjukhusvård måste räknas. I de fall där hjälpåtgärder visat sig gagnlösa och
tvångsintagning måste ifrågakomma, synes sjukhusvård lämpligen böra anordnas
på det sättet, att anstånd med tvångsintagning beviljas på villkor att
vederbörande underkastar sig sjukhusvård. Det kan förutsättas, att anstånd
förenat med särskilda föreskrifter icke ifrågakommer utan den berördes medverkan.
Alkoholmissbrukaren har sålunda här möjlighet att i viss mån välja
sjukhuset i stället för alkoholistanstalt. Den normala psykologiska reaktionen
torde i sådant fall bli, att alkoholisten känner sig tacksam för att han
kommit till sjukhuset och därigenom undgått interneringen å alkoholistanstalt.
Kan den vårdbehövandes egen medverkan icke erhållas till en sådan
åtgärd synes det icke böra möta betänkligheter att införpassa honom till alkoholistanstalt.
Förutsättningen härför är givetvis, att även alkoholistanstalterna
— såsom utredningen föreslagit — utrustas med möjligheter att i viss utsträckning
bereda medicinsk vård. I första hand torde venngarnsanstalten

7—290 54 Bihcmg till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ifrågakomma i dylika fall. Skulle den å alkoholistanstalt intagne befinnas
vara i behov av medicinsk utredning, vård eller behandling utöver den som
kan meddelas å anstalten, bör det givetvis icke möta hinder att liksom nu
remittera honom till lämpligt sjukhus. Skulle efter tvångsintagning å anstalt
psykologiska förutsättningar befinnas föreligga för vård å alkoholistsjukhus
och läkaren finner sådan vård behövlig, synes överförande till sjukhus —
därest det icke är fråga om en kortvarig specialistundersökning — lämpligen
kunna ske i form av försökspermission från anstalten med villkor att vederbörande
underkastar sig vård och behandling å sjukhuset.

Genom den skisserade anordningen skulle patienterna å alkoholistsjukhuset
kunna vårdas utan hänsyn till alkoholistlagens bestämmelser om vårdtidens
längd m. m. Den som intages å sjukhuset i anslutning till anstånd med
tvångsintagning eller försökspermittering från anstalt skulle få lämna sjukhuset,
när läkaren finner detta lämpligt. Skulle han icke lojalt följa meddelade
behandlingsföreskrifter, vilket väl särskilt torde yttra sig i rymning
eller alkoholförtäring under permission från sjukhuset, föreligger ju brott
mot villkoren och läkaren har endast att göra anmälan till vederbörande
nykterhetsnämnd eller anstalt, som då har att ingripa. Om anstånd beviljats
av länsstyrelse skulle det visserligen bli nödvändigt att göra särskild framställning
om anståndets förverkande, men olägenheten därav synes icke vara
så stor att den bör förhindra en anordning, som från behandlingssynpunkt
kan anses önskvärd.

I anslutning till vad sålunda anförts framhäves i yttrandet, att det vid en
reformering av nykterhetsvården vore lika angeläget att bereda ökat utrymme
åt den frivilliga vården som bättre plats för medicinsk behandling. Enighet
torde råda därom, att tvångsinternering å alkoholistanstalt borde begränsas
så långt möjligt. Det kunde då inte vara lyckligt att i stället införa tvångsintagning
å sjukhus. Klara linjer syntes böra uppdragas mellan frivillig vård
och sådant tvångsingripande, som samhället funne påkallat mot de svårare
fallen, vilka av säkerhets- eller ordningsskäl måste omhändertagas i sluten
vård.

Samma inställning präglar det yttrande, som avgivits av styrelsen för
statens alkoholistanstalt å Svartsjö. Styrelsen befarar, att alkoholistsjukhusen
väsentligen skulle få sin karaktär av de tvångsintagna, även om dessa vistades
å sjukhuset mera tillfälligt, t. ex. i avbidan på placering annorstädes. Detta
skulle vara ägnat att avskräcka vårdbehövande från att frivilligt söka sig till
sjukhusen. En enligt anstaltsstyrelsens uppfattning organisatoriskt lämpf
ligare lösning vore att utbryta sjukhusen ur den föreslagna organisationen
och giva dem en sådan ställning, att de avsåges allenast för dem som frivilligt
sökte vård. De erkända alkoholistanstalternas centralorganisation anför liknande
synpunkter.

Överläkaren vid psykiatriska avdelningen vid Södersjukhuset, S. Wohlfahrt,
vars yttrande åberopats av sjukhusdirektionen i Stockholm, anser viss
risk föreligga för att ett specialsjukhus för enbart alkoholister genom sitt
namn och klientel skulle verka avskräckande på sådana patienter, som man
särskilt ville se intagna på en dylik institution, nämligen de tidiga, botbara
fallen. Dessa kunde beräknas frivilligt söka inträde på sjukhuset, men

Kungl. Maj-.ts proposition nr 158.

många av dem hyste naturligtvis samtidigt en förklarlig skräck för att efter
ett dylikt beslut bli stämplade som alkoholister. Trots eu hög medicinsk
standard kunde sjukhusets rykte bland allmänheten härigenom bli lidande,
vilket vore till stort men för dess verksamhet. Det borde därför undersökas
— framhålles i yttrandet — om det ej tills vidare vore lämpligt att även vissa
andra patienter, närmast då neuroser och liknande fall, vilka icke missbrukade
alkohol men behövde sjukhusvård, efter överläkarens avgörande skulle få
möjlighet att där få vård. Genom en dylik eftergift skulle utan tvivel
de nykterhetsvårdande myndigheterna erhålla ökade möjligheter att förmå
vissa tveksamma alkoholmissbrukare att låta behandla sig å sjukhus. Som
en jämförelse anföres, att det sällan eller aldrig förelåge svårigheter att förmå
en dylik patient att låta sig intagas på de psykiatriska kliniker, som universitets-
och storstäderna i landet numera driver.

Förslaget att inrätta särskilda polikliniker för alkoholmissbrukare
har så gott som genomgående lämnats utan erinran. Socialstyrelsen har
direkt tillstyrkt förslaget, liksom även länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs
län. Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn finner det angeläget,
att det, i avbidan på den planerade utbyggnaden av sjukhusen och de psykiatriska
avdelningarna, provisoriskt anordnas polikliniker eller dispensärer
för alkoholmissbrukare.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län, som förutspår att det kommer
att taga avsevärd tid innan specialsjukhusen står färdiga, finner det önskvärt
att statsmedel ställes till förfogande för ifrågakomna ändamål. Behovet av
medicinsk, särskilt psykiatrisk sakkunskap bleve alltmer brännande. Diagnostiseringen
av många svårbedömda gränsfall krävde ingående psykiatrisk undersökning,
enär lekmannen omöjligen kunde avgöra om nykterhetsvårdens eller
sinnessjukvårdens vårdmöjligheter skulle träda i funktion. Värdet av de anvisningar
för den fortsatta behandlingen, som de kommunala nykterhetsnämnderna
därigenom skulle få, kunde knappast överskattas. Säkerligen
skulle också många alkoholskadade på eget initiativ vända sig till den på en
länspoliklinik tjänstgörande läkaren och nykterhetsvårdsarbetaren. Jämväl
nykterhetsnämnden i Stockholm förordar förslaget, speciellt som detsamma
låge helt i linje med den verksamhet för medicinsk behandling av
alkoholister som nämnden de senaste åren bedrivit. Nämnden upplyser, att
den hos sig hade anställd en deltidstjänstgörande läkare samt att den för sitt
klientel disponerade en vårdavdelning vid S:t Eriks sjukhus, till vilken
tidigare även hade varit knuten en alkoholistpoliklinik. Därutöver hade staden
en poliklinik vid Södersjukhuset för alkoholskadade personer samt en speciell
alkoholistvårdsavdelning å Beckomberga sjukhus.

Svenska läkaresällskapet, som givit tillkänna en mycket positiv mening om
förslaget, reserverar sig dock mot att klinikerna endast skulle utgöra ett
provisorium. Mot bakgrunden av de gynnsamma erfarenheter, som förelåge
från den polikliniska verksamhet, som sedan något år bedrivits på initiativ

100

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

av det allmänna och av enskild institution (Stockholm stadsmissions nykterhetsvårdsbyrå)
samt från ett flertal polikliniker i Förenta Staterna, där denna
form för öppen vård syntes ha fått stor betydelse, borde enligt sällskapets
mening de fortsatta erfarenheterna få avgöra, huruvida icke den polikliniska
vården vore ett nödvändigt komplement till alkoholistsjukhusen. Alkoholistsjukhusens
polikliniker torde icke kunna tillgodose hela behovet av poliklinisk
verksamhet, då ju sjukhusens verksamhet bleve begränsad till vissa
platser. Polikliniker, vid vilka funnes möjligheter till psykologisk och psykiatrisk
testning av de sökande — med en socialkurator för utredning och en
psykiater för behandling — hade blivit ett av de viktigaste leden i organisationen
för behandling av de alkoholsjuka i Förenta Staterna.

Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län uppger, att nämnden sedan
några år tillbaka försöksvis anknutit en särskild alkoholistvårdspoliklinik
till verksamheten. Denna klinik hade livligt anlitats av de kommunala nämnderna.
Kostnaderna för konsultationerna hade resp. nykterhetsnämnder
själva fått bestrida. Någon speciell utrustning hade hittills icke erfordrats,
då läkaren, som anlitats, ordnat mottagningarna i sitt hem eller på Beckomberga
sjukhus. Stockholms stadsmission hade dessutom i fall av behov ställt
mottagningslokal till nämndens förfogande. Kliniken hade nära nog blivit
oundgänglig.

I ett par yttranden har den åsikten framförts, att klinikerna borde förläggas
i anslutning till sjukhus. Länsnykterhetsnämnden i Hallands län förmodar,
att det av psykologiska skäl bleve lättare att nå kontakt med klientelet, om
klinikerna vore förlagda till offentlig sjukvårdsinrättning än om desamma
inrymdes i lokaler, som icke ägde samband med sådan inrättning. En följd
härav torde då bli, att huvudmannaskapet för klinikerna icke förlädes till
länsnämnderna, vilket heller knappast ur allmän organisatorisk synpunkt
kunde anses riktigt, eftersom det här gäller en angelägenhet av rent medicinsk
karaktär. Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län föreslår, att klinikerna
anslutes till de psykiatriska klinikerna vid länslasaretten.

Nykterhetskommittén.

Redan i sitt yttrande över alkoholistvårdsutredningens förslag har nykterhetskommittén
i princip tillstyrkt såväl inrättandet av alkoholistsjukhus som
tillskapandet av provisoriska polikliniker. I sitt principbetänkande (del Y)
föreslår kommittén, att ett av sjukhusen snarast kommer till stånd. För kommittén
framstår det som ett oundgängligt krav, att i varje fall forskning och
läkarutbildning bedrives vid detta sjukhus.

I yttrandena över nykterhetskommitténs förslag har frågan om alkoholistsjukhus
ånyo ägnats viss uppmärksamhet, liksom även det förut behandlade
förslaget om inrättandet av särskilda alkoholistpolikliniker i vissa
yttranden bringats i åtanke.

Medicinalstyrelsen hör till dem, som på nytt varmt förordar, att det redan
tidigare föreslagna alkoholistsjukhuset såsom ett centrum för forskning

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

och utbildning snarast kommer till stånd. I yttrandet framhålles det samband,
som ofta förelåge mellan psykopati och allvarligare grader av alkoholmissbruk.
Av denna anledning vore det enligt styrelsen angeläget, att åtgärder vidtoges
att tillfredsställande ordna psykopatvården i landet. Styrelsen håller vidare
före, att en utbyggnad av landstingens sjukvård med psykiatriska kliniker vid
lämpliga lasarett komme att medföra goda möjligheter till undersökning och
vård av ett stort antal fall, där alkoholmissbruk kunde antagas vara en bidragande
orsak till psykisk sjukdom eller insufficienstillstånd.

Enligt vad länsnykterhetsnämnden i Stockholm län yttrar skulle inrättandet
av åtminstone ett alkoholistsjukhus samt av psykiatriska lasarettsavdelningar
och undersökningscentraler i varje län vara ett välkommet stöd i det
räddningsarbete, som åvilar de nykterhetsvårdande organen, samt dessutom
bli till stort gagn för forskningen rörande alkoholfrågan. För länsnykterhetsnämnden
i Kopparbergs län, som tillstyrkt kommitténs förslag om vissa lättnader
i fråga om rusdrycksförsäljningen, framstår det som ett absolut villkor
för en mindre restriktiv försäljningspolitik, att den av kommittén föreslagna
upprustningen av nykterhetsvården förverkligas. I denna upprustning inginge
bl. a. färdigställandet av åtminstone ett av de alkoholistsjukhus som
alkoholistvårdsutredningen föreslagit samt inrättandet av särskilda specialavdelningar
vid länslasaretten.

Vikten av att ett — eller flera — alkoholistsjukhus snarast kommer till
stånd betonas jämväl av länsstyrelsen i Örebro län, länsnykterhetsnämnderna
i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt av styrelsen för alkoholistanstalten
Hagbyhemmet. I några yttranden har särskilt understrukits betydelsen
av den dessa sjukhus tillkommande forskningsuppgiften. Utbyggnaden
av de psykiatriska länsklinikerna har också framhållits som en angelägen
uppgift.

Stadsfullmäktige i Malmö anser det tillräckligt, att ett alkoholistsjukhus
inrättas; detta skulle närmast få karaktären av en central forsknings- och utbildningsanstalt.
I övrigt syntes en utvidgning av den medicinska behandlingen
av alkoholmissbrukare närmast böra ske på så sätt, att de psykiatriska
och medicinska sjukhusavdelningarna erhölle erforderliga vårdplatser.

Behovet av särskilda alkoholistpolikliniker —- vilka borde vara
utrustade med såväl läkare som socialvårdare — vitsordas av styrelsen för
statens alkoholistanstalt å Venngarn. Länsnykterhetsnämnden i Stockholms
län återkommer till spörsmålet och föreslår, att dylika kliniker eller alkoholdispensärer
inrättas i varje län. För att kunna intressera lämpliga läkare för
dessa institutioner erfordrades emellertid statens medverkan i form av bidrag
till arvodes- och driftkostnaderna. Jämväl folkpartiets kvinnoförbund
har uttalat sig till förmån för denna klinikverksamhet.

Departementschefen.

Såsom alkoholistvårdsutredningen påvisat utgöres alkoholistklientelet i
betydande utsträckning av personer, som på grund av sitt fysiska eller psy -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

kiska tillstånd behöver medicinsk vård, ofta i sluten form och direkt inriktad
på den speciella behandling, som betingas av sjukdomens samband
med alkoholmissbruk. Detta gäller visserligen främst det svårartade klientelet
— de på alkoholistanstalterna intagna — men känt är att även många mindre
avancerade alkoholmissbrukare lider av sjukdomar, som kräver dylik specialbehandling.
Det särskilda vårdbehov, som sålunda föreligger, är emellertid
mycket bristfälligt tillgodosett i vårt land. Detta sammanhänger måhända
främst därmed, att någon mer ingående undervisning rörande alkoholsjukdomar
ej förekommer vid våra medicinska lärosäten. Följaktligen finns ej
heller -— annat än undantagsvis — några sjukvårdsinrättningar med den
speciella expertis, som erfordras för att ta sig an de medicinskt vårdbehövande
alkoholisterna.

Trots nu angivna brister i det medicinska vårdsystemet förekommer dock,
att alkoholister i viss omfattning beredes vård i sjukhusmässiga former. Såxunda
intages ej sällan alkoholskadade personer på kroppssjukhusen; fråga
är då vanligen om andra alkoholmissbrukare än dem som tillhör nykterhetsnämndernas
klientel. För ett antal år sedan (1945—1948) fanns exempelvis
vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm en särskild avdelning för somatisk undersökning
och behandling av alkoholister. Ett annat exempel utgör garnisonssjukhuset
i Karlskrona, som ofta brukar bereda vård åt denna speciella
kategori av vårdbehövande. Ej ringa är det antal alkoholmissbrukare, som
vårdas på förefintliga psykiatriska avdelningar vid länslasaretten eller på
de vanliga sinnessjukhusen. På såväl Långbro som Beckomberga sjukhus
finns särskilda avdelningar inrättade för alkoholskadade patienter, vardera
avdelningen om cirka 30 platser. Omfattningen av sjukhusvården för alkoholmissbrukare
varierar emellertid från plats till annan, i mycket beroende
därpå om vederbörande sjukhusläkare har intresse för behandling av dessa
människor.

Endast i synnerligen blygsam omfattning lämnas medicinsk specialterapi
vid alkoholistanstalterna. Det är egentligen endast vid statens alkoholistanstalt
å Venngarn, vars huvudbyggnad numera omändrats till en sjukhuspräglad
vårdenhet, som sådan behandling meddelas. Jämväl vid den till
Salberga sjukhus anslutna statliga alkoholistanstalten, vilken helt står under
medicinsk ledning, lämnas den medicinska och psykiatriska vård, som ägnas
övriga å sjukhuset inskrivna patienter. Nämnas må även, att eu avdelning
för medicinsk terapi avses skola anordnas vid erkända alkoholistanstalten
Y årnäshemmet.

Den vanligaste formen för medicinsk vård av alkoholmissbrukare är dock
otvivelaktigt den polikliniska behandlingen. Sådan förekommer exempelvis
i Stockholm och i Malmö. Sålunda finnes vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm
inrättad en alkoholistpoliklinik med en besöksfrekvens år 1953 av cirka
32 000 besökande. Också Södersjukhuset rymmer en dylik klinik (cirka
1 500 besök årligen) och vid Kornhamnstorg i Stockholm finns en tredje.
Ytterligare en alkoholistpoliklinik är den som drives i privat regi av Stock -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

holms stadsmission. Det vilt synas, som om denna polikliniska verksamhet
ofta varit mycket framgångsrik. I Stockholm har t. ex. enligt uppgift intagningsprocenten
på alkoholistanstalt av antalet anmälda alkoholistfall högst
väsentligt nedgått sedan 1941, då denna verksamhet inleddes. Medan mtagningsprocenten
nämnda år uppgick till cirka 25 %, utgjorde den 1952 icke
fullt 12. Denna nedgång tillskrives i icke obetydlig mån förekomsten av
poliklinisk behandling.

Även om det sålunda redan f. n. förefinnes vissa medicinska vårdmöjligheter
för alkoholmissbrukare, är det dock tydligt, att dessa varken är tillräckliga
eller innefattar den specialbehandling, som är önskvärd. Det är
'' mot bakgrunden av dessa faktorer, som alkoholistvårdsutredningens förslag
om inrättande av särskilda alkoholistsjukhus bör ses. Såvitt förslaget
avser att endast ett dylikt sjukhus till en början skall uppföras, har det på
något undantag när rönt remissinstansernas gillande. Nykterhetskommittén
har i nu nämnda avseende biträtt förslaget. Dör egen del finner jag så
starka skäl tala för detsamma, att jag anser mig i princip kunna ansluta mig
därtill.

Vilka uppgifter som skulle tillkomma ett dylikt under statlig ledning
drivet sjukhus låter sig bestämma med utgångspunkt från vad jag i det föregående
yttrat. Det ligger i sakens natur, att sjukhuset i viss mån skall fylla
den brist i fråga om vårdplatser, som f. n. råder. Det blir följaktligen en
uppgift för sjukhuset att bereda vård och lämna behandling av dem, som
på grund av sitt alkoholmissbruk är i behov av kvalificerad medicinsk vård
och behandling. Självfallet bör de läkare, som skall leda behandlingen, vara
speciellt utbildade för sin uppgift. Det synes lämpligt, att utbildningen av
särskilda specialister blir förlagd till detta sjukhus, vilket kan tillhandahålla
ett rikhaltigt undersökningsmaterial. Med utbildning sammanhänger nära
forskning. I åtskilliga remissyttranden har just forskningen framhävts som
kanske det mest vägande motivet för inrättandet av ett alkoholistsjukhus.
Sjukhuset bör enligt min mening bli ett centrum för forskningen rörande
alkoholismens problem, vilken forskning nu är föga utvecklad men samtidigt
framstår som synnerligen önskvärd. Det är min förhoppning, att en dylik
forskning skall kunna väcka impulser till nya, mer effektiva behandlingsmetoder
i nykterhetsvårdens tjänst. Den på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet
i propositionen nr 155 till årets riksdag föreslagna
professuren i teoretisk alkoholforskning torde böra baseras på sjukhuset.

Utöver nu nämnda arbetsuppgifter — behandling, utbildning och forskning
— har alkoholistvårdsutredningen föreslagit, att sjukhuset jämväl
skulle utgöra diagnostisk central för hela den slutna vårdorganisationen.
Detta förslag, som bygger på förutsättningen att alkoholistsjukhusen skulle
inordnas under denna organisation, har vid remissbehandlingen rönt viss
kritik. Då emellertid min avsikt är — som i det följande närmare kommer
att utvecklas — att sjukhuset skall inrättas fullt fristående, följer därav,
att sjukhusets arbetsuppgifter bör begränsas till de förut angivna. För

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

övrigt torde det knappast vara möjligt, att ett enda sjukhus utan eftersättande
av övriga viktiga åligganden skulle kunna fullgöra sistnämnda funktion.

Till frågan om i enlighet med alkoholistvårdsutredningens förslag ytterligare
tre sjukhus bör inrättas är jag f. n. ej beredd att taga ställning. Detta
spörsmål får bli beroende av, vilka erfarenheter man får av det första sjukhuset
och i vilken utsträckning vårdbehovet framdeles kan bli tillgodosett
vid andra sjukvårdsinrättningar, särskilt sedan dessa fått möjlighet att knyta
specialutbildade läkare till sin verksamhet. I den mån kropps- och sinnessjukhusen
till sitt förfogande får dylika specialister, blir de naturligtvis i
stånd att i ökad omfattning bereda vård åt alkoholmissbrukare.

Det första sjukhuset bör enligt min mening förläggas till Stockholm eller
dess omedelbara närhet. Med hänsyn till sin uppgift som utbildnings- och
forskningscentrum bör det — som vid remissbehandlingen påpekats —om möjligt
anslutas till annat större sjukhuskomplex. En sådan anordning är praktiskt
betingad — kontakten med övriga medicinska vårdgrenar främjas, vissa
lokaler och jämväl andra anordningar torde kunna användas för gemensamt
bruk m. m. Vissa kostnadsbesparingar torde härigenom också kunna ernås.
Härtill kommer, att sjukhusets särart blir mindre utpräglad, om detsamma
ingår i ett större komplex. Benägenheten att söka vård å sådant sjukhus
blir uppenbarligen större, om patienten kan räkna med att han passas in
i sjukhusmiljön på samma sätt som patienterna på övriga avdelningar. Ur
nu angivna synpunkter vore det i och för sig lämpligt att förlägga sjukhuset
till karolinska sjukhusets område. Det synes emellertid, som om detta område
redan tagits i anspråk eller reserverats för andra ändamål intill gränsen för
vad som är möjligt. Andra kombinationsmöjligheter måste därför prövas.
I administrativt hänseende torde det nya sjukhuset dock böra anslutas till
karolinska sjukhuset. Därest det skulle visa sig omöjligt att erhålla lämplig
förläggning i enlighet med vad nu sagts, torde få övervägas att inrätta sjukhuset
å annan universitetsort. I så fall torde frågan ånyo få anmälas för
riksdagen.

Jag har tidigare antytt, att sjukhuset bör ges en fristående ställning i
förhållande till nykterhetsvårdens anstaltsorganisation. Mitt ställningstagande
härutinnan grundas på att frivillig sjukhusvård i största möjliga
utsträckning bör eftersträvas. Alkoholmissbrukare bör kunna jämväl av
eget initiativ — alltså utan förmedling av nykterhetsvårdsorganen -—-söka den specialvård, som sjukhuset erbjuder. Men för att stimulera till
sådant initativ är det nödvändigt, att sjukhuset ej får prägeln av anstalt.
Skulle specialsjukhuset — som alkoholistvårdsutredningen tänkt sig —
komma att ingå som första ledet i den slutna anstaltsvården och följaktligen
till övervägande delen komma att beläggas med denna vårdgrens ofta synnerligen
missanpassade och svårskötta klientel, skulle detta helt visst komma
att verka avskräckande på många alkoholmissbrukare, som eljest gärna skulle
söka sig till sjukhuset. Det nu sagda innebär givetvis icke, att sjukhuset

105

Kungl. May.ts proposition nr 158.

endast eller ens till övervägande del skulle äga mottaga sådana patienter,
som av egen drift sökt sig dit. Avsikten är således ej att från specialbehandlingen
utestänga vare sig nykterhetsnämndsklientelet eller anstalternas klientel.
Men dessa klienters intagande på sjukhuset bör åvägabringas i andra
former än genom regelrätt interneringsbeslut. För nykterhetsnämnd föreligger
exempelvis möjligheten att såsom hjälpåtgärd söka förmå en alkoholmissbrukare
att underkasta sig vård å specialsjukhus. I sådant fall är sjukhusvården
rent frivillig. Föreligger behov av sådan vård i grövre fall av
alkoholmissbruk, torde det vara lämpligt att t. ex. i anslutning till beslut om
anstånd med tvångsintagning föreskriva, att vederbörande skall undergå behandling
å specialsjukhus. Enahanda -föreskrift kan knytas till beslut om
försökspermission och beslut om utskrivning från allmän vårdanstalt (s. k.
lydnadsföreskrift). Den nu skisserade ordningen för alkoholmissbrukares
intagning å specialsjukhus skiljer sig från den av alkoholistvårdsutredningen
föreslagna proceduren främst i det avseendet, att den syftar till att i högre
grad göra sjukhusvistelse på sådan inrättning lockande för dem, som själva
vill söka bot för sitt alkoholmissbruk.

För att ytterligare främja intresset av att alkoholmissbrukare själva söker
sig till denna nya vårdform, anser jag angeläget, att sjukhusets särart så
litet som möjligt markeras. Av bl. a. denna anledning har jag tidigare förordat,
att sjukhuset anslutes till annat befintligt större sjukhuskomplex.
Sjukhuset bör således närmast få karaktären av en specialavdelning inom den
större sjukhusenheten, jämförbar med övriga till denna hörande specialavdelningar.
Ej heller bör denna avdelning genom sitt namn få en prägel av att
vara något annat än en avdelning inom sjukhuset.

Som alkoholistvårdsutredningen föreslagit, bör specialavdelningen för
alkoholsjukdomar förses med cirka 80 vårdplatser. Jag delar uppfattningen,
att överläkaren bör vara psykiater samt att till avdelningen bör knytas en
läkare med biokemisk skolning. Något hinder att överläkaren vid avdelningen
bedriver öppen mottagning enligt de regler, som gäller för övriga överläkare
vid sjukhuset, bör självfallet ej föreligga. Poliklinik i vanlig mening bör
däremot ej anordnas där.

Beträffande avdelningens närmare utformning är jag icke beredd att nu
framlägga ett konkret förslag. I första hand måste sålunda en lämplig förläggningsplats
utväljas. Först härefter och sedan markfrågan reglerats, torde
detaljplaneringen kunna påbörjas. Härvid bör de modifikationer vidtagas i
alkoholistvårdsutredningens förslag, som föranledes av att avdelningen icke
skall tjäna som diagnostisk central för den slutna anstaltsvården.

Kostnaderna för avdelningens uppförande och utrustning, som beräknats
till 3 050 000 resp. 574 000 kronor, kan uppenbarligen ej på nuvarande preliminära
stadium exakt anges. I mycket blir dessa beroende av var avdelningen
kommer att förläggas. Förläggningen bör emellertid i sin tur bestämmas
jämväl med hänsyn till möjligheten att vinna besparingar.

För nästa budgetår synes det tillfyllest, att model anvisas för det fort -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

satta utrednings- och planeringsarbetet. Jag uppskattar medelsbehovet härför
till 100 000 kronor.

I tidigare sammanhang har jag uttalat, att jag anser den polikliniska behandling
av alkoholmissbrukare, som på sina håll förekommer, såsom ytterst
värdefull. Den polikliniska verksamheten omfattar vanligen konsultation
och öppen behandling eller förmedling av specialvård. Verksamheten har
emellertid ringa utbredning.

I likhet med alkoholistvårdsutredningen finner jag det angeläget, att
alkoholistpolikliniker i ökat antal kommer i bruk. Samma inställning präglar
åtskilliga av de remissyttranden, som avgivits i ärendet. Utredningen har
för sin del förordat, att förslagsvis 20 nya polikliniker inrättas, ledda utav
länsnykterhetsnämnderna och bekostade av staten. Själv är jag av den uppfattningen,
att den polikliniska verksamheten liksom hittills bör vara en
kommunal angelägenhet. De kommuner, där sådan verksamhet bedrives, har
med rätta ansett det falla inom ramen för sina allmänna nykterhetsvårdande
åligganden att sörja för poliklinisk behandling. Härav bör följa, att de också i
princip är berättigade till statsbidrag för de kostnader de nedlagt för anordnande
och drift av alkoholistpolikliniker. Som jag i ett tidigare avsnitt (I)
utvecklat är emellertid statsbidraget f. n. så obetydligt, att det hittills ej
kunnat öva något inflytande på kommunernas beredvillighet att engagera
sig till förmån för den polikliniska verksamheten. Höjes nu statsbidraget
— som jag i tidigare sammanhang föreslagit — och kommunerna således
blir berättigade till ersättning med 60 % av sina kostnader, bör detta få
till följd att kommunerna i betydligt större utsträckning än vad nu är fallet
kommer att ge utrymme åt poliklinisk behandling inom den öppna sektorn av
nykterhetsvården. Den nu förordade ordningen för ökat statligt stöd åt
den polikliniska behandlingsformen har dessutom det företrädet framför den
av alkoholistvårdsutredningen föreslagna, att stödet kommer samtliga kommuner
till godo och icke enbart vissa särskilt gynnade orter.

Alkoholistpolikliniker torde ofta, särskilt i mindre samhällen, kunna
anordnas under synnerligen enkla yttre betingelser, exempelvis på så sätt,
att den i nykterhetsnämnden ingående läkarledamoten regelbundet håller
mottagning i någon nykterhetsnämndens lokal, som måhända för ändamålet
bör förses med viss enklare utrustning, eller på sin egen praktik. I större
kommuner tarvas givetvis något vidlyftigare arrangemang, för vilka redan
förefintliga polikliniker kan tjäna som förebild.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta att i Stockholm eller dess omedelbara närhet skall
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordat förslag
uppföras en klinik för alkoholsjukdomar med cirka 80 vårdplatser; -

107

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 158.

b) till Uppförande av klinik för alkoholsjukdomar för budgetåret
1954/55 under statens allmänna fastighetsfond, inrikesdepartementet,
anvisa ett investeringsanslag av 100 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda med instämmande av statsrådets Övriga ledamöter
hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven örtenberg.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

INNEHÅLLSFÖKTECKNING.

Sid.

Inledning ................................................................................. 3

Upprustning av organen för den öppna nykterhetsvården ... 6

Alkoholistvårdsutredningen och nykterhetskommittén ........................... 6

Remissyttrandena ........... 8

Departementschefen ..................................................................... 12

7. De kommunala nykterhetsnämnderna ............................................. 16

Nuvarande förhållanden ............................................................... 16

Alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag ............ 18

Remissyttrandena ........................................................................ 22

De kommunala nykterhetsnämndernas anslagsbehov budgetåret 1954/55 ... 28

Yrkanden .............................................................................. 28

Yttrande ................................................................................. 29

Frivilliga medhjälpare i de kommunala nykterhetsnämndernas tjänst ...... 29

Nuvarande förhållanden ............................................................ 29

Nykterhetsnämndssakkunniga ...................................................... 30

Yttranden .............................................................................. 35

Departementschefen ..................................................................... 39

11. Länsnykterhetsnämnderna ........................................................... 50

Nuvarande förhållanden ............................................................... 50

Alkoholistvårdsutredningens och nykterhetskommitténs förslag ............... 51

Remissyttrandena ........................................................................ 55

Länsnykterhetsnämndernas medelsbehov budgetåret 1954/55 ............... 63

1. Avlöningar .............................................................................. 63

Yrkanden .............................................................................. 63

Motiv .................................................................................... 63

Yttranden .............................................................................. 65

2. Omkostnader ........................................................................... 66

Yrkande ................................................................................. 66

Motiv ........... 66

Yttrande .............................................................................. 67

Departementschefen ..................................................................... 67

777. Vissa ytterligare åtgärder till främjande av nykterhetsnämndernas

verksamhet m. m......................................................................... 74

Alkoholistvårdsutredningen ............................................................ 74

Socialstyrelsen ........................................................................... 74

Yttrande över socialstyrelsens förslag ................................................ 76

Nykterhetsnämndssakkunniga ......................................................... 76

Yttranden över de sakkunnigas förslag ............................................. 77

Departemenschefen ........................................................................ 78

Kungl. Maj:ts proposition nr 158. 109

IV. ökade statsbidrag till den s. k. länkrörelsen ................................. 80

Nykterhetsnämndssakkunnigas förslag ............................................. 80

Yttranden ..............................................................................

Departementschefen ..................................................................... 88

V. Specialsjukhus och polikliniker för alkoholmissbrukare .................. 84

Medicinska inslag i nykterhetsvårdsarbetet ....................................... 84

Nykterhetsvårdsklientelet ur medicinsk synpunkt ................................. 85

Alkoholistvårdsutredningens förslag ................................................ 87

Remissyttrandena ........................................................................ 91

Nykterhetskommittén .................................................................. 100

Departementschefen ..................................................................... 101