Kungl. Maj:ts proposition nr 158 (Proposition 1935:158)

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m.;
given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr
36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1985.

1 sami.

Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Skaraborgs län; under hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge,
Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten för övre Norrland: Västerbottens
och Norrbottens län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Västerbottens eller Norrbottens län
och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt beslut,
skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för övre Norrland.
De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas erforderliga, meddelas
av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs, skall i nedan
angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av Stockholms
rådstuvurätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger inom domsagor
under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland, av rådstuvurätten
i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom domsagor under
Göta hovrätt, och av rådstuvurätten i Kristianstad, då järnvägen till större
delen ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan---lagfarten skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
hans Kungl. Höghet Kronprins en-Re gent en i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn inrättande
av en hovrätt i Norrland.

Föredraganden anför:

»Sedan lång tid tillbaka har i skilda sammanhang spörsmålet örn uppdelning
av hovrätterna varit föremål för övervägande. Redan den s. k. lagkommittén
ifragasatte i betänkande år 1815 vittgående åtgärder i sådan riktning. Nya
lagberedningen föreslog i sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning en ökning av antalet hovrätter till fem, därav en
i Norrland med säte i Härnösand. Till detta förslag anslöt sig även förstärkta
lagberedningen i betänkande år 1887.

Utan direkt samband med förslag örn mera genomgripande reformer av
rättegångsväsendet ha vid upprepade tillfällen genom motioner i riksdagen
yrkanden framställts örn delning av Svea hovrätt. Krav på inrättande av en
hovrätt i Norrland restes sålunda flera gånger motionsvis under de senare
ståndsriksdagarna samt vid riksdagarna 1896 och 1904, dock utan att leda
till någon riksdagens åtgärd. De sistberörda motionerna voro närmast föranledda
av samtidigt vidtagna åtgärder för förstärkning av Svea hovrätt genom
inrättande av nya divisioner i hovrätten. Då sedermera fr. o. m. år 1921
ytterligare en division, den nionde, tillkommit, väcktes vid 1921 års riksdag
inom båda kamrarna motioner, i vilka hemställdes örn skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran örn utredning rörande inrättande av en särskild
hovrätt för de fyra nordligaste länen. En sådan åtgärd vore, enligt vad i
motionerna anfördes, önskvärd dels på grund av svårigheterna att på tillfredsställande
sätt administrera ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels
därför att rättsskipningen i Norrland komme att lida av det stora avståndet
till överdomstolen och dennas bristande orientering i de säregna norrländska
förhållandena. I yttrande över motionerna den 3 maj 1921 uttalade processkommissionen
att hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt kommissionens
uppfattning icke kunde lägga hinder i vägen för bifall till förslaget örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

inrättande redan dessförinnan av en hovrätt för ifrågavarande område. På
hemställan av sammansatta stats- och första lagutskottet biföllos motionerna
av riksdagen.

Efter verkställd utredning framlade Kungl. Maj:t genom proposition
till 1922 års riksdag, nr 108, förslag örn inrättande av en hovrätt
över Norrland. Propositionen innefattade jämväl två särskilda lagförslag,
nämligen förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 8 § rättegångsbalken; och

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Enligt det förstnämnda förslaget skulle under hovrätten över Norrland höra
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län; övriga hovrätters
domsområden skulle vara oförändrade med det undantag som föranleddes
av avskiljandet från Svea hovrätt av nämnda fyra län. I förslaget
upptogos övergångsbestämmelser av innehåll att mål eller ärende, vari talan
fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt från domstol eller annan
myndighet i de nämnda länen och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av
hovrätten fattats slutligt beslut, skulle för vidare behandling överlämnas till
hovrätten över Norrland. Tillika stadgades att de närmare föreskrifter som
med avseende härå kunde finnas erforderliga, skulle meddelas av Konungen.

Enligt det andra lagförslaget skulle i 3 § av 1880 års förordning angivas,
att ärenden angående lagfart av järnväg skulle upptagas och prövas av Stockholms
rådhusrätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning läge inom
domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten över Norrland.

Båda lagförslagen avsågos skola träda i kraft den dag Konungen bestämde.

Lagrådet, vars yttrande över förslagen inhämtats, hade — med förmälan
att lagrådet funnit remissen icke påkalla något dess yttrande angående lämpligheten
av den ifrågasatta nya hovrättens inrättande — lämnat förslagen utan
anmärkning.

Departementschefen förklarade sig ha funnit det förhållandet att Svea hovrätt
vuxit ut till ett verk av sådan omfattning att det mötte svårigheter att
på ett fullt tillfredsställande sätt administrera verket i och för sig innefatta
skäl nog för en uppdelning av verket. Det syntes knappast vara föremål för
tvivel att en sådan uppdelning borde äga rum i sådan ordning att en särskild
hovrätt inrättades för Norrland. Ett ytterligare skäl för inrättandet av en
sådan hovrätt ville departementschefen också söka i den, som det syntes,
ganska allmänna önskan i landets nordligare delar att där erhålla en särskild
hovrätt. Vidare måste förläggandet av en hovrätt till Norrland tillerkännas
icke ringa betydelse därutinnan att ledamöterna i hovrätten därigenom bereddes
möjlighet att leva och verka mitt uppe i de förhållanden som satte sin särskilda
prägel å ett ej oväsentligt antal av målen vid domstolarna inom de norrländska
länen. Med åberopande av yttranden av Svea hovrätt och processkommissionen
förklarade departementschefen, att han funne förläggningsorten för den nya
hovrätten böra bliva Härnösand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

I väckta motioner yrkades att vid den fortsatta utredning som vore erforderlig
jämväl Sundsvall och Umea måtte komma i fråga såsom förläggningsorter.

Riksdagen förklarade i skrivelse den 12 maj 1922 att riksdagen icke kunnat
bifalla propositionen samt anhöll att Kungl. Majit måtte låta verkställa förnyad
utredning angående inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste
länen och därvid särskilt låta utföra beräkning av de kostnader för
statsverket som genom ett dylikt inrättande skulle föranledas.

Frågan återupptogs vid 1923 års riksdag, då Kungl. Maj:t genom
proposition, nr 120, föreläde riksdagen de nyssnämnda båda lagförslagen i
oförändrat skick samt genom proposition, nr 121, begärde anslag för beredande
av lokaler till en hovrätt förlagd i Härnösand. I väckta motioner yrkades dels
att den nya hovrätten måtte förläggas till Umeå dels ock att hovrätten måtte
provisoriskt förläggas till Sundsvall.

Sammansatta stats- och första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande,
nr 4, örn bifall till förstnämnda proposition. Jämväl den andra propositionen
tillstyrktes av utskottet, som i utlåtande, nr 5, anförde att skäl icke syntes föreligga
att frånträda den av riksdagen tidigare uttalade uppfattningen angående
lämpligheten av att inrätta en hovrätt för Norrland. I fråga örn förläggningsorten
framhöll utskottet, att de städer som borde komma i fråga vore Umeå,
Härnösand och Sundsvall. Utskottet ansåg för sin del uppenbart att Härnösand
borde stå tillbaka för de båda andra städerna. I valet mellan sistnämnda
båda orter borde avgörandet tillkomma Kungl. Maj :t. Enligt utskottets mening
syntes emellertid övervägande skäl tala för en förläggning till Umeå. Allenast
under förutsättning att synnerligen bärande grunder kunde anföras för
ett frånträdande av denna uppfattning, borde valet utfalla till förmån för annan
plats.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan i lagfrågorna. Beträffande
utskottets utlåtande i anslagsfrågan antog kammaren ett framställt yrkande
örn ändring av utskottets motivering i fråga örn förläggningsorten, vilket ändringsförslag
innebar att den förebragta utredningen icke kunde anses så fullständig
att därav kunde dragas någon säker slutsats angående Härnösands
företräde såsom förläggningsort, i följd varav riksdagen icke borde uttala sig
i förläggningsfrågan, utan det torde böra tillkomma Kungl. Majit att träffa
ett avgörande därutinnan. Första kammaren avslog utskottets hemställan såväl
i lagfrågorna som i anslagsfrågan. Anledningen härtill var närmast att
enighet ej kunnat uppnås i fråga örn den nya hovrättens förläggningsort. På
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan.

Vid 192 5 års riksdag framställdes i två motioner yrkanden om ny
utredning angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.
Första lagutskottet hemställde örn avslag å motionerna, därvid anfördes att
efter år 1923, då sådan utredning förelädes riksdagen, icke tillkommit några
omständigheter som skulle kunna motivera en förnyad utredning av samma
fråga. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Frågan örn. inrättande av en norrländsk hovrätt upptogs därefter under å r
1 9 2 6 av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga, vilka den 30 oktober 1926 avgåvo betänkande angående ändringar
i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. (Statens
off. utredn. 1926:20) samt däri förordade inrättandet av en särskild hovrätt
för de två nordligaste lånen. De sakkunniga anförde:

''Frågan örn inrättandet av en norrländsk hovrätt har hittills strandat pa
svårigheten att finna en lämplig förläggningsort. Anledningen härtill torde
vara, att statsmakterna städse utgått från den förutsättningen, att hovrattens
verksamhetsområde skulle omfatta samtliga de fyra nordligaste lanen Någon
gemensam centralpunkt finnes emellertid ej for tassa Ian, och ej heller torde
kunna påvisas någon plats, som med avseende a kommunikationer kan anses
vara välbelägen för hela befolkningen i en sa omfattande domkrets. Därest
hovrätten förlägges till det sydligaste länet, innebär densammas inrättande
icke någon lättnad för befolkningen i de tre övriga lanea. Och en hovrätt
förlagd till någon av de båda nordligaste lanen mäste för vissa delar av de
två andra länen te sig än mer avlägsen än Svea hovrätt a sm nuvarande sta HeHTnnoriunaa

ställer sig saken, om dea nya hovrättens verksamhetsområde
begränsas till de båda nordligaste länen. Beträffande dessa Ian föreligga
i särskild grad de förhållanden, som redan tidigare ansetts påkalla inrättandet
av en särskild hovrätt för Norrland. Varje system, enligt vilket muntlig förhandling
skall förekomma i mer avsevärd utsträckning, to"de •nodJand''|f1°ira
en särskild hovrätt för dessa tva län, och svårigheten för att ej saga omöjligheten
att finna en förläggningsort, som lampar sig för alla fyra {anén, ha
då bortfallit. Även örn någon ovisshet kan rada örn lämpligaste f°rlaggni g
orten för en hovrätt för Norrbottens och Västerbottens Ian, räder dock ej någon
tvekan därom, att det låter sig göra att finna en forlaggmngsort, sorn
förhållande till den sålunda begränsade domkretsens olika delar birn väsentligen
mera välbelägen än Svea hovrätts nuvarande förlaggmngsort.

De sakkunniga beräknade att för avarbetande av de från de två nordligaste
länen inkommande målen erfordrades en division. Visserligen mäste det, framhold
de sakkunniga, principiellt anses mindre önskvärt att en överrätt omfattade
allenast en division. Emellertid hade, enligt vad de sakkunniga inhämtat,
processkommissionen ej kunnat undgå att, i sitt förslag till organisation
av mellaninstansen, för de norrländska länen upptaga hovrätter omfattande
allenast en division. Och med hänsyn till ovan angivna förhållande
hade de sakkunniga ansett sig kunna bortse från de betänkligheter ur principiell
synpunkt som onekligen gjorde sig gällande med hänsyn till överdomstolar
med ett så ringa antal ledamöter. I fråga om förläggningsorten för en
hovrätt omfattande de två nordligaste länen funno de ^ sakkunniga att Umeå
bättre än Luleå och bättre än någon annan inom de två nordligaste lanen belägen
plats lämpade sig som förläggningsort för ifrågavarande hovrätt, och
föreslogo följaktligen att, därest en särskild hovrätt funnes böra upprattas tor
de två nordligaste länen, denna måtte förläggas till Umeå.

I sitt år 1926 avgivna betänkande anförde processkommissionen,
att hovrätterna enligt kommissionens förslag skulle vara appelldomstolar, vilka
ägde att pröva dit fullföljda mål i hela deras vidd. Förfarandet i hovrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

borde vid sådant förhållande i huvudsak ordnas efter muntlighetens och omedelbarhetens
grundsatser. Detta medförde att också hovrätterna måste bliva
lätt tillgängliga för allmänheten, så att icke inställelsen där bleve förenad med
alltför mycket besvär och kostnader. De nuvarande hovrätterna bildade visserligen
de naturliga anknytningspunkterna för en organisation av överrätter
med nämnda uppgift, men de motsvarade ingalunda kravet på att vara lätt
tillgängliga. Det mäste alitsa vara en oavvislig uppgift för rättegångsreformen
att genomföra en förändring därutinnan, så att nämnda krav bleve tillfredsställt.
Härefter fortsatte kommissionen:

I främsta rummet kommer ett återupptagande av förslaget örn hovrätternas
fördelning på olika orter i fråga. Detta förslag, som under 1800-talet flera
gånger var aktuellt, och sorn i viss omfattning varit före även under de senaste
arén, har hittills kunnat avvisas med den invändningen, att med den nuvarande
skriftliga hovrättsproceduren avstandet till hovrätten är av ganska underordnad
betydelse. Blir rättegången inför domstolarna i andra instans till sina
huvuddrag förändrad i överensstämmelse med vad förut nämnts, uppstår en
helt annan situation. En muntlig procedur vid hovrätterna kan icke genomföras,
med mindre hovrätterna äro så förlagda, att den rättssökande allmänheten
får vida lättare att komma i omedelbar beröring med domstolen än nu
är fallet. Av ekonomiska och organisatoriska skäl kunna dock hovrätterna
e.1 göras alltför talrika. De äldsta förslagen i förevarande hänseende tänkte
sig, att varje hovrätt icke skulle innefatta mera än en dömande avdelning, vilket
efter nuvarande förhållanden skulle medföra, att antalet hovrätter bleve
synnerligen stort. Med en så stark uppdelning av hovrätterna skulle dock åtskilliga
olägenheter uppstå. Kostnaderna för så många hovrätter skulle bliva
storag Den fara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer
av tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla
krets av kolleger, skulle lätt göra sig gällande. En likformig rättstillämpning
är ock svårare att genomföra i ett flertal mindre hovrätter. Hovrätterna
skulle jämväl försämras såsom praktiska utbildningsanstalter för domare,
i vilket hänseende de nu spela en stor roll.

Vid övervägande av dessa synpunkter har processkommissionen antagit, att
den tor vara torhallanden lämpligaste organisationen skulle ernås, örn hovrätternas
antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Med nio hovrätter tillgodoses
1 . möjligaste utsträckning önskemålet,_ att hovrätterna skola vara lätt tillgängliga.
Emellertid kan det ej bestridas, att några av dessa hovrätter med
hänsyn till arbetsbörda och sammansättning skulle bliva ganska svaga Vill
man i högre grad tillgodose den organisatoriska synpunkten med någon mindre
uppoffring i fråga om vissa hovrätters tillgänglighet, låter sig ock en indelning
med färre hovrätter tänkas. Under sju hovrätter bör nian dock ej gå.’

Enligt båda de av kommissionen uppställda alternativen skulle, såvitt angår
Norrland, inrättas en hovrätt i Gävle omfattande Kopparbergs och Gävleborgs
län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand omfattande Västernorrlands och
Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller Luleå omfattande Västerbottens
och Norrbottens län.

För att hovrätterna skulle kunna tjäna som organ för ett muntligt och omedelbart
rättegångsförfarande, måste enligt kommissionens mening jämväl en
annan utväg anlitas för att föra dem närmare allmänheten. Denna utväg bestode
i upptagandet av en inom nya lagberedningen framburen plan att hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

rätt under vissa förhållanden skulle kunna sammanträda a annan ort inom
domkretsen än där den hade sitt säte. Alltefter omständigheterna kunde dessa
hovrättssammanträden hållas å vissa på förhand bestämda tider i form av regelbundna
hovrättsting eller när behov yppade sig.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över processkommissionens förslag, att
hovrättsreformen vore outförbar utan uppdelning och utflyttning av hovrätterna.
De farhågor som yppats att arbetets kvalitet därigenom komme att
lida, kunde lagrådet icke dela, då vi redan av gammalt ägde de bästa erfarenheter
av prestationerna från en hovrätt örn blott två divisioner. Man borde
dock enligt lagrådets uppfattning icke gå för långt i styckning: på mindre än
två avdelningar borde ingen hovrätt arbeta, i all synnerhet örn det funnes nödvändigt
att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje.
Det syntes icke osannolikt att det skulle befinnas lämpligt att stanna vid eller
måhända till och med under det minimiantal av sju hovrätter som kommissionen
nämnt.

Beträffande frågan örn införande av hovrättsting uttalade lagrådet i samband
med brottmålsförfarandet, att denna anordning — ehuru i och för sig tilltalande
— dock av arbetsbesparingshänsyn torde böra erhålla en mera begränsad
användning än kommissionen syntes ha avsett.

De av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
rörande kostnaderna för processreformens genomförande, vilka avgåvo b etänkande
den 29 augusti 1928 (Statens off. utredn. 1928:20), utgingo
vid sina beräkningar från processkommissionens förslag med sju hovrätter,
förlagda till Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller
Härnösand samt Umeå eller Luleå. För att tagas under övervägande verkställdes
emellertid en alternativ kostnadsberäkning för en indelning med allenast
en hovrätt för Norrland. Denna hovrätt borde enligt de sakkunnigas mening
ej förläggas sydligare än till Sundsvall.

I proposition till 1931 års riksdag, nr 80, angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform anförde föredragande departementschefen:

''Hedan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen
väckts förslag örn uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet med
dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter i stånd
att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden varunder rättsskipningen
i landets olika delar verkar och pa detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda
synpunkter som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas
större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle
stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skriftliga rättegångssätt
måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med muntlig förhandling,
där parterna i regel ha att själva eller genom ombud komma tillstädes
som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att denna skyldighet ej
må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat kommer också upptagande
av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga rum inför hovrätten.
Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas kostnader är det därför
av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhålla en lokal förläggning.
Hur långt denna tanke lämpligen bör fullföljas, är uppenbarligen
beroende jämväl av vissa andra förhallanden. Det ligger i sakens natur, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera betydande antal underrättsdomkretsar.
Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest icke bliva av tillräckligt
allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller bör hovrättens domarbestånd
bliva alltför fåtaligt utan lämna tillfälle till utbyte av åsikter och
synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal ledamöter. Med en
alltför snäv krets av domare, som sättas att en längre tid samarbeta under tämligen
ensartade förhållanden, föreligger alltid faran av en viss ensidighet och
begränsning. Erån nu angivna utgångspunkter torde antalet hovrätter icke
böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur
Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk
hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kan
ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen.’

Beträffande förslaget örn anordnande av särskilda hovrättsting yttrade departementschefen,
att det ej kunde förnekas att skäl talade för en sådan anordning
ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning som rättsskipningen
i överrätterna därigenom skulle vinna. Behovet av hovrättens större
lättillgänglighet gjorde sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa
mål förekomme ofta en vidlyftig utredning genom vittnen, som vore bosatta i
orten, ävensom personlig inställelse av den tilltalade. Därest, såsom departementschefen
förordade, nämnd skulle medverka i de grövre brottmålen, läge
jämväl häri ett skäl att giva förslaget sin anslutning i denna del. Huruvida
jämväl i andra mål anordningen med hovrättsting kunde visa sig lämplig,
vore i ej ringa grad beroende på det antal till vilket hovrätterna bestämdes.
Skulle detta begränsas till fem, torde särskilt för de norrländska länen behovet
av hovrättsting vara uppenbart. För sådant fall borde det tillkomma hovrätten
att med hänsyn till ett måls beskaffenhet och övriga omständigheter själv
avgöra, huruvida målet skulle handläggas i vanlig ordning eller vid hovrättsting.

I fråga örn övergången till den nya rättegångsordningen anförde departementschefen,
att ehuru det föreslagna nya förfarandet såvitt anginge tiden för
dess införande måste behandlas som en enhet, det vore av vikt att, sedan grunderna
för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtoges, som
kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet med
den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till övervägande och
avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som vore ägnade
att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika kunde utan olägenhet
inpassas i den bestående ordningen. Frågan örn de ytterligare åtgärder,
som påkallades i anledning av lagstiftningens genomförande, borde uppenbarligen
regleras i samband med dennas antagande. Bland de frågor vilka
borde upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens antagande
stöde i förgrunden bl. a. spörsmålet örn uppdelning av hovrätterna. Härom
yttrade departementschefen:

Såsom jag redan framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling
i hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter
har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda
böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning
vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid den tid,
då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning av
nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna hunnit
så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad stadga, innan
det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i förväg av
denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög grad under Ehuru

sålunda en uppdelning av hovrätterna är pakallad företrädesvis
av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises,
att skäl tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning.
Visserligen har gjorts gällande, att med det för närvarande
tillämpade skriftliga förfarandet i överrätterna det vore för parterna
jämförelsevis likgiltigt var dessa äro belägna. En utflyttning av hovrätterna
torde dock få anses i andra hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar
ha närmare utvecklats vid den tidigare behandlingen av frågan örn upprättande
av en hovrätt för de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt
att nu ingå härpå. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter
erhålla tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss utsträckning
sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda malen, samt örn de
svårigheter^ som äro förenade med ledningen av. ett verk av Svea hovrätts
storlek. Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för upprättande
av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.
. . .

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna tor
rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes rörande
det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande, och örn
hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågans nuvarande
läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängande
spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en hovrätt bör hava
sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör förläggas till Norrland.
’

I likalydande motioner, nr 214 i första kammaren av herr Reuterskiöld
m. fl. och nr 360 i andra kammaren av herr Lindgren, förordades, att antalet
hovrätter måtte bestämmas till nio därav tre i Norrland.

Särskilda utskottet biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt såväl
i fråga om hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting som beträffande
övergången till den nya rättegångsordningen. I sistnämnda hänseende
anförde utskottet, att det syntes lämpligt att frågan om uppdelning av
Svea och Göta hovrätter snarast toges under omprövning. Härvid torde särskilt
spörsmålet örn det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och om deras
förläggning böra övervägas. — Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden
i nu berörda delar. Under kamrarnas överläggningar framhölls av flera norrlandsrepresentanter
nödvändigheten av att tva hovrätter inrättades i Norrland.

När jag den 30 september 1932 för Kungl. Maj:t framlade förslag örn utredning
angående vissa partiella reformer på rättegångsväsendets område,
framhöll jag att såsom förberedelse till rättegångsreformen en uppdelning av
rikets hovrätter borde äga rum. På grund av det statsfinansiella läget syntes
denna uppdelning tills vidare böra begränsas till vad som redan under nuvarande
rättegångsordning finge anses vara pakallat av ett mera trängande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

hov. Utredningen borde nied hänsyn härtill allenast avse en uppdelning av
Svea hovrätt på sådant sätt att en hovrätt komme att förläggas till Norrland.
Den 16 december 1932 beslöt Kungl. Maj:t på min hemställan att lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över två lagförslag, avsedda att möjliggöra en delning
av Svea hovrätt. Lagförslagen voro till innehållet överensstämmande
med de för 1922 och 1923 års riksdagar framlagda förslagen utom beträffande
tiden för lagarnas ikraftträdande, vilken nu ändrats till den 1 oktober 1934.
I utlåtande den 30 december 1932 lämnade lagrådet — som icke yttrade sig
örn lämpligheten av den nya hovrättens inrättande — förslagen utan annan
anmärkning än att lagrådet hemställde, att åt bestämmelserna örn tiden för lagarnas
ikraftträdande gåves det innehåll att lagarna skulle träda i kraft den
1 oktober 1934 eller den senare dag Konungen bestämde. Då jag därefter den
3 januari 1933 inför Kungl. Majit anmälde frågan örn reglering av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, anmärkte jag att den inom justitiedepartementet
igangsatta utredningen rörande delning av Svea hovrätt ej vore slutförd
men hemställde att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till bestridande av kostnader för hovrättens delning
beräkna visst belopp. Denna hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall. Utredningen
kunde emellertid icke fullbordas å sådan tid att proposition kunde föreläggas
1933 års riksdag.

Sedan processlagberedningen genom Kungl. Maj:ts remiss den
29 december 1933 anbefallts att verkställa utredning rörande uppdelning av
Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag
vartill utredningen kunde föranleda, har beredningen — under förmälan att
utredningen angående uppdelning av Göta hovrätt ännu icke slutförts — överlämnat
ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande och förslag
rörande uppdelning av Svea hovrätt. Inledningsvis har i
yttrandet anförts, att beredningen vid fullgörande av sitt uppdrag utgått från
den uppfattningen att frågan örn hovrätternas uppdelning i vad på beredningen
ankomme vöre att bedöma med hänsyn till denna frågas betydelse för
den tillämnade allmänna rättegangsreformen och förberedandet av denna reform
samt att, ur de synpunkter beredningen sålunda ansåge sig ha att beakta, besvarandet
av den föreliggande frågan i främsta rummet bleve beroende av
gestaltningen av hovrättsförfarandet i en ny rättegångsordning. Efter redogörelse
för den ståndpunkt processkommissionen i sitt år 1926 avgivna förslag
intog till spörsmålen örn rättegångsförfarandet i hovrätt och hovrättsorganisationen
ävensom för behandlingen av dessa frågor i 1931 års proposition
angående huvudgrunderna för en rättegångsreform, har beredningen anfört
följande:

Beredningen har under innevarande år till behandling upptagit frågan örn
hovrättsförfarandet och i detta ämne jämväl haft överläggningar med beredningens
rådgivande nämnd. Enligt den preliminära ståndpunkt, till vilken
beredningen därvid kommit, skulle detta förfarande i huvudsak vara anordnat
pa följande sätt.

o I syfte att klarlägga parternas ståndpunkter och vilken bevisning de vilja
åberopa anordnas ett förberedande förfarande. Detta sker genom skriftväx -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ling, men hovrätten har även möjlighet att för ändamalet inkalla, parterna till
muntligt förhör. Sedan målets beredande avslutats, skall hovrätten bestämma
huruvida muntlig huvudförhandling skall äga rum eller målet skall avgöras
på handlingarna. I tvistemål skall muntlig huvudförhandling äga rum
dels i regel då part begärt sådan förhandling och dels i annat fall örn
hovrätten finner sådan förhandling erforderlig för hörande av part personligen,
vittne eller sakkunnig eller eljest för målets utredning, hor
brottmålens del skall muntlig huvudförhandling äga rum dels i allmänhet
då den tilltalade dömts till straffarbete eller åklagare fullföljer talan
för brott, varå straffarbete kan följa, och dels i annat fall, da sadan förhandling
finnes erforderlig för hörande av målsägande, vittne eller sakkunnig
eller eljest för sakens utredning. Beträffande bevisningens förebringande
skall gälla såsom allmän regel, att bevis, sorn upptagits_ vid underrätten, får
i hovrätten framläggas genom återgivande av innehållet i protokoll och andra
handlingar rörande bevisupptagningen. _ Det skall emellertid sta part öppet
att i hovrätten ånyo omedelbart förebringa bevis, som upptagits vid underrätten
såvida ej hovrätten finner sådant förebringande uppenbart sakna betydelse.
''liksom även hovrätten kan självmant förordna örn förnyad bevisupptagning.
I den mån avgörandet i hovrätten beror av tilltron till utsaga av
part vittne eller sakkunnig, som hörts i underrätten, skall hovrätten _i regel
ej äga att göra ändring i underrättens dom med mindre den, som avgivit utsagan,
hörts ånyo i hovrätten. . „ ..

Ett hovrättsförfarande enligt nu angivna riktlinjer kraver med nödvändighet,
att hovrätterna göras mera lättillgängliga för de rattssökande an nu ar
fallet Visserligen innebär beredningens ståndpunkt i fråga om hovrattsiprfarandet
vissa jämkningar i den tidigare hävdade principen örn obligatorisk
muntlig förhandling i hovrätt. Jämväl enligt beredningens förslag skola
emellertid i stor utsträckning parter, målsägande i brottmål, sakkunniga och
vittnen ha att inställa sig i hovrätt vid muntlig förhandling. Det framsta*
då som ofrånkomligt att sådana anordningar traffas, att denna deras mstallelseskyldighet
icke blir alltför betungande eller förorsakar dem oskalia kostnader
Hovrätternas lättillgänglighet är ur statsekonomisk synpunkt av stor
betydelse, enär eljest statsverkets utgifter för fri rättegång ävensom för vittnesersättningar
och andra kostnader, ela dessa skola utgå av statsmedel, kom
ma att stiga i alltför hög grad. De nu antydda olagenheterna kunna ock befaras
komma att medföra betydande svårigheter för tillämpning av ett muntligt
hovrättsförfarande överhuvud taget och därigenom äventyra de fordelar
man eftersträvar med ett dylikt förfarande. , r.. 0 i

Eör ernående av hovrätternas lättillgänglighet sta. såsom den föregåen e
framställningen ger vid handen, två utvägar till buds: hovratternas uppdelning
och^nf brande av hovrättsting. Enligt beredningens uppfattning mäste i viss
utsträckning båda dessa utvägar anlitas vid sidan av varandra. Genom ano
nande av hovrättsting i hovrättsområdets fran forlaggningsorten mera avlagsna
delar vinnas otvivelaktigt beaktansvärda fordelar Särskilt i stora och omfa
tande mål med vidlyftig vittnesbevisning måste det ofta medföra besparing
fr och lättnad, örn hovrätten sammanträder å en för parter och vittnen mera välbelägen
ort än förläggningsorten. Emellertid kan denna utväg icke anlitas i
alltför betydande utsträckning. Ått arbetet å en hoyrattsavdelning mera rege -bundet och under längre tidsperioder skall försiggå a annan ort an forlaggningsorten
mäste, som ock lagrådet antytt, komma att inverka storande pa
arbetets jämna gång och medföra svårigheter i olika hanseenden Den för
de mer eiler mindre talrika och långa resorna använda tiden gar ock förlorad
för hovrättens arbete. Ur statsekonomisk synpunkt kan anordningen, örn den
kommer till vidsträckt användning, medföra betydande utgifter saval for hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

rättsledamöternas och andra tjänstemäns resor och uppehälle under någon längre
tid å annan ort som ock för erforderliga sammanträdes- och arbetslokaler. De
långväga, ofta återkommande tmgsresorna torde, särskilt för hovrättens något
äldre ledamöter, bliva nog så betungande. På de nu angivna skälen måste enligt
beredningens åsikt som allmän princip fasthållas, att hovrätternas antal göres
så stort, att den övervägande delen av hovrättens arbete kan fullgöras å den
ordinarie förläggningsorten.

De skäl, som anförts mot en alltför långt gående uppdelning av hovrätterna,
kunna förvisso icke förbises. På denna punkt har lagrådet i sitt förut återgivna
yttrande framhållit starka betänkligheter mot inrättande av en hovrätt
med allenast en avdelning. Detta uttalande synes dock främst åsyfta den av
processkommissionen föreslagna hovrättsorganisationen med varje avdelning
bestående av allenast tre ledamöter. Då lagrådet icke ur kvalitativ synpunkt
framställt någon anmärkning mot en hovrätt med två avdelningar och alltså
enligt kommissionens förslag bestående av sex ledamöter, torde från lagrådets
utgångspunkt detta antal icke kunna betecknas som otillräckligt. I detta
sammanhang må ock erinras därom, att hovrätten över Skåne och Blekinge vid
sitt inrättande hade allenast en avdelning. Även örn i en ny rättegångsordning
det domföra antalet ledamöter i hovrätt kommer att minskas till tre eller
fyra, föreligger dock ingen anledning antaga, att hovrättens domarebestånd
därigenom skulle kunna nedbringas under det antal, som redan nu erfordras.

Ett övervägande av de nu framhållna synpunkterna torde i fråga örn hovrättsorganisationen
för Norrland, varmed i detta sammanhang avses de fyra
nordligaste länen, leda till att allenast två alternativ kunna ifrågakomma:
det ena förläggande till Norrland av allenast en hovrätt och anordnande av
hovrättsting i stor utsträckning och det andra förläggande till denna landsdel
av två hovrätter, en för de båda nordliga och en för de två övriga länen, och
anordnande av hovrättsting i mera begränsad omfattning.

De ifrågavarande fyra länen innehålla en areal av 242,086 kvadratkilometer
eller mer än hälften av landets hela ytvidd. Denna areal fördelar sig på de
olika länen på följande sätt: Norrbottens län 105,520, Västerbottens län 59,148,
Jämtlands län 51,715, Västernorrlands län 25,703 kvadratkilometer.

Till belysning av avstånden mellan några av huvudorterna må nämnas, att
Sundsvall är beläget omkring 20 mil från Östersund, omkring 7 mil från
Härnösand, omkring 15 mil från Sollefteå, omkring 32 mil från Umeå, omkring
62 mil från Luleå och omkring 77 mil från Haparanda. Avstånden från
Umeå utgöra till Östersund omkring 43 mil, till Luleå omkring 30 mil och
till Haparanda omkring 45 mil. De angivna avstånden avse samtliga landsvägssträckan.
I allmänhet äro järnvägssträckorna något längre.

Vad angår antalet mål inom ifrågavarande område hänvisas till bilagda
statistik (Bilaga A).1 Av denna framgår, att antalet av underrätterna genom
slutligt utslag avgjorda civila mål (frånsett tredskovis avdömda och omedelbart
medgivna) och kriminella mål utgjort i medeltal under åren 1931—1933:
för Norrbottens län 2,778, för Västerbottens län 3,497, för Jämtlands län
1,670 ^ och för Västernorrlands län 6,016. Beträffande sistnämnda län bör
framhållas, att antalet mål under 1933 visar en betydande ökning i förhållande
till de två föregående åren. En jämförelse med nyssnämnda arealuppgifter
utvisar, att måltätheten utgjorde för Norrbottens län 2.63, för Västerbottens
län 5.91, för dessa län tillsammans 3.81, för Jämtlands län 3.23, för Västernorrlands
län 23.41 samt för sistnämnda båda län tillsammans 9.93, allt antal
mål per 100 kvadratkilometer.

Beträffande antalet av Svea hovrätt genom slutligt utslag avgjorda mål
inhämtas av bilagda på grundval av uppgifter från statistiska centralbyrån

1 Här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

gjorda uppställning (Bilaga B),1 att antalet utgjort i medeltal under arén
1931—1933: från underrätter i Norrbottens län 202, från underrätter i
Västerbottens län 257, från underrätter i Jämtlands län 116 och från underrätter
i Västernorrlands län 317. I fråga örn sistnämnda siffra märkes, att
den nyss omtalade ökningen i antalet underrättsmal under 1933 endast i
mindre omfattning kunnat påverka denna siffra. ^ .

Även örn den åberopade statistiken icke utgör något bevis för det antal mal,
som kommer att fullföljas efter en ny rättegångsordning, torde den dock vara
vägledande för bedömande av målens lokala fördelning. Med hänsyn härtill
kan enligt beredningens åsikt med visshet fastställas, att vilken ort än väljes
som förläggningsort för en för samtliga de fyra nordliga länen gemensam hovrätt
en betydande del av de mål, i vilka muntlig förhandling skall äga ruin,
icke kunna behandlas å den ordinarie förläggningsorten. De med en inställelse
å denna förenade kostnaderna och olägenheterna skulle i fråga örn mera avlägsna
delar av hovrättens domkrets bliva så betydande, att anordnande av
hovrättsting i stor omfattning framstår som ofrånkomligt. Då måltätheten
är i avtagande i riktning mot norr, skulle väl ur denna_ synpunkt en sydligare
förläggning innebära större fördelar än en mera nordlig. Men även örn hovrätten
förlägges till ort inom de båda sydliga länen, skulle behovet av hovrättsting
komma att starkt framträda. Salunda skulle regelbundna hovrättsting
med sannolikt stor varaktighet erfordras å orter inom de två nordliga
länen. Med hänsyn till antalet mål från dessa län torde kunna förutses, att
en av hovrättens avdelningar skulle under större delen av året få sm verksamhet
förlagd utom den ordinarie förläggningsorten. Olägenheterna av en
sådan anordning ha förut påvisats.

Inrättas två hovrätter i Norrland, kommer därigenom behovet av hovrättsting
att betydligt minskas, då ett väsentligt större antal av de fullföljda målen
kunna handläggas å hovrättens förläggningsort. Med hänsyn till de stora
avstånden särskilt inom de båda nordligaste länen torde dock ett visst behov
i detta hänseende alltjämt komma att kvarstå. Förlägges den nordliga hovrätten
till Umeå, måste hovrättsting hållas, i Luleå, liksom omvänt en förläggning
till Luleå nödvändiggör hovrättsting i Umeå.

Vid övervägande av nu berörda synpunkter av processuell och ekonomisk
art har beredningen icke kunnat undgå att finna starka skäl tala för inrättande
av två hovrätter i Norrland. De med en sådan anordning förenade fördelarna
måste enligt beredningens åsikt anses så betydande, att de betänkligheter, som
ur andra synpunkter kunna göras gällande mot hovrätter med ett litet antal
ledamöter, icke kunna tilläggas avgörande vikt.

Sedan beredningen härefter framhållit att de sakkunniga vilka år 1926 avgåvo
betänkande angående vissa ändringar i hovrätternas organisation och
arbetssätt, förordade inrättandet av en särskild hovrätt för de båda nordligaste
länen — en redogörelse för betänkandets innehåll i denna del har av mig i det
föregående lämnats — har beredningen ytterligare anfört:

''Vid de överläggningar, som i detta ämne hållits med beredningens radgivande
nämnd, har inom nämnden enhälligt uttalats den meningen, att det
nya rättegångsförfarandet nödvändiggjorde två hovrätter i Norrland. Beredningen
vill jämväl framhålla, att vid de överläggningar,. som under en av beredningen
för utredning av förevarande spörsmål efter tillstånd av chefen för
justitiedepartementet under sistlidna sommar företagen resa i Norrland hållits
med representanter för olika städer, allmänt framhållits önskvärdheten av att
i Norrland inrättas två hovrätter.

1 Här införd, med tillägg av siffror för ären 1924—1930, såsom bilaga B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

I den diskussion, sorn förekommit angående den norrländska hovrättsfrågan,
Ilar spörsmålet örn en lämplig rekrytering av hovrättens ledamotsbefattningar
tilldragit sig uppmärksamhet. Sålunda har framhållits att särskilt med förläggning
av en hovrätt så nordligt som till Norrbottens eller Västerbottens
län skulle följa betydande svårigheter för en fullgod rekrytering. Att rekryteringen
i viss mån kan komma att påverkas av förläggningsortens läge, torde
vara obestridligt. . Å andra sidan bör framhållas att, därest ett statsintresse
anses^ påkalla förläggandet av ett ämbetsverk eller annan offentlig institution
till någon viss del av landet, rekryteringsfrågan icke kan få utgöra ett hinder
för detta syftes förverkligande; det ankommer på statsmakterna att vidtaga
sådana anstalter som betrygga den önskvärda rekryteringen.

kkd aa&a:r de städer, Sundsvall, Härnösand och Östersund, som närmast torde
ifrågakomma som förläggningsort för den nedre norrländska hovrätten, torde
ej mot någon av dem i detta hänseende några grundade anmärkningar kunna
riktas. ^ I fråga örn den^övre norrländska hovrättens förläggningsort, Umeå
? ”/f ^ ea> torde väl förhållandena te sig mindre gynnsamma. Ej heller be träffande

dessa städer torde några avgörande betänkligheter ur nu angivna
synpunkt föreligga. Envar av dem är förläggningsort för länsstyrelse och i
den sistnämnda staden har biskopen över Luleå stift sitt säte. Före hovrättens
förläggning till den stad, som bestämmes till förläggningsort, bör uppenbarligen
tillses, att lämpliga bostäder mot skälig hyra stå till buds för hovrättens perkasom
1 det följande skall framhållas, påkallas ock särskilda åtgärder
för tillgodoseendet av de norrländska hovrätternas behov av aspiranter och
vikarier.

I fråga, örn jurisdiktionsområdena för de två nya hovrätterna må erinras,
att de tidigare framlagda förslagen örn inrättande av en norrländsk hovrätt
utgått från att dess område skulle omfatta Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Inrättas nu två hovrätter i Norrland, kan ifrågasättas
att till den sydligare av dessa hänföra även Hälsingland, eventuellt
hela Gävleborgs län. Till den nordligare hovrättens jurisdiktionsområde skulle
för sådant fall kunna läggas, förutom Västerbottens och Norrbottens län, järnvä].
norra delen av Ångermanland (Ångermanlands norra domsaga och Örnsköldsviks
stad). Till förman för en sadan anordning talar, att därigenom
de båda hovrätternas organisation kunde något förstärkas. Å andra sidan
torde det erbjuda vissa olägenheter att låta ett och samma län till olika delar
lyda under skilda hovrätter, särskilt med hänsyn därtill att hovrätten i vissa
fall är överinstans i förhållande till länsstyrelsen. Beredningen har stannat
vid att Gävleborgs län i dess helhet bör åtminstone tillsvidare fortfarande lyda
under Svea hovrätt. I följd härav skulle till den ena av de båda nya hovrätterna
hänföras Västernorrlands och Jämtlands län samt den andra omfatta
Västerbottens och Norrbottens län.

i klagan om den organisation, som lämpligen bör givas åt de nya hovrätterna,
kan för närvarande bedömas allenast med hänsyn till nu gällande rättegångsordning.

Svea hovrätt arbetar sedan den 1 april 1929 på nio divisioner, var och en
bestående av fem ledamöter. Av de förut omförmälda statistiska uppgifterna
rörande antalet av nämnda hovrätt avgjorda mål under åren 1931—1933 framhår,
att Pa yarJe division belöpa i genomsnitt 430 mål per år. De från vartera
av de bada ifrågavarande hovrättsområdena härrörande målen motsvara
en normal arbetsbelastning för en division. Att döma av de ovanberörda uppgifterna
angående antalet av underrätterna avgjorda mål, torde särskilt för
den sydligare hovrättens del en ökning i tillströmningen av mål vara att föru
.se. erednmgen utgår .emellertid från att var och en av de nya hovrätterna
bor organiseras pa en division.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Vad angår ledningen för hovrätterna föreslogs såväl av processkommissionen
som i 1926 års betänkande, att särskild president icke skulle utses för en hovrätt,
som består av allenast en division, utan ledningen anförtros åt ett hovrättsråd
såsom ordförande. I detta sammanhang kan ifrågasättas den ordningen
beträffande de nya hovrätternas organisation, att dessa icke upprättas
såsom självständiga domstolar utan utgöra allenast till de särskilda orterna
utflyttade divisioner av Svea hovrätt, vilka i organisatoriskt hänseende fortfarande
tillhöra denna. Det synes emellertid tvivelaktigt, örn en sådan anordning
skulle medföra någon vinst ur organisatorisk synpunkt. Visserligen
torde, därest de nya hovrätterna göras till självständiga domstolar, det med
hänsyn till deras ringa personaltillgång ofta komma att möta svårigheter att
vid tillfälliga eller mera varaktiga ledigheter för ledamöter eller fiskaler eller
för underdomare erhålla vikarier inom hovrätten; dylika svårigheter skulle
undgås vid en anordning sådan som den nyss antydda. Samma syfte kan dock
nås på annat sätt, nämligen genom en föreskrift örn skyldighet för assessorer
och fiskaler i Svea hovrätt att mottaga förordnanden att uppehålla dylika
tjänster i eller under de norrländska hovrätterna. Ur rättsskipningens synpunkt
är angeläget, att icke de nya hovrätterna från början framstå såsom
ej fullt likvärdiga med övriga hovrätter. Med hänsyn härtill kan beredningen
ej förorda, att de nya hovrätterna organiseras såsom allenast avdelningar av
Svea hovrätt, utan de böra enligt beredningens mening upprättas såsom självständiga
domstolar. Frågan huruvida president bör utses eller ledningen av
hovrätten bör anförtros ett hovrättsråd har ur statsfinansiell synpunkt föga
betydelse, då det rör sig endast örn skillnaden mellan lönen för en president
och för ett hovrättråd, som tillika är ordförande. För hovrättens auktoritet
torde det däremot lia stor betydelse, att dess verksamhet ledes av en person
i presidents ställning. Enligt beredningens mening bör därför i spetsen för
varje hovrätt stå en president. Denne bör tillika regelmässigt tjänstgöra såsom
ordförande och deltaga i målens handläggning.

Beträffande antalet övriga ledamöter kunde ifrågasättas, att då presidenten
sålunda bör deltaga i målens handläggning, detta antal inskränktes till fyra
i varje hovrätt. Emellertid bör tågås i betraktande att presidenten med hänsyn
till honom åvilande administrativa uppgifter icke torde i full utsträckning
kunna tagas i anspråk för den dömande verksamheten. För undvikande av
att vid en inträffande ökning av antalet till hovrätten inkommande mål balans
uppstår bör ledamöternas antal ej sättas alltför lågt. Särskilt i en mindre
hovrätt, där tillgången på vikarier är begränsad, är av vikt att vid ledigheter
på grund av förfall eller av annan anledning ett tillräckligt antal ordinarie
ledamöter alltid står till buds. Med hänsyn härtill har beredningen ansett
övervägande skäl tala för att antalet ledamöter i varje hovrätt bestämmes till
fem. Samtliga ledamotsbefattningar böra besättas med ordinarie innehavare.
Var och en av de nya hovrätterna bör sålunda bestå av president och fem hovrättsråd.

Organisationen i övrigt av de nya hovrätterna bör avpassas efter vad som
kan anses erforderligt med hänsyn till att varje hovrätt består av allenast en
division. Med all sannolikhet torde sekreterare-, advokatfiskal-, aktuarie- och
arkivariegöromålen icke bliva mera betungande än att de kunna utföras av en
befattningshavare, eventuellt med biträde av amanuenser.

Äv de ovan anmärkta rättsstatistiska uppgifterna torde framgå, att efter
avskiljande från Svea hovrätts domsområde av de fyra nordligaste länen full
sysselsättning i nämnda hovrätt icke kan beredas åt större antal divisioner
än sju. Antalet divisioner i Svea, hovrätt torde därför böra minskas med två.
Organisationen i övrigt av nämnda hovrätt bör undergå sådana förändringar,
som svara mot minskningen av antalet divisioner i hovrätten.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 158. 2

Kungl. Majus proposition nr 158.

Vad därefter angår frågan om förläggningsorterna för de norrländska hovrätterna
bör med hänsyn till det nya förfarandet avgörande vikt fästas därvid,
att hovrätterna förläggas till sådana orter som för parter och andra, vilka
ha att inställa sig där, äro lättast tillgängliga. Den sydligare av de båda hovrätterna
torde ur nu angivna synpunkt böra förläggas till någon ort inom Västernorrlands
län. Såsom tidigare framhållits är måltätlieten för detta län väsentligt
större än för Jämtlands län. Inom Västernorrlands län torde allenast
någon av städerna Sundsvall och Härnösand kunna ifrågakomma. Enligt beredningens
mening måste Sundsvall anses vara den lämpligaste förläggningsorten.
Visserligen torde för Ångermanlands vidkommande Härnösand vara
att föredraga, men i förhållande till Jämtlands län har Sundsvall ett vida fördelaktigare
läge. Ej heller för Ångermanland kan en förläggning till Sundsvall
sägas innebära större olägenheter ur synpunkten av hovrättens lättillgänglighet.
Enligt den förut åberopade statistiken belöper av antalet av underrätterna
inom Västernorrlands län avgjorda mål mer än hälften på underrätterna
i Medelpad. I fråga om möjligheterna att i Sundsvall erhålla ämbetslokaler
för hovrätten må anmärkas, att stadsfullmäktige därstädes förklarat
sig villiga att för ändamålet kostnadsfritt ställa till statsverkets förfogande
vissa utrymmen i det s. k. Heabergska huset samt att för lokalernas iordningställande
och inredning anslå ett belopp av 20,000 kronor. Vid beredningens
besök i Sundsvall har av representanter för staden upplysts, att staden, som
för egen räkning behövde disponera lokalerna i Hedbergska huset, kunde antagas
vara villig att på egen bekostnad uppföra nybyggnad för hovrätten.
Enligt beredningens mening är sistnämnda alternativ att föredraga.

Såsom förläggningsort för en hovrätt omfattande Västerbottens och Norrbottens
län torde allenast någon av städerna Umeå och Luleå kunna ifrågakomma.
Ått träffa ett val mellan dessa båda städer erbjuder ur olika synpunkter
stora svårigheter. Med hänsyn till måltätheten synes ett visst företräde
böra tillkomma Umeå. Å andra sidan talar till förmån för hovrättens
förläggning till Luleå, att denna stad är väsentligt mera välbelägen i förhållande
till de vidsträckta nordliga delarna av hovrättsområdet med deras ganska
betydande målantal. Dessutom må framhållas, att för den folkrika Västerbottens
norra domsaga och Skellefteå stad förbindelserna med Luleå ej
äro avsevärt sämre än förbindelserna med Umeå. Vid beredningens besök i
Luleå har anförts, att ur rikssynpunkt starka skäl kunde åberopas för att en
statsinstitution med en hovrätts auktoritet förlädes till landets nordligaste del.
Vid övervägande av de olika på frågan inverkande synpunkterna har beredningen,
örn än med tvekan, stannat vid den uppfattningen, att hovrätten bör förläggas
till Luleå.

I fråga örn tillgången på ämbetslokaler för hovrätten må anföras, att i Umeå
synnerligen lämpliga lokaler kunna beredas i den staten tillhöriga gamla seminariebyggnaden,
vars iordningställande stadsfullmäktige förklarat sig villiga
att bekosta. Stadsfullmäktige i Luleå lia erbjudit sig att hyresfritt i stadens
hamnförvaltningsbyggnad tillhandahålla för. hovrätten behövliga lokaler, vilka
torde vara lämpliga för ändamålet.’

Beträffande slutligen genomförandet av den nya hovrättsorganisationen har
processlagberedningen erinrat örn de i 1931 års proposition gjorda, av riksdagen
gillade uttalandena rörande åtgärder för underlättande av övergången till
det nya rättegångsskicket. I denna del har beredningen anfört:

''Sedan denna fråga behandlats av 1931 års riksdag, har enligt beredningens
uppfattning icke tillkommit någon omständighet av beskaffenhet att rubba
denna ståndpunkt. Beredningen anser sig i detta sammanhang böra framhålla,

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

att jämväl för den nuvarande hovrättsprocessen hovrätternas lättillgänglighet
är av stor betydelse. Kedan enligt rättegångsbalkens ursprungliga lydelse
gällde, att hovrätten kunde på parts begäran eller av eget initiativ anordna
muntligt förhör. I motiven till lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar
av rättegångsbalken framhalles önskvärdheten av att denna utväg för avhjälpande
av brister i målens utredning matte i större utsträckning komma till användning,
och de bestämmelser örn muntliga förhör, som i detta sammanhang
upptogos i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken, hade till syfte att
befordra en sådan utveckling. Till de ogynnsamma omständigheter, som hittills
stått hindrande i vägen häremot, äro otvivelaktigt att hänföra de för
många rättssökande stora avstånden till hovrättens förläggningsort och de
betungande kostnader, som ofta skulle ådragas parterna genom en inställelse
i hovrätten. Medan i våra underrätter det muntliga och omedelbara förfarandet
under det sista årtiondet vunnit allt starkare fäste och alltmera inskränkt
den skriftlighet, som hotat att också där intränga, har. någon motsvarande tendens
att i hovrättsförfarandet bereda rum för muntligheten i stort sett icke
förmärkts. Enligt beredningens åsikt är det såväl ur allmän rättsskipningssynpunkt
som för förberedande av ett framtida muntligt hovrättsförfarande
av vikt att den i lagen anvisade utvägen med muntliga förhör kommer till den
vidsträcktare användning, som lagstiftaren avsett och att de yttre hindren härför
snarast såvitt möjligt undanröjas. Detta syfte torde för Norrlands .vidkommande
endast kunna vinnas därigenom att. redan nu två hovrätter inrättas
i denna del av landet. I detta sammanhang ma framhallas, att nuvarande rättegångsordning
saknar den utväg för hovrättens större lättillgänglighet, som
anordnande av hovrättsting bomme att innebära. Att redan nu inrätta tva hovrätter
för Norrland kan enligt beredningens mening icke väcka större betänkligheter
än som kunna göras gällande mot en sadan organisation vid dess. genomförande
i samband med en rättegångsreform. Beredningen vill. slutligen
framhålla att, därest den föreslagna organisationen av statsfinansiella eller
andra skäl anses icke böra genomföras i ett sammanhang, övervägande skäl tala
för att den nordligare av de båda hovrätterna först inrättas. Beredningen
ansluter sig på denna punkt helt till den uppfattning, som uttalats av 1926 års
hovrättssakkunni ga.’

Processlagbcredningens yttrande innefattar ordförandens, f. d. justitierådet
Gärdes, samt ledamoten professorn Engströmers mening. Ledamoten av beredningen,
revisionssekreteraren Santesson, har avgivit särskilt yttrande
av följande innehåll:

T likhet med beredningens övriga ledamöter anser jag, att efter genomförande
av ett hovrättsförfarande, byggt på de av beredningen angivna grunderna,
behov föreligger av två hovrätter i de fyra nordligaste länen. Med allenast
en''hovrätt i dessa län torde det möta stora svårigheter att — även om hovrätten
i viss utsträckning håller sammanträden pa annan plats än förläggningsorten
— upprätthålla en i huvudsak muntlig hovrättsprocess. Det synes mig även
lämpligt, att domkretsarna för dessa hovrätter bestämmas, för den ena till
Västernorrlands och Jämtlands län samt för den andra till Västerbottens och

Norrbottens län. , •

Vad angår förläggningsorten för de nya hovrätterna biträder jag beredningens
uppfattning, att hovrätten för de två sydliga länen.böra hava sitt säte i
Sundsvall Däremot kan jag icke dela beredningens mening, att hovrätten för
de båda nordliga länen bör förläggas i Luleå. Det är visserligen riktigt, att
nämnda stad är mera centralt belägen inom junsdiktionsområdet an Umea,
men denna omständighet torde icke kunna tillerkännas avgörande betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

I dessa trakter gå befolkningens förbindelser i huvudsak söderut och det torde
vara mindre olägligt att befolkningen i Norrbottens län i viss utsträckning
nödgas resa till Umeå än att befolkningen i Västerbottens län skall begiva sig
till Luleå. Umeå är dessutom beläget i en av domsområdets tätast befolkade
bygder och är kansliort för två domsagor under det att i Luleå icke finnes något
domsagokansli. Härtill kommer, att Umeå ur rekryteringssynpunkt äger
avgjort företräde. Enligt min mening bör därför hovrätten för övre Norrland
förläggas i Umeå.

Ej heller kan jag ansluta mig till beredningens uppfattning, att redan nu
två hovrätter böra inrättas i Norrland.

Statistiken rörande antalet fullföljda mål utvisar, att målen från de fyra
nordligaste länen under nuvarande rättegångssätt bereda fullt arbete åt allenast
två hovrättsdivisioner. Även om det är möjligt, att efter inrättande av
två nya hovrätter antalet fullföljder kommer att ökas, kan man utgå från att
för handläggning av de fullföljda målen icke erfordras mera än två förstärkta
divisioner. De nya hovrätterna skulle därför komma att bestå av vardera en
division. Olägenheterna av dylika små överrätter äro emellertid allmänt erkända.
I yttrande med anledning av det år 1921 väckta förslaget örn inrättande
av en norrländsk hovrätt uttalade processkommissionen (prop. 108/1922 s.
38), efter omnämnande att i en del främmande länder överrätterna arbetade på
allenast en avdelning, att detta borde anses såsom en nödfallsutväg, som blott
undantagsvis finge anlitas. Erfarenheten från vårt land talade alldeles bestämt
för önskvärdheten av att överrätterna ej gjordes för små. Kommissionen
hade därför utgått från att varje överrätt borde få minst två avdelningar. Vid
framläggande för 1923 års riksdag av förslag om inrättande av en hovrätt för
de fyra nordligaste länen framhöll föredragande departementschefen (prop.
121/1923 s. 50), att han på det bestämdaste måste avråda ifrån att då upprätta
en hovrätt med mindre än två divisioner. Jämväl i sitt år 1926 avgivna betänkande
(I s. 117) framhöll processkommissionen olägenheterna av hovrätter
innefattande endast en dömande avdelning, och i sitt yttrande över betänkandet
fann lagrådet (prop. 80/1931 s. 181) angeläget att betona, att man icke finge
gå för långt i styckning av hovrätterna; på mindre än två avdelningar borde
enligt lagrådets mening ingen hovrätt arbeta, i all synnerhet örn det funnes nödvändigt
att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje.

De olägenheter, som i nämnda uttalande avses, äro naturligen svårigheterna
att i en hovrätt bestående av endast en division ordna arbetet på lämpligt sätt
och framför allt att inom densamma upprätthålla en domarkår med de höga
kvalifikationer, som böra finnas i en överrätt. Svårigheter möta att inom hovrätten
erhålla önskvärd domarerfarenhet och personlig duglighet. Fara föreligger
för ensidighet och slappnande intresse. Med de ogynnsamma arbets- och
befordnngsförhållandena följer svårighet att erhålla aspiranter till det antal,
som erfordras för möjliggörande av ett lämpligt urval. • Särskilt örn en hovrätt
med denna svaga organisation förlägges i övre Norrland, där även av andra
skäl vanskligheter möta att ernå tillfredsställande rekrytering, föreligger fara
att .ovrätten icke kommer att motsvara de krav, som ställas på en överdomstol.

Till gendrivande av de nu antydda synpunkterna kan icke anföras, att det
efter genomförande av en rättegångsreform dock blir erforderligt att inrätta
tva norrländska hovrätter. Det kan nämligen antagas, att dessa hovrätter
mäste göras betydligt starkare än som är möjligt under nuvarande rättegångsordning.
Det muntliga förfarandet medför en så väsentlig ökning av överrätternas
arbete, att målen från de fyra nordligaste länen antagligen komma att
bereda tull sysselsättning åt två hovrätter med vardera två divisioner. Därest
hovrätterna i någon större omfattning skola hålla hovrättsting å annan plats

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

än förläggningsorten synes det för övrigt icke möjligt att organisera dem med
mindre än två avdelningar. Även örn, såsom riksdagen år 1931 förordade, det
domföra antalet bestämmes till fyra, komma därför de nya hovrätterna att
bliva större än de nu ifrågasatta. Härtill kommer, att det, efter införande av
muntlighet och omedelbarhet i andra instans, är nödvändigt att göra hovrätterna
lätt tillgängliga och att därför hänsynen till de med små hovrätter förenade
olägenheterna måste vika. Men att under nuvarande rättegångssätt, då
hovrätternas lättillgänglighet är av underordnad betydelse, taga de risker, som
äro förbundna med dylika svaga domstolar, synes icke tillrådligt.

Ehuru jag sålunda icke kan biträda förslaget örn inrättande redan nu av tva
norrländska hovrätter, finner jag dock önskvärt att åtgärder så snart ske kan
vidtagas för förberedande av den överrättsorganisation, som kommer att bliva
erforderlig efter genomförande av en rättegångsreform. Detta syfte torde
kunna vinnas genom upprättande av en hovrätt i Norrland, gemensam för de
fyra nordligaste länen. Med upprättande av den andra hovrätten kan därefter
anstå till den övergångstid, som måste stadgas för den. nya ordningens
ikraftträdande. Därest domsområdet för den hovrätt, som nu inrättas, bestämmes
på angivet sätt, kan hovrätten organiseras med minst två divisioner. Härigenom
undvikas de olägenheter, som äro förenade med en svagare hovrätt.
Då såsom redan berörts de norrländska hovrätterna vid ett förändra^ rättegångssätt
torde höra bestå av två divisioner, synes hovrättens organisation
kunna bibehållas i huvudsak oförändrad efter reformens genomförande. _ Skulle,
särskilt örn bestämmelserna rörande domförhet ändras, någon minskning av
personalen påkallas i samband med reformens ikraftträdande, torde denna lätteligen
kunna ske då den andra hovrätten upprättas. Ej heller med hänsyn till
frågan örn lokaler för den nya hovrätten lära några svårigheter möta därest
hovrättsorganisationen på detta sätt utbygges i två etapper. Även örn den
först inrättade hovrätten vid reformens genomförande skulle komma att minskas.
torde dock behovet av lokaler bliva minst lika stort. Vid mimtlig förhandling
krävas nämligen avsevärt större utrymmen än vid tillämpning av det
nuvarande skriftliga förfarandet. Det är för övrigt uppenbart, att ävensom
två hovrätter nu inrättas, man vid anskaffande av lokaler åt desamma mäste
taga hänsyn till den ökning av lokalbehovet, som kommer att inträda vid övergång
till muntligt förfarande.

Den nya hovrätt, som sålunda enligt min mening nu bör upprättas,^ bör naturligen
förläggas till någon av de två orter, vilka såsom ovan framhållits efter
rättegångsreformens genomförande kunna antagas bliva säte för en hovrätt,
nämligen Sundsvall och Umeå. Visserligen är det med hänsyn till det nu
tillämpade förfarandet i andra instans av mindre vikt å vilken av nämnda
platser hovrätten förlägges. Då emellertid en förläggning till Sundsvall, vilken
skulle vara fördelaktig för huvuddelen av befolkningen i Västernorrlands
och Jämtlands län, icke i förhållande till den nuvarande förläggningen av
Svea hovrätt skulle medföra någon försämring för befolkningen i Västerbottens
och Norrbottens län, men däremot en förläggning till Umeå skulle innebära
en avsevärd försämring för invånarna i förstnämnda båda län, torde
Sundsvall i detta fall vara att föredraga.

Vad angår storleken av den nya hovrätten synas tillgängliga siffror ^tala
för att denna bestämmes till två divisioner. Måhända erfordras dock någon
förstärkning av arbetskrafterna. På frågan örn hovrättens organisation saknar
jag emellertid anledning att nu ingå.’

Svea hovrätt har efter remiss avgivit yttrande över processlagberedningens
utredning. Yttrandet torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom
bilaga C.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Frågan huruvida Svea hovrätt bör redan under nu rådande rättegångsskick
uppdelas samt när och hur en sådan uppdelning skall äga runi har hovrätten
funnit böra besvaras med tanke på vad som är bäst ägnat att bereda vägen
för den tillämnade allmänna rättegångsreformen. Hovrätten har förklarat sig
vara med processlagberedningen ense därom att, med ett hovrättsförfarande
anordnat efter de av beredningen angivna riktlinjerna, mål från de fyra nordligaste
länen icke lämpligen kunna upptagas av Svea hovrätt. Emellertid har
hovrätten avstyrkt förslaget att vid lösandet av Norrlands hovrättsfråga inrätta
hovrätter bestående av allenast en division. Härutinnan har hovrätten,
efter att lia erinrat om de skäl som tidigare åberopats mot en sådan hovrättsorganisation,
i huvudsak anfört följande:

Vad processlagberedningen anfört örn det väntade behovet av hovrättsting
vore enligt hovrättens mening icke något avgörande skäl emot inrättande av
en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt. Däremot kunde från denna
synpunkt svårigheter möta att genomföra beredningens förslag örn två nya
hovrätters inrättande. Behovet av hovrättsting kunde nämligen icke fyllas av
en hovrätt som bestode av allenast en division, enär domfört antal ledamöter
städse måste finnas tillgängligt på den ort, där hovrätten hade sitt säte. Häri
läge ett viktigt skäl emot att, såvitt anginge den nya rättegångsordningen,
räkna med färre ledamöter än som motsvarade domfört antal för två divisioner.
Såväl under den nya som under den nu gällande ordningen skulle svårigheter
motsvarande de nyss berörda i mångå fall uppstå vid semester, sjukdom eller
annat förfall för ledamöter. Särskilt sedan numera grundsatsen blivit fastslagen
att arbetsbalans ej finge uppkomma, vore det även nödvändigt att hovrättens
organisation ägde den elasticitet som erfordrades för att möta en tillfällig
ökning av arbetsbördan. Vid en hovrätt som bestode av allenast en division
kunde alltför lätt störningar uppstå, vilka inom en större hovrätt jämförelsevis
lätt kunnat undvikas genom en utjämning av arbetsbördan divisionerna
emellan. Den av processlagberedningen ifrågasatta utvägen att lösa
dessa svårigheter genom att stadga skyldighet för befattningshavare i Svea
hovrätt att mottaga förordnande i de norrländska hovrätterna bleve — om den
överhuvud kunde i alla fall förverkligas — förenad med betydande olägenheter
och kostnader. Ju mindre en hovrätt vore, dess större svårigheter mötte dessutom
att vid hovrätten knyta det antal väl kvalificerade jurister som erfordrades
för att påsett tillfredsställande sätt fylla de krav som numera ställdes på
hovrätterna i fråga örn att ställa juridiskt skolad arbetskraft till underlydande
härads- och rådhusrätters förfogande. Överhuvud kunde svårigheter uppstå
att vederbörligen upprätthålla kravet på domaraspiranternas kvalifikationer,
da de dugligaste aspiranterna kunde förväntas i regel söka sig till de större
hovrätterna, där utbildningen vöre mera mångsidig och befordringsutsikterna
för väl kvalificerade jurister i allmänhet bättre, örn sålunda inrättandet av
hovrätter bestående av allenast en division överhuvud vore olyckligt, gällde
detta alldeles särskilt beträffande en hovrätt förlagd till landets nordligaste
delar. Rekryteringen av en sådan hovrätt bleve förenad med särskilda svårigheter.

Hovrätten har vidare yttrat att det för närvarande saknades nödiga hållpunkter
för säkra beräkningar av huruvida tillräckliga arbetsuppgifter komme
att efter rättegångsreformens genomförande finnas för två norrländska
hovrätter med vardera minst tva divisioner. Enligt hovrättens mening kunde
man för de ifrågavarande länen icke utan fara för överorganisation räkna med

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

cn så hög siffra som fyra hovrättsdivisioner. Därest ett avgörande redan nu
träffades, torde sålunda försiktigheten bjuda att man byggde den nya ordningen
på en organisation med en norrländsk hovrätt örn högst tre divisioner
och läte frågan örn inrättande av ytterligare en norrländsk hovrätt vila tills
behovet därav blivit av erfarenheten bestyrkt. Även örn, i strid mot vad hovrätten
antagit, den nya ordningen ansåges kräva två hovrätter, borde detta
icke föranleda att en sådan splittring av hovrätterna redan nu ägde rum Örn
hovrättsfrågan skulle vinna sin lösning inom de närmaste åren, erbjode inrättandet
av en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt den enda tillrådliga
utvägen. Sedan emellertid processreformen genom 1931 års riksdagsbeslut
och processlagberedningens raskt fortskridande arbete tagit avgörande
steg mot en snar lösning, kunde det knappast anses välbetänkt att skrida till
beslut i den norrländska hovrättsfrågan, innan sådan klarhet vunnits angående
hovrättens framtida organisation, lokalbehov med mera, att hovrättens
rekrytering och utrustning kunde direkt anpassas efter den^nya ordningen.
Skulle processlagberedningens förslag i vad det avsåge två norrländska hovrätter
upptagas trots de betänkligheter som reste sig däremot, förtjänade enligt
Svea hovrätts mening Umeå företrädet såsom förläggningsort for den
nordligaste hovrätten. För den sydligare förordades Härnösand. ^

En ledamot i hovrätten har avgivit särskilt yttrande, däri framhållits att en
norrländsk hovrätt snarast borde komma till stånd oberoende av ^processreformen;
dock borde en hovrätt med mindre än två divisioner ej ifrågakomma.

Den lämnade redogörelsen visar att flera olika skäl kunna anföras för uppdelning
av de nuvarande hovrätterna. Frågan örn delning av Svea hovrätt blev
aktuell genom denna hovrätts av arbetsbördans tillväxt föranledda utvidgning.
Under en följd av år stod nämnda synpunkt i förgrunden. Därtill anknöts
hänsyn till den utbredda opinionen i Norrland för inrättande av en hovrätt
där och till de olägenheter ur rättsskipningens synpunkt som äro förbundna
med de stora avstånden till hovrättens förläggningsort. För mm del kan
jag till fullo ansluta mig till den uppfattningen att en uppdelning av Svea hovrätt
är en angelägenhet av stor vikt redan under gällande rättegångsordning.
Att hovrätten ur administrativ synpunkt har en alltför stor personal och ett
alltför vidsträckt ämbetsområde ligger i öppen dag och har även av hovratten
själv vitsordats i dess år 1921 avgivna utlåtande i anledning av riksdagsskrivelsen
samma år rörande inrättande av en norrländsk hovrätt. En följd av
hovrättens storlek måste med nödvändighet bliva, att mera direkt beröring med
underrätternas domare endast i mindre utsträckning kan komma i fråga, oci
en närmare kännedom om förhållandena i underrätterna försvåras för presidenten
oell hovrättens ledamöter, till men för handläggningen av^ de på hovrätten
ankommande ärenden av administrativ natur, för vilka en sådan kännedom
är av betydelse. Hovrättsområdets stora omfattning, är ock till lunder
för den uppsikt över underdomstolarnas verksamhet som enligt lag åligger hovrätten
Ledamöterna i hovrätten kunna icke erhålla den på personlig erfarenhet
grundade djupare inblick i förhållandena inom avlägsnare delar av juris -

Departe monts chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

diktionsområdet, som utgör en väsentlig förutsättning såväl för materiellt riktiga
domsavgöranden som ock för att domstolens verksamhet skall bliva med
förtroende omfattad av allmänheten. Med hänsyn till de i flera avseenden
egenartade drag som Norrland företer i fråga örn industri och näringsliv i övrigt,
synes det särskilt betydelsefullt att rättsskipningens handhavare genom
vistelse och verksamhet där vinna förtrogenhet med dessa förhållanden. Jag
vill i detta sammanhang även understryka vad processlagberedningen i sitt nu
a.vgivna yttrande anfört örn betydelsen för den nuvarande hovrättsprocessen av
att hovrätterna göras lättare tillgängliga för de rättssökande. Skola de år
1901 i rättegångsbalken införda bestämmelserna örn muntliga förhör i hovrätt
vinna någon som helst praktisk betydelse i fråga örn mål från norra delarna
av landet, lärer Svea hovrätt icke kunna bibehållas såsom domstol i andra instans
för dessa områden. Verkställd undersökning synes utvisa att avståndet
mellan hovrätten och vederbörande underrätter utövar ett synnerligen

stort inflytande på frekvensen av sådana förhör. Av under åren 1930_1934

i Svea hovrätt hållna muntliga förhör i fullföljda mål, tillhopa 36, förekommo
sålunda 23 i mål från Stockholms rådhusrätt, 5 i mål från domstolar inom
Stockholms län, 5 i mål från övriga delar av Svealand och endast 3 i mål från
Norrland. Till jämförelse kan nämnas att under samma femårsperiod muntliga
förhör i mål som fullföljts till de båda mindre hovrätterna utgjorde, i
Göta hovrätt 14 och i hovrätten över Skåne och Blekinge likaledes 14.

Till de i och för sig vägande skäl som sålunda tala för att genomföra en
delning av den för närvarande största hovrätten lia på senare tid kommit de
särskilda omständigheter som äga samband med den tillämnade rättegångsreformen.
På departementschefens förslag uttalade sig 1931 års riksdag för en
snar prövning av spörsmålet örn hovrätternas delning såsom en förberedelse
till den reform, vars huvudgrunder samtidigt förelädes riksdagen. Den av processlagberedningen
sedermera verkställda utredningen — hittills slutförd endast
såvitt angår Svea hovrätt —- synes mig lia bragt frågan örn denna hovräits
uppdelning i ett sådant läge att jag anser mig böra förorda att den nu
upptages till avgörande i viss omfattning.

Det resultat vartill processlagberedningen kommit — nämligen att två hovrätter
böra ^inrättas för Norrlands vidkommande — sammanfaller i viss mån
med den ståndpunkt som redan år 1926 intogs av sakkunniga för utredning
av frågan örn hovrätternas organisation m. m. Uppfattningen att ifrågavarande
spörsmål svårligen kan vinna sin lösning på det sätt att endast en hovrätt
inrättas för hela Norrland eller större delen därav torde under senare år ha
vunnit en alp större utbredning bland dem som haft tillfälle att närmare sätta
sig in i förhallandena. Såsom 1926 ars sakkunniga framhöllo finnes ingen
plats^ som kan betecknas såsom centralpunkt för de norrländska länen, ej heller
någon plats som i fråga örn kommunikationer kan anses välbelägen för hela
eller ens större delen av befolkningen i Norrland. Ur sådana synpunkter kunna
mot varje förslag som gar ut på inrättandet av en gemensam norrländsk
hovrätt riktas vägande anmärkningar.

Sedan statsmakterna ar 1931 i huvudsak angivit de riktlinjer efter vilka ar -

Kunni. Maj:ts proposition nr 158.

betet på processreformen borde bedrivas, har det framstått såsom i hög grad
sannolikt att en reformerad hovrättsprocess skulle kräva mer än en hovrätt i
Norrland. Inom processlagberedningen har nu också utan meningsskiljaktighet
uttalats den uppfattningen att efter processreformen två hovrätter bliva
erforderliga i de fyra nordligaste länen. Till denna ståndpunkt har beredningens
rådgivande nämnd, såsom framgar av beredningens yttrande, enhälligt
anslutit sig. Genom den verkställda utredningen synes det ställt utom
tvivel att en sådan organisation måste komma till stånd, därest muntlignet och
omedelbarhet skall kunna i erforderlig grad tillgodoses i hovrättsprocessen.

Som utgångspunkt för sitt bedömande av den norrländska hovrättsfragan
har processlagberedningen framhållit, att enligt de angivna riktlinjerna för
hovrättsförfarandets gestaltning parter, målsägande i brottmål, sakkunniga
och vittnen skulle lia att i stor utsträckning inställa sig i hovrätt för muntlig
förhandling samt att det framstode som ofrånkomligt med hänsyn såväl till
de enskildas som det allmännas kostnader att hovrätterna gjordes lättillgängliga.
Enligt beredningens uppfattning vore eljest att befara att fördelarna
av ett muntligt förfarande äventyrades.

Svea hovrätt har i sitt yttrande icke närmare inlåtit sig på denna fråga.
I motsats mot beredningen anser emellertid hovrätten att den eftersträvade
lättillgängligheten kan vinnas med allenast en norrländsk hovrätt, samtidigt
som hovrätten gör gällande att beredningen beräknat behovet av hovrättsting
alltför stort och att de med denna anordning förenade olägenheterna av beredningen
alltså överskattats. Av vad hovrätten sålunda framhållit synes endast
kunna dragas den slutsatsen att enligt hovrättens mening en väsentlig del av
de mål, vari muntlig förhandling skall äga rum, skola kunna handläggas på
den ordinarie förläggningsorten.

Jag kan icke finna annat än att inom en domkrets, omfattande hela Norrland,
en inställelse å hovrättens förläggningsort skulle, såsom ock beredningen
framhållit, bliva ytterst betungande för en stor del av de rättssökande och
jämväl i många fall väsentligt stegra statsverkets kostnader för fri rättegång
m. m. För de rättssökande i hovrättssområdets mera avlägsna delar måste
en sådan anordning ock framstå som obillig. Med all sannolikhet komme de
nu antydda olägenheterna att visa sig så stora, att krav på en avsevärd begränsning
av muntlighetsprmcipen i hovrättsförfarandet snart skulle framkomma.
Ur processreformens synpunkt måste det framstå som allt annat än
önskvärt eller välbetänkt att som förberedelse till denna planlägga en organisation,
som hotar att redan från början sönderbryta en av dess viktigaste huvudprinciper.

Vill man bereda hovrättsrättsskipningen den lättillgänglighet, som den
muntliga förhandlingen nödvändiggör, återstår, örn allenast en norrländsk hovrätt
inrättas, ingen annan utväg än att, såsom beredningen anvisat, i vidsträckt
omfattning anordna hovrättsting. Uppenbart är, att det möter ganska
stora svårigheter att med någon tillförlitlighet beräkna antalet mål, som skulle
komma att handläggas vid hovrättsting och den tid, som härför skulle komma
att åtgå. Med förläggning till Västernorrlands län av en gemensam norr -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ländsk hovrätt synes man dock kunna utgå ifrån att större delen av de mål
från Västerbottens och Norrbottens län, vari muntlig förhandling bör äga rum,
skulle komma att behandlas vid hovrättsting. Med ledning av de statistiska
uppgifterna rörande antalet fullföljda mål torde årliga antalet av de mål från
dessa län som skulle behandlas vid hovrättsting icke kunna sättas lägre än till
100—150. Då man tillika beaktar, att ifrågavarande mål enligt sakens natur
äro de mera svårutredda, synes man berättigad antaga, att deras behandling
kommer att motsvara omkring en fjärdedel av hovrättens hela arbetsbörda. Beredningens
slutsats, att inrättande av en gemensam norrländsk hovrätt skulle
komma att medföra att en av hovrättens divisioner under större delen av
året skulle ha sin verksamhet utom förläggningsorten, synes alltså icke oberättigad.
De olägenheter av ekonomisk och annan art, som härvid äro oundvikliga,
ha på ett övertygande sätt framhållits av beredningen.

Det ligger nära till hands att söka förklaringen till Svea hovrätts ståndpunkt
däri, att hovrätten utgått ifrån att muntlig förhandling skulle komma
till användning i väsentligt mindre utsträckning än beredningen förordat. Endast
under denna förutsättning synes anordnande av hovrättsting kunna inskränkas
pa sätt hovrätten antytt. Jag vill då framhålla att beredningens
förslag på denna punkt icke synes gå längre än vad en övervägande majoritet
inom riksdagen vid behandlingen av grunderna för processreformen ansett
lämpligt. Uti sitt yttrande över processkommissionens förslag har Svea hovrätt
anslutit sig till kommissionens uppfattning att i hovrätt obligatorisk
muntlig förhandling borde äga rum i samtliga fullföljda mål samt särskilt
framhållit att, därest reformen ej på denna punkt gjordes tillräckligt effektiv,
den skriftliga processen i stort sett komme att bestå för framtiden. För
egen del är jag ock av den uppfattningen, att någon ytterligare beskäring av
muntlighetsprincipen i hovrättsförfarandet icke torde böra ifrågakomma.

Det torde vara synnerligen önskvärt att de nya hovrätterna redan före reformens
slutliga genomförande förläggas till de platser och givas de domsområden
som framdeles kunna antagas komma i fråga. Betydelsen av att, då
det nya rättegångsskicket skall träda i tillämpning, organisationen hunnit erhålla
stadga och domstolarnas ledamöter hunnit bliva förtrogna med de delvis
säregna förhållandena inom respektive jurisdiktionsområden bör icke underskattas.
Jag delar ock processlagberedningens uppfattning att det såväl ur
allmän rättsskipningssynpunkt som för förberedande av ett framtida muntligt
hovrättsförfarande är av vikt att den redan i gällande lag anvisade utvägen
med muntliga förhör kommer till den vidsträcktare användning som lagstiftaren
avsett och att de yttre hindren härför snarast såvitt möjligt undanröjas.

Mot förslaget har anförts dels att svårigheter skulle uppstå för en fullgod
rekrytering av hovrätterna och dels att dessa bleve alltför små, särskilt under
nuvarande rättegångsordning.

Vad angår den förstnämnda invändningen må anmärkas att den kan göras
gällande oavsett vilken processordning som tillämpas. Örn man ansåge denna
invändning vara avgörande för frågan örn nyorganisation under nuvarande
rättegångsskick, skulle däri även ligga att man funne en allmän processreform

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ogenomförbar i den utsträckning som hittills förutsatts. Såsom processlagberedningen
framhållit ankommer det på statsmakterna att vidtaga anstalter
för betryggande av den önskvärda rekryteringen; och det synes mig vara en
fördel att man redan på ett tidigt stadium vinner erfarenhet rörande de anordningar
som i detta hänseende kunna vara ändamålsenliga. Att sådana anordningar
stå till buds torde vara otvivelaktigt och bekräftas även därav att man
i fråga örn andra offentliga institutioner i Norrland kommit till rätta med liknande
spörsmål. Vad angår den första uppsättningen ledamöter och övriga
befattningshavare i en norrländsk hovrätt är att märka, att ordinarie befattningshavare
i hovrätt enligt gällande bestämmelser äro skyldiga att underkasta
sig förflyttning till annan ort, dock att sådan skyldighet åligger de i varje
grad jmgre framför de äldre. Det torde dock kunna antagas, att tillämpning
av dessa bestämmelser endast i mindre utsträckning skall behöva ifrågakomma
beträffande ledamotstjänsterna. Med hänsyn bland annat därtill att ordförande-
och vice ordförandearvoden lära böra utgå till de båda äldsta ledamöterna
med högre belopp än som äro fastställda för de sydligare hovrätterna
torde för dessa befattningar kunna påräknas mera erfarna ledamöter i de äldre
hovrätterna med föregående längre tids hovrättstjänstgöring. Beträffande den
framtida rekryteringen torde det icke vara ogrundat att antaga, att en hovrätt
förlagd till en stad i Norrland skall draga till sig kompetenta norrländska
jurister, något som med hänsyn till önskvärdheten av hovrättsledamöternas
orientering i förhållandena inom hovrättsomradet mäste betraktas såsom en
stor fördel.

Icke heller den andra anmärkningen, som avser domarnes relativa fåtalighet,
finner jag vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med det föreliggande
förslagets realiserande till dess rättegångsreformen i dess helhet kommer
till stånd. Processlagberedningen har kommit till den uppfattningen att
de nya hovrätterna böra bestå av president och fem ledamöter. Denna uppfattning
synes välgrundad. Därest hovrätterna erhålla en sådan sammansättning,
finner jag det högst osannolikt att befogade anmärkningar skola kunna
riktas mot hovrätterna från den i diskussionen härom framförda synpunkten
att hovrätten i kvalitativt hänseende icke skulle motsvara berättigade krav.
En överrätt som för sin dömande verksamhet äger tillgång till hovrättens president
jämte två andra äldre ledamöter torde icke kunna anses underlägsen en
division i en större hovrätt. Det kan härutinnan erinras örn att antalet ledamöter
enligt den föreslagna organisationen skulle motsvara två divisioner av
den sammansättning som processkommissionen föreslog i sitt betänkande av
år 1920. Utgår man från att, såsom ock förutsattes vid behandlingen av denna
fråga år 1931, det domföra antalet ledamöter i cn ny rättegångslag fastställes
till fyra, skulle för inrättande av två divisioner i de nu ifrågasatta hovrätterna
erfordras endast två nya ledamöter. Om det med fog kunde göras
gällande att en hovrätt bestående av sex ordinarie domare vore alltför svag
för att väl kunna fylla sin uppgift, lärer denna anmärkning även träffa en
framtida hovrätt med åtta domare; skillnaden är uppenbarligen icke så stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

att deri senare sammansättningen skulle kunna godtagas men däremot icke den
förra.

Beträffande de invändningar mot hovrätter bestående av endast en division
som ga ut därpå att en sadan hovrätt icke skulle äga de större hovrätternas
möjligheter att möta tillfällig ökning i arbetsbördan eller andra störningar
samt överhuvud att ordna arbetet på lämpligt sätt må till en början anmärkas
att dessa synpunkter i främsta rummet kunde äga berättigande därest hovrätterna
icke finge starkare sammansättning än en vanlig hovrättsdivision örn fem
ledamöter. Det nu föreliggande förslaget avser emellertid hovrätter av något
starkare sammansättning, i det att även presidenten ingår såsom divisionsledamot.
Ur nu ifrågavarande synpunkter är detta av icke oväsentlig betydelse.
Som bekant föredragas målen i hovrätterna i närvaro av endast fyra ledamöter.
Da det star hovrätterna fritt att ordna arbetsfördelningen mellan ledamöterna
och tjänstgöringen i övrigt på sätt som vid varje tid bäst är- ägnat att främja
effektiviteten och undvika arbetsbalans, är det tydligt att den föreslagna sammansättningen
med sex domare erbjuder goda möjligheter att möta tillfällig
anhopning av mål och åstadkomma utjämning av arbetsbördan mellan ledamöterna
inbördes.

Uti sitt yttrande har processlagberedningen framhållit att för en mindre
hovrätt med dess jämförelsevis ringa personaltillgång vissa svårigheter kunde
möta att vid tillfälliga eller mera varaktiga ledigheter för ledamöter eller fiskaler
eller för underdomare erhålla vikarier inom hovrätten samt till förebyggande
härav förordat föreskrift örn skyldighet för assessorer och fiskaler i
Svea hovrätt att mottaga vikanatsförordnanden i eller under de norrländska
hovrätterna. Svea hovrätt har icke ansett sig kunna tillstyrka den av beredningen
föreslagna anordningen och såsom skäl för sin ståndpunkt dels åberopat
vissa praktiska olägenheter som skulle följa av en dylik anordning och
dels anfört att därigenom skulle i stor utsträckning å Svea hovrätt överflyttas
avgörandet i dessa frågor, något som vore ägnat att försvaga de små hovrätternas
ställning.

Uppenbart erbjuder det en viss svårighet att bedöma i vad mån den av beredningen
förordade anordningen behöver komma till användning. Att rekryteringen
av aspiranter vid en mindre hovrätt kan komma att bliva mera
ojämn än vid en större ligger emellertid i sakens natur och bestyrkes jämväl
av redan föreliggande erfarenhet. För motverkande av följderna av en sådan
ojämnhet synes det mig riktigt att den större hovrättens bättre rekryteringsmöjligheter
i mån av behov tagas i anspråk. Att härav för den större hovrätten
skulle uppstå någon nämnvärd olägenhet har jag svårt att föreställa
mig. Ej heller synes en dylik samverkan mellan de båda hovrätterna, som ju
endast erfordras i sådana fall då den mindre hovrätten anser sig vara i behov
av ytterligare arbetskraft, kunna verka menligt på den mindre hovrättens auktoritet.
I allmänhet torde frågan kunna ordnas efter samråd mellan de båda
hovrätternas presidenter.

Processlagberedningen har föreslagit att organisationen av de båda norrländska
hovrätterna genomföres i ett sammanhang, men har, därest så icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

funnes böra ske, ansett övervägande skäl tala för att den nordligare av de
båda hovrätterna först inrättades. Av det föregående framgår att jag är
ense med processlagberedningen därutinnan att erforderliga organisationsförändringar
böra vidtagas i god tid innan övergången sker till ett reformerat
rättegångsskick. Emellertid skulle säkerligen nyorganisationen underlättas,
örn den bleve genomförd efter hand i skilda etapper. Att ur Svea hovrätt
samtidigt utbrytas två divisioner innebär tydligen en ganska ingripande åtgärd.
Till stöd för en uppdelning i två etapper talar även att rekryteringen
av varje särskild hovrätt därigenom väsentligt underlättas. Jag vill därför
förorda att åtgärder för närvarande vidtagas för inrättande av allenast en hovrätt
i Norrland. I likhet med processlagberedningen och även 1926 års sakkunniga
anser jag att början bör göras med den nordligare hovrätten, vars
domsområde enligt hittills samstämmig uppfattning bör bliva Västerbottens
och Norrbottens län. Till spörsmålen örn hovrättens förläggningsort och de
kostnader som betingas av hovrättens inrättande vill jag återkomma i annat
sammanhang. Därvid torde jag även fa framlägga ett preciserat förslag rörande
den personal som vid den nya hovrätten erfordras.

Hovrättens upprättande påkallar, såsom framgår av det förut sagda, vissa
lagändringar. I 8 kap. 3 § rättegångsbalken bör salunda vidtagas ändring,
innebärande att Västerbottens och Norrbottens län skola höra under hovrätten
för övre Norrland. I den lag varigenom ändringen företages böra dessutom
givas stadganden av liknande innebörd som de vilka upptagits i tidigare
upprättade lagförslag i ämnet. I 3 § förordningen den 15 oktober 1880,
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs
bör vidtagas ändring motsvarande vad som tidigare härutinnan föreslagits.
Tiden för de sålunda erforderliga lagarnas ikraftträdande torde böra bestämmas
till den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen bestämmer. I enlighet
härmed ha lagförslag blivit upprättade.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över de ifrågavarande
lagförslagen, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
nteslntits.

Bilaga B.

Av hovrätterna genom slutligt utslag avgjorda inål åren 1924—1933.

	Från	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931	1932	1933	Med 1924- Antal	eltal -1933 %
1	Norrbottens län...........	230	240	215	218	237	212	186	202	198	207	214	3.05	i
2	Västerbottens län........	243	235	276	264	261	240	244	202	>335	234	253	3.60	2
3	Summa	473	475	491	482	498	452	430	404	533	441	467	6.65	3
4	Västernorrlands län........	399	430	413	406	359	314	333	279	327	344	362	5.16	4
B	Jämtlands län..........	227	244	230	203	210	160	139	124	110	115	176	2.51	5
6	Summa	626	674	643	609	569	474	472	403	437	459	538	7.67	6
7	Svea hovrätts domsoinråde i övrigt . .	3,128	3,158	3,057	3,048	3,155	2,951	2,891	2,921	2,994	3,121	3,042	43.34	7
8	Summa för Svea hovrätt	4,227	4,307	4,191	4,139	4,222	3,877	3,793	3,728	3,964	4,021	4,047	57.66	8
9	Göta hovrätt...........	2,155	1,865	1,899	1,835	1,948	1,812	1,750	1,674	1,862	1,939	1,874	26.70	9
10	Hovrätton över Skåne och Blekinge . .	1,239	1,157	1,118	1,072	1,085	1,111	1,035	1,050	1,052	1,057	1,098	15.64	10
11	Summa för hela riket	7,021	7,329	7,208	7,046	7,255	6,800	C,578	6,452	6,878	7,017	7,019 \|	lOO.o	11

1 Härav 79 expropriationsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Bilaga C.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 17 januari 1935 Ilar Kungl. Majit anbefallt Svea hovrätt
att inom fyra veckor avgiva underdånigt utlåtande över en av processlagberedningen
verkställd utredning rörande uppdelning av hovrätten. 1 anledning
härav får hovrätten i underdånighet anföra följande.

Processlagberedningen har bedömt frågan örn hovrättens upp delning ° med
hänsyn till denna frågas betydelse för den tillämnade allmänna rättegangsreformen
och förberedandet av denna reform. Jämväl hovrätten anser sig
böra vid ärendets prövning främst anlägga denna synpunkt. Sedan den vid
1931 års riksdag framlagda propositionen angående huvudgrunderna för en
rättegångsreform i huvudsak vunnit anslutning, från riksdagens sida och processlagberedningens
arbete numera så fortskridit, att slutligt förslag i .ämnet
lärer vara att förvänta inom en nära framtid, böra spörsmålen örn varje särskild
hovrätts domkrets, organisation, förläggningsort och lokalbehov bedömas
med hänsyn tagen i första hand till den väntade nya ordningen. Fragan huruvida
Svea hovrätt hör redan under nu radande rättegångsskick uppdelas samt
när och hur en sådan uppdelning skall äga rum lärer sålunda böra besvaras
med tanke på vad som är bäst ägnat att bereda vägen för den för landets rättsväsen
så betydelsefulla reformen.

Hovrätten är med processlagberedningen ense . därom att, med ett novrattsförfarande
anordnat efter de av beredningen angivna riktlinjerna, nial fran de
ryra nordligaste länen icke lämpligen kunna upptagas av Svea hovrätt. Norrlands
hovrättsfråga måste sålunda hava vunnit sin lösning senast vid den tidpunkt
då den nya ordningen träder i tillämpning.

Nästa fråga blir, huruvida rättsvårdens intresse kan förväntas bliva bättre
tillgodosett genom inrättande av två norrländska hovrätter eller genom inrättande
av en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt. Härom hava
under diskussionerna örn rättegångsreformen skilda meningar yppats. Enligt
processkommissionens år 1926 avgivna förslag skulle för de fyra nordligaste
länen inrättas två hovrätter, en i Sundsvall eller ^Härnösand för Västernorrlands
och Jämtlands län och en i Umeå eller Lulea, omfattande Västerbottens
och Norrbottens län. I sitt yttrande över kommissionens^ förslag manade, lagrådet
till försiktighet vid uppdelning, av hovrätterna; på mindre än två avdelningar
borde ingen hovrätt arbeta, i all synnerhet örn det funnes nödvändigt
att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje. I detta
sammanhang förtjänar även erinras, att i ett av särskilda sakkunniga ar 1926
avgivet betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt
och löneförhållanden med mera föreslogs, under förutsättning att muntlig
procedur i grövre brottmål infördes, inrättande av en ny hovrätt för de bada
nordligaste länen med säte i Umeå. Det betänkande angående ordnande av
vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den
ifrågasatta rättegångsreformen, som år 1928 avgavs av särskilda sakkunniga,
räknade med en hovrätt för de båda nordligaste länen och en för. Västernorrlands
och Jämtlands län. Enligt 1931 års förenämnda proposition borde ur
Svea hovrätt utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt, en mening, som bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

tr^cles särskilda utskottet och riksdagen. I ett påföljande år av statsrådet
och chefen för justitiedepartementet infordrat yttrande uttalade processlagberednmgen,
att beredningen visserligen ännu icke tagit slutlig ståndpunkt
till de spörsmål, som kunde antagas inverka på frågan örn hovrätternas antal
och organisation, men, särskilt med hänsyn till angelägenheten av att varje
hovrätt komme att sammansättas av minst två divisioner, funne i hög grad
sannolikt, att beredningens förslag komme att innefatta förläggning till Norrland
av allenast en hovrätt, omfattande de fyra nordligaste länen. Den 16
december 1932, då ett i ärendet upprättat lagförslag remitterades till lagrådet,
yttrade departementschefen, bland annat, att en hovrätt åtminstone för närvarande
icke borde organiseras på mindre än två divisioner, varav följde, att
at en norrländsk hovrätt ej borde givas ett mindre jurisdiktionsområde än de
tyra nordligaste länen. Departementschefen erinrade, att denna uppfattning
sammaniöile med den, som legat till grund för 1923 års proposition och vunnit
gumnce av sammansatta stats- och första lagutskottet samt andra kammaren,
irrocesslagberedningens föreliggande utredning utmynnar emellertid i ett förslag
örn inrättande av två nya hovrätter, den ena för de båda nordligaste länen
med sate i Lulea, den andra för de båda sydligare med säte i Sundsvall.

Under ciskussionen i detta ämne har till stöd för ett ökat antal hovrätter
tramlör allt aberopats. behovet av hovrättens större lättillgänglighet efter övergangen
till ett muntligt förfarande. Å andra sidan hava såsom skäl emot
en alltför långt driven uppdelning anförts, förutom ekonomiska, jämväl organisatoriska
skal. På tal örn ett äldre förslag, enligt vilket varje hovrätt skulle
bestå av allenast en dömande avdelning, erinrar sålunda processkommissionen
örn den lara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer av
tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets
av ko leger, Ln likformig rättstillämpning vore ock svårare att genomföra
i ett flertal .mindre hovrätter, och dessa bleve även mindre väl skickade såsom
praktiska utbildningsanstalter för domare, i vilket hänseende hovrätterna speade
en storbron. Förstnämnda skäl emot en vittgående splittring framhölls
aven i l(Jdl ars proposition.

. Svea hovrätt, som vid flera tillfällen haft att taga ställning till frågan örn
mrattandet av ett större antal hovrätter, har därvid uttalat starka betänkligheter
emot en alltför långt driven klyvning. I sitt den 3 juni 1927 avgivna
yttrande över processkommissionens betänkande anförde sålunda hovrätten
elter att hava erinrat örn vad kommissionen uttalat angående den fara för
ensidighet, som foijer med en stark uppdelning av hovrätterna:

. »Erkännes riktigheten härav — och enligt hovrättens mening innebär kommissionens
uttalande en ofrånkomlig sanning — är det angeläget att noga pröva
huruvida en sa långt driven spridning av överrättspersonalen som kommissionen
tanker sig pakallas av ett verkligt behov.

Därvid är det tydligt, att örn en fullt genomförd muntlighet och omedelbarhet
skall genomforas i fråga örn hovrätts förfarandet, inrättande av ett stort
antal hovrätter näppeligen kan undvikas. Skall det vid underrätten förelupna
loriarandet_! huvudsak återupprepas, med andra ord parter, vittnen och andra
inställa sig i samma omfattning som vid underrätten, måste staten genom lämp bftiiimand|ninff

&V ll0Vrätterna förebygrga, att sådan inställelse blir oskäligt

Betänkandet innebär emellertid i själva verket ingalunda en sådan ytterlig
form av munvighet och omedelbarhet. I tvistemål och ringare brottmål skulle,
elter genomförandet av hithörande punkter i betänkandet, underrättsprotokoll
3flgen förekomma i den utsträckning, att ny inställelse påkallades endast

förordaagurn+;v°Cl^ “F6 grad detta därest> såsom hovrätten ämnar

förorda, protokoll stadse kommer att föras saväl beträffande parts yrkanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

och sakuppgifter som ock över vittnesmål. Risken för att såsom part eller
vittne nödgas göra en resa till en hovrättsstad — en resa som under nuvarande
kommunikationsförhållanden i allmänhet icke kan anses alltför besvärlig eller
kostsam — kommer då att för varje medborgare ställa sig så obetydlig, att det
knappast är av nöden att av hänsyn därtill genomföra den av kommissionen
ifrågasatta utflyttningen av hovrättspersonalen, en åtgärd, som efter all sannolikhet
skulle i längden sänka hovrätternas nivå.

När det däremot gäller de grövre brottmålen, ställer sig förhållandet onekligen
annorlunda. I fråga örn dessa innebär betänkandet en långt gående muntlighet
och omedelbart. Även örn man härutinnan ansluter sig till kommissionen,
torde emellertid inrättande av ett antal nya hovrätter icke bliva nödvändigt.
»

Hovrätten erinrar härefter örn ett i hovrättens yttrande framfört förslag att
anordna periodiskt återkommande hovrättsting i varje län samt fortsätter:

»Skulle detta förslag vinna avseende, torde ett i enlighet med betänkandet
reformerat förfarande ej behöva medföra annan ökning av hovrätternas antal
än att för de fyra norrländska länen inrättas en särskild hovrätt och Svea hovrätt
undergår en däremot svarande personalminskning.»

En tillämpning av den preliminära ståndpunkt processlagberedningen i den
remitterade utredningen intager beträffande hovrättsförfarandet torde leda till
att muntlig förhandling förekommer i något mindre utsträckning än enligt
1931 års proposition, vilken i sin ordning härutinnan innebar en begränsning i
jämförelse med vad av processkommissionen föreslagits. Då beredningen likväl,
med frångående av sitt anförda yttrande av år 1932, förordat inrättande
av två hovrätter, har till stöd därför främst åberopats, att örn allenast en hovrätt
för de fyra nordligaste länen komme till stånd, det bleve ofrånkomligt att
i så stor utsträckning anordna hovrättsting, att en av hovrättens avdelningar
skulle under större delen av året få sin verksamhet förlagd utom den ordinarie
förläggningsorten.

Huruvida sistnämnda uttalande är riktigt beror tydligen på under vilka förutsättningar
anordnandet av hovrättsting överhuvud skall anses påkallat, och
sin ståndpunkt härutinnan har beredningen ej närmare angivit. Det vill emellertid
synas som örn behovet av hovrättsting beräknats alltför högt, förutsatt
att beredningens preliminära ståndpunkt till frågan om hovrättsförfarandet
förverkligas. Detta gäller i all synnerhet örn, såsom på ett ställe i utredningen
antydes, hovrättstingen åtminstone företrädesvis skola anordnas för handläggning
av stora och omfattande mål med vidlyftig vittnesbevisning. Då hovrättstingen
väl skulle få sin största betydelse för de grövre brottmålen, kan
det förtjäna nämnas, att antalet sådana mål från de ifrågavarande länen, i vilka
någon hållits häktad, är ganska ringa. Sålunda inkommo till hovrätten under
vart och ett av åren 1932, 1933 och 1934 från Västernorrlands län respektive
11, 10 och 8 dylika mål, från Jämtlands län 2, 1 och 1, från Västerbottens
län 8, 4 och 2 och från Norrbottens län 3, 3 och 4. Årliga genomsnittet utgjorde
för hela området 19 mål, därav drygt hälften från Västernorrlands län.
En mera ingående utredning av rättsfallsmaterialet från denna synpunkt erbjöde
otvivelaktigt intresse.

Vad beredningen anfört örn det väntade behovet av hovrättsting är enligt
Svea hovrätts mening icke något avgörande skäl emot inrättande av en för
de fyra länen gemensam hovrätt. Däremot kunna från denna synpunkt svårigheter
möta att genomföra beredningens förslag örn två nya hovrätters inrättande.
Även örn detta förslag förverkligas, kommer behov av hovrättsting
att kvarstå. Behovet lärer emellertid icke kunna fyllas av en hovrätt, som
består av allenast en, låt vara kanske förstärkt, division. Uppenbart är nämligen,
att vissa brådskande frågor, såsom angående inhibition, prövning av

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 158. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

häktningsbeslut, förordnande av domarevikarie vid sjukdomsfall, måste kunna
vinna omedelbar handläggning, och då det icke lärer låta sig göra att vid
hovrättsting förflytta hovrättens kansli till tingsstället och betrakta detta
såsom hovrättens förläggningsort, måste tydligen domfört antal ledamöter
städse finnas tillgängligt på den ort, där hovrätten har sitt säte. Det torde
få antagas vara processlagberedningens mening, att beträffande sammansättningen
av hovrättsdivision, som håller ting, vanliga regler skola vinna tilllämpning.
Att. varje gång hovrättsting skall hållas räkna med sådan tillfällig
förstärkning av arbetskrafterna, som erfordras för att låta hovrätten
svälla ut från en till två divisioner, synes icke vara tillrådligt.

I nu anförda förhållande ser hovrätten ett viktigt skäl emot att, såvitt angår
den nya ordningen, räkna med hovrätter med färre ledamöter än som motsvara
domfört antal för två divisioner. Såväl under den nya som under den
nu gällande ordningen skulle svårigheter motsvarande de nyss berörda i många
fall uppstå vid semester, sjukdom eller annat förfall för ledamöter. Särskilt
sedan den betydelsefulla grundsatsen blivit fastslagen, att arbetsbalans ej
får uppkomma, är det även nödvändigt, att hovrättens organisation äger den
elasticitet, som erfordras för att möta en tillfällig ökning av arbetsbördan.
Vid en hovrätt, som bestode av allenast en division, kunde alltför lätt stockningar
uppstå, vilka inom en större hovrätt jämförelsevis lätt kunnat undvikas
genom en utjämning av arbetsbördan divisionerna emellan. Processlagberedningen
har hänvisat till möjligheten att lösa svårigheter av dessa slag
genom en föreskrift örn skyldighet för befattningshavare i Svea hovrätt att
mottaga förordnande i de norrländska hovrätterna. Det ligger emellertid i
öppen dag, att en sådan ordning -— örn den överhuvud kunde i alla fall förverkligas
-—- bleve förenad med betydande olägenheter och kostnader. Frånsett
de mera tillfälliga personalbehoven, måste varje sommar ledamöter i Svea
hovrätt för tjänstgöring i de norrländska hovrätterna avbryta sitt arbete i
förstnämnda hovrätt för att på hösten återvända dit. Vid bägge tillfällena
uppstode svårigheter med avseende på mål, i vilkas behandling de deltagit
men vilka ej hunnit slutföras.

Olägenheter liknande dem, som nu påvisats beträffande ledamöterna, kunde
vid hovrätter med så knapp personaltillgång uppstå även beträffande andra
befattningshavare, framför allt fiskalerna.

I det föregående har hänsyn tagits allenast till hovrätternas eget personalbehov.
I viss mån likartade svårigheter skulle emellertid uppstå för dessa
små hovrätter, då det gällde att fylla underlydande domstolars behov av
juridiskt skolad arbetskraft. I detta hänseende ter sig situationen väsentligt
annorlunda och vida vanskligare numera än vad händelsen varit, då den
norrländska hovrättsfrågan tidigare varit föremål för diskussion. Vad härom
i det följande yttras hänför sig visserligen närmast till nu rådande ordning,
men Svea hovrätt anser sig böra utgå ifrån att förhållandena efter rättegångsreformens
genomförande komma att gestalta sig på väsentligen likartat
sätt.

Flera skilda omständigheter — såsom behörighetsreglerna i gällande domsagostadga
och i nådiga kungörelsen den 4 maj 1934 angående behörighet till
vissa befattningar vid rådhusrätt, införandet av ett betydande antal sekreterareposter
i domsagorna och anlitandet av jurister med fiskalskompetens för
arbetet med uppläggande av nya fastighetsböckcr — medföra, att varje hovrätt
måste hava till sitt förfogande ett avsevärt antal unga jurister med
fiskalskompetens att vid behov ställas till härads- och rådhusrätternas disposition.
Antalet i domsagorna sålunda tjänstgörande hovrättsjurister växlade
under treårsperioden 1932—1934 inom Västernorrlands och Jämtlands län
mellan 1 och 5, inom de båda nordligaste länen mellan 1 och 4 och för hela

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

området mellan 2 och 8. Även under loppet av ett och samma år hava betydande
växlingar ägt rum. Allenast i begränsad omfattning hade dessa växlingar
kunnat utjämnas, örn detta varit nödvändigt.

Ju mindre en hovrätt är, dess större svårigheter möta att vid hovrätten knyta
det antal väl kvalificerade jurister som erfordras för att på ett tillfredsställande
sätt fylla dessa krav. Det låter sig ej göra att bereda de unga juristerna
lämplig sysselsättning under de tider, då deras tjänster ej tagas i anspråk ute
på linjen, och att överhuvud på ett ändamålsenligt sätt ordna den växelverkan
mellan utbildning vid underrätt och hovrätt, som utgör en grundtanke i det nu
rådande systemet.

Med nu angivna svårighet sammanhänger nära en annan. Den unge juristens
godkännande för fiskalstjänst i hovrätt äger numera avgörande betydelse
för frågan örn hans befordran på domarbanan, och en motsvarande regel torde
väl bliva gällande även under den nya ordningen. Betänkligheter synas emellertid
möta emot att anförtro denna prövning åt en hovrätt, som bestode av
allenast en division. Dels bleve vid en sådan hovrätt tjänstgöringen mindre
omväxlande och instruktiv, dels bleve rekryteringen lätt så begränsad, att
hovrättens ledamöter saknade önskvärt tillfälle till urval bland ett flertal
aspiranter. Överhuvud kunde svårigheter uppstå att vederbörligen upprätthålla
kravet på domaraspiranternas kvalifikationer, då de dugligare aspiranterna
kunde förväntas i regel söka sig till de större hovrätterna, där utbildningen
vore mera mångsidig och befordringsutsikterna för väl kvalificerade
jurister i allmänhet bättre. Om nu anförda grunder rent av ansåges böra föranleda,
att hovrätten ej kunde få sig anförtrott att meddela sådant godkännande,
varom här är fråga, förlorade uppenbarligen den förberedande tjänstgöringen
i hovrätten mycket av sitt intresse för de unga domaraspiranterna och
hovrätten finge stora svårigheter att förvärva och behålla denna tillgång på
arbetskraft.

Av det sagda torde framgå, att en hovrätt av denna typ icke blott beträffande
sina egna personalbehov utan även för sin uppgift att tillhandahålla
underdomstolarna prövad arbetskraft bleve i hög grad beroende av de större
hovrätterna. Då anskaffandet av erforderlig personal måste planmässigt och
enhetligt ordnas, stöde knappast någon annan utväg öppen än att Svea hovrätt
finge i det huvudsakliga omhänderhava utbildningen även för de båda
norrländska hovrätternas behov, sörja för att arbetskrafterna bleve på ändamålsenligaste
sätt fördelad mellan de tre hovrätterna jämte underlydande domstolar
samt tillse att domaraspiranterna finge den allsidiga och omväxlande
utbildning, som domarkallet kräver. Även om förordnandena vid och under en
norrländsk hovrätt formellt meddelades av denna, bleve det sålunda i stor utsträckning
Svea hovrätt, som finge att i sak träffa avgörandet i dessa viktiga
frågor. En sådan ordning vore ur flera synpunkter olycklig och ägnad att
försvaga de små hovrätternas ställning.

Örn av nu anförda grunder inrättandet av hovrätter bestående av allenast
en division överhuvud är olyckligt, gäller detta alldeles särskilt beträffande en
hovrätt förlagd till landets nordligaste delar. Det kan icke bestridas, att rekryteringen
av en sådan hovrätt bleve förenad med- särskilda svårigheter. I
syfte att göra befattningarna mera tilldragande måste sannolikt utsikt att erhålla
transport till lämplig befattning söderut i större eller mindre utsträckning
hållas öppen. Bleve sådan transport mera allmän, kunde hovrätten komma
att lida brist på den omistliga tillgång, som den i mångåriga domarevärv mognade
erfarenheten giver. Faran härför blir uppenbarligen mindre, ju starkare
hovrättens organisation är. Verksamheten blir av flera skäl mera lockande,
och de bättre befordringsmöjligheterna inom hovrätten öka benägenheten att
kvarstå. I detta sammanhang bör ock erinras, att så länge det förblir vanligt

Kungl. Majlis proposition nr 158.

att ledamöter i övriga hovrätter tagas i anspråk för uppgifter utanför hovrätten,
möjlighet att erhålla sådana uppdrag även här måste stå öppen, om ej rekryteringen
skall äventyras. Ju mindre hovrätten är, dess större svårigheter
kunna emellertid härav föranledas. Örn ej den norrländska hovrättsfrågans
lösning skall medföra en besvikelse, är det av nu anförda skäl av synnerlig
vikt, att åt hovrätten gives ett verksamhetsområde, som erbjuder tillräckligt
omväxlande, betydande och intressanta arbetsuppgifter, och en organisation,
sorn öppnar någorlunda tillfredsställande befordringsutsikter och gör det möjligt
för hovrätten att åtminstone i avsevärd utsträckning taga ansvaret för juristutbildningen
och själv sörja för sin rekrytering. Endast på detta sätt kan
en fast grund skapas för hovrättens auktoritet.

Vad nu yttrats kan ej gendrivas med en erinran, att hovrätten över Skåne
och Blekinge till en början bestod av allenast en division. Då denna hovrätt
år 1821 trädde i verksamhet, arbetade hovrättsdivisionerna med starkare sammansättning
än nu, något som i och för sig gav ökad auktoritet. Den nya
hovrätten, som fick sin verksamhet förlagd till en del av landet, där rekryteri.
ngsmöjligheterna äro särskilt gynnsamma, bestod till en början av sju ordinarie
ledamöter, vilket antal redan efter ett decennium ökades med två.
Att märka är att de dåtida hovrätterna icke hade att på samma sätt som nu
sörja för underrätternas personalbehov och något förbud emot arbetsbalans
gällde ej.

Svea hovrätt nödgas sålunda avstyrka tanken att vid lösandet av Norrlands
hovrättsfråga inrätta hovrätter bestående av allenast en division. Huruvida
man för tiden efter rättegångsreformens genomförande bör räkna med två
hovrätter för de fyra nordligaste länen beror följaktligen på huruvida det kan
förväntas, att tillräckliga arbetsuppgifter då komma att finnas för två hovrätter
med. vardera minst två divisioner. I processreformens nuvarande läge
saknas nödiga hållpunkter för säkra beräkningar härutinnan. En av processlagberedningens
ledamöter har väl uttalat, att målen från nämnda län efter
reformens genomförande antagligen komme att giva full sysselsättning åt två
sådana hovrätter, men beredningens majoritet har ansett frågan örn de nya
hovrätternas organisation kunna för närvarande bedömas allenast med hänsyn
till nu gällande rättegångsordning och har följaktligen ej gjort något uttalande
angående personalbehovet i en framtid. Inom Svea hovrätt företagna
beräkningar giva vid handen, att målen från de fyra nordligaste länen för
närvarande kunna avarbetas av två divisioner. Till den del under en ny rättegångsordning
muntligt förfarande skall vinna tillämpning, kommer otvivelaktigt
detta att medföra ökat arbete, särskilt örn därmed i avsevärd utsträckning
skall följa skyldighet att hålla hovrättsting. Men vissa omständigheter
kunna även förväntas verka i motsatt riktning. Örn den nya ordningen infriar
de därmed förknippade, förhoppningarna om en bättre rättsskipning i
första instans, bör därav följa en minskning av antalet fullföljda mål, och
de mål, som alltjämt komma under hovrättens prövning, kunna förväntas vara
bättre utredda och avdömda. Den ökning av rättegångskostnaderna i andra
instans, som med den nya ordningen torde bliva oundviklig, lärer även utöva
en återhållande verkan beträffande fullföljden. Såvitt för närvarande kan
bedömas, kan man salunda för de ifrågavarande länen icke utan fara för överorganisation
räkna med en så hög siffra som fyra hovrättsdivisioner eller en
fördubbling av det nuvarande antalet. Skall ett avgörande redan nu träffas,
lärer .sålunda försiktigheten bjuda, att man bygger den nya ordningen på en
organisation med en norrländsk hovrätt om högst tre divisioner och låter
frågan örn inrättande av ytterligare en norrländsk hovrätt vila, tills behovet
därav blivit av erfarenheten bestyrkt. Med allenast en norrländsk hovrätt
komme väl hovrättens ledamöter att i större utsträckning betungas av skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

digheten att deltaga i hovrättsting, men hänsynen därtill måste stå tillbaka
för de skäl som tala för den här förordade organisationen. Förstnämnda omständighet
torde för övrigt, såsom i annat sammanhang blivit nämnt, knappast
äga så stor vikt, som processlagberedningen velat tillmäta densamma..

En för de fyra länen gemensam hovrätt kan ej lämpligen förläggas till
annan ort än Sundsvall, Härnösand eller Umeå. Bland dessa tre städer äga
de båda förstnämnda enligt Svea hovrätts mening ett bestämt företräde framför
allt på den grund, att en förläggning till Umeå för stora delar av befolkningen
i de båda sydligare länen snarast skulle framstå såsom en försämring
i förhållande till den nuvarande ordningen. Valet mellan Sundsvall och Härnösand
erbjuder onekligen vissa svårigheter. Sundsvall är folkrikare och en
mera utpräglad centralpunkt för det ekonomiska livet. Staden har en jämförelsevis
stor rådhusrätt, och två betydande domsagor hava där tingshus med
kansli. Förutsättningarna för utbildandet av en duglig advokatkår äro därför
ock gynnsamma. Till förmån för Sundsvall har vidare åberopats stadens
goda järnvägsförbindelser med Jämtlands län. Dess företräde härutinnan
är och obestridligt. Sedan såväl ostkustbanan som banan Härnösand—
Sollefteå numera övertagits av staten, hava dock Härnösands förbindelser med
nämnda län i vissa hänseenden något förbättrats. En hovrätts förläggande
till Norrland blir emellertid till mest påtaglig nytta för den del av befolkningen,
som är bosatt å förläggningsorten eller i dess närhet. Från denna synpunkt
har Härnösand visst företräde genom sina goda järnvägsförbindelser
med hovrättsområdets båda största befolkningscentra, Sundsvallsdistriktet
och Ådalen. Även för det övriga Ångermanland är Härnösand att föredraga
och blir det, särskilt med motorismens utveckling, alltmer även för nordligare
delar av domkretsen. Ur rättsvårdens synpunkt innefattar det avsevärda fördelar,
att staden är säte för länsstyrelsen och att dit äro förlagda landsarkiv
och lantmäterikontor. Härnösand torde även ur rekryteringssynpunkt. äga
företräde framför allt därför att hovrättens ledamöter och övriga befattningshavare
med sina begränsade inkomster lättare torde finna trevnad i ett samhälle
av Härnösands typ än i en utpräglad industri- och handelsstad som
Sundvall. Vid nu anförda förhållanden finner sig Svea hovrätt böra, nu
liksom tidigare, förorda den norrländska hovrättens förläggande till Härnösand.
Det kan förtjäna erinras, att processkommissionen i yttrande den 10
december 1921 jämväl funnit Härnösand böra i första rummet ifrågakomma
såsom förläggningsort för en för de fyra länen gemensam hovrätt. Samma
ståndpunkt har även kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts propositioner i ämnet
av åren 1922 och 1923. Angående lämpligaste sättet för lokalfrågans
lösning är hovrätten för närvarande ej i tillfälle att avgiva något uttalande.

Vad Svea hovrätt i det föregående yttrat hänför sig närmast till förhållandena
sådana de kunna förväntas gestalta sig efter processreformens genomförande.
Tydligt är emellertid att skälen emot inrättande av två norrländska
hovrätter under den nuvarande ordningen göra sig gällande medbön
större styrka. Å ena sidan kan för närvarande knappast någon tvekan råda
därom att Norrlandsmålen giva arbete åt allenast två divisioner och att. sålunda,
om två hovrätter inrättades, för vardera krävdes allenast en division;
de med en så svag organisation förenade olägenheterna vore alltså ofrånkomliga.
Å andra sidan kan, även om muntliga förhör anses böra komma till
vidsträcktare användning, kravet på hovrätternas lättillgänglighet ej med
tillnärmelsevis samma styrka göras gällande som beträffande tiden efter en
rättegångsreform. Även om, i strid med vad i det föregående antagits, den
nya ordningen anses kräva två hovrätter, bör detta ej föranleda att en sådan
splittring av hovrätterna redan nu äger rum. T likhet med en bland processlagberedningens
ledamöter hyser sålunda Svea hovrätt den övertygelsen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

om deri norrländska hovrättsfrågan skall vinna sin lösning inom de närmaste
åren. inrättandet av en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt erbjuder
den enda tillrådliga utvägen.

Huruvida överhuvud övervägande skäl kunna sägas tala för att en norrländsk
hovrätt får träda i verksamhet, innan den nya rättegångsordningen börjat
tillämpas, är emellertid ett spörsmål, som nära sammanhänger med frågan
örn hovrätternas organisation i tiden därefter. Därest, såsom processlagberedningen
anser, rättegångsreformen måste förväntas medföra behov av två norrländska
hovrätter, kan det icke vara lämpligt att några år före reformens genomförande
upprätta en hovrätt, som redan på förhand vore avsedd att efter
kort tid styckas sönder. Det riktiga tillvägagångssättet vore under nämnda
förutsättning fastmer att låta den efter den nya ordningen anpassade hovrättsorganisationen
träda i verksamhet först i och med rättegångsreformen, vilket
naturligtvis icke hindrade, att beslutet örn de nya hovrätternas inrättande, organisation
och förläggning kunde fattas tidigare. Örn det åter finge anses
stå fast att, i överensstämmelse med den i det föregående uttalade meningen,
även under den nya ordningen åtminstone till en början allenast en norrländsk
hovrätt skulle vara i verksamhet, mötte det tydligen ej från nyss angivna synpunkt
hinder att låta denna träda i verksamhet redan tidigare. Sedan emellertid
processreformen genom 1931 års riksdagsbeslut och processlagberedningens
raskt fortskridande arbete tagit avgörande steg mot en snar lösning,
kan det knappast anses välbetänkt att skrida till beslut i den norrländska
hovrättsfrågan, innan sådan klarhet vunnits angående hovrättens framtida
organisation, lokalbehov med mera, att hovrättens rekrytering och utrustning
kunde direkt anpassas efter den nya ordningen. Huruvida den norrländska
hovrätten kommer till stand några få år förr eller senare synes äga mindre
vikt i jämförelse med önskemålet att hovrätten från början blir på bästa sätt
rustad att fylla sin uppgift i det nya systemet. Bedömer man frågan från
denna synpunkt, vilken numera bör få vara den ledande, kommer fördelen av
att hovrätten inrättas innan reformen i övrigt trätt i kraft främst att bestå
däruti att hovrätten vinner önskvärt tillfälle att på ort och ställe, på det blivande
arbetsfältet, förbereda övergången till den nya ordningen. Huru lång
tid lämpligen bör utmätas för nämnda ändamål är en fråga, vars besvarande
i viss mån sammanhänger med reformarbetets fortskridande och utformningen
av övergångsbestämmelserna till den blivande lagstiftningen. Uppenbart är,
att hovrätten ej kan gripa sig an med planläggningen, innan klarhet föreligger
angående de blivande uppgifterna. Såvitt för närvarande kan bedömas, vore
två år en för ändamålet väl avpassad tidrymd.

Skulle processlagberedningens förslag i vad det avser inrättande av två
norrländska hovrätter upptagas, trots de betänkligheter som resa sig däremot,
lärer, på i huvudsak de skäl, som en av processlagberedningens ledamöter i sitt
särskilda yttrande anfört, Umea förtjäna företrädet såsom förläggningsort
för den nordligare hovrätten. För den sydligare förordar Svea hovrätt på
förut angivna grunder Härnösand.

Beträffande hovrättsorganisationens närmare utformning har processlagberedningen
uttalat sig allenast med hänsyn till nu gällande rättegångsordning
och härutinnan föreslagit att en var av de båda hovrätterna skulle bestå
av president och fem ordinarie ledamöter. Under förutsättning att två hovrätter
skola inrättas, vill Svea hovrätt tillstyrka nämnda förslag. Val innebure
detta särskilt för den nordligaste hovrätten en i jämförelse med arbetsbördan
proportionsvis manstarkare organisation än de sydligare hovrätternas,
men örn de båda norrländska hovrätterna ej skulle bliva i alltför hög grad
beroende av hjälp fran annat håll, måste de äga någon reserv för att kunna
möta tillfälliga påfrestningar. Skall allenast en för de fyra länen gemensam

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

norrländsk hovrätt komma till stånd, torde denna böra bestå av president och

nio ordinarie ledamöter. . ,

Beträffande önskvärdheten av särskilda åtgärder i syfte att betrygga en goel
rekrytering särskilt av ordförande- och vice ordförandeposterna tillåter sig
Svea hovrätt att åberopa vad hovrätten därom yttrat i underdånigt utlåtande
den 30 december 1932 i samma ämne. ....

övriga personalfrågor samt behovet av lokal, bibliotek med mera beröras ej
närmare i processlagberedningens utlåtande, och Svea hovrätt anser sig därför
i ärendets nuvarande läge ej böra inlåta sig pa dessa spörsmål utöver vad som
redan skett i nyssnämnda underdåniga utlåtande. „

För den händelse en eller två norrländska hovrätter komma till stand och
Svea hovrätt följaktligen skall undergå motsvarande minskning, är det angeläget,
att på denna hovrätts stat upptaga så mångå ordinarie ledamöter, som
motsvara återstående antalet divisioner. Hovrätten arbetar för närvarande
på nio divisioner, men de ordinarie ledamöternas antal är fyrtio, motsvarande
åtta divisioner. Minskas antalet divisioner till sju, bör antalet ordinarie ledamöter
bestämmas till trettiofem. Den arbetsbörda, som för närvarande aligger
hovrätten, tager enligt vad erfarenheten utvisar de nuvarande arbetskrafterna
fullt ut i anspråk. Klart är, att en i samband med domkretsens delning
företagen minskning av antalet divisioner också skulle minska hovrättens förmåga
att elastiskt utjämna arbetsbördan vid starkare tillströmning av mai,
och det ligger utom varje tvivel, att örn hovrätten skall kunna fullgöra åliggandet
att inom utsatt tid avarbeta alla inkommande mål, så att ingen balans
uppstår, hovrätten efter uppdelning icke kan arbeta pa mindre än sju divi ^Hovrättens

protokoll i ärendet, utvisande en inom hovrätten uttalad avvikande
mening, bifogas.

På hovrättens vägnar:

Underdånigst
BIRGER EKEBERG.

Nils B. Piehl.

Stockholm den 8 februari 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars
1935.

Närvarande:

justitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 15 februari 1935, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
samt lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880
(nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn C. G. Hellquist.

Lagrådet yttrade: Med de lagförslag, över vilka lagrådet i anledning av remissen
har att avgiva yttrande, asyftas att redan nu, utan att avvakta den
närmare utformningen av en förändrad processlagstiftning, skrida till inrättande
av en särskild hovrätt för de två nordligaste länen. Vid övervägande
av frågan huruvida ett sådant steg är tillrådligt måste synnerlig vikt fästas
vid dess betydelse för den blivande rättegångsreformen, såvitt för närvarande
ett bedömande av dennas närmare gestaltning är möjligt. Men samtidigt bör
— med hänsyn särskilt till den ovisshet som enligt sakens natur alltjämt till
en viss grad måste vad detaljerna angår vidlåda utgången av reformarbetet —
icke lämnas ur sikte angelägenheten av att undvika sådana förberedelser till
reformens genomförande som tills vidare kunna utan större olägenhet anstå
och vilka under nuvarande rättegångsordning kunna vara till sitt värde tvivelaktiga
eller till och med anses mindre önskvärda.

= Till stöd för den av departementschefen omfattade meningen att rättegångsreformen
svårligen kan finna sin lösning på det sätt att endast en hovrätt
inrättas för hela Norrland eller större delen därav utan att två hovrätter
bliva erforderliga hava visserligen anförts vägande skäl. Men det bör å andra
sidan icke förbises att uppfattningen i denna fråga ännu på den allra senaste
tiden varit skiftande och osäker. I detta avseende hör särskilt beaktas att,
da processlagberedningen ar 1932 på departementschefens begäran avgav ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

rande i fråga om vissa av departementschefen framförda spörsmål rörande
upprättande av en norrländsk hovrätt, beredningen uttalade, att beredningen
visserligen ännu icke tagit slutlig ståndpunkt till de spörsmål, som kunde antagas
inverka på frågan örn hovrätternas antal och organisation, men att beredningen
funne, särskilt med hänsyn till angelägenheten av att varje hovrätt
komme att sammansättas av minst två divisioner, i hög grad sannolikt att beredningens
förslag komme att innefatta förläggning till Norrland av allenast
en hovrätt, omfattande de fyra nordligaste länen. Vidare är att märka att
Svea hovrätt, som den 8 februari 1935 avgav utlåtande över processlagberedningens
i december 1934 avgivna yttrande och förslag — däri beredningen, i
detta avseende enhällig, stannat vid en annan mening än den nyssnämnda —
uttalade vissa tvivelsmål örn behovet och lämpligheten av att, även efter en
förändrad processlagstiftning, tillföra Norrland mera än en hovrätt. De skäl
som hovrätten därvid anförde måste enligt lagrådets mening, även örn de icke
kunna anses vara utan vidare avgörande, dock tillmätas stor betydelse. Vad
sålunda och i övrigt förekommit synes giva vid handen att frågan örn det behövliga
och lämpliga antalet hovrätter för Norrland ännu icke kan anses vara
på ett slutgiltigt sätt avgjord. Fastmera innefatta de växlande ståndpunkter
som tid efter annan intagits en kraftig maning till försiktighet då det gäller
vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att framtvinga en utveckling i viss
riktning.

Den hovrätt som nu föreslagits för de två nordligaste länen skulle tills vidare
komma att bestå av en president och fem ledamöter samt arbeta på allenast
en division. Huruvida ändring därutinnan skulle komma att inträda i och
med processreformens genomförande synes, såsom Svea hovrätt framhållit, icke
kunna för närvarande med bestämdhet förutsägas. Man torde således få räkna
med att organisationen med en division komme att bestå i allt fall till
processreformens ikraftträdande och mahända än längre. Mot hovrätter med
allenast en division hava vid olika tillfällen uttalats starka betänkligheter.
Sålunda betecknade processkommissionen i yttrande med anledning av det år
1921 väckta förslaget örn inrättande av en norrländsk hovrätt en sådan anordning
såsom en nödfallsutväg, vilken allenast undantagsvis borde anlitas. I
den år 1923 framlagda propositionen angående en hovrätt för de fyra nordligaste
länen förklarade föredragande departementschefen att han pa det bestämdaste
måste avråda från att upprätta en hovrätt med mindre än två divisioner.
•Processkommissionen fann väl i sitt år 1926 avgivna betänkande
det icke kunna undvikas att någon hovrätt ej finge större arbetsbörda än att
en avdelning vore tillräcklig men konstaterade att en dylik anordning vore
förenad med betydande olägenheter. I sitt yttrande över kommissionens förslag
fann lagrådet angeläget att betona att man icke finge gå för långt i
styckning av hovrätternas jurisdiktionsområden samt uttalade att ingen hovrätt
torde böra arbeta på mindre än två avdelningar, i all synnerhet om det
funnes nödvändigt att, såsom då ifrågasatts, organisera dessa avdelningar med
endast tre ledamöter på varje. Enligt vad ovan anmärkts, framhöll processlagberedningen
år 1932 såsom angeläget att varje hovrätt komme att samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

sättas av minst två divisioner, och departementschefen uttalade samma år, under
hänvisning till beredningens yttrande, att han för sin del ansåge att en
hovrätt, åtminstone för det dåvarande, icke borde organiseras på mindre än
två divisioner. De skäl av olika slag som anförts till stöd för de tid efter annan
yppade betänkligheterna mot att inrätta en hovrätt av den nu föreslagna
typen finner lagrådet icke erforderligt att i detta sammanhang upprepa. Svea
hovrätt har i sitt ovanberörda utlåtande sammanfattat och närmare utvecklat
desamma. Lagrådet kan icke finna att vad departementschefen i remissprotokollet
anfört visar att dessa betänkligheter äro ogrundade.

Med hänsyn huvudsakligen till vad ovan anförts finner lagrådet att ett inpassande
i den bestående ordningen av den föreslagna hovrätten skulle medföra
olägenheter vilka väga tyngre än de fördelar som kunna vinnas genom
en uppdelning av Svea hovrätt på det sätt förslaget innefattar; och vad den
förestående rättegångsreformen beträffar har man icke erforderlig säkerhet
för att den föreslagna hovrätten blir av bestående nytta efter reformens genomförande.
Lagrådet finner sig därför icke kunna tillstyrka ett antagande
av de framlagda lagförslagen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets
den 4 mars 1935 avgivna utlåtande över de den 15 februari 1935 till lagrådet
remitterade förslagen till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
samt lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880
(nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Sitt avstyrkande av förslaget örn inrättande av en norrländsk hovrätt har
lagrådet huvudsakligen motiverat genom ett sammanställande av de olika meningar
som vid skilda tidpunkter gjorts gällande i frågan, huruvida för Norrland
borde inrättas en eller två hovrätter, och genom återgivande av de
betänkligheter som vid olika tillfällen anförts mot en hovrätt örn blott en
division.

Lagrådet finner visserligen, att till stöd för den av mig omfattade meningen
att efter rättegångsreformen två hovrätter i Norrland bliva erforderliga införts
vägande skäl’ och att de skäl Svea hovrätt häremot anfört heke kunna
anses vara utan vidare avgörande’. Dock finner lagrådet vad i ärendet förekommit
giva vid handen, att frågan örn det behövliga och lämpliga antalet
hovrätter för Norrland ännu icke kan anses vara på ett slutgiltigt sätt avgjord.

Redogörelsen för de betänkligheter som uttalats mot en hovrätt om allenast
en division avslutar lagrådet med förklaringen, att lagrådet icke kan
finna att vad jag i remissprotokollet anfört visar att de av Svea hovrätt
sammanfattade och utvecklade betänkligheterna äro ogrundade.

Vad angår betydelsen av en norrländsk hovrätt under nu bestående rättegångsordning
framhåller lagrådet endast den synpunkten, att man icke bör
lämna ur sikte angelägenheten av att undvika sådana förberedelser till rättegångsreformens
genomförande som under nuvarande rättegångsordning kunna
vara till sitt värde tvivelaktiga eller till och med anses mindre önskvärda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har önskemålet örn Svea hovrätts
delning genom inrättande av en norrländsk hovrätt med styrka framförts
långt innan fråga uppstod örn vidtagande av förberedelser till en allmän
rättegångsreform. Det berättigade i detta önskemål ur synpunkten att
möjliggöra ökad muntlighet redan i det nuvarande hovrättsförfarandet har
också starkt understrukits såväl i processlagberedningens yttrande som i mitt
anförande till statsrådsprotokollet vid remissen till lagrådet. Jag anser denna
fråga vara värd synnerligt beaktande och vidhåller vad jag i denna del tidigare
anfört. Förslaget bör härutinnan betraktas såsom ett första led i åtgärder
för uppdelning av de båda större hovrätterna, vilka på grund av sin storlek
och sina vidsträckta domsområden endast i mycket begränsad utsträckning
tillåta genomförandet av den ordning med muntliga förhör som åsyftades
redan genom de i början av århundradet vidtagna ändringarna i rättegångsbalken.
Även såsom administrativ judiciell enhet är Svea hovrätt_sär skilt

med hänsyn till övervakningen av underdomstolarnas verksamhet — på
grund av sin storlek sa svarskött, att en uppdelning därav enbart ur denna
synpunkt framstår såsom ett viktigt önskemål. Vad i dessa stycken i remissprotokollet
anförts har icke av lagrådet upptagits till bemötande, än mindre
vederlagts.

När fråga först väcktes örn inrättande av en norrländsk hovrätt, kunde helt
naturligt vid bestämmande av hovrättens omfång endast mindre hänsyn tagas
till en blivande rättegångsreforms behov. Det syntes då vara av särskild vikt
att ur Svea hovrätt utbryta så stor del som möjligt för att nedbringa denna
hovrätt till rimligare proportioner. Örn man sålunda började med en utbrytning
av de fyra nordligaste länen, för vilkas administrerande krävdes två av
Svea hovrätts divisioner, så hade ju därmed icke uteslutits möjligheten att
■vid processreformens framtida genomförande verkställa en ytterligare uppdelning
av detta hovrättsområde i tvenne mindre. Sedan emellertid arbetet på
processreformen numera fortskridit sa långt att processlagberedningen genomgått
överrättsprocessen och därigenom kunnat bilda sig en bestämdare mening
örn de krav en framtida rättegångsordning ställer på hovrätterna i
organisatoriskt hänseende, faller det sig naturligt att taga större hänsyn
till processreformen än tidigare skett och sålunda även betrakta inrättandet
av en norrländsk hovrätt såsom ett viktigt led i förberedelserna tili denna.
Processlagberedningen har också i samband med sitt arbete på frågan om
hovrättsförfarandet under ett reformerat rättegångsskick verkställt utredning
beträffande Dagan vilken hovrättsorganisation som för Norrlands del
erfordras för tillämpning av en ny processordning. I denna del ha, såsom torde
framgå av beredningens skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 december 1934,
verkställts ingående undersökningar, och beredningen jämte dess rådgivande
nämnd har enhälligt kommit till den slutliga uppfattningen att en reformerad
processordning kräver två hovrätter i Norrland. Den omständigheten att beredningen
tidigare i december 1932 eller således kort efter det beredningen
börjat sin verksamhet — uttalat att dess förslag sannolikt komme att innefatta
förläggning till Norrland av allenast en hovrätt, är visserligen ett exem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

pel på att, såsom lagrådet anfört, uppfattningen i förevarande fråga varit skiftande.
Men uttalandet synes icke på något sätt vara ägnat att förringa värdet
av den utredning som sedermera verkställts av beredningen. Genom denna utredning
synes fastmera på ett övertygande sätt lia visats, att den organisation
som tidigare ansetts tillfyllest icke skulle vara lämplig för sin uppgift
under en moderniserad rättegångsordning. Efter den sålunda beträffande
det föreliggande spörsmålet fullbordade utredningen torde det få anses vala
i sin ordning att statsmakterna nu, till fullföljande av det år 1931 fattade
beslutet örn förberedande av processreformen, taga ställning till frågan
örn hovrättsorganisationen i Norrland. Detta är av vikt ur flera synpunkter
vilka jag tidigare haft tillfälle att utveckla, och avgörandet är tydligen även
av stor betydelse för processlagberedningens fortsatta arbete.

Beträffande de betänkligheter mot förslaget, som grunda sig därå att hovrätten
skulle komma att tills vidare bestå av allenast en division, har lagrådet
åberopat vissa tidigare uttalanden angående olämpligheten av hovrätter av
detta slag. Vid bedömandet av dessa uttalanden bör dock märkas att de i
regel avse den av processkommissionen föreslagna sammansättningen av en division
med endast tre ledamöter. Då nu föreslagits en sammansättning med
sex ledamöter, anser jag dessa uttalanden lia väsentligt minskat i betydelse.
Kvaliteten av hovrättens arbete kan knappast antagas bliva lidande därav att
ledamöterna tillhöra samma division. Till avhjälpande av eventuella svårigheter
nied avseende å rekrytering och anskaffande av vikarier vid förefallande
behov har jag i överensstämmelse med processlagberedningens förslag förordat
åtgärder vilka synas fullt betryggande.

I detta sammanhang må framhallas att i ett land som vart, där befolkningstätheten
inom olika landsdelar är i hög grad skiftande, det i många fall ej
låter sig göra att organisera de lokala statsmyndigheterna efter en schematisk
formel. I fråga örn ett flertal av dessa kan göras gällande att en starkare
centralisation skulle medföra vissa fördelar. Vad som vid en mera lokal
förläggning härutinnan går förlorat uppväges emellertid av myndighetens
större lättillgänglighet för allmänheten och myndighetens härigenom vidgade
möjlighet att fylla sin uppgift. Det nu sagda har sin giltighet beträffande
den judiciella förvaltningen överhuvudtaget. Salunda har det länge varit ett
önskemål att genom sammanslagning av små domsagor med angränsande åstadkomma
en domsagoorganisation där varje domsaga ger arbete at ett flertal
anställda, mellan vilka göromålen kunna fördelas efter rationella grunder,
och ger tillfälle till samarbete och tankeutbyte mellan domare av äldre
och yngre generation. Detta önskemål far man emellertid ge avkall pa i glest
befolkade trakter, där jurisdiktionsområdet skulle bliva alltför stort, om man
dogmatiskt höll på den i tätare befolkade trakter genomförbara starkare domsagoorganisationen.
Här får man alitsa nöja sig med en enklare organisation.
Olägenheterna få vägas mot varandra, och man får finna sig i den
olägenhet som är minst.

På alldeles samma sätt bör kravet på hovrätter med minst två divisioner betraktas.
I tätt befolkade delar av landet, där det utan olägenhet kan genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

förås, skall man icke organisera en hovrätt med så litet område att den blott
ger arbete åt en division. Men i nordliga, glest befolkade trakter skulle ett
fasthållande av kravet på att en hovrätt skall ha minst samma storlek, som
anses önskvärd i sydligare bygder, leda till olägenheter för rättsskipningen
som äro vida större än den att en hovrätt får arbeta blott på en avdelning.
Förhållandet är ju det, att medan södra hälften av Sverige ger arbete åt mera
än tretton hovrättsdivisioner, den norra hälften under nu bestående rättegångsordning
icke ger sysselsättning åt mera än två. Man kan då icke begära att
alldeles samma organisation skall kunna genomföras i den norra hälften som i
den södra. . -

Med anledning av att Svea hovrätt i ett särskilt yttrande den 5 mars 1935
rörande kostnaderna för den föreslagna hovrätten anfört, att genom dennas
förläggning till Umea möjligheten skulle hållas öppen att utvidga dess verksamhetsområde,
om det skulle finnas önskvärt att låta den svälla ut att omfatta
två divisioner, vill jag i detta sammanhang betona, att därest det nu
framlagda förslaget örn en hovrätt omfattande Västerbottens och Norrbottens
län godkännes, denna hovrätts domsområde därmed bör anses slutgiltigt fastställt.
Någon förändring av området bör således icke ifrågakomma, när längre
fram frågan örn en hovrätt för nedre Norrland upptages till prövning.»

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande båda lagförslag måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350600