Kungl. Maj:ts proposition Nr 157 (Proposition 1923:157)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Nr 157.

Kungl. Malis proposition till riksdagen med förslag till lag angående
vård av kommunskogar, sockenallmänning sskog ar samt vissa
stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar; given Stockholms
slott den 10 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående vård av
kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars
och sällskaps skogar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157.)

Kung!. Maj:ts proposition Nr 157.

Förslag

till

Lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Denna lag skall, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna
i 2 mom., tillämpas i fråga om:

1) kommunskogar, varmed förstås skogar, som tillhöra kommuner eller
andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter,
vilkas uppgift och verksamhet är bestämd genom författningar av kommunallags
natur;

2) skogar å sockenallmänningar, som jämlikt 16 kap. bvggningabalken
må nyttjas av dem, som i socknen äro;

3) skogar, som tillhöra fideikommiss eller annan stiftelse, däri ej inbegripen
stiftelse, tillkommen enligt stadgandena i 16 kap. 1 § ärvdabalken; 4)

skogar, tillhöriga hushållningssällskap ävensom föreningar och sällskap,
bildade för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.

2 mom. Lagen äger icke tillämpning å:

skogar, som lyda under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket;

inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta häradsallmänningar
och besparingsskogar; samt

skyddsskogar och skogar å flygsandsfälten i Hallands län.

3 mom. Om rätt för Konungen att för visst fall medgiva befrielse
tillsvidare från lagens tillämpning stadgas i 19 §.

2 §''

Skogar, som i denna lag avses, skola stå under överinseende av
skogsvårdsstyrelsen i orten. För orter, där skogsvård sstyrelse icke

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

finnes, åligger överinseendet den skogsstatstjänsteman, som enligt vad
därom är stadgat, där bär att taga befattning med enskildas skogar;
och skall för sistnämnda orter vad här nedan i 3—13 §§ sägs om
skogsvårdsstyrelse gälla för nn angivne skogsstatstjänsteman.

3 §.

1 mom. År skog av den omfattning och i övrigt av sådan beskaffenhet,
att hushållningsplan kan för densamma med fördel tillämpas,
skall skogen skötas efter sådan plan.

Finnas i samme ägares hand två eller flera skogar, som icke var
för sig men tillsammans äro ägnade att skötas efter hushållningsplan,
skola de underkastas gemensam sådan plan.

2 mom. I fråga om skog, därå icke efter ty i 1 mom. sägs hushållningsplan
kan tillämpas, skall skogsvårdsstyrelsen meddela de bestämmelser,
som finnas nödiga och lämpliga för ernåendet av så tillfredsställande
skogsvård, som omständigheterna medgiva.

3 mom. Fråga, huruvida föreskrifterna i 1 eller 2 mom. skola tilllämpas,
avgöres av skogsvårdsstyrelsen genom särskilt beslut. Erfordras
för prövning av denna fråga särskild utredning, äge styrelsen därom
föranstalta, vare sig genom infordrande av uppgifter rörande skogen
eller, där så finnes nödigt, genom undersökning å platsen. Vid sådan
undersökning skall nödig hantlangning utgöras av skogens ägare.

4 §•

Hushållningsplan, varom i 3 § 1 mom. sägs, skall vara lämpad efter
skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt
sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade
att försätta och bibehålla skogen i skogligt. tillfredsställande skick samt
bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. I
planen skall inbegripas förefintlig kalmark.

År skogen besvärad av avverknings- eller annan nyttjanderätt,
som upplåtits antingen före den 1 januari 1923 eller ock därefter, men
innan skogen kommit i sådan ägares hand, som i 1 § 1 mom. omförmäles,
skall vid planens upprättande tillses, att innehavaren av berörda
rätt icke vid planens tillämpning lider vidare inskränkning än som är
nödig för bevarandet av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande
av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig med
en god skogsskötsel å egendomen i dess helhet.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

5 §.

1 mom. Finnes för skog, vilken enligt skogsvårdsstyrelsens beslut
skall skötas efter husliållningsplan, förut vederbörligen fastställd sådan
plan, skall densamma lända till efterrättelse intill dess tiden för dess
giltighet tilländalöper.

1 annat fall skall skogsvårdsstyrelsen lämna skogens ägare, där
denne inom en månad efter det skogsvårdsstyrelsens beslut vunnit laga
kraft därom framställer begäran, tillfälle att inom förelagd tid inkomma
med förslag till hushållningsplan, varvid skola fogas över skogen upprättad
karta i erforderlig skala ävensom allmän beskrivning och noggrann
beståndsbeskrivning med uppskattning av virkesförrådet samt uppgifter
angående skogen åvilande avverknings- och annan nyttjanderätt.

På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse
å planen oförändrad eller med erforderliga jämkningar eller
ock vägra fastställelse å densamma.

2 mom. Har skogens ägare ej begärt få inkomma med förslag
till plan eller försuttit därför förelagd tid, eller har fastställelse å
ingiven plan vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta om hushållningsplans
upprättande genom därför av styrelsen eller, på dess begäran,
av domänstyrelsen förordnad sakkunnig person. Sålunda förordnad förrättningsman
har att verkställa den undersökning och vidtaga de övriga
åtgärder, som erfordras för upprättandet av förslag till plan, vilket förslag,
åtföljt av karta och handlingar, varom i 1 mom. sägs, skall insändas
till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse. Över sålunda
upprättat förslag skall skogens ägare beredas tillfälle att yttra sig.
Meddelas fastställelse å planen, skall skogens ägare vidkännas kostnaderna
för nämnda åtgärder och för handlingarnas anskaffande. Skogsvårdsstyrelsen
har att i sammanhang med beslut angående planens fastställande
meddela yttrande i kostnadsfrågan.

Rörande förrättning, varom nu sagts, och om gottgörelse, som tillkommer
förrättningsman, meddelas närmare föreskrifter på sätt Konungen
bestämmer.

6 §•

Bestämmelser, som meddelas enligt 3 § 2 inom., skola särskilt
innefatta erforderliga föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxt
samt om skydd för yngre skog och skog i sådant läge, att genom
ovarsam avverkning skogens bestånd kan äventyras eller återväxten
särskilt försvåras. Vad i 4 § andra stycket stadgas äge här motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. &

Där skogsv.årdsstyrelsen finner sådant erforderligt, må styrelsen
före bestämmelsers meddelande föranstalta om undersökning på stället;
därjämte skall tillfälle beredas skogens ägare att yttra sig. Hantlangning
vid undersökningen skall utgöras av skogsägaren.

7 §•

Anser skogsvårdsstyrelsen särskilda föreskrifter för skötseln av skog,
som hör under denna lag, nödiga under tiden intill dess hushållningsplan
varder fastställd eller bestämmelser enligt 3 § 2 mom. meddelade,
äge styrelsen lämna sådana föreskrifter.

Innan hushållningsplan blivit fastställd eller bestämmelser, som
nyss sagts, meddelats, må avverkning för annat ändamål än fastighetens
eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov icke ske i
vidare mån än som varder uti jämlikt första stycket meddelade föreskrifter
eller eljest på särskild ansökan av skogsvårdsstyrelsen medgivet.

Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må innehavare av
avverknings- eller annan nyttjanderätt, som i 4 § andra stycket avses,
njuta sin rätt tillgodo utan vidare inskränkning än i sistnämnda lagrum
angivits.

8 §•

Hushållningsplan skall omfatta en tid av minst tio, högst tjugu
kalenderår.

Vid meddelandet av föreskrifter enligt 3 § 2 mom. skall skogsvårdsstyrelsen
för varje fall bestämma den tid, de skola gälla.

9 §•

I god tid före utgången av den för hushållningsplan fastställda
giltighetstid skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar,
skogen undergått, samt upprättas och fastställas ny plan. Därvid
skall i tillämpliga delar gälla vad ovan i 5 § är sagt; skolande
skogens ägare, om han vill avgiva förslag till ny plan, göra detta senast
ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid.

Vad här är sagt om hushållningsplan äge motsvarande tillämpning
beträffande bestämmelser, som meddelats enligt 3 § 2 mom.

10 §.

I fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen meddelade
bestämmelser må ändring kunna av styrelsen göras, då styrelsen finner
detta på grund av förelupna omständigheter nödvändigt för det med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

planen eller bestämmelserna avsedda ändamålet, eller från skogsägarens
sida synnerliga skäl därtill anföras; skolande i förstberörda fall tillfälle
beredas skogsägaren att yttra sig i ärendet.

11 §''

Sker överträdelse av vad i fastställd hnshållningsplan eller jämlikt
3 § 2 mom. meddelade bestämmelser föreskrivits, och bliva i anledning
därav särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen
föreskriva sådana åtgärder.

12 §.

Har åtgärd, som enligt hushållningsplan eller meddelade föreskrifter
skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för skogens
behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förelägga den eller de försumlige att vidtaga den eftersatta åtgärden
vid visst lämpligt vite.

Försittes vite, må länsstyrelsen jämte utdömandet av det försuttna
vitet antingen meddela nytt vitesförläggande eller ock, där omständigheterna
därtill föranleda, förordna om skogens ställande under vård och
förvaltning av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

13 §.

Gode män, som i 12 § omförmälas, skola årligen inom tid, som
av länsstyrelsen bestämmes, till skogens ägare eller den, som äger lagligen
företräda ägaren, avlämna vederbörlig redovisning för sin förvaltning.
Talan å förvaltningen må anställas vid domstol inom sex månader från
det redovisningen avlämnades; fösummas det, vare rätt till sådan talan
förlorad.

För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist
av åsämjande bestämmes av länsstyrelsen.

God man må av länsstyrelsen entledigas, när länsstyrelsen därtill
finner anledning.

Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av skogens ägare
yrkas och länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna
det medgiva.

14 §.

1 mom. Föranstaltar någon, som i förvaltningen av under denna
lag hörande skog företräder ägaren, avverkning eller annan åtgärd, som
enligt lagen eller jämlikt densamma meddelad föreskrift icke må äga
rum, eller företager innehavare av fideikommissegendom avverkning eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

åtgärd, varom nu sagts, vare straffet böter från och med tjugufem till
och med tvåtusen kronor.

Dömes innehavare av fideikommissegendom enligt detta mom. till
straff för olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det
ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens
besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt
virke beslag, vare han skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande
värdet av samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som
överträtts, blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densamma
icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning
utdömas, som här är sagt.

2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan rätt
å skogen vid utövningen härav emot denna lag eller i enlighet därmed
given föreskrift, straffes med böter från och med tjugufem till och med
femhundra kronor; och skola därjämte bestämmelserna i 1 mom. andra
stycket äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Innefattar förseelse, varom i 1 mom. sägs, förbrytelse
mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap.
1 § strafflagen är för likartat fall stadgat.

15 §.

Allmänne åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän
med högre skoglig utbildning äge lika behörighet att åtala förseelser,
varom i 14 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas
förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl övrig hos skogsvårdsstyrelsen
anställd skogspersonal.

Där ej skogsvårdsstyrelse finnes, tillkomme åtals- och beslagsrätt
allmänne åklagaren och vederbörande skogsstatstjänsteman samt sistberörda
befogenhet dessutom den bevakande personal vid skogsstaten,
som har att övervaka lagens tillämpning.

Har någon, som ej är behörig att utföra åtal, gjort beslag, skall
han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan
flärom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem eller, där ej skogsvårdsstyrelse finnes,
sextio dagar från det beslaget skedde, åtal i laga ordning anställt, vare
beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan åtal anhängiggjorts,
häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare,
så ock skogsstatstjänsteman beslag, som verkställts av honom underlydande
personal vid skogsstaten.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

16 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är lör virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,
förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fall virkets ägare, där lian är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger
att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom
åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar,
innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall
vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

17 §•

Böter och viten, som enligt denna lag ådöiuas, ävensom genom
försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock
högst ettusen kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden den av vederbörande
skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan eller, där
skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan; dock att, där annan än åklagaren
verkställt beslaget, beslagaren skall av åklagarandelen undfå hälften.
Har skogsvårdsstyrelsen anställt åtalet, skall det belopp, som eljest skulle
tillkomma åklagaren, tillfalla skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas
i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana
medels insättning i bankinrättniug vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen
sägs.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon
enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

18 §.

1 mom. Skogsvårdsstyrelses eller skogsstatstjänstemans jämlikt
denna lag fattade beslut skall så fort ske kan skriftligen delgivas ägaren
av den skog, beslutet avser.

2 mom. över skogsvårdsstyrelses beslut må klagan föras, om be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

slutet avser fastställelse eller ändring av hushållningsplan genom besvär
hos domänstyreleen, och i annat fall genom besvär hos länsstyrelsen.
Besvären skola i vartdera fallet ingivas före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

över domänstyrelsens eller länsstyrelsens beslut må klagan föras
hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden
erhöll del av samma beslut.

3 mom. Mot skogsstatstjänstemans beslut må klagan föras genom
besvär hos domänstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen lrån den
dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver föra klagan
hos Konungen efter ty i 2 mom. andra stycket sägs.

19 §•

Åges skog av skogsvårdssällskap, som i 1 § 4) sägs, eller utövas
dess vård och förvaltning under medverkan och tillsyn av sådant sällskap,
ankomme på Konungen att, där sällskapets stadgar blivit av Konungen
fastställda, beträffande sådan skog på ansökan medgiva befrielse tills
vidare från tillämpningen av vad här förut i denna lag är stadgat.

Över skogar, rörande vilka sådant medgivande är lämnat, äge
domänstyrelsen utöva tillsyn.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen angående förvaltningen
av städernas skogar den 24 juli 1903 (nr 79 s. 20) så ock vad
eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot den nya lagen,
skall träda i kraft den 1 juli 1923.

Har någon jämlikt förut gällande bestämmelser erhållit utsyning
eller tillstånd till avverkning, skall vad i denna lag stadgats ej utgöra
hinder för honom att verkställa avverkning i enlighet med vad sålunda
tidigare medgivits, dock icke senare än inom fem år från utsyningen
eller tillståndets meddelande eller den kortare tid, som därvid bestämts.

Har innehavare av avverkningsrätt enligt förut gällande bestämmelser
varit ansvarig för vidtagande av åtgärder till betryggandet av
återväxt, vare han pliktig ersätta skogsägaren kostnaden för de åtgärder
i nämnda syfte, som denne enligt denna lag fått verkställa i anledning
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157). 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

av avverkningsrättsinnehavarens utövande av sin rätt, dock icke till
högre belopp än som skolat utgå för sådana åtgärder enligt tidigare
lag.

Avverkningsförbud, som meddelats enligt tidigare lag, skall, där
skogen kommer under bestämmelserna i denna lag, upphöra att gälla.

överträdelse, som ägt rum mot tidigare gällande lag, straffes enligt
densamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 oktober 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson, åkerman,
Linders, Schlyter, örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför, efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet, vidare.

Sedan Kungl. Maj:t beslutat, att lagrådets yttrande skall inhämtas
över det av mig anmälda förslaget till ny skogsvårdslag, anhåller jag
att vidare få redogöra för förslaget till lag angående vård av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa st ij tel sers, föreningars och
sällskaps skogar.

Skogslagstiftningskommitténs förslag att vissa skogar, som med
hänsyn till sina ägare vore lämpade för en på uthållighet beräknad hushållning,
skulle ställas under särskilda, därtill syftande bestämmelser, har
vunnit allmän anslutning. Kommittén har sammanfört de skogar, den
ansett härvid böra komma i fråga, uti ett särskilt lagförslag med ovanstående
rubrik, under framhållande bland annat att däruti ingå dels vissa
skogar, som vore att beteckna såsom enskildas, och dels sådana, som
icke kunde hänföras under nämnda beteckning. Åven domänstyrelsen
har i sitt utlåtande över kommittéförslaget tänkt sig en särskild lag angående
ifrågavarande skogar, ehuru den icke utarbetat något fullständigt
textförslag härutinnan. Av kommitténs ordförande, vilken avgivit ett
omfattande reservations förslag, hava dessa skogar g.jorts till föremål för
särskilda bestämmelser och i förslag, som avfattats av skogsvårdsstyrelsernas
delegerade, hava de sammanförts uti en och samma lag med enskildas
skogar såsom ett andra huvudkapitel under beteckningen »andra
än enskildas till statens ej hänförliga skogar». Med den ståndpunkt jag
i det föregående angivit ifråga om en systematisering för närvarande
av skogsförfattningarna, delar jag kommitténs och domänstyrelsens åsikt
härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Kommun skogar.

1 §■

Komni. 1 §; reserv. 73, 92, 93 §§.

Bland de skogar, som avsetts skola ingå under de strängare bestämmelserna,
märkas främst sådana, som tillhöra kommuner eller andra
samfälligheter av kommunal natur. Härom och om vad med sådana
skulle förstås har icke någon meningsskiljaktighet synts råda.

Sockenaiimän- Såsom en andra kategori hithörande skogar upptager förslaget skogar

mngsskogar. ^ sockenallmänningar, d. v. s. sådana i gammal mening, om vilka det i 16
kap. byggningabalken är stadgat, att de må nyttjas av dem, som i socknen
äro. Om dessa allmänningar gälla vidare ännu 8—10 §§ i 1805 års skogsförordning-,
vari bland annat stadgas, att det skulle åligga sockenborna
att sinsemellan överlägga och besluta om bästa sättet samt medlen till
allmänniugens vård och tillsyn, och därvid, om de så nödigt funne, utse
vissa personer, som alltnänningen aktade, samt med dem överenskomma
om den belöning de därför hade att åtnjuta, såsom de ock ägde att av
sina medel välja tvenne uppsyningsmän, som borde å allmänningen hava
ett närmare inseende samt åvei''kansmål angiva, åtala och utföra. Allmänningar
av denna art förekomma enligt kommitténs utredning endast
till ett }dterligt fåtal, och de som förekomma äro av ringa skoglig betydelse;
de hava emellertid synts böra medtagas för att icke lämnas
utanför den reviderade skogslagstiftningen.

Kommittéreservanten har däremot icke medtagit soekenallmänningarna,
utan ansett riktigast att nu lämna hittillsvarande bestämmelser
om dessa utan ändring och utan tillägg. Med framhållande av, att
frågan om dessas skogliga vård intimt sammanhängde med frågan om
de särskilda samfällighetsdelägarnas rättigheter att bruka och tillgodogöra
sig skogen, har reservanten funnit det ovisst, huruvida de i sistberörda
hänseende gällande bestämmelserna i 1805 års skogsförordning
kunde stå väl tillsammans med det av kommittén föreslagna skogsbrukssättet
å allmänningarna. Kommittén hade emellertid saknat anledning
att ge sig in på berörda bestämmelser av mera civilrättslig art.

Såväl skogsvårdsstyrelsernas delegerade som domänstyrelsen hava i
denna punkt följt kommittémajoriteten, och även mig synes intet hinder
därför föreligga i de av reservanten anmärkta avseendena.

Stiftelsers

skogar.

Den tredje av kommittén hitförda kategorien skogsägare utgöres
av stiftelser, och dessa innefattas även i de övriga förslagen. Kommittén
har sökt giva en definition på begreppet stiftelse, varjämte kommittén
icke ansett alla stiftelsers skogar böra föras under den ifrågavarande

Kungl. Mai ds proposition Nr 157.

lagen. Definitionen lyder, att med stiftelse avsea sådan inrättning, som
tillkommit genom att egendom av enskild överlåtits för att under fortvarande
bestånd förvaltas som särskild förmögenhet till främjande av
bestämt ändamål. I fråga om begränsningen av stiftelser, vilkas skogar
borde höra under lagen, har kommittén angivit, att denna ej skulle äga
tillämpning å stiftelser av fideikommissnatur samt att i övrigt eu förutsättning
för en stiftelses förande under lagens tillämpning vore, att
Konungens befallningshavande därom förordnat med hänsyn till att
stiftelsen till sitt ändamål och omfattningen av sin verksamhet vore
sådan, att den kunde anses vara av vikt för det allmänna. Om denna
begränsning yttrar kommittén i sina motiv:

»Är nu verksamheten sådan, att den äger ruin i något allmänt intresse, torde
därav följa både en rätt och en plikt för det allmänna att tillse, det berörda förutsättning
för verksamhetens jämnhet och säkerhet upprätthålles. Det ena allmänna
intresset bör gå hand i hand med det andra. Men i det sagda lärer ock ligga, att
om förhållandet återigen är att en korporation eller stiftelse har ett enbart enskilda
intressen tjänande syfte, den visserligen även då önskvärda planmässigheten i skogsvården
icke kan från det allmännas sida påfordras. Det skulle då vara för tillvaratagandet
av de framtida tillgodonjutanlås av den ifrågavarande verksamheten
intressen, men först och främst torde det vara i principiellt hänseende tvivelaktigt,
huruvida det vore riktigt att taga dessa enskilda intressen i särskild vård framför
andra, och i varje fall skulle ett dylikt förmynderskapstagande icke kunna tillämpas
generellt, beträffande varje korporation eller stiftelse, utan finge alltid en förutgående
undersökning av korporationen eller stiftelsen och dess syfte hava skett. . Härvid
är man emellertid inne på ett annat område än den egentliga skogslagstiftmngen,
och ett område, där den för närvarande förefintliga bristen på nöjaktiga bestämmelser
icke kan avhjälpas genom några i samband med en skogslag meddelade ersättningsbestämmelser.
Utan tillfredsställande regler skulle emellertid en sådan
undersökning och bedömning, som nyss sagts, leda till svåröverkomliga vidlyftigheter
och vanskligheter.

Sådana lära nog, så länge omförmälda brist på bestämmelser i ämnet föreligga,
icke heller kunna helt undvikas, när det gäller att avgöra, huruvida en korporation
eller stiftelse kan anses verka i det allmännas tjänst eller avse ett allmänt
ändamål eller icke. För ett dylikt avgörande torde nämligen icke heller några allmängiltiga,
för inryckande i en skogsvårdsförfattning lämpade regler kunna uppställas,
då ju ändamålen med en korporation eller stiftelse .kunna vara så mångahanda.
Där syftet är välgörenhet, uppfostran eller någon särskild utbildning, lärer
det väl i regel få anses vara av allmänt intresse, men ofta kunna dock därmed vara
förknippade sådana släkt- eller hemortsvillkor, att de härigenom tillgodosedda enskilda
intressena väga över det allmänna. Om sålunda även här ett särskilt avgörande
för varje fall torde vara det enda möjliga, bör dock ett avgörande av denna
fråga vara förenat med mindre svårigheter än ett bedömande av ovanberörda innebörd
skulle vara.»

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Kommittéreservanten har samma definition på stiftelse som kommittén,
men har beträffande dennas uppdelning av sådana stiftelsers
skogar, som böra föras under lagen, och sådana, som icke böra föras
dit, anmärkt, att kommittén icke uppmärksammat, det åtskilliga skogar,
hörande till sådana stiftelser, som definierats, lydde under förordningen
om de allmänna skogarna. Till undvikande av oklarhet, i vilka falfen
inrättnings skog enligt kommittén borde falla inom nämnda förordning
eller inom kommunskogslagen, hade, syntes det reservanten, vägledande
bestämmelser bort av kommittén lämnas. Därjämte har reservanten icke
velat skilja mellan stiftelser, som äro av vikt för det allmänna, och
andra. Han har härom yttrat:

. del har Jag icke funnit någ°n anledning att i mina förslag göra

någon åtskillnad av angiven art. I motsats mot kommittén håller jag före, att
staten alltför väl kan ställa en skog under plantvång, oavsett huruvida ägaren till
skogen har en uppgift och verksamhet, som kan sägas vara av vikt för det allmänna,
eller ej. Och att staten kan ålägga plantvång utan hänsyn till det ägande
subjektets större eller mindre betydelse för det allmänna finner jag påtagligt just
i fråga om stiftelseskogar. Vid dem finnes den ägarens permanens och uthålliga
bestånd, som i regeln är väsentligt för att ett planmässigt skogsbruk skall åläggas.

*ra,ga. om ,m äger ofta det förhållandet rum, att, huru goda bestämmelser om
förvaltningen stiftaren än givit, administrationen kanske ej kan påräknas alltid bliva
av basta slag; och det förmynderskap beträffande skogen, som staten genom sina
planvårdsbestämmelser tillerkänner sig, kan vara högst behövligt. Överhuvud kan
det val sägas vara ett statens intresse, att på framtiden beräknade stiftelser, förutsatt
att de icke ha ett Ostridigt eller osedligt ändamål, bliva vidmakthållna samt
tå åtnjuta statens särskilda — i många fall högst behövliga — skydd mot missvård
och förödelse, och detta alldeles oberoende av huruvida stiftelsens syfte i och för
sig åt av större eller mindre vikt för det allmänna. Vid övervägande av dessa
omständigheter bär jag ansett de under mitt lagförslag hörande stiftelseskogarna,
lorutsatt att de hava erforderlig storlek och beskaffenhet, böra ställas under planmässigt
skogsbruk utan någon hänsyn till, om stiftelsen kan sägas vara av vikt
tör det allmänna.»

Vad kommittéreservanten anmärkt i fråga om stiftelseskogars avgränsande
emot förordningen om de allmänna skogarna har synts
mig riktigt. Den av honom härutinnan anmärkta oklarheten i kommitténs
förslag torde hava avhjälpts genom avfattningen av 2 mom. i departementets
förslag, enligt vilket lagen icke äger tillämpning å de
stiftelser, som falla under 1894 års förordning. I förslaget har icke
upptagits någon definition å begreppet stiftelse, då någon sådan icke
ansetts vara av praktiska hänsyn påkallad. Vad angår skogar å fideikommissegendomar
hava såväl kommittén som reservanten lämnat dem åsido,
enär de ansett dem höra behandlas i sammanhang med frågan om fidei -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

kommissinstitutionens upphävande, vilken fråga vid tiden för kommittéarbetet
var överlämnad åt en särskild sakkunnig och nu ligger till behandling
hos jordkommissionen. Då emellertid, enligt vad jag därifrån
försport, något utlåtande eller förslag rörande nämnda fråga icke lärer
kunna förväntas inom den närmaste tiden, och då det bör tillses, att
berörda skogar icke må varda spolierade, har jag nu låtit införa även
fideikommisskogar uti lagförslaget.

Slutligen har kommittén under lagen intagit skogar, tillhöriga
hushållningssällskap eller för befordrande av skogsvård i allmänt intresse 00 åoga?1”
bildade föreningar och sällskap. Beträffande de förstnämnda har icke
någon invändning försports, men däremot hava i fråga om dylika
föreningars och sällskaps skogar bestämda gensagor inlagts såväl uti
de övriga förslagen som uti ett flertal andra yttranden, däribland jämväl
från det inom stora delar av landet verksamma »Skogssällskapet».

Av de i mera principiell riktning gående yttrandena lyder domänstyrelsens: »Föreningar

och sällskap, som bildats för befordrande av skogsvård, följa i
regel i sin verksamhet konsekvent ett utstakat program, och är denna deras verksamhet
ofta bestämd uti ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente. Avsikten med
dessa sällskaps verksamhet är att understödja och förmedla sammanförandet av
större eller mindre skogsparceller till ett lämpligt förvaltningsobjekt, avsett att i
framtiden lämna dess ägare de fördelar, som en väl skött skog kan bereda denne.

Det är alltså ett nydaningsarbete i direkt skogsvårdande intresse, som av dessa
sällskap bedrives, och lärer det alltså få anses berättigat, att åt ett dylikt sällskap
lämnas all den handlingsfrihet, som är för ändamålet nödvändig. I sådant avseende
synas de böra äga rättighet såväl att försälja en del av viss skogsegendom som
också att enligt beståndsvårdens fordringar på en gång uttaga ett avverkningsbelopp,
kanske åtskilligt större än vad en fastställd hushållningsplan medgiver.»

Skogsrårdsstyrelsernas delegerade hava, som förut nämnts, i sitt
förslag under särskilt kapitel behandlat »andra än enskildas till statens
ej hänförliga skogar». De hava emellertid därvid från bestämmelserna
om plan tvång undantagit, bland andra, »skogar, som förvaltas av skogsvårdssällskap,
för vilkas verksamhet äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda
stadgar». I motiven heter det:

»Vidkommande det senare slaget av skogar, så synes man böra redan däruti
hava en garanti för att god skogsvård iakttages att de förvaltas av sällskap, som
just äro bildade i skogsvårdens intresse, och då därtill kommer, att fordran uppställes
på att ett dylikt sällskaps stadgar skola vara fastställda av Kungl. Maj:t
för att undantagsbestämmelser skola träda i tillämpning, därvid Kungl. Maj:t icke
lärer underlåta att föreskriva, att erforderliga skogshushållningsplaner skola upp -

Departe mentschefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

rättas, har garantien synts oss vara fullt tillfredsställande. Skulle nämligen ett
dylikt sällskap missvårda de till deras förvaltning överlämnade skogar, lärer Kungl.
Maj:t icke dröja med att upphäva den sanktion, som de erhållit genom fastställelse
av sina stadgar. För sistberörda undantag synes tala dels den omständigheten, att
en lättnad därigenom torde beredas ett sällskap av ifrågavarande slag i dess uti
hög grad uppmuntransvärda strävan att förmå landsting och andra kommunala
samfälligheter att bilda skogsallmänningar, dels ock den lindring, som ett dylikt
undantag torde komma att medföra för skogsvårdsstyrelserna i de bördor, som den
nya lagen kommer att pålägga dem.»

I de anförda yttrandena häntydes särskilt på det nyssnämnda »Skogssällskapet»,
vars stadgar blivit fastställda av Kungl. Maj:t. Detta sällskap
har för egen del över kommitténs förslag avgivit ett yttrande, som i
förevarande delar torde böra bifogas detta protokoll. (Bil. B).

Av Skogssällskåpets redogörelse framgår den stora betydelse
sällskapets verksamhet haft och har för skogsvårdsintresset och
skogsvårdsarbetet i landet. Genom besök å flera av sällskaDets skogsodlingar
och andra marker samt vunnen inblick i dess arbetssätt
har jag kunnat personligen övertyga mig härom och om att verksamheten
under de sista åren än ytterligare fortskridit och utvecklats.
Det står också klart för mig, att denna såväl för landet i dess helhet
som för vederbörande orter gagneliga verksamhet icke får läggas
under sadana lagens former och stadganden, att det densamma uppehållande
intresset varder förkvävt. Jag ansluter mig därför till dem,
som ansett kommitténs förslag icke kunna godtagas i denna del, utan
större, utrymme böra lämnas åt självbestämmanderätten i sådana fall
som ifrågavarande. Detta har i de övriga förslagen avsetts skola ske
därigenom att skogar av ifrågavarande slag undant.oges från plantvånget
och i stället komme att lyda under bestämmelserna för enskildas skogarMot
eu sådan anordning synas dock erinringar kunna göras ur olika
synpunkter. Å ena sidan torde det icke vara riktigt att medgiva ett
generellt undantag från lagen. Därmed torde nämligen näppeligen vinnas
tillräcklig garanti för att eventuella missbruk kunde förekommas
eller beivras. Det riktiga har i stället synts vara, att lagen regelrätt
avser även skogar, varom nu är fråga, men att Konungen må för särskilda
tall medgiva dispens från lagens tillämpning.

Att å andra sidan låta ifrågavarande skogar komma under bestämmelserna
i den allmänna skogsvårdslagen torde ej heller vara lämpligt.
Anledningen till att man anser sig kunna dispensera dessa skogar
från de till en mera rationell skötsel syftande lagbestämmelserna är
ju, att man tror dem ändock komma under en dylik skötsel. Men

Kungl. Maj.ts proposition AV 157.

litar man härpå, är det toga mening i att fordra deras behandling

enligt de mindre långt gående reglerna för enskildas skogar. Detta

skulle dessutom mången gång vara direkt olämpligt, enär sagda
regler ingalunda alltid skulle passa samman med eu för en skog av
här förekommande storlek uppgjord plan. Och icke blott ifråga om
själva skogsvårdsreglerna, utan även och kanske än mera ifråga om
deras handhavande skulle det säkerligen visa sig svåröverkomliga
motsättningar; man täcke exempelvis på, huru det skulle ställa
sig, om en av sällskapet förvaltad skog vore belägen inom eu
trakt, där skogarna förklarats för svårföryngrade och därför endast finge
saluavverkas efter tillstånd och utsyning av skogsvårdsstyrelsen. Jag kan

sålunda icke Unna annat än att ett fritagande av ett skogs vårdssällskaps

skogar från tvånget att följa en av myndighet fastställd
plan men med skyldighet att vara underkastad bestämmelserna
i den allmänna skogsvårdslagen skulle i mångt och mycket medföra eu
försämring eller åtminstone försvåring i förvaltningen. Skall den önskade
större förvaltningsfriheten för de avsedda skogarna bliva till något
verkligt gagn, torde de därför böra kunna undantagas från den nu
förevarande lagen utan att därmed komma in under den allmänna skogsvårdslagen.

Av domänstyrelsen har ifrågasatts, att ännu en kategori skogar
skulle införas under denna lag, nämligen de inom Kopparbergs och
Gävleborgs län belägna s. k. sockenallmännings- eller besparingsskogarna.
Dessa hava av kommittén icke berörts av den anledningen, att förslagom
dem föreligger avgivet uti den norrländska skogsvårdskommitténs
betänkande av år 1912. Domänstyrelsen har emellertid nu ansett det
vara på sin plats att få till stånd en lagstiftning jämväl för dessa skogar.

Med hänsyn till det allmänna läge på skogsförfattningarnas område,
som jag i mitt anförande vid nästföregående ärende i protokollet
angav vara rådande, torde likväl nyss berörda skogar icke nu böra
komma under behandling.

Genom bibehållandet av eu särskild skyddsskogslag har det
blivit nödvändigt att här undantaga även skyddsskogar och till sagda
lag anslutna skogar å flygsands fälten i Halland. I

I ett tredje moment av paragrafen har hänvisats till bestämmelse
i 19 § om den dispensrätt för Konungen, varom i det föregående antytts.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 satnl. 123 höft. (Nr 157.) 3

S. k. besparingaskogar.

Från lagen
undantagna
skogar.

Viss di spensrätt
för
Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

2 §•

Komm. 3 §; reserv. 3 §.

V ad angår den myndighet, under vars överinseende de under
denna lag lydande skogarna böra stå, hava kommittén, dess reservant
och skogsvårdsstyrelsernas delegerade följt grundsatsen, att skogsstatens
tjänstemän uteslutande böra ägna sig åt förvaltningen av de allmänna
skogarna, samt förty föreslagit skogsvårdsstyrelserna såsom tillsynsmyndigheter
här. Då kommittémajoritetens förslag avsetts skola gälla
även för Västerbottens och Norrbottens län, varest skogs vårdsstyrelser
icke finnas, har emellertid där måst i skogsvårdsstyrelsernas ställe
sättas de tjänstemän, som där hava att taga befattning med enskildas
skogar.

Domänstyrelsen har hävdat den uppfattningen, att den ifrågavarande
lagen och de därunder ställda skogarna böra ställas under
styrelsens och skogsstatens handhavande, grundande sig härvid dels på
åsikten om otillräcklig kompetens hos skogsvårdsstyrelserna för en tillfredsställande
befattning med hushållningsplanerna och därmed förknippade
förhållanden och dels på j^rkandet, att lagen borde avfattas
på grundval av och i huvudsaklig överensstämmelse med den nu gällande
förordningen om städernas skogar.

mentscJhefen. Givet är, att även den, som anser, att skogsstatens personal icke

bör betungas med några uppgifter rörande den enskilda skogsvården, kan
nödgas medgiva undantag från en dylik regel. Så synes mig dock
icke vara erforderligt här. Skogsvårdsstyrelserna synas mig nämligen
besitta tillräcklig kompetens för det ifrågavarande åliggandet, vartill
kommer önskvärdheten av att samma styrelser handhava vården av dessa
skogar och av de under den allmänna skogsvårdslagen lydande skogar.

3 §•

Komm. 5 §; reserv. 73 § 2 st., 74 § 2 mom., 91 §; deleg. 21 § 2 mom.

Då man fastslår principen att skogar, som tillhöra ägare av ifrågavarande
kategorier, skola skötas enligt särskilda, därför uppgjorda hushållningsplaner,
är det emellertid att märka, att en sådan plan förutsätter,
att skogen ifråga är av en viss omfattning ävensom i övrigt
därför lämpad. Det uppstår därför spörsmålet, huru det bör ordnas
med de hithörande skogar, som icke kunna uppbära en fullständig plan.

Kommittén har löst detta spörsmål så, att skogsvårdsstyrelsen
skall genom särskilt beslut avgöra, huruvida å en under lagen fallande

Kanal. Maj:ts proposition Nr 157. l''J

skog skull tilläinpaö plan eller icke, samt i sistnämnda fall för skogen
meddela de särskilda bestämmelser, som finnas »nödiga och lämpliga
för ernåendet av så tillfredsställande skogsvård som omständigheterna
medgiva.» 1 motiverna yttrar kommittén härom:

Den behandling, som borde komma nämnda skogar till del, behövde icke
stanna vid allenast ett iakttagande av sådana föreskrifter, som den allmänna skogsvårdslagen
innehölle, utan torde i flertalet inträffande dylika fall kunna ske efter
därutöver meddelade, mer eller mindre nära en fullständig plan kommande regler.
Sådana så att säga mellanstadiumsregler hade sålunda skogsvårdsstyrelsen att meddela,
och skulle desamma avfattas i enlighet med vad nödigt och lämpligt befunnes
för ernåendet av så tillfredsställande skogsvård, som omständigheterna medgåve.
Utan ett dylikt utökande av bestämmelserna för dessa skogar utöver vad i den
allmänna skogsvårdslagen innehölles skulle icke blott motsättningen mellan de under
förevarande lag hörande skogar, som folie under plantvånget, och de andra bliva
större, utan även den såsom önskvärd framhållna rationellare behandlingen av de i
lagen avsedda ägarnas skogar bliva en halvmesyr, som icke vore av nödvändigheten
påkallad. Till en del skulle väl ett sådant resultat säkerligen komma att motverkas
därigenom, att om det omförmälda mellanstadiet saknades, skogsvårdsstyrelserna
sänkte anspråken på förutsättningarna hos en skog för att denna skulle kunna
läggas under hushållningsplan, för att dymedelst få in så många skogar som möjligt
under en noggrannare hushållning än den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser
i och för sig föranledde, men ett dylikt tillvägagångssätt skulle uppenbarligen ur
flera synpunkter vara föga lyckligt, icke minst med hänsyn till skogsägaren och
hans berättigade krav.

Kommittéreservanten och skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava, med
hänsyn till att de i sina förslag hänfört ifrågavarande skogar till
samma stora huvudkategori som andra icke allmänna skogar och låtit
dem jämte dessa ingå i samma lag, funnit en enkel lösning vara att
låta de för eu plan otjänliga skogarna stanna under de vanliga reglerna
för enskildas skogar. För reservanten synes detta sätt att ordna saken
icke hava varit en följd allenast av de mera yttre, lagtekniska förhållandena,
utan jämväl berott på skäl av reell innebörd. Han gör nämligen ,
emot kommitténs omförmälda bestämmelser anmärkningar ifråga om
dels själva sättet för deras åvägabringande och dels innehållet i bestämmelserna,
varvid han i sistberörda hänseende yttrat:

»Med stadgandet, att föreskrifter skola givas angående sagda ämnen, är
emellertid ingenting sagt om några grunder, som vid samma föreskrifters meddelande
böra följas. Formellt sett, har styrelsen härvid fria händer. Vill styrelsen i och
för beredande av återväxten hålla på, att endast naturlig reproduktion skall äga
rum, är styrelsen härtill oförhindrad. Vill styrelsen bygga ungskogsskyddet på
dimensionsprincipen, blir förhållandet enahanda. Är skogens läge exponerat, kan
styrelsen uppställa vitt gående inskränkningar och avverkningsförbud. Någon hänvisning
t. ex. att i huvudsak de grunder skola tillämpas, som å orten i allmänhet

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

gälla för andra skogar än kommunskogar, förekommer icke. Och sådant är säkerligen
icke åsyftat. Strängare skall det tvivelsutan vara. Sålunda avses helt visst
att genom bestämmelserna kommunen skall kunna åläggas åtskilliga skogsvårdande
åtgärder, gallringar eller annat, vartill enligt den eljest gällande skogslagstiftningen
en skogsägare icke kan förbindas. Den normering, som genom dem sker, närmar
sig i hög grad den, som en hushållningsplan skulle innebära. Svårt är att se, var
gränsen skulle gå. De föreskrifter, som i en hushållningsplan särskilt skola betrygga
planens stora huvudsyfte — det uthålliga skogsbruket —, skulle visserligen icke
ingå bland bestämmelserna, men detta av det faktiska skälet, att skogarna äro så
små eller i övrigt sådana, att ett dylikt skogsbruk ej för dem lämpligen kan ifrågasättas.
Men frånsett detta har jag svårt att finna, vilka bestämmelser i en hushållningsplan
som ej skulle kunna för dessa mindre skogar hava en motsvarande,
låt vara efter omständigheterna begränsad tillämplighet. Huru nära bestämmelserna
i själva verket stå en egentlig hushållningsplan, därom ger lagförslaget vissa tecken.

När nu i allt fall dessa smärre kommunskogar, om vilka här är fråga, icke
ägna sig för ett genomfört uthålligt skogsbruk, finns det då något talande skäl att
ställa dem under annan regim än vanliga hemmansskogar i deras grannskap? Skälet
skulle val då vara, att man i och genom ifrågavarande bestämmelser skulle kunna
framtvinga en del positiva skogsvårdsåtgärder, dem den vanliga skogslagstiftningen
eljest icke ålägger skogsägaren. Visserligen är från principiell synpunkt intet att
erinra mot, att man fordrar något mera av eu kommun såsom ägare till en skog.
låt vara av liten vidd, än vad man fordrar av hemmansägaren. Men skall detta
mera vinnas på det sätt, som kommittén föreslagit, genom en anordning så obestämd
men på samma gång så ingripande, då synes man med fog kunna sätta i fråga,
huruvida man icke satt i gång en apparat, som icke står i proportion till det goda,
man tror sig om att därigenom vinna.»

Åven domänstyrelsen har tänkt sig de för en fullständig hushållningsplan
icke lämpade skogarna av ifrågavarande kategorier böra lyda
under de för enskildas skogar gällande bestämmelserna. Styrelsen gör
gällande, att i första hand skogens beskaffenhet och omfattning och ej
den omständigheten, att den besuttes av viss kategori ägare borde vara
avgörande för, huruvida skogen borde falla under nu förevarande lag
eller den allmänna skogsvårdslagen.

Med kommitténs även av domänstyrelsen omfattade och av mig
fullföljda princip att göra skogarnas ägande av vissa rättssubjekt till
skäl för deras hänförande under eu särskild lag torde det vara oförenligt
att uppdela dem mellan denna lag och den allmänna skogsvårdslagen.
Skulle de ifrågavarande skogarna i och för sig höra under
denna särskilda lag, men en del av dem genom beslut av skogsvårdsmyndigheterna
kunna läggas under den allmänna skogsvårdslagen, kunde
detta i vissa fall medföra ett förande fram och tillbaka av en sko°-

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 157.

mellan de båda lagarna, andra svårigheter och olägenheter att förtiga.
Så mycket mindre har jag för övrigt funnit något hinder möta för anslutning
till kommitténs system som detta erbjuder även sakliga fördelar
med hänsyn till skötseln av de för fullständig plan otjänliga
skogarna. Syftemålet med hela den föreslagna särbehandlingen av de
ifrågavarande ägarekategoriernas skogar är, att de skola komma i åtnjutande
av så rationell skötsel som möjligt. Kan nu detta i vissa fall
icke ske medelst fullständig hushållningsplan, så synes det därför icke
nödvändigt eller lämpligt att i dylika fall stanna så långt nere på
skalan av skogsvårdsbestämmelser som ett tillämpande allenast av den
allmänna skogsvårdslagens regler innebär. Finnes det i det särskilda
fallet möjligheter för direktiv, liggande mellan sistberörda regler och
vad en fullständig plan innefattar, så böra dessa möjligheter också komma
till sin rätt, och ju närmare de kunna komma en plan, desto förmånligare
måste det vara.

^ §•

Korum. 6 §; reserv. 73 § 3 st., 77 §; deleg. 21 § 2 mom.

Vid utformningen av de bestämmelser, som i lagen böra intagas
rörande innehållet i en hushållningsplan, har kommittén framhållit, att
ett mera detaljerat utformande och avvägande av de lorstliga och ekonomiska
synpunkterna vid en skogs skötande efter hushållningsplan
skulle vara förenat med stora vanskligheter ur både teoretisk och
praktisk synpunkt utan att i någon mån medföra några motsvarande
fördelar. Kommittén har därför ansett det tillfyllest att i själva lagen
angiva det mål, man med en planskogs skötsel ville vinna, medan närmare
föreskrifter rörande planernas uppställning, innehåll m. m. borde
överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna att meddela. Den avfattning kommittén
i enlighet härmed givit är, att planen skall vara lämpad efter
skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt
sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade
att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt
bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Uti
dessa principiella fordringar på en plan har kommittén dock ansett
vissa jämkningar eller begränsningar kunna vara nödvändiga, nämligen
dels med hänsyn till gamla kalmarker, rörande vilka någon laglig skyldighet
att ombesörja återväxt hittills icke förelegat, och dels med hänsyn
till annan än markägaren tillkommande avverkningsrätt. Rörande
dessa synpunkter anföres i kommitténs motiver:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

»Då ett inordnande av en skog under en ordnad hushållning enligt denna
lag innebär en mera genomförd eller så att säga intensivare tillämpning av de
grunder, som återfinnas i den föreslagna allmänna skogsvårdslagen, men icke något
byggande på andra, mera omfattande grunder, har kommittén vid besvarandet av
nyssnämnda fråga utgått från den synpunkten, att om och i den mån en under
denna lag ingående skog eller skogsmark, därest den vore hänförlig under den allmänna
skogsvårdslagen, skulle vara undantagen från däruti stadgade föreskrifter,
densamma bör vara detta även i förhållande till den förevarande lagens stadgande!].
Detta vill med andra ord säga, att om en skogsmark blivit kallagd, genom avverkning
eller skadegörelse, som i 3 § av förslaget till allmän skogsvårdslag angives,
innan förevarande lag blev tillämplig därå, och någon skyldighet att vidtaga
åtgärder för beredande av återväxt icke förelegat enligt förut gällande bestämmelser,
han icke heller bör drabbas av någon laglig förpliktelse i nämnda hänseende
genom ett intagande av återväxtåtgärder å dylik mark i hushållningsplanen, utan
ett sådant intagande endast få ske, om markägaren därtill lämnat sitt begivande.
Iförande skogsmark, varå bestånd finnes, men ej till sådan mängd eller beskaffenhet,
som kan anses nöjaktig, föreligger ju ingen avverknings- med ty åtföljande
reproduktionsförpliktelse enligt förslaget till allmän skogsvårdslag, men att eu hushållningsplan
bär upptaga avverkning av sådan skog, är uppenbart. Denna olikhet
innebär icke något avsteg från ovanberörda synpunkt, utan följer av den angivna,
en efter hushållningsplan skeende skötsel kännetecknande intensiteten. Vare sig eu
skog skall skötas efter hushållningsplan eller ej. kan man nämligen gå ut ifrån,
att ägaren därå vill avverka så mycket som skäligen ske kan; är skogen icke
underkastad hushållningsplan, lägges ingen annan hämsko på ägarens rätt att själv
bestämma vad som skall avverkas än att vissa skogsbestånd icke alls eller endast
i viss ordning få tillgodogöras, men om hushållningsplan skall tillämpas på eu
egendoms skogar, följer det av den häri liggande större intensiteten i skötseln, att
bestämmandet av vad som för varje år må avverkas, sker efter förstuga synpunkter,
och alltså att den oväxtliga eller eljest mindervärdiga skogen tages i
främsta rummet.

Likasom beträffande skogsägarens egna rättigheter och skyldigheter torde
i fråga om avverkningsrätt, som annan än ägaren förvärvat till en skog, icke andra
grunder böra gälla, om skogen skall vara underkastad förevarande lag än om därå
skall tillämpas den allmänna skogsvårdslagen. De punkter, där uti den sistnämnda
konflikt kan uppstå mellan en avverkningsrätt och lagens bestämmelser, äro beträffande
skyddet av växtlig ungskog och skyddsskogar eller skogar i exponerat
läge. I det förra hänseendet har. på sätt under 5 § i omförmälda lag anförts,
tillkomsten av lagen den 28 juni 1918 om tillfälliga åtgärder till förekommande av
skövling av skog å fastighet i enskild ägo samt det sätt, varpå bestående avverkningsrätter
där behandlats, medfört, att i kommitténs förslag till allmän skogsvårdslag
något eftergivande icke gjorts i ungskogsskyddsbestämmelserna till förmån för
tillgodogörandet av före lagens ikraftträdande upplåtna avverkningsrätter. Beträffande
i nämnda förslag angivna skyddsskogar och skogar i exponerat läge ligger
det i sakens natur, att någon sådan eftergift icke kan ske i de meddelade skyddsbestämmelserna.

Tillämpas nu detta på en skog, som skall skötas efter en särskild hushåll -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 23

ningsplan, måste oeftergivligheten av sistberörda bestämmelser gälla även bär. Vad
skyddet av växtlig ungskog beträffar, är innebörden av de därom i den föreslagna
lagen angående vård av enskildes skogar givna bestämmelserna, att ä de därunder
lydande markerna, dä ifråga om skogen i övrigt därå intet är stadgat, skall tryggas
förefintligheten av skogsbestånd. A skogar, som falla under förevarande lag, sker
detta bevarande i fullständigare ordning och omfattning, så att även äldre skog
därunder innefattas, och detta har till följd, att här icke varje växligt ungskogsbestånd
nödvändigtvis behöver läggas under förbudsskydd för att det avsedda ändamålet
av en för varje tidpunkt tillfredsställande förekomst av skogsbestånd å en
egendom skall kunna ernås. En avverkningsrätt, tillkommen före lagens utfärdande,
bar alltså ansetts icke böra genom densamma lida annan inskränkning beträffande
ungskogsavverkning än som är nödvändig till förebyggandet av sådan avverkning i
växtlig ungskog, som ej är förenlig med en god skogsskötsel å egendomen i dess
helhet. Det nu sagda anknyter sig direkt till de uti förevarande förslag avsedda
skogar, som ligga inom de geografiska yttergränserna för 1903 års allmänna skogsvårdslag,
men även för de uti 1 § angivna ägare tillhörande skogar, som icke för
närvarande höra under nämnda lag, torde den träffade bestämmelsen vara riktig.
Av dessa skogar äro några för närvarande utan alla lagbestämmelser i fråga om
skogsvård, medan de övriga lyda under andra lagar. De förstberörda äro skogar,
som tillhöra eu kommun som sådan. Körande en å sådan skog upplåten avverkningsrätt
skulle alltså med det förevarande förslagets blivande till lag ske ett språng
från fullständig frihet vid utövandet av den upplåtna rätten till en sådan begränsning
därutav, som i förslaget angives, men dels torde de avverkningsrätter, som
finnas å kommuner tillhörande skogar, vara lätt räknade och dels må, där de finnas,
all tvekan rörande en dylik tvär begränsning av avverkningsrätterna lämnas åsido,
sedan 1918 års bestämmelser i ämnet mellankommit. Sistnämnda synpunkt gäller
även beträffande avverkningsrätt till sådan skog i Väster- och Norrbottens kustland,
för vars avverkning icke tarvas utsyning. Har återigen avverkning av annan skog
i sistnämnda trakter blivit av ägaren upplåten till annan, kan densamma, liksom
avverkning av skog, som är underkastad bestämmelserna i lappmarks-, gottlandseller
skyddsskogslagen, i regel endast ske efter utsyning, och härav följer, att en
övergång från nämnda lagbestämmelser till förevarande lag och enligt denna upprättade
hushållningsplaner icke torde komma att innebära någon förminskning i
omfattningen vid avverkningsrätternas utövande. Yad beträffar möjligheten av en
ökad avverkning efter införandet av hushållningsplan samt härur uppkommande förhållanden
mellan ägaren av skogen och innehavare av avverkningsrätt därå, torde
detta icke vara något att taga hänsyn till vid uppgörandet av hushållningsplan.»

Både kommittéreservanten och slcogsvårdsstyrelsernas delegerade hava
upptagit kommitténs principbestämmelser om vad i eu hushållningplan
bör innehållas, varjämte reservanten därtill fogat en del närmare detaljbestämmelser,
om föravverkning och huvudavverkning och vad dessa
få omfatta, om erforderliga beståndsvårdsåtgärder, utdikningar m. m.
Vad angår de av kommittén angivna jämkningarna med hänsyn till
gamla kalmarker och andra än markägaren tillkommande avverkningsrätter
hava de delegerade icke upptagit någondera samt reservanten
endast velat medgiva den sistberörda. Av reservanten har anförts:

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.57.

»Vad hushållningsplanen skall innehålla har av kommittén icke bestämts
vidare mån än genom angivande av de allmänna grunder, som vid planens upprättand*-skola följas och vilka förut återgivits, samt genom en särskild föreskrift av innehåll,
att beträffande mark, som berövats sitt skogsbestånd innan kommunskogslagen blev
å densamma tillämplig och rörande vilken enligt förut gällande bestämmelser icke
förelegat skyldighet att vidtaga åtgärder för beredande av återväxt, föreskrift om
dylika åtgärder ej må utan ägarens medgivande intagas i hushållningsplan. Jag
ser ej rätt. varför eu dylik inskränkning skall göras i detta fäll mera än i fråga
om andra åtgärder, till vilka markägaren icke tidigare varit förpliktad men som
dock säkerligen skulle enligt kommitténs mening åläggas honom i planen. Den av
kommittén uttalade meningen, att eu hushållningsplan blott innebär en så att säga
intensivare tillämpning av de grunder, som återfinnas i den allmänna skogsvårdslagen,
men icke något byggande på andra mera omfattande grunder, kan jag icke
dela. Att i ett som annat fall måttliga anspråk böra ställas å ägaren är givet och
blir nog av skogsvårdsstyrelsen iakttaget. Jag har därför icke i mitt förslag intagit
någon dylik föreskrift. Då emellertid hushållningsplan skall och detta jämväl
enligt kommitténs mening — innehålla en genomförd vårdplan, torde detta böra
komma till fylligare uttryck i lagen än som skett uti kommitténs förslag, och hava
i sådant syfte bestämmelserna i 77 § av mitt förslag intagits.

\ ilken förbindande kraft har nu en fastställd hushållningsplan? Den är en
lag för skogens ägare. Men gäller den även för annan, som fått avverknings- eller
nyttjanderätt sig upplåten å skogen? För mig är svaret på denna fråga mycket
enkelt. Planen är, som sagts, en lag för skogens ägare, och dess betydelse bör icke
sträckas härutöver. Annan persons välförvärvade rätt får icke av planen rubbas
eller omintetgöras. Hela planinstitutionens anknytning till ägarens personlighet är
så väsentlig, att det utgör en grundval för hela planlagstiftningen. Om en koinmunskog.
för vilken hushållningsplan är fastställd, övergår till annan ägare, som icke
hörer till sådan ägarekategori, för vilken plantvång äger rum, upphör planen eo
ipso att gälla. En avverkningshavares rätt kan bliva rubbad därigenom, att någon
ny lag över huvud förbjuder eller inskränker viss sorts avverkning. Men att eu
avverkningsrätt, som bestående lagstiftning tolererar på ett visst skogsområde, skulle
behöva lida minskning genom det nakna faktum, att egendomen övergår till annan
ägare —jag fäster uppmärksamhet på att här ej är fråga om rättighetens privaträttsliga
giltighet mot den senare ägaren utan om dess bestånd gentemot det allmännas
skogsvårdsintresse — det är ett steg, som lagstiftningen visserligen kan taga.
men för vilket den nogsamt bör akta sig, försåvitt den vill något så när stå i samklang
med vad vanlig rättskänsla tillsäger.

1 överensstämmelse med den tankegång, jag nu utvecklat, innehåller S3 § avmitt
förslag, att planbestämmelserna skola lända till efterrättelse för den kommun,
som äger skogen, samt att de såtillvida äro bindande även för annan som denne ej
må utöva avverknings- eller annan rätt å skogen annorledes än som med planbestämmelserna
överensstämmer, för så vitt ej rättigheten uppkommit, innan den
förevarande lagen blev gällande eller, om skogen senare förvärvats av kommunen,
innan detta skedde. I sistnämnda fall blir rättigheten oberörd av planen. Om dylik
av planen oberörd rättighet stadgar 91 § den självklara bestämmelsen, att den ej
må utövas i vidare omfattning eller på annat sätt än som skulle hava varit lagligen

K linål. Maj:ts proposition Nr 1:77. -r>

medgivet, i händelse skogen icke varit underkastad planmässigt skogsbruk. För
rättighetens utövning blir förty gällande vad 2 kap. eller ock ■! kap. av mitt förslag
i respektive tillämpliga delar innehåller. Ty enligt mitt lagförslag räknas kommunskogar
till dem. a vilka förslaget äger tillämplighet; de lyda alltså under nyssnämnda
kapitel, vars bestämmelser träda ur tillämpning för en kommunskog blott
om och sä länge hushållningsplan är gällande för densamma, dock med nyss angivna
förbehåll, nämligen att sagda bestämmelser även under plantiden äga gällande verkan
för utövningen av sådana rättigheter, som bliva oberörda av planen.

För kommittén ställer sig frågans lösning icke lika enkel, och detta därför,
att kommunskogarna alls icke höra under kommitténs allmänna skogsvårdslag. Härav
föranledes kommittén, då nu upplåtna rättigheter å planlagd kommunskog dock måste
få någon legal reglering, till den ståndpunkten, att detta skall ske i och genom hushållningsplanen.
Denna skall alltså bliva gällande för avverkningsrätt — kommittén
nämner endast avverkningsrätt, ehuru även andra upplåtna rättigheter kunna tänkas
behöva regleras gentemot den skogsvård, som planen vill genomföra — även i det
fall, att avverkningsrätten upplåtits före kommunskogslagens utfärdande eller, om
skogen senare kommit under dennas tillämpning, innan detta skett. I riktig känsla
av, att man gentemot eu sådan avverkningsrätt icke får gå alltför hårdhänt tillväga
utan nöjas ungefär med det mått av vårdnadsförpliktelse som allmänna skogsvårdslagen
uppställer, föreskriver kommittén i 6 § av sin kommunskogslag, att rättighetens
innehavare icke får genom hushållningsplanen underkastas vidare inskränkning
än som kan vara nödig för bevarandet av skogens återväxtmöjligheter eller till
förebyggande av sådan avverkning i växtlig ungskog, som ej är förenlig med en
god skogsskötsel å egendomen i dess helhet. Då min utgångspunkt är en helt annan
än kommitténs och då jag från min kommer till det resultatet, att rättigheten i fråga
skall bliva oberörd av planen, denna må nu säga vad än den vill, har jag ingen
anledning'' att närmare granska, huru en sådan föreskrift som den av kommittén
föreslagna kunde tänkas bliva tillämpad, eller närmare ingå på dess innebörd.»

Domänstyrelsen har om kommitténs bestämmelser rörande en hushållningsplans
beskaffenhet yttrat:

»Man torde om dessa för skogsskötsel å ifrågavarande skogar grundläggande
principer våga uttala den förmodan, att kommittén härmed sökt få ett uttryck för
vad man skulle kunna kalla ett något modifierat uthålligt skogsbruk. Styrelsen
vill lämna därhän, huruvida nämnda formulering må anses lyckligt funnen, men
finner sig föranlåten att erinra därom, att så länge bestämmelsen i paragrafens
sista stycke kvarstår, att mot ägarens bestridande föreskrift icke må i hushållningsplanen
meddelas om att vid dess upprättande befintliga kalmarker skola försättas i
produktivt skick, man icke kan säga, att en på så sätt upprättad hushållningsplan
verkligen är ägnad att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande
skick. Ty för att verkligen nå detta mål, är det en oeftergivlig fordran att kalmarkerna
snarast möjligt förses med fullgod återväxt. För övrigt torde med fog
kunna erinras, att en skogshushållningsplan, upprättad enligt nyssnämnda grunder,
icke tager sådan hänsyn till skogsbrukets bärighet såsom affär, som skogsägaren
med rätta kan fordra.)

Sistberörda synpunkt har domänstyrelsen vidare utvecklat så, att
den enskildes önskemål i ekonomiskt hänseende borde bliva väl tillfredsJ3Utäng
till riksdagens protokoll 1923. 1 sand,. 123 höft. (Nr 157.) t

Departe mentschefen.

26 Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

ställda, om grunderna för dessa skogars skötsel angåves sålunda, att
vid upprättande av hushållningsplaner skulle, där icke särskilda förhållanden
annat påkallade, såsom allmänt mål eftersträvas den högsta
möjliga avkastning, som kunde erhållas med skälig förräntning av det
i hushållningen bundna kapitalet.

Domänstyrelsen återgiver vidare reservantens bestämmelser, att
föravverkning skall föreskrivas i den omfattning, som anses motsvara
beståndens behov, men utbytet därav endast förslagsvis beräknas, att
huvudavverkningens storlek i regel icke får bestämmas till mera än som
motsvarar skogens tillväxt, men där å skogen förekommer äldre eller
medelålders skog utöver vad som enligt den antagna omloppstiden är
normalt, eller skäl eljest därtill föreligger, bestämmas högre, och att den
del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten, skall i planen
särskiljas från övrig avverkning, samt yttrar härefter:

»Nu angivna bestämmelser angående avverkningsbeloppets beräknande och
fastställande giva emellertid vid handen, att reservanten utgått ifrån att huvudavverkningen
i regel skulle motsvara skogens tillväxt. Men då han därjämte ifrågasätter
föravverkningar, visserligen icke till fixerat belopp, men vilka dock med hänsyn
till kravet på beståndsvårdande huggningar kunna förutsättas bliva rätt betydande,
så innebär detta en avsevärd överavverkning och ett tydligt avsteg från
den allmänt fastslagna, grundläggande regeln för hushållning i allmänhet och hushållning
med skog i synnerhet att icke konsumera mer än vad som kapitalet verkligen
avkastar. Domänstyrelsen måste därför taga bestämt avstånd från sådana
skogshushållningsprinciper.

Här bör därjämte erinras, att reservanten med sin hushållningsplan avsett att
redan vid dess fastställande fastslå föreskrifter även i detalj gällande under planens
hela tillämpningstid. Han vill sålunda fastställa planen till efterrättelse och ej till
ledning vid skogsskötseln. Härmed har emellertid reservanten kommit att klavbinda
hushållningen på dessa skogar på ett sätt, som för deras behöriga skötsel ej kan
vara gagneligt.»

Vad domänstyrelsen framhållit om starkare betonande i lagens
riktlinjer för hushållningsplanerna utav den ekonomiska synpunkten bär
synts mig böra iakttagas.

Likaså lärer vad av domänstyrelsen och reservanten anförts i fråga
om äldre kalmarkers intagande uti hushållningsplanerna vara riktigt;
och har förty i det omarbetade förslaget uteslutits det tredje stycket i
kommitténs förevarande paragraf.

Beträffande slutligen frågan, huruvida eu förut befintlig avverkningseller
annan nyttjanderätt bör förbliva orubbad vid skogens inläggande under
hushållningsplan, synes mig ingen skiljaktighet i sak föreligga mellan
kommittén och reservanten, utan båda besvara den jakande, med restrik -

Kanal. Maj.ts proposition Nr 157.

tioner likväl i enlighet med principerna i den allmänna skogsvårdslagen.
-lag liar i princip anslutit mig till kommitténs ståndpunkt härutinnan,
men ansett vissa jämkningar vara erforderliga till förebyggande av sådana
fäll som att exempelvis eu fideikommissinnehavare genom upplåtande
av avverkningsrätt före lagens ikraftträdande i större eller mindre omfattning
omöjliggör eu planmässig skogshushållning. 1 sådant syfte har
stadgats, att såsom regel vid upprättande av hushållningsplan hänsyn
skall tagas till avverknings- eller annan nyttjanderätt endast om deri
upplåtits före den 1 januari 1923. Från denna regel betingas dock
undantag för det fall, att fastigheten först senare kommit i sådan innehavares
hand, som i l § 1 mom. omförmäles, och redan då är besvärad
med rätt, som nyss nämnts.

5 §•

1 och 2 inom. Korum. 7 § 2 — 4 inom., 8 §; reserv. 75, /6, 78 §§; deleg. 21
§ 2 mom., 22 §.

3 mom. Komm. 7 § 1 inom., 22 § 1 mom. 2 st. och 3 inom.: reserv. 79 fc,
80 § 1 st.

Beträffande åvägabringandet av hushållningsplanen, där sådan skall
finnas, föreslå både kommittémajoriteten och reservanten, att till ledning
för planen skall verkställas noggrann undersökning av skogen samt att
såväl denna undersökning som uppgörandet av det därpå grundade planförslaget
skall verkställas av sakkunnig person. Olikheter föreligga
emellertid i ett par avseenden mellan kommitténs och reservantens förslag.
Enligt det förra skulle det tillkomma skogsvårdsstyrelsen att avgöra,
om eller när förutsättning av »sakkunnig» vore för handen. I
regel sammanfölle givetvis, yttrar kommittén, nämnda förutsättning med
genomgången examen från skogshögskolan, men även utan en dylik
hallstämpling kunde en person hava förvärvat en sådan insikt och rutin
i förevarande arbeten, att det icke borde vara en skogsvårdsstyrelse,
som hade kännedom därom, betaget att såsom förrättningsman godtaga
en sådan person. Enligt reservantens förslag återigen skulle villkoren
för behörighet att erhålla förordnande, varom här är fråga, bestämmas
av Konungen.

Det andra avseendet, vari olikhet föreligger mellan de båda förslagen,
är det, att majoriteten låter initiativet och valet av förrättningsman i första
hand tillkomma skogsägaren och subsidiärt skogsvårdsstyrelsen, medan
enligt reservantens förslag förrättningsman skall förordnas av den skogsvårdsinspektör,
som tänktes skola anställas i jordbruksdepartementet. Detta
reservantens underkännande av en skogsägarens valrätt har förestavats av

Förordnande
av sakkunnig
för undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

farhåga för att med en dylik rätt förrättningsmannen icke skulle bliva
nog självständig gentemot ägarens önskemål vid planens uppgörande,
utan i själva verket ett biträde åt denne. Och då befogenheten att meddela
förordnande av reservanten icke tillagts skogsvårdsstyrelserna utan den
omförmälde skogsvårdsinspektören, har detta motiverats med att därigenom
skulle fås de i bästa mån kvalificerade personerna och möjlighet att få
dessa på lämpligt sätt fördelade på de olika landsdelarna.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava icke funnit några närmare
bestämmelser i ämnet erforderliga; och domänstyrelsen har, med sin
allmänna ståndpunkt, att den förevarande lagen borde läggas i huvudsaklig
överensstämmelse med den nu gällande förordningen om städernas
skogar och sålunda planerna uppgöras av skogsstatstjänstcman och fastställas
av domänstyrelsen, dock emot kommittéförslaget anmärkt, att i
lagen något närmare borde angivas kvalifikationerna hos den sakkunniga
person, som kunde erhålla uppdrag att verkställa skogsindelning.

n-^schffen Ehuru kommittéreservanten torde hava överdrivit farhågorna för,

att upprättandet av planförslag icke skulle komma att ske nog objektivt
och lör det allmänna tillfredsställande, om förrättningsmannen finge utses
av skogsägaren, synes mig likväl så mycket beaktansvärt ligga i
de anförda synpunkterna, att jag icke ansett “mig böra föreslå eu dylik
rätt lör skogsägaren. Emellertid har jag icke funnit det nödigt att
upptaga reservantens bestämmelse om förrättningsmännens förordnande
av en central myndighet. I många fall torde nämligen detta endast
bliva . en obehövlig omgång och vad beträffar erhållandet av tillräckligt
kvalificerade förrättningsmän torde säkerhet härför vinnas även om valet
av sådana anförtros åt skogsvårdsstyrelserna, I praktiskt hänseende är
att märka, att för ernåendet av en fullgod plan det är av vikt, att förrättningsmannen
icke är främmande för skogsförhållandena inom den
landsända, där skogen i fråga är belägen, och jämväl ur denna synpunkt
torde det vara lämpligast att i första hand låta skogsvård sstyrelsen
förordna förrättningsmän. Vikten av att till sådan få en genom föregående
verksamhet med ortens förhållanden förtrogen person har ock
föranlett att i departementets förslag icke inryckts något uttryckligt
stadgande om viss teoretisk utbildning. En eventuellt behövlig reglering
eller fördelning utav arbetskrafter för förrättningarna torde vara
tryggt genom den skogsvårdsstyrelserna lämnade möjligheten att hänskjuta
meddelandet av förordnande till centralmyndigheten.

Att, såsom av kommittén och reservanten föreslagits, i lagen ut -

2!)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

t lyckligen stadga, det upprättat planförslag skall delgivas skogsägaren
för yttrande, har icke ansetts nödigt.

Vad angår kostnaderna för åstadkommandet av hushällningsplan,
har kommittén föreslagit, att vid den föreskrivna förrättningen erforderlig
hantlangning skulle utgöras av skogens ägare, men kostnaden i övrigt
för den första planen betalas till hälften av denne och hälften av statsverket.
Kommittén har framhållit, hurusom det torde vara eu i gällande
skogsförfattningar undantagslöst tillämpad regel, att hantlangning vid
dylika förrättningar skall utgöras eller bekostas av skogsägaren. Vidare
har kommittén såsom skäl för den gjorda uppdelningen av de övriga
kostnaderna på ägaren och staten anfört följande:

»Enligt 1915 års lappmarksförordning står det fastighetsägaren eller åbon
fritt att genom egen försorg låta upprätta i förordningen föreskriven avverkningsplan
av sakkunnig person, men ingår det också i vederbörande skogstjänstemäns
tjänsteplikt att, om fastighetsägaren, eller åbon, det begär, upprätta planen. I förra
fallet sker planupprättandet alltså på ägarens bekostnad, i det senare på det allmännas.
Då även enligt kommitténs förslag igångsättandet av planens utarbetande
kan ske från såväl skogsägarens som det allmännas sida, kunde det måhända synas
ligga nära till hands att beträffande plankostnaderna följa lappmarksförordningens
princip bch låta dem stanna å den, som föranstaltat planens utarbetande. Det är
emellertid att märka, att medan enligt nämnda förordning vederbörande skogstjänstemän
hava att själva verkställa utarbetandet, enligt kommitténs förslag skogsvårdsstyrelserna,
även där dessa sätta i gång en plans upprättande, icke själva skola
utföra arbetet därmed, utan därtill förordna en sakkunnig person. Dessutom kunde,
om kostnaderna för planen skulle drabba den, som föranstaltat om densamma, härav
bliva en följd, att ägaren för att undslippa berörda kostnader i ett flertal fall undandroge
sig att sörja för plan, vilket givetvis skulle vara ägnat att förrycka ett gynnsamt
resultat av den samverkan mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna, som
i förevarande hänseende i förslaget avsetts och påräknats. Kommittén har i stället
ansett en fördelning av ifrågavarande kostnader lämpligen böra ske med hälften å
skogsägaren och hälften å det allmänna. Om å ena sidan det kan sägas, att upprättandet
av en hushällningsplan är en å skogen vidtagen vårdnadsåtgärd och som
sådan bör bäras av skogsförvaltningen ävensom att detta kan ske utan för stor
tunga, alldenstund plan endast påfordras för skogar, som äro av därför lämpad omfattning
och beskaffenhet, så har å andra sidan statens deltagande i kostnaderna
här synts vara i sin ordning av den orsak, att den planen föregående utredningen
här kräves synnerligen noggrann och därför även måste bliva jämförelsevis kostsam.»

Kommittéreservantens förslag företer den skiljaktigheten från kommitténs,
att även den kostnadshälft, som enligt det sistnämnda förslaget
skulle vid första planens tillkomst falla på ägaren, skall utgöras av statsverket.
Detta har motiverats därmed, att synpunkten av att planen till -

Kostnaden
för undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Departe mentschefen,

Hushåll ningsplans fastställande.

Bestämma! -ser för under
sökningen.

kommit i allmänt intresse vore vida övervägande synpunkten av att
markägaren vunne båtnad därutav.

Av skogsrår dsstyrelsernas delegerades förslag framgår, att samtliga
kostnader för plans upprättande avsetts skola utgöras av skogsägaren.
Förslaget låter nämligen denne själv ombesörja planen, men stadgar, att
om så ej sker, skogsvårdsstyrelsen skall äga upprätta den på ägarens
bekostnad.

Domänstyrelsen har anfört:

»Bestämmelsen om att kostnaden för indelningsförrättning skall till viss del
betalas av statsverket finner domänstyrelsen icke motiverad, enär det måste anses
ställt utom varje tvivel, att då en skog är av den omfattning och beskaffenhet, att
hushållningsplan för densamma kan upprättas, skogen också bör kunna ensam bära
de med planens upprättande förenade kostnaderna. Den i motiven här uppdragna
parallellen emellan lappmarksskogarna och nu ifrågavarande skogar finner styrelsen
vara mindre lyckligt funnen. Flertalet ägare till lappmarksskogarna tillhöra nämligen
en kategori, hos vilken man ej kan förutsätta skall finnas vare sig initiativ
till att på egen hand ombestyra upprättande av avverkningsplaner, eller en ekonomi,
som icke skulle hårt påfrestas av att ensam bära kostnaderna för en dylik plans
upprättande. Att staten i dessa fall får helt vidkännas kostnaderna, är således
enligt styrelsens mening fullt befogat.»

I fråga om kostnaderna, andra än hantlangningskostnaderna, för
förarbetena till och upprättandet av planförslag hava tre olika meningar
framställts: att de skola helt utgöras av staten, att de skola helt vidkännas
av skogsägaren och att de skola betalas till hälften av vardera.
Den förstnämnda meningen, omfattad av kommittéreservanten, synes
mig ej kunna förordas, då någon grund för ett dylikt understöd från
statens sida icke torde finnas. Mera tveksamt kunde det ställa sig beträffande
den sistberörda, av kommittén hävdade meningen att fördela
kostnaderna, men även i fråga om denna lära de emot ett understöd av
allmänna medel anförda skälen äga sin giltighet. Jag har alltså i denna
fråga anslutit mig till domänstyrelsens uppfattning.

Att uppgjord hushållningsplan skall fastställas av skogsvårdsstyrelsen,
eventuellt sedan styrelsen däri vidtagit erforderliga jämkningar
eller ändringar, har redan antytts under 2 §. Givet är, att styrelsen
om så finnes nödigt, kan förordna om företagande av ny undersökning
eller uppsättande av nytt förslag.

Uti såväl kommitténs som reservantens förslag var föreskrivet, att
Konungen skulle meddela närmare bestämmelser rörande den planupp -

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 157.

görandet föregående utredningen och den ersättning, som tillkomme av
skogsvårdsstyrelsen eller skogsvårdsinspektöron förordnad förrättningsman.

Dessa befogenheter hava synts mig kunna överlämnas åt domänstyrelsen.

6 §•

Komm. 9 §.

Om de bestämmelser, som böra givas för skogar, där fullständig
hushållningsplan icke kan komma ifråga, har förut talats. Här må
endast anmärkas, dels att i anseende till dessa skogars mindre omfattning
och i övrigt växlande förhållanden några riktlinjer för föregående
undersökningar icke ansetts behövliga, utan såväl företagandet av som
närmare föreskrifter om dylika undersökningar överlämnats åt skogsvårdsstyrelserna
att bestämma, dels ock att kommittén funnit det stå i
övereusstämmelse härmed, att kostnaderna för dylik undersökning bestredes
av skogsvårdsstyrelsens medel, med undantag för hantlangningen,
vilken även här borde utgöras av skogsägaren.

Om detta sista har domänstyrelsen anmärkt, att kostnaden för
sådan hantlangning vid förrättning, vilken närmast vore att rubricera
såsom en kontrollåtgärd från skogsvårdsstyrelsens sida, icke lämpligen
borde åläggas skogens ägare.

Då meddelandet av ifrågavarande bestämmelser innebär en mot
åstadkommandet av hushållningsplan å de större skogarna svarande
åtgärd, ehuru i mindre skala, synes icke någon anledning föreligga att
befria skogsägarna från hantlangningstungan. Dessa skogsägare komma
i allt fall att enligt förslaget intaga en gynnad undantagsställning derutinnan,
att på grund av dessa skogars mindre bärkraft de övriga kostnaderna
skola bestridas av skogsvårdsstyrelsens medel.

7 §•

Komm. 10, 14 §§.

Vad angår interimistiska skogsvårdsföreskrifter har kommittén framhållit,
att behovet av dylika oftast torde uppkomma i samband med att
ägaren önskade företaga avverkning å skogen, men att det även kunde
tänkas, att bortsett därifrån ett uppskjutande av för skogens rätta skötsel
nödvändiga åtgärder i avvaktan på hushållningsplan eller i 3 § 2 mom.
omförmälda åtgärder skulle lända till men för skogen.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:is proposition Nr 157.

Stadgandet i andra stycket av denna paragraf har av kommittén
angivits såsom ett av de viktigaste i lagen. Utan detsamma skulle alla
i lagen avsedda skogar, såväl de, som omedelbart vid lagens ikraftträdande
falla därunder, som de, vilka sedermera övergå dit, bliva lämnade
utanför alla skogslagsbestämmelser från nämnda tidpunkt och intill dess
hushållningsplan respektive i 3 § 2 mom. omförmälda bestämmelser
kunna komma i tillämpning.

För kommittéreservantens och de delegerades del har något dylikt
stadgande icke varit erforderligt, då enligt deras förslag skogarna under
den berörda tiden skulle komma att lyda under reglerna för enskildas
skogar.

Domänstyrelsen har angående berörda stadgande anfört:

Bestämmelsen syntes onödigt sträng. Det borde hava varit tillräckligt att
för sådana fall förbjuda avverkning till avsalu, men lämna ägaren rättighet att för
husbehov i varje fall utnyttja skogen. Bestämmelsen hade givetvis föranletts därav,
att sagda skogar, till dess hushållningen blivit på sätt, som i lagen ifrågasattes,
reglerad, vore ställda utanför lagen. Hade man emellertid låtit frågan om skogarnas
inrangerande under ifrågavarande lag i första hand vara beroende av, huruvida hushållningsplan
med hänsyn till skogens beskaffenhet och omfattning lämpligen skulle
upprättas, och dessförinnan ansett dem vara hemfallna under den allmänna skogsvårdslagen,
hade berörda inskränkning i förfoganderätten till skogen icke behövt
ifrågakomma.

Departe mentschefen.

Såsom kommittén själv yttrat, hade kunnat ifrågasättas att låta
de bestämmelser, som en under denna lag kommande skog förut varit
underkastad, fortfara att gälla, intill dess den nya erforderliga hushållningsplanen,
eller bestämmelserna, hunnit komma till giltighet. Därmed
skulle emellertid inordnandet under skogsvårdsbestämmelser av den stora
gruppen kommunskogar, som hittills icke lytt under sådana, komma att
alltför länge framskjutas. Att då råda bot härpå genom att först inlägga
nämnda skogar under den allmänna skogsvårdslagen torde icke vara
lämpligt. Stadgandet ifråga torde ock kunna vara behövligt ur den
synpunkten, att, på sätt jämväl kommittén anfört, den nyssberörda lagens
eller andra för skogarna förut gällande bestämmelser till stor del icke
skulle förmå hindra en sådan behandling av dem i avvaktan på planens
färdigblivande, att denna till följd därav bleve i avsevärd mån förfelad.

8-9 §§.

Korum. 11, 12 §§; reserv. 73 § 3 st., 81 §.

Innehållet i dessa paragrafer torde ej erfordra närmare motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

10 §.

Korum. 13 g; reserv. 82 §.

Då en hushållningsplan skall fastställas att gälla minst tio år, är
-det påtagligt, att oförutsedda händelser kunna inträffa, som göra det
olämpligt, att den skulle gälla oförändrad hela den fastställda tiden ut.
Bestämmelser hava därför meddelats till möjliggörande av ändring under
löpande giltighetstid. Motsvarande gäller beträffande bestämmelser,
meddelade enligt 3 § 2 mom.

11-13 §§.

Komm. 15 —17 §§; reserv. 88—90 §§.

Enligt gällande författningar få häradsallmänningar och städers
skogar, vilka skola handhavas efter hushållniugsplan, förvaltas av ägaren
eller delägarna själva. För den händelse överträdelse eller vanvård
förekommer, har stadgats i första hand en anmaning till vederbörande
att vidtaga rättelser samt, om detta ej hjälper, fråntagande av skogens
förvaltning från ägarna eller delägarna och dess överlämnande till
skogsstaten.

Att tillämpa detta system på de under denna lag lydande skogarna
har kommittén funnit icke kunna ifrågasättas. Dels skulle, enligt
kommittén, skogens ställande under skogsstaten, vilket om rättelse efter
anmaning icke vidtoges, måste tillgripas antingen det begångna felet
vore stort eller litet, mången gäng innebära en oriktig proportion
mellan fel och botemedel. Dels vore detta medel en alltför tungrodd
apparat. Kommittén har därför sökt utfinna andra sätt att gå till väga,
där ett åsidosättande av den fastställda planens föreskrifter ägt rum.
Kommittén yttrar härom bland annat:

»Ett dylikt åsidosättande kan vara positivt: överträdande av något i planen
förbjudet, eller negativt: uraktlåtenhet att fullgöra något i planen föreskrivet. Emellan
dessa båda fall synes kommittén en skillnad föreligga, som icke beaktats i ovanberörda
båda förordningar. I det förra är ett kriminellt drag övervägande, och det
bör därför såväl vara belagt med straff som medföra botningsskyldighet, d. v. s.
skyldighet att vidtaga vad som erfordras för de skedda skadornas avhjälpande. I
sistberörda avseende gäller det alltså att få de erforderliga åtgärderna fastslagna;
härutinnan lämnas bestämmelser i 15 §, varigenom skogsvårdsstyrelsen tillerkännes
befogenhet att giva föreskrifter efter de föreliggande omständigheterna. Några åtgöranden
för att få skogsägaren att fullgöra sin berörda förpliktelse torde däremot
icke i detta sammanhang vara av behovet påkallade. Härav följer, om fråntagandet
av skogens förvaltning från ägaren icke är en ren straffpåföljd, utan i sig innebär
ett sätt att få till stånd nödiga skogsvårdsåtgärder, att ett skogsägarens berövande
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157.) 5

Departe mentschefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

av skogens förvaltning icke har sin plats såsom en åtgärd till följd av en positiv
förseelse mot de för skogens skötsel fastställda föreskrifterna.

Har återigen i skogens vård och förvaltning något blivit uraktlåtet, som bort
företagas, är detta till sin innebörd redan bestämt — vare sig i den fastställda
planen eller genom föreskrifter, som meddelats enligt 5 § 2 mom., 10, 13, 14 eller
15 § — och det gäller endast att få det utfört. Här kunde alltså ett fråntagande
av skogens förvaltning från dess ägare passa i stycke, men därförutan synes i
många fall ett utförande av det uraktlåtna kunna pressas fram av skogsägaren själv,
nämligen därigenom att vite förelägges honom beträffande utförandet. Skulle emellertid
detta förfela sin verkan, kan även annat vara behövligt att tillgripa. Ett
sätt vore härvidlag att låta verkställa de felande åtgärderna genom vederbörande
myndighets försorg på ägarens bekostnad, i enlighet med vad som är stadgat beträffande
skogar, som falla under lagen angående vård av enskildas skogar. Lämpligt
för dessa sistnämnda, skulle emellertid ett dylikt tillvägagående här bliva ett
sporadiskt utförande av en eller flera i ett systematiskt helt ingående åtgärder,
vilket vore föga lyckligt. Icke heller kan här längre gälla den ovan framhållna
synpunkten, att ett fråntagande av skogens förvaltning från dess ägare bör undvikas,
ty hava vederbörande icke låtit rätta sig utav vitesföreläggandet, hava de därmed
visat så ringa icke blott intresse, utan även ansvarskänsla, att deras berövande av
förvaltningen måste anses befogat. Därvid behöver detta dock icke få smaken av
ett ställande under förmynderskap, genom överlämnandet av förvaltningen åt skogsstaten,
utan kommittén har i stället funnit ett lämpligt sätt vara, att förvaltningen
uppdrages åt särskilt därför utsedde gode män. Medelst denna form för förvaltning
genom andra vinnes större smidighet och ett lättare återgående till den normala
förvaltningen utav ägaren själv.»

Kommittéreservanten har enahanda bestämmelser som kommittén.

Domänstyrelsen har uttalat, att den enda verkliga skillnaden i förevarande
hänseende emellan nu gällande bestämmelser angående städernas
skogar samt kommitténs förslag vore att enligt de förra den, som företrätt
skogsägaren, icke kunde ådömas personligt ansvar samt att föreskrifter
saknades, huru en ägaren fråntagen förvaltning skulle kunna
till honom återlämnas, medan enligt förslaget en överträdelse av planens
föreskrifter medförde dels som direkt påföljd bötesstraff för vederbörande
och dels som påföljd i andra hand ägarens skiljande från förvaltningen,
vartill komme att utväg åstadkommits för att denne skulle kunna återfå
förvaltningen.

Beträffande frågan, huruvida en skogsförvaltning vid ett eventuellt
fråntagande av densamma från ägaren bör lämnas åt vederbörande skogsvårdsmyndighet
eller åt särskilt förordnade gode män, är först och
främst att erinra, att enligt det av mig framlagda förslaget de ifrågavarande
skogarna skola komma under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn,
vadan ett följande av det förra alternativet väl skulle medföra förvalt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 35

ningens övertagande av dessa styrelser. Skogsvårdsstyrelsernas hela
organisation, sammansättning och arbetssätt äro emellertid sådana, att
de icke ägna sig för en direkt förvaltningsuppgift, och även i övrigt
skalle en dylik vara främmande för och verka förryckande på styrelsernas
arbeten. Förutom vad sålunda talar emot eu tillämpning på ifrågavarande
skogar av dnt nu för städernas skogar gällande systemet vill jag
sluiligen också såsom med godemanssystemet följande fördelar framhålla
de skiljaktigheter, som av domänstyrelsen angivits föreligga mellan de
för städernas skogar gällande och de nu föreslagna bestämmelserna.

14 §.

Korum. 18 §; reserv. 85 och 86 §§.

Beträffande bestämmelserna i denna paragraf torde endast behöva
erinras därom, att virket icke bör vara förbrutet i andra fall än där
denna påföljd ekonomiskt drabbar den för avverkningen ansvarige.

15-17 §§.

Komm. 19—21 §§; reserv. 87 §.

Stadgandena i dessa paragrafer hava avfattats i överensstämmelse
med vad som i motsvarande delar föreskrivits i den allmänna skogsvårdslagen.

Med hänsyn till förhållandena inom Väster- och Norrbottens län
har för dessa läns vidkommande tiden för anställande av åtal efter verkställt
beslag bestämts till sextio dagar därefter. Denna tid är nämligen
föreskriven uti de för nämnda län gällande skogsvårdsförordningarna.

18 §.

Av bestämmelserna i denna paragraf må endast framhållas rätten
att hos domänstyrelsen överklaga skogsvårdsstyrelses beslut, som avser
fastställelse eller ändring av hushållningsplan.

19 §.

I denna paragraf återfinnas bestämmelserna om sättet och villkoren
för ett depenserande från lagens föreskrifter utav skogar, som förvaltas utav
skogsvårdssällskap. Det är beträffande sådana sk"gar först att märka,
att de ingalunda alltid tillhöra vederbörande sällskap. Tvärtom torde,
såsom man finner av det ovan omförmälda »Skogssällskapets» stadgar
och verksamhet, regeln vara, att av dylika skogsvårdssällskap förvaltade
eller annars omhänderhavda skogar hava andra ägare. Dessa ägare lära
i de flesta fall vara av de i denna lags 1 § omförmälda kategorier. För

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

vinnande av bättre garantier mot missbruk har det synts mig riktigast
att dispens meddelas för varje särskild skog. Visserligen medför detta
en ökad omgång, men en dylik individuell anmälan synes mig ägnad att
lända till en önskvärd ordning och kontroll. Den tillsyn över dispenserade
skogar, som icke lärer helt kunna undvaras, torde med hänsyn
bl. a. till att dylika sällskaps verksamhetsområden kan sträcka sig utöver
ett landstingsområde, lämpligen böra utövas av domänstyrelsen.

20 §.

Ramm. 23 §; reserv. 115—117 §§.

Beträffande här meddelade bestämmelser torde intet vara att särskilt
framhålla.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ifrågavarande
inom departementet utarbetade förslag till lag angående våld av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps
skogar av den lydelse, bilaga A vid protokollet i detta ärende utvisar,
samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte inhämtas
för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Makt Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
Julius Söderhjelm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Bil. A.

Förslag

till

Lag angående Tård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Denna lag skall, i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna
i 2 mom., tillämpas i fråga om:

2) skogar å sockenallmänningar, som jämlikt 16 kap. byggningabalken
må nyttjas av dem, som i socknen äro;

3) skogar, som tillhöra fideikommiss eller annan stiftelser

4) skogar, tillhöriga hushållningssällskHp ävensom föreningar och sällskap,
bildade för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.

2 mom. Lagen äger icke tillämpning å:

skogar, som lyda under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt
skvddsskogar och skogar å flygsands fält eu i Hallands län.

3 mom. Om rätt för Konungen att för visst fall medgiva befrielse
tillsvidare från lagens tillämpning stadgas i 19 §.

2 §•

Skogar, som i denna lag avses, skola stå under överinseende av
den skogsvårdsstyrelse, som i orten skall finnas tillsatt. För orter, där
skogsvårdsstyrelse icke finnes, åligger överinseendet den skogsstatstjänsteman,
som enligt vad därom är stadgat där har att taga befattning
med enskildas skogar; och skall för sistnämnda orter vad här nedan i
3—13 §§ sägB om skogsvårdsstyrelse äga motsvarande tillämpning på
nu angivne skogsstatstjänsteman.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

3 §•

1 mom. År skog av den omfattning och i övrigt av sådan beskaffenhet,
att hushållningsplan kan för densamma med fördel tillämpas,
skall skogen skötas efter sällan plan.

Finnas i samme ägares hand två eller flera skogar, som icke var
för sig men tillsammans äro ägnade att skötas efter hushållningsplan,
skola de underkastas gemensam sådan plan.

2 mom. I fråga om skog, därå hushållningsplan icke kan tilllämpas
efter ty i 1 mom. sägs, skall skogsvårdsstyrelsen meddela de
bestämmelser, som finnas nödiga och lämpliga för ernåendet av så tillfredsställande
skogsvård, som omständigheterna medgiva.

3 mom. Fråga, huruvida föreskrifterna i 1 eller 2 mom. skola tilllämpas,
avgöres av skogsvårdsstyrelsen genom särskilt beslut. Erfordras
för provning av denna fråga särskild utredning, äge styrelsen därom
föranstalta, vare sig genom infordrande av uppgifter rörande skogen
eller, där så finnes nödigt, genom undersökning å platsen. Vid sådan
undersökning skall nödig hantlangning utgöras av skogens ägare.

4 §•

Hushållningsplan, varom i 3 § 1 mom. sägs, skall vara lämpad efter
skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt
sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade
att försätta och bibehålla skogen i skogligt tillfredsställande skick samt
bereda den högsta möjliga behållna avkastning, som kan erhållas med
skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet.

År skogen besvärad av avverknings- eller annan nyttjanderätt,
som upplåtits antingen före den 1 januari 1923 eller ock därefter, men
innan skogen kommit i sådan ägares hand, som i 1 § 1 mom. omförmäies,
skall vid planens upprättande tillses, att innehavaren av berörda
rätt icke vid densammas utövande lider vidare inskränkning än som
kan vara nödig för bevarandet av skogens återväxtmöjligheter eller till
förebyggande av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig
med en god skogsskötsel å egendomen i dess helhet.

5 §•

1 mom. Då skogsvårdsstyrelsen beslutat, att skog skall skötas
enligt hushållningsplan, föronine styrelsen, sedan beslutet vunnit laga
kraft eller, dessförinnan, skogens ägare därom anhållit, sakkunnig person
att efter företagen undersökning upprätta förslag till plan. Förordnande,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

som nu sagts, må ock på därom av skogsvårdsstyrelsen gjord framställning
meddelas av domänstyrelsen.

2 mom. Vid den i 1 mom. om förmälda undersökning skall över
skogen upprättas karta i erforderlig skala, därest sådan ej förut linnes,
ävensom allmän beskrivning och noggrann beståndsheslmvning med uppskattning
av virkesförrådet, varjämte uppgifter sk"lu lämnas angående
skogen på''ilande avverknings- och annan nyttjanderätt.

Vid förrättningen erforderlig hantlangning skall utgöras av skogens
ägare, som jämväl har att vidkännas övriga kostnader.

3 mom. Förslag till plan skall underställas skogsvårdsstyrelsen,
som prövar, huruvida planen kan fastställas, oförändrad eller med erforderliga
jämkningar.

4 mom. Rörande förrättningar, varom i 2 mom. sägs, samt om
gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, äger domänstyrelsen meddela
närmare bestämmelser.

6 §-

Bestämmelser, som meddelas enligt 3 § 2 mom., skola särskilt
innefatta erforderliga föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxt
samt om skydd för yngre skog och skog i sådant läge, att genom
ovarsam avverkning skogens bestånd kan äventyras eller återväxten
särskilt försvåras. Vad i 4 § andra stycket stadgas äge här motsvarande
tillämpning.

Där skogsvårdsstyrelsen finner sådant erforderligt, må styrelsen före
bestämmelsers meddelande föranstalta om undersökning på stället. Hantlangning,
som vid sådan undersökning erfordras, skall utgöras av skogens
ägare.

j §•

Anser skogsvårdsstyrelsen särskilda föreskrifter för skötseln av skog,
som hör under denna lag, nödiga under tiden intill dess hushållningsplan
kan varda fastställd eller bestämmelser enligt 3 § 2 mom. meddelade,
äge styrelsen lämna sådana föreskrifter.

Innan hushållningsplan blivit fastställd eller bestämmelser, som
nyss sagts, meddelats, må avverkning för annat ändamål än husbehov
icke ske i vidare mån än som kan varda uti jämlikt första stycket
meddelade föreskrifter eller eljest på särskild ansökan av skogsvårdsstyrelsen
medgivet.

Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må innehavare av
avverknings- eller annan nyttjanderätt, som i 4 § andra stycket avses,

Kungl. Mai ds proposition Nr 157.

njuta sin rätt tillgodo utan vidare inskränkning än i sistnämnda lagrum
angivits.

8 §‘

Hushållningsplan skall omfatta en tid av minst tio, högst tjugu
kalenderår.

Vid meddelandet av föreskrifter enligt 3 § 2 mom. äge skogsvårdsstyrelsen
för varje fall bestämma den tid, de skola gälla.

9 §‘

I god tid före utgången av den för hushållningsplan fastställda
giltighetstid skall verkställas revision till utrönande av de förändringar,
skogen undergått, samt upprättas ny plan.

Vad här är sagt om hushållningsplan äge motsvarande tillämpning
beträffande bestämmelser, som meddelats enligt 3 § 2 mom.

10 §.

I fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen meddelade
bestämmelser må ändring kuuna av styrelsen göras, då styrelsen finner
detta på grund av förelupna omständigheter nödvändigt för det med
planen eller bestämmelserna avsedda ändamålet, eller från skogsägarens
sida synnerliga skäl därtill anföras. 11

11 §‘

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan eller jämlikt
3 § 2 mom. meddelade bestämmelser föreskrivits, och bliva i anledning
därav särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen
föreskriva sådana åtgärder. Åro dessa av den omfattning,
att de böra föranleda ändring, som i 10 § omförmäles, gälle vad
där är stadgat.

12 §.

Har åtgärd, som enligt hushållningsplan eller meddelade föreskrifter
skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för skogens
behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förelägga den försumlige att vidtaga den eftersatta åtgärden vid visst
lämpligt vite.

1 örsittes vite, må länsstyrelsen jämte utdömandet av det försuttna
vitet antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständig -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

heterna därtill föranleda, förordna om skogens ställande under vård och
förvaltning av en eller flera gode mäu, som av länsstyrelsen utses.

13 §.

Gode män, som i 12 § omförmälas, skola årligen inom tid, som
av länsstyrelsen bestämmes, till den, som eljest lagligen äger företräda
skogens ägare, avlämna vederbörlig redovisning lör sin förvaltning.
Varder talan å förvaltningen icke vid domstol anställd inom sex månader
från det redovisningen avlämnades, anses ansvarsfrihet beviljad.

För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist
av åsämjande bestämmes av länsstyrelsen.

God man må av länsstyrelsen skiljas från uppdraget, när länsstyrelsen
därtill finner anledning.

Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av skogens ägare
yrkas och länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna
det medgiva.

14 §.

Har sådan avverkning å fideikomissegendom ägt rum, skall det avverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört,
fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, vare han skyldig att utgiva ersättning
med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

3 mom. Innefattar handling, varom i 1 mom. sägs, förseelse
mot allmänna strafflagen, varde, utom straff för sistnämnda förseelse,
särskilt ansvar för överträdande av denna lag den felande ådömt.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 käft. (Nr 157.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

15 §. ;

Allmänna åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde
anställda tjänstemän äge lika behörighet att åtala förseelser, varom
i 14 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet.
Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl de bos skogsvårdsstyrelsen
anställda tillsyningsmän.

Där ej skogsvårdsstyrelse finnes, tillkomme åtals- och beslagsrätt
allmänna åklagaren och vederbörande skogsstatstjäusteman samt sistberörda
befogenhet dessutom den bevakande personal vid skogsstaten,
som bar att övervaka lagens tillämpning.

Har någon, som ej är behörig att utföra åtal, gjort beslag, skall
ban, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom
hos någon av de åtalsberättigade.

Varder, där beslag skett, ej inom fyrtiofem eller, där ej skogsvårdsstyrelse
finnes, sextio dagar efter beslaget åtal i laga ordning anställt,
vare beslaget förfallet.

16 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kuugjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga ram, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,
förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger
att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom
åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar,
innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom bär ovan sägs, skall
vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

17 §•

Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom
försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock
högst ettusen kronor, tillfaller åklagaren och återstoden den av vederbörande
skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan eller, där

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan; dock att, där annan än åklagaren
verkställt beslaget, beslagtagaren skall av åklagareandelen undfå hälften.
Har skogs vårdsstyrelsen anställt åtalet, skall det belopp, som eljest skulle
tillkomma åklagaren, tillfalla skogsvardskassan.

Försäljes i beslag taget virb*, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas
i riksbanken på sätt särt-kilt är stadgat; och skall om sadana
medels insättning i bankinrättning gälla vad i 1(50 § utsökningslagen sägs.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling
ske enligt allmänna strafflagen.

18 §.

1 mom. Skogsvård sstyrelses eller skogsstatstjänstemaus jämlikt
denna lag fattade beslut skall så fort ske kan skriftligen delgivas ägaren
av den skog beslutet avser.

2 mom. Över skogsvårdsstyrelses beslut må klagan föras, om beslutet
avser fastställelse eller ändring av hushållningsplan genom besvär
hos domänstyrelsen, och i annat fall genom besvär hos länsstyi elsen.
Besvären skola i vartdera fallet ingivas före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

& Över domänstyrelsens eller länsstyrelsens beslut må klagan föras
hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden
erhöll del av samma beslut.

3 mom. Mot sk"gsstatstjänstemans beslut må klagan föras genom
besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos
domänstyrelsen före klockan tolv a trettionde dagen från den dag, klagauden
erhöll del av samma beslut.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver föra klagan
hos Konungen efter ty i 2 mom. andra stycket sägs.

19 §.

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 157.

över skogar, rörande vilka sadant medgivande är lämnat, äge
domänstyrelsen utöva tillsyn.

20 §.

Gäller för skog, som i denna lag avses, vid lagens trädande i
kraft eller, där skog sedermera kommer under lagens tillämpning, då
detta sker, hushållningsplan eller avverkningsplan, som är av vederbörande
myndighet fastställd, skall nämnda plan lända till efterrättelse
intill dess tiden för planens giltighet tilländalöper.

Har någon jämlikt förut gällande bestämmelser erhållit utsyning
eller tillstånd till avverkning, skall vad i denna lag stadgats ej utföra
hinder för honom att verkställa avverkning i enlighet med vad sålunda
tidigare medgivits.

Har innehavare av avverkningsrätt enligt förut gällande bestämmelser
vant ansvarig för vidtagande av åtgärder till betryggandet av
återväxt, vare han pliktig ersätta skogsägaren kostnaden för de åtgärder
i nämnda syfte, som denne enligt denna lag fått verkställa i anledning
av avverkningsrättsinnehavarens utövande av sin rätt.

Överträdelse, som ägt rum mot tidigare gällande lag, straffas enligt
densamma.

Avverkningsförbud, som meddelats enligt tidigare lag, skall, där
skogen kommer under bestämmelserna i denna lag, upphöra att gälla.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen angående förvaltningen
av städernas skogar den 24 juli 1903 (nr 79), träder i kraft den
1 juli 1923.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Bil. B.

»Ett närmare studium av den rörelse, som under de senast förflutna tio åren
framträtt i fråga om bildandet av skogsallmänningar och kommunskogar i detta
ords egentliga bemärkelse, skall ådagalägga, att alla spår leda tillbaka till skogssällskapet
såsom initiativtagaren till och ledaren av denna rörelse. Och det skall
då ytterligare visa sig — vad kommittén synes hava förbisett —, att skogssällskapets
verksamhet ingalunda är inskränkt blott till initiativ i fråga om siälva bildandet
av allmänningar, utan i lika hög grad är inriktad på att såväl bibehålla initiativet
beträffande planerna för dessa allmänningars skötsel och vård som ock fortfarande
utöva den centrala ledningen av det hela. Det torde också med fog kunna påstås,
att den av sällskapet sålunda uppammade allmänningsrörelsen bottnar i en strävan
att främja en god och rationell skogshushållning, samt att man härutinnan minst
av allt saknar villighet att »låta stundens fördel stå tillbaka för framtidens krav».

För att bereda möjlighet för ett fullt objektivt bedömande av allmänningsrörelsen,
dess innebörd och dess verkande krafter samt därmed ock av frågan, i vad
män det är behövligt, ändamålsenligt eller lämpligt att bringa förvaltningen av de
till sällskapet anslutna skogar under den föreslagna lagens tillämpningsområde, torde
till en början böra lämnas en närmare redogörelse för skogssällskapets uppkomst,
ändamål och verksamhet.

Sällskapet bildades år 1912 under namn av »Sydvästra Sveriges Skogssällskap».
Utvecklingen av dess verksamhet, särskilt ur rent geografisk synpunkt,
gjorde dock snart nog, att benämningen »Sydvästra Sveriges Skogssällskap» blev
oegentlig. Ursprungligen omfattade sällskapet sålunda de fem sydvästra länen,
men på grund av allt starkare framträdande intresse för sällskapets verksamhet
även hos de övriga södra länen och i sammanhang därmed framkomna önskningar
om att vinna anslutning, tog sällskapet år 1917 steget fullt ut och utvidgade sin
verksamhet att omfatta de 13 södra fastlandslänen. År 1919 tillkom ytterligare
ett län. Från och med år 1915 är benämningen därför »Skogssällskapet». Detta
omfattar numera följande län, nämligen: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kalmar,
Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Jönköpings, Skaraborgs,
Östergötlands, Södermanlands, Stockholms och Uppsala län.

Närmast gjorde sällskapet till sin uppgift att tillvarataga vanvårdade, skövlade
eller eftersatta skogsmarker, som erbjöde betingelser för en god skogshushållning,
samt göra dem skogbärande och så medelst återbörda dessa till en framtida gynnsam
ekonomisk utveckling. För att nå detta mål slog sällskapet allt från första början
in på den praktiska verksamhetens väg. Sina syften härutinnan ville emellertid
sällskapet förverkliga, icke genom att erbjuda den enskilde sina tjänster med iståndsättande
av hans mark och dennas beklädande med skog, och således i hans hand
lägga värden, lätta att omsätta i reda penningar. Det var i stället genom samarbete
med kommunerna, alltså landstingen, städerna och socknarna som sällskapet
sökte realisera sina planer. Dessa gingo sålunda ut på bland annat att göra de

Skogssftllskapefc,
dess
uppkomst
och ändamål.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 157.

marker, sällskapet kunde förvärva, till kommunskogar, skogsallmänningar i kommunernas
ägo. Kommunerna erbjödo nämligen fullgoda förutsättningar för att kunna
följa sällskapet i dess arbete, vars strävanden ju åsyftade varaktiga och bestående
resultat och således med nödvändighet måste i stort sett leda till ett uppgivande
av tillfälliga fördelar.

Kommunerna erbjödo ju ock varaktiga betingelser för att en verksamhet på
det skogliga området med dem som intressenter skulle undgå de växlingar, som
ofta förrycka den enskildes verksamhet på detta område och i stället bli präglad
av en för skogarnas framtida bestånd ändamålsenlig jämnhet i driften. Med kommunerna
skulle en ny och mäktig kraft rycka in i arbetet för främjande av en
rätt hushållning med våra skogar.

Det må här erinras, att sällskapet uti sina initiativ för åstadkommandet av
skogsallmänningar städse låtit sig ledas av föresatsen att det ekonomiskt berättigade
och lämpliga i varje allmänningsbildande skulle vara utslagsgivande för sällskapets
medverkan.

Sällskapet ville sålunda skapa i sinom tid vinstgivande skogsföretag, vilkas
avkastning, nytta och fördelar i övrigt emellertid icke till någon del tillämnades
sällskapet, utan i varje särskilt fall skulle helt tillgodokomma den kommun, som
bleve ägare till marken i fråga. Kommunernas eget ekonomiska intresse skulle
således mana dem att göra gemensam sak med skogssällskapet i dess strävande att
förverkliga sina planer.

Redan nu har genom sällskapets verksamhet vunnits en vitt utbredd förståelse
för allmänningarnas betydelse såsom blivande värdefulla inkomstkällor. Man
inser, att allmänningsrörelsen är ägnad att såväl skapa den kontinuerliga inkomst,
som ju måste vara särskilt begärlig för kommunerna, som ock samtidigt bereda
samhället tillgång till alster, av vilka det städse har behov.

Allmänningsbildandet, ursprungligen av sällskapet tänkt som ett av medlen
för tillvaratagandet och återupprättandet av ödelagd och vårdslösad skogsmark, har
sålunda efter hand kommit att framträda såsom ett direkt mål, såsom en av sällskapets
viktigaste uppgifter.

För skogssällskapet, som givit upphov till allmänningsbildandet i vårt land,
och som bär ansvaret för denna rörelse, måste det givetvis härmed framstå som
en angelägenhet av yttersta vikt, att denna rörelses framtid icke äventyras genom
strävan efter omedelbar ekonomisk vinst för företagaren, utan överhuvud alltjämt
fortskrider på sådant sätt, att den skapar tillit i fråga om bestående resultat och
skänker förtroende för sällskapet såsom rörelsens ledande organ.

I detta sammanhang torde slutligen böra framhållas, hurusom den allmänningsrörelse,
varom här är fråga, är något för vårt land förut i stort sett främmande,
är en helt ny företeelse, till vilken någon motsvarighet för övrigt ej heller
är att söka utomlands. Av äldre allmänningar finnas inom de delar av landet, som
tillhöra skogssällskapets verksamhetsområde, blott häradsallmänningar, vilkas avkastning
emellertid tillfaller de hemman, för vilka desamma ursprungligen tillkommit.
De skogsallmänningar däremot, som leda sitt ursprung från skogssällskapets verksamhet
äro kommunskogar i detta ords egentliga bemärkelse: allmänningarna bliva
kommunens gemensamma egendom. Allmänningsfrågan blir såmedelst en angelägenhet,
som icke enbart berör den besutna jordägarklassen, utan den kommer att fånga
alla kommunmedlemmars intresse. Härtill bidrager ej minst den omständigheten,

KungL Maj:ts proposition Nr 157.

att kommunernas stigande utgifter göra det allt mer nödvändigt för dem att söka
inkomstkällor i kommunala företag. Allmänningar av den natur, sällskapet söker
få till stånd, måste löljaktligen komma att få betydelsefulla och naturliga uppgifter.
De erfarenheter, sällskapets verksamhet lämnat, giva ock full klarhet i,
att intresset samlar sig just om allmänningar av här ifrågavarande slag.

En kortfattad översikt rörande de konkreta resultaten av sällskapets verksamhet
med avseende å bildandet av allmänningar torde här vara på sin plats.
Till en början grep sällskapet sig an med att söka tillvarataga ljungmarker och
göra dessa produktiva samt av dem bilda allmänningar i de primära landskommunernas
hand.

Så småningom började emellertid sällskapet på detta sätt göra även andra
eftersatta marker till föremål för allmänningsbildande, och denna utvidgning av
sällskapets program visade sig snart nog erbjuda ett det kraftigaste vapen i striden
för tillvaratagandet av vårdslösad skogsmark, i vilken form och varhelst den än
mötte. Under sysslandet med allmänningsproblemet fann emellertid sällskapet snart
nog bjudande skal tala för att icke forcera bildandet av allmänningar för primärkommunerna,
utan tillsvidare i stället efter ingående utredningar angående de gynnsamma
uppslag, som framkommo, söka inom varje län först få till stånd s. k. länsallmänningar,
d. v. s. allmänningar för landstingskommunerna.

Redan år 1915 bildades de första stora länsallmänningarna, nämligen i Jönköpings
och Kronobergs län. Följande året tillkommo — alltjämt på skogssällskapets
mer eller mindre direkta^initiativ och under medverkan av vederbörande landsting —
länsallmänningar inom Älvsborgs och Hallands län, och samtidigt inköptes genom
sällskapet även ett större ljungmarksområde för Göteborgs och Bohus län.

Inom loppet av ett par år hade alltså länsallmänningsidén så slagit igenom,
att i fyra av de fem sydvästra länen, vilka som nämnts bildade sällskapets ursprungliga
verksamhetsområde, länsallmänningar kommit till stånd, medan i det femte
ett större område reserverats för ändamålet. Under loppet av ytterligare två år
bildades på enahanda sätt länsallmänningar för såväl Kalmar läns norra som Kalmar
läns södra landstingsområde. Under medverkan av sällskapets lokala organ och
för sällskapets verksamhet intresserade länsbor hava inom Malmöhus, Stockholms,
Östergötlands samt Uppsala län genom skogssällskapet förvärvats större markkomplex,
avsedda att bilda gemensamhetsskogar för dessa län.

Föremål för sällskapets behandling äro ock planer på såväl utvidgning av
äldre allmänningsskogar som nybildande av sådana.

Fall hava dessutom förekommit, då genom sällskapet bildats gemensamhetsskogar
av annan natur än de förut omnämnda, såsom för vissa hushållningssällskap
och andra sammanslutningar.

Skogssällskapets strävanden äro således ej längre av blott lokal betydelse,
utan omfattar nu störa delar av landet. Den av sällskapet bedrivna allmänningsverksamheten
har hittills lett till det resultat, att följande arealer äro tagna i anspråk
för allmänningsändamäl, nämligen:

Jtesultatet av
skogssällskapets
allmänningsbildande

verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

1 Län	Antal	Ungefärlig areal i
Landstings-och primär-kom. skogar	Gemensam-hets.-kogar av annan natur	hektar	tid
Malmöhus ....................		2	1,965	3,930
Blekinge........................	1	2	734	1,468
Kalmar ........................	3	1	2,437	4,874
Kronobergs....................	8	2	3,693	7,386
Hallands........................	6	1	2,616	5,232
Jönköpings....................	2	1	1,565	3,130
Alvsborgs ....................	8	1	2,803	5,606
Göteborgs och Bohus...	7	1	2,404	4,808
Södermanlands ............	5	—	497	994
Östergötlands................	—	1	357	714
Stockholms....................	—	2	2,549	5,098
Uppsala ........................	—	1	380	760
	40	15	22,000	44,000

Anslutning
till sällskapet.

Sällskapets

ekonomiska

resurser.

Undersökning
rörande
förutsättningarna
för
ytterligare
allmänuingsbildande.

Intresset för skogssällskapets strävanden har också tagit sig uttryck i en
stark anslutning till sällskapet. Inom dess verksamhetsområde hava sålunda flertalet
landsting samt omkring 170 primärkommuner och de flesta hushållningssällskap
anslutit sig för att få sina allmänningsfrågor lösta under sällskapets medverkan.
Dessutom äro enskilda — ständiga eller årligt betalande — medlemmar anslutna
till mer än ett tusental.

Redan från början vann sällskapet stöd av en storartad enskild offervillighet.
Dess grundfond är för närvarande uppe i omkring 500,000 kronor och skall enligt
senast antagna stadgar före 1921 års ingång omfatta minst 1,000,000 kronor. Avkastningen
av grundfonden får tagas i anspråk endast till uppehållande av sällskapets
organisation. Den får sålunda ej användas som bidrag vid inköp av skogsmark
eller dylikt. Härtill komma av enskilda för verksamhetens upppehållande tecknade
bidrag, som för i år uppgå till 25,000 kronor. Under år 1919 har enskild person
till främjande av sällskapets verksamhet testamenterat dels kontant 500,000 kronor
och dels skogsfastigheter till betydande värde.

Genom de utredningar, sällskapet verkställt för att vinna närmare kännedom
om förutsättningarna för bildandet av allmänningsskogar inom hela sällskapets verksamhetsområde,
har hopbragts ett material, som lämnar en tämligen säker ledningför
besvarandet av frågan, huru stor sammanlagd areal de olika slagen av allmänningar
kunna tänkas framdeles komma att omfatta inom de till sällskapet nu anslutna
länen. Deras slutresultat giver vid handen, att de olika allmänningskategorierna
skulle inom en närmare framtid komma att omfatta följande arealer, nämligen:

länsallmänningar (tillh. landstingskommuner) ........ 75,000 har, motsv. 150,000 tid.

kommunalallm. (tillh. primärkommuner) ................ 71,500 » » 143,000 >

hushållningssällskapens och andra allmänningsskogar 20,000 > » 40,000 »

Summa 166,500 har, motsv. 333,000 tid.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Om således allmänningsrörelsen genom den omfattning, (lön dels redan fått
och dels ytterligare kan påräkna vinna, måste anses vara av synnerligen stor direkt
betydelse genom hittills ofruktbara markers erövring lör vinstgivande odling, så
komma helt visst de indirekta resultaten av denna rörelse att bliva än mer betydelsefulla.
Man bör nämligen hava berättigad anledning förutsätta, att allmänningsverksamheten
kommer att bidraga till väckande, vidmakthållande och utvecklande
av ett mera allmänt intresse för skogsvård och skogshushållning och tjäna som
föredöme på detta område, sålunda verkande uppfostrande i skogligt avseende.

De riktlinjer, skogs-ällskapet utstakat för ifrågavarande skogars förvaltning,
åsyfta nämligen att åstadkomma välskötta skogsbruk, vilkas såväl skogliga som
ekonomiska resultat på ett överskådligt sätt kunna demonstreras för de skogsbrukets
utövare, som på ort och ställe vilja göra jämförelser och av dem taga del. Allmänningsrörelsens
betydelse i detta hänseende kan måhända icke ännu fullt uppskattas,
men i en nära framtid skall den otvivelaktigt framträda i sin rätta belysning.
.

Sällskapet har redan vunnit löftesrika erfarenheter av det intresse, med vilket
dessa allmänningsskogar omfattats av landstingsområdenas och primärkommunernas
ledande män och övriga kommunmedlemmar. Det har visat sig, att de av sällskapet
anordnade exkursioner till dessa skogar ej blott vunnit livlig anslutning,
utan även skapat ökad förståelse för allmänningsidén och uppkallat nya krafter till
arbetet för dess förverkligande.

Då sällskapets ändamål ytterst är att söka åstadkomma ett rationellt utnyttjande
av vanhävdad skogsmark samt åvägabringa en ur skoglig och ekonomisk
synpunkt god hushållning å områden, som i sådant hänseende äro eftersatta eller
som äro för skogsdrift särskilt lämpade, är det uppenbart, att sällskapets verksamhet
icke kan vara begränsad till själva bildandet av allmänningar och andra
gemensamhetsskogar, något som ju då i sig skulle inneburit ett stannande på halva
vägen. En lika viktig uppgift för sällskapet ligger sålunda i ansvaret för och omsorgen
om att allmänningarna alltjämt bliva föremål för en rationell, ändamålsenlig
och livaktig drift. Då kommittén icke tillräckligt uppmärksammat betydelsen av
sällskapets uppgifter och verksamhet i detta avseende, lärer det bliva nödvändigt
att även härutinnan komplettera den utredning kommittén framlagt.

I den mån som allmänningsrörelsen utvecklades och gemensamhetsskogar bildades,
blev det för sällskapet en angelägenhet av största vikt att skapa lämpliga
och fullt tillfredsställande former för dessa skogars förvaltning. Därvid bär sällskapet
följt samma principer som vid själva bildandet av allmänningar i frivillig
samverkan med allmänningsägarna. Varje allmänning ledes av sitt särskilda organ,
men tillika är sörjt för enhetlighet och sammanhållning, i det att samtliga de lokala
förvaltningsorganen äro genom skogssällskapet sammanlänkade till ett system, som
i sällskapets centralorgan har sin enhet. Att under allmänningsrörelsen tidigare
skeden en mycket stark centralisering var nödvändig ligger i sakens natur. Sa
småningom nådde emellertid sällskapets verksamhet det stadium, att de särskilda
länen ansågos böra intaga en självständigare ställning än hittills inom organisationen,
och i enlighet härmed fastställdes på skogssällskapets årsmöte 1919 vissa
ändringar i sällskapets stadgar, vilkas nuvarande lydelse framgår av bil. I. I anslutning
härtill skall nu i korthet redogöras för allmänningsverksamhetens organisation
sådan den skapades genom beslut vid nämnda årsmöte den 18 december.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 123 höft. (Nr 157.) 7

ttkogssilllskapets
verksamhet
uppfostrande
i
skogligt och
ekonomiskt
hänseende).

Skogssällskapets
förvaltningsverksamhet.

Allmännings
verksamhetens
orga
libation.

Skogsall männings föreningar.

Skogsallmänningsstyrelser

och skogsal
lmänningsnämnder.

Skogssäll skapet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

De olika länen (landstingsområdena) bilda skogsallmänningsföreninqar vilka
tillhopa utgöra organisationens underlag. Inträde i sådan förening beviljas för landstinget
och för de borgerliga primärkommunerna samt för sockenallmänningar, hushållningssällskap,
stiftelser eller inrättningar, som äro ägare av skog, ävensom föreningar
för befordrande av skogsvård i allmänt intresse.

Allmänningsförenings angelägenheter handhavas av en styrelse bestående av
sex ledamöter och fem suppleanter, i vilken landshövdingen i länet är självskriven
ledamot och ordförande, samt övriga fem ledamöter, var med sin suppleant, utses,
en av landstinget, en av hushållningssällskapet, en av skogssällskapet och två av
den ifrågavarande allmänningsföreningen. I denna allmänningsföreningsstyrelse har
allmänningsrörelsen inom länet sitt närmaste organ, och ett av styrelsens viktigaste
åligganden är, att i samarbete med skogssällskapets centralorgan anskaffa och tillhandahålla
de tjänstemän, som äro erforderliga för de olika, föreningen tillhörande
allmänningarnas skötsel och vård. Allmänningsföreningamas byggnad och uppgifter
framgå i övrigt av bifogade normalstadgar för dessa (Bil. 2).

De olika allmänningarnas angelägenheter åter handhavas av lokala organ,
nämligen allmänningsstijrelser för gemensamhetsskogar tillhörande landstingen samt
allmänning snämnder för primärkommunernas gemensamhetsskogar.

Allmänningsstyrelse består av fem ledamöter, med landshövdingen i länet
som självskriven ledamot och ordförande, och de fyra övriga ledamöterna, var med
sin suppleant, utsedda, två av allmänningsägaren d. v. s. landstinget, och två av
skogssällskapet, detta senare för att under alla förhållanden bevara sakkunskapen i
styrelsen.

Allmänningsnämnd består av tre ledamöter, var med sin suppleant, utsedda,
två av vederbörande kommun samt en av skogssällskapet.

Dessa allmänningsstyrelser och allmänningsnämnder äro rena förvaltningsorgan,
vilkas uppgift uteslutande är att i samarbete med skogssällskapets centralorgan
och med biträde av tjänstemannakrafter, som av skogsallmänningsföreningarna
och skogssällskapet ställas till förfogande, handhava skötseln och vården av de
under deras förvaltning ställda allmänningarna.

Allmänningsrörelsens ledande organ är skogssällskapets centralråd, bestående
av ordförandena i de olika allmänningsföreningamas styrelse jämte en representant
utsedd av varje allmänningsförening samt två representanter utsedda av skogssällskapet.
Centralrådet utövar högsta ledningen av skogssällskapets angelägenheter
och är tillika att betrakta såsom en allmänningsrörelsens generalförsamling, vilken
emellertid icke tager befattning med förekommande detaljfrågor.

Det omedelbara handhavandet av skogssällskapets verksamhet besörjes av
sällskapets styrelse, i vilken sällskapets verkställande direktör är självskriven ledamot
och föredragande, samt övriga ledamöter, till antal av minst tre och högst åtta,
utses av skogssällskapets centralråd.

Styrelsens verkställighetsorgan är skogssällskapets centralförvaltning med styrelsens
verkställande direktör som chef.

Närslutna, schematiska plan giver en översikt över sällskapets centrala och
lokala organisation, sådan den för närvarande fungerar och även för framtiden torde
komma att gestalta sig.

Såsom därav framgår inrymmer centralförvaltningen för närvarande följande
avdelningar:

Kanal- Maj:ts proposition Nr 157.

Avdelningen

för skogsförvaltning och inspektion....................

» virkesförsäljning och därmed sammanhörande
angelägenheter

» dikningsangelägenheter ................................

» jordbruksangelägenheter ................................

» bokföring, kartarbeten och kontorsgöromål

i allmänhet ................................................

» statistik............................................................

4 skogsinspektörer

1 tjänsteman
1 *

1 »

(konsulterande)

4 tjänstemän
1 tjänsteman.

Av ifrågavarande tjänstemän hava, förutom verkställande direktören, samtliga
de under mom. A—C upptagna skoglig högre utbildning. ,

Denna organisation bör i sig innebära goda möjligheter för enhetlighet och
effektiv samverkan mellan skogssällskapet såsom ledande organ å ena sidan samt
allmänningsföreningarna och de särskilda allmänningarnas förvaltning å andra sidan,
ävensom mellan de båda sistnämnda inbördes, den bör ock kunna vederbörligt tillgodose
de rent lokala intressena med avseende å de olika gemensamhetsskogama,
deras skötsel och vård och tillika hava förutsättningar för att kunna antagas skola
äo-na sina skogar »en på uthållighet beräknad hushållning», vilken icke skall låta
sig förvilla av tanken på den mera tillfälliga fördelen. Åt organisationen har man
sökt giva en sådan byggnad, att den med hänsyn till det praktiska arbetet ar tunt
kvalificerad för sin uppgift, nämligen en rationell hushållning inom allmänningarna.

Att organisationen är anordnad på ett sätt, som är ägnat att väl tillvarataga
intressen, som läggas i dess hand, synes redan framgå därav, att staten vid
upprepade tillfällen tagit sällskapet i anspråk för uppgifter av omfattande organisatorisk
och ekonomisk innebörd. .. ,

En kortfattad orienterande översikt över centralförvaltningens göromål torde
ytterligare belysa detta påstående. Hos centralförvaltningen insamlas och bearbetas
det material, som frambringas genom erfarenheter och rön i olika avseenden, och
därifrån är det som initiativen förmedlas eller utgå. Där är centraliserad hela ailmänningsverksamhetens
statistik och det mest väsentliga av bokföringen, vars e
ning under alla förhållanden utövas från centralförvaltningen. .

Genom centralförvaltningen sker i samråd med allmännmgsägarna finansieringen
av samtliga större allmänningsföretag och därifrån ledas på enahanda sätt

dessa allmänningars affärer. . ,____,

Centralförvaltningen är tillika att anse som samtliga allmanmngsstyrelsers
verkställande organ, vilket genom inspektörerna besörjer utförandet av alla beslutade
åtgärder. I centralförvaltningen har allmännmgsrörelsen sitt sammanhållande organ
och det är därifrån slutligen, som impulserna till bildandet av nya allmännmgar
utgå. Det närmaste befälet ute på allmänningarna utövas av skogvaktare.

För att få de funktioner bestämda, som skola utövas av organen tor de olika
allmänningarnas omhänderhavande — allmänningsstyrelserna och allmänmngsnämndema
— har sällskapet utarbetat särskilda reglementen (Bil. 3 och 4), vilka aven
klargöra dessa organs ställning till vederbörande allmänningsägare i redovisningsm.
fl. avseenden. Dessa reglementen hava i alla förekommande fall av de allmänningsbildande
landstingen och socknarna samt hushållningssällskapen antagits till
rättesnöre för berörda organs verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Hur en skogsallmänning skapas och huru sedan ordnas med dess förvaltningsdetaljer
framgår för övrigt i största korthet av följande.

Ett uppslag till bildande av en allnuinningsskog tänkes framkommet inom
viss kommun. I förbindelse med representanter för kommunen undersöker sällskapet
alla de omständigheter, som kunna vara förknippade med frågan om bildande av
allmänning i det föreliggande fallet, och klargör noggrant de ekonomiska förutsättningarna
för köpets finansierande. Visa sig därvid förhållandena inbjuda till
markkomplexets förvärvande, dragés frågan inför kommunalfullmäktige (-stämman)
som träffar det slutliga avgörandet. Då detta är särskilt brådskande och kommunrepresentanterna
avgjort ställa sig för köp, händer, att sällskapet direkt förvärvar
området och därefter erbjuder kommunen till självkostnadspris övertaga detsamma.

I behandlingen av hithörande angelägenheter inom kommunalfullmäktige
(-stämma) deltager sällskapet i allmänhet genom någon representant.

I samband med det ifrågasatta inköpet beslutas träffas bestämmelser rörande
angelägenheter, som äro betingade av samarbetet med sällskapet i avseende å förvaltningen
av allmänningen; ledamöter i allmänningsnämnden utses och reglemente
för denna antages. Sedan sällskapet även utsett sin representant i nämnden och de
organisation formerna för allmänningens omhänderhavande ordnats, ligger vägen för
det praktiska förvaltningsarbetets upptagande öppen.

I samverkan med skogssällskapets tjänstemän uppgöras så de närmare planerna
för hushållningen inom allmänningen och träffas behöriga anstalter rörande
dess skötsel. Över fattade beslut föras i erforderliga avseenden protokoll. Vid
utförandet av beslutade åtgärder biträdes nämnden i stor utsträckning av skogssällskapets
lokala- och centrala förvaltningsorgan. För att kunna noggrant följa
utvecklingen inom allmänningen i ekonomiskt avseende, insändas räkenskaperna
periodvis till sällskapets centralförvaltning, där de granskas och bearbetas för vinnande
av erforderliga statistiska sammanställningar över förvaltningsverksamhetens
resultat på olika områden.

Med avseende å landstingen eller hushållningssällskapen tillhörande allmänmngsskogar
är gången i stort sett liknande den här för eu mindre kommunalallrnännmg
beskrivna, Räkenskapsförningen är dock för närvarande beträffande dessa
helt förlagd till sällskapets centralförvaltning.

Föi att skapa erforderlig enhetlighet i tillvägagåendet och möjliggöra jämtörande
översikter för olika områden har sällskapet infört ett detaljerat system,
saväl beträffande räkenskapsföringen som i avseende å andra förvaltningsdetalier
där sådana med fördel befunnits böra och kunna tillämpas.

Härmed skulle i huvuddrag vara redogjort för allmänningsrörelsens uppkomst,
mål, organisation och verksamhet.

Det fria mi- Den utveckling, allmänningsverksamheten redan nätt, beror givetvis till stor

självbestäm-1 „ rP^> a^h den framträdde med sina uppslag vid en härför gynnsam tidpunkt,
ningsrättens lämpliga aibetsmetoder valts och att sällskapet för första början sökt stöd och
betydelse för samverkan hos sanihällskrafter, som varit ägnade ingiva och vidmakthålla obetingat
ailmimumgs- förtroende. Men i allra främsta rummet bör nog framgången vara att tillskriva den
''heten11 ^fyndigheten att allmänningsrörelsen fått bäras av det egna initiativet, att den
fått fritt bana sig väg och i sin utveckling ej varit bunden av andra lagar eller
regler, än sådana som en på erfarenheter grundad ansvarsmedveten organisation
själv uppställt för sig. Varje strävan på detta område skall visa sig fruktlös, om

Knngl. Ma,j:ts proposition Nr 157.

det icke blir sörjt för att intresset för denna sak viickes ocli vidmakthålles bos
allmänningsföretagarna fd. v. s. landsting ocli kommuner m. 11.), vilkas medverkan
ju är en oundgänglig förutsättning för allmänningarnas tillkomst ocli rätta skötsel.

Dessa i sig så naturliga synpunkter hava kommitterade enligt skogssällskapets
uppfattning ej skänkt vederbörligt beaktande.

Som förut nämnt hade kommitterade motiverat sitt förslag att ställa kommunernas
m. fl. skogar under överinseende av skogsvårdsstyrelse eller någon statens
skogstjänsteman samt för dessa skogar införa plantvång m. m. huvudsakligen med
ett citat ur 1899 års kommittébetänkande, i vilket visserligen å ena sidan konstateras,
att »kommuner och offentliga korporationer» genom sin livslängd gåve den
viktigaste förutsättningen »för att skogen i deras hand skulle bliva föremål för en
på uthållighet beräknad hushållning», men å andra sidan också framhålles, hurusom
erfarenheten skulle giva vid handen, att man hos dessa smärre samfund ej alltid
kunde påräkna samma villighet att låta stundens fördel stå tillbaka för framtidens
krav, som under normala förhållanden förefinnas hos statsmaktens målsmän. Tillika
göres gällande, att farhågorna i sistnämnda hänseende skulle dels vara bekräftade
genom erfarenheten från andra länder och dels vinna visst stöd genom förteelser i
vårt eget land, nämligen å ena sidan den i allmänhet goda hushållningen å häradsallmänningarna
och å andra sidan det dåliga skick, vari de flesta städernas skogar
befunne sig.

I detta, för tjugo år sedan gjorda uttalande hava nu kommitterade — utan
att kommittén, såvitt man kan finna, sökt närmare orientering med den under mellantiden
uppkomna allmänningsrörelsen eller med det utomordentligt starka, av insikt
om betydelsen av en rationell skogshushållning burna intresse, som sedan dess uppstått
hos kommuner och korporationer — ansett sig äga tillräckligt stöd för att ställa
ifrågavarande skogsägare, kommuner och korporationer under skogsvårdsstyrelses
eller en skogsstatstjänstemans förmynderskap, deras skogar under plantvång, innebärande
att hushållningen å dessa skogar skulle ledas efter regler, fastställda av
skogsvårdsstyrelse eller en skogstatstjänsteman, och att även planernas efterlevnad
skulle ske efter dessa myndigheters kontroll och direktiv.

Den presumtion, på vilken kommitterade uppbyggt sitt förslag, är emellertid
enligt skogssällskapets mening felaktig. Den överensstämmer icke heller med de av
verkligheten givna erfarenheterna. Ty att frånkänna allmänningsföretagarna —
“kommuner och korporationer — villighet att följa rätta intentioner på detta område
finner skogssällskapet, som i detta hänseende anser sig äga en icke ringa erfarenhet,
vara oberättigat. I den mån brister i dylikt hänseende tidigare framträtt,
hava dessa senare berott på frånvaron av ett till deras tjänst stående organ, till vilket
vederbörande frivilligt kunnat ansluta sig för att samverka till åstadkommande av
en rationell hushållning å deras skogar.

Med hänsyn till den allmänningsrörelse, som efter tillkomsten av 1899 års
kommittébetänkande utvecklat sig här i landet och som i omfattning och gestaltning
saknar motstycke annorstädes, torde den erfarenheten från andra länder, som i
nämnda betänkande åberopas, sakna betydelse. Den är i varje fall icke i någon
mån ägnad såsom bevis för att kommuner och offentliga korporationer hos oss skulle
vara i behov av den lagstiftning, kommitterade förslå.

Yad slutligen angår den jämförelse mellan häradsallmänningarna och städernas
skogar, i vilken kommitterade trott sig finna ett stöd för sitt ifrågavarande

Kritik av
kommitténs
motivering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

förslag, så synes även detta argument föga hållbart. Med häradsallmänningarna,
vilka som bekant för närvarande äro underkastade en lagstiftning i princip överensstämmande
med vad som nu föreslås för kommunskogar, förhåller det sig nämligen
så, att allmänningarnas intressenter och målsmän, liksom för övrigt alla med dessa
allmänningarnas tillstånd förtrogna, ingalunda anse det nu tillämpade systemet med
plantvång och kontroll m. m. under ren statlig myndighet hava medfört en rätt
ändamålsenlig hushållning. Tvärtom eftersträva allmänningsintressenterna — liksom
för övrigt också städerna — att genom ett helt annat system, med självständiga
organisativa anordningar ingjuta nytt liv i förvaltningen. Erfarenheterna från detta
håll giva sålunda ej heller stöd åt kommitténs förslag i förevarande hänseende, utan
ådagalägga i stället det nu rådande systemets olämplighet.

Härmed vill sällskapet dock för ingen del hava underkänt hushållningsplanernas
betydelse. En hushållningsplan är principiellt sett oumbärlig, men den
måste uppbyggas efter ytterst fria linjer, om den ej skall hämma en lycklig utveckling
av skogen, den får aldrig göras fast, utan måste lämna rum för vittgående
modifikationer, därest en modern skogsskötsels alla växlande krav skola kunna tillgodoses.
I stort sett bör en modern hushållningsplan innehålla, utom ett konstaterande
av de i skogligt hänseende förefintliga förhållandena, allenast mera generellt
hållna förslag i det alltid givna syftet att försätta skogen i ändamålsenligaste skick
och åstadkomma högsta möjliga avkastning.

Envar, som vill taga lärdom av erfarenheterna på detta område, skall inse,
att det är ej blott utomordentligt svårt, utan därtill lönlöst att för någon längre
tid genom hushållningsplan strängt normera skötseln av en skog med dess känslighet
för inflytelser av olika slag, ej minst av ekonomisk natur.

Talrika exempel vittna om, att mycken arbetskraft och stora kostnader i
onödan slösats på utarbetandet av detaljerade hushållningsplaner, vilka snart nog
befunnits föråldrade och värdelösa eller tarvat en dyrbar omarbetning.

Men skall åter proceduren med hushållningsplanens fastställande inskränka
sig till ett mera allmänt hållet gillande av de riktlinjer, man i förslaget till hushållningsplanen
tillkännagivit sig ämna följa, då synes det föreslagna "plantvånget
lämna allt för ringa behållning för att giva berättigande åt den omständliga, för
allmänningsägarna högeligen betungande och tidsödande procedur, som plantvånget i
den av kommittén föreslagna formen komme att medföra.

Under sådana förhållanden kan kommitténs förslag att ställa kommunskogarnas
förvaltning under statligt överinseende belägga dem med ett plantvång, som även
skulle kunna innefatta vissa av statsmyndighet fastställda närmare fixerade regler
för skogarnas ekonomiska förvaltning, omöjligen syfta rätt.

Med hänsyn redan därtill att skogsvårdsstyrelserna i avseende å vården av
enskildes skogar äro tillagda uppgifter av den omfattning och beskaffenhet att deras
tid och krafter därmed äro tillfullo upptagna och i fortsättningen genom lagstiftningens
utveckling på detta område i ännu större utsträckning kunna förväntas
komma att för nämnda ändamål tagas i anspråk, synes icke vara att förorda att
utan tvingande nödvändighet utvidga deras arbetsområde.

Många erfarenheter — ej minst på det skogliga området — tala om olämpligheten
av att belasta en organisation, som redan tynges av en given uppgift, i
vilken den har sitt huvudändamål, med nya åligganden, vilka visserligen i och för
sig kunna vara betydelsefulla, men dock för den ifrågavarande organisationen, i be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 55

traktande av dess ursprungliga, krävande verksamhet, måste komma att intaga
ställningen av ett sidoordnat intresse.

Kommittén har ock själv i fråga om skogsstatsförvaltningens befattningstagande
med häradsallmänningarna påvisat faran av detta förhållande och sällskapet delar
till fullo kommitténs betänkligheter härutinnan.

Skogssällskapet förmenar för övrigt, att skogsvårdsstyrelserna, även på grund
av organisatoriska förhållanden, icke hava samma möjlighet som skogssällskapet att
förvärva den intima kännedom om varje särskild allmänning, som kräves för en
verkligt rationell förvaltning; de hava till följd av sin mera ämbetsmässiga ställning
icke heller samma möjlighet till anpassning efter de särskilda förhållandena
som, på sätt påvisats, är en så viktig faktor. Det må ej heller förglömmas, att
plantvångsproceduren skulle onödigt och därtill ytterst avsevärt fördyra och fördröja
arbetet.

För skogssällskapet, som tror sig på grund av den vunna erfarenheten alltjämt
vara skickat att utgöra allmänningverksamhetens ledande organ, skulle den
föreslagna anordningen medföra bekymmersamma resultat. Genom sällskapets försorg
skulle självfallet utarbetas de hushållningsplaner, som skulle underställas vederbörande
skogsvårdsstyrelse eller skogsstatstjänsteman i de olika län, som utgöra
skogssällskapets verksamhetsområde. Sällskapet skulle därvid få att göra med minst
sexton olika myndigheter och därvid kunna bliva nödsakat att beträffande hushållningen
å gemensamhetsskogarna underkasta sig helt olika, med varandra ej väl
överensstämmande direktiv, vilka kullkastade eller högst betänkligt förryckte de
planer, som centralledningen uppgjort och som naturligen måste syfta åt enhetlighet
i största möjliga utsträckning. Centralledningen skulle under sådana förhållanden
icke kunna i längden lösa sina uppgifter. Samverkan mellan allmänningsrörelsens
ledande organ, skogssällskapet å ena sidan samt de olika allmänningarnas
förvaltning å andra sidan, vore omöjliggjord, eller i varje fall högeligen försvårad.

Det hela skulle te sig, som om man ålade ett centralt organ att foga sig
efter direktiv, givna från olika håll, men ändock av detta centrala organ krävde
att det skulle inom sitt verksamhetsområde utöva högsta ledningen. — Förr eller
senare bleve på detta sätt allmänningsverksamhetens organisation sönderbruten.

Vad skogssällskapet nu anfört innebär emellertid icke något som helst hinder
för att den förtroendefulla, fria samverkan mellan sällskapets organ och skogsvårdsstyrelserna,
som på flera håll ägt rum även för framtiden fortsättes.

Såsom förut framhållits leder den nuvarande kommunskogsrörelsen sitt ursprung
från de initiativ, skogssällskapet tagit, liksom denna rörelses utveckling och framgångar
bottna i en samverkan mellan kommunerna och sällskapet. Men då så är
förhållandet, och då kommunskogsrörelsen måste anses i sällskapet äga ett organ,
som giver alla garantier för en utveckling i den rätta riktningen, så ligger den
tanken nära till hands, att staten erkänner skogssällskapet såsom högsta ledande
organ för denna rörelse. En jämförelse mellan å ena sidan det system, som genom
skogssällskapet bragts till stånd för kommunskogarnas förvaltning och skötsel, och
å andra sidan det av kommittén föreslagna systemet med plantvång samt vad därtill
hörer och därav följer torde ådagalägga, att detta sistnämnda system, alldeles
oavsett de skadliga verkningar, det måste befaras skola utöva på allmänningsrörelsen
överhuvud, är i verkligheten ytterst litet givande i förhållande till det förstnämnda,
redan beprövade systemet. Detta inrymmer ej blott — och detta på ett mera be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

tryggande sätt — alla de garantier mot vanvård och underlåtenhet, som kommittéförslaget
åsyftat att åstadkomma, utan skapar därjämte positivt bestämda förutsättningar
för en i alla avseenden rationell skogsdrift.

Det hittills anförda har huvudsakligen tagit sikte på lagförslagets inverkan
å redan existerande allmänningars vård och förvaltning; och sällskapet tror sig
hava påvisat, att kommitterades förslag härutinnan, icke är vare sig nyttigt eller
nödigt. Förslaget skulle dessutom med största sannolikhet förr eller senare beröva
allmänningsrörelsen de krafter, som hitintills visat sig särskilt i stånd att giva
denna rörelse liv och utvecklingsmöjligheter.

Skogssällskapet befarar emellertid, att förslagets genomförande skulle i ett
annat och viktigare avseende visa sig hava en helt enkelt ödesdiger verkan. Genom
en sådan lag skulle nämligen — därom kan knappast råda något tvivel — möjligheterna
att skapa nya allmänningsskogar bliva i ytterlig grad försvårade.

Sällskapet kan härvid åberopa sig på redan vunna erfarenheter. Det har
ingalunda alltid varit lätt att bringa kommunerna till insikt om nyttan att skapa
en skogsallmänning. Och det skulle icke hava lyckats att förmå dem till uppoffringar
för inköp av skogsmark, om man icke samtidigt kunnat göra klart för dem, att
genom anslutning till skogssällskapets organisation icke något ingrepp skedde i allmänningsägarens
bestämmanderätt över allmänningens förvaltning, att sällskapet
allenast på upplysningens väg velat med avseende å vården av allmänningens skog
göra sig gällande gent emot ägaren. Förklaringen till rörelsens obestridliga framgång
ligger uppenbarligen i denna omständighet samt däri, att allmänningsdelägarna
av egen fri vilja bringats att följa de vägar rörelsens eget ledande organ
anvisat.

Sällskapet tillåter sig till bestyrkande av denna uppfattning framhålla ytterligare
några belysande omständigheter. Redan vid de möten, som kommittén på
sin tid höll ute i bygderna för att utröna befolkningens tankar i en del hithörande
spörsmål, framhölls kraftigt, att intresset för bildandet av allmänningar vore att påräkna
endast för så vitt företagarnas, d. v. s. i detta fall kommunernas, självbestämningsrätt
med avseende å förvaltningen och skötseln av skogen tryggades, och något
plantvång ej ifrågakomme. Sällskapets egna erfarenheter gå som nämnt alla i
samma riktning. De visa oförtydbart, hurusom intresset hos kommunerna för bildandet
av skogsallmänningar har till given förutsättning, att statsmakterna hysa
obetingat förtroende för kommunernas vilja och förmåga att på egen hand rätt
fullfölja de initiativ, som av dem tagits, och således ägna sina skogar en rationell
och god hushållning.

Uppenbart är ju också, att kommunerna, som hittills ansetts kunna själva,
utan något överinseende eller förmynderskap, någon statlig hjälp, sköta sina affärsdrivande
företag, skola betrakta systemet med plantvång o. s. v. såsom en högst
onödig och obehövlig inblandning och med allt annat än sympatier skulle motse
tillkomsten av en lag, vilken i de mest byråkratiska former fixerar regler för ifrågavarande
skogars skötsel m. m., stadgar viten samt t. o. m. ställer i utsikt frånbändande
av förvaltningen i dess helhet, beslag och tvångsförsäljning. Allt detta
måste ovillkorligen verka återhållande på och till sist förkväva allt initiativ. Följden
blir olust i stället för det livaktiga intresse, som nu besjälar allmänningsrörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157■ 57

De av kommittén föreslagna lagstiftningsåtgärderna måste därför anses oberättigade
och skadliga.

Emot kommittéförslaget bär en reservant, landshövding Husberg, framfört
avvikande mening, som i de delar av förslaget, om vilka här är fråga, i stort sett
befinnas överensstämma med de synpunkter, skogssällskåpet nu gjort gällande.
Landshövding Husberg yttrar sålunda bland annat (del II sid. 17—18): »I fråga
om kommunskogar vill jag här framhålla, att då jag i motsats mot kommittén
hänför kommuners skogar till samma stora huvudkategori, som vanliga skogar och
låter dem jämte dessa ingå i min huvudlag, allenast med den jämkning att vissa —
de större bland dem — böra ställas under plantvång, så har jag alls ingen svårighet
att besvara frågan, vilka vårdbestämmelser böra gälla för de kommunskogar, som
icke bliva planskogar. Ingen som helst anledning finnes att ställa dessa under några
särskilda bestämmelser; de äro enligt mitt förslag vanliga skogar lika så väl som
hela massan andra dylika, och de för dessa senare givna föreskrifter omfatta även
dem. Kommittén åter, som icke kunnat låta kommunskogarna gå in under sin lag
om enskilda skogar, har nödsakats att för sådana kommunala skogar, som icke
komma under plantvång, konstruera en särskild reglering, som icke synes mig tillfredsställande
och vilken jag i specialmotiveringen till mina förslag får tillfälle att
närmare granska. Behövligheten att anlita denna separata reglering gör sig av
angiven orsak gällande hos kommittén jämväl i avseende å vissa andra skogar,
dem kommittén icke kan få in under sin lag om enskildes skogar, men från min
ståndpunkt blir sådant även beträffande dessa andra skogar lika överflödigt. Den
närmare innebörden av vad jag nu antydningsvis nämnt kommer att framträda
längre fram vid den mera ingående behandling av ämnet, som där lämnas.

Kommittén ställer under plantvång även skogar, vilka tillhöra föreningar
eller sällskap, som bildats i allmänt intresse för befrämjande av en god skogsvård.
Det övervägande, jag ägnat denna punkt, har lett mig till det resultat, att en sådan
tvångsanordning icke bör ifrågasättas. Lagstiftningen bör ställa sig uppmuntrande
gentemot bildandet av sådana föreningar, som här avses, men fråga är, om ej utsikten
att bliva underkastad ett särskilt förmynderskap från det allmännas sida kan härvidlag
verka hämmande. 1 Det kan för övrigt vara av intresse för det allmänna,
att olika hushållningsmetoder komma under prövande tillämpning just av sådana
sällskap, varom här är fråga; men härtill torde behövas ett större mått av frihet
än som låter förena sig med den något abstrakta uniformitet, som svårligen kan
fullt undvikas vid hushållningsplaner av den läggning, lagbuden måste åsyfta.
Enligt denna min ståndpunkt böra fördenskull skogsvårdssällskaps skogar kvarbliva
bland dem, som jag här kallat vanliga skogar, och underkastas endast de skogsvårdsregler,
som för dylika skogar måste gälla».

Innebörden av denna motivering är i korthet sagt den, att enligt landshövding
Husbergs mening endast de större kommunskogarna böra ställas under plantvång,
varemot övriga kommunskogar, ävensom skogar, tillhörande föreningar eller sällskap,
som bildats i allmänt intresse för befrämjande av en god skogsvård, böra
vara befriade från plantvång och sålunda underkastade endast de skogsvårdsregler,
som gälla för kategorien »vanliga skogar», enligt landshövding Husbergs terminologi,

1 Kursiverat av skogssällskapet.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 123 höft. (Nr 157.) 8

Reservation
mot kommitté betänkandet.

Sammanfattning
och
hemställan.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

samt följaktligen i skogslagstiftningshanseende vara hänförliga under allenast de
bestämmelser, som hos kommittén återfinnas under dess »förslag till lag angående
vård av enskildas skogar».

Tillämpningen av landshövding Husbergs ovan anförda motivering ligger i
kap. 4 av hans »förslag till lag angående vård av sådana skogar, vilka icke äro
att räkna såsom allmänna».

Med »allmän skog» förstår landshövding Husberg nämligen »sådan skog, som
äges av staten eller som, utan att vara statsegendom, är avsedd att tillgodose
någon uppgift, som staten besörjer och för detta ändamål står till statens eller
någon statsinstitutions förfogande av annan grund än avtal om nyttjanderätt».

Ovannämnda kapitel 4 behandlar i avdelning 1 »Kommunskogar». I detta
kapitels första paragraf (§ 73) stadgas om kommunskog, som har den omfattning
och den beskaffenhet i övrigt, att hushållningsplan — omfattande minst tio högst
tjugo kalenderår — »kan med fördel därå tillämpas, skall vårdas enligt för skogen
särskilt uppgjord, av skogsvårdsstyrelsen fastställd plan». Med avseende å denna
hushållningsplan och dess efterlevnad följa så en del stadganden, som överensstämma
med kommitténs nu ifrågavarande förslag till lag ang. vård av kommunskogar,
sockenallmänningar m. fl. skogar.

Avdelningarna 2 och 3 av kapitel 4 i landshövding Husbergs förslag likställa
vissa stiftelsers, ävensom hushållningssällskaps skogar med kommunskogarna enligt
avdelning 1.

En närmare granskning av landshövding Husbergs motivering och lagförslag
synes giva vid handen, att två för hithörande spörsmål viktiga omständigheter
varit för reservanten okända eller av honom blivit förbisedda, den ena, att skogssällskapet
över huvud taget icke avser att för egen räkning förvärva och behålla
några skogar, den andra att emellan skogssällskapet samt de till detsamma anslutna
kommuner eller offentliga korporationer råder en mycket intensiv samverkan i avseende
å gemensamhetsskogarnas skötsel och vård, på sätt här förut är framhållet
— en samverkan så strängt genomförd och därtill så centraliserad, att i skogssällskapets
händer lagts i stort sett allt initiativ och ledningen av det hela. När
därför reservanten anser »skogsvårdssällskaps skogar» böra betraktas som »vanliga
skogar» och sålunda befrias från plantvång m. m. dylikt, så beror detta tydligen
bl. a. därpå, att han anser dylika sällskap kompetenta att sköta sina skogar på egen
hand, utan plantvång och kontroll av statsmyndighet. Men en given konsekvens
av denna uppfattning är, att något dylikt plantvång icke heller behövs för en
gemensamhetsskog, om dess ägare är ansluten till en organisation så beskaffad, att
hushållningen å skogen ledes av skogssällskapet.

Skogssällskapet förmenar sig hava i det föregående påvisat,

att hos allmänningsverksamhetens egna organ finnes både vilja och förmåga
att upprätta hushållningsplaner »lämpade efter» de olika gemensamhetsskogarnas
»beskaffenhet och rådande ortsförhållanden» samt i enlighet med »sådana på vetenskapen
och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade att försätta och bibehålla
skogen i forstligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna
behållna avkastning därifrån»;

att en lagstiftning sådan som det här ifrågavarande lagförslaget åsyftar,
ingalunda är ägnad att, åtminstone med avseende å de skogar, som tillhöra skogs -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

sällskapets organisation och verksamhetsområde, främja en rationell hushållning i
högre grad än vad dessa skogars egna förvaltningsorgan förmå;

att tvärtom hos denna organisations egna ledande organ, liksom hos organisationen
som sådan, dess syften och mål i övrigt, förefinnas alla förutsättningar för
att vida säkrare och bättre resultat skola nås, än det föreslagna plantvånget med
tillhörande anstalter skäligen kan antagas medföra; samt vidare

att en dylik lag säkerligen skulle verka hämmande på allmänningsrörelsen
och den verksamhet, som därur framgått, samt följaktligen snarare skada än
gagna den sak och de intressen, som förslagsställarna vilja med sin lag tillgodose.

På grund av vad sålunda blivit anfört får skogssällskapet i underdånighet
hemställa, att, därest en lagstiftning i syfte att underkasta de
i nämnda förslag avsedda skogar särskilda bestämmelser i den riktning
förslaget innehåller, finnes böra komma till stånd, härifrån dock undantagas
de skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, så att för dessa
skogar ej må gälla några som helst andrå handlingsfriheten inskränkande
bestämmelser än för enskildes skogar.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den
2 mars 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet deu 27
oktober 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omformäles, inhämtas över
upprättar förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänmngsskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av häradshövdingen, före detta revisionssekreteraren Yngve
Wisén.

I anledning av detsamma avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.

1 §•

Lagrådet:

Det under förarbetena till ifrågavarande lagförslag angivna ändamålet
med detsamma, att vissa skogar, som med hänsyn till sina ägare
vore lämpade för en på uthållighet beräknad hushållning, skulle ställas
under särskilda, därtill syftande bestämmelser och skötas enligt av offentlig
myndighet fastställda planer eller föreskrifter, synes med fog kunna
göras gällande beträffande sådana skogar, vilka hava en i viss mån
offentlig karaktär, som motiverar det allmännas mera detaljerade ingripande
i skogsskötseln. Så är i regeln förhållandet med de skogar,
vilka omförmälas i 1 mom. 1), 2) och 4). Ifrågasättas kan väl, om beträffande
städernas skogar tillräckliga skäl föreligga att, med ändring av
vad för närvarande gäller, förflytta överinseendet över dessa skogar från
statens skogsmyndigheter till skogsvårdsstyrelserna; men ehuru, enligt
vad domänstyrelsen upplyst, ej så få stadsskogar, jämlikt förordningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

den 24 juli 1903 angående förvaltningen av städernas skogar, blivit
ställda under skogsstatens vård och förvaltning, torde varken på grund
härav cdler eljest avgörande betänkligheter möta mot förslaget i denna del.

Synnerligen tvivelaktig är däremot frågan om lämpligheten av att
under förslaget inordna även de i 3) upptagna skogarna.

Vad sålunda först angår skogar, som tillhöra fideikommiss, har
väl sedan länge det krav gjorts gällande, att lagbestämmelser skulle
meddelas i syfte att förekomma, att dessa skogar utsattes för sådan
behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande avkastningsförmåga
äventyrades, varjämte särskilt skydd för skogskapitalet påkallats under
fardagsår eller då fideikommissrätten är föremål för tvist; men det har
hittills icke ifrågasatts annat än att berörda krav kunde fyllas, utan att
skogarna likställdes med skogar, som hava en mer eller mindre oflentligträttslig
karaktär. Redan år 1904 framlades av domänstyrelsen förslag,
gående ut därpå, att för fideikommissegendomarnas skogar skulle upprättas
avverkuingsberäkningar rörande deras avkastningsförmåga, som
till beloppet borde bestämmas och ej finge vid avverkningen överskridas,
under det att skogsskötseln i övrigt finge bedrivas utan skyldighet att
efterkomma särskilda föreskrifter. Då de skäl domänstyrelsen anförde
till stöd för detta sitt förslag synas vara av beskaffenhet att fortfarande
äga bärande kraft, tillåter sig lagrådet att här åberopa desamma. Domänstyrelsen
säger sig sålunda finna föreskrifter om fullständiga hushållningsplaner
för de till fideikommissegendomar hörande skogar samt
skogshushållningens ständiga övervakande av skogsstaten onödiga och
olämpliga, enär i regeln hos innehavare av fideikommissegendom intresset
för skötseln av skog till dylik egendom finge antagas vara så
stort, att han själv övervakade skogens vård, vare sig sådan plan funnes
eller icke. Detta intresse borde icke nedtryckas av detaljerade föreskrifter
angående ej blott avverkningsbeloppets storlek och dess uttagande
beträffande lokal och avverkningssätt, utan ock om skogsodling,
hyggesrensning, dikning, betning m. m., allt med tillhörande kontrollåtgärder,
synnerligast som oförutsedda omständigheter i många fall
kunde och borde föranleda avvikelser från upprättad skogsindelningsplan.
Att begränsa fideikomtnissegendomarnas skötsel genom dylika
föreskrifter skulle därför icke vara till båtnad. Härtill komme, att de
med upprättande av fullständiga hushållningsplaner förenade kostnaderna,
vilka fideikommissinnehavare skulle få vidkännas, vore mycket betydande,
i ty att de, efter en beräkning av 90 öre per hektar, för fideikommissskogarnas
hela areal 326,861.17 hektar uppgmge till mera än V4 miljon
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Dessa av domänstyrelsen år 1904 framburna skäl hava, som sagt,
ännu sin giltighet, så mycket hellre som kostnaderna för hushållningsplaners
upprättande å fideikommisskogarna numera givetvis skulle komma
att långt överskrida det av domänstyrelsen antagna beloppet. Fideikommisskogarnas
inordnande, på sätt som skett, inom det föreliggande
förslaget synes ock hava i detta framtvungit åtskilliga bestämmelser,
som icke betingats med hänsyn till övriga, av förslaget omfattade skogar,
och härigenom förlänat förslaget en karaktär, främmande för dess egentliga
syftemål. I avseende härå må hänvisas till stadgandena i 12 och
13 §§ angående skogs ställande under vård och förvaltning av gode
män, vilka bestämmelser icke lämpa sig för andra skogar än dem, som
tillhöra fideikommiss och andra enskilda stiftelser, samt 1 mom. av 14 §,
som för fideikommisskogarnas skull blivit vidlyftigare än eljest behövt
bliva fallet och tillika mindre lättfattligt.

Gentemot de betänkligheter, vilka sålunda framställa sig mot förslaget
i förevarande hänseende, synes vad föredragande departementschelen
till stöd för förslaget anfört därom att hos jordkommissionen
läge till behandling fråga om fideikommissinstitutionens upphävande och
att utlåtande eller förslag rörande denna fråga icke kunde förväntas
inom den närmaste tiden så mycket mindre göra till fyllest, som det
uppenbarligen skulle vara föga ändamålsenligt att enligt det föreliggande
förslaget ordna förvaltningen av fideikommissegendomarnas skogar genom
på uthållighet beräknade hushållningsplaner, med utsikt att om ett eller
annat år, då utlåtande eller förslag om fideikommissinstitutionens upphävande
inkomme, nödgas taga frågan om nämnda skogars förvaltning
under förnyad omprövning.

Vården om fideikommissegendoms skog kan emellertid, särskilt
med hänsyn till behovet av skydd för skogskapitalet under fardagsår
eller då rätten till innehav av fideikommissegendomen är föremål för
tvist, icke anses fullt betryggad allenast genom tillämpning å densamma
av de för enskildas skogar enligt det remitterade förslaget till skogsvårdslag
ifrågasatta bestämmelser. Så torde däremot bliva fallet, därest
fideikommisskogarna därutöver underkastas regler i huvudsaklig överensstämmelse
med domänstyrelsens ovannämnda förslag, med tillagd rätt
för fideikommissinnehavare, som så önskar, att få hushållningsplan av
vederbörande myndighet fastställd, att gälla även i det fall att fideikommissegendomen
övergår till ny innehavare.

Vad sålunda anförts angående fideikommiss torde i allmänhet äga
tillämpning även a övriga stiftelser, om än den offentliga karaktären
hos en del av dessa skulle kunna föranleda dem tillhöriga skogars lik -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

ställande med kommunskogar. Skall så ske beträffande dessa sistnämnda
stiftelser, varför ock övervägande skäl synas tala, måste i förslaget
införas begränsning av dess omfattning härutinnan, lämpligen med
tillagd bestämmelse, att dylik stiftelse faller under lagen först efter
särskilt, av länsstyrelsen därom meddelat förordnande.

I vad fall som helst bör förslaget icke omfatta stiftelser, som
uppkommit därigenom att någon i testamente eller eljest, i överensstämmelse
med stadgandena i 16 kap. 1 § ärvdabalken, bortgivit fast
egendom under villkor, som sträcka sin verkan allenast till testamentseller
gåvotagaren och hans närmaste efterträdare. Så torde ock vara
avsett, men synes, enär dylika stiftelser i vissa författningar behandlas
såsom och även benämnas fideikommisstiftelser, böra tydligt utsägas.

På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning till vad
lagrådet i sitt yttrande angående förslaget till skogsvårdslag tillstyrkt
beträffande samma lags uppställning hemställer lagrådet:

att 1 mom. 3) i förevarande § ändras sålunda, att däri upptagas
allenast skogar, tillhörande stiftelser med offentligt-rättslig karaktär,
om vilka förordnande meddelats, att de skola lyda under lagen;

att å lämplig plats i det remitterade förslaget införes bestämmelse
därom att förordnande, varom nu sagts, meddelas av länsstyrelsen på
begäran av skogsvårdsstyrelsen, respektive vederbörande skogsstatstjänsteman,
efter skogsägarens hörande;

att stiftelser, tillkomna enligt stadgandena i 16 kap. 1 § ärvdabalken,
uttryckligen undantagas från lagen och underkastas bestämmelserna
i skogsvårdslagen;

att övriga stiftelsers skogar — därest dessa ej anses böra göras
till föremål för särskild lagstiftning — underkastas bestämmelserna i
skogsvårdslagen med ovan angivna ytterligare regler och den ändring
i sagda bestämmelser, som må finnas erforderlig;

samt att i sistnämnda lag angående dessa skogar intages ett särskilt
kapitel med rubrik: Särskilda bestämmelser angående stiftelsers
skogar och innehållande de regler, som för dem skola gälla i stället för
eller utöver stadgandena i de av lagrådet föreslagna 2 och 3 kap. av
samma lag.

Vad vidare angår 1 mom. torde, då de författningar, genom vilka
fattigvårdens och folkskolans uppgift och verksamhet bestämts, i denna
del få anses hava kommunallags natur, fattigvårds- och folkskolelagstiftningen
ej böra särskilt omnämnas i 1).

I 2 mom. synes för undvikande av missförstånd böra angivas järn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

väl besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län, vilka skogar i
viss mån hava kommunskogs karaktär.

Thulin:

Förslaget lämnar icke en klar vägledning angående vad som avses
med skog utan torde böra därutinnan förtydligas. Närmast till
hands läge väl därvid att, då fråga är om fastställande av hushållningsplaner,
skogsbegreppet finge samma omfattning som enligt författningarna
om de allmänna skogarna, under vilka innefattas såväl skogsmarker,
skogbeväxta eller kala, som bagmarker. Men häremot talar, att
i skogsvårdslagen skog tages i en vida inskränktare betydelse, i der
såväl hagmarker som äldre kalmarker där undantagits.

Då städernas donationsjordar ej innehavas under äganderätt samt
jämväl eljest fall kunna ifrågakomma, då skogar, som i den nu föreslagna
lagen avses, ej innehavas under sådan rätt, synes föreskrift böra
införas i lagen, varigenom med äganderätt likställes stadgad åborätt eller
ständig besittningsrätt.

4 §•

Lagrådet:

Synnerligen oklart förefaller det i slutet av första stycket använda
uttrycket. Närmast tyda ordalagen däri på att man med detsamma

åsyftat något slags begränsning i avkastningen med hänsyn till att

skogsägaren borde åtnöjas med skälig ränta å sitt kapital; men uttrycket
kan måhända ock vara av den motsatta innebörd, att skogsägaren
bör beredas skälig ränta å kapitalet, även om för uppnåendet

härav avkastningen under ett visst år måste uppdrivas högre än som

må beräknas för varje år kunna ur skogen uttagas. Tveksamt kan ock
vara vad som skall anses såsom i hushållningen bundet kapital. Vad
här bör utsägas är väl egentligen, att man bör söka tillse, att storleken
av den årliga avkastningen icke blir alltför mycket växlande utan, så
vitt möjligt, lika år efter år, oavsett om därigenom skogens ägare å
sitt skogskapital får skälig ränta eller mer eller mindre än vad som må
anses vara skälig avkastning. Detta uttalas med full klarhet i kommitténs
förslag 6 § första stycket; och hemställes förty, att ifrågavarande
uttryck jämkas till överensstämmelse med vad kommittén sålunda föreslagit.

Stenhög och Köersner:

Av förarbetena till förslaget framgår, att om skogsmark är kal
vid lagens ikraftträdande eller vid senare tidpunkt, då lagen blir tilllämplig
beträffande skogsmarken, denna skall intagas i hushållningsplan,
även om vederbörande ej förut var skyldig att vidtaga åtgärder

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

för beredande av återväxt. Då emellertid lagens terminologi kan giva
stöd åt antagande i motsatt riktning, synes lämpligt, att stadgande i
berörda hänseende upptages i förevarande §.

5 §•

Lagrådet:

I fråga om städernas skogar och även i åtskilliga andra fall, då
skog skulle komma att lyda under den ifrågasatta lagen, torde regelmässigt
vara förhållandet, att skogen skötes efter liushållningsplan,
som blivit av myndighet fastställd. Att upphäva eller rubba denna plan
för att sätta eu annan i stället må givetvis icke komma i fråga, utan
bör den fastställda planen lända till efterrättelse intill dess tiden för
dess giltighet tilländalöper. Stadgande härom finnes ock intaget i 20 §
av förslaget, men synes hava sin rätta plats i nu förevarande §.

Aven i många andra fall lära skogar av ifrågavarande slag skötas
efter upprättade hushållningsplaner. Att dessa icke av myndighet fastställts
är ej i och för sig något skäl att förkasta dem, där de äro fullt
tillfredsställande. Med hänsyn härtill och enär, där hushållningsplan ej
finnes, sannolikt endast i undantagsfall lärer inträffa, att skogsägare,
som med förevarande förslag avses, icke skulle låta sig angeläget vara
att för skogen få en rationell hushållning till stånd, synes till undvikande
av meningslösa kostnader skogsägaren böra beredas tillfälle att inkomma
med förslag till hushållningsplan att av skogsvårdsstyrelsen prövas,
innan styrelsen går i författning om sådan plans upprättande. Så mycket
större skäl härtill förefinnes däri, att kostnaderna för åstadkommande
av en hushållningsplan ofta nog kunna uppgå till betydande belopp,
särskilt om en ordentlig skogsräkning skall anses vara för ändamålet
erforderlig. Den ovilja mot lagen, som skulle väckas därigenom att
den medförde kostnader, som utan olägenhet kunde undvikas, bör icke
heller lämnas ur sikte.

Kan hushållningsplan sålunda ej komma till stånd genom skogsägarens
egen försorg, måste sådan upprättas genom föranstaltande av
skogsvårdsstyrelsen, på sätt i 1 och 2 mom. sägs. Uttryckligen torde
dock böra stadgas, att innan plan, som tillkommit i denna ordning, av
skogsvårdsstyrelsen fastställes, skogens ägare skall beredas tillfälle att
yttra sig över densamma. Att kostnaderna för sådan plans upprättande
böra gäldas av skogsägaren synes givet. Skulle emellertid planen, då
fråga om dess fastställande förekommer, befinnas vara så otillfredsställande,
att den ej vinner fastställelse, kunna kostnaderna för densamma
icke rimligen drabba skogsägaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 123 höft. (Nr 157.) 9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

På grund härav hemställer lagrådet — som anser allmängiltiga
bestämmelser rörande förrättningar av särskilt förordnad sakkunnig och
dennas rätt till gottgörelse lämpligen böra utfärdas av Kungl. Maj:t
och icke av domänstyrelsen — att förevarande § måtte omarbetas
sålunda, att i densamma stadgas

i 1 mom.: att om för skog, vilken enligt skogsvårdsstyrelsens
beslut skall skötas efter hushållningsplan, av vederbörande myndighet
fastställd sådan plan finnes, densamma skall lända till efterrättelse intill
dess tiden för dess giltighet tilländalöper; att i annat fall skogsvårdsstyrelsen
skall lämna skogens ägare, där denna inom viss tid efter
det skogsvårdsstyrelsens beslut vunnit laga kraft därom framställer begäran,
tillfälle att inom förelagd tid inkomma med förslag till hushållniugsplan,
varvid skola fogas över skogen upprättad karta i erforderlig
skala ävensom allmän beskrivning och noggrann beståndsbeskrivniug
med uppskattning av virkesförrådet samt uppgifter angående skogen
åvilande avverknings- och annan nyttjanderätt; och att på skogs vårdsstyrelsen
skall ankomma att efter prövning meddela fastställelse å planen
oförändrad eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse
å densamma; samt

i 2 mom.: att om skogens ägare ej begärt få inkomma med förslag
till plan eller försuttit därför föreiagd tid eller fastställelse å ingiven
plan vägrats, skogsvårdsstyrelsen skall låta föranstalta om hushållningsplans
upprättande genom därför av styrelsen eller, på dess begäran,
av domänstyrelsen förordnad sakkunnig person; att sålunda förordnad
förrättningsman har att verkställa den undersökning och vidtaga de
övriga åtgärder, som erfordras för upprättandet av förslag till plan,
vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar som i 1 mom. sägs, skall
insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse; att, därest
fastställelse meddelas, skogens ägare skall vidkännas kostnaderna för
närnuda åtgärder och för handlingarnas anskaffande; att skogsvårdsstyrelsen
skall i sammanhang med beslut angående planens fastställande
meddela yttrande i kostnadsfrågan; samt att rörande förrättning, varom
nu sagts, och om gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, skola
gälla de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.

Vid en omredigering i nu angiven riktning torde jämväl böra
iakttagas, att icke heller bestämmelser, om vilka 6 § handlar, må meddelas,
innan skogens ägare lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Motsvarande rätt för skogsägaren bör ock stadgas för det fall,
att enligt 10 § skogsvårdsstyrelsen av eget initiativ finner sig böra vidtaga
ändringar i fastställd plan eller meddelade bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

7 §•

Thulin och Stenberg:

Därest icke andra stycket, såsom egentligen avseende fideikommisskogarna,
uteslutes i samband med att dessa skogar undantagas från
lagens tillämpning, må erinras, att, i överensstämmelse med vad förslaget
till skogsvårdslag på åtskilliga ställen i enahanda sammanhang
innehåller, det husbehov, varom här talas, bör avse behovet ej blott å
den fastighet, där ifrågavarande skog finnes, utan även å fastighet,
som är med denna sambrukad. Detta torde utsägas i lagtexten.

Stenberg och Köersner:

Att, såsom tredje stycket innebär, överlämna åt nyttja nderättshavaren
att själv bedöma, i vad mån hans rätt inskränkes med hänsyn
till de i 4 § andra stycket upptagna förhållanden, synes vara att ställa
för stora krav på honom. Lämpligare torde vara att, i enlighet med
vad kommittén föreslagit, låta skogsvårdsstyrelsen bestämma, om och i
vilken utsträckning nyttjanderätten får utövas.

9 §■

Lagrådet:

I samma syfte, vari lagrådets anmärkningar vid 5 § framställts,
synes här böra föreskrivas, att skogsvårdsstyrelsens skyldighet att före
utgången av den för hushållningsplan fastställda giltighetstiden föranstalta
om undersökning till utrönande av de förändringar skogen undergått
och fastställa ny plan icke inträder, därest skogens ägare inom
viss tid, t. ex. ett år, innan den gamla planen upphör att gälla till
styrelsen inkommit med ny plan, som kan av styrelsen fastställas.

Vidare torde vad vid 5 § föreslagits rörande skogsägarens hörande
och hans ansvarighet för kostnader samt om närmare bestämmelser angående
undersökning och gottgörelse till förrättningsman böra vinna
tillämpning jämväl i fall, varom här är fråga.

11 §•

Lagrådet:

Sista punkten kan såsom överflödig uteslutas.

12 §.

Sundberg och Thulin:

Att, på sätt förevarande § stadgar, söka upprätthålla efterlevnaden
av föreskrifterna i förslaget medelst vitesförelägganden och,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

där sådana icke hava åsyftad verkan, genom att åt gode män överlämna
skogens vård och förvaltning skulle väl kunna vara en antaglig
utväg i fråga om skogar tillhöriga fideikommiss och andra stiftelser av
huvudsakligen enskild natur, men synes ej alls ägnat att vinna tillämpning
å övriga i förslaget avsedda, juridiska personer tillhöriga
skogar, som samtliga i större eller mindre grad äga offentligt-rättsliokaraktär.

Såväl på grund härav som även ur ekonomisk synpunkt anse vi
oss böra avstyrka anlitande av vitesinstitutet, såsom varande ett för nu
ifrågavarande ändamål mindre tjänligt medel. Samma omdöme torde
däremot ej. kunna fällas beträffande den utväg den föreslagna skogsvård
slagen i likartat fall anvisar, nämligen att, då skogens ägare icke
själv vid tan er de åtgärder, som äro föreskrivna eller anses erforderliga
för skogens behöriga vårdande, dessa åtgärder verkställas genom tillsynsmyndighetens
försorg på ägarens bekostnad. Därigenom vinnes,
utan de oegentlighet- av ekonomisk och rättslig art vilka äro förbundna
.med vitesinstitntet, trygghet, att de eftersatta åtgärderna verkligen
bliva vidtagna, och detta inom tid, som sannolikt varder kortare,
men i varje fall icke behöver bliva längre, än den tid, som måste förflyta,
vid användning av vitesförelägganden. Och vad häremot under
förarbetena till det föreliggande förslaget anförts därom att detta skulle
innebära ett sporadiskt utförande av en eller flera i ett systematiskt
helt ingående åtgärder, vilket vore föga lyckligt, synes näppeligen vara
av verklig, praktisk betydelse, i ty att ju även beträffande ett stort
antal av. de skogar, å vilka den föreslagna skogsvårdslagen skall äga
tillämpning, enahanda förhållande gäller som i fråga om kommunskogama,
att de skötas efter bestämda, på uthållighet beräknade planer,
samt det väl icke kan vara förenat med särskild svårighet att vidtaga
en eftersatt åtgärd på den grund, att åtgärdens beskaffenhet och omfattning
är på förhand bestämd såsom utgörande ett led i en uppgjord
plan, ^ utan detta fast hellre mången gång kan ske enklare och lättare
än då fråga är om att vidtaga reproduktionsåtgärder särskilt bestämda
för det förekommande, kanske ovanliga, fallet.

Visar sig genom upprepade försummelser i fråga om de för skogens
behöriga vårdande erforderliga åtgärder ägare till skog. varom nu
är fråga, icke hava vilja eller förmåga att vidtaga dessa, kan det ej
göra till fyllest, att nämnda åtgärder gång efter annan ombesörjas av
skogs vårdsstyrelsen, utan det synes i så fall vara nödvändigt, att förvaltningen
frånt.ages ägaren. Anledning torde, därest vitesföreläggande
ej må komma till användning, saknas att ej fötfara på samma sätt även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

i det fall, att skogen vanvårdas genom åtgärder, som innebära överträdelse
av givna föreskrifter. Fråga uppstår då, huru förvaltningen
ändamålsenligast må anordnas. Det sätt, varpå förslaget sökt lösa detta
spörsmål, nämligen att ställa skogen under vård och förvaltning av gode
män, utsedda av länsstyrelsen, kan icke tillstyrkas. Dessa gode män
borde naturligtvis för att kunna förskaffa sig behövlig kännedom om
skogens beskaffenhet och öva tillsyn över densamma, helst vara närboende.
Men svårigheter torde oftast yppas att t. ex. inom en kommun
finna kompetenta personer, villiga att på dylikt sätt, så att säga, träda
i opposition mot den kommun de tillhöra och utsätta sig för den ovilja
de därigenom kunna ådraga sig från kommunens övriga medlemmar.
Att, såsom måhända kunde ligga nära till hands, lämna uppdraget åt
vederböraude länsjägmästare lärer ej heller gå för sig i betraktande av
den honom åliggande tjänstebefattningen med tillsyn av skogarna inom
hans distrikt. Vem som än finge uppdraget sig anförtrott, synes i allt
fall högst oegentligt. att sålunda åt enskild person överlämna förvaltningen
av offentliga institutioners tillgångar på den grund, att dessa
institutioners utsedda förtroendemän ej rätt handhava sitt uppdrag.
Någon verklig garanti för att därigenom det åsyftade ändamålet bättre
vunnes ägde man icke heller. 1 avseende härå må anmärkas, att förslaget
saknar förvaltningsregler för det fall, att gode männen skulle
göra sig skyldiga till försummelse eller annan vanvård; med förslagets
ståndpunkt synes då ej finnas annan utväg än utseende av andra gode
män eller godemansförvaltningens upphörande; i intetdera av dessa fall
hade utvägen att begagna sig av godemansinstitutet visat sig tillfredsställande.

Bäst och säkrast synes vara att välja den ordning, som för närvarande
gäller i fråga om städernas skogar, nämligen att, om skogens
skötsel icke varder nöjaktigt utförd, den ställes under vård och förvaltning
av skogsstaten. De skäl, som under förarbetena till det föreliggande
förslaget anförts emot anlitande av denua utväg, synas icke
kunna tillmätas avgörande vikt. Att, såsom det sagts, nämnda utväg,
om rättelse efter anmaning icke vidtoges, måste tillgripas, antingen
det begångna felet vore stort eller litet, och förty mången gång skulle
innebära en oriktig proportion mellan fel och botemedel, är riktigt
allenast under den förutsättning att eftersatta åtgärder icke kunna vidtagas
av annan än ägaren eller förvaltaren, men förlorar sin giltighef,
därest, såsom förut förordats, skogsvårdsstyrelsen tillerkännes rätt att
ombesörja dylika åtgärder på ägarens bekostnad. Då vidare anmärkts,
att skogens ställande under skogsstaten skulle vara en alltför tungrodd

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

apparat, torde detta skäl, vars innebörd ej närmare utvecklats, vila på
samma förutsättning som det nyss anförda och förty förlora giltighet
lika med detta. Och då slutligen förmenats, att ett överlämnande av
förvaltningen åt skogsstaten skulle få smak av ett ställande under''förmynderskap,
har man i själva verket endast förblandat begreppen: ett
förvaltningens anförtroende åt gode män är i det närmaste likställt med
ett förmynderskap uti ifrågavarande hänseende, men en statlig förvaltning
kan i ingen mån så anses.

Vad sålunda anförts har sin fulla tillämpning på de skogar,
som omfattas av den föreslagna lagen, sedan därifrån undantagits skogar
tillhörande fideikommiss och andra stiftelser av väsentligen enskild
natur. Skulle dessa, emot vad lagrådet förordat, anses böra inrymmas
inom samma lag, synes nödvändigt att beträffande dem i lagen stadga
särskilda, för övriga skogar ej gällande, föreskrifter; och torde, såsom
förut antytts, mot användning därutinnan av vitesinstitutet och anordningen
med godemansförvaltning icke vara att framställa erinringar av
den vikt, att sådan användning må vara utesluten.

Vi hemställa om ändring av förslaget till huvudsaklig överensstämmelse
med vad av oss förordats.

Stenberg och Koersner:

Då fråga ej är om fideikommisskog, bör vitesföreläggandet gälla
den eller dem, som i skogens förvaltning företräda ägaren. Med anledning
härav torde paragrafens första stycke underkastas någon
jämkning.

Den i andra stycket av paragrafen föreslagna anordningen, att,
om vitesföreläggande ej lett till att den försummade åtgärden utförts,
och nytt vitesföreläggande ej anses tjänligt, förordnande skall meddelas
om skogens ställande under gode mäns vård och förvaltning, kunna vi
ej tillstyrka utan hemställa, att i det förutsatta fallet skogens förvaltning
i stället överlämnas åt skogsstaten. I fråga om skalen för och
emot dessa båda förvaltningsformer åberopa vi i huvudsak vad justitierådet
Sundberg och regeringsrådet Thulin anfört. Mot godemänsinstitutet
tala även de praktiska svårigheter, som följa därav att medel
måste ställas till gode männens förfogande för uppdragets behöriga
fullgörande.

Med justitierådet Sundberg och regeringsrådet Thulin instämma
vi även därutinnan, att vi anse godemansförvaltning kunna såsom speciell
anordning ifrågakomma med avseende å skogar, som tillhöra fidci -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

kommiss och andra stiftelser av väsentligen enskild natur, därest även
dessa skola inrymmas inom kommunskogslagen.

13 §.

Lagrådet:

Bibehålies föreskriften därom att skog, som i förevarande lag
avses, må kunna ställas under vård och förvaltning av gode män, synas
de i förevarande § om sådan förvaltning intagna bestämmelserna böra
ändras i nedan angivna avseenden:

Det synes vara mindre lämpligt föreskriva, att, där talan mot
redovisning ej anställts inom viss tid, ansvarsfrihet skall anses beviljad,
utan torde såsom påföljd av försummelse härutinnan böra stadgas, att
vederbörande förlorat sin talan.

Kan överenskommelse om arvode ej träffas, torde frågan härom
böra hänskjutas till prövning av domstol.

14 §•

Lagrådet:

Andra stycket av 1 mom. bör ej vara tillämpligt i annat fall än
då olovlig avverkning å fideikommissegendom företagits eller föranstaltats
av egendomens innehavare. Med hänsyn härtill lärer — därest lagrådets
förslag om enskilda stiftelsers uteslutande från förslaget ej viuner
godkännande — ett förtydligande av momentets innehåll i nämnda avseende
vara behövligt.

Tillräcklig anledning torde saknas att vid konkurrens mellan
ansvarsbestämmelserna i denna § och strafflagen tillämpa annan regel
än lagrådet förordat vid 26 § 3 mom. av förslaget till skogsvårdslag
eller det allmänna stadgandet i 4 kap. 1 § strafflagen. 3 mom. av nu förevarande
§ synes alltså böra i överensstämmelse härmed ändras.

Vad vid 26 § av förslaget till skogsvårdslag anförts därom att
konfiskation av avverkat virke icke bör ifrågakomma i det fall, att avverkningen
skett i strid mot avverkningsförbud, som sedermera upphävts
eller gått åter, äger motsvarande tillämpning, därest, sedan överträdelse
ägt rum av föreskrifter, givna med åberopande av den nu föreslagna
lagen, beslutet angående dessa föreskrifter i anledning av däröver förd
klagan varder upphävt eller ändrat.

Sundberg och Thulin:

Enahanda skäl, som av oss vid 12 § anförts till stöd för vår
hemställan därom att de i förslaget intagna bestämmelserna om före -

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

läggande av vite måtte därur uteslutas, tala emot att med straff belägga
begångna överträdelser beträffande kommunskogar och andra skogar av
offentlig karaktär. Stadgande därom förekommer icke i gällande förordning
angående förvaltningen av städernas skogar och synes ej heller
för framtiden vara behövligt eller lämpligt vare sig för dessa eller
andra skogar av antydd art. Fog synes jämväl saknas för de föreslagna
stadgandena om konfiskation av å sådana skogar avverkat virke.

\ id bifall till lagradets hemställan om uteslutande ur förslaget av
fideikommisskogar och skogar tillhöriga andra stiftelser av enskild natur
lära alltså enligt vårt förmenande bestämmelserna i förslaget angående
böter och konfiskation böra bortfalla.

15 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med lagrådets erinran vid 27 § av förslaget
till skogsvårdslag torde även här böra närmare bestämmas, vilka hos
skogs vårdsstyrelserna anställda befattningshavare skola enligt första
punkten i förevarande paragrafs första stycke äga åtals- och beslagsrätt.

Av skäl, som lagrådet anfört vid nyssnämnda 27 §, synes böra
stadgas, att åtalsberättigad, som från underordnad befattningshavare,
vilken icke äger anställa åtal, erhållit anmälan om ett av denne gjort
beslag, äger häva beslaget, om han finner det vara obefogat.

17 §.

Lagrådet:

Under åberopande av lagrådets erinran vid 29 § av förslaget till
skogsvardslag hemställer lagrådet om sådan ändring av förevarande
§, att andel i böter, vite, behållning å försäljning av förbrutet virke
och ersättning för virke, som undgått beslag, ej tillerkännes åklagare
eller beslagare.

18 §.

Lagrådet:

Om beslut är meddelat av skogsstatstjänsteman, torde, för undvikande
av alltför många instanser, utan olägenhet besvär kunna få
anföras omedelbart hos domänstyrelsen, som ej lärer underlåta att, där
så finnes nödigt, i ärendet höra över jägmästaren. Lagrådet hemställer
alltså om ändring härutinnan i 3 mom., varigenom ock skulle i förevarande
avseende astadkommas den likställighet emellan skogsvårdsstyrelse
och skogsstatstjänsteman, som 2 § i förslaget konstituerar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157. 78

20 §.

Lagrådet:

Beträffande första stycket har lagrådet redan hemställt om dess
överflyttande till 5 §. Fjärde stycket torde såsom överflödigt böra utgå.
I övrigt äro paragrafens bestämmelser av beskaffenhet att såsom
föreskrifter till reglerande av övergången från den äldre lagstiftningen
böra upptagas efter promulgationsstadgandet.

Anledning torde saknas att icke — i likhet med vad som stadgats
i 4) av övergångsbestämmelserna i förslaget till skogsvårdslag — föreskriva
viss maximitid för tillgodonjutande av utsyning eller avverkningstillståud
enligt äldre lag, därest utsyningen eller tillståndet ej redan
förut till tiden begränsats.

Med den avfattning tredje stycket erhållit skulle avverkningsrättens
innehavare bliva skyldig ersätta skogsägaren dennas av rättighetens
utövande föranledda kostnader för åtgärder till betryggande av
återväxt, även om enligt nya lagen dessa åtgärder blivit mera omfattande
än de, för vilka avverkningsrättens innehavare enligt äldre bestämmelser
varit ansvarig. Då endast dessa bestämmelser böra vara reglerande med
avseende å berörda ersättningsskyldighet, bör för utmärkande härav
ifrågavarande stycke underkastas jämkning i avfattningen.

Lagrådet:

Då i gällande författningar, exempelvis speciallagstiftningen för
skogar i Västerbottens och Norrbottens län, finnas stadganden, som
skola ersättas av nya lagens föreskrifter, synes lämpligt, att genom
lagens ingress uttryckligen upphäves vad i lag eller författning finnes
stadgat stridande mot nya lagen.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 123 höft. (Nr 157.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Utdrag av protokollet över j or dir uksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den
10 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Bränning, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet, och redogör för lagrådets
genom utdrag av protokollet över jordbruksärenden den 27
oktober 1922 inhämtade yttrande över förslag till lag angående vård av
kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars
och sällskaps skogar.

Härefter yttrar föredragande departementschefen:

Av de erinringar, som vid förslagets granskning av lagrådet framställts,
är den mest ingripande den, som avser uteslutning ur förslaget
av skogar å fideikommiss och andra enskilda stiftelser. Lagrådet åberopar,
vad angår fideikommiss, som stöd för sin ståndpunkt härutinnan,
att det med hänsyn till det intresse för sin skogs skötsel, som innehavare
av fideikommissegendom finge antagas hava, skulle vara onödigt
och olämpligt att nedtrycka detta intresse genom detaljerade föreskrifter
ej blott angående avverkningsbeloppets storlek och uttagande utan ock
om skogsodling, hyggesrensning, dikning m. m., allt med tillhörande
kontrollåtgärder. På samma gång anser lagrådet emellertid, att vården
om fideikommissegendoms skog icke skulle vara fullt betryggad allenast
genom tillämpning å densamma av de för enskildas skogar enligt förslaget
till skogsvårdslag ifrågasatta bestämmelserna, utan föreslår, att
fideikommisskogar därutöver skulle underkastas upprättande av avverkningsberäkningar
rörande deras avkastningsförmåga, som till beloppet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

borde bestämmas och ej finge vid avverkningen överskridas, under det
att skogsskötsel i övrigt finge bedrivas utan skyldighet att efterkomma
särskilda föreskrifter. Lagrådet föreslår sålunda, förutom de båda kategorier
skogsvårdsbestämmelser, som innehållas i det förevarande förslaget
och i förslaget till skogsvårdslag, ett tredje stadium mellan dessa.
Att en sådan anordning icke skulle vara ägnad att bidraga till överskådligheten
och förenklingen av skogsvårdslagstiftningen i landet, synes
mig vara påtagligt, och den bör icke utan starkt tvingande skäl tillgripas.
Sådana skäl kan jag ej finna föreligga. Beträffande boställsskogar
gäller ju, att avkastningen därav under varje innehavares tid uttages
med vad som följer av och är förenligt med en utöver sagda
tid sig sträckande skogsvård. Samma synpunkt och regel synes kunna
göras gällande i fråga om fideikommissegendomars skogar. Någon hårdhet
eller orättvisa bör så mycket mindre för innehavaren kännas häruti,
som enligt förslaget en avsevärd medverkan vid upprättandet av hushållningsplan
blivit honom tillerkänd. I sistberörda omständighet ligger
ock — såsom jämväl av lagrådet i dess yttrande vid 5 § framhållits —
en ej oväsentlig mildring av den kostuadstunga, som plantvånget medför;''
härförutom är det i detta hänseende att bemärka dels att enligt
förslaget fullständiga hushållningsplaner endast fordras beträffande de
skogar, som kunna uppbära så«iana, och dels att även enligt lagrådets
förslag det skulle upprättas avverkningsplaner, vadan det i allt fall
endast bleve fråga om den merkostnad härutöver, som kräves för en
fullständig plan.

På grund av det anförda har jag ansett fideikommissegendomars
skogar böra bibehållas uti förslaget, och i överensstämmelse härmed
jämväl andra stiftelseskogar, som av lagrådet ansetts böra därur utgå.

Vad i övrigt av lagrådet anmärkts vid 1 § i förslaget har blivit

iakttaget. .

Vad angår av en ledamot till införande i lagen förordad föreskrift,
varigenom med äganderätt likställdes stadgad aborätt eller ständig besittningsrätt,
torde en dylik föreskrift icke vara erforderlig. Saknaden
därav i de hittills gällande bestämmelserna i ämnet lära icke hava föranlett
några vanskligheter vid tillämpningen av dessa, och det antydda
behovet har icke heller vunnit understöd av de övriga ledamöterna i

lagrådet. . .

Beträffande 4—6 §§ hava av lagrådet angivna anvisningar blivit
följda. Dock har rörande sådana före-krifter, som omförmälas i sista
stycket av 5 § 2 mom. och vilka av lagrådet ansetts böra meddelas av

4-6 §§.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

Konungen i stället för, såsom det remitterade förslaget angav, av domänstyrelsen,
den jämkning vidtagits, som framgår av den nya lagtexten.
Härmed har avsetts att inrymma rätt för Konungen att överlåta utfärdandet
av de rent tekniska föreskrifterna åt domänstyrelsen, medan
fastställandet av kostnads- och. andra mera viktiga bestämmelser förbehålles
Konungen.

o Av två ledamöter i lagrådet har ifrågasatts, att i tredje stycket av
7 § återupptaga skogslagstiftuingskommitténs stadgande, att skogsvårdsstyrelsen
skulle bestämma, om och i vilken utsträckning i detta stycke
omförmäld nyttjanderätt finge utövas. Den fara för innehavaren av
dylik rätt att överskrida vad lagen medgiver honom, med hänsyn vartill
nämnda erinran gjorts, torde emellertid ej vara så stor, då emot sagda
rätt och dess utövning står ägarens intresse, att densamma icke går för
långt och att övervaka att så ej sker. I händelse av osäkerhet å någondera
sidan lärer en hänvändelse till skogsvårdsstyrelsen komma att ske,
varför mindre omgång torde tarvas än om uttryckligt tillstånd skulle
behöva begäras hos och meddelas av styrelsen.

Emot det första av de medel, som i förslaget införts mot försummelse
att vidtaga föreskrivna skogsvårdsåtgärder, nämligen föreläggandet
av vite, hava tvenne av lagrådets ledamöter anfört, att detsamma
ej vore ägnat att vinna tillämpning å i förslaget avsedda, juridiska personer
tillhöriga skogar, som samtliga i större eller mindre grad ägde
offentligt-rättslig karaktär. I likhet med de båda övriga ledamöterna
anser jag emellertid något hinder icke föreligga för användningen av
vitesinstitutet i förevarande fall. I fråga om möjligheten att i stället
för vitesförfarande låta skogsvårdsstyrelsen föranstalta om verkställandet
av försummade åtgärder på vederbörandes bekostnad vidhåller jag, att
det skulle vara mindre lämpligt med ett dylikt skogsvårdsstyrelsens sporadiska
ingripande i en systematiskt ordnad skogsskötsel. Därtill må
även framhållas, att under det uttagandet av ersättning för av skogsyårdsmyndigheten
verkställda åtgärder i regel torde för en enskild markägare
i viss män verka som en press på ägaren, något dylikt icke skulle
äga motsvarighet beträffande de markägare, med hänsyn till vilka vitet
ansetts otjänligt. Dylik kostnadsersättning skulle nämligen utgå ur
den juridiska personens — ägarens — förmögenhetsmassa, medan däremot
förelagt och försutet vites uttagande bör rikta sig emot den eller
dem, som företräda ägaren i förvaltningen av skogen.

Att fallu kunna tänkas inträffa, där det visar sig nödvändigt, att

Kungl. Maj.ts proposition Nr 157.

förvaltningen av ifrågavarande skogar fråntages ägaren, har även lagrådet
funnit. Men i stället för förslagets anordning, att i dylikt fall
överlämna förvaltningen till särskilda av länsstyrelsen utsedda gode
män, har lagrådet såsom bäst och säkrast förordat förvaltningens övertagande
av skogsstaten. Då lagrådet såsom skäl härför anfört, att det
torde bliva förenat med svårigheter att finna kompetenta och villiga
personer att åtaga sig dylikt godmanskap, kan jag icke dela denna
farhåga. För att en sådan åtgärd som skogsförvaltningens fråntagande
från den regelrätte utövaren skall tillgripas, måste givetvis en ganska
långt gången vårdslöshet i utövningen därav hava förekommit. Där så
skett, lärer det icke vara svårt att påträffa för skogsvården intresserade
personer, även inom vederbörande kommun själv, vilka av omtanke om
skogen vilja och kunna åtaga sig uppdraget. Att ett dylikt framträdande
skulle medföra sådan animositet och därmed förenade följder, som i lagrådets
yttrande antytts, lärer dessbättre numera icke behöva räknas med.
Bland andra senare tiders tecken på en förändrad uppfattning i orterna
om skogsvårds frågor och dessas betydelse för det allmänna må nämnas
de förhållanden och krav, som lågo till grund för tillblivandet av lagen
om bysamfälligheter m. m. Då det av lagrådet ansetts såsom oegentligt
att åt enskild person överlämna förvaltningen av offentliga institutioners
tillgångar på den grund, att dessa institutioners utsedda förtroendemän
ej rätt handhaft sitt uppdrag, må det framhållas, att det här icke är
fråga om ett tillrättaläggande av den vårdslösade förvaltningen allenast
för de angivna institutionernas egen skull, utan även gäller det allmännas
intresse av en god skogsvård, och att gode männen bliva skogsvårdsstyrelsens
eller länsstyrelsens förtroendemän vid dessa myndigheters
övervakande av berörda allmänna skogsvårdsintresse.

Den av lagrådet förordade anordningen att eventuellt ställa en
försummad skogsskötsel under skogsstatens vård och förvaltning synes
ägnad att väcka vissa betänkligheter. Såväl i fråga om den förevarande
lagen som beträffande den föreslagna skogsvårdslagen har det systematiskt
iakttagits, att icke någon tillsyn eller annan befattning med
lagarnas efterlevnad tillagts skogsstaten, och redan med hänsyn härtill
skulle det te sig främmande att för nu ifrågavarande fall göra någon
rubbning däruti. Åven kan det göras erinringar mot en anordning,
varigenom skogsstatstjänstemännen uti utövningen av dessa åligganden
skulle komma att stå under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt.

Av tvänne ledamöter har såsom ytterligare skäl mot godemansinstitutionen
anförts, att det skulle vara förenat med praktiska svång -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

heter att få erforderliga medel ställda till gode männens förfogande för
uppdragets behöriga fullgörande. Något dylikt har emellertid icke anmärkts
beträffande fideikommisskogar, och någon anledning, varför det
skulle vara svårare att få sådana medel för exempelvis kommunskogar
än fideikommisskogar, torde ej finnas. Det är dessutom att ihågkomma,
att kravet på de under lagen hörande skogarnas behandling i förslaget
är lämpat efter dess förmåga att bära upp åtgärder av större eller
mindre omfattning.

På grund av det anförda har jag icke ansett mig kunna vidtaga
någon ändring i förslaget i förevarande delar.

13 §• Då det synes ligga närmast till, att länsstyrelsen, som förordnar

gode männen, jämväl avgör eventuell tvist om arvodesbeloppet, samt
lagrådet icke angivit något skäl för sin hemställan, att ändock dylik
tvist borde hänskjutas till provning av domstol, har förslagets ståndpunkt
i denna del bibehållits.

14—18 §§. I dessa paragrafer hava av lagrådet framställda erinringar blivit

iakttagna vid överarbetningen, i vissa delar dock endast i den mån
och på sätt som skett vid motsvarande bestämmelser uti den föreslagna
skogs vårdsl agen.

Beträffande 14 § må framhållas, att då någon konkurrens med
allmänna strafflagen icke torde kunna förekomma beträffande bestämmelserna
i 2 mom. samt ej heller i fråga om sådana fall i 1 mom.,
som gälla fideikommissinnehavare, det i 3 mom. ej torde behövas någon
regel angående förbrytande av avverkat virke.

Vad angående 20 § i det remitterade förslaget av lagrådet uttalats
har blivit följt; dock har bestämmelsen i fjärde stycket därav ansetts
lämpligen böra stå kvar i överensstämmelse med vad som skett i fråga
om liknande bestämmelser uti förslaget till skogsvårdslag.

Föredragande departementschefen uppläser härefter omarbetat förslag
till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar, vilket förslag
finnes såsom bilaga fogat vid detta protokoll, samt hemställer, att
förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Hög -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 157.

het KronprinBen-Regenten förordna, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.