Kungl. Maj:ts proposition nr 156 (Proposition 1951:156)

Befattningshavare

5 498 kr. |
4 342 kr. {

12 328—

13 427

10 133—

11 002

13 428—

14 527

11 003—
11 870

14 528—

15 627

11 871 —

12 738

15 628—

16 727

12 739—

13 606

16 728—

17 826

13 607—

14 475

Komministrar.............

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående löne- och
pensionsreglering för präster m. mgiven Stockholms
slott den 6 april 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om upphävande av lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 27) om
reglering av prästerskapets avlöning m. fl. författningar angående prästerskapets
löne- och pensionsförhållanden,

2) förordning angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadsförordning),

3) lag angående ändring i lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond,

4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker,

5) lag om upphävande av 17 och 18 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 (nr 400),

6) lag angående ändring av 5 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse,

7) lag angående ändring av 13 § 3 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel, samt

8) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 november 1925 (nr 456) angående
anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa
delar av Härnösands och Luleå stift;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

I Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Efter förslag av Kungl. Maj :t i propositionen nr 204 fattade 1949 års
riksdag beslut om principerna för en allmän avlöningsreform för prästerna.
I förevarande proposition framläggas de detaljförslag, som erfordras felbeslutets
genomförande.

Härutöver upptagas i propositionen vissa lönegradsfrågor. Med hänsyn
till den i proposition nr 114 till årets riksdag föreslagna omläggningen av
löneplan 2 föreslås ärkebiskopen och övriga biskopar inplacerade i de nya
lönegraderna Co 20 respektive Co 18, innebärande att de i principbeslutet
bestämda grundlönerna bibehållas. I enlighet med statsmakternas principbeslut
ha grunderna för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad i vissa hänseenden
korrigerats, varigenom ett förhållandevis större antal kyrkoherdar
komma att tillhöra de två lägsta lönegraderna Ca 27 och Ca 29. Vidare framläggas
förslag till lönegradsplaceringar för garnisons- och amiralitetsprästerna.
För finansieringen av löne- och pensionskostnaderna föreslås bl. a.
en ny bestämning av pastorats prästlönekostnad, bibehållande av nuvarande
maximum för församlingsavgifterna och höjning av maximum för
allmänna kyrkoavgiften från 15 till 20 öre. Förslaget innebär en effektivare
skatteutjämning till förmån för de mindre bärkraftiga pastoraten.

Lönereformen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering av
prästerskapets avlöning m. fl. författningar angående prästerskapets löne- och

pensionsförhållanden.

Härigenom förordnas, att följande författningar skola upphöra att gälla
med utgången av år 1951:

lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets
avlöning;

lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 35) om emeritilöner för präster;

lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa präster i
nyreglerade pastorat;

lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående särskilda lönetillägg
(ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och
Luleå stift;

lagen den 17 december 1926 (nr 526) om vissa lönetillägg åt präster i
nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande m. m.;

lagen den 13 december 1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat m. m.;

lagen den 23 november 1934 (nr 544) om dyrtidstillägg åt präster;

förordningen den 27 november 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill
avsedda medel; samt

reglementet den 28 november 1941 (nr 904) angående familjepension för
efterlevande till präster (familjepensionsreglementet för prästerskapet).

Samtidigt härmed skola upphöra att gälla alla de särskilda stadganden,
vilka innefatta ändring eller förklaring av vad sålunda upphävda författningar
innehålla eller tillägg därtill eller som tillkommit med stöd av samma
författningar.

De övergångsbestämmelser, som erfordras i anslutning till vad sålunda
förordnats, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Förordning

angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadsförordning).

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

1 mom. Denna förordning är tillämplig å territoriellt pastorat samt, i
den mån Konungen och riksdagen besluta, å icke-territoriellt pastorat inom
riket.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av
angelägenhet, som i denna förordning avses, en kyrklig samfällighet, skall
vad i förordningen stadgas om pastorat äga tillämpning å samfälligheten.

2 mom. Med församlingspräst avses i förordningen dels domprost, kyrkoherde,
komminister och kyrkoadjunkt, dels med sådan församlingspräst
likställd garnisons- och amiralitetspräst, dels ock annan icke-ordinarie
präst, som är förordnad att såsom vikarie uppehålla annan församlingsprästtjänst,
eller som utan sådant förordnande fullgör tjänstgöring i pastoratet
under tid, då någon i pastoratet inrättad tjänst icke uppehälles av
vare sig innehavare av tjänsten eller vikarie.

2 §.

Om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat
förordnar Konungen.

3 §.

1 mom. Kostnad för tjänstebostad, som pastorat enligt prästlönereglementet
tillhandahåller församlingspräst, så ock för i reglementet avsett
bidrag till uppvärmningskostnad och där avsedd ersättning för skatt eller
allmän tunga, som innehavare av prästgård i sådan egenskap erlagt, skall
stanna å pastoratet.

2 mom. Av övriga församlingspräst enligt prästlönereglementet tillkommande
avlöningsförmåner skall pastoratet bestrida lön, vikariatsersättning,
tjänstedubbleringsarvode, reseersättning, tjänstgöringstraktamente,
kailortstillägg, språktillägg och arvode.

Belopp, som pastorat under visst år jämlikt detta moment haft att utgiva,
utgör pastoratets prästlönekostnad för året.

3 mom. Om kostnaderna för kyrkoherden i Visby pastorat tillkommande
avlöningsförmåner förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

4 §.

Ersättning, som församlingspräst har att erlägga för av pastorat tillhandahållen
tjänstebostad eller ombesörjd uppvärmning eller belysning
därav, tillkommer pastoratet.

5 §.

Om anskaffande av medel till bestridande av pastorats utgifter enligt
denna förordning, i den mån de ej täckas av avkastning från avlöningstillgångar,
som i 6 § avses, eller av andra tillgängliga medel, stadgas i lagarna
om församlingsstyrelse.

Om rätt för pastorat att till gäldande av prästlönekostnad erhålla tillskott
ur kyrkofonden stadgas i lagen om kyrkofond.

6 §.

Pastorats prästlönetillgångar äro

1) löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning,

2) prästlönefonder, som i 7 § 2 mom. avses, samt

3) pastoratets andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

7 §.

1 mom. Till följd av expropriation eller inlösen enligt ensittarlagen eller
av annan jämförlig anledning influten ersättning för prästgård eller löneboställe,
som förvaltas av pastorat, skall av pastoratet fonderas.

2 mom. Fond, som i 1 mom. avses,

medel, som fonderas jämlikt 6 § andra stycket lagen den 4 januari 1927
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt, samt

annan för avlöning av församlingspräst i pastoratet avsedd fond,
utgöra prästlönefonder för pastoratet.

3 mom. Prästlönefond skall förvaltas av pastoratet samt göras räntebärande
på sätt om omyndigs medel är stadgat. Vill pastorat placera fonds
tillgångar på annat sätt, skall tillstånd därtill inhämtas av domkapitlet.
Om användning av fond till grundförbättring av löneboställe eller till förvärv
av fastighet är särskilt stadgat.

8 §.

Om skyldighet för pastorat att utgöra allmän kyrkoavgift samt att avstå
viss del av avkastning å prästlönetillgångar stadgas i lagen om kyrkofond.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

9 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 2—8 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

2 §.

1. Med pastorat avses i denna lag
territoriellt pastorat, med undantag
av Karlsborgs pastorat.

2. Såsom pastorats prästlönekostnader
och kyrkomusikerlönekostnader
betecknas i denna lag de utgifter,
som pastorat enligt vad i särskilda
författningar är stadgat har att
vidkännas, å ena sidan, för löner,
arvoden och resanslag åt kyrkoherde,
komminister och ständig adjunkt
och, å andra sidan, för avlönande
och pensionering av i församling inom
pastoratet anställd kyrkomusiker,
som i lagen om kyrkomusiker
avses.

I kyrkomusikerlönekostnad, som
här avses, ingår icke belopp, som
pastorat har att utgiva i avlöning till
kyrkomusiker för av denne bestridd

Föreslagen lydelse:

2 §.

I denna lag avses med pastorat
territoriellt pastorat samt, i den mån
Konungen och riksdagen så besluta,
icke-territoriellt pastorat inom riket ;

med pastorats prästlön etillgångar
och pastorats
prästlönekostnad vad i
prästlönekostnadsförordningen därmed
förstås; samt
med pastorats k y r k o m usikerlönetillgångar
och
pastorats kyrkomusikerlönekostnad
vad i lagen den 27
juni 1947 om kyrkomusiker sålunda
betecknas.

Senaste lydelse av 2 § 2 mom. samt 3, 4, 6 och 7 §§ se 1950:281.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

fyllnadstjänstgöring såsom lärare i
musik vid läroanstalt.

3 §.

Från statsverket utgår till kyrkofonden
för varje år ersättning med

dels 4 627 887 kronor för prästerskapets
till statsverket indragna
tionde m. m.,

dels tillhopa 301 250 kronor för
vissa tidigare av prästerskapet i territoriella
pastorat åtnjutna statsanslag,

dels ock 121600 kronor för
statsanslag, som tillförne åtnjutits
av biskopar och pastor primarius eller
utgått till biskopslöneregleringsfonden,

skolande dessa ersättningar inom
januari månad för året tillföras kyrkofonden.

Ytterligare skola till kyrkofonden
ingå: 1 2

1) inkomst av boställen, vilkas avkomst
enligt 9 § förordningen den
11 juli 1862 angående allmänt ordnande
av prästerskapets inkomster
rätteligen indragits till prästerskapets
löneregleringsfond eller av Konungen
anvisats till löneförbättring
för prästerlig tjänstinnehavare i annat
pastorat än det, inom vilket bostället
är beläget (allmänna kyrkohemman)
;

2) inkomst av tidigare till klockor-
eller organisttjänst hörande lönefastighet,
beträffande vilken Konungen
jämlikt lagen angående särskilda
grunder för klockar- och organistlöns
bestämmande samt om

Föreslagen lydelse:

3 §.

Från statsverket utgår till kyrkofonden
för varje år ersättning med

5 050 737 kronor för prästerskapets
till statsverket indragna tionde
m. m., vilken ersättning, efter avräkning
av bidrag varom förmäles i

6 § andra stycket 3), skall inom januari
månad för året tillföras kyrkofonden.

Ytterligare skola, utöver vad i
denna lag eljest stadgas, till kyrkofonden
ingå:

1) inkomst av allmänna kyrkohemman,
klockarhemman och biskopshemman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

dispositionen av till klockar- och
organisttjänst hörande avlöningstillgångar
förordnat, att densamma
skall bibehållas såsom publik arrendegård
(kloekarhemman) ;

3) inkomst av fastigheter, vilkas
avkomst, jämlikt punkt 21 :o av de
år 1936 antagna ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av
därtill avsedda medel, tillförts kyrkofonden
(biskopshemman) ;

i) överskott å avkastningen av
pastorats präst- och kyrkomusikerlönetillgångar,
varom förmäles i
4 §;

5) ersättning av pastorat för kostnader,
som avses i 46 § tredje stycket
ecklesiastik boställsordning;

6) bidrag enligt familjepensionsreglementet
för prästerskapet jämte
övriga, därtill anslutna bestämmelser
angående familjepension för efterlevande
till präster (familjepensionsavdrag
och familjepensionsavgifter)
så ock bidrag jämlikt 3 § lagen
den 11 december 1926 om vissa
lönetillägg åt präster i nyreglerade
pastorat i anledning av nådårsrätiens
upphörande m. m.;

7) allmän kyrkoavgift, varom förmäles
i 5 §;

8) ränta och annan vinst å kyrkofondens
tillgångar;

9) ränta och annan vinst å andra
av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,
varav avkastningen, jämlikt
de under 3) här ovan angivna
grunder för dispositionen av till biskoparnas
avlönande avsedda medel,
skall tillföras kyrkofonden.

Föreslagen lydelse:

2) ränta och annan vinst å kyrkofondens
tillgångar;

3) ränta och annan vinst å andra
av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar,
varav avkastningen enligt
särskilt bestämmande skall tillföras
kyrkofonden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

4 §.

Därest av pastorat förvaltade
prästlönetillgångar ■—■ med undantag
av tillgång, vars avkastning skall
enligt 7 § lagen om reglering av

prästerskapets avlöning tillgodokomma
viss tjänstinnehavare utöver
lönen eller jämlikt bestämmelse i donationsbrev
tillfalla prästänka —
tillika med pastoratets kyrkomusikerlönetillgångar
lämna så stor behållen
avkastning, att därå uppkommer
överskott sedan pastoratets
präst- och kyrkomusikerlönekostnader
under året samt de i 55 § ecklesiastik
boställsordning angivna virkesbehov
blivit täckta, skall pastoratet
till kyrkofonden inleverera hälften
av sådant överskott.

Vad nu stadgats om behållna avkastningen
av prästlönetillgångar,
som förvaltas av pastorat, gälle ock
pastoratet tillkommande andel av
avkastningen från stiftets prästlönejordsfond
och prästlönefondshemman.
5 6

5 §.

Allmän kyrkoavgift---till

pastoratet.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör
femton öre för skattekrona. Konungen
bestämmer årligen, hur stor del
av grundbeloppet skall för året uttagas.

6 §.

Enligt vad särskilt är stadgat skola
av kyrkofonden gäldas

dels kostnad för avlönande av
biskoparna och av präster, som avses
i lagen om reglering av präslerska -

Föreslagen lydelse:

4 §.

Därest pastorats präst- och kyrkomusikerlönetillgångar
lämna så stor
behållen och för pastoratet disponibel
avkastning, att därå uppkommer
överskott, sedan pastoratets prästoch
kyrkomusikerlönekostnader under
året samt de i 55 § ecklesiastik
boställsordning angivna virkesbehov
blivit täckta, skall pastoratet till
kyrkofonden inleverera hälften av
sådant överskott.

5 §.

Allmän kyrkoavgift---- till

pastoratet.

Konungen bestämmer årligen det
öretal för skattekrona, högst tjugu,
varmed avgiften skall utgöras.

6 §.

Enligt vad särskilt är stadgat skola
ur kyrkofonden gäldas

dels kostnad för beredande jämlikt
lagen den 28 juni 1935, nr 445,
av emeritilöner för vissa prästmän i

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

pels avlöning, för beredande av emcritilön
för präster ävensom för pensionering
av efterlevande till präster,
allt i den omfattning, som är
närmare angiven

i bestämmelserna för biskoparnas
avlönande jämte grunder för dispositionen
av därtill avsedda medel,
i lagarna om reglering av prästerskapets
avlöning, om provisorisk tillläggslön
åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat m. m.,
om reseanslag åt vissa präster i nyreglerade
pastorat, om emeritilöner
för präster, om emeritilöner för
vissa prästmän i ledande ställning i
missionens och diakoniens tjänst
och om dyrtidstillägg åt präster
jämte därtill anslutna särskilda författningar
samt

i familjepensionsreglementet för
prästerskapet jämte övriga, därtill
anslutna bestämmelser angående familjepension
för efterlevande till
präster samt i särskilda bestämmelser
angående tillägg å sådan pension,
dels jämlikt 5 § ecklesiastik
boställsordning bestämda arvoden åt
ledamöter i boställsnämnder,

dels belopp, som jämlikt under
3 § 2) åberopad lag skall utgå till avlöning
vid klockar- eller organisttjänst,
vartill klockarhemman hört,
dels ock jämlikt lagen den 21
november 1925 beviljade anslag för
uppförande av prästgårdar inom
Härnösands och Luleå stift.

Härutöver .skola av kyrkofonden
utgöras:

1) tillskott till pastorat enligt vad i
7 § stadgas;

Föreslagen lydelse:

ledande ställning i missionens och
diakoniens tjänst,

dels jämlikt 5 § ecklesiastik boställsordning
bestämda arvoden åt
ledamöter i boställsnämnder,

dels belopp, som jämlikt Konungens
förordnande skall för klockarhemman
utgöras till kyrkomusikers
avlönande,

dels ock jämlikt lagen den 21
november 1925, nr 456, beviljade anslag
för uppförande av prästgårdar
inom Härnösands och Luleå stift.

Ytterligare skola, utöver vad i
denna lag eljest stadgas, ur kyrkofonden
utgöras:

Kungl. Maj ds proposition nr i 56.

Gällande lydelse:

2) anslag, som Konungen må finna
skäligt i särskilda fall bevilja såsom
bidrag till kostnad för resor till eller
från pastorat, där präst förordnas
att, jämte fullgörande av honom i
annat pastorat åliggande tjänstgöring,
biträda vid eller uppehålla
prästerlig befattning;

i) bidrag, som av Konungen och

riksdagen bestämmes, till ersättande

av anslag, som av riksdagen anvisas
till avlöningar och övriga omkostnader
dels för stiftsnämndernas verksamhet,
dels för religionsvård åt döv stumma; 5)

anslag, som Konungen enligt av
riksdagen godkända grunder bestämmer
för avlönande av för särskild
prästerlig tjänstgöring inom riket
anställda präster;

6) kostnad enligt bestämmande av

Konungen och riksdagen för särskild

prästerlig verksamhet utom riket;

9) anslag, som Konungen enligt av
riksdagen godkända grunder bestämmer
för avlönande av i fredsorganisationen
vid försvarsväsendet
anställda präster;

Föreslagen lydelse:

t) kostnad för avlöningsförmåner
åt präster enligt prästlönereglementet,
i den mån kostnaden ej jämlikt
prästlönekostnadsförordningen skall
bestridas av pastorat eller jämlikt
särskilt bestämmande skall bestridas
i annan ordning;

2) kostnad för pensionsförmåner
åt präster eller efterlevande till dem
enligt tjänste- och familjepensionsreglementena
för präster;

3) bidrag, som av Konungen och
riksdagen bestämmes till ersättande
av anslag, som av riksdagen anvisas
till avlöningar och övriga omkostnader
dels för stiftsnämndernas
verksamhet, dels för religionsvård
åt dövstumma;

U) kostnad, som Konungen enligt
av riksdagen godkända grunder bestämmer
för avlönande av i särskild
prästerlig verksamhet inom eller utom
riket anställd präst, å vilken
prästlönereglementet eller statens
allmänna avlöningsreglemente icke
äger tillämpning;

5) kostnad, enligt bestämmande av
Konungen och riksdagen, för arvo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156

Gällande lydelse:

7) anslag, som Konungen och riksdagen
finna skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande
för anlitande av biträde vid handläggning
av boställsärenden och
vad därmed äger samband;

3) kostnad för förvaltningen av
boställen och övriga fastigheter, varav
inkomsten jämlikt vad i 3 § sägs,
skall ingå till kyrkofonden;

10) bidrag till pastorats kostnad
för avlöning, som avses i 2 § 2 mom.
andra stycket, med belopp som av
pastoratet utgivits utöver vad vederbörande
läroanstalt haft att till avlöningen
bidraga;

8) anslag till extra utgifter med ett
belopp av tillhopa högst 50 000 kronor
för år, som efter Konungens bestämmande
må användas till bestridande
av kostnad för härförut i denna
paragraf icke särskilt angivet
kyrkligt ändamål.

7 §.

Om för gäldande av pastorats
präst- och kyrkomusikerlönekostnader
under året åtgår högre belopp
än som täckes dels av avkastningen
av pastoratets prästlönetillgångar
och av pastoratet tillkommande andel
av avkastningen från stiftets
prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
— med undantag som
i å § sägs -—- samt av pastoratets
kyrkomusikerlönetillgångar, dels ock
därutöver av ett belopp, motsvarande
en uttaxering för skattekrona inom
pastoratet av det öretal, Konung -

Föreslagen lydelse:

den åt icke prästvigda tjänstebiträden
åt församlingspräster;

6) anslag, som Konungen och riksdagen
finna skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande
för anlitande av biträde vid handläggning
av boställsärenden och vad
därmed äger samband;

7) kostnad för förvaltningen av
boställen och övriga fastigheter, varav
inkomsten, jämlikt vad i 3 § sägs,
skall ingå till kyrkofonden;

8) belopp, som pastorat i avlöning
till kyrkomusiker för av denne bestridd
fyllnadstjänstgöring såsom
lärare i musik vid läroanstalt utgivit
utöver vad läroanstalten haft att till
avlöningen bidraga;

9) anslag till extra utgifter med
ett av Konungen och riksdagen bestämt
belopp för år, vilket efter Konungens
bestämmande må användas
till bestridande av kostnad för härförut
i denna paragraf icke särskilt
angivet kyrkligt ändamål.

7 §

Om för gäldande av pastorats
präst- och kyrkomusikerlönekostnader
under året åtgår högre belopp
än som täckes dels av avkastningen
av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar
och annan därtill
särskilt anslagen inkomst, dels ock
därutöver av ett belopp, motsvarande
en utdebitering för skattekrona
inom pastoratet av det öretal, Konungen
för året bestämmer, äger
pastoratet för vad ytterligare erfordras
erhålla tillskott ur kyrkofonden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

en för året bestämmer, äger pastoratet
för vad ytterligare erfordras erhålla
tillskott av kyrkofonden, dock
ej för gäldande av lönebelopp, som
pastoratet enligt 0 eller 10 § lagen
om reglering av prästerskapets avlöning
särskilt förbundit sig att utgöra.

Vid bestämmande av tillskott,
som nu sagts, skall avkastningen av
löneboställe, som avses i ecklesiastik
boställsordning, tagas i beräkning
med belopp, som fastställts med tilllämpning
av 9 § (löneboställets normalavkastning),
avkastningen av
prästlönefond, som förvaltas av pastorat,
beräknas till den procent av
fondens kapital, som Konungen med
hänsyn till de allmänna ränteförhållandena
bestämmer, pastorat tillkommande
andel av avkastningen av
stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
upptagas till det
belopp, vartill denna andel för näst
föregående räkenskapsår uppgått,
samt avkastningen av fastställt boställskapital,
som för pastoratet utgör
kyrkomusikerlönetillgång, upptagas
till belopp motsvarande å boställskapitalet
belöpande boställsränta
och avkastningen av annan
särskild kyrkomusikerlönetillgång
med sitt verkliga belopp.

8 §.

Vid bestämmandet av det öretal,
som i 7 § sägs, och den del av den
allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp,
som skall för året uttagas, tillses,
att kyrkofondens inkomster under
året såvitt möjligt bliva lika sto -

Föreslagen lydelse:

Vid bestämmande av tillskott, som
nu sagts, skall avkastningen av löneboställe,
som avses i ecklesiastik
boställsordning, tagas i beräkning
med belopp, som fastställts med tilllämpning
av 9 § (löneboställets normalavkastning),
avkastningen av
pastorats prästlönefond beräknas
till den procent av fondens kapital,
som Konungen med hänsyn
till de allmänna ränteförhållandena
bestämmer, pastorat tillkommande
andel av avkastningen av
stiftets prästlönejordsfond och
prästlönefondshemman upptagas till
det belopp, vartill denna andel för
näst föregående räkenskapsår uppgått,
avkastningen av fastställt boställskapital,
som för pastoratet utgör
kyrkomusikerlönetillgång, upptagas
till belopp motsvarande å boställskapitalet
belöpande boställsränta
samt annan inkomst upptagas
till sitt verkliga belopp.

Vid bestämmande av öretal, som i
5 och 7 §§ sägs, tillses, att kyrkofondens
inkomster under året såvitt
möjligt bliva lika stora som dess utgifter.
I 7 § avsett öretal skall bestämmas
till dubbla beloppet av det

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

ra som dess utgifter. Nämnda öretal
skall bestämmas till dubbla beloppet
av vad för skattekrona uttages i kyrkoavgift,
dock må samma öretal ej
överstiga tjugu.

Föreslagen lydelse:

öretal, som fastställes enligt 5 §,
dock högst till tjugu.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1952. I anledning av lagens
ikraftträdande erforderliga övergångsbestämmelser
meddelas av Konungen.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker.

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 27 juni 1947 om kyrkomusiker
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i lagen
skall införas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse.

Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:

1 a §.

Vad i 1 § stadgas gäller, i den
mån Konungen och riksdagen besluta,
jämväl icke-territoriell församling.
2

2 §.

1. Kyrkomusiker åtnjuter —- — —
grunder bestämmer.

2. Kostnaderna för kyrkomusikers
verksamhet gäldas, i den mån
de icke skola enligt vad särskilt
stadgas annorledes utgöras, av pastorat
och församling, vardera i den
utsträckning Konungen efter av
riksdagen godkända grunder bestämmer.
Utgifter, som sålunda skola av
pastorat bestridas, utgöra — med

2 §.

1. Kyrkomusiker åtnjuter ----

grunder bestämmer.

2. Kostnaderna för kyrkomusikers
verksamhet gäldas, i den mån de
icke skola enligt vad särskilt stadgas,
annorledes utgöras, av pastorat och
församling, vardera i den utsträckning
Konungen efter av riksdagen
godkända grunder bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

3. De särskilda---kyrkomu sikers

avlönande.

4. Till bestridande av de på pastorat
enligt 2 mom. ankommande
kostnaderna har pastoratet att taga
i anspråk,

i första hand, avkastning av avlöningstillgångar,
vilka jämlikt 3 mom.
åro för detta ändamål avsedda eller
eljest därtill anvisas, ävensom förekommande
andra medel, som blivit
härför tillgängliga,

samt i andra hand, församlingsavgifter
till erforderligt belopp.

Om rätt — -— — stadgas särskilt.

5. Församlingsavgifter, som i 4
mom. avses, skola utgöras i den för
församlingsavgifter till prästerskapets
avlöning stadgade ordning.

Föreslagen lydelse:

undantag för engångsavgift för pensionering
— pastoratets kyrkomusikerlönekostnad.

3. De särskilda — ---kyrkomu sikers

avlönande.

4. Om anskaffande av medel till
bestridande av pastorats kyrkomusikerlönekostnad,
i den mån den ej
täckes av avkastning utav härför
avsedda avlöningstillgångar (pastorats
kyrkomusikerlönetillgångar)
eller andra tillgängliga medel, stadgas
i lagarna om församlingsstyrelse.

Om rätt---stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1952, varvid andra stycket
punkt 2 i övergångsbestämmelserna
till lagen om kyrkomusiker upphäves
i den mån lagen vinner tillämpning
i icke-territoriell församling.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 17 och 18 §§ ecklesiastik hoställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 17 och 18 §§ ecklesiastik hoställsordning den
30 augusti 1932 skola upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl, Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

angående ändring av 5 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att bestämmelsen i 5 § under punkten b) lagen
den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Förslag

till

Lag

angående ändring av 13 § 3 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om

domkapitel.

Härigenom förordnas, att 13 § 3 mom. sista stycket1 lagen den 13 november
1936 om domkapitel skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 november 1925 (nr 456) angående
anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av

Härnösands och Luleå stift.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 21 november 1925 angående anlitande
av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av
Härnösands och Luleå stift skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
*

Senaste lydelse se 1948: 490.

Iiungl. Maj ds proposition nr 156.

Gällande lydelse:

1 §•

I de fall, då inom Härnösands och
Luleå stift tjänlig prästgård saknas
för sådan kyrkoherde eller komminister,
som i därför stadgad ordning
förklarats berättigad att uppbära
ödebijgdstillägg, må Konungen —
därest lämplig bostad för befattningshavaren
icke finnes att förhyra
och ett fullgörande av den pastoratet
åliggande skyldigheten att bygga
ny prästgård måste med hänsyn till
de ekonomiska förhållandena i pastoratet
anses medföra oskäligt stor
tunga för pastoratet och dess invånare
— medgiva, att från kyrkofonden
må under de villkor, Konungen äger
bestämma, till vederbörande pastorat
utlämnas ett räntefritt lån till
belopp motsvarande hela eller en del
av kostnaden för byggnadsskyldighetens
fullgörande.

Föreslagen lydelse:

1 §.

I de fall, då inom Härnösands och
Luleå stift tjänlig prästgård saknas
för sådan kyrkoherde eller komminister,
som är stationerad å ort av
utpräglad ödebijgdskaraktär, må Konungen
— därest lämplig bostad för
befattningshavaren icke finnes att
förhyra och ett fullgörande av den
pastoratet åliggande skyldigheten att
bygga ny prästgård måste med hänsyn
till de ekonomiska förhållandena
i pastoratet anses medföra oskäligt
stor tunga för pastoratet och
dess invånare — medgiva, att från
kyrkofonden må under de villkor,
Konungen äger bestämma, till vederbörande
pastorat utlämnas ett
räntefritt lån till belopp motsvarande
hela eller en del av kostnaden för
byggnadsskyldighetens fullgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1952. 2

2 Bihang titt riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 april 1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena UnDÉN, statsråden Möller, Sköld, Quensel,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Nygren.

Statsrådet Quensel anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om nya grunder för avlöningen av präster m. m.
samt anför därvid följande.

I. Inledning. Vissa allmänna synpunkter.

Inför Kungl. Maj :t i statsrådet den 1 mars 1946 anmälde jag det trängande
behovet av ny lagstiftning rörande avlöning och pensionering för
präster, i första hand församlingsprästerna.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag tillkallade jag såsom
sakkunniga landshövdingen Erik Axel Westling, kyrkoherden i Hölö pastorat
Åke Bror Harald Berger, professorn vid universitetet i Uppsala Dick
Adolf Viktor Helander, ledamoten av riksdagens andra kammare, numera
överrevisorn i statens arbetsmarknadsstyrelse Johannes Wiktor Mårtensson,
ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande statsrådet,
lantbrukaren Axel Ludvig Rubbestad och kammarrådet Tom Hugo Wohlin,
varjämte uppdrogs åt Westling att såsom ordförande leda utredningsarbetet.
Den sålunda bildade beredningen antog benämningen 1946 års prästlönekommitté.

1 skrivelse den 9 oktober 1948 anmälde prästlönekommitten, att den
slutfört en första etapp av sitt arbete. Med skrivelsen överlämnade kommittén
betänkande (Del I) med utredning och förslag beträffande nya
grunder för avlöning av präster m. m. (SOU 1948: 44).

Över betänkandet avgav kyrkomötet med skrivelse den 7 december 1948
(nr 18) utlåtande.

Yttranden över betänkandet avgåvos i övrigt av kammarkollegiet, statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, socialstyrelsen, medi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

cinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning, domkapitlen och hovkonsistoriet,
stiftsnämnderna samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

I ärendet inkommo skrifter från allmänna svenska prästföreningen,
Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges akademikers centralorganisation
samt från ett 90-tal i huvudstadens församlingar anställda präster,
med flera.

I proposition den 1 april 1949, nr 204, framlade Kungl. Maj :t för riksdagen
förslag angående nya grunder för avlöningen av präster m. m. Såsom
i propositionen betonades innefattade förslagen i det hela endast själva
principerna för en reform på det prästerliga löne- och pensionsområdet.
Propositionen vilade i huvudsak på kommitténs förslag, men på några
punkter — nämligen beträffande tjänsteklassindelningen för kyrkoherdarna
och lönegradsplaceringen för komministrarna — förordades i propositionen
en från kommitténs förslag i viss mån avvikande reglering. Med
några ändringar av jämförelsevis mindre vikt bifölls propositionen av riksdagen
(se sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2 och
riksdagens skrivelse den 9 december 1949, nr 399).

I en till mig ställd skrivelse den 3 november 1950 har prästlönekommittén
anmält, att den slutfört sitt utredningsuppdrag samt överlämnat betänkande
(Del II) med förslag till nya grander för avlöningen av präster,
in. m. (SOU 1950: 43).

Om förutsättningarna för den fortsatta utredningen under den senare
etappen av dess arbete har kommittén anfört, bland annat, följande.

Självfallet är, att prästlönekommittén haft att i allo fota sina slutliga
förslag på de av riksdagen godkända grunderna. En del av de utav kommittén
i principbetänkandet behandlade frågorna blevo emellertid -— såsom
framgår av Kungl. Maj :ts proposition 1949:204 — i berörda sammanhang
icke underställda riksdagen, och även ett par av de spörsmål,
som i övrigt omfattades av riksdagsbeslutet, lämnades till vissa delar öppna.
Några av de här åsyftade frågorna av mera speciellt slag ha under remissen
av kommitténs principbetänkande fått en allsidigare belysning.
Kommittén har, där så varit fallet, givetvis funnit sig oförhindrad att beakta
därvid gjorda erinringar och tillgodogöra sig framkomna uppslag,
även om detta från kommitténs sida inneburit ett frånfallande av vad
kommittén i dess första betänkande ansett sig ha anledning förorda.

Prästlönekommitténs slutbetänkande innefattar förslag till

1) prästlönereglemcnte;

2) tjänstepensionsreglemente för präster;

3) familjepensionsreglemente för präster;

4) lag om upphävande av lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 27) om
reglering av prästerskapets avlöning m. fl. författningar angående prästerskapets
löne- och pensionsförhållanden;

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

5) förordning angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadsförordning);

6) lag angående ändring i lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond; 7)

lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om
kyrkomusiker;

8) lag om upphävande av 17, 18 och 20 §§ ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400) samt om ändrad lydelse av 1 och 19 §§ samma
boställsordning;

9) lag angående ändring av 5 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 10)

lag angående ändring av 13 § 3 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel; samt

11) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 november 1925 (nr 456)
angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom
vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

Betänkandet är icke enhälligt på alla punkter. Reservationer ha avgivits
av herrar Berger, Helander, Mårtensson och Rubbestad beträffande vissa
detaljer. Dessutom ha herrar Wohlin och Helander avgivit särskilda yttranden
beträffande vissa rättsliga spörsmål.

över kommitténs slutliga förslag ha yttranden avgivits av kammarkollegiet,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, statens bostadsnämnd,
bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning,
domkapitlen, stiftsnämnderna samt svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund och pastoratens riksförbund.

I ärendet ha inkommit skrifter från allmänna svenska prästföreningen
och Sveriges yngre prästers förbund samt från vissa enskilda präster.

Innan jag övergår till en redogörelse för prästlönekommitténs förslag,
får jag säga några ord om de vid lönereformens behandling vid 1949 års
riksdag aktualiserade frågorna om en översyn dels av prästvalslagstiftningen,
dels av pastoratsindelningen i riket och den prästerliga organisationen
i församlingarna. Jag torde här vidare få angiva min uppfattning
om det samband, som må föreligga mellan prästlönereformen, å ena
sidan, och — å den andra — de i propositionerna nr 100 och 175 till innevarande
års riksdag framlagda förslagen till religionsfrihetslagstiftning.
Lämpligen torde jag också redan i detta inledande sammanhang få i korthet
beröra den gamla — återigen väckta — frågan om den kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningens konstitutionella natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

A. Översynen av prästvalslagstiftningen samt av pastoratsindelningen
och den prästerliga organisationen i församlingarna.

I mitt yttrande till det vid propositionen nr 204 fogade statsrådsprotokollet
för den 1 april 1949 hade jag anledning att med viss utförlighet beröra
frågan om pastoratsindelningen i riket och den prästerliga organisationen
inom dessa kyrkliga indelningsenheter. Jag lämnade en del uppgifter
rörande det omfattande administrativa arbete, som sedan åtskilliga årtionden
tillbaka nedlagts för en fortgående rationalisering på hithörande
avsnitt av den kyrkliga förvaltningen, men framhöll, att detta arbete hämmats
av särskilda omständigheter av rättslig natur. Prästerna vore nämligen
— i motsats till vad som numera gällde för så gott som alla större
grupper av befattningshavare i allmän tjänst — icke underkastade förflyttningsskyldigbet
vid fall av organisationsändringar, och gällande lagstiftning
om tillsättning av prästerliga tjänster vore icke avpassad för ett utkrävande
av en sådan skyldighet. Jag underströk emellertid, att de kyrkliga
indelnings- och organisationsfrågorna — oaktat de arbetsresultat sompå
detta område hittills nåtts — måste under den närmaste framtiden påkalla
en förstärkt uppmärksamhet, bland annat med hänsyn till utfallet
av den beslutade allmänna kommunreformen. För att de här mötande problemen
skulle kunna med någon högre grad av effektivitet praktiskt angripas
och fa en lösning inom rimlig lid, måste de rättsliga hinder, jag nyss
berört, först undanröjas. Vad anginge förflyttningsskyldigheten komme så
att ske i och med genomförandet av den föreslagna avlöningsreformen.
Beträffande prästvalsbestämmelsernas anpassning till det uppkomna nya
rättsläget borde en utredning snarast möjligt igångsättas.

Mina här återgivna uttalanden godkändes av riksdagen.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigahde den 3 mars 1950 uppdrog jag
samma dag åt särskilda sakkunniga att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med utredning av hithörande speciella frågor. För översynen av
prästvalslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor utsåg jag
ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören H. P. Göransson,
kanslirådet N.-E. Brolin, ledamoten av riksdagens andra kammare, f. d.
banvakten F. E. Gustafson, domkyrkosysslomannen, teol. dr O. L. Hassler
och biskopen E. A. E. Malmeström. För översynen av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen tillkallade jag kammarrådet,
t. f. generaldirektören E. H. Schalling, ledamoten av riksdagens andra
kammare, hemmansägaren K. A. M. Andersson, ledamoten av riksdagens
första kammare, hemmansägaren L. E. Andersson, kanslirådet N.-E. Brolin,
biskopen G. A. E. Hultgren och domprosten I. Hylander.

Beträffande direktiven för de båda sakkunnigdelegationerna —- 1950
års prästlönekommilté och pastoratsindelningssakkunniga — får jag hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

visa till mina anföranden till statsrådsprotokollet för den 3 mars 1950,
varav utdrag i vissa delar torde få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende (Bil. A och B).

I sitt över prästlönekommitténs slutbetänkande avgivna yttrande har
statskontoret på förevarande punkt andragit huvudsakligen följande.

De problem, som pastoratsindelningssakkunniga och 1950 års prästvalskommitté
hade att klarlägga, vore av grundläggande betydelse för den föreliggande
löneregleringsfrågan. Sålunda måste pastoratsindelningen uppenbarligen
påverka den kyrkliga församlingsorganisationens omfattning
och därmed församlingsprästernas antal och löneställning. En lönereglering
av det slag varom här vore fråga borde nämligen självfallet bygga på
en organisation, som kunde förutses bli bestående i varje fall för den närmaste
framtiden. Därest dessa förhållanden lämnades åsido förelåge allvarliga
risker, att ett antal befattningshavare inplacerades å ordinarie
tjänster, som vid en snart förestående ändring av pastoratsindelningen antingen
komme att indragas eller hänföras till lägre lönegrad. Såmedelst
skulle samhället få att bära onödiga kostnader. — Lika betydelsefullt vore,
att löneregleringen icke genomfördes förrän statsmakterna sattes i tillfälle
att samtidigt taga ställning till en ändrad prästvalslagstiftning, varigenom
möjligheter skulle skapas att utnyttja den förflyttningsskyldighet, som
prästerna genom det nya prästlönereglementet skulle bli underkastade.
Därest denna ordning för behandlingen av frågorna icke iakttoges, komme
statsmakterna att ställas inför det läget, att prästlönereglementet stadgar
en förflyttningsskyldighet, som i brist på korresponderande lagbestämmelser
icke kunde effektueras. — Statskontoret finge fördenskull
understryka vikten av att den ifrågavarande löneregleringen icke sattes i
kraft förrän dels ändringen i prästvalslagen trädde i tillämpning, dels ock
den nödiga jämkningen av den kyrkliga indelningen kommit till stånd.

Föredraganden. Statskontoret synes ha lämnat obeaktat, att frågan huruvida
översynen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen borde föregå lönereformen eller huruvida, tvärtom, denna
reform först borde få sin slutliga lösning, blivit av 1949 års riksdag efter
ingående prövning avgjord. Riksdagen godkände det senare av dessa behandlingsalternativ.
Det avgörande skälet för detta ställningstagande var
som bekant den omständigheten, att lönereformen visat sig i detta sammanhang
vara nyckelfrågan: först i och med lönereformens genomförande
komme nämligen prästerna i likhet med andra befattningshavare i allmän
tjänst att bli underkastade förflyttningsskyldighet och först med tillgången
till detta institut i den kyrkliga administrationens hand kan ställas i utsikt,
att den eftersträvade rationaliseringen av pastoraten och den prästerliga
organisationen skall kunna inom rimlig tid avsätta några handgripliga
resultat.

Jag har från pastoratsindelningssakkunnigas, respektive 1950 års prästvalskommittés
ordförande inhämtat vissa upplysningar rörande de båda
sakkunnigdelegationernas preliminära ställningstagande till de åt dem till

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

behandling överlämnade frågorna. Ordföranden hos pastoratsindelningssakkunniga
har meddelat följande.

Man torde kunna utgå från att pastoratsindelningssakkunniga komma
att förorda sammanläggning av de minsta pastoraten till större, för det
prästerliga arbetet mera ändamålsenliga enheter och att detta sker så, att
största möjliga hänsyn tages till den nya indelningen i borgerliga kommuner.
Vad angår den prästerliga organisationen kan man räkna med att de
sakkunniga komma att förorda indragning av ett antal tjänster i de södra
och mellersta delarna av landet. I allt fall för övre Norrlands del torde de
sakkunniga anse, att f. n. behov föreligger av förstärkning av organisationen.

Ordföranden i prästvalskommittén har upplyst om följande.

Kommittén har utarbetat konkreta förslag till sådana jämkningar i
prästvalslagen, som möjliggöra förflyttning av församlingspräst till ordinarie
tjänst i samma eller annat pastorat. Till några av dessa förslag har
kommittén tagit preliminär ställning. .

Statskontoret har uttalat en farhåga för att den avsedda ändringen i

prästvalslagen, varigenom möjlighet skulle skapas att utnyttja en för prästerna
föreskriven flyttningsskyldighet, skulle komma för sent. Jag tror
icke, att någon allvarligare risk härför föreligger.

B. Sambandet mellan prästlönereformen och den föreslagna
religionsfrihetslagstiftningen.

Statskontoret framhåller härom följande.

Även verkningarna av en ifrågasatt ändring av dissenterlagstiftningen
vore ägnade att öva inflytande på församlingsorganisationen. Anledning
torde nämligen saknas till antagandet, att en allmän rätt att utträda ur
statskyrkan, synnerligast om med densamma förbundes en reduktion i den
kyrkliga beskattningen, skulle lämna församlingarnas folkmängd — antalet
statskyrkoanslutna — opåverkad. Först sedan någon tids erfarenhet om
den nya dissenterlagstiftningens inverkningar i berörda avseende förelåge,
kunde sålunda säkra hållpunkter vinnas för ett bestämmande av den prästerliga
organisationens omfattning. — Den nya dissenterlagstiftningen vore
ägnad att skarpt inskärpa vikten av att nödig varsamhet iakttoges vid den
förestående prövningen av den kyrkliga organisationen, så att denna icke
gåves en ram, som snart nog kunde tvinga till eu begränsning för undvikande
av överorganisation.

Föredraganden. De för riksdagen i propositionerna nr 100 och 175 framlagda
förslagen till en ny reglering av medlemskap i svenska kyrkan och
därmed sammanhängande beskattningsförhållanden innebära en ändring
av kyrkoväsendets ställning i samhället. Nygestaltningen har i första hand
en principiell innebörd. Men man nödgas också räkna med, att denna ny -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

gestaltning — om de föreliggande förslagen upphöjas till lag — komma
att tvinga fram omläggningar såväl i den kyrkliga indelningen och den
prästerliga organisationen som i finansiellt hänseende, omläggningar vilka
måhända bli rätt ingripande. Många på bedömningen inverkande faktorer
äro i närvarande läge synnerligen ovissa.

Det föreliggande förslaget till prästlönereform har — såsom jag vid flera
tillfällen haft anledning att understryka -— en dubbel innebörd. Reformen
har i första hand eu rent teknisk sida. Men den avser därjämte att omsider
ge prästerna den löneförbättring, som redan för fyra år sedan kommit flertalet
grupper av statens befattningshavare till del. Det bör enligt min mening
vara uteslutet, att lönereformens genomförande nu skulle uppehållas
av hänsyn till det pågående lagstiftningsarbetet i religionsfrihetsfrågan. Jag
delar emellertid till fullo statskontorets uppfattning om angelägenheten av
att den prästerliga organisationen i närvarande läge icke på den längre
sikten låses fast. Såsom jag i det föregående understrukit kommer det för
prästerna införda förflyttningsinstitutet att ge administrationen ett medel
i hand att här hålla vägarna öppna. Vad här sagts gäller i första hand de
i det hela redan motsedda -— indelnings- och organisationsändringar,
som komma att framgå såsom ett resultat av den åt pastoratsindelningssakkunniga
anförtrodda översynen på hithörande område. Men givet är, att
förflyttningsinstitutet även bör vid behov kunna tillgripas för att komma
till rätta med de särskilda indelnings- och organisationsproblem, som kunna
uppkomma såsom konsekvenser av en rätt till fritt utträde ur statskyrkan.
Jag kan dock icke underlåta att här fästa uppmärksamheten på en särskild
omständighet.

Utkrävandet av den för befattningshavare i allmän tjänst stadgade förflyltningsskyldigheten
kan från förvaltningssynpunkt visa sig nödvändigt,
men det bör icke undanskymmas, att åtgärden icke sällan träffar den enskilde
befattningshavaren på ett nog så hårdhänt sätt. Föreligger möjlighet
att åtminstone begränsa användningen av detta tvångsinstitut, synes sådan
möjlighet böra tillvaratagas. Detta kan i den på det kyrkliga förvaltningsområdet
nu uppkomna situationen ske genom en allmän vakanssättning
under begränsad tid av de ordinarie församlingsprästerliga befattningarna.
Anordningen skulle, med andra ord, innebära att dessa befattningar vid nu
sittande befattningshavares avgång icke återbesattes med ordinarie innehavare
utan finge enligt härför gällande bestämmelser tillsvidare uppehållas
på förordnande. Till belysning av den praktiska betydelse, som en tillfällig
vakanssättning av de församlingsprästerliga befattningarna i närvarande
läge skulle kunna få, vill jag nämna att den årliga avgången från sådana
befattningar av annan anledning än befordran för närvarande kan beräknas
till omkring 80. Inom ett eller annat år efter det reformen i religionsfrihetsfrågan
trätt i kraft, torde väl dess verkningar ligga i det hela klara.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156. 25

Vakanssättningen skulle sålunda icke behöva utsträckas utöver en relativt
begränsad tid.

Jag vill ytterligare framhålla, att en kortvarig vakanssättning — på sätt
här antytts — av de församlingsprästerliga befattningarna kan förväntas
komma att mildra verkningarna av tvångsförflyttningsinstitutets användning
även för pastoratens del, nämligen såtillvida att därigenom reduceras
antalet fall, då ett pastorat — såsom en konsekvens av tvångsförflyttningen
— skulle tillfälligtvis nödgas avstå från prästvalsrätten.

Jag anser mig av skäl som här angivits icke kunna underlåta att nu förorda
en tillfällig vakanssättning av de församlingsprästerliga befattningarna.
Denna vakanssättning bör visserligen för att fylla sitt syfte vara —- i
princip — allmän, men den torde för den skull varken behöva eller böra
göras ovillkorlig. Åtskilliga fall måste utan tvivel förekomma, då en viss
befattnings bibehållande under överskådlig tid rimligen icke kan ställas i
fråga. Det bör då få ankomma på vederbörande domkapitel att göra den
framställning till Kungl. Maj:t om tjänstens återbesättande i vanlig ordning,
vartill omständigheterna må föranleda.

Jag anser det visserligen icke tveksamt, att befogenheten att i den på
det kyrkliga förvaltningsområdet nu uppkomna situationen föreskriva en
allmän vakanssättning tillkommer Kungl. Maj :t. Med hänsyn till det omedelbara
samband, vari denna fråga står till de för den nu samlade riksdagen
framlagda förslagen i religionsfrihetsfrågan, anser jag mig likväl
böra hemställa att, innan en vakanssättning av Kungl. Maj :t beslutes, riksdagens
yttrande däröver måtte inhämtas.

Därest riksdagen ej framställer erinran mot vad jag anfört och föreslagit,
torde Kungl. Maj :t framdeles vilja utfärda erforderliga bestämmelser rörande
vakanssättningen.

C. Den kyrkligt—ekonomiska lagstiftningens konstitutionella natur.

Allmänt kyrkomötes konstitutionella befogenheter finnas angivna i R. F.
§ 87 mom. 2, § 88 och § 114. Bestämmelserna äro — såvitt här är i fråga
-— av följande innehåll.

§ 87 mom. 2: Riksdagen äger gemensamt med Konungen stifta, förändra
eller upphäva kyrkolag, dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt
kyrkomöte;

§ 88: Med förklaring över kyrkolag förhålles såsom med sådan lags stiftande.
Har Konungen — emellan riksdagarna —■ till svar på inkommen förfrågan
om lagens rätta mening genom högsta domstolen (jämlikt RF § 19)
givit förklaring i ämne, som hör till kyrkolag, kan dylik förklaring ogillas
av det allmänna kyrkomöte, som efter förklaringens meddelande först hålles,
och må förklaringen, där den sålunda ogillats, ej längre gälla eller av
domstolarna iakttagas och åberopas;

§ 114: Ej må ändring eller upphävande ske av prästerskapets privilegier,

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

förmåner, rättigheter och friheter utan genom Konungens och riksdagens
sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt kyrkomöte.

I R. F. § 87 mom. 2 är tillika stadgat, att över förslag till kyrkolag skall
lagrådets yttrande inhämtas och, där proposition avlåtes, meddelas riksdagen.

Något fall av förklaring över kyrkolag, vare sig jämlikt R. F. § 88 eller av
högsta domstolen jämlikt § 19, synes alltsedan kyrkomötets första konstituerande
år 1868 icke ha förekommit.

Den kyrkomötet genom R. F. § 114 tillerkända s. k. vetorätten vid lagstiftning
berörande prästerskapets privilegier är — i likhet med motsvarande
skydd för adelns privilegier — i det hela av endast historiskt intresse.
De ekonomiska privilegierna för hithörande befattningshavargrupper äro
nämligen numera avskaffade. För församlingsprästerna upphävdes sålunda
dessa privilegier till större delen i sammanhang med 1910 års allmänna nygestaltning
av det prästerliga avlöningsväsendet och till återstående del vid
1941 års familjepensionsreglering för prästerna. För biskoparnas del upphävdes
privilegieskyddet genom 1936 års biskopslönereglering. Och slutligen
sattes privilegierna genom den år 1938 utfärdade s. k. klockarboställslagen
ur kraft i vad de dessförinnan haft tillämpning å de till klockar- och
organisttjänst hörande avlöningstillgångarna.

Kyrkomötets allmänna kompetensområde angives i 1 § andra stycket
kyrkomötesförordningen den 22 april 1949 (motsvarande 9 § i 1863 års
kyrkomötesförordning) sålunda:

''Kyrkomötet tillkommer att upptaga kyrkliga ärenden, som Konungen till
detsamma överlämnar eller varom fråga av någon dess ledamot väckes

---Mötet äger dock ej att, utöver vad i grundlag är medgivet, annat

eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och
önskningar att hos Konungen anmälas.’

I skrivelse den 29 oktober 1948, nr 3, begärde Kungl. Maj :t kyrkomötets
yttrande över prästlönekommitténs principbetänkande med förslag till nya
grunder för avlöningen av präster m. m.

I sitt betänkande (nr 1) över kommitténs berörda förslag anförde kyrkomötets
särskilda utskott i nu förevarande hänseende följande.

Såsom utskottet inledningsvis framhållit, innebär det av kommittén föreslagna
och av utskottet med ovan angivna jämkningar förordade nya avlöningssystemet
icke någon ändring i den av ålder gällande grundsatsen, att
de kyrkliga ämbetsmännens löner skola bestridas med avkastningen av
kyrkans och annan för kyrkliga ändamål avsedd egendom samt med bidrag
av kyrkoförsamlingarna, eller i den utjämning av församlingarnas
kostnader, som äger rum genom kyrkofondens förmedling. Förslaget nödvändiggör
däremot ändring i åtskilliga delar av 1910 års med kyrkomötets
samtycke utfärdade lag om prästerskapets avlöning, i vilken det äldre avlöningssystemets
principer finns inskrivna, varjämte ett nytt reglemente angående
prästerskapets avlöning blir erforderligt. Medan prästlönereglemente

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

givetvis kan såsom hittills utfärdas i administrativ väg, torde de nya huvudgrunderna
i rättsförhållandet mellan församlingarna och deras prästerskap
böra regleras i lag, vid vars tillkomst kyrkomötet medverkat (Sveriges
riksdag, XIV, s. 74). På grund av tidens knapphet har förslag till ändringar
i gällande prästlönelag eller en densamma ersättande ny lag icke kunnat
av Kungl. Maj :t utarbetas och föreläggas kyrkomötet. För att då icke
genomförandet av den välbehövliga avlöningsförbättringen för församlingsprästerskapet
skall av formella skäl fördröjas, har utskottet ansett sig böra
förorda det i och för sig mindre formenliga förfarandet, att kyrkomötet lämnar
sin medverkan till att de bestämmelser i prästlönelagen, som finnas stridande
mot kommitténs förslag med, i huvudsak, däri av utskottet förordade
jämkningar, må suspenderas i avvaktan på att huvudgrunderna för den
nya regleringen hinna fixeras i en lagtext, till vilken kyrkomötet sedan får
tillfälle att giva sitt formella samtycke.

Utskottet hemställde, »att kyrkomötet måtte för sin del förklara, att på
sätt utskottet angivit lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets
avlöning ej skall utgöra hinder mot att prästerskapets avlöning
reglerades i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet förordat».

Utskottets hemställan bifölls av kyrkomötet.

Utgångspunkten för de här återgivna uttalandena synes vara den åsikten,
att regleringen av prästernas avlöningsförhållanden tillhör kyrkolagsområdet
(R. F. § 87 mom. 2) samt att till följd härav den för lönereformen nu
erforderliga författningsregleringen icke skulle kunna genomföras enbart
genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Kyrkomötet skulle
här äga en konstitutionell medbeslutanderätt.

I sitt slutbetänkande har prästlönekommittén i denna fråga anfört följande.

Kommittén får erinra om att den av kyrkomötet hävdade uppfattningen
om den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningens grundlagsenliga natur blivit vid
upprepade tillfällen efter senaste sekelskifte av Kungl. Maj :t och riksdagen
underkänd. Första gången så skedde var i sammanhang med behandlingen
vid 1908 års riksdag av det då framlagda förslaget till lag om reglering av
prästerskapets avlöning (se härom närmare prop. nr 88, s. 207-—210, första
särskilda utskottets utlåtande nr 2, s. 130—136, första kammarens prot. nr
22, s. 2—13, samt nr 57, s. 3—20, ävensom andra kammarens prot. nr 65,
s. 1—34). En andra gång, då denna grundlagsfråga kom under diskussion,
var vid behandlingen av 1936 års lönereglering för biskoparna (se härom
prop. nr 242, s. 63—67, samt första lagutskottets utlåtande nr 46, s. 16 och
17). En tredje gång, då Kungl. Maj:t och riksdagen hade anledning att i ett
allmännare sammanhang taga ställning till frågan, var vid tillkomsten av
lagen den 27 juni 1947, nr 275, om kyrkomusiker. På förekommen anledning
blev frågan vid detta sistnämnda lagstiftningstilltällc underställd lagrådets
prövning. Lagrådets ståndpunkt framgår vid en sammanställning av
remissens avfattning med lagrådets kortfattade svar; so härom Kungl.
Majt:s skrivelse, nr 11, till 1946 års kyrkomöte, s. 12 och 16.

De prästerliga ledamöterna i kommittén ha i denna statsrättsliga fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

anmält en avvikande mening, som närmare utvecklats i en vid kommitténs
betänkande fogad promemoria. Enligt dessa ledamöter skulle kyrkomötet
ha en vidsträckt medbeslutanderätt på området för den kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningen.

Under remissbehandlingen av prästlönekommitténs slutbetänkande ha
ett flertal domkapitel anslutit sig till kyrkomötets ståndpunkt i förevarande
fråga. Kammarkollegiet har däremot — under erinran, att 1910 års
lagstiftning underställts kyrkomötet såsom privilegiefråga -— biträtt kommitténs
mening, att författningsregleringen på detta område icke är av
kyrkolags natur.

Föredraganden.

Ett studium av prästlönefrågans behandling vid riksdagarna åren 1908,
1909 och 1910 ger enligt min mening vid handen, att mellan statsmakterna
icke rådde någon meningsskiljaktighet om den konstitutionella karaktären
av den sistnämnda år tillkomna prästlönelagstiftningen: den var
icke av kyrkolag snatur men erfordrade kyrkomötets samtycke enär den
innebar upphävande av prästerskapets privilegier. De äldre privilegieskyddade
löneförmånerna ersattes med nya, vilka enligt Kungl. Maj :ts förslag
icke skulle — och grundlagsenligt ej heller kunde — omgärdas med ett
dylikt skydd. Denna av Kungl. Maj :t och riksdagen samstämmigt omfattade
mening stod också i full överensstämmelse med av ålder följd konstitutionell
sedvanerätt, enligt vilken den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen
icke hänförts till kyrkolagsområdet. Lika litet som lagrådets yttrande
inhämtades över 1910 års prästlöneregleringslag, emeritilönelag eller
kyrkofondslag har detta skett vid senare ändringar i eller tillägg till denna
lagstiftning. Från riksdagens sida har icke vid något tillfälle gjorts någon
erinran häremot. Av nu anförda skäl är det för mig icke möjligt att biträda
kyrkomötets uppfattning, att kyrkomötet har en grundlagsenlig medbestämmanderätt
i fråga om den nu aktuella författningsregleringen.

Den omständigheten, att kyrkomötet i kyrkligt-ekonomiska angelägenheter
icke äger — tillsammans med riksdagen — utöva någon bestämmanderätt,
bör dock självfallet icke medföra, att mötet vid behandlingen av
hithörande för kyrkans verksamhet ofta nog högst betydelsefulla frågor
skjuts åt sidan. Där initiativ till fortgående reformer på detta avsnitt av
den kyrkliga förvaltningen tages, icke av kyrkomötet självt utan —- såsom
i regel är fallet av Kungl. Maj :t, bör fördenskull, om ärendet är av någon
stöi re vikt och ett övermäktigt praktiskt hinder för en remiss icke föreliggei,
kyrkomötets yttrande däröver inhämtas. En sådan behandlingsordning
har också städse blivit av Kungl. Maj rt iakttagen, över prästlöne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kommitténs principbetänkande, vari ställning togs till alla med lönereformen
sammanhängande problem av väsentlig betydelse, har kyrkomötet avgivit
sitt utlåtande. Det har varit av stort värde för förslagens slutliga utformning.

Det blir en given följd av prästernas inkopplande på det statliga avlöningssystemet,
att framdeles skeende ändringar i och tillägg till de för de
statliga befattningshavarna gällande avlönings- och pensionsreglementena
i regel komma att påkalla ändringar i och tillägg till de motsvarande reglementen,
som nu avses skola utfärdas för prästerna. Att i sådana fall,
då jämkningarna i sistnämnda reglementen endast bli en från saklig synpunkt
given konsekvens av jämkningarna i de förra, tynga och fördröja
frågans behandling genom en särskild hänvändelse till kyrkomötet, torde
icke vara lämpligt. Till frågan om den praktiska gränsdragning, som i
detta hänseende synes böra iakttagas, återkommer jag närmare i det följande.

D. Den allmänna anordningen av den nya författningsregleringen.

Då lönereformen enligt statsmakternas principbeslut innebär, att det i
statens allmänna avlöningsreglemente och statens löneplansförordning utformade
lönesystemet skall tillämpas jämväl för prästernas avlönande, måste
de nya prästlönebestämmelserna självfallet nära anpassas efter dessa
båda författningar. Såsom även prästlönekommittén föreslagit finner jag,
att anpassningen efter den senare författningen bör ske på det sättet, att
löneplansförordningen göres omedelbart tillämplig även å prästerna. I valet
mellan att antingen inordna de övriga prästlönebestämmelserna i statens
allmänna avlöningsreglemente eller att upptaga dem i en hänvisningsförfattning
till samma reglemente eller att utforma bestämmelserna i en
självständig författning av samma typ som de särskilda avlöningsreglementena
för folkskolan, för kyrkomusikerna och för övningslärarna har jag i
likhet med kommittén stannat för att föreslå ett speciellt avlöningsreglemente
för prästerna, benämnt prästlönereglementet. Till de skäl, som för
mig härvidlag varit avgörande, torde jag få återkomma.

För pensionsregleringen föreslår jag, att särskilt tjänstepensionsreglemente
för präster och nytt familjepensionsreglemente för präster utfärdas.

Beträffande åter den nu erforderliga författningsregleringen på det kyrkligt-ekonomiska
området har kommittén erinrat om den centrala ställning,
som här nu intages av gällande lag om kyrkofond. Även om anledning enligt
kommittén icke saknades att företaga en allmän översyn av denna med
betydande tekniska brister behäftade lag, har kommittén likväl — på i principbetänkandet
närmare angivna skäl — icke ansett sig i förevarande sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

manhang böra förorda andra och mera omfattande ändringar av lagen än
som påkallas av avlöningsreformen.

Vissa av de nya reglerna rörande finansieringen av kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning har kommittén ansett icke lämpligen låta sig
infoga i kyrkofondslagen och därför föreslagit att dessa bestämmelser sammanföras
i en ny författning, benämnd prästlönekostnadsförordningen.

Mot denna av kommittén föreslagna anordning av författningsregleringen
på det ekonomiska området har kammarkollegiet gjort vissa erinringar,
till vilka jag torde få återkomma. Jag vill dock redan nu säga, att jag
biträder kommitténs förslag på denna punkt.

Lönereformens genomförande påkallar vidare smärre ändringar i ytterligare
några författningar. Slutligen förutsätter reformen, att ett stort antal
speciella författningar, som för närvarande reglera av reformen berörda
prästers avlönings- och pensionsförhållanden, helt upphävas. De flesta av
dessa sistnämnda författningar äro antagna av riksdagen. Vissa av dem innehålla
såväl lönebestämmelser som stadganden rörande finansieringen av
lönekostnaderna. Det skulle med hänsyn till denna de äldre författningarnas
blandade natur vara från formell synpunkt mindre tillfredsställande
att upphäva dem genom någon viss av de författningar, vari den nya regleringen
föreslås bli utformad. Jag ansluter mig därför till ett förslag av
prästlönekommittén, att hela detta författningskomplex upphäves genom
en särskild lag.

II. Förslaget till prästlönereglemente.

A. Avlöningsreglementets utformning, benämning m. m.

De för närvarande gällande egentliga prästlönebestämmelserna återfinnas
i ett stort antal författningar, av vilka främst böra nämnas lagen den 9
december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning, lagen
den 13 december 1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat m. m., ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400), reglementet den 15 februari
1935 (nr 17) för prästerskapets avlöning och förordningen den 27 november
1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande
jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Vid den föreslagna löneregleringens genomförande måste givetvis de i
dessa författningar meddelade avlöningsbestämmelserna upphöra att gälla
beträffande sådan prästerlig befattningshavare, som vid löneregleringens
genomförande övergår på densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Vad angår de för löneregleringens genomförande erforderliga nya löneförfattningarna,
så måste dessa, då reformen innebär en teknisk omläggning
av prästlöneväsendet efter det i statens allmänna avlöningsreglemente
och statens löneplansförordning utformade lönesystemet, rätt naturligt till
såväl innehåll som form nära anpassas efter nämnda båda författningar.
Anpassningen efter den senare författningen bör anordnas på det sättet, att
löneplansförordningen även göres omedelbart tillämplig å prästerna. Beträffande
utformningen av de övriga avlöningsbestämmelserna synas däremot
olika alternativ teoretiskt möjliga.

Innan sistnämnda fråga närmare behandlas, må erinras att vid den senaste
allmänna löneregleringen för bl. a. statstjänstemännen och de vid det
statsunderstödda kommunala skolväsendet anställda lärarna de tidigare i
en mångfald särskilda författningar meddelade avlöningsföreskrifterna
sammanfördes till allenast tre författningar, nämligen statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376) samt de den 30 juni 1948 utfärdade
statens allmänna avlöningsreglemente (nr 436) — i det följande benämnt
Saar —- och avlöningsreglementet för folkskolan (nr 437) — i det följande
benämnt Arf. I det förstnämnda reglementet ha givits avlöningsbestämmelser
för huvudparten av de ordinarie och icke-ordinarie tjänstemännen
(beställningshavarna, lärarna) vid den centrala och lokala civilförvaltningen,
kommunikationsverken och de övriga affärsverken, försvaret, de statliga
läroanstalterna samt de högre kommunala skolorna, ävensom för vissa
befattningshavare vid hushållningssällskapen och skogsvardsstyrelserna.
Det allmänna avlöningsreglementet omspänner sålunda en mångfald sinsemellan
synnerligen olikartade grupper av befattningshavare i statlig eller
icke-statlig tjänst med avlöning enligt av Kungl. Maj :t och riksdagen bestämda
grunder. Vid den redaktionella utformningen av denna författning
har därför inom de flesta av reglementets paragrafer verkställts en sådan
uppdelning, att under en rubrik »A. Allmänna bestämmelser» upptagits huvudbestämmelserna
i ämnet, medan däremot ifrågakommande tilläggs- och
undantagsbestämmelser för vissa förvaltningsområden intagits under rubriken
»B. Särskilda bestämmelser» med underbeteckning för det speciella förvaltningsområde
särbestämmelserna avse.

Vid utformandet av författningsbestämmelserna i anslutning till 1947
års lönereglering anfördes flera olika synpunkter till förmån för den i Saar
genomförda koncentrationen av avlöningsbestämmelserna för de många
skilda kategorier av statliga och kommunala tjänstemän med avlöning enligt
av statsmakterna fastställda grunder. Ln mera allmän synpunkt, som
härvid framhölls, var att avlöningsförfattningarna icke borde vara mera
differentierade eller omfattande än att det vore möjligt även för den, som
ej besutte fackkunskaper, att utan tidskrävande undersökning utröna vad
för hela tjänstemannapersonalen i ett visst avseende gällde enligt det stat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

liga lönesystemet. Vidare erinrades i detta sammanhang, att ett sammanförande
av löneföreskrifterna till ett fåtal författningar skulle väsentligt
underlätta det tekniska genomförandet av löneregleringar, vilka framdeles
kunde förväntas komma till stånd på en gång för hela den personal det
statliga lönesystemet omfattade. En sådan koncentration medförde också
den fördelen, att man tydligt kunde överblicka förefintliga skiljaktigheter
i lönehänseende olika tjänstemannagrupper emellan, vilket i sin tur kunde
bidraga till ett undanröjande av icke tillräckligt motiverade särregleringar
för \ issa kategorier. En splittring av författningsbestämmelserna på
flera reglementen gåve däremot anledning till en del särskilda spörsmål,
som ej uppkomme med ett gemensamt reglemente. För den händelse ett
flertal särskilda reglementen utfärdades för de olika huvudgrupperna av bebefattningshavare,
bleve salunda särskilda bestämmelser erforderliga bland
annat för att reglera tjänstemans övergång från det ena till det andra reglementets
tillämpningsområde och för att reglera avlöningsförmånerna, då
tjänsteman, som själv vore underkastad ett reglemente, uppehölle i annat
reglemente avsedd tjänst.

Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att de föregående år
genomförda löneregleringarna för övningslärare och kyrkomusiker erhållit
sin författningsmässiga utformning i tvenne särskilda den 9 juni 1950
utfärdade avlöningsreglementen, nämligen dels avlöningsreglementet för
kyrkomusiker (nr 385) och dels avlöningsreglementet för övningslärare
(nr 386). Vidare har Kungl. Maj:t i en till detta års riksdag avlåten proposition
nr 113/1951 angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonal
vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. föreslagit ett särskilt, för denna lärarpersonal speciellt avlöningsreglemente.
I en likaledes för årets riksdag framlagd proposition nr 112/1951 angående
löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda
piivata läroanstalter, m. m., har föreslagits, att dessa befattningshavare skola
vid löneregleringen inordnas under Saar, vari föreslås härför erforderliga
ändringar och tillägg. I den proposition (nr 234/1950), varmed de två förstnämnda
avlöningsförfattningarna förelädes riksdagen, uttalas en viss tveksamhet
mot anordningen med tvenne nya avlöningsreglementen, vilka föreslagits
av den sakkunnigutredning, som berett löneregleringarna, och godtagits
vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkanden. I den förhandenvarande
situationen ansågs dock i propositionen förslaget om två
särskilda reglementen böra förordas. Härvid fästes särskilt avseende vid det
förhållandet, att man knappast utan att närmare erfarenhet vunnits kunde
våga mera bestämt avgöra, huruvida den detaljreglering, som reglementena
innehölle, i alla hänseenden vore den mest lämpliga. Enligt uttalande
i propositionen kunde frågan komma att framdeles påkalla förnyat ståndpunktstagande
i samband med kommande löneregleringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.
PrästlönekommiUén.

I sitt slutbetänkande dryftar prästlönekommittén ingående de olika möjligheter,
som vid prästlöneregleringen erbjuda sig för den författningsmässiga
utformningen av de — förutom löneplansbestämmelserna — erforderliga
avlöningsföreskrifterna. De alternativ mellan vilka man härvidlag har
att välja anser kommittén vara antingen att inordna prästerna under Saar
eller att anordna avlöningshestämmelserna som en hänvisningsförfattning
till detta reglemente eller att utforma bestämmelserna som en särskild författning
i likhet med Arf m. fl. Härom anför kommittén följande.

Såvitt kommittén kan bedöma, lärer det i och för sig vara formellt möjligt
att utvidga tillämpningsområdet för Saar till att även omfatta såväl biskoparna
och övriga stiftspräster som församlingsprästerna. I de hänseenden
detta reglementes allmänna bestämmelser icke skulle gälla för de prästerliga
befattningshavarna kunde ifrågakommande särföreskrifter — i likhet
med de för andra specialgrupper meddelade — i reglementet upptagas
under rubriken särskilda bestämmelser inom vederbörande författningsrum.

De i proposition nr 225/1948 anförda synpunkterna till stöd för en koncentration
av avlöningshestämmelserna för olika befattningshavargrupper
till en författning äga givetvis i och för sig giltighet även när det gäller att
taga ställning till den lämpligaste formen för prästlöneregleringens författningsmässiga
gestaltning. När kommittén likväl icke finner sig kunna
förorda en lösning efter en dylik linje — innebärande en till det prästerliga
löneområdet utvidgad tillämpning av det allmänna avlöningsreglementet,
försett med härför erforderliga nya specialbestämmelser — så har detta sin
grund däri, att enligt kommitténs mening i detta sammanhang tyngre vägande
skäl tala emot en sådan författningsanordning.

De skäl som på denna punkt varit bestämmande för kommitténs uppfattning,
ha huvudsakligen praktisk innebörd. Kommittén får först erinra om
att det skedda sammanförandet av avlöningshestämmelserna till Saar enligt
åtskilliga myndigheters åsikt, vilka ha att tillämpa denna författning,
medfört att reglementet blivit alltför svåröverskådligt på grund av sin omfattning
och mångfalden av specialbestämmelser för olika förvaltningsområden.
Sedan riksdagens revisorer och statsutskottet anfört liknande synpunkter,
har riksdagen instämt i utskottets tvekan angående den praktiska
användbarheten av ett reglemente av en dylik karaktär. Med hänsyn till
den kritiska inställning, varmed det allmänna avlöningsreglementet i angivet
hänseende sålunda bemötts, ställer sig kommittén självfallet betänksam
mot en anordning, som rätt avsevärt skulle öka detta reglementes omfång
och därigenom försvåra dess praktiska bruk.

Inom kommittén har ingående undersökts, i vilka avseenden ett inordnande
av prästerna under Saar skulle föranleda en omarbetning av denna
författning. Vid undersökningen har framgått, att en sådan anordning skulle
nödvändiggöra dels omformuleringar i vissa hänseenden av de allmänna
bestämmelserna för att giva dessa en ännu mera generell innebörd än de för
närvarande ha, dels ock en betydande mängd av speciellt för prästerna avsedda
särskilda bestämmelser.

3 Bihang till riksdagens protokoll 11)51. 1 sand. Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Kommittén har efter den företagna undersökningen fått den bestämda
uppfattningen, att en utvidgning av det allmänna avlöningsreglementets
tillämpningsområde skulle medföra sådana redaktionella ändringsåtgärder,
att denna författning, som redan i sin nuvarande utformning är förhållandevis
svåröverskådlig, härefter avsevärt mindre än för närvarande skulle
tillgodose kravet på praktisk användbarhet. Svårigheter skulle framför allt
uppkomma vid utläsandet av de för prästerna gällande avlöningsbestämmelserna.
Olägenheterna härav komme av naturliga skäl att bliva särskilt
märkbara vid själva övergången till det nya avlöningssystemet och den närmaste
tiden därefter.

Med hänsyn till de anförda förhållandena anser sig kommittén icke kunna
föreslå en författningsanordning, som skulle innebära ett inordnande av
prästerna under det allmänna avlöningsreglementet.

I stort sett samma synpunkter, som enligt kommitténs mening tala mot
en till prästlöneområdet utvidgad tillämpning av Saar, anser kommittén
också kunna anföras mot alternativet att anordna prästlönebestämmelserna
som en hänvisningsförfattning till detta reglemente på samma sätt som 1947
års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd
verksamhet till 1947 års allmänna avlöningsreglemente. Kommittén
får även erinra om, att under överarbetningen av 1947 års avlöningsförfattningar
tungt vägande invändningar riktades från berörda myndigheters
sida mot den praktiska användbarheten av den nyss åsyftade hänvisningsförfattningen
av år 1947.

På grund av här återgivna skäl anser sig kommittén icke kunna förorda,
att prästlönebestämmelserna inordnas i det allmänna reglementet eller
att de upptagas i eu hänvisningsförfattning till detta. Kommittén föreslår
i stället, att ifrågavarande bestämmelser utformas i en särskild författning
av samma typ som avlöningsreglementet för folkskolan. Det av kommittén
framlagda reglementsförslaget torde få bifogas statsrådsprotokollet
i detta ärende (Bilaga C).

Kommittén understryker, att med utfärdandet av ett speciellt reglemente,
vilket givetvis liksom folkskollärarreglementet kan givas ett mera begränsat
omfång än det allmänna reglementet, prästlöneförfattningens innehåll kommer
att bli väsentligt lättare att överblicka. I anledning härav har kommittén
ansett det möjligt att i denna författning intaga även vissa sådana
föreskrifter, till vilka omedelbar motsvarighet saknas i det allmänna reglementet,
utan att kravet på överskådlighet åsidosättes. I sitt reglementsutkast
har kommittén därför infört bestämmelser angående lönegraderna
för samtliga såväl ordinarie som icke-ordinarie prästerliga tjänster, varå
reglementet äger tillämpning. Kommitténs reglementsförslag innehåller således
även huvudgrunderna för den reglerade befordringsgången för pastoratsadjunkter.
Genom införande av bestämmelser om de olika tjänsternas
lönegradsplacering i själva reglementet har kommittén ansett detta vinna
i praktisk användbarhet. Till stöd för nämnda huvudgrunders intagande i
själva avlöningsreglementet har kommittén anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj ds proposition nr 156.

För allmänna statsförvaltningens del ha bestämmelser om reglerad befordringsgång
för den rekryteringspersonal, som är närmast jämförlig med
pastoratsadjunkterna, meddelats i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436)
angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens
tjänst (befordringskungörelsen). Dessa bestämmelser ha, sedan huvudgrunderna
för befordringsgången redovisats för och godkänts av riksdagen,
utfärdats i administrativ ordning.

På det kyrkliga förvaltningsområdet synes det emellertid påkallat att
huvudgrunderna för rekryteringspersonalens befordringsgång bindas i själva
avlöningsfeglementet. Anledningen härtill är, att någon motsvarighet till
riksdagens årliga prövning av allmänna statsförvaltningens medelsbehov
för den icke-ordinarie personalens avlönande saknas för detta förvaltningsområdes
vidkommande. Kommittén får i detta sammanhang vidare erinra
om att det nuvarande huvudstadgandet angående pastoratsadjunkternas
avlöningsförmåner återfinnes i 12 § prästlöneregleringslagen. Detaljbestämmelserna
till nyssnämnda befordringsgång böra emellertid intagas i de
tilläggsbestämmelser till reglementet, i vilka tillämpningsföreskrifter i olika
hänseenden till detta avses skola meddelas.

Härefter behandlar kommittén frågan, huruvida det nya avlöningsreglementet
för prästerna i ett visst avseende, nämligen beträffande reglerna
om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd tjänst, bör innehålla
fullständiga bestämmelser eller endast en hänvisning till det allmänna
avlöningsreglementets föreskrifter härom. Kommittén anför härom
följande.

De självständiga avlöningsreglementena för kyrkomusiker och övningslärare
innehålla i fråga om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd
tjänst (s. k. sneddning) allenast hänvisningar till de i Saar härutinnan
meddelade bestämmelserna. Vid remissbehandlingen av reglementsförslagen
uttalade statens lönenämnd betänkligheter mot en sådan anordning.
I propositionen 234/1950 ansåg sig dock föredragande statsrådet — under
framhållande att enligt hans mening skäl kunde anföras såväl för som emot
det föreslagna hänvisningsförfarandet — icke böra motsätta sig förslagets
genomförande. Då kommittén framlägger en självständig, i övriga avseenden
komplett avlöningsförfattning för prästerna, anser kommittén för sin
del det lämpligast att häri även medtaga de s. k. sneddningsbestämmelserna.
Eljest komme de som använde prästlönereglementet — däribland befattningshavarna
själva — att vid de i praktiken ofta inträffande sneddningsfallen
nödgas anskaffa och tillämpa även Saar. Ilärtill må också erinras
om, att vid ett hänvisningsförfarande de i och för sig föga lättfattliga
sneddningsreglerna i Saar bleve — som alltid då en motsvarande tillämpning
av för ett annat område givna bestämmelser skall äga rum — än svårare
att begagna på prästlöneområdet.

Vad angår det nya avlöningsreglementets benämning, så måste enligt
prästlönekominitténs mening härvidlag beaktas kravet, att den skall kunna
bekvämt begagnas vid hänvisningar och citat. Kommittén har därför föreslagit,
att nämnda avlöningsförfattning benämnes prästlönereglementet
med förkortningen Pr. I anslutning härtill har kommittén framhållit följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Kommittén får i detta sammanhang erinra om att den nu gällande lagen
den 9 december 1910 om regleringen av prästerskapets avlöning icke sällan
i andra författningar — bland annat reglementet den 15 februari 1935 för
prästerskapets avlöning — och eljest vid hänvisningar förkortas till prästlöneregleringslagen.
Sistnämnda reglemente åter kallas — ehuru icke i
någon författning — i officiella skrivelser och dagligt tal oftast prästlönereglementet.
Några svårigheter att övergångsvis skilja mellan detta och det
föreslagna nya prästlönereglementet synes kommittén icke behöva befaras.

Det nya avlöningsreglementets disposition har i kommitténs förslag utformats
så, att det i huvudsak överensstämmer med uppställningen av
Saar. Dock har eu avsevärd del av bestämmelserna i sistnämnda reglemente
självfallet icke behövt medtagas i Pr. Sålunda saknas häri — med få undantag
— motsvarighet till de i Saar såsom särskilda bestämmelser upptagna
föreskrifterna. Framhållas må vidare, att därjämte åtskilliga av de i
detta reglemente meddelade allmänna bestämmelserna avse sådana förhållanden,
att anledning icke förelegat att överföra dem till Pr. Av dessa senare
må här nämnas bestämmelserna om statens bostadsnämnd, löneklassplacering
i vissa fall, övertidstjänstgöring, enslighetstillägg m. m. Å andra
sidan ha i Pr införts vissa i det föregående berörda förskrifter utan motsvarighet
i Saar.

Pr har uppdelats i fyra särskilda avdelningar. Kommittén har påpekat,
att de i reglementets andra avdelning intagna bestämmelserna icke äro av
löneteknisk natur utan av rent administrativ innebörd, och framhållit, att
de ur systematisk synpunkt bort utmönstras ur en avlöningsförfattning
som den här ifrågavarande. För deras intagande i reglementet har kommittén
anfört följande skäl.

Då dessa bestämmelser likväl icke kunna undvaras och de enligt kommitténs
mening icke för närvarande — utan samband med en mera omfattande
omarbetning av den kyrkliga förvaltningslagstiftningen — kunna inpassas
i annat lämpligare författningsmässigt sammanhang, anser kommittén att
de tills vidare böra inrymmas i prästlönereglementet. Föreskrifter av motsvarande
administrativa karaktär ansågos vid författningsarbetet i anslutning
till 1947 års allmänna lönereglering böra bibehållas i Saar i avbidan
på tillskapandet av en för statsförvaltningen avsedd allmän verksstadga.

En av huvudpunkterna i löneregleringsförslaget är att de i statens löneplansförordning
intagna löneplanerna 1 och 2 ävensom författningens bestämmelser
i övrigt skola gälla jämväl för prästerna. Beträffande de författningstekniska
åtgärderna härför har kommittén framhållit följande.

Någon ändring av löneplansförordningen är icke erforderlig för att denna
författning även skall bliva tillämplig å de befattningshavare, vilka komma
att hänföras under det nya avlöningsreglementet för prästerna. Enligt
1 § löneplansförordningen skola nämligen de löneplaner med tillhörande
lönetabeller och särskilda föreskrifter, som förordningen innehåller, tillämpas
i den utsträckning, som angives i avlöningsreglementen utfärdade av

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Löneplansförordningen blir
därför tillämplig å prästerna, om i det nya avlöningsreglementet — i analogi
med vad som stadgas i 20, 26 och 27 § § Saar -— föreskrives, att de förekommande
lönegraderna skola omfatta viss eller vissa löneklasser å någon
av de i löneplansförordningen intagna löneplanerna och att lönerna för
varje löneklass ävensom de olika slagen av löneavdrag framgå av förordningen.

Härefter har kommittén ingått på ett betydelsefullt praktiskt spörsmål,
som äger ett nära samband med den legislativa behandlingen av en författning
som prästiönereglementet. Kommittén har härutinnan anfört följande.

Å ena sidan tillhör en sådan författning som Pr området för den kyrkligt
ekonomiska lagstiftningen, i vilken kyrkomötet enligt konstitutionell
sedvanerätt icke äger medbestämmande1, varav följer att författningen skall
på samma sätt som den allmänna statsförvaltningens löneförfattningar
antagas genom samstämmiga beslut av endast Kungl. Maj :t och riksdagen.
Men å andra sidan har i fråga om behandlingsordningen för kyrkligt-ekonomiska
författningar utbildats en praxis, vilken får sin omedelbara betydelse
vid antagande, ändring och upphävande av bestämmelserna angående
prästernas avlöningsförmåner. Kommittén syftar härvid på de från gamla
kyrkomötesförordningen till 1 § andra stycket i nya kyrkomötesförordningen
överförda bestämmelserna angående kyrkomötets befattning med frågor
av icke kyrkolags natur och den praxis i fråga om tillämpningen av
dessa bestämmelser, som vunnit stadga. Enligt detta författningsrum tillkommer
det kyrkomötet — jämte dess lagstiftningsbefogenhet jämlikt
§ 87 mom. 2, § 88 och § 114 regeringsformen — bland annat att avgiva
yttrande i de kyrkliga ärenden av icke-kyrkolags natur, som för sådant ändamål
av Kungl. Maj :t hänskjutas till mötet. Någon formell skyldighet i
grundlag eller eljest för Kungl. Maj ''t att inhämta sådant yttrande föreliggei
visserligen icke, men 1936 års riksdag har — på förslag av första lagutskottet
i dess utlåtande den 3 juni 1936, nr 46 — gjort ett uttalande som innebär
en uppfordran till Kungl. Maj :t att i ärenden, i vilka kyrkomötet icke
har något medbestämmande, inhämta mötets yttrande, så att detta må erhålla
tillfälle att företräda de speciellt kyrkliga intressena. Dylika yttranden
ha också därefter av Kungl. Maj :t regelmässigt infordrats.

En extensiv tolkning av detta uttalande från riksdagens sida skulle föranleda,
att någon — i vart fall väsentlig — bestämmelse i Pr icke kunde
ändras, tilläggas eller upphävas utan att Kungl. Maj :t före förslagets framläggande
för "riksdagen låtit inhämta kyrkomötets yttrande i ärendet. Enligt
kyrkomötesförordningen skall allmänt kyrkomöte hållas vart femte år,
såvitt icke Kungl. Maj :t finner anledning sammankalla mötet oftare. Efter
senaste sekelskiftet har kyrkomötet sammanträtt i genomsnitt vart tredje
år. Med de regelmässigt förekommande längre mellantiderna för kyrkomötets
sammankomster — i jämförelse med riksdagens — skulle en tilllämpning
av det nämnda riksdagsuttalandet sålunda kunna medföra, att
i många fall en samtidig ändring av likformiga bestämmelser i exempelvis
Saar, Arf och Pr icke kunde komma till stånd. Alt härvid revisionen av Pr
komme att eftersläpa ändringarna i de övriga avlöningsreglementena bleve i

i So hiiroin närmare s. 2.r> ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

sannolikt en allmän regel. En följd bleve också att ändringar i statens löneplansförordning
— exempelvis med avseende å löneplanerna — icke
bleve omedelbart tillämpliga å prästerna. Att sammankalla kyrkomötet
enkom eller huvudsakligen för att kunna verkställa samtidig ändring av
de för prästerna och allmänna statsförvaltningens tjänstemän gällande avlöningsbestämmelserna
lärer knappast vara möjligt.

\ id en genomförd tillämpning av det statliga lönesystemet på prästlöneområdet
ha emellertid enligt kommitténs uppfattning de förutsättningar, varpå
det omförmälda riksdagsuttalandet vilar, i viss mån förändrats. Ett förbehållslöst
vidhållande av den grundsats, som kommit till uttryck i uttalandet,
skulle också kunna medföra olägenheter både i administrativt hänseende
och för de prästerliga befattningshavarna själva. Om nämligen statsmakterna
ha beslutat, att det statliga lönesystemet skall tillämpas för prästernas
avlönande, så måste ifrågasättas om det är nödvändigt eller praktiskt
lämpligt att inhämta kyrkomötets mening beträffande föreslagna ändringar
av detta system, därest dessa förslag icke innebära ett ifrågasättande av
själva systemets huvudgrunder. Enligt kommitténs uppfattning bör exempelvis
en ökning eller minskning av de i löneplanerna upptagna löneklassbeloppen
eller en ändring av de i Pr innefattade sjukvårdsbestämmelserna
kunna vidtagas utan att kyrkomötets utlåtande häröver behöver infordras.
En förutsättning härför är givetvis, att ifrågavarande ändringar av löneplanerna
och sjukvårdsbestämmelserna avse den stora huvudparten av statstjänstemännen.
Samma synpunkter kunna enligt kommitténs mening jämväl
anläggas beträffande ändringsförslag, som angå de i Pr intagna administrativa
föreskrifterna, i den mån dessa äro likformiga med de för statsförvaltningens
personal gällande.

Den nyss förordade reviderade behandlingsordningen för prästlönefrågorna
kommer icke att innebära, att de speciellt kyrkliga intressen, som kyrkomötet
givetvis företräder, framdeles bli åsidosatta. Dessa komma självfallet
vid frågornas remissbehandling allt framgent till uttryck i domkapitlens
och stiftsnämndernas i ärendena avgivna yttranden. Kommittén
förutsätter även, att de prästerliga personalorganisationerna komma att bli
representerade vid de centrala förhandlingar i mera betydelsefulla lönefrågor,
vilka kunna komma till stånd.

Från vad sålunda föreslagits vill kommittén likväl göra ett viktigt undantag.
Kommittén anser nämligen, att ändringsförslag angående lönegradsplaceringarna
vid de prästerliga tjänsterna fortfarande böra kunna
hänskjutas till kyrkomötet för yttrande. Enligt kommitténs mening måste
nämligen en dylik lönesättningsfråga, som på ett förhållandevis avgörande
sätt kan antagas inverka på rekryteringen till prästbefattningarna och därigenom
på kyrkans möjlighet att fullgöra sina uppgifter, vara av så stor
betydelse, att kyrkomötet bör beredas tillfälle att häri uttala sig. Att den
relativa lönesättningen för prästerna i förhållande till andra grupper av anställda
i allmän tjänst även kan rubbas genom ändrade lönegradsplaceringar
enbart inom dessa grupper, gör kommitténs förslag på denna punkt icke
mindre bärande — bland annat med hänsyn till den kyrkomötet enligt 12 §
i kyrkomötesförordningen tillkommande befogenheten att hos Kungl. Maj :t
anmäla föreställningar och önskningar.

Kommittén har härefter till behandling upptagit frågan om riksdagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

medverkan vid fastställande av avlöningsförmånerna för prästerliga befattningshavare
och anfört.

I den för närvarande gällande lagstiftningen kan härutinnan konstateras
en markant skillnad mellan ordinarie präster, å ena, och — enligt nuvarande
terminologi — extra ordinarie präster, å andra sidan. Medan sålunda
de ordinarie befattningshavarnas avlöningsförmåner — såsom reglerad
lön, provisorisk tilläggslön, ålderstillägg, ödebygdstillägg, nådårstilllägg,
dyrtidstillägg, kristillägg, provisoriskt lönetillägg, tjänstebostad, uppvärmningsbidrag,
bränslekostnadsgottgörelse, fast resanslag och semesterkostnadsbidrag
— antingen direkt till beloppet eller eljest med noggrant
angivande av grunderna fastställts i vissa med stöd av riksdagens beslut
utfärdade författningar, ha däremot de extra ordinarie prästernas förmåner
allenast i begränsad utsträckning tillkommit med riksdagens medverkan.
Således må framhållas, att prästlöneregleringslagens bestämmelser beträffande
avlöning åt extra ordinarie präst inskränka sig till att bestämma, att
ständig adjunkt (kyrkoadjunkt) och annan tjänstgörande adjunkt (pastoratsadjunkt)
skall äga åtnjuta årligt adjunktsarvode, bostad, vivre och
skjuts i tjänsteärenden samt att adjunktsarvodet icke får understiga visst
belopp för år, 1 000 kronor. Den närmare regleringen av dessa och andra
löneförmåner åt extra ordinarie präst har ägt rum i författningar av administrativ
natur. Påpekas bör dock, att nådarstillägg och ödebygdstillägg åt
kyrkoadjunkt samt dyrtidstillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg åt
extra ordinarie präst i allmänhet utgå efter av Kungl. Maj :t och riksdagen
gemensamt antagna grunder. Av de extra ordinarie prästerna intaga stiftsoch
kontraktsadjunkterna dock en särställning så till vida, att grunderna
för deras avlöning numera godkännas av riksdagen. I detta sammanhang
synes jämväl böra uppmärksammas, att de närmare föreskrifterna om ordinarie
och extra ordinarie prästs avlöning under tjänstledighet meddelats
i administrativ ordning.

Av det anförda framgår, att riksdagen hittills i förhållandevis ringa man
medverkat vid bestämmande av avlöningsförmånerna åt icke-ordinarie
präster. Detta förhållande åter får ses mot bakgrunden av den på ett speciellt
sätt verkande begränsning av medelstillgången för dessa prästers avlönande,
som anordnats genom de av Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt
beslutade reglerna om allmänna kyrkoavgiftens ävensom församlingsavgiftens
maximibelopp.

I fråga om riksdagens medverkan vid tillkomsten av Saar må framhållas,
att riksdagen med bifall till propositionen nr 225/1948 bemyndigade Kungl.
Maj :t bland annat a) att utfärda statens allmänna avlöningsreglemente i
huvudsaklig överensstämmelse med det till ifrågavarande riksdagsproposition
hörande reglementsförslaget, b) att under de förutsättningar och i den
omfattning, som i det till nämnda proposition bilagda statsrådsprotokollet1
förordats, vidtaga ändring i detta reglemente och c) att med iakttagande
av de huvudgrunder, som i samma statsrådsprotokoll förordats, utfärda
erforderliga bestämmelser om övergång Ull sagda reglemente. Denna riksdagens
medverkan vid utfärdandet av det allmänna avlöningsreglementet,
vilket innehåller avlöningsbestämmelser gemensamma för ordinarie och
icke-ordinarie befattningshavare, innebar härigenom samma sakprövning i

i So proposition nr 225/1918 s. 20 och 204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

fian riksdagens sida av den ordinarie som den icke-ordinarie personalens
avlöningsförmåner. I jämförelse med den ordning, som dittills tillämpats
beträffande den civila och militära statsförvaltningens personal, betydde
formen för reglementets utfärdande en utvidgad riksdagens medverkan vid
fastställande av icke-ordinarie befattningshavares löneförmåner.

Det vid den senaste allmänna löneregleringen tillämpade förfarandet vid
fastställandet av befattningshavarnas avlöningsförmåner har självfallet sin
omedelbara betydelse för prästlöneregleringens vidkommande. Härtill
kommer, att hänsyn i förevarande sammanhang jämväl måste tagas till
dels de speciella lagbestämmelserna om finansieringen av — de icke över
riksstaten reglerade — prästlönekostnaderna, och dels Kungl. Maj:ts befogenheter
med avseende på den kyrkliga tjänsteorganisationen. På grund
härav synes det kommittén icke kunna ifrågasättas, att riksdagens medverkan
vid fastställande av de icke-ordinarie prästernas avlöningsförmåner vid
prästlöneregleringen skall begränsas på snävare sätt än som skedde vid den
senast genomförda allmänna löneregleringen för huvuddelen av statstjänstemännen.

Med hänsyn till vad här framhållits om riksdagens medverkan vid de
prästerliga befattningshavarnas avlöningsförmåner har kommittén föreslagit,
att Kungl. Maj :t skall för prästlöneregleringens genomförande inhämta
riksdagens bemyndigande dels att utfärda prästlönereglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som kommittén framlägger, och dels
att med iakttagande av de huvudgrunder, som av riksdagen godkänts, utfärda
erforderliga bestämmelser om övergång till nämnda reglemente. Någon
befogenhet att utöver ramen i nyss angivna bemyndigande vidtaga ändringar
i reglementet har kommittén ej ansett behövlig för det kyrkliga förvaltningsområdets
vidkommande.

Kommittén har därefter något berört frågan om särskild supplementförfattning
med tilläggsbestämmelser till prästlönereglementet och framhållit.

Som kommittén förut framhållit, torde förutom prästlönereglementet behövas
en särskild löneförfattning innehållande vissa utöver reglementets bestämmelser
erforderliga detalj föreskrifter eller s. k. tilläggsbestämmelser.
Befogenheten att meddela sådana särskilda föreskrifter skulle — såsom
iramgår av författningstexten under olika paragrafer i reglementsförslaget
— tillkomma Kungl. Maj :t. Härigenom skulle för detta förvaltningsområde
erhållas en viss motsvarighet till den i anslutning till Saar utfärdade kungörelsen
den 30 juni 1948, nr 564, med tilläggsbestämmelser till nämnda
reglemente. Den ifrågavarande komplementförfattningen till prästlönereglementet
torde i anseende till nu gällande prästlöneförfattningar närmast
kunna jämföras med 1935 års reglemente för prästerskapets avlöning, vilket
i huvudsak kan sägas innehålla tilläggsbestämmelser till prästlöneregleringslagen.

Yttranden.

Kommitténs förslag om ett särskilt avlöningsreglemenle för prästerna,
om reglementets huvudsakliga utformning, om reglementets benämning, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

statens löneplansförordnings tillämpning å prästerna, om riksdagens medverkan
vid avlöningsförmånernas fastställande och om en särskild supplementförfattning
med tilläggsbestämmelser till reglementet ha vid slutbetänkandets
remissbehandling lämnats utan erinran. Härvid har statskontoret
dock framhållit, att ämbetsverket, som helst sett att de prästerliga
befattningshavarna inordnas under Saar, icke ville motsätta sig förslaget
om ett särskilt avlöningsreglemente för dessa befattningshavare med hänsyn
till att på senare tid speciella löneförfattningar utfärdats för sådana
personalgrupper som kyrkomusiker och övningslärare.

Mot kommitténs i detta sammanhang gjorda uttalande om kyrkomötets
medverkan vid framdeles skeende ändringar av avlöningsbestämmelserna
för prästerna ha ej heller i och för sig rests invändningar under remissbehandlingen.
Härvidlag måste dock beaktas, att åtskilliga remissinstanser
— bland annat flertalet domkapitel — i frågan om den kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningens konstitutionella natur hävdat en uppfattning, motsatt
den varå nämnda kommittéuttalande vilar.

Föredraganden.

Kommitténs överväganden om den författningsmässiga utformningen
av de för lönereformen erforderliga avlöningsbestämmelserna ha
utmynnat i ett förslag om en fristående avlöningsförfattning för prästerna.
För egen del har jag funnit mig i närvarande läge böra godtaga
den av kommittén föreslagna anordningen med ett särskilt prästlönereglemente.
Såsom förut framhållits ha under föregående år utfärdats särskilda
avlöningsreglementen för kyrkomusiker och övningslärare, varjämte i en
till årets riksdag avlåten proposition föreslagits ett speciellt avlöningsreglemente
för folkhögskollärarna in. fl. I anslutning till framläggandet av
dessa tre reglementsförslag har bl. a. påpekats, att bristande kännedom om
den föreslagna detaljregleringens praktiska utfall talade för anordningen
med en fristående författning och mot en utvidgad tillämpning av Saar
med däri för ändamålet nyinförda särbestämmelser. Samma synpunkter
kunna göras gällande vid den förevarande löneregleringen, som avser ett i
många hänseenden särpräglat förvaltningsområde. Frågan om prästlönebestämmelsernas
författningsmässiga sammanförande med avlöningsbestämmelser
för andra i allmän tjänst anställda synes mig emellertid framdeles
höra i lämpligt sammanhang omprövas.

Den särskilda prästlöneförfattningen, som i fråga om lönebeloppen bygger
på tillämpning av statens löncplansförordning, synes mig böra erhålla
sin huvudsakliga utformning i enlighet med kommitténs förslag. Likaså tillstyrker
jag den föreslagna benämningen av författningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Mot vad kommittén uttalat beträffande riksdagens medverkan vid fastställande
och ändring av prästernas avlöningsförmåner samt inhämtande av
kyrkomötets yttrande härvidlag, synes mig icke vara något att erinra. Jag
biträder därför kommitténs uttalande i dessa hänseenden.

I anslutning till behandlingen av dessa senare frågor har kommittén
även yttrat sig om beskaffenheten av det bemyndigande, som för avlöningsförfattningens
utfärdande och övergångsregleringen bör utverkas av riksdagen.
Vad kommittén här föreslagit överensstämmer i huvudsak med den
ordning, som tillämpats vid utfärdandet av statens allmänna avlöningsreglemente
och avlöningsreglementet för folkskolan ävensom övergångsbestämmelserna
till dessa författningar. Jag får emellertid framhålla, att vid tillkomsten
av avlöningsreglementena för kyrkomusiker och övningslärare en
annan ordning än den nyss angivna iakttogs så till vida, att av 1941 års lärarlönesakkunniga
uppgjorda, inom vederbörande departement icke överarbetade
reglementsförslag förelädes riksdagen. I propositionen angåvos i
stället de ändringar i förslagen, som syntes böra vidtagas. Bemyndigande
utverkades för Kungl. Maj :t att utfärda avlöningsreglementen i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen framlagda förslagen.

I fråga om utfärdandet av prästlönereglementet torde böra förfaras på i
huvudsak samma sätt som tillämpats beträffande avlöningsreglementena
för kyrkomusiker och övningslärare. Enahanda ordning iakttogs för övrigt
även vid tillkomsten år 1949 av reglementet för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare. (SPA-reglementet).
Jag förordar sålunda, att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande
att utfärda dels prästlönereglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med de förslag, som jag här kommer att förorda, dels ock —■ med
iakttagande av vissa i det följande angivna huvudgrunder —• för löneregleringen
erforderliga övergångsbestämmelser.

B. Specialmotivering till prästlönereglementets olika paragrafer.

Jag övergår nu till att redogöra för de av prästlönekommittén i prästlönereglementet
föreslagna bestämmelserna och de härför anförda motiven,
de av remissinstanserna framställda ändringsförslagen och skälen därför
samt min egen uppfattning i dessa frågor. Vid denna min redogörelse avser
jag att i huvudsak endast upptaga sådana med löneregleringen förbundna
frågor, vilka antingen för sin lösning kräva riksdagens medverkan eller
eljest kunna äga betydelse för dess ställningstagande till lönereformen.
Sedan riksdagen fattat beslut eller yttrat sig i dessa frågor, har jag för
avsikt att i statsrådet anmäla de med reformens genomförande förenade
detalj spörsmål, av vilka prästlönekommittén behandlat de mera väsent -

Kungl. Maj.ts proposition nr löd.

liga i specialmotiveringen till förslaget till prästlönereglemente (betänkande
II, sid. 106 tf.).

Prästlönekommittén har inledningsvis framhållit, att det föreliggande
förslaget till prästlönereglemente utformats i nära anslutning till Saar.
Till bestämmelserna i detta reglemente har i Kungl. Maj:ts proposition nr
225 till 1948 års riksdag lämnats en ingående specialmotivering. Kommittén
har påpekat, att på grund av prästlönereglementets sålunda givna utformning
de motiveringar och tolkningsanvisningar, för vilka redogjordes i
nämnda proposition, i stor utsträckning äga giltighet även i fråga om bestämmelserna
i sistnämnda reglemente.

1 §•

Reglementets tillämpningsområde.

Prästlönekommittén har härom anfört i huvudsak följande.

Vid bestämmandet av prästlönereglementets tillämpningsområde har
valts tillvägagångssättet att uppräkna samtliga de kategorier av inom svenska
kyrkan tjänstgörande präster, vilka skola vara underkastade reglementet.
Av författningstextens avfattning framgår, att ej enbart prästvigningen
såsom sådan konstituerar det prästbegrepp, som tillämpas i Pr. Reglementet
gäller sålunda icke å annan inom svenska kyrkan prästvigd än den
som innehar någon i 1 § avsedd för stift, pastorat eller eljest inrättad tjänst
eller befattning. Av de enligt nuvarande terminologi extra ordinarie prästerna
falla under reglementets tillämpningsområde allenast de i 1 § 1 mom.
första stycket under b) och d) angivna icke-ordinarie prästerna.

Enligt" bestämmelserna i inledningsparagrafen kunna de i reglementet
avsedda prästerna anställas med anlitande av fem alternativa anställningsformer.
De tre huvudanställningsformerna: ordinarie-, extra ordinarie- och
aspirantanställning skola självfallet i första hand tillämpas. Vid en jämförelse
med bestämmelserna i 17 § reglementsförslaget framgår, vilken anställningsform,
som är den för varje särskild prästtjänst reguljära. De
två övriga anställningsformerna extra- och arvodesanställning äro avsedda
att subsidiärt anlitas, då någon av huvudanställningsformerna av lönetekniska
eller andra skäl icke kan ifrågakomma. Att de sistnämnda båda
anställningsformerna nu medtagits i Pr jjr ett uttryck för en strävan all
utforma reglementet så, att det även blir tillämpligt med avseende å mera
undantagsvis uppkommande personella och tjänsteorganisatoriska förhallanden.
Detta har synts kommittén vara av betydelse 1)1. a. ur den synpunkten
att härigenom kunna undvikas framdeles eljest erforderliga kompletteringsbeslut
från Kungl. Maj:ts sida för reglering av särfall samtidigt
som härmed också vinnes en önskvärd decentralisering av beslutanderätten
på de lokala stiftsorganen.

I fråga om de subsidiära anställningsformernas användning på det kyrkliga
förvaltningsområdet får kommittén framhålla följande. Vad först angår
den extra anställningsformen, så är denna 1)1. a. avsedd att tillämpas,
då vid anställning å någon i den kyrkliga organisationen inrättad tjänst
den ifrågakommande prästen av hälsoskäl icke kan anställas med anlitande
av den för tjänsten reguljära anställningsformen. Enligt kommitténs me -

Kangl. Maj Is proposition nr 1<>6.

ning ha nämligen de i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 564) med tillläggsbestämmelser
till Saar under 4 § i punkt 4, genom ändringskungörelsen
den 3 juni 1949, nr 322, meddelade anvisningarna angående anställning
i statlig tjänst av personel-, som förete anmärkning mot hälsotillståndet,
i vissa hänseenden motsvarande giltighet för den kyrkliga tjänsteorganisationens
vidkommande. Vid utfärdandet av tilläggsbestämmelserna
till Pr synas här berörda spörsmål närmare böra övervägas.

Den extra anställningsformen bör vidare enligt kommitténs mening anlitas
vid anställande av vikarier i vissa fall. Enligt 1 § reglementet äga
de i 2 och 3 avdelningarna meddelade bestämmelserna endast tillämpning
ä den som är innehavare av i reglementet avsedd tjänst. De nämnda bestämmelserna
bli sålunda icke tillämpliga å någon av den anledningen,
att han förordnats att uppehålla en sådan tjänst. Om en läroverksadjunkt

1 Ca 26 förordnas att vikariera å en kyrkoherdetjänst i Ca 29, bli de nyss
angivna bestämmelserna icke automatiskt tillämpliga för reglering av hans
avlöningsförmåner under vikariatet. Enligt kommitténs mening är det emellertid
av betydelse, att dylika anställningsförhållanden regleras inom reglementets
ram. Av denna anledning har tillskapats bestämmelserna i 7 §

2 mom. i reglementet. Om till ett vikariatslöneförordnande bör ifrågakomina
annan inom svenska kyrkan prästvigd än den, som redan innehar eu
i Pr avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han enligt dessa bestämmelser anställas
som innehavare av extra tjänst i lönegrad med samma ordningsnummer,
som gäller för den uppehållna tjänsten. Med tillämpning härav skulle
i det nyss angivna fallet läroverksadjunkten under kyrkoherdeförordnandet,
såvitt detta avser längre tid än sex månader, anställas som vice pastor
i lönegrad Cg 29. Om vid kortare ledighet än sex månader å prästerlig
tjänst annan än i reglementet avsedd präst förordnas som vikarie, kan
han anställas som innehavare antingen av extra tjänst i en efter omständigheterna
avpassad lönegrad eller av arvodesbefattning. I sistnämnda fall
skola avlöningsförmånerna utgå enligt bestämmelserna i 4:e avdelningen
av reglementet. Såsom innehavare av extra tjänst bör jämväl anställas
pastoratsadjunkt, som icke inom tre år vinner befordran från aspirant
till extra ordinarie befattningshavare, såvitt han över huvud anses böra
kvarstå i tjänst.

Såsom nyss antyddes kan således arvodesanställning anlitas, då annan
än innehavare av i reglementet avsedd tjänst förordnas såsom korttidsvikarie
å sådan tjänst. Arvodesanställning kan därjämte begagnas i vissa
fall, då en prästvigd, mot vars hälsotillstånd anmärkning föreligger, anställes
å en i tjänsteorganisationen inrättad tjänst.

I det föregående ha anförts vissa synpunkter för reglering inom reglementets
ram även av vissa mera undantagsvis uppkommande personal- och
organisationsförhållanden. Till förmån för intagande i Pr av huvudbestämmelserna
angående arvodesanställda korttidsvikarier m. fl. talar därjämte
ett annat skäl. Vad kommittén härmed åsyftar är den enklare redigering
av kyrkofondslagen, som härigenom möjliggöres. Om liuvudstadgandena
om arvodesbefattning införas i prästlönereglementet, behöver nämligen vid
utformningen av de bestämmelser i kyrkofondslagen, som reglera de kyrkofonden
åvilande prästlönekostnaderna, icke upptagas någon särskild punkt
angående bestridande av avlöningsförmånerna vid nämnda arvodesbefattningar.

Kungl. Maj ds proposition nr 156.

I betänkande I har kommittén — i samband med framläggande av förslag
till semesterfrågans ordnande för prästerna — förordat anställande i
pastoraten av icke-prästvigd arbetskraft (assistenter) för fullgörande av
vissa göromål, vartill icke kräves prästerlig behörighet. Då dessa assistenter
avses skola förordnas endast för kortare perioder, böra de härunder,
lönetekniskt sett, anställas i arvodesbefattning. Närmast av systematiska
skäl har kommittén dock icke ansett det lämpligt att reglera assistenternas
löneförmåner inom reglementets ram. Bestämmelser om ersättning åt dessa
av domkapitlen förordnade tjänstebiträden •— vilka enligt kommitténs
förslag skulle erhålla ett arvode av 400 kronor för månad — böra i stället
meddelas i särskild ordning (nådigt brev e. d.). Det för Kungl. Maj:t erforderliga
bemyndigandet att taga i anspråk kyrkofondens medel för assistenternas
avlönande m. in. bör upptagas under en särskild punkt i 6 § kyrkofondslagen.

Yttranden. Domkapitlen i Uppsala, Skara och Visby stift samt Sveriges
yngre prästers förbund ha med hänsyn till prästvigningens betydelse motsatt
sig aspirantanställningens tillämpning på det kyrkliga området. I övrigt
har vad kommittén föreslagit eller eljest anfört lämnats utan erinran
av remissinstanserna.

Föredraganden. I anledning av den vid remissbehandlingen gjorda inA3
* * * 7ändningen mot införande av aspiranlanställning inom den kyrkliga tjänsteorganisationen
må framhållas, att statsmakternas principbeslut i prästlönefrågan
innebar bl. a., att nyssnämnda anställningsform skulle anlitas
vid den nyordinerade pastoratsadjunktens första tjänstgöring (se prop. 204/
1949, sid. 98 ff. och sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 2/1949, sid. 74). I likhet med kommittén anser jag, att de s. k. assistenternas
löneförmåner ej böra intagas i reglementet utan regleras av Kungl.
Maj:t i särskild ordning under hänsynstagande till den allmänna lönenivån.
Vad kommittén i specialmotiveringen till denna paragraf i övrigt uttalat,
anser jag mig även böra biträda.

3 §•

Tjänsters inrättande.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till denna paragraf framhållit
följande.

Den i reglementsutkastet föreslagna formuleringen i fråga om inrättande
av biskopstjänst har valts med hänsyn till att själva beslutet härom
enligt gällande ordning fattas av Kungl. Maj:t på administrativ väg men
att ett sådant beslut i sin tur förutsätter inrättandet av ell stift, vartill erfordras
riksdagens medverkan. Att i reglementet angiva kyrkomötets medverkan
vid dylikt beslut lärer icke vara författningsteknislct påkallat.

De vederbörande församling icke åvilande kostnaderna för avlöning av
dels de i reglementet avsedda garnisons- och amiralitetsprästerna och dels
utlandskyrkolierdarna bestredos tidigare från vissa å riksstaten uppförda

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

anslag. Genom ändringar av kyrkofondslagen den 28 november 1941 (nr
909) och den 15 maj 1942 (nr 236) ha emellertid ifrågavarande kostnader
överflyttats å kyrkofonden.

Vad angår de ordinarie och extra ordinarie församlingsprästtjänsterna i
de territoriella pastoraten, så äger Kungl. Maj:t en på sedvanerätt vilande
befogenhet att inrätta dylika tjänster. Utövandet av nämnda befogenhet
får givetvis ses i sammanhang med tillämpningen av gällande bestämmelser
om ändring av ecklesiastik indelning.

Beträffande stifts- och kontraktsadjunkterna må framhållas, att Kungl.
Maj:t tidigare disponerade ett anslag på 400 000 kronor ur fonden för dessa
prästers avlönande enligt av riksdagen godkända grunder. Genom lagändring
den 13 juni 1947 (nr 272) har anslagets maximering borttagits.
Numera äger Kungl. Maj :t till tjänstgöring i rikets stift fördela av riksdagen
medgivet antal sådana stiftspräster.

I fråga om inrättande av extra tjänster må framhållas, att dessa — i de
relativt få fall de beräknas bli behövliga inom tjänsteorganisationen —
oftast komma att inrättas av domkapitlen. Om till vikariatslöneförordnande
å domprost- eller utlandspastorstjänst eller garnisonspastorstjänsten i
Boden ifrågakommer annan än innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad
präst, skall dock förordnande för honom att under vikariatet
vara innehavare av extra tjänst i respektive Cg 37, Cg 33 och Cg 26
meddelas av Kungl. Maj:t. Då eljest vikarie skali förordnas till innehavare
av extra tjänst eller den, som ifrågakommer för ordinarie, extra ordinarie
eller aspiranttjänst, med hänsyn till företedd brist i hälsotillståndet skall
anställas i extra tjänst, tillkommer det i anseende till normerna för den
extra anställningsformens tillämpning i det statliga lönesystemet domkapitlet
att inrätta den ifrågavarande extra tjänsten.

En av kommitténs ledamöter, herr Helander, har i en till betänkandet
fogad reservation uttalat sig för en sådan avfattning av förevarande paragraf,
att kyrkomötets godkännande erfordras för inrättande av biskopstjänst.

Yttranden. Domkapitlet i Västerds stift och Sveriges yngre prästers förbund
ha anslutit sig till herr Helanders reservation i fråga om biskopstjänsts
inrättande. Enligt domkapitlen och stiftsnämnderna i Lunds och Luleå
stift böra några positiva bestämmelser om dylik tjänsts inrättande ej
införas i prästlönereglementet. Med hänsyn till att samma avlönings- och
finansieringsbestämmelser föreslås framdeles skola gälla beträffande tjänsterna
i garnisons- och amiralitetsförsamlingarna som beträffande tjänsterna
i de terriotriella församlingarna har kammarkollegiet förordat borttagande
av den begränsning i Kungl. Maj.ts befogenhet att inrätta tjänster i
militärförsamlingarna, som kommittén ansett böra bibehållas.

Föredraganden. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att det ur
författningsteknisk synpunkt icke är påkallat att i förevarande stadgande

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

angiva kyrkomötets medverkan vid biskopstjänsts inrättande. Att
kyrkomötet har legislativ befogenhet i fråga om vissa lagstiftningsåtgärder,
som förutsättas vid inrättandet av ett stift — exempelvis ändringar
i kyrkomötesförordningen — torde icke tarva lagteknisk återspegling
i här avsedda bestämmelse. Kammarkollegiets förslag att kravet på
riksdagens medverkan vid inrättande av tjänster i militärförsamlingarna
borde eftergivas, om de föreslagna nya avlönings- och finansieringsbestämmelserna
antagas, kan jag icke i detta sammanhang tillstyrka. Även andra
skäl än de av kammarkollegiet anförda måste härvidlag tillmätas betydelse.
Däremot förordar jag, att det bör såsom för närvarande ankomma på
Kungl. Maj:t ensam att inrätta kyrkoherdetjänst i utlandsförsamling. Det
nuvarande antalet stifts- och kontraktsadjunktstjänster anser jag även
böra tills vidare bibehållas.

7 §■

Vikariatsförordnande in. in.

Pråstlönekommittén har i sitt slutbetänkande ingående behandlat reglerna
för vikariatsförordnande m. m. och anfört:

Det lärer för närvarande råda en nästan enhetlig praxis i stiften att städse
förordna vikarie vid inträffande ledigheter —- i anledning av tjänstinnehavarens
semester eller tjänstledighet eller vid vakans -—■ å de i tjänsteorganisationen
fast inrättade tjänsterna. Ifrågavarande praxis synes närmast
ha utformats utifrån den principiella uppfattningen, att de vid en
viss tjänst anslagna löneförmånerna i allmänhet icke böra förbli outnyttjade.
Ett i stiften nu icke sällan förekommande förfarande är sålunda, att
kyrkoherde under semester eller tjänstledighet för en honom som stadigvarande
ämbetsbiträde anvisad kyrkoadjunkt förordnas att jämte egen
tjänst uppehålla ifrågavarande kyrkoadjunktur. Det lärer yttermera inträffa,
att en kyrkoherde av domkapitlet meddelas förordnande att, med
bibehållen utövning av sin tjänst, samtidigt bestrida såväl en komministers-
som en kyrkoadjunktstjänst i eget pastorat. De i 1935 års reglemente
för prästerskapets avlöning meddelade bestämmelserna angående avlöning
under vikariat äro anordnade så, att de kunna tillämpas å nyss nämnda vikariatsförhållanden.
Såsom kommittén i annat sammanhang påpekat kunna
dylika förordnanden för kyrkoherde, som bär det primära ansvaret för
pastoralvården i dess helhet, icke betraktas annorlunda än som oformligheter.

Vid en genomförd omläggning av prästlöneväsendet efter det statliga lönesystemet
kunna självfallet dylika inadvertenser icke längre tillåtas. Som
en allmän regel enligt detta system får anses gälla, att en tjänstinnehavare,
som förordnas att uppehålla en annan befattning, härigenom formellt
förutsättes frånträda utövningen av sin egen tjänst. Vidare bygger detta
lönesystem på den administrativa ordningen, att en tjänstinnehavare i allmänhet
endast skall meddelas vikariatsförordnande å tjänst, som är högre
än hans egen.

Enligt de för närvarande gällande bestämmelserna för prästerna bestridas
de speciella vikariatsarvodena i regel av innehavaren av den tjänst,

Kungl. Maj:ls proposition nr 156.

varå vikariatsförordnandet meddelas. Vid ett genomförande av kommitténs
förslag komma emellertid de särskilda vilcariatskostnaderna att utgå ur
kyrkofonden. Med hänsyn härtill och de ökade kostnader i övrigt prästlönereformen
föranleder, synes det kommittén angeläget, att återhållsamhet
från stiftsledningarnas sida iakttages vid meddelande av vikariatsförordnanden.
En för närvarande i sådan riktning naturligt verkande faktor är
givetvis den begränsade tillgången på prästerlig arbetskraft. Enligt kommitténs
mening bör vid uppkommande tjänstledigheter och eljest i varje
särskilt fall noga övervägas, huruvida det kan anses nödvändigt för de kyrkliga
göromålens utförande att vikariatsförordnande meddelas. Vid kortare
ledigheter — även å kyrkoherdetjänst — synas i många fall på den ledige
prästen eljest ankommande legalt föreskrivna tjänstebestyr utan större olägenheter
kunna utan särskilt förordnande anförtros annan eller andra i
pastoratet tjänstgörande präster. Det i fria former förekommande s. k. prästerliga
initiativarbetet må härunder i erforderlig mån tillfälligt uppskjutas,
såvitt detta utan allvarligare men kan ske. Även vid ledigheter av
längre varaktighet än en eller annan vecka synes vikarie böra förordnas
allenast, där sådan prövas behövlig för församlingsarbetets behöriga gång.

Å tjänster inom den för pastoratsadjunkterna fastställda reglerade befordringsgången,
där befattningshavarens lönegradsplacering är beroende
av hans anställningstid och icke av göromålens art, anser kommittén vikariatsförordnanden
över huvud icke böra meddelas. Vad angår kvrkoadjunktstjänsterna,
vid vilka lönesättningen är identisk med slutlönegraden
i den nämnda befordringsgången, bör enligt kommitténs mening förordnande
ifrågakomma endast under förutsättning, att Kungl. Maj:t bestämt
särskilt tjänstgöringsområde för ifrågavarande kyrkoadjunkter på sätt i
betänkande I (sid. 83 och 84) angivits i fråga om komministerstjänst. Med
hänsyn till beskaffenheten av de innehavare av annan kyrkoadjunktur, å
ena, och pastoratsadjunkt, å andra sidan, i allmänhet åvilande tjänstegöromålen
anser kommittén, att särskilt förordnande att vikariera icke
hör meddelas pastoratsadjunkt vid ledighet för sådan kyrkoadjunkt. Att kyrkoadjunkt
genom av domkapitlet fastställd arbetsfördelning tilldelats speciella
arbetsuppgifter kan enligt kommitténs mening icke anses påverka
tjänstgöringens art i sådan mån, att vid honom beviljad ledighet pastoratsadjunkt
bör med frånträdande av utövningen av egen tjänst förordnas att
uppehålla kyrkoadjunktstjänsten. I dylikt fall bör pastoratsadjunkten i
stället beordras att fullgöra de med kyrkoadjunkturen förenade göromålen
även om ledigheten är av längre varaktighet. De av kommittén här
framförda synpunkterna på vikariatsförordnande å pastorats- och kyrkoadjunkttjänsterna
överensstämma med de härutinnan för närmast motsvarande
tjänster inom allmänna statsförvaltningen anvisade riktlinjerna.

Prövas vid ledighet å stifts- och kontraktsadjunkttjänster, vilka äro placerade
i 24:e lönegraden, ersättare erforderlig, bör enligt kommitténs mening
med hänsyn till dessa tjänsters särskilda beskaffenhet hinder ej föreligga
för meddelande av vikariatsförordnande.

I fråga om vikariatslöneförordnande har kommittén i sitt första betänkande
(sid. 149) framhållit, att bestämmelserna härutinnan måste förutsättas
på en väsentlig punkt avvika från motsvarande föreskrifter i Saar. Vikariatslöneförordnande
å tjänst, som avsåges i lagen om tillsättning av prästerliga
tjänster, kunde nämligen ej gärna tänkas böra meddelas i samma ordning,

Kungl. Majrts proposition nr 156.

som vore stadgad för tjänstens tillsättande på sätt i 8 § 1 mom. tredje
stycket Saar föreskreves. Rimligtvis kunde för dylikt förordnande ej vara
påkallat att iakttaga den invecklade valprocedur, som enligt prästvalslagen
krävdes i följd av sådan tjänsts ledigförklarande.

Sedan kommittén numera övervägt detaljutformningen av prästlönereglementets
bestämmelser angående vikariatslöneförordnande, får kommittén
härutinnan anföra följande. Beträffande kravet på förordnandets varaktighet
anser kommittén tillräcklig anledning icke föreligga att här frångå
den i Saar stadgade sexmånadersregeln. I fråga om ordningen för meddelande
av vikariatslöneförordnande i sådana fall, där tjänstens tillsättning
med innehavare skall föregås av ledigförklarande, bör uppställas en
allmän föreskrift, att förordnande skall av domkapitlet genom offentligt
anslag och genom tillkännagivande i allmänna tidningarna kungöras till
ansökan ledigt med utsättande av lämplig ansökningstid. Framhållas må,
att Kungl. Maj:t för närvarande i beslut angående långtidsvikariat med
rätt till samtliga vid tjänsten förenade löneförmåner plägar föreskriva, att
vikariatet skall tillsättas i nyss nämnd ordning. Syftet med ledigförklarande
av visst förordnande är givetvis att skapa möjlighet för de härtill mest
kvalificerade prästerna att inbördes tävla om förordnandet.

I det föregående har framhållits, att det statliga lönesystemets konstruktion
bygger på den administrativa ordningen, att en tjänstinnehavare i
allmänhet endast skall meddelas vikariatsförordnande å tjänst, som är högre
än hans egen. Emellertid kunna i vissa undantagsfall uppkomma fullt
legitima behov att förordna en tjänstinnehavare såsom vikarie å en tjänst,
vilken är lika hög som eller rent av lägre än vederbörandes egen tjänst.
Förordnande av sist angivet slag hör dock i möjligaste mån undvikas, då
lönen under vikariatet utgår efter vikariens lönegrad i stället för enligt den
lönegrad, till vilken den uppehållna tjänsten är hänförd; därtill komma i
vissa fall särskilda kostnader för uppehållande av vikariens egen tjänst. I
anledning härav böra sådana förordnanden endast meddelas under förutsättning,
att de uppenbarligen äro betingade av kyrkans intressen. Om församlingspräst
under slutet av den tidsperiod av året, då konfirmationsundervisning
pågår, utnämnts å högre tjänst i annat pastorat, får enligt kommitténs
mening merendels anses föreligga ett sådant intresse. I här avsett
fall bör den nyutnämnde kunna förordnas att uppehålla sin förra tjänst till
nämnda periods slut eller annan därefter infallande lämplig tidpunkt.

Yttranden. Även om vikariatsförordnande å biskopstjänst icke lärer kunna
meddelas åt innehavare av annan tjänst har statens lönenämnd ansett
det för tydlighets skull böra angivas i författningstexten, att paragrafen
icke äger tillämpning å biskopstjänst. Kammarkollegiet har föreslagit, att i
4 mom. uttrycket »betingat av kyrkans intressen» bör utbytas mot orden
»till fördel för församlingsvården» eller eventuellt, »till fördel för den
prästerliga verksamheten». I förstnämnda uttryck kan nämligen enligt kollegiets
mening inläggas mera än vad, såvitt av motiven framgår, därmed
avses.

4 Hihang Ull riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Föredraganden. Jag förordar det av statens lönenämnd föreslagna förtydligandet
av paragrafens innebörd. Det i 4 mom. reglementsförslaget förekommande
uttrycket »betingat av kyrkans intressen» synes mig, såsom
kammarkollegiet förordat, lämpligen böra utbytas mot den mera adekvata
lokutionen »till fördel för församlingsvården». I övrigt anser jag mig böra
biträda de av kommittén föreslagna bestämmelserna och vad kommittén
i anslutning härtill anfört.

8 §.

Stationeringsort. Ortsgrupper. Hyresgrupper.

Prästlönekommittén har i anslutning till bestämmelserna i denna paragraf
framhållit följande.

Med hänsyn till prästlönereglementets förhållandevis enhetliga tillämpningsområde
ha reglementets bestämmelser om stationeringsort -—■ i likhet
med folkskolereglementets — ansetts kunna givas en mera preciserande
avfattning än motsvarande föreskrifter i Saar.

Bestämmelser, liknande de i 7 § 1 mom. kungl. kungörelsen den 30 juni
1948, nr 564, böra i särskild ordning meddelas jämväl med avseende å
prästerna.

I tilläggsbestämmelserna till Pr bör införas ett stadgande att angående
de olika orternas fördelning å ortsgrupper kungörelsen den 12 december
1947, nr 942, skall gälla och att beträffande hyresgruppsindelningen kungörelsen
den 16 januari 1948, nr 12, skall äga motsvarande tillämpning.

Yttranden. Med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena har kammarkollegiet
föreslagit den ändringen av 1 mom., att stationeringsorten
för sådan präst, som ej har tjänstebostad, skall bestämmas av domkapitlet.
Statskontoret åter har ansett att den föreslagna befogenheten för domkapitlet
att för visst fall bestämma prästs stationeringsort i stället bör tillkomma
Kungl. Maj:t.

Föredraganden. Stationeringsorten för sådan präst, som ej anvisats
tjänstebostad, bör bestämmas av domkapitlet i enlighet med de bestämmelser
Kungl. Maj:t utfärdar. Jag förordar, att 1 mom. ändras i överensstämmelse
härmed. Ifrågavarande detaljföreskrifter böra meddelas i tilläggsbestämmelserna
till reglementet. Vad kommittén eljest föreslagit tillstyrker
jag.

10 §.

Prästs skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m.
Prästlönekommittén har härom yttrat följande.

I fråga om den i paragrafens andra stycke stadgade tjänstedubbleringsplikten
får kommittén hänvisa till vad i betänkande I i semesterkapitlet
(sid. 15 ff.) härom anförts. Skyldigheten för präst att jämte egen bestrida

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

jämväl annan tjänst har ansetts böra begränsas till sådant fall, då ledigheten
å tjänsten föranledes av tjänstinnehavaren beviljad semester.

Med högre tjänst (i första stycket) och annan tjänst (i andra stycket) inom
samma stift avses tjänst i det stift, där prästen, som är skyldig mottaga
förordnande, själv antingen innehar eller vikarierar å viss tjänst.
Stiftstillhörigheten enligt prästvalslagen är således i detta sammanhang
icke normerande.

Yttranden. Såväl statskontoret som domkapitlet i Linköpings stift har
ansett den i 1 mom. föreskrivna skyldigheten att uppehålla högre tjänst
vara i fråga om tidrymden alltför begränsad. Med hänsyn till de nu påtagliga
svårigheterna att erhålla sjukvikarier har domkapitlet och stiftsnämnden
i Lunds stift föreslagit, att den i 2 mom. stadgade tjänstedubbleringsskyldigheten
skall utvidgas till att gälla dels även vid annan präst beviljad
sjukledighet och dels under sammanlagt fyra månader av två på varandra
följande kalenderår.

Föredraganden. I likhet med stiftsmyndigheterna i Lund anser jag tillgången
på sjukvikarier böra säkerställas genom en utvidgning av tjänstedubbleringsskyldigheten.
Den i första och andra stycket för olika fall stadgade
skyldigheten att uppehålla annan tjänst synes lämpligen kunna bestämmas
till tre månader av ett och samma kalenderår.

12 §.

Ordinarie prästs förflgttningsskyldighet.

Pråstlönekommittén har beträffande de föreslagna bestämmelserna påpekat
följande.

I fråga om bestämmelsernas praktiska tillämpning förutsätter kommittén,
att ordinarie präst, som icke själv är vållande till sin förflyttning, om
så är möjligt, förflyttas till tjänst i innehavande tjänstegrad antingen inom
samma stift eller, om han icke tillhör detta stift, inom hemstiftet.

De närmare bestämmelserna om själva det tekniska förfarandet vid förflyttning
synas böra meddelas i administrativ ordning, sedan den av kommittén
förutsatta revisionen av prästvalslagens hithörande stadganden blivit
föremål för statsmakternas prövning.

Kommittéledamöterna herrar Bergcr och Helander ha i en till betänkandet
fogad reservation framhållit att, då förflyttning av kyrkoherde till komministerstjänst
enligt deras mening strider mot 3 § i prästerskapets privilegier
av år 1723, de icke biträda kommittéförslaget i denna de!.

Yttranden. Domkapitlen i Uppsala, Västerås och Visbg stift ha uttalat
en mot kommittéförslaget avvikande mening, såvitt angår den i paragrafen
inrymda möjligheten alt förflytta en kyrkoherde till en komministerstjänst,

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

vilken möjlighet enligt Sveriges yngre prästers förbund bör borttagas. Förstnämnda
domkapitel har därjämte hävdat, att förflyttning bör kunna ske allenast
inom samma stift. De prästerliga personalorganisationerna ha framhållit
vikten av att befattningshavarnas berättigade intressen beaktas vid
förflyttningsbestämmelsernas tillämpning. Domkapitlet och stiftsnämnden
i Luleå stift ha motsatt sig införande av förflyttningsskyldighet för biskop,
då en sådan plikt under vissa extrema politiska förhållanden skulle kunna
undergräva hans oberoende ställning. Enligt statskontorets mening bör i
prästlönereglementet stadgas skyldighet för präst att låta sig förflytta jämväl
till i statens allmänna avlöningsreglemente avsedd ordinarie tjänst. Ämbetsverket
har påpekat, att vissa prästerliga tjänster, exempelvis såsom
fängelsepräst och dövstumpräst f. n. äro reglerade i sistnämnda reglemente.

Föredraganden. Den av kommittén föreslagna utformningen av prästernas
förflyttningsskyldighet synes mig vid ett samtidigt beaktande av alla
de administrativa och personella skäl, som här måste tillmätas betydelse,
vara lämpligt avvägd. Jag kan därför icke biträda de jämkningar i förflyttningsinstitutets
utformning — i inskränkande eller utvidgande riktning
—• som vid remissbehandlingen ifrågasatts. Själva prästämbetets beskaffenhet
och kyrkans organisatoriska särställning talar enligt min mening
med särskild styrka mot den av statskontoret förordade vidsträcktare
förflyttningsskyldigheten. I likhet med kommittén anser jag tillräcklig
anledning saknas att, då förflyttningsskyldighet införes för prästerskapet,
härvid undantaga biskoparna. I vad mån ändringar i den gällande lagstiftningen
om biskopsval böra genomföras, är enligt min mening en fråga,
varå man i detta sammanhang icke har anledning att närmare ingå. 13

13 §.

Ordinarie prästs av gångs skyldighet.

Prästlönekommittén har i anledning av de i denna paragraf föreslagna
bestämmelserna framhållit följande.

I anslutning till det i principbetänkandet framlagda förslaget om införande
av skyldighet för präst att låta sig förflytta, då lämplighetsskäl talade
härför, påpekade kommittén, att behov måhända kunde föreligga jämväl
av en anordning, som möjliggjorde avkoppling helt och hållet av en olämplig
präst från tjänsten även i fall, där pensionering icke kunde äga rum. En
sådan anordning hade på vissa förvaltningsområden genomförts, exempelvis
genom inrättande av en disponibilitetsstat inom utrikesförvaltningen,
en dylik stat och en avgångsstat inom försvarsväsendet samt en avgångsstat
inom det statliga polisväsendet. Enligt kommitténs mening vore frågan
om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet förtjänt
att övervägas. Vid remissbehandlingen av betänkandet anslöto sig såväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kyrkomötet som övriga remissinstanser till den av kommittén framförda
tanken på inrättande av särskild specialstat för prästerna. I propositionen
nr 204/1949 i prästlönefrågan uttalade föredragande statsrådet, att spörsmålet
om införande av en dylik specialstat borde närmare utredas i annat
sammanhang. På grund härav ansåge han det lämpligt, att det vid löneregleringen
stadgades skyldighet för ordinarie präst att låta sig överföra
på avgångsstat i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunde bli
antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 2/1949 uttalade sammansatta stats- och första lagutskottet sin
anslutning till vad föredragande statsrådet på denna punkt förordat. Med
anledning härav har kommittén i förevarande paragraf infört en bestämmelse,
som möjliggör inrättande framdeles av en specialstat, varå prästlönereglementet
underkastade befattningshavare äro skyldiga alt låta sig
överföra. Det bör understrykas, att kommittén härvidlag förutsätter, att
bestämmelserna beträffande en dylik stat i avseende å löneförmånernas
storlek m. m. komma att nära ansluta sig till vad som gäller för andra förvaltningsområden.

I förevarande paragrafs andra moment ha införts föreskrifter om vilken
myndighet — Kungl. Maj:t eller domkapitel — som skall meddela avsked
från de särskilda ordinarie tjänsterna.

Enligt 5 § lagen om emeritilöner för präster, vilken äger tillämpning å
dels ox-dinarie och extra ordinarie präster, som tjänstgöra i annat territoriellt
pastorat än Karlsborgs pastorat, dels stifts- och kontraktsadjunkter,
dels ock kyrkoherdar i svensk församling i utlandet utser Kungl. Maj:t innehavare
av emeritilön. En motsvarande föreskrift finnes för biskoparnas
vidkommande i 16:e punkten biskopsavlöningsförordningen. Beslut om
emeritilön innebär tillika, att ifrågavarande präst meddelas avsked från
och med den tidpunkt emeritilönen börjar utgå. Om beviljande av avsked,
då detta icke sker i samband med emeritering, finnas icke några bestämmelser
utöver det föråldrade och till sin räckvidd begränsade stadgandet i
24 kap. 29 § kyrkolagen. Enligt en hävdvunnen praxis ligger dock i domkapitlets
hand att meddela avsked från ordinarie eller extra ordinarie prästerlig
tjänst i stiftet, om avgången icke sker samtidigt med tilldelande av
emeritilön.

Vid införandet av ett tidsenligt lönesystem för prästerna har det synts
kommittén önskvärt, att för det kyrkliga förvaltningsområdet utfärdas uttryckliga,
generella bestämmelser om avskedsbeviljande myndighet. I brist
på annat för närvarande lämpligare författningssammanhang har kommittén
ansett de här avsedda bestämmelserna böra intagas bland prästlönereglementets
administrativa stadganden. Föreskrifter i ämnet ha därför av
kommittén upptagits, i fråga om ordinarie präster, i 13 § 2 mom. och, såvitt
angår icke-ordinaric präster, i 14 § 4 mom. Vid föreskrifternas utformning
har kommittén i huvudsak iakttagit den i den offentliga förvaltningen
gällande principen, atL den myndighet, som tillsatt tjänsten, skall jämväl
bevilja avsked från samma befattning. Kommitténs författningsförslag på
denna punkt innebär avsteg från nämnda regel endast i fråga om de kyrkoherdar
— visserligen i praktiken flertalet — för vilka fullmakt å tjänsten
enligt präslvalslagens bestämmelser utfärdas av domkapitlet. Ifrågavarande
avsteg har kommittén ansett betingat av önskvärdheten av att samtliga
kyrkoherdar i förevarande hänseende behandlas likformigt. Ur prin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

cipiell synpunkt synes avskedsbeviljandet vid kyrkoherdetjänsterna — såväl
de av Kungl. Maj :t som de av domkapitlet tillsatta — vid sådant förhållande
lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj :t. Framhållas må också i
detta sammanhang, att inom den allmänna statsförvaltningen avsked från
tjänst med högre lönegradsplacering än Ca 26 regelmässigt beviljas av
Kungl. Maj:t. Det må även påpekas, att avsked från ordinarie församlingsprästtjänster
för närvarande i det ojämförligt största antalet fall — nämligen
alltid vid avgång med emeritilön — beviljas av Kungl. Maj:t, något
som får ses i samband med den ursprungligen stadgade — år 1937 upphävda
— maximeringen av tillgängliga kyrkofondsmedel för emeritilöner åt
rikets prästerskap. Den överflyttning av avskedsbeviljandet vid komministerstjänsterna
på domkapitlen, vilken kommittén föreslår, innebär därför
en åtgärd i decentraliserande riktning.

Yttranden. Med erinran om att det tillkommer domkapitlet att tillsätta
det övervägande antalet ordinarie kyrkoherdetjänster har statens lönenåmnd
ifrågasatt, huruvida icke av praktiska skäl domkapitlet borde givas
befogenhet att meddela avsked från de ordinarie församlingsprästtjänsterna
över huvud taget.

Föredraganden. Frågan om avskedsbeviljande myndighet, vari lönenämnden
beträffande kyrkoherdarna ifrågasatt en avvikelse från kommittéförslaget,
måste även ses i samband med vad jag i det följande föreslår om anstånd
med avgång från tjänsten. På grund härav och av principiella skäl
måste kommitténs förslag på denna punkt givas företräde. Jag anser mig
därför i denna liksom i övriga delar böra biträda vad kommittén här föreslagit.
14

14 §.

Icke-ordinarie prästs entledigande.

Präsllönekommittén har härom yttrat följande.

Reglementsutkastets bestämmelser ansluta sig i huvudsak till det allmänna
avlöningsreglementets. De ha dock ansetts i vissa hänseenden kunna förenklas
i jämförelse med motsvarande föreskrifter i Saar. Sålunda har motsvarighet
till de utförliga bestämmelserna i 15 § 1 mom. andra stycket och
2 mom. första stycket i det allmänna reglementet helt eller delvis uteslutits
i Pr. Därest särskilda förhållanden skulle påkalla längre uppsägningstermin
än tre månader vid extra ordinarie prästtjänst i vissa fall, kan beslut
om en utsträckning av uppsägningstiden fattas med stöd av 2 mom. i
förevarande paragraf.

På grund av den noggranna och sorgfälliga individuella prövning av de
olika prästkandidaternas lämplighet för prästämbetet, som biskoparna pläga
anlägga vid rekryteringen av stiftens prästerskap, finnes grundad anledning
antaga, att entledigande på grund av visad olämplighet för prästkallet
kommer att i praktiken ske i ytterst ringa utsträckning.

I fråga om anledningen till och grunderna för den i paragrafens tredje
moment införda bestämmelsen om myndighet, som skall meddela beslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

om entledigande från icke-ordinarie tjänst, får kommittén hänvisa till vad
härutinnan anförts i specialmotiveringen till 13 §. Konsekvensen av bestämmelsen
i detta moment blir, att det tillkommer Kungl. Maj :t att bevilja
entledigande från garnisonspastorstjänsten i Boden och från sådan
extra tjänst, som enligt 7 § 2 mom. femte jämfört med andra stycket tillsättes
av Kungl. Maj:t. I övrigt skall domkapitlet entlediga från icke-ordinarie
tjänst.

Yttranden. Mot lydelsen av denna paragraf har endast Sveriges yngre
prästers förbund gjort invändning. Enligt förbundet böra de här avsedda
bestämmelserna gälla endast innehavare av aspirant- och extra tjänster. De
extra ordinarie prästerna ha synts förbundet böra i fråga om anställningens
fasthet likställas med komministrarna.

Föredraganden. I anledning av vad Sveriges yngre prästers förbund anfört
må påpekas, att statsmakternas principbeslut om prästernas avlönande
efter det statliga avlöningssystemet innebär, att jämväl detta lönesystems
icke-ordinarie anställningsformer — aspirant-, extra och extra ordinarie
anställning — skola tillämpas i all huvudsak oförändrade för den kyrkliga
tjänsteorganisationens icke-ordinarie befattningshavare (se propositionen
204/1949, s. 98, och sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
2/1949, s. 74).

På grund härav och med hänsyn till vad kommittén framhållit i anslutning
till sitt förslag tillstyrker jag de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna.
15

15 §. Prästs rätt till avlöningsförmåner m. m.

Prästlönekommittén har härom framhållit följande.

Föreskrifterna i 1 mom. andra stycket ha utformats i enlighet med den
för det statliga lönesystemet grundläggande principen, att en tjänstinnehavare
icke skall kunna vid sidan av avlöningsreglementet och dess tillläggsbestämmelser
beredas andra eller större förmåner såsom vederlag för
utförande av honom åvilande tjänstegöromål än som av statsmakterna avsetts
eller beslutats. Den i andra styckets första mening stadgade begränsningen
i Kungl. Maj :ts befogenhet att disponera kyrkofondens medel för
medgivande av andra avlöningsförmåner än de i Pr förutsatta överensstämmer
med vad som för närvarande gäller. De skäl, som betinga att denna
begränsning jämväl omfattar de icke-ordinarie prästerna, sammanhänga
med reglerna för prästlönekostnadernas finansiering. I fråga om förbudet
för präst att mottaga kommunalt avlöningstillägg samt donations- och gåvomedcl
får kommittén hänvisa till vad i betänkande I (kapitel 14) härom
anförts. Till andra stycket har vidare överförts det i 1 § andra stycket
prästlöneregleringslagen och 6 § kungl. reglementet för prästerskapets
avlöning för närvarande stadgade förbudet för präst att mottaga särskild
ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar. Det
har synts kommittén påkallat att i detta sammanhang understryka vikten

Kungi. Maj.ts proposition nr 156.

av att stiftsledningarna noggrant tillse efterlevnaden av nämnda förbud och,
i händelse av överträdelser häremot, vidta åtgärder för dessas beivrande.
I samband härmed må påpekas, att det ifrågavarande förbudet icke avser
sådana förrättningar, som det ej åligger prästen att i sin tjänst utföra —
exempelvis vigsel, där ingendera kontrahenten är prästens församlingsbo.
I fråga om kyrkoherde i utlandet gäller, att han icke får mottaga särskild
ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar, vare
sig sådan förrättning avser i utlandsförsamlingen inskrivna medlemmar eller
andra till därvarande svenska koloni hörande personer eller resande
eller eljest på orten tillfälligt vistande landsmän.

I paragrafens fjärde moment har införts en specialbestämmelse angående
avlöningsförmånerna vid biskopstjänsten i Visby stift, vars innehavare för
närvarande såsom prebende innehar kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat.
Enligt för kommittén tillgängliga uppgifter har kyrkoherdetjänsten haft
prebendekaraktär alltsedan 1592.1

I sitt betänkande I har kommittén föreslagit, att biskopen i Visby stift
skall vara placerad i lönegrad Co 20. Förslaget innebär, att biskopen i Visby
skall i lönehänseende likställas med biskoparna i rikets övriga stift utom
ärkestiftet. Vid utarbetandet .av förslaget till prästlönereglemente har inom
kommittén ingående övervägts alternativa lösningar för det rent Iönetekniska
bestämmandet av avlöningsförmånerna vid de förenade biskops- och
kyrkoherdetjänsterna i Visby. En tänkbar konstruktion synes kommittén
härvid vara att med viss anknytning till biskopsavlöningsförordningens nuvarande
bestämmelser, enligt vilka avlöningen vid kyrkoherdetjänsten ligger
så att säga i botten, bestämma, att biskopen-kyrkoherden skall å biskopsavlöningen
vidkännas avdrag för vad han uppbär i egenskap av kyrkoherde.
Denna lösning kan å ena sidan sägas väl korrespondera med tjänsteföreningens
karaktär och grunderna för finansieringen av avlöningskostnaderna
vid de förenade tjänsterna, men föranleder å andra sidan en i flera
hänseenden betydande löneteknisk inveckling. Vid detta alternativ få
nämligen i prästlönereglementets bestämmelser angående inplacering och
uppflyttning i löneklass, löneavdrag, semester, prästdräktsersättning och
sjukvård intagas speciella föreskrifter om undantag för kyrkoherdetjänsten
i Visby. Därest kyrkoherdetjänsten icke undantages från bestämmelserna
i 19 § Pr, kommc biskopen-kyrkoherden — ju länge tjänstetid han uppnådde
— genom löneklassuppflyttningar i kyrkoherdelönegraden att erhålla
allt högre lön i denna befattning men samtidigt att vidkännas däremot
svarande större avdrag å biskopslönen. Ett likartat förhållande skulle inträda
vid tjänstledighet från kyrkoherdetjänsten, om de i 25 § meddelade
bestämmelserna skulle tillämpas å denna befattning. Avlöningsuträkningen
vid tjänsteföreningen finge vid sådant förhållande mer eller mindre
karaktär av självändamål. På anförda skäl har kommittén icke ansett sig
kunna förorda den nyss angivna lönetekniska konstruktionen. Kommittén
får i stället såsom en lösning av det här avsedda lönetekniska spörsmålet
föreslå en bestämmelse av den innebörden, att biskopen i Visby stift, som
tillika skall vara kyrkoherde i Visby pastorat, äger med undantag, varom
i 34 § stadgas (tjänstebostad), vid föreningen av förevarande tjänster

l Enligt Öppet brev från danska konungen den 4 juni 1592 skulle superintendenten
på Gotland David Hansen Bilefelt tillika vara sockenpräst i Visby, vilket ämbetes inkomster
av tionden och annat han skulle åtnjuta som de tidigare sockenprästerna .

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

allenast åtnjuta de med biskopstjänsten förenade avlöningsförmånerna. En
sådan löneteknisk konstruktion, vilken medför enkelhet i reglementets utformning
och dettas praktiska tillämpning, anser kommittén böra föredragas,
även om den icke, på samma sätt som den gällande biskopsavlöningsförordningens
föreskrifter, avspeglar tjänsteföreningens nuvarande organisatoriska
natur och de bakomliggande finansieringsbestämmelserna.

Yttranden. Enligt domkapitlen i Uppsala och Skara stift äro de i 1 inom.
andra stycket meddelade bestämmelserna alltför snävt avfattade.

Föredraganden. Då de bestämmelser, vari ändring ifrågasatts vid remissbehandlingen,
äro utformade, såvitt angår förbudet att uppbära s. k. kommunala
lönetillägg och donationsmedel, i överensstämmelse med statsmakternas
principbeslut samt i övrigt i enlighet med nu gällande föreskrifter,
biträder jag desamma. Jag anser även den reglering som innefattas i paragrafens
övriga bestämmelser lämplig. Till frågan om lönegradsplaceringen
för biskopen i Visby stift återkommer jag i annat sammanhang.

17 §. Lönegrader, löneklasser och löneplan.

Prustlönekommittén har — såsom statsmakterna vid principbeslutet
förutsatte — vid fullföljandet av sitt utredningsuppdrag till ytterligare
övervägande upptagit frågan om vilka korrektioner av kyrkoherdes nuvarande
s. k. reglerade lön, som böra vidtagas, då denna lägges till grund för
befattningshavarens inplacering i lönegrad. Kommittén har härom inledningsvis
anfört följande.

I betänkande del I förordade kommittén, att man såsom grund för den
första inplaceringen av kyrkoherdetjänsterna i de tre av kommittén föreslagna
tjänsteklasserna lade det belopp, vartill den »reglerade lönen» enligt
den senast fastställda individuella löneregleringen för varje särskild
kyrkoherdetjänst bestege sig. Den totala spännvidden för den »reglerade
lönen» — 4 500 kronor — skulle uppdelas i tre lika delar: de kyrkoherdetjänster,
för vilka den reglerade lönen ligger mellan 3 500 och 5 000 kronor,
skulle hänföras till den lägsta nya tjänsteklassen, kyrkoherdetjänsterna
med reglerad lön över 5 000 kronor men högst 6 500 kronor till den mellersta
nya tjänsteklassen och slutligen kyrkoherdetjänster med reglerad
lön därutöver till den nya högsta tjänsteklassen.

Denna inplaceringsmetod godtogs i princip av statsmakterna. Genom
riksdagens beslut i prästlönefrågan tillfogades emellertid en ytterligare
tjänsteklass, och i samband därmed företogs en annan uppdelning av den
»reglerade lönens» spännvidd. Till undvikande av att kyrkoherde skulle
komma alt tillhöra samma eller lägre lönegrad än honom biträdande komminister
infördes den jämkningsregeln, att i sådant fall kyrkoherden skulle
hänföras till den näst lägsta tjänsteklassen, d. v. s. till Ca 29, i stället
för till den lägsta.

Enligt propositionen skulle resultatet av en efter dessa grunder företagen
klassindelning av kyrkoherdetjänsterna bli följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

regi. lön

3 500—4 500

4 501—5 500

5 501—7 000
7 001—8 000

tjänsteklass

1 (Ca 27)

2 (Ca 29)

3 (Ca 31)

4 (Ca 33)

antal tjänster

157

741

273

179

Redan kommittén hade emellertid förordat, att man vid tillämpningen
av det föreslagna klassificeringsförfarandet skulle göra ett par särskilda
»korrektioner», dock av helt begränsad räckvidd. I några remissyttranden
framställdes förslag om ytterligare korrektioner. Kammarkollegiet pekade
sålunda uti sitt i propositionen delvis intagna yttrande i denna del på ett
flertal delposter i den reglerade lönen, vilka icke borde oförändrade ingå i
det lönebelopp, som lades till grund för viss kyrkoherdetjänsts inplacering
i tjänsteklass. Enligt riksdagsbeslutet skulle det ankomma på kommittén
att överväga frågan om ytterligare korrektioner utöver dem kommittén
för egen del funnit nödvändiga. Den nyss angivna fördelningen av
tjänsterna på tjänsteklasser skulle följaktligen icke vara att anse som definitiv;
den kunde komma att undergå vissa förskjutningar.

Kommittén framhöll i sitt tidigare betänkande, att vid valet av inplaceringsmetod
framför allt borde eftersträvas enkelhet. Det kunde enligt
kommitténs mening ej ifrågasättas att därvid upprepa ett försök till finavvägning
motsvarande gällande system för reglering av kyrkoherdelönerna.
Den av kommittén föreslagna och av statsmakterna antagna metoden
för kyrkoherdetjänsternas inplacering i lönegrader kännetecknas också av
en relativt långt driven — rättvisesynpunkterna i stort tillgodoseende —
schematisering. Det ligger i öppen dag, att det icke kan vara förenligt med
den sålunda godtagna huvudregeln att nu göra så många eller så komplicerade
justeringar i den reglerade lönen, att inplaceringen på en omväg
blir en nyprövning av vad som kan anses vara skälig lön vid envar kyrkoherdetjänst.

En ytterligare synpunkt måste i detta sammanhang strängt fasthållas.
Det kan icke anses väl överensstämma med den i princip antagna inplaceringsmetoden
att giva korrektionsregler, vilkas tillämpning kräver ett diskretionärt
avgörande. Reglerna böra verka mekaniskt.

De ifrågasatta korrektionerna avse såväl de i den reglerade lönen eventuellt
ingående fyllnadsbeloppen för pastorats folkmängd och för dess areal
som fyllnadsbeloppet »för särskilda förhållanden i pastoratet».

Härefter har kommittén närmare undersökt vilka ytterligare korrektioner
av den reglerade lönen, som böra vidtagas, samt därvid först behandlat
ifrågakommande jämkningar av fyllnadsbeloppen för folkmängd och för
areal; kommittén har härom framhållit:

Kommittén erinrade i principbetänkandet därom, att de specifika »löneregleringarna»
för prästerskapet i varje särskilt pastorat regelmässigt skola
gälla under tjugo år och att det komme att bli en ren tillfällighet, huruvida
vid tidpunkten för den nya klassificeringens företagande en omräkning
av den »reglerade lönen» för viss tjänst nyligen ägt rum eller om den
kanske i stället skulle vara omedelbart förestående. På grund härav föreslog
kommittén, att vid den allmänna klassificeringen av kyrkoherdetjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

terna sådan »justering» verkställdes av den enligt då gällande lönereglering
fastställda reglerade lönen, som må betingas av en dåmera inträdd
stegring i pastoratets folkmängdstal.

Vid förnyat övervägande av frågan har kommittén funnit sig böra biträda
kammarkollegiets förslag, att motsvarande justering göres för inträdd
minskning i pastoratets folkmängdstal. Härutöver har kommittén icke
funnit tillräckliga skäl att föreslå ytterligare jämkningar i den reglerade
lönen såsom inplaceringsnorm, i vad denna lön utgöres av fyllnadsbelopp
för folkmängd.

Vad härefter beträffar det fyllnadsbelopp för pastorats areal i land,
som ingår i den reglerade lönen vid vissa tjänster, har icke under remissbehandlingen
av principbetänkandet ifrågasatts någon regel om jämkning
av den »reglerade lönen» på grund av att pastoratets areal ökats eller
minskats, sedan »lönereglering» senast fastställdes för pastoratet. En dylik
jämkningsregel torde ock av flera skäl få mycket ringa betydelse.

Det har emellertid påpekats, att detta fyllnadsbelopp avsetts inbegripa
viss kompensation för resekostnader och att detta, såvitt angår tillfälliga
resanslag, kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts praxis på så sätt, att x/z av
det belopp utöver 300 kronor, varmed fyllnadsbeloppet ingår i den reglerade
lönen, avdragits vid anslagstilldelningen.

Ehuru denna erinran är principiellt riktig, synes dock det anmärkta förhållandet
ha blott ringa betydelse. Av fyllnadsbeloppet för areal torde endast
en mindre, obestämd del kunna anses utgöra ersättning för resekostnad.
I nära halva antalet pastorat utgår ej något fyllnadsbelopp för areal,
och i drygt två tredjedelar av de pastorat, där beloppet utgår, utgör det
endast 50—150 kronor, varav den större delen, såsom nämnts, utgör lön i
egentlig mening. De pastorat, i vilka lönefyllnad för areal utgår med högre
belopp, äro till väsentlig del belägna i Norrland och norra Svealand och
bestå av vidsträckta områden, inom vilka den prästerliga tjänstgöringen
anses särskilt krävande. Att även i dessa fall bibehålla hela fyllnadsbeloppet
för areal skulle därför innebära ett hänsynstagande till speciella norrlandsförhållanden
i linje med den förbättring av vissa norrlandskomministrars
löneställning, som riksdagens principbeslut innebar i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag.

Kommittén anser sig sålunda icke kunna tillstyrka, att några jämkningar
göras i det genom senaste »lönereglering» för kyrkoherde bestämda fyllnadsbeloppet
för areal.

Beträffande det av många olika delposter sammansatta fyllnadsbeloppet
för särskilda förhållanden i pastoratet har kommittén i förevarande hänseende
anfört följande.

Flertalet av de ilrågasatta korrektionerna av den »reglerade lönen» avse
fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden i pastoratet. Till belysning av
detta fyllnadsbelopp vill kommittén framhålla följande.

»Millimeterrättvisan» vid bestämmandet enligt det gällande avlöningssystemet
av kyrkoherdelönerna har avsatt sina rikaste frukter vid utmätandet
i de särskilda löneregleringsresolutionerna av detta fyllnadsbelopp.
Det är ofta sammansatt av ett stort antal delposter, som skola utgöra ersättningar
för de mest skilda bestyr eller besvärligheter vid den särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr löd.

kyrkoherdetjänsten. \ issa delposter ha i sin tur en så till vida sammansatt
natur, att de till någon mindre del utgöra ersättning för resekostnader
cllei dvrortstörhallanden och till återstående del utgöra honorar för särskilda
tjänsteuppgifter. Med ledning av praxis vid bestämmandet av detta
fyllnadsbelopp och av uppgifter i kammarkollegiets och ecklesiastikdepartementets
akter rörande de särskilda löneregleringarna är det ofta möjligt
att i efterhand konstatera, på vad sätt fyllnadsbeloppet för en viss kyrkoherdetjänst
bestämts, d. v. s. vilka delposter som ingå däri. Att en dylik
rekonstruktion dock icke alltid är möjlig sammanhänger med att fyllnadsbeloppet
är maximerat dels enligt 4 § prästlöneregleringslagen till 1 000
kronor och dels genom stadgandet i 5 g tredje stycket, att högsta lönebelopp
för kyrkoherde är 8 000 kronor. Sistnämnda regel innebär, att detta
fyllnadsbelopp icke kan utgå med mera än skillnaden mellan 8 000 kronor
och summan av för viss tjänst bestämd grundlön och fyllnadsbelopp för
folkmängd och areal.

Kommittén har ingående övervägt, huruvida ur detta fyllnadsbelopp borde
utrensas delposter, som utgöra ersättningar för förhållanden, vilka beaktas
genom dyrortsgrupperingen eller eljest äro av beskaffenhet att kunna
sägas icke böra få särskilt inverka på lönegradsplaceringen. Särskild uppmärksamhet
har ägnats frågan om möjligheten att göra en dylik utrensning
på ett enkelt men ändock invändningsfritt sätt. Kommittén har härvid
stannat för att föreslå, att vid lönegradsplaceringen från den »reglerade
lönen» frånräknats två i fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden
stundom ingående delposter, som med hänsyn till sin storlek, frekvens i
löneregleringarna och renodlade karaktär kunna sägas stå i en särklass.

Den ena delposten är det belopp av 300 kronor, som enligt stadgad praxis
i mån av utrymme inom 1 000- och 8 000-kronorsgränserna utgår såsom
ersättning för höga levnadskostnader å orterna E—I enligt den tidigare
dyrortsgrupperingen och orterna 3—5 enligt nu gällande dyrortsgruppering.
Förekomsten av denna post har direkt stöd uti 4 § prästlöneregleringslagen,
där såsom första exempel på »särskilda förhållanden» av beskaffenhet
att motivera lönefyllnad nämnes »synnerligen höga levnadskostnader
i orten». Tillätes detta belopp inverka på lönegradsplaceringen av
kyrkoherdetjänsterna, skulle vissa kyrkoherdar bli i dubbelt måtto kompenserade
för höga levnadskostnader.

Den andra delposten, som kommittén föreslår skola fråndragas den
»reglerade lönen», är den säregna ersättning för höga levnadskostnader,
som med 300 kronor ingår i fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden
vid flertalet skånska pastorat, där den förenämnda dyrortsersättningen ej
utgår. Förekomsten av denna lönepost anses innebära en tillämpning av
nyssnämnda lagrums ord om »för prästerskapet eljest ökade utgifter» och
går tillbaka på ett uttalande i prästlöneregleringskommitténs betänkande
den 19 juni 1903, att församlingarna i Skåne av gammalt vore vana att i
flera hänseenden på sina kyrkoherdar ställa fordringar, som betingade en
icke obetydlig höjning av levnadskostnaderna jämförda med vad dessa
vore i de flesta av rikets övriga landskap. Så till vida har löneposten börjat
försvinna som densamma icke beräknats i under senare år fastställda löneregleringar
för kyrkoherdetjänster, vilka vid lönens bestämmande varit
vakanta. Den 1 januari 1950 förekom dock löneposten i 159 av Skånes 194
pastorat. Då förekomsten av detta provinsiella representationsbidrag icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Öl

synes böra påverka den nya differentieringen av kyrkoherdelönerna, föreslår
kommittén, att beloppet fråndrages den »reglerade lönen».

Vid ingen kyrkoherdetjänst ingå i den reglerade lönen båda 300-kronorsbeloppen.

I de fall, då uti löneregleringsresolntionen angivits, att fyllnadsbeloppet
för särskilda förhållanden i pastoratet begränsats med hänsyn till stadgandet
i 4 § första stycket prästlöneregleringslagen, få de särskilda delposterna
i fyllnadsbeloppet anses ingå däri med lägre belopp än eljest. Reduktionen
av den reglerade lönen synes i dessa fall skäligen böra göras med
allenast hälften så stort belopp som i övriga fall eller med 150 kronor. I
de fall åter, då samma fyllnadsbelopp enligt löneregleringsresolutionen begränsats
med hänsyn till stadgandet i 5 § tredje stycket och i enstaka fall
kan utgå med mindre än 300 kronor, synes reduktionen böra ske med hälften
av utgående fyllnadsbelopp, dock högst med 150 kronor.

De förordade korrektionsreglerna låta sig enligt kommitténs mening tilllämpa
utan svårighet.

Rörande samtliga övriga korrektioner, som ifrågasatts uti remissyttranden
över principbetänkandet, har kommittén påpekat, att de med hänsyn
till lönebeloppens storlek och frekvens skulle få mycket ringa betydelse
men till den grad tekniskt komplicera lönegradsplaceringen, att den av
kommittén eftersträvade enkelheten i metoden skulle gå till spillo. På grund
härav har kommittén icke ansett sig kunna biträda dessa förslag.

Kommittén har beträffande kyrkoherdarnas lönegradsinplacering ytterligare
anfört följande.

Utöver de av kommittén nu förordade justeringarna i den »reglerade lönen»
såsom grundval för lönegradsplaceringen skulle endast behöva göras
den av kommittén redan i principbetänkandet föreslagna korrektionen vid
kyrkoherdetjänster, där den reglerade lönen f. n. är reducerad med hänsyn
till att innehavaren tillagts donationsförmån »över lönen». Självfallet
skola vid inplaceringen av dessa tjänster härutöver gälla samma grunder
som beträffande övriga kyrkoherdetjänster.

Spännvidden för den sålunda justerade »reglerade lönen» blir densamma
som för den ojusterade, d. v. s. 3 500 kronor—8 000 kronor, och den
uppdelning av denna latitud i fyra delar, som principbeslutet innebär, behöver
därför i och för sig icke ändras. Inplaceras nu kyrkoherdetjänsterna
efter den modifierade formeln i den sålunda uppdelade skalan med begagnande
av folkmängdssiffrorna per den 31 december 1049 och med tillämpning
av den särskilda jämkningsregeln, att kyrkoherde, som eljest skulle
komma att tillhöra samma eller lägre lönegrad än honom biträdande komminister,
placeras i lönegrad Ca 29 i stället för i lönegrad Ca 27, blir fördelningen
av tjänsterna på de olika tjänsteklasserna följande (se tab. s. 62).

Mot kommitténs förslag att den speciella lönepost å 300 kronor, som för
närvarande ingår i vissa skåneprästers reglerade lön, skall frånräknas lönen
vid kyrkoherdes inplacering i lönegrad har ledamoten herr Helander
reserverat sig. Enligt hans mening måste nämnda lönepost betraktas dels
som en kompensation för de löneförmåner, som tillkommo de skånska

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Stift	Ca 27	Ca 29	Ca 31	Ca 33	Summa
Uppsala ..........................	22	74	20	13	129
Linköping ........................	37	71	11	9	128
Skara ......................	17	77	10	10	114
Strängnäs.......................	23	57	8	11	99
Västerås ........................	21	39	16	19	95
Växjö ...........................	31	84	25	5	145
Lund ......................	24	143	30	22	219
Göteborg ........................	5	69	31	20	125
Karlstad ..................	8	42	19	7	76
Härnösand ........................	1	37	39	12	89
Luleå ............................	—	6	22	29	57
Visby ....................	1	27	1	1	30
Stockholm ........................	4	14	4	27	49
Summa	194	740	236	185	1 355

prästerna under den danska tiden, dels som en ersättning för speciella
tjänsteförhållanden, exempelvis pastoratens ringa areal och folkmängd.

Kommittén har härefter behandlat frågan om löneavvägningen för garnisons-
och amiralitetsprästerna och framhållit i huvudsak följande.

I principbetänkandet föreslog kommittén, att de heltidsanställda garnisons-
och amiralitetsprästerna skulle omfattas av löneregleringen och inplaceras
i följande lönegrader: 1) i Karlskrona amiralitetsförsamling amiralitctspastorn
i Ca 33, amiralitetspredikanten i Ca 28 och extra ordinarie
amiralitetspredikanten i Ce 261. 2) i Skeppsholms församling amiralitetspastorn
i Ca 33, 3) garnisonspastorn i Karlsborg, tillika kyrkoherde i Karlsborgs
pastorat, i Ca 33 samt 4) extra ordinarie garnisonspastorn i Boden i
Ce 26.

Då kommittén föreslog, att de ifrågavarande fyra ordinarie prästtjänsterna
skulle tagas med i den allmänna prästlöneregleringen, oaktat frågan
om amiralitetsförsamlingarnas och Karlsborgs pastorats framtida bestånd
i sin nuvarande form stode öppen, var kommitténs ståndpunkt främst
grundad på det förhållandet, att tjänsternas inordnande i det nya lönereglementet
komme att underlätta en framtida, dessa tjänster berörande omorganisation.
Rörande samtliga här avsedda ordinarie och icke-ordinarie
tjänster framhöll kommittén, att de föreslagna lönegradsplaceringarna utmätts
med beaktande även av tjänsternas organisatoriska särställning.

Vid remissbehandlingen av principbetänkandet möttes den av kommittén
föreslagna löneavvägningen vid ifrågavarande tjänster av kritik i några
av remissyttrandena, varav en sammanfattning återfinnes i propositionen
i prästlönefrågan (nr 204/1949, s. 80). I samma proposition förklarade
sig föredragande statsrådet, som förordade militärprästtjänsternas medtagande
i löneregleringen, icke för det dåvarande beredd att taga ställning
till frågan om lönesättningen för tjänsterna. Detta uttalande lämnades av
riksdagen utan erinran (sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 2/1950, s. 70).

1 Den icke-ördinarie amiralitetspredikanten benämnes för närvarande extra amiralitetspredikant.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Efter ytterligare överväganden i denna fråga får kommittén nu anföra
följande.

Amiralitetsförsamlingen i Karlskrona hade den 31 december 1949 10 424
medlemmar. Enligt såväl den av kommittén ursprungligen föreslagna som
dess nu framlagda modifierade allmänna formel för kyrkoherdetjänsternas
inplacering i lönegrad, komma kyrkoherdar i pastorat med motsvarande
folkmängdstal att placeras i lönegrad Ca 33. Kommittén vidhåller därför
den i det första betänkandet föreslagna löneställningen för amiralitetspastorn
i Karlskrona amiralitetsförsamling.

Enligt art. I § 2 det för prästerskapet i samma församling den 24 maj
1864 utfärdade reglementet motsvarar amiralitetspredikanten — i reglementet
benämnd bataljonspredikant — en komminister i territoriell församling.
Denna amiralitetspredikanttjänstens likställighet i tjänstehänseende
med komminister synes kommittén alltjämt — bortsett från de särskilda
organisatoriska förhållandena i församlingen — gälla med oförminskad
giltighet. Med hänsyn härtill har kommittén vid förnyat övervägande
funnit sig nu höra revidera sitt tidigare förslag angående tjänstens löneställning
och i stället föreslå, att den placeras i den lönegrad, vartill tjänsten
enligt de av statsmakterna antagna grunderna för komministerstjänsternas
lönegradsplacering skulle ha hänförts, om församlingen utgjort en
territoriell stadsförsamling, d. v. s. i Ca 26.

Även för icke-ordinarie amiralitetspredikanten i Karlskrona vill kommittén
nu föreslå en annan lönegradsplacering än som föreslogs i principbetänkandet.
Såsom kyrkomötet framhållit synes denne prästman i fråga
om tjänsteställning närmast vara jämförlig med kyrkoadjunkt. På grund
härav förordar kommittén, att den icke-ordinarie amiralitetspredikanttjänsten,
som med hänsyn till sin stadigvarande karaktär och normerna
för de olika anställningsformernas tillämpning i det statliga lönesystemet
bör inrättas såsom extra ordinarie, inplaceras i den för kyrkoadjunkterna
fastställda lönegraden, Ce 24.

Vad härefter beträffar amiralitetspastorstjänsten i Skeppsholms församling
är denna tjänst i alla väsentliga hänseenden helt ensartad med amiralitetspastorstjänsten
i Karlskrona. På grund härav anser kommittén,
oaktat folkmängden i Skeppsholms församling är något mindre — den 31
december 1949 6 988 personer — tillräcklig anledning icke föreligga för att
densamma i lönehänseende skulle bedömas annorlunda än tjänsten i Karlskronaförsamlingen.

Om den allmänna karaktären hos garnisonspastors-kyrkoherdetjänsten
i Karlsborg har nuvarande tjänstinnehavaren i skrivelse till kommittén
den 11 februari 1947 uttalat, att den från att ha varit eu ren garnisonspastorstjänst
utvecklats till att bli mer och mer lik eu vanlig kyrkoherdetjänst;
vidare hade antalet militärförband minskat, medan den civila församlingen
tillvuxit avsevärt. Enligt kommitténs mening medgiver knappast
det sätt, varpå kyrkoherdens lön i gällande löneregleringsresolution
bestämts (se härom principbetänkandet s. 37), alt för tjänstens inplacering
i lönegrad direkt tillämpas den av kommittén föreslagna allmänna
metoden för kyrkoherdetjänsternas lönegradsplacering. Då folkmängden i
pastoratet den 31 december 1949 utgjorde allenast 3 760 personer och då de
till tjänsten hörande rent militärprästerliga åliggandena måste anses vara
mindre omfattande, synes inplacering i lönegrad Ca 31 bäst överensstäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ma med de föreslagna allmänna grunderna för kyrkoherdarnas lönegradsplacering.
Vid omprövning av frågan har kommittén därför stannat
för att föreslå, att tjänsten placeras i nämnda lönegrad.

Den extra ordinarie garnisonspastorstjänsten i Boden, som tidigare utgjort
en bisyssla för kyrkoherden i överluleå pastorat, ombildades år 1936
till en extra ordinarie fulltidstjänst. Med bifall till av Kungl. Maj :t i propositionen
nr 130 framlagt förslag beslöt riksdagen år 1943 en höjning av
arvodet vid tjänsten från 6 000 till 7 600 kronor, varå därjämte skulle utgå
dyrtidskompensation. I propositionen lämnades en utförlig redogörelse för
de arbetsuppgifter, som åvila garnisonspastorn, till vilken framställning
kommittén får hänvisa. Vid arvodets bestämmande år 1943 synes främst
ha beaktats, å ena sidan, garnisonspastorns — i jämförelse med stiftsadjunkternas
— mera omfattande och ansvarsfulla arbetsuppgifter samt önskemålet,
att gamisonspastorn finge en i förhållande till komministrarna i
överluleå pastorat skälig löneställning, och, å andra sidan, önskvärdheten
av att befattningen innehades av en yngre prästman. Sitt tidigare förslag
till lönegradsplacering -— Ce 26 — har kommittén avvägt utifrån samma
synpunkter. Med tillämpning av statsmakternas principbeslut i prästlönefrågan
och folkmängdssiffran för pastoratet per den 31 december 1949
komma de två komministrarna i överluleå pastorat att bli placerade i
Ca 28. Kommittén finner sig därför nu — liksom i betänkande I -— böra
förorda, att garnisonspastorstjänsten inplaceras i lönegrad Ce 26.

Beträffande de i förevarande paragrafs andra och tredje moment föreslagna
bestämmelserna har kommittén framhållit.

Jämlikt 2 mom. tillkommer det Kungl. Maj :t att i enlighet med av riksdagen
beslutade grunder meddela närmare bestämmelser och beslut om
fördelningen av kyrkoherde- och komministerstjänsterna ävensom de därmed
likställda amiralitets- och garnisonsprästtjänsterna på de olika för
dessa tjänster avsedda lönegraderna. Enligt kommitténs mening skulle
det vara ur flera synpunkter olämpligt att i Pr medtaga bl. a. de omfattande
och detaljerade inplaceringsreglerna för de ordinarie församlingstjänsterna.
Bestämmelser härom synas kommittén böra i stället meddelas
i särskild ordning.

Vidkommande lönegradsplaceringen av extra tjänster har i reglementet
givits bestämmelser härom för visst fall (7 § 2 mom.). I övrigt lärer den
extra anställningsformen vinna föga användning på det kyrkliga förvaltningsområdet.
Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att med avseende å
dessa senare fall utfärda närmare bestämmelser och anvisningar angående
lönegradssättningen. Härvid förutsätter kommittén, att de inom den civila
statsförvaltningen härutinnan tillämpade riktlinjerna kunna tjäna till
vägledning.

Föreskrifterna i 3 mom. motsvara de i 20 § 1 mom. tredje stycket Saar
meddelade. De i sistnämnda stycke intagna löncrumsbeteckningarna dj, d,,
d3 och d4 ha synts kommittén icke böra införas i själva prästlönereglementet.
Föreskrift om de olika lönerummens utmärkande genom särskilda
koefficienter vid siffran för högsta löneklassen i varje lönegrad har lämnats
i förtexten till den som bil. A till Pr fogade placeringstabellen.

Yttranden. De av kommittén föreslagna korrektionerna av kyrkoherdes
s. k. reglerade lön för inplaceringen i lönegrad ha godtagits av kammarkol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

legiet, statskontoret och statens lönenämnd. Kammarkollegiet har därjämte
anfört bl. a. följande.

Kommittén har icke ansett sig kunna tillstyrka någon jämkning i det i
kyrkoherdelönerna ingående fyllnadsbeloppet för pastoratets areal. Kollegiet
finner väl i likhet med kommittén, att denna fråga har ekonomisk
betydelse allenast beträffande de stora pastoraten i Norrland och norra
Svealand, men då i många av dessa pastorat stora arealer utgöras av obebodda
skogs- och fjälltrakter, dit någon tjänsteresa för kyrkoherden icke
lärer påkallas, torde besvärlighet i tjänstgöringen i sådana pastorat icke
föreligga i sådan grad, som på grund av de stora arealerna kunna antagas
och som avsetts att kompenseras med dylikt fyllnadsbelopp. Då emellertid
riksdagen beträffande komministrarnas löneplacering godtagit »de stora
arealernas» betydelse för lönesättningen, är kollegiet ense med kommittén
däri, att korrektion av fyllnadsbeloppet för areal beträffande kyrkoherdelönerna
icke bör ifrågakomma.

Kollegiet får i detta sammanhang vidare erinra om det i 3 § prästlöneregleringslagen
avsedda avdrag, som vid beräkning av det i kyrkoherdelönen
ingående fyllnadsbeloppet för folkmängd göres för folkmängden i
annexförsamling, där komminister på eget ansvar sköter kyrkobokföringen
under kyrkoherdens tillsyn. På grund av sin ordalydelse har ifrågavarande
stadgande icke tillämpats på de genom senare ändringar i kyrkobokföringsförordningen
tillkomna kyrkobokföringsdistrikten, vilka i viss
utsträckning trätt i stället för bildande av nya annexförsamlingar, och ej
heller där kyrkoadjunkt varit förordnad att på eget ansvar under kyrkoherdens
tillsyn sköta kyrkobokföringen för församling eller kyrkobokföringsdistrikt.
Då förutsättningarna för reduktion av folkmängden vid beräkning
av förevarande fyllnadsbelopp — minskning i arbetsbördan för
kyrkoherden — äro enahanda vare sig komminister eller kyrkoadjunkt sköter
kyrkobokföringen eller det särskilda kyrkobokföringsdistriktet utgör
egen församling eller ej, har förevarande praxis medfört ojämnhet i lönesättningen
för kyrkoherdar med jämförlig arbetsbörda. För befordrande
av en rättvis lönegradsplacering av kyrkoherdetjänsterna anser kollegiet,
att denna ojämnhet bör elimineras och korrektion av de reglerade lönerna
även på detta avsnitt vidtages. Enligt verkställd undersökning utgör antalet
särskilt bildade kyrkobokföringsdistrikt omkring 70 och antalet kyrkoadjunkter,
vilka självständigt handhava kyrkobokföringen i annexförsamling,
omkring 30, vadan frågan ej är av så ringa räckvidd. Då enligt kommitténs
förslag korrektion av de reglerade lönerna ändock skall vidtagas
med hänsyn till ändringar i folkmängden, torde den ytterligare justering
av klassificeringen, som påkallas av den nu ifrågasatta korrektionen, icke
komma att »till den grad tekniskt komplicera lönegradsplaceringen, att
den av kommittén eftersträvade enkelheten i metoden skulle gå till spillo».

Det av kammarkollegiet föreslagna tillägget till kommitténs korrektionsrcgler
har även påyrkats av statskontoret.

De av kommittén föreslagna lönegradsplaceringarna för amiralitetsprästerskapet
i Karlskrona ha godtagits vid slutbetänkandets remissbehandling.
Med hänsyn till den avsevärt mindre folkmängden i Skeppsholms församling
samt då den reglerade lönen för amiralitetspastorn där är 1 000

5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Kr 156.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

kronor lägre än för amiralitetspastorn i Karlskrona amiralitetsförsamling,
ha kammarkollegiet och statskontoret ansett, att amiralitetspastorn i Stockholm
bör, i överensstämmelse med de grunder, som antagits för inplacering
av kyrkoherdetjänsterna i de territoriella pastoraten, placeras i lönegraden
Ca 31. Av enahanda skäl har kollegiet funnit en lönegradsplacering
i Ca 29 för garnisonspastorn i Karlsborgs församling vara med hänsyn till
folkmängden och övriga förhållanden fullt tillräcklig och skälig. Såväl
den för amiralitetspastorn i Skeppsholms församling som den för garnisonspastorn
i Karlsborgs församling föreslagna löneställningen har synts
statens lönenämnd väl hög i jämförelse med den lönegradsplacering, som
enligt förslaget skulle tillkomma amiralitetspastorn i Karlskrona amiralitetsförsamling.
Statskontoret har hävdat, att garnisonspastorn i Boden icke
bör placeras i högre lönegrad än Ce 24. För sistnämnde militärpräst ha
domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift ansett någon annan lönegradsplacering
än Ce 28 icke kunna ifrågakomma, då denne befattningshavare
enligt dessa stiftsmyndigheters mening har en minst lika stor arbetsbörda
och kvalificerad arbetsuppgift som de i överluleå pastorat anställda komministrarna,
vilka enligt statsmakternas principbeslut komma att tillhöra
Ca 28.

Vid löneavvägningen för de här avsedda militärprästerna bör enligt försvarets
civilförvaltning beaktas de särskilda förhållanden, under vilka
garnisons- och amiralitetsprästerna ha att bedriva sin verksamhet; civilförvaltningen
har härom framhållit.

Medan prästerna i de territoriella församlingarna huvudsakligen ha att
göra med en i stort sett bofast befolkning med normal åldersfördelning, ha
prästerna i här avsedda militära församlingar (motsvarande) ett klientel,
till övervägande del bestående av unga män, som under en för deras utveckling
betydelsefull period av livet för kortare tid omplanteras från egna
miljöer till en många gånger påfrestande och främmande verksamhet. Huruvida
här angivna förhållanden tillmätts betydelse vid lönesättningen för
ifrågavarande befattningar vid sidan av övriga för lönegradsplacering av
prästtjänster tillämpliga normer kan civilförvaltningen icke utläsa ur betänkandet.

Civilförvaltningen har vidare föreslagit, att den icke-ordinarie garnisonspastorstjänsten
i Boden skall omändras till ordinarie, då tjänstinnehavaren
måste anses fylla ett stadigvarande behov av prästerlig arbetskraft
vid garnisonen.

I anslutning till stadgandet i 2 mom. andra stycket ha pastoratsindelningssakkunniga
framhållit, att i kommitténs löneregleringsförslag saknas
bestämmelser, som reglera inplaceringen i lönegrad av kyrkoherdetjänster
i nyinrättade pastorat. Enligt de sakkunnigas mening torde det vid en
sådan inplacering ofta nog bli svårt att finna ett lämpligt jämförelseled i
tjänster inom angränsande pastorat. Då det finnes anledning antaga, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

den översyn av pastoratsindelningen, som må bli följden av de sakkunnigas
arbete, skall resultera i nybildning av ett förhållandevis stort antal pastorat
(främst genom sammanslagning av pastorat), ha de sakkunniga velat
understryka angelägenheten av dylika inplaceringsregler. De sakkunniga
ha även — utan att taga ställning till detaljutformningen -—- erinrat
om det förslag till löneklassificering av kyrkoherdetjänsterna efter rent
statistiskt fastställbara faktorer, som kammarkollegiet skisserat i sitt över
kommitténs principbetänkande avgivna yttrande. Behovet av objektiva
regler för nyinrättade kyrkoherdetjänsters inplacering i lönegrad ha även
påtalats av kammarkollegiet, statskontoret och statens lönenämnd. Enligt
lönenämndens mening bör denna fråga lämpligen undersökas i samband
med det pastoratsindelningssakkunniga meddelade uppdraget.

Då dylika objektiva regler för kyrkoherdetjänsternas framtida lönegradsinplacering
enligt kammarkollegiet icke torde kunna i detta sammanhang
fastställas av statsmakterna, har kollegiet föreslagit, att orden »med
stöd av riksdagens beslut» skola utgå ur författningstexten. Kungl. Maj :t
torde enligt kollegiets mening oberoende härav vara bunden av de av riksdagen
redan fastställda grunderna. Beträffande kyrkoherdetjänsternas lönegradsplacering
i framtiden har kollegiet framhållit, att Kungl. Maj :t torde
tills vidare och intill dess andra grunder blivit fastställda kunna med
ledning av de beslutade inplaceringsreglerna förfara efter omständigheterna.

Stiftsnämnden i Västerås stift har föreslagit, att huvudreglerna för
fördelningen av kyrkoherde- och komministerstjänsterna på lönegrader
skola införas i 2 mom. I samma moments tredje stycke bör enligt statens
lönenämnd intagas en motsvarighet till den i 4 § 2 mom. Saar innefattade
bestämmelsen, att extra tjänst må åsättas högst det lönegradsnummer, som
gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande arbetsuppgifter.

Föredraganden. Såsom förutsattes vid statsmakternas principbeslut i
prästlönefrågan har prästlönekommittén under slutförandet av sitt utredningsuppdrag
närmare övervägt de ytterligare korrektioner av den s. k.
reglerade lönen vid kyrkoherdetjänst, som böra vidtagas, innan lönen lägges
till grund för tjänstens lönegradsinplacering. Efter en redogörelse för
gällande bestämmelser och praxis för beräkning av den — av grundbelopp
jämte fyllnadsbelopp för folkmängd, för areal i land och för särskilda förhållanden
bestående — reglerade lönen har kommittén föreslagit vissa
schematiska och mekaniskt verkande regler för sådana fall, då enligt kommitténs
mening denna lön bör såsom inplaceringsgrund justeras. Enligt
kommitténs förslag skola korrektioner göras, dels av den reglerade lönen
på grund av sådan minskning, som jämlikt 7 § prästlöneregleringslagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

företagits med hänsyn till tjänstinnehavaren tillkommande donationsavkastning,
dels av fyllnadsbeloppet för folkmängd till följd av den ökning
eller minskning i befolkningstalet, som inträtt efter fastställandet av den
för pastoratet nu gällande specifika löneregleringen, dels ock av fyllnadsbeloppet
för särskilda förhållanden, i den mån särskilda delposter för höga
levnadskostnader i orten ingå i beloppet i form av det speciella prästerliga
dyrortstillägget eller den åt vissa slcånepräster utgående ersättningen för
bl. a. representation. Kommittén har jämväl behandlat vissa andra vid
principbetänkandets remissbehandling eller eljest ifrågasatta korrektioner.
Sålunda har kommittén även dryftat skälen för och emot en jämkning av
fyllnadsbeloppet för areal i land på grund av ökning eller minskning i pastoratets
areal eller med hänsyn till i beloppet ingående resekostnadsersättning.
Härjämte har kommittén övervägt en reducering av fyllnadsbeloppet
för särskilda förhållanden, i den mån det innefattar speciell ersättning
för med ifrågavarande tjänst förenade särskilda bestyr och besvärligheter.
Kommittén har dock ansett sig böra avstå från att föreslå dessa
sistnämnda korrektioner. En utrensning av den i fyllnadsbeloppet för areal
ingående resekostnadsersättningen skulle nämligen enligt kommitténs mening
väsentligen gå ut över de vidsträckta pastoraten i landets nordligare
delar, där tjänstgöringen i allmänhet är särskilt påfrestande. Övriga korrektioner
ha av kommittén avvisats på i huvudsak två samverkande skäl;
dessa korrektioner skulle dels med sin storlek och frekvens i praktiken få
helt ringa betydelse och dels genom det gällande lönesystemets invecklade
beskaffenhet i sådan grad tekniskt försvåra lönegradsinplaceringen, att
den eftersträvade enkelheten i metoden skulle gå förlorad.

Vid slutbetänkandets remissbehandling ha kammarkollegiet och statskontoret
föreslagit ytterligare en korrektion utöver de av kommittén förordade.
Ämbetsverken ha sålunda erinrat om de under senare tid — i stället
för nya annexförsamlingar — bildade kyrkobokföringsdistrikten, där
komminister eller kyrkoadjunkt förordnats att på eget ansvar under kyrkoherdes
tillsyn sköta kyrkobokföringen. I sådana fall liksom då dylikt förordnande
meddelats kyrkoadjunkt för viss församling bör, enligt ämbetsverkens
mening, vid beräkning av kyrkoherdens fyllnadsbelopp för folkmängd
denna minskas med befolkningstalet i kyrkobokföringsdistriktet
respektive församlingen på samma sätt som jämlikt 3 § prästlöneregleringslagen
sker, om komminister erhållit sådant förordnande för viss församling.
I samtliga här avsedda fall ha ämbetsverken ansett enahanda
skäl — nämligen en för kyrkoherden minskad arbetsbörda — föreligga
för folkmängdstalets reducering vid fyllnadsbeloppets utmätande.

För egen del anser jag de av kommittén föreslagna korrektionerna välbefogade
och ägnade att härefter göra den reglerade lönen bättre lämpad såsom
inplaceringsgrund. Av denna anledning och då dessa korrektioner i

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

praktiken bli förhållandevis enkla att tillämpa tillstyrker jag desamma.
Jag är vidare ense med kammarkollegiet och statskontoret, att några sakliga
skäl icke föreligga för att vid övergången till det nya lönesystemet
konservera de påtagliga ojämnheter i kyrkoherdarnas inbördes lönesättning,
som med hittills tillämpad praxis föranletts av huruvida nyss avsett
förordnande beträffande kyrkobokföringen meddelats en komminister eller
en kyrkoadjunkt eller avser en församling eller ett kyrkobokföringsdistrikt.
I samtliga dessa fall är nämligen det kyrkobokföringsuppdrag,
som anförtrotts den biträdande prästen, kriterium på såväl en markerad
självständighet i dennes tjänsteverksamhet som en däremot svarande avlastning
av kyrkoherdens ansvar och arbetsbörda. Att detta förhållande
får påverka den nya löneavvägningen för kyrkoherden synes mig skäligt.
Jag biträder därför ämbetsverkens förslag, att kyrkoherdes fyllnadsbelopp
för folkmängd skall omräknas efter här angivna grunder, om i pastoratet
finnes biträdande präst med självständig kyrkobokföring.

Som nyss antyddes är det dock icke kyrkobokföringsuppdraget såsom
sådant utan i stället uppdraget såsom uttryck för den biträdande prästens
självständiga handhavande av pastoralvården inom församlingen eller kyrkobokföringsdistriktet
som härvidlag är avgörande. En lika självständig
tjänsteutövning tillkommer även sådan komminister eller kyrkoadjunkt,
som av vederbörlig myndighet tilldelats eget tjänstgöringsområde inom
pastoratet utan att därvid ha pålagts det primära ansvaret för kyrkobokföringen.
Innehav av eget tjänstgöringsområde har av denna anledning
också av statsmakterna ansetts såsom en till högre lönegradsplacering kvalificerande
faktor enligt inplaceringsreglerna för komministrarna. Jag kan
därför icke finna annat än följdriktigt, att en omräkning av kyrkoherdes
fyllnadsbelopp för folkmängd även bör ske i sådana pastorat, där biträdande
präst finnes med eget tjänstgöringsområde men utan primärt ansvar
för kyrkobokföringen, och att därvid befolkningstalet i tjänstgöringsområdet
frånräknas. För egen del föreslår jag alltså, att också denna korrektion
vidtages.

De av mig här förordade två korrektionerna -— utöver de av kommittén
föreslagna — kunna sammanfattas i en regel, att det i kyrkoherdes reglerade
lön ingående fyllnadsbeloppet för folkmängd skall för hans inplacering
i lönegrad bestämmas med bortseende från folkmängden i särskilt
tjänstgöringsområde inom pastoratet. Med särskilt tjänstgöringsområde
skall härvid förstås varje sådan del av pastoratet, för vilken jämlikt Kungl.
Maj :ts bestämmande komminister eller kyrkoadjunkt är anställd för pastoralvårdens
handhavande — vare sig tjänstgöringsområdet utgöres av cn
hel annexförsamling eller av två eller flera sådana församlingar eller av
särskilt avskilt kyrkobokföringsdistrikt eller av annan del av pastoratet,
som i detta syfte bestämts. Vid denna definitions avfattning förutsättes

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

därjämte, att Kungl. Maj :t skall vid löneregleringen taga under prövning
att jämväl fastställa sådana särskilda tjänstgöringsområden, som nu äro
bestämda av domkapitlen. Från denna förutsättning har den i princippropositionen
angivna fördelningen av komministrarna på olika lönegrader
beräknats.

De av kommitén dryftade men avvisade ytterligare korrektionerna
synas mig på de av kommittén och kammarkollegiet anförda skälen icke
böra ifrågakomma. Om dessa korrektioner godtoges, komme otvivelaktigt
den av statsmakterna redan antagna schematiska och enkla inplaceringsmetoden
för kyrkoherdetjänsterna att mot metodens ursprungliga syfte bli
en fingraderad och komplicerad nyavvägning av lönesättningen vid varje
tj änst.

I anledning av de av mig här förordade korrektionerna har jag låtit undersöka
kyrkoherdetjänsternas fördelning på olika lönegrader, om dessa
korrektioner vidtagas. Härvid ha begagnats folkmängdssiffrorna per den
1 januari 1950 och även iakttagits den av statsmakterna godtagna jämkningsregeln,
att kyrkoherde, som eljest icke skulle komma att tillhöra högre
lönegrad än honom biträdande komminister, placeras i lönegrad Ca 29.
Fördelningen blir — i jämförelse med motsvarande siffror i princippropositionen
och slutbetänkandet — följande.

	Ca 27	Ca 29	Ca 31	Ca 33	Summa
Princippropositionen	157	741	273	179	1 350
Slutbetänkandet	194	740	236	185	1 355
Här framlagt förslag	205	760	220	170	1 355

Det bör emellertid framhållas, att den beräknade fördelningen enligt det
av mig förordade förslaget kan komma att undergå smärre jämkningar vid
en ännu noggrannare granskning än som hittills skett av de faktorer, vartill
hänsyn skall tagas enligt de av mig nu förordade inplaceringsreglerna.
I detta sammanhang synes mig för övrigt ställning böra tagas till den
tidpunkt, som skall vara avgörande för de för lönegradsinplaceringen relevanta
förhållandena. Då löneregleringen föreslås skola träda i kraft den 1
januari 1952, tala enligt min mening flera skäl för att välja den 1 januari
1951 till sådan tidpunkt.

Enligt statsmakternas principbeslut skola biskoparna i överensstämmelse
med prästlönekommitténs förslag inplaceras, ärkebiskopen i Co 21 och
övriga biskopar i Co 20.

I en till årets riksdag avlåten proposition, nr 114, angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän m. m. föreslås bl. a. en ändring av löneplan 2 i
löneplansförordningen, innebärande bl. a. att lönegrad Co 21 ersättes med
en ny lönegrad Co 22 och lönegrad Co 20 med en ny lönegrad Co 21. Då

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

statsmakternas principbeslut år 1949 avsåg att utgöra en avvägning av lönenivån
för de prästerliga tjänsterna, föreligger enligt min mening icke
anledning att nu ompröva grundlönerna för dessa tjänster. Biskoparna
böra alltså hänföras till de lönegrader å den nya löneplanen 2, där grundlönebeloppen
närmast motsvara de nuvarande lönegraderna Co 20 och 21.
Ett annat ställningstagande skulle även påverka relationerna mellan de
olika prästerliga tjänsterna. Med hänsyn till vad sålunda anförts bör ärkebiskopen
inplaceras i nya lönegraden Co 20 och övriga biskopar i nya lönegraden
Co 18. Härigenom erhåller ärkebiskopen i jämförelse med principbeslutet
en grundlöneförbättring på 300 kronor för år, medan grundlönen
för övriga biskopar blir oförändrad. I samband härmed bör också påpekas,
att den i nyssnämnda proposition nr 114 föreslagna höjningen från 1 200 till
1 600 kronor av det månatliga maximibelopp, å vilket rörlig förhöjning å
lön må beräknas, givetvis även kommer prästerna till godo.

Vad härefter angår garnisons- och amiralitetsprästerna, så synes det
lämpligt, att lönesättningen för dessa befattningshavare sker genom en i
möjligaste mån analog tillämpning av de grunder, som av statsmakterna
antagits för avvägningen av lönerna åt motsvarande präster i de territoriella
församlingarna. Då de av kommittén föreslagna lönegradsplaceringarna
för amiralitetspastorn (Ca 33), amiralitetspredikanten (Ca 26) och
extra ordinarie amiralitetspredikanten (Ce 24) i Karlskrona amiralitetsförsamling
utmätts i överensstämmelse med här angivna riktlinje för lönesättningen,
anser jag mig böra biträda kommitténs förslag i denna del.
Vid löneavvägningen för de övriga två militärförsamlingarnas präster har
kommittén däremot något avvikit från denna riktlinje. Ett iakttagande
härav skulle — såsom vid remissbehandlingen framhållits — närmast
medföra, att amiralitetspastorn i Skeppsholms församling inplaceras i
Ca 31 och garnisonspastorn i Karlsborg i Ca 29. För nämnda präster förordar
jag därför dessa lönegradsplaceringar. Den av kommittén föreslagna
lönegradsplaceringen för garnisonspastorn i Boden (Ce 26) synes mig väl
avvägd, varför jag tillstyrker densamma. Frågan om denna tjänsts ordinariesättning,
som främst är av organisatorisk natur, anser jag böra prövas
i annat lämpligt sammanhang.

I sina remissyttranden över slutbetänkandet ha kammarkollegiet, statskontoret,
statens lönenämnd och pastoratsindelningssakkunniga — främst
med hänsyn till förutsatta ändringar i pastoratsindelningen — understrukit
behovet av mera preciserade bestämmelser, som reglera inplaceringen
i lönegrad av kyrkoherdetjänster i nyinrättade pastorat. Härvid har framhållits
fördelen av sådana inplaceringsgrunder, som bygga på en indexberäkning
efter rent statistiskt fastställbara men schablonmässigt fixerade
faktorer. En dylik mekanisk lönesättningsmetod — som enligt statsmakternas
principbeslut skall tillämpas beträffande komministerstjänsterna —

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

har i fråga om kyrkoherdetjänsterna skisserats av kammarkollegiet i yttlandet
ö\ei piincipbetänkandet. Da en likformig inplacering bör ske av
kj rkoherdetjänster, som framdeles inrättas, anser jag en sådan metod äga
angjort företräde framför den av kommittén förordade mera skönsmässigt
bestämda lönesättningen av nytillkommande tjänster. Att i detta sammanhang
fastställa automatiskt verkande regier för lönegradsinplacering av
nya kyrkoherdetjänster kan dock av flera skäl icke ifrågakomma. Såsom
statens lönenämnd föreslagit bör denna fråga lämpligen undersökas i anslutning
till den förestående pastoratsregleringen. Jag förordar därför, att
det uppdrages åt pastoratsindelningssakkunniga att ytterligare utreda denna
fråga och framlägga förslag till dess lösning. Vid fullgörandet av detta
utiedningsuppdrag ha de sakkunniga självfallet att utgå från de lönegrader,
som statsmakterna besluta för kyrkoherdetjänsterna vid förevarande
lönereglering. Det blivande förslaget bör självfallet underställas riksdagen.

Det av stiftsnämnden i Västeras stift framlagda förslaget, att huvudreglerna
för kyrkoherde- och komministerstjänsternas fördelning skola införas
i reglementet, kan jag icke biträda. I likhet med kommittén anser jag
övervägande skäl tala för att de omfattannde och detaljerade inplaceringsbestämmelserna
meddelas i särskild ordning.

I sitt yttrande har kammarkollegiet anmärkt mot det i paragrafens 2
mom. förekommande uttrycket »med stöd av riksdagens beslut». Med hänsyn
till kommitténs i specialmotiveringen till paragrafen och i annat sammanhang
gjorda uttalanden synes nyssnämnda uttryck icke adekvat för
vad kommittén härmed åsyftar. Jag förordar i stället en bestämmelse av
innebörd, att det tillkommer Kungl. Maj :t att förordna om kyrkoherdeoch
komministerstjänsternas fördelning på de olika lönegraderna i enlighet
med grunder, som av riksdagen godkänts. I anslutning till kammarkollegiets
yttrande på denna punkt får jag även framhålla, att beträffande
de enstaka kyrkoherdetjänster, som kunna komma att inrättas mellan
tidpunkterna för löneregleringens och den förutsatta pastoratsregleringens
genomförande, det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma ifrågavarande
tjänsters lönegradsplacering med hänsynstagande till lönesättningen
vid närmast jämförliga kyrkoherdebefattningar.

I likhet med statens lönenämnd anser jag, att till bestämmelserna i 2 mom.
tredje stycket bör göras det tillägget, att extra tjänst må åsättas högst det
lönegradsnummer, som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med
motsvarande arbetsuppgifter.

22 §.

Lön enligt högre löneklass än den, vari prästen är placerad.

Prästlönekommittén har framhållit, att förevarande paragraf motsvarar
25 § 2 mom. Saar. Enligt kommitténs mening saknas anledning att i Pr
intaga motsvarighet till sistnämnda paragrafs första moment.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Yttranden. Domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift ha föreslagit, att
bestämmelser motsvarande de i 25 § 1 mom. Saar meddelade skola införas
i Pr.

Föredraganden. Enligt min mening föreligger icke anledning att på förevarande
punkt frångå kommitténs förslag, vilket jag sålunda förordar.

23 §.

Lönebeloppet inom vederbörande löneklass.

Prästlönekommittén har i anslutning till denna paragraf framhållit, att
tillräckliga skäl icke synts kommittén föreligga för att bereda präst, som
på grund av prästvalssystemet ej vunnit befordran trots många tjänstår,
särskild kompensation i form av antingen lön efter högre löneklass än den,
vari han är placerad, eller uppflyttning i högre lönegrad än den för ifrågavarande
tjänst reguljära. Dylika särbestämmelser för prästerna skulle enligt
kommitténs mening kunna föranleda motsvarande anspråk från personalhåll
inom andra förvaltningsområden, där befordringsförhållandena
— visserligen icke på grund av analoga men under i detta sammanhang
jämförliga omständigheter — äro ojämna och ur vissa befattningshavares
synpunkter otillfredsställande.

Yttranden. Sveriges yngre prästers förbund har ansett det önskvärt, att
präst, som på grund av prästvalssystemet ej vunnit befordran trots många
tjänstår, kompenseras på det sättet att hans tjänst tillfälligt uppflyttas i
högre lönegrad.

Föredraganden. På av kommittén anförda skäl anser jag mig icke kunna
förorda, att någon extraordinär löneställning tilldelas sådan präst, vars befordringstur
försenats genom de gällande tjänstetillsättningsbestämmelserna.

25 §.

De fall, då löneavdrag skall tillämpas.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till denna paragraf anfört
bl. a följande.

Tjänstledighet. De i reglemenlsutkaslet föreslagna bestämmelserna
överensstämma i huvudsak med vad härutinnan stadgats i 28 § I Saar.
Med hänsyn till för prästerna föreliggande speciella förhållanden synes det
kommittén sannolikt, att vissa i förevarande punkt upptagna tjänstledighetsorsaker
komma att i praktiken ytterst sällan inträffa. När kommittén
likväl i sitt författningsförslag medtagit bestämmelser om nyss berörda — i

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

övriga avlöningsreglementen omförmälda — tjänstledigheter och löneförmånerna
härunder, har den för kommittén härvidlag avgörande synpunkten
varit önskvärdheten att undvika eljest nödvändiga särbeslut från Kungl.
Maj :ts sida i eventuellt uppkommande tjänstledighetsfall av här avsedd natur.
Anmärkas bör, att vunna erfarenheter efter löneregleringar, som genomförts
på andra förvaltningsområden, tala till förmån för de av kommittén
förordade mera uttömmande bestämmelserna.

Föreskrifterna under 1)—4) och 6)—10) motsvara helt bestämmelserna
28 § II)—4, 6) och 8)—11) Saar.

De under punkt 5) föreslagna bestämmelserna angående löneförmåner
under tjänstledighet för studier in. m. äro utformade efter förebild av de
för bl. a. läroverkslärarna i sådant hänseende givna föreskrifterna i Saar.
Enligt kommitténs mening tala — vid prästernas inordnande i det statliga
lönesystemet — flera vägande skäl för åvägabringande av likställighet
mellan präster och lärare i förevarande avseende.

I anslutning till reglementsförslaget på denna punkt får kommittén därjämte
anföra följande. Det torde böra understrykas, att de ifrågavarande
tjänstledighetsbestämmelserna givetvis icke skola tillämpas vid prästs frånvaro
från den omedelbara tjänstutövningen i pastoratet eller annat för honom
fastställt tjänstgöringsområde på grund av deltagande i det för församlingarna
inom visst kontrakt eller stiftet gemensamma arbetet. Den
enskilde prästens medverkan i det här avsedda kontrakts- och stiftsarbetet
faller givetvis inom ramen för hans tjänståligganden i vidare mening. Då
en församlingspräst sålunda på grund av bestämmelserna i 25 kap. kyrkolagen
och förordningen den 7 mars 1855 (nr 32) angående ändring i vissa
delar av kyrkolagens stadganden om prästmöte bevistar det minst vart
sjätte år av biskopen sammankallade prästmötet i stiftet, fullgör han därmed
en obligatorisk förrättning i själva tjänsten. På liknande sätt måste
betraktas prästens deltagande i vissa andra inom stiftet eller del därav anordnade
sammankomster såsom stiftsmöten m. m. Ivontraktskonvent och
sammankomster mellan kontraktsprostarna inför biskopen måste i allmänhet
också betraktas såsom hörande till vederbörande prästs tjänsteförrättningar.
Det bör ankomma på domkapitlet att tillse, att nu angivna möten
och sammankomster icke anordnas i större utsträckning än som prövas
erforderligt med hänsyn till den kyrkliga verksamhetens bedrivande i stiftet.

Enligt kommitténs mening föreligga rätt så stora svårigheter att uppdraga
bestämda riktlinjer för beviljande av tjänstledighet med oavkortad
lön för iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för kyrkan. Vid prövningen
av de i praktiken uppkommande fallen, huruvida iakttagelserna
m. m. äga ett sådant värde, att de böra anses på ett påtagligt sätt kunna
tjäna kyrkans intressen, komma nämligen — såvitt kommittén kan förutse
-— att föreligga för de olika tjänstledighetsansökningarna speciella omständigheter
av de mest skiftande slag, vartill hänsyn måste tagas. För
att ernå enhetlighet och tillsyn beträffande förevarande bestämmelsers tilllämpning
har det synts kommittén lämpligt, att beslutanderätten i fråga
om här avsedd tjänstledighet i princip lägges i Kungl. Maj:ts hand. Såsom
av reglementsutkastet framgår har kommittén dock ansett möjlighet
böra beredas Kungl. Maj:t att delegera avgörandet till domkapitlen, i den
mån en decentralisering kan befinnas ändamålsenlig. Enligt vad kommittén
kan bedöma, lärer i praktiken utbildas vissa typfall av tjänstledighet för

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

iakttagelser och studier. Sedan dessa efter vederbörlig framställning kommit
under Kungl. Maj:ts prövning och ställning tagits till ifrågavarande
typfalls betydelse för kyrkan, synes vid bifall till framställningen en delegation
av beslutanderätten för ett vart sådant typfall kunna ske till de lokala
stiftsorganen. Såvitt kommittén kan förutse, torde bland sådana typfall,
som på angivet sätt få antagas komma under Kungl. Maj:ts precedensavgörande,
kunna förväntas, tjänstledighetsframställningar för deltagande
i vissa av svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans diakonistyrelse,
svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Sigtunastiftelsen, Sveriges
kyrkliga studieförbund m. fl. anordnade kurser, konferenser och
andra sammankomster för olika ändamål. Den vid principprövningen av
dessa framställningar bestämmande faktorn bör självfallet vara graden av
kursämnenas samband med prästens församlingsarbete.

I vissa stift pläga dock för prästerskapet anordnas vissa kurser för iakttagelser
och studier, vilka enligt kommitténs mening få anses vara av sådan
beskaffenhet, att deras hänskjutande till Kungl. Maj:t för skapande
av typfall icke synes vara erforderligt. Kommittén syftar härvid dels på
de av prästerliga sammanslutningar i stiften anordnade sammankomsterna
med uppgift att vidmakthålla och öka medlemmarnas insikter i teologiska
ämnen och dels på de förekommande s. k. teologisk-homiletiska seminarierna.
För deltagande häri bör präst beviljas tjänstledighet med oavkortad
lön. Dylik tjänstledighet bör även kunna ifrågakomma för författande av
prästmötesavhandling.

Under tjänstledighet för studier för vinnande av högre lärdomsmeriter
kan präst enligt reglementsförslaget medgivas lön med B-avdrag sammanlagt
högst 360 dagar under loppet av tio på varandra följande kalenderår,
dock högst 180 dagar av den tid, under vilken han innehar tjänst i samma
lönegrad. Frågan huruvida prästerna för sistnämnda ändamål borde kunna
beviljas längre sådan tjänstledighet än läroverkslärarna med hänsyn tagen
till de senares långa ferier i jämförelse med de förras semester har varit
föremål för överväganden inom kommittén. Tillräcklig anledning har emellertid
icke ansetts föreligga att på grund härav ställa prästerna förmånligare
än läroverkslärarna i fråga om ledighet för akademiska studier.

Med stöd av stadgandet om tjänstledighet för studier av betydelse för
prästens kompetens för viss tjänst bör enligt kommitténs mening präst,
som tjänstgör eller har för avsikt att söka prästtjänst i landets finsk- eller
lapsktalande församlingar, kunna erhålla ovan avsedd tjänstledighet med
B-avdrag för studier i dessa språk.

Tjänstledighet med B-avdrag bör givetvis icke beviljas för akademiska
studier, om dessa utgöra förberedelser för prästens övergång till lärarbanan.

Avstängning från tjänstgöring in. m. Bestämmelserna under
förevarande punkt överensstämma med föreskrifterna i 28 § III Saar.
Då stadgandet i andra stycket innehåller bestämmelser om avlöning jämväl
under avstängning, som avses i 13 § 3 mom. första stycket lagen om
domkapitel, bör den i sagda moments tredje stycke innefattade regeln om
löneförmåner under sådan avstängning vid prästlönereglementets ikraftträdande
upphävas.

Yttranden. Kommitténs uttalande, att det med hänsyn till de för prästerna
föreliggande speciella förhållandena syntes sannolikt, alt vissa av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

i förevarande paragraf upptagna tjänstledighetsorsaker komme i praktiken
att ytterst sällan inträffa, har föranlett statens lönenämnd till följande uttalande.

Därest härmed åsyftas att prästerna skulle äga frihet att förlägga sin
tjänstgöring så, att de skulle kunna åtnjuta exempelvis ledighet för enskilda
angelägenheter utan att formellt uttaga tjänstledighet — och sålunda
utan att vidkännas avdrag å lönen -— vill det förefalla nämnden
mindre lämpligt att i avlöningsreglementet intaga bestämmelser, som
lörutsättas icke komma att efterföljas. Å andra sidan synes det lönenämnden
obilligt att å prästerna rigoröst tillämpa samma bestämmelser om löneavdrag,
som gälla för tjänstemän med reglerad arbetstid. I avsaknad av
närmare kännedom om innebörden av prästlönekommitténs i det föregående
återgivna uttalande samt om nu tillämpad praxis i fråga om tjänstledighetsavdrag
o. dyl. för prästerna vill lönenämnden inskränka sig till att
rikta uppmärksamheten på här behandlade spörsmål.

I anledning av kommitténs specialmotivering till denna paragraf har
lönenämnden vidare framhållit.

Lönenämnden har icke ansett sig kunna ingå på en närmare prövning
av frågan om i vilken utsträckning prästs deltagande i kontraktskonvent
och vissa andra i specialmotiveringen angivna sammankomster bör betraktas
såsom hörande till vederbörande prästs tjänsteförrättningar eller icke.
— Bestämmelserna angående löneförmåner under tjänstledighet för studier
m. m. (p. 5) ha av kommittén utformats efter förebild av de för bl. a.
läroverkslärarna i sådant hänseende givna föreskrifterna i Saar. Enligt
lönenämndens mening ha tillräckliga skäl icke förebragts för att beträffande
prästerna tillämpa förmånligare bestämmelser i detta avseende än
de, som gälla beträffande statstjänstemän i allmänhet. — Lönenämnden
kan icke finna skäl föreligga för att i detta sammanhang skulle fastställas
riktlinjer för beviljande av tjänstledighet med oavkortad lön för iakttagelser,
studier eller arbete av betydelse för kyrkan. I anslutning till vad kommittén
föreslagit synes det i stället lämpligt, att i avvaktan på närmare
erfarenheter beslutanderätten i fråga om här avsedd tjänstledighet lägges
i Kungl. Maj:ts hand med möjlighet för Kungl. Maj:t att sedermera delegera
beslutanderätten till domkapitlen.

Även statskontoret har föreslagit, att bestämmelserna i Pr angående löneförmåner
under tjänstledighet för studier in. m. böra anpassas efter de
för statstjänstemännen i allmänhet gällande reglerna (Saar 28 § 5 punkten).
De skäl, som föranlett statsmakterna att beträffande läroverkslärarna
göra avsteg från vad som stadgas i fråga om statstjänstemän i allmänhet,
däribland tjänstemän vid vetenskapliga institutioner, gälla enligt
ämbetsverket icke med samma styrka beträffande kyrkans befattningshavare.

Domkapitlet i Linköpings stift har anfört i huvudsak följande.

Då prästs tjänstgöring måste vara förlagd till sön- och helgdagar, anser
domkapitlet det naturligt, att det i Pr utsäges, att den söndagliga tjänstgöringen
skall kompenseras genom ledighet annan veckodag. Bestämmelsen
om partiell tjänstledighet kommer att i praktiken bli utomordentligt svår

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

att tillämpa, eftersom prästerna icke ha någon reglerad arbetstid. Stadgandet
om löneförmåner under tjänstledighet för studier bör enligt domkapitlet
så tillämpas, att oavkortad lön medgives, om studierna bedrives
vid teologisk fakultet eller eljest ha teologisk innebörd. Vidare synes det
domkapitlet föga överensstämmande med rättvisesynpunkter, att en kyrkoherde,
som i tio år innehaft sin tjänst, icke skall vara berättigad att åtnjuta
avdrag efter samma grunder som en prästman, vilken vunnit befordran
från komministerstjänst till kyrkoherdetjänst. Beträffande prästerna
gäller, att dessa i motsats till läroverkslärarna äro beroende av en valutgång
för sin befordran. Redan detta måste vara en så avgörande skillnad,
att likheten emellan Saar och Pr icke bör bibehållas. Härtill kommer,
att, i det nyss angivna exemplet, kyrkoherden genom de av honom bedrivna
studierna i lika hög grad som den befordrade komministern kan för sin
församling nyttiggöra resultatet av de bedrivna studierna.

Sveriges yngre prästers förbund har föreslagit, att 25 § I punkt 1 a även
skall avse uppdrag att vara kyrkobokföringsinspektör.

Samma formella anmärkning som kammarkollegiet framfört mot lydelsen
av 7 § 4 mom. har kollegiet även riktat mot 25 § I punkt 5.

Föredraganden. I anledning av kommitténs — av statens lönenämnd anmärkta
— uttalande att det med hänsyn till de för prästerna föreliggande
speciella förhållandena syntes sannolikt, att vissa av de i paragrafen angivna
tjänstledighetsorsakerna komme att i praktiken ytterst sällan inträffa,
må framhållas, att kommittén, enligt vad jag inhämtat, därmed
åsyftade de i paragrafen under 3) b och c samt 6) a 1 avsedda tjänstledighetsorsakerna.
Den av lönenämnden ifrågasatta tolkningen av nämnda
uttalande och de synpunkter nämnden i anslutning härtill framfört, liksom
vad domkapitlet i Linköpings stift härutinnan påpekat ger mig
likväl anledning att här något beröra frågan om regleringen av
prästernas tjänstgöringstid. Vissa föråldrade bestämmelser härom återfinnas
för prästernas del i 19 kap. 18 § i 1686 års kyrkolag och i nådigt
cirkulärbrev den 5 maj 1762. Några tidsenliga föreskrifter i ämnet äro
icke meddelade. I de olika stiften har emellertid med tidernas lopp utbildats
en tämligen enhetlig praxis i förevarande hänseende. Vid en övergång
till det statliga lönesystemet med dess specificerade ledigheter av
olika slag och löneavdrag härunder synes mig dock anledning föreligga
att till prövning upptaga frågan om en närmare reglering av prästernas
tjänstgöringstid. Denna fråga anser jag dock icke böra behandlas i förevarande
sammanhang utan lämpligen övervägas i samband med utfärdandet
av tilläggsbestämmelser till reglementet.

Förslaget att anpassa prästlönereglementets bestämmelser om lön under
tjänstledighet för studier till de för läroverkslärarna gällande föreskrifterna
har icke godtagits av statskontoret och statens lönenämnd, som ansett
att prästerna i förevarande hänseende böra likställas med statstjänstemän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

nen i allmänhet. Skillnaden mellan de för läroverkslärarna, å ena, och hu\uddelen
av statstjänstemännen, å andra sidan, gällande bestämmelserna
om studieledighet består i huvudsak däri, att de förra kunna erhålla dylik
ledighet 360 dagar och de senare 240 dagar med B-avdrag å lönen under
en tiarymd av 10 år, dock högst 180 respektive 120 dagar i en och samma
lönegrad. Enligt min mening saknas beträffande prästerna motsvarighet
till de speciella skäl, som ansetts påkalla de för läroverkslärarna föreskrivna
förmånligare särreglerna. Jag förordar därför, att prästlönereglementets
föreskrifter om tjänstledighet för studier utformas efter förebild
av de i statens allmänna avlöningsreglemente härutinnan meddelade allmänna
bestämmelserna.

Med anledning av den anmärkning, som kammarkollegiet framställt mot
uttrycket »av betydelse för kyrkan» i bestämmelserna under punkt 5
synes detta böra utbytas mot orden »av betydelse för den prästerliga verksamheten».

Såsom lönenämnden framhållit, saknas skäl för att i detta sammanhang
fastställa riktlinjer för beviljandet av tjänstledighet med oavkortad lön
för studier in. in. av betydelse för den prästerliga verksamheten. Enligt
vad jag inhämtat har detta ej heller varit avsikten med kommitténs, av
lönenämnden här åsyftade uttalande, som enligt kommitténs mening endast
borde tjäna till ledning för Kungl. Maj:ts tillämpning av ifrågavarande
stadgande.

Vad i remissyttrandena i övrigt anförts mot kommitténs förslag, anser
jag icke utgöra skäl till att frångå detsamma. 26

26 §.

Semester.

Prästlönekommittén har beträffande regleringen av prästernas semester
framhållit:

Frågan om beredande av semester åt präst och därmed sammanhängande
spörsmål har av kommittén ingående behandlats i betänkande I (sid.
115—122). I enlighet med kommitténs därvid framlagda förslag har i Pr
semestern icke utformats såsom en prästen ovillkorligen tillkommande förmån.
Efter förebild av de för civilstatstjänstemännen före den 1 juli 1939
gällande semesterbestämmelserna har i reglementsförslaget i stället föreskrivits,
att präst äger erhålla efter tillämplig avdragsgrupp och lönegrad
angiven semester, när det kan ske utan hinder av göromålens behöriga
gång. Det tillkommer sålunda vederbörande domkapitel att pröva, huruvida
begärd semester med hänsyn till det rådande tjänstgörings- och
personalförhållandena skall beviljas. I överensstämmelse med vad kommittén
i sitt första betänkande förordat, har vidare i reglementsförslaget domkapitlen
bemyndigats att — om semester på grund av tjänstgöringsförhållandena
icke kunnat uttagas under löpande kalenderår eller eljest skäl därtill
i det enskilda fallet föreligga — medgiva, att präst må åtnjuta vid sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ma års utgång återstående semester under nästpåföljande år jämte semester
för detta år.

I övrigt ha bestämmelserna i förevarande paragraf utformats i huvudsaklig
överensstämmelse med föreskrifterna i 29 § Saar men kunnat något
förenklats i jämförelse med dessa. Sålunda har i reglementsutkastet på grund
av prästernas speciella tjänstgöringsförhållanden icke behövt medtagas vad
i sistnämnda paragraf stadgats om tjänstefria dagars inräknande i semestern.

Yttranden. Sveriges yngre prästers förbund har föreslagit, att präst, som
på grund av tjänstgöringsförhållandena icke kunnat medgivas semester, såsom
kompensation härför skall tillerkännas en extra månadslön.

Föredraganden. Jag tillstyrker de av kommittén i förevarande paragraf
föreslagna semesterbestämmelserna. Det av Sveriges yngre prästers förbund
framförda förslaget om särskild penningersättning vid utebliven semester
kan jag icke biträda. En sådan ersättning synes mig principiellt oförenlig
med den villkorliga semesterrätt, som nu införes för prästerna. Framhållas
må, att dylik ersättning icke utgick enligt de för statstjänstemännen
före den 1 juli 1939 gällande semesterbestämmelserna, varefter de i förevarande
paragraf meddelade föreskrifterna för prästerna anpassats. Frågan
om införande av en ovillkorlig semesterrätt för prästerna anser jag böra
omprövas, sedan verkningarna av de organisatoriska omläggningar, som
äro förbundna med lönereformen, kunna överblickas.

27 §.

Semesterersättning.

Prästlönekommittén har framhållit, att bestämmelserna äro av samma
innehåll som föreskrifterna i 30 § Saar.

Yttranden. Statens lönenämnd har påpekat, att bestämmelserna rörande
semesterersättning i 27 § förutsätta en ovillkorlig semesterrätt, under det
att semestern enligt 26 § icke utformats såsom en sådan förmån.

Föredraganden. Av skäl, som jag anfört i anslutning till 26 §, avstyrker
jag de föreslagna bestämmelserna om semesterersättning. Jag föreslår därför,
att förevarande paragraf skall utgå.

29 §.

T jänstedubbleringsarvode.

Prästlönekommittén har i fråga om tjänstedubbleringens utnyttjande och
avvägningen av det särskilda tjänstedubbleringsarvodet hänvisat till vad i
betänkandet I (sid. 117 ff.) härom anförts samt ytterligare framhållit.

Under förordnande att jämte egen tjänst såsom vikarie uppehålla tjänst
i närbeläget pastorat utgår icke vikariatsersättning utan i stället tjänstedubbleringsarvode
i enlighet med bestämmelserna i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

För tillämpning av 29 § har bland annat uppställts den förutsättningen,
att fö1 ordnandet skall avse tjänst i annat pastorat. Huruvida den uppehållna
tjänsten är högre eller lägre än den, som vikarien själv innehar,
saknar däremot betydelse. Ålägges komminister — enligt för närvarande
i vederbörande löneregleringsresolution meddelade administrativa föreskrifter
— att med bibehållande av utövningen av innehavande tjänst tilllika
uppehålla annan i eget pastorat inrättad tjänst, komministratur eller
kyrkoadjunktur, med samma eller lägre lönegradsplacering, utgår under
ifragavarande vikariatsförordnande icke någon särskild ersättning. Är åter
den uppehållna tjänsten åsatt högre lönegradsnummer än vikariens egen
tjänst, är han berättigad till vikariatsersättning enligt bestämmelserna i
28 §.

I en reservation till betänkandet ha ledamöterna herrar Berger och Helander
föreslagit, att tjänstedubbleringsarvode skall utgå jämväl under förordnande
att vid sidan av tjänstgöring i egen tjänst uppehålla annan tjänst
med särskilt tjänstgöringsområde inom samma pastorat.

1 ttranden. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna har kammarkollegiet
erinrat följande.

Kommitténs förslag kan medföra den egendomliga konsekvensen, att om
av två komministrar i samma pastorat den ene förordnas att uppehålla kyrkoherdetjänsten
i det egna pastoratet och den andre kyrkoherdetjänsten i
närbeläget pastorat, den förre erhåller vikariatsersättning men den senale
till 5 kronor begränsat tjänstedubbleringsarvode, även om vikariatsersättningen
för förordnande å sistnämnda tjänst skulle uppgå till högre belopp.
En dylik ordning kan icke anses rättvis. För en befattningshavare i
löneklass Ca 25 (lägsta för komministrar), som förordnas att uppehålla
kyrkoherdetjänst i lönegrad Ca 33, skulle vikariatsersättningen, inberäknat
12 % rörligt tillägg, uppgå till kronor 9:25 för dag, sålunda nära det
dubbla tjänstedubbleringsarvodet. Skillnaden mellan ersättningarna stiger
vid höjning av procenttalet för det rörliga tillägget.

Även förslaget att begränsa tjänstedubbleringsarvodet till förordnanden
utom prästens eget pastorat synes kollegiet obilligt, i synnerhet i det fall
förordnandet avser tjänst med särskilt tjänstgöringsområde. Skillnaden
exempelvis mellan dubbleringen av två komministerstjänster, som tillhöra
samma pastorat men hava särskilda tjänstgöringsområden, kanske med
egen kyrkobokföring, och två komministerstjänster i olika pastorat måste
ur synpunkten av ökning i arbetsbördan under i övrigt lika förhållanden i
praktiken vara ringa eller ingen.

På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet, att tjänstedubbleringsarvodet
skall vara 5 kronor för dag, dock ej understigande det belopp, vartdi
vikariatsersättningen vid förordnande å tjänsten skulle uppgå samt
att tjänstedubbleringsarvode skall utgå jämväl vid förordnande å tjänst
med eget tjänstgöringsområde inom det pastorat den förordnade tillhör.

I likhet med kammarkollegiet ha även domkapitlen i Linköpings, Strängnäs,
Lunds, Göteborgs, Härnösands, Luleå och Visby stift, stiftsnämnderna
i Uppsala, Lunds och Luleå stift samt de prästerliga personalorganisationerna
tillstyrkt det inom kommittén reservationsvis framlagda förslaget,

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

alt tjänstedubbleringsarvode även bör utgå till präst, som vid sidan av
tjänstgöring i egen tjänst förordnats att bestrida jämväl annan tjänst
med särskilt tjänstgöringsområde i samma pastorat. Domkapitlet och stiftsnämnden
i Luleå ha härvid bl. a. anfört följande.

Det kan knappast vara kommitténs mening, att en komminister i Gällivare
kyrkby vid tjänstedubblering i Hakkas kyrkobokföringsdistrikt ej
skall åtnjuta någon särskild ersättning härför, ehuru han har att färdas
10,4 mil för att fullgöra sina skyldigheter i Hakkas och får ombesörja det
prästerliga arbetet där för 3 228 personer, under det att exempelvis kyrkoherden
i Vaksala pastorat vid tjänstedubblering i Danmarks pastorat härför
skulle få uppbära 5 kronor för dag, ehuru han för tjänstedubbleringen
har att färdas endast cirka 1 mil och ombesörja pastoralvården för allenast
ytterligare 1 134 personer. Domkapitlet finner det för sin del ofrånkomligt,
att tjänstedubbleringsarvode får utgå jämväl vid tjänstedubblering
i annan församling och annat kyrkobokföringsdistrikt, om rättvisa
skall vederfaras prästerskapet i Luleå stift.

I fråga om tjänstedubbleringsarvodets avvägning ha domkapitlen i Uppsala
och Visby stift ansett det av kommittén föreslagna beloppet väl lågt,
vilket enligt domkapitlen i Växjö och Härnösands stift ävensom allmänna
svenska prästföreningen bör höjas till 10 kronor per dag.

Föredraganden. Inom kommittén har av tvenne reservanter framförts ett
— i vissa remissyttranden tillstyrkt — förslag, att tjänstedubbleringsarvode
även skall utgå till präst, som vid sidan av tjänstgöringen i egen tjänst
uppehåller jämväl annan tjänst med särskilt tjänstgöringsområde inom
samma pastorat. I anledning härav må framhållas, att det icke kan vara
ur principiell synpunkt riktigt att tillerkänna en kyrkoherde vikariatsersättning
i någon form för fullgörande av underlydande prästman — i första
hand —- åvilande arbetsuppgifter, då ju kyrkoherden har ansvaret för pastoralvården
i dess helhet inom pastoratet. Löneställningen för honom har
utmätts även med avseende härå. Har åter en biträdande präst förordnats
att samtidigt bestrida jämväl annan komministers- eller kyrkoadjunktstjänst
med särskilt tjänstgöringsområde inom pastoratet, synes icke heller
speciell gottgörelse härför principiellt kunna ifrågakomma, eftersom den
tjänsteutövande prästen, även om särskilt tjänstgöringsområde enligt löneregleringsresolutionen
tilldelats honom, är anställd i pastoratet såsom sådant
med skyldighet att där biträda med pastoralvården i dess helhet. På
grund härav anser jag mig böra förorda kommitténs mera restriktiva förslag
på ifrågavarande punkt. I anslutning härtill får jag även understryka,
att ett frångående av kommittéförslaget i denna del skulle kunna föranleda
motsvarande anspråk från personalhåll inom andra förvaltningsområden,
där tjänstgöringsförhållandena i förevarande hänseende visserligen icke äro
analoga men likväl i detta sammanhang jämförliga.

Vid framläggandet av silt förslag till arvodets beräkning synes kainmar t)

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kollegiet ha förbisett, att det vid tjänstedubblering endast är fråga om partiellt
vikariat, som vid en tillämpning av vikariatsersättningsreglerna i allmänhet
skulle medföra utbetalning av blott halv sådan ersättning. På
grund härav och då tillräckliga skäl för en höjning av det föreslagna arvodet
enligt min mening ej heller i övrigt föreligga, anser jag mig böra tillstyrka
kommittéförslaget jämväl i denna del.

30 §.

Särskilda ersättningar.

I mom. P r ä s t d r ä k t s b i d r a g in. m.

I betänkande I framlade kommittén förslag om att särskild gottgörelse
för hållande av tjänstedräkt skulle utgå till präst i form av dels ett bidrag
å 500 kronor till första anskaffningen av den egentliga prästdräkten,
dels ock en årlig ersättning å 75 kronor för underhåll och förnyelse av
denna dräkt. Förstnämnda belopp skulle utbetalas vid antagningen till ickeordinarie
pastoratsadjunkt i stiftet.

I sina över kommitténs principbetänkande avgivna yttranden ha kammarkollegiet,
riksräkenskapsverket samt domkapitlen i Luleå och Göteborgs
stift avstyrkt här avsedda löneförmåner, den senare stiftsstyrelsen dock
endast med avseende å underhållsbidraget. Domkapitlet i Karlstads stift
har föreslagit, att gottgörelse för anskaffning och underhåll av prästdräkt
skall utgå efter samma grunder, som gälla för officerare. Kommitténs förslag
har däremot biträtts av kyrkomötet, övriga domkapitel och de prästerliga
personalorganisationerna. Anmärkas bör, att kyrkomötets särskilda
utskott i sitt över betänkandet avgivna utlåtande motsatte sig de föreslagna
anskaffnings- och underhållsbidragen av principiella skäl. Prästdräkten
vore icke — yttrade utskottet — i vanlig mening en uniform för prästen
såsom befattningshavare. Prästdräkten bures sålunda icke allenast av de
präster, som erhölle befattningar, å vilka det blivande prästlönereglementet
komme att äga tillämpning, utan av var och en som hade vigts till präst,
oavsett om han innehade dylik tjänst eller icke.

Statens lönenämnd har ansett det tveksamt, om prästerna borde tillerkännas
här ifrågavarande löneförmån. Lönenämnden vore nämligen icke
övertygad om, att begagnandet av prästdräkten medförde, att prästerna
finge vidkännas nämnvärt högre klädkostnader än statstjänstemän i motsvarande
tjänsteställning. I varje fall borde bidraget begränsas till att avse
den första anskaffningen av prästdräkten. Därest denna begränsning
vidtoges, syntes det föreslagna bidragsbeloppet — 500 kronor — kunna
godtagas.

Statskontoret har lämnat förevarande del av förslaget utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

I sitt slutbetänkande har prästlönekommittén upptagit det av statsmakternas
principbeslut icke omfattade förslaget om prästdräktsbidrag och
prästdräktsersättning till förnyad behandling och framhållit följande.

Enligt kommitténs mening saknar det förhållandet, att även andra präster
än de i kyrkoorganisationen tjänstgörande äga behörighet att anlägga
den speciella prästdräkten, i detta sammanhang reell betydelse. Det avgörande
för frågan om införande av prästdräktsbidrag måste givetvis vara,
huruvida det för statskyrkans aktiva befattningshavare existerar en faktisk
bundenhet att begagna den särskilda prästdräkten och härigenom tilllika
för dem uppkomma högre klädkostnader än för i offentlig tjänst anställda
tjänstemän i allmänhet. Denna frågeställning synes kommittén icke
kunna besvaras annat än jakande. Ett allmänt bedömande av bundenhetens
omfattning samt merkostnadernas storlek i och för sig anser kommittén
tala för, att kompensationen för prästdräkt skäligen bör avvägas till de av
kommittén föreslagna beloppen.

I reglementsförslaget har engångsbeloppet å 500 kronor, som skall utbetalas
vid tillträdet av den första anställningen — alltså i allmänhet i anslutning
till prästvigningen — ansetts böra benämnas prästdräktsbidrag.
Det mindre årliga beloppet å 75 kronor har betecknats prästdräktsersättning.
De olika benämningarna å dessa båda löneförmåner ha motiverats av praktiska
skäl. Med hänsyn till avlöningsredogörarnas arbete har föreskrivits,
att prästdräktsersättning skall utanordnas vid en och samma tidpunkt för
alla präster, även om härigenom vissa befattningshavare kunna få vänta
intill två år på första prästdräktsersättningens utbetalande.

I en till slutbetänkandet fogad reservation har ledamoten herr Mårtensson
förklarat sig icke kunna biträda kommittémajoritetens förslag om årlig
prästdräktsersättning å 75 kronor till underhåll och förnyelse av prästdräkten,
då en präst icke är skyldig att bära tjänstedräkt annat än vid vissa
förrättningar och då dessa för flertalet präster inskränka sig till en eller
ett par dagar i veckan. Enär det däremot enligt herr Mårtenssons uppfattning
kan vara förenat med ekonomiska svårigheter för ett flertal prästmän
att vid första tillträdet av prästerlig tjänst anskaffa tjänstedräkt, har
han ansett det vara berättigat med ett visst bidrag för den första anskaffningen
av prästdräkten, vilket bidrag lämpligen bör avvägas till 500 kronor.

I en annan reservation har ledamoten herr Helander med hänsyn till
skedda prisstegringar föreslagit en höjning av den årliga prästdräktsersättningen.

Yttranden. I yttranden över kommitténs slutbetänkande ha statens löncnämnd
och riksräkenskapsverlcet vidhållit sina tidigare ståndpunkter till
kommittéförslaget i denna del. Kammarkollegiet och statskontoret ha —-med biträdande av herr Mårtenssons reservation ■— endast tillstyrkt det
föreslagna prästdräktsbidraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

2 mom. Reseersättning.

I sitt principbetänkande framlade kommittén förslag till nya grunder
för reseersättning åt präster. Kommittén påpekade härvid, att övergången
till det nya avlöningssystemet förutsatte en översyn av de gällande reseersättningsbestämmelserna.
Men jämväl väsentliga brister i själva den gällande
ordningen med fasta och tillfälliga resanslag påkallade en omprövning
av hela reseersättningsfrågan. Efter att ha anfört vissa på frågan inverkande
synpunkter föreslog kommittén, att ordinarie och icke-ordinarie
församlingspräster skulle i första hand tilldelas ett årligt resanslag såsom
gottgörelse för sådana tjänsteresor, vilka med nöjaktig tillförlitlighet kunde
på förhand förutses. Härmed avsågos resor för hållande av allmänna gudstjänster,
konfirmationsundervisning och mottagning å pastorsexpedition.
För övriga tjänsteresor skulle reseersättning utgå enligt allmänna resereglementets
bestämmelser efter ingiven reseräkning.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare det årliga resanslaget fastställas
av domkapitlet med tillämpning av de i allmänna resereglementet stadgade
grunderna för resekostnadsersättnings beräknande.

Förutom resekostnadsersättning skulle även traktamentsersättning utgå
under vissa — i jämförelse med allmänna resereglementets bestämmelser

— snävare villkor.

De över kommittébetänkandet avgivna remissyttrandena innehålla — såvitt
angår reseersättningsfrågan — i huvudsak följande.

Kyrkomötet har framhållit, att den njugghet, som präglade den nuvarande
ordningen, i många fall befunnits hindersam för såväl effektivitet som
planmässighet i församlingsarbetet. Mot den av kommittén förordade lösningen
av prästernas reseersättningsfråga har kyrkomötet gjort följande
erinringar.

Kyrkomötet vore icke övertygat om att — som kommittén förmenade

— de tjänsteresor, för vilka reseersättning skulle utgå i form av årligt resanslag,
kunde på förhand med nöjaktig tillförlitlighet förutses. Med hänsyn
härtill förordade kyrkomötet, att reseersättning i samtliga fall borde
utgå enhetligt efter reseräkning enligt allmänna resereglementet. Samtidigt
erinrade kyrkomötet om möjligheten att enligt resereglementet erhålla
reseförskott. I fråga om rätten att företaga tjänsteresor, biträdde kyrkomötet
i huvudsak kommitténs förslag. Beträffande rätten till traktamentsersättning
ansåge sig kyrkomötet i princip böra vara avvisande till en
viss inskränkning härutinnan. Kyrkomötet ansåg sig slutligen förvissat om,
att bruket av tjänsteresor komme att ske under ansvar och aktsamhet samt
att resereglementets föreskrift om kombination av olika tjänsteuppgifter
vid en och samma tjänsteresa komme att beaktas.

Domkapitlen i Uppsala, Linköpings, Skara, Västerås, Växjö, Karlstads,
Luleå och Visby stift, stiftsnämnderna i Uppsala, Linköpings, Västerås,
Växjö och Karlstads stift, allmänna svenska prästföreningen och Sveriges
yngre prästers förbund ha i huvudsak instämt i vad kyrkomötet i föreva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

rande fråga anfört. Vissa av dessa myndigheter och sammanslutningar ha
härutöver framfört ytterligare synpunkter på kommittéförslaget.

Stiftsnämnden i Västerås stift har i fråga om kyrkoherdarnas fördelning
på löne- och traktamentsklasser påpekat, att genom den föreslagna indelningen
av kyrkoherdetjänsterna i tre tjänsteklasser med placering i respektive
lönegrad Ca 29, 31 och 33 skulle kyrkoherde, vilkens lön utginge enligt
Ca 33, tillhöra rese- och traktamentsklass I A, under det att kyrkoherde
med lön enligt Ca 29 eller 31 skulle erhålla sådan ersättning enligt klass
II B, vilket förefölle mindre lämpligt. Alla kyrkoherdar borde enligt stiftsnämndens
mening likställas i fråga om rese- och traktamentsersättning.

Enligt domkapitlet i Visbij stift och allmänna svenska prästföreningen
skulle arbetet med förhandsberäkningarna av de årliga reseanslagen enligt
kommittéförslaget bli för domkapitlen synnerligen betungande och troligen
kräva åtminstone temporärt utökad arbetskraft å expeditionerna; därjämte
komme hela förfaringssättet att hänga i luften, då det vore praktiskt
taget omöjligt att på förhand beräkna det för de olika resorna lämpliga och
möjliga färdsättet. Enligt domkapitlet och prästföreningen syntes den enda
möjliga vägen här vara, att samtliga resor gottgjordes efter kvartalsvis
insända reseräkningar.

Domkapitlet i Stockholms stift, stiftsnämnden i Karlstads stift och Sveriges
yngre prästers förbund ha beträffande reseersättning åt prästerna i
städer och därmed jämförliga samhällen framhållit i huvudsak följande.

Uttrycklig bestämmelse borde givas, att resekostnadsersättning finge utgå
vid färd genom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda
område, även där färden företoges annorlunda än med järnväg, fartyg»
spårväg eller omnibus. Det vore ofta i dessa samhällen nödvändigt
att anlita bil för att medhinna resor till begravningsplats eller till förrättningar
i hemmen och det skulle icke vara rimligt, att prästerna med egna
medel skulle bestrida merkostnaden för sådana resor. För närvarande åtnjöte
också ifrågavarande präst sådan resekostnadsersättning genom fastställt
resanslag.

En förtjänst med den nu gällande ordningen med fasta och tillfälliga
resanslag har synts kammarkollegiet vara dess förhållandevis stora enkelhet
i tillämpningen.

Att såsom kommittén i detta sammanhang tala om drastiskt omständliga
regler förefölle kollegiet vara att skjuta över målet. För de allra flesta
prästerna torde det en gång bestämda fasta resanslaget vara tillfyllest. Sannolikt
lämnade ej sällan det nuvarande systemet rum för en viss marginal
för utjämning mellan olika år. Endast ett mindre antal präster inom stiften
brukade årligen ansöka om och tilldelas tillfälligt resanslag. Inom
Uppsala stift, vilket enligt kommitténs statistik hade 229 präster med fast
resanslag, uppburo för åren 1946 och 1947 endast respektive 13 och 20
präster tillfälligt resanslag. Motsvarande siffror för vissa andra stickprovsvis
valda stift vore inom Linköpings stift 188 samt 21 och 27, Skara stift
210 samt 45 och 61, Växjö stift 257 samt 22 och 26, Lunds stift 312 samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

46 och Öl ävensom Härnösands stift 168 samt 13 och 14. Det nuvarande
systemet kunde ej heller med fog påstås innebära någon njugghet emot
prasterna, då ju varje präst, som hade fast resanslag, ägde få tillfälligt resanslag,
i den män de skäliga resutgifterna överstege det fasta resanslaget.
Kommitténs förslag syntes kammarkollegiet vid jämförelse härmed invecklat
och skulle ge upphov till en tyngande administration. Sålunda skulle
alla de präster, som nu voro befriade från dylika besvär, nödgas prestera
reseräkningar och därvid ha att tillämpa resereglementets icke alltför lätttillgängliga
bestämmelser. Reseräkningsförfarandet komme därjämte att
kompliceras genom de understundom korta resavstånden, kravet på lämplig
kombination av tjänsteresorna, kanske samtidiga resor i kommunala ärenden
och dylikt. Vidare skulle domkapitelsexpeditionerna betungas med att
granska och utanordna de talrika reseräkningarna. För präster i städer
och andra tätorter skulle resereglementet ofta icke utan vidare kunna tilllämpas
utan särskilda föreskrifter bleve här nödvändiga. Slutligen skulle
den kontroll över det allmännas kostnad för här ifrågavarande ändamål,
som det nuvarande systemet möjliggjorde, gå förlorad. Kollegiet ansåge
därför starka skäl föreligga att till övervägande upptaga frågan, huruvida
icke det nuvarande systemet med fasta och tillfälliga resanslag i någon
form borde bibehållas. En av de olägenheter, som tidigare varit förknippade
med systemet, nämligen den ofta fördröjda utbetalningen av de tillfälliga
resanslagen, vore numera hjälpt genom provisoriska regler om förskottering
av dylika resanslag. Vissa andra förbättringar kunde tänkas.
Nuvarande maximum för det fasta resanslaget 500 kronor syntes sålunda
kunna slopas. Där ett stadigvarande behov av högre resanslag inom en ej
alltför växlande kostnadsram visat sig föreligga, skulle det fasta resanslaget
kunna anpassas därefter. Härigenom kunde man eventuellt nedbringa
antalet av de fall, då tillfälligt resanslag måste sökas.

Den av kommittén anförda kritiken mot det nuvarande systemet med
fasta och tillfälliga resanslag har statskontoret icke funnit sig helt kunna
biträda. Ämbetsverket har anfört:

Det syntes ämbetsverket visserligen icke kunna bestridas, att ett system
med fast resanslag kunde premiera den hemmasittande prästmannen. Då
detta anslag emellertid icke i något fall linge överstiga 42 kronor per månad
och ej sällan understege detta belopp, måste dock den eventuella »vinsten»
belöpa sig till ganska blygsamma belopp. Att merutgifter skulle uppstå
enligt nuvarande system för den mera verksamma prästen, torde som
regel sammanhänga med att i de fall, där redan i den reglerade lönen medräknats
en viss gottgörelse för resekostnader, avdrag stundom gjorts i det
prästmannen^ tillkommande tillfälliga resanslaget. Det angivna skälet torde
vid övergången till det nya avlöningssystemet helt förlora sin giltighet.
Mot ett system med en — för huvuddelen av tjänsteresorna — efter räkning
utgående ersättning hyste statskontoret däremot betänkligheter med
hänsyn framför allt till det synnerliga besvär, som skulle föranledas av
reseräkningarnas granskning. För Lunds stift, där antalet församlingspräster
icke torde understiga 400, skulle troligen, därest reseräkningarna inlämnades
förslagsvis minst en gång i kvartalet, mint 350 av dessa prästmän
äga rätt till dylik ersättning för varje kvartal. Domkapitlet i Lund skulle
med denna utgångspunkt ha att granska icke mindre än 1 400 reseräkning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ar per år. I stift med mera begränsat antal prästmän borde visserligen arbetsbördan
bli mindre. I många fall, framför allt i Norrland, torde emellertid
detta förhållande motverkas av mer omfattande reseverksamhet. På
grund av det anförda förordade statskontoret, att de huvudprinciper, som
legat till grund för den nuvarande lagstiftningen, alltjämt borde upprätthållas
vid utformningen av de bestämmelser, som skulle träda i dess ställe.

Kommitténs förslag till reseersättningsfrågans lösning har statens lönenämnd
förklarat sig i huvudsak kunna tillstyrka.

Med hänsyn till den speciella arten av församlingsprästernas verksamhet
och vanskligheten att bedöma, vilka resor som vore av beskaffenhet
att böra hänföras till tjänsteresor, har riksräkenskapsverket ifrågasatt, huruvida
icke ersättning för samtliga resor inom det egna tjänstgöringsområdet
borde utgå i form av ett fast årligt resekostnadsanslag, avpassat efter
varje pastorats speciella förhållanden, varvid en omprövning av anslagsbeloppet
torde böra ske med vissa års mellanrum. Riksräkenskapsverket
har även påpekat, att en liknande anordning funnes genomförd inom domänverket
för vissa kategorier av tjänstemän (resereglementet för domänverket
den 19 juni 1942).

I slutbetänkandet har prästlönekommittén ånyo behandlat reseersättningsfrågan
och härvid anfört bl. a. följande om församlingsprästernas
tjänsteresor.

Kommittén har i principbetänkandet understrukit, att den gällande —
av ämbetsverken förordade — ordningen för reseersättningens utgående
gynnar den av det fria församlingsarbetet mindre intresserade och i övrigt
föga verksamme prästen. Att en sådan motsättning mellan ersättningsreglernas
syfte och verkningar i möjligaste mån elimineras måste anses önskvärt.
Vid en förhöjning av de fasta resanslagen synes denna inkonsekvens
under vissa betingelser i stället kunna skärpas. Den vid en återhållsam
reseverksamhet möjliga inbesparingen på det fasta resanslaget kan härigenom
bli större än den av statskontoret antydda.

Mot det nuvarande huvudsättet med resekostnadernas ersättande genom
ett fast resekostnadsanslag kan vidare anmärkas, att möjlighet saknas att
med tillfredsställande noggrannhet beräkna prästens årliga reseutgifter. Den
utveckling, som på många håll ägt rum beträffande de prästerliga arbetsuppgifterna,
har medfört att församlingsprästerskapets verksamhet alltmer
kommit att präglas av prästens individuellt betonade och i friare former
bedrivna arbete för församlingslivets utveckling. Att härigenom möjligheten
minskas att på förhand beräkna hans totala reseomkostnader för
år är självklart. Av samma anledning ha de för närvarande tillämpade schematiska
grunderna för de fasta resanslagens bestämmande — såsom pastoratets
areal, duplikationsskyldighet, pastorsexpeditionens läge och avlägset
liggande predikoställen —- blivit i viss mån inadekvata. De inrymma icke
heller något beaktande av de olika befattningshavarnas individuella beredvillighet
att å sammankomster och eljest runt omkring i pastoraten verka
bland sina församlingsbor.

Mot den nuvarande metoden för de fasta resanslagens fastställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kunna även riktas anmärkningar av rent teknisk natur. Sålunda kunna
färdsätten för tjänsteresorna icke alltid förutses. Förändringar i järnvägseller
bussturlistorna kunna inträffa under anslagsperioden. Innehav av
egen bil är också en varierande ersättningsfaktor, vartill hänsyn bör men
icke alltid kan tagas.

Härtill kommer att såväl nyavvägningen vid löneregleringens ikraftträdande
som de därefter tid efter annan återkommande omprövningarna av
de fasta resanslagens belopp skulle av förut angivna förhållanden medföra
betydande administrativa svårigheter, samtidigt som nämnda anslag enligt
kommitténs mening bleve alltför grovt tillskurna.

I fråga om den av riksräkenskapsverket påpekade, inom ett annat förvaltningsområde
genomförda anordningen med fasta resekostnadsanslag må
framhållas, att de praktiska förutsättningarna inom denna och den kyrkliga
förvaltningen enligt kommitténs mening äro alltför olikartade för en
analog reglering för församlingsprästerna.

Av de anförda skälen anser sig kommittén icke kunna biträda det av
kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket framförda förslaget
att i reviderad form bibehålla den nuvarande metoden med fasta
och — under vissa förutsättningar uppräknade — tillfälliga resanslag.

De av kommittén föreslagna nya bestämmelserna för reseersättningens
utgående baserades på den principiella uppfattningen, att prästerna — i
motsats till vad nu är fallet -— å ena sidan borde garanteras full gottgörelse
för sina reseutgifter men å andra sidan icke beredes möjlighet till oberättigade
nettoinkomster å de fasta resanslagen. Redan vid de tidigare
överväganden, som gjordes före principbetänkandets framläggande, stod
det för kommittén klart, att prästernas reseersättningsfråga ■—- om man
bortsåge från de administrativa konsekvenserna för stiftsmyndigheterna
— enklast och rättvisast löstes genom att låta resekostnadsersättningen för
tjänsteresorna utgå efter reseräkning enligt allmänna resereglementets bestämmelser.
Kommitténs förslag kan också sägas vara en lösning efter en
sådan linje. Den av kommittén härutinnan förordade modifikationen, nämligen
förslaget om bestämmande av ett årligt resanslag för vissa »obligatoriska»
tjänsteresor, var endast betingad av organisatoriska skäl. Härmed
avsågs endast att om möjligt något minska stiftmyndigheternas besvär med
reseräkningarnas granskning och likvidering. Därvid var dock kommittén
underkunnig om att endast en förhållandevis ringa del av de totala resekostnaderna
komme att bestridas genom de årliga resanslagen, varför den
angivna vinsten i administrativt hänseende icke bleve betydande.

Mot ett system med årliga resanslag till vissa tjänsteresor kan riktas
den invändningen, att det icke alltid går att med tillräcklig tillförlitlighet
på förhand beräkna de sammanlagda kostnaderna för dessa resor. Det
förutsedda antalet resor kan förändras exempelvis vid tjänstgöringshinder
på grund av sjukdom. Vidare kunna ändringar i kommunikationerna under
anslagsperioden rätt avsevärt förskjuta kostnaderna för dessa resor.
Därjämte kan anmärkas, att förhandsberäkningen av kostnaderna för här
avsedda resor ansetts bli tidsödande och kräva temporärt ökad arbetskraft
å domkapitelsexpeditionerna.

Vid framläggandet av sitt förslag räknade kommittén med, att ändringar
av de förutsedda färdsätten ävensom andra förhållanden kunde medföra,
att de årliga resanslagen icke exakt täckte de verkliga resekostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Vidare var kommittén medveten om, att det icke vore möjligt att alltid
beräkna kostnaderna för gudstjänstresorna, då på många håll vederbörande
präst håller flera gudstjänster än de i kyrkolagen och löneregleringsresolutionerna
stadgade. Kommittén förutsatte emellertid, att erforderliga
jämkningar av huvudreglerna här skulle vidtagas och avsåg att närmare
behandla dessa frågor i samband med sitt förslag till författningsreglering.

Vid den nu vidtagna omprövningen av de ur såväl församlingsarbetets
som stiftsadministrationens synpunkt i praktiken viktiga reglerna för reseersättningens
utgående har kommittén detaljundersökt dels alternativet
med resekostnadsersättning för samtliga tjänsteresor efter reseräkning enligt
allmänna resereglementet och dels alternativet med årliga resanslag
för vissa tjänsteresor samt gottgörelse för övriga resor efter räkning enligt
reglementet. Kommittén har därvid funnit övervägande skäl tala för
det förstnämnda alternativet. Kommittén föreslår därför nu, alt reseersättning
åt församlingsprästerna skall, med vissa smärre jämkningar, utgå
efter reseräkning jämlikt föreskrifterna i allmänna resereglementet. Till
de med en sådan reglering förbundna administrativa frågorna skall kommittén
senare återkomma.

Vid färd annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller buss inom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område må
enligt allmänna resereglementet resekostnadsersättning icke utgå med
mindre Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande
myndighet prövar skäligt medgiva sådan ersättning. Under framhållande
att det ofta i dessa samhällen är nödvändigt för församlingsprästerna att
anlita bil för att medhinna resor till begravningsplats och till förrättningar
i hemmen ha vissa remissinstanser förordat särskilda bestämmelser,
som berättigade prästerna till gottgörelse för sådana resor. Enligt vad prästlönekommittén
erfarit, komma emellertid berörda bestämmelser att omprövas
av 1949 års reseersättningskommitté, som har till uppgift att bl. a.
verkställa en översyn av allmänna reglementet. Av denna anledning anser
sig kommittén icke nu böra upptaga nämnda detalj spörsmål till särskild
behandling.

Det i ett av remissyttrandena framförda förslaget att hänföra samtliga
kyrkoherdar till samma rese- och traktamentsklass anser sig kommittén
icke böra biträda. Enligt kommitténs mening saknas tillräcklig anledning
att vid övergången till det statliga lönesystemet för dessa speciella fall göra
undantag från lönesystemets regel att anknyta rese- och traktamentsklassindelningen
till tjänsternas lönegradsplacering. Ett specialbeslut för kyrkoherdarnas
vidkommande skulle kunna föranleda förslag till liknande jämkningar
på andra förvaltningsområden.

Kommittén har även närmare ingått på de särskilda frågorna dels om
vilka s. k. besparingsbestämmelser, som borde för prästerna införas beträffande
rätten till resekostnads- och traktamentsersättning dels ocVt om
vilka resor utom tjänstgöringsområdet som borde anses såsom tjänsteresor
i egentlig mening. Beträffande vad kommittén härutinnan föreslagit må
hänvisas till betänkandet (sid. 147 IT). Härefter har kommittén övergått
till all behandla den organisatoriska sidan av det föreslagna systemet med
reseersättning enligt reseräkning och framhållit.

Såväl vid 1925 års omreglering av den prästerliga ämbetsskjulsen som

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ock i vissa av yttrandena över kommitténs första betänkande har betonats
det administrativa besvär, som bleve förenat med reseräkningarnas granskning
och likvidering. Framhållas må emellertid, att den nuvarande metoden
med fasta och tillfälliga resanslag är — även den — ur administrativ
synpunkt arbetskrävandc, då de årliga framställningarna om tillfälliga
resanslag skola prövas av stiftsmyndigheterna, kammarkollegiet och Kungl.
Maj:t. Att reseräkningssystemets införande kommer att något öka statsadministrationens
arbete i detta avseende är dock tydligt. Denna organisatoriska
nackdel, som ej får överdrivas, har kommittén dock ansett klart
uppvägas av systemets förut nämnda, betydelsefulla fördelar.

Möjligheterna att förenkla reseräkningssystemets praktiska användning
på förevarande förvaltningsområde böra självfallet tillvaratagas. I detta syfte
föreslår kommittén nu, att reseräkningarna böra — i likhet med vad
som tillämpas på vissa håll inom statsförvaltningen —- insändas till domkapitlet
i form av utdrag av resedagbok enligt fastställt formulär. Vidax-e
synes det icke vara nödvändigt, att i-eseräkningarna för attest skola passera
kontraktsprostarna. Vedeidxörande kyrkoherdes attestering torde vara
tillräcklig beträffande övriga församlingsprästers reseräkningar. Någon
attestering av kyrkoherdes reseräkning torde över huvud icke vara erforderlig.
Resedägboksutdi-agen böra insändas halvårsvis, varigenom domkapitlens
gransknings- och stiftsnämndernas utanordningsarbete nedbringas. Till
prästerna böra, likaledes halvårsvis, utanordnas reseförskott å förslagsvis
80 procent — avrundat till närmast lägre hela tiotal kronor — av det i senast
granskade halvårsräkning upptagna godkända beloppet. Påpekas bör,
att granskningsarbetet torde väsentligt underlättas därav, att åtskilliga av
de i resedagboksutdragen upptagna beloppen — exempelvis för gudstjänstresorna
— komma att utgöras av återkommande oförändrade poster.

Enligt kommittén bör även reseersättning åt kontraktsprostarna
utgå enligt allmänna resereglementet. Härjämte föixxrdar kommittén, att
kontraktsprost, som för näx-varande tillhör rese- och traktamentsklass II B,
skall i denna egenskap åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt
klass I A. Med hänsyn till att kyrkoherde i lönegrad Ca 33 kommer
att hänföras till klass I A tala enligt kommitténs mening vägande skäl
för att låta reseersättning åt kontraktsprost utgå efter sistnämnda resekostnads-
och traktamentsklass.

Kommittén har även behandlat frågan om reseersättning åt stifts- och
kontraktsadjunkter och därvid erinrat om, att riksdagen vid behandlingen
föregående år av stifts- och kontraktsadjunkternas reseersättningsfråga
— med instämmande i ett första lagutskottets uttalande (uti. nr
20/1950) — framhållit, att ifrågavarande adjunkters styrkta resekostnader i
tjänsten i princip borde ersättas samt att statsmakterna icke borde genom
för snävt utmätta resanslag begränsa dessa prästers resmöjligheter. Efter att
ha övervägt, efter vilka grunder reseersättning åt stifts- och kontraktsadjunkterna
lämpligen bör utgå, har kommittén funnit sig böra föreslå,
att jämväl ersättning åt dessa präster skall utgå efter reseräkning enligt
allmänna resereglementet. Härvid böra dock i besparingssyfte föreskrivas

Kungl. Maj.ts proposition nr 156. 91

sådana jämkningar i reglementets ersättningsbelopp, som kunna befinnas
skäliga.

1 fråga om reseersättnig åt biskoparna, som för närvarande åtnjuta
gottgörelse enligt resereglementets bestämmelser, har kommittén icke
föreslagit annan ändring än att vissa nu gällande särföreskrifter för biskopen-kyrkoherden
i Visby skola upphöra.

Yttranden. Kommitténs förslag att ersättning för prästernas samtliga
tjänsteresor skola — såsom kyrkomötet förordat i sitt över principbetänkandet
avgivna yttranden — utgå enligt allmänna resereglementet har tillstyrkts
av samtliga domkapitel och stiftsnämnder atom domkapitlet i Göteborgs
stift och domkapitlet och stiftsnämnden i Skara stift samt av de
prästerliga personalorganisationerna, vilka dock motsatt sig de av kommittén
föreslagna besparingsbestämmelserna.

Kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket ha däremot —
med vidhållande av sina i yttranden över principbetänkandet uttalade meningar
— föreslagit, att det nuvarande systemet med fasta och såsom komplettering
härtill tillfälliga resanslag borde i reviderad form bibehållas.

I sitt utlåtande över kommitténs slutbetänkande har kammarkollegiet
anfört bl. a. följande.

De anmärkningar för tyngande administration, som kollegiet riktade
mot kommitténs första förslag, drabba i ännu högre grad det nu föreslagna
systemet, enligt vilka alla tjänsteresor skola ersättas efter reseräkning.
Då kommittén såsom stöd för sitt nu framlagda förslag i stort sett
åberopat de i betänkande I anförda skälen får kollegiet beträffande denna
fråga anföra följande. Kommittén har mot det nuvarande systemet anfört att
det fasta resanslaget icke kunde bestämmas med hänsyn till prästens individuellt
betonade och i friare former bedrivna församlingsarbete. Anmärkningen
torde vara riktig, men anordningen med tillfälliga resanslag torde
just vara avsedd att utfylla det fasta resanslaget i dylika fall. Att en
för det fria församlingsarbetet mindre intresserad präst i enstaka fall kan
göra besparingar på det fasta resanslaget är väl möjligt. I och för sig är
kommitténs sats, att ingen skall beredas möjlighet till oberättigade nettoinkomster
å de fasta resanslagen, givetvis riktig. Kollegiet betvivlar dock,
att den stora apparat och det betydande administrativa arbete, både för
prästen och domkapitlet, som kommitténs förslag skulle medföra, kunna
vara motiverade för att undvika den obetydliga risken av ett missbruk av
det fasta resanslaget. Att, med hänsyn till de obetydliga belopp det här
kan röra sig om, någon besparing för det allmänna skulle uppkomma, om
förslaget genomföres, håller kollegiet ej för troligt. Kommittén har framhållit,
att de årliga framställningarna om tillfälliga resanslag också förorsaka
myndigheterna arbete, men då endast ett mindre antal präster bruka
begära tillfälliga resanslag — enligt av kollegiet anförd statistik (s. 143 i
betänkandet) kan detta antal uppskattas till i genomsnitt 13 % av del
antal präster som uppbära fast resanslag — är det klart, att arbetet med
granskning av reseräkningar enligt kommitténs förslag skulle bli avse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

värt mera omfattande. Kollegiet har således ej funnit anledning att frångå
den mening, varåt kollegiet givit uttryck i sitt förra utlåtande.

Riksräkenskapsverket har i anledning av kommitténs senaste förslag
framhållit huvudsakligen följande.

Enligt riksräkenskapsverkets mening måste det av kommittén förordade
systemet vara förenat med stora olägenheter. En tillämpning av allmänna
reseregleinentets bestämmelser beträffande alla resor inom vederbörandes
eget tjänstgöringsområde måste medföra ett avsevärt merarbete såväl för
förrättningsmännen, som vid sin debitering ha att iakttaga resereglementets
bestämmelser, som för de utbetalande organen, vilka före utanordningen
skola granska reseräkningarna. Ett icke oväsentligt merarbete uppstår
även för riksräkenskapsverket, vilket såsom centralt revisionsorgan har att
utöva kontroll även å ifrågavarande reseutgifter. Därest vederbörande förrättningsinan
skulle erhålla ersättning för alla av honom företagna tjänsteresor,
som var för sig vore av beskaffenhet att böra ersättas, kan vidare
befaras att de sammanlagda årliga resekostnaderna inom visst tjänstgöringsområde
bleve oproportionerligt stora. En begränsning i någon form
av de årliga resekostnaderna torde i allt fall bliva erforderlig.

Riksräkenskapsverket är alltjämt av den uppfattningen att ett system
med fasta resanslag, vilka med vissa tidsintervaller kunde jämkas med
hänsyn till ändrade förhållanden, är att föredraga framför det av kommittén
förordade systemet. Eventuelt kunde vederbörande domkapitel bemyndigas
att, där särskilda skäl förebragts, anvisa ytterligare medel inom
en för hela stiftet maximerad kostnadsram. Givetvis måste härvid bedömningen
av anslagsbehovet kunna ske efter enklare grunder än som nu tilllämpas
i fråga om de tillfälliga resanslagen.

Riksräkenskapsverket får vidare framhålla, att den föreslagna löneregleringen
för vissa chefstjänstemän i nuvarande lönegrad 33 torde komma
att påkalla en jämkning jämväl av lönegradernas nuvarande fördelning
på de olika rese- och traktamentsklasserna. I avvaktan på de ändringar,
som kunna bli resultatet av en sådan omprövning, anser riksräkenskapsverket
skäl tala för att samtliga kyrkoherdar tills vidare hänföras till reseoch
traktamentsklass II B. Av samma orsak kan riksräkenskapsverket icke
biträda utredningens förslag att kontraktsprost i denna sin egenskap hänföres
till rese- och traktamentsklass I A.

Statens lönenämnd har i och för sig icke funnit anledning till erinran
mot att allmänna resereglementet med vissa jämkningar göres tillämpligt
å prästerna. Av lönenämnden har dock ifrågasatts, huruvida icke det nuvarande
systemet med särskilda resanslag borde även efter löneregleringen
kunna provisoriskt tillämpas i avbidan på de förslag 1949 års reseersättningskommitté
kan komma att framlägga; lönenämnden har härom och
beräffande kommitténs förslag i övrigt anfört följande.

Då resereglementet f. n. är föremål för översyn genom 1949 års reseersättningskommitté,
vill det förefalla lönenämnden mindre lämpligt att nu
fastställda specialbestämmelser rörande resekostnads- och traktamentsersättning
för präster. Erinras må att i reseersättningskommilténs uppdrag
ingår att överse de s. k. besparingsreglementena. Lönenämnden vill därför
förorda, att det vid ärendets fortsatta behandling närmare överväges, huru -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

vida icke nu gällande system med särskilda resanslag kunde — i avvaktan
på resultatet av reseersättningskommitténs arbete — fortsättningsvis
tillämpas. Därest emellertid detta icke anses böra ske, har lönenämnden
icke funnit anledning till erinran mot de av prästlönekommittén förordade
grunderna för avvägningen i skilda fall av resekostnads- och traktamentsersättningen.
— Lönenämnden har icke ansett sig böra ingå på en närmare
prövning av frågan om vilka resor inom och utom vederbörande tjänstgöringsområde,
som skola anses som tjänsteresor. — I avvaktan på resultatet
av reseersättningskommitténs arbete vill lönenämnden föreslå, att
samtliga kyrkoherdar liksom f. n. hänföras till rese- och traktamentsklass
II B.

4 mom. Tjänstgöringst r akta mente.

Prästlönekommittén har erinrat om att huvudstadgandet angående tjänstgöringstraktamente
åt civilstatstjänstemännen m. fl. återfinnes i 33 § 3
mom. Saar, medan detaljbestämmelserna härutinnan äro meddelade i 20 §
3 mom. tilläggsbestämmelserna till Saar. Enligt kommitténs mening böra
i den tilltänkta supplementförfattningen till Pr intagas närmare tillämpningsföreskrifter
angående tjänstgöringstraktamente åt präst med i huvudsak
samma innehåll som de i nyssnämnda tilläggsbestämmelser utformade.

Yttrandena över slutbetänkandet innehålla icke någon erinran mot vad
kommittén här föreslagit.

5 mom. Ersättning för flyttningskostnad.

Prästlönekommittén har ansett, att övervägande skäl tala för att regleringen
härav i huvudsak anpassas efter de för folkskollärarna gällande bestämmelserna
(Arf 25 § SFS 565/1948 4 och 13 §§ samt SFS 382/1944). Med
hänsyn till att med prästtjänsterna som regel följer tjänstebostad, torde
enligt kommittén en eventuell rätt till omplaceringstraktamente få ringa
betydelse för priserna. Kommittén anser därför lämpligt att detta spörsmål,
om så finnes erforderligt, upptages till närmare behandling först sedan
verkningarna av prästernas förflyttningsskyldighet kunna överblickas.

Yttranden. Statens lönenämnd har påpekat, att kommitténs förslag på
denna punkt innebär bl. a., alt präst icke skulle erhålla ersättning för flyttningskostnad
vid flyttning, som står i samband med befordran. Några skäl
för en mindre förmånlig behandling i detta avseende av prästerna än av
statstjänstemän i allmänhet ha enligt lönenämnden icke anförts av kommittén.
Jämväl domkapitlen i Lunds, Karlstads, Härnösands, Luleå och
Visbi] stift, stiftnämnderna i Lunds och Luleå stift samt de prästerliga
personalorganisationerna ha ansett anledning saknas att på ifrågavarande
punkt avvika från de för statstjänstemannen i allmänhet gällande bestämmelserna.

Kung!. Maj ds proposition nr 156.

Domkapitlet och sliftsnämnden i Luleå stift samt Sveriges yngre prästers
förbund ha föreslagit, att prästerna vid löneregleringen skola tillerkännas
rätt till omplaceringstraktamente i likhet med statstjänstemännen.

7 mom. Biträ desersättning åt ärkebiskopen.

Prästlönekommittén har härom framhållit följande.

Bestämmelserna i detta moment äro överflyttade från 9:e punkten biskopsavlöningsförordningen.
Vissa tilllämpningsföreskrifter till detta stadgande
äro nu meddelade i 7 punkten cirkuläret den 30 april 1937 angående
biskopsgårds förvaltning m. m. Ärkebiskopens bilrädesersätlning är
för närvarande maximerad till 7 000 kronor för år. Då ifrågavarande ersättning
till sin natur icke är någon egentlig avlöningsförmån, kan ifrågasättas,
huruvida bestämmelser härom borde intagas i Pr. Liknande invändningar
kunna emellertid även göras mot vissa andra i detta reglemente
reglerade ersättningar. Framhållas må också i detta sammanhang, att Saar
exempelvis innehåller vissa föreskrifter om expensersättningar till förste
provinsialläkare. Då ett införande av bestämmelser om biträdesersättningen
i prästlönereglementet i sin tur möjliggör en enklare avfattning av 6
§ kyrkofondslagen, har kommittén låtit ett huvudstadgande om denna ersättning
inflyta i förevarande moment. Biträdesersättningens belopp anser
kommittén lämpligast böra regleras i tilläggsbestämmelserna till prästlönereglementet.
Till frågan om beloppets storlek har kommittén icke anledning
att taga ställning.

Yttranden. Enligt statens lönenämnd böra bestämmelser om ärkebiskopens
biträdesersättning icke intagas i Pr. Domkapitlet i Linköpings stift
samt domkapitlet och stiftsnämnden i Lunds stift ha föreslagit en sådan av
fattning av förevarande moment att även annan biskop än ärkebiskopen
skall kunna tilldelas biträdesersättning. 8

8 mom. U 11 a n d s t i 11 ä g g.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till detta moment uttalat
följande.

De för innevarande budgetår gällande bestämmelserna av avlöningsförmånerna
vid kyrkoherdetjänsterna i de svenska församlingarna i utlandet
äro meddelade i brev till statskontoret den 19 maj 1950 angående avlöning
till pastorer vid svenska församlingar i utlandet. Enligt nämnda brev utgår
till här avsedda kyrkoherdar tillfälligt utlandstillägg med årliga grundbelopp,
varierande mellan 1 600—2 600 kronor. Dessa grundbelopp kunna
efter Kungl. Maj:ts särskilda prövning provisoriskt förhöjas. Kommittén
anser sig sakna anledning att i samband med lönereglering på grund av
rådande valutaförhållanden m. m. föreslå någon ändring av dessa belopp.
I mån av behov synas de, liksom för närvarande, kunna provisoriskt upphjälpas.
Vid bedömande av skäligheten av utlandstilläggens storlek bör
hänsyn tagas därtill, att för utlandskyrkoherdarna föreslagits rätt till fri
tjänstebostad. I likhet med de inom utrikesförvaltningen förekommande
ortstilläggen böra utlandstilläggens grundbelopp icke fixeras i avlönings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

reglementet. Bestämmelserna om dessa tillägg synas kommittén böra meddelas
i särskild ordning.

Vad i förevarande moments andra stycke föreskrivits om barntillägg
motsvarar nu gällande bestämmelser.

De i fjärde och femte styckena föreslagna löneförmånerna, flyttningsbidrag
och resebidrag, tillkomma för närvarande icke de svenska utlandskyrkoherdarna.
Till utrikesförvaltningens personal utgå emellertid motsvarande
förmåner. Enligt kommitténs mening tala goda skäl för att dessa bidrag
även böra medgivas de svenska utlandspastorerna.

Kommittén har emellertid icke ansett tillräckliga skäl föreligga att för
kyrkoherden i Buenos Aires införa motsvarighet till utrikesrepresentationens
utomeuropeiska tillägg. Skulle anledning därtill framdeles uppkomma,
synes detta kunna tekniskt anordnas genom en motsvarande förhöjning av
utlandstillägget.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser skall utlandskyrkoherde,
som jämte honom tillkommande prästerlig avlöning uppbär särskilt arvode
eller annan fast ersättning för tjänsteuppdrag vid sidan av pastorstjänsten,
för tid, varunder dylik ersättning utgår, vidkännas en häremot svarande
minskning av utlandstilläggets grundbelopp. Enligt kommitténs mening
bortfalla genom prästlönereglementets bestämmelser om förening av tjänst
med tjänstebefattning eller uppdrag grunderna för nyss angivna specialstadgande.

Yttranden. Beträffande det föreslagna förflyttningsbidraget har statskontoret
anfört i huvudsak följande.

Då förflyttningsbidraget i stort sett kommer att utgå med belopp motsvarande
vederbörande befattningshavares månadslön i den nya tjänsten,
skulle samma bidrag komma att utgå vid flyttning till Köpenhamn och till
Buenos Aires. En sådan ordning finner statskontoret icke tillfredsställande.
Ämbetsverket vill i stället förorda, att dessa befattningshavare liksom
hittills erhålla bidrag till flyttningskostnad efter prövning av Kungl. Maj :t i
varje särskilt fall. Bidrag synes härvid böra beräknas allenast för kostnaderna
utomlands från och till närmaste svenska hamn. Bidraget bör icke
överstiga 75 % av vare sig kostnaderna eller den ersättning, som skulle
ha beräknats vid tillämpning av flyttningskungörelsen.

Föredraganden. De av kommittén och under remissbehandlingen anförda
skälen för införande av ett engångsbidrag å 500 kronor till första anskaffning
av prästdräkt anser jag bärande. Jag biträder därför kommitténs
förslag i denna del. Däremot har jag — i likhet med en reservant inom kommittén
och vissa remissmyndigheter — icke funnit tillräckliga skäl föreligga
för att införa den föreslagna årliga prästdräktsersättningen, vilken jag sålunda
avstyrker.

Frågan om reglering av prästernas reseersättning har genom såväl omfattande
undersökningar redovisade i kommitténs båda betänkanden som
vad i remissyttrandena häröver anförts blivit ingående och allsidigt belyst.
Härav synes framgå, att det nuvarande systemet med särskilda resanslag
åt församlingsprästerna är behäftat med påtagliga brister både av teknisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

art och från rättvisesynpunkt. En övergång till systemet med reseersättning
enligt allmänna resereglementet -— med vissa jämkningar i besparingssyfte
— skulle, såsom kommittén framhållit, vara dels ägnad att aktivisera
prästernas pastoralvårdande verksamhet i församlingarnas intresse och dels
innebära mera adekvat kompensation åt befattningshavarna för havda reseutgifter.
Då jag trots det föreslagna systemets sålunda obestridliga fördelar
likväl icke anser mig kunna i nuvarande läge tillstyrka detsamma,
så beror det av tvenne härtill samverkande skäl, vilka i detta sammanhang
måste särskilt beaktas. Såsom i vissa remissyttranden framhävts, skulle
det föreslagna systemet med ersättning enligt resedagbok medföra administrativa
nackdelar för stiftsmyndigheternas vidkommande. För egen del
är jag förstående för den av flera stiftsmyndigheter uttalade tveksamheten
angående möjligheten att utan personalförstärkning pålägga stiftsexpeditionerna
en sådan ökning av göromålen, som det nya systemet skulle
medföra. 1 samband härmed må även framhållas, att jag tidigare i annat
sammanhang uttalat mig för en översyn av domkapitlens och stiftsnämndernas
inre organisation. Jag får vidare erinra om att resereglementet för
närvarande är föremål för en allmän översyn av särskilda sakkunniga,
1949 års reseersättningskommitté, vars uppdrag även innefattar granskning
av de inom olika förvaltningsområden gällande s. k. besparingsreglementena.
Av denna anledning ifrågasätter jag — i likhet med lönenämnden
— lämpligheten av att för prästerna nu meddela särskilda besparingsbestämmelser.
Med utfärdandet härav synes mig snarare böra anstå i avbidan
på statsmakternas ställningstagande till de förslag, som reseersättningskommittén
härutinnan kan komma att framlägga. På grund av vad jag
här sålunda anfört dels om den förutsatta översynen av statsadministrationen,
som bl. a. bör taga sikte på en rationalisering av domkapitels- och
stiftnämndsexpeditionernas verksamhet, och dels om den för närvarande
pågående översynen av statsförvaltningens reseersättningsbestämmelser, anser
jag mig icke kunna förorda, att det av kommittén föreslagna reseersättningssystemet
införes i samband med löneregleringen. Denna fråga
synes mig i stället böra upptagas till förnyad prövning vid senare tidpunkt.
Härvid bör enligt min mening jämväl övervägas möjligheten att lägga reseersättningens
gäldande enligt dylikt system på pastoraten. Denna möjlighet
torde även vara beroende av huruvida reseersättningskommitténs blivande
förslag resultera i förenklade bestämmelser.

Vid detta mitt ställningstagande förordar jag i stället, att det nuvarande
systemet med fasta och tillfälliga resanslag för församlingsprästerna tills
vidare bibehålies. Bestämmelserna härom äro meddelade i dels lagen den
9 december 1910 (nr 141) om reglering av prästerskapets avlöning, dels
lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa präster i nyreglerade
pastorat, dels lagen den 21 december 1934 (nr 618) med ändrade

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

bestämmelser för ikraftträdandet av lagen den 21 november 1925 (nr 449)
om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat, dels reglementet den
15 februari 1935 (nr 17) för prästerskapets avlöning, dels ock cirkuläret
den 4 juni 1948 angående förskott åt präst för bestridande av utgifter för
resor i tjänsten. Oavsett att de i nyssnämnda författningskomplex innefattade
grunderna angående reseersättning även fortsättningsvis skola gälla,
böra ifrågavarande författningar av skäl, som sammanhänga med uppläggningen
av den kyrkligt-ekonomiska författningsregleringen för lönereformens
genomförande, likväl jämlikt kommitténs förslag upphävas. De upphävda
författningarna synas mig lämpligen böra ersättas med den av kommittén
i förevarande moment föreslagna generella bestämmelsen, att angående
ersättning vid resa i tjänsteärenden gäller vad därom stadgas i allmänna
resereglementet och i särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter.
Med hänsyn till vad jag förut anfört innebär denna bestämmelse,
att Kungl. Maj:t har att i enlighet med det däri innefattade bemyndigandet
i administrativ ordning reglera reseersättningen åt församlingsprästerna
enligt i huvudsak samma grunder, som för närvarande gälla. Såsom
kammarkollegiet föreslagit bör dock den nu lagbestämda maximeringen till
500 kronor av de fasta resanslagen, som gällt oförändrad sedan år 1925 —
med hänsyn till penningvärdesförsämringen och för nedbringande av antalet
tillfälliga resanslag — vid löneregleringen bortfalla. Vissa mindre avvikelser
i andra hänseenden torde även böra göras. Bland annat synes med hänsyn
till övergången till det nya lönesystemet vad i 3 kap. 2 § under punkterna
4 och 5 i reglementet för prästerskapets avlöning stadgats icke fortsättningsvis
böra tillämpas. Vid nyssnämnda föreskrifters utfärdande torde
även böra övervägas möjligheten att av administrativa skäl decentralisera
fastställandet av de tillfälliga resanslagen till domkapitlen. I anslutning
härtill må även framhållas, att Kungl. Maj:t i proposition nr 101 till
årets riksdag föreslagit, att den nuvarande maximeringen av kyrkofondsanslaget
till tillfälliga resanslag skall upphävas.

Reseersättning åt biskopar, kontraktsprostar ävensom pastoratsadjunkter
i vissa fall bör såsom hittills utgå enligt resereglementet.

För stifts- och kontraktsadjunkterna förordar jag, att i förenämnda proposition
nr 101/1951 föreslaget anslag å 125 000 kronor till reseersättningar
får även efter löneregleringen tills vidare för ändamålet disponeras.

Jag förordar, att prästernas reseersättning regleras i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som jag här angivit. Till frågan om reseersättningens
finansiering återkommer jag i annat sammanhang.

Vad prästlönekommittén föreslagit i fråga om tjänstgöringstraktamente
anser jag mig böra förorda.

I reglementsförslaget ha bestämmelserna om ersättning för flyttningskostnad
anpassats efter de föreskrifter, som härutinnan gälla för de kom 7

llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

munalanställda lärarna. Vissa remissmyndigheter och personalorganisationerna
ha föreslagit, att prästerna skola i förevarande hänseende likställas
med statstjänstemannen. I likhet med kommittén anser jag för min del
övervägande skäl tala för att regleringen av prästernas flyttningskostnadsersättning
bör anordnas i enlighet med de bestämmelser, som redan gälla
för lärarna vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet och kyrkomusikerna.
Jag förordar därför kommitténs förslag i denna del.

På av kommittén anförda skäl tillstyrker jag, att en bestämmelse om
biträdesersättning åt ärkebiskopen införes i reglementet. Nämnda ersättning
bör tills vidare utgå med nuvarande belopp, 7 000 kronor för år.

I proposition nr 101 till årets riksdag angående bl. a. anslag ur kyrkofonden
till särskild prästerlig verksamhet utom riket har föreslagits, att
utlandskyrlcoherdarna skola — med förlängning av nu gällande reglering
— under tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952 erhålla, förutom tills vidare
utgående avlöningsförmåner, bl. a. tillfälligt utlandstillägg bestående
av grundbelopp och barnbidrag. Nämnda grundbelopp utgöra nu för kyrkoherden
i Berlin 2 600 kronor, envar av kyrkoherdarna i Paris, London och
Buenos Aires 2 000 kronor samt envar av kyrkoherdarna i Köpenhamn,
Helsingfors och Oslo 1 600 kronor. Barnbidrag utgår för närvarande till
utlandskyrkoherde, som på grund av försörjningsplikt underhåller barn
under 19 år, med 750 kronor för ett och 500 kronor för varje ytterligare
barn under 10 års ålder samt med 2.000 kronor för varje barn, som fyllt
10 år, allt för år räknat. I samma proposition har därjämte föreslagits, att
ett anslag ur kyrkofonden å 46 600 kronor — mot 36 600 kronor under innevarande
budgetår — skall ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för förhöjning
av här avsedda grundbelopp under nyssnämnda tid.

I 8 mom. av förevarande paragraf har föreslagits, att utlandstillägg skall
utgå till utlandskyrkoherde enligt av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens
beslut meddelade bestämmelser. Enligt samma moment skall utlandskyrkoherde
därjämte erhålla barntillägg med samma belopp, varmed barnbidrag
nu utgår.

Vid prästlöneregleringens ikraftträdande skola självfallet de i förenämnde
proposition avsedda löneförmånerna åt utlandskyrkoherdarna upphöra
att utgå. Om reglementsförslaget i denna del godtages, vilket jag förordar,
ersättas de nuvarande barnbidragen med enligt samma grunder utgående
barntillägg. Jag föreslår därjämte, att de i detta moment avsedda utlandstilläggen
skola tills vidare utgå med samma belopp som de nuvarande
tillfälliga utlandstilläggens grundbelopp. I detta sammanhang anser jag
mig även böra förorda, att ett anslag ur kyrkofonden å 46 600 kronor för
helt budgetår -—- eller ett lika stort belopp som föreslagits i nyss berörda
proposition — från och med den 1 januari 1952 tills vidare ställes till
Kungl. Maj:ts förfogande för provisorisk förhöjning av de i momentet an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

givna utlandstilläggen. Liksom hittills bör denna förhöjning även framgent
bestämmas av Kungl. Maj :t efter prövning för varje särskilt fall.

Med anledning av vad statskontoret framhållit, förordar jag, att utlandskyrkoherde
bör såsom hittills kunna medgivas bidrag till flyttningskostnad
efter prövning av Kungl. Maj :t i varje fall. I övrigt tillstyrker jag de i 8
mom. föreslagna bestämmelserna.

31 §. Kallort stillägg.

Att kallortstillägg enligt det statliga lönesystemet skulle tillerkännas
prästerna vid löneregleringen förutsatte kommittén såsom självklart. Däremot
syntes det kommittén icke kunna ifrågakomma — främst med hänsyn
till de i samma eller närbelägna orter stationerade statstjänstemännen
och kommunalanställda lärarna — att för prästernas vidkommande tillämpa,
jämte kallortstillägg, även ett från det gamla lönesystemet i arv taget
speciellt prästerligt ödebygdstillägg.

I sitt yttrande över principbetänkandet har kyrkomötet understrukit, att
ett borttagande av de nu utgående ödebygdstilläggen skulle, trots det föreslagna
lönesystemets kallortstillägg, innebära en relativ sänkning av lönestandarden
vid de flesta ödemarkstjänsterna. Härigenom skulle rekryteringen
till nämnda tjänster med deras för befattningshavarna besvärliga och
pressande tjänstgöringsförhållanden allvarligt äventyras. Efter att ha betonat,
att rekryteringen av ödemarkstjänsterna hittills främjats genom ödebygdstilläggen,
vilka verksamt bidragit till att unga präster av ekonomiska
skäl sökt sådana tjänster, har kyrkomötet vidare framhållit i huvudsak
följande.

Givetvis kunde kallortstilläggen bereda viss kompensation, men kyrkomötet
ville framhäva, att dessa tillägg, vilka också utginge vid tjänster i
städer och andra icke ödebygdsbetonade orter med betydligt gynnsammare
tjänstgöringsförhållanden, icke följde ödebygdstilläggens gradering. Sålunda
kunde det exempelvis hända, att vid tjänst, där ödebygdstillägg nu
utginge med 1 200 kronor jämte dyrtids- och kristillägg, tjänsteinnehavaren
skulle uppbära kallortstillägg med endast 240 kronor, under det att vid
tjänst, där ödebygdstillägg nu helt saknades, tjänstinnehavaren likaledes
skulle erhålla 240 kronor i kallortstillägg. Detta visade, att kallortstilläggen
såsom kompensation icke fyllde samma uppgift som de nu utgående ödebygdstilläggen.

Visserligen kunde det sägas, att den av kommittén föreslagna metoden
för inplacering av kyrkoherdebefattningarna i tjänsteklass liksom i någon
mån även den av kyrkomötet förordade inplaceringen av komministerstjänsterna
i viss utsträckning toge hänsyn till övre Norrlands särskilda förhållanden.
Delta borde verka till förmån för prästrekryteringen i allmänhet i
de båda nordligaste stiften men stärkte icke tillräckligt de egentliga ödebygdstjänsternas
ställning i förhållande till övriga befattningar inom dessa

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

stift. För kyrkomötet stode det därför klart, att särskild kompensation vore
erforderlig vid de prästerliga befattningarna i ödebygden. Vad åter anginge
formen för en dylik kompensation, funne kyrkomötet enklast och naturligast
vara att i princip bibehålla de redan existerande och efter förhållandena
avpassade ödebygdstilläggen. Om dessa utginge efter nuvarande grunder
men utan tillägg och med avdrag av beloppen för de blivande kallortstilläggen
— som givetvis skulle tillkomma alla präster, vilka enligt reglerna
för sådana tillägg åt statstjänstemän vore på grund av sin stationeringsort
därtill berättigade — så skulle de sålunda reducerade ödebygdstilläggen för
de båda stift, som det här gällde, komma att uppgå till omkring 50 000 kronor.
Befunnes emellertid denna väg oframkomlig, syntes det kyrkomötet
ligga närmast tillhands att tillerkänna ödebygdsprästerna en gynnsammare
tjänstårsberäkning. Ett tillägg av t. ex. 50 % av den i verkligheten intjänta
tiden torde därvid kunna anses skäligt.

Domkapitlet i Härnösand, som anfört i huvudsak samma synpunkter
med avseende å kallortstilläggen som kyrkomötet, har dessutom framhållit,
att enligt verkställd utredning ett borttagande av ödebygdstilläggen och
införande av kallortstilläggen skulle för de elva ödebygdsprästerna i Härnösands
stift, om hänsyn toges till endast dessa båda slag av lönetillägg, medföra
en årlig löneminskning på högst 1 633 och lägst 644 kronor.

Kammarkollegiet, domkapitlet i Luleå stift och de. prästerliga personalorganisationerna
ha anslutit sig till vad kyrkomötet yttrat rörande kommittéförslaget
i förevarande del.

Statens lönenämnd — liksom även riksräkenskapsverket — har ansett
sig i huvudsak kunna biträda kommitténs förslag på denna punkt. I anslutning
härtill må också framhållas, att lönenämnden i annat sammanhang
understrukit, att i och med att samma lönesystem tillämpades å präster och
statstjänstemän eventuella särbestämmelser för prästerna kunde få konsekvenser
i fråga om jämförliga statliga tjänstemannagrupper. Sådana särbestämmelser
borde därför enligt lönenämndens mening såvitt möjligt undvikas.

Prästlönekommittén har i sitt slutbetänkande ingående undersökt ödebygdsprästernas
relativa lönestandard efter löneregleringen och härom anfört
följande.

Det har i vissa remissyttranden gjorts gällande, att de nuvarande ödebygdstilläggens
ersättande med kallortstillägg skulle medföra en sänkning
av ödebygdsprästernas lönestandard i förhållande till övriga prästers i de
båda norrlandsstiften. En dylik nedpressning av den relativa lönenivån vid
de svårrekryterade ödebygdstjänsterna synes kommittén böra om möjligt
undvikas. För att erhålla klarhet i denna fråga har kommittén genom en
särskild utredning undersökt, huruvida löneregleringen i verkligheten får
det påstådda, för ödebygdsprästerna jämförelsevis oförmånliga utfallet.
Kommittén har härvid till en början låtit beräkna avlöningen vid varje kyrkoherde-
och komministerstjänst i Härnösands och Luleå stift dels enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

101

gällande bestämmelser1, dels ock efter löneregleringen1 2. De nuvarande och
blivande spännvidderna mellan den högsta och lägsta av kyrkoherdelönerna
och av komministerslönerna ha härefter uträknats. Envar av de härvid
framkomna spännvidderna har sedan jämnt delats i fem löneskikt. Spännvidderna
och löneskikten framgå av följande sammanställning.

Enligt gällande bestämmelser.

Enligt löneregleringen.

Alltefter den uträknade avlöningen vid vederbörande tjänst ha sedan
samtliga ordinarie församlingspräster — uppdelade på innehavare av dels
ödebygdstjänster3, dels ock icke ödebygdstjänster — inplacerats i det för
varje kyrkoherde eller komminister tillämpliga löneskiktet. Resultatet av
denna differentiering redovisas i efterföljande tablå 1.

I tablån har angivits, huru många av samtliga tjänster i ett visst löneskikt,
som äro ödebygdstjänster och icke-ödebygdstjänster. Huruvida löneregleringen
medför en relativ förbättring eller försämring framgår vid en
jämförelse mellan procenttalen i kol. a och b. Vid en dylik jämförelse kan
fastställas, att löneregleringen icke medför någon försämring av ödebygdsprästernas
relativa lönestandard utan tvärtom en mindre förbättring. Efter
löneregleringen komma sålunda samtliga tjänster i högsta löneskiktet att
vara ödebygdstjänster, medan före löneregleringen dylika tjänster allenast

1 I den nuvarande avlöningen ha inräknats: grundavlöning, provisorisk tilläggslön,
ödebygdstillägg, nådårstillägg, dyrtidstillägg, kristillägg, provisoriskt lönetillägg, uppvärmningsbidrag
och förmån av hyresfri bostad med samma belopp som bostadsavdraget
enligt prästlönekommitténs förslag; härefter har familjepensionsavdraget frånräknats.

2 Avlöningen har härvid beräknats efter lönen i respektive tjänsts tredje löneklass,
då enligt den senast tillgängliga officiella lönestatistiken denna löneklass är den i
praktiken genomsnittliga. Kostnadsberäkningarna i priistlönepropositionen verkställdes
också under antagandet, att prästerna i genomsnitt vore placerade i tredje löneklassen.
Språktillägg ingå efter de i sluthetänkandet föreslagna grunderna.

3 Med ödebygdstjänster avses här sådana tjänster, vid vilka ödebygdstillägg f. n.
utgå.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

utgöra 85 procent av tjänsterna i samma löneskikt. Vidare utgöra i näst
högsta löneskiktet ödebygdstjänsterna före löneregleringen 44 procent men
efter densamma 57 procent av tjänsterna i detta löneskikt.

Den verkställda utredningen utvisar därjämte, att den genomsnittliga löneökningen
genom löneregleringen blir, om man utgår från en medelplacering
i tredje löneklassen, för ödebygdspräst 2 128 kronor och för icke-ödebygdspräst
1 926 kronor för år.

Framhållas må även, att de vid löneregleringen tillämpliga grunderna för
inplacering av kyrkoherdar och komministrar i lönegrader verka synnerli-*
gen förmånligt för ödebygdsprästerna i jämförelse med rikets ordinarie
församlingspräster i övrigt. Av ödebygdskyrkoherdarna komma nämligen
46 (14) procent att tillhöra Ca 33, 50 (17) procent Ca 31, 4 (55) procent
Ca 29 och icke någon (14) Ca 27 samt av ödebygdskomministrarna 74 (13)
procent Ca 28, 24 (21) procent Ca 27, 2 (39) procent Ca 26 och icke någon
(27) Ca 25. (De inom parentes angivna procenttalen avse rikets kyrkoherdar
respektive komministrar i övrigt.)

Med hänsyn till bl. a. här anförda förhållanden kan kommittén för sin del
icke förorda, att de speciellt prästerliga ödebygdstilläggen bibehållas i någon
form.

Det av kyrkomötet framförda alternativa förslaget att medgiva förmånligare
tjänstårsberäkning för ödebygdsprästerna synes kommittén närmast
vara av beskaffenhet att — om det anses böra till prövning upptagas —-böra övervägas vid den pågående översynen av prästvalslagstiftningen.

De för civilstatstjänstemännen gällande föreskrifterna om kallortstilllägg
äro meddelade i 14 § Saar, 21 § tilläggsbestämmelserna till samma
reglemente och kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 533) med vissa bestämmelser
om kallortstillägg. Sistnämnda författning bör göras tillämplig även
för prästerna.

Tablå 1. Löneavvägningen vid kyrkoherde- och kommmisterstjänsterna i
Härnösands och Luleå stift.

Löneskikt (5
för vardera
kyrkoherdar
och kommi-nistrar)

Härnösands stift

Luleå stift

Båda stiften

Ödebygds-

tjänster

Övriga

tjänster

Ödebygds-

tjänster

Övriga

tjänster

Ödebygds-tjänster

Övriga

tjänster

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Procenttal

Lägsta ....
Näst lägsta.
Mellersta ..
Näst högsta
Högsta ....

100

COOOO O

O O OO O O

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

103

Yttranden. Domkapitlet i Härnösands stift, domkapitlet och stiftsnämnden
i Luleå stift samt de prästerliga personalorganisationerna ha i avgivna
vttranden över slutbetänkandet under åberopande av särskilda utredningar
gjort gällande, att löneregleringen skulle medföra en sänkning av vissa ödebygdsprästers
löneställning i förhållande till andra ödebygdsprästers och
till icke-ödebygdsprästers i dels samina pastorat, dels samma stift och dels
annat stift. I dessa utredningar — utom den av domkapitlet i Härnösands
stift förebragta — har dock bortsetts från olikheterna i dyrortsplacering
och i bostadsavdrag samt från de föreslagna språktilläggen1. Med stöd av
de verkställda utredningarna ha de nämnda myndigheterna och personalorganisationerna
föreslagit, att ett speciellt lönetillägg skall även efter löneregleringen
utgå vid de nuvarande ödebygdstjänsterna för rekryteringens
säkerställande till dessa befattningar. Det här avsedda lönetillägget bör enligt
dessa remissinstanser för varje ifrågakommande tjänst bestämmas till
ett belopp motsvarande det nuvarande ödebygdstillägget minskat med det
blivande kallortstillägget jämte dyrtidskompensation å nämnda belopp.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift ha i anledning av kommittéförslaget
i denna del därjämte uttalat följande.

Den undersökning, som refereras i betänkandet, är enligt domkapitlets
mening alltför generell och visar ej hur saken ställer sig i de enskilda fallen.
En präst, som står tvekande inför valet, huruvida han skall söka en
ödebygdstjänst eller ej, lockas säkert icke att söka därför att den genomsnittliga
löneökningen genom löneregleringen blivit för en ödebygdspräst
2 128 kronor och för en icke-ödebygdspräst 1 926 kronor för år räknat.
Domkapitlet vill också framhålla, att resultatet av undersökningen säkert
blivit ett helt annat, om i densamma ingått kyrkoadjunktstjänstema och
språktillägget, som avses utgå för särskilda kvalifikationer och prestationer,
vilka fordras av prästerna i finnbygden, ej medräknats. Tyvärr har tiden
icke medgivit för domkapitlet att på så sätt utvidga undersökningen. Om
man emellertid skall få en rättvisande jämförelse, är det nödvändigt, att
man håller sig till tjänster med i huvudsak samma grundlön och tillåter sig
domkapitlet rörande resultatet av sådana jämförelser hänvisa till den vid
domkapitlets utlåtande fogade utredningen. Domkapitlet får alltså bestämt
vidhålla sitt tidigare förslag om dessa tillägg.

Skulle emellertid icke detta vinna beaktande, anser domkapitlet nödvändigt,
att kompensation beredes ödebygdsprästerna i enlighet med 1948 års
kyrkomötes förslag på så sätt att för tjänstgöring i ödebygd tillämpas en
förmånligare tjänstårsberäkning än eljest. En sådan förmån synes dock böra
förbindas med villkor, att ödebygdstjänstgöringen varit av viss längd. Huru
lång densamma bör vara, är emellertid domkapitlet för närvarande ej berett
att taga ställning till. Därest ödebygdstilläggen nu helt borttagas, vill domkapitlet
förorda, att det uppdrages åt de för översyn av prästvalslagstiftningen
särskilt tillkallade sakkunniga att upptaga härovan berörda spörsmål
till behandling.

l Med ödebygdspräster avses här sådana tjänster, vid vilka ödebygdstillägg f. n. utgå.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Kammarkollegiet, som i sitt utlåtande över principbetänkandet uttalat
vissa betänkligheter mot ödebygdstilläggens utbytande mot de i regel lägre
kallortstilläggen, har i yttrandet över slutbetänkandet framhållit att, då
högre språktillägg nu föreslagits och språktilläggen i regel torde komma alt
utgå till de präster, vilka för närvarande uppbära ödebygdstillägg, kompensation
för de bortfallna ödebygdstilläggen härigenom torde beredas
prästerna. På grund härav har kollegiet icke haft något att erinra mot
kommitténs förslag på denna punkt.

Föredraganden. Av skäl som statens löncnämnd framhållit synes det
icke böra ifrågakomma att efter prästernas inordnande under det statliga
lönesystemet bibehålla det hittillsvarande prästerliga ödebygdstillägget i en
eller annan form. En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt få konsekvenser i
fråga om jämförliga tjänstemannagrupper. Av den av prästlönekommittén
förebragta utredningen angående löneregleringens verkningar med avseende
å de s. k. ödebygdstjänsterna i rikets båda nordligaste stift torde f. ö.
kunna utläsas, att löneregleringens verkningar bli gynnsammare för ödebygdsprästerna
än för rikets övriga ordinarie församlingspräster, även om
ödebygdstilläggen slopas. Detta synes gälla även efter den jämkning av
grunderna för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad, som jag i ett tidigare
sammanhang förordat.

Under remissbehandlingen har med hänvisning till en särskild undersökning
anmärkts, att ödebygdstilläggens borttagande vid löneregleringen
skulle medföra en försämring av den relativa löneställningen för vissa ödebygdspräster.
Den åberopade undersökningen kan dock icke anses såsom
i detta sammanhang relevant, då den — beträffande Luleå stift — icke
bygger på de totala löneförmånerna och därjämte är behäftad med vissa
tekniska brister. I några enstaka fall torde likväl en dylik relativ försämring
inträda. Med den genomgripande omläggning av prästlöneväsendet,
som lönereformen innebär, kunna emellertid sådana verkningar icke undvikas.

Med hänsyn till vad jag här framhållit avstyrker jag i likhet med kommittén
ödebygdstillägg för prästerna. Enligt vad jag inhämtat kommer
frågan om en förmånligare tjänstårsberäkning för ödebygdsprästerna att
av särskild anledning upptagas till övervägande vid den pågående översynen
av prästvalslagstiftningen. 32

32 §. Språktillägg.

Ett särskilt språktillägg å 150 kronor för år föreslogs i principbetänkandet
skola utgå till prästerna i Norrbottens och Lappmarkens finsk- eller
lapsktalande församlingar. Vid det föreslagna lönetilläggets avvägning ansåg
sig kommittén böra taga hänsyn till att det vissa folk- och småskol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

105

lärare inom rikets nordligaste gränsorter f. n. tillkommande språktillägget
utginge med nyssnämnda belopp.

I sitt yttrande över principbetänkandet har kyrkomötet uttalat, att det
föreslagna språktillägget borde väsentligt höjas, därest detta speciella lönetillägg
över huvud skulle utgöra en faktor ägnad att stimulera rekryteringen
till de arbetstyngda prästbeställningarna i övre Norrlands två- och trespråkiga
bygder. Särskilda utskottet har i sitt — på ifrågavarande punkt
av kyrkomötet godtagna — utlåtande anfört bl. a. följande.

Kommitténs jämförelse mellan ett prästerna tillkommande språktillägg
och det tillägg, som på grund av pedagogiska svårigheter utginge till vissa
av finnbygdens lärare, funne utskottet näppeligen hållbar. Prästerna
måste i motsats till lärarna behärska och använda finska — i färre fall
lapska — språket. Detta innebure i och för sig en hård arbetsbelastning
och betydde i en mängd fall en faktisk tjänstedubblering, eftersom vid
gudstjänsterna, både i kyrkan och särskilt i byarna, prästerna mycket ofta
måste predika på såväl finska eller lapska som svenska. Utskottet ansåge
sig därför i anslutning till en i ämnet väckt motion böra förorda en väsentlig
höjning av de föreslagna språktilläggen, men funne skäl tala för
att de utginge med ett enhetligt belopp av 900 kronor för år och icke —
såsom i motionen föreslagits — differentierade i tre olika belopp.

Domkapitlet i Luleå har funnit en betydande höjning av språktilläggen
erforderlig, om dessa tillägg skulle fylla sitt ändamål . I anslutning härtill
framhåller domkapitlet i huvudsak följande.

Man finge ej heller glömma bort, att prästerna ofta hade betydande
kostnader för inlärandet av språket. Många gånger hände det, att de vistades
en tid i Finland för att riktigt lära sig finska. Med hänsyn till att
begagnandet av det främmande språket vid de olika tjänsterna vore betydligt
skiftande, kunde det ifrågasättas, huruvida icke tilläggen borde differentieras.
För sådant fall ville domkapitlet föreslå, att de finge utgå med
800, 1 000 och 1 200 kronor efter domkapitlets bedömande. Ansågs differentiering
ej böra ifrågakomma, borde tillägget utgå med lägst 1 000 kronor.

Av de prästerliga personalorganisationerna har allmänna svenska prästföreningen
tillstyrkt kyrkomötets yrkande och Sveriges yngre prästers förbund
domkapitlets i Luleå förslag på ifrågavarande punkt; förbundet har
därjämte ansett, att vid bruk av två främmande språk (finska och lapska)
borde för det andra främmande språket ett ytterligare, reducerat språktillägg
kunna utgå.

Statens lönenämnd har uttalat, alt i de fall då präst måste kunna förrätta
gudstjänst och utföra andra prästerliga bestyr med begagnande av
finska eller lapska språken, kraven på hans färdighet i språket i fråga
finge anses så stora, att det vore befogat med ett språktillägg, som utginge
med större belopp än motsvarande löneförmån för lärarna i finnbygdens
skoldistrikt. Lönenämnden förordade därför för sin del, att språktillägget
till prästerna fastställdes till 000 kronor.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Kammarkollegiet har framhållit, att vad kyrkomötet anfört i denna fråga
syntes motivera en höjning av det föreslagna språktillägget för vissa
präster i Luleå stift.

Riksräkenskapsverket, som ifrågasatt, huruvida språktillägg å 150 kronor
för år kunde ha någon nämnvärd betydelse för rekryteringen av präster
till de flerspråkiga församlingarna, har förordat, att nämnda lönetilllägg,
därest de ansåges erforderliga, måtte bestämmas till högre belopp än
kommittén föreslagit.

Prästlönekommittén har i slutbetänkandet upptagit frågan om prästernas
språktillägg till förnyad behandling och därvid förordat en differentiering
av språktilläggen i tre belopp, nämligen 200, 400 och 600 kronor för
år. Såsom skäl för sitt ändrade ställningstagande anför kommittén i huvudsak
följande.

Vid avgivandet av sitt principbetänkande var kommittén underkunnig
om, att de för tillskapandet av ett prästerligt språktillägg i betänkandet
anförda skälen finge anses vara av en helt annan beskaffenhet och styrka
än de, som åberopas för finnbygdslärarnas likahenämnda lönetillägg. Att
en begränsning av språktillägget för finn- och lapprästerna till samma
belopp som lärarlönetillägget i viss män innebure en underkompensation
av de merprestationer, som den åsyftade löneförmånen avsåg att gottgöra,
därom var kommittén även medveten. Med hänsyn härtill och till önskemålet
att säkerställa rekryteringen till ödebygdstjänsterna i det nordligaste
stiftet vill kommittén icke motsätta sig en höjning — såsom bland annat
statens lönenämnd förordat — av de föreslagna prästerliga språktilläggen.

I fråga om lämpligheten av en differentiering av språktillägget må framhållas,
att å ena sidan tilläggets natur av ersättning för kostnad och tidsspillan
för språkkunskapernas förvärvande och bibehållande talar för ett
enhetligt tillägg, varför även lönetekniska synpunkter kunna anföras. Å
andra sidan lärer man näppeligen kunna bortse från att finska eller lapska
språken i praktiken måste begagnas av ifrågavarande präster i mycket
olika omfattning under ämbetsutövningen alltefter församlingarnas struktur
i språkligt hänseende. Då förrättnings hållande på något av dessa
språk givetvis kräver en betydligt större insats i fråga om förberedelse än
eljest, anser kommittén, att vid en höjning av språktilläggens belopp skäl
föreligga för en differentiering av språktillägget efter den mycket skiftande
frekvensen av sådana förrättningar. Härtill kommer, att vissa församlingspräster
äro hänvisade till att i sin tjänstutövning använda både finska
och lapska språken. På grund härav och av vad kommittén nyss framhållit
med avseende å språktilläggets avvägning anser sig kommittén böra
föreslå, att språktillägget differentieras i tre belopp, vilka skäligen böra
bestämmas till 200, 400 och 600 kronor för år. Det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att, efter förslag av vederbörande domkapitel, bestämma de olika
språktilläggsbeloppens tillämpning vid ifrågavarande tjänster. Med en sådan
avvägning av språktillägget torde denna löneförmån kunna i någon
mån bidraga till att lätta de nuvarande rekryteringssvårigheterna vid
ifrågavarande tjänster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

107

Enligt verkställd beräkning kommer den av kommittén föreslagna höjningen
av språktilläggens belopp att föranleda en utgiftsökning med allenast
omkring 4 000 kronor.

I två till slutbetänkandet fogade reservationer ha dels ledamöterna herrar
Berger och Helander föreslagit, att språktillägget åt prästerna skall
differentieras i tre årliga belopp å 400, 600 och 800 kronor, dels ock ledamoten
herr Mårtensson föreslagit, att det prästerliga språktillägget skall
bestämmas till samma belopp, vartill motsvarande lönetillägg för vissa
folkskollärare fastställts. Enligt herr Mårtenssons mening är det icke
lämpligt att fastställa ett högre språktillägg för prästerna än det för närvarande
till vissa lärare utgående, förrän frågan om en rättvis avvägning
av språktilläggen mellan de olika tjänstegrupperna blivit helt klarlagd.

Yttranden. Statskontoret har biträtt den av herr Mårtensson avgivna
reservationen angående avvägningen av språktilläggens belopp.

Statens lönenämnd har ifrågasatt, om tillräckliga skäl föreligga för en
differentiering av språktillägget på tre olika belopp. Mot beloppens storlek
har lönenämnden i och för sig icke funnit anledning till erinran.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift ha funnit de av kommittén
föreslagna beloppen alltför låga och därvid anfört bl. a. följande.

Domkapitlet har tidigare utförligt redogjort för de svårigheter, som äro
förknippade med rekryteringen av ifrågavarande tvåspråkiga tjänster och
de besvärligheter innehavarna av dessa tjänster måste underkasta sig.
Domkapitlet är förvissat om att underlättandet av rekryteringen till dessa
tjänster, vilket får anses vara tilläggens huvudsakliga uppgift, ej märkbart
kan främjas med så låg kompensation, som kommittén föreslagit, och vidhåller
alltjämt sitt tidigare förslag, att tilläggen bestämmas till 800, 1 000
och 1 200 kronor. Enligt av domkapitlet åt kommittén gjord preliminär
uppdelning av tjänsterna på de olika grupperna skulle i lägsta gruppen
komma 12, i mellersta gruppen 11 och i högsta gruppen 10. Den sammanlagda
kostnaden för språktilläggen enligt domkapitlets förslag skulle bliva
32 600 kronor. Denna kostnad synes icke alltför avskräckande. Det gäller
dock till stor del en gränsbygd, där det måste anses vara av stor nationell
betydelse att rekryteringen av präster ej försummas. Därest domkapitlets
förslag likväl skulle anses för högt, synes anledning icke föreligga att gå
under vad statens lönenämnd föreslagit. Håller man sig till detta förslag,
bör vid en differentiering av tilläggen desamma ej bestämmas lägre än
till 400, 600 och 800 kronor. Kostnaderna skulle då bliva 19 400 kronor.

De prästerliga personalorganisationerna ha föreslagit, att språktilläggen
skola bestämmas till 800, 1 000 och 1 200 kronor för år.

Föredraganden. Uppenbart är att hållande av kyrkliga förrättningar på
finska och lapska språken förutsätter en ingående kunskap i dessa språk.
Ett förhållandevis omfattande ordförråd och en god insikt i övrigt i dessa
språk torde sålunda vara nödvändiga förutsättningar för att prästen på
ett värdigt sätt skall kunna utföra dylika förrättningar. Av dessa präster

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

fordras otvivelaktigt betydligt större språkkunskaper än av de finnbygdslärare,
som för närvarande åtnjuta ett särskilt språktillägg. Dessa lärare
ha icke att undervisa i finska språket utan endast att använda detsamma
såsom pedagogiskt hjälpmedel. Med hänsyn till de speciella förhållanden,
som föreligga för de präster som avses skola erhålla språktillägg, vill jag
icke motsätta mig, att dessa tillägg under det nu förordade löneläget utgå
med de av kommittén föreslagna beloppen. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda närmare bestämmelser i ämnet.

33 §. Prostarvoden.

I fråga om arvoden åt kontraktsprostarna föreslog kommittén i principbetänkandet,
att dessa befattningsarvoden skulle — med frångående av de
för närvarande tillämpade grunderna — utgå efter antalet ordinarie präster
och kyrkoadjunkter i kontraktet, kontraktister, samt differentieras i
tre olika årsbelopp. Prostarvodet, vilket icke borde vara automatiskt dyrtidsreglerat
och ej heller pensionsgrundande, skulle i kontrakt med färre
än 15 kontraktister utgöra 1 200 kronor, i kontrakt med 15—25 kontraktister
1 500 kronor och i kontrakt med flera än 25 kontraktister 1 800 kronord.
Med hänsyn till att ojämnheten i den nuvarande kontraktsindelningen
påkallade en översyn av denna, ansåg kommittén, att den föreslagna
arvodesregleringen endast borde ha provisorisk karaktär.

I sina över kommitténs principbetänkande avgivna utlåtanden voro kammarkollegiet,
statskontoret, riksrukenskapsverket och statens tönenämnd
kritiskt inställda mot kommitténs förslag om prostarvodena.

Kammarkollegiet har härvid bl. a. erinrat, hurusom på grund av 1932
års omläggning av boställsförvaltningen och systemet för prästlönernas finansiering,
kontraktsprostarnas åligganden med avseende å syner och ekonomiska
besiktningar å prästlöneboställen och prästgårdar samt arrendeuppskattningar
å löneboställen ävensom granskningen av avräkningarna
mellan pastoraten och kyrkofonden bortfallit. Genom avvecklingen av
klockarboställena bortfölle även kontraktsprostens skyldighet att närvara
såsom konsistorieombud vid syner och ekonomiska besiktningar å dylika
boställen. Även i vissa andra avseenden skulle kontraktsprostarnas arbetsbörda
eventuellt kunna minskas. Kollegiet hade sålunda i annat sammanhang
ifrågasatt nödvändigheten av att kontraktsprosten fungerade som
mellaninstans vid kollektredovisningen. Utvecklingen inom det kyrkliga
livet hade visserligen föranlett stiftsledningarna att pålägga kontraktsprostarna
nya uppgifter, men detta torde i och för sig knappast motivera den
föreslagna stora höjningen av prostarvodena, vilka även jämförda med de
befattningsarvoden, som utginge till vissa statstjänstemän enligt bilaga D
till kungörelsen med tilläggsbestämmelser till statens allmänna avlöningsreglemente
(1948: 564), föreföllo alltför höga. På grund av det anförda
avstyrkte kollegiet kommitténs förslag till arvodesreglering för kontraktsprostarna.
En mera genomgripande förändring av de nuvarande bestämmelserna
om kontraktsprostarnas arvoden och reseersättningar borde före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

109

gås av cn översyn och reglering icke bara av kontraktsindelningen utan
även av hela kontraktsprostinstitutionen.

Statskontoret har framhållit, att då kyrkolagens stadganden om kontraktsprostarna
numera vore mycket föråldrade, någon tidsenlig reglering
av prostarnas ämbetsåligganden allenast funnes i de inom vissa stift av
domkapitlet utfärdade prostinstruktionerna. En närmare granskning av
kvarstående ämbetsåligganden syntes giva vid handen, att ämbetets betydelse
numera så starkt nedgått, att tillräckliga skäl knappast funnes för dess
bibehållande, i vart fall i dess nuvarande form.

Statskontoret ville i detta sammanhang erinra om vad kyrkolagsutskottet
i betänkande nr 21 vid 1934 års kyrkomöte anfört angående
kontraktsprostarnas arbetsuppgifter. Utskottets härvid gjorda uttalande
syntes vitsorda, att de arbetsuppgifter, som numera åvilade kontraktsprostarna,
näppeligen vore av så maktpåliggande beskaffenhet, att
särskild ersättning härför kunde anses motiverad. På grund härav föresloge
statskontoret, att Kungl. Maj :t, innan prostarvodena slutligt reglerades,
föranstaltade om icke blott cn översyn av kontraktsindelnipgcn i riket
utan även en utredning om prostämbetets bibehållande överhuvud. Därest
prostämbetet skulle anses böra bibehållas, borde en stadga för rikets
kontraktsprostar utfärdas, vilken lämnade klart besked om de ämbetsåligganden,
som åvilade prostarna. I avvaktan på resultatet av den förordade
utredningen borde prostarvodet bestämmas till ett för alla prostar lika belopp
å förslagsvis 500 kronor om året.

Statens lönenämnd har funnit det tveksamt, om en sådant höjning av
prostarvodena, som kommitténs förslag i flertalet fall innebure, vore motiverad,
och har därför ifrågasatt, huruvida icke arvodena — i avbidan på
en översyn av kontraktsindelningen i riket — kunde fastställas till förslagsvis
900, 1 200 respektive 1 500 kronor. I varje fall syntes anledning icke
föreligga att höja prostarvodena i de minsta kontrakten till 1 200 kronor.
I detta sammanhang har lönenämnden även ifrågasatt lämpligheten av att
taga antalet kontraktister till utgångspunkt för beräknandet av prostarvodenas
storlek. Kontraktets areal och antalet pastorat inom kontraktet förefölle
nämligen lönenämnden ha direkt inverkan på kontraktsprostens arbetsuppgifter.

Riksräkenskapsverket har förslagit, att prostarvodena måtte avvägas i
närmare anslutning till nu utgående belopp.

Kyrkomötet samt domkapitlen och stiftsnämnderna i samtliga stift ävensom
de prästerliga personalorganisationerna ha tillstyrkt kommittéförslaget
på denna punkt. Domkapitlet i Lunds stift har beträffande prostarvodena
framhållit bl. a. följande.

Även inom den kyrkliga förvaltningen borde allt göras för genomförandet
av en önskad decentralisering. Åtskilliga förvaltningsangelägenheter,
som nu ankomine på domkapitlen, kunde med förtroende överlämnas till
prostarna för avgörande. I annat sammanhang hade domkapitlet sålunda
hos Kungl. Maj:t framställt förslag om ökade befogenheter för prostarna
vid tillsättning av ordinarie prästerliga tjänster samt vid kollektredovisningen.
Enligt domkapitlets mening torde kontraktsprostarna även höra
erhålla i uppdrag alt var och eu för sitt kontrakt uppgöra förslag till semesterlista
för inom kontraktet tjänstgörande präster, för kortare tids -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

period bevilja ledighet från prästerlig tjänst, inkomma med förslag å lämpliga
personer som assistenter m. in. Allt detta gjorde, att prostämbetet
högst avsevärt komme att öka i betydelse för den kyrkliga förvaltningen.
Självfallet borde prostarvedena bestämmas med hänsyn härtill.

Prästlönekommittén, som i slutbetänkandet ytterligare övervägt frågan
om prostarvodenas avvägning, har föreslagit en jämkning neråt av de av
kommittén ursprungligen förordade beloppen med 300 kronor eller till 900,
1 200 och 1 500 kronor för år. I samband härmed har kommittén anfört i
huvudsak följande.

En av kommittén verkställd undersökning har givit vid handen, att i tio
av rikets stift prostinstruktioner — i stort sett likalydande — finnas av
vederbörande biskop eller domkapitel fastställda (varav den för ärkestiftets
kontraktsprostar gällande återgivits å bilaga 3 till betänkande I). I
övriga tre stift ankomma enligt stadgad praxis på prostarna i huvudsak
samma göromål, som upptagits i nämnda instruktioner. Enligt kommitténs
mening torde därför kontraktsprostbestyren i praktiken vara tillräckligt
fixerade för att utgöra grundval för en provisorisk reglering av arvodena.
Samtidigt anser kommittén emellertid vägande skäl tala för att den
i vissa remissyttranden förutsatta utredningen angående kontraktsprostinstitutionens
framtida utformning upptages i samband med den av kommittén
förordade revisionen av kontraktsindelningen.

Som en väsentlig del av de nuvarande prostarvodena äro avsedda att utgöra
ersättning för resekostnader vid prostuppdragets fullgörande och då
Reseersättning efter prästlönereformens genomförande föreslås skola utgå
till kontraktsprosten enligt allmänna resereglementet, kunna självfallet de
gällande bestämmelserna för arvodenas utmätande icke längre tillämpas.
Då vid principbetänkandets remissbehandling enligt kommitténs mening
icke framförts några egentliga förslag till lämpligare grunder för arvodesbeloppens
bestämmande än de av kommittén förut förordade, finner sig
kommittén böra vidhålla sitt härutinnan avgivna förslag.

I fråga om själva avvägningen av prostarvodena, vilka i lönetekniskt
hänseende hänföras till de s. k. befattningsarvodena, får kommittén framhålla,
att deras relativa nivå i förhållande till övriga befattningsarvoden
synes böra prövas vid den i proposition 1948:225 av föredragande statsrådet
förordade allmänna översynen av hithörande slag av lönetillägg. Med
hänsyn härtill anser sig kommittén lämpligen böra ansluta sig till den av
statens lönenämnd föreslagna nedskärningen av prostarvodenas belopp till
900, 1 200 och 1 500 kronor om året. Den härav uppkommande kostnadsminskningen
belöper sig till cirka 55 000 kronor.

I en till slutbetänkandet fogad reservation har ledamoten herr Helander
uttalat, att enligt hans mening anledning saknats för kommittén att på
denna punkt frångå i principbetänkandet avgivna förslag.

Yttranden. Kammarkollegiet har förordat, att prostarvodena skola differentieras
på fyra arvodesklasser med ett lägsta arvodesbelopp å 600 kronor
för år. Såsom skäl härför har kollegiet framhållit följande.

Enligt kommitténs förslag skulle lägsta kontraktsprostarvodet vara 900

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

111

kronor att utgå i kontrakt, där antalet församlingspräster (kyrkoherdar,
komministrar och kyrkoadjunkter) utgör högst 14. Då lägsta arvodet för
närvarande håller sig vid omkring 600 kronor, innebär kommitténs förslag
en höjning av det lägsta arvodet med omkring 50 procent. Med hänsyn till
den betydande lättnad i kontraktsprostarnas arbetsbörda, som ägt rum,
sedan grunderna för de nuvarande arvodena bestämdes, samt därtill att
kontraktsprostarna i stor utsträckning jämväl beretts ersättning för tjänsteresor,
förefaller det kollegiet, som om det föreslagna lägsta arvodet vore
för högt tilltaget. Kollegiet anser fördenskull skäligt, att lägsta arvodet
sättes till 600 kronor att utgå i kontrakt med förslagsvis högst 10 församlingspräster.
Dylika kontrakt finnas till ett antal av 49 (= 27 procent av
samtliga kontrakt).

Kollegiet föreslår sålunda fyra arvodesklasser mot kommitténs tre en -

ligt följande indelning:

Kontrakt med högst 10 präster ...................... kronor 600: —

» » 11—15 » » 900: —

» » 16—25 » » 1 200: —

» » minst 26 » » 1 500:—■

Statskontoret har icke ansett sig böra frångå den ståndpunkt beträffande
prostarvodena, som ämbetsverket intagit i sitt över principbetänkandet avgivna
yttrande.

Statens lönenämnd har icke funnit anledning till erinran mot den av
kommittén föreslagna storleken av prostarvodena. Lönenämnden har emellertid
vidhållit, att lämpligheten av att taga antalet kontraktister till utgångspunkt
för beräknandet av prostarvodenas storlek kunde ifrågasättas.

Domkapitlen i Växjö och Visby stift ha föreslagit, att prostarvodena skola
bestämmas till de i principbetänkandet angivna, av kyrkomötet tillstyrkta
beloppen.

Föredraganden. I likhet med kommittén anser jag kontraktsprostarnas
arbetsuppgifter — trots avsaknaden av egentliga författningsbestämmelser
härom — vara i domkapitlens prostinstruktioner eller eljest i praxis tillräckligt
bestämda för att utgöra underlag för en provisorisk arvodesreglering.
Kontraktsprostinstitutionens framtida utformning synes mig lämpligen
böra prövas i samband med den översyn av kontraktsindelningen,
som bör komma till stånd i anslutning till pastoratsregleringen. Därvid
bör även slutlig ställning kunna tagas till arvodesfrågan.

För den differentiering av de provisoriska arvodena, som synes påkallad,
föreligger enligt min mening för närvarande ingen lämpligare grund än
den av kommittén föreslagna. Såsom kammarkollegiet anmärkt, måste
arvodet i den lägsta arvodesgruppen i förhållande till de arvoden, som nu
utgå i de minsta kontrakten, anses för högt. Även arvodena i de övriga
arvodesgrupperna förefalla mig alltför förmånliga i jämförelse med de enligt
Saar utgående bcfattningsarvodena. Vid den förevarande arvodessätt -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ningen synes mig även böra beaktas, att kontraktsprost, soin i anledning
av sitt uppdrag anlitar ämbetsbiträde eller vikarie i sin församlingstjänst,
enligt gällande bestämmelser har att själv delvis bestrida kostnaderna härför.
Efter löneregleringen komma dessa kostnader att gäldas av det allmänna.
Med hänsyn till vad jag här anfört får jag förorda, att arvodet i
de av kommittén förslagna tre arvodesgrupperna bestämmes till 600, 900
och 1 200 kronor för år.

34 §. Tjänstebostad in. m.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till denna paragraf framhållit,
att de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna utgöra en
■— med iakttagande av vad kommittén i principbetänkandet förordat —
verkställd sammanställning av gällande stadganden angående tjänstebostad
i biskopsavlöningsförordningen, cirkuläret angående biskopsgårds förvaltning,
prästlöneregleringslagen, ecklesiastik boställsordning och statens
allmänna avlöningsreglemente. Härutöver har kommittén anfört bl. a. följande.

I fråga om bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket angående fri bostadstelefon
må framhållas, att föreskrifter härom för närvarande finnas hl. a.
i 12 :e punkten biskopsavlöningsförordningen. Som skäl för dessa bestämmelsers
medtagande i Pr, ehuru föreskrifter om fria bostadstelefoner för
vissa civilstatstjänstemän icke finnas intagna i statens allmänna avlöningsreglemente,
åberopas synpunkter liknande dem, som anförts i specialmotiveringen
till 30 § 7 mom.

Kommittén har i 3 mom. andra stycket föreslagit fri tjänstebostad för
kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna. Som i specialmotiveringen
vid 30 § 8 mom. antytts, har kommittén vid sitt ställningstagande
till utlandstilläggens storlek, vilkas grundbelopp föreslås icke skola ändras
vid löneregleringen, beaktat utlandspastorernas förmån av fri bostad. Med
hänsyn till grunderna för finansieringen av utlandskyrkoherdarnas avlöning
saknas enligt kommitténs mening vidare anledning att låta utlandsförsamlingarna
— i likhet med pastoraten i riket — bekomma de belopp, som
befattningshavarna vid ett bruttolönesystem skulle få vidkännas å lönen
i form av bostadsavdrag.

Yttranden. Enligt statens lönenämnd är bestämmlesen i 1 mom. första
punkten tredje stycket om anordnande av rikstelefonförbindelse till biskops
tjänstebostad ej av natur att böra intagas i Pr. Statens bostadsnämnd
har ifrågasatt huruvida icke i 2 mom. första stycket det redaktionella förtydligandet
borde vidtagas, att biskopen i Visby stift skall, såsom synes ha
varit av kommittén avsett, åtnjuta »fri» tjänstebostad. Statskontoret har
förordat, att de funktioner, som enligt 5 mom. tredje stycket och 6 mom.
ålagts stiftsnämnd, skola handhavas av statens bostadsnämnd i vart fall
beträffande statsverkets boställen. Enligt 8 mom. första stycket på stiftsnämnd
ankommande prövning har synts kammarkollegiet i stället böra an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 113

förtros domkapitlet, som i här avsedda ärenden bör inhämta vederbörande
pastorats yttrande.

Föredraganden. Av skäl, som kommittén anfört, förordar jag, att en bestämmelse
om bostadstelefon åt biskop medtages i reglementet. Bestämmelsen
i 2 mom. första stycket synes mig böra förtydligas på sätt statens
bostadsnämnd föreslagit. Några bärande skäl för de av statskontoret väckta
ändringsförslagen anser jag icke föreligga, varför jag avstyrker desamma.
Däremot biträder jag den av kammarkollegiet föreslagna ändringen
av bestämmelserna i 8 mom. I övrigt förordar jag den i förevarande paragraf
av kommittén förslagna regleringen. I anslutning härtill vill jag erinra,
att de svenska kyrkoherdarna i utlandet redan nu åtnjuta förmånen
av fri bostad.

35 §. Bränslekostnadsgottgörelse, ersättning för gulden
fastighetsskatt m. m.

I sitt första betänkande framlade kommittén i anslutning till regleringen
av tjänstebostäderna även förslag om särskild bränslekostnadsgottgörelse åt
innehavare av överdimensionerade sådana bostäder. Om kyrkoherdebostad
innehölle mer än sex rum och kök samt komministerbostad mer än fem
rum och kök, skulle enligt förslaget bostadsinnehavarcn av pastoratet erhålla
bränslekostnadsgottgörelse med ett årligt belopp av 90 kronor för
varje rum utöver nämnda antal. Ombesörjde pastoratet centraluppvärmning
av tjänstebostaden, borde bostadsinnehavaren erlägga ersättning allenast
för den del av bränslekostnaderna, som belöpte på nyss angivet
rumsantal.

Kommittéförslaget möttes i vissa remissyttranden av kritik, för vilken
en redogörelse lämnats i prästlönepropositionen (s. 116). Här må framhållas,
att kyrkomötet föreslog en begränsning av prästens sammanlagda
kostnader för bostadsavdrag och bränslekostnader till högst en femtedel
av avlöningen i sådana fall, där tjänstebostaden uppvärmdes genom pastoratets
försorg. Enligt domkapitlet i Stockholms stift komme den föreslagna
regleringen med bränslekostnadsgottgörelse utmätt per rumsenhet att
verka ojämnt och orättvist. För sin del ansåge domkapitlet den lämpligaste
ordningen vara, att bränslekostnadsgottgörelse beräknades efter det
antal kubikmeter, varmed tjänstebostadens volym översköte en bostad av
normal storlek.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande påpekat, att den av kyrkomötet förordade
maximeringen av bostads- och bränslekostnaderna torde leda till
oegentliga resultat i vissa fall. I

I prästlönepropositionen till 1949 års riksdag förklarade jag mig i egenskap
av föredragande statsråd, å ena sidan ense med kommittén om att

8 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

särskild bränslekostnadsgoltgörelse borde utgå åt innehavare av överdimensionerade
prästbostäder men å andra sidan icke beredd att för det dåvarande
taga slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för ersättningens
avvägning borde tillämpas. Huruvida bostadsavdragets och uppvärmningskostnadens
sammanlagda belopp borde begränsas till viss andel
av lönen, vore en fråga, som syntes mig böra av kommittén övervägas.

Prästlönekommittén har i slutbetänkandet beträffande den särskilda
bränslekostnadsgottgörelsen in. in. anfört i huvudsak följande.

För att förhindra oskäliga verkningar i visst fall av den föreslagna schematiska
metoden för avvägande av bränslekostnadsgottgörelsen har bl. a.
kyrkomötet förordat en begränsning av bostads- och uppvärmningskostnaderna
till en viss andel, en femtedel, av lönen. Kommittén har låtit undersöka
verkningarna av en dylik maximeringsregel. Av undersökningen
framgår, att den föreslagna 20-procentsspärren skulle — såsom socialstyrelsen
i sitt yttrande avsåg — verka avsevärt mera gynnsamt för huvudstadens
präster än för landsortsprästerna i allmänhet. På grund härav anser
sig kommittén icke kunna biträda den av kyrkomötet förordade spärrregeln.

Ojämnheterna vid hränslekostnadsgottgörelse efter rumsenhet kunna
emellertid i praktiken bli så påtagliga, att det synts kommittén påkallat
att ompröva de i principbetänkandet föreslagna ersättningsnormerna. Vid
en sådan omprövning synes det ligga närmast till hands att undersöka,
huruvida icke — såsom domkapitlet i Stockholms stift föreslagit — tjänstebostäder
volym i stället för rumsantalet lämpligen kunde läggas till grund
för gottgörelsens beräknande. Framhållas må, att de i boställsordningen
för folkskolans lärare meddelade bestämmelserna om bränsleersättning,
som skall erläggas av lärare med av skoldistriktet uppvärmd tjänstebostad,
äro utformade enligt det här antydda alternativet.

Enligt 18 § boställsordningen skall nämligen ersättningen utgöra så stor
del av skoldistriktets kostnad för det i värmeledningssystemet använda
bränslet, beräknat efter självkostnadspris, som tjänstebostadens volym utgör
av hela den uppvärmda volymen (i vilken kan ingå exempelvis en skollokal).
Vid beräkning av tjänstebostadens volym skall i fråga om bostad,
som anvisats ordinarie lärare, hänsyn icke tagas till större våningshöjd än
3 meter eller till större golvyta än 100 in2. Det bör här tilläggas, att ordinarie
folkskollärares tjänstebostad skall omfatta en golvyta av omkring
90 in2, lämpligt fördelad på minst tre rum.

Såvitt kommittén kan bedöma, torde liknande ersättningsgrunder och —
i fall då befattningshavaren själv uppvärmer tjänstebostaden — häremot
svarande kompensationsregler med fördel kunna tillämpas i fråga om prästernas
tjänstebostäder. Härigenom skulle de i det föregående angivna
ojämnheterna kunna undvikas. Kommittén föreslår därför, att präst, som
bebor av pastoratet uppvärmd tjänstebostad, skall deltaga i bränslekostnaderna
för fastighetens uppvärmning med den del härav, som belöper på
bostadsvolymen i förhållande till hela det uppvärmda fastighetsutrymmet.
Anparten skall dock, där prästen anvisats en onormalt stor tjänstebostad,
begränsas till en viss volym. Enligt kommittén synes maximivolymen

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

115

lämpligen böra bestämmas till förslagsvis för kyrkoherdebostad 675 in3 och
komministerbostad 540 m3, vilka volymer beräknats efter en golvyta av
225 respektive 180 m2 och en våningshöjd av 3 m. Efter motsvarande
grunder bör bränslekostnadsgottgörelse utgå till präst, som själv har att
uppvärma en överrymlig tjänstebostad. I sådana fall synes prästen böra
av pastoratet gottgöras den del av den verifierade bränslekostnaden, som
belöper på den uppvärmda lägenhetsvolymen utöver 675 m3 av kyrkoherdebostad
och 540 m3 av komministerbostad.

De nu föreslagna reglerna utmärka sig icke för sådan enkelhet i tillämpningen
som de i principbetänkandet förordade bestämmelserna om bränslekostnadsgottgörelse.
Sålunda erfordras enligt det nya systemet en uppmätning
av de aktuella tjänstebostädernas volym. Det bör emellertid påpekas,
att detta endast är en engångståtgärd. De årliga uträkningarna av vad pastoratet
har att fordra i bränsleersättning respektive bostadsinnehavaren i
bränslekostnadsgottgörelse torde icke komma att kräva särskilt omfattande
arbete.

Enligt kommitténs mening böra de här föreslagna detaljerade bestämmelserna
icke intagas i själva prästlönereglementet. Endast huvudstadgandena
synas böra införas i Pr, medan detalj föreskrifterna lämpligen böra
meddelas i supplementförfattningen till reglementet. De två erforderliga
huvudstadgandena ha upptagits dels i 34 § 5 mom. sista stycket, dels ock
i förevarande paragrafs första moment.

Mot kommittéförslaget i denna del ha anmälts reservationer dels av ledamöterna
herrar Berger och Helander dels ock av ledamoten herr Mårtensson.
De förstnämnda reservanterna ha med hänsyn till de för prästerna
enligt deras mening ytterst betungande bränslekostnadnaderna i
onormalt stora bostäder, föreslagit att gottgörelse skall utgå för kyrkoherdebostad
med en volym över 600 m3 och för komministerbostad över
450 m3. I jämförelse med för folkskollärarna gällande bestämmelser anse
reservanterna nu nämnda siffror riktigare än de av majoriteten föreslagna.
Enligt herr Mårtenssons mening hade kommittén bort göra ett uttalande
av innebörd, att utrymmen i överrymliga tjänstebostäder borde efter
undersökning i varje särskilt fall kunna få disponeras av församlingen
eller den borgerliga kommunen för något dess ändamål. Med hänsyn till
den stora bristen på sammanträdes- och samlingslokaler borde nämnda
fråga närmare undersökas. Möjlighet att efter löneregleringen införa erforderliga
bestämmelser för frågans lösning förelåge, då den föreslagna
avfattningen av 47 § Pr förpliktade präst att underkasta sig ändrade bestämmelser
om bl. a. tjänstebostad.

Yttranden. Statskontoret, statens lönenämnd och statens bostadsnämnd
ha icke haft någon erinran mot de av kommittén föreslagna ändrade grunderna
för beräkning av bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av överdimensionerade
tjänstebostäder. Av statskontoret har ifrågasatts, om icke
anledning finnes att i detta sammanhang i ecklesiastik boställsordning in -

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

föra bestämmelser rörande storleken av boningshus å prästgård räknat i
kubikmeter.

Domkapitlen i Uppsala, Västerås, Stockholms och Visby stift samt stiftsnämnderna
i Uppsala och Visby stift ha tillstyrkt den av herrar Berger och
Helander avgivna reservationen. Domkapitlet i Strängnäs stift har föreslagit,
att den bostadsvolym, för vilken tjänstinnehavaren själv skall ha
att bestrida uppvärmningskostnaden, bestämmes till 550 in3 för kyrkoherdebostad
och 400 m3 för komministerbostad. Sveriges yngre prästers
förbund har ifrågasatt, huruvida icke nämnda bostadsvolym —• i likhet
med vad som gäller beträffande folkskollärarnas tjänstebostäder — borde
fastställas till 300 m3 för såväl kyrkoherde- som komministerbostad.

Enligt domkapitlet i Linköpings stift bör frågan om maximering av de
sammanlagda bostads- och bränslekostnaderna ytterligare undersökas.

Föredraganden. Under slutförandet av sitt utredningsuppdrag har kommittén
ytterligare övervägt frågan om särskild bränslekostnadsgottgörelse
åt ordinarie församlingspräster, som anvisats överdimensionerad tjänstebostad
i prästgård eller annorstädes. Den beräkningsgrund, som i principbetänkandet
förordades, innebar, att gottgörelse skulle utgå med visst belopp
per rumsenhet utöver ett bestämt rumsantal. I slutbetänkandet har
kommittén på anförda skäl i stället föreslagit, att bostadsinnehavaren
skall bestrida endast den del av uppvärmningskostnaden, som belöper på
en viss bostadsvolym, och att återstoden skall gäldas av pastoratet. Denna
volym har av kommittén föreslagits till 600 m3 för kyrkoherdebostad och
till 540 m3 för komministerbostad. Vid slutbetänkandets remissbehandling
har den av kommittén förordade nya beräkningsgrunden godtagits i
samtliga yttranden. De nämnda bostadsvolymerna ha dock på vissa håll
ansetts för stora. För egen del anser jag den i slutbetänkandet föreslagna
beräkningsgrunden lämplig. Även de av kommittén förordade volymerna,
som härvid skola tillämpas, äro enligt min mening väl avvägda. Jag tillstyrker
därför kommitténs förslag i denna del.

Av skäl, som kommittén åberopat, anser jag, att någon regel om begränsning
av bostadsavdragens och uppvärmningskostnadernas sammanlagda
belopp till viss andel av lönen icke bör införas i reglementet.

Vid framläggandet av princippropositionen i prästlönefrågan uttalade
jag mig för en omarbetning av 10 § ecklesiastik boställsordning, vilket lag-*
rum innehåller bestämmelser om prästgårds storlek. Av statskontoret har
nu ifrågasatts en omarbetning i visst hänseende av nämnda lagrum i samband
med lönereformen. Denna fråga liksom även den av herr Mårtensson
berörda är emellertid av beskaffenhet att böra ytterligare beredas innan
ställning härtill kan tagas. Jag anser därför, att dessa frågor icke kunna
upptagas i förevarande sammanhang.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 156.

117

37—44 §§. Sjukvård m. m.

I principbetänkandet föreslog prästlönekommittén, att prästerna vid
löneregleringen skulle medgivas rätt till sjukavlöning och sjukvårdsförmåner
efter i huvudsak samma bestämmelser, som enligt Saar gälla för statstjänstemännen
i allmänhet. Vidare skulle enligt kommitténs förslag den
för meddelande av sjukvård åt statsanställd personal in. in. tillskapade
verksläkarorganisationen även utnyttjas för prästernas vidkommande.

I sina över principbetänkandet avgivna yttranden ha kyrkomötet, samtliga
domkapitel och de prästerliga personalorganisationerna tillstyrkt kommittéförslaget
i denna del. Riksräkenskapsverket har ansett starka skäl
tala för att prästerna i fråga om rätt till sjukvårdsförmåner jämställas
med lärarna vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet, icke minst
med hänsyn till de fördelar ur administrativ synpunkt, som voro förenade
med detta system. Däremot har medicinalstyrelsen biträtt den av kommittén
uttalade meningen om lämpligheten av att verksläkarinstitutionen utnyttjas
jämväl för prästerna. Kommittéförslaget har lämnats utan erinran
av statens lönenämnd, kammarkollegiet och statskontoret.

Prästlönekommittén har i anledning av vad riksräkenskapsverket anfört
mot kommitténs förslag på denna punkt framhållit, att det alternativ, enligt
vilket bestämmelserna om prästernas sjukvårdsförmåner borde anpassas
efter nu gällande regler för de kommunalanställda lärarna, ingående
övervägts av kommittén men funnits böra vika för det av kommittén föreslagna
på i huvudsak följande skäl.

De organisatoriska konsekvenser, som betinga en begränsning av lärarnas
sjukvårdsförmåner, kunna icke åberopas i fråga om prästerna. Vidare
synas betydande administrativa vinster kunna göras genom att den redan
utbyggda verksläkarorganisationen jämväl utnyttjas för meddelande av
sjukvård åt prästerna. Utnyttjandet lärer nämligen i allmänhet icke tarva
annan åtgärd än att en redan såsom verksläkare för statlig personal tjänstgörande
läkare av medicinalstyrelsen förordnas att jämväl vara verksläkare
för viss eller vissa präster i hans praktikområde. Genom verksläkarorganisationens
ianspråktagande lösas enklast frågorna om prövning av
sjukledighctsbehov, läkarersättning och taxationsgranskning av apoteksräkningar
samt undvikes en centralisering av hithörande ärendens handläggning,
för vilken speciell läkarexpertis skulle behöva anlitas.

På grund av vad sålunda anförts vidhåller kommittén sitt förslag angående
sjukvårdsförmåner in. m. i sin helhet.

Yttranden. Statskontoret har i sitt yttrande över slutbetänkandet förordat,
att prästerna i fråga om rätt till sjukvårdsförmån skola jämställas
med lärarna vid del statsunderstödda kommunala skolväsendet. Till motivering
för sitt ändrade ställningstagande har statskontoret anfört bl. a. följande.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Statskontoret ansåg sig i sitt utlåtande över principbetänkandet sakna
anledning att beröra denna fråga med hänsyn till att den av riksdagen
antagna sjukförsäkringslagen beräknades träda i tillämpning inom en
förhållandevis kort tidrymd efter förutsedd lönereglering för prästerna.
Sedan numera tidpunkten för ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen uppskjutits
på obstämd tid, har statskontoret funnit påkallat att upptaga frågan
till närmare behandling. Ämbetsverket hyser härvid bestämda betänkligheter
mot att förorda en utsträckning av det ur administrativ synpunkt
förhållandevis tungrodda statliga systemet för sjukvårdsersättningens bestämmande
till tjänstemannagrupper, som bli underkastade särskilda avlöningsbestämmelser.
Det system, som tillämpas för lärarna vid det statsunderstödda
kommunala skolväsendet, synes ur praktiskt administrativa
synpunkter ha visat sig avgjort bättre än den för statstjänstemännen tilllämpade
ordningen. Nämnas må således, att enligt vad statskontoret under
hand inhämtat från skolöverstyrelsen antalet ärenden angående ersättning
för sjukvårdskostnader endast utgjort omkring 600 för år beträffande
bortåt 30 000 lärare. I fråga om prästerna bör prövningen av ersättningsräkningarna
kunna centraliseras till statskontoret.

Riksräkenskapsverket har icke funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning,
att prästerna i förevarande hänseende böra likställas med lärarna
vid högre kommunala skolor m. fl.

Medicinalstyrelsen har vidhållit sin i yttrandet över principbetänkandet
uttalade mening, att prästerna böra i fråga om sjukvårdsförmåner jämställas
med statstjänstemännen. En reservant inom styrelsen har dock
föreslagit, att prästernas sjukvårdsförmåner skola regleras, i första hand,
genom obligatorisk anslutning till det statsunderstödda sjukkasseväsendet,
därvid kostnaderna borde bestridas med allmänna medel, eller, i andra
hand, enligt samma bestämmelser, som för närvarande gälla för de kommunalanställda
lärarna.

Föredraganden. Frågan om regleringen av prästernas sjukvårdsförmåner
bär i kommitténs båda betänkanden och vid remissbehandlingen härav
blivit ingående belyst. Av kommittén har föreslagits, att ifrågavarande bestämmelser
skola utformas enligt de för statstjänstemännen gällande bestämmelserna.
En anpassning efter sjukvårdsbestämmelserna för lärarna
vid de högre kommunala skolorna har däremot förordats av statskontoret,
riksräkenskapsverket och en reservant inom medicinalstyrelsen, vilken
dock i första hand uttalat sig för att regleringen av prästernas sjukvårdsförmåner
bort ordnas genom obligatorisk anslutning till det statsunderstödda
sjukkasseväsendet. För egen del anser jag övervägande skäl tala
för att ifrågavarande reglering anpassas efter de bestämmelser, som för
närvarande gälla för lärarna vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet,
särskilt som motsvarande bestämmelser gälla för organister in. fl.
enligt 1950 års avlöningsreglemente för kyrkomusiker. Jag förordar därför,
att reglementets sjukvårdsbestämmelser utformas i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

119

46 §. Beräkning och utbetalning av kontanta löneförmåner.

I principbetänkandet föreslog kommittén, — med hänsyn till bl. a. vad
som där förordats i fråga om avräkningsförfarande mellan kyrkofonden
och pastoraten — att alla präster efter avlöningsreformens genomförande
skulle få samtliga sina kontanta avlöningsförmåner, med undantag av
bränslekostnadsgottgörelse, utbetalda från ett och samma utbetalningsorgan.
Ehuru detta icke direkt framhölls, var det kommitténs avsikt att det
skulle ankomma på stiftsnämnderna (i Stockholms stift statskontoret) att
ombesörja avlöningsutbetalningen för alla grupper av prästerliga befattningshavare.

Vid remissbehandlingen förordade kyrkomötet, att församlingsprästerskapets
avlöning i sin helhet skulle utbetalas av pastoraten, medan av
domkapitlen och stiftsnämnderna vissa uttalade sig för pastoraten och andra
för stiftsnämnderna såsom utbetalningsorgan. Svenska landskommunernas
förbund tillstyrkte avlöningsutbetalningens läggande på stiftsnämnderna.

Pråstlönekommittén har i slutbetänkandet föreslagit, att avlöningsutbetalningen
i sin helhet lägges i stiftsnämndens (statskontorets) hand för
att på förevarande område vinna största möjliga rationalisering och säkerliet.
Till stöd för förslaget har kommittén framhållit i huvudsak följande.

Enligt kommitténs mening skulle efter de nya avlönings- och avräkningsbestämmelsernas
genomförande — med hänsyn till den tekniska apparat,
som därmed skapas — en avsevärd inveckling uppkomma, om exempelvis
utbetalningen av församlingsprästernas avlöning uppdelades mellan
stiftsnämnden och pastoratskyrkorådet på ett sätt, som närmast motsvarade
vad som för närvarande gäller. Att låta pastoratskyrkoråden utbetala
församlingsprästernas hela avlöning skulle också på grund av bl. a. att det
är domkapitlet som beviljar tjänstledighet, meddelar vikariatsförordnanden
o. s. v. samt med hänsyn till bestämmelserna om finansiering och avräkning
medföra en onödig tillkrångling.

Frågan om domkapitels- och stiftsnämndsexpeditionernas personalbehov
med hänsyn till de nya arbetsuppgifter, som genom prästlönereformen —
och även kyrkomusikerreformen — påläggas dessa myndigheter, har kommittén
icke ansett sig böra närmare undersöka. Enligt kommitténs mening
bör frågan om stiftsstyrelseexpeditionernas framtida organisation göras
till förmål för en särskild undersökning.

Ledamoten herr Berger har i en till slutbetänkandet fogad reservation
föreslagit, att församlingsprästernas löner skola utbetalas av pastoraten
och till stöd för detta förslag framhållit bl. a. följande.

Genom denna anordning kommc prästens ställning som församlingens
tjänare att framhävas. Då prästernas och kyrkomusikernas löner finansieras
på i huvudsak samma sätt, och de senares löner utbetalas av pastoratet,
bör här konsekvens förefinnas i fråga om utbetalande myndighet.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utbetalning genom stiftsnämnderna torde komma att medföra behov av
personalförstärkning å stiftsnämndernas expeditioner. Lägges löneutbetalningen
å pastoraten, stannar kostnaden för ifrågavarande bestyr å dessa.

Yttranden. Statskontoret har ansett det lämpligt att låta stiftsnämnderna
övertaga utbetalningen av prästernas samtliga kontanta avlöningsförmåner.

Domkapitlen i Linköpings, Skara och Göteborgs stift, stiftsnämnderna i
sistnämnda två stift och Strängnäs stift ha godtagit kommittéförslaget i
denna del, om en utökning av domkapitels- och stiftsnämndsexpeditionernas
personal kommer till stånd.

Domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Luleå och Visby stift, stiftsnämnderna
i Uppsala, Härnösands, Luleå och Visby stift samt allmänna svenska
prästföreningen ha tillstyrkt den av herr Berger avgivna reservationen.
Svenska pastoratens riksförbund och Sveriges yngre prästers förbund ha
förordat, att av församlingsprästens avlöning pastoratet skall utbetala lönen
i lägsta löneklass jämte eventuellt kallortstillägg och stiftsnämnden övriga
löneförmåner.

Domkapitlet i Uppsala och stiftsnämnden i Visby stift ha ifrågasatt, huruvida
icke det förfaringssättet kunde tillämpas, att stiftsnämnden beräknar
men pastoratet utbetalar församlingsprästs avlöning.

Föredraganden. Prästlönereglementcts bestämmelser om utbetalning av
församlingsprästernas avlöning måste i vissa betydelsefulla hänseenden
lämpas efter reglerna för prästlönekostnadernas finansiering samt avräkningen
mellan kyrkofond och pastorat. Av denna anledning må redan här
framhållas, att jag i ett senare sammanhang kommer att •—- med frångående
av kommitténs förslag i denna del •— förorda en sådan bestämning av
pastorats prästlönekostnad, att däri innefattas bl. a. alla församlingsprästernas
månadsvis eller eljest mera regelbundet utgående avlöningsförmåner.
Vid sådant förhållande bortfaller ett väsentligt skäl som kommittén
anfört mot dessa löneförmåners utbetalning av pastoratet.

Mot kommittémajoritetens förslag om hela löneutbetalningens läggande
å stiftsnämnderna har anmärkts, att en sådan ordning vore ägnad att öka
stiftsexpeditionernas personalbehov. Enligt min mening bör denna invändning
i nuvarande läge särskilt beaktas. Det är därjämte även från andra
synpunkter angeläget, att förefintliga möjligheter att på det kyrkliga området
decentralisera förvaltningsuppgifterna tillvaratagas. För statsadministrationen
vore det därför en fördel, om utbetalningen av församlingsprästernas
avlöning kunde uppdragas åt pastoraten. Såsom nyss framhållits
försvinner ett häremot anfört skäl med de av mig förordade finansieringsreglerna.
Vad kommittén i övrigt anfört mot en decentralisering av
utbetalningen synes mig icke utgöra något påtagligt hinder mot en sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

121

anordning. Härvid kan dock icke bortses ifrån en viss svårighet — i varje
fall begynnelsevis — för pastoratskyrkoråden att tillämpa de nya avlöningsbestämmelserna.
Detta förhållande får dock icke överskattas. Jag
får i detta sammanhang erinra om att dessa kyrkoråd redan ha att utbetala
avlöning åt kyrkomusiker enligt ett likartat avlöningsreglemente. Vidare
föreligger möjlighet att i uppkommande tillämpningsfrågor inhämta upplysning
från stiftsmyndigheterna. Några mera vägande skäl mot att insätta
pastoratskyrkoråden såsom utbetalningsorgan föreligga därför enligt
min mening icke. På grund härav och då en dylik decentralisering av löneutbetalningen
är ur organisatorisk synpunkt fördelaktig anser jag mig
böra i huvudsak förorda en sådan anordning.

Av kommunalbudgetära skäl och med hänsyn till avräkningssystemet
böra pastoraten dock icke påläggas utbetalningen av sådana löneförmåner
åt församlingsprästerna, vilka enligt finansieringsreglerna skola bestridas
omedelbart ur kyrkofonden, såsom prästdräktsbidrag, sjukvårdsersättning
in. m. Dessa senare löneförmåner böra utanordnas av stiftsnämnderna eller
statskontoret efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. På dessa
myndigheter bör vidare ankomma att utbetala avlöningsförmånerna åt
stiftsprästerna, såvitt angår pastoratsadjunkterna dock endast i den mån
förmånerna enligt finansieringsreglerna skola utgå ur kyrkofonden. Frågan
om utbetalningsmyndighet för övriga prästers löneförmåner bör regleras
av Kungl. Maj :t. 47

47 §. Prästs skyldighet att underkasta sig ändring i avlönings bestämmelserna.

Prästlönekommittén har påpekat, att bestämmelserna i denna paragraf
överensstämma med motsvarande föreskrifter i Saar och Arf.

Yttranden. Statskontoret har erinrat, att Kungl. Maj:t i cirkulär den It
november 1949 bl. a. föreskrivit, att i fullmakt å ordinarie prästerlig tjänst
inom territoriellt pastorat ävensom vissa andra tjänster förbehåll skall intagas
om skyldighet för den utnämnde att underkasta sig de ändringar i
fråga om tjänstgöring och lönevillkor, som kunna bli en följd av efter hans
utnämning ikraftträdande ändring i den ecklesiastika indelningen och därav
påkallad omorganisation av den prästerliga tjänstgöringen. Liknande
bestämmelse bör enligt statskontorets mening införas under 47 §.

På grund av särskild remiss ha pastoratsindelningssakkunniga haft att
undersöka, vad som med hänsyn till den förestående allmänna översynen
av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen bör iakttagas
vid övergången till den nya löneregleringen för prästerskapet. De
sakkunniga ha därvid övervägt frågan om införande av en bestämmelse av
innehåll, att präst skall vara pliktig att — oavsett huruvida förbehåll i fullmakten
enligt cirkuläret den It november 1949 gäller för honom eller icke

122

Kungl. Majrts proposition nr 156.

■— underkasta sig minskning i avlöningsförmånerna, i den mån minskningen
påkallas av en minskning av pastoratet i samband med den väntade
allmänna översynen av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen.
De sakkunnigas majoritet1 har emellertid funnit, att en
dylik bestämmelse icke skulle stå i god överensstämmelse med principen i
det nya avlöningsreglementet, att prästerskapets avlöningsförmåner skola
i görligaste mån utgå efter samma grundsatser som gälla för statstjänstemän.
Därtill komme, att de fall där en dylik löneminskning skulle bliva
aktuell torde bliva få.

Två av nämnda sakkunniga1 2 ha anmält avvikande mening. De ha på
grundval av en stickprovsundersökning av nuvarande pastoratsindelning
lämnat några exempel på pastorat, beträffande vilka en sådan delning kunde
komma att framstå som ur indelningssynpunkt önskvärd, att de ordinarie
prästtjänsterna i de nya delpastoraten skulle efter principbeslutets
och prästlönekommitténs allmänna inplaceringsgrunder ha blivit placerade
i lägre lönegrad än de ordinarie tjänsterna i de nuvarande odelade pastoraten.
I vilken utsträckning liknande situationer kunde uppkomma vid ett genomförande
av översynen av pastoratsindelningen, vore självfallet omöjligt
att i närvarande läge ens närmelsevis angiva. Det kunde dock icke
tagas för visst, att de fall där en löneminskning skulle bli aktuell komma
att bli få.

Sakkunnigminoriteten har givit sin principiella anslutning till den av
kommittén i 15 § 5 mom. Pr föreslagna rätten för präst, som utan eget förvållande
blir förflyttad till tjänst i lägre lönegrad, att vara bibehållen vid
redan erhållen löneställning och uttalat, att denna regel också bör gälla
vid framdeles lokalt uppkommande indelningsförändringar. Däremot har
sakkunnigminoriteten på skäl, som i det följande angivas, ansett, att präst
skall vara skyldig att underkasta sig ändrad löneställning i anledning av
förflyttning, som påkallas av genomförandet närmast efter lönereglementets
ikraftträdande av en allmän reglering av pastoratsindelningen och den
församlingsprästerliga organisationen i riket.

En präst kan icke vid en allmän reglering av pastoratsindelningen ha
skäl att vänta sig att just hans tjänst skall under alla förhållanden lämnas
utanför indelningsändringarna. Varken av skälighetshänsyn eller från
rättvisesynpunkt kan det vid dessa indelningsfall vara betingat, att befattningshavare,
vilkas tjänster bli föremål för regleringen, skola bibehållas
ej blott vid sin för närvarande tillerkända löneställning utan även vid
den löneförbättring, som övergången på prästlönereglementet medfört. Ej
heller kan det från det allmännas synpunkt vara försvarligt att, så att säga,
»i dag» utan förbehåll medgiva tillträde till förhöjd lön vid en tjänst, som

1 T. f. generaldirektören Schalling, riksdagsmannen L. E. Andersson, biskopen Hultgren
och domprosten Hylander.

2 Kanslirådet Brolin med instämmande av riksdagsmannen K. A. M. Andersson.

Knngl. Maj.ts proposition nr 156.

123

enligt förutsedd och kanske redan »i morgon» aktuell plan i stället skall
vara förbunden med lägre lön.

De i de särskilda fallen med prästlönereformen inträdande löneförbättringarna
synas, ehuru de formellt icke äro provisoriska, i föreliggande situation
närmast böra betraktas såsom interimistiskt medgivna tills den
allmänna indelningsregleringen blivit för respektive stift genomförd. För
befattningshavare i det allmännas tjänst torde nämligen icke tidigare någonsin
ha genomförts en lönereglering, innan de därav berörda tjänsterna
blivit slutligt reglerade. Den förevarande situationen lärer väl därför tillräckligt
motivera en avvikelse från vad eljest är vanligt vid övergångsanordningar
till lönereformer; givetvis skall präst, som förpliktas att underkasta
sig en sänkning av lönegradsplaceringen, dock icke vara skyldig att
lida minskning i sina enligt nuvarande lönebestämmelser fastställda löneförmåner.

Statskontoret, som haft att yttra sig över pastoratsindelningssakkunnigas
här återgivna utlåtande, har därvid i huvudsak åberopat vad ämbetsverket
i berörda hänseende anfört i sitt över prästlönekommitténs slutbetänkande
avgivna yttrande.

Från 1950 års prästvalskommitté, vars utredningsuppdrag, jämte annat,
innefattar att bereda den för förflyttningsskyldighetens praktiska tillämpning
erforderliga revisionen av prästvalslagstiftningen, har inkommit en
skrivelse, vari framhållits bl. a. följande.

Under sitt hittills bedrivna utredningsarbete har prästvalskommittén
övervägt sådana ändringar i prästvalslagen, som skulle möjliggöra ett utnyttjande
av den i prästlönereglementet för prästerna föreslagna förflyttningsskyldigheten.
Vid sitt sysslande med ifrågavarande lagrevision har
kommittén redan bildat sig en uppfattning om denna frågas både ömtåliga
och komplicerade natur . För kommittén framstår det därför som en angelägenhet
av vikt, att alla de utvägar tillvaratagas, vilka överhuvud kunna
erbjuda sig att på ett smidigt och lämpligt sätt inpassa sådana befattningshavare
inom den kyrkliga tjänsteorganisationen, som av administrativa
eller andra skäl böra omplaceras. Av denna anledning anser kommittén,
att det skulle vara en påtaglig fördel att kunna genom vikariatsförordnande
på begränsad tid utröna, huruvida de praktiska betingelserna för
en ifrågasatt omplacering verkligen äro för handen, innan ståndpunkt tages
till frågan om definitiv förflyttning av ifrågavarande befattningshavare.
Beträffande den författningsmässiga reglering, som erfordras för att
möjliggöra en dylik omplacering på försök, må framhållas följande. Enligt
praxis har domkapitlet sedan gammalt befogenhet att — utan att samtycke
härtill behöver inhämtas av vederbörande pastorat - - till vikarie å
ordinarie prästerlig tjänst inom pastoratet förordna den prästman stiftsledningen
anser därtill böra ifrågakomma. Denna praxis har under den
hittillsvarande beredningen av prästlöneregleringen - - som även berört
vissa administrativa förhållanden av i stort sett likartad beskaffenhet med
den nu nämnda eller eljest icke ansetts böra ändras. Prästlönekommitténs
förslag till prästlönercglcmentc innehåller i 10 § första stycket eu bestämmelse
om skyldighet för präst att under viss tid uppehålla högre
tjänst. Någon skyldighet för präst att vikariera å lika hög eller lägre tjänst

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

har emellertid icke föreslagits. Med den begränsning som stadgas i 7 §
4 mom. reglementet skulle därför — efter löneregleringen — endast föreligga
möjlighet alt med hans eget medgivande förordna ordinarie präst att
uppehålla dylik tjänst. Av skäl som kommittén nyss framhållit bleve det
säkerligen av stor betydelse att under vissa organisatoriska och personella
förhållanden kunna tillgripa jämväl vikariatsförordnanden å sist avsedda
tjänster, även om prästen icke därtill samtyckte. Det skulle även vara
ändamålsenligt att under samma förutsättningar kunna tvångsvis meddela
förordnande att uppehålla högre tjänst under längre tid än föreslagna
tre månader. För sin del anser kommittén några betänkligheter knappast
kunna ur anställningsrättslig synpunkt anföras mot att en skyldighet
att mottaga förordnande av här angivet slag införes, i varje fall icke
därest en generell tidsbegränsning för förordnandet föreskrives. En sådan
skyldighet kan ju sägas vara inrymd i själva förflyttningsplikten.

Av förut anförda skäl anser kommittén, att de författningsmässiga förutsättningarna
för här avsedda tvångsförordnanden böra tillskapas. Kommittén
är emellertid icke nu beredd att framlägga något preciserat förslag
angående skyldighet för präst att mottaga nyss nämnt förordnande. Kommittén
ämnar i stället överväga detta spörsmål, som under utredningsarbetet
måste inkopplas i ett vidare sammanhang, ytterligare i samband med
sitt slutliga ställningstagande till den förutsatta revisionen av prästvalslagstiftningen
och andra därmed sammanhängande frågor. I nuvarande
läge kunna emellertid de av kommittén förut anförda synpunkterna i denna
fråga genom en särskild anordning på annat sätt tillfredsställande tillgodoses.
Kommittén syftar härvid på möjligheten att i prästlönereglementet
införa ett stadgande, som medför, att de präster, varå reglementet vinner
tillämpning, automatiskt bli underkastade sådana bestämmelser om
tvångsförordnande att uppehålla annan tjänst, som framdeles kunna utfärdas.
Av denna anledning föreslår kommittén att, om proposition i prästlönefrågan
på grundval av prästlönekommitténs slutbetänkande förelägges
innevarande års riksdag, förslaget till prästlönereglemente i angivna
syfte kompletteras med avseende å (10 kap.) 47 §.

Statens lönenämnd har icke funnit anledning till erinran mot att prästlönereglementet
kompletteras på sätt prästvalskommittén föreslagit. Lönenämnden
har emellertid framhållit, att det enligt nämndens mening kan
ifrågasättas, huruvida icke med stöd av 7 § reglementsförslaget (jfr 8 §
Saar) möjlighet föreligger att utan vederbörande tjänstemans eget medgivande
meddela honom förordnande å lika hög eller lägre tjänst.

Statskontoret har — med instämmande i vad statens lönenämnd i ärendet
uttalat — framhållit, att den av kommittén föreslagna kompletteringen
torde vara av särskild vikt och synes oundgängligen nödvändig, därest lönereglementet
skulle bliva föremål för prövning, innan beslut kan fattas
på grundval av prästvalskommitténs och pastoratsindelningssakkunnigas
undersökningar.

Föredraganden. I ett av pastoratsindelningssakkunniga infordrat särskilt
yttrande angående ifrågakommande specialbestämmelser vid lönereformen
med hänsyn till den förutsatta pastoratsregleringen ha de sakkun -

Kungl. Maj.is proposition nr 156.

125

nigas majoritet närmast av principiella skäl icke funnit sig böra biträda
en inom de sakkunniga föreslagen bestämmelse om skyldighet för präst
att vidkännas löneminskning vid förflyttning i anledning av nämnda omreglering.
Två av de sakkunniga ha dock ansett sig böra förorda en sådan
bestämmelse.

Enligt yttrandet synes de sakkunnigas blivande förslag angående pastoratsregleringen
komma att gå ut på en förhållandevis omfattande omläggning
av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen.
Vidare torde med hänsyn till vad sakkunnigminoriteten
framhållit det icke med säkerhet kunna antagas, att ett genomförande av
förslaget kommer att medföra blott ett fåtal sådana förändringar av tjänsteorganisationen,
som nödvändiggöra förflyttning av präst till tjänst i
lägre lönegrad. Om vid dylika förflyttningar prästlönereglementets normalbestämmelser
skola tillämpas, uppstår efter pastoratsregleringen en
ökning av de sammanlagda prästlönekostnaderna som vid en omkastad
ordning mellan de båda reformerna icke skulle ha uppkommit. Angeläget
är att prästlönereformens finansiering, som i huvudsak sker med skattemedel,
icke tynges med en sådan kostnadsökning, om ett undvikande härav
kan ske genom en ur anställningsrättslig synpunkt godtagbar specialbestämmelse.
För egen del anser jag någon bärande invändning ur angiven
synpunkt icke kunna göras under förutsättning att vederbörande präst
tillförsäkras att icke genom förflyttningen komma i oförmånligare läge,
än om han redan vid löneregleringens ikraftträdande skulle ha inplacerats
i den lägre lönegraden. De i övergångsbestämmelserna innefattade
reglerna om lönefyllnad komma härigenom att så att säga aktualiseras
efter nu avsedda förflyttningar. Med hänsyn till vad jag här anfört förordar
jag, att en bestämmelse av nyss angivet innehåll införes i förevarande
paragraf.

Det av prästvalskommittén föreslagna stadgandet, för vilket starka positiva
skäl anförts och mot vilket några invändningar ur anställningsrättslig
synpunkt icke kunna resas, anser jag mig böra tillstyrka.

I övrigt biträder jag de av kommittén i denna paragraf föreslagna bestämmelserna.

åS §. Bestämmande av avlöningsförmåner för innehavare av
arvodesbef att ning.

Prästlönekommittén har erinrat, att kommittén i specialmotiveringen till
1 § bl. a. berört frågan om arvodesanställningens användning på det kyrkliga
förvaltningsområdet. Av vad där anförts framginge, att arvodesbefattningarna
endast vore avsedda som ersättning för någon viss i tjänsteorganisationen
fast inrättad lönegradsplacerad ordinarie eller icke-ordinarie
tjänst, vilken på grund av vakans, tjänstinnehavarens ledighet eller eljest

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

för tillfället icke uppehölles med tillämpning av de i reglementets andra
och tredje avdelningar innefattade bestämmelserna. Arvodesanställningen
vore däremot icke avsedd att möjliggöra en reell utvidgning av de i tjänsteorganisationen
fast inrättade tjänsternas antal.

Enligt kommitténs mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att vid
behov i administrativ ordning till ledning för domkapitlen utfärda närmare
bestämmelser angående arvodessättningen vid ovan avsedda korttidsvikariat,
därvid de på allmänna statsförvaltningens område härutinnan
tillämpade normerna böra vara vägledande.

Yttranden. Mot betänkandet i denna del har under remissbehandlingen
icke gjorts någon erinran.

Föredraganden. Jag biträder vad kommittén här uttalat och föreslagit.

Övriga paragrafer i förslaget till prästlönereglemente.

Föredraganden. De bestämmelser, som upptagits i övriga paragrafer av
kommitténs reglementsförslag, anser jag mig böra tillstyrka med de jämkningar,
som påkallas av vad jag vid den föregående behandlingen av särskilda
paragrafer i reglementsförslaget förordat.

övergångs regleringen.

I principbetänkandet angåvos de huvudlinjer, vilka enligt kommitténs
mening borde vara normerande vid övergången till det nya lönesystemet.
Vid utformningen av övergångsanordningarna borde å ena sidan tillgodoses
befattningshavarnas anspråk på en härutinnan skälig avvägning och
å andra sidan undvikas för löneadministrationen alltför invecklade och
tidsödande omräkningar. Med beaktande härav föreslog kommittén, att de
enligt löneplan 1 avlönade prästerna skulle medgivas rätt att för inplacering
och uppflyttning i högre löneklass i den vid löneregleringen innehavda
tjänsten tillgodoräkna tjänstgöring i tidigare innehavd prästerlig tjänst i
viss begränsad omfattning (se betänkande I, s. 173 och 174).

Vidare föreslog kommittén, att i tjänst varande befattningshavare borde
vid övergången till de nya avlöningsbestämmelserna erhålla garanti mot
löneminskning. Vid den härför erforderliga jämförelsen mellan nuvarande
och blivande lön borde vissa av de nu utgående löneförmånerna beräknas
enligt särskilda, i betänkandet (s. 174) angivna grunder.

Vid principbetänkandets remissbehandling lämnades kommitténs förslag
angående löneklassplacering vid övergången i huvudsak utan erinran.
Kammarkollegiet ifrågasatte dock, huruvida icke föregående tjänstgöring
i respektive tjänstegrad — om detta vore förenligt med lönetekniska principer
-— kunde få tillgodoräknas såsom tjänstetid i den lönegrad, som till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

127

delades vederbörande vid första inplaceringen i tjänsteklass. Enligt statens
lönenämnd borde vid övergångsbestämmelsernas utfärdande särskilt
tillses, att reglerna icke medförde ojämnheter i befattningshavarnas inbördes
lönetur.

Mot den av kommittén förordade beräkningen av den nuvarande reallönen,
varpå fastställandet av eventuell lönefyllnad skulle baseras, restes
invändningar av kyrkomötet samt domkapitlen i Göteborgs och Stockholms
stift. Av dessa remissinstanser påyrkades nämligen, att den nuvarande
förmånen av fri bostad i prästgård eller annorstädes skulle i orter, där
vissa av prästerna hade dylik bostad men andra uppbure av Kungl. Maj :t
fastställd hvresersättning, beräknas icke till bostadsavdragens belopp — såsom
kommittén föreslagit — utan i stället till hyresersättningarnas årsbelopp.
Härvid borde dock tjänstebostadsförmån för präst bosatt i huvudstaden,
där hvresersättning till kyrkoherde utginge med 3 200 kronor för
år, värderas till den för kyrkoherde i Göteborg bestämda årliga ersättningen,
4 500 kronor.1

I prästlönepropositionen förordade jag, i egenskap av föredragande statsråd,
att övergångsregleringen skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget. Vad kyrkomötet och vissa domkapitel påyrkat
i fråga om den nuvarande reallönens beräkning för bestämmande
av eventuell lönefyllnad borde av kommittén närmare prövas vid utredningsuppdragets
fullföljande.

Prusllönekommittcn har i slutbetänkandet ägnat frågan om övergångsregleringen
en ingående behandling och därvid sökt finna en övergångsreglering,
som icke medför några mera markerade ojämnheter i befattningshavarnas
inbördes lönetur. Härvid har kommittén låtit verkställa
försöksinplacering av stifts- och församlingsprästerna i ett av stiften (Karlstads
stift) för att kunna i detalj bedöma verkningarna av olika alternativa
inplaceringsmetoder.

Efter dessa undersökningar har kommittén kommit till den uppfattningen,
att en skälig och likformig övergångsreglering endast vinnes, om en
omräkning verkställes av varje prästs hela lönetur med tillämpning av de
i Pr och därtill anslutna författningar meddelade bestämmelserna angående
reglerad befordring, lönegradsplaceringar i övrigt, placering och uppflyttning
i löneklass samt tjänstledighet. För att av förutberörda skäl undvika
ett retroaktivt bestämmande av lönegradsplacering vid annan komministers-
och kyrkoherdetjänst -— ävensom därmed likställd garnisons- och
amiralitetsprästtjänst — än den, som av vederbörande präst innehaves vid
löneregleringens ikraftträdande, anser kommittén det nödvändigt, att för

1 Det av kommittén föreslagna och av statsmakterna beslutade bostadsavdraget för
kyrkoherde utgör i Stockholm 3 012 kronor och i Göteborg 2 172 kronor.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

envar av dessa båda tjänstegrader en enhetlig lönegradsplacering fastställes
speciellt för omräkningen. Enligt kommitténs mening synas härvid
icke kunna ifrågakomma andra lönegradsplaceringar än de för dessa tjänster
lägsta, nämligen Ca 25 för komministerstjänstegraden och Ca 27 för
kyrkoherdetjänstegraden. I fråga om annan ordinarie församlingsprästtjänst
än sådan, som innehaves vid löneregleringens ikraftträdande, föreslår
kommittén sålunda, att den vid omräkning av prästens lönetur —
i förekommande fall — anses placerad, komministerstjänst ävensom därmed
likställd garnisons- och amiralitetsprästtjänst i Ca 25 samt kyrkoherdetjänst
ävensom därmed likställd garnisons- och amiralitetsprästtjänst
i Ca 27. Tjänst i komministers- och kyrkohcrdetjänstegraderna, som innehaves
vid lönereformens genomförande, skall givetvis vid omräkningen
anses under hela tjänstinnehavet ha varit placerad i den lönegrad, vartill
tjänsten hänföres vid löneregleringen. Om prästen tidigare innehaft annan
än i Pr avsedd lönegradsplacerad tjänst, vid vilken avlöning utgår
enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser — exempelvis adjunktseller
lektorstjänst vid läroverk, folkskoleseminarium eller högre kommunal
skola — skall hänsyn tagas till sådan tjänst i analogi med vad som
härom stadgas i Pr.

Vid framläggandet av sitt förslag om fullständig omräkning av löneturen
för präst, varå Pr blir tillämpligt, förklarar kommittén sig ha varit
väl underkunnig om den tidsspillan och de svårigheter, som äro förenade
med ett sådant förfarande, även om detta förenklas genom enhetliga lönegradsplaceringar
för de två största tjänstekategorierna. Kommittén har
emellertid den uppfattningen, att denna olägenhet uppväges av att sådana
ojämnheter i befattningshavarnas inbördes lönetur undvikas, som eljest
kunde vara ägnade att skapa irritation och föranleda framställningar från
enskilda befattningshavare om rättelse av opåkallade olikheter i löneklassplacering.

Prästlönekommittén har härefter övergått till frågan om värdering av
tjänstebostadsförmån vid beräkning av eventuell lönefvllnad och med hänsyn
till remissinstansernas invändningar mot förslaget i denna del omprövat
de i principbetänkandet förordade grunderna och anfört:

För att härvid erhålla ett säkert underlag för sina överväganden har
kommittén låtit undersöka de verkliga hyreskostnaderna för de i större
och medelstora städer bosatta församlingspräster, som för närvarande åtnjuta
hyresersättning i stället för tjänstebostad. Undersökningen, vilken
avsett 14 kyrkoherdar och 30 komministrar, har givit vid handen, att de
från uppvärmningskostnader renodlade hyror, som ifrågavarande präster
erlägga för sina förhyrda bostäder, i det stora flertalet fall väsentligt understiga
dem tillerkända hyresersättningar, De nu utgående hyresersättningarna
utgöra därför — givetvis i strid mot de nuvarande bestämmelsernas
syfte — för många präster i verkligheten förtäckta lönetillägg till
icke obetydliga belopp, som exempelvis i Göteborg torde kunna uppskattas

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

129

för en av kyrkoherdarna till cirka 2 100 kronor och en av komministrarna
till cirka 1 400 kronor samt i genomsnitt för kyrkoherdarna till cirka 1 300
kronor och för komministrarna till cirka 900 kronor för år.

Enligt kommitténs mening bör i detta sammanhang beaktas, att de här
avsedda hyresersättningarna, vilka av Kungl. Maj :t endast fastställts att
utgå tillsvidare, lika litet som exempelvis de särskilda kommunala lönetillläggen
ha karaktären av någon till beloppet garanterad löneförmån. Anledning
saknas därför att vid den för beräkning av eventuell lönefyllnad erforderliga
jämförelsen mellan nuvarande och blivande bruttolöner taga
speciell hänsyn till dessa hyresersättningar, vilka för övrigt, såsom nämnts,
i verkligheten delvis utgöra förtäckta lönetillägg. Kommittén kan ej heller
i övrigt finna några bärande skäl, varför de kyrkoherdar och komministrar,
som nu uppbära hyresersättning, och givetvis långt mindre å samma
orter bosatta präster med fri tjänstebostad, böra i fråga om rätt till
eventuell personlig lönefyllnad vid övergången sättas i ett förmånligare
läge än övriga församlingspräster. På grund härav förordar kommittén i
fråga om beräkning av eventuell lönefyllnad, dels att i nuvarande avlöning
ingående förmån av hyresfri tjänstebostad uppskattas till samma belopp,
som enligt Pr skall erläggas i bostadsavdrag för samma bostad, dels ock
att i de fall, där hyresersättning utgår, den nuvarande bruttolönen bestämmes
såsom om ersättning utgått med det belopp, vartill bostadsavdraget i
den ifrågavarande hvresgruppen uppgår för präst i samma tjänstegrad
med tjänstebostad.

För tydlighets skull har kommittén i förevarande sammanhang även
framhållit — då detta endast indirekt framginge av betänkande I — att enligt
kommitténs mening någon hänsyn till nu utgående kommunala lönetillägg
icke bör tagas vid beräkning av eventuell personlig lönefyllnad.

Kommittén har slutligen berört omfattningen av det bemyndigande,
som bör för övergångsregleringen utverkas av riksdagen och framhållit:

Enligt kommitténs mening måste det förutsättas, att utöver vad som i
principbetänkandet och ovan föreslagits i fråga om övergångsregleringen
åtskilliga andra övergångsbestämmelser bli erforderliga. Dessa senare övergångsanordningar
torde emellertid icke vara av beskaffenhet att böra här
upptagas. Med hänsyn till att lönereformen innebär, att ett lönesystem ersättes
med ett annat, som till sin tekniska struktur har intet eller föga gemensamt
med det förstnämnda, torde det för övrigt vara ogörligt att i detta
sammanhang uttömmande angiva alla de detalj föreskrifter, som komma
att påkallas vid löneregleringen. Det bemyndigande, som Kungl. Maj :t
torde böra inhämta av riksdagen med avseende å övergångsanordningarna,
synes därför böra bli förhållandevis vidsträckt. På grund härav föreslår
kommittén, att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande, dels alt
utfärda övergångsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med de av
kommittén förordade huvudgrunderna, dels ock att i övrigt meddela de
föreskrifter, som bli erforderliga vid övergången. 9

9 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

130

Kungl. Maj:Is proposition nr 156.

Yttranden. Kammarkollegiet har beträffande kommitténs förslag till
övergångsreglering anfört bl. a. följande.

Det synes kollegiet mest rättvist att då det nu gäller övergång till ett helt
nytt lönesystem, den lönegrad, i vilken viss tjänst vid övergången placeras,
även får bliva avgörande vid bestämmande av i vad mån tillgodoräknande
för tjänstgöring i denna tjänst må ske. Att vid tillgodoräknandet
lönegradsplaceringen för den tidigare innehavda tjänsten skall ske med
tillämpning av de korrektionsregler. som komma att gälla för fördelningen
av tjänsterna på lönegrader, finner kollegiet uppenbart. Tillgodoräknandet
av tjänstgöring i den sålunda lönegradsplacerade tjänsten torde rimligen
ej kunna försvåras därav, att vid inplacering av kyrkoherdetjänst efter
den nuvarande reglerade lönen denna lön i vissa avseenden omräknas.

Däremot kan i annat avseende svårigheter med en dylik metod uppstå.
Om en tjänst blivit indragen eller viss tjänst blivit så förändrad, att dess
identitet med en vid övergången befintlig tjänst är svår att finna, bliva de
indragna eller förändrade tjänsterna icke lönegradsplacerade. Försåvitt
man icke i sådant fall vill använda den av kommittén nu föreslagna metoden,
nödgas man företaga en särskild allenast för nu förevarande ändamål
behövlig lönegradsplacering av de tidigare tjänsterna. Då dylika fall torde
kunna beräknas bliva ganska fåtaliga, synes arbetet med den särskilda
lönegradsplaceringen för dessa tjänster ej behöva bliva så betungande. Vid
en sådan lönegradsplacering torde beträffande kyrkoherdetjänsterna korrektion
av de reglerade lönerna ske och till grund för lönegradsplaceringen
i övrigt ligga de förhållanden med avseende å folkmängd in. in. som föreligga
vid tjänstens upphörande.

På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet, att tillgodoräknandet
bör ske av tjänstgöring i tidigare innehavd tjänst efter den lönegradsplacering
tjänsten vid övergången erhåller eller om tjänsten då upphört efter
särskild företagen lönegradsplacering med tillämpning av de beslutade
inplaceringsreglerna och efter förhållandena vid tiden för tjänstens upphörande.

Kommittén föreslog i betänkande I, att i tjänst varande befattningshavare
borde vid övergången till de nya avlöningsbestämmelserna erhålla
garanti mot löneminskning. Vid den härför erforderliga jämförelsen mellan
nuvarande och blivande lön skulle vissa av de nu utgående löneförmånerna
beräknas enligt särskilda grunder. Kommittén har nu för tydlighets
skull framhållit — då detta endast indirekt framginge av betänkandet I
— att någon hänsyn till nu utgående kommunala tillägg icke borde tagas
vid beräkning av den personliga lönefyllnaden.

Av pastorat enligt 10 § prästlöneregleringslagen fattat beslut »att höja
lön, som Konungen enligt denna lag för viss tjänst bestämt», skall för att
vinna bindande kraft fastställas av Konungen. Den rubbning av löneregleringen
som dylikt beslut innebär har sålunda godkänts av Kungl. Maj :t,
och beslutet måste, såvitt ej annorlunda bestämts vid beslutets fattande,
gälla för hela löneregleringsperioden. Prästen är sålunda garanterad denna
lönehöjning till periodens utgång. Vid sådant förhållande anser kollegiet,
att lönehöjningen skäligen bör inräknas i lönefyllnaden under så lång
tid som beslutet i varje fall gäller. Någon anledning att i förevarande hänseende
behandla de »kommunala tilläggen» annorlunda än 7 §:s förmånerna
synes knappast föreligga. Enligt en i betänkandet I intagen bil. 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

131

(s. 217) uppgick antalet dylika lönehöjningar då till endast nio med ett
sammanlagt belopp av 7 475 kronor. Frågan har sålunda ringa ekonomisk
betydelse för det allmänna, därvid ju är att märka, att helt säkert icke i
alla dessa fall lönefyllnad kommer att utgå.

Vidare har kommittén beträffande beräkningen av nu utgående förmåner
ändrat sitt förslag i vad avser beräkningen av nu utgående hyresersättningar.
Enligt betänkandet I skulle denna ersättning upptagas till det av
Kungl. Maj :t fastställda beloppet men enligt nu föreliggande förslag till
det bostadsavdrag, vartill förmånen av tjänstebostad skulle ha uppskattats
om sådan funnits vid tjänsten. Kollegiet, som icke gjorde anmärkning
mot kommitténs tidigare förslag, har icke funnit vad kommittén nu anfört
mot detta förslag utgöra tillräckliga skäl för ett frångående av detsamma.
Att hyresersättningarna i vissa fall överstiga de hyresbelopp som
prästerna erlägga för sina förhyrda bostäder och enligt kommitténs mening
i verkligheten utgöra »förtäckta lönetillägg», torde i och för sig ej
innebära, att hyresersättningarna äro bestämda till för höga belopp. I den
mån hyresersättningarna skulle överstiga hyreskostnaden i orten torde de
i förevarande hänseende kunna likställas med kommunala lönetillägg.

Kollegiet anser således, att de av Kungl. Maj :t fastställda hyresersättningarna
liksom lönehöjningarna enligt 10 § böra medtagas vid beräkning
av lönefyllnaden.

Domkapitlet i Linköping har ansett, att kommitténs i förenklande syfte
framlagda förslag om kyrkoherde- och komministerstjänsternas fingerade
inplacering i Ca 27 respektive Ca 25 vid omräkning inkräktar på rättvisesynpunkterna.
Av denna anledning har domkapitlet föreslagit en översyn
av här avsedda övergångsregler.

Vad kommittén anfört och föreslagit beträffande övergångsregleringen
har godtagits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
stiftsmyndigheterna och personalorganisationerna.

Föredraganden. I princippropositionen förordades att övergångsregleringen
skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag. Vissa speciella spörsmål, bl. a. angående lönefyllnad, skulle av
kommittén ytterligare övervägas vid utredningsuppdragets fullföljande.
Vad i propositionen föreslagits angående övergångsregleringen godkändes
av riksdagen. I slutbetänkandet har kommittén upptagit övergångsregleringen
till förnyad behandling och därvid föreslagit vissa jämkningar i sitt
tidigare förslag, såvitt detta avsåge de ordinarie församlingsprästerna. Dessa
jämkningar har kommittén ansett påkallade dels av de väsentligt utvidgade
korrektionsregler, som föreslagits skola tillämpas vid kyrkoherdetjänsts
första inplacering i lönegrad, dels ock för undvikande av mera påtagliga
ojämnheter i församlingsprästernas inplacering i löneklass vid
övergången. Kommitténs slutförslag innebär, att en förenklad omräkning
enligt de nya lönebestämmelserna skall göras av dessa prästers hela lönetur
vid ikraftträdandet. Härvid skall annan ordinarie tjänst än sådan

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

som innehaves vid övergången anses tillhöra, kyrkoherdetjänst Ca 27 och
komministerstjänst Ca 25. Vid remissbehandlingen har kommittéförslaget i
denna del godtagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer
utom kammarkollegiet. Enligt kollegiets mening vore det mest rättvist,
om tidigare innehavd kyrkoherde- eller komministerstjänst vid omräkningen
antages tillhöra den lönegrad, vartill samma tjänst hänfördes vid
ikraftträdandet.

För egen del finner jag det av kommittén nu framlagda reviderade förslaget
vara i stort sett lämpligt att läggas till grund för övergångsregleringen.
Vid en översiktlig jämförelse med de övergångsbestämmelser, som
tillämpats vid statliga löneregleringar för andra personalgrupper, synes
dock förslaget i vissa hänseenden väl förmånligt. En skälig avvägning
anser jag härvidlag kunna uppnås, om den jämkningen av förslaget vidtages,
att den i 19 § prästlönereglementet avsedda tidsperioden för löneklassuppflyttning
vid omräkningen av löneturen bestämmes till fem i stället
för tre år. Härvid bör även övriga för löneklassuppflyttning angivna
tidsbestämningar i ungefär motsvarande mån ändras. Med denna jämkning
förordar jag kommitténs förslag i denna del. Kammarkollegiets ändringsförslag
synes mig verka omotiverat gynnsamt i vissa fall och därjämte
förenat med nackdelar i administrativt hänseende.

I fråga om beräkning av eventuell lönefyllnad vid övergången har kommittén
— med ändring av sitt tidigare förslag — nu förordat, att i de fall.
där hyresersättning utgår, den nuvarande bruttolönen skall beräknas såsom
om ersättning utgått med det belopp, vartill bostadsavdraget i den
ifrågavarande hyresgruppen uppgår för präst i samma tjänstegrad med
tjänstebostad. På av kommittén anförda skäl och då nuvarande hyresersättningar
äro fastställda att utgå tills vidare tillstyrker jag kommitténs
förevarande förslag. Utfallet av den undersökning, som kommittén verkställt
till belysning av nyssnämnda fråga, synes mig böra föranleda, att en
omprövning göres av hyresersättningens belopp, om vederbörande präst
icke övergår på den nya löneregleringen.

I motsats till kommittén har kammax-kollegiet föreslagit, att de nu utgående
s. k. kommunala lönetilläggen skola inberäknas i nuvarande avlöningsförmåner
för bestämmande av eventuell lönefyllnad. Av skäl, som
kollegiet anfört anser jag mig böra förorda, att för präst, som uppbär dylikt
lönetillägg, särskilda lönefyllnader skola, i ifrågakommande fall, bestämmas
dels för tid, varunder lönetillägget skulle ha utgått, med hänsyn
till tillägget, dels ock för tid därefter utan sådan hänsyn.

Jag får vidare framhålla, att lönefyllnad bör minskas i mån av löneförhöjning
genom löneklassuppflyttning eller befordran.

Med beaktande av vad 1949 års riksdagsrevisorer anfört i fråga om
barntilläggen och med hänsyn till vad i proposition nr 112 till årets riks -

Kungi. Maj:ts proposition nr 156.

133

dag i detta hänseende föreslagits i fråga om privatläroverkens lärare kan
jag icke tillstyrka att barntilläggen övergångsvis bibehållas för prästerna.

I fråga om beskaffenheten av det bemyndigande, som Kungl. Maj :t bör
för övergångsregleringen inhämta av riksdagen, får jag hänvisa till vad
jag anfört i det föregående.

III. Förslaget till tjänste- och familjepensionsreglementen

för präster

1949 års riksdags beslut.

Beslutet vid 1949 års riksdag om en reform av löne- och pensionsbestämmelserna
för präster innebar bl. a. ett godkännande av prästlönekommitténs
förslag att ordna pensioneringen i anslutning till gällande bestämmelser
för civilstatstjänstemännen in. fl. Pensionsåldern fastställdes till 65
år, varvid dock förutsattes en omprövning i samband med översynen av de
statliga pensionsåldrarna. Den sammanlagda tiden för längsta anstånd
med avgång på grund av uppnådd pensionsålder bestämdes till fem år.

Med undantag av den s. k. tjänstårsgarantiregeln blevo även de föreslagna
huvudgrunderna för övergången till de nya pensionsbestämmelserna föremål
för riksdagens ställningstagande. Till frågan om nämnda garantiregel
togs emellertid icke slutgiltig ställning utan beslöts att den skulle
övervägas ytterligare.

Prästlönekommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna tjänste- och familjepensionsreglementena
för präster, vilka reglementsförslag torde få såsom bilagor fogas vid protokollet
i detta ärende (Bilaga D och E), ha utformats i nära anslutning
till de allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena. Statskontoret,
som handhar den nuvarande prästerliga pensioneringen, föreslås bliva
pensionsprövande myndighet.

I specialmotiveringen till reglementena och övergångsbestämmelserna
har kommittén berört endast sådana spörsmål, vilka sakna motsvarighet
på det statliga pensionsområdet. Stadganden, som — ofta likalydande —
återfinnas i de statliga bestämmelserna, ha däremot icke ansetts kräva
några förklaringar.

Beträffande de nu framlagda detaljbestämmelserna anför kommittén
bl. a. följande.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Tjänstepensionsreglementet.

4 §.

Enligt Kungl. Maj :ts och riksdagens principbeslut skall anstånd med
avgång efter uppnådd pensionsålder kunna erhållas för en sammanlagd
tid av fem år eller två år längre än som eljest i allmänhet gäller för befattningshavare
med statligt ordnad pensionsrätt.

I förenklande syfte har under de senare åren beträffande vissa grupper
av befattningshavare, t. ex. kyrkomusiker och övningslärare, rätten till
Provning av frågor om anstånd med avgång efter uppnådd pensionsålder
helt lagts i handen på den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda.
Kommittén har dock beträffande prästerna icke funnit anledning
att i den avskedsbeviljande myndighetens hand lägga avgörandet i dessa
frågor i större utsträckning än som gäller för statsanställda i allmänhet.

12 §.

1 mom. Detta moment motsvarar i huvudsak 15 § 1 mom. allmänna
tjänstepensionsreglementet. Föreskriften att tid, under vilken befattningshavare
varit tjänstledig för att uppehålla annan med tjänstepensionsrätt
förenad befattning, icke skall medföra avdrag vid tjänstårsberäkningen
innebär bl. a., att församlingspräst med tjänstledighet för att vikariera i
sådan befattning inom diakonien, missionen eller sjömansvården, å vilken
SPA-reglementet är tillämpligt, äger i pensionshänseende tillgodoräkna
denna tjänstledighetstid.

Har tjänstledighet som medför avdrag varit partiell, bör avdraget ske
i förhållande till den omfattning, vari tjänstgöringstiden nedsatts. Bestämmelse
härom synes kunna intagas i tillämpningsföreskrifterna.

2 mom. Detta stadgande innebär i huvudsak, att vid bestämmande av
tjänstårens antal hänsyn skall tagas även till sådan tid, under vilken allmänna
tjänstepensionsreglementets bestämmelser eller andra av Kungl.
Maj :t och riksdagen antagna tjänstepensionsbestämmelser varit tillämpliga
på befattningshavaren. Motsvarande stadgande återfinnes i bl. a. allmänna
t j änstepensionsreglementet.

Mot att tjänståren medfölja befattningshavare, som övergår från ett förvaltningsområde
till ett annat, synes intet vara att erinra när fråga är om
flyttning mellan tvenne områden, vilkas pensionskostnader finansieras genom
anslag från statsbudgeten. Ur finansieringssynpunkt kunde det vara
tveksamt, om här ifrågavarande grundregel bör gälla vid övergång mellan
statstjänst å ena sidan till anställning med rätt till pension från kyrkofonden
å andra sidan. Med hänsyn till att sådana flyttningar kunna''väntas
bli i stort sett lika ofta förekommande i båda riktningarna och att därför
staten kan antagas komma att få övertaga pensionsförpliktelser från
kyrkofonden i ungefär lika omfattning som kyrkofonden från staten, synes
knappast någon invändning kunna göras mot en regel, enligt vilken
prästerna i likhet med statstjänstemännen m. fl. i pensionshänseende generellt
få tillgodoräkna anställningstid i befattningar, för vilka gällt av
Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda tjänstepensionsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

135

Övergångsbestämmelserna till tjänstepensions reglementet.

Punkterna 1—3. Här ifrågavarande stadganden reglera den successiva
pensionsålderssänkning, som kommittén föreslagit och motiverat i betänkandet,
del I. Därvid har likväl förutsatts, att anståndstiden för avgång
ur tjänst efter uppnådd pensionsålder enligt huvudbestämmelserna kommer
att bliva 5 år i stället för, såsom kommittén i principbetänkandet föreslagit,
3 år.

Punkt 6. Denna bestämmelse avser att övergångsvis tillförsäkra befattningshavaren
rätt att såsom tjänstår räkna så lång tid tillbaka, att denna
tid utökad med de tjänstår, som han har möjlighet att ytterligare förvärva
till pensionsåldern, uppgår till 30 år.

Exempel 1: En vid de nya pensionsreglementenas ikraftträdande 55-årig präst har i
femton år innehaft i emeritilönelagen avsedd befattning. Han har tio år kvar till pensionsåldern.
Utan tjänstårsgarantiregeln kan han således till pensionsåldern förvärva
endast 25 tjänstår och således erhålla 25/30 av hel pension. Garantiregeln ger honom
ytterligare fem tjänstår och således möjlighet att erhålla hel pension.

Exempel 2: En vid de nya pensionsreglementenas ikraftträdande 35-årig präst har
möjlighet att till pensionsåldern förvärva ytterligare trettio tjänstår. Garantiregeln
ger honom 0 tjänstår. Om det antages, att han under den återstående tjänstetiden kommer
att åtnjuta på tjänstårsberäkningen inverkande ledighet fem (tio) år, blir pensionen
således (25/30) av hel pension.

Mot den föreslagna tjänstårsgarantin har statskontoret invänt, att den
vore för gynnsam och att den borde ersättas med en regel, enligt vilken
pensionen skulle beräknas enligt vanliga avkortningsnormer men dock
skulle uppgå till lägst nyreglerad emeritilön. En liknande anmärkning har
kammarkollegiet gjort. Övriga remissmyndigheter ha på denna punkt lämnat
förslaget utan erinran.

I propositionen biträdde föredraganden kommitténs förslag och erinrade,
att den av ämbetsverken föreslagna regeln skulle, utan hänsyn till nuvarande
ålder, tillförsäkra befattningshavarna en av tjänstårens antal oberoende
minimipension.

Utskottet fann icke nödvändigt taga slutgiltig ställning till frågan utan
förordade, att den ytterligare övervägdes.

De framförda betänkligheterna ha icke ställt behovet av en garantiregel
i tvivelsmål. Tveksamheten har gällt valet av regel. Härvidlag har anförts,
att tjänstårsgarantin vore för gynnsam och att den borde ersättas med en
bestämmelse om viss minimipension. Enligt verkställd undersökning torde
man kunna utgå från, att denna minimipension genomsnittligt motsvarar
ungefär 26/30 av hel tjänstepension enligt de föreslagna tjänstepensionsbestämmelserna.
Med denna utgångspunkt ge de båda reglerna, ställda
vid sidan av varandra, följande garanti, uttryckt i 30-delar av hel tjänstepension,
för olika åldrar.

Nuvarande ålder Kommitténs regel

Ämbetsverkens

70 år
60 år
50 år
40 år
30 år

30/30

25/30

15/30

5/30

regel

26/30

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

0\ anstående sammanställning visar, att den av kommittén föreslagna
i egeln, i jämförelse med ämbetsverkens, endast för de allra högsta åldrarna
medför gynnsammare resultat än ämbetsverkens — skillnaden är dock
högst 4/30 av hel tjänstepension — under det att den senare regeln från
åldern 60 år och nedåt garanterar högre pension än kommitténs regel.

Kommittén finner det emellertid angeläget framhålla, att man icke kan
draga nagra generella slutsatser angaende den ena eller andra regelns
gvnnsamhet för befattningshavaren. Man kan nämligen i det särskilda
fallet icke förutsäga omfattningen av de framtida avbrotten i tjänstårsbel
äkningen och således icke nu beräkna, om och i vad mån pensionen enligt
ämbetsverkens regel en gang kommer att grunda sig på den garanterade
rätten. Det torde emellertid kunna antagas, att antalet präster, som komma
att beröras av garantiregeln, i båda fallen kommer att bliva obetydligt.
Kommittén anser det dock föga tilltalande att, såsom ämbetsverken förordat,
i fråga om pensionens storlek göra utfästelser utan hänsyn till befattningshavarnas
nuvarande levnadsålder. I varje fall lärer anledning
saknas att för präster, som icke uppnått 35 års ålder, lämna någon som
helst förbindelse om minimipension enligt det nya tjänstepensionsreglementet.
Ej heller finner kommittén ur praktiska synpunkter ändamålsenligt
att välja en sådan lösning av förevarande spörsmål, som under en
avsevärd tidrymd förutsätter fortsatt tillämpning av emeritilönelagens antikverade
regler för beräkning av pension. På dessa grunder har kommittén
ansett övervägande skäl tala för att vidhålla det i principbetänkandet
framlagda förslaget till denna frågas lösning: en efter uppnådd levnadsåldei
graderad tjänstårsgaranti på det nu gällande statliga pensionssystemets
grund.

övergångsbestämmelserna till familjepensionsreglementet.

Punkt 1. I överenskommelsen om statens övertagande av prästänkekassan
gjordes vissa förbehåll beträffande kassadelägarnas rättigheter efter
övergång till familjepensionsreglementet för prästerskapet. Härav nu påkallade
bestämmelser ha sammanförts i denna punkt i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kommittén förordat i principbetänkandet. Vad särskilt
angår den under a) andra stycket omnämnda prövningen torde i tilllämpningsföreskrifterna
böra intagas en bestämmelse om att befattningshavare,
som med stöd av ifrågavarande stadgande önskar statskontorets
prövning av familjepensionsunderlaget, har att före viss dag till statskontoret
anmäla sin önskan härom.

Punkt 2. Det nuvarande familjepensionsreglementet stadgar generellt,
att ordinarie präst efter övergång till befattning med lägre familjepensionsunderlag
icke skall vidkännas någon försämring i familjepensionshänseende.
Motsvarigheten till denna bestämmelse i det nu framlagda förslaget till
familjepensionsreglemente — 8 § 2 mom. — gäller endast det fallet, att
ordinarie befattningshavare utan något sitt förvållande förflyttas till befattning
med lägre familjepensionsunderlag. Med hänsyn till vad som övergångsvis
gäller för statstjänstemännen i motsvarande hänseende har sådan
präst, vilken av annan anledning än som nyss sagts övergått till befattning
med lägre familjepensionsunderlag, ansetts böra få behålla sin
särställning i familjepensionshänseende även under det blivande reglementets
giltighetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr iö6.

137

Enligt det nuvarande familjepensionsreglementet gäller vidare att för
präst, vilken i sin befattning på grund av donation av enskild uppbär särskild
förmån utöver lönen, efter Kungl. Maj :ts prövning kan bestämmas
högre familjepensionsunderlag än grundavlöningen motiverar. Under förutsättning
att, på sätt kommittén föreslagit, befattningshavaren äger att
kvarstå på hittills gällande familjepensionsbestämmelser, finns det visserligen
intet formellt hinder att häva verkan av en dylik särbestämmelse.
Vid de statliga familjepensionsregleringarna har emellertid praxis varit att
icke av befattningshavarna kräva avstående från redan befintliga förmåner
såsom villkor för att övergå till de nya pensionsbestämmelserna. Med
hänsyn härtill har kommittén ansett det skäligt att även i nu förevarande
hänseende bibehålla den förmånsställning, som kan vara förvärvad, när
det nya reglementet träder i tillämpning.

Till förebyggande av missförstånd må framhållas, att här stadgade undantag
upphöra att gälla, om befattningshavaren byter befattning, i vilket
fall huvudförfattningens bestämmelser angående familjepensionsunderlag
träda i tillämpning.

Pnnkt 3. Stadgandet i den senare delen av denna punkt är påkallat av
att enligt det nuvarande familjepensionsreglementet pensionsåldern skall
anses vara 65 år för ordinarie befattningshavare och 60 år för extra ordinarie
befattningshavare. Då såsom tjänstår endast räknas tid före uppnådd
pensionsålder, skulle vid tjänstårsberäkning med utgångspunkt från
det nuvarande reglementets bestämmelser tjänstetid efter angivna åldrar
i vissa fall komma att lämnas obeaktad, vilket förhindras genom den föreslagna
bestämmelsen.

I fråga om sättet för utfärdandet av de föreslagna pensionsreglementena
och övergångsbestämmelserna anför kommittén följande.

Vid 1947 års allmänna pensionsreglering underställdes de nya reglementena
riksdagen för godkännande. Någon anledning att härvidlag tillämpa
ett annat förfarande i fråga om de nya pensionsreglementena för präster
synes icke finnas. Då emellertid den definitiva detaljutformningen i formellt
hänseende av prästlönereglementet avses skola ankomma på Kungl.
Maj:t, torde — på sätt jämväl skedde år 1947 — Kungl. Maj :t böra för sig
utverka bemyndigande att vid pensionsreglementenas utfärdande i dem
vidtaga sådana huvudsakligen redaktionella ändringar, som kunna visa
sig påkallade av löncreglementets slutliga avfattning eller eljest.

De av kommittén framlagda förslagen till huvudbestämmelser för övergångsregleringen
på pensionsområdet äro avsedda att på samma sätt underställas
riksdagen för godkännande. Då emellertid ytterligare föreskrifter
kunna bli erforderliga vid övergången, föreslår kommittén, att Kungl.
Maj :t utverkar bemyndigande att meddela de ytterligare övergångsstadganden,
som i anslutning till förslagets huvudgrunder kunna visa sig påkallade.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser ha tillstyrkt eller lämnat utan erinran de av
kommittén föreslagna tjänste- och familjepensionsreglcmentena.

Vad den detaljmässiga utformningen av övergångsbestämmelserna an -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

går har denna icke blivit föremål för några erinringar med undantag av
att statskontoret och kammarkollegiet vidhållit den i utlåtandena över
kommitténs principbetänkande uttalade meningen, att prästerna övergångsvis
borde tillförsäkras — i stället för tjänstårsgaranti — rätt till minst
nyreglerad emeritilön att utgå vid uppnådd pensionsålder. Statskontoret
uttalar dock nu, att denna förmån bör begränsas till präster som vid reformens
genomförande är i sådan ålder, att hel pension enligt de nya bestämmelserna
icke kan intjänas.

Föredraganden.

Principbeslutet om 65 års pensionsålder för prästerna vilade på den förutsättningen,
att den prästerliga pensionsåldern skulle tagas under omprövning
i anslutning till översynen av de statliga pensionsåldersbestämmelserna.

I proposition till årets riksdag har Kungl. Maj :t på föredragning av chefen
för civildepartementet framlagt förslag till nya avgångsbestämmelser
för civila anställningshavare i statens tjänst m. fl. Förslaget innebär, att
nuvarande fasta pensionsåldrar skola ersättas med pensioneringsperioder,
inom vilka anställningshavarna skola äga välja tidpunkt för avgången under
förutsättning dock, bl. a., att icke vederbörande myndighet med hänsyn
till befattningshavares bristande tjänstbarhet finner anledning förordna
om tidigare avgång. De f. n. vanligaste pensionsåldrarna, 60, 63 och
65 år, skola sålunda ersättas med pensioneringsperioderna 60—63, 63—65
respektive 65—66 år. När anställningshavare når pensioneringsperiodens
övre gräns, inträder avgångsskyldighet. Anstånd med avgång skall kunna
förekomma endast efter prövning av Kungl. Maj:t. Tiden för dylikt anstånd
skall vara högst två år.

I avseende å beräkningen av tjänstår för pension skall tiden inom pensioneringsperioden
likställas med tiden före periodens början, varför all
tjänstgöringstid fram till periodens övre gräns skall tillgodoräknas såsom
tjänstår. I de fall då enligt nuvarande bestämmelser vid fastställande av
sjukpension och familjepension hänsyn skall tagas till tid, som från sjukpensioneringen
respektive dödsfallet återstår till pensionsåldern, skall i
stället räknas med tiden fram till pensioneringsperiodens övre gräns.

Om förslaget med pensioneringsperioder för civilstatstjänstemännen
m. fl. vinner riksdagens godkännande, bör enligt min mening samma system
införas för prästerna. Pensioneringsperiodens undre gräns bör sättas
vid utgången av den årsintervall, räknad fr. o. m. den 1 oktober t. o. m. den
30 september, under vilken prästen uppnått 65 levnadsår.

Vad angår pensioneringsperiodens längd anser jag, med hänsyn till den
prästerliga tjänstgöringens art, denna böra bestämmas till två år. Reguljär
avgångsdag inom denna period bör vara den 30 september, såvida icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

139

avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga hos befattningshavaren eller
myndigheten eljest finner skäl medgiva att avgången sker annan dag.

Kvarstående i tjänst efter det pensioneringsperioden utlöpt bör icke
komma i fråga för längre tid än sammanlagt högst tre år. Prövningen av
kvarståendefrågor bör ankomma på Kungl. Maj :t.

Kommitténs förslag i övrigt till huvudbestämmelser för tjänste- och familj
epensioneringen kan jag biträda.

Beträffande spörsmålet huruvida övergången från emeritilönesystemet
till de föreslagna pensionsreglementena skall regleras genom en särskild
bestämmelse om beräkning av tjänstår eller genom att generellt tillförsäkra
prästerna lägst nyreglerad emeritilön får jag anföra följande.

Enligt den huvudprincip, på vilken den prästerliga pensioneringen för
framtiden skall grundas, bildas den enskilde befattningshavarens pension
efter hand som befattningshavaren fullgör sitt arbete. Pensionen avvägs i
varje särskilt fall i förhållande till det fullgjorda arbetsmåttet, uttryckt i
tjänstår; är tjänstårens antal minst 30, utgår hel pension. Enligt emeritilönelagens
bestämmelser är pensionens storlek oberoende av tjänstetidens
längd och ej heller påverkas sådan pension av avbrott i tjänstgöringen.
Tjänstårens antal — betraktat såsom normerande faktor för pensionsbestämningen
— är således enligt emeritilönelagen alltid lika med 30.

I sak innebär såväl kommitténs regel som ämbetsverkens, att prästerna
vid tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande garanteras en
viss minsta pension, vars storlek kan mätas i antal tjänstår enligt den nya
pensionsordningen. Enligt den förra regeln tillgodoräknas befattningshavarna
vid sagda tidpunkt i allmänhet lika många tjänstår som den uppnådda
levnadsåldern i förekommande fall överstiger 35. Tjänstår härutöver
kunna förvärvas i den mån det nya tjänstepensionsreglementet medgiver
tillgodoräkning av tjänstår på grund av vederbörandes fortsatta
tjänstgöring. Den senare regeln innebär, att prästerna över lag garanteras
pension, motsvarande —- efter omräkning till de nya pensionsbestämmelserna
-—- omkring 26 tjänstår.

Vad till en början angår problemets ekonomiska sida vill jag betona det
ytterst vanskliga i att göra något uttalande om vilkendera regeln som är
för prästerna mest gynnsam. Härvidlag torde man få inskränka sig till
att konstatera, att skillnaden i pension enligt den ena eller andra regeln
i allmänhet torde bli relativt obetydlig. I fall där kommittéregeln leder till
gynnsammare resultat kan denna skillnad sålunda aldrig överstiga vad
som motsvarar fyra tjänstår, d. v. s. omkring 13% av hel pension. Motsvarande
skillnad i fall där ämbetsverkens regel ger gynnsammare resultat
kan visserligen bli betydligt större, men sannolikheten talar för att skillnaden
även i dessa fall kommer att hålla sig inom rätt snäva gränser.

140

Kungl. Maj ris proposition nr 156.

Företräde lärer således knappast kunna givas åt en av reglerna endast
med hänsyn till reglernas olika gynnsamhet för befattningshavarna.

För egen del finner jag andra synpunkter vara avgörande vid ett ställningstagande
till förevarande spörsmål. Sålunda anser jag utgångspunkten
för kommitténs förslag -— att avväga garantien efter uppnådd levnadsålder
— ur skilda synpunkter bättre än ämbetsverkens regel tjäna syftet
med övergångsregleringen på denna punkt. Ämbetsverkens regel har den
nackdelen, att den under en avsevärd tidrymd framåt förutsätter tillämpning
av ett sedan länge såsom föråldrat ansett pensioneringssystem på befattningshavare,
underkastade moderna avlöningsbestämmelser. Det torde
i detta sammanhang få erinras, att emeritilönesystemet bygger på 1910 års
lag om reglering av prästerskapets avlöning. Mellan på dylikt sätt reglerad
avlöning och häremot svarande emeritilön råder ett så nära samband
att det kan ifrågasättas, om över huvud taget tekniska förutsättningar finnas
för en tillämpning av emeritilönelagens bestämmelser på präster lydande
under de nya avlöningsbestämmelserna.

Bl. a. på här anförda skäl biträder jag kommitténs förslag i denna del.

Vad kommittén i övrigt föreslagit med avseende å övergångsregleringen
kan av mig tillstyrkas.

Jag förutsätter att, om pensioneringsperioden 65—67 år införes för prästerna,
hänsyn härtill tages vid den slutliga utformningen av övergångsbestämmelserna.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att behovet av tjänstårsgaranti
i förekommande fall minskar till följd av den mot pensioneringsperiodens
längd svarande ökningen i rätten till tjänstårsberäkning.

I fråga om det bemyndigande, som av Kungl. Maj:t bör inhämtas hos
riksdagen för pensionsreglementenas och övergångsbestämmelsernas utfärdande,
förordar jag att bemyndigande inhämtas i samma omfattning som
jag föreslagit beträffande löneregleringen.

IV. Övriga författningsförslag.

Härefter torde jag få redogöra för den författningsreglering, som för
löne- och pensionsreformen erfordras utöver löne- och pensionsreglementena.
Jag har i annat sammanhang omnämnt, vilka författningsförslag
kommittén i sådant hänsende framlagt. Vissa av dessa förslag ha överarbetats
inom ecklesiastikdepartementet.

Förslaget till lag om upphävande av lagen den 9 december 1910 etc.

Genom förevarande lag upphävas samtliga för prästerna nu gällande
lönebestämmelser. Dessa måste i det hela dock fortfarande äga giltighet för
befattningshavare, som icke övergår å den nya löneregleringen. I vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

141

hänseenden måste emellertid jämkningar vidtagas i de äldre bestämmelserna,
exempelvis angående befattningshavarens skyldighet att åt vikarie
och ämbetsbiträde tillhandahålla bostad och vivre eller däremot svarande
penningersättning jämte eventuellt vikariearvode. Vidare skall enligt 1949
års principbeslut bl. a. sådan befattningshavare icke komma i åtnjutande
av nu utgående provisoriskt lönetillägg. Detsamma bör även gälla de övriga
provisoriska avlöningsförmåner, som under senare år tillerkänts prästerna.

Även de upphävda tjänste- och pensionsbestämmelserna måste få en viss
fortsatt tillämplighet, nämligen för dem som redan före reformens genomförande
äro pensionstagare. Sådan pensionstagare synes även fortsättningsvis
böra erhålla nu utgående provisorisk pensionsförbättring. I detta
sammanhang får jag även anmäla, att jag har för avsikt att till övervägande
upptaga frågan om en förbättring av här avsedda pensioner, i likhet
med den som genomfördes i anslutning till 1947 års allmänna pensionsreglering
för statsförvaltningen.

I avseende å den ekonomiska regleringen i övrigt måste likaledes behov
av fortsatt giltighet förutsättas beträffande vissa av de äldre bestämmelserna,
exempelvis i fråga om skyldighet för pastorat att ansvara för reglerad
lön och vissa andra löneförmåner åt befattningshavare som icke övergår
å den nya löneregleringen. Sålunda torde, om än med vissa jämkningar,
nuvarande bestämmelser om vad som skall anses såsom pastorats prästlönekostnad
böra alltjämt iakttagas vid avräkning mellan kyrkofonden och
pastorat, såvitt angår avlöningskostnad för sådan befattningshavare. I
sistnämnda hänseende kommer övergångsregleringen att delvis hänföra
sig till de samtidigt härmed föreslagna ändringarna i kyrkofondslagen.

De övergångsbestämmelser, som i anslutning till vad jag här anfört och
i övrigt bliva erforderliga, har jag ansett böra meddelas i administrativ
ordning.

Förslaget till prustlönekostnadsförordning.

Som jag redan i annat sammanhang omnämnt har kammarkollegiet
ställt sig tveksam till den av prästlönekommittén föreslagna anordningen
av den ekonomiska författningsregleringen. Kollegiet har ifrågasatt om
icke en bättre systematisering skulle ernås, därest alla de bestämmelser i
kyrkofondslagen, kyrkomusikerlagen och den föreslagna prästlönekoslnadsförordningen,
som röra finansieringen av prästernas och kyrkomusikernas
avlöning, sammanfördes till en författning. Härigenom skulle enligt
kollegiet undvikas hänvisningar mellan olika författningar. En så ingripande
omläggning av författningsregleringen synes mig dock icke böra
ske annat än i samband med en allmän reform av —- de vid förevarande
lönereglering i huvudsak orubbade — grunderna för finansieringen av

142

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 156.

präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna. Med hänsyn härtill och då ett
sammanförande i en särskild författning av bestämmelserna om pastoratens
ansvar för prästlönekostnaderna synes mig lämplig, har jag funnit
kommitténs förslag i denna del böra med vissa mindre jämkningar läggas
till grund för lagstiftning.

1 n §. Enligt statsmakternas principbeslut år 1949 skola prästlönekostnaderna
i Karlsborgs delvis territoriella och delvis icke-territoriella pastorat
liksom i de militära icke-territoriella pastoraten i Karlskrona och Stockholm
bestridas enligt reglerna för de territoriella pastoraten i gemen. Författningstexten
lärer böra vara så utformad, att även andra helt icketerritoriella
pastorat inom riket framdeles kunna föras in under förordningen
utan att denna behöver ändras.

2 §. Med hänsyn till att beslutanderätten i fråga om ändring i pastoratsindelningen
och tjänsteorganisationen för pastorat av ålder sedvanerättsligt
tillkommit Kungl. Maj :t, har prästlönekommittén funnit behövligheten
av ett stadgande härom kunna ifrågasättas. Då emellertid denna
befogenhet för närvarande vore lagfäst i 23 § prästlöneregleringslagen samt
då beslut om ändringar i indelning och organisation regelmässigt ha ekonomiska
verkningar såväl för kyrkofonden som för pastoraten, har kommittén
föreslagit, att ett motsvarande — ehuru förenklat — stadgande
upptages i prästlönekostnadsförordningen.

Vad kommittén här föreslagit biträder jag.

3 § 2 mom. I författningstexten synes icke behöva utsägas den självklara
regeln, att tjänstedubbleringsarvode och reseersättning i anledning
av tjänstedubblering skola åvila det pastorat, vari denna tjänstgöring fullgjorts.
I övrigt får jag beträffande detta moment hänvisa till vad jag tidigare
anfört om kostnadsfördelningen mellan pastoraten och kyrkofonden.

3 § 3 mom. Prästlönekommittén har anfört.

Innehavaren av de förenade biskops- och kyrkoherdetjänsterna i Visby
skall enligt prästlönereglementet i huvudsak uppbära avlöningsförmåner
efter samma grunder som övriga biskopar. Ett särskilt bestämmande kräves
därför rörande huru stor del av biskopen-kyrkoherdens lön, som skall
åvila pastoratet. Ett tänkbart sätt att bestämma denna andel vore att göra
en »fingerad» lönegradsplacering av kyrkoherdetjänsten enligt metoden
för lönegradsplacering av övriga kyrkoherdetjänster. Förfaringssättet har
dock synts kommittén mindre lämpligt. Då kombinationen av biskops- och
kyrkoherdetjänst endast förefinnes i detta fall, synes hinder ej böra möta
att mera skönsmässigt bestämma det belopp, varmed pastoratet skall deltaga
i kostnaderna för tjänstinnehavarens avlöning. Vid ett dylikt bestämmande
bör hänsyn tagas till, å ena sidan, att pastoratet kan räkna med att,
så länge tjänstekombinationen består, erhålla en högt kvalificerad prästman
till kyrkoherde och, å andra sidan, att biskopen-kyrkoherden icke
kan i samma utsträckning som andra kyrkoherdar ägna tid och krafter åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

143

pastoratet samt att pastoratet icke skall äga uppbära någon ersättning
för tjänstebostäder Kommittén föreslår, att vid bestämmandet av detta
pastorats prästlönekostnader kyrkoherdetjänsten avseende belopp skall utgöra
10 000 kronor.

Den av kommittén föreslagna begränsningen av pastorats prästlönekostnad
vid kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat har kammarkollegiet funnit
omotiverad.

För egen del biträder jag vad kommittén föreslagit. Då det emellertid
synes mindre lämpligt att här bestämma ett oföränderligt belopp, förordar
jag, att Visby pastorats prästlönekostnad i vad avser kyrkoherdetjänsten
bestämmes till vad kyrkoherden skulle uppburit i lön enligt lägsta löneklass
— inklusive rörligt tillägg — därest han varit placerad i normallönegraden
för kyrkoherdar, Ca 29. Till belysning av detta förslag vill jag nämna,
att kyrkoherdetjänsten, om den ej varit förenad med biskopstjänst,
skulle enligt de allmänna grunderna för kyrkoherdetjänsternas lönegradsplacering
ha blivit placerad i Ca 33.

5 §. Prästlönekommittén har anfört.

Enligt 19 § prästlöneregleringslagen i detta lagrums ursprungliga lydelse
skulle till bestridande av de pastoratet åvilande prästlönekostnaderna, i
den mån sådant erfordrades, användas » i nedan nämnd ordning»: 1) församlingsavgifter
till visst belopp (»första treöringen»), 2) avkastningen
av lönetillgångar i pastoratet, samt 3) ytterligare församlingsavgifter
(»andra treöringen»). Vid omläggningen år 1932 av det kyrkliga finansieringssystemet
ändrades detta därhän, att till bestridande av samma kostnader
skulle »i nedan nämnd ordning» användas: 1) avkastningen av prästlönetillgångarna
och 2) andra tillgängliga medel ävensom församlingsavgifter
till erforderligt belopp.

Dessa bestämmelser om att vissa pastoratens inkomster skola »läggas
i botten» eller i första hand användas ha emellertid utformats på sådant
sätt, att de enligt ordalagen fått en vidare innebörd än som kan ha varit
avsett. Syftet med bestämmelserna kan nämligen icke förutsättas ha varit
att giva pastoraten bindande direktiv om en viss ordning för ianspråktagande
av medel, som äro tillgängliga för eller kunna anskaffas av pastoraten
för gäldandet av prästlönekostnaderna. Bestämmelsen ■— i gällande
lagtext — om att boställsavkastningen skall »läggas i botten» måste antagas
rätteligen avse endast den beräkningsgrund, som enligt 4 och 7 §§
kyrkofondslagen skall tillämpas vid de årliga avräkningarna mellan kyrkofonden
och pastoraten eller, med andra ord, för fastställande av, huruvida
vederbörande pastorat skall ha att inleverera överskottsmedel till fonden
eller att därifrån erhålla tillskott.

Kommittén har föreslagit, att den här föreliggande oegentligheten i förevarande
sammanhang rättas till. Då emellertid den år 1947 tillkomna kyrkomusikerlagen
upptager stadganden, vilkas avfattning anslutits till skriv -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

sättet i prästlöneregleringslagen, har kommittén även föreslagit, att eu
motsvarande ändring göres i kyrkomusikerlagen.

Till vad prästlönekommittén här föreslagit kan jag ansluta mig.

6 §. I sammanhang med frågan om borttagande av församlingsprästernas
hittillsvarande rätt jämlikt 7 § prästlöneregleringslagen att »utöver lönen»
uppbära avkomst av donerad avlöningstillgång berörde jag i propositionen
1949:204 (s. 137—146) ingående spörsmålet, huru borde framdeles
förfaras med dessa tillgångar. Jag övervägde därvid två framkomna
förslag till frågans lösning. Prästlönekommittén hade förordat, att det
skulle ankomma på Kungl. Maj :t att efter närmare granskning av donationsurkunden
i varje särskilt fall meddela beslut om den omdisposition av
donationstillgångens avkastning, som befunnes lämplig. Enligt kommittén
borde det därvid i regel komma att ligga närmast till hands att avkastningen
tillädes pastoratet till lättnad i den pastoratet åvilande skattskyldigheten
för där anställda prästers avlöning, tjänstebostadsbesvärets fullgörande
och utgörande av allmän kyrkoavgift. Avkastningen skulle då
icke ingå i avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden. Undantagsvis
kunde dock skäl kunna komma att föreligga att med avkomsten av donationen
tillgodose något mera speciellt kyrkligt ändamål, som någon i pastoratet
ingående församling hade att vårda. En minoritet inom kammarkollegiet
hade häremot föreslagit att beträffande dessa prästlönedonationer
•— med vissa mindre betydelsefulla undantag — skulle gälla samma regler
som för andra lokala prästlönetillgångar. För egen del fann jag icke anledning
att då taga definitiv ställning till frågan.

I sitt slutbetänkande har prästlönekommittén vidhållit sitt tidigare förslag.

I remissyttranden häröver har kammarkollegiet och statskontoret emellertid
anslutit sig till den meningen, att skillnad ej bör göras mellan dispositionen
av dessa tillgångar och övriga prästlönetillgångar i pastorten.

Vid förnyat övervägande av frågan har jag funnit mig icke kunna bortse
från att varken syftet vid ifrågavarande dontationers tillkomst eller de
bestämmelser i gällande prästlönelagstiftning, som taga sikte på dem, kunna
sägas utgöra någon grund för en ny särreglering av dispositionen av
dessa tillgångars avkastning. Jag förordar därför nu att dessa tillgångar
— i överensstämmelse med de allmänna rättsgrundsatser i 1910 års lagstiftning
på detta område, som varit bestämmande för de lokala avlöningstillgångarnas
infogande i systemet för finansieringen av kostnaderna för
prästerskapets avlöning — i princip skola likställas med övriga lokala avlöningstillgångar.
I denna huvudregel synes likväl en viss modifikation
böra göras. Pietetsskäl kunna nämligen sägas tala för att »7 ^tillgångar»,
tillkomna i så sen tid som efter utfärdandet den 9 december 1910 av gällande
prästlöneregleringslag, därvid undantagas. Antalet prästlönedona -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

145

tioner efter angivna tidpunkt synas icke vara flera än 4—5, samtliga penningfonder.
Beträffande dessa donationer föreslår jag, att Kungl. Maj :t
begär bemyndigande att, efter granskning av donationsurkunden i varje
särskilt fall, meddela beslut om den omdisposition av donationstillgångens
avkastning för annat kyrkligt ändamål, som må befinnas lämplig. Härvid
bör enligt min mening endast komma ifråga att med en dylik donationstillgång
tillgodose något konkret kyrkligt ändamål, som i pastoratet ingående
församling, såsom sådan, har att vårda. Givet är, att i dessa dispositionsärenden
donator eller, där han är död, hans närmaste efterlevande
böra beredas tillfälle att yttra sig.

I detta sammanhang får jag slutligen anmärka följande. Beträffande
några av dessa avlöningstillgångar finnas i donationsurkunderna föreskrifter
om skyldighet för den präst, till vars förmån donationen gjorts,
att fullgöra vissa särskilda bestyr såsom att underhålla donators grav, tillhandahålla
oblater in. m. dylikt. I den mån dessa föreskrifter icke under
tidernas lopp förlorat sin reella innebörd, lärer pastoratet böra framdeles
ansvara för fullgörandet av dessa bestyr. Det lärer få ankomma på Kungl.
Maj :t att meddela de bestämmelser härom, som i något fall kunna bliva erforderliga.

Då löne- och pensionsreformen förutsätter, att de donerade änkesätena
försvinna såsom pensionsförmåner, böra de givetvis bli föremål för enahanda
reglering som 7 §-tillgångarna. Härvid är emellertid att uppmärksamma,
att beträffande något eller några änkesäten kunna i donationsurkunden
finnas föreskrifter om att avkastningen, under tid då till densamma
berättigad prästänka icke finnes, skall tillfalla t. ex. lokalkyrka.
Jämväl bemyndigande att meddela — i närmast möjliga anslutning till
donationens syfte i denna del — i dylikt fall erforderliga bestämmelser
torde nu böra inhämtas.

7 §. Stadgandet i första momentet om fondering av expropriationsersättning
motsvarar 22 § 1. prästlöneregleringslagen. Fonderingsskyldigheten
har i förslaget angivits avse även med expropriationsmedel jämförlig ersättning;
detta innebär dock ingen saklig nyhet, enär detsamma utan lagbestämmelse
otvivelaktigt redan nu gäller. Bestämmelserna i tredje momentet
äro hämtade från 22 § 2. prästlöneregleringslagen.

Förslaget till lag angående ändring i kyrkofondslagen.

3 §. Omläggningen av familjepensionssystemet för präster föranleder att
punkten 6) utgår. Ändringarna i övrigt i paragrafen äro av enbart redaktionell
art och syfta till en förenkling av lagtexten. Härvid har nuvarande
punkten 5) fått utgå, enär däri omförmäld ersättning givetvis icke utgör
någon verklig inkomst för kyrkofonden samt ett flertal med denna ersätt 10

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 156.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ning helt analoga ersättningar icke äro upptagna i uppräkningen av fondens
inkomster.

4 §■ Orden »och för pastoratet disponibel» åsyfta främst det förhållandet,
att den behållna avkastningen av stifts prästlön ej ordsfond eller prästlönefondshemman
icke nödvändigtvis helt utdelas till pastoraten.

6 §. De i nuvarande punkterna 5), 6) och 9) avsedda anslagen utgå i
huvudsak till avlönande av följande befattningshavare: anslaget under 5)
till stifts- och kontraktsadjunkter, studentprästerna samt befattningshavare
hos diakonistyrelsen, anslaget under 6) till utlandspastorerna och sjömanspräster
samt anslaget under 9) till amiralitets- och garnisonsprästerna
samt de s. k. militärpastorerna. Då avlöningen till en stor del av dessa
präster genom lönereformen kommer att föras in under prästlönereglementet,
ha nämnda punkter ansetts kunna sammanföras till en, som i förslaget
erhållit nummer 4. Härigenom vinnes också att lagtextens omfång
minskas.

I övrigt förhålla sig de numrerade punkterna i förslaget till punkterna i
paragrafens nuvarande lydelse på följande sätt. Punkterna 1) och 2) äro
nytillkomna och motsvara — förutom nuvarande punkten 2) — ur första
stycket uteslutna stadganden. De nuvarande punkterna 3), 4), 7) och
10) ha placerats under resp. 7), 3), 6) och 8). Ändringen i sistnämnda
punkt är rent redaktionell. Den nuvarande punkten 1) har kunnat uteslutas
genom omskrivning av ingressen till andra stycket. Stadgandet om
anslag för extra utgifter har återförts till sin ursprungliga och naturliga
plats som slutstadgande. För att icke en framtida höjning av detta anslag
skall nödvändiggöra ändring av lagtexten har anslagsbeloppets storlek —
för närvarande femtiotusen kronor — därvid uteslutits. Någon höjning är
icke för närvarande erforderlig. Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t
hemställer att anslaget tills vidare måtte få utgå med sagda belopp.

7 §. Med de infogade orden »och annan därtill särskilt anslagen inkomst»
avses närmast att i avräkningarna mellan pastoraten och kyrkofonden
ingripa vissa för prästlöneändamål avsedda pastoratsinkomster
såsom landgillen och liknande jordavgälder, vilka knappast kunna sägas
utgå av något i prästlönekostnadsförordningen uppräknat slag av prästlönetillgångar.

Förslaget till ändring i lagen om kyrkomusiker.

1 a §. Kyrkomusikerlagen och därmed den till denna lag anknutna administrativa
regleringen av den nya kyrkomusikerorganisationen är icke
tillämplig å Karlsborgs församling och de båda amiralitetsförsamlingarna.
Kyrkomusikerutredningen (SOU 1945:16 s. 159 f. samt 1946:50 s.
146) förutsatte dock, att lagen framdeles -— när så med hänsyn till anordningen
av den nya organisationens finansiering bleve möjligt —- skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

147

göras tillämplig även på dessa församlingar. Genom att det allmänna
finansieringssystemet för prästlönekostnaderna nu blir tillämpligt även å
dessa församlingar, försvinner hittillsvarande hinder för att i dem tilllämpa
den nya kyrkomusikerorganisationen. Jag förordar därför,, att
statsmakterna nu besluta om tillämpning av kyrkomusikerlagen å berörda
tre församlingar. Härför erforderlig lagändring har synts lämpligen kunna
givas den formen, att i en ny paragraf, betecknad 1 a, upptages en bestämmelse
om att vad i 1 § stadgas gäller, i den mån Konungen och riksdagen
besluta, jämväl icke territoriell församling.

Med den i 2 § 2 mom. införda bestämmelsen om engångsavgifter för
pensionering av kyrkomusiker avses i 8 § 4 mom. SPA-reglementet den
29 december 1949 omförmälda avgifter. Då pastorats erläggande av dylik
avgift är beroende av pastoratets gottfinnande, har Kungl. Maj :t i
administrativt utfärdade bestämmelser om avräkningarna mellan pastoraten
och kyrkofonden avskilt dessa avgifter vid tillskottsberäkningarna.
Med det nu föreslagna tillägget till kyrkomusikerlagen åsyftas att vinna
överensstämmelse mellan de administrativa avräkningsbestämmelserna och
den grundläggande bestämmelsen i kyrkomusikerlagen om pastorats
kyrkomusikerlönekostnad.

Beträffande ändringen i fjärde momentet får jag hänvisa till vad jag
anfört angående 5 § i den föreslagna prästlönekostnadsförordningen.

Förslaget till lag om ändringar i ecklesiastik boställsordning.

Att 17 och 18 §§ ecklesiastik boställsordning skulle ersättas med bestämmelser
i lönereglementet förutsattes i principbeslutet. Av prästlönekommittén
har nu föreslagits, att även 20 § skulle upphävas och en ändring
vidtagas i 19 §. Då emellertid dessa ändringar icke synas mig vara
i nu förevarande sammanhang erforderliga, har jag icke funnit anledning
att på denna punkt biträda kommitténs förslag.

Förslaget till lag angående ändring av församlingsstgrelselagen.

Förslaget till lag angående ändring av domkapitelslagen.

Förslaget till lag om viss ändring av lagen den 21 november 1925 (nr
A56).

De föreslagna ändringarna i dessa lagar äro konsekvenser av förslag,
som jag tidigare förordat, och torde icke behöva närmare motiveras.

V. Finansieringen av kostnaderna för avlöning
och pensionering.

Genom 1949 års principbeslut rörande prästlönereformen godkände statsmakterna
vissa, av prästlönekommittén föreslagna jämkningar i gällande
regler för finansieringen av församlingsprästernas avlöning. Härom må

148

Kanyl. Maj.ts proposition nr 156.

hänvisas till proposition nr 204/1949 (s. 160 tf) och sammansatta stats- och
törsta lagutskottets utlåtande nr 2/1949 (s. 80) i anledning av nämnda proposition.
De här åsyftade, redan prövade frågorna av jämförelsevis mindre
räckvidd ha emellertid numera gripits in i ett större sammanhang, som påkallar
ett ställningstagande till vissa ytterligare därvid aktualiserade spörsmål.
Härom må framhållas följande.

Under senare år ha statsmakterna successivt fattat för en reform av
kyrkomusikernas anställnings-, tjänstgörings- och avlöningsförhållanden
erforderliga beslut. Ett första steg togs redan år 1938 genom antagande av
lagen den 9 december, nr 732, angående särskilda grunder för klockar- och
organistlöns bestämmande samt om dispositionen av de till klockar- och organisttjänst
hörande avlöningstillgångar (klockarboställslagen). Sedan frågan
om nyorganisation av den s. k. klockarinstitutionen utretts av särskilda
sakkunniga (1942 års kyrkomusikerutredning, EMU), antogo 1946 års kyrkomöte
och 1947 års riksdag sedermera ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag
till lag om kyrkomusiker, vilken utfärdades den 27 juni 1947 (SFS 275/1947).
Med de i denna lag upptagna grundläggande stadgandena hade man nått
fram till en lösning — så att säga i princip — av kyrkomusikerfrågan. Innebörden
av lagen var huvudsakligen den, att de särskilda, till den föråldrade
klockarinstitutionen hänförliga befattningarna skola ersättas med en
enda tjänst, kyrkomusikertjänst, att de blivande innehavarna av denna nya
tjänst skola — liksom de motsvarande befattningshavarna före reformen —
vara kommunalavlönade, samt att avlöningskostnaderna härvid skola bestridas
i nära överensstämmelse med vad som gäller beträffande avlöningen till
församlingsprästerskapet. I propositionerna nr 199/1949 samt nr 231, 234
och 236/1950 framlade Kungl. Maj:t därefter förslag till närmare reglering
av de med kyrkomusikerreformens genomförande förenade organisationssamt
löne- och pensionsfrågor ävensom kyrkligt-ekonomiska spörsmål i övrigt.
Förslagen godkändes med vissa jämkningar av riksdagen, varefter reformen
trätt i kraft den 1 juli 1950. Nyssnämnda proposition nr 234/1950
innehöll bl. a. förslag till de författningsändringar på det kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningsområdet, som betingades av kyrkomusikerorganisationcns
inkoppling på gällande system för finansieringen av utgifterna på
prästlöneområdet. Ytterst berörde alla här uppkommande frågor kyrkofonden
i dess centrala uppgift såsom regulator i det specifikt kyrkliga skatteutjämningssystemet.
Förslagen måste, med hänsyn till sambandet med
prästlönereformen, givas en preliminär karaktär. Om detta samband framhöll
jag, i egenskap av föredragande statsråd, i propositionen närmare
följande.

Jag får erinra om att riksdagen i december 1949 fattat beslut om en till
grunden gående omläggning av de prästerliga avlöningsförhållandena. Denna
i princip beslutade reform förutsätter en rätt ingripande revision av de
bestämmelser -— främst i kyrkofondslagen — som reglerar kyrkofondens

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

149

funktion i skatteutjämningsförfarandet. 1946 års prästlönekommitté är
också för närvarande sysselsatt med utarbetande av konkreta förslag till de
författningsändringar, som här komma att visa sig behövliga. Men berörda
kommitté kan icke undgå att för utformningen av dessa sina förslag taga
omedelbar hänsyn jämväl till den påverkan på den kyrkliga ekonomien,
som den numera — ävenledes i princip — beslutade nya kyrkomusikerorganisationen
vid dess förestående trädande i tillämpning kan beräknas få.
Det ligger — med hänsyn till den sålunda genom omständigheternas makt
framtvungna splittrade behandlingsordningen av de båda reformfrågorna
— i sakens natur, att de ändringar i kyrkofondslagen, som nu påkallas
för kyrkomusikerreformens ikraftträdande, måste få en starkt provisorisk
karaktär och överhuvud snävt begränsas till de absolut nödvändiga.

En bärande punkt i lösningen av kyrkomusikerfrågan har varit den, att
mellan pastoraten såsom de huvudsakliga löngivarna åt kyrkomusikerna
skall ordnas en skatteutjämning genom kyrkofonden helt analog med den,
som nu förekommer mellan pastoraten såsom löngivare åt församlingsprästerna.
De särskilda, för prästlöne- och kyrkomusikerreformen gemensamma
problem, som i det föreliggande större sammanhanget aktualiseras,
äro företrädesvis följande:

1) frågan om gemensam avräkning med kyrkofonden för präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna,

2) den med denna fråga i visst samband stående frågan om höjning av
maximum för församlingsavgifterna samt

3) borttagande eller höjning av nu gällande maximering — till 15 öre per
skattekrona — av den allmänna kyrkoavgiften.

I propositionen nr 231 till 1950 års riksdag togs preliminär ställning till
frågorna under 1) och 2). I egenskap av föredragande statsråd anförde jag
härom huvudsakligen:

Förslaget om gemensam avräkning med kyrkofonden för kyrkoinusikeroch
prästlönekostnaderna har under remissbehandlingen blivit föremål för
delade meningar. Till stöd för förslaget har främst hänvisats till den stora
lättnad, som det skulle innebära för de myndigheter, som verkställa avräkningarna,
att icke behöva göra dubbla sådana, och till att separata avräkningar
skulle nödvändiggöra, att särskild församlingsavgift uttoges för bestridande
av kyrkomusikerkostnaderna. Från dem, som ställt sig kritiska
till förslaget, har särskilt framhållits, att den gemensamma överskottsredovisningen
vore ägnad att inge principiella betänkligheter.

Under behandlingen i kyrkomötet av kyrkomusikerreformen ansåg jag
mig kunna ställa i utsikt, att separat avräkning skulle anordnas, om så vid
ytterligare undersökning befunnes tekniskt kunna ske utan alltför stora
svårigheter. Efter närmare övervägande av frågan har jag emellertid måst
stanna för att föreslå, att avräkningen göres gemensam. I första hand har
denna min slutliga ståndpunkt bestämts av de mycket påtagliga praktiska
fördelarna hos ett sådant förfarande. Jag bar här icke kunnat undgå alt
taga intryck av de farhågor, som från stiftsnämndshåll uttalats mot ett
system med dubbla avräkningar. Men ytterligare ett skäl tillkommer. Den
av mig nyss understrukna provisoriska karaktären av de ställningsta -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ganden, som nu påkallas, måste i särskild grad avse valet av avräkningsmetod.
Huru avräkningarna skola bäst ordnas efter prästlönereformens
ikraftträdande blir beroende av bland annat den ordning, i vilken prästernas
avlöning kommer att utbetalas. I den här föreliggande ovissa situationen
synes det otvivelaktigt innebära minsta omgång att inkoppla pastoratens
kyrkomusikerkostnader på det avräkningsförfarande, som redan
består. Visar det sig sedermera att prästlönereformen gör det önskvärt att
i avräkningshänseende åtskilja kyrkomusiker- och prästlönekostnaderna,
står också möjligheten härtill öppen. Den av mig förordade gemensamma
avräkningen innebär nämligen icke någon »sammanblandning» av ett pastorats
prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar utan endast att avkastningen
av tillgångarna under visst år gives en samfälld användning.

I visst samband med frågan om den gemensamma avräkningen står frågan
om höjning av det i kyrkofondslagen stadgade maximum för församlingsavgifterna.
Då KMU år 1946 framlade förslag om en sådan höjning —
med 10 öre per skattekrona — var detta förslag, från de förutsättningar,
som då förelågo, knappast annat än följdriktigt. Vid behandlingen av kyrkomusikerreformen
vid nämnda års kyrkomöte ansåg jag mig också kunna
godtaga detta förslag, åtminstone — såsom jag uttryckte det — som en
lösning tillsvidare. Vad jag åsyftade med denna förslagets provisoriekaraktär
var givetvis det bedömandet, att prästlönekommittén, som vid den tiden
just påbörjat sitt arbete, icke skulle kunna undgå att taga hithörande invecklade
spörmål till omprövning i deras gemensamma och allsidiga sammanhang.
Då jag likväl förordade KMU:s förslag på denna punkt, var det
under antagandet, att kyrkomusikerreformen skulle kunnat få sin slutliga
lösning redan vid 1947 års riksdag, medan prästlönereformen skulle bli en
fråga på väsentligt längre sikt. Intervallen mellan lagstiftningsetapperna för
de båda reformerna har, såsom det aktuella läget visar, blivit väsentligen
kortare än som beräknats. I planläggningen av prästlönekommitténs arbete
är också förutsatt, att kommitténs slutliga förslag skola framläggas under
loppet av innevarande år.

Med hänsyn till de omständigheter, som nu berörts, har jag funnit övervägande
skäl tala för att, för den korta övergångstid, varom här sannolikt
kan bli fråga, icke göres rubbning i den gällande regleringen med avseende
å maximeringen av församlingsavgifterna och relationen mellan dessa avgifter
och allmänna kyrkoavgiften. Beträffande pastorat, som på grund av
sitt svaga skatteunderlag redan nu uppbär tillskott från kyrkofonden, kommer
kyrkomusikerkostnadernas finansiering tillsvidare i enlighet med vad
jag här förordat att medföra en icke ringa ekonomisk lättnad i förhållande
till den sammanlagda kostnaden för pastoratet och däri ingående församlingar
för nu utgående präst- och kyrkomusikerlöner. Det torde dock
knappast behöva påpekas, att dessa pastorat icke kunna räkna med såsom
säkert, att ett så gynnsamt utfall av den provisoriska regleringen får sin
fulla motsvarighet vid den blivande allsidiga omprövningen av skatteutjämningen
på det kyrkliga området.

Till den under 3) angivna frågan om borttagande eller höjning av
kyrkoavgiftens maximering togs i den ifrågavarande propositionen nr 231
ingen ståndpunkt. Därtill förelåg ej heller någon omedelbar anledning. I
berörda proposition hade vissa kalkyler framlagts rörande den påverkan

Kungl. Maj.ls proposition nr 156.

151

på den allmänna kyrkoavgiften, som de i propositionen förordade grunderna
för finansieringen av kyrkomusikerlönekostnaderna kunde få under
cn övergångstid, intill dess prästlönereformen kunde tänkas bliva genomförd.
Dessa — visserligen starkt schematiserade — beräkningar hade givit
vid handen, att den av kyrkomusikerreformen föranledda höjningen av
den allmänna kyrkoavgiften skulle komma att inskränka sig till omkring
1,5 öre per skattekrona. Då den allmänna kyrkoavgiften vid de senast -—-under hösten 1949 —- gjorda avräkningarna mellan pastoraten och kyrkofonden
icke behövt beräknas till högre öretal än 9, så saknade ju problemet
om hur förfaras skulle, om belastningen på kyrkofonden överstege ett
belopp, som svarade mot ett uttagande av kyrkoavgiften till dess för närvarande
fastställda maximum eller 15 öre, för kyrkomusikerfrågan aktualitet.

Sedan första lagutskottet i utlåtande nr 29, som av riksdagen godkändes,
uttalat, att de i propositionen nr 231 framlagda förslagen i finansieringsfrågorna
syntes väl avvägda, anmälde riksdagen i skrivelse den 27 maj
1950, nr 352, att den bifallit nämnda förslag.

Prästlönekommittén.

Kommittén framhåller, att det gällande kyrkliga finansieringssystemet är
till sin tekniska struktur och sitt funktionssätt rätt komplicerat. De många
faktorerna i systemet och dessas inbördes sammanhang äro därför ej så
alldeles lätta att överblicka. Sammanfattningsvis kan systemet och dess
verkningssätt enligt kommittén — med en viss schematisering — beskrivas
sålunda.

Kostnaderna för prästernas avlöning och pensionering bestridas helt
med publika medel, men dessa medel tillskjutas från källor av skilda slag.
Det årliga medelsbehovet för ifrågavarande ändamål täckes sålunda i det
väsentliga med: A) anslag å riksstaten (vilka tillföras kyrkofonden), B)
kyrkofondens ränteavkastning, C) avkastningen till uppskattat belopp av
de lokala prästlönetillgångarna, D) de s. k. församlingsavgifterna samt
E) den allmänna kyrkoavgiften.

Riksstatsanslagen — tillhopa 5,0 5 milj. kronor — äro fasta och oföränderliga.
Kyrkofondens ränteavkastning är i det Kela konstant. Avkastningen
av de lokala prästlönetillgångarna fluktuerar konjunkturmässigt för
uppskattningsperioderna. Församlingsavgifterna och den allmänna kyrkoavgiften
representera de i egentlig mening »rörliga» posterna eller — med
andra ord — de äro de poster, varmed de för det aktuella medelsbehovets
täckande tillgängliga medlen årligen fyllas ut till erforderligt belopp. Med
avpassningen av församlingsavgifterna skola sålunda de enskilda pastoratens
årliga avlöningsstater, med avpassningen av den allmänna kyrkoavgiften
kyrkofondens årsbudget bringas att balansera.

Ehuru församlingsprästerna icke äro kommunala befattningshavare, så
ulgår dock den gällande lagstiftningen ifrån att de skola anses »i princip»
vara kommunalavlönade, d. v. s. att det enskilda pastoratet skall betraktas

152

Kungi. Maj:ts proposition nr 156.

såsom »lönegivaren» för i pastoratet anställda sådana präster. Denna konstruktion
har gjorts praktiskt inöjlig genom ett komplicerat system för
utjämning av avlöningsbesväret pastoraten emellan. Denna utjämning sker
över kyrkofonden och åstadkommes i huvudsak på ett tvåfaldigt sätt: dels
därigenom att pastoraten befriats från det ekonomiska ansvaret för ett
flertal i avlöningsbesväret ingående — delvis betydande — poster, vilka
i stället betalas direkt ur kyrkofonden, och dels genom utanordnande från
kyrkofonden till pastoraten av skatteutjämningsbidrag i egentlig mening
(»tillskotten»). Huvudregeln för dessa skatteutjämningsbidrag är den, att
om för täckande inom varje enskilt pastorat av dess prästlönekostnader
skulle, sedan avkastningen av där befintliga prästlönetillgångar tagits i
beräkning, erfordras en högre utdebitering av församlingsavgifter än efter
20 öre (under viss förutsättning ett lägre öretal), så bestrides den överskjutande
delen av dessa kostnader ur kyrkofonden.

Sammanlagda beloppet av de ur kyrkofonden direkt bestridda kostnaderna
för församlingsprästernas avlöning (inkl. kostnad för pensionering)
utgjorde för räkenskapsåret 1948/1949 omkring 16,5 milj. kronor. Sammanlagda
beloppet av de egentliga skatteutjämningsbidragen (tillskotten) var
för samma år omkring 2,3 milj. kronor. Summan av dessa två belopp eller
omkring 18,8 milj. kronor skulle kunna betecknas såsom »prästlönekostnadernas
utjämningsdel». Den huvudsakliga och utfyllande inkomstkällan
för finansieringen av det sistnämnda utgiftsbeloppet är den efter lika grund
för alla pastoraten utgående allmänna kyrkoavgiften.

Såsom en allmän förutsättning för genomförandet i närvarande läge av
eu reformerad prästlönelagstiftning förordades av kommittén i dess principbetänkande,
alt alla problem inom detta område, vilka icke hade ett
tvingande samband med själva avlöningsreformen, tillsvidare skötes åt sidan.
Denna av kommittén rekommenderade behandlingsordning blev genom
1949 års riksdagsbeslut i prästlönefrågan godtagen. De i kommitténs första
betänkande framlagda förslagen i fråga om finansieringen av kostnaderna
för lönereformen hade också enbart karaktären av jämkningar på det gällande
systemets grund. Förslagen hade huvudsakligen den innebörden, att
visserligen en större anpart av kostnaderna för församlingsprästernas avlöning
lades omedelbart på pastoraten, men under bibehållande av »20-öresgränsen»
för skatteutjämningsbidragen (tillskotten). Verkan av en dylik
omläggning bleve den, alt en viss stegring av församlingsavgifterna — högst
dock till 20-öresgränsen ■—- komme att inträda för flertalet av de nu »självförsörjande»
pastoraten. För det stora antalet ekonomiskt svagare pastorat
komme däremot bidragens utjämningseffekt att bli icke blott bevarad
utan principiellt sett väsentligt förstärkt. Förslagen blevo genom det år
1949 fattade beslutet i prästlönefrågan i princip godkända. Enligt de i sammanhang
därmed framlagda kostnadskalkylerna för reformen beräknades
den för kyrkofondens balansering erforderliga utdebiteringen av allmän
kyrkoavgift komma att stiga med omkring 6 öre per skattekrona.

Härefter har kommittén till behandling upptagit de vid kyrkomusikerreformen
endast provisoriskt lösta kyrkligt-ekonomiska huvudfrågorna om

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

153

avräkning smetoden, om församlingsavgiftens maximibelopp och om den
allmänna kyrkoavgiftens maximibelopp. Kommittén har härom anfört i
huvudsak följande.

Avräkningsmetoden. Den — med provisorisk giltighet — beslutade anordningen,
varigenom avräkningen med kyrkofonden för kyrkomusikeroch
prästlönekostnaderna skall ske gemensamt, är enligt kommitténs mening
den i och för sig naturliga och den utifrån systemets grunder mest
följdriktiga. Kommittén har ej heller funnit hinder möta för ett bibehållande
av denna avräkningsmetod även sedan prästlönereformen genomförts.

Församlingsavgiftens maximibelopp. Religionsvårdens upprätthållande
är — i och med den rättsliga ställning kyrkan intager i vårt land — en
uppgift av nationellt-samhällelig karaktär. Den församlingsprästerliga organisationen
i pastoraten faller helt inom kyrkostyrelsens (Kungl. Maj:ts)
befogenhetsområde, och avlöningen åt dessa präster är i alla detaljer reglerad
i av riksdagen antagna eller eljest godkända löneförfattningar. I-rån
dessa utgångspunkter förordade 1027 års prästlönesakkunniga (SOU 1929:
39), att kostnaderna för församlingsprästernas kontanta avlöning, i den
mån desamma måste täckas genom allmän beskattning, jämnt fördelades
på rikets alla innevånare och därmed också helt utjämnades de kyrkliga
kommunerna emellan. Förslaget vann icke statsmakternas gehör. I stället
antogs — i sammanhang med den år 1932 genomförda omläggningen av
prästlöneboställenas förvaltning — det beskattningssystem, vars mekanism
kommittén i det föregående försökt i grova drag beskriva. Sistnämnda till
sina grunder alltjämt gällande system medför en genomgående hårdare
skattebelastning för ifrågavarande ändamål inom de ekonomiskt svagare
pastoraten i riket. Företrädesvis drabbar denna hårdare skattebelastning
småförsamlingarna på landsbygden. Förhållandet kan belysas med några
sifferuppgifter. För år 1948 krävdes för gäldande av de å de kyrkliga samfälligheterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö ankommande kostnaderna
för den kontanta avlöningen åt där anställda församlingspräster en utdebitering
av allenast, i Stockholm cirka 3 öre samt i Göteborg och Malmö
cirka 4 öre per skattekrona. Samtidigt måste i vart och ett av rikets 721
s. k. tillskottspastorat — såframt icke pastoraten undantagsvis hade större
inkomster av lokala prästlönetillgångar än som beräknats vid bestämmandet
av tillskottet — för samma ändamål utdebiteras 20 öre per skattekrona.
Jämfört med huvudstadens församlingar hade sålunda de nämnda
pastoraten att beskatta sig efter minst sexfaldigt högre taxa.

Det har satts i fråga, om e.j — efter inläggandet av kostnaderna för kyrkomusikernas
avlöning under det gällande systemet för finansieringen av
församlingsprästernas avlöning — 20-öresgränsen för skatteutjämningsbidragen
för de båda utgiftsändamålen tillhopa borde höjas, förslagsvis till
30 öre per skattekrona. Av flera skäl får kommittén avstyrka en dylik åtgärd.
Den totala utjämningen av beskattningen på ifrågavarande område
låter sig icke genomföra utan en ingripande omläggning av själva finansieringssystemet
såsom sådant. Men varje möjlighet, som här må erbjuda
sig att genom jämkningar på det gällande systemets grund mildra den här
alltjämt bestående ojämnheten i beskattningshänseende, synes böra tillvaratagas.
Ett bibehållande av 20-öresgränsen för de för präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna
gemensamt utgående skatteutjämningsbidragen får
här en verkan i den rätta riktningen. Även den av innevarande års riksdag

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

— i anslutning till ortsavdragsreformen — beslutade statsbidragsregleringen
för kompensering av primärkommunernas inkomstbortfall genom reformen
får i fråga om den kyrkliga kommunalbeskattningen en skatteutjämnande
effekt om 20-öresgränsen bibehålies.

Den allmänna kyrkoavgiften. Enligt 5 § kyrkofondslagen utgör den allmänna
kyrkoavgiftens »grundbelopp» femton öre för skattekrona. Kungl.
Maj:t bestämmer årligen, »hur stor del av grundbeloppet skall för året uttagas».
Vid detta årliga bestämmande skall enligt 8 § iakttagas — förutom
en viss relation mellan församlingsavgifternas öretal och öretalet för den
allmänna kyrkoavgiften — att kyrkofondens inkomster under året såvitt
möjligt bliva lika stora som dess utgifter.

Sedan tillkomsten av den allmänna kyrkoavgiften har denna uttagits
med varierande öretal, högst 15 och lägst 9.

Ordet »grundbelopp» kan verka förbryllande. Termen i fråga ingiver
lätt nog föreställningen, att det här rör sig om ett »grundbelopp» i ungefär
samma mening, vari ordet brukas i gällande förordning den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt. Enligt sistnämnda författning kan som bekant
statlig inkomstskatt för visst år uttagas med mer än 100 procent av ett för
olika fall beräknat »grundbelopp». Ordet »grundbelopp» får härmed en
förståelig innebörd. De uttalanden i förarbetena till gällande lag om kyrkofond,
som beröra den allmänna kyrkoavgiften, äro väl i flera hänseenden
oklara. Tydligt är dock, att en tillämpning motsvarande den, som förutsatts
beträffande den angivna regeln i inkomstskatteförordningen, icke varit
åsyftad. I praxis har också bestämmelsen om den allmänna kyrkoavgiftens
grundbelopp tolkats så, att Kungl. Maj:t icke äger för visst år bestämma
ett uttagande av grundbeloppet till större »del» än »det hela» eller
till högre öretal än femton öre per skattekrona.

Med sin strängt fasthållna grundsats att icke upptaga andra spörsmål berörande
finansieringsregleringen än sådana, som hade ett tvingande samband
med själva prästlönereformen, fann sig prästlönekommittén icke ha
anledning att i principbetänkandet ingå på frågan om ändring i gällande bestämmelser
rörande kyrkoavgiftens »grundbelopp». Kommittén hade nämligen
— på grundval av vissa kalkyler — ansett sig kunna räkna med att
de ökade anspråk på kyrkofonden, som bleve en följd av kommitténs förslag
till lönereglering och kostnadsfördelning mellan pastoraten och kyrkofonden,
skulle kunna tillgodoses inom ramen för kyrkoavgiftens nuvarande
maximum.

Läget i detta hänseende är numera ett annat. Redan enligt de kostnadsberäkningar,
som framlades i propositionen nr 204/1949, syntes man nödsakad
räkna med såsom möjligt, att kyrkofondens stat — under förutsättning
att maximum för församlingsavgifterna höjdes — icke skulle kunna
balanseras med en kyrkoavgift efter angivna öretal. Sedan kyrkofonden
enligt statsmakternas år 1950 fattade beslut skall ha att bestrida skatteutjämningsbidrag
till pastoraten jämväl för kyrkomusikernas avlöning,
är det, åtminstone vad angår de närmaste åren, icke möjligt, att — under
nyssnämnda förutsättning — en dylik balans skall kunna efter prästlönereformen
åstadkommas. Härtill kommer, att de jämväl i år beslutade
höjda kommunala ortsavdragen medföra en vid de tidigare beräkningarna
icke förutsedd sänkning av det kommunala skatteunderlaget.

Kungl. Maj:is proposition nr tö ti.

155

För att erhålla ett säkrare underlag för sina överväganden i fråga om allmänna
kyrkoavgiftens reglering har kommittén genom specifika beräkningar
sökt uppskatta den höjning av kyrkoavgiften för år 1949, som skulle ha
inträtt, om såväl präst- och kyrkomusikerlöneregleringarna som ortsavdragsreformen
genomförts redan från och med den 1 januari 1949. Tillvägagångssättet
vid undersökningens utförande har i huvudsak varit följande.

Beräkning av pastoratens tillskott ur och överskott
till kyrkofonden. För varje pastorat för sig har uträknats
eventuellt tillskott ur kyrkofonden eller överskott att dit inbetala. —
Härvid ha pastoratets prästlönekostnader exakt beräknats efter i detta
betänkande föreslagna grunder. I fråga om kyrkomusikerlönekostnaderna
(inberäknat pensionsavgifter) ha däremot svårigheter förelegat att framräkna
lika säkra belopp, då den nya kyrkomusikerorganisationen vid tidpunkten
för undersökningen (oktober 1950) icke var i något stift genomförd.
De belopp, som upptagits för kyrkomusikernas avlönande, har kommittén
erhållit från domkapitlen, som på kommitténs begäran verkställt
approximativa beräkningar av lönekostnaderna för kyrkomusikerna i varje
pastorat inom vederbörande stift. Beräkningarna ha av domkapitlen
med erforderliga jämkningar baserats på de år 1947 upprättade preliminära
förslagen till indelning av pastoraten i kyrkomusikerdistrikt och till
inrättande av kyrkomusikertjänster därstädes. Lönekostnaderna för kyrkomusikerna
ha vidare beräknats under den förutsättningen, att löneregleringen
trätt i kraft i samtliga pastorat. Enligt vad flera domkapitel uppgivit
kan dock ett nu ej angivbart antal kyrkomusiker (organister) förväntas
av ålders- eller andra skäl icke övergå på den nya löneregleringen.
Då löneutgifterna för de kyrkomusiker, som välja att kvarstå på de
äldre lönebestämmelserna, åvila församlingarna, komma härigenom pastoraten
att tills vidare ej belastas med kostnader för motsvarande kyrkomusikertjänster
i den nya organisationen. Vidare bör påpekas, att samtliga
lönekostnader för präster och kyrkomusiker uträknats efter ett rörligt tilllägg
av 12 procent. — Av pastoratens inkomster för präst- och kyrkomusikerlönekostnadernas
bestridande har avkastningen av prästlönetillgångarna
ansetts kunna uppskattas till samma belopp som vid den i betänkande I (s.
170 ff.) redovisade finansieringsundersökningen. Uppgifter angående boställsräntornas
belopp ha infordrats från vederbörande domkapitel. Att
verkställa någon invändningsfri beräkning av skatteunderlagens nedgång i
pastoraten till följd av ortsavdragsreformen torde av flera skäl icke vara
möjligt. I anslutning till en i ortsavdragskommitténs betänkande med förslag
till ändrade kommunala ortsavdrag in. m. (SOU 1950:5 s 121 ff.) intagen
specialundersökning angående det procentuella bortfallet av skattekronor
vid det alternativa förslag till höjda ortsavdrag, som numera bifallits
av statsmakterna, har kommittén ansett sig lämpligen böra uppskatta
minskningen till i landspastoraten 16,c procent och i stadspastoraten 12,9
procent av skatteunderlagen enligt 1948 års taxering. För Stockholm, Göteborg
och Malmö har nämnda procenttal — på grundval av utredningar, som
verkställts av ifrågavarande städers egna förvaltningsorgan — antagits utgöra
8,4 respektive 10,3 och 10,5 procent av skatteunderlagen enligt samma

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ars taxeringar. Med det sålunda särskilt för varje pastorat framräknade
bortfallet har sedan det för vederbörande pastorat fastställda skatteunderlaget
enligt 1950 års taxering minskats. Vad härefter återstår skulle utgöra
det i pastoratet tillgängliga skatteunderlaget, om de höjda ortsavdragen tilllämpats
redan under år 1949. På detta skatteunderlag har därefter uträknats
det belopp av församlingsavgifter, som motsvarar en utdebitering av
20 öre per skattekrona.

Sedan på angivet sätt för de olika pastoraten beräknats dels pastoratets
präst- och kyrkomusikerlönekostnader, dels ock dess avkastning av prästoch
kyrkoinusikerlönetillgångar samt inkomst av församlingsavgifter, har
kunnat fastställas pastoratet eventuellt tillkommande tillskott ur kyrkofonden.
Vidare har uträknats de överskott, som vissa pastorat ha att inbetala
till kyrkofonden. Härvid har kommittén kunnat beräkna de för pastoraten
sammanlagda beloppen av tillskott till omkring 16 650 000 kronor och
av överskott till omkring 460 000 kronor.1

Av undersökningen framgår tillika, att pastoratens sammanlagda prästoch
kyrkomusikerlönekostnader kunna uppskattas till omkring 42 160 000
kronor för år, varav 33 500 000 kronor utgöra utgifter för prästernas och
8 660 000 kronor utgifter för kyrkomusikernas avlönande. Enligt utredningen
bestridas dessa lönekostnader ungefärligen med dels 5 430 000 kronor
i avkastning av prästlönetillgångar (13 procent), dels 360 000 kronor i avkastning
av kyrkomusikerlönetillgångar (1 procent), dels 19 720 000 kronor
i församlingsavgifter (47 procent), dels ock 16 650 000 kronor i tillskott
ur kyrkofonden (39 procent).

Beräkning av kyrkofondens årsbudget och av a 1 1-m än kyrkoavgift. Vid beräkningen av kyrkofondens utgifter, förutom
tillskotten, och inkomster, förutom överskotten, ha dels de avlöningsoch
pensionskostnader för prästerna, som skola direkt bestridas ur kyrkofonden,
upptagits i överensstämmelse med de av kommittén verkställda
kostnadsberäkningarna, dels ock fondens övriga utgifter och inkomster,
vilka icke påverkas av löneregleringen, medtagits i huvudsak med de verkliga
beloppen för år 1949 enligt fondens räkenskaper. Det belopp, som för
år 1949 skolat täckas med allmän kyrkoavgift, skulle enligt den här verkställda
beräkningen utgöra 29 080 812 kronor. Om detta belopp repartiseras
på det genom ortsavdragsreformen minskade skatteunderlaget enligt
1950 års taxering i de territoriella och icke-territoriella pastorat, som omfattas
av prästlöneregleringen, 151 959 500 skattekronor, blir utdebiteringsbehovet
för år 1949 noga räknat 19,14 öre. Utdebiteras i anledning härav
närmast högre öretal, 20 öre, uppkommer eu överbalansering av kyrkofonden
med 1 311 088 kronor. Väljes däremot en utdebitering av 19~ öre,
uppstår i stället ett årsunderskott å 208 507 kronor, varmed fondkapitalet
komme att åderlåtas.

Med hänvisning till resultatet av den verkställda undersökningen har
kommittén framhållit, att prästlöncregleringens genomförande — sedan
den nya kyrkomusikerorganisationen i huvudsak blivit upplagd och de

1 Av undersökningen framgår tillika, att av rikets 1 371 pastorat — inberäknat garnisons-
och amiralitetsförsamlingarna — 1 164 skulle vara tillskottspastorat, 162 självförsörjande
pastorat, 22 överskottspastorat samt 23 kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

157

höjda kommunala ortsavdragen trätt i tillämpning — betingar en högre
utdebitering av allmän kyrkoavgift än 15 öre per skattekrona, om kyrkofondens
årliga utgifter och inkomster skola bringas att balansera. Därest
man ej anser sig böra årligen taga i anspråk en del av fondkapitalet, måste
följaktligen ett högre skatteuttag möjliggöras. Härvidlag synes kommittén
tvenne alternativa lösningar möjliga. Den ena är att utsätta en ny maximigräns
för kyrkoavgiften, som för den närmaste framtiden kan antagas
säkerställa kyrkofondens årliga balansering. Den andra är att slopa kyrkoavgiftens
maximering. Kommittén har erinrat om att kyrkomusikerutredningen
i sitt andra betänkande dryftat de båda alternativen. Härvid stannade
utredningen för att föreslå ett upphävande av kyrkoavgiftens maximering.
De av utredningen härför åberopade skälen ha av kommittén
sammanfattats sålunda.

Då under riksdagsbehandlingen av 1932 års ecklesiastika bostadslagstiftning
kyrkoavgiftens maximum fixerades till 15 öre per skattekrona, skedde
detta bestämmande på de lösaste grunder. Syftet med maximeringen var
givetvis att åstadkomma en begränsning av de utgifter, som skulle genom
ifrågavarande kyrkoskatt finansieras, en begränsning, som icke kunde utan
riksdagens medgivande överskridas. På grund av kommunalskatteunderlagens
fortgående stegring hade emellertid kyrkoavgiftens lagbestämda maximum
i verkligheten icke kommit att verka såsom någon i och för sig utgiftsbegränsande
faktor. Endast under två år, 1942 och 1943, hade ett uttag
av maximiavgift varit erforderligt. En långt effektivare kontroll från riksdagens
sida över utgifterna på det kyrkliga området kunde ernås genom att
Kungl. Maj :t årligen delgåve riksdagen en detaljerad redogörelse för den
kyrkliga organisationens omfattning och kostnaderna för densamma.

Kommittén har övervägt de av kyrkomusikerutredningen anförda synpunkterna
i denna fråga. Ehuru vägande skäl kunna anföras för utredningens
förslag, har kommittén dock icke ansett sig i nuvarande läge kunna
förorda detsamma. Kommittén har i denna fråga ytterligare framhållit
följande.

Det har i meningsutbytet om allmänna kyrkoavgiftens reglering gjorts
gällande, att Kungl. Maj :ts befattning med kyrkoavgiftens bestämmande
huvudsakligen inskränkte sig till en serie räkneoperationer, vars resultat
gåve kyrkoavgiften för året. De många i uträkningen ingående faktorerna
vore för varje år praktiskt sett givna. Den helt dominerande utgiftsposten
vore här medelsbehovet för de ordinarie församlingsprästernas avlöning.
De grunder, efter vilka denna avlöning utginge, vore till alla delar av riksdagen
bestämda.

Medelsförbrukningen å lorevarande avsnitt av den kyrkliga förvaltningen
är icke enbart beroende av de utav riksdagen godkända grunderna för
prästernas avlöning. En annan huvudfaktor, som här starkt påverkar
medelsåtgången, är den församlingsprästerliga organisationens omfattning
eller, med andra ord, det antal prästerliga befattningshavare i olika
tjänstgrader, som fortgående anställas i pastoraten. Bestämmanderätten
i hithörande frågor, som i regel äro nära förknippade med rikets kvrkligtkommunala
indelning, tillkommer av ålder Kungl. Maj :t.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Ett behov av fastare riktlinjer för det administrativa arbetet med den
kyrkligt-kommunala indelningen har sedan länge förelegat. Enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 3 mars 1950 ha särskilda sakkunniga tillkallats
för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med översyn av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen. De sakkunnigas
blivande arbetsresultat torde komma att i sinom tid underställas riksdagens
prövning.

Enligt kommitténs mening kunna vid den delegation av riksdagens beskattningsmakt
åt Kungl. Maj :t, som på förevarande speciella område tilllämpas,
principiella skäl anföras mot att upphäva den gällande formella
begränsningen för beskattningsrättens utövande, så länge reglerna för den
lokala kyrkliga tjänsteorganisationens omfattning — och därmed vissa av
de för skattebehovet avgörande betingelserna — ej äro fastare än för närvarande
bestämda. Med hänsyn härtill anser kommittén den slutliga prövningen
av förslaget att slopa kyrkoavgiftens maximering böra anstå, till
dess att den nyssnämnda sakkunnigutredningen framlagt förslag till närmare
riktlinjer för den framtida pastoratsindelningen och församlingsprästerliga
organisationen samt statsmakterna tagit ställning härtill.

I proposition nr 209/1950 med förslag till vissa ändringar i ecklesiastik
boställsordning förordades ytterligare utredning av en rad betydelsefulla
kyrkligt-ekonomiska frågor, av vilka flera direkt eller indirekt beröra
grunderna för den kyrkliga beskattningen. Därtill kommer, att förslag
om ändrade grunder för beskattning av dissenters framlagts för årets
riksdag. Den slutliga behandlingen av denna fråga kan möjligen komma
att påverka den kyrkliga beskattningens utformning. Enligt kommitténs
mening tala även dessa senare omständigheter mot att nu vidtaga den av
kyrkomusikerutredningen förordade ändringen av den kyrkliga beskattningen
på eu av dess huvudpunkter.

I nuvarande läge har kommittén ansett, att en ny högre maximiskattesats
i stället bör bestämmas. Beträffande storleken av den höjning, som
bör ifrågakomma, har kommittén anfört följande.

Av avgörande betydelse, då det gäller att fastställa ett nytt maximum för
kyrkoavgiften, är — förutom den blivande lönekostnaden för den kyrkliga
tjänsteorganisationen — det kommunala skatteunderlagets framtida utveckling
i stigande eller sjunkande riktning. Enligt för kommittén tillgängliga
uppgifter har kommunalskatteunderlaget i riket under åren 1936—
1950 stigit från 47 733 012 till 174 645 241 skattekronor eller med 266 procent.
Den genomsnittliga årliga höjningen av skatteunderlaget under denna
period utgör 10,2 2 procent, därav under åren 1936—1940 9,13 procent, åren
1941—1945 10,88 procent och åren 1946—1950 10,64 procent. En fortsatt
stegring av skatteunderlaget lärer kunna förutses även under de närmast
följande åren. Jämväl i fråga om pastoratens och kyrkofondens löneoch
pensionsutgifter torde under de närmaste åren ökningar kunna förväntas.
Framhållas må emellertid, att under en längre tidsperiod löne- och
pensionskostnaderna på det kyrkliga förvaltningsområdet tenderat att öka
i betydligt långsammare takt än skatteunderlaget. Sålunda ha utgifterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

159

för församlingsprästerskapets avlöningsförmåner enligt av kommittén verkställda
beräkningar under åren 1936—1948 stigit med omkring 70 procent.1
Den under samma tid skedda höjningen av skatteunderlaget utgör däremot
226 procent.

Det har synts kommittén i detta sammanhang vara av intresse att genom
en schematisk undersökning söka beräkna den utdebitering av allmän kyrkoavgift,
som under vissa antaganden med avseende å löne- och skatteunderlagsutvecklingen
skulle erfordras för kyrkofondens balansering. Vid undersökningen,
som baserats på förut beräknade löne- och pensionskostnader, intäkter
av lönetillgångar, skatteunderlag m. m., ha såsom förutsättningar
valts vissa — mellan 5 och 20 procent varierande — stegringar av löner,
pensioner1 2 och skatteunderlag.

De närmare förutsättningarna för samt resultaten av undersökningen
ha angivits i följande sammanställning.

Antagen höjning av	Erforderlig utdebitering av kyrkoavgift öre
löne- och pensionskostnader 0/ Jo	skatteunderlag 0/ Jo
5	5	19,53
5	10	18,13
5	15	17,03
5	20	16,01
10	5	20,81
10	10	19,53
10	15	18,37
10	20	17,29
15	10	20,94
15	15	19,71
15	20	18,58
20	15	21,05
20	20	19,86

Kommittén har vidare anfört följande.

De förut redovisade beräkningarna av allmänna kyrkoavgiften och vad i
övrigt anförts i denna fråga synes kommittén giva vid handen, att utdebitering
av en till 20 öre maximerad kyrkoavgift kan antagas täcka det medelsbehov,
som under de närmast aktuella åren erfordras för kyrkofondens
balansering. Att det allmänna ekonomiska läget utvecklas i sådan riktning,
att verkningarna härav för kyrkofonden leda till en underbalansering av
fonden även vid ett utnyttjande av den nya maximiskattesatsen, får dock ej

1 I detta sammanhang må även nämnas, att den procentuella lönestegringen för sekrcterar-
och rådsgraderna tillhörande befattningshavare inom statsförvaltningen under
åren 1936—1945 mycket väsentligt understeg den procentuella höjningen av skatteunderlaget
under samma tid (jfr 1945 års lönekommittés betänkande I, SOU 1946:48 s. 157
ff.).

2 Härvid har hänsyn tagits till icke blott åt präster och kyrkomusiker utan även åt
andra befattningshavare utgående löner, arvoden och pensioner, vilka belasta kyrkofonden,
(exempelvis löner till stiftsniimndernas personal).

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

anses uteslutet. Av skäl, som kommittén icke torde närmare behöva utveckla,
är det dock angeläget, att skattestegringen till följd av präst- och
kyrkomusikerlöneregleringarna i den förhandenvarande situationen begränsas.
Med hänsyn härtill och då — såsom kommittén understrukit
— de många faktorer, som under de närmast följande åren bli
bestämmande för den kyrkliga ekonomien, äro ytterligt osäkra, synes det i
nuvarande läge vara en närliggande utväg att — om utdebiteringsbehovet,
mot utfallet av de gjorda prognoserna, skulle överstiga 20 öre — taga i anspråk
en del av kyrkofondens kapital. Den kapitalförbrukning, som under
de närmaste åren sålunda skulle kunna bli nödvändig, lärer knappast kunna
bli av den storleksordning, att kyrkofondens ställning därav märkbart
påverkas.

Kyrkofondens kapital var vid fondens uppläggning år 1914 cirka 8 miljoner
kronor. Beloppet utgjorde i allt väsentligt centraliserad avkastning
(arrende- och skogsförsäljningsmedel) från prästlöneboställen. Från och
med år 1914 och fram till den 30 juni 1932, då en ny rättslig grundval anordnades
för fonden, steg fondens behållning med cirka 49 miljoner kronor.
Någon kapitaltillväxt var i den hithörande lagstiftningen icke avsedd. Den
berodde på en felkonstruktion i regleringen av fondens skatteutjämnande
uppgift, överfinansieringen uppkom nämligen genom en fastlåsning av den
kyrkligt kommunala beskattningen (»församlingsavgifterna») vid en alltför
hög skattekvot, varigenom de enskilda församlingarna (pastoraten)
kommo att få bära en större del av utgifterna för prästernas avlöning än
som åsyftats. — År 1941 tillfördes kyrkofonden ett kapitalbelopp av cirka
30 miljoner kronor, vilket av prästerskapets änke- och pupillkassa överlåtits
å staten i samband med statens övertagande av denna halvprivata pensionsinrättnings
verksamhet. — Enligt bokslutet den 30 juni 1950 utgjorde
kyrkofondens behållning cirka 87 miljoner kronor.1

Vid tillkomsten av 1932 års kyrkligt-ekonomiska lagstiftning berördes
från riksdagens sida frågan om lämpligt förfaringssätt för den händelse ett
uttagande av allmän kyrkoavgift efter 15 öre per skattekrona skulle visa sig
icke förslå för balansering av kyrkofondens utgifter och inkomster. I sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets i denna del av riksdagen godkända
utlåtande nr 8 anfördes sålunda följande:

Utskottet föreslår vidare, att den allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp
bestämmes till 15 öre för skattekrona. Skulle skatteunderlaget förminskas
så, att en utdebitering av detta belopp icke förslår, får man taga fondens
kapital i anspråk, vilket även enligt övriga förslag förutsättes kunna ske vid
svårare ekonomisk depression.

Av vissa utskottets utlåtanden i annat sammanhang kan slutas, att utskottet
hyste betänkligheter mot en alltför kraftig åderlåtning av fondkapitalet.
Till frågan, var gränsen härför lämpligen borde sättas, togs dock av
utskottet ingen ståndpunkt.

Under åberopande av vad här anförts föreslår kommittén, att den i 5 §
kyrkofondslagen stadgade maximeringen av allmänna kyrkoavgiften höjes
från 15 till 20 öre per skattekrona. Skulle kyrkofondens medelsbehov —
mot kommitténs antaganden — icke täckas vid en utdebitering av den nya

l Av detta belopp voro vid samma tidpunkt placerade, i inteckningslån cirka 30, i
kommunallån cirka 1,6, i obligationer cirka 45 samt i statsskuldförbindelser cirka 2,7.
allt i miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

161

maximiskattesatsen, förordar kommittén, att det av 1932 års riksdag anvisade
förfarandet att taga i anspråk fondens kapital anlitas. I samband härmed
påpekar kommittén, att det bör ankomma på kammarkollegiet och
statskontoret, vilka myndigheter ha att årligen till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag rörande kyrkoavgiftens beräkning, att med skärpt uppmärksamhet
följa den blivande utvecklingen på ifrågavarande område och, därest
kapitaluttagen bli av någon betydande omfattning, i god tid föreslå sådana
åtgärder, som i en dylik situation kunna befinnas påkallade.

I anslutning härtill omnämner kommittén, att den icke ansett sig i samband
med sitt förslag om den höjda maximigränsen för kyrkoavgiften böra
föreslå någon ändring av kyrkofondslagens bestämmelser om förhållandet
mellan kyrkoavgiftens och församlingsavgifternas öretal.

Avslutningsvis framhåller kommittén, att den förordade höjningen av
kyrkoavgiftens maximum i väsentlig mån är betingad av den sänkning av
skatteunderlaget, som ortsavdragsreformen får antagas medföra. Enligt
beräkningar, som kommittén låtit verkställa, skulle nämligen, under förutsättning
att präst- och kyrkomusikerlöneregleringarna men ej ortsavdragsreformen
genomförts den 1 januari 1949, för kyrkofondens balansering
behöva utdebiteras allmän kyrkoavgift för år 1949 med allenast 15,5 7
öre per skattekrona. Den föreslagna höjningen med 5 öre av kyrkoavgiften
anser kommittén därför kunna i nuvarande läge sägas till omkring 3,5 öre
vara föranledd av de höjda kommunala ortsavdragen.

Yttranden.

Kommitténs förslag om stadfästande av den nuvarande provisoriska ordningen
med gemensam avräkning av präst- och kyrkomusikerkostnaderna
har icke godtagits av domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift, som ej
funnit några tekniska hinder av allvarlig art föreligga för separata avräkningar
dels för prästlöne- och dels för kyrkomusikerlönekostnaderna.
Nämnda stiftsmyndigheter ha erinrat om att 1946 års kyrkomöte i avgivet
yttrande över förslaget om nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna
dels uttalat principiella betänkligheter mot att de egentliga prästlönetillgångarna
toges i anspråk för bestridande av kostnaderna för kyrkomusikernas
verksamhet, dels ock framhållit önskvärdheten av ett sådant avräkningssystem
att präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna kunde urskiljas
var för sig.

Statskontoret har icke ansett sig i stånd att utan tidskrävande undersökningar
på denna punkt göra något uttalande beträffande avräkningsmetoden,
då kommittén föreslagit en omläggning av löncutbetalningssystemct,
som måste få konsekvenser även för avräkningsförfarandet, utan att närmare
ha klargjort verkningarna härav. Ämbetsverket har därjämte framhållit,
att metoden för avräkningarna mellan kyrkofond och pastorat nu 11

Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 156.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

mera nått en sådan grad av komplicering, att angelägenheten av långtgående
förenklingar gör sig gällande med betydande styrka.

Övriga remissinstanser hava tillstyrkt fortsatt gemensam avräkning. Därvid
har domkapitlet i Linköpings stift framhållit, att den hösten 1950 för
första gången verkställda gemensamma avräkningen, som var preliminär
för år 1951, kunnat genomföras med förhållandevis ringa arbetsökning. Enligt
domkapitlets mening skulle ett system med separata avräkningar ha
medfört ett betydligt merarbete för kanslipersonalen.

I fråga om avvägningen av församlingsavgiftens maximibelopp har kammarkollegiet
framhållit följande.

Det synes väl såsom kommittén framhåller vara riktigt, att den hårdare
skattebelastningen för prästlöneändamål i regel drabbar småförsamlingarna
på landsbygden. Dock förekommer ett ej ringa antal fall, då landsbygdsförsamlingarna
genom rikt flödande boställsavkastning, trots ringa skatteunderlag,
kunna hålla sin utdebitering för prästlöneändamål på en jämförelsevis
låg nivå. Vid bedömande av församlingarnas ekonomiska ställning
och behov av skatteutjämning torde för övrigt hänsynstagande allenast till
den obetydliga detalj i kommunernas budget som prästavlöningen representerar
ge en missvisande bild av denna ställning över huvudtaget, och en
långt driven skatteutjämning på detta område kan komma att verka i motsatt
riktning mot den allmänna skatteutjämningen. En församling med
synnerligen gott skatteunderlag per person skulle på detta sätt kunna beredas
en skattelindring, som icke är påkallad av skatteutjämningsskäl.

Om församlingsavgifterna bibehållas vid nuvarande maximum innebär
detta, att samtliga pastorat, som för närvarande uppbära tillskott från kyrkofonden
till gäldande av prästlönekostnaderna, d. v. s. drygt halva antalet
pastorat, få övervältra hela kostnaden för kyrkomusikerlönerna på kyrkofonden
och därmed bli helt befriade från en utgift, som de hittills själva
måst vidkännas. Kollegiet ifrågasätter, huruvida en så långt driven utjämning
är motiverad. Härtill kommer, att enligt statsmakternas principbeslut
pastoraten skola få uppbära det avdrag för förmånen av tjänstebostad,
som prästerna skola vidkännas. Denna anordning innebär ett avsteg från nu
gällande ordning, enligt vilken pastoraten själva helt få vidkännas kostnaden
för tillhandahållande av tjänstebostäder. Då prästens bruttolön — utan
bostadsavdrag — skall tillgodoräknas pastoraten vid avräkning med kyrkofonden,
kommer genom den beslutade anordningen jämväl kostnaden för
tjänstebostäder, i den mån den täckes av bostadsavdraget, att i de nuvarande
tillskottspastoraten få betalas av kyrkofonden, sålunda en rätt betydande
ökad skatteutjämning för tillskottspastoraten.

Kommittén har beräknat pastoratens kyrkomusikerlönekostnader, efter
avdrag av kyrkomusikerlönetillgångarna, till 8 300 000 kronor. Fördelat på
det av kommittén beräknade skatteunderlaget i de pastorat, som omfattas
av prästlöneregleringen, 151 959 500 skattekronor, uppkommer i genomsnitt
en utdebitering av knappt 5V> öre per skattekrona. Kyrkomusikerutredningen,
varifrån förslaget om kyrkomusikerlönekostnadens gäldande i
enahanda ordning som prästlönerna härleder sig, föreslog på sin tid, att
maximum av pastoratets församlingsavgifter skulle höjas till 30 öre per
skattekrona. Jämväl kollegiet anser på grund av det ovan anförda en höj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

163

ning av församlingsavgifternas maximum motiverad, men höjningen bör,
med hänsyn till det beräknade genomsnittliga utdebiteringsbehovet för
kyrkomusikernas avlöning, kunna begränsas till 5 öre och sålunda fastställas
till 25 öre.

Genom höjning av församlingsavgifternas maximum erhålles ock en något
vidgad marginal mellan det av kommittén föreslagna maximum av allmänna
kyrkoavgiften, 20 öre, och det för närvarande föreliggande, av kommittén
beräknade utdebiteringsbehovet, 19,14 öre. På grund av ändrade
ekonomiska förhållanden kan denna marginal, såsom kommittén själv
framhållit, komma att visa sig för snäv.

Innan statskontoret upptagit frågan om församlings- och kyrkoavgifternas
maximering, har ämbetsverket framhållit två andra huvudfrågor
av stor betydelse för den kyrkliga ekonomien.

Statskontoret får erinra om, att någon verklig, till grunden gående undersökning
beträffande finansieringen icke företagits av kommittén, som i
viss mån ansett dessa problem ligga utanför utredningsuppdraget. En rad
frågor av största betydelse kvarstå därför alltjämt outredda. Framhållas
må exempelvis, att gällande regler om normaluppskattning och inleverering
av överskottsmedel möjliggjort, att årligen högst avsevärda belopp
kunnat tillföras pastoraten helt utanför det för finansieringen av prästlönekostnaderna
gällande systemet. Den bristande rationaliseringen och
kontrollen av byggnadsverksamheten förtjänar även att framhållas, då därigenom
stora belopp kunna undandragas det gemensamma prästlöneväsendet.
Statskontoret föreställer sig, att — därest dessa frågor fått sin lösning
i samband med de nu beslutade reformerna — utdebiteringen för kyrkliga
ändamål skulle kunna väsentligt begränsas. Ämbetsverket vill därför starkt
understryka vikten av att dessa och övriga hithörande spörsmål snarast
bliva föremål för utredning.

Rörande skatteutjämningen inom det kyrkliga beskattningssystemet har
statskontoret framhållit i huvudsak samma synpunkter som kammarkollegiet.
Vad angår församlingsavgiften har statskontoret förordat en väsentlig
höjning av maximiuttaget och anfört.

Framhållas må för övrigt, att en församlingsavgift på 20 öre för närvarande
knappast torde uttagas inom något enda pastorat. Av den utdebiteringsgräns,
som uppsatts för bestämmande av tillskotten, kan ej alls utläsas
något om storleken av den verkliga utdebiteringen inom pastoraten.
Statskontoret vill slutligen i detta sammanhang ytterligare framhålla, att
skatteutjämningssynpunkten självfallet icke får drivas så långt, att pastoratens
intresse för erforderliga rationaliseringar bortfaller. Med hänsyn till
nu angivna omständigheter kan statskontoret för sin del icke förorda, att
nuvarande maximigräns bibehålies. Då det gäller alt bedöma var denna
gräns i stället skall sättas, möta emellertid vissa svårigheter. Statskontoret
anser sig dock kunna bygga på det material, som framlagts av kyrkomusikerutredningen,
vilken föreslog en maxiiniutdebitering av 30 öre för skattekrona.
Med hänsyn till de ytterligare kostnadsökningarna lärer maximigränsen
för församlingsavgiften icke böra sättas lägre än 35 öre per skattekrona.

Även beträffande den allmänna kyrkoavgiftens reglering har statskontoret
en från kommittén avvikande uppfattning.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Enligt statskontorets mening kan en effektiv kontroll från riksdagens
sida icke ernås på annan väg, än att riksdagen tillförsäkras samma inflytande
över personalförteckningarna å detta område, som eljest gäller i fråga
om avlöningsstaterna inom civilförvaltningen i allmänhet. Ämbetsverket
anser denna principiellt och praktiskt grundläggande fråga böra avgöras i
samband med antagandet av prästlönereglementet. Under inga förhållanden
är statskontoret berett understödja en höjning av den allmänna kyrkoavgiftens
nuvarande maximum.

Den av kommittén påpekade avsevärt varierande utdebiteringen av församlingsavgifter
i mindre landsförsamlingar, å ena, och storstadsförsamlingar,
å andra sidan, har sliftsnämnden i Göteborgs stift för sin del ej
funnit oskälig.

Svenska stadsförbundet har ansett den av kommittén föreslagna höjningen
av kyrkoavgiftens maximum ge anledning till betänksamhet och
framhållit.

Det gäller här en i och för sig ganska betydande skatteökning, som generellt
kommer att drabba det kommunala skatteunderlaget över hela landet.
Denna ökning blir ej heller mindre kännbar för de kommunalt skattskyldiga,
därför att den — såsom kommittén framhållit — i väsentlig mån
betingas av den sänkning av skatteunderlaget, som ortsavdragsreformen
får antagas medföra. Snarare har man anledning påpeka, att den allmänna
kyrkoavgiftens höjning betyder en belastning på det kommunala skatteunderlaget,
vilken trots sambandet med ortsavdragsreformen icke i någon mån
kommer att reduceras genom »provisorisk skatteersättning» av statsmedel.

Kommitténs förslag om ianspråktagande under vissa förutsättningar av
kyrkofondens kapital för bestridande av dess driftutgifter har kritiserats av
Sveriges yngre prästers förbund, som ansett att förslaget strider mot den
vedertagna ekonomiska grundsatsen att icke under en högkonjunktur förbruka
redan upplagda fonder.

Föredraganden

I sitt yttrande har statskontoret ansett sig böra framhålla angelägenheten
av en revision utav vissa i kyrkofondslagen och ecklesiastik boställsordning
innefattade bestämmelser om dispositionen av ecklesiastikt löneboställes
avkastning och angående byggnadsverksamheten å dessa boställen. Såsom
jag understrukit i en till 1950 års riksdag avlåten proposition nr 209
angående ändrade arrendebestämmelser för nämnda boställen in. m., äro
dessa frågors ändamålsenliga lösning av stor betydelse för det ecklesiastika
boställsväsendet och därmed även för den kyrkliga ekonomien över huvud.
Under senare år ha berörda frågor, som äro av komplicerad natur, undersökts
av särskilda sakkunnigutredningar, vilkas förslag dock i nämnda
proposition ansågos böra ytterligare beredas inom ecklesiastikdepartementet,
innan de kunna läggas till grund för lagstiftning. En överarbetning av
dessa förslag pågår för närvarande inom departementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

165

I fråga om finansieringen av församlingsprästernas avlöningsförmåner
utom tjänstebostad innebar statsmakternas principbeslut, att pastorat skulle
deltaga i avlöningskostnadcrna för varje där inrättad tjänst med visst
belopp för år. Nämnda belopp skulle motsvara den med tjänsten förenade
lönen i lägsta löneklass — inberäknat rörligt tillägg därå enligt det procenttal,
som tillämpats under tredje kvartalet nästföregående år -— jämte ifrågakommande
kallortstillägg. Avsikten med denna normalisering av pastoratens
prästlönekostnad var att därmed förenkla de mellan pastoraten
och kyrkofonden varje år förekommande avräkningarna för fastställande
av de belopp, som skola ur kyrkofonden utbetalas till pastoraten i tillskott
(skatteutjämningsbidrag) och till fonden inbetalas av pastoraten i allmän
kyrkoavgift. Då enligt de bestämmelser, som gällde vid princippropositionens
avlåtande, avlöningskostnaderna skulle upptagas i avräkningarna enligt
förhandsuppskattning året före avlöningsåret, talade starka rationaliseringsskäl
för införande vid löneregleringen av den förut avsedda normaliseringen
av pastoratets prästlönekostnad. Sedan närmare erfarenhet vunnits
om de verkningar, som de vid 1947 års uppbördsreform införda allmänna
skatteavräkningarna mellan staten och kommunerna medförde för
det kyrkliga avräkningssystemets del, genomfördes hösten 1949 — efter
riksdagens hörande — en omläggning av sistnämnda system till dels preliminära
och dels slutliga avräkningar. Efter denna omläggning har den avräkningstekniska
fördelen med en normaliserad prästlönekostnad otvivelaktigt
bortfallit. Alt kommittén i slutbetänkandet likväl i detta hänseende
icke föreslagit någon ändring, torde sammanhänga med kommitténs förslag
angående utbetalningen av församlingsprästernas avlöning.

Vid den omprövning av förevarande fråga, som avräkningssystemets omläggning
enligt min mening påkallar, anser jag några bärande skäl icke
längre föreligga för att bibehålla en sådan teknisk konstruktion, som den
normaliserade prästlönekostnaden innebär. Då en förnyad bestämning sålunda
bör göras av de lönekostnader, som skola åvila pastoraten, synes mig
böra följas den vid 1910 och 1932 års kyrkligt-ekonomiska reformer tillämpade
grundsatsen, att församlingsprästernas avlöningsförmåner i huvudsak
skola bestridas av pastoraten själva. Med hänsyn härtill föreslår jag, att
pastorat skall ansvara för de huvudsakliga — månadsvis eller eljest mera
regelbundet utgående — avlöningsförmånerna åt innehavare av eller vikarie
å där inrättad tjänst, nämligen lön (vikariatslön), vikariatsersättning,
tjänstedubbleringsarvode, reseersättning, tjänstgöringstraktamente, kallortstillägg
och lönefyllnad. I fråga om avlöningskostnaderna för pastbratsadjunkterna
— vilka tjänstgöra ömsom såsom vikarier ömsom såsom ämbetsbiträden
i pastoraten — tala enligt min mening övervägande skäl för att
nyssnämnda löneförmåner skola bestridas av vederbörande pastorat, förutom
vid vikariat, även då pastoratsadjunkt där tjänstgör såsom ämbetsbi -

166

Kiingl. Maj:ts proposition nr 156.

träde, såvitt i pastoratet inrättad tjänst ej uppehälles av tjänstinnehavaren
eller förordnad vikarie. Denna regel betingas bl. a. av de riktlinjer, som av
mig i annat sammanhang förordats för meddelande av vikariatsförordnande
åt pastoratsadjunkt å kyrkoadjunktstjänst. Lönekostnaderna i övrigt
för församlingspräst och pastoratsadjunkt synas böra gäldas ur kyrkofonden.

Den här förordade bestämningen av pastoratets prästlönekostnad medför
den påtagliga fördelen, att överensstämmelse vinnes, å ena sidan, mellan
de lönekostnader, som pastoraten ha att bestrida, och de avlöningsförmåner
som vid löneutbetalningens principiella läggande å pastoraten skola
utbetalas av dessa samt, å andra sidan, mellan kostnaderna för de löneförmåner
som skola gäldas ur kyrkofonden och den utanordning härav som
ankommer på stiftsnämnden (statskontoret).

I detta sammanhang får jag även erinra om att enligt statsmakternas
föregående år fattade beslut angående finansieringen av kyrkomusikerlönekostnaderna
pastoraten ha att i all huvudsak såväl ansvara för som utbetala
dessa befattningshavares löneförmåner.

De ekonomiska verkningarna av den ändrade lönekostnadsbestämningen
kunna sammanfattas så, att en viss avlastning från kyrkofonden till de mera
bärkraftiga pastoraten åstadkommes samtidigt som — under förutsättning
av oförändrat maximum för församlingsavgifterna — antalet av de
pastorat, som för sina prästlönekostnader komma att åtnjuta tillskott ur
kyrkofonden, ökas.

Vissa frågor av mindre räckvidd, som sammanhänga med bestämningen
av pastorats prästlönekostnad, har jag behandlat i specialmotiv.eringen
till prästlönekostnadsförordningen.

I propositionen till föregående års riksdag angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen framhöll jag, att de
då aktualiserade kyrkligt-ekonomiska huvudfrågorna med hänsyn till sambandet
med den förestående prästlönereformen endast kunde få en provisorisk
lösning och att detta i särskild grad måste avse valet av metod för avräkningarna
mellan pastoraten och kyrkofonden: gemensam eller separat
avräkning för präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna.

I sitt slutbetänkande har kommittén på anförda skäl ansett sig böra förorda
fortsatt gemensam avräkning. Vid betänkandets remissbehandling har
ett av domkapitlen föreslagit separata avräkningar och till stöd härför
åberopat av 1946 års kyrkomöte framförda principiella betänkligheter mot
de egentliga prästlönetillgångarnas ianspråktagande för kyrkomusikerlönekostnadernas
bestridande.

Vid förnyad prövning av denna fråga har jag för egen del funnit övervägande
skäl tala för ett bibehållande av systemet med gemensam avräkning.
Några bärande invändningar av principiell natur kunna enligt min mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

167

icke anföras häremot. Av kommittén redovisade undersökningar giva otvetydigt
vid handen, att kostnaderna för prästernas avlöning till huvudsaklig
del bestridas med kommunala skattemedel. En ordning med separata avräkningar
och därmed särskilda parallella skatteutjämningssystem skulle
kunna medföra, att ett pastorat — på grund av präst- och kyrkomusikerlönetillgångarnas
olika storlek — kunde vid avräkningarna få överskott å
tillgångarnas avkastning enligt den ena men underskott å lönemedlen (avkastning
och skattemedel) och till följd härav bidrag ur kyrkofonden enligt
den andra. Dylika verkningar skulle strida mot själva syftet med avräkningarna
mellan kyrkofonden och pastoraten, som är att åstadkomma en
utjämning av utdebiteringen för pastoratsändamäl i riket. Att av principiella
hänsyn till prästlönetillgångarnas natur införa en anordning, som
kunde i vissa fall motverka utjämningen av den huvudsakliga medelsanskaffningen
genom utdebitering kan därför enligt min mening icke ifrågakomma.
Härtill kommer att separata avräkningssystem skulle medföra,
att särskilt öretal för församlingsavgift finge fastställas för vardera avräkningen.
Vidare skulle dubbla avräkningssystem ytterligare komplicera den
redan invecklade likvidregleringen mellan kyrkofonden och pastoraten. De
möjligheter till det bestående avräkningsförfarandets rationalisering, som
erbjuda sig, böra i stället tillvaratagas. Det må här även framhållas, att vad
jag förut förordat beträffande såväl bestämningen av pastorats prästlönekostnad
som löneutbetalningens läggande å pastoraten kommer att förenkla
det nu tillämpade avräkningssystemet.

Kommitténs i slutbetänkandet framlagda förslag till präst- och kyrkomusikerlönekostnadernas
finansiering syfta på olika vägar till en ökad utjämning
av den kyrkligt-kommunala beskattningen för här avsedda ändamål.
Sålunda komme den av kommittén föreslagna — av statsmakterna i
principbeslutet godtagna -— bestämningen av pastoratets prästlönekostnad
att verka i sådan riktning. Men särskilt ett bibehållande av församlingsavgiftens
nuvarande maximering, vilket kommittén förordar, är ägnat att
medföra en påtagligt skatteutjämnande effekt.

Vid den säkrare överblick av det kyrkliga skatteutjämningssystemels
verkningar, som numera blivit möjlig, sedan kyrkomusikerreformen börjat
träda i tillämpning och prästlönekommittén framlagt nya ingående finansieringsberäkningar,
har jag funnit mig kunna lämna min anslutning till
kommitténs slutsats, att den möjlighet att inom ramen för det gällande systemet
göra skatteutj amningen effektivare, som ett bibehållande av församlingsavgiftcns
nuvarande maximibelopp erbjuder, bör tillvaratagas. Härav
följer att jag icke kan dela kammarkollegiets uppfattning, att inläggandet
av kyrkomusikerlönekostnaderna i det redan bestående kyrkliga skatteutjämningssystemet
motiverar en höjning av ifrågavarande maximum. I anledning
av statskontorets uttalande, att skatteutjämningssynpunkten icke

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

finge drivas så långt, att pastoratens intresse för erforderliga rationaliseringar
bortfölle, får jag erinra om att pastoratens inflytande på storleken
av deras utgifter för prästlöneändamål efter de s. k. kommunala tilläggens
bortfall blir i det väsentliga inskränkt till fullgörandet av prästgårdsbesväret.
Även pastoratens möjlighet att inverka på kyrkomusikerlönekostnadernas
omfattning är i praktiken förhållandevis ringa.

Jag föreslår därför, att den i kyrkofondslagen stadgade begränsningen av
församlingsavgiftens öretal till 20 öre i detta sammanhang icke rubbas.

En av kommittén företagen undersökning har givit vid handen, att allmänna
kyrkoavgiften för år 1949, om såväl präst- och kyrkomusikerlöneregleringarna
som ortsavdragsreformen genomförts redan vid ingången av
nämnda år, kunde beräknas ha stigit till noga räknat 19,14 öre. I anledning
härav har kommittén föreslagit att allmänna kyrkoavgiftens lagbestämda
maximum skall höjas från nuvarande 15 öre till 20 öre. Förutsättningarna
för de av kommittén verkställda beräkningarna ha emellertid i viss mån
ändrats genom den av mig föreslagna bestämningen av pastorats prästlönekostnad.
Även de i min kommande redogörelse för kostnadsberäkningarna
angivna ökningarna och minskningarna av löne- och pensionskostnaderna i
jämförelse med kommitténs slutförslag påverkar i höjande och sänkande
riktning det för kyrkofondens balansering erforderliga uttaget av allmän
kyrkoavgift. Härtill kommer, att en påtaglig höjning av det kommunala
skatteunderlag, som legat till grund för kommitténs beräkningar, kan
förväntas genom den allmänna stegring av lönenivån, som skett sedan beskattningsåret
1949. Med hänsyn till att de förutsättningar, varpå kommitténs
beräkning av allmänna kyrkoavgiften vilar, sålunda i rätt avsevärd
mån förändrats, har jag ansett mig böra föranstalta om härav erforderliga
omräkningar. Av dessa framgår att vid en höjning med 10 procent
av skatteunderlaget från 1950 års till 1953 års taxeringar den allmänna
kyrkoavgiften torde kunna beräknas till cirka 19 (18,7 6) öre. Stiger åter
skatteunderlaget mellan nämnda taxeringar med 15, 20 eller 25 procent
torde det behövliga avgiftsuttaget sjunka till respektive cirka 18 (17,62),
17 (16,58) och 16 (15,62) öre.

För närvarande åtnjuta medlemmar av erkända trossamfund, som avses
i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning,
lindring i skattskyldigheten för kyrkliga ändamål med 50
procent. I en till årets riksdag avlåten proposition angående vissa med religionsfrihetslagstiftningen
sammanhängande skattespörsmål har föreslagits,
att skattelindring av angiven art i princip skall tillkomma envar, som icke
tillhör svenska kyrkan. Förslaget innebär en väsentlig uppmjukning av förutsättningarna
för att i förevarande hänseende erhålla skattelindring. Sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

169

tidigt har dock föreslagits en nedsättning av det procenttal varmed skatlelindring
skall åtnjutas till 40.

Om de i nämnda proposition framlagda förslagen bifallas, måste man
— alltefter omfattningen av utträdet ur svenska kyrkan — räkna med en
minskning av det skatteunderlag, som ligger till grund för beräkningen av
pastoratens rätt att erhålla tillskott ur kyrkofonden och skyldighet att dit
inbetala allmän kyrkoavgift. Att i närvarande läge förutse i vad mån den
förutsatta nya religionsfrihetslagstiftningen kommer att medföra ett ökat
utträde ur svenska kyrkan är självfallet icke möjligt. Det har dock synts
mig i detta sammanhang vara av betydelse att göra en grovt approximativ
uppskattning av den inverkan, som den föreslagna vidgade skattelindringen
för dissenters under vissa antagna förutsättningar kan få på den kyrkliga
ekonomien. Vid den undersökning som jag i sådant syfte låtit verkställa
på grundval av de förut redovisade ekonomiska beräkningarna, har
såsom förutsättningar uppställts dels en höjning av skatteunderlaget från
1950 års till 1953 års taxeringar med 20 procent dels ock ett i alla pastorat
likformigt utträde ur svenska kyrkan med 10 alternativt 20 procent av samtliga
skattskyldiga, vilka tillika antagits representera motsvarande procenttal
av det här relevanta skatteunderlaget. Den företagna undersökningen
har givit vid handen, att man vid 10 procents utträde och i övrigt angivna
förutsättningar torde kunna räkna med en allmän kyrkoavgift av cirka 19
(18,5 5) öre och vid 20 procents utträde med en dylik avgift av cirka 20
(19,3 5) öre.

Av vad jag i det föregående anfört framgår, att efter prästlönereformens
genomförande ett högre uttag av allmän kyrkoavgift än nuvarande maximala
15 öre måste möjliggöras, om kyrkofondens årliga utgifter och inkomster
skola kunna bringas att balansera. Vid valet mellan de utvägar, som
härvidlag erbjuda sig, har jag —- liksom kommittén —- i närvarande läge
funnit övervägande skäl tala för införande av en ny högre maximiskattesats,
som kan antagas medföra det ökade medelsbehovets täckande. Under
nuvarande förhållanden synes mig tillräcklig anledning icke föreligga för
den av statskontoret ifrågasatta omläggningen av riksdagens medelskontroll
i förevarande hänseende, som därjämte vore ägnad att medföra påtagliga
administrativa nackdelar. Jag anser mig därför böra förorda kommitténs
förslag i denna del.

I fråga om den nya maximering av allmänna kyrkoavgiften, som i anslutning
till mitt här gjorda ställningstagande bör bestämmas, synes mig
närmast kunna ifrågakomma att härvidlag välja mellan örclalcn 20 eller
25. Med hänsyn till utfallet av de ekonomiska beräkningar, för vilka jag

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

förut redogjort, anser jag i nuvarande läge att den högsta utdebiteringen
av kyrkoavgiften bör begränsas till 20 öre, vilket jag sålunda förordar.

Vad kommittén i övrigt uttalat och föreslagit i fråga om präst- och kyrkomusikerlönekostnadernas
finansiering har jag funnit mig böra biträda.

VI. Kostnadsberäkningar.

I anslutning till sitt förslag om lönereglering för prästerna framlade kommittén
i principbetänkandet (s. 164 ff.) en beräkning av de årliga prästlönekostnaderna
såväl enligt gällande bestämmelser som efter ett genomförande
av löneregleringen. Härvid uppskattades de nuvarande kostnaderna till
38 055 200 kronor och de blivande till 44 919 000 kronor. Utgifterna för
den tjänste- och familjepensionsreglering, som föreslogs skola äga rum
samtidigt med lönereformen, beräknades under åren 1950—1954 till i avrundat
tal 7 300 000 kronor för år, medan de nuvarande årliga pensionskostnaderna
uppskattades till omkring 5 500 000 kronor. Kostnadsökningen till
följd av löne- och pensionsreformerna komme sålunda att utgöra omkring
8 663 800 kronor för år, varav 6 863 800 kronor belöpte på löneregleringen
samt 1 800 000 kronor på pensionsregleringen.

De i prästlönepropositionen föreslagna ändringarna av kommitténs förslag
rörande kyrkoherdarnas och komministrarnas fördelning på olika
tjänsteklasser beräknades medföra eu minskning med omkring 950 000 kronor
av den i principbetänkandet angivna kostnadsökningen. Vidare föreslogs
i propositionen en sänkning av ärkebiskopens representationsbidrag
med 3 000 kronor. Å andra sidan förordades i propositionen, att man vid
kostnadsberäkningarnas utförande skulle utgå ifrån en genomsnittlig löneklassplacering
icke i andra — såsom kommittén antagit ■— utan i tredje
löneklassen. I följd härav borde lönekostnaderna uppräknas med 1 670 000
kronor. Den sammanlagda kostnadsökningen för löne- och pensionsregleringen
beräknades efter dessa ändringar till omkring 9 380 800 kronor för
år, varav 7 580 800 kronor belöpte på löneregleringen.

Vid propositionens riksdagsbehandling föreslog sammansatta stats- och
första lagutskottet en av riksdagen sedermera godkänd förbättring -— i jämförelse
med Kungl. Maj ris förslag — av löneavvägningen vid vissa komministerstjänster,
som föranledde en höjning av lönekostnaderna med 31 000—
32 000 kronor.

I anslutning härtill må framhållas, att i prästlönepropositionen och nyssnämnda
utskottsutlåtande kostnadsökningen till följd av löneregleringen
i grova drag karakteriserades såsom föranledd av det statliga lönesystemets
löneklassuppflyttningar, dyrortsgrupperade löner och sociala löneförmåner.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 156.

171

Präsllönckommittén.

Kommittén har i sitt andra betänkande — med hänsyn till de jämkningar
i löne- och pensionsregleringen som föreslagits i samma betänkande ■—-verkställt en omräkning av den genom reformen uppkommande kostnadsökningen.
I fråga om dessa justeringar av de föregående kostnadsberäkningarna
har kommittén anfört följande.

I betänkande har kommittén förordat en jämkning i vissa fall av den
»reglerade lön», som skall ligga till grund för kyrkoherdetjänsts inplacering
i lönegrad vid övergången till det nya lönesystemet. Den nedflyttning
av en del kyrkoherdar i lägre lönegrad, som härav föranledes, torde medföra
en minskning av de i propositionen beräknade löneutgifterna med omkring
100 000 kronor. Därjämte föreslår kommittén i ett avsnitt av betänkandet
en något lägre lönesättning för vissa garnisons- och amiralitetspräster,
vilket föranleder en kostnadsminskning å 4 500 kronor. Vidare komma
de av statsmakterna beslutade jämte de av kommittén förordade lägre löngradsplaceringarna
för vissa ordinarie församlingspräster att reducera de i
första betänkandet beräknade utgifterna för vikariatsersättningar. Dessutom
torde vad kommittén i specialmotiveringen föreslår i fråga om flyttningskostnadsersättning
och omplaceringstraktamente böra medföra en
sänkning av de belopp, som i kommitténs tidigare kostnadsberäkningar reserverats
för dessa löneförmåners bestridande. De minskade kostnaderna
för vikariatsersättningar, flyttningskostnadsersättningar och omplaceringstraktamenten
kunna uppskattas till omkring 340 000 kronor. Den av
kommittén förordade sänkningen av prostarvodena föranleder en kostnadsminskning
med omkring 55 000 kronor. Däremot kommer kommitténs förslag
om höjning av språktilläggens belopp och införande av vissa speciella
löneförmåner för utlandsprästerna att öka lönekostnaderna med omkring
6 000 kronor.

De ändringsförslag, som kommittén i slutbetänkandet framlägger i fråga
om löneregleringen, torde sålunda komma att medföra en reducering av
den sammanlagda kostnadsökningen enligt utskottsutlåtandet med 493 500
kronor till 7 119 300 kronor eller i avrundat tal 7,i miljoner kronor.

De ändrade grunderna för församlingsprästernas inplacering i lönegrader
torde medföra, att den årliga kostnadsökningen i följd av pensionsregleringen
—- som i betänkande I uppskattats till 1 800 000 kronor under åren
1950—1954 —- reduceras till 1 600 000 kronor under åren 1952—1956.

Den totala årliga kostnadsökningen skulle följaktligen komma att uppgå
till omkring 8 719 300 kronor eller i avrundat tal 8,7 miljoner kronor.

Yttranden.

De av kommittén i slutbetänkandet verkställda kostnadsberäkningarna
ha vid betänkandets remissbehandling lämnats utan erinran. Härvid bar
kammarkollegiet påpekat, att kommitténs kostnadsberäkningar, som baserats
på ett rörligt tillägg av 12 procent, påverkas av de efter betänkandets
avlämnande beslutade höjningarna av detta tillägg.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Föredraganden.

De av mig förordade ändringarna i kommitténs förslag angående dels
kyrkoherdarnas, garnisons- och amiralitetsprästernas inplacering i lönegrad,
dels prostarvoden, dels sjukvårdsförmåner, dels reseersättning, dels
prästdräktsersättning, dels ock semesterersättning torde medföra en minskning
å omkring 700 000 kronor av de utav kommittén beräknade lönekostnaderna.
Däremot kommer den numera inträdda höjningen av rörliga tilllägget
till 33/32 procent •—■ från 12 procent varmed kommittén räknat -—•
ävensom höjningen av maximibeloppet, varå rörligt tillägg må beräknas,
Dån 1 200 till 1 600 kronor att föranleda en ökning av lönekostnaderna
med omkring 1 200 000 kronor. Efter dessa korrigeringar torde den sammanlagda
kostnadsökningen genom löneregleringen komma att belöpa sig
till omkring 7,6 milj. kronor.

Den nyss angivna höjningen av rörliga tillägget kan beräknas höja kostnadsökningen
genom pensionsregleringen med ungefär 300 000 kronor till
omkring 1,9 milj. kronor.

VII. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

dels antaga de av mig förordade förslagen till

1) lag om upphävande av lagen den 9 december 1910 (nr 141 s. 27) om
reglering av prästerskapets avlöning m. fl. författningar angående prästerskapets
löne- och pensionsförhållanden;

2) förordning angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadsförordning);

3) lag angående ändring i lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond; 4)

lag om ändring i lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker;

5) lag om upphävande av 17 och 18 §§ ecklesiastik boställsordning den
30 augusti 1932 (nr 400);

6) lag angående ändring av 5 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 7)

lag angående ändring av 13 § 3 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel; samt

8) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 november 1925 (nr 456)
angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom
vissa delar av Härnösands och Luleå stift;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i det föregående förordats, utfärda prästlönereglemente samt tjänste -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

173

pensions- och familjepensionsreglementen för präster, avsedda att träda
i kraft den 1 januari 1952;

dels godkänna de särskilda grunder för löne- och pensionsregleringen
och den ekonomiska regleringen i övrigt samt därmed sammanhängande
detaljförslag, som jag i det föregående framlagt;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i det föregående förordats utfärda de övergångsbestämmelser, som kunna
bliva erforderliga i anledning av nyssnämnda regleringar;

dels ock medgiva, att kostnaderna för den verkställda sakkunnigutredningen
rörande revision av bestämmelserna om prästerskapets avlöning
må avföras på kyrkofonden;

ävensom bereda riskdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av
vad jag förordat i fråga om tillfällig vakanssättning av prästerliga tjänster.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Inga Bäcklin.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bilaga A.

Utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1950.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
statsrådet Quensel följande.

Genom proposition nr 204 föreläde Kungl. Maj:t 1949 års riksdag förslag
till nya grunder för avlöningen av präster m. m. I skrivelse den 9 december
1949 har riksdagen anmält, att riksdagen — med vissa avvikelser — godkänt
de i propositionen föreslagna grunderna för prästernas avlöning och
pensionering, avsedda att träda i tillämpning å tidpunkt, som framdeles
bestämmes.

Riksdagens beslut innebär bl. a. att för ordinarie församlingspräster skall
införas en förflyttningsskyldighet av i princip samma räckvidd som den, vilken
för närvarande är stadgad för civilstatstjänstemän i allmänhet och för
folkskollärare. Detta rättsinstitut gäller som bekant företrädesvis det fall,
att förflyttningen påkallas av organisatoriska skäl men är även avsett att
— undantagsvis — kunna tillämpas, då eljest synnerliga skäl för en förflyttning
föreligga.

I det betänkande av 1946 års prästlönekommitté (SOU 1948: 44), som
låg till grund för propositionen, erinrade kommittén därom, att frågan angående
förflyttning av ordinarie präster icke kunde regleras allenast genom
bestämmelser i ett avlöningsreglemente om en generell förflyttningsskyldighet
för befattningshavarna. För att kunna i full utsträckning tillämpas förutsatte
nämligen — framhöll kommittén — ett sådant stadgande en häremot
svarande ändring i gällande prästvalslagstiftning, varigenom pastorat
förpliktas att — utöver för närvarande förekommande fall — såsom ordinarie
präst mottaga prästman, som pastoratsmenigheten icke själv valt.

I mitt anförande till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet för
den 1 april 1949 framhöll jag — under erinran om nödvändigheten att underlätta
ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar -— att en uppmjukning
av prästvalsbestämmelserna i detta begränsade syfte vore nödvändig
och att denna fråga borde lösas så snart den hunnit nöjaktigt utredas.
Men även skälen för att bereda möjlighet att förflytta ordinarie präst
av andra orsaker än organisatoriska fann jag vara så vägande, att den behövliga
översynen av prästvalslagstiftningen även borde taga sikte på sådant
fall.

Nämnda uttalanden ha godkänts av riksdagen.

Det har — under remissen av prästlönekommitténs betänkande •— framhållits,
att de s. k. tredjegångstillsättningarna av kyrkoherdetjänsterna kunde
giva visst utrymme för förflyttning av ordinarie prästman, som av organisatoriska
eller andra skäl icke kunde bibehållas vid sina tjänster. Å
andra sidan har — bland annat i det av riksdagen godkända utskottsutlåtandet
i prästlönefrågan — understrukits angelägenheten av att tredjegångstillsättningarna
icke utnyttjades för detta ändamål på sådant sätt, att
möjligheterna att genom detta institut tillgodose de ändamål, för vilka de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

175

samma införts, avsevärt försämrades. Jag saknar givetvis anledning att här
taga ställning till utformningen av de nya bestämmelser, som kunna visa
sig erforderliga för att lösa förevarande fråga. Jag vill endast erinra om
att motsvarande spörsmål på folkskoleväsendets område lösts medelst en
allmän regel av innebörd, att kyrkostämmans respektive folkskolestyrelsens
rätt att genom val utse ordinarie folkskollärare alltid skall vara beroende
av att Kungl. Maj :t icke beslutat att tjänsten skall tillsättas genom
förflyttning. Jag hänvisar härom till 19 § 1 d) folkskolestadgan samt 4 §
3 mom. tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet för folkskolan.
Härmed vill jag dock ej hava sagt, att förhållandena på de båda områdena
äro så ensartade, att ej svårigheter kunna möta för nu ifrågavarande problems
lösning efter nyssnämnda linje.

Den av statsmakterna numera i princip beslutade genomgripande omläggningen
av avlöningsförhållandena för prästerna tvingar emellertid
fram ett slutligt ställningstagande till ett annat spörsmål på prästvalsområdet,
av ojämförligt större praktisk räckvidd än den i det hela formellttekniska
fråga jag härförut berört. Jag syftar härvid på frågan om det s. k.
stiftsbandet.

Gällande huvudförfattning på prästvalsområdet — lagen den 7 december
1934, nr 573, om tillsättning av prästerliga tjänster — kan sägas vila på två
huvudprinciper. Den ena är pastoratsmedlemmarnas rätt att själva välja
kyrkoherde och komminister. Den andra principen är att prästmans befordringsrätt
är inskränkt till det stift, för vilket han prästvigts — stiftsbandet.
I båda dessa principer finnes ett flertal modifikationer.

Få företeelser inom den kyrkliga organisationen torde vara sedan länge
så omstridda som stiftsbandet. Jag får härom hänvisa till den redogörelse
för denna frågas tidigare behandling, som lämnats i prästlönekommitténs
betänkande. Kommittén fann det icke oundgängligt, att frågan om stiftsbandets
vara eller icke vara avgjordes i omedelbart sammanhang med avlöningsreformen,
och den framlade av denna anledning ej heller något direkt
förslag i ämnet. Kommittén gav emellertid för egen del ett tydligt uttryck
för sin uppfattning, att detta för vårt land egenartade rättsinstitut numera
spelat ut sin roll. Det är enligt min mening i varje fall ovedersägligt,
att avlöningsreformen på flera väsentliga punkter skapat ett nytt läge för
denna gamla frågas allsidiga bedömande. Jag finner mig redan med hänsyn
härtill böra förorda, att frågan nu upptages till ny prövning.

Ännu en fråga på prästvalslagstiftningens område är aktuell. I skrivelse
den 4 december 1948, nr 11, har nämligen kyrkomötet hemställt om utredning
och förslag till ändrade bestämmelser beträffande tillsättningen av
ordinarie prästerliga tjänster i de s. k. privilegierade territoriella pastoraten.
Den av mig nu ifrågasatta utredningen erbjuder ett naturligt tillfälle
att närmare undersöka även denna fråga, detta så mycket mera som den
praktiska innebörden av de s. k. prästvalsprivilegierna icke saknar samband
med stiftsbandet. Jämväl i denna del synes mig utredningen böra bedrivas
förutsättningslöst.

Ur protokollet:
G. v. Krusenstjerna.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bilaga B.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regcntcn i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1950.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
statsrådet Quensel följande.

För beredningen av lagstiftningsfrågan på prästvalsområdet har Kungl.
Maj :t förut denna dag bemyndigat mig att tillkalla särskilda sakkunniga.
Ett rådrum, som lämpligen synes böra tillvaratagas, erbjuder sig just nu
att även upptaga pastoratsindelningsfrågorna och de församlingsprästerliga
organisationsfrågorna till en förberedande omprövning från mera allmänna
och principiella utgångspunkter. I själva verket har sedan länge förelegat
ett behov av fastare riktlinjer för det administrativa arbetet på detta område.
Till belysning av några av de problem, som här möta, får jag i korthet
erinra om följande.

Det otillfredsställande i vår nuvarande pastoratsindelning plägar illustreras
med några statistiska sifferuppgifter. Det finns ett antal pastorat med
mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948 funnos sålunda 5 pastorat
med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500 invånare.
Å andra sidan förekommer ett antal storstadspastorat med mycket stor folkmängd,
i några fall uppgående till inemot och i ett fall överstigande 100.000.

Kostnaderna för den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten
bestridas till mycket väsentlig del av medel som uttagas för riket i dess helhet
genom beskattning efter lika grund. Det måste med hänsyn härtill vara
ett särskilt riksintresse att tillse, att samhällets ekonomiska uppoffringar
för ifrågavarande ändamål ge bästa möjliga utbyte. Detta kan endast ske,
om de vid varje tidpunkt tillgängliga prästerliga arbetskrafterna så fördelas
att arbetskrafterna fullt och effektivt utnyttjas.

Ojämnheten i den nu gällande pastoratsindelningen, som härförut med
några exempel belysts, innebär icke blott en ojämn fördelning av kyrkoherdetjänsterna
utan har även medfört en markerad ojämnhet i fördelningen å
pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar och därmed alltså i fråga om
den folkmängd, som belöper på varje tjänstgörande präst. Problemet om
den prästerliga organisationen är därför i lika hög grad en fråga om den
lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en fråga om prästernas
lämpliga fördelning på folkmängden i landet.

Av grundläggande betydelse för en prästs tjänstearbete är givetvis storleken
av den folkmängd, som han har att betjäna. Ett ställningstagande är
därför ofrånkomligt till frågan om det ungefärliga folkmängdstal, för vilket
anställandet av särskild präst i normala fall skall anses motiverat. Givet
är emellertid, att församlingarnas särskilda struktur (geografiska och
kommunikatoriska förhållanden) också kräver beaktande. Våra rent agrara
församlingar, församlingar med en eller flera markerade tätorter, stadsoch
storstadsförsamlingarna samt de särpräglade ödeviddsförsamlingarna
i de norra provinserna utgöra här huvudtyperna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

177

Även för landets indelning i pastorat äro dessa geografiska förhållanden
av betydelse. Härvid kan emellertid även böra tagas skälig hänsyn till de
historiska förhållanden, som i många fall betingat den nuvarande pastoratsindelningen.

Bland de övriga problem, som i detta sammanhang aktualiseras, kan nämnas
frågan om principerna för inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt
samt för de biträdande prästernas stationering inom vederbörande
pastorat.

Slutligen får jag framhålla, att en provindelning under utredningens gång
av några stift av olika typer kan tänkas giva ytterligare synpunkter på de
problem, som jag här berört.

Ur protokollet:
G. v. Krusenstjerna. 12

12 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 156.

178

Kungi. Maj.ts proposition nr 156.

Bilaga C.

Prästlönekommitténs förslag

till

prästlönereglemente.

1 avd. Inledande bestämmelser.

1 §.

Reglementeis tillämpningsområde m. m.

1 mom. Detta reglemente äger tillämpning å följande till svenska kyrkan
hörande präster:

a) ärkebiskopen och övriga biskopar;

b) i territoriella pastorat samt, i den mån Kungl. Maj :t och riksdagen
besluta, i icke-territoriella pastorat anställda församlingspräster, nämligen
domprostar, kyrkoherdar, komministrar, kyrkoadjunkter samt med dem
likställda garnisons- och amiralitctspräster;

c) kyrkoherdar i svenska församlingar i utlandet, för vilka kyrkoordning
blivit av Kungl. Maj:t fastställd; samt

d) garnisonspastorn i Boden, stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter och
pastoratsad junkter.

2 mom. I reglementet avsedda präster anställas såsom innehavare av

a) ordinarie tjänst,

b) extra ordinarie tjänst,

c) aspiranttjänst,

d) extra tjänst eller

e) arvodesbefattning.

I fråga om tjänster, som avses under a)-—d), gälla nedan i denna avdelning
samt i 2 och 3 avd. meddelade bestämmelser. Angående bestämmande
av avlöningsförmåner för innehavare av arvodesbefattning stadgas i 4 avd.

2 §.

Vissa för reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser.

1 mom. Består pastorat av församlingar, tillhörande skilda stift, skall
vad i reglementet sägs om stift, domkapitel och stiftsnämnd avse det stift,
till vilket pastoratets moderförsamling hör, samt domkapitlet och stiftsnämnden
i detta stift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

179

2 mom. Vid jämförelse mellan olika tjänster skall den tjänst anses högst,
för vilken månadslönen enligt 3 § statens löneplansförordning är högst.
Hänsyn skall härvid tagas inom lönegrad, som omfattar flera löneklasser,
till den högsta löneklassen, och inom löneklass, som upptager flera lönebelopp,
till det högsta av dessa.

3 mom. Vad i reglementet sägs om avlöningsbestämmelser, meddelade
av Kungl. Maj:t skall gälla jämväl beträffande avlöningsreglementet för
riksdagens verk.

4 mom. Angående den nämnd, statens lönenämnd, som skall finnas för
beredning av ärenden, som angå avlöningsförhållanden för innehavare av
tjänster, vid vilka avlöning utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser,
stadgas i statens allmänna avlöningsreglemente.

2 avd. Allmänna bestämmelser.

3 §.

Tjänsters inrättande.

Biskopstjänst, så ock garnisons- och amiralitetsprästtjänster och kyrkoherdetjänst
i svensk församling i utlandet inrättas av Kungl. Maj:t med
stöd av riksdagens beslut.

Om inrättande av annan ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller aspirantijänst
förordnar Kungl. Maj :t eller, såvitt angår tjänster inom den i
18 § avsedda reglerade befordringsgången, domkapitlet enligt av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelser. Stifts- och kontraktsadjunkttjänsterna må
inrättas högst till det antal riksdagen medgiver.

Extra tjänst inrättas i fall, som avses i 7 § 2 mom. femte jämfört med
andra stycket, av Kungl. Maj:t och eljest av domkapitlet enligt av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelser. 4 *

4 §.

Tjänstetillsättning.

1 mom. Ordinarie tjänst tillsättes medelst fullmakt av Kungl. Maj:t eller,
enligt vad därom särskilt stadgas, av domkapitlet.

Förordnande å garnisonspastorstjänsten i Boden meddelas av Kungl.
Maj :t.

Annan extra ordinarie tjänst och aspiranttjänst tillsättes av domkapitlet.
Extra tjänst tillsättes i fall, som avses i 7 § 2 mom. femte jämfört med andra
stycket, av Kungl. Maj :t och eljest av domkapitlet. För den som erhåller
icke-ordinarie tjänst skall utfärdas skriftlig tillsättningshandling.

2 mom. Angående den för innehav av tjänst erforderliga lägsta levnadsåldern
gäller vad i sådant hänseende finnes särskilt stadgat för inträde i

180

Knngl. Maj:ts proposition nr 156.

prästämbetet eller, såvitt angår kyrkoherdetjänst, för uppförande å förslag
till dylik tjänst.

Angående företeende av läkarintyg för vinnande av anställning gäller vad
Kungl. Maj :t därom föreskriver.

5 §.

Förening av lönegradsplacerade tjänster in. m.

1 mom. Förening av tjänst, som avses i detta reglemente, med annan sådan
tjänst eller med tjänst, vid vilken avlöning eljest utgår enligt av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, må ske i följande ordning:

a) ordinarie eller extra ordinarie tjänst må förenas med ordinarie
tjänst, som tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med
pensionsrätt, eller med högre aspiranttjänst eller högre extra tjänst samt

b) ordinarie tjänst må förenas med högre extra ordinarie tjänst,

allt dock under förutsättning att tjänstinnehavaren frånträder utövningen
av den av de båda förenade tjänsterna som först nämnts.

Vad av ålder gällt om kyrkoherdetjänstens i Visby pastorat egenskap
av prebende åt biskopen i Visby stift skall fortfarande äga tillämpning.

Efter tillstånd av Kungl. Maj :t må med i detta reglemente avsedd ordinarie
eller extra ordinarie tjänst förenas beställning å reservstat eller avgångsstat
vid försvaret eller beställning å arméns eller marinens övergångsstat.
Med ordinarie tjänst må dock allenast förenas sådan beställning å övergångsstat,
vars innehavare ej är underkastad full tjänstgöringsskyldighet.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. stadgas må förening icke ske

a) av i detta reglemente avsedd ordinarie eller extra ordinarie tjänst med
annan ordinarie eller extra ordinarie tjänst, vid vilken avlöning utgår enligt
av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, eller med jämförlig kommunal
befattning, med mindre Kungl. Maj :t i fråga om ordinarie tjänst
med stöd av riksdagens beslut, för visst fall därtill lämnat medgivande;

b) av i detta reglemente avsedd ordinarie eller extra ordinarie tjänst
eller aspiranttjänst eller extra tjänst med aspiranttjänst eller extra tjänst,
vid vilken avlöning utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser,
eller med jämförlig kommunal befattning, med mindre Kungl. Maj:t eller
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, domkapitlet därtill lämnat medgivande. 6

6 §.

Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag.

1 inom. För förening av annan ordinarie tjänst än biskopstjänst eller av
extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag
i andra fall än i 5 § avses eller med uppdrag såsom ordförande eller
ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till
ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

181

säkringsväsende eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har
huvudsakligen ekonomiskt syfte, fordras särskilt tillstånd, så framt icke
den, som äger bevilja tillståndet, tillsatt tjänstebefattningen eller meddelat
uppdraget. Tillstånd beviljas i fråga om domprost, kyrkoherde i svensk församling
i utlandet och garnisonspastorn i Boden av Kungl. Maj :t samt eljest
av domkapitlet.

Tillstånd, varom i detta moment är fråga, må beviljas endast för såvitt
innehavet av tjänstebefattningen eller uppdraget prövas icke inverka hinderligt
för utövandet av den tjänst, varmed förening skulle ske. Innan tillstånd
beviljas, må, där i förekommande fall så prövas lämpligt, vederbörande
kyrkoråd höras. Tillstånd bör avse viss tid.

2 mom. Med biskopstjänst må ej förenas tjänstebefattning eller därmed
jämförligt uppdrag, som avses i 1 mom., såvida ej befattningen tillsatts
eller uppdraget meddelats av Kungl. Maj :t. Med sådan tjänst må vidare
icke förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för bankaktiebolag
och ej heller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i annat
i nämnda moment angivet företag, såvida icke i sistberörda fall uppdraget
meddelats antingen av Kungl. Maj :t eller genom val å bolagsstämma efter
av Kungl. Maj :t därom meddelat beslut.

3 mom. Föranleder tjänstebefattning eller uppdrag, att präst tillfälligtvis
icke kan bestrida sin tjänst, skall han göra framställning om ledighet i erforderlig
omfattning. 7

7 §•

Vikariatsförordnande m. m.

1 mom. Då det prövas erforderligt att uppehålla ordinarie eller extra
ordinarie tjänst med vikarie och därför anlitas innehavare av i reglementet
avsedd lönegradsplacerad tjänst, må denne utan förändring av anställningen
meddelas vikariatsförordnande å tjänsten.

2 mom. Kan ordinarie eller extra ordinarie tjänst förutses komma att
uppehållas på förordnande med full tjänstgöring under minst sex månader
i följd, skall, såframt icke Kungl. Maj :t för visst fall eller viss grupp av
fall annorlunda bcslutit, uikariatslöneförordnande snarast möjligt meddelas
å tjänsten. Kungl. Maj :t må jämväl eljest, då särskilda skäl därtill föranleda,
meddela vikariatslöncförordnande å tjänst av angivna slag eller
medgiva, alt sådant förordnande må meddelas.

Vikariatslöncförordnande å tjänst såsom domprost, kyrkoherde i svensk
församling i utlandet eller garnisonspastor i Boden meddelas av Kungl.
Maj :t.

Vikariatslöncförordnande å annan tjänst meddelas av domkapitlet.

Vikariatslöncförordnande å ordinarie tjänst och å garnisonspastorstjänsten
i Boden skall av domkapitlet genom offentligt anslag och till -

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

kännagivande i allmänna tidningarna kungöras till ansökan ledigt med
utsättande av lämplig ansökningstid, såvitt ej Kungl. Maj :t för visst fall
eller viss grupp av fall annorlunda förordnat. Vikariatslöneförordnande
må icke meddelas annan än den, som enligt vad särskilt är stadgat skolat
vara behörig att uppföras å förslag till den tjänst förordnandet avser, därest
i stället för förordnandet tjänsten ledigförklarats, och som må anvisas
tjänstgöring i tjänstgöringsområdet.

Ifrågakommer till vikariatslöneförordnande annan än den, som innehar i
reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han i stället anställas
som innehavare av extra tjänst i lönegrad med samma ordningsnummer,
som gäller för den uppehållna tjänsten.

3 mom. Annat vikariatsförordnande än i 2 mom. avses meddelas av
domkapitlet.

4 mom. Präst må endast under förutsättning, att det uppenbarligen
är betingat av kyrkans intressen förordnas att uppehålla tjänst, som är
lägre än den han innehar eller å vikariatslöneförordnande uppehåller.

8 §.

Stationeringsort. Ortsgrupper. Hyresgrupper.

1 mom. Beredes präst tjänstebostad i prästgård eller annorstädes, skall
orten för tjänstebostaden vara hans stationeringsort. Eljest skall orten för
den kyrka, där prästen har sin huvudsakliga tjänstgöring eller, om tjänstgöringen
ej kan anses huvudsakligen förlagd till viss kyrka, den ort, som
domkapitlet bestämmer, utgöra prästs stationeringsort.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skola iakttagas de
närmare föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar.

2 mom. Angående fördelning av orterna i riket å olika ortsgrupper med
hänsyn till levnadskostnaderna och å olika hyresgrupper med hänsyn till
hyreskostnaderna å de olika orterna gäller vad därom särskilt stadgas. Ort
utom riket skall anses tillhöra ortsgrupp 5.

9 §.

Tjänstgöringsf öreskrift er.

Präst är underkastad de t jänstgöringsf öreskrifter, som meddelas i författning
eller eljest må gälla. Han är ock pliktig underkasta sig omreglering
av pastorat eller annat tjänstgöringsområde, som är för hans tjänst
bestämt.

10 §.

Prästs skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m.

Präst är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt högst
tre månader av två på varandra följande kalenderår uppehålla högre
tjänst inom samma stift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

1S3

I pastorat anställd präst är tillika skyldig att vid sidan av tjänstgöring
i egen tjänst mottaga förordnande att, till följd av annan präst beviljad
semester, under sammanlagt högst tre månader av två på varandra följande
kalenderår uppehålla annan tjänst i samma eller närbeläget pastorat inom
samma stift.

11 §.

Prästs skyldighet att underkasta sig läkarundersökning.

Präst är skyldig att underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom
särskilt stadgas.

12 §.

Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande
låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie
tjänst, om organisatoriska skäl sådant påkalla eller eljest synnerliga skäl
därtill äro.

Närmare bestämmelser angående förfarandet vid förflyttning meddelas
av Kungl. Maj :t.

13 §.

Ordinarie prästs avgångsskyldighet m. m.

t mom. Ordinarie präst är skyldig att avgå från tjänsten under förutsättningar,
som angivas i gällande tjänstepensionsbestämmelser eller som
eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj :t och
riksdagen.

2 mom. Avsked från ordinarie tjänst meddelas i fråga om komministerstjänst
av domkapitlet och eljest av Kungl. Maj:t. 14

14 §.

lcke-ordinarie prästs entledigande.

1 mom. Entledigande från extra ordinarie tjänst eller aspiranttjänsl
skall föregås av skriftlig uppsägning. Därvid skola iakttagas följande uppsägningstider: beträffande

innehavare av extra ordinarie tjänst minst tre månader, om
uppsägning sker från myndighetens sida, och minst en månad, om uppsägning
sker från prästens sida, samt

beträffande innehavare av aspiranttjänst minst en månad, oavsett från
vilken sida uppsägning sker.

I fråga om extra tjänst må vederbörande myndighet och tjänstinnehavaren
överenskomma, att entledigande skall föregås av skriftlig uppsägning
inom viss tid.

184

Kungl. Maj:In proposition nr i 56.

2 mom. Myndigheten äger med prästen överenskomma om ändring i vad
som eljest må gälla angående uppsägning.

3 mom. Utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser om uppsägning
skall anställningen upphöra, då präst i fall, som nedan angivas, övergår
till annan i detta reglemente avsedd tjänst eller tjänst, vid vilken avlöning
eljest utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, nämligen a)

då extra ordinarie präst övergår till lika hög eller högre ordinarie
tjänst, såvitt denna ej är i 5 § 1 mom. a) avsedd, medelst förordnande tillsvidare
tillsatt tjänst utan pensionsrätt, eller till högre extra ordinarie
tjänst samt

b) då innehavare av aspirant- eller extra tjänst övergår till lika hög eller
högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller till högre aspirant- eller
extra tjänst.

Bestämmelserna angående uppsägning skola vidare icke gälla, då anställningen
är tidsbegränsad eller fråga är om entledigande på grund av tjänstefel.

Angående entledigande av extra ordinarie präst i samband med pensionering
stadgas i gällande tjänstepensionsreglemente.

4 mom. Beslut om entledigande från icke-ordinarie tjänst meddelas, så
vilt angår av Kungl. Maj :t tillsatt tjänst, av Kungl. Maj :t och eljest av
domkapitlet.

3 avd. Avlöningsbesläminelser.

1 kap. Grundläggande bestämmelser om avlöning.

15 §.

Prästs rätt till avlöningsförmåner m. m.

1 mom. Präst äger på grund av sin anställning rätt till avlöningsförmåner
under förutsättningar och enligt grunder, som stadgas i detta reglemente
och de särskilda bestämmelser, vilka meddelas på grund av föreskrifter
i reglementet eller eljest utfärdas av Kungl. Maj :t, ävensom pensionsrätt
i den mån så följer av gällande tjänste- och familjepensionsbestämmelser.

Utöver vad i detta reglemente förutsättes eller eljest av Kungl. Maj:t
med stöd av riksdagens beslut medgivits, må präst ej ur kyrkofonden eller
av pastorat åtnjuta särskild ersättning för tjänstgöring i pastoratet eller
annat för honom fastställt tjänstgöringsområde. Präst må ej heller av
menighet, stiftelse, bolag, förening eller enskild på grund av sin tjänst eller
för utförande av honom åliggande förrättning uppbära arvode, donationseller
gåvomedel eller annan förmån.

2 mom. Då präst i fall, som avses i 5 §, frånträder utövningen av viss av
honom innehavd tjänst på grund av att han samtidigt innehar annan i sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

185

ma paragraf avsedd tjänst, skall han, om ej Kungl. Maj:t annat medgiver,
allenast åtnjuta de med sistnämnda tjänst förenade avlöningsförmånerna.

3 mom. Under vikariatslöneförordnande skall präst avstå de med den
innehavda tjänsten förenade avlöningsförmånerna och i stället åtnjuta de
avlöningsförmåner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som förordnandet
avser.

4 mom. Biskopen i Visby stift, som tillika skall vara kyrkoherde i Visby
pastorat, äger med undantag, varom stadgas i 34 §, vid föreningen av ifrågavarande
tjänster allenast åtnjuta de med biskopstjänsten förenade avlöningsförmånerna.

5 mom. Präst, som utan något sitt förvållande förflyttas från högre till
lägre ordinarie tjänst, skall i avlöningshänseende behandlas såsom innehavare
av den högre tjänsten.

16 §.

Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner.

1 mom. Avlöningsförmåner, som avses i denna avdelning, utgöras av:
lön (2 kap.),

semester och semesterersättning (3 kap.),

vikariatsersättning och tjänstedubbleringsarvode (4 kap.),

särskilda ersättningar samt lönetillägg och prostarvoden (5 kap.),

tjänstebostad m. m. (6 kap.),

sjukvård (7 kap.) samt

begravningshjälp in. m. (8 kap.).

2 mom. På beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t,
skall bero, om och i vad mån avdrag å lönen skall ske för präst, som åtnjuter
avlöning i beställning å reservstat vid försvaret.

3 mom. Är präst berättigad att ur kyrkofonden eller från anslag å riksstaten
uppbära tjänstepension eller årligt understöd, beror på beslut eller
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, om och i vad mån av sådan
anledning avdrag å lönen skall ske. Vad sålunda stadgats äger icke tilllämpning
i fråga om reservpension eller däremot svarande engångsbelopp.

4 mom. Uppbär präst livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund av arbete i allmän
tjänst, skall hans lön nedsättas med belopp motsvarande livräntans storlek,
såvida ej Kungl. Maj:t för visst fall annat medgiver.

2 kap. Lönen.

17 §.

Lönegrader. Löneklasser. Löneplan.

1 mom. Präst, som innehar ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller
aspiranttjänst, skall tillhöra lönegrad med beteckning och nummer, som

186

Kungl. Maj ds proposition nr 156.

T ä n s t	Lönegrad med	Omfattar löneklass(erna)
beteckning	nr	nr	å löneplan nr
Ordinarie tjänster:
Ärkebiskop ....................................	Co	21	21	2
Biskop ........................................	Co	20	20
Domprost......................................	Ca	37	37—40
Kyrkoherde samt likställd garnisons- och amirali-
tetspräst ....................................	Ca	33	33—36
Kyrkoherde samt likställd garnisons- och amirali-
tetspräst ....................................	Ca	31	31—34
Kyrkoherde samt likställd garnisons- och amirali-
tetspräst ....................................	Ca	29	29—32
Kyrkoherde samt likställd garnisons- och amirali-
tetspräst ....................................	Ca	27	27—30
Komminister samt likställd garnisons- och amirali-
tetspräst ....................................	Ca	28	28—31
Komminister samt likställd garnisons- och amirali-
tetspräst ....................................	Ca	27	27—30
Komminister samt likställd garnisons- och amirali-
tetspräst ....................................	Ca	26	26—29
Komminister samt likställd garnisons- och amirali-				1
tetspräst ....................................	Ca	25	25—28
Extra ordinarie tjänster:
Extra ordinarie garnisonspastor i Boden............	Ce	26	26—29
Extra ordinarie kyrkoadjunkt samt likställd garni-
sons- och amirali tetspräst ......................	Ce	24	24—27
Extra ordinarie stiftsadjunkt......................	Ce	24	24—27
Extra ordinarie kontraktsadjunkt..................	Ce	24	24—27
Extra ordinarie pastoratsadjunkt ..................	Ce	24	24—27
» » » ..................	Ce	22	22—25
» » » ..................	Ce	20	20—23
Aspiranttjänst:
Aspirant å pastoratsadjunkttjänst..................	Cf	18	18

framgå av ovanstående tabell, vilken jämväl utvisar den eller de löneklasser
lönegraden omfattar och den i statens löneplansförordning tillämpliga
löneplanen.

2 mom. Angående fördelningen av kyrkoherdetjänsterna på lönegraderna
Ca 27—Ca 33, komministerstjänsterna på lönegraderna Ca 25—Ca 28 samt
de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästtjänsterna på lönegraderna
Ca 25—Ca 33 förordnar Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut.

För icke-ordinarie pastoratsadjunkter skola gälla bestämmelserna i 18 §
om reglerad befordringsgång.

Angående lönegradsplacering av vissa extra tjänster föreskrives i 7 § 2
mom. Annan extra tjänst placeras av domkapitlet enligt de bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Maj :t, i någon av de lönegrader, till vilka de i 1
mom. avsedda tjänsterna hänförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

187

3 mom. Inom varje lönegrad, som omfattar flera löneklasser, skall den
högsta löneklassen anses omfatta fyra lönerum. Att präst hänföres till högre
lönerum än det första medför icke, att han i sin tjänst erhåller högre
avlöning, men är av betydelse i vissa fall, då han tillträder annan tjänst.

18 §.

Reglerad befordringsgång för pastoraisadjunkier.

Pastoratsadjunkt skall vid första anställningen antagas till aspirant i lönegrad
Cf 18. Sedan han under ett och ett halvt år varit anställd i sådan
egenskap, må aspiranten, om han befinnes lämplig för extra ordinarie anställning,
antagas till extra ordinarie pastoratsadjunkt i lönegrad Ce 20. Såvitt
uppskov icke prövas böra äga rum på grund av hans förhållande i
tjänsten, må han efter två års anställning i denna tjänst antagas till extra
ordinarie pastoratsadjunkt i lönegrad Ce 22 och, efter att hava innehaft
sistnämnda tjänst i två år, till extra ordinarie pastoratsadjunkt i lönegrad
Ce 2i.

Avvikelse från denna befordringsgång må, där särskilda skäl därtill föranleda,
medgivas av Kungl. Maj:t eller, enligt av Kungl. Maj:t meddelade
bestämmelser, av domkapitlet.

Närmare föreskrifter om befordringsgången meddelas av Kungl. Maj :t. 19

19 §.

Grundläggande bestämmelser om löneklassplacering.

1 mom. Den, som tillträder tjänst, vars lönegrad omfattar flera löneklasser,
skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i 20—22 §§, vid
tjänstetillträdet placeras i lönegradens lägsta löneklass och för varje tidsperiod,
som nedan sägs, uppflyttas en löneklass inom lönegraden eller, då
han uppnått dennas högsta löneklass, ett lönerum inom löneklassen, intill
dess fjärde lönerummet uppnåtts.

Första tidsperioden utlöper vid utgången av det kalenderkvartal, under
vilket tre år förflutit från tjänstetillträdet. Om från periodens början förekommit
mer än 120 dagar, vilka enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
icke må tillgodoräknas för löneklassuppflyttning, skall i stället gälla,
att perioden utlöper vid utgången av det kalenderkvartal, då från periodens
början infallit 976 dagar, vilka enligt samma bestämmelser må tillgodoräknas
för sådan uppflyttning.

Andra tidsperioden och följande tidsperioder räknas på motsvarande sätt,
varje period från ingången av det kalenderkvartal, från och med vilket
uppflyttning skett.

2 mom. Bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning i fråga
om den, som tillträder vikariatslöneförordnande.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

20 §.

Löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd tjänst.

1 mom. Tillträder präst tjänst med lönegradsbeteckning Ca, Ce eller Cg
och har han tidigare innehaft tjänst med någon av dessa lönegradsbeteckningar,
sker placering och uppflyttning i löneklass (lönerum) med hänsyn
till tidigare innehavd anställning enligt vad i denna paragraf sägs. Hänsyn
må dock icke tagas till tjänst, efter vars frånträdande prästen under en
sammanhängande tid av tre år icke vid något tillfälle innehaft i reglementet
avsedd lönegradsplacerad tjänst eller annan anställning, vilken enligt av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser skall i förevarande hänseende jämställas
med tjänst av angivet slag.

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf skall iakttagas,

att vikariatslöneförordnande likställes med innehav av sådan tjänst,
som förordnandet avser, samt

att med tidigare tjänst avses jämväl tjänst, som bibehålies efter tillträdandet
av den nya tjänsten (vikariatslöneförordnandet).

2 mom. Präst skall placeras och uppflyttas i löneklass (lönerum),

a) om den nya tjänsten är högre än den senast innehavda (befordran,
vikariatslöneförordnande å högre tjänst m. in.): enligt den vid reglementet
såsom bilaga A fogade placeringstabellen med tillhörande anvisningar, tilllämpad
med utgångspunkt från den senast innehavda tjänsten,

b) om den nya tjänsten är lika hög som den senast innehavda (transport,
övergång från vikariatslöneförordnande till tjänst i samma lönegrad m. m.):
som om prästen tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den senast
innehavda tjänsten, samt

c) om den nya tjänsten är lägre än den senast innehavda (övergång till
lägre tjänst frivilligt eller tvångsvis i annat fall än i 15 § 5 mom. avses,
upphörande av vikariatslöneförordnande å högre tjänst m. m.): som om
prästen tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den senast innehavda
tjänsten.

Har präst tidigare innehaft, i fall som avses under a) högre tjänst än
den senast innehavda och i fall som avses under c) lägre, lika hög eller
högre tjänst, skall prästen, om det är för honom förmånligare, placeras och
uppflyttas i löneklass (lönerum)

antingen enligt ovannämnda placeringstabell med tillhörande anvisningar,
tillämpad med utgångspunkt från den senast innehavda tjänst, som är
lägre än den nya, eller från dessförinnan innehavd tjänst, som är högre än
den förstnämnda men ändock lägre än den nya tjänsten,

eller som om prästen tillträtt den nya tjänsten redan då han först tillträdde
lika hög eller högre tjänst.

Där enligt ovan meddelade bestämmelser präst skall placeras och uppflyttas
som om han tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

189

annan tjänst, skall, om de båda tjänsterna icke innehafts i en följd, för löneklassuppflyttning
tillgodoräknas den mellanliggande tiden, i den mån
prästen därunder innehaft i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst,
som är lika hög som eller högre än den nya tjänsten, dock ej dagar, vilka
enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser icke må tillgodoräknas
för löneklassuppflyftning.

21 §.

Löneklassplacering enligt särskilda beslut och bestämmelser.

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande
domkapitel äger, om och i den mån så prövas skäligt, meddela beslut eller
utfärda bestämmelser, varigenom i visst fall eller viss grupp av fall förmånligare
placering eller uppflyttning i löneklass (lönerum) inom lönegraden
må erhållas än som följer av bestämmelserna i 19 och 20 §§.

22 §.

Lön enligt högre löneklass än den, vari prästen är placerad.

Präst, som på grund av något sitt förvållande förflyttas från högre till
lägre ordinarie tjänst, äger åtnjuta lön lägst enligt den löneklass han tillhörde
omedelbart före förflyttningen, ändå att han icke är placerad i sagda
löneklass.

23 §.

Lönebeloppet inom vederbörande löneklass.

Lönerna för varje löneklass framgå av statens löneplansförordning.

Inom löneklass å löneplan nr 1 bestämmes lönen efter den ortsgrupp, till
vilken prästens stationeringsort blivit hänförd. Där särskilda skäl därtill
föranleda, må dock Kungl. Maj :t beträffande innehavare av viss tjänst eller
viss grupp av tjänster bestämma, att lön skall utgå efter annan ortsgrupp. 24

24 §.

Tid, varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper.

1 mom. Lönen utgår från och med den dag tjänsten enligt utnämningseller
annan tillsättningshandling tillträdes, till och med den dag tjänsten
frånträdes, med iakttagande av bestämmelserna i 15 och 16 §§.

Präst är skyldig att vidkännas löneavdrag i enlighet med bestämmelserna
i 2 och 3 mom. här nedan samt 25 §, i den mån ej annat beslutes med stöd
av viss i reglementet meddelad bestämmelse eller Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, domkapitlet med hänsyn till särskilda omständigheter
finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma.

2 inom. Löneavdragen äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag.

A-avdraget framgår av statens löneplansförordning.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget.

C-avdraget är lika med lönen.

Då tjänstledighet eller annat förhållande, som skall medföra löneavdrag,
föreligger under allenast en del av dag (partiell tjänstledighet m.m.), tilllämpas
det avdragsbelopp, som belöper å denna del av dagen.

3 mom. I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall präst tillhöra
någon av följande tre avdrogsgrupper, nämligen

grupp 1, vartill hänföras innehavare av aspiranttjänster eller extra tjänster
med mindre än 6 anställningsmånader,

grupp 2, vartill hänföras innehavare av aspiranttjänster eller extra
tjänster med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader, samt
grupp 3, vartill hänföras övriga präster.

Kungl. Maj :t meddelar närmare bestämmelser angående vad härvid skall
förstås med anställningsmånad.

25 §.

De fall, då löneavdrag skall tillämpas.

I. Tjänstledighet: Präst äger åtnjuta lön under de förutsättningar och

i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i övrigt
vidkännas C-avdrag. För innehavare av aspiranttjänst eller extra tjänst
skola tillämpas bestämmelserna för den avdragsgrupp prästen vid tjänstledighetens
början tillhör.

Bestämmelserna i denna punkt äga icke tillämpning å biskop.

Tjänstledighetsorsak	Löneförmån
1. Offentligt uppdrag. a) Uppdrag såsom ledamot av riksdagen	Grupp 3: Lön med B-avdrag.
eller kyrkomötet eller att vara riksdagens revisor. b) Uppdrag, där ersättning ej utgår eller	Grupp 3: Lön med A-avdrag.
utgår allenast med visst belopp för sam-manträdes- eller förrättningsdag och präs-ten icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han under ledighe-ten avstått, i den mån ej fråga är om upp-drag, som avses under a). 2. Militärtjänstgöring, då krigsavlönings-	Grupp 1—3: Enligt av Kungl.
reglementet är å prästen tillämpligt.	Maj :t meddelade bestämmel-
	ser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

191

Tjänstledighetsorsak	Löneförmån
3. Militärtjänstgöring, då krigsavlönings-reglementet icke är å prästen tillämpligt. a) Värnpliktstjänstgöring, som fullgöres det år den värnpliktige fyller 23 år eller	Grupp 3: Lön med B-avdrag.
därefter. b) Frivillig befordrings- eller repetitions-kurs eller med sådan kurs jämställd annan kurs eller övning, vilken erfordras för vin-nande eller bibehållande av viss tjänstegrad	Grupp 2 och 3: Lön med B-av-drag högst 32 dagar av ett och samma kalenderår.
såsom värnpliktigt befäl. c) Tjänstgöring, vilken åligger anställ-ningshavare i reserven, beställningshavare å reservstat eller övergångsstat. Kaptens-, fanjunkar- eller flaggunderof-ficerskurs för anställningshavare i reser-	Grupp 3: Lön med B-avdrag.
ven. d) Hemvärnsövning, hemvärnskurs eller sammanträde med hemvärnets representa-tions- eller verkställande organ. 4. Arbete av synnerlig vikt för folkför-sörjningen eller av därmed jämförligt all-mänt intresse. 5. Iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för kyrkan eller för prästens kom-petens för viss tjänst ävensom studier för vinnande av högre lärdomsmeriter i visst ämne.	Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmel-ser. Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmel-ser. Grupp 3: Oavkortad lön, där-est Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigan-de, domkapitlet så förordnar med hänsyn till att iaktta-gelserna, studierna eller ar-betet prövas på ett påtagligt sätt kunna tjäna kyrkans in-tressen. I andra fall äger prästen åtnjuta B-avdrag sammanlagt högst 360 dagar under loppet av tio på var-andra följande kalenderår, dock sammanlagt högst 180 dagar av den tid, under vil-ken han innehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Tj änstledighetsorsak

Löneförmån

6. Sjukdom m. in.

a) Sjukdom eller förlust av arbetsför-mågan, föranledd av i tjänsten inträffad
händelse, som enligt allmän lag är att hän-föra till olycksfall i arbete, eller av våld
eller misshandel, för vilken prästen blivit
utsatt på grund av tjänsten.

I tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom, var-om förmäles i gällande lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, 2) smittsam
sjukdom, som enligt gällande epidemilag
skall anmälas till vederbörande myndighet,
eller 3) sjukdom, som enligt gällande epi-zootilag skall anmälas till vederbörande
myndighet. Under tjänstgöring å utländsk
ort ådragen svårare sjukdom, som där
uppträder epidemiskt men ej alls eller alle-nast i sällsynta fall förekommer inom Sve-rige, eller svårare klimatsjukdom i akut
form, som präst med stationering i land
med tropiskt eller halvtropiskt klimat ådra-git sig.

Med tjänsten skall likställas annan an-ställning, vid vilken avlöning eljest utgår
enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestäm-melser, samt uppdrag för statens räkning.

Grupp 2: Oavkortad lön un-der högst 180 dagars ledig-het av en och samma tj änst-ledighetsorsak. Lön med B-avdrag i övrigt, såframt ej
domkapitlet på grund av sär-skilda förhållanden finner
anledning medgiva, att A-avdrag skall tillämpas eller
att avdrag icke skall äga

rum.

Grupp 3: Oavkortad lön.

b) Sjukdom i andra fall än under a) av-ses eller tvångsvis anordnad läkarunder-sökning.

Grupp 2: Lön med B-avdrag
högst 180 dagar av ett eller
samma kalenderår eller, vid
sjukdom som fortgår över
årsskifte, högst 180 dagar i
en följd.

Grupp 3: Oavkortad lön un-der högst följande antal da-gar av ett och samma kalen-derår:

20 dagar för präst tillhöran-de lönegraderna Ca, Ce, Cf
och Cg 18—26 samt

10 dagar för övriga präster.

Kungl. Maj:ts proposition nr lod.

193

T j änstledighetsorsak

c) Svag hälsas vårdande, då behovet av
ledighet härför är behörigen styrkt.

7. Tjänstgöringsförbud till förekommande
av smittas spridning.

8. Flyttning, för vilken ersättning för
flyttningskostnad utgår enligt av Kungl.
Maj.t meddelade bestämmelser.

9. Uppdrag inom sådan personalsammanslutning,
som avser att tillvarataga prästernas
intressen i tjänsten eller främja deras
prästerliga utbildning.

10. Enskild angelägenhet av vikt.

Löneförmån

Oavkortad lön må likväl
icke utgå, därest tjänstledigheten
åtnjutes å tid, då
prästen på grund av föreskriften
i 26 § 2 mom. c)
andra stycket icke skulle hava
varit berättigad åtnjuta
semester.

Lön med A-avdrag i övrigt.

Grupp 3: Lön med B-avdrag.

Grupp 2: Oavkortad lön högst
180 dagar. Lön med B-avdrag
i övrigt, såframt ej
domkapitlet på grund av särskilda
förhållanden finner
anledning medgiva, att A-avdrag
skall tillämpas eller att
avdrag icke skall äga rum.

Grupp 3: Oavkortad lön.

Grupp 3: Oavkortad lön högst
o dagar.

Grupp 2 och 3: Lön med Ilavdrag
högst 15 dagar av ett
och samma kalenderår.

Grupp 3: Lön med B-avdrag
högst 15 dagar av ett och
samma kalenderår. II.

II. Avstäugnin;] 1''rån tjänstgöring m. m.:

Är präst avstängd från tjänstgöring, enär han vägrar underkasta sig
ålagd läkarundersökning, förfares med lönen i enlighet med av Kungl. Maj :l
meddelade bestämmelser eller beslut.

Är präst avstängd från tjänstgöring av annan anledning än nyss sagts,
kvarhållen av polismyndighet såsom misstänkt för brott eller häktad för
brott, eller undergår han frihetsstraff, är han skyldig vidkännas C-avdrag;
domkapitlet likväl obetaget alt, där så prövas skäligt, låta honom uppbära
viss del av lönen. Finnes avstängningen hava varit obefogad, blir den kvar 13

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 156.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

hållrie ej häktad eller blir den kvarhållne eller häktade frikänd, skall löneavdrag
ej tillämpas och innehållen lön utbetalas.

III. Prästen avhåller sig från tjänstgöring utan att hava erhållit ledighet
eller kunnat styrka giltigt förfall: Prästen skall vidkännas C-avdrag.

3 kap. Semester och semesterersättning.

26 §.

Semester.

1 mom. Präst äger, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga
gång, erhålla semester under det antal dagar för helt år räknat (årssemester),
som framgår av följande sammanställning.

	Till och med	Från och med
Präst tillhörande	det kalenderår, under vilket prästen fyller
	39 år	40 år
avdragsgrupp 1 och 2 ....................................	20 dagar	20 dagar
avdragsgrupp 3: lönegraderna Ca, Ce, Cf och Cg 18—26......................	25 »	35 »
övriga lönegrader........................................	35 »	45 »

Semestern erhålles å tid, som med hänsyn till göromålens behöriga gång
prövas lämplig under det löpande kalenderåret. Om detta på grund av
tjänstgöringsförhållandena icke kunnat ske eller domkapitlet i annat fall
finner skäl därtill lämna medgivande, må vid kalenderårets utgång återstående
semester i stället erhållas under nästpåfoljande år jämte semester
för detta år.

Till vissa icke-ordinarie präster kan utgå semesterersättning i enlighet
med bestämmelserna i 27 §.

2 mom. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande.

a) Innehaves i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst under allenast
del av kalenderår, beräknas semestern i förhållande till tiden för tjänstinnehavet.
Uppkommer därvid brutet dagantal, sker avrundning till närmast
hela dagantal. Uppgår den beräknade tiden till mindre än en halv dag,
föreligger icke rätt till semester. Såsom undantag från vad nu sagts skall
gälla, att präst, som avgår med rätt till ålderspension, äger åtnjuta den semester,
som skulle tillkomma honom, om han kvarstode i tjänst till kalenderårets
utgång.

Äro olika årssemestrar tillämpliga för skilda delar av samma kalenderår.

Kungl. Maj:ls proposition nr 156.

195

beräknas semestern för varje del för sig, varefter den sammanlagda semestertiden
avrundas på nyss angivet sätt. Härvid skall hänsyn ej tagas till anställningstid,
för vilken semesterersättning utgått.

b) Har den, som tillträder i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst,
under samma kalenderår innehaft annan anställning med avlöning enligt av
Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, skall, om semestern i denna anställning
beräknas för löpande kalenderår, vad under a) stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Har präst omedelbart före tjänstetillträdet innehaft sådan i nästföregående
stycke omförmäld anställning, i vilken semestern icke beräknas för
löpande kalenderår, äger prästen i den tillträdda tjänsten erhålla i den tidigare
anställningen intjänt men ej åtnjuten semester. Av den semester, vartill
prästen eljest är berättigad enligt bestämmelserna i denna paragraf,
må han åtnjuta högst det antal semesterdagar, varmed årssemestem i den
nya tjänsten befinnes överstiga den vid tjänstetillträdet beräknade summan
av intjänt men ej åtnjuten semester och tidigare under kalenderåret åtnjuten
semester. Med åtnjuten semester skall jämställas semestertid, för
vilken semesterersättning uppburits.

c) Vidkännes präst C-avdrag å lönen av annan anledning än tjänstledighet
för offentligt uppdrag, må semestern enligt av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser minskas med så stor del av årssemestem, som belöper å
avdragstiden.

Har präst under innebav av i detta reglemente avsedd tjänst eller av annan
anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
— oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis
— under tiden 1 juli—31 december av annan anledning än tjänstledighet
för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänstledighet,
som avses i 25 § I, punkt 6 b) eller c) eller punkt 10, eller åtnjutit
semester, må han ej, med mindre domkapitlet finner skäl därtill lämna medgivande,
därefter erhålla semester förrän han minst 90 dagar tjänstgjort i
anställning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag för statens räkning.

d) Om semester åtnjutits å del av dag, som i övrigt är tjänstefri till följd
av partiell tjänstledighet, skall semestern anses hava omfattat hela nämnda
dag.

■t inom. Semestern för kyrkoherde i svenska församlingen i Buenos Aires
må, däiest Kungl. Maj :t prövar skäligt sadant medgiva, förlängas med
högst sä många dagar, som beräknas ätga för resa från stationeringsorten
till Stockholm och åter. Han må ock för besök i Sverige i följd åtnjuta icke
blott semester för löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående
två ar.

''i mom. Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning å biskop.

196

Kungl. Muj.ts proposition nr 156.

27 §.

Semesterersättning.

Därest innehavare av aspiranttjänst eller extratjänst avgår ur tjänst eller
avlider, innan han åtnjutit den semester, vartill han vid avgången eller
dödsfallet var berättigad enligt bestämmelserna i 26 §, äger prästen eller,
om han avlidit, hans dödsbo erhålla semesterersättning. Semesterersättning
skall motsvara den lön prästen skulle hava erhållit under förlängd anställning
det antal dagar, som den återstående semestern omfattar.

Kap. 4. Vikariatsersättning och tjänstedubbleringsarvode.

28 §.

Vilcariatsersättning.

1 mom. Då på grund av förordnande präst uppehåller högre ordinarie
eller extra ordinarie tjänst, äger han, där ej fråga är om vikariatslöneförordnande
eller i 29 § avsett vikariatsförordnande, åtnjuta vikariatsevsättning.

Härvid skall iakttagas,

att aspirant å pastoratsadjunktstjänst behandlas som om han vore extra
ordinarie pastoratsadjunkt i lönegrad Ce 20, samt

att innehavare av sådan extra tjänst, som enligt vederbörande domkapitels
beprövande motsvarar extra ordinarie tjänst men är placerad i lönegrad
med lägre ordningsnummer än denna, behandlas som om han i stället
innehade en motsvarande extra ordinarie tjänst.

2 mom. Vikariatsersättningen utgår enligt särskilda av Kungl. Maj :t med
stöd av riksdagens beslut utfärdade, såsom bilaga till statens löneplansförordning
fogade tabeller med tillhörande anvisningar.

Då förordnande undantagsvis meddelas att under del av dag uppehålla
annan tjänst, skall vikariatsersättningen minskas i förhållande till nedsättningen
av tjänstgöringstiden på den uppehållna tjänsten.

Vid vikariatsförordnande skall, då så med hänsyn till tjänstgöringens
art och omfattning finnes skäligt, vikariatsersättningen bestämmas till lägre
belopp än som eljest skolat utgå. 29

29 §.

T jänsledubbleringsarvode.

Till i pastorat anställd präst, som vid sidan av tjänstgöring i egen tjänst
på grund av förordnande bestrider tjänst i närbeläget pastorat, utgår under
vikariatsförordnandet ett särskilt arvode (tjänstedubbleringsarvode)
med fem kronor för dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

197

5 kap. Särskilda ersättningar samt lönetillägg oeh prostarvoden.

30 §.

Särskilda ersättningar.

1 mom. Till präst utgår vid tillträde av första anställning såsom pastoratsadjunkt
prästdräkt sbidrag med 500 kronor till anskaffning av dylik
dräkt.

För underhåll och förnyelse av sådan dräkt äger präst uppbära prästdräktsersättning
med 75 kronor för år räknat. Rätt till nyss nämnd ersättning
inträder första gången vid ingången av andra kalenderåret efter det,
då präst blev berättigad till prästdräktsbidrag.

Prästdräktsbidrag och prästdräktsersättning utbetalas under de villkor i
övrigt och enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Bestämmelserna i detta moment äga icke tillämpning å biskop.

2 mom. Angående ersättning vid resa i tjänstärenden gäller vad därom
stadgas i allmänna resereglementet och i särskilda av Kungl. Maj :t meddelade
föreskrifter.

3 mom. Präst, som vid semesters inträde tjänstgör å annan ort än stationeringsorten
eller som vid semesters upphörande skall tjänstgöra å sådan
annan ort, äger, om ersättning icke utgår enligt 2 inom., åtnjuta resekostnadsersättning
enligt allmänna resereglementet eller särskilda av Kungl.
Maj :t meddelade föreskrifter för av honom vid semesterns inträde eller
upphörande företagen resa mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna.
Företager präst inom riket resa mellan tjänstgöringsorten och annan
ort än stationeringsorten, må han åtnjuta ersättning för densamma, dock
icke med högre belopp än som motsvarar beräknad resekostnad för resa
mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna. Här meddelade bestämmelser
skola allenast gälla beträffande resor i samband med semester omfattande
minst sex dagar i följd.

Därest präst efter semesterns inträde men före utgången av densamma
återkallas till tjänstgöring, beror på prövning av Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, av domkapitlet, i vad mån ersättning må utgå
för av prästen företagen resa, som står i samband med semesterns avbrytande.

4 mom. Under tjänstgöring å annan ort inom riket än stationeringsorten
äger präst åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt de särskilda bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Maj :t dock icke i något fall till högre belopp
än den för prästen enligt allmänna resereglementet bestämda traktamentsersättningen.

5 mom. Förflyttas ordinarie präst med stöd av 12 § på grund av omorganisation
eller eljest utan egen ansökan eller därom uttryckt önskan, äger
han uppbära ersättning för flyttningskostnad.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

6 mom. Biskop äger uppbära representalionsbidrag, ärkebiskopen med
9 000 kronor, biskopen i Lunds stift med 5 000 kronor och annan biskop
med 3 000 kronor för år räknat.

\id tjänstledighet för biskop beror på beslut eller bestämmelser, som
meddelas av Kungl. Maj :t, huru med nämnda bidrag skall förfaras.

7 mom. För avlönande av biträde, som erfordras för handläggning av
ärenden, sammanhängande med de ärkebiskopen åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna,
må ärkebiskopen i enlighet med de närmare bestämmelser
Kungl. Maj :t, med stöd av riksdagens beslut, meddelar tilldelas särskilt
bidrag, biträdesersättning, med visst belopp för år.

S mom. Till kyrkoherde i svensk församling i utlandet utgår utlandstililägg
enligt av Kungl. Maj :t, med stöd av riksdagens beslut, meddelade bestämmelser.

I nästföregående stycke avsedd präst äger, om han på grund av försörjningsplikt
underhåller barn under 19 år, därjämte åtnjuta barntillägg med
750 kronor för ett och 500 kronor för varje ytterligare barn under 10 års
ålder samt med 2 000 kronor för varje barn, som fyllt 10 år, allt för år
räknat.

Utlandstillägg och barntillägg utgå, under i övrigt stadgade förutsättningar,
från och med den dag prästen inträder i utövning av den tjänst,
varmed förmånen är förenad, till och med den dag han upphör att utöva
densamma. Kungl. Maj :t äger dock bestämma, huru med förmånen skall
förfaras, då präst åtnjuter tjänstledighet med skyldighet att vidkännas löneavdrag
eller då han tjänstgör inom riket eller eljest å ort utom verksamhetsområdet.

Till präst, som tillträder kyrkoherdetjänst i svensk församling i utlandet,
utgår, om han omedelbart dessförinnan innehaft annan i detta reglemente
avsedd tjänst, såsom bidrag till de av tillträdet föranledda flyttningskostnaderna
särskild ersättning, förflyttningsbidrag. Dylikt bidrag erhåller
präst jämväl vid frånträdet av nyss nämnd kyrkoherdetjänst, om han omedelbart
därefter tillträder annan i reglementet avsedd tjänst. Förflyttningsbidrag
utgår med belopp motsvarande lön ävensom, i förekommande fall,
utlandstillägg och barntillägg under en månad vid den tillträdda tjänsten,
dock högst 3 500 kronor.

Kyrkoherden i svenska församlingen i Buenos Aires må på därom gjord
framställning kunna av Kungl. Maj :t beviljas bidrag för resa till Sverige
under semester högst en gång vart tredje år. Bidrag må icke beviljas till
högre belopp än som motsvarar kostnaden för biljetter, i vilkas pris kosthåll
icke ingår, till Stockholm och åter till siationeringsorten för prästen,
hans hustru ävensom hans barn under 19 års ålder. Kungl. Maj :t äger föreskriva
de särskilda villkor för åtnjutande av resebidrag, som må finnas
lämpliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

199

31 §.

Kallortstillåyg.

1 mom. Till präst stationerad å sådan ort inom rikets nordliga delar, dar
vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna i
övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende,
utgår, i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas, kallortstillägg med
följande för olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen

för	kallortsklass	I	96	kronor
»	»	II	156	»
»	»	III	240	»
»	»	IV	360	»
»	>■>	V	540	»
»	»	VI	720	»

Kallortstillägg skall avstås för tid, då präst vidkännes C-avdrag å lönen.
2 mom. Närmare bestämmelser angående de orter, å vilka kallortstillägg
skall utgå, och dessa orters fördelning å de olika kallortsklasseina meddelas
av Kungl. Maj :t.

32 §.

Språktillägg.

Till präst inom Härnösands eller Luleå stift, som håller gudstjänst eller
utför annan förrättning jämväl på finska eller lapska språket eller på båda
dessa språk, utgår språktillägg med 200, 400 eller 600 kronor för år enligt
de närmare bestämmelser, som fastställas av Kungl. Maj .t.

Språktillägg skall avstås för tid, varunder prästen vidkännes C-avdrag
å lönen. 33

33 §.

Prosiarvoden.

Till präst, som utsetts till innehavare av befattning såsom kontraktsprost,
utgår prostarvode med följande belopp för helt ar räknat, nämligen där antalet
i 1 § 1 mom. under b) avsedda präster inom kontraktet utgör högst
14 900 kronor, lägst 15 och högst 25 1 200 kronor samt lägst 26 1 500
kronor.

Kungl. Maj .t meddelar närmare bestämmelser dels i vad mån arvodet
må tillgodonjutas för tid, varunder innehavare av kontraktsprostbefattning
åtnjuter ledighet från denna befattning eller av annan anledning icke
bestrider med befattningen förenade göromål, dels ock i vad mån prostarvode
må tillkomma vikarie eller den, som eljest behöver anlitas för alt
bestrida befattningen.

200

Kungl. Maj.is proposition nr 156.

6 kap. Tjänstebostad in. in.

84 §.

Tjänstebostad.

1 inom. 1. Biskop äger erhålla fri t jänstebostad å av Kungl. Maj :t anvisad
publik fastighet. Om särskilda förhållanden därtill föranleda, må Kungl.
Maj:t i stället tilldela biskop antingen åt honom förhyrd tjänstebostad eller
hyresersättning, som med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.
Kungl. Maj :t föreskriver, huru med hyresersättning skall förfaras
under tid, för vilken biskop vidkännes C-avdrag å lönen.

Med tjänstebostad följer dispositionsrätt till planterat område samt särskilda
utrymmen i den omfattning, som Kungl. Maj :t i varje särskilt fall
bestämmer.

Tjänstebostaden skall, i den ordning och den omfattning Kungl. Maj:t
föreskriver, genom det allmännas försorg förses med möblering och andra
inventarier för representationsändamål. Med tjänstebostad följer rätt till
fri uppvärmning och belysning av bostaden. Till tjänstebostad må genom
det allmännas försorg anordnas rikstelefonförbindelse i enlighet med av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

2. Därest biskops tjänstebostad erfordras för något domkapitlets eller
domkyrkans trängande behov, är biskop skyldig att å tid, som av Kungl.
Maj :t bestämmes, avstå från bostaden samt, om annan tjänstebostad anvisas
honom, åtnöjas med denna. För enahanda ändamål är biskop jämväl
skyldig underkasta sig den minskning av tjänstebostaden, som skäligen
må kunna ske.

Beträffande tjänstebostadens avträdande i andra fall än i första stycket
avses skall gälla, att biskop eller, om han avlidit, hans dödsbo skall avträda
bostaden ä den fardag, som infaller näst efter tre månader från det
biskopen från tjänsten avgått eller avlidit. Avflyttning skall dock ske, där
biskop beviljats avsked på tid, som av honom begärts, å den fardag, som
infaller näst efter avgången från tjänsten, samt, därest biskop blivit från
tjänsten avsatt eller förflyttad, å tid som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Biskop eller om han avlidit hans dödsbo åligger att i den omfattning,
som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Maj :t, upplåta nödigt
utrymme i tjänstebostaden för efterträdare å biskopstjänsten.

3. Har skada eller förlust åsamkats biskop till följd av en mera väsentlig,
vid hans tillträde av tjänsten icke påräknad rubbning av bostadsförhållandena,
äger han erhålla skälig ersättning enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
i varje särskilt fall.

4. För underhåll av till tjänstebostad hörande plantex-at område må
Kungl. Maj :t, där särskilda förhållanden så föranleda, tilldela biskop visst
bidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

201

5. Bestämmelserna i detta moment äga ej tillämpning å biskopen i Visby
stift i annan mån än i 2 mom. stadgas.

2 mom. Biskopen i Visby stift, som tillika skall vara kyrkoherde i Visby
pastorat, skall enligt Kungl. Maj :ts beprövande av pastoratet tillhandahållas
tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i ecklesiastik boställsordning,
eller annan lämplig tjänstebostad eller ock erhålla hyresersättning, som
med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes. Kungl. Maj :t
föreskriver, huru med hyresersättning skall förfaras under tid, för vilken
biskopen vidkännes C-avdrag å lönen.

Vad i 1 mom. första punkten tredje stycket samt andra punkten andra
och tredje styckena stadgas skall jämväl äga tillämpning å biskopen i
Visby stift.

3 mom. Där Kungl. Maj :t så förordnar, skall ordinarie församlingspräst
av vederbörande pastorat tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom
stadgas i ecklesiastik boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som
av stiftsnämnden för ändamålet godkännes. Tjänstebostad åt sådan församlingspräst
må även tillhandahållas av statsverket.

Kyrkoherde i svensk församling i utlandet skall av församlingen beredas
fri tjänstebostad med uppvärmning och belysning, där ej Kungl. Maj :t på
grund av särskilda skäl medgivit, att församlingen i stället skall till kyrkoherden
utgiva viss hyresersättning. Kungl. Maj:t föreskriver, huru med sådan
hyresersättning skall förfaras under tid, för vilken kyrkoherden vidkännes
C-avdrag å lönen.

Bestämmelserna i detta moment äga ej tillämpning å kyrkoherden i Visby
pastorat.

4 mom. Präst är skyldig mottaga och bebo honom anvisad tjänstebostad,
så framt icke i fråga om biskop Kungl. Maj:t och, såvitt angår annan präst,
domkapitlet annorlunda medgivit.

5 mom. För av statsverket eller pastorat tillhandahållen tjänstebostad
skall i 3 mom. första stycket avsedd präst månadsvis i efterskott erlägga
ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kontant inbetalning, i
den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraget (bostadsavdrag).

Bostadsavdraget utgör för de olika hyresgrupperna följande belopp för
år räknat:

H yresgrupp	1	2	3	4	5
Kyrkoherde och likställd garnisons- och amiralitets-	1 332	1 752	2 172	2 592	3 012
Komminister och likställd garnisons- och amirali-	1 080	1 428	1 776	2 124	2 472

202

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

Där statsverket eller pastoratet ombesörjer uppvärmning eller belysning
av tjänstebostäder!, är i första stycket avsedd präst skyldig att kvartalsvis
i efterskott erlägga ersättning härför, beräknad efter statsverkets eller
pastoratets självkostnadspris. I fråga om tjänstebostäder av onormal storlek
må Kungl. Maj :t dock föreskriva, att ersättning skall beräknas enligt
särskilda grunder. Kan uppgörelse icke träffas mellan pastoratet och bostadsinnehavaren
om ersättningens storlek eller tilihandahålles tjänstebostaden
av statsverket, fastsiälles ersättningen av stiftsnämnden.

6 mom. Det åligger innehavare av i 3 mom. avsedd tjänstebostad eller,
om han avlidit, hans dödsbo att i den omfattning, som i brist på överenskommelse
bestämmes av domkapitlet, upplåta utrymme i tjänstebostadcn
för vikarie eller efterträdare. Församlingspräst är, såvitt icke domkapitlet
annorlunda medgiver, jämväl pliktig att i sin tjänstebostad upplåta personligt
utrymme till hos honom såsom ämbetsbiträde tjänstgörande pastoratsadjunkt.
Åtnjuter tjänsteinnehavaren ej fri tjänstebostad, skall vikarie,
efterträdare eller ämbetsbiträde för sålunda i tjänstebostad upplåtet utrymme
till bostadsinnehavaren erlägga ersättning, som mellan parterna
överenskommes eller eljest av stiftsnämnden bestämmes.

7 mom. Innehavare av i 3 mom. avsedd tjänstebostad eller, om han avlidit,
hans dödsbo, skall, såvida annat icke överenskommes, avträda tjänstebostaden
å fardag, som infaller näst efter tre månader från det uppsägning
skett eller dödsfallet timat. Avflyttning skall dock om icke annorlunda
överenskommes ske,

a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas,
inom skälig tid därefter, om ny tjänstebostad anvisas honom, men eljest å
den fardag, som infaller näst efter tre månader från det han erhållit kännedom
om beslutet rörande befordringen eller förflyttningen,

b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, å närmaste
fardag efter avgången samt

c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst vid den löpande månadens
utgång.

Kvarsitter på grund av bestämmelserna i första stycket eller eljest präst
i tjänstebostad efter frånträdandet av den tjänst, varmed bostaden är förenad
eller, om prästen avlidit, hans dödsbo efter dödsfallet skall prästen
eller dödsboet, intill dess bostaden avträdes, erlägga för denna fastställt
bostadsavdrag, ävensom i övrigt ansvara för de skyldigheter, som enligt
delta reglemente eller med stöd därav meddelade bestämmelser följa med
bostadsinnehavet.

8 mom. Tjänstebostad med vad därtill hör må icke, utom i fall som
avses i 6 mom., av bostadsinnehavaren uthyras eller eljest mot lega upplåtas,
såframt icke i fråga om biskop Kungl. Maj :t och, såvitt angår annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

203

präst, stiftsnämnden med hänsyn till särskilda förhållanden annorlunda
medgivit.

I fråga om begagnandet i övrigt av tjanstebostad med vad därtill hör
samt i fråga om ansvar för därå uppkommen skada eller brist skall för
bostadsinnehavaren i tillämpliga delar gälla, vad beträffande hyresgäst och
förhyrd lägenhet i sådant hänseende stadgas i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom.

35 §.

Bränslekostnadsgottgörelse, ersättning för gulden fastighetsskatt m. in.

1 mom. Ombesörjes tjänstebostads uppvärmning av innehavaren och är
bostaden av onormal storlek, må bostadsinnehavaren enligt bestämmelser,
som Kungl. Maj :t meddelar, såsom bidrag till uppvärmningskostnaden av
pastoratet uppbära särskild bränslekostnadsgottgörelse.

2 mom. Det åligger pastoratet att ersätta innehavare av prästgård av
denne gulden skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åvilar
honom i sådan egenskap.

36 §.

Fri inkvartering.

Vid resa för förrättning i tjänstärende samt vid tjänstgöring, vid vilken
tjänstgöringstraktamente kan utgå, må fri inkvartering kunna beredas präst
av vederbörande pastorat. I sådant fall skall enligt bestämmelser, som
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, domkapitlet meddelar,
hänsyn till här avsedd förmån tagas vid bedömande av i vad mån traktamentsersättning
må utgå för resan eller tjänstgöringen. 7 * * * * * * * * * * * * *

7 kap. Sjukvård.

37 §.

Grundläggande bestämmelser om sjukvård.

1 mom. Tillhör präst någon av de i 24 § 3 mom. angivna grupperna 2 och

3, bestridas vid hans sjukdom ur kyrkofonden kostnaderna för läkarvård

jämte läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, som med fört

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbets förmågans

höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycks fallet

nödiga hjälpmedel, allt i den omfattning och under de villkor, som i

detta kapitel stadgas eller av Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas; dock

endast i den mån sagda förmåner icke utgå enligt olycksfallsförsäkrings lagens

bestämmelser.

Bär ej fråga är om olycksfall i tjänsten, må till läkarvård hänföras tand vård

endast om sådan vård avser botande av sjukdom i tändernas omgiv -

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ningar eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom,
vilken står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd.

2 mom. Vad i detta kapitel stadgas i fråga om olycksfall i tjänsten gäller
även i andra fall, som avses i 25 § I, punkt 6 a).

3 mom. Då präst av annan anledning än för offentligt uppdrag åtnjuter
tjänstledighet mer än 14 dagar i en följd med skyldighet att därunder vidkännas
C-avdrag å lönen, skall han för tiden efter nämnda 14 dagar avstå
från de förmåner, varom i detta kapitel förmäles; domkapitlet likväl obetaget
att medgiva, alt förmånerna må bibehållas för eu tid av högst tre
månader.

4 mom. I fråga om rätt till sjukvård under tjänstgöring med stationering
utomlands gäller vad därom särskilt stadgas.

5 mom. Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å biskop.

38 §.

Verksläkare.

Läkarvård, som avses i reglementet, skall där ej annat följer av vad här
nedan stadgas, ombesörjas av särskilda, för sådant ändamål anställda verksläkare.
Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t. 39

39 §.

Läkarvård och läkarintyg.

1 mom. Präst, som avses i 37 §, är berättigad att kostnadsfritt anlita
verksläkaren för erhållande av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordras
rörande hans hälsotillstånd. Erfordras för ställande av diagnos röntgeneller
annan undersökning, som ej lämpligen kan utföras av verksläkaren,
skall jämväl kostnaden för sådan undersökning bestridas ur kyrkofonden.

Kostnader för erforderlig läkarvård samt för intyg och undersökning,
som nyss sagts, må bestridas ur kyrkofonden även i de fall, dd präst uppehåller
sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan anlita verksläkaren, eller
då vid trängande behov av läkarvård verksläkaren icke hinner anlitas. I
dylika fall bör prästen i första rummet hänvända sig till annan av staten
eller av kommun anställd läkare.

2 mom. Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat av verksläkaren
eller försett med dennes attest. Likaså skall räkning å kostnader
för rådfrågning eller behandling av annan läkare eller av tandläkare vara
attesterad av verksläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen äger
rum.

3 mom. Bestämmelserna i 1 mom. första stycket och 2 mom. skola äga
tillämpning jämväl å präst, tillhörande den i 24 § 3 mom. angivna gruppen 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

2(»r>

40 §.

Specialistvård.

1 mom. Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behandling
av vissa sjukdomsformer, bestrides vid olycksfall i tjänsten samt vid
fall av tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar ur kyrkofonden, under
förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som präst enligt bestämmelserna
i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig
samt verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt
valet av specialist.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall dock kostnad för specialistvård,
som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt ur
kyrkofonden.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
kostnad för anlitande av tandläkare i fall, som avses i 37 § 1 mom. andra
stycket.

41 §.

Sjukhusvård.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej
nedan annorlunda stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
helt och eljest till hälften ur kyrkofonden, under förutsättning att
verksläkaren eller annan läkare, som prästen enligt bestämmelserna i 39 §
1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor
i övrigt, som nedan angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats å allmän sal samt

b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för salspatient vid dylikt
sjukhus fastställda avgiften.

Prövar verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren den
sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt,
i enskilt rum, eller finner domkapitlet med hänsyn till andra särskilda
förhållanden dylik vård erforderlig, må, utan hinder av vad ovan
stadgas, ur kyrkofonden bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall
av tuberkulos, hela kostnaden för vården och eljest den del av sagda kostnad,
som överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgifteu
för plats å allmän sal.

Till kostnader för sjukhusvård, som i nästföregående stycke sägs, hänföres
ock sådant arvode, som den i enskilt eller halvenskilt rum vårdade
prästen erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Bidrag ur
kyrkofonden till dylikt arvode må icke överstiga lägsta tillämpliga beloppet

206

Kungl. Maj.ts proposition in 156.

enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan.
Vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos må likväl efter prövning
av domkapitlet högre bidrag kunna utgå, doek icke med större belopp
än det, som med tillämpning av den rådgivande taxan högst skulle hava
erlagts.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.

Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag
av staten, landsting eller kommun, Konung Oscar flis jubileumsfond tillhörigt
sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet.

2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstnll må, under enahanda
förutsättning och villkor, som i 1 inom. sägs, bestridas ur kyrkofonden
intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt
sjukhus; dock att, där fråga är om olycksfall i tjänsten, på domkapitlets
prövning må bero, huruvida vårdkostnaderna må ersättas med
högre belopp än nu sagts.

42 §.

Läkemedel.

1 mom. Ur kyrkofonden bestridas kostnaderna för läkemedel, som föreskrivits
antingen av verksläkaren eller annan läkare, vilken prästen enligt
bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, eller ock av specialist eller tandläkare,
till vilken prästen enligt bestämmelserna i 40 § hänvänt sig.

2 mom. Där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, skall räkning å läkemedelskostnad
vara attesterad av verksläkaren, innan utbetalning på grund
av räkningen äger rum. 43

43 §.

Bad, massage m. in.

1 mom. Kostnader för behandling med bad, massage, elektricitet, hetluft
in. m., som av verksläkaren ordinerats såsom nödvändig för botande av viss
angiven sjukdom, må utgå vid olycksfall i tjänsten helt och eljest till hälften
ur kyrkofonden.

2 mom. Kostnaderna för konstgjorda lemmar, kirurgiskt bandage och
andra dylika hjälpmedel, som präst nödgas begagna till följd av olycksfall
i tjänsten, bestridas ur kyrkofonden.

3 mom. I de fall, då domkapitlet finner skäl anordna vaccination mot
epidemisk sjukdom, gäldas kostnaden härför ur kyrkofonden.

207

Kungl. Maj:ls proposition nr 156.

44 §.

Resor och sjuktransporter.

I den män domkapitlet prövar skäligt, må ur kyrkofonden bestridas kostnad
för den sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårdsinrättning,
under förutsättning att verksläkaren eller annan läkare, som
prästen enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat resan eller
förflyttningen nödvändig för ställande av diagnos eller för sjukdomens behöriga
behandling. Likaledes må ur kyrkofonden kunna ersättas skälig
kostnad för resa, som präst nödgats företaga för erhållande av specialistvård
samt, där fråga är om olycksfall i tjänsten, för erhållande av behandling,
som avses i 43 § 1 mom. ävensom för anskaffande av hjälpmedel,
varom förmäles i 43 § 2 mom.

Jämväl skälig kostnad för läkares resa för besök hos den sjuke i det fall,
då denne icke utan våda kan flyttas, må kunna ersättas ur kyrkofonden.

tf kap. Uei)ravnin(|shjälp in. ni.

45 §.

t mom. Avlider präst, vilken tillhör någon av de i 24 § 3 mom. angivna
grupperna 2 och 3, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas
ett belopp av 500 kronor. Efterlämnar prästen anhöriga, vilka äro berättigade
till familjepension, som utgår på grund av tjänsten, skall dock, där
prästens månadslön överstiger familjepensionen för månad, begravningshjälpen
förhöjas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning av
sagda förhöjning skola läggas till grund förhållandena under den månad,
då dödsfallet inträffat.

1 begravningshjälp, varom här stadgas, skall den vid dödsfall till följd
av olycksfall i arbete enligt allmän lag eller särskild författning utgående
begravningshjälpen anses inbegripen.

2 mom. Avlider präst under tjänstgöring ä annan ort än siationeringsorten,
må, i förekommande fall utöver begravningshjälp, ur kyrkofonden
bestridas kostnaderna för transport av den avlidne till slationeringsorten
eller till annan ort, i sistnämnda fall dock högst med belopp motsvarande
kostnaderna för transport till stationeringsorten.

3 mom. Avlider präst under tjänstgöring utom riket, utgår begravningshjälp
med belopp, som Kungl. Maj :t prövar skäligt.

0 kap. Heräkninp och iillirlalniii)) av kontanta lönelörinancr.

46 §.

1 mom. I den mån ej annat följer av vad i 2 och 3 mom. sägs eller av särskilt
av Kungl. Maj :t meddelat beslut, skall på nedan angivet sätt beräkning
och utbetalning varje kalendermånad för sig ske av det belopp, som till -

208

Kiingl. Maj.is proposition nr 156.

kommer prästen på grund av de i reglementet innefattade eller med stöd
av detsamma meddelade bestämmelserna om

lön och löneavdrag,

vikariatsersättning och tjänstedubbleringsarvode samt

kallortstillägg, språktillägg och prostarvode.

Vid beräkningen iakttages

a) att tillämpning skall ske av månadslön, såframt icke tillämpning av
daglön påkallas till följd av att lönen avser allenast en del av månaden eller
för olika delar av månaden skall beräknas enligt olika löneklasser eller ortsgrupper
eller eljest enligt olika grunder eller skall utbetalas från skilda
tjänsteställen,

b) att beträffande C-avdrag vad under a) här ovan sagts skall äga motsvarande
tillämpning,

c) att beträffande sådan annan förmån än lönen, som är upptagen med
visst belopp för år räknat, vad under a) sagts skall äga motsvarande tilllämpning,
varvid förmånen skall anses belöpa med lika stort belopp å varje
kalendermånad och månadsbelopp med lika stor del å varje dag under månaden,
samt

d) att, om annan jämkningsföreskrift ej gäller, vad av månads- eller dagbelopp
överskjuter helt öretal bortfaller.

Utbetalningen av för viss kalendermånad beräknat belopp, till den del
detsamma icke skall innehållas enligt särskilda föreskrifter, skall i Stockholms
stift av statskontoret och i annat stift av stiftsnämnden verkställas
tidigast den tjugufemte dagen och senast den sista helgfria dagen i månaden.
Om beloppet tillställes prästen genom postverket eller genom insättning
i bank, skall det av stiftsnämnden (statskontoret) utanordnas i så god
tid, att det kan beräknas vara för prästen tillgängligt senast den sisla
helgfria dagen i månaden.

Då anställning upphör vid annan tidpunkt än kalendermånads utgång,
skall, oavsett vad i nästföregående stycke sagts, utbetalningen ske i samband
med anställningens upphörande.

2 mom. Efter beslut av stiftsnämnden (statskontoret) må i 1 mom. avsedd
utbetalning grundas på preliminär beräkning, vid vilken hänsyn icke
tages till tjänstgöringsförhållandena under den löpande kalendermånaden
eller hänsyn allenast tages till tjänstgöringsförhållandena intill viss dag i
månaden. Om efter dylik beräkning utbetalat belopp understiger eller överstiger
det, som skolat utgå vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. här
ovan, skall skillnaden vid nästföljande utbetalningstilifälle i förstnämnda
fall utbetalas till prästen och i sistnämnda fall avdragas från det belopp,
som då eljest skolat utbetalas. I den mån utbetalat belopp, som grundar sig
på preliminär beräkning, överstiger det, som skolat utgå vid tillämpning av
bestämmelserna i 1 mom. och skillnadsbeloppet icke kan avdragas i nyss

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

209

angiven ordning, skall prästen vara skyldig att återbetala detsamma inom
tid och i den ordning, som stiftsnämnden (statskontoret) bestämmer.

3 mom. Förmåner, som avses i 1 inom., må efter stiftsnämndens (statskontorets)
beslut undantagsvis kunna utbetalas vid tidigare tidpunkt än där
sägs, då särskilt ömmande omständigheter föreligga och tillfällig hjälp för
mötande av oförutsedda och hastigt påkommande utgifter är av behovet
synnerligen påkallad.

Utbetalning må avse högst det belopp, som kunnat utgå, om prästens
anställning upphört vid utbetalningstillfället.

i mom. Brtinslekostnadsgottgörelse utbetalas av pastoratet åt därtill berättigad
präst under juni månad efter eldningsperiodens slut.

5 mom. I fråga om ordningen för utbetalning av annan i reglementet avsedd
löneförmån än som avses i 1 och 4 mom. äger stiftsnämnden (statskontoret),
i den mån ej Kungl. Maj:t härom förordnat, besluta efter vad
som synes myndigheten lämpligast.

10 kap. Prästs skyldighet att underkasta sig ändring i avlöningsbestämmelserna.
47

47 §.

Präst är pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest
ändrade bestämmelser rörande de förmåner och ersättningar m. m., om
vilka förmäles i nedan angivna delar av reglementet:

16 § 4 mom. angående livränta,

19 och 20 §§ angående placering och uppflyttning i löneklass och lönerum,

25 § I, punkt 3, angående tjänstledighet för militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglementet
icke är å prästen tillämpligt,

25 § I, punkt 6 och i anslutning därtill meddelade särskilda bestämmelser
angående tjänstledighet för sjukdom in. in., i den mån ändrade bestämmelser
påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring,

26 och 27 §§, såvitt angår tid då krigsavlöningsreglementet är å prästen
tillämpligt,

29 § angående tjänstedubbleringsarvodc,

30 § angående särskilda ersättningar,

32 § angående språktillägg,

33 § angående prostarvoden,

34 § angående tjänstebostad,

35 § angående bränslekostnadsgottgörelsc, ersättning för gulden fastighetsskatt
in. in. samt

37—44 §§ angående sjukvård.

14 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 156.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

i avd. Bestämmande av avlöningsförmåner för innehavare av
arvodesbefattning.

48 §.

För innehavare av i 1 § 2 mom. e) avsedd arvodesbefattning fastställas
avlöningsförmånerna av domkapitlet, i den mån ej Kungl. Maj :t härutinnan
meddelar beslut. Vid bestämmande av avlöningsförmåner för här avsedda
befattningshavare skall föreskrift meddelas angående semester och semesterersättning.

Är befattningshavare, som i första stycket avses, berättigad att ur kyrkofonden
eller från anslag å riksstaten uppbära tjänstepension eller årligt
understöd eller lön för beställning å reservstat vid försvaret, skall hänsyn
härtill tagas vid avlöningens bestämmande, i den mån icke pensionsförmånen
utgöres av reservpension eller däremot svarande engångsbelopp

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1952, från och med vilken
dag vad i tidigare av Kungl. Maj :t utfärdad författning eller föreskrift
finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, såvitt
angår präst, å vilken reglementet erhåller tillämpning.

Placeringstabell.

Bilaga A.

Löneklassplacering i tjänst med lönegradsbeleckning Ca, Ce eller Cg med hänsyn till lägre tjänst
med någon av dessa lönegradsbeteckningar.

I tabellen angives i varje sifferkombination lönegradsnummer före samt löneklass- och lönerumsnummer
efter kolon, därvid koefficientsiffran 1 betecknar första lönerummet, koefficientsiffran
2 andra lönerummet etc.

23	23	22	23	21	23	20	23,	19	22»	18	21a	17	20,
24	24	23	24	22	24	21	24,	20	232	19	223	18	214
25	25	24	25	23	25	22	25,	21	242	20	23,	19	224
26	26	25	26	24	26	23	26,	22	252	21	243	20	234
27	27	26	27	25	27	24	27,	23	26»	22	253	21	24,
28	28	27	28	26	28	25	28,	24	272	23	263	22	25,
29	29	28	29	27	29	26	29,	25	282	24	273	23	26,
30	30	29	30	28	30	27	30,	26	292	25	283	24	27,
31	31	30	31	29	31	28	31,	27	302	26	293	25	28,
32	32	31	32	30	32	29	32,	28	312	27	30a	26	29,
33	33	32	33	31	33	30	33,	29	322	28	313	27	30,
34	34	33	34	32	34	31	34,	30	332	29	323	28	31,
				33	35	32	35,	31	342	30	33s	29	32,
36	36	35	36	34	36	33	36,	32	352	31	34a	30	33,
37	37	36	37	35	37	34	37,	33	362	32	353	31	34,
		37	38	36	38	35	38,	34	372	33	36a	32	35,
				37	39	36	39,	35	382	34	37,	33	36,
						37	40,	36	392	35	38a	34	37,
								37	402	36	393	35	38,
										37	403	36	39,
												37	40,

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

211

Anvisnini|iir till plaeerinnstabelleu.

1. Löneklassplacering med utgångspunkt från en omedelbart före tjänsttillträdet
innehavd tjänst. För bestämmande av löneklassplaceringen uppsökes
i vederbörlig tabell kombinationen av lönegradsnumret för den tidigare
tjänsten och numret å den löneklass (löneklass och lönerum), vari
prästen senast var placerad. Därefter undersökes, om den närmast undre
raden (i samma kolumn eller längre åt vänster) upptager den nya tjänstens
lönegradsnummer. Allteftersom så är fallet eller icke skall följande gälla:

a) Om kombination upptagande den nya tjänstens lönegradsnummer
återfinnes å den närmast undre raden (i samma kolumn eller längre åt
vänster), placeras prästen i den löneklass (lönerum), som denna kombination
upptager. Var präst i den tidigare tjänsten placerad i högsta löneklassens
fjärde lönerum, uppflyttas han i löneklass (lönerum) enligt bestämmelserna
i 19 §. I annat fall uppflyttas han första gången i löneklass
(lönerum) vid den samtidigt med eller efter tjänstetillträdet infallande tidpunkt,
då han vid fortsatt innehav av den tidigare tjänsten skulle hava
vunnit uppflyttning; kan ytterligare uppflyttning i löneklass (lönerum)
komma i fråga, skola bestämmelserna i 19 § äga motsvarande tillämpning.

b) Om kombination upptagande den nya tjänstens lönegradsnummer ej
återfinnes å den närmast undre raden (i samma kolumn eller längre åt
vänster), skola bestämmelserna i 19 § tillämpas.

2. Löneklassplacering med utgångspunkt frän eu tjänst, som icke innehafts
omedelbart före den nya tjänstens tillträdande. Prästen erhåller den
löneklassplacering och löneklassuppflyttning, som skulle hava tillkommit
honom enligt punkt 1, om han bibehållit den tidigare tjänsten intill den
nya tjänstens tillträdande med rätt att för uppflyttning i löneklass (lönerum)
tillgodoräkna den mellanliggande tiden, i den mån han därunder
innehaft i detta reglemente eller annat av Kungl. Maj :t utfärdat avlöningsrcglemente
avsedd lönegradsplacerad tjänst, som är lika hög som eller högre
än den tidigare tjänsten, dock ej dagar, vilka enligt av Kungl. Maj :t
meddelade bestämmelser icke må tillgodoräknas för löneklassuppflyttning.

212

Ktmgl. Majds proposition nr 156.

Bilaga D

Prästlönekommitténs förslag
till

tjänstepensionsreglemente för präster.

1 avd. Allmänna bestämmelser.

1 §•

7 mom. Detta reglemente äger tillämpning ä de ordinarie och extra ordinarie
präster, vilka äro underkastade prästlönereglementet.

2 mom. Vad i detta reglemente sägs om tjänstepensionsbestämmelser
skall, där ej annat framgår, avse dels tjänstepensionsbestämmelser, antagna
av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock tjänstepensionsbestämmelser för
riksdagens verk, vilka antagits av riksdagen eller med stöd av dess bemyndigande
utfärdats av delegerade för riksdagens verk. Såsom tjänstepensionsbestämmelser
av förstnämnda slag avses icke bestämmelser om reservpension
eller däremot svarande engångsbelopp.

Med tjänstepensionsrätt, varom i reglementet förmäles, förstås pensionsrätt
enligt i nästföregående stycke avsedda bestämmelser.

2 §.

Präst, å vilken detta reglemente äger tillämpning, är efter avgång från
tjänsten berättigad att åtnjuta tjänstepension eller tjänslelivränta, allt enligt
de föreskrifter och under de villkor, som innehållas i reglementet jämte
de närmare bestämmelser, som för tillämpningen av detsamma utfärdas
av Kungl. Maj:t.

1 reglementet meddelas jämväl bestämmelser om ordinarie prästs skyldighet
att avgå från befattningen m. m.

3 §.

7 mom. Fråga om rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension eller
tjänstelivränta enligt detta reglemente prövas

a) i fall, som avses i 4 § 3 mom. och 8 § 2 mom. av Kungl. Maj :t, samt

b) i andra fall av statskontoret.

Pension eller livränta, vartill rätt föreligger, skall till beloppet fastställas
av statskontoret.

2 mom. Då pension eller livränta fastställes, skall skriftligt bevis därom
tillställas den till förmånen berättigade.

Knngi. Maj.ts proposition nr 156.

213

2 avd. Om ordinarie prästs skyldiyliet att avgå in. in.

4 §.

1 inom. Ordinarie präst är skyldig att avgå från befattningen, därest lian

a) uppnått den levnadsålder, vid vilken pensionsåldern inträder;

b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen att
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller

c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs
eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

Finner i fall, varom under b) och c) här ovan förmäles, den myndighet,
som äger pröva frågan om prästens rätt att komma i åtnjutande av pension,
anledning antaga, att präst kan tjänstgöra i sådan annan tjänst, till
vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig, skall frågan, huruvida förflyttning
lämpligen bör ske, underställas Kungl. Maj :ts prövning.

2 mom. I fråga om ordinarie präst må den myndighet som äger från
tjänsten avskeda, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva präst anstånd
med avsked efter pensionsålderns inträde, så länge han är fullt tjänstduglig,
dock icke längre tid än sammanlagt ett år.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj :t beträffande
ordinarie präst medgiva kvarstående i tjänsten längre tid efter pensionsålderns
inträde än i nästföregående stycke sägs, dock icke i något fall
längre än sammanlagt fem år efter nämnda tidpunkt.

3 mom. Befinnes ordinarie präst urslåndsatt att på tillfredsställande sätt
fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen, varom i 1
mom. första stycket sägs, må Kungl. Maj :t, därest för prästen högst fem år
återstå till pensionsålderns inträde, förklara honom skyldig att avgå från
tjänsten och entlediga honom.

Präst, som genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,
varå avsättning kunnat följa, rnen som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats
fri från ansvar, må av Kungl. Maj :t jämväl i annat fall än i nästföregående
stycke sägs, förklaras skyldig att avgå samt entledigas.

I mom. Extra ordinarie präst må ej bibehållas i sin tjänst, därest lian

a) uppnått eu levnadsålder, som med ett år överstiger hans ålder vid
pensionsålderns inträde, Kungl. Maj:t dock obeluget att, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, medgiva bibehållande i tjänsten ytterligare
sammanlagt högst fyra år;

b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framliden oförmögen
alt på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller

e) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs
eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

I fall, varom under h) eller c) här ovan förmäles, skall bestämmelsen
i 1 mom. andra stycket äga motsvarande tillämpning.

5 §.

Pensionsåldern inträder vid utgången av den tolvmånadersperiod, räknad
från och med den 1 oktober till och med den 30 september, under vilken
prästen uppnått en levnadsålder av 65 år.

6 §.

Med olycksfall i tjänsten förstås i detta reglemente sådant vid utövande
av befattning, som i reglementet avses, eller av befattning eller uppdrag
i statens tjänst eller av annan befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt,
inträffat olycksfall, som enligt allmän lag är att hänföra till
olycksfall i arbete.

Vad i reglementet stadgas om olycksfall i tjänsten skall äga tillämpning
jämväl där präst på grund av befattning eller uppdrag, som i nästföregående
stycke sägs, blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller i befattningen
eller uppdraget ådragit sig sådan yrkessjukdom, varom förmäles
i gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

7 §.

1 mom. Beslut om prästs avsked eller entledigande må icke meddelas
utan att frågan om prästens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension,
där sådan fråga förekommer, dessförinnan avgjorts eller i samband med
beslutet avgöres.

Underlåter präst att söka avsked eller entledigande, ändock att enligt
beprövande av den myndighet, som äger att från befattningen avskeda eller
entlediga, förhållande föreligger, som enligt 4 § 1 eller 4 mom. bör föranleda
hans avgång, ankommer på myndigheten att föranstalta om prövning
av frågan om prästens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension samt
att, därest pensionsrätt prövats föreligga, entlediga honom.

2 mom. I fall, varom förmäles i 4 § 3 mom., må beslut om entledigande
icke meddelas utan att prästen erhållit tillfälle att inkomma med yttrande
i ärendet.

3 avd. Om tjänstepension.

Gemensamma bestämmelser.

8 §.

1 mom. Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension
tillkommer präst

a) därest han uppnått den levnadsålder, vid vilken pensionsåldern inträ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 215

der, och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension); b)

i fall som avses i 4 § 1 mom. första stycket b) eller 4 § 4 mom. första
stycket b) (invalidpension); samt

c) i fall som avses i 4 § 1 mom. första stycket c) eller 4 § 4 mom. första
stycket c), så ock där präst med tillämpning av bestämmelserna i 4 § 3
mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension).

Härvid iakttages dock

a) att präst icke må komma i åtnjutande av invalid- eller sjukpension
därest han i den ordning, varom i 4 § 1 mom. andra stycket förmäles, prövats
lämpligen böra förflyttas till annan tjänst; samt

b) att ordinarie präst, som med frånträdande av tjänstens utövande
innehar icke-ordinarie befattning, ej må, därest båda befattningarna äro
förenade med tjänstepensionsrätt enligt detta reglemente, komma i åtnjutande
av tjänstepension vid avgång allenast från den icke-ordinarie befattningen
och ej heller vid samtidig avgång från tjänsterna bekomma mer än
eu pension.

2 mom. Präst, som tidigast fem år före pensionsålderns inträde frivilligt
avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Maj:t medgivas rätt att därvid komma
i åtnjutande av tjänstepension (förtidspension), därest avgången finnes icke
vara stridande mot det allmännas intresse och under förutsättning tillika
att han innehar minst 30 tjänstår.

Vid tjänstårsberäkning för det ändamål, som i nästföregående stycke
avses, skola tjänståren beräknas utan iakttagande av föreskriften i 12 § 1
mom. andra stycket eller de motsvarande föreskrifter, som må gälla på
grund av stadgandet i 12 § 2 mom. 9

9 §.

1 mom. Tjänstepension utgöres av grundbelopp samt i förekommande
fall, rörligt tillägg.

2 mom. Tjänstepension utgår från och med dagen näst efter den, då
avgång från tjänsten ägt rum, till och med den dag, då en månad förflutit
efter pensionstagarens frånfälle. För tiden efter frånfället utgående pensionsbelopp
må dock icke sammanlagt överstiga 800 kronor.

3 mom. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller
är föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff,
eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast
en tredjedel av den pension, som eljest skolat till honom utgå.

Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av
honom, må statskontoret kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära
det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.

4 mom. Utbetalning av tjänstepension sker månadsvis i efterskott enligt

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, statskontoret
likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis utbetala
återstående pension sbelopp.

Tjänstepensionens grundbelopp.

10 §.

1 inom. Storleken för år räknat av tjänstepensionens grundbelopp bestämmes,
där ej annat förankdes av stadgandena i 2 och 3 mom. här nedan,
dels av det tjänstepensionsunderlag, som enligt föreskrifterna i 11 §
skall för prästen tillämpas, dels ock av den tid prästen enligt 12 § äger tillgodoräkna
såsom tjänstår, allt enligt de närmare bestämmelser, som meddelas
i 13—16 §§.

2 mom. Har för ordinarie tjänst ändring skett beträffande pensionsålder,
tjänstepensionsunderlag eller för hel pension erforderligt antal tjänstår,
varom förmäles i 13 § (tjänstålder), må grundbeloppet av tjänstepension för
den som omedelbart före ändringen innehade tjänsten likväl icke understiga
det belopp, vartill det skulle hava beräknats, därest ändringen icke
ägt rum och, i fall där pensionsåldern sänkts, såsom tjänstår fått tillgodoräkna
den tid, varmed sänkningen skett.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande ordinarie
präst, som utan något sitt förvållande förflyttats till annan i detta reglemente
avsedd tjänst.

3 mom. Där präst, som samtidigt avgår från ordinarie tjänst och sådan
icke-ordinarie befattning, vilken av honom innehafts med frånträdande
av den ordinarie tjänstens utövande, på grund av bestämmelsen i 8 § 1
mom. andra stycket b) endast äger komma i åtnjutande av en pension,
skall dennas grundbelopp motsvara det högsta av de för de särskilda tjänsterna
beräknade grundbeloppen.

i mom. Beräknat grundbelopp, som icke utgöres av helt med 12 jämnt
delbart krontal, jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.

It §.

t mom. Såsom tjänstepensionsunderlag skall vid bestämmandet av tjänstepension
för tiden intill den månad, varunder pensionstagaren uppnår 67
års ålder, tillämpas det belopp (begynnelseunderlag), som enligt 2 mom.
gäller för den befattning, från vilken avgången sker, samt för tiden därefter
det belopp (slulunderlag), som erhållcs genom minskning av begynnelseunderlaget
med 792 kronor, såframt ej Kungl. Maj :t i särskilt fall förordnar
om lägre avdrag.

Har den tjänst, från vilken avgången äger ruin, innehafts under kortare
tid än tre år före pensionsålderns inträde eller, i fråga om präst som avgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

217

med rätt till förtidspension, tre år före avgången, må dock, där ej Kungl.
Maj :t annorlunda förordnar, vid bestämmandet av ålders- respektive förtidspension
icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än som
motsvarar en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelserespektive
slutunderlag, vilka må hava varit för prästen gällande under
vart och ett av de senast förflutna tre åren på grund av därunder innehavd,
med tjänstepensionsrätt förenad anställning.

2 mom. För befattningar, som avses i detta reglemente, skola begynnelseunderlagen
utgöra de belopp, som här nedan för de särskilda lönegraderna
angivas: 12 * * *

Lönegrad	Begynnelse- underlag kronor	Lönegrad	Begynnelse- underlag kronor
Co 21	14 412	Ca 27 ................	8 772
Co 20	14 412	Ca 26 ................	8 364
Ca 37	12 264	Ca 25 .................	7 944
Ca 33 .	10 920	Ce 26 ................	8 364
Ca 31	10 248	Ce 24 ................	7 536
Ca 20	9 564	Ce 22 ................	6 744
Ca 28 ................	9 168	Ce 20 ................	6 024

12 §.

1 mom. Såsom tjänstår må tillgodoräknas tid före pensionsålderns inträde,
under vilken präst varit underkastad detta reglemente.

Vid tjänstårsberäkningen skall dock avdrag göras för tid, under vilken
präst av annan anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring
eller för uppehållande av annan med tjänstepensionsrätt
förenad befattning vidkänts C-avdrag å lönen.

2 mom. Såsom tjänstår må jämväl, i den mån ej annat följer av stadgandet
i 4 mom. andra stycket, tillgodoräknas dels tid, varunder präst varit
underkastad andra tjänstepensionsbestämmelser än de i detta reglemente
innefattade, i den omfattning sådan tid enligt berörda bestämmelser med
därtill hörande övergångsstadganden fått tillgodoräknas, dels ock tid i övrigt,
vilken prästen ägt räkna såsom tjänstår enligt de andra tjänstepensionsbestämmelser
med övergångsstadganden, vilka han sålunda varit senast
underkastad, dock endast i den mån sådan tid ej tillgodoräknats enligt
föreskrifterna i 1 mom.

•V mom. På prövning i den ordning Kungl. Maj :t föreskriver beror, om
och i vad mån såsom tjänstår må tillgodoräknas tid varunder präst, i andra
fall än i 1 och 2 mom. avses, fullgjort arbete eller uppdrag i eller utom
kyrkans tjänst.

A mom. Vid tjänstårsberäkning skall i förekommande fall iakttagas, alt

218

Kungl. Majris proposition nr 156.

tid varunder mer än en med tjänstepensionsrätt förenad befattning innehafts
må tillgodoräknas med högst det antal tjänstår som motsvarar tiden
för samtidigt innehav av befattningarna.

Såsom inskränkning i vad i 2 mom. samt nästföregående stycke stadgats
gäller, att av tid, varunder präst innehaft beställning å reservstat, må tillgodoräknas
allenast tid för i beställningen fullgjord tjänstgöring, såframt
ej Kungl. Maj :t annat medgiver.

5 mom. Därest vid beräkning av tjänstår den uppkomna slutsumman
utvisar del av dag, skall jämkning ske till närmast högre hela dagantal.

13 §.

Grundbeloppet av ålderspension bestämmes enligt följande grunder. Kan
präst räkna minst 30 tjänstår, utgår hel pension, vars grundbelopp är lika
med begynnelse- respektive slutunderlaget. År tjänstårens antal mindre,
utgår avkortad pension, vars grundbelopp motsvarar begynnelse- respektive
slutunderlaget minskat med V120 för varje full fjärdedel av år, varmed antalet
tjänstår understiger 30.

14 §.

Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för prästen gällande begynnelse-
respektive slutunderlaget. Beträffande präst, som avgår efter
pensionsålderns inträde, skall likväl grundbeloppet bestämmas enligt de i
13 § angivna grunderna.

15 §.

Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna.
Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelserespektive
slutunderlaget i den mån beloppet icke härigenom överstiger
grundbeloppet av den ålderspension, som skulle hava tillkommit prästen,
därest han under oförändrade förhållanden kvarstått i sin befattning till
pensionsålderns inträde. 16

16 §.

Grundbeloppet av förtidspension motsvarar det för prästen gällande begynnelse-
respektive slutunderlaget men skall för tiden intill den tidpunkt,
vid vilken pensionsåldern skulle hava inträtt, vara minskat med Viso för
varje full eller påbörjad fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått
till nämnda tidpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

219

Rörligt tillägg.

17 §.

1 mom. k tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen utgår rörligt
tillägg under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma
procenttal, som gälla angående höjning av månadslön, angiven i de i statens
löneplansförordning intagna grundlönetabellerna.

2 }nom. Rörligt tillägg beräknas å det grundbelopp för månad, varmed
pension utgår före 67 års ålder.

Härvid skall dock iakttagas, att tillägg ej beräknas å belopp, varmed
grundbeloppet överstiger 800 kronor, och ej heller å däri ingående öretai,
som överskjuter fullt krontal.

3 mom. Till hjälp vid uträkning av rörligt tillägg utfärdar Kungl. Maj :t
tabeller och anvisningar, som må finnas erforderliga.

4 avd. Om tjänstelivränta.

18 §.

1 mom. Den som, efter att hava blivit underkastad detta reglemente,
avgått från tjänst, som i reglementet avses, utan rätt att komma i åtnjutande
av tjänstepension enligt reglementet, är berättigad att på därom gjord
ansökning erhålla tjänstelivränta,

a) när han uppnått en levnadsålder av 65 år (uppskjuten livränta); eller

b) därest han före uppnåendet av 65 års ålder blivit varaktigt oförmögen
till arbete och på grund därav erhållit folkpension enligt gällande lag om
folkpensionering (förtidslivränta).

Såsom förutsättning för rätt till tjänstelivränta skall likväl gälla

a) att prästen under sammanlagt minst tre år före avgången innehaft
anställning, som vid nämnda tillfälle varit förenad med tjänstepensionsrätt
enligt detta reglemente eller andra tjänstepensionsbestämmelser; samt

b) att prästen icke efter avgången men före den i första stycket a) eller
b) avsedda tidpunkten innehaft annan anställning, förenad med tjänstepensionsrätt
som nyss sagts.

Där präst samtidigt avgått från ordinarie tjänst och sådan icke-ordinarie
befattning, som av honom innehafts med frånträdande av den ordinarie
tjänstens utövande, äger han, därest båda befattningarna varit förenade
med tjänstepensionsrätt enligt detta reglemente, allenast komma i åtnjutande
av en tjänstelivränta.

2 mom. Tjänstelivränta utgår

a) uppskjuten livränta från och med månaden näst efter den, under
vilken vederbörande uppnått 65 års ålder, eller, där nämnda ålder redan

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

220

uppnåtts och livräntan träder i stället för tjänstepension, från och med
dagen näst efter den, då tjänstepension upphört att utgå, dock att livränta
i förstnämnda fall ej må utgå för längre tid tillbaka än sex månader före
den månad, under vilken ansökning därom gjorts; samt

b) förtidslivränta från och med den månad, med vars ingång folkpensionen
börjat löpa, dock tidigast från och med den månad, då ansökningen
om tjänstelivränta gjorts.

Livräntan utgår till och med den månad, varunder livräntetagaren avlider.

3 mom. Utbetalning av tjänstelivränta sker i efterskott enligt de närmare
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

19 §.

1 mom. Beloppet för år räknat av tjänstelivränta bestämmes, där ej
annat föranledes av vad nedan i 2 mom. stadgas, i förhållande till dels det
för befattningshavaren vid avgången gällande tjänstepensionsunderlaget,
dels antalet vid avgången uppnådda tjänstår, dels ock nämnda antal tjänstår
utökat med tid, som vid avgången må hava återstått till utgången av den
månad, varunder befattningshavaren uppnår 65 års ålder, allt på sätt närmare
stadgas i 20 §.

Härvid iakttages

a) att i fall, där den tjänst från vilken avgången ägt rum innehafts under
kortare tid än tre år, tjänstepensionsunderlaget bestämmes på motsvarande
sätt som i 11 § 1 mom. andra stycket stadgas i fråga om förtidspension;
samt

b) att tid, under vilken präst icke innehaft med tjänstepensionsrätt förenad
befattning och för vilken han icke enligt vad därom särskilt stadgats
bidragit till tjänstepensioneringen, vid tjänstårsberäkning i intet fall må
tagas i betraktande till större del än två tredjedelar.

2 mom. Vad i 9 § 3 mom. samt 10 § 2 och 3 mom. stadgas om tjänstepension
eller tjänstepensions grundbelopp skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om tjänstelivränta.

3 mom. Tjänstelivräntas årsbelopp jämkas, där så erfordras, till närmast
högre öretal, som är jämnt delbart med 120. 20

20 §.

1 mom. Uppskjuten livränta bestämmes till ett belopp motsvarande så
stor del av begynnelse- respektive slutunderlaget, som antalet vid avgången
uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av det på sätt i
19 § 1 mom. sägs utökade antalet fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår,
dock minst av 120. Om antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

221

jade fjärdedels tjänstår är mindre än 120, skall likväl iakttagas, att det
på nyssnämnda sätt beräknade beloppet skall minskas med Vio procent för
varje felande fjärdedels år.

2 mom. Förtidslivränta bestämmes enligt grunder, som fastställas av
Kungl. Maj :t, till sådant belopp, att livräntans värde vid den tidpunkt, från
och med vilken densamma utgår, motsvarar värdet vid nämnda tidpunkt
av den uppskjutna livräntan. Förtidslivräntans årsbelopp skall likväl lägst
motsvara tio procent av den uppskjutna livräntans före 87 års ålder gällande
årsbelopp.

5 avd. Om sammanträffande av förmåner.

21 §.

1 mom. Om den som kommer i åtnjutande av tjänstepension för i detta
reglemente avsedd tjänst vid avgång från den tjänsten åtnjuter eller därvid
eller sedermera erhåller annan tjänstepension, antingen enligt detta reglemente
eller enligt andra tjänstepensionsbestämmelser, beror på Kungl.
Maj :ts prövning, om och i vad mån de till förstnämnda pension hörande
förmånerna av sådan anledning skola minskas med de till den sistnämnda
pensionen hörande förmånerna. Utgå båda tjänstepensionerna enligt detta
reglemente, må allenast en av dem minskas.

Vad i nästföregående stycke stadgas rörande sammanträffande av tjänstepensionen
skall äga motsvarande tillämpning med avseende å sammanträffande
av tjänstepension och tjänstelivränta eller av flera tjänstelivräntor.

2 mom. På Kungl. Maj :ts prövning beror, om och i vad mån tjänstepensionsförmåner
för i detta reglemente avsedd befattning skola minskas
av den anledningen, att vederbörande erhåller avlöning i egenskap av beställningshavare
på reservstat eller övergångsstat, anställningshavare i reserven
eller officer i väg- och vattenbyggnadskåren.

(> avd. Reglementets tillämplighet in. in.

22 §.

Präst, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall vara pliktig att
underkasta sig ändrade bestämmelser i de hänseenden, om vilka i reglementet
förmäles. Ordinarie präst är likväl icke skyldig underkasta sig ändring
av föreskrifterna i It § 2 mom. om beloppet av tjänstepensionsunderlag,
i 13—15 §§ om bestämmande av tjänstepensions grundbelopp eller i
17 § om rörligt tillägg, dock att sådan präst skall vara pliktig att, därest
de allmänna levnadskostnaderna nedgå med tio procent eller mera i förhållande
till 100/no av levnadskostnaderna i mars 1946. efter prövning av

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Kungi. Maj :t och riksdagen vidkännas minskning med högst fem procent av
grundbeloppet av tjänstepension eller beloppet av tjänstelivränta.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1952.

övergångsbestämmelser.

1. För ordinarie präst, som är född före den 1 april 1882, skall pensionsåldern
inträda vid utgången av mars månad 1952. I fråga om här avsedd
präst skall, i stället för vad i 4 § 1 mom. reglementet är föreskrivet beträffande
skyldighet att avgå från tjänst på grund av uppnådd levnadsålder,
gälla att prästen är skyldig avgå från tjänsten med utgången av september
månad 1952.

2. För ordinarie präst, som är född den 1 april 1882 eller senare men
före den 1 oktober 1892, skall pensionsåldern inträda vid här nedan angiven
tidpunkt.

Prästen född under tiden

1 april 1882—30 sept. 1882
1 okt. 1882—31 mars 1883
1 april 1883—30 sept. 1883
1 okt. 1883—31 mars 1884
1 april 1884—30 sept. 1885
1 okt. 1885—30 sept. 1S87
1 okt. 1887—30 sept. 1889
1 okt. 1889—30 sept. 1891
1 okt. 1891—30 sept. 1892 3 4

Pensionsåldern inträder
vid utgången av

sept. 1952
mars 1953
sept. 1953
mars 1954
sept. 1954
sept. 1955
sept. 1956
sept. 1957
sept. 1958

3. Vad i 4 § 2 mom. reglementet stadgas skall icke äga tillämpning i fråga
om präst, som avses i 1 punkten. Vad i samma moment är stadgat med
avseende å tid för anstånd med avsked eller kvarstående i befattning efter
pensionsålderns inträde skall i fråga om präst, som avses i 2 punkten, gälla
med den inskränkningen, att anstånd med avsked respektive medgivande
att kvarstå icke må lämnas för tid efter utgången av den tolvmånadersperiod,
räknat från och med den 1 oktober till och med den 30 september,
under vilken prästen uppnår en levnadsålder av 70 år.

4. Såsom tjänstår, som avses i 12 § 2 mom. reglementet, skall tillgodoräknas
tid, under vilken prästen utan att vara underkastad tjänstepensionsbestämmelser
innehaft antingen

a) befattning, som avses i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner
för präster eller

Kanyl. Maj:ts proposition nr 156.

223

b) befattning, som avses i lagen den 28 juni 1935 om emeritilöner för
vissa prästmän i ledande ställning i missionens eller diakoniens tjänst eller

c) befattning såsom ordinarie eller extra ordinarie präst i garnisonseller
amiralitetsförsamling eller

d) befattning såsom biskop.

Härvid skall avdrag göras för tid, varunder befattningshavaren utöver
30 dagar om året åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller för
enskilda angelägenheter, så ock för tid, varunder han eljest — av annan
anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring
•— fått avstå samtliga sina kontanta löneförmåner.

Vid tjänstårsberäkning enligt denna punkt skall iakttagas, att tid varunder
mer än en befattning innehafts skall tillgodoräknas med sammanlagda
antalet av de för varje särskild befattning beräknade tjänståren,
dock med högst det antal, som motsvarar tiden för samtidigt innehav av
befattningarna.

5. För den, som innehaft beställning å reservstat utan att därvid vara
underkastad 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente, må tid för dylikt
tjänsteinnehav, ändå att sådant icke följer av bestämmelserna i förevarande
reglemente, tillgodoräknas såsom tjänstår, dock med den inskränkning,
som angives i 12 § 4 mom. andra stycket reglementet.

6. Vid bestämmande av ålderspension eller sjukpension för präst, vilken
såväl omedelbart före som omedelbart efter reglementets ikraftträdande
innehade i reglementet avsedd tjänst, skall det jämlikt bestämmelsernd
eljest beräknade antalet tjänstår ökas i den mån de på tiden före reglementets
ikraftträdande grundade tjänståren tillsammans med de år, som motsvara
den mellan ikraftträdandet och pensionsålderns inträde liggande tiden,
ej uppgå till ett antal av minst 30.

7. Därest vid tillämpning av stadgandet i It § 1 mom. andra stycket
reglementet hänsyn skall tagas till prästs tjänstepensionsunderlag för tid,
innan reglementet blev gällande för honom, skall därvid så anses, som om
för prästen gällt det tjänstepensionsunderlag, som enligt reglementet är
fastställt för den tjänst, han under nämnda tid innehaft, eller som enligt
detta reglemente eller 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente gäller
för därmed närmast jämförlig befattning.

8. Är den som åtnjuter tjänstepension eller tjänstelivränta enligt reglementet
tillika berättigad till särskild förmån av följande slag, nämligen
pension från pensionsförsäkringsfonden på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen
jämlikt stadgande i tidigare gällande författning rörande
pensionering av i statens tjänst anställd personal eller därmed jämförlig
uppskjuten pension från av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt
eller pensionskassa, skall grundbeloppet av tjänstepensionen respektive
tjänstelivräntans belopp minskas med beloppet av nämnda förmån. Vid

224

Kungl. Maj ris proposition nr 156.

bestämmande av det oreducerade grundbeloppet respektive livräntebeloppet
skall i sådant fall, ändå att annat följer av eljest tillämpliga bestämmelser,
såsom tjänstår tillgodoräknas all den tid, som lagts till grund för
beräkning av sagda förmån.

Därest pensionsåldern för den i föregående stycke omförmälda förmånen
icke sammanfaller med den tidpunkt, från vilken tjänstepensionen eller
tjänstelivräntan enligt reglementet börjar utgå, eller ock är valfri, skall i
föregående stycke omförmäld minskning ske med det belopp, som enligt
de för beräkningen av förmånen gällande grunderna skolat utgå från och
med angivna tidpunkt.

Har tjänstepensionens grundbelopp reducerats på sätt i denna punkt
stadgas, skall rörligt tillägg likväl utgå på det oreducerade grundbeloppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

225

Bilaga E.

Prästlönekommitténs förslag
till

familjepensionsreglemente för präster.

1 avd. Allmänna bestämmelser.

1 §.

1 mom. Detta reglemente äger tillämpning beträffande:

a) präst, som är underkastad tjänstepensionsregleinentet för präster;

b) den som åtnjuter pension enligt nyssnämnda tjänstepensionsreglemente
samt

c) den som, efter att på grund av stadgandet under a) här ovan hava
blivit underkastad detta reglemente, avgått från sin tjänst utan rätt att
komma i åtnjutande av pension varom under b) förmäles, under förutsättning
att prästen under sammanlagt minst tre år före avgången innehaft
anställning, som vid nämnda tidpunkt varit förenad med tjänstepensionsrätt,
varom i 2 mom. tredje stycket här nedan förmäles.

Bestämmelsen under c) här ovan avser icke sådant fall, då prästen efter
avgången innehaft annan anställning, förenad med tjänstepensionsrätt som
nyss sagts.

2 mom. Vad i detta reglemente sägs om präst skall, där ej annat framgår,
i tillämpliga delar gälla med avseende å sådan förutvarande präst, som i 1
mom. b) eller c) avses.

Vad i reglementet sägs om tjänste- eller familjepensionsbestämmelser
skall, där ej annat framgår, avse dels tjänste- eller familjepensionsbestämmelser
antagna av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock tjänste- eller familj
epensionsbestämmelscr för riksdagens verk, vilka antagits av riksdagen
eller med stöd av dess bemyndigande utfärdats av delegerad för riksdagens
verk. Såsom tjänstepensionsbestämmelser av förstnämnda slag anses
icke bestämmelser om reservpension eller däremot svarande engångsbelopp.

Med tjänste- eller familjepensionsrätt, varom i reglementet förmäles, förstås
pensionsrält enligt i nästföregående stycke avsedda tjänste-eller familjepensionsbestämmelser.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 156.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

2 §.

1 mom. Efterlevande, som här nedan i 2 mom. sägs, till den, beträffande
vilken reglementet äger tillämpning, äro berättigade att åtnjuta familjepension
eller familjeliv ränt a enligt de föreskrifter och under de villkor,
som innehållas i reglementet.

Närmare bestämmelser angående reglementets tillämpning meddelas av
Kungl. Maj.-t.

2 mom. Familjepension eller familjelivränta tillkommer följande efterlevande,
nämligen

efterlevande make, som ej ingått nytt äktenskap,

frånskild make, i fall som i 3 mom. sägs, samt

barn och adoptivbarn, vilka ej uppnått 19 års ålder.

Såsom förutsättning härför skall dock gälla, i fråga om make, att äktenskapet
icke ingåtts efter det att befattningshavaren uppnått en levnadsålder
av 60 år, och i fråga om adoptivbarn, att adoptionen ej ägt rum efter det att
befattningshavaren fyllt 50 år.

3 mom. Då befattningshavare i dom å äktenskapsskillnad förpliktas att
till sin make utgiva underhållsbidrag eller i skillnadsmålet visats föreligga
avtal om sådant underhållsbidrag, äger domstolen, om makarna levt tillsammans
under minst fem år och befattningshavarens make vid sammanlevnadens
hävande uppnått en ålder av minst 30 år samt det i övrigt med
hänsyn till omständigheterna finnes skäligt förordna att maken skall vara
berättigad till familjepension eller familjelivränta, som avses i detta reglemente.

Sålunda meddelat förordnande upphör att gälla, om skyldighet att utgiva
underhållsbidrag, vilket bestämts att utgå på särskilda tider, upphört eller
den bidragsberättigade trätt i nytt gifte.

Äger förordnande som nyss sags giltighet, må sådant förordnande ej
med laga verkan meddelas till förmån för befattningshavarens make i senare
äktenskap.

3 §.

Innehade avliden befattningshavare vid frånfället familjepensionsrätt enligt
bestämmelserna i 1 § detta reglemente för mer än en befattning, skall
familjepension eller familjelivränta för varje befattning utgå enligt för
densamma meddelade bestämmelser, dock med iakttagande av de i 14 §
1 mom. meddelade bestämmelserna rörande sammanträffande av förmåner.

Efter den som enligt reglementet ägde familj epensionsrätt såväl för ordinarie
tjänst som för icke-ordinarie befattning, vilken innehafts med frånträdande
av den ordinarie tjänstens utövande, må dock endast en familjepension
eller en familjelivränta utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

227

4 §.

1 mom. Prövning av fråga om rätt att komma i åtnjutande av familjepension
eller familjelivränta enligt detta reglemente samt fastställande till
beloppet av dylik förmån sker, på därom gjord ansökning, av statskontoret.

Sökande åligger att styrka sådana för statskontoret icke kända omständigheter,
som böra tagas i betraktande vid prövningen av pensionsfrågan.

2 mom. Då pension eller livränta fastställes, skall skriftligt bevis därom
tillställas de till förmånen berättigade.

2 avd. Om familjepension.

Gemensamma bestämmelser.

5 §.

1 mom. Familjepension enligt detta reglemente tillkommer efterlevande
till präst, som vid sin död kvarstod i tjänst eller åtnjöt eller ägde rätt att
komma i åtnjutande av pension enligt tjänstepensionsreglementet för
präster.

2 mom. Angåendg fördelning av familjepension mellan två eller flera
familjepensionsberättigade stadgas i 7 § 3 mom. och It § 4 mom. 6

6 §.

1 mom. Familjepension utgöres av grundbelopp samt, i förekommande
fall, rörligt tillägg.

2 mom. Familjepension utgår till därtill berättigad från och med dagen
näst efter den, då befattningshavare avlidit, eller, i fråga om pension till
barn som födes efter faderns död, från och med dén dag, under vilken barnet
fötts, till och med utgången av månaden näst efter den, under vilken
pensionstagaren avlider, eller, där pensionsrätten upphör av annan anledning,
till och med utgången av den månad, under vilken rätten upphört.

3 mom. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller
är föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff,
eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast en
tredjedel av den pension, som eljest skolat till honom utgå.

Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av
honom, må statskontoret kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära
det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.

4 mom. Utbetalning av familjepension sker i efterskott enligt de närmare
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, statskontoret likväl obetaget
att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis utbetala återstående pensionsbelopp.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Familjepensionens grundbelopp.

7 §.

1 mom. Storleken för år räknat av familjepensionens grundbelopp bestämmes
enligt grunder, som angivas i 2 mom. här nedan, i förhållande
till ett vid befattningshavarens död för honom gällande familjepensionstal,
varom stadgas i 8 §.

2 mom. Vid familjepensionens fastställande beräknas grundbeloppet sålunda,
att det motsvarar,

a) då endast en familjepensionsberättigad finnes eller då de pensiorrsberättigade
utgöras av efterlevande make och frånskild make: familjepensionstalet; b)

då de pensionsberättigade utgöras av efterlevande make eller frånskild
make samt barn eller av efterlevande make och frånskild make samt
barn: familjepensionstalet ökat med 50 procent, om endast ett barn finnes,
och eljest därutöver med 20 procent för varje ytterligare barn; samt

c) då de pensionsberättigade utgöras av två eller flera barn: familjepensionstalet
ökat med 50 procent, om barnen äro två, och eljest därutöver med
20 procent för varje ytterligare barn.

Sker efter familjepensionens fastställande ändring beträffande antalet
familjepensionsberättigade, skall med tillämpning av de i nästföregående
stycke angivna grunderna bestämmas nytt grundbelopp för familjepensionen
att tillämpas från och med den i 6 § 2 mom. stadgade tidpunkt, då familj
epensionsrätt inträtt eller upphört.

3 mom. Finnas två eller flera familjepensionsberättigade, skall det på
varje tid belöpande grundbeloppet mellan dem fördelas sålunda,

att av grundbelopp, som är gemensamt för efterlevande make eller frånskild
make samt barn eller för efterlevande make och frånskild make samt
barn, maken eller makarna äga åtnjuta så stor del, som motsvarar 80 procent
av familjepensionstalet — dock att frånskild make, som äger pensionsrätt
jämte den avlidnes barn i annat gifte, icke må åtnjuta större del
än som motsvarar 40 procent av familjepensionstalet — samt barnet eller
barnen återstoden,

samt att av grundbelopp eller del därav, som är gemensam för efterlevande
make och frånskild make eller för två eller flera barn, makarna respektive
barnen äga taga lika del.

Har i följd därav, att frånskild make underlåtit att göra ansökning om
pension, till annan familj epensionsberättigad utbetalts större belopp än han
enligt här stadgade grunder bort erhålla, skall därvid bero.

8 §.

1 mom. Familjepensionstalet bestämmes, där ej annat föranledes av stadgandena
i 2 och 3 mom. här nedan, dels av det familjepensionsunderlag,

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

229

som enligt föreskrifterna i 9 § skall tillämpas, dels ock av antalet tjänstår,
varom förmäles i 10 §, allt enligt följande grunder. Uppgår antalet tjänstår
till minst 30, skall familjepensionstalet motsvara familjepensionsunderlaget.
Är tjänstårens antal mindre, skall familjepensionstalet motsvara familjepensionsunderlaget
minskat med V120 för varje full fjärdedel av år, varmed
antalet tjänstår understiger 30.

2 mom. Har för ordinarie tjänst ändring skett beträffande pensionsålder,
familjepensionsunderlag eller för hel tjänstepension erforderligt antal
tjänstår, må familjepensionstalet i fråga om den, som omedelbart före
ändringen innehade tjänsten, likväl icke understiga det belopp, vartill det
skulle hava beräknats, därest ändringen icke ägt rum.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande ordinarie
präst, som utan något sitt förvållande förflyttats till med familjepensionsrätt
enligt detta reglemente förenad tjänst.

3 mom. Där på grund av bestämmelsen i 3 § andra stycket endast eu
familjepension utgår, skall familjepensionstalet för denna motsvara det
högsta av de för de särskilda befattningarna beräknade familj epensionstalen.

i mom. Beräknat familjepensionstal, som icke utgör helt krontal, jämkas
till närmast högre sådant tal.

9 §.

1 mom. Såsom familjepensionsunderlag skall tillämpas det belopp, som
enligt 2 mom. gäller för den familjepensionsberättigade befattning prästen
innehade vid dödsfallet eller från vilken han dessförinnan avgått med rätt
till pension, varom i 1 § 1 mom. b) förmäles.

2 mom. För befattningar, som avses i detta reglemente, skola familjepensionsunderlagen
utgöra de belopp, som här nedan för de särskilda lönegrunderna
angivas.

Lönegrad	Familjepensions- underlag kronor	Lönegrad	Familjepensions- underlag kronor
Co 21 ................	* 5 568	Ca 27 ................	3 444
Co 20 .	5 568	Ca 26 ................	3 312
Ca 37 .	4 488	Ca 25 ................	3 180
Ca 33 .	4 128	Ce 26 ................	3 312
Ca 31 ................	3 912	Ce 24 ................	3 048
Ca 29 .	3 696	Ce 22 ................	2 772
Ca 28 .	3 576	Ce 20 ................	2 484

10 §.

Såsom tjänstår räknas vid bestämmande av familjepension
a) tid, som må tillgodoräknas såsom tjänstår enligt tjänstepensionsreglementet
för präster; samt

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

b) tid, som från dödsfallet eller avgången ur tjänst må hava återstått
till pensionsålderns inträde, dock att sådan tid ej må räknas såsom tjänstår
beträffande präst, som vid sin död åtnjöt förtidspension.

Rörligt tillägg.

11 §.

1 inom. A familjepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension
enligt reglementet åtnjutes å de sammanlagda grundbeloppen utgår rörligt
tillägg under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal,
som gälla angående höjning av månadslön, angiven i de i statens
löneplansförordning intagna grundlönetabellerna.

2 mom. Rörligt tillägg beräknas å grundbeloppet för månad, dock ej å
däri ingående öretal, som överskjuter fullt krontal.

3 mom. Till hjälp vid uträkning av rörligt tillägg utfärdar Kungl. Maj:t
de tabeller och anvisningar, som må finnas erforderliga.

4 mom. Angående fördelning av rörligt tillägg mellan två eller flera
familj epensionsberättigade skall vad i 7 § 3 mom. stadgas om fördelning
av grundbelopp äga motsvarande tillämpning.

3 avd. Om familjelivränta.

12 §.

Familjelivränta enligt detta reglemente tillkommer efterlevande till förutvarande
befattningshavare, varom förmäles i 1 § 1 mom. c). 13

13 §.

1 mom. Familjelivränta motsvarar familjepensionens grundbelopp, dock
att vid beräkning av grundbeloppet familjepensionstalet skall fastställas på
sätt här nedan i 2 mom. stadgas.

1 övrigt skola bestämmelserna i 6 g 2—4 mom. och 7 § 3 mom. äga motsvarande
tillämpning.

2 mom. Familjepensionstalet för livränta bestämmes, där ej annat föranledes
av vad här nedan stadgas, till ett belopp motsvarande så stor del
av det för befattningshavaren senast gällande familjepensionsunderlaget,
som antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår
av det slag, varom i 10 § a) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången
uppnådda tjänstår, utökade med tid som från avgången må hava återstått
till pensionsålderns inträde, uppgå till mer än 120 fulla eller påbörjade
fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer genom berörda
utökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

231

Vid beräkning av tjänstår skall iakttagas att tid, under vilken den avlidne
icke innehaft med familjepensionsrätt förenad befattning och för vilken
han icke enligt vad därom särskilt stadgats bidragit till familj epensioneringen,
i intet fall må tagas i betraktande till större del än två tredjedelar.

1 övrigt skola beträffande familjepensionstalets bestämmande föreskrifterna
i 8 § 2—4 mom. äga motsvarande tillämpning.

4 avd. Om sammanträffande av förmåner.

14 §.

1 mom. Innehade avliden befattningshavare vid frånfället familjepensionsrätt
för mer än en befattning, antingen enligt detta reglemente eller
enligt såväl detta reglemente som andra familjepensionsbeslämmelser, beror
på Kungl. Maj :ts prövning, om och i vad mån de förmåner, vilka tillhöra
endera respektive den enligt detta reglemente utgående familjepension en
eller familjelivräntan, av sådan anledning skola minskas med de till den
andra familjepensionen eller familjelivräntan hörande förmånerna.

2 mom. Innehar efterlevande till den, å vilken detta reglemente äger tilllämpning,
med tjänstepensionsrätt förenad anställning eller åtnjuter han
antingen tjänstepension eller tjänstelivränta eller ock familjepension eller
familjelivränta enligt detta reglemente eller andra familjepensionsbestämmelser
såsom anhörig till annan anställningshavare, skall pensions- eller
livränteförmån, som utgår enligt detta reglemente, där ej Kungl. Maj :t i
särskilt fall annorlunda förordnar, minskas med en fjärdedel, dock högst
med beloppet av den förmån, som föranleder minskningen.

3 mom. I den mån efterlevande till den, å vilken detta reglemente äger
tillämpning, efter den avlidne erhåller förmåner enligt krigsavlöningsreglementet,
må familjepensionsförmåner enligt detta reglemente icke utgå, med
mindre Kungl. Maj :t sådant medgiver.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1952.

övergångsbestämmelser.

1. Vid familjepensionsreglementets tillämpning beträffande präst, som
vid statens övertagande den 1 januari 1942 av prästerskapets änke- och
pupillkassa ägde delaktighet i kassan, skola följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse:

a) För präst, som vid sin död kvarstod i tjänst eller åtnjöt tjänstepension,
må familjepension stalet icke understiga familjepensionsunderlaget
för den tjänst han vid dödsfallet eller avgången med tjänstepension inne -

232

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

hade. Har präst, som här avses, haft pensionsrätt enligt 1941 års familjepensionsreglemente
för prästerskapet med ett jämlikt 3 § 1 eller 2 mom.
kungörelsen den 28 november 1941, nr 910, bestämt familj epensionsunderlag,
må familj epe-nsionstalet ej heller understiga motsvarande familj epensionsunderlag
i detta familjepensionsreglemente.

Sistnämnda avvikelse från reglementets bestämmelser skall iakttagas
även i fråga om präst, som jämlikt 2 § nyssnämnda kungörelse varit undantagen
från tillämpningen av 1941 års familjepensionsreglemente för prästerskapet.
Därvid skall så anses, som om prästen varit underkastad nämnda
reglemente. Beträffande nu ifrågavarande präst må i 3 § 2 mom. samma
kungörelse omförmäld, på statskontoret ankommande prövning äga
rum utan hinder av vad i angivna moment sagts rörande framställning
från prästen.

b) Änka äger rätt till familjepension, även om äktenskapet ingåtts efter
det prästen uppnått en levnadsålder av 60 men ej 65 år.

c) För egna arvsberättigade barn skall rätten till familjepension upphöra
först med utgången av det kalenderhalvår, varunder barnet uppnår
21 levnadsår eller dessförinnan träder i äktenskap.

2. Beträffande präst, som omedelbart före reglementets ikraftträdande
var underkastad 1941 års familjepensionsreglemente för prästerskapet,
skola, där ej annat följer än vad i 1 punkten här ovan föreskrivas, följande
särskilda bestämmelser lända till efterrättelse:

a) Har för präst gällt ett jämlikt 5 § 3 mom. 1941 års familjepensionsreglemente
bestämt familjepensionsunderlag, skall för honom tillämpas
motsvarande familj epensionsunderlag i detta familjepensionsreglemente.

b) Har ordinarie präst under 1941 års reglementes giltighetstid övergått
till befattning med lägre familj epensionsunderlag och har därvid för honom
jämlikt 6 § 1 mom. sagda reglemente i familjepensionshänseende blivit
gällande vad för honom i den förra befattningen bestämts, skall för prästen
tillämpas det familjepensionsunderlag, som i detta reglemente motsvarar
familjepensionsunderlaget i 1941 års reglemente för den tidigare innehavda
befattningen.

3. Såsom tjänstår för bestämmande av familjepension skall jämväl tillgodoräknas
-tid, soin må räknas såsom tjänstår enligt bestämmelserna i
1941 års familjepensionsreglemente för prästerskapet. Vid tjänstårsberäkningen
enligt sistnämnda reglemente skall, i stället för vad i 10 § 4 mom.
samma reglemente är stadgat, gälla att pensionsåldern skall anses inträda
enligt bestämmelse i 5 § tjänstepensionsreglementet för präster eller vid
den senare tidpunkt, då pensionsåldern på grund av övergångsbestämmelserna
till tjänstepensionsreglementet må kunna inträda.

4. Vid reglementets tillämpning beträffande den, som innehaft beställning
å reservstat utan att därvid vara underkastad 1941 års allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

233

tjänstepensionsreglemente, må tid för sådant tjänstinnehav tillgodoräknas
sasom tjänstar, ändå att detta ej följer av reglementets bestämmelser.

5. Där jämlikt bestämmelserna i reglementet hänsyn skall tagas till familjepensionstal
för familjepension enligt andra bestämmelser än de i reglementet
innefattade, förstås med familj epensionstal 100/ioe av summan av
beloppet av fasta förmåner och de rörliga tilläggsförmåner, som skulle utgått
under andra kvartalet 1946.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Författningsförslag ............................................ 3

I. Inledning. Vissa allmänna synpunkter.......................... 18

A. översynen av prästvalslagstiftningen m. m................... 21

B. Sambandet mellan prästlönereformen och den föreslagna reli gionsfrihetslagstiftningen

.................................. 23

C. Den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningens konstitutionella natur 25

D. Den allmänna anordningen av den nya författningsregleringen 29

II. Förslaget till prästlönereglemente ............................ 30

A. Avlöningsreglementets utformning, benämning m. m......... 30

Prästlönekommittén .................................... 33

Yttranden.............................................. 40

Föredraganden ......................................... 41

B. Specialmotivering till prästlönereglementets olika paragrafer . . 42

1 §. Reglementets tillämpningsområde.................... 43

3 §. Tjänsters inrättande ............................... 45

7 §. Vikariatsförordnande m. m.......................... 47

8 §. Stationeringsort. Ortsgrupper. Hyresgrupper .......... 50

10 §. Prästs skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m..... 50

12 §. Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.............. 51

13 §. Ordinarie prästs avgångsskyldighet .................. 52

14 §. Icke-ordinarie prästs entledigande.................... 54

15 §. Prästs rätt till avlöningsförmåner m. m............... 55

17 §. Lönegrader, löneklasser och löneplan ................ 57

22 §. Lön enligt högre löneklass än den vari prästen är

placerad.......................................... 72

23 §. Lönebeloppet inom vederbörande löneklass............ 73

25 §. De fall, då löneavdrag skall tillämpas................ 73

26 §. Semester ......................................... 78

27 §. Semesterersättning................................. 79

29 §. Tjänstedubbleringsarvode........................... 70

30 §. Särskilda ersättningar .............................. 82

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 235

Sid.

31 §. Kallortstillägg ..................................... 99

32 §. Språktillägg ....................................... 104

33 §. Prostarvoden ...................................... 108

34 §. Tjänstebostad m. m................................ 112

35 §. Bränslekostnadsgottgörelse, ersättning för gulden fas tighetsskatt

m. m...............................•... 113

37—44 §§. Sjukvård m. ra................................. 117

46 §. Beräkning och utbetalning av kontanta löneförmåner .. 119

47 §. Prästs skyldighet att underkasta sig ändring i avlönings bestämmelserna

.................................. 121

48 §. Bestämmande av avlöningsförmåner för innehavare av

arvodesbefattning.................................. 125

Övriga paragrafer i förslaget till prästlönereglemente........ 126

Övergångsregleringen .................................... 126

III. Förslaget till tjänste- och familjepensionsreglementen för präster 133

1949 års riksdags beslut .................................... 133

Prästlönekommitténs förslag ................................. 133

Yttrandena ................................................. 137

Föredraganden .............................................. 138

IV. Övriga författningsförslag .................................. 140

Förslaget till lag om upphävande av lagen den 9 december 1910 etc. 140

Förslaget till prästlönekostnadsförordning..................... 141

Förslaget till lag angående ändring i kyrkofondslagen .......... 145

Förslaget till ändring i lagen om kyrkomusiker.................. 146

Förslaget till lag om ändringar i ecklesiastik boställsordning .... 147

Förslaget till lag ang. ändring av församlingsstyrelselagen ...... 147

Förslaget till lag ang. ändring av domkapitelslagen.............. 147

Förslaget till lag om viss ändring av lagen den 21 november 1925

(nr 456)................................................ 147

V. Finansieringen av kostnaderna för avlöning och pensionering .. 147

Prästlönekommittén.......................................... 151

Yttranden .................................................. 161

Föredraganden .............................................. 164

VI. Kostnadsberäkningar....................................... 170

Prästlönekommittén ......................................... 171

Yttranden .................................................. 171

Föredraganden .............................................. 172

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Sid.

VII. Hemställan............................................... 172

Bilagor.

A. Utdrag av direktiven för 1950 års prästvalskommitté.......... 174

B. Utdrag av direktiven för pastoratsindelningssakkunniga ...... 176

C. Prästlönekommitténs förslag till prästiönereglemente.......... 178

D. Prästlönekommitténs förslag till tjänstepensionsreglemente för

präster .................................................. 212

E. Prästlönekommitténs förslag till familjepensionsreglemente för

präster ................................................. 225

SVENSKA

TRYCKERIAKTIEBOLAGET
STOCKHOLM 1951
510574