Kungl. Maj:ts proposition nr 156 (Proposition 1937:156)

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag),
m. m.; given Stockholms slott den 19 februari
1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till:

1) lag om lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

2) lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall;

4) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
örn bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om
bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.
12) angående inteckning i fast egendom;

8) lag örn ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

9) lag om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

10) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36
s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Herres och Konungs frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Om lagsökning.

1 §•

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebrev
eller annat skriftligt fordringsbevis, må gäldenären lagsökas enligt vad i denna
lag sägs.

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller i fartyg
åge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

2 §.

Lagsökning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren. Ansökningen
skall innehålla uppgift örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn
gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress. Vid ansökningen
toge borgenären besannad avskrift av den handling varå han grundar
sin fordran.

3 §.

Finnes den åberopade handlingen icke innefatta bevis örn fordran, eller prövar
lagsökningsdomaren eljest hinder möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å inlagan besked därom.

4§.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å inlagan föreläggande
för gäldenären att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom
delgivna skriftligen svara å ansökningen vid äventyr att målet ändå avgöres.
I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till
rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom
rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning till
gäldenär, örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos
lagsökningsdomaren anmäla sin adress.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har lagsökningsdomaren att
taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna
eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Där ansökningen må delgivas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, vare tiden nittio dagar efter det kungörelsen
tredje gången infördes.

5 §.

Lagsökningsdomaren förelägge borgenären att uttaga lagsökningshandlingarna
och delgiva dem gäldenären på sätt örn stämning är stadgat; dock
skall, där delgivningen må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna,
borgenären låta kungörelsen införas tre gånger, minst en vecka mellan varje
gång, samt, örn jämväl annan åtgärd för delgivningen hör vidtagas, fullgöra
sådant före sista kungörandet.

6 §.

Giver borgenären in bevis att lagsökningshandlingarna blivit gäldenären
delgivna, så ock samma handlingar i huvudskrift eller besannad avskrift, och
kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar, varde målet avgjort
på de skäl borgenären företett.

Visas gäldenären hava varit av laga förfall hindrad att svara, förelägge
lagsökningsdomaren honom ny tid.

7 §.

Lagsökningsdomaren äge, örn gäldenärens svar därtill föranleder, låta borgenären
innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser; och förelägge
honom då tid därtill, högst trettio dagar. Ej må eljest flera skrifter växlas
än en å vardera sidan.

8 §.

Finner lagsökningsdomaren nödigt lämna part rådrum att i huvudskrift
förete handling som han ingivit i avskrift, förelägge honom viss dag och äventyr
att målet ändå avgöres. Lagsökningsdomaren give ock motparten tillfälle
att taga del av handlingen örn skäl därtill är; och äge denne då yttra sig
däröver.

9 §•

Då lagsökningsdomaren meddelar föreläggande enligt 6, 7 eller 8 § skall
anteckning om föreläggandet å tid som i 38 § stadgas införas i däri omförmälda
bok; och varde föreläggandet tillika tillställt part genom rekommenderat
brev.

10 §.

Har ej borgenären inom sex månader sedan honom förelädes att giva gäldenären
del av ansökningen inkommit till lagsökningsdomaren nied bevis att delgivning
skett, och har ej heller svar inkommit från gäldenären, vare ansöknin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

gen förfallen. Lag samma vare, där icke inom sagda tid lagsökningshandlingarna
blivit återställda eller styrkt avskrift därav inkommit till lagsökningsdomaren.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 35 § eller 37 § 3 mom. andra
stycket förordningen angående inteckning i fast egendom framställts av innehavare
av fordran för vilken på grund av inteckning flera fasta egendomar
gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio dagar från det föreläggandet
örn delgivning gavs fullgjort vad honom åligger enligt första stycket, vare
det yrkande förfallet.

11 §.

Vad borgenären enligt 5 och 10 §§ har att iakttaga så ock äventyret örn det
försummas varde av lagsökningsdomaren tecknat å ansökningen.

12 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrivning; har han ej förut vid
domstol eller inför lagsökningsdomare eller överexekutor eller ock, enligt å
handlingen tecknat behörigt bevis, i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal,
stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, varde målet hänskjutet
till rätten.

13 §.

Invänder gäldenären att den handling varå kravet grundas icke är gällande
mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen, och
visar han sannolika skäl för invändningen, varde målet hänskjutet till rätten,
där ej gäldenären försummat att anmäla och kungöra tvånget eller förledandet.

Anmälan örn tvång eller förledande skall göras hos domstol eller lagsökningsdomare
inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde;
vare ock gäldenären pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes
låta domstolens eller lagsökningsdomarens bevis därom införas i allmänna tidningarna.
Försummas något av vad sålunda är föreskrivet, äge lagsökningsdomaren
utan hinder av invändning som här avses pröva borgenärens rätt.

14 §.

Gör gäldenären mot kravet annat jäv än nu är sagt och vill det styrka, då
skall han genast förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.
Finner lagsökningsdomaren att gäldenären har skäl till jävet, hänskjuta målet
till rätten.

15 §.

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rätten, ålägge
lagsökningsdomaren gäldenären betalningsskyldighet; avser lagsökningen betalning
ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg, varde fordringen
fastställd till betalning ur den intecknade egendomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

16 §.

Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna
fordran sådan att den kan genom lagsökning utkrävas, förordne lagsökningsdomaren
att den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller
icke förfallet.

17 §.

Lagsöknings domaren äge tillägga vinnande part ersättning för all nödig
kostnad som lagsökningen medfört.

18 §.

I lagsökningsmål må lagsökningsdomaren förordna örn kvarstad å gäldenärens
lösa gods eller örn förbud mot skingring av egendom som tillhör honom,
så ock giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen sägs; och gälle därom
i tillämpliga delar vad i nämnda lag är stadgat örn handräckning som gives
av överexekutor. Prövas de omständigheter som föranlett förordnandet ej
vidare vara för handen, må det hävas av lagsökningsdomaren.

19 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet kommit i det
skick att det kan avgöras.

Fordringshandlingen eller den del därav som målet rörer skall ordagrant
införas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter.

20 §.

Varder borgenärs talan bifallen, äge gäldenär vid rätten söka återvinning;
stämme dock därom inom tre månader efter det lagsökningsdomarens utslag
vann laga kraft eller, örn besvär över utslaget blivit anförda, inom lika tid från
det utslag över besvären föll.

Om handräckning för fordran.

21 §.

För utfående av penningfordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis
och icke avser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning efter ty
nedan sägs.

22 §.

Ansökning örn handräckning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren
och innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke och postadress samt om
gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress, så ock örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

fordringens belopp i huvudstol och den ränta som fordras; och give borgenären
därjämte i ansökningen eller i räkning som därvid fogas tydligt och fullständigt
upp grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning som däri åberopas skola till lagsökningsdomaren
avlämnas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje lagsökningsdomaren
mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och galle den i målet lika med
huvudskrift.

23 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.

24 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å ena exemplaret besked därom.

25 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å ena exemplaret föreläggande
för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom fjorton
dagar eller, där gäldenären är avlägset boende, högst trettio dagar efter det
sagda exemplar av ansökningen jämte räkning, örn sådan åberopats, blivit till
honom överlämnad, skriftligen hos lagsökningsdomaren anmäla sitt jäv, vid
äventyr att utmätning för gälden eljest må ske.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för handräckningskostnaden,
bestämme lagsökningsdomaren i föreläggandet vad i sådant hänseende
skall, örn jäv ej göres, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.

I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till
rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom
rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innhålla anmaning till
gäldenär, om vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos
lagsökningsdomaren anmäla sin adress.

26 §.

Är föreläggande meddelat efter ty i 25 § sägs, läte borgenären hos lagsökningsdomaren
uttaga och till gäldenären överlämna det exemplar av ansökningen
varå föreläggandet tecknats jämte räkning som må hava åberopats, och
give därefter inom sex månader från det föreläggandet gavs till lagsökningsdomaren
in sådant bevis som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs rörande delgivningen
och tiden därför, vid äventyr att ansökningen är förfallen. Ej må
delgivningen äga rum utom riket.

Vad borgenären sålunda har att iakttaga så ock äventyret örn det försummas
varde av lagsökningsdomaren tecknat å det exemplar av ansökningen varom i
första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

27 §.

Har borgenären till lagsöknings domaren ingivit delgivningsbevis såsom i
26 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäv mot ansökningen, teckne
lagsökningsdomaren ofördröjligen å det exemplar av ansökningen som kvarligger
bos honom såväl föreläggandet som bevis att ansökningen lämnats obestridd;
pröve ock vad i .ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären
och teckne bevis därom å ansökningen.

Göres jäv allenast i fråga örn handräckningskostnaden, varde bevis därom
jämte föreläggandet åtecknat ansökningen.

28 §.

Har gäldenären inom förelagd tid gjort jäv, åligger det lagsökningsdomaren
att så snart ske kan därom underrätta borgenären genom meddelande som
avsändes med posten. Där borgenären inom en månad efter utgången av den
för jävets anmälande bestämda tiden yrkar att målet eller, örn jävet avsett
allenast handräckningskostnaden, målet i denna del skall hänskjutas till rätten,
skall sådant hänskjutande ske. Såsom jäv vare ansett att gäldenären förklarat
sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären.
Har borgenären icke inom föreskriven tid framställt yrkande örn målets hänskjutande
till rätten, vare ansökningen förfallen.

Ändå att jäv ej gjorts, må borgenären, där han är missnöjd med lagsökningsdomarens
beslut örn ersättning för handräckningskostnaden, påkalla rättens
prövning av ersättningsfrågan; och skall yrkande härom framställas inom den
tid, som i första stycket är stadgad för där avsett fall.

29 §.

Har gäldenären icke inom förelagd tid gjort jäv, stånde honom fritt att vid
rätten söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från det utmätning
ägt rum eller utan föregången utmätning betalning skett med förbehåll
örn rätt för gäldenären att söka återvinning.

Gemensamma bestämmelser.

30 §.

Lagsökningsdomare vare i domsaga å landet häradshövdingen eller den, som
därtill är särskilt förordnad, och i stad med rådhusrätt den av rättens lagfarna
befattningshavare som därtill är satt. Örn så erfordras, må flera lagsökningsdomare
finnas.

31 §.

Lagsökning eller ansökning örn handräckning göres hos lagsökningsdomaren
i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara å kravet.

32 §.

Har lagsökningsdomaren hänskjutit mål till rätten, utsätte han ofördröjligen
dag för målets handläggning. Målet må ej förekomma tidigare än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

från dagen för lagsökningsdomarens beslut till inställelsedagen hinner förflyta
så lång tid, som svarar mot laga stämningstid.

Anteckning örn lagsökningsdomarens beslut skall å tid som i 38 § stadgas
införas i däri omförmälda bok; och varde kallelse till rätten tillika tillställd
parterna genom rekommenderade brev.

33 §.

Da mål hänskjutits till rätten, skall målet anses där anhängiggjort genom
delgivning av lagsökningsinlagan eller ansökningen örn handräckning; och
vare med avseende å rättegången så ansett som vore målet instämt till den
dag som utsatts för dess handläggning.

34 §.

Är någon missnöjd med lagsökningsdomarens slutliga utslag, åge han besvära
sig i hovrätten.

Har lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat om kvarstad,
skingringsförbud eller vräkning, däröver må klagan föras; och skall i ty fall
besvärstiden räknas från det beslutet delgavs gäldenären samt om delgivningen
gälla vad i 215 § utsökningslagen sägs. Ej må i annat fall särskild klagan
föras över beslut som lagsökningsdomaren under handläggningen meddelat.

Menar part, att mål av lagsökningsdomaren onödigt uppehälles, åge då att
däröver klaga; dock må ej klagan föras över att mål av lagsökningsdomaren
hänskjutits till rätten.

35 §.

I fall då klagan må föras över lagsökningsdomarens beslut åligger det denne
att i beslutet meddela underrättelse örn vad vid ändrings sökande skall
iakttagas samt äventyret örn det försummas.

Äro besvär anförda, åligger hovrätten att från lagsökningsdomaren infordra
de handlingar i målet som förvaras hos denne.

36 §.

Då besvär mot lagsökningsdomarens utslag anförts, äge hovrätten, när skäl
därtill förekommer, att innan ändringssökandet slutligen prövas förordna, att
utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare
åtgärd ej må vidtagas.

37 §.

över hovrätts utslag i mål som dit fullföljts från lagsökningsdomare må
klagan ej föras; dock må mot hovrätts beslut i fråga örn kvarstad, skingringsförbud
eller vräkning talan fullföljas enligt vad i utsökningslagen är stadgat
för det fall att i mål som från överexekutor fullföljts till hovrätt någon vill
klaga över hovrätts beslut i sådan fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

38 §.

Då lagsökningsdomaren meddelar beslut som må omedelbart överklagas,
varde samma dag eller den nästföregående anteckning därom införd i en därtill
inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

Meddelande att slutligt utslag givits i lagsökningsmål skall därjämte strax
tillställas parterna genom rekommenderade brev.

39 §.

Föreläggande eller underrättelse, som det enligt denna lag åligger lagsökningsdomaren
att tillställa part, skall, där parten det begär, i stället tillställas
ombud som parten i målet anlitar.

40 §.

över mål som anhängiggöras hos lagsökningsdomare skall föras dagbok i
enlighet med de närmare bestämmelser Konungen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom lagen upphävas 2 kapitlet utsökningslagen samt lagen den 26 april
1907 om handräckning för fordrans utfående, så ock vad i övrigt finnes i lag
och författning stridande mot vad i denna lag stadgas.

Är mål om lagsökning för gäld eller handräckning för fordrans utfående
anhängiggjort före den 1 januari 1938, skall det behandlas enligt äldre lag.

Erkännande, som före den 1 januari 1918 jämlikt 24 § utsökningslagen
skett inför kronofogde eller länsman, skall äga verkan jämväl efter den 31 december
1937.

Anmälan, som före den 1 januari 1938 jämlikt 26 § utsökningslagen gjorts
hos överexekutor, skall äga verkan jämväl sedan denna lag trätt i kraft.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som
ersatts genom bestämmelse i lagsökningslagen, skall denna i stället tillämpas;
och skall vad som finnes stadgat örn förordnande enligt 28 § utsökningslagen
efter lagsökningslagens ikraftträdande hava avseende å utslag varigenom intecknad
fordran fastställes till betalning ur fast egendom.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 51, 85, 86, 88, 98, 106, 188, 197, 209, 213 och
230 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

1 Senaste lydelse se SFS beträffande 230 § 1915: 138, beträffande 51, 86 och 98 §§ 1921: 301,

beträffande 85 § 1936: 228 samt beträffande övriga paragrafer 1912: 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

att i 4 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 77 a §,
av nedan angivet innehall ävensom att 182 och 196 §§ samt sista stycket i
211 § samma lag skola upphöra att gälla.

51 §.

Örn verkställighet av lagsöknings domares eller överexekutors utslag, varigenom
betalningsskyldighet blivit någon ålagd, galle vad ovan är stadgat
i fråga om underrätts dom i ty fall.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, må försäljning ej äga rum förr än
laga kraft å utslaget kommit. Har jämlikt 169 § äskats, att egendomen skall
sättas under tvångsförvaltning, må sådan verkställighet ske utan hinder av
att ändring i utslaget sökes, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet där
anmälts, annorlunda förordnar; dock gälle örn borgenärs rätt att lyfta behållningen
vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall sägs.

Har i mål örn handräckning för fordran lagsökningsdomaren å ansökningen
tecknat bevis att den lämnats obestridd, njute borgenären på grund av ansökning
varå beviset är tecknat jämte räkning som i målet åberopats utmätning
för sin fordran såsom enligt dom. Har lagsökningsdomaren bestämt ersättning
för handräckningskostnad och är enligt lagsökningsdomarens bevis ej
heller i denna del jäv framställt, varde sagda ersättning lika som själva fordringen
uttagen. Visar gäldenären att han stämt örn återvinning, varde i fråga
örn verkställigheten så ansett som vore betalningsskyldighet gäldenären ålagd
genom underrätts dom som ej äger laga kraft. Domstolen, där talan är anhängig,
åge örn verkställigheten förordna som i 49 § är för där avsedda fall
stadgat.

77 a §.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, vare så ansett som hade egendomen blivit utmätt.

85 §.

Då fast---det tillkänna.

Då fast---utmätningen skett.

Utmätes fartyg — — — urskiljande erfordras.

Myndighet, vilken--—-är sagt.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till överexekutor.

Sker utmätning---till kommerskollegium.

86 §.

Har borgenär---utmätning åter.

Har, då genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist två månader

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

efter det utslaget vunnit laga kraft, antingen nied företeende av bevis därom
samt av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt, begärt
försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, förfalle den
verkan utslaget enligt 77 a § medfört. Lag samma vare, där borgenären begärt
sådan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat gäldenären anstånd,
som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

88 §.

Har utmätning av fast egendom upphävts eller eljest frågan örn sådan egendoms
försäljning förfallit, åligger det utmätningsmannen eller överexekutor,
örn ärendet där är anhängigt eller det eljest ankommit på överexekutor att försälja
egendomen, att därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

98 §.

Å landet äge gäldenären bestämma, örn auktion å fast egendom skall hållas
å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären annat ställe i
orten, må ock auktionen där hållas, örn överexekutor prövar stället lämpligt.
Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där intecknad fordran fastställts till
betalning ur egendomen, sist å fjortonde dagen efter det så skett, bos överexekutor
uppgivit auktionsställe, eller äro flera, som äga auktionsställe nämna,
och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor, var auktionen skall
hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde den
förrättad av den, som överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman
särskilt förordnar.

I stad--— gemenligen hållas.

Skola fastigheter---å landskansliet.

106 §.

Vid början av auktion, den där icke föregåtts av sådant sammanträde, som
i 102 § sägs, uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet över utmätningen
eller det utslag, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur den
fasta egendomen, som ock gravationsbevis och de övriga handlingar, som i 99
och 100 §§ nämnas, och anmane dem, vilka hava fordran eller rättighet, som
bör vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla; lämne ock tillstädesvarande
rättsägare samt gäldenären, där han när är, tillfälle att yttra sig över handlingarna
och de anspråk, som anmälas, så ock angående de villkor, som skola
gälla för försäljningen.

Hålles sammanträde — — — ånyo uppläsas.

188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio dagar,
och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det förordnande
därom gavs hos gäldenären genom lagsökning sin fordran krävt eller sin talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

till domstol instämt eller fullföljer lian ej genast eller å föreskriven tid sin
talan där den hos lagsökningsdomare eller domstol anhängig är; gånge kvarstaden
eller förbudet åter.

Skall lagsökning---rätteligen fullgöras.

Där enligt---nu sagts.

Är den---sitt val.

197 §.

I utsökningsmål bestämme överexekutor, efter ty skäligt finnes, örn och till
vad belopp den tappande parten bör till den andra gälda ersättning för bans
kostnad i målet.

209 §.

I mål, varom i 201, 202 eller 203 § förmäles, skall överexekutors slutliga
utslag givas å dag, som genom anslag sist dagen förut kungjord blivit. Underrättelse
örn tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde införd i en därtill
inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga örn fördelning av
köpeskilling för fast egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av medel,
som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning, auktion
å fast egendom eller förslag till fördelning av köpeskilling eller av medel, som
i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, ingive sina besvär till hovrätten i mål
från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands län
före klockan tolv å trettionde dagen samt i mål från övriga delar av riket före
klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen avkunnades,
eller, örn det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vilken utslaget
är ställt.

För klagan---är stadgad.

230 §.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter
till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för
där avsett beslut örn återförvisning äga tillämpning.

I fråga---tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877
(nr 31 s. 51) om nya utsökninaslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 23 § 4. förordningen den 10 augusti 1877 om
nya utsökningslagens införande oell vad i avseende därå iakttagas skall skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

23 §.

4. Skall fast ----å magistrat.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till
magistraten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 knp. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 3f> s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

9 §.

Vad i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat angående
fast egendom och inteckning däri samt örn fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i sådan inteckning skall äga motsvarande tillämpning

1 Senaste lydelse se SFS 1912: 218.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

i fråga om tomträtt och inteckning däri samt tomträttshavaren tillkommande
rätt till andel i sådan inteckning; skolande vad i 82 § utsökningslagen samt
28, 32 och 39 §§ konkurslagen sägs angående lagfart gälla örn inskrivning,
varom ovan i 5 § sagts.

Yad angående---örn tomträtt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 22!) om
bulvanförhållande i fråga örn fast egendom.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande
i fråga örn fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende, som omförmäles i 1 §, föres i
den ordning, som i utsökningslagen stadgas angående klagan över överexekutors
utslag i utsökningsmål.

över Konungens —---klagan föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn
bnivanförhallande i fråga örn aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 7 juni 1934 örn bulvanförhållande
i fråga örn aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
:

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

10 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende som omförmäles i 3 § första stycket
föres i den ordning som i utsökningslagen stadgas angående klagan över
överexekutors utslag i utsökningsmål.

Mot överexekutors---ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 8. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Innehavare av gemensam inteckning i flera egendomar vare, där någon av
dem skall på begäran av annan än inteckning sha var en särskilt säljas i den
ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande huruvida
sådan brist kan uppstå, som enligt 32 § andra stycket bör falla egendomen
till last, äska försäljning jämväl av de övriga egendomarna eller någon av
dem utan hinder därav, att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning;
dock åligge honom att inom den tid, som i 106 § utsökningslagen är föreskriven
för anmälan av fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas,
framställa sitt yrkande i den ordning 1 och 2 §§ lagsökningslagen bestämma
och till auktionsförrättaren ingiva bevis, att yrkandet blivit framställt.

Göres ej---andra egendomarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Senaste lydelse se SFS 1912: 213.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 71 och 93 S§ yäxellagen.

Härigenom förordnas, att 71 och 93 §§ växellagen skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

71 §.

Växelpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts
hos svensk lagsökningsdomare;

växelfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos svensk
lagsökningsdomare;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande---utan konkurs.

Genom växelfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription avbrutits, men varder det mål eller ärende, vari växelkravet
gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny preskriptionstid begynna att löpa från
den dag, då målet eller ärendet sist handlades.

Möter för —--hindrets upphörande.

93 §.

Växelmål instämmes -— --närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas
i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen.

Härigenom förordnas, att 53 och 71 §§ checklagen skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

53 §.

Checkpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts
hos svensk lagsökningsdomare;

checkfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos svensk
lagsökningsdomare;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande -— --utan konkurs.

Genom checkfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription avbrutits, men varder det mål eller ärende, vari checkkravet
gjorts gällande, ej fört till slut, skall ny preskriptionstid begynna att löpa
från den dag då målet eller ärendet sist handlades.

Möter för ----hindrets upphörande.

71 §.

Checkmål instämmes —--- närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas
i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 §.

Har järnväg, som begagnas för allmän trafik, blivit utmätt, pller har intecknad
fordran fastställts till betalning ur sådan järnväg, skall överexekutor,

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 304.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

så snart anmälan om utmätningen eller utslaget inkommit, evad borgenär gör
yrkande som i 81 § utsökningslagen omförmäles, eller icke, förordna en eller,
där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana
syssloman, som i nämnda paragraf avses, järnvägen omhändertaga och
förvalta samt örn trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt
eller eljest finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laga ordning
såld eller utmätningen eljest avslutats.

I fråga ----utsökningslagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn
överflyttande till domstolsmyndighet av lag sökning smål och mål örn handräckning
för fordran samt anför därvid:

Inledning.

För utsökande av fordran erbjuder svensk rätt, förutom det allmänna rättegångsförfarandet,
två särskilda summariska processformer: lagsökning för
gäld och handräckning för fordrans utfående. Genom lagsökning kan utsökas
fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis
med undantag av växel och check. Därjämte står lagsökningsförfarandet
öppet för borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller
fartyg och för betalningen vill hålla sig till den intecknade egendomen. Handräckning
står till buds för borgenär vars fordran ej är grundad på skriftligt
fordringsbevis och icke avser skadestånd.

Lagsökningsprocessen regleras huvudsakligen genom bestämmelserna i 2
kap. utsöliningslagen, varjämte i 3, 9 och 11 kap. samma lag förekomma stadganden
örn verkställighet av lagsökningsutslag samt örn rättegångskostnad
och rättsmedel. Handräckningsförfarandet regleras genom särskild lag i ämnet
den 26 april 1907. I den mån särskilda stadganden ej äro givna, äro rättegångsbalkens
bestämmelser rörande den ordinära processen i huvudsak tilllämpliga
såväl å lagsökningsprocessen som å handräckningsförfarandet.

Under det att i utlandet motsvarande former av gäldsprocessen pläga handhavas
av de allmänna domstolarna, äro de hos oss i första instans förlagda till
exekutiv myndighet, överexekutor. Från denna myndighet fullföljas emellertid
målen till judiciell myndighet, hovrätt, överexekutor är för landet länsstyrelsen,
i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad med magistrat denna,
viss ledamot av magistraten eller ock länsstyrelsen samt i stad utan magistrat
länsstyrelsen eller den Konungen därtill förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Vid tillkomsten av den nuvarande utsökningslagen övervägdes en överflyttning
av, bland annat, lagsökningsprocessen till domstolsmyndighet. Nya
lagberedningen (1876) framhöll att detta skulle hava den fördelen att,
då anspråket vore tvistigt, rättsfrågan kunde genast utan vidare omgång och
kostnad komma under slutlig prövning. Beredningen fann emellertid att detta
icke kunde ske med dåvarande rättegångsordning och domstolsorganisation.
Processkommissionen (1926) framhöll med styrka önskvärdheten av
att överexekutorsgöromålen överhuvud överflyttades på domstolarna. Kommissionen
anförde härom bland annat:

Icke utan fog anmärkes för närvarande ofta, att länsstyrelserna hava för
vidsträckta områden för att överallt vara så lätt tillgängliga för allmänheten
som önskvärt vore. Även örn juridisk utbildning och erfarenhet ingalunda
saknas hos dessa myndigheter, ehuru deras främste representant ofta icke är
rättsbildad, är deras huvudsakliga verksamhet dock av sådan natur, att överexekutorsgöromålen
måste vara mer eller mindre främmande gentemot den
övriga verksamheten. Dessa göromål, som ofta kräva mycket ingående rättsliga
kunskaper, äro i övervägande grad rena domstolsärenden. Mycket ofta
äro de bemängda med juridiska tvistepunkter, för vilkas lösning endast en
domstol är den rätta myndigheten. —- Då upphävandet av sambandet mellan
rättsskipning och förvaltning i städerna måste leda till att magistraterna i
sin nuvarande form komma att försvinna, ligger ett skäl för att å domstolarna
överflytta överexekutorsgöromålen också däri, att dessa icke vad städerna angår
kunna utan stora olägenheter läggas å länsstyrelserna. — Domstolarnas
företräde i ifrågavarande hänseende framför länsstyrelserna visar sig jämväl
i en annan riktning. Om man i svensk rätt vill söka införa sådana smidigare
och mjukare former för verkställighet av betalningsskyldighet i penningar,
som förekomma i vissa främmande länder, så lämpa sig otvivelaktigt domstolarna
vida bättre för en sådan uppgift än länsstyrelserna.

Lagrådet (1927) yttrade vid granskningen av processkommissionens förslag
i denna del, att de av kommissionen anförda synpunkterna utgjorde avgörande
skäl för en överflyttning. Lagrådet tilläde bland annat:

Överexekutorsbefattingen är icke någon förvaltningsuppgift utan en verklig
rättsskipningsuppgift likaväl som domarens befattning med rättegångsmålen.
Detta förhållande är även hos oss erkänt, i det att hovrätt och högsta
domstol fungera såsom överinstanser; att i detta hänseende någon ändring icke
skulle kunna på allvar ifrågasättas är uppenbart just på grund av ärendenas
beskaffenhet. Den tudelning av rättsskipningsuppgiften som i underinstansen
således äger rammar i många hänseende till svårt men för vårt rättsväsen.
Det för kreditlivet så angelägna önskemålet om enkla, billiga och snabbt till
målet ledande metoder för indrivning av fordringar, mot vilkas riktighet giltig
invändning ej kan framställas, låter sig blott högst onöjaktigt förverkligas,
så länge lagsökning och ansökan örn handräckning för fordrans utfående
mäste göras hos annan myndighet än domstolen. Den sökande borgenären riskerar
att framställt jäv gör vägen oframkomlig; hans besvär och kostnad
hava då varit ° förgäves och han har att efter en fruktlös omgång börja den
vanliga rättegangsvägen. Hade ater domstol ägt upptaga ansökningen, skulle
ärendet där utan former, kostnad och omgång kunnat övergå i ett vanligt tvistemål,
och gäldenären hade saknat en frestelse att framställa ohemula invändningar.

I Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna
för en rättegangsreform (1931) berördes ock frågan örn överexeku -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

torsgöromålens överflyttning till domstolarna, varvid föredragande departementschefen
— med erkännande av det principiellt berättigade i en sådan
omläggning — likväl framhöll att med åtgärder på detta område borde tillsvidare
anstå. Departementschefen ansåg emellertid att vid lagstiftningsarbetets
fullföljande kunde komma under omprövning att från överexekutor överflytta
vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet vore i
högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.
Till denna departementschefens mening anslöt sig vederbörande utskott, och
riksdagen gjorde på denna punkt ingen erinran.

Inom justitiedepartementet har under hösten 1935 verkställts utredning av
frågan örn en överflyttning redan under nuvarande rättegångsordning till de
allmänna domstolarna av sådana grupper av överexekutorsgöromål, som med
hänsyn till sin beskaffenhet ansetts särskilt ägnade att handläggas av judiciell
myndighet. Resultatet av denna utredning har framlagts i en i december
1935 dagtecknad promemoria angående överflyttande till domstolsmyndighet
av lagsökningsmål och mål örn handräckning för fordran (just. deprts promemorior
1935: 5). Ett vid promemorian fogat lagförslag i ämnet — förslag
till lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lag sökning slag) —
torde med de under de särskilda paragraferna upptagna förklarande noterna
bifogas detta protokoll (Bil. B). Vid promemorian var jämväl fogat, bland
annat, ett lagförslag innefattande visst tillägg till utsökningslagen.

Över promemorian med lagförslagen hava efter remiss utlåtanden avgivits
av rikets hovrätter och processlagberedningen, varjämte — sedan vederbörande
beretts tillfälle att avgiva yttranden i ämnet — Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Hallands län, ett antal häradshövdingar
och rådhusrätter, de år 1935 inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga
för verkställande av utredning rörande länsstyrelsernas organisation
(länsstyrelseutredningen) ävensom styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund
inkommit med yttranden.

Departementsförslaget.

I promemorian framhölls att en överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen
till domstolarna skulle i åtskilliga fall medföra att de myndigheter
på vilkas prövning dessa mål ankomme bleve lättare tillgängliga för
den rättssökande allmänheten, överflyttningen skulle även medföra att när
stad, där magistraten eller ledamot av magistraten varit överexekutor, i judiciellt
avseende förenades med angränsande domsaga, staden icke ginge miste
örn den förmån som läge i att lagsöknings- och handräckningsmålen kunde vinna
handläggning hos myndighet i orten. <Men framför allt skulle därigenom
vinnas de fördelar som, på sätt lagrådet (1927) framhållit, läge däri att lagsöknings-
och handräckningsförfarandet utan former, kostnad och omgång
kunde övergå i ett vanligt tvistemål. En dylik övergång skulle spara tid och
kostnader såväl för den enskilde som för det allmänna. Sannolikt skulle hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

räckningsförfarandet komma att bliva mera anlitat och antalet tredskomål
nedgå i en däremot svarande grad.

I promemorian erinrades vidare att en överflyttning av överexekutorsgöromålen
till de allmänna domstolarna skulle hava huvudsakligen formell betydelse
i de städer där magistraten eller ledamot av denna vore överexekutor. Beträffande
domsagorna skulle däremot en förändring i angiven riktning innebära
att helt nya arbetsuppgifter tillädes häradsrätterna. Örn överflyttningen emellertid
begränsades på sätt i promemorian ifrågasatts till allenast lagsökningsoch
handräckningsmålen, skulle en sådan överflyttning ej heller för flertalet
domsagor medföra någon väsentlig arbetsökning. I sistnämnda hänseende
åberopades i promemorian en av länsstyrelseutredningen verkställd undersökning
utvisande antalet lagsöknings- och handräckningsmål som i medeltal per
år under treårsperioden 1932—1934 skolat behandlas av befattningshavare i
domsaga därest målens handläggning tillkommit judiciell myndighet. Resultatet
av denna utredning, vilken sammanförts i en promemorian åtföljande
tablå, torde få bifogas detta protokoll (Bil. C). Länsstyrelseutredningen hade
även verkställt en i promemorian åberopad uppskattning av den arbetstid
som inom länsstyrelserna åtginge för handläggningen av ifrågavarande ärenden.
Under åberopande av dessa utredningar framhölls i promemorian att
den väntade arbetsökningen allenast för ett mindre antal domsagor kunde förväntas
bliva av den betydelse att särskilda organisatoriska åtgärder måste
vidtagas för att möta densamma. Behov av ytterligare arbetskraft beräknades
uppkomma framför allt i de domsagor i vilka större fögderistäder eller
stadsliknande samhällen inginge. Detta behov ansåges lämpligen böra tillgodoses
genom anställande av ytterligare andre notarier.

Vad anginge Stockholm anfördes i promemorian att överflyttningen påkallade
viss förstärkning av arbetskrafterna vid därvarande rådhusrätt beroende
på att Överståthållarämbetet och icke magistraten eller befattningshavare vid
denna vore överexekutor i Stockholm. Den ytterligare arbetskraft som vore
erforderlig beräknades till en assessor, minst två extra notarier samt tre eller
fyra kvinnliga biträden. Stadens utgifter i anledning av den ifrågasatta omorganisationen
antoges komma att delvis täckas av de sportelinkomster som
inflöte i ifrågavarande mål. I

I promemorian hava övervägts vissa processuella ändringar beträffande
lagsöknings- och handräckningsmålen vilka funnits ägnade att öka ifrågavarande
processformers effektivitet. Några mer vittgående förändringar ansågos
dock icke böra ifrågakomma. Det framlagda förslaget gick i huvudsak ut på
följande.

De bestämmelser som reglerade lagsökningsprocessen och handräckningsförfarandet
skulle sammanföras i en särskild lag. I den mån däri saknades uttryckliga
stadganden i vissa processuella hänseenden skulle liksom hittills rättegångsbalkens
bestämmelser äga tillämpning. Prövningen av mål rörande lagsökning
och handräckning för fordran skulle tillkomma en myndighet benämnd
lagsökningsdomaren. Lagsökningsdomare skulle vara å landet häradshövdin -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 156.

gen, biträdande domare eller sekreterare. Förordnande att vikariera för lagsökningsdomaren
skulle även kunna meddelas domsagobiträde med kompetens
enligt 22 § domsagostadgan. Vidare borde genom föreskrift i domsagostadgan
förste notarie äga att i lagsökningsdomarens ställe taga viss befattning
med ärenden av detta slag. I stad med rådhusrätt skulle en lagfaren befattningshavare
vid rätten vara lagsökningsdomare.

Förslaget upptog vidare en regel örn viss ömsesidig subsidiaritet mellan
ifrågavarande båda processformer. Därest lagsökningsdomaren funne att en
ansökan örn lagsökning icke kunde handläggas i den härför stadgade ordningen,
skulle det åligga honom att pröva huruvida ansökningen kunde behandlas
såsom en ansökan örn handräckning för fordran. Omvända förhållandet skulle
gälla örn en ansökning av sistnämnda slag funnes böra upptagas som lagsökning.

Det i gällande lag stadgade förbudet mot lagsökning å växel och check
hade icke upptagits i förslaget. Då ifrågavarande skuldförbindelser otvivelaktigt
i och för sig uppfylla de för lagsökningsurkund uppställda fordringarna,
följer därav att lagsökning å sådan handling skulle bliva tillåten.

I syfte att undanröja vissa olägenheter av processuell natur föreslogs att
i en och samma ansökning örn handräckning krav icke skulle få framställas
mot mera än en gäldenär.

Förfarandet inför lagsökningsdomaren skulle i såväl lagsöknings- som handräckningsmål
vara uteslutande skriftligt. Någon motsvarighet till det nuvarande
muntliga förfarandet inför överexekutor i stad i lagsökningsmål upptogs
icke i förslaget. Såsom skäl härför åberopades att detta förfarande saknade
praktisk betydelse.

I de fall då enligt nuvarande bestämmelser lagsökningsmål skola av överexekutor
förvisas såsom tvistiga till domstol eller då jäv framställes i handräckningsmål,
skulle enligt förslaget målet av lagsökningsdomaren hänskjutas
till rätten. Detta innebär att lagsökningsdomaren skulle utan borgenärens
hörande eller hans därom framställda begäran utsätta dag för målets handläggning
vid rätten och kalla parterna till inställelse, varefter målet i fortsättningen
skulle handläggas som ett instämt tvistemål.

På grund av att förfarandet inför lagsökningsdomaren skulle kunna omedelbart
övergå i en domstolsprocess hade en ändring i nuvarande forumregler
funnits erforderlig. Rätt forum för lagsökning är för närvarande överexekutor
i den ort där gäldenären har sitt bo och hemvist (mantalsskrivningsorten)
eller någon tid uppehåller sig. Den som saknar stadigt hemvist, sökes där han
finnes, eller, örn han är utrikes, där han senast var boende inom riket. Är gäldenären
utlänning eller grundas fordran å löpande förskrivning, må gäldenären
sökas var han träffas. För det fall att borgenär som för sin fordran har
inteckning i fast egendom eller fartyg vill söka betalning ur den intecknade
egendomen gälla särskilda forumbestämmelser. För lagsökning på inteckning
i fast egendom är överexekutor i den ort där egendomen ligger behörig. Fartygsborgenären
har att, örn fartyget har endast en ägare, vända sig till den
överexekutor som enligt först omförmälda forumbestämmelser är behörig; till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

hör fartyget flere redare, äger borgenären söka huvudredaren, eller, om huvudredare
ej är vald, någon av redarna, vilken han helst vill. Handräckningsförfarandet
anhängiggöres hos överexekutor i gäldenärens mantalsskrivningsort
eller i den ort där gäldenären uppehåller sig någon tid; den som saknar
stadigt hemvist ävensom utlänning sökes var han finnes. Reglerna angående
forum i handräckningsmål skilja sig alltså något från stadgandena örn forum
i lagsökningsmål. Avvikelserna äro betingade av att handräckning icke kan
ske å löpande förskrivning såsom utgörande skriftligt fordringsbevis samt av
de särskilda bestämmelserna örn delgivning i handräckningslagen. I förslaget
hade de nuvarande forumreglerna ersatts av en generell forumbestämmelse av
innehåll att lagsökning och ansökning örn handräckning för fordran skulle göras
hos lagsökningsdomaren i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara
å kravet.

I lagsökningsmål skulle enligt förslaget ansökningen innehålla uppgift örn,
bland annat, borgenärens yrke och postadress samt, där så kunde ske, örn gäldenärens
yrke och postadress. Dessa uppgifter betingades av att lagsökningsdomaren
skulle i nämnda mål —- liksom i mål örn handräckning för fordran -—
vara skyldig att genom rekommenderade brev tillställa parterna dels meddelanden
örn vissa förelägganden och beslut och dels de i det föregående nämnda
kallelserna till rätten.

Såsom hinder för upptagande av lagsökning angives i 14 § utsökningslagen
att borgenären underlåter att vid inlagan foga avskrift av den åberopade
fordringshandlingen eller att överexekutor finner denna icke innefatta bevis
örn fordran. Motsvarande stadganden i handräckningslagen äro något mera
utförliga. Ifrågavarande mera speciella bestämmelser örn processförutsättningarna
föreslogos i promemorian ersatta med ett allmänt stadgande av innehåll
att där lagsökningsdomaren prövade hinder möta för upptagande av ansökning
skulle han teckna besked därom å inlagan.

Beträffande de i lagsöknings- och handräckningsmålen föreskrivna kommunikationsresolutionerna
föreslogos bestämmelser, vilka sakna motsvarighet
i nu gällande lag men som endast inneburo ett lagfästande av praxis. Sålunda
skulle i lagsökningsmål borgenären erhålla föreläggande att uttaga lagsökningshandlingarna
och delgiva dem gäldenären, varjämte i föreläggandet jämväl
skulle angivas vad borgenären hade att iakttaga med avseende å fullföljd
av sin ansökan. Motsvarande skulle gälla i handräckningsmål.

I syfte att öka snabbheten i processen föreslogs den tid, inom vilken lagsökning
skulle av borgenären fullföljas, förkortad från ett år till sex månader eller
sålunda till samma tid som nu gäller för fullföljd av handräckningsansökan.
Därjämte föreslogs en inskränkning av tiden för anhängiggörande av återvinningstalan
vid såväl lagsökning som handräckning från sex månader till tre
månader. Därigenom skulle vinnas överensstämmelse med den beträffande
återvinning i 12 kap. 4 § rättegångsbalken stadgade regel.

I fråga örn bestämmandet av ersättning för rättegångskostnad innehöll förslaget
beträffande båda instituten i vissa avseenden ändrade regler. Enligt
gällande rätt skall i lagsökningsmål överexekutor tillägga sökanden, därest han

Kungl. Maj:ts proposition nr 156-

vinner saken, ersättning för all nödig kostnad som lagsökningen medfört. Förvisas
målet som tvistigt till domstol, må ersättning tilläggas sökandens vederpart
för dennes kostnad. Fullföljes målet vid domstol, äger domstolen, utan
hinder av vad i lagsökningsmålet därom blivit bestämt, pröva vad ersättning
den ena parten bör utgiva till den andre för kostnaden hos överexekutor. Enligt
förslaget skulle i lagsökningsmål lagsökningsdomaren äga tillägga vinnande
part ersättning för all nödig kostnad som lagsökningen medfört. Detta
innebar att kostnadsersättning skulle kunna tillerkännas gäldenär som avgivit
förklaring, därest en av honom gjord invändning medfört att lagsökningen
förklarats icke kunna till vidare prövning upptagas, liksom också under vissa
omständigheter part som vunnit bifall till framställt kvittningsyrkande. Därest
målet hänskötes till rätten, borde enligt uttalande i motiven det utan särskild
föreskrift i lagen tillkomma rätten att pröva frågan örn kostnaderna hos lagsökningsdomaren.

Beträffande rättegångskostnad i handräckningsmål gäller för närvarande
att om borgenären i ansökningen fordrat ersättning för handräckningkostnaden,
skall överexekutor i sitt föreläggande för gäldenären att avgiva yttrande
över ansökningen jämväl bestämma visst belopp som i händelse jäv ej göres
skall i sådant hänseende gäldas. Förslaget innehöll i denna del en helt ny
princip. Något borgenärens yrkande eller lagsökningsdomarens preliminära
beslut i kostnadsfrågan skulle icke delgivas gäldenären utan denna fråga skulle
vid fullföljd av ansökningen avgöras av lagsökningsdomaren utan att gäldenären
lämnats tillfälle att yttra sig däröver. I syfte att undgå onödiga tvister
angående ersättningens storlek skulle dels ersättning för delgivningskostnad
bestämmas för sig med ledning av de verifikationer borgenären i denna del
företedde och dels ersättningen i övrigt utgå med visst belopp enligt taxa som
fastställts av Konungen. Uppgift örn vad sammanlagt tillkomme borgenären
i kostnadsersättning skulle intagas i det bevis att ansökningen lämnats obestridd
som tecknades å det ena exemplaret av ansökningshandlingarna.

Den möjlighet som för närvarande står en borgenär till buds att med lagsökning
förknippa yrkande örn kvarstad, skingringsförbud eller vräkning borde
enligt uttalande i motiven bibehållas. I överensstämmelse härmed upptog förslaget
en bestämmelse att i lagsökningsmål lagsökningsdomaren ägde bevilja
kvarstad å gäldenärens lösa gods eller stadga förbud mot skingring, så ock
giva handräckning varom i 192 § utsökningslagen sägs. I fråga örn förutsättningarna
för dylika handräckningsbesluts meddelande och verkställigheten av
dem skulle utsökningslagens bestämmelser gälla.

Därest lagsöknings- eller handräckningsmål utsattes till domstolsbehandling
skulle processen inför lagsökningsdomaren och domstolsbehandlingen i
princip vara att anse såsom led i ett enhetligt förfarande. Huvudsakligen i
avsikt att möjliggöra tillämpning av de i 12 kap. rättegångsbalken givna reglerna
angående tredskodom vid svarandens utevaro å rättegångsförhandlings
första dag upptog emellertid förslaget en bestämmelse att, då mål hänskjutits
till rätten, i rättegången skulle så anses som örn målet vore instämt till den
dag som utsatts för dess handläggning.

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

I förslaget hade befogenheten att göra vissa processuella invändningar inskränkts.
Om i mål som hänskjuta till rätten gäldenären icke under målets
behandling hos lags öknings domaren gjort invändning mot dennes behörighet
att upptaga målet, skulle gäldenären icke äga att vid rätten framställa sådan
invändning eller göra invändning örn rättens behörighet. Ej heller skulle fråga
örn jäv mot lagsökningsdomaren få väckas sedan målet hänskjutits till rätten.

över lagsökningsdomarens slutliga utslag ävensom beslut varigenom lagsökningsdomaren
förklarat hinder möta för upptagande av ansökan om lagsökning
eller örn handräckning för fordran skulle missnöjd part äga besvära
sig i hovrätten; gäldenär skulle dock icke äga överklaga beslut varigenom mål
hänskjutits till rätten. Därest lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat
örn kvarstad, skingringsförbud eller vräkning, skulle besvär få föras
mot beslutet. Andra av lagsökningsdomaren under handläggningen meddelade
beslut skulle icke få överklagas.

I förslaget upptogos icke de exekutivrättsliga regler, vilka nu återfinnas i
28 § utsökningslagen. I stället föreslogs att i 4 kap. utsökningslagen skulle
upptagas en ny med 77 a betecknad paragraf av innehåll att om lagsökningsdomare
fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom, det skulle
anses som hade egendomen blivit utmätt. Med fastställelsen skulle icke förknippas
något uttryckligt förordnande att fastigheten finge utan utmätning
säljas. Det ansågs nämligen dels att ett dylikt uttryckligt förordnande vore
överflödigt örn man i lagtexten angivit fastställelsebeslutets exekutiva verkan
och dels att det vore mindre lämpligt att låta den judiciella myndigheten meddela
beslut som hade direkt avseende å exekutionen, med vilken domstolsmyndigheten
eljest icke hade att taga befattning. Att icke blott lagsökningsdomares
utan även domstols beslut örn den intecknade fordringens fastställande
till betalning ur egendomen måste hava den angivna verkan vore uppenbart
vad anginge mål som av lagsökningsdomaren hänskjutits till rätten, men detsamma
syntes böra gälla även för det fall att borgenären omedelbart till domstol
instämt talan örn den intecknade fordringens utfående ur fastigheten.

Slutligen har jämväl det nuvarande stadgandet i handräckningslagen örn
exigibilitet av handräckningsinlaga varå tecknats bevis att jäv icke anförts
ansetts böra överflyttas till utsökningslagen.

Såsom dag för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen föreslogs i promemorian
den 1 januari 1937.

Yttranden över departementsförslaget.

Av de myndigheter och enskilda sammanslutningar som inkommit med yttranden
över promemorian har det ojämförligt största antalet medgivit att
handläggningen av lagsöknings- och handräckningsmålen rent principiellt
borde tillkomma domstolsmyndighet. Beträffande frågan örn behovet av den
ifrågasatta lagändringen och de praktiska konsekvenserna av densamma hava
däremot delade meningar yppat sig. I en del yttranden har sålunda uttalats
att ifrågavarande överflyttning vore av förhållandena väl motiverad och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

vägande skäl av såväl rättssystematisk som praktisk natur talade för åtgärden.
A andra sidan har invänts att inga praktiska fördelar syntes vara att vinna
genom överflyttningen och att några anmärkningar mot överexekutorernas sätt
att handlägga ifrågavarande mål och ärenden icke kunnat framställas. Förslagets
genomförande har utan reservation eller med allenast oväsentliga erinringar
tillstyrkts av sju länsstyrelser. Därjämte har förslaget vunnit
huvudsakligt tillstyrkande av rikets hovrätter, Överståthållarämbetet
och elva länsstyrelser, processlagberedningen,
länsstyrelseutredningen samt styrelserna för föreningen Sveriges
stad sdomare och Sveriges advokatsamfund. F em
länsstyrelser samt styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
hava avstyrkt förslaget. De häradshövdin gar och
rådhusrätter, vilka inkommit med yttranden över förslaget, hava med
vissa undantag uttalat sig i huvudsakligen tillstyrkande riktning.

Av de skäl som anförts till stöd för förslaget att överflytta lagsökningsoch
handräckningsmålen till domstolsmyndighet har i några yttranden särskilt
understrukits, att de myndigheter på vilkas prövning dessa mål ankomme därigenom
bleve lättare tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Några
myndigheter — huvudsakligen länsstyrelser — hava emellertid ansett att den
vinst som i sådant hänseende kunde vara att vinna genom reformen vore tämligen
illusorisk. Länsstyrelsen i Värmlands län har sålunda
anmärkt att, då förfarandet enligt förslaget bleve uteslutande skriftligt, ifrågavarande
synpunkt icke kunde tillmätas samma betydelse som i fråga örn mål
i vilka muntlig handläggning förekomme. Med hänsyn till förläggningen av
domsagornas kanslier — icke sällan vore två eller flera kanslier förlagda till
samma stad — syntes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas, huruvida i detta
avseende någon mera avsevärd förbättring bomme att inträda. Sökandena uti
ifrågavarande mål vore därjämte till övervägande del advokater och kreditinstitut,
som ofta hade sin verksamhet förlagd till residensstaden. Man torde
enligt länsstyrelsens mening kunna med fog påstå, att för dessa parters vidkommande
överflyttningen icke innebure någon fördel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat sig i samma
riktning samt vidare anfört bland annat:

Då uppsättande av ansökningar och övriga handlingar i ifrågavarande mål
i allmänhet är förenat med ringa svårighet samt i regel sker å tryckta formulär,
bruka parterna i stor utsträckning själva ombesörja detta, varefter handlingarna
med posten insändas till länsstyrelsernas kommissionärer eller andra
ombud i residensstäderna. Någon nämnvärdare minskning av parternas kostnader
och besvär skulle säkerligen icke stå att vinna genom en överflyttning av
dessa mål till lagsökningsdomarna. I detta sammanhang torde böra framhållas,
att parterna under nuvarande förhållanden fastmera få anses äga icke oväsentliga
fördelar genom den betydande utsträckningen av länsstyrelsens kompetensområden.
Härigenom blir det ju bland annat möjligt att i större utsträckning,
än vad efter en överflyttning skulle bliva fallet, i samma förfarande anhängiggöra
talan mot flera förklarande vid ett och samma forum. Örn parterna verkligen
önska rådgöra med länsstyrelserna, låter detta mycket lätt sig göra antingen
i telefon eller vid personligt besök. Det bör nämligen uppmärksammas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

att länsstyrelsernas tjänstemän städse äro för allmänheten tillgängliga, under
det att en lagsökningsdomare på grund av mellankommande tingssammanträden
ofta kan vara hindrad att omedelbart upptaga inkommande ärenden till behandling.

Uttalandet att den största vinsten av ifrågavarande överflyttning vore att
därigenom lagsöknings- och handräckningsförfarandet utan former, kostnad
och omgång kunde övergå i ett vanligt tvistemål har biträtts av åtskilliga myndigheter.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit
att därigenom undginges den med den nuvarande ordningen för lagsökningsprocessen
förenade olägenheten att, när ett i lagsökningsväg framställt krav
prövats icke kunna bifallas utan målet såsom tvistigt förvisats till domstol,
part nödgades att genom uttagande av särskild stämning till underrätt anhängiggöra
ett helt nytt mål för att få saken slutgiltigt prövad. Länsstyrelsen
i Norrbott ens län har uttalat att av de vägande skäl av praktisk natur
vilka talade för förslaget ville länsstyrelsen särskilt understryka de betydande
fördelar, som läge däri att ett lagsöknings- eller handräckningsärende utan
omgång eller kostnad kunde omvandlas till ett vanligt tvistemål. Processlagberedningen
har funnit det antagligt att genom den föreslagna lagändringen
handräckningsförfarandet skulle komma till större användning bland
annat i de fall då borgenären för närvarande föredroge att omedelbart instämma
sin talan till domstol.

I samma riktning som de nämnda myndigheterna har styrelsen för Sveriges
advokatsamfund uttalat sig :

Avsevärd besparing av tid, besvär och kostnader möjliggöres genom att förfarandet
inför lagsökningsdomaren kan övergå till en ordinär process inför
domstol utan att borgenären nödgas på nytt anhängiggöra talan. Beträffande
handräckningsmål torde kunna påstås, att vetskapen hos gäldenären örn att
invändning mot kravet utan större omgång kan leda till att han av domstol
-— eventuellt tredskovis — ålägges betalningsskyldighet säkerligen medför,
att jäv endast undantagsvis anföres mot klar och förfallen fordran. Handräckningsförfarandet
får härigenom ökad användning och kan förty väntas bliva
ett tjänligt medel för vinnande av det ändamål man därmed velat uppnå.

Några myndigheter hava icke ansett den omedelbara övergången till domstolsbehandling
medföra nämnvärd fördel, därvid särskilt framhållits att med
nuvarande bestämmelser det endast undantagsvis inträffade att lagsökningsmål
förklarades tvistiga eller handräckningsansökningar förfölle på grund av
jäv från gäldenären. Länsstyrelsen i Södermanlands län har
— efter påpekande att länsstyrelsen under de fem senaste åren hänvisat lagsökningsmål
såsom tvistigt till domstol i sammanlagt endast tio fall — uttalat
att det för övrigt icke ens i samtliga dylika såsom tvistiga ansedda mål torde
komma därhän, att talan anhängiggjordes vid domstol. Fordringsägaren torde
nämligen enligt länsstyrelsens mening i fall, där det endast vore fråga örn
ett mindre fordringsbelopp, ej sällan avstå från sin fordran hellre än att utgiva
kostnader för en process vars utgång kunde vara oviss. I än större utsträckning
torde ett dylikt avstående från realiserandet av fordringsanspråket
äga rum, då det gällde handräckningsmål.

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Beträffande frågan örn överflyttningens återverkningar i arbetshänseende
hava flera rådhusrätter i sina yttranden understrukit uttalandet i promemorian
att överflyttningen komme att för flertalet magistratsstäder hava
huvudsakligen formell betydelse ävensom tillagt, att densamma icke medförde
någon förändring i vederbörande rådhusrätts och magistrats totala arbetsbörda.
Att förhållandet bleve annorlunda i domsagorna har framhållits i hovrätternas
yttranden. Svea hovrätt har erinrat att även andra nya arbetsuppgifter
lagts och kunde förväntas inom kort bliva lagda på domstolarna och att
i åtskilliga domsagor allvarliga svårigheter framträtt att förvärva erforderligt
antal juridiskt skolade biträden. Under hänvisning till vad hovrätten i ett yttrande
till Kungl. Maj :t den 8 mars 1985 uttalat angående nödvändigheten att
utan uppskov vidtaga vissa i yttrandet föreslagna åtgärder till underlättande
av rekryteringen särskilt i vissa domsagor framhöll hovrätten, att allenast under
förutsättning att de föreslagna eller andra lika verksamma åtgärder genom
erforderliga anslag främjades ansåge sig hovrätten kunna tillstyrka att nya
uppgifter lades å domstolarna. Med anledning av att i den remitterade promemorian
hänvisats till utvägen att anställa ytterligare andre notarier i domsagor,
där förslagets genomförande skulle medföra ökat behov av arbetskrafter,
erinrade hovrätten att andre notarie till avsevärd del avlönades av häradshövdingen.
Det borde enligt hovrättens mening tillses, att häradshövdingen
i en eller annan form erhölle full ersättning för de ökade kostnader, som föranleddes
av de nya arbetsuppgifterna.

Göta hovrätt har framhållit vikten av att arbetet med uppläggande av nya
fastighetsböcker i möjligaste mån påskyndades och har av den anledning velat
ifrågasätta, örn ej med genomförandet av ifrågavarande förslag, vilket skulle
medföra en i många fall rätt väsentlig ökning i arbetsbördan, kunde anstå något.
Hovrätten har ansett att örn förslaget nu genomfördes, borde statsmakterna
i varje fall sörja för tillräcklig förstärkning av arbetskrafterna i domsagorna,
så att det viktiga fastighetsboksarbetet icke i någon mån behövde fördröjas
av nya arbetsuppgifter. En dylik förstärkning borde ske utan att häradshövdingarna
nödgades bidraga till kostnaderna därför.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att då den föreslagna reformen
syntes önskvärd, borde arbetsförhållandena i domsagorna ej utgöra hinder
för dess genomförande, därest den ökade arbetskraft som kunde anses påkallad
ställdes till förfogande av statsverket.

Frågan örn arbetsökningen i domsagorna har ägnats särskild uppmärksamhet
i häradshövdingarnas yttranden. Åtskilliga häradshövdingar
hava ansett sig kunna konstatera att denna arbetsökning komme att försvåra
domsagornas skötsel. Flera av dessa häradshövdingar hava emellertid ansett
att svårigheterna kunde bemästras, därest ett ökat antal rättsbildade biträden
anställdes. Kostnaderna för denna personalökning borde dock icke drabba häradshövdingarna.
Bland övriga synpunkter som framkommit i denna del må
följande framhållas:

Handläggningen av lagsöknings- och handräckningsärendena komme att för
domsagornas personal medföra en större arbetsbörda än för befattnings -

Kungl. Majlis proposition nr 156.

havarna vid länsstyrelserna och magistraterna. Anledningen härtill vore
i första hand att på grund av de täta ombytena av rättsbildade biträden
det å domarkanslierna icke funnes konstant tillgång till för handläggningen
av ifrågavarande ärenden rutinerad personal. Vidare vore det icke blott
den tid, uttryckt i timmar, som de nya göromålen komme att draga utan fast
mera nödvändigheten att omedelbart ägna handläggning åt de brådskande lagsökningsärendena
som medförde de största olägenheterna och gjorde kansliarbetet
betungande. Slutligen syntes det icke lämpligt att så väsentligt öka
domsagoarbetet så länge det vidlyftiga och tidskrävande arbetet nied uppläggande
av nya fastighetsböcker påginge.

Länsstyrelsen i Uppsala län har beträffande föreliggande
spörsmål framhållit att det icke finge förbises, att lagsöknings- och handräckningsmålen
till antalet växlade ganska avsevärt efter konjunkturerna och att
det vore mycket lättare att möta en anhopning under en begränsad tidsperiod
i ett ämbetsverk med större personal och verksamhet i friare former såsom en
länsstyrelse än på ett domsagokansli med dess i regel fåtaliga personal och arbetet
bundet till strängt indelade perioder.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit sig böra uttala
att den brist i vår nuvarande av domstolarna utövade rättsskipning, som vore
mest kännbar för den rättssökande allmänheten och som därför mest påtalats,
torde vara dess långsamhet. Det vore enligt länsstyrelsens mening att beklaga,
örn denna långsamhet, som bland annat sammanhängde med domstolarnas betydande
arbetsbörda, skulle komma att vidlåda även handläggningen av lagsöknings-
och handräckningsmål.

Processlagberedningen har för sin del ansett att den ökning av
arbetsbördan i domsagorna och för vissa rådhusrätter, som föranleddes av överflyttningen,
icke torde vara av den omfattning, att den ej kunde uppbäras av
den nuvarande domstolsorganisationen. Det vore emellertid enligt beredningens
uppfattning tydligt, att överflyttningen vid åtskilliga domstolar nödvändiggjorde
en ökning av arbetskrafterna.

I yttranden av åtskilliga länsstyrelser ävensom av länsstyrelseutredningen
har framhållits, att den föreslagna överflyttningen komme
att medföra en lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda. Storleken av denna
lättnad har emellertid uppskattats högst olika. Länsstyrelseutredningen har
anfört att en företagen beräkning synts giva vid handen att frånsett möjligen
Stockholms län arbetsminskningen icke skulle bliva större, men att den skulle
möjliggöra dels någon inskränkning av övertidsarbete och dels personalens utnyttjande
för andra arbetsuppgifter. Då besparingarna i fråga örn arbetskraft
bleve ringa och därtill komme att anslagen till avlöning åt länsstyrelsernas icke
ordinarie personal vore synnerligen knappa och avlöningsförhållandena för
samma personal vid flertalet länsstyrelser otillfredsställande, torde enligt länsstyrelseutredningens
mening försiktigheten bjuda att icke räkna med några
besparingar å länsstyrelsernas anslag till icke ordinarie personal såsom följd av
den föreslagna lagstiftningen.

Beträffande den i promemorian berörda frågan örn arbetsökningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Stockholms rådhusrätt har rådhusrätten — i saknad av någon
grundad uppfattning om göromålens omfattning — ansett sig icke för närvarande
böra göra annat uttalande än att rådhusrätten givetvis förutsatte att den
ökning av arbetskrafterna, som efter närmare undersökning kunde befinnas
erforderlig, ställdes till rådhusrättens förfogande. På den i förevarande sammanhang
berörda frågan örn förslagets innebörd i kostnadshänseende för Stockholms
stad hade rådhusrätten icke ansett sig hava haft anledning att i detta
sammanhang ingå.

I fråga örn förslagets detaljer har processlagberedningen framhållit
lämpligheten av att handläggningen ankomme icke på rätten utan på en
särskild lagsökningsdomare. Efter genomförande av en allmän rättegångsreform
måste nämligen i vida större utsträckning än nu vore förhållandet rättsskipningsuppgifter
omhänderhavas av domaren ensam.

Svea hovrätt och Göta hovrätt hava förordat att för erhållande
av förordnande såsom vikarie för lagsökningsdomare i domsaga å landet borde
fordras kompetens enligt 23 § domsagostadgan. Svea hovrätt har framhållit
att det särskilt med hänsyn till sådana fall, då fråga uppstode örn beviljande
av kvarstad, skingringsförbud eller handräckning enligt 192 § utsökningslagen,
syntes betänkligt att anförtro vikariatet åt domsagobiträde med kompetens
allenast enligt 22 § domsagostadgan.

Den i förslaget upptagna regeln örn viss ömsesidig subsidiaritet mellan lagsökning
och handräckning för fordran har av Svea hovrätt ansetts komma
att medföra avsevärda praktiska fördelar för det stora flertalet fall genom
den besparing av tid och kostnader som därigenom vunnes. Styrelsen för
Sveriges advokatsamfund har funnit det vara en given förbättring
att en lagsökningsansökan, mot vars upptagande till prövning hinder mötte,
utan särskild omgång kunde behandlas såsom ett handräckningsmål örn förutsättningarna
därför vore för handen. Mera ovisst ansåge styrelsen det vara,
om behov förefunnes att medgiva, att en handräckningsansökan i motsvarande
fall behandlades såsom ett lagsökningsmål. Styrelsen saknade dock anledning
att i detta avseende hemställa örn ändring i förslaget.

övriga yttranden däri denna fråga upptagits till behandling hava gått i avstyrkande
riktning. Överståthållarämbetet har sålunda anfört:

Enligt förslaget ansågs det ligga i borgenärens intresse, att lagsökningsdomaren
ägde utan vidare inleda det förfarande som rätteligen borde ifrågakomma.
Allmängiltigheten av ett dylikt antagande torde dock kunna ifrågasättas.
En borgenär vill icke taga risken av ett dröjsmål med indrivningen
som i regel torde bliva följden av en jävad handräckningsansökan utan föredrager
att omedelbart genom stämning anhängiggöra målet vid rätten. En
annan borgenär gör gällande att lagsökningsdomaren förfarit oriktigt vid sin
vägran att upptaga målet och vill draga denna fråga under hovrätts prövning.
Och en tredje borgenär anser förmånligast att nedlägga indrivningen, då han
förutser att en handräckningsansökan skall bliva resultatlös och finner en rättegång
alltför kostsam. Exemplen torde kunna mångfaldigas. I alla sådana fall
skulle borgenären åsamkas en onödig kostnad för lösen av kommunikationsresolution.
Möjligen skulle saken dock kunna ordnas därmed att borgenären befria -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

des från skyldighet att utlösa resolution, som avsåge annat förfarande än det i ansökningen
angivna. Ett medgivande i sådan riktning torde i sak icke innebära
någon egentlig nyhet. När en lagsökning finnes icke kunna till prövning upptagas,
lärer nämligen flertalet överexekutorer icke meddela särskilt beslut härom,
med mindre borgenären — vanligen för ärendets fullföljande hos hovrätt
— gör framställning därom. I andra fall torde borgenären, såsom alltid sker
inom Överståthållarämbetet, för vederbörlig rättelse erhålla upplysning örn förekommande
brister i ansökningen samt, där denna icke kan handläggas såsom
lagsökning, anvisning att i stället begagna sig av handräckningsförfarandet.
Ehuru man vid en handräckningsansökan synes hava större fog än vid en lagsökning
för antagandet, att borgenären icke har något att invända mot ett dylikt
ingripande från lagsökningsdomarens sida, torde likväl det anförda i
många fall även äga tillämpning i fråga örn ansökan om handräckning.

Rådhusrätten i Eskilstuna har funnit ett upptagande ex officio
av en lagsökningsansökan såsom avseende en begäran örn handräckning mindre
tilltalande bland annat av det skälet, att borgenären i ett lagsökningsmål ofta
med tanke på framtida förhållanden — han sökte t. ex. blott på förfallen ränta
eller en avbetalning — hade ett intresse av att få handlingens karaktär av
fordringsbevis bedömd, och därför måhända föredroge ett domstolsförfarande
i stället för ärendets handläggning handräckningsvägen. Rådhusrätten ansåge
därför att en lagsökningsansökan, som ej kunde såsom sådan upptagas, endast
örn borgenär framställt begäran härom borde behandlas som ett handräcknings -ärende beträffande fordran. Yad nu sagts gällde i tillämpliga delar även det
motsatta fallet.

Liknande synpunkter hava anförts av Stockholms rådhusrätt,
som förklarat att man kunde utgå ifrån att, därest borgenären icke i ansökningen
uttryckligen uttalat att han önskade ansökan överförd från den ena
proceduren till den andra, lagsökningsdomaren icke underläte att underrätta
borgenären om den ändrade proceduren.

Förslaget att tillåta lagsökning jämväl på växel och check har i det övervägande
antalet yttranden lämnats utan erinran. Styrelsen för Sveriges
advokatsamfund har ansett att förslaget i denna del fyllde ett länge
känt behov.

Stockholms rådhusrätt har — utan att framställa något bestämt
yrkande i denna del — anfört bland annat:

Då lagsökningsvägen hittills faktiskt varit stängd i fråga örn fordringar
på grund av växel eller check, har därav blivit en följd att den vanliga rättegångsvägen
i stället kommit att vinna en omfattande användning, och måhända
delvis just under trycket av nödvändigheten har växelprocessen i själva verket
utvecklat sig till en så hög grad av snabbhet och smidighet, att det kan ifrågasättas
örn något i dessa hänseenden står att vinna genom att i dylika fall öppna
jämväl lagsökningsvägen. Fastmer kan möjligen följden därav i vissa fall
bliva onödig omgång för den som måhända efter att förgäves hava anlitat lagsökningsvägen
sedermera ändock måste söka erhålla dom åt sin fordran.

Behovet av ifrågavarande lagändring har ifrågasatts av länsstyrelsen
i Älvsborgs län och enstaka rådhusrätter ävensom styrelsen för
föreningen Sveriges stadsdomare. Från stadsdomarhåll har hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

visats till den korta delgivningstiden i växel- och checkmål som stöde borgenär
till buds. Från samma håll har även ett ekonomiskt spörsmål berörts, nämligen
den inverkan i fråga örn sportlerna som växel- och checkmålens övergång
till lagsökningsmål kunde hava i städer där sportler ännu utginge. Under hänvisning
till att den sportelinkomst som föraren av växeldomboken för närvarande
åtnjöte jämlikt hittills fastställda lönestater komme att fråntagas honom
och övergå till den ledamot av rätten som vore överexekutor framhölls
angelägenheten av att möjlighet bereddes vederbörande till ersättning för sådan
inkomstminskning.

Förslaget örn förbud mot att i en och samma ansökning om handräckning
framställa krav mot mera än en gäldenär har av länsstyrelsen i Älvsborgs
län hälsats med tillfredsställelse under åberopande att tvekan rått
örn vad som i detta hänseende vore gällande rätt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifragasatt
huruvida icke den nuvarande möjligheten till muntligt förfarande vid lagsökning
i stad borde bibehållas samt anfört härom:

Någon motsvarighet till det nuvarande muntliga förfarandet inför överexekutor
i stad har icke upptagits i förslaget under den motivering, att detta
förfarande saknade praktisk betydelse. Processkommissionens förslag till revision
av rättegångsväsendet bygger emellertid på muntlighet och koncentration.
Det är därför förvånande att de nuvarande möjligheterna till muntligt
förfarande i lagsökningsprocessen skola helt försvinna. Det muntliga lagsökningsförfarandet
är dock en verklig muntlig process i likhet med processen vid
underrätterna. Möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens
kärna ökas vid ett muntligt förfarande, och ett måls hänskjutande till det mera
vidlyftiga och dyrbara domstolsförfarandet torde vid en muntlig lagsökningsprocess
i åtskilliga fall kunna undvikas.

Förslagets bestämmelser örn lagsöknings- och handräckning smålens hänskjutande
till rätten hava behandlats i åtskilliga yttranden.

De betänkligheter som kunnat anföras mot en automatisk övergång från
handläggning inför lagsökningsdomare till domstolsbehandling hava föranlett
tre länsstyrelser att yrka att såväl tvistigförklarad lagsökning som
handräckningsansökan mot vilken gjorts jäv endast på borgenärens därom
framställda begäran skulle utsättas till domstolsbehandling. Av dessa länsstyrelser
har länsstyrelsen i Gotlands län härom anfört:

Det är ju ej uteslutet att borgenären, som väl ansett sig kunna tillgripa ett
lagsökningsförfarande, av ekonomiska hänsyn icke önskar inlåta sig på en
rättegång vilken blir betydligt mera kostsam. Även andra skäl kunna från
borgenärs sida tala för att han icke vill tvingas in i en rättegång och det synes
rimligt, att borgenären äger avgöra huruvida saken skall gå vidare från lagsökningsdomaren.
Samma synpunkter torde, kanske med än större fog, kunna
göras gällande i fråga om handräckningsförfarandet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har aberopat
att det förelåge en grundväsentlig skillnad mellan den summariska, formella
och enkla processen inför lagsökningsdomaren å ena sidan och det av rättegångsbalkens
stränga och vidlyftiga bestämmelser kringgärdade domstolsförfarandet
å den andra. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1937. I sami. Nr 156. 3

Kungl. Maj :ts proposition nr 156.

I lagsökningsprocessen äro parterna icke berättigade att utan vidare utveckla
hela processmaterialet. Lagsökningsdomarens prövning är begränsad till
att omfatta fordringsrättens förmåga att redan lagsökningsvägen komma till
realisation. Hans utslag vinner icke materiell rättskraft. Det är visserligen
ett offentligt intresse, att rättstvister mellan enskilda slutgiltigt avgöras, men
initiativet till en domstolsförhandling bör väl dock som hittills utgå från parterna,
vilka hava det största intresset av att få tvisten löst och även få bära
kostnaderna.

I anslutning härtill har länsstyrelsen ifrågasatt den lösning att då lagsökningsmål
ansåges tvistigt eller jäv anförts mot handräckningsansökan, lagsökningsdomaren
samtidigt med konstaterandet härav meddelade en stämningsresolution,
som borgenären hade att delgiva i enlighet med rättegångsbalkens
bestämmelser. Därigenom skulle borgenären få samma ställning som en kärande
i vanligt tvistemål, och han kunde avstå från processens fortsättande
endast genom att underlåta stämningens delgivande.

I andra yttranden —- däribland av Göta hovrätt, två länsstyrelser,
processlagberedningen ävensom styrelserna för föreningen
Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund
—- har lämnats utan erinran förslaget att tvistigt lagsökningsmål skulle
utan parts begäran utsättas till handläggning inför domstol, varemot i samma
yttranden invändning rests mot att jämväl jävad handräckningsansökan utan
borgenärens därom framställda begäran skulle komma under domstols prövning.

Processlagberedningen har till utveckling av sin ståndpunkt i
fråga örn handräckningsärendena anfört:

o Onekligen tala vissa skäl för den i förslaget intagna ståndpunkten. Det kan
sålunda antagas, att gäldenären kommer att bliva mindre benägen att framställa
ogrundade invändningar, då han vet att han därigenom i regel utsätter
sig för rättegång. Stadgandet kan även i någon mån hindra oberättigade krav,
då borgenären ställes inför utsikten att i rättegång fullfölja sitt yrkande. För
den borgenär som anser sig icke böra övergå till process finnes möjligheten att
återkalla sin ansökan. Emellertid måste beaktas, att en borgenär som anlitat
handräckningsförfarandet ofta av skäl som äro fullt berättigade icke önskar
fullfölja sin talan i rättegång. Handräckning avser att snabbt och billigt bereda
honom en exekutionstitel, men örn detta förhindras genom gäldenärens jäv
torde ofta läget vara sådant, att han finner sig böra avstå från vidare åtgärder.
Ej. sällan torde borgenären med hänsyn till gäldenärens ekonomiska ställning
vilja undvika de med en rättegång förenade kostnaderna. Örn borgenären i regel
måste räkna med rättegång vars utgång måhända ter sig oviss, är det ej uteslutet
att han i åtskilliga fall underlåter att anlita handräckning, även då denna
skulle varit berättigad. En borgenär torde i dylika fall i regel ej komma att
begagna sig av utvägen att återkalla sin talan. Det bör märkas, att under förarbetena
till den tyska lagen den 1 juni 1909 om ändringar i civilprocessordningen,
genom vilken lag vissa ändringar vidtogos i fråga örn handräckningsförfarandet,
övervägdes att införa ett stadgande att, örn gäldenären gjorde jäv,
parterna alltid skulle kallas till förhandling inför rätten. Denna tanke avvisades
emellertid under åberopande i huvudsak av de nu nämnda skälen, vilka
grundades på den i Tyskland vunna erfarenheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 35

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har uttalat sig i samma
riktning:

Det framgår av förslaget att den borgenär, som begärt handräckning men
efter inkommet jäv icke vill fullfölja sin talan vid domstol, måste fatta beslut
därom utan dröjsmål efter det han erhållit meddelande om målets hänskjutande
till rätten, varvid han likväl löper risk att trots all skyndsamhet ådraga sig
kostnader. Den praktiska betydelsen härav för handräckningsinstitutets användbarhet
är icke oväsentlig. Handräcknings förfarandet torde nämligen framför
allt användas i sådana fall, där borgenären icke från gäldenären kunnat få
besked, huruvida denne har någon invändning mot kravet eller ej, varför örn
jäv anföres, antingen kravets obetydlighet, gäldenärens bristande solvens eller
jävets eget innehåll kan giva borgenären anledning att ej vilja ikläda sig kostnader
för ett processförfarande. Det är av vikt för borgenären, att i sådant
fall saken skall kunna nedläggas utan de olägenheter som här berörts.

Angående sättet för anordnandet av borgenärens medverkan vid handräckningsmålets
utsättande till domstolsförhandling hava olika utvägar anvisats i
yttrandena. Sålunda har Göta hovrätt föreslagit en bestämmelse av innehåll
att därest borgenären i ansökningen uppgivit, att han icke önskade målets
hänskjutande till rätten, dylik åtgärd icke skulle äga rum. Processlagberedningen
har däremot föreslagit att för målets hänvisande till domstol
en framställning från borgenären skulle fordras. Samma förslag har även
framställts i yttranden av andra myndigheter och sammanslutningar. Därvid
har anförts att den ifrågavarande begäran borde av borgenären framställas vid
ingivande av bevis om delgivningen eller inom viss tämligen kort tid efter
utgången av den gäldenären förelagda jävstiden.

I detta sammanhang må anmärkas att Överståthållarämbetet
framkastat spörsmålet huruvida lagsökningsdomaren i samband med lagsökningen
skulle äga till rätten hänskjuta jämväl fråga örn sådan handräckning
som enligt förslaget skulle kunna beviljas i lagsökningsmål. Ämbetet hade
icke av den remitterade lagtexten funnit det klart framgå att sådan befogenhet
skulle tillkomma lagsökningsdomaren, varför ämbetet, som utgått ifrån att lagsökningsdomaren
skulle äga rätt att meddela dylika beslut, yrkat att tydligt
stadgande därom borde givas.

Avskaffandet av de särskilda forumbestämmelserna i 2 kap. utsökningslagen
och handräckningslagen samt deras ersättande med en allmän hänvisning till
rättegångsbalkens forumregler hava icke mött några erinringar. I enstaka
yttranden har dock framhållits att den nya forumregeln vore mindre förmånlig
för borgenären än nuvarande bestämmelser. Rådhusrätten i
V ästerås har sålunda anfört:

De föreslagna föreskrifterna om forum i lagsöknings- och handräckningsmål
medföra bland annat den ändring av gällande bestämmelser, att gäldenär icke
längre kommer att kunna lagsökas å den ort, där han någon tid sig uppehåller.
Borttagande av denna möjlighet till lagsökning å vistelseorten medför såtillvida
en försämring av rådande förhållanden, att utsikten att snabbt erhålla lagsökningsdom
å en person, som någon längre tid vistas borta från boningsorten,
blir mindre än för närvarande, men med hänsyn till önskvärdheten att omedelbart
kunna anknyta lagsökningsförfarandet till ett domstolsförfarande torde
den förmån, som borgenär nu äger uti ifrågavarande hänseende, få offras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Länsstyrelsen, i Älvsborgs län har uttalat tvekan huruvida
av den föreslagna forumregeln framginge att forum i fall som omförmäldes
i 13 § första stycket utsökningslagen skulle bestämmas enligt 10 kap. 14 §
rättegångsbalken, vilket länsstyrelsen antoge vara avsett.

Rådhusrätten i Norrköping har ansett att förslaget syntes ålägga
lagsökningsdomaren en alltför vidsträckt och av omständigheterna — åtminstone
i städerna — icke betingad underrättelseskyldighet. Särskilt syntes
detta gälla skyldigheten att genom rekommenderat brev tillställa part vissa
förelägganden. Rådhusrätten har framhållit att parternas rätt liksom hittills
i regel bomme att bevakas av ombud och att erfarenheterna av det nuvarande
förfarandet vid kungörande av förelägganden och utslag i lagsökningsmål
knappast visade hän på behövligheten av ett vidsträcktare underrättelseförfarande
i nu angivna avseenden.

Rådhusrätten i Malmö har funnit underrättelseskyldigheten i fråga
örn lagsökningsdomarens slutliga beslut föranleda alltför onödig kostnad och
onödigt besvär, i synnerhet för postverket. Det borde vara tillräckligt örn sådan
underrättelse lämnades genom vanligt brev.

I ett antal yttranden har framhållits lämpligheten av att ifrågavarande underrättelser
tillställdes parts ombud, åtminstone därest parten därom gjort
framställning hos lagsökningsdomaren.

Den i förslaget upptagna generella regeln örn bristande processförutsättning
har i enstaka yttranden ansetts för vagt avfattad. Länsstyrelsen i
Älvsbo rgs län har funnit de nuvarande bestämda föreskrifterna vara
att föredraga framför det svävande uttryckssättet i förslaget. Nuvarande lagstiftning
utsade tydligt i fråga örn handräckning, att såväl fordringens beskaffenhet
som orätt forum och även formfel skulle föranleda avvisande. Den
nu föreslagna ordalydelsen vore ej så klar som önskvärt vore.

Förslaget att förkorta fullföljdstiden i lag sökning smål från ett år till sex
månader har rådhusrätten i Ulricehamn funnit mindre lämpligt,
enär den längre tiden enligt rådhusrättens mening fyllde en viktig uppgift,
särskilt vid lagsökning för årligen förfallande räntor. Rådhusrätten har anfört
härom:

Att ränta å lån betalas för ett år i sänder, är det vanliga. Då låntagaren
försummat räntebetalning, blir han påmind och krävd under en längre tid. Vi
antaga att räntan, såsom fallet är med t. ex. egnahemslån, räknas per kalenderår.
Då gäldenären försummat räntebetalningen för det förflutna året, blir
han lagsökt å såväl kapital som ränta, t. ex. den därpå följande 1 juli. Efter
delgivningen erlägger han ränta, varefter lånet får kvarstå. Nästa år står saken
på samma sätt. Gäldenären har ånyo försummat sig och påminnelser
hjälpa icke. Då kan långivaren före den 1 juli fullfölja lagsökningen utan att
behöva skaffa nya handlingar och utan att behöva genera gäldenären med ny
delgivning. Oftast behövs det inte mera, än att borgenären hotar med fullföljd,
för att likvid skall inflyta. Den nu fastställda fristen är till nytta både
för borgenären och för gäldenären. Den sparar besvär och kostnader, vilka
sistnämnda på sistone drabba gäldenären.

Förslaget örn begränsning av tiden inom vilken återvinning må sökas har
icke föranlett några erinringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Angående de föreslagna ändringarna i reglerna om bestämmandet av kostnadsersättning
i lag sökning smål har styrelsen för Sveriges advokatsamfund
uttalat att tvekan icke kunde råda därom, att den i en lagsökningsprocess
vinnande parten borde tillerkännas ersättning för sina kostnader,
vare sig han vore borgenär eller gäldenär. I detta sammanhang ville styrelsen
framföra ett önskemål, att lags öknings domarna erinrades örn vikten av att
vinnande part tillerkändes ersättning med ett belopp som motsvarade de verkliga
kostnaderna. Särskilt i lagsökningsmål framstode på grund av tvisteföremålets
ofta ringa värde nu alltför ofta tillämpad praxis att tillerkänna
vinnande part endast en del av kostnaderna såsom obillig.

Bestämmelsen att ersättningen för kostnad i handräckning smål — med undantag
för delgivningskostnaden — skulle utgå efter en av Konungen fastställd
taxa har avstyrkts av så gott som samtliga myndigheter, vilka
särskilt yttrat sig över denna detalj. Såsom skäl mot den föreslagna taxan
har anförts bland annat:

Taxan innebure en säregen nyhet för svenskt rättsväsen. Ur principiell
synpunkt vore taxan betänklig, då den berövade lagsökningsdomaren den fria
prövningsrätt som borde tillkomma varje domare att bestämma rättegångskostnadens
storlek efter det arbete som nedlagts på uppdraget. Omständigheterna
i de olika målen kunde vara mycket växlande varför en på förhand fastställd
taxa aldrig kunde giva full rättvisa åt de skiftande omständigheterna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som jämväl avstyrkt
förslaget i denna del, har anfört:

Till grund för förslaget torde icke hava legat tanken på att införande av
advokattaxor vore något i och för sig önskvärt utan endast det antagandet, att
det vore möjligt för en advokat att ägna handräckningsärenden en så enkel och
ensartad behandling, att arvodet på grund härav kunde bestämmas mera schematiskt
i dessa ärenden än i andra. Så torde dock icke vara fallet. Särskilda
svårigheter uppstå t. ex. ofta då det gäller att utforska gäldenärens hemvist
och därmed även hans forum eller då det blir fråga örn att undersöka vem som
sitter i ett dödsbo och mot vilken ansökningen alltså skall riktas. Å andra sidan
kan, därest på en gång ett större antal ansökningar ingivas, kostnaden
för varje ansökan stundom understiga kostnaden för en enstaka sådan. De anförda
exemplen, vilka lätt skulle kunna mångfaldigas, visa att man vid upprättande
av en arvodestaxa icke kan tillbörligen beakta kravet på att hänsyn
tages till samtliga på kostnadsfrågan i det särskilda fallet inverkande omständigheter.
Ej heller torde det vara möjligt att i en sådan taxa angiva ett medelvärde
för utfört arbete, särskilt som härigenom den gäldenär som vållat
det minsta besväret för borgenären och dennes ombud nödgas betala för mycket,
medan den som föranlett särskilt besvär kommer alltför lindrigt undan.

De flesta myndigheter, vilka avstyrkt förslaget örn taxa, hava uttalat sig
för ett bibehållande av nuvarande regler med den ändring likväl att ersättning
för delgivningskostnaden skulle bestämmas sedan uppgift därå inkommit till
lagsökningsdomaren.

I ett antal yttranden hava påpekats de olägenheter som torde följa av den
dualism i fråga om prövningsbefogenheten beträffande yrkanden örn kvarstad,
skingringsförbud och vräkning, som den föreslagna lagstiftningen medför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Länsstyrelsen i Kristianstads län Ilar ansett det tänkbart
att framställningar i samma ärende gjordes såväl till lagsökningsdomaren som
till överexekutor och hos de olika myndigheterna måhända medförde olika utgång.

Länsstyrelsen i Örebro län har funnit det lämpligt att åt lagsökningsdomaren
inrymts befogenhet att i lagsökningsmål bevilja kvarstad å
gäldenärens lösa gods eller stadga förbud mot skingring ävensom giva handräckning
varom i 192 § utsökningslagen sägs. Länsstyrelsen har emellertid
tillagt:

Då överexekutor, där lagsökning icke samtidigt förekommer, fortfarande
skall pröva frågor örn beviljande av sådana verkställighetsåtgärder, lära erfordras
reglerande bestämmelser för det fall, att, sedan ansökan örn kvarstad,
skingringsförbud eller avhysning prövats av överexekutor, identiskt samma
rättsanspråk bringas under lagsökningsdomares prövning i samband med lagsökning.
Det synes nämligen icke tillfredsställande, att — såsom skulle kunna
bliva följden därest det föreliggande förslaget i oförändrat skick genomfördes
— en lagsökningsdomare för dylikt fall skulle vara oförhindrad att på nytt
upptaga saken till prövning.

Processlagberedningen har ansett att den ifrågavarande dubbla
behörigheten icke torde komma att medföra några mera betydande praktiska
olägenheter.

Beträffande lagsökningsdomarens prövning av ansökan örn vräkning har
Stockholms rådhusrätt anfört bland annat:

Det lärer ej sällan förekomma, att sedan en hyresvärd gjort ansökan avseende
såväl lagsökning å ogulden hyra som vräkning själva hyresanspråket
återkallas, exempelvis i anledning av uppkommen tvist örn den oguldna hyrans
belopp, och endast vräkningsyrkandet fullföljes. Rådhusrätten utgår från att
förslagets innebörd är den att i dylikt fall lagsökningsdomarens befogenhet att
besluta örn vräkning icke må anses hava bortfallit genom att själva lagsökningen
icke fullföljts. I motsatt fall skulle uppenbarligen den försämring av hyresvärdens
nuvarande rättsläge, som förslaget i denna punkt avser att undvika,
ändock inträda, i det att hyresvärden då skulle* se sig nödsakad att efteråt
göra särskild framställning hos överexekutor örn vräkning med därav följande
tidsutdräkt. Eller ock skulle sökandena i dylika fall finna sig föranlåtna att
som regel redan från början göra sådan särskild framställning hos överexekutor
och alltså tvärtemot lagförslagets avsikt ändock nödgas anlita två olika myndigheter
för vinnande av sitt syfte.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas att i flera yttranden berörts frågan
örn en överflyttning till domstolsmyndighet av samtliga överexekutorsgöromål
eller ock av alla de i 8 kap. utsökningslagen omnämnda arbetsuppgifterna.

Processlagberedningen, som diskuterat möjligheten att överflytta
hela 8 kap. utsökningslagen, har ansett en sådan överflyttning ur såväl
organisatorisk som andra synpunkter vara en synnerligen genomgripande åtgärd.
Det vore ock enligt beredningens mening uppenbart att målen angående
lagsökning och handräckning för fordran vore de som med hänsyn till sin beskaffenhet
i första hand vore ägnade att överflyttas.

Flera myndigheter hava i sina yttranden behandlat frågan örn möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

att i lagsöknings- och handräckningsmål som hänskjutits till rätten meddela
tredskodom. I samband därmed har berörts faran av rättsförlust för part genom
det föreslagna systemet med allenast kallelser i rekommenderade brev.
Överståthållarämbetet har anfört härom:

Ifråga om sättet för meddelande av kallelse till domstolen ifrågasätter Överståthållarämbetet,
huruvida med hänsyn till sakens vikt kallelse genom rekommenderade
brev kan anses vara tillfyllest. Det låter visserligen säga sig att
målet redan genom delgivning av lagsökningen respektive handräckningsansökningen
blivit anhängigt och att det sedan åligger vardera parten att bevaka
sin talan, men såvitt Överståthållarämbetet kan förutse torde åtminstone i
Stockholm med dess rörliga befolkning de fall, då part ej träffas av lagsökningsdomarens
kallelse bliva ganska talrika. Med hänsyn till de rättsförluster,
som för sådant fall kunna uppkomma, anser Överståthållarämbetet det böra
övervägas, huruvida icke en säkrare form för kallelse bör väljas.

Stockholms rådhusrätt har uttalat sig i samma riktning:

Visserligen avser förslaget att kommissionär skall finnas anställd hos lagsökningsdomaren,
och därigenom underlättas givetvis för parterna bevakandet
av förekommande ärenden, men det synes dock mindre tilltalande att part för
att vara tryggad mot risker av rättsförlust skall känna sig så gott som tvingad
att anlita kommissionären, vilket dock för honom medför en viss örn än ringa
kostnad. Rådhusrätten vill i allt fall ifrågasätta, huruvida icke lagsökningsdomaren
bör vara skyldig att pröva omständigheterna i det särskilda fallet.
Exempelvis kan borgenären hava saknat möjlighet att uppgiva gäldenärens
adress. I sådant fall och örn denna adress ej heller eljest är för lagsökningsdomaren
känd, liksom möjligen i andra fall, då lagsökningsdomaren finner delgivning
med rekommenderat brev icke med säkerhet kunna äga rum, skulle det
kunna åläggas denne att föranstalta örn delgivning på sätt om stämning är
stadgat. Sådan delgivning borde vara regel i fråga örn kallelse å parterna, då
mål av lagsökningsdomaren utsättes att förekomma inför rätten. I detta fall
synes nämligen risken för rättsförlust i följd av utebliven kallelse särskilt beaktansvärd.
Om exempelvis den för sökanden avsedda kallelsen icke kommer
honom tillhanda, skulle han genom uteblivande vid målets behandling inför
rätten kunna utsätta sig för att dom i målet meddelas och svaranden därvid
förklaras fri från hans krav.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat
att för ett tredskoförfarande måste förutsättas, att det är bevisligt att svaranden
erhållit del av kallelse och att han fått detta inom viss föreskriven minimitid
före domstolshandläggningen av målet. Att rekommenderade brev härvidlag
icke vore tillfyllest syntes länsstyrelsen påtagligt.

Göta hovrätt har ansett att kallelsesättet med rekommenderat brev,
vilket motiverades av praktiska skäl, kunde godtagas med hänsyn till att målets
företagande vid rätten egentligen endast innebure en fortsättning av ett
redan anhängiggjort mål. För att varsko part örn denna avvikelse från det
vanliga sättet för måls anhängiggörande, syntes det emellertid lämpligt att
efter mönster av 12 § tredje stycket konkurslagen föreskriva, att i den första
kommunikationsresolutionen skulle intagas underrättelse att, örn målet hänskötes
till rätten, kallelse att inställa sig där komme att tillställas part allenast
genom rekommenderat brev.

Kungl. Maj:ts proposition nr lod.

Häradshövdingen i Södra Möre domsaga har anfört:

Då målets handläggning hos lagsökningsdomaren och vid rätten utgör ett
sammanhängande rättsförfarande, måste vid domstolen beaktas vad svaranden
anfört uti en till lagsökningsdomaren inkommen förklaring. En följd härav
blir, att tredskodom oftast kan meddelas endast enligt första och ursprungliga
punkten i 12 kap. 3 § rättegångsbalken: ''efter ty som sanning däri utletas kail’
och icke enligt den år 1914 tillkomna, mycket praktiska andra punkten, som
utgår från att grunden för kärandens talan lämnats obestridd av svaranden.
Man blir alltså i många fall tvungen fordra full bevisning för fällande tredskodom.
Saken torde dock hava mindre betydelse, då tredskodomar efter
handläggning hos lagsökningsdomaren säkerligen bliva mycket sällsynta.

Beträffande den föreslagna inskränkningen i rätten att i ett till domstol hänskjutet
mål göra vissa processuella invändningar har processlagberedningen
anfört:

Ehuru intet är att erinra mot förslagets allmänna läggning, får det ej förbises
att vissa svårigheter möta att med bibehållande i huvudsak av det nuvarande
rättegångsförfarandet reglera förhållandet mellan behandlingen hos lagsökningsdomaren
och den egentliga domstolsförhandlingen, sedan målet hänskjutits
till rätten. Förslagets ståndpunkt i denna del är icke fullt klar. Å
ena sidan föreslås att då mål hänskjutits till rätten skall i rättegången så anses,
som vore målet instämt till den dag, som utsatts för dess handläggning.
Sålunda skall denna dag med hänsyn till befogenheten att
göra sådana processinvändningar, beträffande vilkas framställande viss
preklusionstid gäller, möjligheten att erhålla tredskodom m. m. betraktas
såsom det första rättegångstillfället. Härav synes närmast framgå, att handläggningen
vid domstolen är att anse såsom en självständig process. Å andra
sidan uttalas i motiveringen, att på grund av den allmänna subsidiära tilllämpligheten
av rättegångsbalkens bestämmelser jämväl i fråga örn lagsökningsprocessen
skola i fråga örn parts rätt att göra invändning mot lagsökningsdomarens
eller rättens behörighet stadgandena i 16 kap. rättegångsbalken
gälla. Härtill kommer, att man i ett hänseende begränsat gäldenärens rätt
att göra invändningar, i det man föreskrivit, att örn han ej under behandlingen
hos lagsökningsdomaren gjort invändning mot dennes behörighet att upptaga
målet, han icke heller äger framställa invändning mot rättens behörighet. Vad
sålunda anförts tyder på att förfarandet hos lagsökningsdomaren och vid rätten
betraktats som en fortlöpande process, varav skulle följa bland annat, att
processinvändningar skola framställas redan hos lagsökningsdomaren samt att
dennes beslut bliva bindande för den fortsatta handläggningen vid rätten. Denna
uppfattning motsäges emellertid av ordalagen i 36 §, vilka förutsätta att,
då gäldenären gjort invändning mot lagsökningsdomarens behörighet, han
framställer motsvarande invändning vid rätten. Vad angår lämpligaste sättet
att undgå den nu antydda svårigheten torde visserligen det teoretiskt riktiga
vara att anse hela lagsökningsförfarandet som en process och sålunda låta
lagsökningsdomarens avgöranden gälla för den följande handläggningen.
Denna utväg skulle emellertid med hänsyn till att bestämmelserna örn processinvändningar
i 16 kap. rättegångsbalken icke äro tillämpliga å ett skriftligt
förfarande nödvändiggöra vissa mera omfattande bestämmelser rörande dylika
invändningar. Med hänsyn härtill och då frågan icke torde ha någon
större praktisk betydelse, synes det lämpligare att betrakta domstolsförhandlingen
såsom en ny rättegång med därav följande rätt för gäldenären att vid
domstolen framställa sina invändningar. Detta syfte torde kunna vinnas genom
att 36 § uteslutes. Av stadgandet i 35 § kommer då — därest man icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

anser att domstolen i dessa mål enligt 10 kap. 29 § 6 punkten rättegångsbalken
har att ex officio pröva sin behörighet — att följa att någon inskränkning
icke gäller i fråga om gäldenärens rätt att vid domstolen göra invändning
beträffande dess behörighet. Lagsökningsdomaren bör liksom ^för närvarande
överexekutor ex officio pröva sin behörighet. Örn 36 § bibehålies, synes
den böra förtydligas, varvid jämväl bör beaktas, att lagsökningsdomarens
och rättens jurisdiktionsområden ej alltid sammanfalla.

De i förslaget upptagna besvärsbestämmelserna hava i allmänhet lämnats
utan anmärkning. I några yttranden har emellertid föreslagits att ej heller
borgenären skulle äga rätt att klaga över beslut varigenom mål hänskjutits
till rätten. Rådhusrätten i Lund har sålunda ansett att både borgenärens
och gäldenärens intressen bäst tillgodosåges genom att rätten till besvär
över dylika beslut helt uteslötes, icke minst i betraktande därav, att ett
domstolsavgörande vanligen torde komma att föreligga tidigare än överrättens
beslut i anledning av de anförda besvären.

Rådhusrätten i Västerås har ansett att svårigheter kunde uppstå,
därest borgenären medgåves fullfölj dsrätt i förevarande fall. Rådhusrätten
har vidare anfört:

Örn borgenär vid första rättegångstillfället visar, att han överklagat beslutet
örn hänvisning till rätten, eller endast uppgiver, att han ämnar överklaga
sådant beslut, torde annan utväg ej stå rätten till buds än att förklara målet
vilande i avbidan på slutlig prövning av anförda besvär, då rätten icke gärna
kan handlägga och ännu mindre avdöma målet, innan det avgjorts örn målet
överhuvud skolat hänskjutas till rätten. Därest i dylikt fall hovrätten finner,
att målet ej bort hänvisas till rätten utan omedelbart avdömas, blir handläggningen
vid rätten överflödig och densamma har då endast åsamkat båda parterna
onödiga kostnader och besvär. För att undgå dessa olägenheter torde
ej finnas annan utväg än att för båda parterna stadga förbud mot fullföljd
av talan mot beslut, varigenom mål hänvisats till rätten. Några allvarliga
betänkligheter mot ett sådant fullföljdsförbud torde knappast behöva föreligga
med hänsyn såväl till den ringa omgång som ett hänvisningsbeslut enligt
förslaget kommer att medföra, som därtill att borgenären under alla omständigheter,
därest hans talan finnes befogad, erhåller gottgörelse även för
sina kostnader vid rätten.

Även Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län
hava påpekat möjligheten att ett till rätten hänskjutet mål kunde komma att
handläggas vid underdomstol samtidigt som hovrätten prövade av borgenären
anförda besvär över beslutet örn hänskjutande.

Två länsstyrelser hava framhållit som ett önskemål att lagförslaget
kompletterades med bestämmelser örn besvärstid och dag från vilken besvärstid
skulle räknas. Därvid har anförts att örn bestämmelser i dessa delar saknades,
tolkningsvårigheter kunde befaras.

I samband med behandlingen av de exehutivrättsliga bestämmelserna i förslaget
har i några yttranden berörts spörsmålet om lagsökningsdomarens möjlighet
att förordna syssloman för fastighet. Länsstyrelsen i örebro
län har anfört härom:

Enligt 81 § första stycket utsökningslagen i lagrummets nuvarande lydelse
skall överexekutor i samband med förordnande enligt 28 § samma lag på be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Departe ments chefen.

gäran av borgenär tillsätta syssloman för fastigheten. Förslaget innehåller
ingen bestämmelse eller anvisning huru härmed efter reformens genomförande
skall förfaras. Mest praktiskt vore väl att förordnandet likasom nu meddelades
i själva lagsökningsutslaget, varvid det alltså skulle tillkomma lagsökningsdomaren
att härom besluta. Då syssloman icke får förordnas för det fall
att egendom är satt under tvångsförvaltning erfordras då tillika föreskrift örn
skyldighet för överexekutor, som meddelat beslut om sådan tvångsförvaltning,
att härom underrätta vederbörande lagsökningsdomare. En annan utväg vore
att borgenär, sedan fastighet av lagsökningsdomaren dömts i mät, skulle äga
att med företeende av beslutet härom i nära överensstämmelse med stadgandet
i 81 § första stycket utsökningslagen hos utmätningsmannen påkalla att denne
måtte uppbära avrad, hyra eller ränta eller ock för ändamålet förördna syssloman.

Befogenheten att enligt 81 § andra stycket utsökningslagen förordna syssloman
lärer likasom nu böra tillkomma överexekutor. Har sådant förordnande
utfärdats, lärer lagsökningsdomaren böra härom underrättas.

Att de nuvarande överexekutorsgöromålen i allt väsentligt äro att anse såsom
rättsskipningsuppgifter, därom torde i stort sett enighet råda. Huvudsakligen
till följd av vissa hinder av organisatorisk art, vilka härrört från tidigare
förhållanden inom landsbygdens domstolsväsende, hava ifrågavarande göromål
hittills kommit att åvila administrativ myndighet i stället för judiciell. I den
mån dessa hinder försvinna, synes det böra övervägas att till domstolarna överflytta
de arbetsuppgifter varom här är fråga. Efter den utbyggnad av lantdomstolarnas
kansliorganisation som ägt rum under de två senaste årtiondena
torde en överflyttning redan nu kunna ske av den summariska gäldsprocessen,
d. v. s. av lagsökning och handräckning för fordran. Denna del av överexekutorsverksamheten
är med hänsyn till sin utpräglat judiciella karaktär särskilt
ägnad att handhavas av domstolsmyndighet. En dylik partiell överflyttning
torde ock kunna ske oberoende av örn övriga överexekutorsgöromål tillsvidare
kvarbliva hos administrativ myndighet.

En överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen till domstolsmyndighet
får anses medföra icke oväsentliga praktiska fördelar. Därigenom bliva
de myndigheter på vilkas prövning dessa mål ankomma i åtskilliga fall lättare
tillgängliga för den rättssökande allmänheten än för närvarande. I
några enstaka län, där samtliga domstolskanslier äro förlagda till residensstaden,
bliva förhållandena i detta hänseende oförändrade. En erinran som i
detta sammanhang gjorts, att då förfarandet i dessa mål är skriftligt, det ej
spelar någon roll huruvida målen handläggas hos lokal myndighet eller hos den
för länet centrala myndigheten, synes icke vara riktig. Det måste nämligen
för allmänheten innebära en avgjord fördel att i alla rättsskipningsangelägenheter
äga möjlighet att vid behov vända sig till den lokala domstolsmyndigheten.

I skilda sammanhang har vidare såsom en påtaglig fördel av gäldsprocessens
anknytning till domstolsmyndighet framhållits att därigenom i förekommande
fall möjliggöres en smidigare övergång från den summariska processen
till domstolsprocess. Detta medför i sin tur att borgenären snabbare kan er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

hålla en verkställbar dom å gäldenär som gör oberättigade invändningar mot
kravet. Den omständigheten att under nuvarande förhållanden det måhända
endast undantagsvis inträffar att lagsökningsmål förklaras tvistiga eller ansökningar
örn handräckning förfalla på grund av jäv, torde icke förringa den
betydelse av reformen som här framhållits. Sannolikt till följd av det nuvarande
mindre smidiga förfarandet föredraga nämligen åtskilliga borgenärer
att gå direkt till domstol med sina krav i stället för att riskera det i fråga örn
utgången mera osäkra förfarandet inför överexekutor. Detta gäller framför
allt beträffande fordringar som skulle kunna uttagas handräckningsvägen.

Mot den ifrågasatta överflyttningen har särskilt från domstolshåll gjorts
gällande, att lantdomstolarnas arbetsbörda därigenom skulle så ökas att domsagornas
skötsel försvårades. I de flesta domsagor torde emellertid arbetsökningen
ej bliva större än att den kan bemästras med hjälp av redan tillgänglig
arbetskraft. I de domsagor åter, där antalet lagsöknings- och handräckningsmål
kan beräknas representera en mera omfattande arbetsbörda, måste naturligen
åtgärder vidtagas för tillgodoseende av de ökade anspråken på rättsbildade
biträden. Detta synes lämpligen böra ske genom anställande av ytterligare
andre notarier. Möjlighet härtill finnes redan, i det att 1936 års riksdag
beviljat medel för en icke oväsentlig ökning av antalet dylika befatta
ningar.

I det remitterade förslaget till lagsökningslag, avsedd att reglera såväl lagsöknings-
som handräckningsförfarandet, hava jämväl upptagits vissa av en
överflyttning icke direkt påkallade processuella ändringar, vilka ansetts ägnade
att öka ifrågavarande processformers effektivitet. Förslaget, som i princip
vunnit anslutning i flertalet av de inkomna yttrandena, torde i huvudsak kunna
läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Med anledning av de erinringar
som i yttrandena framställts rörande förslagets detaljer må i korthet följande
framhållas.

Förslaget upptog en regel örn viss ömsesidig subsidiaritet mellan lagsökning
och handräckning för fordran. Regeln innebar att, därest lagsökningsdomaren
funne att en ansökan om lagsökning icke kunde handläggas i den
härför stadgade ordningen, det skulle åligga honom att pröva huruvida ansökningen
kunde behandlas såsom en ansökan örn handräckning. Omvända
förhållandet skulle gälla, om en ansökning av sistnämnda slag funnes böra
upptagas som lagsökning. Den sålunda föreslagna regeln synes otvivelaktigt
kunna understundom vara till fördel för borgenären. Emellertid hava flera
av de i ärendet hörda myndigheterna gjort vägande invändningar mot förslaget
i denna del. Därest en ansökan örn lagsökning ej kan upptagas i denna
ordning, kan det sålunda icke alltid presumeras att borgenären önskar få
ansökningen handlagd såsom avseende handräckning. Borgenären kan, såsom
i yttrandena framhållits, av olika skäl hellre vilja avstå från vidare förfarande
inför lagsökningsdomaren. Vidare torde upptagandet såsom lagsökning
av en ansökning avseende handräckning bliva ytterligt sällsynt, varför
den föreslagna bestämmelsen för detta fall blir föga praktisk. Vad man
önskat vinna genom denna kan också nås med betydligt enklare medel. Lagsök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ningsdomaren torde nämligen, såsom i yttrandena påpekats, i förekommande
fall komma att underrätta borgenären om de brister som vidlåda ansökningen,
varefter denne — därest lian icke bär särskild anledning att låta frågan
komma under hovrättens prövning — tager tillbaka ansökningen eller begär
att ärendet måtte handläggas i den ordning som lagsökningsdomaren finner
vara den riktiga.

I förslaget har icke upptagits det nuvarande förbudet mot lagsökning på
växel och check. Vad som anförts till stöd för bibehållandet av detta förbud
torde sakna avgörande betydelse. Särskilt å landsbygden synes förslaget i
denna del fylla ett känt behov. Någon ändring i förslaget synes icke böra
ifrågakomma.

Den nuvarande möjligheten till muntligt förfarande vid lagsökning i stad
synes, på sätt i förslaget skett, böra uteslutas. Frånsett att detta förfarande
saknar praktisk betydelse, må det framhållas att muntligheten föga överensstämmer
med de principer som ligga till grund för den summariska urkundsprocessen.

Enligt förslaget skulle såväl lagsökningsmål, i de fall då dessa enligt nuvarande
bestämmelser skola av överexekutor förvisas såsom tvistiga till domstol,
som ock handräckningsansökningar mot vilka jäv framställts automatiskt
av lagsökningsdomaren hänskjutas till rätten. Mot en sådan regel har bland
annat invänts, att därest gäldenären gör invändningar mot kravet, borgenären
kan av olika anledningar önska att förfarandet stannar på stadiet inför
lagsökningsdomaren och någon process vid domstol med ty åtföljande kostnader
icke inledes. Beträffande lagsökning må emellertid erinras att genom ansökningens
delgivning med gäldenären ett processuellt förfarande inletts som
enligt vanliga regler bör vinna avslutning genom en dom över fordringsanspråket.
önskar borgenären av någon anledning avbryta förfarandet, bör situationen
i princip icke vara annorlunda än då käranden i ett instämt mål icke
längre önskar fullfölja sin talan. Det bör sålunda ankomma på borgenären
att taga initiativ till förfarandets inställande. A.tt fråga här är örn övergången
från det förberedande förfarandet inför lagsökningsdomaren till domstolsförfarandet
synes icke böra inverka. I fråga örn lagsökningsmålens övergång
till domstolsprocess torde salunda någon ändring i departementsförslaget
icke böra ske. Vad åter handräckningen angår synes det väl kunna begäras
av borgenären, att han underkastar fordringen erforderlig granskning innan
han med anlitande av offentlig myndighet utsätter gäldenären för krav, och
att borgenären därför bör vara beredd att låta saken gå till domstol. Praktiska
skäl synas emellertid tala för att handräckningsförfarandet, vilket icke
har samma processuella karaktär som lagsökningsförfarandet, bör vinna
fortsättning vid domstol endast efter borgenärens därom framställda begäran.
Förfarandet bör ordnas så, att borgenären genom ett meddelande från lagsökningsdomaren
underrättas örn att jäv framställts, varefter borgenären skall
äga att inom viss tid, t. ex. en månad från jävstidens utgång, hos lagsökningsdomaren
begära målets hänskjutande till rätten.

Hänsyn till att förfarandet inför lagsökningsdomaren skall kunna övergå

Kungl. Majlis proposition nr 156.

i domstolsprocess föranleder att de nuvarande särskilda forumbestämmelserna
för lagsöknings- ock handräckningsmålen måste ersättas med forumreglerna
i rättegångsbalken. Detta medför visserligen den nackdelen, att dessa
mål icke längre kunna ankängiggöras å ort där gäldenären någon tid sig uppekåller,
men den olägenket som må följa kärav torde uppvägas av den fördel
som ligger i att lagsökningsförfarandet kan på ett enklare sätt än kittills
övergå i ett domstolsförfarande. Till undanröjande av tvekan som från visst
kåll uttalats må anmärkas, att den föreslagna forumregeln innebär, att vid
lagsökning för fordran som är grundad å inteckning i fast egendom bestämmelsen
i 10 kap. 14 § rättegångsbalken skall vara tillämplig.

Mot den underrättelseskyldighet i olika hänseenden som förslaget ålägger
lagsökningsdomaren kava erinringar framställts i flera yttranden. I anledning
härav må framhållas, att genom den föreslagna underrättelseskyldigheten
möjliggöres för parterna att på ett snabbare och billigare sätt än hittills kunna
tillvarataga sin rätt under förfarandets gång. Det expeditionsarbete som därav
blir följden torde i regel kunna fullgöras av mindre kvalificerad arbetskraft.

Förslaget att ur den nya lagstiftningen utesluta de särskilda bestämmelserna
örn hinder för upptagande av ansökan örn lagsökning eller handräckning
har mött erinran i några yttranden. Då emellertid ifrågavarande bestämmelser
icke torde avse att vara uttömmande, bör, till undvikande av den feltolkningen
att så skulle vara förhållandet, på sätt i förslaget skett allenast upptagas
ett allmänt stadgande av innehåll, att där lagsökningsdomaren prövar
hinder möta för upptagande av ansökning han skall teckna besked därom å
inlagan.

Beträffande kostnadsersättning i lagsökningsmål bör på sätt i förslaget
skett genomföras den ändring att lagsökningsdomaren må tillerkänna vinnande
part ersättning för hans kostnader vare sig han är borgenär eller gäldenär.
Däremot synes det icke kunna ifrågakomma att, såsom från visst håll påyrkats,
i lagtexten eller i någon annan form erinra lagsökningsdomaren om vikten
av att vinnande part tillerkännes ersättning med ett belopp som svarar
jnot de verkliga kostnaderna. Någon bestämmelse örn behörighet för domstolen
att då lagsökningsmål övergått till domstolsprocedur utdöma kostnad som
härrör från förfarandet inför lagsökningsdomaren torde icke heller vara erforderlig.
Förfarandet inför lagsökningsdomaren måste i detta hänseende anses
utgöra ett led i ett enhetligt processuellt förfarande.

I fråga örn ersättningen i handräckningsmål har förslaget örn införande av
en fast taxa, vilken lagsökningsdomaren vid ersättningens bestämmande skulle
följa, mött starkt motstånd. Vad härutinnan anförts synes vara förtjänt
av beaktande. De nuvarande reglerna synas sålunda böra bibehållas med den
ändring likväl, att ersättning för delgivningskostnaden skall kunna bestämmas
utan parternas hörande sedan uppgift därom inkommit till lagsökningsdomaren.

Med anledning av påpekandet att förslaget torde komma att medföra viss
dualism mellan lagsökningsdomaren, å ena, samt överexekutor, å andra sidan,
i fråga örn prövningsbefogenheten beträffande yrkanden örn kvarstad, sking -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ringsförbud och vräkning, må erinras att denna dualism, på sätt processlagberedningen
anfört, icke kan befaras medföra några mera betydande praktiska
olägenheter. Vad angår lagsökningsdomarens befogenhet i här berörda
hänseende förtjänar anmärkas att, därest borgenären i ett hyresfordringsmål
lagsökt å förfallen hyra ävensom begärt vräkning, lagsökningsdomaren
bör vara oförhindrad att -—- även örn fordringsanspråket återkallas — pröva
frågan örn gäldenärens skyldighet att avflytta från den förhyrda fastigheten.
Lagsökningsdomaren skall naturligen äga att till rätten hänskjuta jämväl fråga
örn sådan handräckning som skall kunna beviljas i lagsökningsmål.

Vid lagsöknings- eller handräckningsmåls hänskjutande till rätten bör något
stämningsförfarande icke äga rum. Då förfarandet vid rätten i sak icke
innebär något annat än en fortsättning av ett redan i vanlig ordning anhängig!
mål, bör det vara tillräckligt att parterna på sätt föreslagits genom rekommenderade
brev från lagsökningsdomaren underrättas örn dagen för målets första
handläggning vid rätten. I gäldenärens intresse synes emellertid förslaget
böra kompletteras med en föreskrift att kommunikationsresolutionen i såväl
lagsöknings- som handräckningsmål skall innehålla upplysning örn att, därest
målet hänskjutes till rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att
ske allenast genom rekommenderade brev ävensom en anmaning till gäldenär,
örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos lagsökningsdomaren
anmäla sin adress.

Spörsmålet i vad mån tredskodom må kunna meddelas i ett till rätten hänskjutet
mål torde icke lämpligen böra bliva föremål för särskild reglering i vidare
mån än som skett genom det i förslaget upptagna stadgandet att, då mål
hänskjutits till rätten, i rättegången skall så anses som vore målet instämt till
den dag som utsatts för dess handläggning. Härav torde följa att tredskodom
må meddelas då förutsättningarna härför jämlikt 12 kap. 3 § rättegångsbalken
prövas föreligga. Vilken betydelse som i händelse av gäldenären-svarandens
utevaro vid första rättegångstillfället bör tillmätas hans inför lagsökningsdomaren
gjorda jäv beror naturligen på jävets innehåll. Har sålunda från gäldenärens
sida förebragts något som kommer kravet att framstå såsom uppenbarligen
obefogat bör tredskodom vara utesluten.

På skäl som i processlagberedningens yttrande anförts böra de i förslaget
upptagna bestämmelserna örn inskränkning i rätten att i ett till domstolen
hänskjutet mål göra vissa processuella invändningar uteslutas.

I fråga örn besvärsbestämmelserna synes allenast den ändring i förslaget
böra ske att, då rätten för borgenär att anföra besvär över beslut varigenom
mål hänskjutits till domstol torde sakna praktisk betydelse, borgenär likaväl
som gäldenär betages rätten till fullföljd i berörda hänseende. Därigenom
undgås även möjligheten att ett till domstol hänskjutet mål kommer att handläggas
vid underdomstolen samtidigt som beslutet örn hänskjutandet dragés
under hovrättens prövning.

I de delar av det utremitterade lagutkastet som icke berörts i det föregående
hava inga sakliga ändringar gjorts i utkastets bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Om verkställigheten av lagsökningsdomarens utslag varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd bör liksom för närvarande i fråga örn överexekutors
motsvarande utslag gälla vad som är stadgat om underrätts dom i ty
fall. Bestämmelserna härom böra naturligen liksom hittills upptagas i utsökningslagen.
I nämnda lag böra jämväl upptagas de i handräckningslagen nu
givna reglerna örn verkställighet å handräckningsinlaga därå tecknats bevis
att jäv icke anförts. Dessa regler böra lämpligen upptagas i ett nytt, tredje
stycke av 51 §.

I utsökningslagen bör vidare, på sätt föreslagits, i en ny med 77a betecknad
paragraf upptagas ett stadgande rörande den exekutivrättsliga verkan av
domstols eller lagsökningsdomares beslut varigenom intecknad fordran fastställts
till betalning ur fast egendom.

Beträffande övriga av överflyttningen föranledda ändringar i utsökningslagen
må nämnas att i 85 § bör inryckas en bestämmelse örn skyldighet för domstol
och lagsökningsdomare att underrätta överexekutor örn utslag varigenom
intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, samt att den i
98 § angivna tiden inom vilken gäldenär har rätt att bestämma plats för auktion
å fast egendom bör utsträckas till fjortonde dagen efter avkunnandet av
det utslag, varigenom den intecknade fordringen fastställts till betalning ur
egendomen. Dessutom böra 182 och 196 §§ samt sista stycket i 211 § upphöra
att gälla, varjämte 53, 86, 88, 98, 106, 188, 197, 209, 213 och 230 §§ böra
undergå vissa redaktionella jämkningar.

Enligt 4 kap. 9 och 11 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall
vad i utsökningslagen är stadgat angående fast egendom och inteckning
däri samt om fastighetsägaren tillkommande rätt till andel i sådan inteckning
äga motsvarande tillämpning i fråga örn tomträtt och vattenfallsrätt
och inteckning däri samt tomträtts- och vattenfallsrättshavaren
tillkommande rätt till andel i sådan inteckning. För att någon saklig ändring
i detta förhållande icke skall ske genom utbrytandet ur utsökningslagen
av bestämmelserna om lagsökning till en självständig författning, torde förstnämnda
lagrum böra undergå en därav betingad formell ändring. I samband
därmed torde lämpligen den i förstnämnda lagrum förekommande hänvisningen
till vissa paragrafer i 1862 års konkurslag böra ersättas av en hänvisning till
motsvarande stadganden i nu gällande konkurslag.

Utbrytandet ur utsökningslagen av bestämmelserna örn lagsökningsmål föranleder
även ändring i fullföljdsreglerna i lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom och lagen den 7 juni 1934 örn bulvanförhållande
i fråga örn aktier i vissa bolag.

Jämlikt 35 § inteckningsförordningen äger innehavare av gemensam inteckning
i flera egendomar, då någon av egendomarna skall på begäran av annan
särskilt exekutivt försäljas, att för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå
som enligt 32 § andra stycket samma förordning bör falla egendomen till last
äska försäljning jämväl av de andra egendomarna eller någon av dem utan
hinder av att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning. Sådant yrkande
skall framställas i den ordning som gäller för ansökan örn fastställande

Kungl. Majlis proposition nr 156.

av intecknad fordran till betalning ur fast egendom och skall göras
inom viss angiven tid. Då efter lagsökningsmålens överflyttande till
domstolsmyndighet auktionsförrättaren aldrig kommer att få befattning
med lagsökningsmålet, måste uppenbarligen den i förstnämnda lagrum
stadgade skyldigheten att till auktionsförrättaren ingiva bevis örn att
lagsökningsansökningen vederbörligen gjorts göras obligatorisk. Samtidigt
synes den i 35 § inteckningsförordningen förekommande hänvisningen till 13 §
utsökningslagen böra ersättas med en hänvisning till motsvarande lagrum i
lagsökningslagen.

Då såsom i det föregående anförts lagsökning skall vara tillåten å växel och
check, erfordras vissa ändringar i växel- och checklagarnas bestämmelser angående
preskription. Sålunda måste delgivning av lagsökning å växel hos
svensk lagsökningsdomare tillerkännas samma preskriptionsavbrytande verkan
som nu tillkommer delgivning av stämning till svensk domstol samt åberopande
av växelfordring för kvittning avbryta växelpreskription vare sig åberopandet
sker inför domstol eller lagsökningsdomare. Motsvarande bör gälla
örn check och checkpreskription. Det anförda föranleder ändring i 71 § växellagen
och 53 § checklagen. De i 93 § växellagen och 71 § checklagen förekommande
forumreglerna torde därjämte böra kompletteras med en hänvisning
till lagsökningslagens bestämmelser örn lagsökningsforum.

Slutligen torde även 17 § förordningen den 15 oktober 1880 innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg,
m. m. böra undergå den ändring, som betingas av att lagsökningsutslag
icke längre skall meddelas av överexekutor, ävensom i övrigt i vissa delar undergå
en omredigering.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1938.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag örn lagsökning och om handräckning för fordran (lag sökning slag);

2) lag om ändring i vissa delar av utsökning slag en;

3) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
örn hulu anförhållande i fråga örn fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn
huln anförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

6) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.
12) angående inteckning i fast egendom;

7) lag örn ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

8) lag örn ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

9) lag örn ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36

s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och ut mätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sand. Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Om lagsökning.

1 §•

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebrev
eller annat skriftligt fordringsbevis, må gäldenären lagsökas enligt vad i denna
lag sägs.

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller fartyg
äge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

2 §.

3 §•

Prövar lagsökningsdomaren hinder möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å inlagan besked därom.

4 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å inlagan föreläggande
för gäldenären att inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom
delgivna skriftligen svara å ansökningen vid äventyr att målet ändå avgöres.
I föreläggandet skall intagas underrättelse att, örn målet hänskjutes till
rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom rekommenderade
brev, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning till gäldenär,
örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos lagsökningsdomaren
anmäla sin adress.

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har lagsökningsdomaren att
taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Där ansökningen må delgivas
genom kungörelse i allmänna tidningarna, vare tiden nittio dagar efter det
kungörelsen tredje gången infördes.

5 §.

Lagsöknings domaren förelägge borgenären att uttaga lagsökningshandlingarna
och delgiva dem gäldenären på sätt för stämning är stadgat; dock
skall, där delgivningen må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna,
borgenären låta lagsökningsinlagan med därå tecknat föreläggande införas tre
gånger, minst en vecka mellan varje gång, samt, örn jämväl annan åtgärd för
delgivningen bör vidtagas, fullgöra sådant före sista kungörandet.

6 §.

Visas gäldenären hava varit av laga förfall hindrad att svara, förelägge
lagsökningsdomaren honom ny tid.

7 §.

Lagsökningsdomaren åge, örn gäldenärens svar därtill föranleder, låta borgenären
innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser; och förelägge
honom då tid därtill, högst trettio dagar. Ej må eljest flere skrifter växlas
än en å vardera sidan.

8 §.

9§.

Då lagsökningsdomaren meddelar föreläggande enligt 6, 7 eller 8 § skall
anteckning örn föreläggandet å tid som i 38 § stadgas införas i däri omförmälda
bok; och varde föreläggandet tillika tillställt part genom rekommenderat
brev.

10 §.

Har ej borgenären inom sex månader sedan honom förelädes att giva gäldenären
del av ansökningen inkommit till lagsökningsdomaren med bevis att delgivning
skett, och har ej heller svar inkommit från gäldenären, vare ansökningen
förfallen. Lag samma vare, där icke inom sagda tid lagsökningshandlingarna
blivit återställda eller styrkt avskrift därav inkommit till lagsökningsdomaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

11 §.

[Vad borgenären enligt 5 och 10 §§ har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren
tecknat å ansökningen.

12 §.

13 §.

Försummas något av vad sålunda är föreskrivet, åge lagsökningsdomaren
utan hinder av invändning som här avses pröva borgenärens rätt.

14 §,

15 §.

16 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156. 53

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller
icke förfallet.

17 §.

Lagsökningsdomaren åge tillägga vinnande part ersättning för all nödig
kostnad som lagsökningen medfört.

18 §.

I lagsökningsmål må lagsökningsdomaren bevilja kvarstad å gäldenärens
lösa gods eller stadga förhud mot skingring, så ock giva handräckning varom
i 192 § utsökningslagen sägs; och gälle därom i tillämpliga delar vad i nämnda
lag är stadgat örn handräckning som gives av överexekutor.

19 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet
det skick att det kan avgöras.

Fordringshandlingen eller den del därav som målet rörer skall
införas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter.

20 §.

kommit i
ordagrant

Om handräckning för fordran.

21 §.

För utfående av penningfordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis
och icke avser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning efter ty
nedan sägs.

22 §.

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren
och innehålla uppgift örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn gäldenärens
namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress, så ock om fordringens
belopp i huvudstol och den ränta som fordras; och give borgenären därjämte
i ansökningen eller i räkning eller annan handling som därvid fogas tydligt
och fullständigt upp grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och annan handling som däri åberopas skola till lagsökningsdomaren
avlämnas i två exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje
lagsökningsdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i
målet lika med huvudskrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

23 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.

24 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å ena exemplaret besked därom.

25 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å ena exemplaret föreläggande
för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom fjorton
dagar eller, där gäldenären är avlägset boende, högst trettio dagar efter det
sagda exemplar av ansökningen jämte annan handling, örn sådan åberopats,
blivit till honom överlämnad, skriftligen hos lagsökningsdomaren anmäla sitt
jäv, vid äventyr att utmätning för gälden eljest må ske.

I föreläggandet skall intagas underrättelse att, om målet hänskjutes till
rätten, kallelse å parterna att inställa sig där kommer att ske allenast genom
rekommenderade brev, varjämte föreläggandet skall innehålla anmaning till gäldenär,
örn vars postadress tillförlitlig upplysning icke föreligger, att hos lagsökningsdomaren
anmäla sin adress.

26 §.

År föreläggande meddelat efter ty i 25 § sägs, läte borgenären hos lagsökningsdomaren
uttaga och till gäldenären överlämna det exemplar av ansökningen
varå föreläggandet tecknats jämte annan handling som må hava åberopats,
och give därefter inom sex månader från det föreläggandet gavs till
lagsökningsdomaren in sådant bevis som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,
vid äventyr att ansökningen är förfallen. Ej må delgivningen äga rum utom
riket.

Vad borgenären sålunda har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren tecknat
å det exemplar av ansökningen varom i första stycket sägs.

27 §.

Har borgenären till lagsökningsdomaren ingivit delgivningshevis såsom i
26 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäv mot ansökningen, teckne
lagsökningsdomaren ofördröjligen å det exemplar av ansökningen som kvarligger
hos honom såväl föreläggandet som bevis att ansökningen lämnats obestridd;
pröve ock vad i ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären
och teckne bevis därom å ansökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Göres jäv allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis därom
jämte föreläggandet åtecknat ansökningen.

28 §.

Har gäldenären inom förelagd tid gjort jäv, åligger det lagsökningsdomaren
att så snart ske kan därom underrätta borgenären. Där borgenären inom en
månad efter utgången av den för jävets anmälande bestämda tiden yrkar att
målet eller, om jävet avsett allenast handräckningskostnaden, målet i denna
del skall hänskjutas till rätten, skall sådant hänskjutande ske.

Såsom jäv vare ansett att gäldenären förklarat sig vilja belt eller delvis
kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären.

29 §.

Gemensamma bestämmelser.

80 §.

81 §.

Lagsökning eller ansökning örn handräckning göres hos lagsökningsdomaren
i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara å kravet.

32 §.

Har lagsökningsdomaren hänskjutit mål till rätten, utsätte han ofördröjligen
dag för målets handläggning och kalle till den dag parterna genom rekommenderade
brev.

33 §.

Då mål hänskjuta till rätten, vare i rättegången så ansett som vore målet
instämt till den dag som utsatts för dess handläggning.

34 §.

År någon missnöjd med lagsökningsdomarens slutliga utslag eller med beslut
som avses i 3 eller 24 §, äge han besvära sig i hovrätten; dock må klagan
ej föras över beslut varigenom mål hänskjutits till rätten.

Har lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat örn kvarstad, sking -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ringsförbud eller vräkning, däröver må klagan föras; och skall i ty fall besvärstiden
räknas från det beslutet delgavs gäldenären samt örn delgivningen gälla
vad i 215 § utsökningslagen sägs. Ej må i annat fall särskild klagan föras
över beslut som lagsökningsdomaren under handläggningen meddelat.

35 §.

36 §.

Då besvär mot lagsökningsdomares utslag anförts, äge hovrätten, när skäl
därtill förekommer, att innan ändringssökandet slutligen prövas förordna,
att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare
åtgärd ej må vidtagas.

37 §.

över hovrätts utslag i mål som dit fullföljts från lagsökningsdomare må klagan
ej föras; dock må mot hovrätts beslut i fråga örn kvarstad, skingringsförbud
eller vräkning talan fullföljas enligt vad i utsökningslagen är stadgat
för det fall att i mål som från överexekutor fullföljts till hovrätt någon vill
klaga över hovrätts beslut i sådan fråga.

38 §.

örn utslag i lagsökningsmål har lagsökningsdomaren därjämte att strax
meddela parterna underrättelse genom rekommenderade brev.

39 §.

Föreläggande eller underrättelse, som det enligt denna lag åligger lagsökningsdomaren
att tillställa part genom rekommenderat brev, skall, där parten
det begär, i stället tillställas ombud som parten i målet anlitar.

40 §.

över mål som anhängiggöras hos lagsökningsdomare skall föras dagbok i
enlighet med de närmare bestämmelser Konungen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Genom lagen upphävas 2 kapitlet utsökningslagen samt lagen den 26 april
1907 örn handräckning för fordrans utfående, så ock vad i övrigt finnes i
lag och författning stridande mot vad i denna lag stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Ät mål om lagsökning för gäld eller handräckning för fordrans utfående
anhängiggjort före den 1 januari 1938, skall det behandlas enligt äldre lag.

Erkännande, som före den 1 januari 1918 jämlikt 24 § utsökningslagen
skett inför kronofogde eller länsman, skall äga verkan jämväl efter den 31 december
1937.

Anmälan, som före den 1 januari 1938 jämlikt 26 § utsökningslagen gjorts
hos överexekutor, skall äga verkan jämväl sedan denna lag trätt i kraft.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 51, 53, 85, 86, 88, 98, 106, 188, 197, 209, 213
och 230 §§ utsökningslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
att i 4 kap. nämnda lag skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 77 a §,
av nedan angivet innehåll ävensom att 182 och 196 §§ samt sista stycket i
211 § samma lag skola upphöra att gälla.

51 §.

”Örn verkställighet av lagsökningsdomares utslag, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd, gälle vad ovan är stadgat i fråga örn underrätts
dom i ty fall.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, må försäljning ej äga rum förr än
laga kraft å utslaget kommit. Har jämlikt 169 § äskats, att egendomen skall
sättas under tvångsförvaltning, må sådan verkställighet ske utan hinder av
att ändring i utslaget sökes, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet där
anmälts, annorlunda förordnar; dock gälle om borgenärs rätt att lyfta behållningen
vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall sägs.

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling beträffande 53 § 1901: nr 38 s. 39, 230 § 1915:

138, 51, 85, 86 och 98 §§ 1921: 301 samt övriga paragrafer 1912:211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

själva fordringen uttagen. Visar gäldenären att han stämt om återvinning,
varde i fråga örn verkställigheten så ansett som vore betalningsskyldighet gäldenären
ålagd genom underrätts dom som ej äger laga kraft.

53 §.

Annat i utsökningsmål meddelat beslut än i 52 § sägs gånge i verkställighet
ändå att beslutet överklagas.

77 a §.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, vare så ansett som hade egendomen blivit utmätt.

85 §.

Då fast---det tillkänna.

Då fast---utmätningen skett.

Utmätes fartyg---urskiljande erfordras.

Myndighet, vilken---är sagt.

Har domstol eller lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran till betalning
ur fast egendom, skall avskrift av utslaget genast översändas till överexekutor.

Sker utmätning--—- till kommerskollegium.

86 §.

Har borgenär---utmätning åter.

Har, då genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist två månader
efter det utslaget vunnit laga kraft, antingen med företeende av bevis därom
samt av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning blivit sökt, begärt
försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, förfalle den
verkan utslaget enligt 77 a § medfört. Lag samma vare, där borgenären begärt
sadan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat gäldenären anstånd,
som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten begärdes.

88 §.

98 §.

Å landet äge gäldenären bestämma, örn auktion å fast egendom skall hållas
a landskansliet eller a tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären annat ställe i
orten, må ock auktionen där hållas, om överexekutor prövar stället lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr ]56.

Har ej gäldenär vid utmätningen eller, där intecknad fordran fastställts till
betalning ur egendomen, sist å fjortonde dagen efter det så skett, hos överexekutor
uppgivit auktionsställe, eller äro flera, som äga auktionsställe nämna,
och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor, var auktionen skall
hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde den
förrättad av den, som överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman
särskilt förordnar.

I stad-----å landskansliet.

106 §-

Hålles sammanträde---ånyo uppläsas.

188 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud inom trettio dagar,
och den som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det förordnande
därom gavs hos gäldenären genom lagsökning sin fordran krävt eller sin talan
till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskriven tid sin talan
där den hos domstol eller lagsökningsdomare anhängig är; gånge kvarstaden
eller förbudet åter.

Skall lagsökning---rätteligen fullgöras.

Där enligt — — — nu sagts.

År den---sitt val.

197 §.

I utsökningsmål bestämme överexekutor, efter ty skäligt finnes, örn och till
vad belopp den tappande parten bör till den andra gälda ersättning för hans
kostnad i målet.

209 §.

I mål, varom i 201, 202 eller 203 § förmäles, skall överexekutors slutliga
utslag givas å dag, som genom anslag sist dagen förut kungjord blivit. Underrättelse
örn tiden då utslaget kommer att meddelas, varde införd i en därtill
inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga örn fördelning av
köpeskilling för fast egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av medel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

sorn i 143 § 2 morn. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning, auktion
å fast egendom eller förslag till fördelning av köpeskilling eller av medel, som
i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, ingive sina besvär till hovrätten i mål
från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gotlands län
före klockan tolv å trettionde dagen samt i mål från övriga delar av riket före
klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen avkunnades,
eller, örn det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vilken utslaget är
ställt.

För klagan---är stadgat.

230 §.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter till
överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för där avsett
beslut örn återförvisning äga tillämpning.

I fråga---tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap.9§ lagen den 14 juni 1907 (nr36s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

9 §.

Vad i utsökningslagen, lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat angående
fast egendom och inteckning däri samt örn fastighetsägaren tillkommande
rätt till andel i sadan inteckning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn tomträtt och inteckning däri samt tomträttshavaren tillkommande
rätt till andel i sadan inteckning; skolande vad i 82 § utsökningslagen samt
28, 32 och 39 §§ konkurslagen sägs angående lagfart gälla örn inskrivning,
varom ovan i 5 § sagts.

Vad angående---örn tomträtt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling 1912: 218.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

angående

till

Lag

ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om
tmlvauförliållande i fråga örn fast egendom.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande
i fråga örn fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 §.

Klagan över överexekutors beslut i ärende, som omförmäles i 1 §, föres i
den ordning, som i utsökningslagen stadgas angående klagan över överexekutors
utslag i utsökningsmål.

över Konungens---klagan föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn
bulvanförliållande i fråga örn aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande
i fråga örn aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
:

10 §.

Mot överexekutors---ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

35 §.

Innehavare av gemensam inteckning i flera egendomar vare, där någon av
dem skall på begäran av annan än inteckningshavaren särskilt säljas i den
ordning utsökningslagen bestämmer, berättigad att för utrönande huruvida
sådan brist kan uppstå, som enligt 32 § andra stycket bör falla egendomen
till last, äska försäljning jämväl av de övriga egendomarna eller någon av
dem utan hinder därav, att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning;
dock åligge honom att inom den tid, som i 106 § utsökningslagen är föreskriven
för anmälan av fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas,
framställa sitt yrkande i den ordning 1 och 2 §§ lagsökningslagen bestämmer
och till auktionsförrättaren ingiva bevis, att yrkandet blivit framställt.

Göres ej---andra egendomarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 71 och .93 §§ växellagen.

Härigenom förordnas, att 71 och 93 §§ växellagen skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

71 §.

Växelpreskription avbry tes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts
hos svensk lagsökningsdomare;

växelfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos
svensk lagsökningsdomare;

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling 1912: 213.

Kungl. Maj:ts proposition nr J56.

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande---utan konkurs.

Genom växelfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Ilar preskription —--rätten Handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

93 §.

.Växelmål instämmes — — — närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas
i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen.

Härigenom förordnas, att 53 och 71 §§ checklagen skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

53 §.

Checkpreskription avbrytes genom:

delgivning av stämning till svensk domstol eller av lagsökning som gjorts
hos svensk lagsökningsdomare;

checkfordringens åberopande för kvittning vid svensk domstol eller hos
svensk lagsökningsdomare;

fordringens bevakning---konkurs; eller

dess anmälande —--utan konkurs.

Genom checkfordrans---i preskription.

Preskription avbrytes---vidtagit åtgärden.

Har preskription---rätten handlades.

Möter för---hindrets upphörande.

71 §.

Checkmål instämmes---närmaste rådstuvurätt.

Vill man anhängiggöra sin talan genom lagsökning, gälle vad därom stadgas
i lagsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36 s. 1)
innefattande särskilda} föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

17 §.

Har järnväg, som begagnas för allmän trafik, blivit utmätt, eller har intecknad
fordran fastställts till betalning ur sådan järnväg, skall överexekutor,
så snart anmälan örn utmätningen eller utslaget inkommit, evad borgenär gör
yrkande som i 81 § utsökningslagen omförmäles, eller icke, förordna en eller,
där så nödigt anses, flera erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana
syssloman, som i nämnda paragraf avses, järnvägen omhändertaga och
förvalta samt om trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt
eller eljest finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laga ordning
såld eller utmätningen eljest avslutats.

I fråga — — — utsökningslagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse se Svensk författningssamling 1921: 304.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Om lagsökning.

1 §•

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebrev
eller annat skriftligt fordringsbevis1, må gäldenären lagsökas enligt vad i denna
lag sågs.2

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom eller fartyg
åge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

UL 12 och 13 §§.

1 För närvarande råder åtskillig osäkerhet och vacklan i fråga örn lagsökning
på grund av fordringsbevis, vari gäldenären betingat sig vederlag för den utfästa
betalningen, framför allt hyreskontrakt. Enligt den mening som hävdats av utsökningslagens
kommentator Trygger möter ej hinder att upptaga dylik lagsökning,
men en av gäldenären framställd invändning bör i allmänhet utan vidare
föranleda att ansökningen förklaras ej kunna till vidare prövning upptagas. En
invändning av denna art anses alltså ej vara att hänföra till dem som enligt UL
27 § behöva för att komma i betraktande styrkas med skriftliga bevis. Denna
mening har såtillvida vunnit anslutning i praxis, som det numera näppeligen
förekommer att lagsökning på grund av kontrakt utan vidare avvisas. Däremot
synes man på många håll anse, att invändning örn brist i vederlaget hör till dem
som kunna och böra styrkas i lagsökningsmålet. Hos många överexekutorer och
även i hovrättspraxis möter man den uppfattningen, att skriftliga intyg härvid
kunna godkännas såsom bevis, och man synes tilltro sig att ägna dylika bevismedel
en av omständigheterna beroende värdering. En sådan mening står ej i
god överensstämmelse med UL 27 §. Obeedigade intyg kunna icke hänföras till
de skriftliga bevis som enligt nämnda paragraf äro av nöden för att gäldenären skall
kunna »styrka» sin invändning och alltså hava »skäl» för denna (i motsats till
vad som enligt den i 25 § samma lag givna undantagsbestämmelsen gäller om de
»sannolika skäl» som äro till fyllest för beaktande av där avsedd invändning).

Det kan ifrågasättas, huruvida icke vid den nu tillämnade omläggningen av
lagsökningsförfarandet bestämmelserna om lagsöknings upptagande borde undergå
en saklig revision i syfte att i nu nämnda hänseenden åstadkomma en mera enhetlig
praxis och undanröja den fara för ojämnhet i lagskipningen som måste bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

följden av att obeedigade intyg av personer, vilkas tillförlitlighet esomoftast måste
vara överexekutor eller hovrätten obekant, komma i betraktande såsom fullt bevis.

Ur denna synpunkt har under utredningsarbetet varit ifrågasatt att åt förevarande
paragraf giva sådan avfattning, att lagsökning på grund av kontrakt endast
i vissa angivna undantagsfall skulle kunna ifrågakomma, vilket skulle medföra,
ablj krav av denna art i stället finge läggas till grund för ansökning örn handräckning.

Man har emellertid funnit spörsmålet härom stå i sådant samband med andra
frågor örn rättsförhållandena mellan hyresvärd och hyresgäst, att det icke lämpligen
kan lösas i nu förevarande sammanhang. Bland annat har kommit i betraktande
att hyreskravens överflyttande från lagsökningsprocessen till handräckningsförfarandet
skulle medföra, att den möjlighet som för närvarande föreligger att
mea lagsökning å hyresfordran förknippa ansökning örn försumlig hyresgästs vräkande
enligt UL 192 § skulle försvinna.

Under sådana förhållanden har spörsmålet örn förutsättningarna för lagsökning
på grund av kontrakt och invändningar i dylikt lagsökningsmål ansetts böra anstå
i avvaktan på den revision av hyreslagstiftningen som torde komma till stånd inom
en närmare framtid.

2 Enligt lagar den 14 april 1893 och den 24 mars 1898 angående ändrad lydelse
av UL 12 § är lagsökningsförfarandet icke tillämpligt beträffande fordran som
grundar sig å växel eller check. I utsökningslagen, sådan den ursprungligen
lydde, fanns intet stadgande härom. Frånvaron av uttryckliga bestämmelser
ledde till en stor ojämnhet och osäkerhet i praxis. I skrivelse av 1892 års riksdag
hemställdes örn uttrycklig lagbestämmelse att fordran mot godkännare av
växel kunde göras gällande genom lagsökning. I stället framlade Kungl. Maj:t
för 1893 års riksdag ett lagförslag, enligt vilket växel skulle undantagas från de
fordringsbevis på vilka lagsökning kunde anställas. Vid detta förslags granskning
i högsta domstolen hade starka meningsskiljaktigheter uttalats, vilka delvis framträdde
även i riksdagen. Prop. blev dock bifallen, enär riksdagen fann en reglering
av frågan, i vilken riktning den än ginge, vara att föredraga framför ett
oreglerat tillstånd med de olägenheter detta medförde i rättstillämpningen.

Även örn tidigare, särskilt på grund av de speciella forumreglerna i växel- och
checkmål, skäl funnits att icke tillåta lagsökning på dylika fordringsbevis, synes
frågan hava kommit i ett annat läge genom att rådhusrätt från och med den 1 januari
1919 upphört att vara exklusivt forum i växel- och checkmål. Då nu lagsökningsprocessen
föreslås överflyttad till befattningshavare vid de allmänna domstolarna,
varigenom den rent judiciella karaktären av ifrågavarande process ytterligare
betonas, synes anledning saknas att från lagsökningsförfarandet utesluta
fordran på grund av växel och check. I enlighet därmed har icke i förslaget influtit
någon motsvarighet till UL 12 § andra stycket.

2 §•

Lagsökning skall göras skriftligen hos lagsökningsdomaren. Ansökningen
skall innehålla uppgift örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn
gäldenärens namn och, där så ske kan, dennes yrke och postadress.1 Vid ansökningen
toge borgenären besannad avskrift av den handling varå han grundar
sin fordran.

UL 14 §.

1 För att parterna skola kunna nås av de meddelanden, som lagsökningsdomaren
enligt denna lag skall vara skyldig att tillställa dem genom brev, äro uppgifter örn
yrke och postadress av nöden. Jfr även cirkulär den 10 mars 1933 under 2 kap.
6 § rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder1 möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å inlagan besked därom.

UL U §.

1 Då avsaknaden av jämväl andra förutsättningar för en prövning av ärendet
än de i UL 14 § andra punkten angivna kunna föranleda ett avvisande, har ett
mera allmänt stadgande ansetts lämpligt.

4 §.

Finner lagsökningsdomaren att ansökningen icke kan handläggas i den för
lagsökning stadgade ordning, pröve han huruvida den kan behandlas såsom
ansökning örn handräckning för fordran.1

1 För borgenären kan det understundom vara tvivelaktigt huruvida hans fordran
bör uttagas i lagsökningsväg eller genom handräckning. Det måste anses ligga
i hans intresse att lagsökningsdomaren äger utan vidare inleda det förfarande som
rätteligen bör ifrågakomma.

5 §•

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har lagsökningsdomaren att
taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna
eljest kunna väntas bliva honom delgivna.1 Där ansökningen må delgivas
genom kungörelse i allmänna tidningarna, vare tiden nittio dagar efter det
kungörelsen tredje gången infördes.

UL 15 och 17 §§.

1 Att på sätt i UL 17 § första stycket föreskrives göra tiden för svaromåls avgivande
beroende av var gäldenären vistas synes icke lämpligt. Stadgandet har
i anledning härav undergått någon omredigering.

6 §.

Lagsökningsdomaren förelägge1 borgenären att uttaga lagsökningshandlingarna
och delgiva dem gäldenären på sätt för stämning är stadgat; dock
skall, där delgivningen må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna,
borgenären låta lagsökningsinlagan med därå tecknat föreläggande införas tre
gånger, minst en vecka mellan varje gång, samt, örn jämväl annan åtgärd för
delgivningen bör vidtagas, fullgöra sådant före sista kungörandet.

UL 15 §.

1 Gällande lag är på förevarande punkt formellt otillfredsställande, såtillvida
som det icke av ordalydelsen av stadgandet i UL 15 § andra stycket framgår att
överexekutor skall meddela borgenären en kommunikationsresolution av det innehåll
stadgandet anger. Av en jämförelse med ordalagen i UL 22 § första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

framgår emellertid att lagen, förutsätter att en dylik resolution meddelas. Eftersom
praxis iakttager vad som sålunda är lagens mening, innebär förslaget i denna
del ingen ändring i gällande rätt.

7 §•

Visas gäldenären hava varit av laga förfall hindrad att svara, förelägge
lagsökningsdomaren honom ny tid.

UL 18 §.

8 §.

UL 20 §.

9 §•

Finner lagsökningsdomaren nödigt att lämna part rådrum att i huvudskrift
förete handling som han ingivit i avskrift, förelägge honom viss dag och äventyr
att målet ändå avgöres. Lagsökningsdomaren give ock motparten tillfälle
att taga del av handlingen örn skäl därtill är; och äge denne då yttra sig
däröver.

UL 21 §.

10 §.

Föreläggande enligt 7 § andra stycket, 8 eller 9 § skall tillställas part
genom rekommenderat brev.1
UL 35 §.

1 Det nuvarande förfarandet att kungöra förelägganden eller utslag i lagsökningsmål
allenast genom anslag och anteckning i en för allmänheten tillgänglig bok
synes icke väl motsvara sitt syfte i den mån detta är att bringa föreläggandena
eller besluten till parternas kännedom. Bestämmelserna örn anslag och anteckning i
bok föreslås därför kompletterade med ett stadgande örn skyldighet för lagsökningsdomaren
att tillställa parterna underrättelse genom rekommenderade brev. Då
härmed icke avses att bryta med gällande princip att det ankommer på parterna
själva att hålla sig underrättade örn vad som förekommer i processen, blir följden
att örn i något fall part icke nås av underrättelse, som blivit vederbörligen avlämnad
till postbefordran, olägenheten därav drabbar parten. I regel torde sanolikt
parternas rätt liksom hittills komma att bevakas av ombud, vilka följa ärendets
handläggning hos lagsökningsdomaren. I samband med den nya lagstiftningen bör
genom ändring i kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer hos statens
förvaltningsmyndigheter stadgas, att kommissionär skall vara anställd jämväl
hos lagsökningsdomare i stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

11 §•

Har ej borgenären inom sex månader1 sedan honom förelädes att giva gäldenären
del av ansökningen inkommit till lagsökningsdomaren med bevis att delgivning
skett, och har ej heller svar inkommit från gäldenären, vare ansökningen
förfallen. Lag samma vare, där icke inom sagda tid lagsökningshandlingarna
blivit återställda eller styrkt avskrift därav inkommit till lagsökningsdomaren.

Innefattar ansökningen yrkande, som jämlikt 35 § eller 37 § 3 mom. andra
stycket förordningen angående inteckning i fast egendom framställts av innehavaren
av fordran för vilken på grund av inteckning flera fasta egendomar
gemensamt häfta, och har ej sökanden inom sextio dagar från det föreläggandet
örn delgivning gavs fullgjort vad honom åligger enligt första stycket, vare
det yrkande förfallet.

UL 22 §.

1 Denna tid, som i UL 22 § är bestämd till ett år, har ansetts kunna utan olägenhet
förkortas.

12 §.

Vad borgenären enligt 6 och 11 §§ har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren
tecknat å ansökningen.1

1 Detta stadgande innebär ett lagfästande av vedertagen praxis.

13 §.

UL 24 §.

14 §.

Försummas något av vad sålunda är föreskrivet, åge lagsökningsdomare
utan hinder av invändning som här avses pröva borgenärens rätt.

UL 25 och 26 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

15 §.

Gör gäldenären mot kravet annat jäv än nu är sagt och vill det styrka, då
skall han genast förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis1 gälla.
Finner lagsökningsdomaren att gäldenären har skäl till jävet, hänskjute målet
till rätten.

UL 27 §.

1 Se not 1 under 1 §.

16 §•

UL 28 §.

1 Detta stadgande motsvarar delvis UL 28 §. Ur stadgandet hava emellertid
utmönstrats de exekutionsrättsliga bestämmelserna i nämnda lagrums andra stycke.
Dessa föreslås överförda till en särskild paragraf i UL 4 kap. Den i UL 28 §
befintliga hänvisningen till bestämmelserna örn tvångsförvaltning bar utgått såsom
överflödig.

17 §-

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller
icke förfallet.

UL 29 och 30 §§.

18 §.

Lagsökningsdomaren1 åge tillägga vinnande part2 ersättning för all nödig
kostnad som lagsökningen medfört.

UL 196 §.

1 Därest målet hänskjutes till rätten, bör det utan särskild föreskrift i lagen
tillkomma rätten att pröva frågan örn kostnaderna bos lagsökningsdomaren. Förfarandet
inför denne kommer nämligen att te sig som ett led i ett enhetligt processuellt
förfarande.

* Sålunda kan — i motsats till vad en bokstavlig tolkning av UL 196 § föranleder
— ersättning för kostnader tillerkännas gäldenär som avgivit förklaring,
därest en av honom gjord invändning skulle medföra att lagsökningen icke upptoges
till vidare prövning. Även vid bifall till ett av gäldenären framställt kvittningsyrkande
kan under vissa omständigheter kostnadsersättning tillerkännas
denne.

19 §.

I lagsökningsmål må lagsökningsdomaren bevilja kvarstad å gäldenärens
lösa gods eller stadga förbud mot skingring, så ock giva handräckning varom
i 192 § utsökningslagen sågs1; och gälle därom i tillämpliga delar vad i
nämnda lag är stadgat örn handräckning som gives av överexekutor.2

UL 182 §.

Kungl. Majlis proposition nr 156.

1 Den möjlighet som för närvarande står en borgenär till buds att med lagsökning
förknippa yrkande örn kvarstad, skingringsförbud eller vräkning synes böra
bibehållas. Särskilt när det gäller vräkning av försumlig hyresgäst skulle det för
hyresvärd innebära en försämring av nuvarande rättsläge örn han nödgades att för
hävdande av sin rätt hänvända sig till två olika myndigheter.

2 Hänvisningen till utsökningslagens bestämmelser örn handräckning av överexekutor
gäller givetvis jämväl förutsättningarna för handräckningsbesluts meddelande
och verkställigheten av dylika beslut. I fråga örn klagorätten äro emellertid
särskilda bestämmelser upptagna i 37 och 40 §§.

20 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet
det skick att det kan avgöras.

Fordringshandlingen eller den del därav som rörer målet skall
införas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter.

UL 33 och 36 §§.

21 §•

Varder borgenärs talan bifallen, äge gäldenär vid rätten1 söka återvinning;
stämme dock därom inom tre månader2 efter det lagsökningsdomarens utslag
vann laga kraft eller, örn besvär över utslaget blivit anförda, inom lika tid
från det utslag över besvären föll.3
UL 32 §.

1 Genom den föreslagna formuleringen kommer lagrummet, i motsats till UL
32 §, jämväl att innehålla en forumregel för återvinningsmålet.

2 Denna tid som i UL är bestämd till sex månader har ansetts kunna utan olägenhet
förkortas. Jfr 12 kap. 4 § rättegångsbalken där återvinningstiden är tre
månader

3 Den nuvarande begränsningen av rätten att söka återvinning till de fall då
gäldenären ej hos lagsökningsmyndigheten erkänt skulden torde icke vara väl
grundad. En gäldenär, vilken i lagsökningsmålet erkänt sin skuld, torde sällan
kunna tänkas vinna någon framgång med en återvinningstalan, varför begränsningen
för detta fall är föga praktisk. Även örn gäldenären erkänt skulden bör han
dock i vissa fall — han har t. ex. förletts till erkännandet — äga rätt att söka få
lagsökningsutslaget ändrat. Ifrågavarande begränsning av rätten att söka återvinning
har därför föreslagits borttagen.

kommit i
ordagrant

Om handräckning för fordran.

22 §.

För utfående av penningfordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis
och icke avser skadestånd, äge borgenären hos lagsökningsdomaren
njuta handräckning efter ty nedan sägs.

HL 1 §.

23 §.

Ansökning örn handräckning skall göras skriftligen och innehålla uppgift
örn borgenärens namn, yrke och postadress samt örn gäldenärens namn och,
där så ske kan, dennes j^rke och postadress1, så ock örn fordringens belopp i

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

huvudstol och den ränta som fordras; och give borgenären därjämte i ansökningen
eller i räkning eller annan handling som därvid fogas tydligt och fullständigt
upp grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och annan handling som däri åberopas skola till lagsökningsdomaren
avlämnas i två exemplar. Ar endast ett exemplar ingivet, besörje
lagsökningsdomaren mot stadgad avgift erforderlig avskrift2, och gälle den i
målet lika med huvudskrift.

HL 3 §.

1 Se not 1 under 2 §.

2 Bestämmelsen örn skyldighet för lagsökningsdomaren att besörja avskrift har
tillkommit huvudsakligen för att förhindra, att när lagsökning på grund av stadgandet
i 4 § skall behandlas såsom handräckningsansökan, den skulle komma att
avvisas på den grund att ansökningshandlingarna förelåge i allenast ett exemplar.

24 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.1
1 Införandet av ett dylikt stadgande har ansetts erforderligt för undanröjande
av vissa olägenheter av processuell natur. Se J. 0:s ämbetsberättelse 1929 s. 166
o. ff.

25 §.

Prövar lagsökningsdomaren hinder1 möta för upptagande av ansökningen,
teckne han å ena exemplaret besked därom.

HL 4 §.

1 Jfr not 1 vid 3 §.

26 §.

Finner lagsökningsdomaren att ansökningen icke kan handläggas i den för
handräckning stadgade ordning, pröve han huruvida den kan behandlas såsom
lagsökning.1
1 Jfr not 1 vid 4 §.

27 §.

Upptages ansökningen, teckne lagsökningsdomaren å ena exemplaret föreläggande
för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom fjorton
dagar eller, där gäldenären är avlägset boende, högst trettio dagar efter det
sagda exemplar av ansökningen jämte annan handling, örn sådan åberopats,
blivit till honom överlämnad, skriftligen hos lagsökningsdomaren anmäla sitt
jäv, vid äventyr att utmätning för gälden eljest må ske.

Vid föreläggandet foge lagsökningsdomaren erinran att i händelse jäv göres
målet kommer att hänskjutas till rätten.1

HL 5 §.

1 Detta stadgande, vilket saknar motsvarighet i HL, har tillkommit för att gäldenären
skall erhålla en anmaning att icke onödigtvis göra jäv och därigenom
ådraga sig ökade kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

28 §.

Är föreläggande meddelat efter ty i 27 § sägs, late borgenären hos lagsökningsdomaren
uttaga och till gäldenären överlämna det exemplar av ansökningen
varå föreläggandet tecknats jämte annan handling som må hava åberopats,
och give därefter inom sex månader från det föreläggandet gavs till
lagsökningsdomaren in sådant bevis som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,
vid äventyr att ansökningen är förfallen. Ej må delgivningen äga rum utom
riket.

Vad borgenären sålunda har att iakttaga varde av lagsökningsdomaren
tecknat å det exemplar av ansökningen varom i första stycket sågs.1
HL 6 och 8 §§.

1 Genom stadgandet i andra stycket, vilket saknar motsvarighet i HL, torde
endast rådande praxis lagfästas.

29 §.

Har borgenären till lagsökningsdomaren ingivit delgivningsbevis såsom i
28 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäv mot ansökningen, teckne
lagsökningsdomaren ofördröjligen å det exemplar av ansökningen som kvarligger
hos honom såväl föreläggandet som bevis att ansökningen lämnats obestridd.
1

Har borgenären ingivit uppgift å delgivningskostnaden, bestämme lagsökningsdomaren
vad i ersättning därför skall utgå. Ersättning för handräckningskostnaden
i övrigt varde ock av lagsökningsdomaren borgenären tillerkänd
med visst belopp enligt taxa som fastställes av Konungen.2 Uppgift örn
vad sålunda tillkommer borgenären skall intagas i det bevis som i första stycket
sägs.

HL 7 §.

1 Det nuvarande stadgandet i HL 9 § örn exigibilitet av handräckningsinlaga
med bevis att jäv icke anförts har ansetts böra överflyttas till UL.

2 Förslaget innebär vissa nyheter i fråga örn bestämmandet av ersättningen för
kostnader i handräckningsmål. Den nuvarande ordningen att myndigheten i kommunikationsresolutionen
angiver ett ersättningsbelopp, som i händelse jäv ej göres
skall av gäldenären gäldas, har övergivits, enär den leder till att den sålunda bestämda
ersättningen — i vilken ingår en på förhand beräknad gottgörelse för delgivning
— enligt sakens natur måste i många fall bliva otillräcklig, varmed sammanhänger
att ersättningsfrågan stundom måste göras till föremål för domstolsprövning.
Annan ersättning än den som avser delgivningen har ansetts kunna bestämmas
mera schematiskt.

I denna fråga har under utredningsarbetet enighet icke rått. Sålunda har från
ett håll förordats att vad lagrummet innehåller örn ersättnings bestämmande enligt
taxa måtte utgå. I andra hand har förordats ett bibehållande av den i HL
stadgade ordningen för kostnadernas bestämmande, dock med den avvikelsen att
ersättningen för delgivningen måtte bestämmas först sedan uppgift därå inkommit
till lagsökningsdomaren.

30 §.

Har gäldenären inom förelagd tid gjort jäv, hänskjute lagsökningsdomaren
målet till rätten.1

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Såsom jäv vare ansett att gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis
kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären.

HL 7 och 8 §§.

1 Under utredningsarbetet har varit ifrågasatt huruvida icke hänskjutandet till
rätten borde göras beroende av särskild begäran härom av borgenären. Flertalet av
de i utredningen deltagande hava emellertid funnit, att sådan begäran icke bör
erfordras. Därest borgenär av särskild anledning icke önskar ett domstolsförfarande.
står det honom fritt att efter meddelande härom till lagsökningsdomaren få detta
förfarande inställt. En dylik åtgärd torde borgenären i regel medhinna innan målet
förekommer vid rätten. Självfallet bör borgenären för undgående av skyldighet
att utgiva rättegångskostnadsersättning i tid underrätta gäldenären örn att han
avstått från domstols prövning.

31 §.

Har gäldenären ieke inom förelagd tid gjort jäv, stånde honom fritt att vid
rätten söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader1 från det utmätning
ägt rum eller utan föregången utmätning betalning skett med förbehåll
örn rätt för gäldenären att söka återvinning.

HL 10 §.

1 Se not 2 under 21 §.

Gemensamma bestämmelser.

32 §.

33 §.

Lagsökning eller ansökning örn handräckning göres hos lagsökningsdomaren
i den ort där gäldenären skulle inför domstol svara å kravet.1

1 Den föreslagna ändringen av forumreglerna torde vara en nödvändig följd av
att processen inför lagsökningsdomaren föreslås skola under vissa omständigheter
kunna omedelbart övergå i en domstolsförhandling. Ändringen medför bland annat
att lagsökning för hyresfordran skall anhängiggöras hos lagsökningsdomaren
i den ort där fastigheten ligger.

34 §.

Har lagsökningsdomaren hänskjutit mål till rätten, utsätte han ofördröjligen
dag för målets handläggning och kalle till den dag parterna genom rekommenderade
brev.1
1 Jfr not 1 under 10 §.

35 §.

Då mål hänskjutits till rätten, vare i rättegången så ansett som vore målet
instämt till den dag som utsatts för dess handläggning.1

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1 Stadgandet avser bland annat att möjliggöra tillämpning av de i 12 kap. rättegångsbalken
givna reglerna angående tredskodom vid svarandes utevaro å första
sammanträdesdagen. Uttrycket »i rättegången» innebär ett förbehåll: sålunda
skall t. ex. borgenspreskriptions avbrytande liksom nu anses hava inträtt vid lagsökningen.

36 §.

Har i mål som hänskjutits till rätten gäldenären ej under målets behandling
hos lagsökningsdomaren gjort invändning mot dennes behörighet att upptaga
målet, må lian ej vid rätten framställa sådan invändning eller göra invändning
örn rättens behörighet.1 Ej heller må i mål varom nu sagts fråga örn jäv
mot lagsökningsdomaren väckas.2

1 I fråga örn lagsökningsdomarens och domstolens skyldighet att pröva sin egen
behörighet äro reglerna i 10 kap. rättegångsbalken tillämpliga. På grund av den
allmänna subsidiära tillämpligheten av rättegångsbalkens bestämmelser jämväl i
fråga örn lagsökningsprocessen skola i fråga örn parts rätt att göra invändning mot
lagsökningsdomarens eller rättens behörighet stadgandena i 16 kap. rättegångsbalken
gälla. I förevarande paragraf har emellertid invändningsrätten i ett visst fall
begränsats. Jämlikt 16 kap. 2 § rättegångsbalken skulle gäldenären hava ägt göra
invändning örn rättens behörighet vid första rättegångstillfället då han är närvarande.
Då emellertid lagsökningsdomarens och rättens behörighet sammanfalla,
synes man kunna fordra av gäldenären att han, örn han yttrar sig under förfarandet
inför lagsökningsdomaren, redan därvid framställer den invändning vartill han i
förevarande hänseende finner sig befogad.

Invändningsrättens begränsning inverkar givetvis icke på rättens officialprövning
jämlikt 10 kap. 29 § rättegångsbalken. Jfr 16 kap. 5 § rättegångsbalken.

2 I och med att mål hänskjutits till rätten har lagsökningsdomaren kommit ut
ur processen, varför frågan örn hans jävighet icke längre har någon betydelse.
Anledning synes sålunda saknas att på ett dylikt stadium frågan örn lagsökningsdomarens
jävighet kommer under omprövning. Kvar står dock givetvis möjligheten
att fråga örn jäv mot lagsökningsdomaren såsom ledamot i rätten kan komma
att upptagas på grund av rättegångsbalkens bestämmelser.

37 §.

Är någon missnöjd med lagsökningsdomarens slutliga utslag eller med beslut
som avses i 3 eller 25 §, åge han besvära sig i hovrätten; dock må gäldenären
ej klaga över beslut varigenom mål hänskjutits till rätten.

Har lagsökningsdomaren genom särskilt beslut förordnat om kvarstad, skingringsförbud
eller vräkning, däröver må klagan föras; och skall i ty fall besvärstiden
räknas från det beslutet delgavs gäldenären samt örn delgivningen
gälla vad i 215 § utsökningslagen sägs. Ej må i annat fall särskild klagan
föras över beslut som lagsökningsdomaren under handläggningen meddelat.

UL 23 och 211—214 §§ samt HL 12 §.

38 §.

I fall då klagan må föras över lagsökningsdomarens beslut åligger det denne
att i beslutet meddela underrättelse om vad vid ändrings sökande skall iakttagas
samt äventyret örn det försummas.

UL 211 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

39 §.

Då besvär mot lagsökningsdomares utslag anförts, åge hovrätten, när skäl
därtill förekommer, att innan ändringssökandet slutligen prövas förordna,
att utslaget icke må verkställas eller att, örn verkställighet redan följt, ytterligare
åtgärd ej må vidtagas.

UL 228 §.

40 §.

över hovrätts utslag i mål som dit fullföljts från lagsökningsdomare må ej
klagan föras; dock må mot hovrätts beslut i fråga örn kvarstad, skingringsförbud
eller vräkning talan fullföljas enligt vad i utsökningslagen är stadgat
för det fall att i mål som från överexekutor fullföljts till hovrätt någon vill
klaga över hovrätts beslut i sådan fråga.

UL 230 §.

41 §.

Då lagsökningsdomaren meddelar beslut som må omedelbart överklagas, varde
samma dag eller den nästföregående anteckning därom införd i en därtill
inrättad bok, som skall utan särskild begäran vara tillgänglig för allmänheten.

Om utslag i lagsökningsmål har lagsökningsdomaren därjämte att strax meddela
parterna underrättelse genom rekommenderade brev.1

UL 34 §.

1 Se not 1 under 10 §.

42 §.

över mål som anhängiggöras hos lagsökningsdomare skall föras dagbok i
enlighet med de närmare bestämmelser Konungen utfärdar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Genom lagen upphävas 2 kapitlet utsökningslagen samt lagen den 26 april
1907 (nr 18 s. 1) om handräckning för fordrans utfående, så ock vad i övrigt
finnes i lag och författning stridande mot vad i denna lag stadgas.

Är mål örn lagsökning för gäld eller handräckning för fordrans utfående
anhängiggjort före den 1 januari 1937, skall det behandlas enligt äldre lag.

Erkännande, som före den 1 januari 1918 jämlikt 24 § utsökningslagen skett
inför kronofogde eller länsman, skall äga verkan jämväl efter den 31 december
1936.

Anmälan, som före den 1 januari 1937 jämlikt 26 § utsökningslagen gjorts
hos överexekutor, skall äga verkan jämväl sedan denna lag trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Bilaga C.

Medeltalet under åren 1932—1934 av länsstyrelserna handlagda mål om
lagsökning för gäld och handräckning för fordrans utfående, fördelade
på domsagor samt magistratsstäder för vilka länsstyrelse är överexekutor.

1	2 i	3	4	1	2 I	3 !	4
	Lagsök-	w		Lagsök-	w
Domsagor och	ning för gäld	p'' B Ou	Domsagor och	ning för gäld	p B Q- *-i px

städer	© © B H» o	P B	& 3.	städer	is-s	p B	pr 5.
	O I B B £	P B	CR		o5» B g.	P B
Domsagor under Svea				Kopparbergs län.	13		37
hovrätt.				Falu domsaga.......	21
Stockholms län.				Hedemora domsaga.....	12	33	18
			Västerbergslags domsaga . . .	12	15	11
Norra Roslags domsaga . . .	22	31	21	Nås och Malungs domsaga . .	6	19	17
Mellersta Roslags domsaga . .	34	33	14	Nedansiljans domsaga ....	4	19	41
Stockholms läns västra dom-				Ovansiljans domsaga.....	6	26	60
saga...........	53	47	33
Södra Roslags domsaga . . .	311	364	60	Gävleborgs län.
Sollentuna och Färentuna dom-saga ........... Södertörns domsaga.....	172 140	170 116	59 48	Gästriklands östra domsaga . . Gästriklands västra domsaga . Bollnäs domsaga......	18 11 13	69 56 24	87 19 33
Uppsala län. Uppsala läns södra domsaga . Uppsala läns norra domsaga .				Sydöstra Hälsinglands domsaga	17	43	161
122 21	66 27	41 41	Norra Hälsinglands domsaga . Västra Hälsinglands domsaga .	16 13	29 50	26 25
Södermanlands län.				Västernorrlands län.
Nyköpings domsaga.....	22	32	37	Medelpads västra domsaga . .	51	48	38:
Oppunda och Villåttinge dom-				Medelpads östra domsaga . . .	46	40	49
saga...........	26	36	82	Ångermanlands södra domsaga	48	41	74
\| Livgedingets domsaga ....	29	40	32	Ångermanlands mellersta dom-	25	22	32
			saga...........
Gotlands län.				Ångermanlands västra domsaga	17	27	51\|
\ Gotlands norra domsaga . . .	15	62	27	Ångermanlands norra domsaga	36	43	88:
1 Gotlands södra domsaga . . .	10	43	33
Värmlands län.				Jämtlands län.	35 43	51 65	107 76
j Östersysslets domsaga ....	33	13	17	Jämtlands östra domsaga . . . Jämtlands norra domsaga . .
Mellansysslets domsaga ....	49	40	75	Jämtlands västra domsaga . .	38	42	78
I Södersysslets domsaga .... Nordmarks domsaga.....	41 9	29 24	62 15	Härjedalens domsaga.....	15	29	55
Jösse domsaga.......	30	42	46	Västerbottens län.
Fryksdal domsaga..... Älvdals och Nyeds domsaga .	19 22	59 29	45 74	Umeå domsaga.......	16	55	98
			Västerbottens södra domsaga .	16	46	90
Orebro län.				Västerbottens västra domsaga .	29	76	87
Östernärkes domsaga ....	53	48	37	Västerbottens mellersta dom-	18	59	95
Västemärkes domsaga ....	38	5C	56	saga...........
Nora domsaga.......	21	20	17	Västerbottens norra domsaga .	18	56	103
Lindes domsaga.......	27	18	14	Norrbottens län.
Västmanlands län.				Piteå domsaga.......	37	63	74
Västmanlands mellersta dom-				Luleå domsaga.......	95	118	176
saga...........	42	48	26	Kalix domsaga.......	84	178	141
Västmanlands västra domsaga	37	33	25	Torneå domsaga.......	34	130	66
Västmanlands östra domsaga .	86	58	29	\| Gällivare domsaga......	14	66	116

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1	2	3	4	1	2	3	4
				Nordals, Sundals och Valbo
Domsagor under Göta				domsaga.........	18	40	82
hovrätt.				Tossbo och Vedbo domsaga . .	15	33	30
Östergötlands län.				Skaraborgs län.
Kinda och Ydre domsaga . .	14	24	35	Vadsbo domsaga......	30	35	62
Mjölby domsaga.......	54	52	38	Gudhems och Kåkinds domsaga	18	23	25
Aska, Dals och Bobergs dom-				Vartofta och Frökinds domsaga	17	30	40
saga...........	57	35	26	Skånings, Valle och Vilske dom-	15	25
Bråbygdens och Finspångaläns				saga...........	22
domsaga......... Hammarkinds, Stegeborgs och	55	54	43	Åse, Viste, Barne och Laske domsaga.........	13	30	29
Skärkinds domsaga ....	27	30	26	Kinneijärdings, Kinne och Kål-	12	20
Linköpings domsaga.....	39	54	61	lands domsaga......	26
Jönköpings län.				Domsagor under hovrätten
Tveta, Vista och Mo domsaga1	46	69	57	över Skåne och Blekinge.
Norra och Södra Vedbo domsaga	38	78	57	Blekinge län.
Njudungs domsaga...... Östbo och Västbo domsaga . .	40 47	100 102	61 59	Östra domsaga....... Medelsta domsaga......	24 17	41 56	43 44
Kronobergs län.				Bräkne och Listers domsaga .	21	125	27
\ Östra Värends domsaga . . .	30	35	37	Kristianstads län.
1 Mellersta Värends domsaga . .	8	17	13	Ingelstads och Järrestads dom-
Västra Värends domsaga . . .	23	58	37	saga...........	60	79	43
\| Sunnerbo domsaga.....	39	53	32	Gärds och Albo domsaga . . .	43	67	50
Kalmar län.				Villanda domsaga......	40	32	26
			Ostra Göinge domsaga ....	36	131	31
Tjnsts domsaga.......	25	16	29	Västra Göinge domsaga . . .	123	150	43
Sevede och Tunaläns domsaga .	21	51	39	Norra Åsbo domsaga.....	77	87	28
Aspelands och Handbörds dom-				Södra Åsbo och Bjäre domsaga	35	51	16
saga...........	22	26	45
Norra Möre och Stranda dom-				Malmöhus län.
saga...........	30	53	57	Oxie och Skytts domsaga . .	62	63	53
i Södra Möre domsaga.....	38	61	63	Toma och Bara domsaga . . .	52	82	62
Ölands domsaga.......	32	35	41	Vemmenhögs, Ljnnits och Her-
Hallands lån.				restads domsaga......	46	45	57
			Färs domsaga........	18	67	30
Hallands södra domsaga . . .	99	52	45	Frosta och Eslövs domsaga . .	56	72	67
Hallands mellersta domsaga .	80	85	65	Rönnebergs, Onsjö och Harja-
Hallands norra domsaga2 . . .	35	20	21	gers domsaga.......	56	48	45
Göteborgs och Bohus län.				Luggude domsaga......	48	49	43
Askims, Hisings och Sävedals domsaga.........	78	99	51	Städer.
Inlands domsaga......	20	39	39	Sigtuna..........	2	1	1
Orusts och Tjörns domsaga . .	5	34	23	Enköping..........	1	3	4
Norrvikens domsaga.....	26	28	19	Mariefred..........	1
Bunnerviken s domsaga ....	36	42	32	Trosa...........	1	1	1
Alvsborgs län.	22	13	28	Skänninge......... Skanör med Falsterbo ....	1 7	9 7	3 2
Marks domsaga.......	Lindesberg .........	2	5	2
Kinds och Redvägs domsaga . Borås domsaga.......	34 39	44 47	28 67	Piteå...........	5	5	4
Summa mål	4520	6262	5543
Vättle, Ale och Kullings dom-	29
saga........... Flundra, Väne och Bjärke dom-	70	38	Därav förfallna	1903	2 547	2078
saga...........	20	37	40	Slutligt avgjorda	2 617	3 715	3465

1 Inberäknat Gränna (1. 3, 1).

2 » Kungsbacka (4, 1, 1).

Anni. Några lagsökningsmål enligt IJL 13 § andra stycket hava icke förekommit under ifrågavarande
tidsperiod.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 januari
1937.

N ärvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 22 maj
1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om lagsökning och om handräckning för fordran (lag sökning slag) ;

2) lag örn ändring i vissa delar av utsökning slag en;

3) lag angående ändrad lydelse av 4- kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
örn hulvanförhällande i fråga örn fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn
hulvanförhällande i fråga örn aktier i vissa bolag;

6) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.
12) angående inteckning i fast egendom;

7) lag om ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

8) lag örn ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

9) lag örn ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36

s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och ut mätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Ernst
Leche.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Att mål örn lagsökning och handräckning för fordrans utfående äro av natur
att principiellt tillhöra området för den judiciella verksamheten, lärer icke från
något håll bestridas. Örn likväl deras överflyttning från exekutiv myndighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

till domstol hittills icke framträtt såsom något aktuellt spörsmål, beror detta
tvivelsutan därpå att från praktisk synpunkt den nuvarande ordningen visat
sig i det hela tillfredsställande. I varje fall torde förläggningen till överexekutorerna
av denna summariska och i tillämpningen rent skriftliga process knappast
i allmänhet hava uppfattats såsom en anordning, vilken i fråga örn snabbhet,
enkelhet och säkerhet i avgörandet skulle vara underlägsen ett väsentligen
likartat förfarande med domstolsbehandling redan i första instansen. I stad,
där magistraten eller någon dess ledamot är överexekutor, är denna ställning
förenad med domarämbete, och vad Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
angår torde där städse hava stått till förfogande arbetskrafter, vilka på
grund av utbildning och erfarenhet varit denna uppgift fullt vuxna. Ifrån synpunkten
av den handläggande myndighetens kompetens kan därför under närvarande
förhållanden dessa måls överflyttning till domstol näppeligen anses betingad
av annat skäl än att de, systematiskt sett, sammanhöra med rättskipningen.
Ej heller synes en dylik åtgärd i och för sig innebära någon bestämd
fördel för de rättssökande med hänsyn till ett bekvämt och lätt tillgängligt lagsöknings-
och handräckningsförfarande; i detta avseende torde, åtminstone numera,
den ena anordningen erbjuda ungefär lika goda förutsättningar som den
andra.

Lämpligheten av att den ifrågasatta reformen nu genomföres ställes tydligen
i annan belysning, därest det skulle visa sig att målens överflyttning till domstol
möjliggör verkliga förbättringar i själva förfarandet. I det stora hela
komma förändringarna dock att hänföra sig mer till form än till sak; förfarandet
inför lagsökningsdomaren blir i allt väsentligt detsamma som nu inför
överexekutor. Frånsett vissa nya detaljbestämmelser, vilka skulle kunna förbindas
även med det gällande systemet, medför emellertid målens upptagande
av domare, att .ett lagsöknings- eller handräckningsmål, som icke kan avgöras
i den summariska processens form, omedelbart kan övergå till handläggning av
domstol. En dylik förenkling måste helt naturligt innebära en beaktansvärd
fördel, även örn dess praktiska värde och betydelse, såsom under utredningen
framhållits, på sina håll torde hava överskattats.

Av stor vikt för den föreliggande lagstiftningsfrågans bedömande är obestridligen
huruvida förändringen kommer att i alltför hög grad öka arbetsbördan
för de av mångahanda tjänstebestyr alltmer betungade underrättsdomarna.
I och för sig kan beskaffenheten av här ifrågavarande mål icke antagas utgöra
ett dylikt hinder för överflyttningen. Men tydligen får ett sådant spörsmål
icke betraktas såsom helt fristående. Lagrådet har nyligen för sin del tillstyrkt,
att från administrativ myndighet skall till allmän underrätt överföras en annan
grupp av talrika örn ock till arten merendels föga invecklade ärenden, nämligen
mål örn förvandling av böter. Örn en viss betänksamhet är naturlig inför utsikten
att underrättsdomarnas ämbetsverksamhet sålunda på en gång utvidgas
i skilda avseenden, bör erinras, att bötesförvandlingsmålens förläggande till
domstol utgör den nödvändiga förutsättningen för en betydelsefull reform inom
området för straffverkställigheten. En överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen
kan icke i någon mån anses vara en lika angelägen åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Under förutsättning att anstalt kan träffas för en av de olikartade göromålens
samtidiga tillväxt påkallad förstärkning av underdomstolarnas arbetskrafter
synes emellertid avgörande betänklighet icke böra möta mot att
även dessa mål nu erhålla en genomgående judiciell handläggning. Härvid måste
särskilt avseende fästas vid den begränsning, som i detta sammanhang givits
åt frågan örn exekutivprocessens ombildning. Skulle, såsom i remissprotokollet
antydes, redan nu den uppfattning göra sig gällande, att jämväl
övriga dithörande ämnen böra på enhanda sätt i sinom tid läggas under domstols
behandling, måste ifrågasättas huruvida icke under sådan förutsättning
över huvud bör anstå med lagstiftning på detta område till dess att den kan
genomföras i full utsträckning. Med en dylik mer genomgripande reform
— örn vars lämplighet lagrådet icke har anledning att här göra något uttalande
— skulle nämligen underrättsdomarna ställas inför uppgifter, vilka åtminstone
delvis äro för deras nuvarande verksamhet så främmande, att en sådan
fråga näppeligen kan bedömas annat än i samband med förändringar i
domstolsorganisationen. Såvitt lagrådet kunnat finna, låter en uppdelning
av exekutivprocessen sig utföra i huvudsak på här föreslaget sätt, även örn
det visat sig att därvid kunna möta ej oväsentliga svårigheter. Och skulle
en sådan lösning vara att betrakta såsom blott partiell, erhåller den omfattande
lagstiftning som därav föranledes en sannolikt ganska kort varaktighet.

Då emellertid en lagstiftningsåtgärd av här ifrågasatt innebörd, såsom redan
anmärkts i det föregående, ovedersägligen grundas å principiellt giltiga skäl
och med hänsyn till den allmänna rättegångsreformen det kan antagas, att i
varje fall framdeles en överflyttning av lagsöknings- och handräckningsmålen
kommer att ske, har lagrådet ansett de omständigheter, vilka ställa i tvivel
huruvida en dylik lagändring bör omedelbart genomföras, icke innefatta tillräcklig
anledning avstyrka, att de remitterade förslagen i huvudsakliga delar
läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Förslaget till lag om lagsökning och örn handräckning för fordran

(lagsökningslag).

I redaktionellt hänseende företer förslaget åtskilliga avvikelser från motsvarande
texter i utsöknings- och handräckningslagarna även i sådana delar, där
ändring i sak icke är åsyftad. Huvudsakligen synes härvid en strävan att
vinna förkortning i uttryckssättet hava varit bestämmande. På några punkter
torde emellertid detta ändamål hava uppnåtts på bekostnad av tydligheten,
och huruvida i stort sett dessa för nuvarande lag och förslaget gemensamma
stadganden undergått en språklig förbättring kan måhända vara föremål för
olika meningar. I vissa fall, såsom exempelvis beträffande det i lagrubriken
använda uttrycket »handräckning för fordran», hade enligt lagrådets mening
ett bibehållande av gällande lags avfattning varit att föredraga.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 156.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3 §.

Föreskrifterna i förslagets 2 § första och tredje punkterna återgiva stadganden
av samma innehåll, vilka nu äro upptagna i första punkten av 14 §
utsökningslagen. I andra punkten av detta lagrum uttalas i anknytning till
nämnda stadganden att, om vad som föreskrivits underlåtes eller överexekutor
finner den åberopade handlingen icke innefatta bevis örn fordran, ansökningen
ej skall upptagas och att detta skall tecknas å lagsökningsinlagan. I förslaget
motsvaras sistnämnda bestämmelse av 3 §, som emellertid endast innehåller
ett allmänt sta dgande att, då lagsöknings domaren prövar hinder möta
för upptagande av ansökningen, han skall teckna besked därom å inlagan.

Anledningen till ändringen är den, att avsaknaden av jämväl andra förutsättningar
än de i 14 § utsökningslagen angivna, exempelvis bristande behörighet,
kunna föranleda ett avvisande. Någon ändring i sak har, såsom det vill
synas, icke varit åsyftad.

Stadgandet i förevarande paragraf förutsätter en allmän regel, som icke behöver
uttalas, nämligen att ansökningen skall avvisas utan motpartens hörande,
därest erforderliga processförutsättningar icke äro för handen. Bland
sådana processförutsättningar enligt såväl utsökningslagen som förslaget märkas
— förutom den anlitade myndighetens behörighet — att ansökningen göres
skriftligen och avser fordran, samt att fordringen grundar sig å skriftligt
fordringsbevis och att besannad avskrift av detta är fogad vid ansökningen.
Däremot är det tydligt att den i 2 § upptagna bestämmelsen att ansökningen
skall innehålla uppgift örn parts yrke och postadress icke angiver en processförutsättning
utan endast utgör en ordningsföreskrift.

I den mån det gäller omständigheter, vilka enligt den föreslagna lagens bestämmelser
eller enligt allmänna rättsgrundsatser framstå såsom processförutsättningar,
lärer paragrafens allmänna avfattning icke innebära någon ändring
i (förhållande till vad nu gäller. Emellertid har förslaget — i olikhet med
vad som skett i 14 § utsökningslagen — icke såsom förutsättning för lagsöknings
upptagande till prövning uppställt krav att det åberopade fordringsbeviset
skall innefatta bevis om fordran. Innehållet av den sålunda angivna
processförutsättningen lärer icke tillfullo täckas av det till förslagets 1 § överflyttade
stadgandet i 12 § första stycket första punkten utsökningslagen eller
av annan bestämmelse i förslaget. Då någon ändring icke är avsedd och väl
näppeligen är motiverad, synes förevarande paragraf lämpligen böra omredigeras
så, att därav framgår att, örn den åberopade handlingen finnes icke innefatta
bevis om fordran, ansökningen icke skall upptagas.

5 §.

I det fall att lagsökningshandlingarna skola delgivas gäldenären genom kungörelse
i allmänna tidningarna måste uppenbarligen dessa handlingar intagas
i kungörelsen, för såvitt man icke vill införa ett delgivningssätt efter förebild
av stadgandet i 27 kap. 7 § rättegångsbalken, något som här näppeligen bör
komma i fråga. Enligt den avfattning förevarande paragraf erhållit skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

det emellertid vara tillräckligt att i kungörelsen intaga allenast ansökningen
jämte därå tecknat föreläggande, i följd varav åberopad avskrift av fordringshandlingen
skulle kunna uteslutas. Då en sådan anordning av delgivningen,
vilken innebär avvikelse från vad nu gäller, icke lärer kunna anses tillfredsställande,
hemställer lagrådet att paragrafen i denna del avfattas i överensstämmelse
med motsvarande stadgande i 15 § utsökningslagen.

9 §.

Det bär upptagna stadgandet örn införande av anteckningar i den i 38 §
omförmälda boken anknyter sig naturligare till de i sistnämnda paragraf givna
bestämmelserna och synes därför lämpligen böra bär utgå för att intagas
i 38 §.

11 §.

Det å lagsökningsinlagan tecknade föreläggandet synes jämväl böra innehålla
underrättelse örn äventyret, där borgenären försummar att iakttaga vad
honom enligt 5 och 10 §§ åligger; och torde förevarande paragraf böra fullständigas
med föreskrift härom.

18 §.

De i förevarande paragraf först nämnda handräckningsåtgärdema angivas
i ordalag, hämtade från 182 § utsökningslagen, som enligt förslaget nu skall
upphävas. I nämnda lagrum, vilket följer omedelbart efter de grundläggande
stadgandena angående kvarstad och skingringsförbud, kan det använda uttryckssättet
ej giva anledning till otydlighet. Lösryckta ur detta sammanhang
kunna emellertid ordalagen ej sägas utesluta varje missuppfattning, såsom
exempelvis den, att skingringsförbud finge avse endast gäldenärens lösa
gods. En omformulering, som närmare ansluter texten till 8 kap. utsökningslagen,
synes därför önskvärd.

Enligt hänvisningen i slutet av paragrafen — vilken tydligen avser utsökningslagens
bestämmelser angående såväl förutsättningarna för åtgärderna
som rättegången och verkställigheten — skulle, medan målet är anhängigt hos
lagsökningsdomaren, endast överexekutor jämlikt 190 § vara behörig att häva
kvarstad eller skingringsförbud. Av sakens natur lärer emellertid följa att
under nämnda förutsättning denna befogenhet bör tillkomma lagsökningsdomaren.
I enlighet härmed torde lagtexten böra avfattas.

20 §.

Efter orden skulle enligt förevarande paragraf rätten att söka återvinning
gälla jämväl de i 18 § berörda frågorna. Då detta uppenbarligen icke kan
hava varit avsett, synes förevarande paragraf böra erhålla i enlighet därmed
ändrad avfattning.

Kungl. Majlis proposition nr 156.

22 §.

I olikhet med motsvarande paragraf i lagen örn handräckning för fordrans
utfående, 3 §, upptages i förevarande paragraf såsom handling, åberopad till
stöd för ansökning örn handräckning, förutom räkning även »annan handling».
Någon saklig skillnad torde härmed ej vara åsyftad; men då ändringen kan
tänkas giva anledning till den missuppfattning, att i handräckningsväg också
må åberopas fordringsbevis av beskaffenhet att kunna läggas till grund för
lagsökning, hemställes, att handräckningslagens uttryckssätt härutinnan
bibehålies. Bifalles denna hemställan, betingas därav motsvarande jämkningar
i 25 och 26 §§.

26 §.

I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt vid 11 § torde andra stycket
i förevarande paragraf höra fullständigas med föreskrift att det å ansökningen
tecknade föreläggandet skall innehålla underrättelse örn äventyret, där
borgenären försummar att iakttaga vad honom enligt första stycket åligger.

Förslaget innehåller icke någon bestämmelse örn sättet för den underrättelse
örn anmält jäv, vilken lagsökningsdomaren enligt denna paragraf skall hava att
meddela borgenären. Emellertid synes anledning ej förefinnas att föreskriva
någon som helst underrättelseplikt härutinnan. I det föreläggande för gäldenären
att svara å ansökningen örn handräckning, vilket borgenären skall delgiva
gäldenären, angives uttryckligen den tid, räknat från delgivningen, inom
vilken gäldenären äger att anföra jäv, och enligt förevarande paragraf skall
den tid, inom vilken borgenären har att hos lagsökningsdomaren framställa
yrkande örn målets hänskjutande till rätten, räknas, ej från det jäv anmäldes,
utan från utgången av den för anmälan av jävet bestämda tiden. Redan
genom nämnda föreläggande har alltså borgenären definitivt erhållit kännedom
örn den tid, då han senast har att påkalla målets hänskjutande till rätten. Vid
sådant förhållande kan det icke anses erforderligt med hänsyn till rättssäkerheten,
att underrättelse i detta avseende meddelas borgenären. Lagrådet hemställer
därför att denna föreskrift må utgå.

Enligt lagrådets uppfattning bör över huvud en viss varsamhet iakttagas i
meddelande av bestämmelser örn underrättelseplikt för domstol eller domare
gentemot parter beträffande i rättegången meddelade beslut eller utslag, helst
där sådana bestämmelser upptagas i lag. Såsom under förarbetena till förevarande
lagförslag framhållits, innebär visserligen den i åtskilliga fall för
lagsökningsdomaren stadgade underrättelseskyldigheten ej ett brytande med
regeln, att det ankommer på parterna själva att hålla sig underrättade om vad
som förekommer i processen och att, örn i något fall part icke nås av underrättelse,
som blivit vederbörligen avlämnad till postbefordran, risken därav
drabbar parten. Aven om det må antagas, att parterna äga kännedom örn vad
sålunda gäller, lärer dock å andra sidan vetskapen örn att de skola underrättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

om så gott som varje beslut, vilket äger samband med deras talan, lätt föranleda
att de i förlitande på att denna underrättelse också når dem underlåta att
ägna den uppmärksamhet åt målets fortgång som eljest skulle varit fallet.
Därest då av en eller annan anledning underrättelsen ej kommer parten tillhanda,
kunna ifrågavarande föreskrifter, därest de erhålla alltför vidsträckt
omfattning, leda till en verkan rakt motsatt den som åsyftats. Det synes ej heller
kunna bortses från att, därest underrättelseplikt ålägges lagsökningsdomare
i den omfattning som förslaget avser, åtminstone för vissa domare, vilka
kunna väntas få att handlägga ett betydande antal mål av ifrågavarande slag,
expeditionsarbetet med underrättelserna blir ej så litet betungande, i synnerhet
örn, såsom stadgas, underrättelserna skola ske genom rekommenderade brev.

Därest underrättelseskyldighet i det i förevarande paragraf omnämnda fall
bibehålies, torde böra stadgas att underrättelsen skall meddelas genom posten.

För den händelse borgenär inom den i förevarande paragraf bestämda tiden
ej framställer yrkande örn målets hänskjutande till rätten, är tydligen avsett
att ansökningen skall vara förfallen. Detta synes lämpligen böra komma till
uttryck i lagtexten.

Enligt 11 § andra stycket i lagen örn handräckning för fordrans utfående
äger borgenär, som ej åtnöjes med den ersättning för handräckningskostnad,
som överexekutor bestämt, att medelst stämning draga frågan under domstols
prövning. Jämlikt förslaget har däremot borgenären, örn gäldenären ej framställt
jäv, ingen möjlighet att påkalla rättens prövning av lagsökningsdomarens
beslut enligt 27 § örn ersättning för delgivningskostnad och enligt 25 §
andra stycket örn ersättning för annan handräckningskostnad. Sådan möjlighet
synes emellertid böra stå borgenär till buds och torde enklast kunna beredas
genom att borgenär, som ej åtnöjes med lagsökningsdomarens beslut örn
ersättning för delgivningskostnad eller annan handräckningskostnad, tillerkännes
rätt att inom den tid, som i första stycket av förevarande paragraf är
bestämd för framställande av yrkande örn måls hänskjutande till rätten, påkalla
rättens prövning av ersättningsfrågan. Erforderligt stadgande härom
kan lämpligen få sin plats i denna paragraf.

32 och 33 §§.

Bortsett från överflyttningen av förfarandet från överexekutor till lagsökningsdomaren
såsom en för detta ändamål särskilt inrättad judiciell myndighet,
skiljer sig det remitterade förslaget från nu gällande lagstiftning huvudsakligen
genom den anordningen att, därest lagsöknings- eller handräckningsförfarandet
icke leder till att ansökningen ej upptages eller att den bifalles,
det genom ett beslut av lagsökningsdomaren och utan stämning skall
övergå till ett vanligt domstolsförfarande. Förslaget synes därvid utgå från
att anhängiggörandet av den senare rättegången skall anses hava skett genom;
delgivningen av lagsökningsinlagan eller ansökningen örn handräckning, vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ka handlingar sålunda komma att motsvara stämningsansökningen i det vanliga
rättegångsförfarandet, men att eljest i processuellt hänseende förfarandet
inför domstolen skall anses såsom en ny rättegång, instämd till den dag
som utsatts för målets handläggning inför domstolen.

Av denna anordning följer i fråga örn den senare rättegången att, i den
mån särskilda rättsverkningar äro knutna till målets anhängiggörande, såsom
exempelvis i fråga om beräkning av ränta, nyssnämnda delgivning blir avgörande
men att i processuellt hänseende förhandlingarna skola anses öppnade
först å den dag som utsatts för handläggningen vid domstolen. Beträffande
de invändningar som omförmälas i 16 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken
tages sålunda icke hänsyn till den tidigare förhandlingen inför lagsökningsdomaren,
och beträffande tredskodom bedömas förhållandena med hänsyn
till läget å den för inställelse vid rätten utsatta dagen. Därest gäldenären
då uteblir, utgör icke den omständigheten att han inför lagsökningsdomaren
avgivit svaromål i och för sig hinder för meddelande av tredskodom. Att
helt bortse från vad som förekommit inför lagsökningsdomaren låter sig emellertid,
såsom också framhållits i remissprotokollet, icke göra. Vad som förekommit
inför lagsökningsdomaren måste betraktas såsom processmaterial, och
i den mån som i belysning av detta material, särskilt däri ingående skriftliga
bevis, borgenärens anspråk framstår såsom uppenbarligen icke lagligen grundat,
torde tredskodom icke kunna meddelas. Ett annat avseende, i vilket den
tidigare förhandlingen likaledes måste beaktas, är i fråga om rättegångskostnaderna.
Därav att målet hänskjutes till rätten följer att jämväl de i målet
framställda yrkanden som avse kostnaden å målet inför lagsökningsdomaren
böra bliva föremål för rättens prövning.

Målets hänskjutande till rätten tänkes ske allenast därigenom att lagsökningsdomaren
utsätter dag för målets handläggning vid rätten, i mål angående
handräckning för utfående av fordran dock först efter det borgenären
framställt yrkande örn sådant hänskjutande. Visserligen föreskrives i 32 §
att lagsökningsdomaren har att genom rekommenderade brev kalla parterna
till den utsatta dagen. Denna kallelse kan emellertid icke fylla samma uppgift
som en stämning. Enligt vad som uttryckligen framhållits under förarbetena
avses icke att bryta med gällande princip att det ankommer på parterna
själva att hålla sig underrättade örn vad som förekommer i processen och
att, örn part icke nås av underrättelse som avsänts, olägenheten därav drabbar
parten.

I denna automatiska övergång till domstolsprocess ligger otvivelaktigt en
förenkling. Denna utgör tydligen en fördel för borgenären. För gäldenären
innebär däremot systemet, sådant det är utformat, i flera avseenden en försämring
vid jämförelse med den ställning han enligt nuvarande lag intager, särskilt
i mål angående handräckning för utfående av fordran. Beträffande ett
sådant mål gäller nu att ett enkelt bestridande upphäver all vidare verkan
av ansökningen, och sedan ett sådant bestridande gjorts, kan gäldenären utan
att riskera rättsförlust avvakta delgivning av stämning till domstol. Därest
sådan följer, är rättegången underkastad de vanliga reglerna. Gäldenären

Kungl. Majlis proposition nr 156.

är sålunda garanterad en viss tid — stämningstiden — för att förbereda sin
inställelse, och vill han i sin ordning stämma borgenären i sak som har gemenskap
med käromålet, kan han göra det till samma domstol och inom den förkortade
stämningstid som 11 kap. 31 § rättegångsbalken anvisar. Enligt förslaget
har väl bestridandet den verkan att ansökningen örn handräckning icke
kan''prövas; men ansökningen kan medföra att målet hänskjutes till rätten,
och därest med hänsyn till omständigheterna gäldenären icke anser sig kunna
lita på att det rekommenderade kallelsebrevet skall nå honom, är han nödsakad
att själv eller genom ombud utröna huruvida målet på borgenärens yrkande
är hänskjutet till rätten. I fråga örn den tid som kan stå honom till buds för
att anskaffa och instruera ombud eller eljest förbereda sin talan finnes ingenting
stadgat. Visserligen torde, kan man antaga, i regel tillses att han erhåller
tillbörlig tid för utförande av sin talan, men han är icke garanterad någon
särskild förberedelsetid. Vad slutligen angår genstämning äro bestämmelserna
därom icke uteslutna från tillämpning, men det är att förutse att de
i verkligheten ofta icke skola kunna tillämpas.

I den mån förslaget alltså leder till att gäldenären för att kunna tillvarataga
sin rätt nödgas följa målets utveckling hos lagsökningsdomaren synes häri
icke ligga någon alltför betungande eller eljest obillig verkan av dessa bestämmelser.
En sådan skyldighet för gäldenären är endast en följd av att målet
anhängiggöres genom ansökningens delgivande. I viss mån betänkligt är möjligen
att genom de nya anordningarna kostnaderna kunna tänkas bliva ökade
utan att, lika litet som för närvarande, möjlighet är beredd för gäldenären att
erhålla ersättning därför, för den händelse talan ej fullföljes vid rätten. Emellertid
torde i de flesta fall gäldenären kunna lita till den under rekommendation
avsända kallelsen, och genom att kommissionärsbefattning inrättas hos
lagsökningsdomaren får antagas att kostnaderna under alla omständigheter
skola kunna inskränkas till obetydliga belopp. Kostnadsfrågan torde därför
ej böra tillmätas större betydelse än under nuvarande förhållanden.

Vad däremot angår beredelsetid och möjlighet till genstämning synes anledning
saknas att försätta gäldenären i en sämre ställning än han nu har. Då enligt
förslaget i mål örn handräckning för utgående av fordran endast behöves
ett enkelt bestridande för att förebygga bifall till ansökningen och visshet saknas
att målet kommer att fullföljas vid rätten, kan ej med fog anföras att gäldenären
genom förfarandet inför lagsökningsdomaren haft tillräcklig förberedelsetid.
Viss tid härför torde böra tillförsäkras honom, och denna bör lämpligen
beräknas från den dag då lagsökningsdomaren meddelar det beslut varigenom
målet utsattes att förekomma vid rätten. Bland annat med hänsyn till
genstämning bör tiden motsvara den stämningstid som för varje särskilt fall är i
lag stadgad.

Vad som sagts gäller närmast mål örn handräckning för utfående av fordran.
I fråga örn lagsökningsmål skulle visserligen i några avseenden andra
synpunkter kunna göras gällande. Det är emellertid att märka att endast i ett
fåtal fall sådana mål torde såsom tvistiga förvisas till domstol och att därför i
regel fordras att gäldenären visat skäl för sitt jäv. Med hänsyn härtill och då

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

det otvivelaktigt är önskvärt, att enahanda regler i detta avseende gälla för
båda slagen av mål, torde lagsökningsmålen böra följa samma bestämmelser
som kunna vara påkallade för bandräckningsmålen.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i 32 § införes stadgande
att dagen för målets handläggning skall utsättas så, att från dagen för
beslutet till inställelsedagen ej kommer att förflyta kortare tid än som motsvarar
den för varje särskilt fall stadgade stämningstiden.

Till förtydligande av lagens ståndpunkt torde i samband härmed i 33 § böra
angivas att målet skall anses anhängiggjort vid rätten genom delgivning av
lagsökningsinlagan eller ansökningen om handräckning för utfående av fordran.
Uttrycket »i rättegången» synes därjämte för undvikande av missuppfattning
böra ändras till »med avseende å rättegången» eller dylikt.

3*§.

Då beslut, varigenom lagsökningsdomaren jämlikt 3 eller 24 § finner ansökning
icke kunna upptagas till prövning, måste anses såsom slutligt utslag,
lärer sådant beslut icke behöva här särskilt omnämnas, och torde följaktligen
första stycket böra i enlighet härmed jämkas.

I förevarande paragraf saknas motsvarighet till det i 212 § utsökningslagen
upptagna stadgandet örn rätt för part att i utsökningsmål klaga öv,er beslut
varigenom mål onödigt uppehälles. Detta stadgande har gällt även lagsökningsmål.
I fråga örn handräckningsmål har däremot icke funnits någon liknande
bestämmelse, och praktiskt behov av en sådan har väl svårligen kunnat
uppvisas. Med hänsyn till den praxis som i lagsökningsmål hittills iakttagits
och sannolikt även under den nya ordningen kommer att iakttagas lärer ej heller
i fråga örn dylika mål det böra antagas, att anledning skall förekomma till
klagan över onödigt uppskov. Då emellertid det här gäller en form av process,
å vilken ställas särskilda krav i fråga örn snabbhet, torde det knappast kunna
anses riktigt -— i varje fall icke från principiell synpunkt — att ej ett sådant
rättsmedel, som erbjudes enligt nuvarande lag, kommer att stå parterna till
buds. En bestämmelse i detta avseende synes fördenskull böra upptagas i förevarande
paragraf, och torde därvid icke föreligga anledning att göra skillnad
mellan lagsöknings- och handräckningsmål.

Angående besvärsförfarandet i här ifrågavarande mål lämnas ej några föreskrifter.
På grund av stadgandet i 5 § promulgationslagen till 1901 års lag
örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken skola då tillämpas bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken. Dessa skilja sig, såvitt här är i fråga, från
de i 11 kap. utsökningslagen upptagna huvudsakligen därutinnan att de inrymma
även bestämmelser örn muntligt förhör med parterna. Att stadganden
härom saknas i utsökningslagen beror helt naturligt därpå att rättegången hos
överexekutor är i regel skriftlig och att i sådan process muntliga förhör ej
förekomma. Då enligt förslaget processen hos lagsökningsdomaren skall vara
rent skriftlig — bestämmelserna i 16 § utsökningslagen, vilka beträffande stad

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

medgiva muntlig förhandling i lagsökningsmål, hava ej upptagits i förslaget
— synes det ligga någon inkonsekvens i att icke beträffande här ifrågavarande
mål utesluta tillämpningen av de i 27 kap. rättegångsbalken givna bestämmelserna
angående muntliga förhör. Detta spörsmål torde emellertid sakna
praktisk betydelse.

I förslaget lämnas öppet huruvida protokoll skall föras inför lagsökningsdomaren.
Protokollföring kan emellertid med hänsyn till bestämmelserna i lagförslagets
40 § örn förande av dagbok knappast vara behövlig annat än möjligen
i vissa sällsynta undantagsfall. Yid sådant förhållande torde föreskrift
bliva erforderlig till ordnande av frågan huru processmaterialet skall bliva tillgängligt
i överrätten i händelse talan fullföljes mot lagsökningsdomarens beslut.

38 §.

Det synes angeläget att i den bok, som omförmäles i förevarande paragraf,
anteckning sker jämväl örn beslut varigenom mål hänskjutes till rätten, och
torde första stycket böra i sådant avseende fullständigas.

Lika litet som det enligt gällande lagstiftning funnits anledning stadga
skyldighet för överexekutor att till parterna avlåta meddelande örn utslag i
lagsökningsmål synes skäl föreligga att, på sätt enligt andra stycket i förevarande
paragraf skett, ålägga lagsökningsdomare dylik skyldighet. Under
hänvisning i övrigt till vad som anförts vid 28 § hemställes därför att vad
sålunda föreskrivits må utgå.

För den händelse underrättelseskyldighet anses skola bibehållas, bör uppmärksammas
att, örn lagrådets hemställan beträffande ändring i 34 § första
stycket vinner beaktande, stadgandet i 38 § andra stycket med hänsyn till använd
terminologi torde få en annan innebörd än som avsetts. Uttrycket »örn
utslag» synes böra förtydligas så att klart framgår, att underrättelsen skall
avse endast det förhållandet att beslut meddelats men icke innehållet av beslutet.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

51 §.

I 51 § första stycket utsökningslagen stadgas, att örn verkställighet av överexekutors
utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, skall
gälla vad i samma lag är stadgat i fråga örn underrätts dom i ty fall. Första
stycket av förevarande paragraf upptar nyssnämnda stadgande allenast med
den ändring, att »överexekutors utslag» utbytts mot »lagsökningsdomares utslag».
Då emellertid utsökningslagens berörda stadgande avser även vissa andra
överexekutors utslag än de, som meddelas i lagsökningsmål, och det ej lärer
vara avsett att göra ändring härutinnan, torde första stycket böra fullständigas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Gällande lag örn handräckning för fordrans utfående innehåller i 10 §, varifrån
sista punkten av förevarande paragrafs tredje stycke är hämtad, ett stadgande
om befogenhet för domstol, där talan örn återvinning är anhängig, att
förordna örn verkställigheten. Bestämmelse av motsvarande innehåll synes
böra upptagas även i förevarande paragraf. Däremot lärer det vara obehövligt
att här införa någon motsvarighet till den i nämnda 10 § gjorda hänvisningen
till 50 § utsökningslagen.

Därest lagrådets vid 22 § i förslaget till lagsökningslag gjorda hemställan
vinner bifall, torde jämväl tredje stycket i förevarande paragraf böra så ändras
att orden »eller annan handling» utgå.

53 §.

Godkännes lagrådets hemställan beträffande första stycket i 51 §, lärer därav
följa att förevarande paragraf skall bibehållas vid sin nu gällande lydelse.
I sådan händelse erfordras ock ändring i lagförslagets ingress.

85 §.

Enligt 86 § utsökningslagen förfaller förordnande enligt 28 § samma lag
örn fast egendoms försäljning, där ej borgenären inom viss tid begärt försäljning
av egendomen eller tvångsförvaltning, ävensom då borgenären efter begäran
örn sådan verkställighet lämnar gäldenären anstånd utöver viss tid. Har
förordnande av sådan anledning förfallit, åligger det jämlikt 88 § utsökningslagen
överexekutor att därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.
Därest befogenheten att fastställa intecknad fordran till betalning ur fast egendom
ej längre skall tillkomma överexekutor, måste särskilda anordningar vidtagas
för att överexekutor skall få kännedom örn sådana beslut; i annat fall
bleve det ej möjligt för honom att fullgöra ifrågavarande anmälningsplikt. Av
denna anledning upptager förslaget i femte stycket av förevarande paragraf
föreskrift örn skyldighet för domstol eller lagsökningsdomare, som fastställt
intecknad fordran till betalning ur fast egendom, att till överexekutor genast
översända avskrift av utslaget.

Emellertid är att märka hurusom, enligt 23 § i förordningen örn utsökningslag.
ens införande, i vissa städer, där befattningen att vara överexekutor icke anförtrotts
magistraten eller någon dess ledamot utan utövas av Konungens befallningshavande,
exekutiv auktion å fast egendom förrättas av magistraten.
När fråga är örn fastighet i sådan stad bör fördenskull avskrift av utslaget
översändas icke till överexekutor utan till magistraten. Erforderlig föreskrift
härom kan lämpligen få sin plats i 23 § punkt 4 nämnda förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen.

71 §.

Då i förevarande paragraf föreslås sådant tillägg att jämväl delgivning av
lagsökningsinlaga och växelfordrans åberopande för kvittning hos svensk lagsökningsdomare
skola medföra avbrott i växelpreskription, torde den i näst
sista stycket av paragrafen givna bestämmelsen örn beräkning av ny preskriptionstid
från det mål eller ärende, som där avses, sist av rätten handlades böra
ändras så, att den får avseende även å lagsökningsmål. Ändringen synes lämpligen
kunna ske på det sätt att orden »av rätten» utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen.

53 §.

Under hänvisning till sitt uttalande vid 71 § växellagen hemställer lagrådet
att motsvarande ändring vidtages i förevarande paragrafs näst sista stycke.

Övriga förslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 25 januari 1937 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 maj 1936
remitterade lagförslagen angående överflyttande till domstolsmyndighet av
lagsökningsmål och mål örn handräckning för fordran.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har i sitt utlåtande anfört vissa omständigheter, vilka ställde i
tvivel huruvida den föreslagna lagstiftningen borde omedelbart genomföras. Då
lagstiftningsåtgärden emellertid enligt lagrådets mening grundades å principiellt
giltiga skäl samt det med hänsyn till den allmänna rättegångsreformen
kunde antagas, att i varje fall framdeles en överflyttning till domstolsmyndighet
av ifrågavarande mål komma att ske, har lagrådet likväl ej velat avstyrka
reformens omedelbara genomförande.

De omständigheter, vilka givit anledning till lagrådets betänkligheter, hava
redan i remissprotokollet gjorts till föremål för överväganden. Till de därvid
gjorda uttalandena kan jag ansluta mig. Emellertid har lagrådet beträffande
den i remissprotokollet berörda ökningen av underdomarnas arbetsbörda — med
vitsordande av att beskaffenheten av här ifrågavarande mål icke i och för sig
kunde antagas med hänsyn till arbetsbördans ökning utgöra hinder för överflyttningen
— anfört att detta förhållande icke finge betraktas såsom helt
fristående, utan att arbetsökningen borde bedömas med hänsyn tagen även till
förslaget rörande bötesförvandlingsmålens förläggande till domstol, varigenom
underrättsdomarnas ämbetsverksamhet skulle ytterligare utvidgas. I anledning
av vad lagrådet härutinnan anfört vill jag framhålla, att i betraktande
av såväl lagsöknings- och handräckningsmålens som bötesförvandlingsmålens
i allmänhet enkla beskaffenhet ökningen av arbetsbördan för underrätternas
personal genom dessa måls överflyttning till domstolarna ej torde bliva av sådan
omfattning att någon mera nämnvärd förstärkning av underrätternas arbetskrafter
kan antagas bliva erforderlig.

Vad angår de erinringar som lagrådet på särskilda punkter framställt mot
de remitterade lagförslagen har jag i allmänhet funnit dessa erinringar böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

beaktas. I vissa hänseenden har jag emellertid, såsom av det följande framgår,
icke kunnat ansluta mig till lagrådets uppfattning.

Sålunda har beträffande förslaget till lag om lagsökning och om handräckning
för fordran (lag sökning slag) det i förslaget använda uttrycket ''handräckning
för fordran’ ansetts kunna bibehållas. Vidare har jag icke funnit mig kunna
biträda lagrådets förslag att till 38 § överflytta det i 9 § upptagna stadgandet om
införande av anteckning om vissa förelägganden i den i förstnämnda paragraf
omförmälda anslagsboken. I 9 § regleras nämligen jämväl annan åtgärd som
lagsöknings domaren har att vidtaga i omedelbar anslutning till meddelandet av
föreläggandena; en uppdelning å skilda lagrum av bestämmelserna örn lagsökningsdomarens
ifrågavarande tjänsteåligganden synes icke lämplig. Härtill
kommer att 38 § upptagits bland de paragrafer som innehålla för lagsökningsoch
handräckningsmålen gemensamma bestämmelser. Den ifrågasatta överflyttningen
från 9 § skulle följaktligen icke väl överensstämma med systematiken
i lagförslaget.

Lagrådet har vid 20 § uttalat att, efter orden, skulle enligt förevarande
paragraf rätten att söka återvinning gälla jämväl de i 18 § berörda frågorna.
Då det i förstnämnda paragraf använda uttrycket ''borgenärs talan’, vilket
härrör från motsvarande lagrum i utsökningslagen (32 §), emellertid icke synes
kunna tolkas såsom avseende annat än borgenärens i lagsökningsmålet väckta
fordringsanspråk, har 20 § ansetts kunna lämnas oförändrad.

Lagrådet har hemställt örn borttagande av föreskriften i 28 § örn skyldighet
för lags öknings domaren att, där gäldenären gör jäv i handräckningsmål, härom
underrätta borgenären. Enahanda yrkande har av lagrådet framställts beträffande
det i 38 § upptagna stadgandet örn skyldighet för lagsökningsdomaren
att till parterna avlåta meddelande om utslag i lagsökningsmål. Med hänsyn
till den praktiska nyttan av det föreslagna underrättelseförfarandet har
jag emellertid icke funnit skäl frångå förslaget i berörda hänseenden.

I anledning av vad lagrådet anfört vid 38 § har i 32 § upptagits en föreskrift
om skyldighet för lagsökningsdomaren att i den i förstnämnda paragraf
omförmälda boken göra anteckning örn beslut varigenom mål hänskjutes till
rätten.

Vidare har i anledning av lagrådets vid 34 § gjorda erinran i 35 § föreskrivits
skyldighet för hovrätt att, där besvär anförts över lagsökningsdomarens
beslut, från denne infordra inneliggande handlingar i målet.

Vad angår övriga lagförslag må allenast anmärkas att, i anledning av lagrådets
erinran vid 85 § utsökningslagen, i 23 § 4. förordningen den 10 augusti
1877 örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall intagits föreskrift örn skyldighet för domstol eller lagsökningsdomare,
som fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom i stad, där
exekutiv auktion å sådan egendom förrättas av magistraten, att till denna
översända avskrift av utslaget.

Utöver de ändringar, som föranletts av övriga lagrådets erinringar, hava i
förslagen vidtagits smärre jämkningar av formell natur.

Kungl. Majlis proposition nr 156.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag om lagsökning och om handräckning för fordran (lagsökningslag);

2) lag örn ändring i vissa delar av utsökning slagen;

3) lag angående ändrack lydelse av 23 § 4. förordningen den 10 augusti
1877 (nr 31 s. 51) örn nya utsökning slag ens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall;

4) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

5) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) örn
bulvanförhållande i fråga örn fast egendom;

6) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) örn
bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag;

7) lag örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 142 s.
12) angående inteckning i fast egendom;

8) lag örn ändrad lydelse av 71 och 93 §§ växellagen;

9) lag örn ändrad lydelse av 53 och 71 §§ checklagen; samt

10) lag örn ändrad lydelse av 17 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36
s. 1), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

362456