Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196k (Proposition 1964:156)

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196k

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. m.; given Stockholms
slott den 23 april 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val
av borgmästare och rådman,

5) lag om ändrad lydelse av 14 g konkurslagen, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om
behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de kommunala domstolarna, rådhusrätterna,
skall förstatligas från och med den 1 januari 1965.

Förslag framlägges om åtgärder angående rådhusrättspersonalens övergång
till statliga tjänster. Dessa förslag innebär att den nya statliga organisationen
så långt det är möjligt skall övertaga den nuvarande personalen.
Rådhusrätternas domare blir i princip skyldiga att den 1 januari 1965 övergå
till tjänster i denna organisation.

Stad med rådhusrätt föreslås även efter förstatligandet skola hålla erforderliga
lokaler med inventarier för rådhusrättens behov. Kontorsutrustning,

X Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

som nu användes vid rådhusrätt, skall staden enligt förslaget överlämna
till statsverket utan gottgörelse eller, i vissa fall, upplåta med nyttjanderätt.

Den lagstiftning som reglerar städernas inflytande vid tillsättandet av
tjänster för borgmästare och rådman föreslås bli upphävd. Vidare framlägges
förslag till ändrade lagregler om stads förenande i judiciellt avseende
med domsaga.

Riktlinjer uppdrages för utformningen av en gemensam domarbana, med
enhetlig ordning i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet och tjänstetillsättning.
I samband härmed föreslås att rådhusrätternas assessorstjänster
avskaffas. Vidare föreslås att det vid häradsrätterna tillämpade systemet
med rättsferier skall införas även vid rådhusrätterna. Dessa förslag
föranleder ändringar i rättegångsbalken och konkurslagen.

Slutligen behandlas vissa principer för administrationen av rådhusrätterna
efter förstatligandet. Förslag till personalplaner framlägges, såvitt avser
i huvudsak den ordinarie domarpersonalen i de olika rådhusrätterna.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 156 år 1964

1) Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av

huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Stads skyldighet att hålla rådhusrätt skall upphöra vid utgången av år

1964 i den mån ej i lag stadgas annorlunda.

2 §.

Vid rådhusrätt anställd lagfaren tjänsteman är skyldig att den 1 januari

1965 övergå till jämställd eller högre tjänst vid underrätt.

Den som med stöd av vad sålunda sagts överföres till statlig tjänst är ej
skyldig att vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.

3 g.

Stad med rådhusrätt skall efter den tidpunkt som angives i 1 § alltjämt
hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och andra
dylika inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och städning av
lokalerna.

Vad i lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli är stadgat skall härvid äga motsvarande tillämpning.

4 g.

Utrustning av annat slag än som avses i 3 § första stycket, vilken anskaffats
uteslutande för rådhusrättens behov, skall den 1 januari 1965 utan
vederlag överlämnas till kronan.

Abonnemang å telefonanläggning, som stad ställt till förfogande endast
för nyss angivet behov, skall samtidigt utan vederlag överlåtas till kronan.

Utrustning, som före sagda dag anskaffats även för annat än rådhusrättens
behov, äger kronan i fortsättningen utan vederlag nyttja i den omfattning,
i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten.

5 g.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196)

2) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 10, 13 och 17 §§ samt 4 kap. 2 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att
4 kap. 3 § samma balk skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 kap.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt
skola finnas borgmästare och rådmän
samt, om göromålen kräva det,
en eller flera assessorer. De skola
vara lagfarna.

Rådhusrätt må------

Vid rådhusrätt-------

För rättsskipningen i rådhusrätt
skola finnas borgmästare och rådmän.
De skola vara lagfarna.

- i avdelningar,
bestämda tider.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling
varje vecka hålla en eller
flera allmänna rättegångsdagar samt
eljest sammanträda så ofta det för
arbetet kräves.

Rådhusrätt skall

§•

Rådhusrätt skall för huvudförhandling
varje vecka med undantag
för tiden under rådhusrättens ferier
hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar.
Dd det för arbetets jämna
gång eller eljest finnes erforderligt,
äge rådhusrätten för huvudförhandling
utsätta särskilt sammanträde.
För annan handläggning än
huvudförhandling skall rådhusrätten
sammanträda så ofta det för arbetet
kräves.

— annan ort.

17 §.

Närmare bestämmelser om under- Närmare bestämmelser om underrätts
organisation och verksamhet rätts organisation, verksamhet och
samt domsagas förvaltning medde- förvaltning meddelas av Konungen,
las av Konungen.

4 kap.

2 §•

President och lagman i hovrätt, President och lagman i hovrätt,
hovrättsråd, häradshövding, borg- hovrättsråd, häradshövding, tings 1

Senaste lydelse av 4 kap. 2 §, se SFS 1947: 616.

Kungl. Maj. ts proposition nr i56 år 196b

(Nuvarande lydelse)

mästare och rådinan utnämnas av
Konungen. Revisionssekreterare utnämnes
eller förordnas av Konungen.

Om val av borgmästare och rådman
är särskilt stadgat.

3 §■

Tingsdomare utnämnes eller förordnas
av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt
meddelas bestämmelser av
Konungen.

(Föreslagen lydelse)

domare, borgmästare och rådman
utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare
utnämnes eller förordnas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Även efter lagens ikraftträdande skall i rättsskipningen i rådhusrätt deltaga
dessförinnan utnämnd assessor i rådhusrätten.

3) Förslag
till
Lag

med vissa bestämmelser angående stads förenande^med domsaga

Härigenom förordnas som följer.

Förordnande att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt
avseende förenas med domsaga meddelas av Konungen. I anslutning till
sådant förordnande äger Konungen giva erforderliga föreskrifter med avseende
å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget samt
utfärda de bestämmelser i övrigt, till vilka stadens förening med domsagan
må föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 17 juni 1932
(nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende skall upphöra
att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

4) Förslag
till
Lag

angående upphävande av lagen*den 5 april 1949 (nr 114) om val av
borgmästare och rådman

Härigenom förordnas, att lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

Blir borgmästare- eller rådmanstjänst ledig under år 1964, har magistraten
att ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungen. I fråga om åtgärder
som under år 1964 böra vidtagas för tillsättande av tjänst, som skall tillträdas
tidigast den 1 januari 1965, meddelar Konungen erforderliga bestämmelser.

5) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen

Härigenom förordnas, att 14 § konkurslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Då konkursansökning skall hänskjutas
till rätten, varde målet av
konkursdomaren utsatt att förekomma,
i stad inom fyra dagar samt på
landet inom tio dagar eller, om varken
borgenären eller gäldenären begär
att målet skall upptagas inom
sistnämnda tid, senast på det ting
som närmast därefter hålles. Kräves
för gäldenärens kallande eller hans
inställelse vid rätten oundgängligen
längre tid, må tiden för målets företagande
vid rätten utsträckas, dock
ej utöver sex veckor från det delgivning
av kallelsen kan väntas hava
ägt rum. Till rätten skola parterna
särskilt kallas. I kallelsen skall erinras
om den i 16 § stadgade påföljden
av parts utevaro.

I fråga om--— —---mo

(Föreslagen lydelse)

§■

Då konkursansökning skall hänskjutas
till rätten, varde målet av
konkursdomaren utsatt att förekomma
inom tio dagar eller, om varken
borgenären eller gäldenären begär
att målet skall upptagas inom nämnda
tid, senast på det ting eller den
allmänna rättegångsdag som närmast
därefter hålles. Kräves för gäldenärens
kallande eller hans inställelse
vid rätten oundgängligen längre
tid, må tiden för målets företagande
vid rätten utsträckas, dock ej utöver
sex veckor från det delgivning av
kallelsen kan väntas hava ägt rum.
Till rätten skola parterna särskilt
kallas. I kallelsen skall erinras om
den i 16 § stadgade påföljden av
parts utevaro.
varande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse, se SFS 1957: 97.

Ktingl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

6) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om
behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Har, med stöd av lagen om stads
och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, förordnats att rådhusrätt
i stad skall upphöra och staden i judiciellt
avseende förenas med domsaga,
äger Konungen förordna att
häradsrätten i orten skall äga upptaga
sjörättsmål för vilka rådhusrätten
skolat vara rätt domstol. Förordnande
som sist är sagt skall ej
utgöra hinder för tvistemåls instämmande
till närmaste rådhusrätt samt
ej heller föranleda ändring i vad eljest
gäller om rätt att, efter överenskommelse
mellan parterna, i sådant
mål söka annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål------

Har förordnats att rådhusrätt i
stad skall upphöra och staden i judiciellt
avseende förenas med domsaga,
äger Konungen förordna att
häradsrätten i orten skall äga upptaga
sjörättsmål för vilka rådhusrätten
skolat vara rätt domstol. Förordnande
som sist är sagt skall ej
utgöra hinder för tvistemåls instämmande
till närmaste rådhusrätt samt
ej heller föranleda ändring i vad eljest
gäller om rätt att, efter överenskommelse
mellan parterna, i sådant
mål söka annan rådhusrätt.

av dispasch.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 196b.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om huvudmannaskapet
för rådhusrätterna, m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 18 april 1961
hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, rådmannen Birger Brandt, lagmannen
Olof Engqvist, häradshövdingen Eric Stangenberg, numera t. f. expeditionschefen
Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin såsom
sakkunniga för att överse domkretsindelningen för underrätterna i riket.
Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse
en allmän översyn av domstolsväsendet.

Såsom experter åt de sakkunniga förordnades därefter hovrättsassessorn
Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow, byråchefen Folke Lyberg, numera
lagmannen Bengt Sandström och numera byrådirektören Ivar Tiby.
Till ledamöter av en rådgivande nämnd åt de sakkunniga utsågs ledamöterna
av riksdagens första kammare redaktören Birger Andersson och hemmansägaren
Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare förbundsjuristen
Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson, expeditionslöreståndaren
Eric Nelander, redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren
Gustaf Svensson, dåvarande ledamoten av första kammaren f. d.
folkskoleinspektören Ragnar Bergh ävensom professorn Per Olof Ekelöf,
direktören Styrbjörn von Feilitzen, stadsfiskalen Erik Gamstedt och advokaten
Holger Wiklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen domstolskommittén, har avgivit
ett den 1 oktober 1963 dagtecknat delbetänkande, benämnt »Rådhusrätternas
förstatligande». Betänkandet består av tre delar, av vilka en föreligger
i tryck (SOU 1963: 56) och de båda övriga är stencilerade. I betänkandet
framlägges förslag om förstatligande av de kommunala domstolarna,
rådhusrätterna. De föreslagna åtgärderna rör i första hand överförandet

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 ur 196i

av rådhusrätternas personal till statlig tjänst. I anslutning härtill framlägges
förslag angående rekrytering, utbildning, kompetenskrav och befordran
inom den, efter det att rådhusrätterna förstatligats, helt statliga domarkåren
i riket. För rådhusrätternas del har upprättats förslag om organisation
och administration samt personalplaner efter förstatligandet. Förslag framlägges
också om lokalhållningen för dessa domstolar samt, vad gäller de
framtida principerna, för samtliga underrätter. I betänkandet föreslås vidare
att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna skall avvecklas
i samband med rådhusrätternas förstatligande. Betänkandet innehåller slutligen
förslag rörande principerna för domförhet i underrätt i en kommande
enhetlig underrättsorganisation och för domkretsindelningen inom denna organisation.

över betänkandet, utom såvitt rör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas
avveckling, har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter
utom hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt, rådhusrätterna i Södertälje, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna,
Linköping, Norrköping, Motala, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,
Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Uddevalla,
Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sundsvall, Östersund,
Umeå, Skellefteå och Luleå, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, byggnadsstyrelsen,
riksarkivet, 1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,
Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges kommunala förvaltningsjurister
samt Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. En del av remissorganen
har haft att yttra sig endast beträffande vissa i förevarande delar
av betänkandet behandlade frågor. Till yttrandena har fogats utlåtanden
från ett stort antal myndigheter, kommunala organ och organisationer.

Vissa ekonomiska frågor i samband med ett förstatligande av rådhusrätterna
har — jämte andra spörsmål — behandlats i en inom finansdepartementet
upprättad, den 20 november 1963 dagtecknad promemoria
angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten. Denna promemoria innehåller förslag,
som i sin tur beaktar bl. a. innehållet i ett av 1955 års stadsutredning år
1962 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1962: 9). Promemorian har varit
föremål för remissbehandling.

Genom riksdagens bifall år 1962 till Kungl. Maj:ts proposition angående
huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. (prop. 148, SU 183, rskr 387)
har i princip beslutats att staten från och med den 1 januari 1965 övertager
huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet i den

It llihang till riksdagens protokoll ISCi. 1 samt. ,Vr 136

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

män huvudmannaskapet för dessa verksamhetsgrenar alltjämt är kommunalt.
Domstolskommittén, liksom förslagen i nyssnämnda promemoria, förutsätter
att genomförandet av rådhusrätternas förstatligande sker samtidigt
med sagda reformer.

Jag anhåller nu att få upptaga vissa av de i domstolskommitténs betänkande
behandlade spörsmålen. Dessa rör främst själva huvudmannaskapet
för rådhusrätterna och frågor om domstolarnas personalorganisation, som
föranleder eller äger samband med lagstiftning vid en reform på detta område.
Jag avser att senare denna dag anmäla av kommittén behandlade
spörsmål om en avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna.
I detta sammanhang vill jag nämna att jag i dag även ämnar
föreslå vissa ändringar i utsökningslagen, som innebär bl. a. att magistrat
eller ledamot av magistrat ej längre skall vara överexekutor. Till grund
för dessa förslag ligger ett av lagberedningen den 22 april 1963 avgivet betänkande
(SOU 1963: 28). Vad vidare angår de frågor som behandlats i här
förut omnämnda promemoria kommer dessa, enligt vad jag erfarit, att i
senare sammanhang anmälas av chefen för finansdepartementet. Slutligen
bör nämnas att chefen för inrikesdepartementet, enligt vad jag inhämtat,
denna dag kommer att anmäla frågorna om utformningen fr. o. m. den
1 januari 1965 av nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt
om vad i övrigt hänger samman med genomförandet av reformerna på dessa
områden. I.

I. Allmänna ställningstaganden

De allmänna domstolarna i vårt land utgöres av underrätter, sex hovrätter
och högsta domstolen. I underrätterna — härads- och rådhusrätter —
dömer lagfarna domare, i vissa mål jämte lekmän, nämnden, överrätterna
består alltid av flera lagfarna domare. Utöver de dömande uppgifterna omhänderhar
hovrätterna administrationen av häradsrätterna och har även
att sörja för domarrekryteringen och en väsentlig del av domarutbildningen.
Enligt rådande grunder för instansordningen skall praktiskt taget alla
mål anhängiggöras i underrätt. Underrätternas domar kan alltid underställas
hovrätts prövning. I princip föreligger fullföljdsrätt från hovrätt till
högsta domstolen. Beträffande flertalet mål gäller emellertid, som villkor
för att talan mot hovrätts dom skall komma under högsta domstolens prövning,
att högsta domstolen lämnar tillstånd därtill. De till högsta domstolen
fullföljda målen beredes i nedre justitierevisionen.

Häradsrätterna handhar rättsskipningen på landet. Kostnaderna för dem
bestrides av statsverket. Det åligger dock domkretsens, tingslagets, innevånare
att betala utgifterna för sammanträdes- och kanslilokaler. Även vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196i

städer lyder under landsrätt. Detta gäller städer, som tillkommit efter år
1904, och en del äldre städer, som i senare tid förenats med landsbygd i
judiciellt avseende. I övriga städer handhas rättsskipningen av rådhusrätt,
som bekostas av staden. Kostnaderna för hovrätter och högsta domstolen
bestrides av statsverket.

Domsaga, som är benämningen på häradshövdings ämbetsområde, utgör i
allmänhet ett tingslag. Antalet domsagor är för närvarande 117. Av dessa
består 13 av mer än ett tingslag. I flertalet domsagor finns, jämte häradshövdingen,
en eller flera biträdande lagfarna domare: tingsdomare, tingssekreterare
eller fiskalskompetenta biträden.

För närvarande har 36 städer rådhusrätt. Av dessa, s. k. magistratsstäder,
är fem nu föremål för utredning om landsrättsförläggning. De lagfarna domarna
i rådhusrätt utgöres av borgmästare och två eller flera rådmän. I ett
flertal rådhusrätter finns därjämte assessorer och andra biträdande domare.

Vad gäller underrätternas organisation råder vissa olikheter mellan rådhusrätter
och häradsrätter. Olikheterna är historiskt betingade och sammanhänger
med att rådhusrätterna är av städerna bekostade domstolar, medan
upprätthållandet av domstolsorganisationen i övrigt åvilar staten. Olikheter
finns bl. a. i ordningen för tillsättning och utbildning av domare samt
för arbetsfördelningen inom domstolarna. Vidare råder skiljaktigheter i fråga
om domstolarnas sammansättning. För häradsrätt är huvudregeln, gällande
både tvistemål och brottmål, att domstolen är domför med en lagfaren
ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt har i brottmål samma sammansättning
som häradsrätt. Vid särskild huvudförhandling i tvistemål däremot
har rådhusrätt kollegial sammansättning med tre eller fyra lagfarna domare.
I enklare mål är såväl häradsrätt som rådhusrätt domför med endast en
lagfaren domare.

Rådhusrätt har att, utöver rättsskipningen i stad, såsom magistrat utöva
viss förvaltningsverksamhet. Denna verksamhet omfattade tidigare såväl
kommunala som statliga uppgifter. Numera är magistraten befriad från de
kommunala uppgifterna. Magistraten har emellertid alltjämt att svara för
en mångfald uppgifter i egenskap av lokal statlig myndighet. I Stockholm
åvilar dock flertalet magistratsgöromål överståthållarämbetet.

Vår nuvarande domslolsorganisalion har i stort sett bestått oförändrad
sedan lång tid tillbaka. Den stora processreform, som genomfördes med
1942 års rättegångsbalk, gällde i huvudsak själva rättegångsförfarandet. t
överensstämmelse med de av statsmakterna år 1931 antagna grunderna för
reformen (prop. 1931:80, Sä IT 1, rskr 308) begränsades i princip de
organisatoriska åtgärderna till sådana, som fordrades för alt domstolarna
skulle bli i stånd att uppbära det nya processuella förfarandet. Frågan om
en mera genomgripande omorganisation av domstolarna blev härigenom
skjuten på framtiden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

Etter processreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1948, har flera
utredningar företagits rörande domstolsorganisationen. Utredningarna har
lett till bl. a. följande betänkanden: Domar tjänster i häradsrätt och hovrätt
(SOU 1956: 52), Domarbanan (SOU 1959: 17), Rådhusrätts sammansättning
i brottmål (SOU 1956: 28), Häradsrätts sammansättning i brottmål
(SOU 1958:9) och Underrätterna (SOU 1961:6). Dessa betänkanden har
avgivits, de två förstnämnda av 1955 års domarutredning och de tre sistnämnda
av stadsdomstolsutredningen.

De förslag som framlagts i berörda betänkanden avser skilda, begränsade
avsnitt av domstolsväsendet. Det har emellertid visat sig möta stora svårigheter
att genom partiella reformer komma till rätta med hithörande problem.
En fullständig översyn har framstått som ofrånkomlig för att nå
ändamålsenliga och samstämmande lösningar över hela linjen. Med anledning
härav har domstolskommittén fått uppdraget att företaga en allmän
översyn av domstolsväsendet i riket (jfr utredningsdirektiven, riksdagsber.
1963 I Ju: 35).

Då grunderna för rättegångsreformen prövades år 1931, uttalade sig både
Kung!. Maj :t och riksdagen principiellt för att rättsskipningen i städerna
borde övertagas av staten. Frågan härom ansågs emellertid böra anstå i avvaktan
på en omläggning av städernas förvaltning. Stadsdomstolsutredningen
framlade i berörda betänkande om underrätterna principförslag om
att staten skall överta kostnaderna för stadsdomstolarna. Domstolskommitténs
översyn av domstolsorganisationen bör enligt de givna utredningsdirektiven
taga till utgångspunkt, att huvudmannaskapet och kostnaderna
för rättsskipningen i de städer, som nu har rådhusrätt, skall överföras på
staten. Vid översynen har kommittén att utarbeta närmare förslag till reformens
slutliga genomförande. Enligt vad som vidare bl. a. anföres i direktiven
bör såsom riktmärke för utredningen gälla att underrättsorganisationen
skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela
riket samt att sålunda den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall
bringas att upphöra.

Kommittén

Med hänsyn till omfattningen av det ganska invecklade frågekomplex,
som avses med domstolskommitténs uppdrag, förutsätter kommittén att det
dröjer tämligen länge, innan utredningsarbetet i dess helhet är avslutat.
Kommittén framhåller att domstolsväsendet är en organisatorisk enhet. Det
ena spörsmålet griper in i det andra och kan ofta icke lösas utan återverkningar
på andra områden av organisationen. Det möter därför i många fall
svårigheter att bryta ut och för sig behandla en speciell fråga. Med hänsyn
till den långa tid, som kan beräknas förflyta innan en slutgiltig ny domstolsorganisation
kan genomföras, är det emellertid angeläget att, i den mån

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 ur 1065

möjligheter finns att framskrida etappvis, taga till vara sådana möjligheter.
Kommitténs utredning är närmast föranledd av stadsdomstolsutredningens,
av en enhällig opinion understödda förslag att på staten överföra huvudmannaskapet
för rättsskipningen vid rådhusrätterna i överensstämmelse med
vad som av ålder varit fallet beträffande häradsrätterna. De för en sådan reform
behövliga åtgärderna anser kommittén kunna vidtagas utan att en samlad
översyn senare av hela domstolsorganisationen hindras. Genom att huvudmannaskapet
för samtliga allmänna domstolar samlas på en hand torde
genomförandet av organisatoriska ändringar av andra slag i stället underlättas.

Rådhusrätternas förstatligande är, anför kommittén, en fråga av icke blott
principiell och ekonomisk räckvidd. Den är av väsentlig betydelse för domstolsväsendet
genom de förutsättningar som skapas att få till stånd en enhetlig
domarkår med gemensam befordringsgång och att avskaffa rådande
dualism mellan å ena sidan den statliga och å andra sidan den kommunala
domarbanan. Ej mindre betydelsefullt är att en enhetlig underrättsorganisation
och en ändamålsenlig domkretsindelning knappast kan åstadkommas,
utan att rådhusrätterna helt infogas i det statliga domstolsväsendet.

Kommittén föreslår att förstatligandet av rådhusrätterna sker som ett
första led i arbetet på en ny domstolsorganisation, utan att lösningen av övriga
med en sådan organisation sammanhängande frågor avvaktas. Härmed
avser kommittén ej att åtgärderna nu bör begränsas endast till att huvudmannaskapet
överföres på staten. En reform av denna begränsade räckvidd
skulle icke medföra förut omnämnda fördelar. Kommittén anser den ej heller
vara önskvärd från andra synpunkter, som beröres i det följande.

Om en gemensam domarbana skall kunna komma till stånd, måste — enligt
vad kommittén konstaterar — eu enhetlig ordning utformas angående
rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning inom
domarkåren. Åtgärder av detta slag är emellertid ej tillräckliga för att rådande
dualism mellan statliga och kommunala underrättsdomare helt skall
undanröjas. Full enhetlighet vinnes väl först i och med att underrättsorganisationen
blir i allo likformig. Detta är emellertid en fråga på längre sikt,
som alltså icke kan lösas i förevarande sammanhang. Det blir nödvändigt
räkna med att rådhusrätterna även efter förstatligandet under en tid består
som en särskild form av underrätter vid sidan av häradsrätterna. De båda
underrättstyperna bör emellertid redan nu, som förberedelse till den omstöpning
i en gemensam form som är att emotse framdeles, göras så överensstämmande
som i dagens situation är möjligt. Tjänster, arbetsuppgifter och
grunderna för fördelning av göromålen mellan olika befattningshavare hör
vara i allt väsentligt desamma vid rådhusrätt som vid häradsrätt. Även administrationen
av domstolarna hör vara i stort sett ensartad. I detta sammanhang
erinrar kommittén om att olikheter föreligger i fråga om lönesätlningen
såväl mellan statliga och kommunala befattningshavare som mellan olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196''r

rådhusrätter. Det kan varken från statens eller från befattningshavarnas
synpunkt vara lämpligt att statliga underrätter med avvikande principer för
lönesättningen finns vid sidan av varandra. Kommittén förutsätter att frågan
om erforderliga ändringar i detta hänseende löses genom förhandlingar
i sedvanlig ordning och att dylika förhandlingar kommer till stånd inom
sådan tid att resultatet av dem kan beaktas, då förstatligandet träder i kraft.

Den omorganisation av rådhusrätterna som bör vidtagas i samband med
huvudmannaskapsreformen motiveras enligt kommitténs mening ej endast
av angelägenheten att skapa en gemensam domarkarriär. För staten är det
av intresse att, då den övertager det ekonomiska ansvaret, också veta vad
detta övertagande innebär på längre sikt. Även från rekryteringssynpunkt
och för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare är det av vikt att den
framtida organisationen åtminstone till sina huvuddrag fastställes. Ett
dröjsmål måste, särskilt bland den icke slutbefordrade personalen, skapa
oro och osäkerhet. Det nuvarande svävande tillståndet är icke tillfredsställande
och läget förbättras ej, om rådhusrätterna skulle övertagas av staten
i befintligt skick utan att det samtidigt anges, hur personaluppsättning och
övrig organisation avses skola gestaltas i fortsättningen.

Underrätternas organisatoriska utformning blir enligt kommitténs åsikt i
väsentlig grad beroende av vad som skall gälla angående domstolarnas sammansättning
och domkretsarnas omfattning. En förutsättning för att rådhusrätterna
redan nu — innan domstolsorganisationen i dess helhet blivit
föremål för översyn — skall kunna ges en organisation, som kan förväntas
bestå i sina huvuddrag även i fortsättningen, är att principerna för domförhet
och domkretsindelning fastlägges för underrätterna. Kommittén anser
därför att man i detta sammanhang, utan att ståndpunkt tages i detalj, bör
uppdraga de allmänna riktlinjer efter vilka lösningen av dessa frågor skall
sökas. I enlighet härmed anger kommittén i betänkandet vissa principer,
enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra lösas under det
fortsatta utredningsarbetet. För brottmålens del tänker sig kommittén att
den nuvarande huvudregeln, att domstolen är domför med en lagfaren domare
med nämnd, skall bibehållas. I fråga om tvistemålen anser kommitténs
majoritet den juristkollegiala sammansättningen vara att föredraga. Då
enighet icke kunnat uppnås inom kommittén, har kommittén funnit sig böra
utgå från att i en blivande underrättsorganisation möjlighet skall föreligga
att i tvistemål använda såväl den juristkollegiala sammansättningsformen
som sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd. Kommitténs
majoritet förordar därvid att sammansättningen tre lagfarna domare uppställes
som huvudregel. En minoritet har ansett att lagfaren domare och
nämnd bör vara den domförhetsform som i första hand bör användas. Därutöver
innehåller betänkandet riktlinjer för domkretsindelningen i en framtida
enhetlig underrättsorganisation. Kommittén åsyftar bl. a. att en domkrets
regelmässigt skall vara tillräckligt stor för att bereda sysselsättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965 15

åt minst tre domare samt att mer än en underrätt i princip ej skall vara
förlagd till samma ort.

I anslutning till vad nu anförts understryker kommittén att det ej kan
uteslutas att ändringar i den rådhusrättsorganisation, som genomföres i
samband med förstatligandet, kan visa sig nödvändiga vid den slutliga gestaltningen
av domstolsväsendet. Också den gemensamma domarkarriären
kan behöva ges annan utformning än den nu får. Möjligheten av sådana
ändringar vill kommittén emellertid ej taga till intäkt för att, i avvaktan på
en allmän omorganisation av domstolsväsendet, bibehalla radhusrätterna
till alla delar vid den organisation de nu har. Den eftersträvade enhetligheten
på domarbanan och inom domarkåren, vilken är ett av huvudsyftena
med förstatligandet, skulle då inte kunna vinnas.

Den gemensamma domarbanan bör enligt kommitténs mening uppbyggas
efter i stort sett det mönster som kännetecknar den nuvarande statliga sektorn.
En reform enligt kommitténs förslag föranleder smärre ändringar i
rättegångsbalkens bestämmelser. Gällande föreskrifter angående rekrytering,
utbildning, befordringsgång och utnämningsförfarande är väsentligen
utfärdade i administrativ ordning. En enhetlig reglering av domarbanan
förutsätter justeringar av dessa föreskrifter. Kommittén anser att en allmän
översyn av hithörande författningar, som i övrigt är erforderlig, kan anstå.
Då en gemensam underrättsorganisation för hela riket, utan åtskillnad mellan
land och stad, framdeles genomföres, måste nya för underrätterna gemensamma
föreskrifter utfärdas.

Vid förstatligandet avses rådhusrätternas nuvarande dubbla egenskap av
domstol och magistrat skola upphöra. Magistratsgöromålen skall enligt kommitténs
förslag utskiftas på andra myndigheter och rådhusrätterna kommer
att i likhet med häradsrätterna uteslutande vara domstolar.

Statens övertagande av huvudmannaskapet även för städernas domstolar
underlättar judiciella indelningsändringar av det slag som för närvarande
regleras genom särskild lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende. Kommittén förordar att denna lag nu upphäves och ersättes
med ett allmänt stadgande i rättegångsbalken.

Genom förstatligandet kommer, framhåller kommittén, kommunernas
skyldigheter mot rådhusrätternas personal att överflyttas på staten. För
övergången erfordras reglerande bestämmelser. I samband med förstatligandet
måste också frågan om lokalhållningen regleras. Kommittén
framlägger förslag i dessa hänseenden.

Kommittén utgår från att de kostnader, soin reformen innebär för
statsverket, får bestridas över statsbudgeten i vanlig ordning. Frågan, i
vilken omfattning och på vad sätt staten skall beredas ersättning för
dessa kostnader av städerna med rådhusrätt, anser kommittén falla utanför
dess uppdrag. Kommittén — som hänvisar till 1955 års stadsutrednings
betänkande om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

förhållande till staten (SOU 1962: 9) — förutsätter att en lösning kommer
till stånd, innan förstatligandet genomföres.

Kommittén säger sig utgå från att rådhusrätterna förstatligas den 1
januari 1965. Kommittén erinrar om att staten enligt statsmakternas beslut
skall övertaga huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
sagda dag. De problem som därvid uppkommer är i flera avseenden
desamma som de vilka möter vid statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna. Även om sambandet mellan ifrågavarande
verksamhetsgrenar inte är sådant att med förstatligandet sammanhängande
organisatoriska ändringar nödvändigtvis behöver genomföras i ett sammanhang
över hela linjen, har kommittén räknat med att så om möjligt
sker.

Yttrandena

Att huvudmannaskapet för rådhusrätterna bör överföras
på staten har tillstyrkts av de remissinstanser som särskilt yttrat sig
i frågan. I övrigt har man i yttrandena utgått från, såsom något givet,
att en sådan reform bör genomföras. I allmänhet anlägges samma synpunkter
som kommittén anfört i sin motivering för reformen. Några rådhusrätter
understryker att deras ställningstagande icke grundas på att
städerna ej skulle ha fullgjort sina uppgifter som huvudmän för rådhusrätterna
på tillfredsställande sätt. Rådhusrätten i Lund framhåller sålunda
att det kommunala huvudmannaskapet för rådhusrättens del icke varit
till nackdel. Tvärtom har rådhusrätten vid behov av arbetskraftsförstärkning,
inventarier och litteratur kunnat påräkna en mera positiv inställning
från anslagsbeviljande myndigheters sida än vad som hittills
brukat vara fallet vid statliga domstolar.

I yttrandena har vidare allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran
att förstatligandet av rådhusrätterna sker som ett första led i arbetet
på en ny domstolsorganisation.

Svea hovrätt framhåller att en samlad och allsidig översyn av domstolsväsendet
under senare tid alltmera framstått som nödvändig. Ett utredningsuppdrag
av denna karaktär torde emellertid icke kunna slutföras
förrän efter relativt lång tid. Det är angeläget att möjligheterna att i utredningsarbetet
framskrida etappvis tillvaratages. Fördelen härmed är att
vissa angelägna reformer kan förverkligas tidigare än som eljest kunnat
ske samt att det fortsatta utredningsarbetet kan byggas på principer som
statsmakterna på ett tidigt stadium satts i tillfälle att fatta ståndpunkt till.
Till stöd för att rådhusrätterna redan nu bör förstatligas åberopar hovrätten
bl. a. angelägenheten av att snarast möjligt få till stånd en övergång
till en gemensam domarbana och ett förenhetligande i övrigt av de båda
underrättsformerna. Motsvarande synpunkter återkommer i flera andra
yttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Göteborgs rådhusrätt understryker att en allmän underrättsreform i anslutning
till ett förstatligande av rådhusrätterna, vilken icke leder till en enhetlig
och ändamålsenlig underrättsorganisation, måste anses otillfredsställande.
Rådhusrätten finner emellertid i likhet med kommittén att det slutliga
ställningstagandet till utformningen av en enhetlig underrättsorganisation
måste anstå med hänsyn till sambandet med vissa för domstolsväsendets
allmänna struktur grundläggande spörsmål.

Åtskilliga beröringspunkter föreligger mellan rådhusrätternas förstatligande
och domstolsväsendets omorganisation på ena samt förstatligandet
och omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet på andra
sidan, framhåller polisberedningen. Beredningen beklagar att en samlad
lösning för alla nämnda verksamhetsgrenar inte synes kunna komma till
stånd. Beredningen understryker att omorganisationen av polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet inte kan anstå i avvaktan på utredningarna om
och ställningstagandena till domstolsväsendets framtida organisation. Inte
heller kan det rimligen komma i fråga att nu för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
genomföra en provisorisk omorganisation, som sedermera
skulle ändras i samband med att domstolsväsendet omorganiseras. Beredningen
vill därför helt allmänt slå fast, att domstolskommittén i sitt fortsatta
arbete torde ha att utgå från de förutsättningar för en ny domstolsorganisation
-—- särskilt då domkretsindelning — som det omorganiserade
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet utgör. Härmed är ej sagt att inte
smärre justeringar i sistnämnda organisationer kan behöva ske för att
en ändamålsenlig domstolsorganisation skall kunna åstadkommas. Liknande
synpunkter anlägges av Föreningen Sveriges stadsfiskater.

Remissinstanserna är överlag ense med domstolskommittén om att förstatligandet
av rådhusrätterna ej bör begränsas enbart till att staten övertager
huvudmannaskapet och kostnaderna för stadsdomstolarna. Från flera
håll understrykes angelägenheten att få till stånd en gemensam
domarbana. I allmänhet godtages också kommitténs uttalanden om
behovet av ändringar i rådhusrätternas inre organisation
i samband med förstatligandet.

Till de remissinstanser som ställer sig helt positiva till kommitténs
allmänna uttalanden i dessa frågor hör Sven hovrätt. Enligt vad hovrätten
framhåller är det naturligt att en förändring av denna räckvidd i övergångsskedet
rymmer en mängd problem, som svårligen låter sig säkert
överblicka till sina konsekvenser men som kan antagas medföra olägenheter
av skilda slag särskilt för enskilda befattningshavare inom de båda
nu existerande domarkarriärerna. Enligt hovrättens mening framstår emellertid
en övergång till en gemensam domarbana samt ett förenhetligande
i övrigt av de båda underrättsformerna snarast möjligt som synnerligen
angeläget. De framlagda förslagen i denna del visar också, bedömt i stort,
att åtgärderna låter sig genomföra under skäligt hänsynstagande till be -

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

rörda personalgruppers berättigade intressen och utan att man i någon
högre grad binder sig för utformningen av den kommande slutgiltiga domstolsorganisationen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar att det, då domarkarriären
under lång tid varit föremål för utredningar i olika sammanhang,
synes angeläget att domarbanans framtida utformning bestämmes
så snart som möjligt. Länsstyrelsen tillstyrker därför att förstatligandet
förenas med sådana förändringar av rådhusrätternas inre organisation
som erfordras för att göra domartjänstgöring i rådhusrätt och häradsrätt
mera likformig och därmed bättre anpassad till en enhetlig domarbana. Vidare
gör bl. a. rådhusrätten i Malmö uttalanden, som innefattar instämmande
i kommitténs synpunkter i förevarande delar.

Sveriges juristförbund understryker att det såväl från rekrvteringssynpunkt
som för rådhusrätternas nuvarande befattningshavare är av vikt
att den framtida organisationen åtminstone till sina huvuddrag fastställes.

Några rådhusrätter förordar återhållsamhet med ändringar av rådhusrätternas
organisation i samband med förstatligandet. Sålunda anser Stockholms
rådhusrätt att de organisatoriska förändringar, främst syftande till
att främja åstadkommandet av en gemensam domarbana och till administrativa
reformer i samband med rådhusrätternas förstatligande, bör
ges så ringa omfattning som möjligt. Enligt vad rådhusrätten påpekar, antyder
kommittén i olika sammanhang att risk föreligger att dess förslag
till lösningar kan behöva omprövas under det fortsatta reformarbetet. Det
framstår med hänsyn härtill som angeläget att stor återhållsamhet iakttages
vid genomförande av förändringar. Rådhusrätten i Västerås erinrar
om att det ännu i åtskilliga väsentliga hänseenden är ovisst, hur den nya
organisationen av domstolsväsendet kommer att utformas. Då förslag till
ändring i häradsrätternas organisation icke föreligger, kan likformighet
mellan de båda underrättstyperna nu endast uppnås genom att man anpassar
rådhusrätterna efter häradsrätterna, oavsett huruvida detta i och
för sig innebär en förbättring eller försämring. Ett sådant förfaringssätt
anser rådhusrätten olämpligt. Enligt rådhusrättens uppfattning bör ändringarna
i rådhusrätternas organisation nu begränsas till vad som föranledes
av tillskapandet av en gemensam domarbana. Rådhusrätten i Hälsingborg
ger uttryck för liknande tankegång. Genom att rådhusrätterna
anpassas efter häradsrätternas uppbyggnad kommer de fördelar som rådhusrättsorganisationen
kan uppvisa, jämförd med häradsrättsorganisationen,
att försvinna och det kan, anför rådhusrätten, näppeligen förväntas
att de blir tillbörligt beaktade vid en framtida fullständig omorganisation.
Enligt rådhusrättens mening är detta en beklaglig konsekvens av
kommitténs förslag. Rådhusrätten är emellertid medveten om att kommitténs
förslag grundar sig på en önskan att skapa förutsättningar för uppbyggandet
av en gemensam domarbana. Med hänsyn till den tidrymd som

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år l!)Oi

måste åtgå för detta önskemåls genomförande vill rådhusrätten icke motsätta
sig cn viss omorganisation av rådhusrätterna i samband med förstatligandet
i syfte att skapa en gemensam domarbana.

En än mera avvisande hållning till ändringar i rådhusrätternas organisation
intager rådhusrätten i Lund, som hävdar att kommitténs skäl
för att föreslå ändringar, avsedda att anpassa rådhusrätterna till häradsrätternas
nuvarande arbetssätt, ej är bärande. En provisorisk likformighet
under övergångstiden är icke något eftersträvansvärt mål; tvärtom
synes det vara en fördel att skilda former prövas sida vid sida i avbidan
på att organisationsformen för den framtida underrätten bestämmes. Därigenom
möjliggöres bedömning av funktionsdugligheten. En liknande inställning
kommer till uttryck i yttrandet från rådhusrätten i Halmstad.

Statskontoret förutsätter att de rådhusrätter som skall finnas kvar efter
förstatligandet tills vidare bibehålies vid sin nuvarande organisation och
att förstatligandet sker utan föregripande av den allmänna översynen avdomstolsväsendet.

Stockholms stads rätts- och polis direktion åberopar i huvudsak ett yttrande
av kanslichefen vid direktionen, i vilket bl. a. förordas att staten
visserligen från och med den 1 januari 1965 övertager det fulla ansvaret
för stadsdomstolarna men att de organisatoriska frågorna tills vidare i
stort sett får vila i avbidan på ytterligare överarbetning. I yttrandet hävdas
att kommitténs förslag i dessa hänseenden icke synes vara tillräckligt
genomarbetade och anpassade efter storstadsförhållanden. För Stockholms
rådhusrätts vidkommande föreslås den lösningen att verksamheten
vid rådhusrätten, med de mindre jämkningar som under alla omständigheterna
kan vara påkallade, förstatligas i oförändrad form samt att
Stockholms stad, mot ersättning av staten för fulla kostnaderna, tillhandahåller
erforderliga driftmedel och tillgång till den nuvarande administrativa
apparaten. Detta förslag biträdes av överståthållarämbetet.

En i princip annan uppfattning kan hovrätten över Skåne och Blekinge
sägas ge uttryck för. Enligt hovrättens mening bör mera omfattande organisatoriska
reformer genomföras i samband med rådhusrätternas förstatligande
än enligt kommitténs förslag. Hovrätten menar att kommittén
icke går tillräckligt långt, då det gäller att i en första etapp samla de åtgärder
som lämpligen bör vidtagas samtidigt med rådhusrätternas förstatligande.
Denna etapp i reformarbetet bör taga sikte på att så långt det
är praktiskt möjligt redan från början avlägsna skillnaden mellan häradsrätt
och rådhusrätt. Något sakligt skäl att bibehålla rådhusrätt såsom en
särskild domstolsform finns inte enligt hovrättens mening. Dess bibehållande
avses inte skola ingå i de fortsatta övervägandena. Redan nu bör enligt
hovrättens åsikt införas såväl likformiga domförhetsregler för häradsrätter
och rådhusrätter som enhetliga benämningar för underrätterna och

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år W6i

underrättsdomarna. Hovrätten gör gällande att en sådan reform bör kunna
åstadkommas, trots den tidsnöd som kan anses föreligga.

En allmänt kritisk inställning till kommitténs lösningar av de med
rådhusrätternas förstatligande sammanhängande frågorna intager Stockholms
stads kammarkontor, som anser att det saknas en tillräcklig penetrering
av de praktiska frågor som en reform aktualiserar. Såsom icke alls lösta
eller otillräckligt utredda frågor anger kammarkontoret den ekonomiska
uppgörelsen mellan staten och städerna ävensom den närmare innebörden
av statens övertagande av kostnadsansvaret, lokalhållningsfrågan samt den
administrativa organisationen, lokalt och centralt.

Kommitténs ståndpunkt att ställning i princip nu bör tagas till frågorna
om enhetliga domförhetsregler i underrätt och om
domkretsindelningen för underrätterna biträdes av Stockholms
rådhusrätt (majoriteten), Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och
Föreningen Sveriges stadsdomare. Av övriga remissinstanser, som berört
detta ämne, har Sveriges advokatsamfund uttalat sig i samma riktning.
Svea hovrätt ställer sig i viss mån tveksam till lämpligheten av att ställning
tages till domförhetsprinciperna men tillstyrker att riktlinjerna för
domkretsindelningen upptages till prövning. Hovrätten för Västra Sverige
säger helt allmänt att hovrätten ej har någon erinran mot kommitténs avgränsning
av de frågor som nu bör behandlas. Sveriges juristförbund gör
liknande uttalanden. Länsstyrelsen i Stockholms län beklagar att underrättsorganisationen
ej göres likformig i samband med förstatligandet av
rådhusrätterna, medan hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att enhetliga
domförhetsregler, såsom förut nämnts, redan nu tillskapas och att
ställningstagandet i domkretsfrågan ej begränsas till de framtida principerna.

Att ställning nu tages till nyss berörda principfrågor avstyrkes av Göta
hovrätt, statskontoret och en ledamot i Stockholms rådhusrätt.

Tillvägagångssättet att bryta ut dessa frågor ur sitt större sammanhang
och föreslå en separat lösning av dem inger vissa betänkligheter ur principiell
synpunkt, anför Stockholms rådhusrätt (majoriteten). Det är ej möjligt
att i alla hänseenden överblicka, vilka konsekvenser en lösning efter
de föreslagna riktlinjerna kan komma att få på andra därmed förbundna
spörsmål, såsom överrätternas sammansättning och instansordningen. Praktiska
skäl talar emellertid med styrka för att principerna för underrätternas
domförhet och domkretsindelningen fastlägges redan i detta sammanhang.
Ett förslag till slutlig omgestaltning av domstolsväsendet torde alltjämt
dröja ansenlig tid. Fortsatt ovisshet beträffande underrätternas framtida
organisation skapar osäkra förhållanden på domarbanan, påverkar
oförmånligt rekryteringen till denna och försvårar planläggningen av do -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

marutbildningen. Det synes vara ägnat att påskynda det fortsatta reformarbetet,
om principbeslut kunde meddelas i de av kommittén berörda hänseendena.
En ofrånkomlig förutsättning för att ett beslut skall bli till gagn
är dock, yttrar rådhusrätten, att beslutet i sina huvuddrag blir bestående.

Svea hovrätts berörda tveksamhet till en prövning nu av domförhetsprinciperna
i underrätt grundar hovrätten på att det enligt dess mening föreligger
ett sådant inre samband mellan domförhetsreglerna samt underrättsorganisationen
i övrigt och förhållandet mellan instanserna att starka skäl
talar för att behandla dessa frågor i ett sammanhang. Å andra sidan bör
ej bestridas, anför hovrätten, att domstolskommitténs fortsatta arbete kommer
att väsentligt underlättas, om den för domstolsorganisationens utformning
relativt grundläggande, starkt kontroversiella frågan om underrätternas
domförhet i tvistemål nu bringas till en slutgiltig lösning. Denna synpunkt
gör att hovrätten ej vill motsätta sig att frågan om domförheten i
tvistemål nu prövas. Vad gäller principerna för domkretsindelningen är
dessa otvivelaktigt grundläggande för domstolsorganisationen i övrigt. Man
lärer därför icke kunna taga ställning till domkretsindelningen utan att detta
får vissa återverkningar i fråga om underrätternas utformning och instansordningen.
Kommittén har emellertid i enlighet med sina direktiv utgått
från att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga
i underrätterna. Hovrätten har redan tidigare givit sin anslutning åt denna
princip såsom en utgångspunkt för utformningen av domstolsväsendet i
Sverige, och principen synes för övrigt icke ifrågasättas av någon. Denna
grundsyn har stor betydelse, när huvuddragen för domkretsindelningen
skall fastläggas. Därutöver gör sig självfallet bl. a. ekonomiska och allmänt
administrativa synpunkter gällande. Dessa kan beaktas oberoende av hur
domstolsorganisationen i övrigt utformas. Mot bakgrunden härav bör enligt
hovrättens mening goda förutsättningar föreligga att redan på detta
stadium behandla riktlinjerna för domkretsindelningen.

Göta hovrätt säger sig inte kunna finna att det är nödvändigt eller ens
lämpligt att redan i detta sammanhang, före utredningens slutförande, taga
ståndpunkt till och fatta principbeslut om den blivande domförheten i
tvistemål och domkretsindelningen. Principbeslut kan vara icke blott svåra
att nå utan också farliga till sina konsekvenser, när man icke fått se
vad de innebär i praktiken. I detta fall synes det vara till direkt fördel,
om statsmakterna efter den fortsatta utredningen angående hela domstolsväsendet
får se allt i ett sammanhang i utformade förslag och får
tillgodogöra sig även de erfarenheter som kommer att vinnas efter förstatligandet
av rådhusrätterna. Vad särskilt angår domförlielsfrågan är
det visserligen riktigt att en likformighet mellan alla allmänna underrätter
är önskvärd och bör eftersträvas. Men kommitténs förslag innebär att olikheten
beträffande tvistemålen ändock bibehålies ännu en tid efter förstatligandet.
Då denna ordning torde allmänt godtagas, synes det lika litet böra

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196t

möta betänkligheter eller olägenheter, om beslut om likriktningen och formen
härför får anstå till dess utredningsarbetet avslutats, även om detta
skulle dröja ganska lång tid. Rådhusrätterna skulle otvivelaktigt kunna fungera
väl och även kunna rekryteras väl utan inverkan av denna ovisshet. För
häradsrätternas del föreligger i varje fall icke något så självständigt intresse
att ändra domförhetsreglerna i tvistemål, att fördenskull utredningsarbetets
avslutande icke kan avvaktas. Det må vara riktigt att domförhetsreglerna
kan påverka domkretsindelningen. Men detta kan, enligt hovrättens uppfattning,
icke vara ett tillräckligt skäl till principbeslut i dessa frågor redan
nu. Vid de frågor om domsagoregleringar eller om rådhusrätts förenande
med häradsrätter, som uppkommer före utredningens avslutande, kan det
visserligen sägas vara önskvärt att känna den blivande organisationen, men
hellre än att Kungl. Maj :t därvidlag skulle bli bunden av allmänna grundlinjer,
vilkas genomförbarhet i framtiden kanske kan visa sig tvivelaktig, synes
dessa frågor såsom hittills böra lösas fall för fall av Kungl. Maj :t efter
vad som anses lämpligt på grundval av den bestående ordningen.

Statskontoret hävdar att frågorna om domförhet och domkretsindelning
är för tidigt väckta. Enligt statskontoret förefaller det principiellt oriktigt
att taga ställning till grunderna för underrätternas sammansättning,
innan klarhet vunnits om instansordningen och rättsmedelsförfarandet och
därmed om de olika domstolarnas sakliga kompetens. Allmänna uttalanden
av innebörd att rättsskipningens tyngdpunkt bör ligga i första instans
är knappast tillfyllest som grundval för ställningstagande till underrätternas
sammansättning i den framtida domstolsorganisationen. Statskontoret
säger sig nödgas konstatera att inför valet mellan rådhusrätternas juristkollegiala
sammansättning och häradsrätternas sammansättning — lagfaren
ordförande och nämnd — är meningarna för närvarande ej så stadgade
att en lösning, omfattad av en mera allmän opinion, är i sikte. Vidare
erinrar statskontoret om att kommittén enligt sina direktiv har att
i anslutning till prövningen av frågan om underrätts sammansättning i
tvistemål överväga att inom domstolsväsendets ram åvägabringa ett processinstitut,
som skulle kunna erbjuda ett alternativ till skiljemannaförfarandet.
Enligt statskontorets åsikt förefaller det ej uteslutet att tillskapandet
av ett sådant institut kan bringa frågan om underrätts sammansättning
i tvistemål i nytt läge med ökade förutsättningar för en allmänt
omfattad lösning. Statskontoret anser att det likaså bör anstå med att fastställa
riktlinjerna för domkretsindelningen till dess en samlad överblick
kan vinnas av alla de faktorer, som inverkar på domkretsindelningen. Till
dessa frågor hör — förutom domförhetsreglerna —- spörsmål om underrätternas
sammanträdesorter, indelningen i åklagar- och polisdistrikt, arbetsuppgifternas
fördelning på domare i olika tjänsteställning samt den
från rekryteringssynpunkt lämpliga proportionen mellan olika stadier i
domarkarriären.

Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 196k

Utan att taga ställning i nu berörda frågor understryker Föreningen
Sveriges häradshövdingar — i ett uttalande som synes hänsyfta jämväl på
andra organisatoriska frågor än domförhetsregler och domkretsindelning
— att slutlig ståndpunkt nu icke bör tagas till andra spörsmål än sådana
som nödvändigtvis måste lösas redan i samband med rådhusrätternas förstatligande.
Föreningen finner att det, såsom kommittén antytt, är vanskligt
att till behandling utbryta vissa av de spörsmål som uppkommer vid
en omorganisation av domstolsväsendet. Det föreligger onekligen många
aktuella, olösta frågor, vilka i väsentlig grad inverkar på spörsmålen om
t. ex. domkretsindelningen. Det är sålunda i flera delar oklart, vilka arbetsuppgifter
underrätterna framdeles skall ha. Föreningen anför som
exempel trafikmålskommitténs förslag till åtgärder för att från domstolarna
avlasta trafikmålen. Vidare erinrar föreningen om det i skilda sammanhang
framförda förslaget att överflytta prövningen av frågor rörande
körkortsindragning till domstolarna, lagberedningens förslag om överförande
av mål om betalningsföreläggande till utmätningsmännen samt den
av domstolskommittén berörda tanken att överflytta inskrivnings- och arvsskatteärenden
från underrätterna till andra myndigheter. Denna mångfald
av olösta spörsmål beträffande underrätternas arbetsuppgifter visar,
enligt vad föreningen anför, att den bedömning av domstolarnas organisation
och domkretsar, som nu kan göras, endast kan bli av allmänt principiell
natur.

Enligt den uppfattning som hovrätten över Skåne och Blekinge företräder
är ett principiellt ställningstagande till den omstridda frågan om
domförheten i första instans av föga värde, om det endast skall tjäna som
riktlinjer för fortsatt utredning. Det kan förutses att denna fråga, även då
slutligt förslag framlägges, kommer att framkalla stridiga meningsyttringar.
Å andra sidan har frågan redan blivit grundligt utredd. Förutsättningar föreligger
enligt hovrättens mening för ett mera definitivt ställningstagande.
Det är nödvändigt att taga ställning därför att det här rör sig om en nyckelfråga,
som påverkar den fortsatta planläggningen. Det är visserligen uppenbart
att, om ett beslut följer kommittéförslaget, ikraftträdandet måste fördröjas
i en del mindre domsagor, till dess domsagoregleringar genomförts.
Å andra sidan kan den föreslagna ordningen redan nu införas i åtskilliga
större och medelstora domsagor. Vad gäller domkretsindelningen uttalar
hovrätten att riktlinjer för sådan indelning bör antagas, men icke allenast
för kommitténs fortsatta arbete utan för att tillämpas vid cn successiv anpassning,
vilken icke behöver avvakta kommitténs slutliga förslag.

Av kommittén angiven tidpunkt, den 1 januari 1965, för genomtörandet
av rådhusrätternas förstatligande har godtagits i flertalet yttranden.
Eu tveksam inställning till möjligheterna att till denna lid hinna förbereda
reformen kommer emellertid till uttryck i de yttranden som avgivits av

Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år WOi

Svea hovrätt, rådhusrätten i Malmö, överståthållarämbetet, Stockholms stads
rätts- och polisdirektion och drätselkammaren i Umeå. Ett uppskov med
förstatligandet till en senare tidpunkt förordas av Stockholms rådhusrätt,
rådhusrätterna i Norrköping, Halmstad, Karlstad och Västerås, länsstyrelserna
i Östergötlands och Hallands län samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Frän flera håll betonas att övertagandet av rådhusrätterna bör ske samtidigt
med att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet förstatligas. Statskontoret
Iramhåller särskilt att en enhetlig reglering av städernas rättigheter
och skyldigheter härigenom kan erhållas. Enligt vad Stockholms stads
kammarkontor anför, finns synnerligen starka skäl för städernas anspråk
på att frågan om kostnaderna för stadsdomstolarna äntligen löses. Det
finns också speciella skäl för en avlösning av kostnadsansvaret vid den
föreslagna tidpunkten. Den nuvarande kommunala administrationen är anpassad
för förvaltning av polis-, åklagar- och rättsväsen. Det är klart en
fördel, organisatoriskt och driftsekonomiskt, att domstolsväsendet förstatligas
samtidigt med polis- och åklagarväsendet. Den omständigheten att reformen
enligt kammarkontorets mening, såsom tidigare berörts, nu icke
kan sägas vara tillräckligt väl förberedd får icke föranleda att förstatligandet
av rådhusrätterna ytterligare uppskjutes.

Svea hovrätt finner det från många synpunkter vara angeläget att förstatligandet
sker snarast. Ett ytterligare uppskov skulle förlänga den tid av
oklarhet rörande utvecklingen efter förstatligandet, som nu råder. Detta
tillstånd är förenat med betydande olägenheter såväl från personalsynpunkt
som för den administrativa verksamheten inom domstolsväsendet. Hovrätten
tillstyrker därför i princip att huvudmannaskapet för rådhusrätterna
övertages redan den 1 januari 1965 men understryker att en så kort förberedelsetid
medför praktiska svårigheter, som för hovrättens del är betydande.
Jämväl rådhusrätten i Malmö säger sig tillstyrka att rådhusrätterna om
möjligt förstatligas nämnda dag. Tiden torde dock bli ytterligt kort för genomförandet
av de åtgärder som påkallas. De tekniska möjligheterna att
vid den föreslagna tidpunkten överföra huvudmannaskapet ter sig avsevärt
mindre för domstolarnas del än i fråga om polis-, åklagar- och utmätningsmannaorganisationerna.
Rådhusrätten nämner bl. a. att kommitténs förslag
till omorganisation av rådhusrätterna förutsätter för rådhusrättens del en
ny arbetsordning, vilken enligt rådhusrättens åsikt svårligen hinner utarbetas
och fastställas. Huvudmannaskapets överförande på staten kräver en
stor mängd tidsödande förberedelseåtgärder, bl. a. upprättande av personliga
avtal med icke rättsbildad personal och inplacering av dem i det statliga
löne- och pensionssystemet. Därvid måste förekommande skiljaktigheter
mellan statliga och kommunala bestämmelser i löne-, pensions-, vikariats- och
andra hänseenden närmare utredas och deras betydelse i det enskilda fallet
beaktas, översyn av underrättspersonalens nuvarande lönesättning måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

dessförinnan ha ägt ruin. Löneförteckning måste upprättas och uträkning av
skatteavdrag m. in. ske i så god tid, att lönerna kan utbetalas i rätt tid
sedan förstatligandet skett. Vidare skall ordnas med nyttjanderätt till rådhuset
ävensom med inventarieförteckning samt deposition av staden tillhöriga
konstverk och andra kulturföremål. Slutligen måste bestämmelser
meddelas rörande olika av magistraten förvaltade fonder liksom om dess arkiv.

Överståthållnrämbetet anser det angeläget att ett förstatligande verkligen
kommer till stånd den 1 januari 1965 men finner det osannolikt att man på
den korta tid, som nu står till buds, skall hinna genomföra av kommittén
föreslagna organisatoriska och administrativa reformer. Som tidigare nämnts
förordar ämbetet därför, i likhet med Stockholms stads rätts- och polisdirektion,
att förstatligandet av Stockholms rådhusrätt sker på så sätt att
verksamheten med nuvarande organisation och administration övertages i
oförändrad form.

Stockholms rådhusrätt säger sig med bestämdhet hävda att arbetet med
genomförandet av förstatligandet kommer att taga minst ett och ett halvt år
i anspråk. Rådhusrätten kan svårligen påbörja sitt förberedelsearbete, förrän
beslut föreligger om riktlinjerna för organisationen. Om frågorna blir
behandlade på vårriksdagen 1964, kan reformen därför genomföras tidigast
den 1 januari 1966. Till närmare utveckling av denna ståndpunkt framhåller
rådhusrätten att reformen, i den omfattning kommittén tänker sig, kommer
att för Stockholms rådhusrätts del aktualisera ett omfattande detaljarbete.
Som exempel anför rådhusrätten åtgärder av den art som rådhusrätten i
Malmö, enligt vad förut redovisats, angivit. En del av dessa åtgärder kräver,
framhåller Stockholms rådhusrätt, ett ingående samarbete med justitiedepartementet,
Svea hovrätt och kommunala myndigheter. Samarbetet förutsätter
att ett antal befattningshavare vid såväl rådhusrätten som övriga myndigheter
kan odelat ägna sig åt frågorna. Rådhusrätten erinrar vidare om att
arbetet med genomförandet av förstatligandet måste bedrivas samtidigt med
förberedandet av eu annan stor reform på rättsvårdens område, nämligen
införandet av brottsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1965. Denna reform
föranleder också ett omfattande organisationsarbete vid rådhusrätten.
Det i brottsbalken helt omgestaltade påföljdssystemet kommer därtill att
medföra en icke oväsentlig extra belastning för domare och kanslipersonal.
Rådhusrätten framhåller slutligen att berörda problem i en domstol av rådhusrättens
storlek får en helt annan omfattning än i andra underrätter.

Även enligt den uppfattning som Sveriyes kommunaltjänstemannaförbund
företräder bör reformen anstå till den 1 januari 1966. Förbundet säger
att kommittén icke åberopat några särskilda skäl för att förstatligandet
av rådhusrätterna bär ske samtidigt med polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.
Det förefaller snarare av personalorganisatoriska skäl betänkligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 i

så kort tid tiilmätes för genomförande av alla de beredande åtgärder som
ett förstatligande av detta slag otvivelaktigt medför. Den statliga förvaltningsapparaten
kommer att ha så många problem att lösa i samband med
det redan beslutade förstatligandet, att det måste inge allvarliga betänkligheter
att ytterligare belasta denna apparat. Samma tidpunkt föreslås av
länsstyrelsen i Hallands län.

Rådhusrätten i Karlstad anser att förstatligandet bör få anstå ännu något
år. Även rådhusrätten konstaterar att domstolskommittén ej anför skäl för
att övertagandet av rådhusrätterna skall ske samtidigt med motsvarande reform
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. En följd av tidsnöden har
blivit att en översyn av domsagostadgan och arbetsordningen för hovrätterna
måste uppskjutas och att domsagostadgan, i dess nuvarande skick, av
kommittén tagits till förebild för en provisorisk stadga för de statliga rådhusrätterna.
Detta finner rådhusrätten otillfredsställande. Liknande synpunkter
anlägges av rådhusrätten i Norrköping ävensom av rådhusrätten i
Västerås, vilken också understryker bl. a. att ett förstatligande samtidigt
med brottsbalkens ikraftträdande kommer att medföra en alltför stor belastning
för rådhusrätterna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det önskvärt att domkretsindelnings-
och lokalhållningsfrågorna bringas närmare sin lösning, innan huvudmannaskapet
för rådhusrätterna överflyttas på staten. Det är också
önskvärt att man avvaktar statsmakternas ställningstagande till de för bl. a.
domkretsarna och personalorganisationen betydelsefulla reformförslag, som
framlagts av trafikmålskommittén (SOU 1963: 27), och lagberedningens
förslag till ändrad lagstiftning angående lagsökning och betalningsföreläggande
(SOU 1963: 28). Vidare synes frågorna angående städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter böra lösas, innan rådhusrätternas förstatligande
genomföres. Det kan också förväntas att åtskilliga länsstyrelser kommer
att få svårt att utan arbetskraftsförstärkning bemästra de ökade arbetsuppgifter
som en överflyttning dit av magistratsuppgifter innebär. Fördelarna
av ett uppskov med rådhusrätternas förstatligande och magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas
avveckling synes allmänt sett överväga
nackdelarna.

Departementschefen

Städernas skyldighet att sörja för rättsskipning har sitt ursprung i städernas
ställning i samhället under äldre tider. Ännu i början av 1900-talet
hade nästan alla rikets städer egen jurisdiktion. 1 de städer som tillkommit
därefter har rådhusrätt emellertid icke inrättats. Under de senaste decennierna
har ett stort antal mindre städer, som tidigare haft rådhusrätt, lagts
under landsrätt, d. v. s. i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta

Knngl. Maj:ts proposition nr 156 år 1U6''i

har lett till att flertalet städer numera ingår i domsaga. För närvarande är
antalet städer med rådhusrätt — ofta kallade magistratsstäder —- 36. Pågående
utredningar kan väntas leda till att fem av dessa städer inom en
nära framtid förenas med domsaga.

Rådhusrätt har vid sidan av domstolsfunktionerna att såsom magistrat
utöva viss förvaltningsverksamhet. Magistraternas åligganden omfattar, sedan
deras ställning som organ för kommunal förvaltning upphört genom
1953 års kommunallag, endast statliga förvaltningsuppgifter. I stad utan
egen jurisdiktion ankommer flertalet av dessa magistratens uppgifter på
kommunalborgmästare.

Samhällsutvecklingen har lett till att motiven för städernas särställning
på olika områden efter hand bortfallit. Detta gäller även i fråga om rättsvården.
Tanken att staten bör övertaga rättsskipningen i samtliga städer
bär aktualiserats i flera sammanhang, alltsedan arbetet med omgestaltningen
av vår äldre rättegångsordning påbörjades under 1800-talets förra del.
När grunderna för en rättegångsreform år 1931 bestämdes, uttalade sig både
Kungl. Maj :t och riksdagen principiellt för att staten borde övertaga huvudmannaskapet
för rådhusrätterna. Tiden ansågs dock icke mogen för
att då genomföra en sådan reform. Den rättegångsreform, som trädde i
kraft den 1 januari 1948, kom därför icke att medföra någon ändring i rådhusrätternas
ställning som kommunala domstolar. År 1961 framlade stadsdomstolsutredningen
principförslag om att staten skulle övertaga kostnaderna
för rådhusrätterna. Förslaget tillstyrktes av en enhällig remissopinion.

Det torde vara en allmänt omfattad mening att ansvaret för rättsskipningen
principiellt är en uppgift, som uteslutande bör ankomma på staten.
Skäl kan ej anses föreligga att göra undantag för rättsskipningen i
stad. Numera torde det ej vara att betrakta som en förmån för stad att ha
egen jurisdiktion. I dagens läge framstår det snarare som en orättvisa att
en del städer, till skillnad från andra kommuner, skall själva helt bära den
ekonomiska bördan av att hålla domstol. Det synes också vara ett önskemål
bland magistratsstäderna att bli befriade från skyldigheten att hålla rådhusrätt.

Rådande ordning med olika huvudmän för rådhusrätterna och övriga
domstolar har fått återverkningar på hela domstolsväsendet. Den liar varit
till olägenhet i flera hänseenden. Skillnader föreligger i organisationen mellan
rådhusrätter och häradsrätter. Olika regler gäller för rättens sammansättning
i tvistemål. Grunderna för arbetsfördelningen mellan domarna och
formerna för arbetet inom domstolen är i rådhusrätt delvis andra än de
som tillämpas i häradsrätt. Ordningen för tillsättning och utbildning av domare
i rådhusrätt skiljer sig från den som gäller för övriga domstolar.
Detta har kommit att begränsa möjligheterna för rådhusrätternas domare
att söka sig till statlig domstol. Begränsningar gäller också i fråga om över -

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

gång från sådan domstol till rådhusrätt. På grund härav har det bildats en
statlig och en kommunal domarkår, vilka i fråga om befordringsgång och
domartjänster blivit i stor utsträckning skilda från varandra. Denna dualism
innebär påtagliga nackdelar såväl från allmän synpunkt som för den
enskilde befattningshavaren.

Rättegångsreformen omfattade i huvudsak själva förfarandet i processen.
De organisatoriska åtgärderna begränsades i princip till sådana som krävdes
för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya förfarandet. En
mera genomgripande omorganisation av domstolarna blev ställd på framtiden.
Domstolskommittén har nu fått uppdraget att göra en samlad och
allsidig översyn av domstolsväsendet. Denna översyn berör domstolarna i
alla instanser. Kommittén har haft att taga som utgångspunkt att huvudmannaskapet
och kostnaderna för rättsskipningen i de städer, som har rådhusrätt,
skall överföras till staten. I sitt nu framlagda delbetänkande föreslår
kommittén att rådhusrätterna förstatligas som ett första led i arbetet
på en ny domstolsorganisation. Kommittén har förutsatt att förstatligandet
sker samtidigt med att staten, enligt vad som redan i princip beslutats, övertager
huvudmannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, d. v. s.
den 1 januari 1965.

Omfattningen av den allmänna översynen av domstolsväsendet, vilken nu
inletts genom domstolskommitténs arbete, gör det angeläget att taga tillvara
tillgängliga möjligheter att framskrida etappvis. Förstatligandet av
rådhusrätterna är otvivelaktigt en sådan fråga som kan lösas genom en
delreform. Att huvudmannaskapet för samtliga allmänna domstolar samlas
på en hand synes tillika vara en förutsättning för den omorganisation
av domstolsväsendet i dess helhet vartill översynen syftar. Det synes också
av andra skäl angeläget att denna reform genomföres utan större dröjsmål.
Vissa fördelar vinnes uppenbarligen, om reformen kan samordnas med att
staten den 1 januari 1965 övertager huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet. Under remissbehandlingen har viss tveksamhet uttalats
från några håll angående möjligheterna att till sagda dag hinna genomföra
de åtgärder som reformen kräver. En given förutsättning bör vara
att mera omfattande ändringar i rådhusrätternas nuvarande organisation
ej skall vidtagas i omedelbart samband med reformen. Med hänsyn härtill
torde hinder av antydd art ej behöva föranleda uppskov. Jag får sålunda
föreslå att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965.

1 enlighet med vad kommittén funnit blir det nödvändigt att tills vidare
bibehålla rådhusrätter och häradsrätter som två från varandra i viss utsträckning
skilda former av underrätter. För att omorganisationen icke
skall medföra allvarligare störningar i rådhusrätternas verksamhet måste
utgångspunkten vara att staten, så långt det är möjligt, övertager rådhusrätterna
i befintligt skick. Erforderliga förändringar torde sedan få ske
sucecssivt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

Förstatligandet av rådhusrätterna aktualiserar i första hand åtgärder
för att överföra personalen till statlig tjänst och för att rådhusrätterna även
i fortsättningen skall disponera erforderliga lokaler för sin verksamhet.
Därjämte måste de frågor lösas som sammanhänger med att staten övertager
och magistratsstäderna avlastas kostnader för domstolarna. I det följande
ämnar jag framlägga förslag, som angår personalens övergång till
statliga tjänster och lokalhållningen för rådhusrätterna. Vissa ekonomiska
spörsmål i samband med förstatligandet kommer, enligt vad jag inhämtat,
att anmälas i senare sammanhang av chefen för finansdepartementet i anslutning
till frågan om en avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten.

1 enlighet med vad här sagts bör de organisatoriska förändringarna, vad
gäller rådhusrätterna, i allt väsentligt begränsas till de med huvudmannaskapsreformen
förbundna åtgärderna. En angelägenhet av vikt är dock att
så snart som möjligt undanröja förut omnämnda dualism mellan den statliga
domarkåren och stadsdomarkåren samt att skapa tillfredsställande förutsättningar
för att få till stånd en gemensam domarbana. Härför erforderliga
åtgärder föranleder vissa jämkningar i domarorganisationen vid
rådhusrätterna. Jag vill i det följande anmäla vissa förslag till åtgärder,
som angår rekrytering och utbildning av domaraspiranter samt kompetens
och befordran för domare. Dessa förslag tager sikte på att bygga upp en
för samtliga domare gemensam karriär efter rådhusrätternas förstatligande.
Förslagen angår således även domarpersonalen och organisationen vid
rådhusrätterna. Alla dessa frågor är visserligen ej av beskaffenhet att böra
underställas riksdagens prövning men jag anser mig likväl för sammanhangets
skull böra beröra dem.

Eu del av de åtgärder som föreslås i det följande innefattar förslag till
lag som skall underställas lagrådet för granskning. Det är min avsikt att
sedan lagrådsgranskningen avslutats anmäla frågor om vissa personalplaner,
gällande domarpersonalen vid rådhusrätterna efter förstatligandet, samt
spörsmål rörande rådhusrätternas administration.

1 samband med att rådhusrätterna förstatligas bör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
avvecklas och deras uppgifter utskiftas på
andra organ. Jag avser att senare denna dag framlägga förslag i dessa hänseenden.

Kommittén har ansett att man redan nu bör taga ställning till principerna
för domförhet i underrätt i en kommande enhetlig underrättsorganisation
och för domkretsindelningen i denna organisation. Vad gäller utformningen
av domförhetsprinciperna har enighet ej kunnat uppnås inom kommittén.
För egen del vill jag framhålla, alt det av praktiska skäl är omöjligt
att genomföra en ändring av domförhetsreglerna redan i samband med
rådhusrätternas förstatligande. Det är därför icke nödvändigt att i detta
sammanhang taga ställning till detta spörsmål. Vissa skäl talar också en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ligt min mening för att frågan ytterligare överväges. Huruvida ett ståndpunktstagande
bör uppskjutas till dess domstolskommittén hunnit närmare
klarlägga frågorna om bl. a. instansordningen och domförhetsreglerna i
överrätt, vill jag för dagen icke taga ställning till. Vad jag nu anfört gäller
i viss utsträckning även spörsmålet om principerna för domkretsindelningen,
såvitt angår den kommande underrättsorganisation som avses skola bli
resultatet av pågående utredningsarbete. Anmärkas bör dock att, då lämpliga
gränser för domkretsar skall uppdragas, det helt visst är lika mycket
fråga om praktiska bedömanden som om principer. I detta sammanhang
vill jag erinra om att andra indelningsfrågor nu står inför sin lösning. Kommu
nblocksind el niagen beräknas sålunda bli slutförd inom kort. Under detta
år kommer vidare distrikten för den nya polis- och åklagarverksamheten
att fastställas. Det är inte uteslutet att dessa indelningsändringar befinnes
böra föranleda vissa jämkningar i domkretsindelningen inom ramen för dagens
underrättsorganisation. Det är dock ännu för tidigt att söka närmare
pröva ändringarnas inverkan på domstolsverksamheten inom olika regioner.
Jag är därför inte nu beredd att föreslå åtgärder, men jag avser att följa
dessa frågor med uppmärksamhet. I anslutning härtill vill jag dock
framhålla att man för överskådlig tid bör räkna med domkretsar för våra
underrätter av mindre omfattning än domstolskommittén synes ha förutsatt.
Jag utgår sålunda bl. a. ifrån att även i fortsättningen mer än en
underrätt kan komma att finnas på en och samma ort. II.

II. Huvudmannaskapet för rådhusrätterna

Personalens övergång till statlig tjänst
Personalens rättsliga ställning

§ 36 regeringsformen innehåller bestämmelser om domares rättsställning.
Däri stadgas att de som bekläder domarämbeten samt alla andra ämbets- och
tjänstemän — vilka icke är särskilt uppräknade i § 35 — icke kan, utan medelst
rannsakning och dom, avsättas från sina innehavande sysslor och ej
heller, utan efter egna ansökningar, befordras eller flyttas till andra tjänster.
Dessa bestämmelser avser, enligt den uppfattning som efter hand gjort
sig gällande, endast genom fullmakt tillsatta tjänster.

Ordinarie statstjänstemän, tillsatta genom konstitutorial eller förordnande
på viss tid eller för begränsad anställningstid, har en tjänsteställning som
står fullmaktsinnehavarens nära med avseende å oavsättlighet. Den konstituerades
tjänsteställning skiljer sig från fullmaktsinnehavarens däri att han
kan avsättas i administrativ väg på grund av fel eller försummelse i tjänsten.
Tjänsteman, som erhållit förordnande på ordinarie tjänst för viss tid
eller för begränsad tid, anses under tiden för förordnandet vara jämställd

Kungl. Maj.ts proposition nr In ti år It) (i A

med fullmaktsinnehavare i fråga om oavsättlighel. Statens icke ordinarie
tjänstemän är aldrig oavsättliga. Anställningsförhållandet för extra ordinarie
och extra tjänstemän samt aspiranter kan uppsägas från arbetsgivarens
eller från den anställdes sida.

I rådhusrätterna är borgmästare, rådmän och assessorer med ordinarie
tjänst tillsatta av Kungl. Maj:t med fullmakt på tjänsten. Vid en magistrat
finns därjämte en lagfaren administrativ befattningshavare med fullmaktstjänst.

Lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat är, vare sig han
är fullmaktsinnehavare eller icke, skyldig att i samband med en allmän omorganisation
av underrätterna eller magistraterna övergå till annan jämställd
eller högre tjänst vid underrätt eller till annan jämställd eller högre
administrativ befattning i staden, allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation
kan bli stadgat i lag. Bestämmelser härom återfinns i 5 § kungörelsen
den 31 oktober 1947 (nr 825) med vissa bestämmelser angående rådhusrätt
och magistrat, vanligen kallad magistratsknngörelsen. Befattningshavare
är dock, enligt samma bestämmelser, ej pliktig att i anledning av övergång
till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.
Innebär övergången till ny tjänst förflyttning till annan ort, skall
ersättning för flyttningskostnaden utgå.

För lagfarna befattningshavare vid rådhusrätt, vilka icke innehar fullmaktstjänster,
samt för rådhusrätternas icke rättsbildade personal gäller enligt
de av städerna antagna tjänstereglementena att anställningen, vare sig
vederbörande tjänsteman är ordinarie eller ej, kan bringas att upphöra genom
uppsägning från stadens eller tjänstemannens sida. Ordinarie tjänsteman
med viss längre anställningstid kan dock, bortsett från fall av allvarligare
fel eller försummelse i tjänsten, uppsägas av staden endast om hans
tjänst blivit överflödig, varvid en uppsägningstid av ett år skall iakttagas.
Befattningshavarna är i allmänhet skyldiga att låta sig förflyttas till annan
tjänst hos staden. Lagfarna befattningshavare är, som tidigare nämnts, under
vissa förutsättningar skyldiga att övergå till statlig tjänst. För den icke
rättsbildade personalen gäller motsvarighet härtill endast såvitt angår
tjänstemän vid Stockholms magistrat och rådhusrätt. Enligt övergångsbestämmelse
till 1947 års allmänna tjänstereglemente för Stockholms kommunalstyrelse
är tjänsteman vid stadens magistrat och rådhusrätt skyldig
att vid ett förstatligande av verket övergå till sådan statlig tjänst, som närmast
motsvarar den han innehade omedelbart dessförinnan. Tjänstemannen
är enligt berörda stadgande i sådant fall i allmänhet skyldig att underkasta
sig de för den statliga tjänsten gällande löne- och pensionsvillkoren.

Rådhusrätternas personal är tillförsäkrad pensionsrätl enligt olika system.
För vissa anställningshavare gäller i tillämpliga delar pensionsbestämmelserna
för statliga tjänstemän. För andra gäller i princip samma pensionsbestämmelser
som för kommunalanställda i allmänhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr löt) år l!)G''i

Kommittén

Kommittén anför att staten i och med att rådhusrätterna förstatligas måste
övertaga kommunernas skyldigheter gentemot den i rådhusrätterna sysselsatta
personalen. Befattningshavarnas övergång till statlig tjänst blir icke
förenad med särskilda problem i de fall någon förändring ej sker med avseende
på vederbörande tjänst. Befattningshavaren blir då tjänsteman hos
staten på motsvarande befattning som den han innehaft hos kommunen.
Den som tillhör den rättsbildade personalen är enligt 5 § magistratskungörelsen
skyldig att övergå till statstjänst under sådana förhållanden. Den
icke rättsbildade personalen torde enligt kommitténs uppfattning knappast
hysa betänkligheter mot övergång till statstjänst på oförändrade anställningsvillkor.
Det bör kunna förutsättas att de är villiga till sådan övergång
vare sig skyldighet därtill föreligger eller ej.

Enligt vad kommittén anför bör staten vid förstatligandet övertaga ej blott
de befattningshavare, som enligt för dem gällande bestämmelser är skyldiga
att övergå, utan även övrig personal, för vilken sådan skyldighet ej föreligger
men som likväl är villig till övergång på statliga tjänster inom det verksamhetsområde
som motsvarar vederbörandes tjänster före förstatligandet.
I fråga om en mindre kategori av befattningshavare anser kommittén dock
att ett förbehåll bör göras. Detta gäller vid rådhusrätterna anställda expeditions
vakter (vaktmästare, stadstjänare), vilka tages i anspråk för göromål
även vid andra myndigheter i staden. Kommittén tänker sig att städernas
nuvarande förpliktelser mot dessa befattningshavare skall övertagas av staten
endast i den utsträckning som de fullgör arbetsuppgifter för vilka staten
skall svara.

Beträffande sättet för övergången till statstjänst uttalar kommittén att
statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, synes böra få tillsättas
utan ansökningsförfarande med innehavaren av den kommunala
tjänsten. Denne bör därvid äga räkna tjänstår i avlöningshänseende som om
den kommunala tjänsten varit statlig. Enligt kommitténs åsikt bör generellt
medgivande av denna innebörd lämnas.

Kommittén förutsätter att en allmän översyn av lönesättningen för rådhusrättstjänsterna
sker genom förhandlingar i sedvanlig ordning. Om ändring
därvid göres i nuvarande förhållanden, uppkommer särskilda problem.
Detsamma gäller det fall att nuvarande tjänst indrages. Ordinarie befattningshavare
bör för sådant fall tillförsäkras rätt att bibehålla tidigare utgående
löneförmåner. Detta kan ske genom att den gamla tjänsten föres på
övergångsstat, innebärande rätt till generella löneförbättringar i framtiden
men däremot ej generell rätt till lönegradsuppflyttning, om andra liknande
tjänster höjs. Även beträffande icke ordinarie tjänster bör en försämring
av den enskilde befattningshavarens löneförmåner undvikas. Personlig
tjänst eller rätt att åtnjuta lön enligt högre löneklass än den, i vilken ve -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 ur 196b 33

derbörande är placerad, bör kunna övervägas av Kungl. Maj :t i det enskilda
fallet.

Beträffande pensionsfrågorna torde, enligt vad kommittén anför, något
problem i fråga om pensionsnivån ej uppkomma, om den statliga tjänsten i
löneavseende är högre än anställningshavarens senast innehavda kommunala
tjänst eller lika hög som denna. Blir däremot den statliga tjänsten lägre
än den senaste kommunala tjänsten och tillförsäkras befattningshavaren
rätt att bibehålla tidigare utgående löneförmåner, bör bestämmelser meddelas,
varigenom samma resultat kan uppnås som om den statliga tjänsten
vore placerad i samma lönegrad som den kommunala.

I fråga om tjänstårsberäkning i pensionshänseende finner kommittén att
det antal tjänstår, som befattningshavare i kommunal anställning med pensionsrätt
uppnått vid övergången till statlig tjänst, med nu gällande bestämmelser
i regel torde få tillgodoräknas för statlig pension. Eventuellt uppkommande
speciella tillgodoräkningsfrågor torde kunna efter framställning
prövas i särskild ordning. Tjänsteman vid rådhusrätt, som erhåller statlig
extra tjänst eller aspiranttjänst, torde tillgodoräknas kommunal anställning
vid beräkning av kvalifikationstid för att berättigas till pension.

Vad gäller rådhusrätternas organisation efter förstatligandet innehåller
kommitténs betänkande förslag angående tjänster för de lagfarna befattningshavarna.
För icke rättsbildade biträden anser kommittén nuvarande
befattningar kunna bibehållas tills vidare. På samma sätt som skett vid
domsagorna under senare år bör emellertid en översyn göras av organisationen
i denna del och en reglering ske av arbetsuppgifter och arbetsfördelning.

I frågan om behovet av lagstiftning angående statens övertagande av
rådhusrätternas personal utmynnar kommitténs överväganden i att bestämmelser
i lag erfordras allenast såvitt gäller de lagfarna befattningshavarna.
Kommittén framlägger förslag till en lagregel om överförande av
de lagfarna befattningshavarna till befattningar i statlig tjänst. Förslaget
utgår från det förut omnämnda stadgandet i 5 § magistratskungörelsen angående
skyldighet för sådana befattningshavare att övergå till tjänst i underrätt.

Yttrandena

Vad kommittén anfört rörande rådhusrättspersonalens övergång till statlig
tjänst har lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

1 anslutning till kommitténs uttalanden har några remissinstanser behandlat
bl. a. frågorna om arbetstidens längd, villkoren för de befattningshavare
som föres på övergångsstat samt återverkningarna på domarnas
inkomstställning i anledning av begränsning i den nuvarande vikariatstjänstgöringen.
Uttalanden i sistnämnda fråga göres bl. a. av Sveriges jurist 2

llihang till riksdagens protokoll 106b. 1 samt. .Yr lss

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

förbund, som i detta sammanhang säger sig förutsätta att erforderliga garantier
i fråga om anställningsvillkoren in. in. lämnas personalen i samband
med övergången till ny huvudman. Eu närmare precisering av de aktuella
frågorna torde kunna ske först vid de förhandlingar som måste komma
till stånd före förstatligandet.

I frågan om den icke rättsbildade personalens övergång till statlig tjänst
har kommittén mött särskild kritik i några yttranden. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
anför att denna personals förhållanden borde ha
beaktats på ett annat sätt än som skett genom ett kort omnämnande
av dess existens och ett uttalande om behovet av en översyn av organisationen
i denna del. Det är angeläget att denna översyn verkställes omedelbart
i samband med förstatligandet, varigenom sannolikt vissa icke obetydliga
rationaliseringsvinster erhålles till båtnad för båda parter. Personalfrågorna
vid rådhusrätterna har nämligen enligt förbundets mening
på åtskilliga håll behandlats ganska styvmoderligt av städerna. Förbundet
framhåller vidare att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal
tjänst, bör få tillsättas med innehavaren av den kommunala tjänsten utan
ansökningsförfarande. Förbundet tillägger att det kan tänkas att en del
personal vid magistraterna, liksom hos kommunalborgmästarna, blir övertalig.
Denna personal bör inlemmas i den nya organisationen vid rådhusrätterna,
i den mån befattningshavarna icke kan beredas annan kommunal
tjänst. Förbundet förutsätter som självklart att staten övertager all
expeditionsvaktspersonal, som ej önskar kvarstå i kommunal tjänst. Enligt
vad hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller finns visserligen
icke någon föreskrift, motsvarande 5 § magistratskungörelsen, för den icke
rättsbildade personalen. Den rutinerade biträdespersonalen representerar
emellertid genom sin kunnighet ett oundgängligt inslag i organisationen.
Staten kan icke nyanställa personal, som genast vid förstatligandet bildar
en lika duglig organisation, och kan därför icke avstå från anspråket att
även biträdespersonalen i princip bör överflyttas till statlig tjänst. Detta
innebär att denna personal bör vara tillförsäkrad oförändrade anställningsvillkor.
Det bör därför icke möta något hinder att denna personal överföres
till statstjänst utan särskilt anställningsförfarande, något som icke
utesluter individuell uppsägning med iakttagande av reglerna härför.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida icke statens skyldighet
att övertaga jämväl den icke rättsbildade personalen bör, för undvikande
av oklarhet, antingen kodifieras i lag eller i vart fall regleras i en
särskild kungörelse. Även Svenska stadsförbundet anser att det bör uttryckligen
fastläggas en skyldighet för staten att, i den mån så påkallas, jämväl
övertaga den icke rättsbildade personalen inom rådhusrätterna. Det
torde nämligen eljest kunna befaras diskussioner mellan statsverket och
vederbörande städer angående överförande av denna personal till stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 År 196b

tjänst. Samma uppfattning hyser drätselkammaren i Landskrona och stadskollegiet
i Hälsingborg.

Stockholms rådhusrätt uttalar farhågor för att olägenheter kan följa,
om icke en översyn av lönesättningen för den icke rättsbildade personalen
verkställes snarast möjligt. Det förhållandet, att lönenivån för biträden i
kommunala domstolar för närvarande är påtagligt lägre än i statliga domstolar,
kan enligt rådhusrättens mening leda till att ett antal befattningshavare
i rådhusrätt söker sig över till nuvarande statliga domstolar. Det kan
ej heller bortses från risken att befattningshavarna övergår till kommunala
myndigheter eller privata arbetsgivare. Nu föreliggande rekryteringssvårigheter
beträffande tjänster i de lägre lönegraderna i Stockholms rådhusrätt
kan därför komma att göra sig märkbara även vid besättandet av högre
tjänster. Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges stadsdomare
och rådhusrätten i Malmö.

Departementschefen

Magistratsstädernas nuvarande förpliktelser med avseende på rättsvården
innefattar skyldighet att dels hålla erforderlig domar- och biträdespersonal
vid rådhusrätten, dels ställa lokaler till förfogande för rättens sammanträden
och för dess kansli samt i övrigt förse rådhusrätt med den utrustning
som behövs för arbetets bedrivande. Förpliktelserna omfattar även personal
och lokaler med utrustning för den verksamhet som avser handläggningen
av de s. k. magistratsuppgifterna.

Det måste anses vara ett allmänt intresse att verksamheten vid rådhusrätterna
kan fortgå utan störningar redan från början, efter det att staten
övertagit ansvaret för denna verksamhet. Rättsvården får inte ens för någon
tid eftersättas. Det är av vikt att tillse att allmänhetens berättigade önskemål
i fråga om domstolarnas tjänster tillgodoses i den utsträckning som
sedan gammalt varit brukligt vid underrätterna här i landet. För att en sådan
ordning skall kunna upprätthållas är det av väsentlig betydelse att kunnig
och erfaren personal finns i tillräckligt antal vid rådhusrätterna även
efter förstatligandet. Från denna synpunkt bör ansträngningar inriktas på
att rådhusrätternas nuvarande befattningshavare, såväl rättsbildade som
andra, i största möjliga utsträckning återfinnes i rådhusrätternas statliga
organisation. Det finns goda skäl antaga att personalen allmänt ställer sig
positiv till dessa önskemål. Att den kommunala rådhusrättspersonalen överföres
till statlig tjänst inom samma verksamhet kan sägas vara såväl ett
statens intresse som, allmänt sett, ett intresse från personalens sida. I enlighet
härmed bör det vara en strävan att söka ordna övergången för samtliga
personalgrupper så att menliga verkningar undvikes för den enskilde
befattningshavaren.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 156 år 196i

Utgångspunkten för de åtgärder som skall vidtagas, då det gäller att
överföra den vid rådhusrätterna sysselsatta personalen till statliga tjänster,
måste bli att staten skall övertaga kommunernas skyldigheter gentemot denna
personal. Beträffande de rättsliga förutsättningarna för övertagandet är
lörhållandena något olika för skilda kategorier av personalen.

En personalgrupp, för vilken gäller i viss mån särskilda villkor, utgöres
av de lagfarna befattningshavarna vid rådhusrätterna. För sådan befattningshavare
råder enligt stadgandet i 5 § magistratskungörelsen den principen,
att han är skyldig att övergå till annan jämställd eller högre tjänst
vid underrätt eller till annan jämställd eller högre administrativ befattning
i staden. Befattningshavare, som sålunda överföres till annan tjänst, är dock
ej pliktig att vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner.
Föreskrifter om skyldigheten att övergå till annan tjänst förutsättes i
stadgandet skola meddelas i lag. Stadgandet har tillkommit med tanke på
ett törstatligande av rådhusrätterna och för att underlätta genomförandet
av en sådan reform. Enligt min mening bör också möjligheten att genom
lagstiftning ge föreskrifter om befattningshavarnas skyldigheter i förevarande
hänseende begagnas. Om det i något fall skulle finnas anledning att överföra
befattningshavare till administrativ tjänst i stad, torde det kunna
förutsättas att en lösning kan nås på frivillig väg. Ett lagstadgande synes
därför böra avse övergång enbart till statlig tjänst. Jag vill förorda att
stadgande i ämnet upptages i en särskild lag med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Frågan
om den närmare utformningen av detta stadgande kommer att behandlas
i den särskilda motiveringen till förslaget till lagen.

Gruppen av lagfarna befattningshavare vid rådhusrätterna utgöres till
största delen av borgmästare, rådmän och assessorer med ordinarie tjänst.
De innehar fullmaktstjänster, vilket innebär bl. a. att den s. k. oavsättlighetsprincipen
är tillämplig i fråga om dem. De har i enlighet härmed att
räkna med att den skyldighet för dem att övergå till statlig tjänst, varom
kan stadgas i lag, från statens sida skall mötas med åtgärder, varigenom
de kan bli placerade på tjänster, fasta eller på övergångsstat, inom den statliga
organisationen. Detsamma gäller om innehavaren av en administrativ
fullmaktstjänst i en av rådhusrätterna. Till de lagfarna befattningshavarna
hör därjämte ett antal domare på rekryteringstjänster vid de största rådhusrätterna,
som i allmänhet har kommunal ordinarie eller extra ordinarie
anställning. Dessutom finns en mindre grupp befattningshavare på extra
ledamotstjänster vid övriga rådhusrätter samt, vid Stockholms rådhusrätt,
ett antal befattningshavare med extra anställning på utbildningstjänster,
motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster. Slutligen har de största rådhusrätterna
några lagfarna administrativa befattningshavare med kommunal
ordinarie tjänst. Vad som stadgas i 5 § magistratskungörelsen torde ej
kunna anses gälla befattningshavare, som är anställda tillfälligt eller för be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

gränsad tid eller eljest ej är stadigvarande placerade på fast inrättade tjänster.
Stadgandets bestämmelser torde allenast avse, förutom fullmaktshavare,
befattningshavare med ordinarie eller extra ordinarie kommunal
tjänst. En föreskrift i lag om skyldighet att övergå till statlig tjänst får således
givas motsvarande tillämpningsområde. I fråga om övriga lagfarna
befattningshavare innebär vad sålunda sagts icke något avsteg från vad jag
tidigare uttalat angående önskvärdheten av att personalen i största möjliga
utsträckning överföres till den statliga rådhusrättsorganisationen. Även dessa
befattningshavare bör, i den mån de är villiga därtill, beredas anställning
i den statliga organisationen.

Den icke rättsbildade biträdespersonalen vid rådhusrätterna är i allmänhet
ej skyldig att övergå till statlig tjänst i samband med reformen. Visst
undantag gäller dock enligt de kommunala anställningsvillkoren för personalen
vid Stockholms rådhusrätt. Under remissbehandlingen har en del kritiska
synpunkter anförts i frågor, som angår den icke rättsbildade personalens
övergång till statlig tjänst. Det är här angeläget att framhålla att anledning
ej finns att göra någon egentlig skillnad mellan denna personalgrupp
och de lagfarna befattningshavarna vid övertagandet av rådhusrätterna.
Olikheterna mellan personalgrupperna torde principiellt vara begränsade
till att de icke rättsbildade biträdenas övergång, sett från statens synpunkt,
måste bli beroende av medgivande från de enskilda befattningshavarna.
Förutsättningar att i lag föreskriva en skyldighet, motsvarande den
som förordats för lagfarna befattningshavare, saknas. Mot bakgrunden av
vad förut anförts om intresset av att de statliga rådhusrätterna får en kunnig
och erfaren tjänstemannakår är det uppenbart att staten i princip bör
övertaga all personal som är tillgänglig vid rådhusrätterna, då huvudmannaskapet
övertages. Detta gäller såväl personer med ordinarie kommunal
anställning som andra befattningshavare, som är knutna till rådhusrätterna.
I anledning av påpekanden från en remissinstans om att en del personal
kan bli övertalig bör här tillfogas att ett sådant förhållande, om det visar sig
föreligga, sannolikt kommer att gälla de största rådhusrätterna. Man kan
dock räkna med att en utjämning mycket snart sker på grund av den normala
avgång som äger rum inom förevarande personalgrupper i en större
organisation av detta slag. Eu omdisposition av personalen kan givetvis på
vissa håll bli erforderlig.

Kommittén har förutsatt att en översyn av organisationen av icke rättsbildade
biträden vid rådhusrätterna skall göras, sedan staten övertagit huvudmannaskapet.
Under remissbehandlingen har framställts önskemål om
att sådan översyn skall verkställas i samband med förstatligandet. Den åsyftade
översynen, som enligt min mening bör komma till stånd, avses skola
inriktas på att åstadkomma en reglering av arbetsuppgifterna och arbetsfördelningen
för biträdespersonalen. Åtgärderna kan dock ej begränsas till

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

att enbart avse denna personalkategori. Erfarenheterna från domsagor och
hovrätter visar vidare att en sådan översyn lämpligen bör företagas successivt,
vilket också gäller genomförandet av dess resultat. Med hänsyn härtill
synes det vara riktigast att statens övertagande av rådhusrätterna sker
med utgångspunkt från att biträdesorganisationen tills vidare bibehålies i
stort sett oförändrad och att således tjänster, i flertalet fall svarande mot
nuvarande biträdesbefattningar, bli knutna till dessa domstolar efter förstatligandet.

Vad angår sättet för befattningshavarnas övergång till statlig tjänst har
kommittén ansett att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal
tjänst, bör få tillsättas utan ansökningsförfarande. Kommittén synes avse
att denna ordning skall gälla tjänster för såväl rättsbildad som övrig personal.
Jag ansluter mig till denna uppfattning. Det finns skäl att räkna med
att den förordade ordningen kommer att vinna tillämpning i fråga om det
övervägande flertalet tjänster för icke rättsbildade biträden. Den kan även
törväntas bli tillämplig för eu stor del av övriga tjänster. Enligt vad jag
förut antytt i samband med de allmänna ställningstagandena till rådhusrättsreformen
ämnar jag senare framlägga förslag till personalplaner, gällande
domarpersonalen vid rådhusrätterna efter förstatligandet. Dessa förslag
avses kunna underställas riksdagen under innevarande vår.

I fråga om anställnings-, avlönings- och pensionsvillkoren m. m. för rådhusrättspersonalen
vid övergången till statlig tjänst torde förhandlingar
tå töras med de berörda tjänstemännens huvudorganisationer i överensstämmelse
med vad som brukar ske i samband med liknande organisationsretormer.
Förhandlingarna bör föras på sådant sätt och inom sådan tid att
avtal om personalens villkor kan läggas till grund för proposition till riksdagen
under hösten 1964 med förslag till erforderliga anslag för tiden från
årsskiftet 1964/65. Kommittén har tagit upp några punkter i löne- och
pensionsfrågorna. Kommitténs allmänna målsättning är därvid att eu försämring
av villkoren bör undvikas. Av vad bär förut sagts angående skyldighet
för rättsbildad personal att övergå till statlig tjänst framgår, att sådan
skyldighet kan åläggas befattningshavare endast under förutsättning
att han ej vidkännes minskning i löneförmånerna. Även för övriga personalgrupper
bör den nämnda målsättningen gälla. Av kommittén och remissinstanserna
i detta sammanhang närmare berörda frågor synes vara av
sådan art att de bör behandlas vid eller eljest avvakta förhandlingarna på
området.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Lokalhållning in. in.

Nuvarande förhållanden

Om byggande och underhåll av lokaler för häradsrätt finns uttryckliga
lagföreskrifter. Beträffande lokalhållningen för rådhusrätt saknas sådana
föreskrifter. Som en följd av att rådhusrätterna i sin helhet är av städerna
bekostade domstolar bestrides kostnaderna för rådhusrätternas lokaler av
kommunalskattemedel. Föreskrift om skyldighet för magistratsstad att hålla
rådhus förekommer visserligen i åtskilliga stadsprivilegier men generella
bestämmelser härom finns icke.

Vad angår häradsrätternas lokalhållning gäller enligt 26 kap. 4 § byggningabalken
att varje härad skall bygga och underhålla »tingsbyggning».
Skyldigheten att bygga och underhålla lokaler för häradsrätter brukar kallas
tingshusbyggnadsskyldigheten. Då tingslaget och icke häradet numera
utgör domkrets, har skyldigheten helt övergått på tingslaget. Enligt lagen
den 18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli skall tingslaget svara för kostnaderna för kanslilokaler jämte möbler
och andra sådana inventarier. Tingslagets åligganden innefattar även skyldighet
att bekosta uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Övriga
omkostnader för domsagas kansli bestrides av statsverket. Alla som erlägger
kommunalutskylder inom tingslaget deltager i kostnaderna för byggnad
och underhåll av lokalerna. Därvid tillämpas de grunder som är stadgade
för sådana utskylders fullgörande i allmänhet. Tingshusbyggnadsskyldigheten
är att anse som ett allmänt besvär, vilket åvilar tingslagets menighet,
de tingshusbyggnadsskyldige. Enligt 6 § 1. länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958 (nr 333) tillkommer det länsstyrelsen att pröva och avgöra
frågor om åliggande att anskaffa och underhålla allmänna byggnader med
tillhörande inventarier. Det har emellertid sedan länge ansetts att de tingshusbyggnadsskyldige
äger en självständig beslutanderätt i trågor, som rör
tingshusbyggnadsskyldigheten, och att länsstyrelsens uppgift är begränsad
till att efter besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldiges beslut och att meddela
eller vägra fastställelse därå.

Lagbestämmelser saknas rörande de former i vilka de tingshusbyggnadsskyldige
skall handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten utövas i allmänhet
genom ombud för de i tingslaget ingående kommunerna. Dessa ombud
håller i regel stämma en gång om året inför häradsrätten. I flertalet
tingslag finns såsom verkställande och förvaltande organ eu av de tingshusbyggnadsskyldige
utsedd tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldige
på stämma eller bestående av ombud för kommunerna. I de fem
tingslag, som utgöres av en enda kommun, fullgör kommunala organ
vad som ankommer på de tingshusbyggnadsskyldige. Det stora flertalet
av rikets domsagor omkring 90 procent - omfattar för närvarande

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

minst sex kommuner. Belägenheten av tingshus beror av Kungl. Maj :ts beslut
enligt 1 kap. 6 § rättegångsbalken. Kungl. Maj :t bestämmer även kansliorten
för domsaga, jfr 42 § domsagostadgan.

År 1962 utdebiterades i samtliga tingslag i tingshusmedel drygt 10 milj.
kr. I endast åtta tingslag utgjorde utdebiteringen mer än tio öre per skattekrona.
För att erhålla en jämnare utdebitering är det regel att tingshusbyggen
delvis finansieras med lån, men det är icke ovanligt att viss fondbildning
sker hos de tingshusbyggnadsskyldige för att kunna möta utgifterna i
samband med nybyggen.

Enligt uppgifter, som domstolskommittén inhämtat, kan brandförsäkringsvärdet
av de 144 tingshus som finns i riket skattas till omkring 120
milj. kr. Taxeringsvärdet är åtskilligt lägre eller omkring 40 milj. kr.; i fle1963
uppgick de tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar i form av banktillra
fall är dock tingshusen ej åsatta taxeringsvärden. Vid ingången av år
godohavanden och andra fordringar till närmare 20 milj. kr. och deras skulder
till omkring 10 milj. kr.

Rikets samtliga rådhusrätter är inrymda i lokaler som ägs av vederbörande
stad. Lokalerna förvaltas av det organ som handhar stadens fastighetsväsen.
På något håll, såsom i Göteborg, förhyrs dessutom lokal av privat
fastighetsägare. Rådhusrätternas lokaler är, med något undantag, belägna
antingen i för ändamålet uppförda rådhus eller i stadshus. I städernas rådhus
finns ofta dessutom lokaler för stadsförvaltningen och för polis och
åklagare. I många städer är rådhusen av kulturhistoriskt intresse. På senare
tid har det hört till undantagen att särskilda byggnader uppförts enbart
för rådhusrätternas behov.

I rådhusrätternas och magistraternas inkomst- och utgiftsstater är regelmässigt
upptaget ett belopp för lokalhyra till stadens fastighetsförvaltning,
s. k. intern hyra. Detta belopp innefattar i de flesta fall icke kostnader för
städning men väl kostnader för ljus och värme. De i rådhusrätternas stater
för år 1963 upptagna beloppen för lokalhyra uppgår till drygt 2,6 milj. kr.
Medräknas även städningskostnader kan årskostnaden för städernas domstolslokaler
uppskattas till omkring 3 milj. kr.

Kommittén

Kommittén erinrar att frågan om revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten
gång efter annan varit aktuell och behandlats av
olika utredningar. Vad angår tidigare utredningar och förslag torde få hänvisas
till kommitténs redogörelse i betänkandet (s. 53—61).

Kommittén framhåller att, i samband med att en enhetlig underrättsorganisation
- utan skillnad mellan land och stad och med staten som gemensam
huvudman — genomföres, frågorna rörande lokalhållningen och därmed
sammanhängande spörsmål måste få en likformig lösning. Så länge

Kungl. \laj:ts proposition nr 15ti år 196 i

städer med rådhusrätt i princip haft att svara för finansieringen av rättsskipningen,
är det naturligt att de även bekostat lokalhållningen. För häradsrätterna
tillämpas åter ett system med uppdelning av det ekonomiska
ansvaret så att de inom domsagan, tingslaget, boende bekostar domstolens
sammanträdes- och kanslilokaler, medan staten bestrider löner och övriga
utgifter. Detta system har, anför kommittén, vid olika tillfällen uppkallat
kritik. Förslag att avskaffa det kommunala besväret och överföra tingshusbyggnadsskyldigheten
på staten bär dock av olika skäl avvisats. Ett av de
huvudargument som åberopats har varit att staten inte lämpligen kunde
övertaga tingslagens byggnadsskyldighet, så länge rådhusen bekostades av
städerna. Genom förstatligandet av rådhusrätterna kommer frågan i ett annat
läge. Ikläder staten sig huvudmannaskapet för rådhusrätterna i övriga
avseenden, är det givetvis mest följdriktigt att även lokalhållningen överflyttas
på staten. Rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet. Om
än hållandet av domstolslokaler merendels icke är särskilt betungande för
kommunerna, är det enligt kommitténs uppfattning principiellt oriktigt
att på dem lägga en uppgift, som måste anses åvila staten. Endast genom
att staten svarar för kostnaderna blir det för övrigt möjligt att åstadkomma
den likformiga fördelning av desamma över hela landet som torde böra
eftersträvas.

Även om den lokala förankringen av rättsväsendet har sitt värde, måste
det, anför kommittén vidare, ifrågasättas i vad mån byggande och underhåll
genom kommunernas försorg av tingshus och rådhus kan bidraga till
att främja en god och med förtroende omfattad rättsvård. Skulle synpunkter
av detta slag vara utslagsgivande, borde kommunerna bära det ekonomiska
ansvaret för rättsskipningen i dess helhet. Det behov av samarbete
med bygd och befolkning, som kan föreligga för underrätternas del, torde
enligt kommitténs mening tillgodoses genom nämndinstitutionen.

Ett särskilt och vägande skäl för att staten nu bör övertaga lokalhållningen
för underrätterna är enligt kommitténs uppfattning det ställningstagande
som från statsmakternas sida skett i motsvarande avseende beträffande
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska
grunder, liknande dem som därvid åberopats, föreligger även då det
gäller domstolslokalerna. En ny domkretsindelning kommer med all sannolikhet
att föra med sig åtskilliga bvggnadsproblem. Det säger sig självt
att dessa löses lättare, om en och samma huvudman svarar för all lokalhållning.
Kommittén anser det vara mest ändamålsenligt, ej minst från
ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för personalkostnaderna
även omhänderhar arbetslokalernas planering och utformning. Till det
sagda vill kommittén lägga de invändningar som, enligt kommitténs mening,
icke utan fog kan riktas mot den nuvarande tingshusbyggnadsskyldighetens
formella gestaltning.

Kommittén förordar således att skyldigheten att tillhandahalla lokaler

2 f Dihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr lSfi

Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 196i

åt underrätterna avlastas kommunerna och överflyttas på staten. Med hänsyn
till karaktären hos de byggnader, där rådhusrätterna merendels är inrymda,
och det värde städerna ofta torde fästa vid dessa byggnadsverk,
vilka för övrigt ej sällan tjänar även rent kommunala ändamål, anser kommittén
att staten ej bör tilläggas rätt att övertaga dessa byggnader annat än
i samförstånd med vederbörande stad. För rådhusrätternas del torde lokalfrågan
i stället få lösas på det sättet att staten tillförsäkras nyttjanderätt
till de utrymmen som disponeras i byggnaderna för rådhusrätternas behov.
I fråga om tingshusen åter finner kommittén att de, i de fall de alltjämt är
behövliga för avsett ändamål, torde böra överlåtas på staten med äganderätt.
Annat förfarande skulle medföra att nuvarande specialkommuner eller
annat motsvarande interkommunalt organ måste finnas — även sedan lokalhållningen
i princip övergått på staten — uteslutande för förvaltningen
av byggnaderna.

Det naturligaste vore kanske, anför kommittén, att nu ifrågavarande reform
på såväl landet som i stad genomfördes samtidigt med rådhusrätternas
förstatligande eller den 1 januari 1965. Kommittén finner emellertid
tiden väl knapp för att erforderliga förberedelsearbeten skall medhinnas.
Enligt kommitténs uppfattning är det ej heller i och för sig nödvändigt att
lokalhållningen övertages i omedelbart sammanhang med huvudmannaskapet
för rådhusrätterna i övrigt. Snarare kan det vara av värde att avvakta
något eller till dess den nya underrättsorganisationen och domkretsindelningen
tagit fastare form och underrätternas lokalbehov kan bättre
överblickas.

Kommittén förordar alltså att med statens övertagande av lokalhållningen
får anstå tills vidare. Regler om hur lokalfrågan skall ordnas i städer
med rådhusrätt under mellantiden måste emellertid fastställas. Kommittén
föreslår att städerna under denna tid får ha kvar skyldigheter med
avseende å lokalhållningen i samma omfattning som gäller för tingslagen.
Det bör alltså ankomma på stad med rådhusrätt att hålla dels erforderliga
lokaler för domstolens sammanträden och kansli, dels möbler och andra
dylika inventarier, exempelvis textilier och armatur. I fråga om kanslilokaler
och utrustning av dessa bör bestämmelserna i lagen den 18 juli 1942
om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli kunna ges motsvarande
tillämpning.

I fråga om utrustning av annat slag än nyss nämnda inventarier, som
städerna ställt till rådhusrätternas förfogande — förefintliga lager av papper,
pennor o. dyl., skriv- och räknemaskiner, fotoapparater, stencileringsapparater,
bandinspelningsapparater och liknande samt facklitteratur —
anser kommittén det vara mest praktiskt att dylik kontorsutrustning, i den
mån den anskaffats uteslutande för rådhusrättens behov, överlåtes på statsverket.
Ofta rör det sig här om föremål, som varit i bruk kortare eller längre
tid. Värdet är svårt att beräkna men det torde ej uppgå till större be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år It)6A

lopp. Kommittén föreslår att — i överensstämmelse med vad som beslutats
angående polis-, åklagar- och exekutionsväsendets förstatligande —
någon ersättning för sådan utrustning icke skall utgå. I fråga om utrustning
som anskaffats även för annan kommunal verksamhet, vilket kan
vara fallet t. ex. med fotoapparater och stencileringsapparater, förordar
kommittén att staten medges rätt att vederlagsfritt använda egendomen
i den omfattning egendomen varit avsedd för rådhusrättens behov.

Yttrandena

Kommitténs förslag att staten skall utfästa sig att övertaga ansvaret
för lokalhållningen för samtliga underrätter tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet instanser. Till
denna grupp hör bl. a. justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet, statskontoret,
byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, de kommunala
organ i städerna som avgivit yttrande, polisberedningen. Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister, flertalet rådhusrätter
och en mindre del av de tingshusbyggnadsskyldige som avgivit yttrande.

I allmänhet har de tillstyrkande instanserna ingenting att erinra mot
kommitténs uppfattning att övertagandet bör anstå, intill dess att underrätternas
lokalbehov i en framtid kan bättre överblickas. I ett antal yttranden
förordas emellertid att statens övertagande av lokalhållningen skall
ske samtidigt med rådhusrätternas förstatligande. Denna mening intages
sålunda av polisberedningen, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister, några
rådhusrätter och flertalet av de kommunala organ i magistratsstäderna
som avgivit yttrande.

överförandet av lokalhållningen på staten avstyrkes av bl. a. Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätten i Borås och Föreningen
Sveriges häradshövdingar samt av flertalet av de tingshusbyggnadsskyldige
som avgivit yttrande. En avstyrkande inställning kommer även till-uttryck
i yttrandena av Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö och Sveriges
juristförbund under hänvisning till att det i vart fall för närvarande icke
är lämpligt att taga ställning i frågan.

De instanser som tillstyrkt kommitténs förslag, att staten skall övertaga
ansvaret för underrätternas lokalhållning, framhåller allmänt att principiella
skäl talar för att staten såsom huvudman skall svara för lokalhållningen.
Några av dessa instanser anför att den omständigheten, att staten
övertager lokalhållningsskyldigheten för samtliga underrätter, icke behöver
hindra att administrationen av underrättslokalerna blir decentralise -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

rad. Statskontoret anser sålunda att det bör övervägas, huruvida inte även
tingshusbyggnadsskyldige, om de så önskar, bör få ha kvar äganderätten
till de fastigheter vari häradsrätternas lokaler är inrymda. Den lokala administrationen
erbjuder enligt statskontorets mening ofta större möjligheter
till en rationell och ekonomisk fastighetsförvaltning. Tingshusstyrelserna
i Södra Möre domsaga och i Vättle, Ale och Kuttings domsaga uttalar
sig i samma riktning.

Om tidpunkten för statens övertagande av lokalhållningen anför justitiekanslersämbetet
att det i och för sig synes naturligt att staten redan nu
övertager kostnaden för lokalhållningen, särskilt som staten i samband
med bl. a. polisväsendets förstatligande övertager samtliga kostnader härför.
Å andra sidan kan övertagandet bli förenat med komplicerade ekonomiska
uppgörelser, när det gäller såväl rådhus som tingshus. Det synes därför
ofrånkomligt att frågan om lokalhållningen skjutes på framtiden till
dess den nya underrättsorganisationen tagit fastare form och därmed underrätternas
lokalbehov bättre kan överblickas.

Av dem som förordat att staten skall övertaga lokalhållningen för underrätterna
redan i samband med förstatligandet av rådhusrätterna yttrar
Svenska kommunförbundet, att alltför stora organisatoriska hinder häremot
ej borde föreligga med hänsyn till det relativt begränsade antal lokaler det
här är fråga om. Motsvarande reform kommer vid denna tidpunkt att ske
beträffande ett betydligt större antal lokaler i samband med polis-, åklagaroch
exekutionsväsendets förstatligande. Det borde vara möjligt för staten
att samordna dessa åtgärder med övertagandet av underrätternas lokaler
och därigenom undvika den av kommittén förordade föga rationella lösningen.

Från några håll hävdas att det inte från rättvisesynpunkt synes nödvändigt
att samtidigt avgöra frågan om lokalhållningsskyldigheten för såväl
rådhusrätterna som häradsrätterna. Av denna mening är bl. a. stadsfullmäktige
i Örebro, som anser att förstatligandet av rådhusrätterna bör innebära
fullständig avlyftning av städernas kostnader redan från början. Drätselkammaren
i Malmö och drätselkammaren i Landskrona förordar att staten
övertager kostnaderna för lokalhållningen för rådhusrätterna på motsvarande
sått som föreslagits beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,
eller således att en femårig s. k. avtrappningsregel tillämpas i fråga
om städernas skyldighet atl bidraga till kostnaderna för ifrågavarande loka kr-

_ . . •■ . '' : 1 ; ''M

Föreningen Sveriges stadsdomare och många av rådhusrätterna uttrycker
farhågor för att, om staten skall övertaga lokalhållningsskyldigheten för
rådhusrätterna vid tidpunkt efter förstatligandet, svårigheter kan uppkomma
för dessa domstolar under övergångstiden. Göteborgs rådhusrätt påpekar
att lokalfrågan för många underrätter, bland dem Göteborgs rådhusrätt,
är ytterst svårbemästrad. Rådhusrätten i Hälsingborg framhåller att en ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år lU6b

ökning och en utvidgning av rådhusrättens lokaler redan nu är oundgängligen
nödvändig. Rådhusrätten finner angeläget att städerna inte i avbidan
på statens övertagande av lokalhållningen ställer sig avvaktande till sådana
åtgärder som erfordras för att åstadkomma en i vart fall nödvändig upprustning
i lokalhänseende. Rådhusrätten i Västerås yttrar att magistratsstäderna
över lag på ett mycket förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden beträffande
lokalhållningen men att det vore förklarligt, om de efter rådhusrätternas
förstatligande skulle komma att iakttaga stor återhållsamhet under
övergångsskedet beträffande utgifter för rådhusrätternas behov. I anslutning
härtill bör nämnas att tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga befarar
att, om lösningen av frågan om ansvaret för lokalhållningen ställes på
en oviss framtid, intresset från de byggnadsskyldiges sida att hålla sina anläggningar
på en hög standard svalnar.

Några av städernas företrädare ifrågasätter, om städerna under en övergångstid
skall vara skyldiga att anskaffa ytterligare utrymmen åt rådhusrätterna
utöver vad dessa för närvarande disponerar. Stadsfullmäktige i Nyköping
anser att det bör fastläggas att det ej åligger de berörda städerna
att skaffa nya lokaler.

Av de remissinstanser som inte godtager förslaget att staten skall övertaga
lokalhållningen anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att det visserligen
kan sägas att det ter sig mest följdriktigt att staten såsom huvudman
för rättsskipningen också skulle svara för lokalerna. Detta mera teoretiska
skäl har dock ej någon större tyngd. Praktiska överväganden bör
fälla utslaget. Hovrätten kan inte dela kommitténs uppfattning att de byggnadsproblem
som en ändrad domkretsindelning medför kommer att kunna
lösas lättare, om en och samma huvudman svarar för lokalhållningen,
och att det även från ekonomiska synpunkter är mest ändamålsenligt. Åtskilliga
lokala myndigheter har fått göra den erfarenheten att staten har
många hus att sköta och många byggnadsföretag att genomföra och att den
organisation, som har att taga hand om dessa uppgifter, icke alltid räcker
till. Härav uppkommer långsamhet och omständlighet i handläggningen,
som stundom kan vara beklaglig. Därför måste en ytterligare centralisering
till Stockholm av en rad nya byggnadsfrågor inge betänkligheter. Hovrätten
har ej något att erinra mot vad kommittén föreslår såsom regler att gälla
tills vidare, men hovrätten avstyrker förslaget att staten vid eu senare tidpunkt
skall övertaga hållandet av lokaler för domstolarna i första instans.
Svea hovrätt anser att tingshusbyggnadsskyldigheten i de former den sedan
gammalt utövats har varit av stor betydelse för den lokala anknytningen
mellan domstol och bygd och att den därigenom har tjänat rättsvårdens intresse.
Hovrätten anser all del i första hand bör övervägas att bevara den rådande
ordningen. Enligt hovrättens för övre Norrland mening framstår det
som ovedersägligt att den rådande tingshusbyggnadsskyldigheten varit av
stor betydelse för häradsrätternas verksamhet. För hovrätten ter det sig

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

mindre sannolikt att statens övertagande av lokalhållningen skulle medföra
någon förbättring vare sig för häradsrätterna eller för rådhusrätterna.
De administrativa fördelar, som angivits av kommittén, synes ej vara av sådan
vikt att de motiverar att det nuvarande tillståndet ändras. Rådhusrätten
i Malmö är inte helt övertygad om att de med en ny domkretsindelning
förenade byggnadsproblemen kommer att lättare lösas, om en och samma
huvudman svarar för lokalhållningen. Rådhusrätten förordar att med det
slutliga avgörandet av frågan om lokalhållningen får anstå. Tingshusstgrelsen
i Vadsbo domsaga anser att den nuvarande ordningen för tingshusbyggnadsskyldighetens
fullgörande fungerat synnerligen väl och att en förändring
av de hävdvunna formerna bör ske först om synnerligen starka skäl
kan förebringas härför. Enligt styrelsens mening har några sådana skäl ej
kunnat anföras. Även tingshusstyrelsen i Vättle, A le och Kullings domsaga
finner det angeläget att den lokala förankringen bibehålies i fråga om domstolslokalerna
och förordar en kommunal förvaltning förenad med statsbidrag.

Kommitténs förslag att för rådhusrätts behov anskaffad
utrustning av annat slag än möbler och andra dylika inventarier skall
utan vederlag överlämnas till staten vid förstatligandet tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av de flesta remissinstanserna, däribland Svenska stadsförbundet.
Detsamma är förhållandet med förslaget att utrustning av nu
nämnt slag, som anskaffats även för annat än rådhusrättens behov, skall
få nyttjas av staten utan vederlag i den omfattning, i vilken egendomen varit
avsedd för rådhusrätten. Allmänt åberopas att motsvarande principer
godtagits vid förstatligandet av polisväsendet.

Flera rådhusrätter och stadskommunala organ samt länsstyrelsen i Stockholms
län anser det dock vara principiellt felaktigt att staten skall äga övertaga
utrustning utan vederlag och föreslår att staten skall förpliktas erlägga
lösen eller hyra.

I anslutning till förslaget att staten utan vederlag skall äga nyttja utrustning,
som anskaffats även för annat än rådhusrätternas behov, ifrågasätter
drätselkammaren i Luleå lämpligheten av att staten skall få nyttja
kommunen tillhörig utrustning (t. ex. fotokopierings- och stencileringsapparater),
som visserligen använts av rådhusrätten intill förstatligandet men
anskaffats även för annan kommunal verksamhet. Erfarenheten visar enligt
drätselkammarens mening att sådan sambrukning inte plägar ske friktionsfritt.

I några yttranden beröres frågor om föremål av speciell beskaffenhet.
Juridiska avdelningen vid Stockholms stadskansli framhåller att en stor
samling huvudsakligen äldre konst och konstföremål finns i Stockholms
rådhusrätts nuvarande lokaler. Huruvida denna stadens egendom skall betraktas
såsom möbler eller andra inventarier, vilka staden enligt kommit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

téns förslag skall tillhandahålla, eller som utrustning av annat slag, vilken
staden utan vederlag skall överlämna till staten, är oklart. Denna egendom
bör antingen ersättas av staten till fulla värdet eller också med äganderätt
behållas av staden och eventuellt utlånas till rådhusrätten. Drätsel kammaren
i Växjö förklarar att staden ej är beredd att till statsverket ö\erlämna
rådhusrättens bibliotek, vissa oljemålningar och vissa antika möbler,
då biblioteket och de berörda inventarierna endast är deponerade i lokalerna.

Polis beredningen anför att statsverket enligt 1 § andra stycket i 1942
års lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli skall svara för
kostnaderna för telefon, som erfordras för domsagas kansli. Med den avkommittén
föreslagna lagregleringen om statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna blir staten skyldig att hålla telefon för rådhusrätternas
behov efter förstatligandet. Beredningen har föreslagit att telefonabonnemang
som visat sig erforderliga för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten
skall överlåtas till staten utan vederlag. Motsvarande
torde behöva föreskrivas för rådhusrätternas del. Beredningen framhåller
också att det torde krävas föreskrifter om att drifts- och underhållskostnader,
som är föranledda av att staten gemensamt med kommun nyttjar kommunen
tillhörig egendom, skall gottgöras kommunen av statsmedel samt
att ersättning skall utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.

Departementschefen

Enligt domstolskommitténs mening bör staten i samband med att en
enhetlig statlig underrättsorganisation skapas även övertaga lokalhållningen
för underrätterna. Ett särskilt och vägande skäl härför finner kommittén
i det ställningstagande som i motsvarande avseende skett beträffande
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Kommittén anser det emellertid
av praktiska skäl icke möjligt att genomföra en sådan reform samtidigt
med att rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965. För övrigt finner
kommittén det icke i och för sig nödvändigt att staten omedelbart övertager
lokalhållningen. Det kan snarare vara av värde att avvakta något
eller till dess att den nya underrättsorganisationen och domkretsindelningen
tagit fastare form och underrätternas lokalbehov bättre kan överblickas.
Under mellantiden bör tingslagens nuvarande skyldighet att bekosta
sammanträdes- och kanslilokaler åt häradsrätterna besta. I fråga om
städer med rådhusrätt föreslår kommittén att städerna under sagda tid får
ha kvar skyldigheter med avseende på lokalhållningen i samma omfattning
som gäller för tingslagen.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag blivit föremål för dela -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196''i

de meningar. Många remissinstanser anser liksom kommittén att staten
av principiella skäl bör övertaga lokalhållningen för underrätterna. I ett
stort antal yttranden har dock en motsatt uppfattning kommit till uttryck.
Enligt företrädarna för denna uppfattning talar främst praktiska skäl för
att kommunerna hör bibehållas vid sin skyldighet att hålla lokaler. I några
yttranden förordas att lösningen av frågan om ny underrättsorganisation
och domkretsindelning bör avvaktas, innan en mera slutgiltig ställning tages
till vem som framdeles skall svara för underrätternas lokaler.

För egen del är jag icke beredd tillstyrka kommitténs förslag att staten
skall utfästa sig att övertaga ifrågavarande lokalhållningsskyldighet. Under
remissbehandlingen har en stark opinion omvittnat värdet av den lokala
förankringen av lokalhållningsskyldigheten vad gäller såväl häradsrätterna
som rådhusrätterna. Förutom att praktiska och trivsamma lokaler
skapats för underrätternas verksamhet, har tingshusen och rådhusen
på många håll givits sådan utformning att de får räknas till bygdens eller
ortens mera betydande byggnader. Den nuvarande tingshusbyggnadsskyldigheten
handhas i enkla former. Rådhusrättsstäderna förfogar för sin del
över särskild organisation för fastighetsförvaltning. Det torde ej finnas anledning
förmoda annat än att städerna även efter ett förstatligande av rådhusrätterna
skulle komma att tillfredsställande ombesörja lokalhållningen
för dessa. De kostnader som kommunerna åsamkas för lokalhållning åt underrätterna
är därtill av jämförelsevis ringa storlek.

Om det sålunda enligt min mening icke finns anledning att nu avskaffa
den lokala förankringen av förevarande skyldighet, behöver ett sådant ställningstagande
självfallet icke hindra att frågan prövas på nytt, då verkningarna
av en ny underrättsorganisation och ändrad domkretsindelning
i en framtid kan överblickas.

Jag föreslår alltså att tingslagens nuvarande skyldigheter i fråga om lokalhållning
för häradsrätterna tills vidare skall bibehållas och att stad med
rådhusrätt skall ha kvar skyldigheter rörande lokalhållning i samma omfattning
som för närvarande åvilar tingslag. I enlighet härmed bör det ankomma
på sådan stad att hålla erforderliga lokaler för rådhusrätts sammanträden
och kansli samt möbler och andra inventarier ävensom att svara
för uppvärmning, belysning och städning av lokalerna. Det torde vara
erforderligt att denna skyldighet för stad med rådhusrätt inskrives i lag.
Jag förordar att ett stadgande härom upptages i förut omnämnda särskilda
lag, innehållande även andra bestämmelser angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Härmed sammanhängande
frågor kommer att behandlas i motiveringen till förslaget till den särskilda
lagen.

På sätt domstol skommittén föreslagit bör sådan kontorsutrustning m. in.
som anskaffats uteslutande för rådhusrätts behov överlåtas på statsverket.
Därmed åsyftas utrustning som användes eller skall användas vid bedri -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196k

vandet av rådhusrätts verksamhet. Värdet av denna egendom torde vara
ringa och ersättning bör därför ej utgå. Likaså bör telefonabonnemang,
som avser uteslutande för rådhusrätts behov använd apparat, utan ersättning
överlåtas till staten. Även dessa frågor synes kräva lagstiftning. Erforderliga
bestämmelser torde få införas i nyss berörda särskilda lag. I
anledning av uttalanden under remissbehandlingen bör anmärkas, att
konstverk och andra liknande föremål inom rådhusrätts lokaler givetvis ej
är att hänföra till kontorsutrustning som skall överlåtas på staten.

Utrustning, som anskaffats även för annat än rådhusrätts behov, bör
i enlighet med domstolskommitténs förslag utan vederlag till staden få nyttjas
i den omfattning, i vilken egendomen varit avsedd för rådhusrätten.
Domstolen bör även i fortsättningen kunna bruka sådan egendom gemensamt
med kommunalt organ. Av nyttjandet föranledda drifts- och underhållskostnader
bör staten givetvis ersätta. Med hänsyn till kostnadernas
ringa storlek torde det inte vara erforderligt att utfärda särskilda författningsbestämmelser
om statens skyldigheter härvidlag.

III. Gemensam domarbana
Nuvarande förhållanden

1. Domarorganisationen i underrätter och hovrätter

Domsagorna. Ordinarie domare i häradsrätt är häradshövding och tingsdomare.
I 1 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas att domsaga skall förestås
av häradshövding samt att i domsaga skall, om göromålen kräver det, som
biträdande domare finnas en eller flera tingsdomare. Vid några av de största
domsagorna är från och med den 1 juli 1963 inrättade tjänster för befattningshavare,
benämnda biträdande häradshövdingar. Enligt föreskrifter
av Kungl. Maj :t skall vad som stadgas om tingsdomare gälla även för
biträdande häradshövding.

I vissa domsagor, där det föreligger behov av biträdande domare utan att
det dock bedömes som motiverat att inrätta tingsdomartjänster, finns extra
ordinarie tjänster som tingssekreterare. Till tingssekreterare förordnar hovrätt
fiskal i hovrätten. Hovrätten äger dessutom förordna fiskal att biträda
i domsaga med samma åligganden och behörighet som tingssekreterare,
s. k. fiskalskompetent biträde. 1 domsaga kan även inrättas tjänst för särskild
inskrivningsdomare. För närvarande finns tre sådana tjänster.

I alla domsagor finns slutligen tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter,
som tjänstgör där för utbildning under kortare tid, i allmänhet högst två
och ett halvt år. Dylik s. k. tingsutbildning är en allmän förutsättning för
inträde på domarbanan. Tingsnotarie förordnas av hovrätten, som jämväl
antager tingsnotarieaspirant.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

Om de olika befattningshavarnas åligganden och behörighet är bestämmelser
meddelade i domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290). De egentliga
domargöroinålen ankommer huvudsakligen på häradshövdingen eller,
om tingsdomare eller tingssekreterare finns i domsagan, på häradshövdingen
jämte den eller de biträdande domarna. Arbetsfördelningen mellan häradshövding
och biträdande domare sker vanligen på det sättet att varje
domare tilldelas mål och ärenden från visst geografiskt område eller viss
kvotdel av samtliga mål och ärenden. Som allmän princip gäller att tingssekreteraren
får fullgöra ungefär en fjärdedel av arbetet med de domargöroinål
som eljest skolat tillhöra häradshövdingens arbetsområde; det skall
dock ankomma på häradshövdingen att handlägga mål och ärenden av invecklad
beskaffenhet.

Tingsnotarie äger i princip icke behörighet att utföra domargöromål av
mera kvalificerad art. Tingsnotarie kan förordnas att tjänstgöra bl. a. som
inskrivningsdomare och konkursdomare samt att handlägga s. k. bagatellmål.
Reglerna i domsagostadgan är i övrigt så utformade att de mindre kvalificerade
uppgifterna, som ingår i domarverksamheten i domsaga, numera
nästan uteslutande kommit att omhänderhas av notarier. I viss begränsad
utsträckning får tingsnotarie handlägga mera kvalificerade domaruppgifter.
För tingsnotaries behörighet att mottaga domarförordnanden förutsättes
viss tids tjänstgöring i domsaga. Han äger därvid till en tid av högst sex
månader tillgodoräkna sig tjänstgöring under samma tid i rådhusrätt eller
som biträde åt statsåklagare eller åt advokat.

Rådhusrätterna. För rättsskipningen i rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 §
rättegångsbalken finnas borgmästare och rådmän samt, om göromålen kräver
det, en eller flera assessorer. Samtliga dessa domare är ordinarie. Vid
de tre största rådhusrätterna är dessutom inrättade begynnelsetjänster, vilka
förutsätter kompetens som fiskal i hovrätt. Innehavarna av dessa tjänster
benämnes sekreterare (Stockholm), stadsnotarier (Göteborg) och notarier
(Malmö). Vid Stockholms rådhusrätt finns därjämte utbildningstjänster
för domaraspiranter, motsvarande domsagornas tingsnotarietjänster.

Arbetsfördelningen mellan borgmästare, rådmän och assessorer regleras
genom den av Kungl. Maj :t för varje rådhusrätt fastställda stadgan eller arbetsordningen.
Grunderna för arbetsfördelningen i rådhusrätterna avviker
från den som gäller i domsagorna. Även inbördes företer rådhusrätterna
olikheter. Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är indelade på
avdelningar. Varje avdelning har att svara för handläggning av mål och
ärenden, tillhörande visst eller vissa rättsområden. Inom avdelningarna fördelas
arbetet mellan ledamöterna i princip efter göromålens svårhetsgrad
och ledamöternas inbördes tjänsteställning. Vid övriga rådhusrätter förekommer
skiftande former av personaluppsättning och arbetsfördelning. Vissa
gemensamma grunddrag finns dock. Vanligen är varje ledamot enligt
arbetsordningen tilldelad vissa bestämda slag av mål och ärenden. Fördel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 nr 1964

ningen mellan ledamöterna göres efter kvalitativa grunder på liknande sätt
som inom avdelningarna i de större rådhusrätterna. Assessorerna erhåller
som regel de minst kvalificerade domargöromålen. Vid några rådhusrätter
är de göromål som i arbetsordningen tilldelats assessor till övervägande del
sådana som i domsagorna vanligen utföres av tingsnotarier. Allmänt bör
dock anmärkas att assessorernas arbetsuppgifter i verkligheten ofta är betydligt
mer kvalificerade än som framgår av arbetsordningarna. Assessorerna
tjänstgör nämligen regelmässigt som vikarier för rådmännen vid semestrar
och annan form av ledighet. Dessutom förekommer ej sällan att
göromål genom jämkning i arbetsordningen eller annan mera tillfällig omfördelning
av arbetsuppgifterna överföres på assessor. De fiskalskompetenta
befattningshavarna under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna
anlitas i huvudsak som vikarier för assessorerna och i övrigt som biträden
åt ledamöterna vid handläggningen av mål och ärenden. Tjänstgöringen
för de domaraspiranter som finns vid Stockholms rådhusrätt består
huvudsakligen i arbete såsom biträde åt domarna vid handläggningen av
målen och endast till mindre del av sådan självständig handläggning av enklare
domargöromål som i domsagorna utgör ett väsentligt inslag i tingsnotariernas
uppgifter.

Hovrätterna. Ordinarie ledamöter i hovrätt är enligt 2 kap. 3 § rättegångsbalken
president, lagmän och hovrättsråd.

Till hovrätterna är vidare knutna assessorer, vilka är extra ordinarie
tjänstemän. Assessorernas uppgift är i första hand att tjänstgöra som vikarier
för tjänstlediga hovrättsråd eller i förekommande fall som extra ledamöter
i hovrätten.

I hovrätterna tjänstgör härjämte fiskaler och fiskalsaspiranter. Deras
tjänstgöring är i huvudsak avpassad för att bereda utbildning och ge möjlighet
till prövning av deras lämplighet som domare. Arbetsuppgifterna består
främst i förberedande handläggning av målen, föredragning av mål
som avgöres på handlingarna, utredningar i rättsliga spörsmål samt uppsättande
av domsförslag. Fiskaler tjänstgör också, i den mån assessorer ej
finns att tillgå som vikarier för tjänstlediga hovrättsråd, såsom adjungerade
ledamöter i hovrätten.

2. Befordringsgången

Den statliga domarbanan. De föreskrifter som ligger till grund för utformningen
av befordringsgången på den statliga domarbanan är till väsentlig
del utfärdade i administrativ ordning. De återfinns huvudsakligen i
domsagostadgan, arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947
i nr 960) och arbetsordningen för nedre justitierevisioncn den 26 juni 1948
(nr 494). En del av rådande ordning bygger därtill på praxis som utvecklats
under flera årtionden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år U)6''i

Den som önskar vinna inträde på den statliga domarbanan har att efter
fullgjord tingsutbildning eller motsvarande tjänstgöring i rådhusrätt ansöka
om att bli antagen som fiskalsaspirant vid hovrätt. Antages han till fiskalsaspirant,
prövas hans lämplighet för domarbanan under tjänstgöring i
hovrätten under en tid om i regel minst sex månader och högst ett år. Aspirant,
som av hovrätten finnes lämplig för domarbanan, förordnas, under
förutsättning att det tillgängliga antalet fiskalstjänster medger det, till fiskal
i hovrätten. I och med antagningen till fiskal erhålles ställning som
extra ordinarie tjänsteman.

Efter fiskalsgodkännandet fortsätter fiskalen till en början att tjänstgöra
i hovrätten, dock vanligen med återkommande kortare avbrott för vikariatsförordnanden
i häradsrätt och, i viss utsträckning, även rådhusrätt. Sedan
fiskalen sålunda någon tid — vars längd kan variera mellan olika hovrätter
och under skilda perioder — omväxlande tjänstgjort i hovrätt och
underrätt, vidtager normalt en mera stadigvarande tjänstgöring i domsaga
såsom tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. För förordnande som
tingssekreterare krävs enligt föreskrift i domsagostadgan föregående tjänstgöring
som fiskal i hovrätt under minst ett och ett halvt år, varvid med sådan
tjänstgöring jämställes visst slags tjänstgöring bl. a. i häradsrätt och
rådhusrätt men även som biträde åt statsåklagare eller advokat. I tjänstgöringstiden
om ett och ett halvt år skall dock alltid ingå minst sex månaders
tjänstgöring som fiskal eller ledamot i hovrätt.

Tiden för tjänstgöring som tingssekreterare skall som regel omfatta minst
ett och högst tre år. Det är emellertid ej ovanligt att den stadigvarande
tjänstgöringen i underrätt blir längre än tre år.

Efter underrättstjänslgöringen följer adjunktionstjänstgöring i hovrätten,
varunder fiskalen får först kortvariga och efter hand mera stadigvarande
vikariatsförordnanden som ledamot i hovrätten. Fiskal, vilken fullgjort
sådana adjunktionsförordnanden om sammanlagt minst ett år, kan
förordnas till assessor i hovrätten. En förutsättning härför är att han
finnes lämplig för fortsatt befordran på domarbanan och att utrymme för
assessorsförordnande föreligger. Förordnande till assessor meddelas av
Kungl. Maj:t efter förslag av hovrätten. Till assessor kan, om ej särskilda
skäl föranleder annat, föreslås endast den som efter att ha antagits till
fiskal tjänstgjort dels under sammanlagt ett år i underrätt, antingen i domsaga
som tingssekreterare, fiskalskompetent biträde eller vikarie för ordinarie
domare eller i rådhusrätt som ledamot, dels ock som fiskal eller adjungerad
ledamot i hovrätt under sammanlagt två år, varav minst ett år
som adjungerad ledamot. Med tjänstgöring i underrätt likställes tjänstgöring
i vattendomstol, som sekreterare i arbetsdomstolen och som biträde
åt statsåklagare eller advokat.

Assessorsförordnande brukar i allmänhet erhållas 5—7 år efter antagningen
till fiskal men kan stundom dröja avsevärt längre. Genom asses -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

sorsförordnandet anses vederbörande vara slutligt godkänd för fortsatt
tjänstgöring och befordran på den statliga domarbanan.

Flertalet statliga domare tjänstgör viss tid i nedre justitierevisionen, där
de såsom revisionssekreterare är föredragande i högsta domstolen. Denna
tjänstgöring, som regelmässigt omfattar en tid av minst ett år, brukar påbörjas
några år efter förordnandet till hovrättsassessor och i allmänhet
innan befordran skett till ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt.
Hovrättsassessor är skyldig att mottaga förordnande som revisionssekreterare.

Om den fortsatta befordringsgången och förfarandet vid tillsättning av
domartjänster gäller i övrigt följande.

Från assessorstjänst kan befordran ske till ordinarie revisionssekreterare,
tingsdomare eller hovrättsråd och från dessa tjänster kan befordran
vinnas till häradshövding. Undantagsvis har även förekommit att assessor
befordrats direkt till häradshövding.

Häradshövdingtjänst är i allmänhet slutpost. Detsamma gäller i viss utsträckning
hovrättsrådstjänst. Revisionssekreterartjänst har däremot närmast
blivit passagetjänst före utnämning till hovrättsråd och häradshövding.
Även tingsdomartjänst har i praktiken kommit att få denna karaktär.

Enligt 4 kap. 2 § rättegångsbalken utnämnes president och lagman i
hovrätt, hovrättsråd, häradshövding och revisionssekreterare av Kungl.
Maj :t. Revisionssekreterare kan även tillsättas genom förordnande. Tingsdomare
skall enligt 3 § i samma kapitel utnämnas eller förordnas av Kungl.
Maj :t. Utnämning till nämnda domartjänster sker medelst fullmakt.

Tillsättning av ordinarie revisionssekreterartjänst föregås icke av något
ansökningsförfarande. För utnämning till ordinarie revisionssekreterare
fordras, enligt praxis, av högsta domstolen godkänd tjänstgöring som
tillförordnad revisionssekreterare under minst ett år.

Häradshövding, hovrättsråd och tingsdomare tillsättes efter ansökan.
Beträffande tingsdomartjänst gäller att till sådan tjänst företrädesvis bör
utses assessor i hovrätt, som tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt under
minst två år. Vid tillsättning av tingsdomar- och hovrättsrådstjänst skall
förslag till tjänstens besättande avges av vederbörande hovrätt. Utnämning
till dessa tjänster sker efter en i huvudsak formell meritberäkning,
d. v. s. tjänsteåldern är i regel utslagsgivande. Vid tillsättning av hovrättsrådstjänst
ges enligt praxis visst försteg åt befattningshavare, som tillhör
den hovrätt inom vilken utnämningen skall ske. Före tillsättning av häradshövdingtjänst
inhämtar Kungl. Maj :t yttrande rörande sökandena av
det s. k. presidentkollegiet, bestående av högsta domstolens ordförande
och hovrätternas presidenter. Även utnämning till häradshövdingtjänst
sker i stor utsträckning efter tjänsteålder. För utnämning till häradshövding
har i allmänhet fordrats godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare
under minst ett år.

54 Ktingl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

Utnämning till liögre domartjänster än de nu nämnda sker utan ansökan
och utan att förslag avges.

Vad nyss sagts om företräde till tingsdomartjänst för assessor i hovrätt
är föreskrivet i domsagostadgan. I övrigt finns ej någon i författning meddelad
bestämmelse om viss kompetens, förvärvad genom tjänstgöring på
den statliga domarbanan, som villkor för behörighet till statliga ordinarie
domartjänster. Formellt hinder föreligger alltså icke mot att till sådana
tjänster utnämna även domare från rådhusrätterna eller andra jurister
utanför den statliga domarkarriären. Dylika utnämningar har emellertid
förekommit endast i sällsynta fall och då vanligen gällt högre domartjänster,
såsom lagman eller justitieråd. De domartjänster som ingår i den statliga
domarkarriären, vilken leder fram till häradshövdingtjänst, har nästan
undantagslöst kommit att besättas med domare som redan tillhör den
statliga domarkåren.

Stadsdomarbanan. Den grundläggande utbildningen och prövningen av
domaraspiranterna är gemensam för den statliga domarbanan och stadsdomarbanan.
Enligt 4 § magistratskungörelsen, i dess före den 1 juli 1963
gällande lydelse, kunde till rådman eller assessor i rådhusrätt, där ej Kungl.
Maj :t för särskilt fall medgav undantag, utses den vilken redan var ordinarie
ledamot i rådhusrätt eller haft förordnande som ledamot eller fiskal
i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande.
Kravet på hovrättstjänstgöring har numera skärpts. Fr. o. m.
den 1 juli 1963 fordras enligt den av Kungl. Maj:t den 22 maj 1963 (nr
241) beslutade ändringen i magistratskungörelsen sådan tjänstgöring under
minst sex månader; detta gäller dock ej den som före ändringen förvärvat
behörighet enligt tidigare gällande bestämmelser. Genom ändringen,
som utgör ett led i strävandena mot en gemensam domarbana, har kravet
på hovrättstjänstgöring bragts i överensstämmelse med det som gäller för
förordnande som tingssekreterare i domsaga.

Samma dag som Kungl. Maj:t föreskrev nämnda skärpning av kompetensvillkoren
för domartjänst i rådhusrätt beslöt Kungl. Maj :t vidare
dels att den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under
hovrätt till tjänst vid rådhusrätt, skall — under förutsättning i allmänhet
att vederbörande tjänstgjort i hovrätt minst sex månader efter erhållet
fiskalsgodkännande — beredas tillfälle till adjuktion i hovrätt
vid den tidpunkt, då stadigvarande adjunktion skulle ha beretts honom
om han fortfarande tillhört hovrätten, dels att befattningshavaren om han
så önskar bör kunna ifrågakomma till förordnande såsom assessor i hovrätt,
när han uppfyller stadgade förutsättningar härför.

1 fråga om tjänsterna för städernas chefsdomare, borgmästarna, finns,
utöver de allmänna reglerna i 4 kap. 1 § rättegångsbalken, ej några bestämmelser
om formella kompetenskrav.

Enligt stadgande i 4 kap. 2 § rättegångsbalken utnämnes borgmästa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

re och rådman av Kungl. Maj :t. Även assessor utnämnes av Kungl. Maj :t.
Tillsättning av dessa tjänster sker efter ansökningsförfarande. Städernas
fullmäktige är tillförsäkrade visst inflytande på tillsättningen av
borgmästar- och rådmanstjänster. Kungl. Maj:t är nämligen enligt § 31
regeringsformen vid utnämning till sådan tjänst bunden inom ett av stadsfullmäktige
genom val upprättat förslag om tre till tjänsten behöriga personer.
Närmare bestämmelser om sådant val finns i lagen den 5 april
1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman. Stadsfullmäktige kan
på förslag uppsätta även personer, som icke anmält sig som sökande.
Innan val förrättas skall hovrätten yttra sig. Är det fråga om tillsättning
av rådmanstjänst, skall också magistraten avge yttrande. I ärende om utnämning
av assessor skall enligt föreskrift i magistratskungörelsen yttrande
avges av magistraten och stadsfullmäktige.

De vid rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö inrättade begynnelsetjänsterna
för fiskalskompetenta befattningshavare tillsättes, i
Stockholm av en särskild antagningsnämnd samt i Göteborg och Malmö
av magistraten.

Övergång från den statliga domarbanan till rådhusrätt sker i allmänhet
på fiskalsstadiet i utbildningsgången, antingen till befattning under assessorsgraden
vid någon av de tre största rådhusrätterna eller direkt till assessors-
eller rådmanstjänst vid annan rådhusrätt. Endast i undantagsfall
har det förekommit att statliga domare, som passerat fiskalsstadiet, utnämnts
till rådman. Däremot har borgmästar tjänster i viss utsträckning
tillsatts med domare från den statliga karriären.

Rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har i praktiken var
för sig en sluten befordringsgång, i vilken befordran till assessor och rådman
i stort sett sker efter viss turordning, bestämd med utgångspunkt
i allmänhet från anställningsdagen i begynnelsetjänst. Vid övriga rådhusrätter,
där assessorstjänster är inrättade, har assessor i allmänhet ansetts
kunna påräkna visst företräde till rådmanstjänst i den egna rådhusrätten.

För flertalet stadsdomare är rådmanstjänst slutpost.

Kommittén

1. Allmänna synpunkter

Kommitténs betänkande (s. 141—165) innehåller en redogörelse för tidigare
förslag till reformer rörande de statliga och kommunala domarbanorna.
Här torde få hänvisas till denna redogörelse.

En gemensam domarbana förutsätter, konstaterar kommittén inledningsvis,
att en enhetlig ordning gäller i fråga om rekrytering, utbildning, behörighet,
befordran och tjänstetillsättning. De bestämmelser, som nu bör
utformas i dessa avseenden, måste främst taga sikte på nytillkommande årgångar
av domaraspiranter. Organisatoriska och andra ändringar som er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196''i

fordras kan nämligen i mycket endast genomföras efter hand som nuvarande
befattningshavare avgår eller vinner befordran till annan tjänst. För
reglering av nuvarande befattningshavares ställning blir det nödvändigt
med övergångsbestämmelser. Skapandet av en helt likformig domarkarriär
blir alltså en fråga om successivt uppbyggande på tämligen lång sikt.

I enlighet med de direktiv som angivits för utredningsarbetet utgår kommittén
från att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga
i underrätterna och att som allmän målsättning skall gälla att underrätternas
ställning och funktion inom domstolsväsendet stärkes. Vid utformningen
av underrättsorganisationen synes, enligt vad kommittén anför — i
huvudsaklig överensstämmelse med vad stadsdomstolsutredningen förordat
— följande grundsatser böra vara vägledande.

Den dömande verksamheten skall i princip ankomma på domare med
ordinarie tjänst. Avsteg från denna princip måste göras med hänsyn till
behovet av vikarier för de ordinarie domarna samt för tillgodoseende avintresset
av att bereda utbildning åt doinaraspiranter och andra befattningshavare
som för utbildning tjänstgör vid underrätterna. I övrigt kan undantag
ifrågakomma, då arbetsunderlaget visserligen är för stort för den ordinarie
domarpersonalen men icke tillräckligt för att motivera inrättande av
ännu en ordinarie tjänst. För behörighet till ordinarie domartjänster bör
uppställas krav på föregående utbildning och domstolstjänstgöring som ger
garantier för att dessa tjänster kommer att innehas av domare med grundlig
utbildning och erfarenhet. Väsentligt är, att i princip samma kompetenskrav
gäller för alla ordinarie domartjänster oavsett tjänstegrad och
oavsett om tjänsten är inrättad vid rådhusrätt eller vid häradsrätt. Slutligen
bör organisationen med avseende å personalbesättning och arbetsfördelning
vara så beskaffad att de ordinarie domarna i största möjliga utsträckning
befrias från mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Sådana bör
företrädesvis ankomma på lägre befattningshavare.

Enligt vad kommittén vidare anför aktualiserar rådhusrätternas inordnande
i det statliga doinstolssystemet främst överväganden rörande rådhusrättsorganisationen
och de grunder, efter vilka rådhusrätternas domartjänster
bör utformas. Regleringen av dessa spörsmål är en nödvändig förutsättning
för att sådant inordnande skall kunna komma till stånd. Någon
översyn av domsagornas organisation avser kommittén däremot icke skola
ske i detta sammanhang. Vissa detaljbestämmelser kan bli föremål för justering
men kommittén förutsätter att domsagoorganisationen tills vidare i
stort sett bibehålies i nuvarande skick.

Det måste tillses, framhåller kommittén, att de organisatoriska ändringarna
ej får ogynnsamma verkningar från rekryteringssynpunkt. Proportionen
mellan tjänster i begynnelse-, passage- och slutstadiet är härvid av betydelse.
Detta spörsmål kan dock i förevarande sammanhang tagas upp endast
i begränsad omfattning. Frågan måste i övrigt anstå till dess att det
bättre kan överblickas, hur den framtida domstolsorganisationen i sin helhet
kommer att gestalta sig. Kommittén anser dock de av kommittén i an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965 57

nan del av betänkandet föreslagna ändringarna i rådhusrätternas organisation
— innefattande bl. a. en ökning av antalet rådmanstjänster — som
helhet, i vart fall på längre sikt, snarast innebära eu förbättring av befordringsförhållandena.

Vad angår utformningen av den gemensamma domarkarriären finner
kommittén att några mera genomgripande förändringar icke kan övervägas
i förevarande sammanhang i fråga om domarrekryteringen eller den grundläggande
prövningen och utbildningen av domaraspiranter. Kommittén utgår
således från att nuvarande ordning med en i princip sluten domarbana
skall bibehållas och att domarutbildningen även framdeles skall, sedan
tjänstgöring som notarie i underrätt fullgjorts, inledas med aspiranttjänstgöring
och fiskalsprövning i hovrätt. Så långt är utbildningsgången redan
nu gemensam för de statliga och kommunala domarbanorna. Reformerna
bör alltså främst inriktas på att åstadkomma en enhetlig utbildnings- och
befordringsgång efter fiskalsgodkännandet.

Enligt kommitténs uppfattning har den nu tillämpade ordningen för
tjänstgöringsgången på utbildningsstadiet inom den statliga domarkarriären
stora förtjänster med hänsyn till de möjligheter den ger domaraspiranterna
att under en längre tids tjänstgöring växelvis i hovrätt och underrätt
samla en mångsidig erfarenhet av rättsskipning och arbetsrutin vid olika
domstolar. Av betydande värde från utbildningssynpunkt är tjänstgöringen
såsom adjungerad ledamot i hovrätt. Vid en jämförelse med förhållandena
på stadsdomarbanan, där domare och domaraspiranter efter någon tids aspirant-
och fiskalstjänstgöring i hovrätt ofta har hela sin tjänstgöring förlagd
till en och samma rådhusrätt, måste utbildningen för domaraspiranterna
i den statliga karriären genom sin större allsidighet ges företräde.
Kommittén anser också att nuvarande regler om behörighet till ledamotstjänst
i rådhusrätt icke är tillfyllest med hänsyn till de krav på utbildning
och erfarenhet som bör ställas på ordinarie domare i underrätt.

Kommittén förordar således att den gemensamma domarbanan tills vidare
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning
inom den statliga karriären. Utbildningen bör alltså, efter tingstjänstgöring
och prövning i hovrätt fram till fiskalsförordnande, omfatta först en tids
fortsatt tjänstgöring som fiskal i hovrätt, därefter något eller några års
tjänstgöring i underrätt samt som avslutning viss tids tjänstgöring som
adjungerad ledamot i hovrätt. Genomgången sådan adjunktionstjänstgöring
hör i princip gälla som villkor för behörighet till ordinarie domartjänst.

Även i fråga om behörighetsvillkor i övrigt, befordringsgång och tillsättningsförfarande
finner kommittén den nuvarande ordningen för statliga
domare kunna tagas till utgångspunkt för gemensamma bestämmelser,
gällande domarkåren i dess helhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. Kommittén finner det vara klart att tjänster
även framdeles måste vara knutna till underrätterna för sådan grundläggande
praktisk utbildning för nyutexaminerade jurister som den nuvarande
tingstjänstgöringen i domsaga bereder. Kommittén anser det också naturligt
att efter rådhusrätternas förstatligande dylika tjänster bör i mån avbehov
finnas vid rådhusrätterna över huvud taget och inte såsom för närvarande
endast vid domsagorna och — ehuru något annorlunda reglerade
— vid Stockholms rådhusrätt.

Med ledning bl. a. av föreliggande uppgifter om antalet utexaminerade
jurister per år under senare tid samt nuvarande och väntad framtida tillströmning
till de juridiska fakulteterna finner kommittén att det för närvarande
föreligger behov av ökade möjligheter till tingsutbildning. Kommittén
erinrar om möjligheten att krav på tingsmeritering kommer att uppställas
för inträde på åklagarbanan och den nya kronofogdebanan. Tager man hänsyn
endast till utbildningsbehovet, finns alltså anledning till en betydande
ökning av antalet tingsnotarietjänster. Emellertid måste antalet sådana
tjänster i första hand anpassas efter domstolarnas arbetskraftsbehov. Det
bör ej inrättas tjänster för flera tingsnotarier än som där kan beredas full
sysselsättning. Vidare måste det bedömas som ovisst hur notarietjänstgöringen
kommer att vara utformad i en framtid och hur stort underrätternas
behov av personal för fullgörande av sådana arbetsuppgifter, som kan ombesörjas
av notarier, kommer att bli. Kommittén erinrar i detta sammanhang
om trafikmålskommitténs förslag till reformer i fråga om handläggningen
av enklare brottmål, lagberedningens förslag angående överflyttande
av mål om betalningsföreläggande till utmätningsinännen samt möjligheten
av att ett överförande av inskrivnings- och bouppteckningsärendena från
underrätterna till andra myndigheter aktualiseras. Därjämte nämner kommittén
att det på senare tid framförts förslag, dels om inrättande av tjänster
för tingsnotarier med kortare tjänstgöringstid, avsedda för blivande advokater,
förvaltningsjurister och vetenskapligt verksamma jurister och dels om
rätt att i fullgjord tingsutbildning till viss del tillgodoräkna tjänstgöring
inom den statliga förvaltningen.

Möjligheten av framtida ändringar i ordningen för tingsnotariernas tjänstgöring
liksom möjligheten av en minskning av domstolarnas behov av sådan
arbetskraft bör enligt kommitténs mening redan nu beaktas såtillvida,
att särskild hänsyn ej tages till behovet från utbildningssynpunkt vid inrättandet
av tjänster för tingsnotarier vid rådhusrätterna. Utgångspunkt
bör vara att tingsnotarietjänster tills vidare tillföres rådhusrätterna endast
i sådana fall och i sådan utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet.
Vid bedömandet av tingsnotarieutbildningen i underrättsorganisationen
efter rådhusrätternas förstatligande räknar kommittén dock med de arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 nr t Uti i

uppgifter som underrätterna för närvarande har. Likaså utgår kommittén
från att tingsnotaries tjänstgöring vid underrätt såsom hittills i regel skall
omfatta en tid av två och ett halvt år.

Kommittén finner det önskvärt att tingsnotarieorganisationen vid rådhusrätterna
byggs upp efter i huvudsak samma riktlinjer som vid domsagorna.
Även om tjänstgöringen för notarier vid rådhusrätt måste få en
från domsagotjänstgöringen delvis avvikande utformning, torde förutsättningar
finnas att bereda notarierna en med nuvarande tingstjänstgöring likvärdig
utbildning vid rådhusrätterna. Kommittén anser också att det finns
skäl att antaga att notarier vid rådhusrätterna skall kunna användas på ett
ändamålsenligt sätt för i stort sett samma uppgifter som tingsnotarierna i
domsagorna.

Vad beträffar den formella regleringen av tingsnotariernas behörighet vid
rådhusrätt anser kommittén att de bestämmelser som gäller för notarie i
domsaga (domsagostadgan) kan ges motsvarande tillämpning vid rådhusrätt.
Enligt kommitténs förslag skall alltså notarie vid rådhusrätt vara behörig
att utföra samma slag av domstolsgöromål som notarie i domsaga
äger fullgöra. I anslutning därtill föreslår kommittén vissa jämkningar i
utformningen av berörda bestämmelser.

Fiskalstjånstgöring. Kommittén anser att ändring ej skall göras i nu gällande
ordning för aspirantprövning och antagning till fiskal i hovrätt. Antagningen
till fiskal skall alltså, liksom hittills, föregås av provtjänstgöring
om i regel sex månader till ett år. Kommittén avser likaså att tjänstgöringen
efter fiskalsförordnandet fram till adjunktionen i hovrätt skall gestalta
sig på samma sätt som i den nuvarande statliga karriären såtillvida, att den
även i fortsättningen skall innefatta först en tids tjänstgöring som fiskal i
hovrätt och därefter normalt något eller några års tjänstgöring i underrätt
som tingssekreterare eller fiskalskompetent biträde. Denna underrättstjänstgöring
bör hädanefter kunna förläggas även till rådhusrätt. Emellertid
föreligger enligt kommitténs mening anledning att överväga ändring beträffande
längden av fiskalernas tjänstgöring i hovrätt.

Fiskalernas tjänstgöringstid i hovrätt är för närvarande avpassad efter
föreskrifterna om förordnande som tingssekreterare. Av den tjänstgöring
om ett och ett halvt år efter 1’iskalsgodkännandet, som fordras för behörighet
till tingssekreterart jänst, skall minst sex månader utgöras av tjänstgöring
som fiskal eller, i förekommande fall, ledamot i hovrätt (5 § domsagostadgan).
Kommittén erinrar om att 1955 års domarutredning (SOU
1959: 17) ifrågasatt en förlängning av den obligatoriska tjänstgöringen i
hovrätt. Som motiv härför anförde domarutredningen att det är angeläget
för det kollegiala arbetet i hovrätterna att de adjungerade ledamöterna före
adjunktionen förvärvat en grundlig kännedom om hovrättsarbetet och dess
rutin.

För att tjänstgöringen i underrätt skall kunna bereda fiskalerna en god

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och allsidig utbildning måste, yttrar kommittén, fiskalerna tå tillfälle att
handlägga även domargöromål av kvalificerad beskaffenhet. En förutsättning
härför är emellertid att betryggande garantier finns, dels för att fiskalen
erhållit tillräcklig utbildning för sådana göromål och dels för att hans
lämplighet för domarbanan blivit noggrant prövad av hovrätten, innan förordnande
meddelas som domare i underrätt. Från denna synpunkt anser
kommittén att nuvarande ordning för fiskalernas hovrättstjänstgöring ger
anledning till anmärkningar. De betänkligheter som från olika håll anförts
mot att använda fiskaler för kvalificerade domaruppgifter i underrätt
torde också till väsentlig del ha sin grund däri, att den föregående tjänstgöringen
i hovrätt ej ansetts tillfyllest från utbildnings- och prövningssynpunkt.
En förlängning av tjänstgöringen i hovrätt är alltså påkallad med
hänsyn till intresset av att fiskalerna före tjänstgöring i underrätt får en
grundlig utbildning och att deras lämplighet som domare ingående prövas.

Ett annat skäl för en förlängning av hovrättstjänstgöringen är, enligt vad
kommittén anför, att det måste anses angeläget att det slutliga godkännandet
för domarbanan förläggs till ett tidigare skede av utbildningsgången än
enligt nuvarande ordning. För närvarande betraktas ddnsom gått in på den
statliga domarbanan såsom godkänd för denna först genom förordnandet
som assessor i hovrätt, alltså i allmänhet 6—8 år efter inträdet på banan
och i regel efter flera års tjänstgöring med kvalificerade domaruppgifter. Det
torde ej finnas någon yrkesbana med motsvarande krav på teoretisk utbildning,
där man får vänta så länge på slutgiltigt besked om godkännande för
fortsatt tjänstgöring och befordran. Även om det endast sällan förekommer
att en fiskal underkännes på adjunktionsstadiet, kan dock möjligheten av
ett sådant underkännande och tvånget att ännu efter långvarig tjänstgöring
på domarbanan vara underkastad prövning för den enskilde befattningshavaren
utgöra en källa till osäkerhet och olust. Betydelsen av dessa förhållanden
bl. a. från rekryteringssynpunkt bör icke underskattas. Med hänsyn till
de ansvarskrävande uppgifter som åvilar tingssekreterare och fiskalskompetenta
biträden i underrätterna ter det sig härjämte befogat att det slutliga
avgörandet om vederbörandes lämplighet för domarbanan träffas, innan
underrättstjänstgöringen tager sin början.

Kommittén föreslår på nu anförda skäl att som villkor för förordnande
som tingssekreterare eller annat mera stadigvarande förordnande i underrätt
för fiskal uppställes tjänstgöring i hovrätt under minst två år — som fiskal
eller fiskalsaspirant eller, i förekommande fall, som ledamot — varvid
med tjänstgöring i hovrätt får likställas högst sex månaders tjänstgöring i
underrätt eller annan enligt nuvarande bestämmelser om behörighet till
tingssekreterarförordnande med hovrättstjänstgöring jämställd tjänstgöring.
I fråga om den nämnda hovrättstjänstgöringen om två år avser kommittén
skola gälla att tjänstgöring under det första året efter antagningen
till fiskalsaspirant såvitt möjligt oavbrutet och under det andra året huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 i

sakligen skall vara förlagd till själva hovrätten. Under det andra året, då
även kortare underrättsförordnanden skall kunna förekomma, hör fiskalen
efter hand i så stor utsträckning som möjligt befrias från rutinarbetet och
i stället anlitas för sådana mera krävande uppgifter — svårare föredragningsmål,
rättsutredningar och domskrivning i kvalificerade mål — som
ger möjlighet att mera ingående pröva hans juridiska kunnighet och lämplighet
i övrigt för domarbanan. Sedan fiskal fullgjort den tjänstgöring som
fordras för behörighet som tingssekreterare, skall hovrätten, med eller utan
samband med meddelande av tingssekreterarförordnande eller annat stadigvarande
förordnande utanför hovrätten, pröva huruvida fiskal bör slutligen
godkännas för fortsatt tjänstgöring på domarbanan. Kommittén avser
således att därefter följande tjänstgöring i underrätt och adjunktion i
hovrätt icke skall syfta till ytterligare prövning utan betraktas endast som
fortsatt utbildning i yrket.

Vad angår tjänstgöringen i underrätt anser kommittén, som tidigare
nämnts, att denna för att bereda en god och allsidig utbildning bör ge fiskalerna
tillfälle att handlägga även domargöromål av kvalificerad beskaffenhet
och att det därför ej är lämpligt att i mera avsevärd grad inskränka fiskalernas
nuvarande behörighet som domare i underrätt. En viss begränsning
av denna behörighet finner kommittén dock påkallad. Kommittén föreslår
sålunda att från handläggning av fiskal skall undantagas mål, vilkas
avgörande kräver särskild erfarenhet. Kommittén åsyftar därvid, förutom
de mål av invecklad beskaffenhet som enligt gällande föreskrift ej bör överlämnas
åt fiskal (28 § tredje stycket domsagostadgan), även vissa mål, där
det för allmänhet eller parter kan te sig stötande att handläggningen omhänderhas
av en mycket ung domare, såsom t. ex. mål om mycket grova
brott samt vässa familjemål. Vidare föreslår kommittén — för att garantera
ett vässt mått av prövning, innan förordnande att i underrätt handlägga
mera kvalificerade domaruppgifter över huvud taget ifrågakommer — att
fiskal först efter ett års tjänstgöring som aspirant och fiskal i hovrätt skall
äga med vidsträcktare behörighet än som tillkommer tingsnotarie fullgöra
på underrättsdomare ankommande göromål.

Kommitténs förslag i fråga om fiskals behörighet som domare i underrätt
innebär att kommittén icke finner det motiverat att i större utsträckning
anlita befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor
för vikariatstjänstgöring i underrätt, vilket stadsdomstolsutredningen tidigare
förordat. Enligt kommitténs mening torde det som regel icke vara
erforderligt att förordna befattningshavare med sådan kompetens till vikarie
för underrättsdomare annat än då förordnandet gäller ett mera
långvarigt uppehållande av domartjänsl eller handläggning av mål av
särskilt kvalificerad beskaffenhet.

Beträffande slutligen längden av fiskalernas tjänstgöring i underrätt
framhåller kommittén att det, med hänsyn till vikten av att befordrings -

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

gången ej försenas, såvitt möjligt bör iakttagas att den föreslagna förlängningen
av den inledande tjänstgöringen i hovrätt icke leder till att
adjunktionstjänstgöringen försenas. Vägledande härvidlag bör vara att
assessorsförordnande skall kunna erhållas inom sex till sju år efter
fiskalsgodkännandet.

Adjunktion. Kommittén förordar, som framgår av vad tidigare anförts,
att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt skall principiellt ingå
som obligatoriskt led i domarutbildningen på den gemensamma domarbanan
och att viss tids sådan tjänstgöring alltså skall i allmänhet fordras
för behörighet till ordinarie domartjänst. Adjunktionen skall emellertid
icke, såsom hittills, åsyfta en slutlig prövning av domaraspirantens lämplighet
för banan utan endast vara att anse som fortsatt utbildning efter
godkännandet.

Enligt vad kommittén uttalar vore det önskvärt att detta led i utbildningen,
liksom hittills, kunde omfatta en tidrymd av minst ett år. Kommittén
— som uppskattar årskullarnas storlek till 30 eller något därunder,
mot drygt 20 i den nuvarande statliga karriären — finner emellertid att
hovrätternas s. k. adjunktionsutrymme icke är tillräckligt för att bereda
plats för så lång tids adjunktion åt alla i den gemensamma karriären.
Genom förkortning av adjunktionstiden skulle ytterligare utrymme för adjunktion
kunna beredas. Kommittén anser också en viss uppmjukning av
kravet på minst ett års adjunktion i hovrätt kunna godtagas. Någon mera
avsevärd förkortning kan emellertid icke ifrågakomma utan att denna
tjänstgörings utbildningsvärde äventyras. En begränsning av adjunktionstiden
med mer än högst tre månader är i allmänhet icke lämplig. Kommittén
föreslår därför att adjunktionstiden regelmässigt bestämmes till nio månader
med möjlighet till avvikelser, om särskilda förhållanden föranleder
därtill.

Det är emellertid osäkert, anför kommittén vidare, om den ökning av
hovrätternas adjunktionsutrymme som en sådan förkortning av adjunktionstiden
innebär blir tillräcklig för att bereda alla fiskaler adjunktion
inom skälig tid efter fiskalsgodkännandet. Kommittén förordar därför
att man anlitar även den utvägen — som domarutredningen och stadsdomstolsutredningen
förordat — att låta adjunktion i hovrätt till viss del
ersättas av tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större
rådhusrätt. Att en del av adjunktionstjänstgöringen fullgöres på detta
sätt behöver ej innebära någon försämring från utbildningssynpunkt.
Fastmera kan sådan tjänstgöring vid rådhusrätt utgöra ett värdefullt
komplement till ledamotstjänstgöringen i hovrätt. De adjungerade fiskalernas
tjänstgöring vid rådhusrätt kommer, liksom i hovrätt, att bestå
av kollegialt arbete tillsammans med äldre och mer erfarna domare, med
de tillfällen detta innebär att förvärva kännedom om rättstillämpning och
domstolsrutin. Det vid jämförelse med andra domstolar stora antalet

Kimgl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

svåra och krävande tvistemål, som förekommer vid de större rådhusrätterna,
ger tjänstgöringen där ett särskilt utbildningsvärde. Det är alltså närmast
en fördel från utbildningssynpunkt att möjlighet öppnas att förlägga
en del av utbildningen till de större rådhusrätternas tvistemålsavdelningar.
Med hänsyn till angelägenheten av att domaraspiranterna får tillräcklig erfarenhet
av arbetet som ledamot i överinstans och till kravet på allsidighet
i domarutbildningen anser kommittén att merparten av adjunktionstjänstgöringen
bör fullgöras i hovrätt. Kommittén föreslår i enlighet härmed att
hovrättstjänstgöringen skall få till en tid av tre månader ersättas av tjänstgöring
på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt. För denna utbildningstjänstgöring
bör enligt kommitténs mening ej andra rådhusrätter än de tre största,
i Stockholm, Göteborg och Malmö, komma i fråga. Endast vid dessa rådhusrätter
finns såväl organisatoriskt som från utbildningssynpunkt erforderliga
förutsättningar.

Med de sålunda föreslagna ändringarna i fråga om adjunktionstjänstgöringen
anser kommittén förutsättningar finnas för att bereda nytillkommande
årgångar av fiskaler adjunktion. Marginalen förutses dock bli
så knapp att kommittén bedömer det som uteslutet att nuvarande befattningshavare
på stadsdomarbanan — vilka kommit in på banan före den
1 juli 1963 — skall kunna annat än i undantagsfall ges tillfälle att komplettera
sina meriter med adjunktion i hovrätt.

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Vid förstatligandet av rådhusrätterna skall, framhåller domstolskommittén,
vad nu stadgas angående kommunalt inflytande på tillsättning av
stadsdomartjänster i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949
om val av borgmästare och rådman upphöra att gälla. Vad gäller tillsättningsförfarandet
skall enhetliga regler införas för domare i rådhusrätt
och häradsrätt.

Enligt kommitténs förslag till personalorganisation för rådhusrätterna
efter förstatligandet skall ordinarie domare i rådhusrätt utgöras av borgmästare
och rådmän. Dessa domare och de ordinarie domarna i domsaga,
häradshövding och tingsdomare, bör enligt kommittén även i fortsättningen
utnämnas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Vad beträffar tingsdomartjänsterna
finner kommittén skäl ej föreligga att bibehålla nuvarande
möjlighet att tillsätta sådan tjänst jämväl genom förordnande och
föreslår således att denna möjlighet avskaffas. I denna fråga åberopar
kommittén stadsdomstolsutredningen, som framlagt samma förslag under
hänvisning till att sagda möjlighet numera saknar betydelse (SOU 1961 :6
s. 104). Kommittén tillägger att Kungl. Maj:t, om i något fall behörig
sökande till tingsdoinartjänst ej skulle finnas, torde vara oförhindrad att

64 Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 1964-

besluta att tjänsten tills vidare icke skall besättas med ordinarie innehavare.

Reglerna om tillsättning av borgmästare och rådman bör enligt kommitténs
mening utformas i överensstämmelse med vad som stadgas för
motsvarande domartjänster i domsaga. Förfarandet vid tillsättning av
borgmästartjänst bör sålunda vara detsamma som vid tillsättning av häradshövdingtjänst
(2 § andra stycket domsagostadgan) och förfarandet vid
tillsättning av rådmanstjänst detsamma som vid tillsättning av tingsdomartjänst
(3 § andra och tredje styckena domsagostadgan).

Kravet på kompetens som hovrättsassessor, vilket kommittén förordar
såsom allmänt villkor för fortsatt befordran på domarbanan, bör enligt
kommitténs åsikt komma till formellt uttryck på det sättet, att sådan kompetens
föreskrives som regelmässig förutsättning för utnämning till tingsdoinar-
och rådmanstjänster. Dessa tjänster kan nämligen normalt antagas
ifrågakomma som första ordinarie domartjänst efter assessorsförordnandet.
För behörighet till sådana tjänster skall således förutsättas att vederbörande
antingen förordnats till assessor i hovrätt eller i fråga om tjänstemeriter
uppfyller för erhållande av sådant förordnande stadgade villkor.
Föreskrifter om formella kompetenskrav — utöver vad i rättegångsbalken
stadgas om behörighet för domarämbete i allmänhet (4 kap. 1 §) — bör
däremot, i likhet med vad som för närvarande gäller, ej meddelas i fråga
om underrätternas chefsdomartjänster, häradshövding och borgmästare.
Det bör ej vara uteslutet att till dylika högre domartjänster utnämna
även jurister utanför domarkarriären.

Enligt kommitténs mening kan den normala befordringsgången i den
gemensamma karriär, som uppbygges efter rådhusrätternas förstatligande,
icke gestaltas på samma sätt som i den nuvarande statliga domarkarriären,
där befordran i huvudsak efter anciennitet i allmänhet kan påräknas
upp till och med häradshövdingtjänst. I en enhetlig domstolsorganisation
kan inte, uttalar kommittén, alla domare beredas möjlighet att avancera
till domstolschef. Antalet dylika chefstjänster blir nämligen, enligt
kommitténs bedömande, i förhållande till antalet övriga domartjänster avsevärt
mindre än för närvarande är fallet i den statliga domstolsorganisationen.

Befordringsgångens normala förlopp i den gemensamma karriären föranleder,
enligt vad kommittén anför, att tillsättning efter uteslutande eller
huvudsakligen formell meritberäkning i fortsättningen bör ske endast i
fråga om tjänsterna under chefsdomarplanet, d. v. s. tingsdomare, rådman
och hovrättsråd. Häradshövding- och borgmästartjänster bör däremot tillsättas
efter en friare, av hänsyn till formella meriter mera obunden prövning
av vederbörandes lämplighet för sådan tjänst. Ancienniteten bör härvid
icke ensam fälla utslaget. Kommittén ifrågasätter, huruvida icke des -

Kimgl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

sa tjänster borde tillsättas i samma ordning som laginanstjänster, d. v. s.
utan ansökan. Ett sådant tillsättningsförfarande är kommittén dock —
med hänsyn bl. a. till det förhållandevis stora antalet såväl tjänster som
tänkbara kandidater — icke för närvarande beredd att förorda.

Kommittén utgår från att Kungl. Maj :t i enlighet med nuvarande praxis
även i fortsättningen kommer att vid tillsättning av häradshövdingtjänst
inhämta yttrande från presidenterna i rikets hovrätter efter samråd med
högsta domstolens ordförande liksom att detta s. k. presidentkollegium
skall höras också vid tillsättning av borgmästartjänst. Så länge en viss
kategoriklyvning på grund av skillnaden i merithänseende består mellan
nuvarande statliga och nuvarande kommunala domare, kan det enligt kommitténs
mening vara ändamålsenligt att nämnda kollegium förstärkes, förslagsvis
med en representant från vardera av de hittillsvarande statliga och
kommunala underrättskårerna. Ett sålunda förstärkt kollegium skulle
också kunna anlitas i vissa fall vid tillsättning av rådmans- och tingsdomartjänster
för avgivande av yttrande i besvärsärenden.

En fråga med anknytning till nu behandlade spörsmål är den, huruvida
det principiella kravet på godkänd tjänstgöring som revisionssekreterare
skall bibehållas för utnämning till häradshövding. Behålles detta krav
skulle konsekvensen, enligt vad kommittén anför, fordra att detta krav utsträckes
att gälla även för utnämning till borgmästare. Kommittén erinrar
om att 1955 års domarutredning har föreslagit att ifrågavarande krav skall
avskaffas samt att frågan härefter behandlats av särskild utredningsman,
som i ett år 1962 avgivet betänkande (SOU 1962: 20) anslutit sig till domarutredningens
förslag. Efter rådhusrätternas förstatligande torde det bli
svårt att uppehålla kravet på revisionssekreterartjänstgöring, enär ett begränsat
utrymme står till buds för dylik tjänstgöring, såvida denna ej göres
så kortvarig att dess praktiska värde försvinner. Med hänsyn till den av
kommittén förordade friare meritvärderingen vid tillsättning av häradshövding-
och borgmästartjänst framstår ett krav på formell meritering genom
visst slag av tjänstgöring som oegentligt. Kommittén utgår således från
att dylikt krav icke uppställes i fortsättningen. Härav följer ej att väl vitsordad
tjänstgöring som revisionssekreterare inte kan komma att få särskilt
värde från meritsynpunkt. Tjänstgöringen i nedre justitierevisionen
vidgar, enligt kommitténs uppfattning, erfarenhetsområdet och bidrar till
en allsidig utbildning. Vid konkurrens om ledigt domarämbete mellan i
övrigt ungefär jämställda aspiranter kan det vara motiverat att den som
till övriga meriter kan lägga godkänd revisionssekreterartjänstgöring ges
företräde.

I frågan om tillträde till tjänstgöring i nedre justitierevisionen yttrar
kommittén att förordnande som revisionssekreterare i den gemensamma
domarkarriären bör meddelas enligt samma grunder som nu tillämpas för
de statliga domarna, d. v. s. efter turordning bestämd i stort sett efter tjäns 3

Bihang till riksdagens protokoll 196''f. 1 samt. År 156

Kutigl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

teålder. För nuvarande rådhusrättsdomare torde dock få göras undantag.
Fråga om revisionssekreterarförordnande för dem får bedömas från fall
till fall på samma sätt som sker för närvarande.

4. Övergångsbestämmelser

Enligt kommitténs förslag skall i den blivande gemensamma karriären
viss tids adjunktionstjänstgöring i hovrätt ingå som ett normalt led i domarutbildningen
och kompetens som hovrättsassessor gälla som allmänt
villkor för behörighet till ordinarie domartjänst.

För närvarande fordras icke nämnda kompetens för behörighet till domartjänst
i rådhusrätt, påpekar kommittén, och de domare som nu tjänstgör
i rådhusrätterna saknar, med få undantag, denna merit. Med hänsyn
härtill måste övergångsvis regleras, i vad mån och under vilka förutsättningar
dessa befattningshavare skall äga behörighet till ordinarie domartjänst
efter rådhusrätternas förstatligande.

Den omständigheten att de nuvarande stadsdomarna i allmänhet ej genomgått
den utbildning och förvärvat den merit som den obligatoriska hovrättsadjunktionen
innebär för de statliga domarna medför, enligt vad kommittén
vidare framhåller, svårigheter att i merithänseende jämföra tjänstgöring
inom den statliga domstolsorganisationen med tjänstgöring vid
rådhusrätt. Till svårigheterna bidrager rådande skiljaktigheter mellan häradsrätter
och rådhusrätter i fråga om arbetsfördelningen mellan domare
i olika tjänsteställning och därav föranledda olikheter i domartjänsternas
innehåll med avseende å arbetsuppgifternas beskaffenhet. Under en övergångstid
behövs därför också särskilda regler rörande de befordringsprinciper
som skall tillämpas vid konkurrens om domartjänster mellan befattningshavare
från de nuvarande statliga och kommunala domarbanorna.

Den som efter den 30 juni 1963 övergår från tjänst i eller under hovrätt
till tjänst vid rådhusrätt blir — under förutsättning i allmänhet att vederbörande
tjänstgjort minst sex månader i hovrätt efter fiskalsgodkännande
— berättigad att erhålla adjunktion i hovrätt. Ehuru kommittén icke anser
att de befattningshavare vid rådhusrätterna, som sålunda äger rätt till adjunktion,
också skall åläggas skyldighet att mottaga förordnande att tjänstgöra
som ledamot i hovrätt, förutsätter kommittén att flertalet kommer att
begagna sig av denna möjlighet att komplettera sina meriter. De fiskaler
som övergår till rådhusrätt efter nyssnämnda tidpunkt inordnas alltså i allmänhet
i den gemensamma karriären som om de kvarstått i de nuvarande statliga
domstolarna. För denna kategori anser kommittén därför berörda
övergångsproblem beträffande behörighetskrav och befordringsprinciper i
huvudsak sakna aktualitet.

Behörighetsvillkor. De problem som föranleds av kommitténs förslag till
behörighetskrav berör närmast rådmans- och tingsdomartjänsterna. Endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1i)6k

beträffande ordinarie domartjänster av detta slag anser kommittén direkta
föreskrifter i behörighetshänseende lröra meddelas.

Vad först angår frågan om behörighet till rådmanstjänst finner kommittén
att den föreslagna skärpningen av kompetenskraven icke bör äga tilllämpning
beträffande dem som vid tiden för den nya behörighetsregelns
ikraftträdande förvärvat behörighet till ordinarie domartjänst i rådhusrätt
enligt dittills gällande bestämmelser. Kommittén anser det ej kunna ifrågasättas
att nuvarande befattningshavare, som tagit anställning i rådhusrätt i
förlitande på de vid tiden föranställningen gällande behörighetsreglerna, skall
tvingas underkasta sig adjunktionstjänstgöring för att bli berättigade att vinna
befordran till sluttjänst i rådhusrätt. Härtill kommer att de praktiska
möjligheterna att bereda nuvarande rådhusrättsdomare adjunktion i hovrätt
torde bli mycket begränsade. Stadsdomare, som tillträtt tjänst vid rådhusrätt
före den 1 juli 1963, kommer endast i undantagsfall att kunna ges tillfälle
till hovrättsadjunktion. Kommittén föreslår därför att — på motsvarande
sätt som skett när behörighetskraven för ordinarie domartjänst i rådhusrätt
skärptes från och med den 1 juli 1963 (jfr kungörelsen den 22 maj 1963,
nr 241) — till huvudregeln om behörighet till assessorsförordnande i hovrätt
som villkor för befordran till rådmanstjänst knytes en övergångsbestämmelse,
av innebörd att vad för närvarande gäller angående behörighet
till rådmanstjänst alltjämt skall äga tillämpning beträtfande den som lörordnats
till fiskal eller ledamot i hovrätt före förstatligandet.

I frågan om behörighet till tingsdomartjänst anser kommittén starka skäl
tala för att man i samband med rådhusrätternas förstatligande och inför den
förestående allmänna omorganisationen av domstolsväsendet vidgar de nuvarande
rådhusrättsdomarnas möjligheter att erhålla domartjänster i häradsrätt.
Det är angeläget att hittillsvarande hinder mot övergång från rådhusrättstjänst
till annan domarbefattning — liksom också hindren mot
övergång i motsatt riktning — avlägsnas. Genomförandet av ändringar i rådhusrätternas
personalorganisation i anslutning till förstatligandet underlättas,
om befattningshavare vid rådhusrätterna kan erhålla domartjänster
vid häradsrätterna. Likaså torde det, framhåller kommittén, för lösandet av
personalplaceringsproblem vid framtida domkretsregleringar vara till fördel
att möjlighet t. ex. kan beredas rådhusrättsassessor eller rådman att övergå
till tingsdomartjänst.

Betänkligheter med hänsyn till vederbörandes kvalifikationer synes kommittén
i princip icke behöva föreligga mot att ordinarie rådhusrättsdomare
■—- därmed avses här innehavare av fullmaktstjänst — ges behörighet till
tingsdomartjänst, oavsett att vederbörande ej har kompetens som hovrättsassessor.
Erfarenhet av tjänstgöring som ledamot i hovrätt vill kommittén
ej betrakta som en nödvändig förutsättning för att en rådman eller assessor
i rådhusrätt skall anses kompetent att fullgöra de åligganden som ankommer
på tingsdomare. Något formellt hinder föreligger ej heller enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

nuvarande ordning mot att till tingsdomare utse befattningshavare vid
rådhusrätt, som ej fullgjort adjunktionstjänstgöring i hovrätt. Det torde
också, enligt vad kommittén anför, med fog kunna hävdas att de som nått
iram till ordinarie domartjänst i rådhusrätt i fråga om kunnighet och erfarenhet
av domargöromål i det alldeles övervägande antalet fall väl fyller
även de krav som bör ställas på innehavare av domartjänst i häradsrätt.

Kommittén förordar sålunda att behörighet till tingsdomare skall generellt
tillkomma — förutom den som förvärvat kompetens som hovrättsassessor
—• envar som redan är innehavare av ordinarie domarbefattning.

Vad angår rådhusrätternas nuvarande icke ordinarie domarpersonal —
assessorer med extra tjänst och fiskalskompetenta befattningshavare under
assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna —- kommer denna grupp
av befattningshavare enligt kommitténs förut berörda förslag att erhålla
generell behörighet till rädmanstjänst och sålunda att formellt bibehållas
vid nuvarande möjligheter till befordran till sluttjänst inom rådhusrättsorganisationen.
Emellertid bör det enligt kommitténs åsikt också öppnas
möjlighet för dessa befattningshavare att, i den mån de kan anses äga erforderliga
kvalifikationer, befordras till ordinarie domartjänst i häradsrätt.
En del av dem har, framhåller kommittén, förvärvat avsevärd erfarenhet
av kvalificerat domstolsarbete. Befordringsåldern för assessorstjänster vid
de tre största rådhusrätterna är för närvarande omkring 40 år eller något
däröver. Åtskilliga av befattningshavarna under assessorsgraden bär sålunda
långvarig domstolstjänstgöring bakom sig och de har ofta redan på ett tidigt
stadium av rådhusrättstjänsten erhållit stadigvarande ledamotsförordnande.
I ej få fall torde de, med hänsyn såväl till längden som till beskaffenheten
av sin domstolstjänstgöring, kunna anses jämställda med ordinarie rådhusrättsdomare
i fråga om kvalifikationer för domartjänst i häradsrätt.
Enligt kommitténs mening bör det således för nuvarande icke-ordinarie befattningshavare
vid rådhusrätterna finnas möjlighet till undantag från kravet
på kompetens som hovrättsassessor för behörighet till tingsdomartjänst.
Enligt vad kommittén närmare utvecklar blir det svårt att utforma någon
generell bestämmelse härom. Det synes kommittén tillfyllest att Kungl. Maj :t
beviljar individuella dispenser i de fall detta kan anses befogat.

Befordringsprinciper. Vad kommittén föreslagit angående nuvarande rådhusrättsdomares
behörighet till tingsdomartjänst innebär, uttalar kommittén,
att dessa får väsentligt större möjligheter än för närvarande att
övergå till domartjänst vid häradsrätt. I och med förstatligandet av rådhusrätterna
avlägsnas också nuvarande begränsningar för domare vid de
statliga domstolarna att erhålla domartjänst i rådhusrätt. Kommittén räknar
med som något icke alltför ovanligt att befattningshavare från de båda
hittills åtskilda domarbanorna kommer att konkurrera om samma domartjänst.

Kommittén framhåller att frågan om vilka principer för befordran som

Kurtgl. Mnj:ts proposition nr 156 år 196i

i sådana fall skall tillämpas är svårlöst. Det gäller icke blott att i merithänseende
jämföra tjänstgöringen vid rådhusrätt med tjänstgöring vid statliga
domstolar. Ofta torde det även bli anledning att pröva, om olika slag av
rådhusrättstjänstgöring bör tillmätas olika meritvärde. Befattningshavarna
vid de statliga domstolarna har vidare enligt nuvarande ordning kunnat påräkna
att utan konkurrens från rådhusrättsdomarna vinna befordran i den
egna karriären upp till och med häradshövding i stort sett efter sin turordning
i hovrätten. Rådhusrätternas assessorer har i allmänhet kunnat räkna
med företräde till rådmanstjänst i den egna domstolen framför domare från
andra rådhusrätter och från statliga domstolar. De tre största rådhusrätterna
har var för sig haft praktiskt taget helt slutna karriärer, inom vilka
befordran till assessor och rådman skett efter turordning, bestämd med utgångspunkt
från dagen för anställning vid rådhusrätten. Om de spärrar
som nu finns mellan de olika karriärerna helt bortfaller omedelbart vid förstatligandet
av rådhusrätterna, skulle det för åtskilliga befattningshavare
på båda domarbanorna kunna medföra en väsentlig försämring av de befordringsutsikter
de dittills kunnat påräkna. Vid utformningen av befordringsprinciperna
för tiden närmast efter förstatligandet bör nämnda förhållande
enligt kommitténs mening beaktas, och det bör såvitt möjligt förebyggas
att ogynnsamma verkningar drabbar de befattningshavare som inträtt
på domarbanan före reformens ikraftträdande.

För att söka komma till rätta med problemet har kommittén övervägt
att under en övergångstid bibehålla rådande begränsningar i möjligheterna
till övergång mellan häradsrätter och hovrätter å ena samt rådhusrätter å
andra sidan. Kommittén anser det emellertid icke lämpligt att ens för en
övergångstid konservera rådande ordning. Man måste i och med att rådhusrätterna
förstatligas tänka sig åtminstone i princip fri konkurrens om domartjänsterna.

Kommittén finner det vara praktiskt taget omöjligt att uppställa generella
regler för meritvärderingen vid jämförelse mellan olika slag av domartjänstgöring.
Kommittén uppdrager dock vissa riktlinjer, vilka enligt kommitténs
mening bör följas vid konkurrens mellan befattningshavare från de olika
domarkarriärerna.

Enligt kommitténs uppfattning är det icke motiverat att ge domartjänstgöring
inom den nuvarande statliga karriären något allmänt företräde i merithänseende
framför tjänstgöring vid rådhusrätt. Med domartjänsterna vid
rådhusrätterna är i det övervägande flertalet fall förenade arbetsuppgifter
av tillräckligt kvalificerad beskaffenhet för att tjänstgöring i dessa befattningar
skall kunna jämställas med tjänstgöring vid statliga domstolar. Undantag
förekommer beträffande vissa rådmanstjänster vid mindre rådhusrätter
och en del assessorstjänster med arbetsuppgifter, som till mera väsentlig
del utgöres av mindre kvalificerade göromål. I övrigt bör tjänstgöring

70 Kungl. Maj.ts proposition nr t.36’ ur 11HH

vid rådhusrätt och tjänstgöring vid häradsrätt vid all formell meritberäkning
kunna i princip tilläggas samma meritvärde.

Svårare är det, yttrar kommittén, att väga mot varandra meriter, förvärvade
som domare i rådhusrätt, och meriter från tjänstgöring i hovrätt eller
i nedre justitierevisionen. Som förut nämnts finner kommittén revisionssekreterartjänstgöring
kunna, då fråga är om i övrigt ungefär jämställda
konkurrenter, tilläggas ett visst mervärde. På samma sätt synes det kommittén
rimligt att den som, till skillnad mot konkurrenterna, kan åberopa
ledamotstjänstgöring i hovrätt bör — om tjänsteåldern är i stort sett densamma
—- ges det företräde som den större allsidigheten i hans domarutbildning
motiverar. Någon allmän regel om meritvärderingen vill kommittén
däremot ej föreslå. På den nuvarande statliga domarbanan tillämpas
principiellt ej någon skillnad i meritvärdering med avsende å det ena eller
det andra slaget av tjänstgöring, frånsett kravet på godkänd tjänstgöring
som revisionssekreterare för att ifrågakomma till häradshövdingtjänst, ett
krav som kommittén emellertid avser skola bortfalla.

Ehuru meritvärderingen blir i princip densamma för all domartjänstgöring,
anser kommittén att det vid tillsättande av domar t jänster under eu
övergångstid blir nödvändigt att såvitt möjligt tillgodose nuvarande befattningshavares
intresse av att bibehållas vid de befordringsmöjligheter som de
hittills kunnat påräkna. Vid konkurrens mellan sökande från de nuvarande
båda domarbanorna bör företräde kunna ges åt domare från den statliga
karriären, då fråga är om tillsättande av nuvarande statlig domartjänst, och
åt rådhusrättsdomare vid tillsättning av tjänst i rådhusrätt, därest medsökande
från den andra domarkarriären icke är klart överlägsen i merithänseende.

Kommittén avser inte att en regel som den sist angivna bör tillämpas undantagslöst.
Av kommittén föreslagna ändringar i rådhusrätternas organisation
kan innebära att möjligheterna till befordran vid vissa rådhusrätter
försämras. Avsteg från regeln bör därför kunna ske exempelvis för att bereda
befattningshavare vid dylik rådhusrätt kompensation genom befordran
i stället till tjänst inom den nuvarande statliga karriären. Härav föranledd
försämring i befordringsförhållandena för de nuvarande statliga domarna
kan i sin tur behöva kompenseras genom att befattningshavare från den
statliga sidan medges befordran till domartjänst vid någon rådhusrätt. Även
andra fall kan tänkas, där det finns skäl att ersätta minskade möjligheter
till befordran på ett håll genom att befordran i stället medges på ett annat.
Över huvud taget måste en avvägning eftersträvas så att övergången till en
gemensam domarkarriär kan ske utan att befordringsförhållandena för den
enskilde befattningshavaren oskäligt påverkas.

Tillämpningen av de befordringsprinciper, som domstolskommittén förordat,
avses skola ankomma på Kungl. Maj:t och bli beroende på omständigheterna
i varje särskilt fall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Kommittén finner det, liksom tidigare stadsdomstolsutredningen, angeläget
att personalorganisationen och arbetsfördelningen vid rådhusrätterna får
sådan utformning att de ordinarie domarna kan befrias från mindre kvalificerade
uppgifter och få möjlighet att mera odelat ägna sig åt den i egentlig
mening dömande verksamheten. En ändring av organisationen i denna
riktning påkallas redan av hänsyn till intresset av ett rationellt utnyttjande
av domarnas arbetskraft. Men ändringen är också nödvändig för att rådhusrätternas
domare skall kunna inordnas i en gemensam domarkarriär med
de enhetliga befordringsprinciper som där bör tillämpas. En förutsättning
härför är nämligen att nuvarande skiljaktigheter mellan rådhusrätt och häradsrätt
utjämnas i fråga om beskaffenheten av domarnas arbetsuppgifter,
så att domar tjänstgöringen i underrätt, oavsett till vilken domstol den är
förlagd, blir att bedöma som i stort sett likvärdig. I samband härmed bör organisationen
så ändras att tjänsterna blir i stort sett desamma vid båda slagen
av underrätt, om än tills vidare med olika benämningar.

En omläggning av organisationen i enlighet med vad sålunda förordats
aktualiserar, enligt vad kommittén anför, en omprövning av rådhusrätternas
assessorsbefattningar. Kännetecknande för arbetsfördelningen vid de
rådhusrätter där assessorer finns är, bortsett från Stockholms rådhusiätt,
att de göromål som, ehuru av enklare beskaffenhet, likväl måste handläggas
av lagfarna befattningshavare, huvudsakligen eller i stor utsträckning ankommer
på assessorerna. Vid några rådhusrätter är också åtskilliga av de
på assessor ankommande göromålen desamma som de, vilka i domsagorna
vanligen utföres av tingsnotarier. Det kan enligt kommitténs mening ej anses
försvarligt att efter en omorganisering av rådhusrätterna bibehålla som
ordinarie domartjänster de assessorsbefattningar, med vilka är förenade arbetsuppgifter
av huvudsakligen mindre kvalificerad beskaffenhet. I de fall
åter, då assessor enligt nu tillämpad arbetsfördelning har att handlägga
egentliga domargöromål i sådan utsträckning att hans arbetsuppgifter kan
betraktas som likvärdiga med dem som i allmänhet ankommer på rådman,
torde det vara befogat att omvandla assessorstjänsten till rådmanstjänst.
Det kan vidare befaras uppstå svårigheter att rekrytera rådhusrätternas assessorst
jänster, om det, såsom kommittén föreslagit, principiellt fordras adjunktionstjänstgöring
i hovrätt för behörighet till ordinarie domartjänst.
Flertalet assessorstjänster torde nämligen, i varje fall i sin nuvarande utformning,
icke kunna lönemässigt och i övrigt ges sådan ställning att de kan
locka sökande med dylik kompetens. Slutligen motiverar även hänsyn till
intresset av att skapa organisatorisk enhetlighet mellan rådhusrätter och
häradsrätter att ordinarie domare med ställning under rådman ej bör ingå i
rådhusrätterna. Att vid domsagorna skapa en ordinarie domargrad under
tingsdomare, jämförlig med asscssorstjänst i rådhusrätt, finnei kommittén

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

inte vara lämpligt. Eu ordinarie domartjänst mellan tingsdomare och tingssekreterare
skulle vara svår alt inpassa i systemet och torde från rekryteringssynpunkt
bli förenad med än större svårigheter än de som kan befaras
beträffande rådhusrätternas assessorstjänster.

Kommittén finner således övervägande skäl tala för att assessorstjänsterna
vid rådhusrätterna bör avskaffas. Om så sker, måste emellertid rådhusrätterna
förses med lagfarna icke-ordinarie befattningshavare, som kan fullgöra
de mindre kvalificerade uppgifter som för närvarande ankommer på
assessorer. Enligt kommitténs uppfattning bör ifrågavarande göromål i ej
obetydlig utsträckning kunna överflyttas på tingsnotarier.

Enligt kommitténs mening bör rådhusrätterna göras jämställda med häradsrätterna
jämväl i det avseendet att rådhusrätterna får bereda utbildning
åt fiskaler i samma utsträckning och i samma former som vid häradsrätterna.
Som förut nämnts har kommittén räknat med tjänstgöring i underrätt
för fiskalerna som ett obligatoriskt led i utbildningen på den gemensamma
domarbanan. Att tiskaler tjänstgör i rådhusrätterna motiveras även av arbetsoi
ganisatoriska skäl, främst för att tillgodose behovet av vikarier för de
ordinarie domarna där. Efter förstatligandet kommer det, i likhet med vad
nu gäller för domsagoorganisationen, att ankomma på hovrätterna att tillhandahålla
rådhusrätterna erforderlig personal för vikariatstjänstgöring.
För sådan tjänstgöring bör i första hand ifrågakomma fiskaler. Enligt kommitténs
mening bör sålunda fiskaler huvudsakligen anlitas för att tillgodose
det noi malt förekommande behov av vikarier som föranledes av semester eller
annan mera kortvarig ledighet eller partiella tjänstebefrielser för de ordinarie
domarna. Eikasa bör fiskaler i allmänhet användas, då behov av mera
tillfällig personalförstärkning föreligger ävensom då göromålen ökat så
att ytterligare rättsbildad arbetskraft för kvalificerade göromål måste tillföras
domstolen men arbetsunderlaget ej är tillräckligt för inrättande av ny
ordinarie tjänst. Fiskalstjänstgöringen i en rådhusrätt bör ordnas i samma
former som gäller för domsagorna. Vid större rådhusrätter bör sålunda stadigvarande
finnas befattningshavare, motsvarande domsagornas tingssekreterare.

Kommittén anser icke att tjänster för särskilda inskrivningsdomare bör
inrättas vid ladhusrätter. Enligt kommitténs mening kan det ifrågasättas,
hui uvida inskrivningsärenden och ärenden angående bouppteckning och
arvsskatt i fortsättningen bör upptagas vid allmän underrätt. I vart fall synes
nya tjänster för särskilda inskrivningsdomare icke för närvarande böra
inrättas. Kommittén framhåller även att det med all sannolikhet skulle möta
svårigheter att besätta dylika tjänster med lämpliga innehavare.

I fråga om rådhusrätternas personalorganisation föreslår domstolskommittén
sålunda att ordinarie domare vid rådhusrätterna skall vara borgmästare
och rådmän. Assessorstjänsterna vid rådhusrätterna avskaffas och i
deras ställe inrättas, i de fall då med tjänsten är förenade arbetsuppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 106i

som motiverar bibehållande av ordinarie domartjänst, rådmanstjänster samt
i andra fall i första hand tjänster för tingsnotarier med samma arbetsuppgifter
som ankommer på tingsnotarier i domsagorna. Därutöver bör vid vissa
rådhusrätter finnas tingssekreterare.

Om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna i rådhusrätt anför
kommittén:

I likhet med stadsdomstolsulredningen anser kommittén det icke böra
ifrågakomma att mera allmänt uppdela göromålen på ordinarie domare med
olika kompetens och tjänsteställning. Emellertid har stadsdomstolsutredningen
likväl förordat en fördelning av arbetsuppgifterna efter kvalitativa
grunder såtillvida, att chefsdomaren i varje underrätt enligt utredningen
borde i främsta rummet anlitas för de mest maktpåliggande rättsskipningsuppgifterna.
Tanken på en uppdelning av arbetet efter mer eller mindre
renodlat kvalitativa grunder har också vunnit anslutning från flera håll under
remissbehandlingen. Domstolskommittén kan såtillvida biträda den uppfattning
som på detta sätt kommit till uttryck, att med hänsyn till de doinarkvalifikationer
som, förutom goda chefsegenskaper, måste krävas av en
chefsdomare — under begreppet innefattas i detta sammanhang även ordförande
på avdelning vid rådhusrätt — det kan vara naturligt att denne
handlägger sådana kvalificerade mål, i vilka hans auktoritet och domarerfarenhet
kan bedömas vara av särskilt värde. Härav följer dock icke att de
mest kvalificerade uppgifterna bör mer eller mindre konsekvent förbehållas
chefsdomaren. Med en organisation av rådhusrätterna sådan som den av
kommittén förordade, med ordinarie domartjänster endast av två grader
och med i princip samma behörighetskrav för båda slagen av tjänster, torde
ur rättssäkerhets- eller rationalitetssynpunkter en dylik arbetsfördelning vara
omotiverad. Som ovan framhållits är det för uppbyggandet av den gemensamma
karriären av vikt att åstadkomma likformighet mellan domartjänster
vid olika underrätter även med avseende å tjänstgöringens innehåll. En
utveckling i denna riktning torde ej kunna ske utan att till rådmanstjänsterna
i högre grad än vad nu vid flera rådhusrätter är fallet knytes domaruppgifter
av kvalificerad beskaffenhet. Detta syftemål kan icke förverkligas
enbart genom eu sådan omfördelning av de egentliga domargöromålen, som
möjliggöres genom att de mindre kvalificerade arbetsuppgifterna överlämnas
till lägre befattningshavare. Det fordras även att de kvalificerade göromålen
— om än med beaktande av vad som anförts om lämpligheten av att
vissa särskilt krävande mål handlägges av chefsdomaren — mera jämnt
fördelas mellan samtliga ordinarie domare.

Vad nu sagts utesluter icke att eu viss specialisering på särskilda rättsområden
kan ifrågakomma och vara önskvärd. En sådan specialisering är
för övrigt ofrånkomlig vid de större, på avdelningar arbetande rådhusrätterna.
Vid dessa rådhusrätter bör dock vad ovan anförts iakttagas vid fördelningen
av arbetet inom avdelningarna.

Kommittén framhåller i anslutning härtill alt det under eu första tid efter
förstatligandet torde bli nödvändigt att i stort sett bibehålla den arbetsfördelning,
som för närvarande gäller i flertalet rådhusrätter. Uppbyggandet
av eu enhetlig organisation måste ske successivt. Ändringar i personaluppsättningen
torde i många fall kunna omsättas endast efter hand, i mån av

3 IHhang till riksdagens protokoll 1 samt. .Yr iar>

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 166''i

nuvarande befattningshavares avgång. Sådana omständigheter som personella
förhållanden i särskilda rådhusrätter kan också bidraga till att hittillsvarande
arbetsfördelning i viss utsträckning tills vidare måste tillämpas
även efter förstatligandet. De av kommittén förordade principerna bör emellertid
från början beaktas vid prövningen av arbetsfördelningen i rådhusrätterna.
Det bör därvid särskilt tillses att alla de ordinarie domarna —
även assessorer som kan finnas kvar efter förstatligandet — tilldelas egentliga
domargöromål, så att icke de mindre kvalificerade uppgifterna koncentreras
hos någon eller några av ledamöterna. I detta sammanhang erinrar
kommittén om att de mindre kvalificerade göromålen förutsättes kunna avlyftas
de ordinarie domarna på samma sätt och i samma utsträckning som i
domsagorna.

Yttrandena

1. Allmänna synpunkter

De allmänna riktlinjer som enligt kommitténs mening bör följas vid
uppbyggandet av den gemensamma domarbanan har genomgående godtagits
av remissinstanserna. Det övervägande flertalet remissorgan har även
biträtt förslaget att den gemensamma domarbanan skall utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med nu gällande ordning inom den statliga domarkarriären.

En avvisande inställning till vad kommittén anfört i dessa frågor kommer
till uttryck endast i yttrandet från rådhusrätten i Linköping, som ifrågasätter
riktigheten av kommitténs uppfattning att den nu tillämpade ordningen
inom den statliga domarkarriären har stora förtjänster i fråga om
rekrytering, utbildning, behörighet, befordran och tjänstetillsättning. Rådhusrätten
framhåller särskilt att det skulle vara av värde om domstolspersonalen
kunde knytas till ortens domstol under längre perioder än som nu
är fallet inom den statliga domstolsorganisationen. Ideliga förflyttningar
eller risken för sådana försvårar ett normalt liv för de yngre domarna. De
hinner aldrig att växa in i det samhälle där de har sitt arbete. Deras ständiga
beroende av hovrättens välvilja kan bli till hinder för rekryteringen.
Rådhusrätten menar att smidigheten och rörligheten har vunnits på personalens
bekostnad.

I anslutning till de av kommittén framförda synpunkterna anför hovrätten
över Skåne och Blekinge att det får betecknas som en svaghet i utbildningssystemet
att växelgången för domaraspiranterna från domstol till
domstol kommit att, under trycket från domstolarnas ständigt växande arbetsbörda,
utsträckas över en alltför lång tid. Tjänstgöring såsom tingssekreterare
är, anför hovrätten, säkerligen av stort värde under en tid av
ett par, tre år; efter dubbelt så lång tid kan den icke värderas lika högt såsom
utbildning. Tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

infalla tidigare än nu sker och detsamma gäller tjänstgöringen i nedre justitierevisionen.
Sveriges juristförbund betonar betydelsen av grundsatsen
att den dömande verksamheten i princip skall ankomma på domare med
ordinarie tjänst. Enligt förbundets mening har det tyvärr tidigare gjorts
avsteg från berörda grundsats inom de statliga domstolarna i en utsträckning
som icke varit försvarlig. Spörsmålet förtjänar uppmärksamhet jämväl
med hänsyn till betydelsen av att åstadkomma rimliga befordringsförhållanden
på domarbanan. Göteborgs rådhusrätt framhåller att gällande
ordning för domarutbildningen inom den statliga karriären är anpassad efter
nuvarande organisation av underrätterna och avsedd att tillgodose rekryteringen
huvudsakligen till de statliga domstolarna. Kommittén synes ej
ha närmare beaktat, huruvida hovrätterna har möjligheter att tillgodose
det avsevärt ökade utbildningsbehov som följer av en gemensam domarkarriär.
Rådhusrätten anser det därför angeläget att utformningen av den
gemensamma domarbanan blir föremål för fortsatt utredning.

Kommitténs uttalande att en i princip sluten domarbana bör bibehållas
har föranlett några remissorgan att beröra bl. a. frågan om rekrytering till
domarbanan även från åklagar- och advokatkårerna. Riksåklagarämbetet
beklagar sålunda att kommittén icke närmare ingått på spörsmålet om en
friare rekrytering av domarkåren. Tiden synes nu vara inne att på allvar
upptaga detta spörsmål till övervägande. Ämbetet erinrar om att uttalanden
gjorts i tidigare sammanhang, bl. a. av 1943 års domarutredning, om
lämpligheten av att en blivande domare skaffar sig erfarenhet om åklagarverksamheten
genom tjänstgöring som åklagare och om värdet för hans
domargärning av sådan erfarenhet. Dessa uttalanden har enligt ämbetets
mening fullt fog. Även om förutsättningar i nuvarande läge icke föreligger
för övergång till ett i princip fritt rekryteringssystem, bör det icke vara uteslutet
med någon form av växelverkan i befordringsgången mellan domaroch
åklagarkarriärerna. Statsåklagaren i Stockholm, som framför synpunkter
av liknande slag, tillägger att åklagartjänstgöring, särskilt på fiskalsstadiet,
utgör ett betydelsefullt komplement till den rena domarutbildningen.
Enligt vad landsfogden i Gävleborgs län anför, skulle det för rättsvården
i dess helhet vara av betydande värde, om spärrarna mellan domar-,
åklagar- och advokatbanorna kunnat något genombrytas så att en ung jurist
inte är nödsakad att på så tidigt stadium av sin karriär taga definitiv
ståndpunkt till sin levnadsbana. Statsåklagaren i Göteborg förordar viss tids
tjänstgöring hos åklagare eller advokat som ett obligatoriskt inslag i domaraspiranternas
utbildning.

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. Kommitténs förslag att tjänster för grundläggande
praktisk juristutbildning, motsvarande tingsutbildningen i domsaga,
skall inrättas även vid rådhusrätterna har genomgående tillstyrkts eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 106''t

lämnats utan erinran i yttrandena. Från flera håll understryks att det är av
betydelse att de nyutexaminerade juristernas utbildningsbehov tillgodoses
och att det därför är värdefullt att möjligheter till utbildningstjänstgöring
öppnas också vid rådhusrätterna. Även förslaget att tjänstgöringen för
tingsnotarier i rådhusrätterna skall utformas efter i huvudsak samma riktlinjer
som i domsagorna har i allmänhet godtagits.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter emellertid, om icke tiden
nu är mogen för en omprövning av formerna för den grundläggande praktiska
jurislutbildningen. Föreningen framhåller att det synes självklart att
de synpunkter som eu gång föranlett att den praktiska utbildningen av
un8a jurister förlagts till domstolarna inte längre gör sig gällande med tillnärmelsevis
samma styrka. Även om kärnan i den praktiska utbildningen
bör vara domstolstjänstgöringen, bör däri numera ingå även annan verksamhet.
Föreningen är ej ense med kommittén, när den säger sig icke kunna
ifrågasätta att notarierna beredes en relativt allsidig utbildning. Även juristerna
inom den egentliga rättsvården bör äga viss erfarenhet av förvaltningstjänstgöring.
Föreningen ger också uttryck för tanken att tjänstgöring
hos åklagare, kronofogde, advokat eller förvaltningsmyndighet skall
göras obligatorisk.

I några yttranden riktas invändningar mot att tingsnotarietjänster, såsom
kommittén förordat, tills vidare bör inrättas vid rådhusrätterna endast
i den utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet utan särskild
hänsyn till behovet av sådana tjänster från utbildningssynpunkt. Rådhusrätten
i Linköping anser sålunda att kommitténs förfarande innebär en felaktig
uppläggning av problemet. Enligt rådhusrättens mening framgår detta
redan därav att det över huvud taget icke har påvisats något arbetskraftsbehov
vid underrätterna, som icke skulle kunna tillgodoses på annat sätt
än genom tingsnotarier. Det är sannolikt att en verkligt rationell uppbyggnad
av underrätterna icke skulle lämna plats för några notarier; erfarenheterna
från rådhusrätterna kan åberopas. Det är utbildningsbehovet som
motiverar notarieutbildningen vid underrätterna. Hur många tingsnotarietjänster
som skall inrättas, hur de skall fördelas på underrätterna samt hur
utbildningen skall ordnas, måste bedömas med ledning av utbildningsbehovet.

Fiskalstjänstgöring. Kommitténs förslag, som avser en förlängning av
fiskalstjänstgöringen i hovrätt, har tillstyrkts av en minoritet
inom hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna
i Malmö och \ ästerås, Föreningen Sveriges stadsdomare, en minoritet
inom rådhusrätten i Borås, Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt
samt Sveriges juristförbund. Övriga instanser, som yttrat sig särskilt över
förslaget, har gjort flera erinringar. Svea och Göta hovrätter finner det i
och för sig önskvärt och välmotiverat att förlänga tjänstgöringen i hovrätt
före underrättstjänstgöringens början men ställer sig tveksamma till ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 dr 1965

ovillkorligt förbud mot alt, innan tingssekreterarbehörighet vinnes, förlägga
tjänstgöring utom hovrätten längre tid än sammanlagt sex månader. Ett
undantagslöst iakttagande av en sådan regel skulle medföra att hovrätternas
möjligheter att tillgodose underrätternas behov av vikarier och tillfällig
arbetskraftsförstärkning försvåras. Svea hovrätt framhåller härjämte
att det för hovrättens vidkommande skulle kunna uppstå svårigheter att
förse vattendomstolarna med vattenrättssekreterare. Förordnanden som vattenrättssekreterare
har, anför hovrätten, hitintills ofta meddelats kort tid
efter fiskalsantagningen. Med hänsyn till att vattenrältssekreterarnas tjänstgöring
är av sådan beskaffenhet att de först efter band kan anförtros att
självständigt handlägga mera kvalificerade uppgifter gör sig kravet på förbättrad
utbildning vid tjänstgöringens början ej så starkt gällande för
vattenrättssekreterarna som för fiskaler vid de allmänna underrätterna.
Möjlighet bör därför föreligga att meddela förordnande som vattenrättssekreterare
vid en något tidigare tidpunkt än som följer av kommitténs förslag.
Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar att det väl kan vara lämpligt
att fiskal får tillfälle till en tillräckligt lång tjänstgöring i hovrätt, innan
mera ansvarsfulla självständiga domaruppgifter pålägges honom. Hovrätten
kan emellertid icke biträda förslaget att genom ändrade, snävare regler
beträffande denna tjänstgöring framtvinga en sådan ordning. Hovrätten
framhåller att personalsituationen i hovrätten är växlande; vissa år är
behovet av nyanställning betydande och antalet aspiranter är stort, andra
år är avgångar från hovrätten få och nyantagningarna likaså. Härav följer
att sådana snävare regler för fiskalernas tjänstgöring som kommittén vill
uppställa ej alltid kan följas. Om de införes, framkallas ett oavvisligt behov
att under vissa perioder begära dispenser i åtskilliga fall. Hovrätten
för Västra Sverige — som delar de båda förstnämnda hovrätternas betänkligheter
mot ett ovillkorligt förbud mot tjänstgöring utom hovrätten utöver
viss tid — anser att kommitténs förslag icke i erforderlig grad tillgodoser
kommitténs syfte med förlängningen av hovrättstjänstgöringen. Hovrätten
vänder sig mot alt aspirant- och fiskalstjänstgöring helt jäinställes. Aspiranttjänstgöringen
bör, understryker hovrätten, utformas som en verklig
utbildnings- och provtjänstgöring så att fiskalsgodkännandet grundas på
eu prövning, vilken som regel blir definitiv. Jäinställes aspiranttiden med
fiskaistiden, kan del befaras att fiskalsgodkännandet kommer alt grundas
endast på en preliminär bedömning, medan den egentliga prövningen uppskjutes
till dess fråga uppkommer om tingssekreterarbehörighet. Hovrätten
föreslår den modifikationen i kommitténs förslag att i den tid som krävs
för tingssekreterarbehörighet skall ingå fiskalstjänstgöring om minst ett
år, oberoende av aspiranttidens längd. Enligt hovrättens åsikt kan därvid
ifrågasättas, om icke den sammanlagda tjänstgöringstiden för tingssekreterarbehörighet
bör göras något längre än kommittén föreslagit. Bådhusrätten
i Borås (majoriteten) finner att intresset av att fiskalernas tjänstgö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965

ring i underrätt föregås av en grundlig utbildning och prövning enklast kan
tillgodoses genom att minimitiden för fiskalstjänstgöringen i hovrätt, för
behörighet som tingssekreterare, förlänges från sex månader till förslagsvis
ett år. Enligt vad Stockholms rådhusrätt anför, kan antagas att förlängningen
av fiskalernas hovrättstjänstgöring, praktiskt sett, kommer att röra
sig om några få månader. Enär reformen således inte kan väntas ha någon
större praktisk betydelse, avstyrker rådhusrätten förslaget.

Förslaget, av innebörd att slutlig prövning av fiskals
lämplighet för domarbanan skall ske två år efter inträdet i hovrätten,
tillstyrkes av en minoritet inom hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs
rådhusrätt, rådhusrätterna i Malmö och Västerås samt Föreningen gngre
jurister vid hovrätten för Övre Norrland. I övrigt har de instanser som uttalat
sig i ämnet godtagit förslaget endast med vissa förbehåll eller ställt sig
tveksamma eller avvisande till detsamma. Helt avvisande är sålunda Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och
Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt.

Hovrätten för övre Norrland (majoriteten) tillstyrker den föreslagna ordningen
men gör det förbehållet att det icke alltid är möjligt att med full säkerhet
säga, huruvida vederbörande verkligen lämpar sig för domarbanan,
innan han haft någon tids adjunktion i hovrätt. Det måste därför vara möjligt
att i sällsynta undantagsfall på ett senare stadium än kommittén föreslagit,
men före assessorsförordnande, avkoppla fiskal från fortsatt tjänstgöring
på domarbanan. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och rådhusrätten
i Borås ger uttryck för samma uppfattning.

Sveriges juristförbund uttrycker tveksamhet till förevarande förslag. Enligt
förbundets mening kan aspirantens lämplighet som domare icke bedömas
enbart med utgångspunkt från tjänstgöringen i hovrätt. Först genom
tjänstgöring i underrätt under handläggning av mera kvalificerade mål får
fiskalen tillfälle att visa om han besitter erforderliga kvalifikationer för domaryrket.
Det blir därför ofrånkomligt att fiskalen blir föremål för kontinuerlig
prövning även under tingssekreterartjänstgöringen. Förbundet delar
kommitténs uppfattning att det icke är påkallat att bibehålla adjunktionstjänstgöringens
särskilda karaktär av slutlig prövning för domarbanan. Detta
utesluter emellertid icke att bristande lämplighet för domarbanan i undantagsfall
kan komma till synes först på detta stadium av karriären. Även
om svårigheter kan uppkomma att erbjuda vederbörande en befattning inom
domstolsväsendet som ej är förenad med egentliga domargöromål, bör under
alla omständigheter denna utväg föredragas framför att befordra vederbörande
inom domarkarriären. Förbundet uttrycker även farhågor för att en
slutlig prövning ungefär ett år efter fiskalsgodkännandet kommer att innebära
en förlängning av den egentliga aspirantprövningen till två år. En sådan
ordning skulle otvivelaktigt verka hämmande på rekryteringen av aspiranter.
Enligt förbundets mening bör, i stället för slutlig prövning i enlighet

Kungl. Maj.is proposition nr 156 år 196b

med kommitténs förslag, vid den av kommittén angivna tvåårsperiodens slut
ske en prövning, huruvida fiskalen skall anses skickad att mottaga fortsatt
förordnande på domarbanan. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför
liknande synpunkter men hävdar att också adjunktionstjänstgöringen bör
innefatta prövning av fiskalens lämplighet för domarbanan.

Justitiekanslersämbetet anser det vara av värde för rekryteringen till domarbanan,
om den nuvarande, i allmänhet sex å sju år långa utbildningsoch
prövningstiden på den statliga domarbanan kunde nedbringas. Emellertid
har, anför ämbetet, adjunktionstjänstgöringen icke endast ett högt utbildningsvärde
utan den ger också hovrätten möjlighet att skaffa sig ingående
kännedom om vederbörandes lämplighet för domarbanan. Enligt ämbetets
mening borde det övervägas, huruvida adjunktionstjänstgöringen eller
åtminstone en viss tid av denna kunde läggas tidigare och i anslutning
till fiskalstjänstgöringen, men innan fiskalen erhåller förordnande som
tingssekreterare och sålunda slutgiltigt godkännes för domarbanan. Fiskalen
skulle därmed även kunna bli bättre skickad att på eget ansvar handlägga
mål och ärenden under sin första domartjänstgöring i underrätt.

Till utveckling av sin avvisande inställning till förevarande förslag yttrar
Svea hovrätt att behovet av en ingående prövning före under rättst jänstgöringen
av fiskalernas lämplighet som domare gör sig starkt gällande, därest
fiskalerna vid underrätterna anförtros även relativt kvalificerade domargöromål.
Hovrätten har ständigt haft sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga, och i hovrätten sker en synnerligen ingående prövning av domaraspiranterna
under en aspiranttid av nio månader till ett ar. Även efter fiskalsantagningen
förekommer en fortlöpande prövning av domaraspiranterna.
Mot bakgrunden härav anser hovrätten det icke vara i och för sig erforderligt
att ytterligare förstärka prövningsförfarandet på fiskalsstadiet i de former
domstolskommittén tänkt sig. Vidare torde en slutlig prövning av en
domaraspirants lämplighet för domarbanan icke kunna ske på ett så tidigt
stadium som kommittén avsett. Skulle en fiskal visa sig mindre väl lämpad
att vara domare, måste han självfallet skiljas från domarbanan, även om
han blivit slutligt godkänd efter hovrättstjänstgöringen. Det är naturligt att
det endast sällan förekommer att den som antagits som fiskal senare visar
sig icke lämpad som domare. Enligt hovrättens mening torde ej heller fiskalerna
själva betrakta risken att underkännas pa adjunktionsstadiet med
högre grad av osäkerhet och olust. En andra fiskalsprövning efter en så kort
tid som 1—1 1/2 år efter antagningen som fiskal skulle däremot verka direkt
rekryteringshämmande. Hovrätten över Skåne och Blekinge delar kommitténs
mening att det är otillfredsställande att det godkännande, som ligger
i assessorsförordnandet, erhålles så sent som 6—8 år och stundom ända
längre tid efter början i hovrätt. Detta förhållande kan dock, anför hovrätten,
rättas till endast genom åtgärder för att skjuta fram adjunktionstjänstgöringen
till eu tidigare tidpunkt. Den av kommittén föreslagna prövningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196 i

av fiskal för slutligt godkännande kan icke ersätta sådana åtgärder, över
huvud taget synes denna slutprövning icke få något verkligt innehåll. Det
är icke avsett att den skall medföra någon fastare anställningsform, en ordinarie
domartjänst. Fiskalerna har vid denna tidpunkt redan erhållit extra
ordinarie anställning. Det är heller icke möjligt att genom den föreslagna
prövningen binda hovrätten, då denna har att vid en senare tidpunkt avgöra
om en fiskal skall beredas adjunktion eller föreslås till assessorsförordnande.
Den föreslagna slutprövningen kan icke upphäva de regler som
gäller om uppsägning av extra ordinarie tjänsteman. Hovrätten befarar vidare
att införandet av den föreslagna slutprövningen kan leda till att den vanliga
fiskal sprövningen icke göres med tillräcklig omsorg och grundlighet.
Det är icke möjligt att göra skillnad mellan fiskalernas arbete så alt en fiskal
efter det första godkännandet, såsom kommittén föreslår, efter hand befrias
från rutinarbetet och i stället anlitas för mera krävande uppgifter. En
ingående prövning av aspiranternas lämplighet för domarbanan åligger hovrätten
redan vid den första prövningen och får icke skjutas upp till ett senare
ar. Stockholms radhusrutt framhåller bl. a. att man vid genomförandet
av förslaget ej kommer till rätta med det nuvarande, av kommittén påpekade,
osäkerhetsmomentet för befattningshavarna. I själva verket kommer
den slutligt prövade först omkring åtta år efter prövningen att kunna
erhålla ordinarie domarbefattning och intill dess att vara icke-ordinarie
tjänsteman. Enligt yttrandet av Föreningen yngre jurister nid Svea hovrätt
kan befaras att olägenheterna med rådande ordning ytterligare ökas. Enligt
föreningens mening föreligger nämligen risk för att själva antagningen till
fiskal uppskjutes till det slutliga godkännandet. Den faktiska prövotiden
skulle på så sätt kunna ökas från nuvarande omkring ett år till två år, vilket
otvivelaktigt skulle verka mer rekryteringshämmande än möjligheten
till underkännande även på adjunktionsstadiet.

Kommitténs uttalande att det ej kan anses motiverat att i någon större
utsträckning anlita befattningshavare med kompetens som hovrättsassessor
för vikariatstjänstgöring i underrätt har lämnats
utan erinran av flertalet instanser. Hovrätten över Skåne och Blekinge
vill emellertid ej instämma i kommitténs uppfattning. Hovrätten hävdar att
det måste anses självklart att, i den mån möjlighet finns att till vikarie anlita
befattningshavare med kompetens för den ordinarie befattningen, denne
bör i första hand ifrågakomma. Kommitténs inställning på denna punkt
strider mot grundtanken i direktiven för utredningen att rättsskipningens
tyngdpunkt skall ligga i underrätterna. Hovrätten anser att hovrättsassessor
måste anses ur allmän synpunkt göra större nytta genom att uppehålla
vikariatsförordnandet, oavsett dess längd, än genom att vara ledamot i hovrätten.
Svea hovrätt anser det vara motiverat att i större utsträckning än
som nu sker låta hovrättsassessorer upprätthålla ej alltför kortvariga vikariat
för underrättsdomare. En sådan åtgärd skulle nämligen dels något öka

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961 81

hovrätternas möjligheter att meddela adjunktion, dels minska behovet av
tingssekreterare och fiskalskompetenta biträden.

Adjunktion. Kommittténs förslag att tjänstgöring som adjungerad ledamot
i hovrätt skall ingå som ett o b 1 i g a t o r i s kt led i d o in a r utbildningen
och att genomgången sådan tjänstgöring skall gälla som
allmänt villkor för fortsatt befordran på domarbanan har genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sveriges advokatsamfund understryker
i detta sammanhang att ett ställningstagande nu i fråga om adjunktionen
icke får innebära att statsmakterna binder sig för att hovrättsadjunktion
även framdeles — sedan domstolsväsendets slutliga organisation
utformats — skall vara ett obligatoriskt inslag i domarutbildningen. Frågan
om hovrättsadjunktionen torde, framhåller samfundet, på längre sikt erbjuda
andra aspekter; den fortsatta utredningen av domstolsväsendets organisatoriska
problem kan leda till sådana ändringar i hovrätternas ställning
och uppgifter i instansordningen att systemet med adjungerade ledamöter i
hovrätt icke kan bibehållas.

Kommitténs förslag om förkortning av ad j unktionstiden
och om möjlighet att ersätta viss del av adjunktionstjänstgöringen i hovrätt
med tjänstgöring på t v iste målsa v delning i rådhusrätt har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för övre Norrland, Stockholms
rådhusrätt, rådhusrätten i Borås, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och Föreningen yngre jurister vid hovrätten för
Övre Norrland. Nedre justitierevisionen godtager förslaget om en förkortning
av adj unktionstiden. Göteborgs rådhusrätt har ingen erinran mot att
viss del av adjunktionen i hovrätt får ersättas av tjänstgöring på tvistemålsavdelning
i rådhusrätt. Hovrätten för Västra Sverige förordar att kravet på
ett års adjunktion bibehålies och att man i stället för att förkorta adjunktionstiden
medger att tjänstgöring på tvistemålsavdelning i rådhusrätt får
tillgodoräknas som adjunktion till en tid av högst sex månader.

Avvisande eller kritiska till båda de nu berörda förslagen ställer sig
Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Föreningen
yngre jurister vid Svea hovrätt.

Hovrätten för övre Norrland framhåller att adjunktionstjänstgöringen i
hovrätt har särskilt värde för domarutbildningen och att den därjämte är
mycket betydelsefull för hovrätternas dömande verksamhet genom att den
bidrager till alt i hovrättsavdelningarna ingår domare av olika åldrar och
på olika stadier i sin karriär. Avdelningarna blir därigenom mer allsidigt
sammansatta. Enligt hovrättens mening är den nu tillämpade ettåriga adjunktionstiden
i och för sig lämpligt lång. Hovrätten anser sig emellertid
icke kunna jäva kommitténs påstående att adjunktionsutrymmet ej medger
så lång tjänstgöring för alla fiskaler. Rådhusrätten i Borås anser de
regler kommittén föreslagit i fråga om adjunktion vara i stort sett väl
avvägda. Rådhusrätten ifrågasätter emellertid, om icke dessa regler kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år l!)6i

ges en utformning, som medger en något friare tillämpning. Härvid har
rådhusrätten närmast i åtanke att hovrätterna under beaktande av utbildnings-
och prövningssynpunkter samt de organisatoriska behoven skulle
äga mera fritt avgöra hur lång adjunktionstid som fordras. Föreningen
yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland finner den föreslagna förkortningen
av adjunktionstiden nödvändig för att möta kommande adjunktionsbehov.
En sådan åtgärd kan icke antagas medföra någon försämring från
utbildningssynpunkt. Möjligheten att utnyttja tvisteinålsavdelningarna vid
de tre största rådhusrätterna finner föreningen vara en lösning att begagna,
därest utrymmet för adjunktion inom hovrätten icke skulle förslå. Enligt
föreningens mening bör emellertid fiskal icke vara skyldig att fullgöra
adjunktionstjänstgöring utanför sin egen hovrätt. Enligt Sveriges jurist
förbund bör beaktas att väntetiden för adjunktion är mindre beroende
av tjänstgöringstidens längd än av förutsättningarna för assessorerna att
vinna befordran. Nedre justitierevisionen finner det beklagligt att adjunktionstiden
måste förkortas. Enligt revisionens uppfattning är den föreslagna
adjunktionstiden alltför kort för att kravet på domar utbildningens
allsidighet skall kunna tillgodoses. Revisionen finner emellertid de skäl
kommittén anfört för sitt förslag vara sådana att eu viss minskning av
adjunktionstiden synes ofrånkomlig.

Svea hovrätt anser att någon väsentlig förändring i nu gällande ordning
för adjunktionstjänstgöringen icke bör ske för närvarande. Fiskalerna
tjänstgör nu, enligt vad hovrätten uppger, i allmänhet som ledamöter i hovrätt
under avsevärt längre tid än ett år före första utnämning till ordinarie
domarämbete. Den föreslagna uppmjukningen av adjunktionskravet till
nio månader och för vissa fiskaler till sex månader skulle innebära en högst
betydande förändring av utbildningsgången på domarbanan. Hovrätten anser
det kunna ifrågasättas, om icke därmed adjunktionstjänstgöringens utbildningsvärde
över huvud taget kommer i fara. Hovrätten säger sig vidare
icke vilja bestrida att tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid
större rådhusrätt, om den ej göres allt för kortvarig, i och för sig skulle ha
ett betydande utbildningsvärde. Hovrätten är emellertid tveksam, om tjänstgöringen
är av sådan art att den bör kunna ersätta adjunktionstjänstgöring
i hovrätt. En högst betydande del av göromålen på en tvistemålsavdelning
kommer, framhåller hovrätten, att avse handläggning av mål på förberedelsestadiet
och tjänstgöringsperioderna måste under alla förhållanden bli
kortvariga. Inslaget av kollegialt arbete tillsammans med äldre och mera
erfarna domare kan därför icke bli så stort och ej alls jämförligt med förhållandena
på en hovrättsavdelning. Hovrätten ifrågasätter också, om möjligheten
att fullgöra del av adjunktionen vid rådhusrätt kommer att påverka
det tillgängliga adjunktionsutrymmet i någon högre grad. Hovrätten anser
därför att kommitténs förslag i denna del är förenat med uppenbara

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

olägenheter utan att några egentliga fördelar uppnås. Hovrätten hävdar
bl. a. att man för att tillgodose behovet av adjunktionsutrymme i hovrätten
i första hand bör söka andra utvägar än dem som kommittén valt. Sedan
rådhusrätterna förstatligats kommer, efter en övergångstid, rådmanstjänster
att tillsättas från kadern av hovrättsassessorer. Effekten härav bör enligt
hovrättens mening sannolikt bli en ökad cirkulation i hovrätterna och därmed
ökat adjunktionsutrymme. En förkortning av adjunktionstiden ökar i
och för sig icke adjunktionsntrymmet. En sådan ökning uppstår först under
förutsättning att fiskalen, efter förvärvad assessorskompetens, lämnar hovrätten
tidigare än han eljest skulle ha gjort. Åtgärder som är ägnade att öka
cirkulationen i hovrätten på assessorsstadiet, i förening med stor återhållsamhet
vid tillskapandet av tjänster på begynnelsestadiet, är därför i första
hand eftersträvansvärda. Den ökade cirkulationen i hovrätten på assessorsstadiet
kan åstadkommas bl. a. genom att antalet ämbeten på domarbanans
slutstadium ökas och att långvariga vikariat på ordinarie befattningar i
rådhusrätter och häradsrätter erbjudes hovrättsassessorerna. Även de offentliga
uppdragen kan härvidlag komma i betraktande. Hovrätten erinrar vidare
om att det kan antagas dröja relativt länge efter det att rådhusrätterna
förstatligats, innan antalet fiskaler, som årligen skall påbörja adjunktionstjänstgöring,
kommer att nå maximum. Hovrätten finner därför starka
skäl föreligga att i rådande ovissa läge ej vidtaga någon väsentlig förändring
av bestämmelserna för assessorskompetensen. Med hänsyn till att svårigheter
likväl kan tänkas uppkomma att bereda erforderligt antal fiskaler
adjunktion i hovrätterna med nuvarande bestämmelser, förordar hovrätten
dock att hovrätterna medges rätt att, därest så visar sig behövligt, föreslå
fiskal till assessor även om vederbörande fullgjort endast nio månaders
adjunktion. Detta bör emellertid enligt hovrättens åsikt endast få ske i sådana
fall då fiskalen avser att lämna hovrätten exempelvis för underrättstjänstgöring
eller för fullgörande av offentligt uppdrag. Göta honrätt understryker
att en förkortning av adjunktionstiden, med hänsyn till bl. a. att
adjunktionstjänstgöring medför behörighet till ordinarie domartjänst, innebär
en försämring. Ändringen kan enligt hovrättens uppfattning godtagas
endast som en nödfallsutväg för att bereda adjunktionsutrymme i eu
gemensam domarbana. Hovrätten förordar att ettårskravet kvarstår som
huvudregel men att möjlighet öppnas för undantag vid behov. Hovrätten
finner allvarliga erinringar kunna resas mot att adjunktionstjänstgöringen
i hovrätt utbytes mot tjänstgöring i rådhusrätt. Eu samtidig förkortning
av adjunktionstiden till nio månader skulle innebära att ledamotstiden i
hovrätten kan inskränkas till sex månader, viIket enligt hovrättens mening
vore otillfredsställande. Det skulle också vara förenat med åtskilliga svårigheter
att i praktiken inpassa en tjänstgöring av detta slag i systemet.
Hovrätten säger sig därför icke kunna tillstyrka tjänstgöring i rådhusrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

annat än måhända såsom en möjlighet för undantagsfall, om erfarenheterna
gör det påkallat. Rätt att tillgodoräkna sådan tjänstgöring som adjunktion
skulle därvid medges genom särskilda beslut av dispenskaraktär av
Kungl. Maj :t.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hyser den uppfattningen att vad kommittén
föreslår för att öka adjunktionsutrymmet är otillräckligt. Flertalet
assessorer förvärvar längre tids adjunktion än ett år, innan de lämnar hovrätten.
Då så är fallet medför en nedskärning av kravet på adjunktionstid
för assessorsförordnande ingen effekt. Möjlighet till tjänstgöring på tvistemålsavdelning
i rådhusrätt kan visserligen något minska det ökade krav på
adjunktionsutrymme i hovrätt som den gemensamma domarbanan ställer. I
vad mån det kommer att finnas mera omfattande möjligheter att bereda fiskaler
tillfälle att tjänstgöra på dessa avdelningar är emellertid ovisst. Hovrätten
ställer sig därjämte tveksam till lämpligheten av att minska adjunktionstiden
i hovrätt på detta sätt. Enligt hovrättens mening är det nödvändigt
att vidtaga åtgärder utöver vad kommittén föreslagit för att öka hovrätternas
möjligheter att bereda fiskalerna adjunktion. Såsom lämpliga åtgärder
i sådant syfte anger hovrätten, att det tillses att ett minimiantal adjunktionsplatser
står till förfogande, att fiskaler genom central planering beredes
adjunktion i annan hovrätt än den de tillhör samt att hovrätten får ökade
möjligheter att placera assessorer i underrättsarbele.

I två yttranden föreslås vissa ändringar i befordringsgången på utbildningsstadiet
i samband med att en gemensam domarbana införes. Göteborgs
rådhusrätt förordar sålunda att en ny assessorsgrad, benämnd domstolsassessor,
tillskapas i stället för den nuvarande hovrättsassessorsgraden. Rådhusrätten
hänvisar till att det slutliga godkännandet av domaraspiranten
enligt kommitténs förslag skall ske på ett betydligt tidigare stadium än
nu. Assessorsförordnandet kan därför anknytas till vad som från organisatorisk
synpunkt är det väsentliga, nämligen att befattningshavaren vunnit
sådan erfarenhet i domaryrket att åt honom kan anförtros handläggning
av även mera krävande mål. Rådhusrätten föreslår att den avsedda nya
assessorsgraden infogas som ett led i en reglerad befordringsgång för domare
och alt förordnande som domstolsassessor sker förslagsvis sju år efter
det att tjänstgöringen i hovrätt påbörjades. Enligt vad rådhusrätten förordar
skall behörigheten för utnämning till rådman och tingsdomare knytas
till förordnandet som domstolsassessor. Rådhusrätten i Malmö anser att
fiskal, som erhållit slutligt godkännande för domarbanan i enlighet med
kommitténs förslag, bör förordnas till e. o. assessor. Vidare är rådhusrätten
av den meningen att domaraspirant, sedan han förvärvat kompetens
som hovrättsassessor, bör erhålla ordinarie tjänst. En sådan tjänst föreslås
få benämningen domstolsassessor och, ehuru ordinarie, vara förenad med
skyldighet att tjänstgöra i skilda domstolar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Vad kommittén föreslagit i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissorganen.

Förslaget om hovrättsassessorskompetens som formellt krav för utnämning
till tingsdomar- och rådmanstjänster föranleder Svea
hovrätt att anmärka, att den av kommittén förordade utformningen av detta
kompetenskrav i praktiken leder till att behörighet till ordinarie domarämbete
i underrätt normalt uppnås före assessorsförordnandet och utan att något
ställningstagande dessförinnan skett till vederbörandes lämplighet för
fortsatt förordnande på domarbanan. En sådan ordning är, anför hovrätten,
måhända följdriktig från den förutsättningen att en slutlig prövning av domaraspirantens
lämplighet för fortsatt befordran på domarbanan skulle ske
redan före underrättstjänstgöringen. Enligt hovrättens mening kan den föreslagna
utformningen av assessorskompetensen dock ej godtagas. För assessorskompetens
i detta sammanhang bör i varje fall krävas att den adjungerade
ledamoten, efter den tjänstgöring som fordras för förordnande som
hovrättsassessor, av hovrätten befunnits skickad för fortsatt tjänstgöring på
domarbanan. Hovrätten för Västra Sverige anser att assessorskompetens ej
bör uppställas som ovillkorligt krav för behörighet till tingsdomar- och rådmanstjänster.
Hovrätten erinrar om att erfarenheten visat att en del tingsdomartjänster,
särskilt i vissa delar av Norrland, ej alltid lockat sökande
med adjunktion och att dylika tjänster därför besatts med yngre sökande
utan adjunktion. Enligt hovrättens bedömande får man på den gemensamma
domarbanan räkna med ett ökat antal tjänster, som endast lockar yngre
sökande. Hovrätten förordar därför att kompetens som hovrättsassessor icke
blir formellt krav för utnämning till tingsdomare eller rådman utan endast
ger företräde till sådan tjänst. Rådhusrätten i Göteborg har, som tidigare
berörts, förordat att behörighet till tingsdomare och rådman skall vinnas i
och med att domaraspiranten, i enlighet med rådhusrättens förslag till befordringsgång,
sju år efter inträdet i hovrätt förordnas till domstolsassessor.

I anslutning till kommitténs förslag att tingsdomar-, rådmans- och hovrättsrådstjänster
bör tillsättas efter uteslutande eller huvudsakligen formell
meritberäkning uttalar hovrätten för Västra Sverige den meningen, att man
vid tillsättning av hovrättsrådstjänsterna bör tillämpa en friare meritprövning,
med beaktande särskilt av vederbörandes lämplighet för tjänstgöring i
överrätt.

Om förslaget att häradshövding- och borgmästart j änster
bör tillsättas efter eu friare meritprövning anför Svea hovrätt att nuvarande
ordning, enligt vilken den som antagits som fiskal i hovrätten och kvarstannat
på den statliga domarbanan normalt kunnat räkna med att bli utnämnd
till häradshövding, varit av stor betydelse för rekryteringen till domarbanan
och domarbanans allmänna anseende. Att införa en friare bedömning av so -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196A

kandenas lämplighet för häradshövdingämbeten i stället för rådande formella
meritvärdering kommer att innebära ett betydelsefullt ingrepp i gällande
ordning. Hovrätten anser det emellertid vara uteslutet att upprätthålla
det nuvarande befordringssystemet på den gemensamma domarbanan.
Stockholms rådhusrätt finner principen om en friare meritbedömning riktig
men framhåller att en uppluckring av anciennitetsprincipen, med hänsyn
till den fasthet varmed den hittills tillämpats i befordringsärenden, måste
ske med stor varsamhet. Anciennitetsprincipen kan därför frångås först sedan
man löst de personella och organisatoriska problem som uppkommer,
innan eu helt ny, enhetlig underrättsorganisation vuxit fram. Föreningen
Sveriges häradshövdingar understryker att det vid den föreslagna friare
prövningen bör fästas särskild vikt vid vederbörandes lämplighet som domare.
Utnämning av jurister även utanför domarkarriären till de högre domartjänsterna
bör komma till stånd endast undantagsvis. Om domaraspiranterna,
förutom den väntade nedgången i antalet chefsdomarbefattningar,
skulle behöva räkna med att sluttjänster i någon nämnvärd utsträckning
skulle komma att besättas med personer utanför domarbanan, kan svårigheter
uppstå med rekryteringen till domarbanan. Även Sveriges juristförbund
betonar att avgörandet vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster
väsentligen måste grundas på skicklighet som domare.

Nedre justitiereuisionen ställer sig närmast avvisande till tanken på en
friare meritprövning vid tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster.
Revisionen understryker att en häradshövding eller en borgmästare
först och främst bör vara en skicklig domare och att det icke får råda tvekan
om att den som utnämnes till ett sådant ämbete uppfyller detta villkor.
Endast i sällsynta undantagsfall bör det kunna förekomma att jurister utanför
domarkarriären utnämnes till dylika högre domartjänster. Revisionen
hävdar därjämte att en skicklig domare i regel torde uppfylla de krav som
kan ställas på en underrättschef med avseende på förmåga att leda och organisera
personalen och dess arbete. Det är ganska sällsynt att en beaktansvärd
skillnad i nämnda hänseenden föreligger mellan i övrigt likställda aspiranter
å tjänsten. Revisionen anser därför att anciennitetsprincipen bör
vara regel vid befordran till chefsdomarämbeten; undantag bör göras endast
då så är tydligt motiverat. För att få skickliga jurister till tingsdomar- och
rådmanstjänster är det enligt revisionens mening av utomordentligt stor betydelse,
att domare på dessa tjänster icke i praktiken avskäres möjligheten
att vinna befordran till chefsdomarbefattningar. Redan nu kan, framhåller
revisionen, spåras en tendens att dugande domare föredrager uppdrag inom
annan verksamhet framför att tjänstgöra i domstolarna. En ej oväsentlig
anledning härtill torde vara en utbredd uppfattning att uppdrag inom departement
i merithänseende tillmäts större värde än domstolstjänstgöring.
Därest den av kommittén förordade fria meritvärderingen godtages, finner
revisionen anledning antaga att sådana meriter skjutes i förgrunden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag, som rör det s. k. presidentkollegiet och dess medverkan
i ärenden om tillsättning av häradshövding- och borgmästartjänster, har
icke mött några invändningar. Att kollegiet utökas med representanter för
de hittillsvarande statliga och kommunala underrättskårerna tillstyrkes uttryckligen
av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare och Sveriges juristförbund.

Kommitténs uttalanden om avskaffande av det i praxis uppställda kravet
på fullgjord revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövdingtjänst
har icke föranlett någon erinran från remissorganens sida. Sveriges
juristförbund och Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland
förordar i detta sammanhang att skyldigheten för hovrättsassessor
att mottaga förordnande som revisionssekreterare upphäves.

I fråga om meritvärdet av revisionssekreterartjänstgöring anför nedre justitierevisioncn
som sin uppfattning att den som fullgjort en ej alltför kort
tids väl vitsordad tjänstgöring i revisionen bör ges företräde till häradshövding-
eller borgmästarämbete vid konkurrens med domare som icke fullgjort
sådan tjänstgöring, såvida denne icke kan åberopa t. ex. väsentligt längre
tjänstetid som domare eller kvalificerade utredningsuppdrag inom centrala
rättsområden. Hovrätten för Övre Norrland hävdar att tjänstgöring som revisionssekreterare
bör tillmätas ett betydande meritvärde. Kommittén synes
uppskatta detta värde alltför lågt. Värdet torde alltid böra vara betydligt
större än som tunga på vågen, när det gäller att skilja mellan i övrigt ungefär
jämställda medsökande. Föreningen yngre jurister vid Svea hovrätt anser
däremot att godkänd revisionssekreterartjänstgöring icke bör ges särskilt
företräde framför annan likvärdig tjänstgöring vid konkurrens om domarämbete.
Föreningen Sveriges stadsdomare, som ej vill bestrida att tjänstgöring
i revisionen kan vara av värde, menar att allmänna erfarenheter
exempelvis inom kommunal förvaltning eller genom akademisk eller annan
lärareverksamhet kan vara i minst lika hög grad ägnade att vidga en domares
erfarenhetsområde och bidraga till en allsidig utbildning. Vad kommittén
anfört om revisionssekreterartjänstgöringens meritvärde bör därför kunna
gälla även annan verksamhet av nämnd eller likartad beskaffenhet.

4. Övergångsbestämmelser

Flera remissorgan, som uttalat sig om kommitténs överväganden och
förslag i förevarande del, understryker behovet av övergångsbestämmelser
för att motverka de olägenheter som omläggningen till en gemensam domarkarriär
måste medföra för nuvarande befattningshavare på de statliga
och kommunala domarbanorna. Hovrätten för Övre Norrland anför därvid
i sin motivering, som kan sägas vara representativ för denna uppfattning,
att svårigheter säkerligen kommer att uppstå, innan den gemensamma
domarkåren med gemensamma befordringsprinciper är verklighet. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

ett utsatt läge befinner sig huvudsakligen de som redan inträtt på en av
domarbanorna men ännu ej nått en sluttjänst av den art, mot vilken de
siktat. Det är angeläget att man på allt sätt söker mildra olägenheterna
av omläggningen.

Behörighetsvillkor. Den föreslagna övergångsregeln att s. k. assessorskompetens
för behörighet till rådmanstjänst ej skall krävas av de
befattningshavare vid rådhusrätterna, som vid förstatligandet förvärvat
behörighet till sådan tjänst enligt dittills gällande bestämmelser, har icke
mött någon erinran.

Förslaget att den som innehar ordinarie domarämbete skall vara behörig
till tingsdo in artjänst, ehuru han ej äger assessorskompetens, har
blivit föremål för anmärkningar från endast en remissinstans, Föreningen
Sveriges häradshövdingar. Enligt vad föreningen anför är med vissa rådmanstjänster
och assessorstjänster i rådhusrätt förenade arbetsuppgifter
som i huvudsak ligger vid sidan av vanliga domaruppgifter, varför det
synes vanskligt att ge innehavare av dessa tjänster generell behörighet att
erhålla tingsdomarbefattning. Föreningen anser en noggrann prövning av
innebörden av vederbörandes tjänst böra ske, innan övergång medges för
ordinarie rådhusrättsdomare till nuvarande statlig domartjänst.

Kommitténs inställning till möjligheterna för icke-ordinarie befattningshavare
vid rådhusrätt, vilka ej har kompetens som hovrättsassessor,
att erhålla befordran till ordinarie domare i häradsrätt har
mött kritik i flera yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det
icke lämpligt att, såsom kommittén förordar, lita till ett system med individuella
dispenser, meddelade av Kungl. Maj :t. Genom det föreslagna systemet
försättes berörda personalgrupp i ett läge av ovisshet beträffande sin
behörighet, som är föga tilltalande. Hovrätten föreslår därför att en generell
regel uppställes. Den bör enligt hovrättens mening gå ut på att befattningshavare,
som tjänstgjort så lång tid på domarbanan att han bort medhinna
den adjunktionstjänstgöring som krävs för assessorsförordnande om
tillfälle därtill kunnat beredas honom, i allmänhet bör vara behörig till tingsdomartjänst.
För att förenkla regeln kan denna tid sättas till åtta år. Om
någon på grund av speciella förhållanden, som framträtt sedan han av hovrätt
erhöll fiskalsgodkännande, icke längre skulle anses lämplig att få befordran
till ordinarie domartjänst, torde detta kunna beaktas i det särskilda
fallet. Förslag av väsentligen samma innebörd framlägges av Stockholms
rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, Föreningen Sveriges
stadsdomare och Sveriges juristförbund. Den reglering som förordas av
dessa remissorgan skiljer sig i stort sett från hovrättens förslag endast i det
hänseendet att längden av den domstolstjänstgöring som förutsättes för
tingsdomarbehörighet angivits till tid, varierande mellan sex och åtta år, efter
inträdet i hovrätt. Göteborgs rådhusrätt vill dock i första hand anknyta
även denna behörighetsregel till sitt förslag om inrättande av en ny asses -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

sorsgrad, domstolsassessor, på så sätt att nuvarande fiskalskompetenta befattningshavare
under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna
skall erhålla förordnande som domstolsassessor sju år efter inträdet i hovrätt
och därmed förvärva behörighet till tingsdomartjänst. Även Svea hovrätt
anser att icke-ordinarie befattningshavare i rådhusrätt bör äga behörighet
till tingsdomartjänst enligt en generell övergångsbestämmelse. Hovrätten
förordar i detta hänseende samma regler som kommittén föreslagit beträffande
behörighet för dessa befattningshavare till rådmanstjänst. Hovrätten
bedömer den praktiska betydelsen av en behörighetsgräns inom berörda kategori
mellan dem som bör och dem som icke bör äga behörighet till tingsdomartjänst
vara ringa. Det synes hovrätten vidare vara inkonsekvent att
övergångsvis medge behörighet till rådmanstjänst och ej för tingsdomartjänst,
trots att dessa befattningar efter rådhusrätternas förstatligande
kommer att vara av i huvudsak samma beskaffenhet. Det är även att märka,
yttrar hovrätten, att vederbörande genom utnämning till rådman automatiskt
förvärvar behörighet för tingsdomartjänst. Föreningen yngre jurister
vid hovrätten för övre Norrland motsätter sig icke ett dispensförfarande
men anser att det bör uppställas klarare riktlinjer härför än vad kommittén
gjort. Dispens bör enligt föreningens uppfattning ej meddelas, med mindre
domartjänstgöringen efter inträdet i hovrätt uppgår till samma tid som åtgår
för att vinna kompetens som hovrättsassessor. Med hänsyn härtill bör
kortare domstolstjänstgöring än 10 år icke berättiga till dispens.

Befordringsprinciper. Vad kommittén anfört om befordringsprinciperna
under övergångstiden har helt eller i allt väsentligt godtagits eller lämnats
utan erinran i flertalet yttranden.

Bland dem som uttalat sig i allmänt tillstyrkande riktning befinner sig
hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten anser att de riktlinjer som kommittén
dragit upp förefaller grundligt genomtänkta och i huvudsak väl avvägda.
Möjligen kan, anför hovrätten, den invändningen göras att de är
tämligen invecklade och kanske i något för hög grad färgade av kompensationstänkande
mellan de nu skilda domarkårerna. Med hänsyn till de
motstridiga intressena mellan dessa samt de ömtåliga avgöranden som
måste träffas kan det dock vara befogat att åtminstone under den första
övergångstiden beakta alla de omständigheter kommittén anför.

Svea hovrätt, som säger sig i huvudsak ge sin anslutning åt de av kommittén
förordade befordringsprinciperna, framhåller att det är angeläget
att hindren mot eu friare cirkulation mellan de båda domarkarriärerna så
snart som möjligt avlägsnas. Med hänsyn härtill anser hovrätten det icke
vara godtagbart att införa eller bibehålla någon tryggad rätt till befordran
inom den egna karriären eller den egna domstolen. Ej heller hör ifrågakomma
att viss domartjänstgöring under övergångsskedet tillerkänncs
högre formellt meritvärde vid befordran inom samma karriär eller domstol.
Regler av den arten skulle endast onödigtvis fördröja en samman -

Kungt. Maj:ts proposition nr 156 år W6k

smältning av de båda karriärerna utan att den enskildes intressen ändock
tryggas. Hovrätten understryker emellertid att det å ena sidan framstår
som synnerligen angeläget att nuvarande befattningshavares anspråk på
att bibehållas vid de befordringsmöjligheter, som hitintills kunnat påräknas,
såvitt möjligt beaktas. Varsamhet är därför av nöden, särskilt i det
första skedet efter förstatligandet, innan utvecklingen kan överblickas med
någon säkerhet.

Vad angår kommitténs uttalanden om merit värdering en vid
jämförelse mellan tjänstgöring i rådhusrätt och tjänstgöring som adjungerad
ledamot i hovrätt eller revisionssekreterare hävdar nedre justitierevisionen
att större hänsyn bör tagas till värdet av adjunktions- och revisionssekreterartjänstgöring
än som kommit till uttryck i betänkandet. Huvudregeln
bör enligt revisionens mening vara att fullgjord adjunktions- och
revisionssekreterartjänstgöring ger företräde, i vart fall till tingsdomartjänst.
Föreningen yngre jurister vid hovrätten för Övre Norrland anser att
vid tillsättande av nuvarande statlig domartjänst sökande med kompetens
som hovrättsassessor icke bör stå tillbaka för sökande utan sådan
kompetens, med mindre den senare kan åberopa 6—7 års längre tjänstetid.
Av annan uppfattning är Svea hovrätt, som anser att det icke är motiverat
att vid formell meritvärdering tillmäta den ena eller andra typen
av tjänstgöring ett högre meritvärde. Avsteg från den strikta tjänsteårsberäkningen
kan, framhåller hovrätten, stundom vara motiverade men i sådant
fall bör hänsyn ej i första hand tagas till var tjänstgöringen fullgjorts.
Stockholms rådhusrätt hävdar att det icke kan anses befogat att,
när det gäller tillsättning av rådmanstjänst vid rådhusrätten, tillmäta statlig
domares tjänstgöring som ledamot i hovrätt något extra meritvärde
vid jämförelse med befattningshavare vid rådhusrätten.

I anslutning till kommitténs uttalande om avsteg från principen att meritvärderingen
skall vara densamma för all slags domartjänstgöring för att
motverka en försämring av befordringsutsikterna för nuvarande befattningshavare
förordar Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och
Sveriges juristförbund att sökande från rådhusrätt, där utnämning av rådmanstjänst
skall ske, ges företräde icke blott framför sökande från den nuvarande
statliga karriären utan även framför sökande från andra rådhusrätter.
Enligt vad Stockholms rådhusrätt anför bör vid sidan av anciennitetsprincipen
tjänstgöring vid den domstol, där domartjänst skall tillsättas,
tillmätas ett betydande meritvärde.

Nedre justitierevisionen hävdar att principen att tillgodose nuvarande befattningshavares
intresse av att bibehållas vid beräknade befordringsmöjligheter
måste leda till att hittills gällande befordringsprinciper tillämpas
beträffande häradshövdingämbeten under övergångstiden. Dessa ämbeten
har, framhåller revisionen, hittills praktiskt taget undantagslöst förbehållits
domare i den statliga karriären. Det har därför icke kunnat finnas nå -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

gon berättigad förväntan hos stadsdoniarna att vinna befordran till sådan
tjänst. Utnämning till häradshövding av eu stadsdomare, som ej tjänstgjort
i hovrätt och revisionen, skulle innebära en ensidig och omotiverad försämring
av befordringslaget för de statliga domarna.

Kommitténs yttrande att det i vissa fall kan vara befogat att kompensera
minskade möjligheter till befordran inom en karriär genom att befordran i
stället medges inom den andra karriären föranleder Stockholms rådhusrätt
att framhålla att de med reformerna förbundna olägenheterna i befordringshänseende
bör i görligaste mån bäras av domarkåren som helhet och ej särskilt
belasta någon speciell kategori domare. Endast då någon grupp blivit
klart missgynnad kan fråga uppkomma om försök att få en utjämning till
stånd, och därvid bör man gå fram med största varsamhet. Föreningen yngre
jurister vid hovrätten för Övre Norrland säger sig icke kunna acceptera
att de försämrade befordringsutsikter, som förstatligandet kan komma att
innebära för rådhusrättspersonal, kompenseras genom befordran till nuvarande
statlig tjänst utan att vederbörande därvid uppfyller de krav som eljest
skulle ha gällt för tjänsten. Föreningen Sveriges häradshövdingar ställer
sig helt avvisande till kommitténs tankegång. Enligt föreningens uppfattning
bör det ankomma på statsmakterna att tillse att sådana situationer
undviks. Olägenheterna av reformen bör icke drabba enskilda befattningshavare.

Flera remissorgan har ansett det önskvärt med en fastare normering
av de befordringsprinciper som skall tillämpas under övergångstiden. I
denna riktning uttalar sig rådhusrätterna i Malmö och Lund samt Föreningen
Sveriges stadsdomare. Rådhusrätterna i Norrköping och Västerås ifrågasätter
om icke dessa principer borde komma till uttryck i författningsbestämmelser.

Förespråkare för en närmare precisering av befordringsprinciperna är
också Sveriges juristförbund. Förbundet förordar som eu lösning av övergångsproblemen
att tjänstetid före förstatligandet på visst sätt uppräknas
för den som söker tjänst inom den egna karriären. För tillsättning av tingsdomartjänst
föreslår förbundet den regeln att sökande, som tjänstgör inom
den nuvarande statliga domarkarriären, får sin tjänstetid inom denna karriär,
från inträdet i hovrätt fram till tiden för förstatligande, uppräknad
med faktorn 1,5. Vid tillsättning av rådmanstjänst tänker sig förbundet att
sökande från den rådhusrätt tjänsten tillhör skall få motsvarande uppräkning
av tjänstetiden vid domstol efter inträdet i hovrätt. Dessa regler avser
förbundet skola användas för normalfallen. Avsteg kan i vissa fall bli nödvändiga.
Svårigheterna all i författningstext utforma förordade principer
bör enligt förbundets mening icke hindra statsmakterna från att i lämplig
auktoritativ form ge sin anslutning till dem. Hovrätten över Skåne och Blekinge
biträder juristförbundets återgivna förslag. Enligt hovrättens mening
bar de föreslagna jämförelsereglerna betydande fördelar. De ger eu för -

Kungh Maj.ts proposition nr 156 år 1964

hållandevis stor kompensation åt den som tjänstgjort lång tid inom en karriär
och står nära befordran vid förstatligandet. Deras verkan avtrubbas efter
hand och blir alltså mindre framträdande för den som har endast kortare
tids tjänstgöring, då den gemensamma domarbanan skapas, och de
fäster icke avseende vid tjänstgöring efter förstatligandet. Föreningen yngre
jurister vid Svea hovrätt är däremot tveksam om lämpligheten av sådana
regler. Helt avvisande till juristförbundets förslag ställer sig Föreningen
yngre jurister vid hovrätten för övre Norrland, som befarar att tillämpningen,
särskilt med en så låg uppräkningsfaktor som 1,5, skulle medföra påtagliga
nackdelar för yngre statliga domare.

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Kommitténs förslag beträffande rådhusrätternas lagfarna befattningshavare
och deras arbetsuppgifter har, såvitt angår huvuddragen, i allmänhet
godtagits av remissorganen. Förslaget att ordinarie domare i rådhusrätt skall
vara borgmästare och rådmän har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i det övervägande antalet yttranden. Detsamma gäller förslagen att avskaffa
assessorstjänsterna och att motsvarigheter till domsagornas tingssekreterar-
och tingsnotarietjänster skall inrättas.

Här må erinras om att flera remissorgan i anledning av kommitténs allmänna
uttalanden i inledningen av betänkandet förordat återhållsamhet i
fråga om förändringar i rådhusrätternas organisation i samband med förstatligandet.
I anslutning till kommitténs nu förevarande förslag framhåller
Göteborgs rådhusrätt att det av kommitténs uttalanden framgår att kommittén
på längre sikt tänker sig en domstolstyp som både i fråga om storlek
och arbetsformer kommer att förete stora likheter med de nuvarande rådhusrätterna.
Att kommittén ändock tagit den nuvarande häradsrättsorganisationen
till förebild vid utarbetandet av förslaget om rådhusrätternas
organisation, framstår för rådhusrätten som mindre rationellt. Det innebär
att man nu, huvudsakligen av likriktningsskäl, söker pressa in rådhusrätterna
i en organisationsform, som man anser vara föråldrad och
som man räknar med att snart överge. Enligt rådhusrättens mening skulle
det vara mer överensstämmande med de i betänkandet uppdragna allmänna
riktlinjerna för en ny underrättsorganisation att låta rådhusrätterna
efter förstatligandet i större utsträckning än vad som föreslagits få behålla
sin nuvarande organisation, detta så mycket hellre som rådhusrätterna
för närvarande trots mängden av vidlyftiga och komplicerade mål fungerar
effektivt och därför kunnat undgå besvärande arbetsbalanser. Synpunkter
av liknande art framföres även av Föreningen Sveriges stadsdomare,
Stockholms rådhusrätt och några andra rådhusrätter.

Flera remissorgan på stadsdomstolssidan, vilka i och för sig ej vänder
sig mot att rådhusrätternas assessorstjänster avskaffas, betonar att detta

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196i

innebär en försvagning av rådhusrätternas organisation, i den mån assessorstjänsterna
ej omvandlas till rådmanstjänster. Uttalanden av denna innebörd
göres av rådhusrätterna i Linköping, Kristianstad, Malmö, Lund,
Halmstad och Västerås samt Föreningen Sveriges stadsdomare. Några av
dessa remissorgan har i detta sammanhang understrukit att inordnandet av
tingsnotarier i rådhusrättsorganisationen icke får leda till att organisationen
försvagas. Rådhusrätten i Linköping bestrider därvid riktigheten av
kommitténs uttalanden att antalet notarietjänster i första hand bör anpassas
efter domstolarnas behov samt att notarieinstitutionen är av stor betydelse
från domstolsorganisatorisk synpunkt. Rådhusrätterna bör liksom hittills
organiseras så att arbetsbördan kan bemästras oberoende av tillgången
på notarier. Rådhusrätten understryker att notarietjänster icke får inrättas
i syfte att hålla antalet ordinarie domar tjänster nere. Rådhusrätten
i Halmstad hävdar att den nu gällande ordningen med i huvudsak ordinarie
domare så långt det sig göra låter bör bibehållas. Enligt rådhusrättens mening
har kommittén vida överskattat den arbetstillgång, som en tingsnotarie
utgör. Kommittén har ej heller tillräckligt beaktat att den tid som åtgår för
att bereda tingsnotarierna en tillfredsställande utbildning i väsentlig mån
inkräktar på de ordinarie domarnas arbetsuppgifter i övrigt, önskemålet
att åstadkomma en vidgad utbildning av tingsnotarier bör ej tillmätas sådan
betydelse att en reform av organisationen enbart för den skull måste
genomföras. Föreningen Sveriges stadsdomare säger sig vara väl medveten
om svårigheterna att i en enhetlig domarkarriär bibehålla befattningar,
motsvarande de nuvarande rådhusrättsassessorerna. Föreningen är därför
beredd att acceptera kommitténs förslag angående ersättande av assessorer
med tingsnotarier, men endast under den förutsättningen att åtgärder vidtages
till motverkande av den härigenom skedda försvagningen. En försämring
av lådhusrätternas höga standard vid handläggningen av de s. k. notariegöromålen
bör under inga förhållanden bli en följd av förstatligandet.
Rådhusrätternas organisation i fråga om de ordinarie domarna måste göras
sådan att dessa får tid icke blott att väl övervaka tingsnotariernas arbete
utan även i viss, ej alltför ringa omfattning själva handlägga dylika göromål.

I frågan om tingsnotariernas uppgifter i rådhusrätterna anför Göteborgs
rådhusrätt bl. a. att en överflyttning av göromål på icke rättsbildad personal
under senare år skett i ganska stor omfattning vid rådhusrätten. Det
kan icke anses vare sig rationellt eller ekonomiskt försvarligt att överföra
mera betydande del av de göromål som nu fullgöres av icke rättsbildade
befattningshavare på tingsnotarier. Rådhusrätten i Västerås framhåller därjämte
att behovet av enhetlig rättstillämpning och effektiv arbetsledning i
inskrivnings- och bouppteckningsärenden gör att ansvaret för handläggningen
av dylika ärenden bör i princip åvila en ordinarie domare.

Vad kommittén anfört om anlitande av fiskaler för vikariatstjänstgöring

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

och inrättande av tingssekreterartjänster vid rådhusrätterna har föranlett
vissa erinringar från några av hovrätterna samt de tre största rådhusrätterna.
Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge har, som förut
nämnts, förordat att befattningshavare med hovrättsassessorskompetens anlitas
för vikariatstjänstgöring i underrätt i större utsträckning än kommittén
avsett. I förevarande sammanhang understryker Svea hovrätt att rådhusrätterna
ej ens övergångsvis bör ges en utformning, som är ägnad att
öka hovrätternas fiskalskadrar och därmed vidga rekryteringsbehovet och
ytterligare försämra befordringsläget på domarbanan. Stor försiktighet bör
iakttagas vid inrättandet av tingssekreterartjänster eller andra befattningar,
vilka avses skola uppehållas av fiskaler. Enligt vad hovrätten anför innebär
det av kommittén föreslagna antalet tingssekreterartjänster vid rådhusrätterna
en ansvällning på det redan alltför stora begynnelsestadiet i
domarkarriären, som icke kan godtagas om ej motsvarande krympning
sker på annat håll. Hovrätten förordar därför att antalet tingssekreterartjänster
begränsas och att i stället ytterligare ordinarie domarämbeten och
tingsnotarietjänster inrättas. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det
icke vara riktigt att för vikarieändamål avdela fiskaler, som för längre tider
endast har denna uppgift. Därigenom skapas en isolering av rådhusrätterna
från de övriga underrätterna, vilkas behov av vikarier hovrätten har
att tillgodose. Inrättandet av befattningar såsom tingssekreterare vid rådhusrätt
bör, framhåller hovrätten, grundas på förekomsten av göromål, som
bör ankomma på tingssekreterare. Vikariatsbehovet bör täckas, icke genom
särskilda befattningar utan genom vikariatsförordnanden på den lediga befattningen
i vanlig ordning och eu medelsreserv av tillräcklig omfattning.
Synpunkter av liknande art återfinnes även i yttrandet av hovrätten för
Västra Sverige. Stockholms rådhusrätt anser att det, med hänsyn till den
ansenliga frekvensen av invecklade mål vid rådhusrätten, är nödvändigt
att ett antal vikarier med högre kompetens än tingssekreterare ställs till
rådhusrättens förfogande. Rådhusrätten förordar därför att domare med i
princip hovrättsassessorskompetens i lämplig form på ett mera stadigvarande
sätt knytes till rådhusrätten för att tillgodose det konstanta behovet
av kvalificerade vikarier. Göteborgs rådhusrätt och rådhusrätten i Malmö
hävdar likaledes att stadigvarande behov föreligger i dessa domstolar av vikarier
med högre kompetens än fiskaler.

Tjänster för särskilda inskrivningsdomare bör tillföras rådhusrätterna,
enligt vad Sveriges juristförbund. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och Stockholms rådhusrätt anser. Juristförbundet yttrar därvid
att det bör vara möjligt och även lämpligt att redan nu tillskapa särskilda
inskrivningsdomartjänster utan att man behöver befara att eu definitiv
lösning framdeles av inskrivningsväsendet härigenom föregripes. Inrättande
av särskilda inskrivningsdomartjänster, som ligger utanför den sedvanliga
domarkarriären, skulle möjliggöra en önskvärd och lämplig begräns -

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 är l!)6i

ning av den icke-ordinarie domarpersonalen. Av kommittén befarade svårigheter
att besätta dessa tjänster med lämpliga innehavare finner förbundet
ha ett nära samband med lönefrågan.

I anslutning till kommitténs förslag angående de ordinarie domarnas
ställning och arbetsuppgifter i rådhusrätt konstaterar Svea
hovrätt att förslagen innebär att organisationen i rådhusrätterna kommer
att nära ansluta sig till den rådande domsagoorganisationen och att detta,
utifrån intresset av att åstadkomma likformiga underrätter, i och för sig bör
anses värdefullt. Hovrätten erinrar om att hovrätten i tidigare sammanhang
uttalat sympatier för eu fördelning av målen mellan domarna efter
kvalitativ grund i de framtida enhetliga underrätterna och att mellantjänster
av ungefär samma karaktär som hovrätternas assessorstjänster borde
övervägas. Emellertid finns, framhåller hovrätten, skäl som talar i annan
riktning. Utbildningen av domaraspiranter framstår som en utomordentligt
viktig uppgift för underrätterna, och detta gäller såväl tingsmeriteringen
som framför allt fiskalernas underrättstjänstgöring. Med en i princip
sluten domarkarriär måste en väsentlig del av de blivande domarnas utbildningstid
förläggas till underrätterna, och domaraspiranten måste där
beredas tillfälle att såsom ensam lagfaren domare handlägga även relativt
kvalificerade mål. Från denna synpunkt och med beaktande av att den dömande
verksamheten i underrätt i största möjliga utsträckning bör förbehållas
ordinarie domare kommer det sannolikt att visa sig svårt att i underrättsorganisationen
bereda utrymme för passagetjänster. Hänsyn måste
också, anför hovrätten, tagas till önskvärdheten för domarkarriärens lämpliga
uppbyggnad av att antalet befattningar i slutstadiet hålles högt i jämförelse
med antalet begynnelse- och passagetjänster. På den gemensamma
domarbanan kan det icke undvikas all tingsdomar- och rådmansämbetena
i betydande utsträckning konnner att bli sluttjänster. Även mot bakgrunden
härav synes det från rekryteringssynpunkt angeläget att dessa ämbeten
utformas som kvalificerade domarbefattningar. Föreningen Sveriges
häradshövdingar är ense med kommittén om att det icke bör iirågakomma
såsom en allmän princip att uppdela göromålen på ordinarie domare med
olika kompetens och tjänsteställning, särskilt som kompetensen för erhållande
av ordinarie domarämbete framdeles skall vara lika för alla. Föreningen
ifrågasätter, om den nuvarande uppdelningen av målen på särskilda
avdelningar för allmän civilrätt, familjerätt, brottmål, trafikmål o. s. v.
är lämplig i rådhusrätterna efter förstatligandet. Sådan uppdelning av målen
sker i regel icke vid de häradsrätter, som arbetar på avdelningar, eller i
hovrätterna eller högsta domstolen. Föreningen, som varnar för en alltför
långt gående specialisering, menar att den vid häradsrätterna tillämpade
ordningen bör utan nämnvärda svårigheter kunna appliceras på samtliga
underrätter. Även polisberedningen avråder från en alltför långt driven specialisering.
Beredningen har, vad gäller de större åklagarmyndigheterna,

Knngl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

kommit till uppfattningen att specialisering i möjligaste mån bör undvikas.
Enligt beredningens mening gäller detta även domstolsverksamheten.

Av annan uppfattning i sist berörda frågor är rådhusrätten i Malmö, som
framhåller att mycket av styrkan i den nuvarande rådhusrättsorganisationen
ligger däri att arbetsuppgifterna uppdelas efter sin art och att specialisering
på olika rättsområden förekommer. Kommitténs uttalanden tyder på
att den vid utformningen av underrätterna haft häradsrätternas organisation
i tankarna. Rådhusrätten anser det därför viktigt att understryka, att
en specialisering måste ske i de större domstolarna. Detta inedför med nödvändighet
att även de ordinarie befattningshavarna får i viss mån olikartade
uppgifter. Rådhusrätten i Borås säger, att det är riktigt att en och annan ordinarie
domare vid stadsdomstolarna handlägger även vad som kan betecknas
som notariegöromål. Detta organisationsdrag har emellertid överbetonats
av kommittén. Det anmärkta förhållandet torde, anför rådhusrätten, icke vara
vad som i första hand kännetecknar organisationen. Av större betydelse
är det förhållandet att vid varje rådhusrätt, i synnerhet vid de medelstora
och större, finns domare i tillräckligt antal som helt befrias från handläggning
av bagatellmål och ärenden jämte rutingöromål i övrigt. Enligt rådhusrättens
uppfattning kan det med fog antagas att detta förhållande gynnsamt
bidragit till stabiliteten i rådhusrätternas funktion. Rådhusrätten finner
det visserligen i viss mån förståeligt, att man åsyftar en mera jämn fördelning
av målen mellan samtliga ordinarie domare, men vill varna för att en
sådan princip drives alltför långt. Enligt rådhusrättens mening ligger det
icke något orimligt bakom tanken att de mera kvalificerade domargöromålen
i en domstol förbehålles de äldre och erfarnare ledamöterna. Samma
tankegångar återfinnes i yttrandet av Föreningen Sveriges stadsdomare.

Departementschefen

1. Allmänna synpunkter

För närvarande är den statliga domarkarriären och karriären i rådhusrätterna
i stor utsträckning skilda från varandra. Den grundläggande utbildningen
och prövningen av domaraspiranterna är visserligen gemensam
för båda domarbanorna; s. k. fiskalskompetens utgör numera en förutsättning
såväl för fortsatt tjänstgöring på den statliga domarbanan som för behörighet
till domartjänst i rådhusrätt. Rådhusrätternas domartjänster rekryteras
härigenom regelmässigt från hovrätternas fiskalskår. Därutöver
förekommer icke någon egentlig cirkulation mellan de statliga och kommunala
domarkårerna. Övergång från högre tjänst än fiskal på den statliga banan
till rådhusrätt har skett i huvudsak endast då statliga domare utnämnts
till borgmästare, och övergång från rådhusrättstjänst till statlig domartjänst
har varit sällsynt. Orsakerna till de begränsade möjligheterna till övergång

Kangl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965 97

mellan de båda domarbanorna torde främst få sökas i det förhållandet att
olikheter råder i fråga om utbildning, behörighetsvillkor och tjänstetillsättning.
Dessa olikheter beror ytterst på att det ej är samma huvudman för
alla underrätter. Det skilda huvudmannaskapet utgör därjämte i sig en
hämmande faktor, enär övergång från statlig till kommunal tjänst i olika
hänseenden kan medföra nackdelar för den enskilda befattningshavaren.
Detsamma kan gälla vid övergång mellan tjänster i motsatt riktning.

Nuvarande olikheter mellan de båda domarbanorna och därav betingade
begränsningar i möjligheterna att besätta tjänster inom domstolsväsendet
framstår ej blott som principiellt ogrundade; de medför också praktiska
olägenheter såväl från allmän synpunkt som för den enskilde befattningshavaren.
Genom förstatligandet av rådhusrätterna skapas förutsättningar
att få till stånd en gemensam och enhetlig domarkarriär. Denna reform får
därför, såsom domstolskommittén framhållit, anses vara av väsentlig betydelse
för domstolsväsendet.

I likhet med kommittén anser jag att en för hela domarkåren gemensam
karriär, som skall byggas upp i anslutning till rådhusrätternas förstatligande,
bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning
på den statliga domarbanan. Den mest framträdande skillnaden mellan de
två domarkarriärerna är att tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätt
ingår som ett led i utbildningen och utgör en förutsättning för fortsatt
befordran på den statliga domarbanan men icke på den kommunala. Adjunktionstjänstgöringen
i hovrätt äger obestridligen ett betydande värde
från utbildningssynpunkt. Det är därjämte önskvärt att tjänstgöringsgången
på utbildningsstadiet ordnas så, att domaraspiranterna får en allsidig
erfarenhet av arbetet både i underrätt och överinstans. Med hänsyn härtill
bör det eftersträvas att adjunktionstjänstgöring i hovrätt, i likhet med vad
som nu gäller i den statliga karriären, kommer att ingå som ett led i utbildningen
på den gemensamma domarbanan. Fullgjord adjunktionstjänstgöring
bör tillika i princip gälla som villkor för befordran till ordinarie
tjänst. Vad kommittén i övrigt anfört om de allmänna riktlinjer som bör
följas vid utformningen av den gemensamma domarbanan finner jag mig
kunna biträda.

Några remissorgan har givit uttryck åt uppfattningen att frågan om rekrytering
till domarbanan även från åklagar- och advokatkårerna kort upptagas
till behandling i förevarande sammanhang. Tanken att domartjänster
skulle tillsättas även med jurister utanför den reguljära domarkarriären
förtjänar onekligen uppmärksamhet. Såsom kommittén funnit torde det
emellertid ej låta sig göra alt nu frångå den hittillsvarande ordningen med
en i princip sluten domarbana. Spörsmålet om en friare rekrytering till banan
torde komma att tagas under övervägande av domstolskommittén under
dess fortsatta utredningsarbete.

Slutligen bör här anmärkas att de frågor som äger samband med utforin 4

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr ISO

Kungi. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ningen av domarbanan i väsentliga hänseenden regleras i administrativ ordning.
Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om de ändrade eller
kompletterande bestämmelser som kan föranledas av vad som förordas
i det följande.

2. Domarutbildningen

Tingsnotarietjänstgöring. I enlighet med vad kommittén funnit har man
att utgå från att tjänster för sådan grundläggande praktisk juristutbildning,
som den nuvarande tingstjänstgöringen i domsaga bereder, även framdeles
måste vara knutna till underrätterna. Jag delar även kommitténs under
remissbehandlingen i allmänhet biträdda uppfattning att tjänster av
detta slag bör i mån av behov finnas jämväl vid de statliga rådhusrätterna.

Kommittén bär förordat att tingsnotarietjänster tills vidare skall tillföras
rådhusrätterna i den utsträckning som motiveras av arbetskraftsbehovet
och att särskild hänsyn icke skall tagas till behovet av sådana tjänster
från utbildningssynpunkt. Det synes emellertid tveksamt om utbildningsbehovet,
såsom kommittén tycks mena, kan så gott som helt lämnas utan
avseende. Uppgifter från de juridiska fakulteterna tyder på att antalet nyblivna
juris kandidater, som önskar tingsutbildning, inom en nära framtid
kommer att bli avsevärt större än för närvarande. Beaktas bör vidare
att, enligt de organisationer för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
som chefen för inrikesdepartementet avser att föreslå denna dag, tingsutbildning
skall gälla som villkor för behörighet till ett flertal olika juristtjänster.
Ett ökat behov av tjänster för grundläggande praktisk juristutbildning
kan sålunda uppkomma av olika skäl.

Enligt kommitténs förslag skall tingsnotarieorganisationen vid rådhusrätterna
byggas upp efter de riktlinjer som gäller för domsagornas notarieorganisation.
Vad kommittén föreslagit i denna del har godtagits av det
stora flertalet remissorgan. Tingsnotarieinstitutionen vid domsagorna tillgodoser
två viktiga intressen. I första hand tjänar den ändamålet att bereda
praktisk utbildning åt nyutexaminerade jurister. Därjämte är den av
betydelse från arbetsorganisatorisk synpunkt därigenom att den gör det
möjligt att dels befria häradshövding och biträdande domare från huvuddelen
av de mindre komplicerade domargöromålen, dels tillhandahålla dessa
domare juridiskt skolade biträden vid handläggningen av övriga mål och
ärenden. Samma syften bör vara vägledande, då det gäller att skapa en
tingsnotarieorganisation vid rådhusrätterna. De organisatoriska olikheter
mellan rådhusrätter och häradsrätter som kvarstår även efter rådhusrätternas
förstatligande gör att tjänstgöringen för notarier i rådhusrätt i någon
mån kominer att skilja sig från tingstjänstgöringen i domsaga. Såsom
kommittén anfört torde dock förutsättningar finnas såväl för att bereda
notarier i rådhusrätt en med nuvarande tingstjänstgöring likvärdig utbild -

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ning som för att använda notarier i rådhusrätt för i stort sett samma arbetsuppgifter
som notarier i domsaga.

Fiskalstjänstgöring. Enligt vad jag tidigare förordat skall den gemensamma
domarbanan utformas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande
ordning inom den statliga karriären. Detta innebär bl. a. att tjänstgöringsgången,
efter fullgjord tingsutbildning, skall inledas med aspirantprövning
i hovrätt under en tid av sex månader till ett år. Efter fiskalsgodkännandet
följer normalt först en tids fortsatt tjänstgöring som fiskal i hovrätt
och därefter något eller några års tjänstgöring i underrätt. När rådhusrätterna
har införlivats i den statliga organisationen, bör tjänstgöringen
i underrätt, såsom kommittén förordat, regelmässigt kunna fullgöras även
i rådhusrätt.

I fråga om fiskalstjänstgöringen i hovrätt har kommittén föreslagit vissa
ändringar. Kommittén förordar regler som går ut på att tiden för tjänstgöring
i hovrätt förlänges och att det slutliga godkännandet för domarbanan
förlägges till ett tidigare skede av karriären. Som grund för beräkning av
den sammanlagda längden av fiskalernas tjänstgöringstid i hovrätt tjänar
för närvarande föreskrifterna om förordnande av fiskal som tingssekreterare
i domsaga. För behörighet till sådant förordnande fordras ett och ett
halvt års domstolstjänstgöring efter fiskalsgodkännandet, varav minst sex
månader skall utgöras av tjänstgöring som fiskal eller ledamot i hovrätt.
Kommittén föreslår att för behörighet till tingssekreterarförordnande eller
annat stadigvarande förordnande i underrätt skall krävas två års tjänstgöring
efter antagningen till fiskalsaspirant och att av denna tjänstgöringstid
högst sex månader skall få bestå av tjänstgöring utom hovrätten. Slutligt
godkännande för domarbanan anses enligt nu gällande ordning i den statliga
karriären föreligga först i och med förordnandet till hovrättsassessor. Enligt
kommitténs förslag skall en slutlig prövning, huruvida fiskal är skickad
för fortsatt befordran på domarbanan, ske i anslutning till att behörighet
till tingssekreterartjänst vinnes.

Mot dessa förslag har åtskilliga erinringar framförts under remissbehandlingen,
bl. a. från hovrätterna. Jag ansluter mig i huvudsak till den uppfattning
som härvid kommit till uttryck. De föreslagna reglerna i syfte att förlänga
tjänstgöringen i hovrätt kan onekligen befaras leda till svårigheter
i tillämpningen, bl. a. när det gäller för hovrätterna att vid uppkommande
behov förse underrätterna med förstärkning av domarkrafterna. Reglerna
torde ej heller i praktiken alltid leda till någon egentlig förlängning av
själva hovrättstjänstgöringen, jämfört med nuvarande förhållanden. Vad
beträffar förslaget om ett slutligt godkännande av fiskal, innan han erhåller
stadigvarande förordnande i underrätt, torde det icke vara möjligt att
betrakta en prövning på detta stadium som helt definitiv. Godkännandet
kan icke göras bindande i den meningen att det skulle garantera befordran
till ordinarie domartjänst, oavsett utfallet av den fortsatta tjänstgöringen i

4f Bihang till riksdagens protokoll l''J6b. t samt. Nr ISO

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

domstol. Möjlighet måste finnas att skilja den som alltjämt befinner sig i
utbildningsskedet från fortsatt tjänstgöring, därest han skulle visa sig vara
olämplig som domare. En prövning, som göres omedelbart före underrättstjänstgöringens
början, kan således icke ges sådan innebörd att den blir
ägnad att undanröja de olägenheter för domaraspiranterna som kommittén
ansett vara förenade med nuvarande ordning. För övrigt torde farhågorna
för olägenheter av detta slag, enligt vad som framhållits i vissa yttranden,
vara överdrivna.

Jag anser mig alltså ej kunna förorda att kommitténs förslag om ändrade
regler i fråga om fiskalstjänstgöringen i hovrätt följes. För denna
tjänstgöring torde hittills rådande principer få gälla, även sedan rådhusrätterna
förstatligats. Detta innebär bl. a. att det ankommer på hovrätterna
att enligt gällande riktlinjer närmare bestämma om fiskalernas tjänstgöring
i hovrätt och underrätt. Jag vill understryka att de synpunkter som
kommittén framfört till stöd för förslagen i möjligaste utsträckning bör
vinna beaktande. Såsom kommittén framhållit, bör fiskalernas tjänstgöring
i underrätt innefatta även handläggning av domargöromål av kvalificerad
beskaffenhet. Detta synes nödvändigt för att tjänstgöringen skall ge
en god och allsidig utbildning. Med hänsyn härtill är det å andra sidan angeläget
att deras lämplighet som domare blir noggrant prövad, innan underrättstjänstgöringen
börjar. Av vad nu sagts framgår även att jag delar
uppfattningen att det ej är lämpligt att nu begränsa fiskalernas behörighet
som domare i underrätt.

Enligt vad kommittén förordat skall befattningshavare med kompetens
som hovrättsassessor icke i större utsträckning anlitas för vikariatstjänstgöring
i underrätt. Som regel skulle det icke vara erforderligt att använda
befattningshavare med denna kompetens annat än då fråga är om mera långvarigt
uppehållande av domartjänst eller handläggning av mål av särskilt
kvalificerad beskaffenhet. Kommitténs förslag i denna del torde överensstämma
med nuvarande praxis. Det må i detta sammanhang erinras om
att rådhusrätternas behov av vikarier och arbetskraftsförstärkning efter
förstatligandet till väsentlig del får tillgodoses enligt samma ordning som
nu gäller för häradsrätterna. Detta kan förmodas komma att öka anspråken
på att mera erfarna domarkrafter ställes till förfogande som vikarier.
Svårigheter kan uppstå för hovrätterna att tillgodose detta behov med anlitande
enbart av fiskaler. Viss jämkning i rådande praxis kan av dessa
skäl befinnas påkallad. Det kan stundom bli nödvändigt att anlita hovrättsassessorer
eller fiskaler, som fullgjort sin adjunktionstjänstgöring, för
kvalificerade vikariat i underrätt.

Adjunktion. I det föregående har jag förordat att viss tids tjänstgöring
som adjungerad ledamot skall ingå som ett led i utbildningsgången på den
gemensamma domarbanan.

För närvarande fordras i princip adjunktionstjänstgöring i hovrätt under

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964 101

minst ett år för att fiskal skall kunna förordnas till hovrättsassessor. Kommittén,
som funnit det i och för sig önskvärt att bibehålla det nuvarande
kravet på ett års adjunktion, har kommit till det resultatet att hovrätternas
adjunktionsutrymme icke är tillräckligt för att bereda så lång tids adjunktion
i hovrätt åt alla i den nya, gemensamma karriären. Kommittén har därför
föreslagit dels att adjunktionstiden förkortas till nio månader, dels att
viss del, upp till tre månader, av tjänstgöringen i hovrätt får utbytas mot
tjänstgöring som ledamot på tvistemålsavdelning vid större rådhusrätt.

Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs nu berörda förslag.
Tre hovrätter har emellertid ställt sig avvisande eller kritiska. Enligt den
uppfattning som kommit till uttryck i dessa hovrätters yttranden skulle
en förkortning av tiden för adjunktionstjänstgöringen äventyra utbildningsvärdet
av denna tjänstgöring. Vidare har hävdats att en sådan förkortning
icke leder till att adjunktionsutrymmet ökar, såvida icke åtgärder
samtidigt vidtages som gör det möjligt för fiskalerna att efter förvärvad
assessorskompetens lämna hovrätten tidigare än som i allmänhet sker för
närvarande. I fråga om möjligheten att förlägga en del av adjunktionen
till rådhusrätt har det ifrågasatts, om tjänstgöringen i rådhusrätt är av
sådan art eller kan bedrivas på sådant sätt att den kan ersätta ledamotsarbelet
i hovrätt. Det har också anförts att det kan möta svårigheter att i
praktiken inpassa tjänstgöringen i rådhusrätt i utbildningsgången. Två hovrätter
har förordat andra åtgärder än de av kommittén föreslagna för att
öka hovrätternas adjunktionsutrymme, bl. a. återhållsamhet i fråga om
inrättande av tjänster på begynnelsestadiet, ökning av antalet domartjänster
på slutstadiet och vidgade möjligheter för hovrätterna att placera assessorer
i underrätt.

Det är svårt att nu bedöma, hur stort antal fiskaler som årligen måste
beredas adjunktion efter införandet av den gemensamma domarkarriären.
Något säkert underlag för beredningar härav torde icke kunna erhållas.
Emellertid synes det stå klart att ökade möjligheter att bereda adjunktion
erfordras, om ej väntetiden för de adjunktionssökande skall förlängas
och befordringsgången därigenom försenas. Inte minst med hänsyn
till rekryteringen till domarbanan är detta en angelägenhet av vikt.

En viss ökning av adjunktionsutrymmet bör kunna vinnas genom att
något förkorta adjunktionstiden. De betänkligheter mot en sådan åtgärd
som kommit till uttryck under remissbehandlingen synes mig överdrivna.
Nio månaders adjunktion torde vara tillfyllest för att ge domaraspiranten
en för utbildningen erforderlig förtrogenhet med arbetet som ledamot i
hovrätt; denna tid får även anses vara tillräcklig för alt tjänstgöringen
skall kunna fylla sin uppgift som avslutande prövning av domaraspirantens
lämplighet som domare. Jag finner mig därför kunna biträda kommitténs
förslag alt adjunktionstiden förkortas till nio månader.

Vad angår den föreslagna möjligheten att utbyta adjunktionen i hovrätt

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

mot tjänstgöring på tvistemålsavdelning vid rådhusrätt vill jag instämma
i att sådan tjänstgöring i många fall torde kunna utformas så att den får
ett ej obetydligt utbildningsvärde även för de domaraspiranter, om vilka
här är fråga. De administrativa svårigheterna att anordna detta slag av
tjänstgöring vid rådhusrätter, där särskilda avdelningar för tvistemål finns,
kan ej heller antagas vara större än att de bör kunna övervinnas. För närvarande
torde dock denna möjlighet icke behöva anlitas. Reformerna vad
gäller adjunktionstjänstgöringen bör därför i dagens läge stanna vid den
nyss angivna begränsningen av den obligatoriska adjunktionstiden i hovrätt.

I enlighet med vad som påpekats i några yttranden torde en förkortning av
adjunktionstiden ej leda till åsyftad ökning av adjunktionsutrymmet, med
mindre det därjämte sker en cirkulation i hovrätterna av personalen på assessorsstadiet.
Här må anmärkas att förstatligandet av rådhusrätterna kan
främja cirkulationen genom att hovrättsassessorer kommer att kunna vinna
befordran även till rådmanstjänster. Det torde också kunna förutsättas
att befattningshavare med fullgjord adjunktionstjänstgöring även framdeles
kommer att tagas i anspråk för offentliga uppdrag i stor utsträckning.
Härjämte bör beaktas vad jag tidigare anfört i fråga om hovrättsassessorers
tjänstgöring för kvalificerade vikariat i underrätt. Det förhåller
sig sannolikt så att ett anlitande av hovrättsassessorer eller fiskaler,
som fullgjort sin adjunktionstjänstgöring, för kvalificerade vikariat i underrätt
i vissa situationer kan vidga hovrätternas möjligheter att bereda
adjunktion åt fiskaler samtidigt som behovet av fiskaler i underrätterna
därigenom minskar.

3. Befordran och tillsättningsförfarande

Såsom kommittén anmärkt bör nuvarande stadganden om tillsättning av
stadsdomartjänster i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om
val av borgmästare och rådman upphöra att gälla vid tidpunkten för rådhusrätternas
förstatligande. De lagstiftningsåtgärder som kräves härför avser
jag att behandla i det följande i anslutning till övrig erforderlig lagstiftning
med anledning av rådhusrättsreformen.

Borgmästare och rådman, liksom häradshövding och tingsdomare, torde
även i fortsättningen böra utnämnas av Kungl. Maj :t medelst fullmakt. Jag
delar likaså kommitténs uppfattning att den för närvarande föreliggande
möjligheten att tillsätta tingsdomartjänst genom förordnande bör avskaffas.
Något praktiskt behov av att bibehålla denna möjlighet torde icke finnas.
Det synes jämväl från principiell synunkt riktigast att tingsdomare — i
likhet med andra för stadigvarande tjänstgöring tillsatta domare — innehar
ordinarie tjänst.

Beträffande kommitténs förslag om behörighetskrav för tingsdomar -

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och rådmanstjänster har jag tidigare förordat att kompetens som hovrättsassessor
skall uppställas som principiellt krav för utnämning till ordinarie
domartjänst. Jämväl vad kommittén i övrigt föreslagit angående tillsättning
av domartjänster och befordringsprinciper i en enhetlig domarkarriär kan
jag i huvudsak ansluta mig till. Det s. k. presidentkollegiet synes mig böra
få den sammansättning och de funktioner i utnämningsärenden som förordats.
Dess medverkan torde bli av stort värde i förevarande sammanhang.

Vad angår förslaget att det icke längre skall föreligga något krav på
godkänd revisionssekreterartjänstgöring för utnämning till häradshövdingtjänst
torde utvecklingen under de närmaste åren få avvaktas, innan det
kan närmare bedömas huruvida rådande principer bör bibehållas eller
jämkas. Jag är ej heller nu beredd att taga ställning till den i några yttranden
berörda frågan om att upphäva nuvarande skyldighet för hovrättsassessor
att mottaga förordnande som revisionssekreterare.

4. övergångsbestämmelser

Den skärpning av kompetenskraven för domartjänster i rådhusrätt, som
den föreslagna utformningen av den gemensamma karriären innebär, medför
behov av undantag från dessa krav för nuvarande befattningshavare vid
rådhusrätterna. Det blir också nödvändigt att i utnämningsärenden göra
överväganden angående värderingen av de skilda domarkategoriernas meriter
vid konkurrens om samma tjänster. Såsom kommittén förordat bör under
övergångsskedet vikt läggas vid de nuvarande befattningshavarnas intresse
av att så långt det är möjligt bibehållas vid de befordringsutsikter de
kunnat påräkna enligt hittillsvarande ordning. Det torde ankomma på Kungl.
Maj :t att vidtaga de åtgärder som kan befinnas erforderliga i berörda frågor.

5. Domarorganisationen i rådhusrätt

Vid häradsrätterna är de ordinarie domarna häradshövding och tingsdomare.
I flera domsagor finns även tingssekreterare och fiskaler, som medverkar
i rättsskipningen; deras tjänstgöring där är ett led i domarutbildningen.
I alla domsagor tjänstgör därjämte tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter.

Enligt nuvarande organisation är ordinarie domare i rådhusrätt borgmästare,
rådmän och assessorer. De har ställning som ledamöter i rådhusrätten
och svarar för rättsskipningen. Till rådhusrätternas domarkår hör
vidare ett antal befattningshavare med fiskalskompetens på rekryteringstjänster
under assessorsgraden vid de tre största rådhusrätterna. Vid Stockholms
rådhusrätt finns därjämte utbildningstjänster, motsvarande domsagornas
tingsnotarietjänster.

Rådhusrätternas organisation är sålunda, vad gäller domartjänsterna och

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

den rättsbildade personalen i övrigt, en annan än häradsrätternas. Även i
fråga om beskaffenheten av de enskilda domarnas arbetsuppgifter och grunderna
för arbetsfördelningen skiljer sig rådhusrätter och häradsrätter från
varandra. De ordinarie domarna i häradsrätterna, där det finns en utbyggd
organisation av lägre befattningshavare på utbildningstjänster, fullgör numera
i huvudsak enbart göromål, som kan hänföras till dömande verksamhet
i egentlig mening. I rådhusrätterna däremot, där juristtjänster med
ställning under de ordinarie domarna oftast saknas, förekommer det att ordinarie
domare tages i anspråk även för de mindre kvalificerade arbetsuppgifter,
som i häradsrätterna allmänt utföres av tingsnotarier. Enligt den
arbetsfördelning som i regel tillämpas i häradsrätterna fördelas de ordinarie
domarnas göromål, utan närmare avseende på deras art, i princip lika
mellan häradshövding och andra ordinarie domare. Dessa domare i häradsrätt
har således i huvudsak samma slag av arbetsuppgifter. I rådhusrätterna
sker arbetsfördelningen regelmässigt efter kvalitativa grunder. Detta har
medfört att assessorerna och även en del rådmän i vissa rådhusrätter kommit
att i ganska stor utsträckning fullgöra domaruppgifter av mindre kvalificerad
beskaffenhet. Vid sidan av denna kvalitativa uppdelning av göromålen
tillämpas också i regel en specialisering så att vissa ledamöter eller avdelningar
i rådhusrätt tilldelas mål och ärenden från särskilda rättsområden.

Såsom jag framhållit vid redovisningen av de allmänna ställningstagandena
kan en fullt enhetlig underrättsorganisation icke genomföras redan i
samband med rådhusrätternas förstatligande. Rådhusrätter och häradsrätter
måste, i avbidan på resultatet av den pågående allmänna översynen av
domstolsväsendet, tills vidare bestå såsom skilda former av underrätter.
Emellertid bör redan nu lämpliga åtgärder vidtagas för att, utan att föregripa
arbetet med denna översyn, utjämna olikheterna mellan dessa underrätter.
Främst kommer härvid i betraktande ändringar i rådhusrätternas
organisation, som är befogade för att få till stånd en gemensam domarbana.

I anslutning till förstatligandet bör det, såsom kommittén funnit, i möjligaste
mån tillses att de ordinarie domarna blir befriade från mindre kvalificerade
arbetsuppgifter och mera odelat får ägna sig åt den i egentlig mening
dömande verksamheten. Tjänstgöring på ordinarie domartjänst i rådhusrätt
bör även i övrigt vara så anordnad att den kan betraktas som likvärdig
med sådan tjänstgöring i häradsrätt.

Kommittén har föreslagit att assessorstjänsterna avskaffas och att ordinarie
domare i rådhusrätt i fortsättningen skall vara borgmästare och rådman.
I stället för nuvarande assessorsbefattningar skall enligt kommitténs
förslag inrättas i vissa fall rådmanstjänster samt i andra fall i första hand
tjänster för tingsnotarier med samma arbetsuppgifter som ankommer på
tingsnotarier i domsagorna. Härjämte föreslås motsvarigheter till domsagornas
tingssekreterartjänster.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet godtagits i yttrandena.
Även jag anser mig kunna i huvudsak biträda vad kommittén förordat,
övervägande skäl talar för att rådhusrätternas assessorstjänster bor avskaffas.
Det kan ej anses motiverat att bibehålla särskilda tjänster för befattningshavare
med rådhusrättsassessorernas nuvarande ställning och funktioner
i organisationen. Beaktas bör också att det möter svårigheter att inplacera
tjänster av detta slag i en enhetlig domarkarriar, dar kompetens
som hovrättsassessor i princip skall gälla som villkor for behörighet tiU ordinarie
domartjänst. Redan tidigare har jag förordat att tingsnotarietjanster
skall inrättas även vid rådhusrätterna. Enligt min mening finns goda
förutsättningar att utnyttja tingsnotarier för att avlasta de ordinarie domarna
mindre kvalificerade göromål på samma sätt och i huvudsakligen

samma utsträckning som i domsagorna.

I det föregående har jag också anslutit mig till forslaget att tjänstgöring
vid underrätt, som ingår i fiskalsutbildningen, skall kunna förläggas även
till rådhusrätt. Fiskalernas arbete i domstolen bör ordnas i samma former
som gäller för domsagorna. Fiskaler bör alltså anlitas såval för tjänstgöring
under längre sammanhängande tid som för tillfälliga förordnanden på
motsvarande sätt och med liknande arbetsuppgifter som tingssekreterare
och fiskalskompetenta biträden i domsagorna. I anslutning till vad nu sagts
må erinras om vad jag i det föregående anfört i frågan om att anlita fiskal
och hovrättsassessor för kvalificerade vikariat i underrätt.

Jag delar kommitténs uppfattning att det icke för närvarande bör övervägas
att inrätta tjänster för särskilda inskrivningsdomare vid rådhusratt,
avsedda för befattningshavare som står utanför den egentliga domarkarriären.

I fråga om arbetsfördelningen mellan de ordinarie domarna har kommittén
förordat att rådhusrätterna frångår den i allmänhet rådande principen
om fördelning efter kvalitativa grunder. Enligt förslaget bör arbetet
med de kvalificerade domaruppgifterna i stället uppdelas mera jämnt mellan
samtliga ordinarie domare; avsteg från denna ordning forutsättes skola
ske i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till att domare i chefsställning
naturligen bör handlägga de särskilt krävande och ansvarsfyllda
uppgifterna. Kommittén har ej ansett denna arbetsfördelning utesluta att
en viss specialisering förekommer. Enligt min mening bör strävandena inriktas
på att i allt väsentligt uppnå den av kommittén forordade ordningen
i förevarande hänseenden. Detta synes önskvärt bl. a. med hansyn till att,
enligt vad kommittén närmare utvecklat, domartjänster vid olika underrätter
höra vara likvärdiga även med avseende på tjänstgöringens innehåll. För
de största rådhusrätternas vidkommande måste dock härvid behovet av en
viss specialisering beaktas.

Jag vill också understryka att de nu tilltänkta jämkningarna i rådhusrätterna^
domarorganisation icke torde kunna helt genomföras omedelbart i

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1065

anslutning till förstatligandet. Uppbyggandet av organisationen måste ske
successivt. Att så sker blir nödvändigt inte minst av det skälet att verksamheten
vid rådhusrätterna skall kunna fortgå utan allvarligare störningar.

IV. Motivering till lagförslagen

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet
upprättats vissa lagförslag. Därjämte har utarbetats förslag till
lagbestämmelser i några särskilda frågor, vilka ej direkt berörts här förut
men som funnits böra lösas i samband med rådhusrättsreformen. Förslag
har sålunda upprättats till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val
av borgmästare och rådman,

5) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306)
om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda lagförslagen, vilka torde såsom
bilaga få fogas vid detta protokoll.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av
huvudmannaskapet för rådhusrätterna

I det föregående har anförts att statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna föranleder viss lagstiftning i fråga om den lagfarna
personalens övergång till statlig tjänst och den fortsatta lokalhållningen
för rådhusrätterna samt angående överförandet av viss utrustning
till staten. I huvudfrågan om rådhusrätternas förstatligande kvarstår härutöver
vissa lagspörsmål som rör de ekonomiska förhållandena mellan
staten och städerna. Såsom förut nämnts avser chefen för finansdepartementet
att senare anmäla dessa frågor. Förslag kan därvid beräknas komma
att framläggas om en särskild lag, innehållande bestämmelser angående
den ekonomiska regleringen mellan staten och städerna i anledning
av reformen. Det får här förutsättas att skyldigheterna för städerna med
avseende på lokaler och utrustning kommer att vinna beaktande vid utformningen
av dessa lagbestämmelser.

Det synes vara lämpligt att, i överensstämmelse med domstolskommit -

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

téns förslag, i en lag samla stadgandena med de bestämmelser som erfordras
vid sidan av den ekonomiska regleringen för själva överförandet av huvudmannaskapet.
Dessa bestämmelser skall behandla de nyss berörda frågorna
om rådhusrätternas personal, lokaler och utrustning. Lagen kan således i
rubriken sägas innehålla vissa bestämmelser angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.

1 §•

Denna paragraf innehåller huvudstadgandet om att stads skyldighet att
hålla rådhusrätt skall upphöra. Den föreslagna lydelsen överensstämmer
i allt väsentligt med domstolskommitténs förslag. Nämnas bör att detta
förslag under remissbehandlingen mött invändning endast från en instans,
polisberedningen, som ansett att lagstiftningen bör taga sikte på
städernas skyldigheter efter rådhusrätternas förstatligande och att ett beslut
om förstatligande ej behöver ytterligare befästas. Enligt min mening
synes det, ej minst från lagstiftningsteknisk synpunkt, vara lämpligt med
ett huvudstadgande i ämnet, vars föreskrift får gälla i den mån ej annorlunda
stadgas i lag. Det sist sagda syftar därvid på de begränsningar som
följer dels av de enskilda bestämmelserna i förevarande lag, dels av den
omnämnda lag, som beräknas skola närmare reglera städernas ekonomiska
skyldigheter gentemot staten i anledning av rådhusrättsreformen.

2 §•

I denna paragraf har upptagits regler angående den lagfarna rådhusrättspersonalens
övergång till statlig tjänst.

Domstolskommittén. Kommittén har, enligt vad tidigare redovisats, funnit
att staten bör övertaga de förpliktelser som städerna iklätt sig gentemot
rådhusrätternas befattningshavare. Denna grundsats behöver inte,
yttrar kommittén, komma till uttryck i lagen utom såvitt gäller den lagfarna
personalen. Stadgandet i 5 § magistratskungörelsen om skyldighet för
lagfaren befattningshavare alt vid omorganisation övergå till annan tjänst
förutsätter nämligen att skyldigheten föreskrives i lag. Kommittén erinrar
om att motsvarande stadgande fanns redan i en kungörelse den 31 december
1920, som utkom av trycket den 17 januari 1921. Någon befattningshavare,
som anställts före sistnämnda dag, torde icke vara i tjänst vid rådhusrätt
då förstatligandet sker. övergångsskyldigheten torde alltså gälla
undantagslöst. I anslutning härtill anmärker kommittén att 5 § magistratskungörelsen
också stadgar att befattningshavare ej skall vara pliktig att
i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade
avlöningsförmåner samt att ersättning skall utgå för flyttningskostnaden
vid förflyttning till annan ort.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

På grund av det anförda har kommittén föreslagit ett lagstadgande, av
innehåll att vid rådhusrätterna anställda lagfarna befattningshavare den
1 januari 1965 överföres till motsvarande befattningar i statlig tjänst utan
minskning i dem tillförsäkrade avlöningsförmåner.

I anslutning till den föreslagna garantin för bibehållna avlöningsförmåner
vid övergång till statlig tjänst hänvisar kommittén till sina, i det
föregående redovisade, synpunkter om åtgärder för att undvika löneminskning
om löneställningen för viss tjänst ändras. Kommittén påpekar
därtill att vissa försämringar i avlöningsförmånerna kan tänkas inträffa i
det individuella fallet, även om lönegradsplaceringen för tjänsten förblir
oförändrad efter övergången. Skulle dessa med tjänsten förenade förmåner
på någon punkt bli sämre enligt statens allmänna avlöningsreglemente
än vad befattningshavaren ägt rätt till enligt de kommunala bestämmelserna,
torde han på grund av stadgandet i 5 § magistratskungörelsen icke
vara pliktig vidkännas sådan försämring. Stadgandet synes nämligen icke
lämna utrymme för en jämförelse i stort mellan samtliga avlöningsförmåner
enligt de statliga och de kommunala avlöningsbestämmelserna. Uppstår
en sådan situation och vägrar befattningshavaren att underkasta sig
försämringen, anser kommittén frågan bäst kunna lösas genom att befattningshavaren
beredes tillfälle att kvarstå på de kommunala avlöningsbestämmelser,
som gällde för honom vid övergången och som alltså får göras
tillämpliga på befattningshavaren i fråga i hans statliga tjänst.

Yttrandena. Flertalet remissorgan har lämnat kommitténs förslag utan
erinran.

Justitiekansler sämbetet framhåller att 5 § magistratskungörelsen föreskriver
bl. a. att lagfaren befattningshavare vid rådhusrätt eller magistrat
är skyldig att, i enlighet med vad som kan bli stadgat i lag, övergå till
annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt eller annan jämställd eller
högre administrativ befattning i staden. Bestämmelsen tager direkt sikte
på den tänkta situationen vid ett förstatligande av rådhusrätterna. Kommittén
har ej framlagt förslag till lagregler i detta hänseende. Åtskilliga
frågor förefaller ämbetet här otillräckligt belysta. Kommittén synes räkna
med att några praktiska problem icke skall uppstå. Ämbetet fäster uppmärksamheten
på att redan möjligheten att använda rådhusrättsdomare
som vikarie i domsaga synes förutsätta sådan lagstiftning som magistratskungörelsen
avser.

Enligt polisberedningens yttrande kan erinran inte riktas mot den föreslagna
utfästelsen från kronans sida gentemot städerna att övertaga dessa
tjänstemän. Förslaget innefattar emellertid även löneutfästelse gentemot
de enskilda tjänstemännen, vars innebörd ej kan överblickas innan resultaten
av förhandlingarna mellan staten och personalgrupperna föreligger.
Beredningen ifrågasätter därför, om inte löneutfästelsen bör utgå.

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

Departementschefen. Enligt vad jag tidigare anfört vid behandlingen av
de frågor som angår personalens övergång till statlig tjänst bör möjligheten
begagnas att ge föreskrifter i lag om skyldighet för lagfarna befattningshavare
vid rådhusrätterna att övergå till sådan tjänst. Som grund för en
lagstiftning i ämnet tjänar stadgandet i 5 § magistratskungörelsen. Lagreglernas
innehåll skall alltså svara mot bestämmelserna i detta stadgande.
Jämlikt dessa bestämmelser är lagfaren befattningshavare skyldig att i
samband med en organisationsreform av förevarande slag övergå till annan
jämställd eller högre tjänst vid — varom här är fråga — underrätt i enlighet
med vad som föreskrives i lag. I första hand bör följaktligen en
skyldighet av angivet innehåll inskrivas i lagreglerna. Enär en befattningshavare
enligt nämnda bestämmelser ej är pliktig att, då skyldigheten
aktualiseras, vidkännas minskning i honom tillförsäkrade löneförmåner,
synes det därjämte nödvändigt att denna förutsättning upptages i lagen.
Det är således icke möjligt att, såsom polisberedningen ifrågasatt, låta denna
förutsättning här utgå.

Jag vill alltså förorda att ett lagstadgande utformas i enlighet med det
nu anförda. Såsom domstolskommittén anmärkt torde bestämmelser av
det innehåll 5 § magistratskungörelsen har vara tillämpliga på alla dem
som nu är i tjänst. Det föreslagna lagstadgandet torde i enlighet härmed
också kunna givas tillämplighet utan undantag i detta hänseende. Framhållas
bör att tillämpningsområdet för lagreglerna även i övrigt givetvis
kommer att svara mot vad som gäller för bestämmelserna i kungörelsen.
Eftersom dessa bestämmelser ej kan anses tillämpliga på andra än de ordinarie
och extra ordinarie lagfarna befattningshavarna, gäller lagreglerna
för samma kategorier. Jag vill här understryka att övergång till statlig
tjänst ej avses skola behöva ske med stöd av lagstadgandet beträffande
alla dem som tillhör dessa kategorier. Det är min förhoppning att en direkt
tillämpning av stadgandet skall bli begränsad. Sker övergången till
statlig tjänst med befattningshavarens eget medgivande, föreligger ju ej
behov att göra bruk av stadgandet. De fall där vederbörande söker och erhåller
en ledigförklarad statlig tjänst blir därför ej att hänföra under
stadgandet. Den som samtycker till att bli överförd till viss tjänst, med
därmed förenade löneförmåner, utan föregående ansökningsförfarande faller
också utanför tillämpningen av stadgandet. Det bör över huvud taget vara
stora möjligheter att ordna själva övergången på frivillig bas.

Enligt vad kommittén anfört, kan det tänkas att försämring i avlöningsförmånerna
kan inträffa i det enskilda fallet, även om lönegradsplaeeringcn
för befattningshavarens tjänst förblir oförändrad efter övergången.
En sådan situation är tydligen tänkbar, då fråga blir om alt tilllämpa
det av mig förordade lagstadgandet. Därest uppgörelse icke kan
uppnås, torde den av kommittén anvisade utvägen kunna användas, näm -

Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ligen att låta vederbörande tjänsteman åtnjuta de villkor som gällde enligt
de kommunala avlöningsbestämmelserna vid övergången.

Det må erinras om att 5 § magistratskungörelsen även innehåller den
bestämmelsen att ersättning för flyttningskostnaden skall utgå, om den
lagfarne befattningshavarens övergång till statlig tjänst innebär förflyttning
till annan ort. Motsvarande bestämmelser i lag torde ej erfordras. I
anslutning härtill bör framhållas att spörsmålet, huruvida personalen skall
vara underkastad tjänstgöringsskyldighet på annan ort, ej regleras genom
den lagstiftning som jag här föreslår. Spörsmålet synes vara av beskaffenhet
att böra lösas vid de förhandlingar som, enligt vad förut sagts, avses
skola äga rum med tjänstemännens organisationer.

3 §.

Denna paragraf innehåller regler om skyldighet för stad med rådhusrätt
att hålla lokaler jämte inventarier för rådhusrättens behov, sedan staten
övertagit det principiella ansvaret för domstolens verksamhet. Reglerna
är utformade i enlighet med vad jag i det föregående förordat vid behandlingen
av frågorna om lokalhållning för underrätterna. Städerna avses
skola ha kvar en skyldighet på detta område av samma omfattning som
den s. k. tingshusbyggnadsskyldigheten i domsagorna. De bestämmelser
som finns om kanslilokaler och deras utrustning i förut omnämnda 1942
års lag om bestridande av kostnader för domsagas kansli bör sålunda kunna
ges motsvarande tillämpning. Avfattningen av lagstadgandet överensstämmer
i sak med domstolskommitténs förslag.

4 §•

I denna paragraf har upptagits föreskrifter om överlåtelse vid förstatligandet
till kronan av rådhusrätts kontorsutrustning och abonnemang på
telefonanläggning samt om rådhusrätts möjligheter att få nyttja viss kontorsutrustning
även efter förstatligandet. Föreskrifterna avser kontorsutrustning,
som användes i verksamheten före och vid förstatligandet. Nyanskaffning
av utrustning, som här åsyftas, kommer därefter att göras och
bekostas av statsverket. Den närmare innebörden av föreskrifterna har förut
behandlats i samband med frågorna om lokalhållningen. Bestämmelsen
om överlåtelse av telefonabonnemang återfinns ej i domstolskommitténs
förslag till lagstiftning; i övrigt svarar paragrafens innehåll i allt väsentligt
mot vad kommittén föreslagit i förevarande hänseende.

5 §•

I anslutning till de föreslagna stadgandena torde närmare föreskrifter
bli erforderliga rörande lagfaren personals övergång till statlig tjänst enligt
föreskriven skyldighet. Vidare kan det bli erforderligt att utfärda när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

mare föreskrifter i fråga om lokaler, inventarier och utrustning i samband
med förstatligandet. Enligt förevarande paragraf skall det ankomma på
Kungl. Maj :t att meddela sådana föreskrifter.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft i anslutning till att den
utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
1 kap.

10 §.

Denna paragraf anger de lagfarna domare som skall finnas för rättsskipningen
i rådhusrätt. I samband med behandlingen av frågan om en gemensam
domarbana har föreslagits att assessorstjänster ej skall ingå i organisationen
för rådhusrätt efter förstatligandet. I enlighet med vad domstolskommittén
föreslagit bör därför gällande bestämmelser om assessorer utgå
ur förevarande paragraf. Assessorer kommer emellertid att finnas kvar vid
rådhusrätterna under en övergångstid efter förstatligandet. Så länge assessor,
utnämnd före den 1 januari 1965, kvarstår i tjänst, har han liksom nu
att deltaga i rättsskipningen som lagfaren ledamot i rådhusrätten. Erinran
härom har upptagits i en övergångsbestämmelse till lagen.

13 §.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 kap. 13 § rättegångsbalken skall
rådhusrätt för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna
rättegångsdagar samt eljest sammanträda så ofta det krävs för arbetet. Rådhusrätt
skall sammanträda i staden men kan, om särskilda skäl är därtill,
sammanträda på annan ort. Närmare bestämmelser om antalet allmänna
rättegångsdagar och om vilka veckodagar som skall vara allmänna rättegångsdagar
är för flertalet rådhusrätter meddelade i den av Kungl. Maj:t
fastställda stadgan eller arbetsordningen för rådhusrätten. För Stockholms
rådhusrätt finns motsvarande bestämmelser i den av överståthållarämbetet
fastställda arbetsordningen. I vissa andra större rådhusrätter bestämmer
magistraten i dessa frågor.

Rådhusrätts allmänna rättegångsdagar motsvaras vid häradsrätterna av
de allmänna tingen. Under det att rådhusrätt är skyldig att hålla minst en
allmän rättegångsdag varje vecka året runt, har häradsrätt rättsferier, varunder
allmänna ting ej förekommer. Enligt 1 kap. 7 § rättegångsbalken
skall allmänt ting, med undantag för tiden under häradsrättens ferier, hållas

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag
eller andra omständigheter. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om
tingsordningar m. m. stadgas, att häradsrätt skall hålla ferier under tiden
den 17 juni—den 21 augusti och den 19 december—den 6 januari samt från
och med måndagen före påsk till och med lördagen efter påsk. Ferierna innebär
endast att därunder ej hålles allmänna ting. Däremot förekommer
också under ferierna, förutom s. k. tremansting, sådana särskilda sammanträden
som häradshövdingen enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken äger utsätta
för arbetets jämna gång eller för handläggning av brådskande mål eller
ärende. Även i övrigt fortgår domsagoarbetet utan avbrott under ferierna.

Ehuru rättsferier ej förekommer vid rådhusrätterna, har dessa domstolar
likväl möjlighet att inskränka arbetet under sommarmånaderna. För de
rådhusrätter beträffande vilka Kungl. Maj :t i stadga eller arbetsordning
meddelat bestämmelser om de allmänna rättegångsdagarna gäller enligt ett
cirkulär den 22 april 1949 (nr 177), ställt till hovrätterna, att rådhusrätt får
— utan hinder av föreskrift i arbetsordning eller stadga — under tiden den
17 juni—den 21 augusti begränsa antalet allmänna rättegångsdagar till vad
som är erforderligt med hänsyn till förhållandena; dock skall iakttagas
stadgandet i 1 kap. 13 § rättegångsbalken att rådhusrätt skall hålla minst
en allmän rättegångsdag varje vecka. Viss inskränkning i arbetet är enligt
en del stadgor och arbetsordningar också medgiven i anslutning till juloch
påskhelgerna. För Stockholms rådshusrätt är liknande bestämmelser,
gällande för såväl sommarmånaderna som tiden vid dessa helger, meddelade
i stadgan för denna rådhusrätt.

Stadsdomstolsutredningen föreslog (SOU 1961:6 s. 121 ff) att rättsferier
skulle införas även vid rådhusrätterna. Härvid anförde utredningen bl. a.
att häradsrätternas rättsferier har sitt egentliga ursprung i äldre tiders arbetsförhållanden
i domsagorna. Efter hand som stora grupper av befolkningen
kommit i åtnjutande av längre semester och vistelse utom hemorten blivit
alltmera utbredd, har rättsferierna kommit att få betydelse från allmännare
synpunkter. Det har visat sig möta svårigheter att särskilt under högsommaren
samla parter, ombud och vittnen till rättegång. Hänsyn till allmänheten
har ansetts kräva, att domstolarna icke utan synnerliga skäl
tvingar de i rättegång medverkande till inställelse under sedvanlig semestertid
eller i nära anslutning till de stora högtiderna. Genom rättsferierna underlättas
för domarna och övrig domstolspersonal att uttaga semester utan
anlitande av vikarier i den utsträckning som eljest skulle fordras. Från
rättsvårdssynpunkt är det önskvärt att i möjligaste mån begränsa vikariat
på domartjänst; på senare år har tillgången på kvalificerade vikarier blivit
knappare. Slutligen har rättsferier den funktionen att domarna därunder
kan ombesörja tjänsteåligganden, som måste anstå under tiden för de ordinarie
sessionerna. Hitintills har det mött vissa organisatoriska svårigheter

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196k

att tillämpa ett feriesystem vid rådhusrätt. Med de enklare domförhetsregler
som numera gäller i rättegångsmål kommer emellertid förutsättningarna i
organisatoriskt hänseende i ett nytt läge. För många rådhusrätter har stadgandet
om en obligatorisk rättegångsdag varje vecka medfört att en större
domstolsorganisation måste hållas i tjänst under semestertid än som behövs
med hänsyn till förekommande arbetsuppgifter. En lämpligare och smidigare
ordning synes vara att såsom i häradsrätt vissa veckor är frilagda från
obligatoriska sammanträdesdagar och att det under denna tid får ankomma
på rådhusrätten själv att bestämma, vilka extra sammanträdesdagar som erfordras
för brådskande mål och ärenden eller eljest för arbetets jämna gång
vid rådhusrätten.

Domstolskommittén nämner att stadsdomstolsutredningens förslag under
remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Från några håll ifrågasattes dock, om icke införandet av rättsferier vid rådhusrätterna
skulle medföra behov av arbetskraftsförstärkning. Enligt kommitténs
mening är det naturligt att rådhusrätterna efter förstatligandet jämställes
med häradsrätterna även i förevarande hänseende. Kommittén har
upptagit lagbestämmelser om rättsferier vid rådhusrätterna i förslag till
ändrad lydelse av 1 kap. 13 § rättegångsbalken. Kommittén anmärker att
någon tids erfarenhet torde få avvaktas innan ställning tages till frågan om
feriernas inverkan på arbetskraftsbehovet.

Yttrandena. Förslaget att rättsferier skall införas vid rådhusrätterna har
i allmänhet ej föranlett invändningar i yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsdomare har ingenting att erinra mot förslaget i
och för sig men hävdar att möjligheterna att under rättsfericrna begränsa
arbetet vid rådhusrätterna är mindre än vid exempelvis de mindre häradsrätterna.
Förstatligandet av rådhusrätterna bör icke medföra någon försämring
av rättsvården. Berättigade krav att få vissa mål, särskilt äktenskapsmål,
avgjorda även under rättsferierna bör tillmötesgås. Även om rättsferier
vid rådhusrätterna icke kan tillämpas i samma utsträckning som vid häradsrätterna,
är det enligt föreningens mening uppenbart att införandet av
rättsferier ställer större krav på organisationen under övriga delar av året.
Rättsferiernas inverkan på arbetskraftbehovet bör beaktas redan från början.
Rådhusrätten i Östersund framhåller att införandet av rättsferier kan
vålla vissa praktiska svårigheter, bl. a. därför att brådskande tvistemål och
ärenden kan nödvändiggöra en domstolssammansättning med tre juristdomare.
Det torde sålunda jämväl efter förstatligandet finnas ett visst behov
av sommarvikarier för ledamöterna i rådhusrätterna. Rättsferierna kommer
därjämte att medföra en icke oväsentlig förskjutning av domstolens arbete
från ferietid till övriga delar av året, vilket i sin tur medför ett ökat personalbehov
för domstolen. I huvudsak samma synpunkter anföres av rådhus -

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

rätten i Halmstad. Under åberopande av liknande synpunkter motsätter sig
rådhusrätten i Hälsingborg att rättsferier införes. Rådhusrätten i Kalmar
anser att särskilda föreskrifter om rättsferier ej erfordras.

Rådhusrätten i Karlskrona ifrågasätter lämpligheten av att införa rättsferier
vid rådhusrätten under hänvisning särskilt till att en sådan reform skulle
medföra olägenheter för handläggningen av militära mål. I sådana mål är
det, framhåller rådhusrätten, nödvändigt att vid utsättande av förhandling
taga hänsyn till militärpersonalens tjänstgöring. Rådhusrätten är därför
nödsakad att hålla förhandlingar även under de tider då rätten enligt förslaget
skall hålla ferier. Rådhusrätten erinrar om att häradsrätter vid införandet
av den militära rättegångslagen ansågs mindre lämpade än rådhusrätter
för handläggning av militära mål, särskilt med hänsyn till häradsrätternas
jämförelsevis långa sommarferier.

Departementschefen. Vid häradsrätterna har rättsferier tillämpats sedan
länge. De har sin grund i den gamla tingsordningen på landet. Med samhällsutvecklingen
under senare årtionden har nya bärande motiv för feriesystemet
tillkommit. Sommaren har blivit semestertiden för många. Detta
har medfört praktiska svårigheter att anordna rättegångsförhandlingar sommartid.
Från allmänhetens sida är det som regel ett önskemål att ej nödgas
medverka i rättegång under denna tid eller i anslutning till de större helgerna.
Med hänsyn härtill får det anses vara en fördel, om domstolen under
vissa tidsperioder ej behöver hålla huvudförhandlingar på vissa, i förväg
fixerade dagar och därjämte får i möjlig utsträckning inskränka denna del
av verksamheten. Därtill kommer att rättsferierna i allmänhet underlättar
planeringen av semesterledighet för domstolens egna befattningshavare, såväl
domare som övrig personal.

Den dömande verksamheten vid rådhusrätterna har också till viss del varit
inskränkt under i stort sett samma tider som vid häradsrätterna. Det har
dock skett under andra former än dem som häradsrätterna tillämpat. Nu synes
förutsättningar finnas att vid rådhusrätt införa det onekligen smidigare
system som rättsferierna vid häradsrätt innebär. Det framlagda förslaget
om rättsferier vid rådhusrätt har också vunnit anslutning under remissbehandlingen.
Även jag biträder detta förslag. I samband härmed vill jag understryka
att införandet av rättsferier givetvis ej får leda till att rättsvården
eftersättes. I första hand får reformen den konsekvensen för en rådhusrätts
arbete att rådhusrätten icke, såsom nu är fallet, med nödvändighet måste
hålla en rättegångsdag varje vecka. Under rättsferierna kan antalet huvudförhandlingar
och tidpunkterna för dessa anpassas efter omständigheterna,
med beaktande av allmänhetens berättigade anspråk. Den del av domstolens
verksamhet, som ej innefattar måls avgörande vid särskild huvudförhandling,
avses — i enlighet med vad som nu allmänt gäller för rättsferier
vid häradsrätt — skola fortgå i erforderlig utsträckning. De under

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196''r

remissbehandlingen från några håll uttalade farhågorna för att ferierna
skulle medföra ökat personalbehov vid rådhusrätterna anser jag överdrivna.

I anslutning till de förordade nya bestämmelserna i 1 kap. 13 § rättegångsbalken
torde närmare föreskrifter bl. a. om tiderna för rättsferierna
vid rådhusrätt få utfärdas i administrativ ordning med stöd av 17 § i samma
kapitel.

17 §.

1 och med att huvudmannaskapet för rådhusrätterna överföres på staten
torde det — i likhet med vad som för närvarande gäller för domsagorna —
få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om rådhusrätts
förvaltning. Detta föranleder en jämkning av förevarande paragraf.
Den föreslagna lydelsen av lagrummet överensstämmer med domstolskommitténs
förslag, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

4 kap.

2 och 3 §§.

Dessa paragrafer innehåller vissa bestämmelser angående tillsättning av
ordinarie domartjänster — utom såvitt rör högsta domstolens ledamöter.

2 § andra stycket innefattar en hänvisning, syftande på de särskilda reglerna
i § 31 regeringsformen och lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare
och rådman. Enligt vad jag anfört i det föregående bör dessa regler
upphävas. Den nämnda hänvisningen bör därför utgå.

Reglerna i 3 § berör de biträdande domarna, tingsdomare och assessor i
rådhusrätt. Nämnda assessorstjänster föreslås skola utgå ur organisationen;
jfr vad förut sagts i anslutning till 1 kap. 10 § rättegångsbalken. Andra
stycket i förevarande paragraf med bestämmelse om tillsättning av assessor
i rådhusrätt bör därför upphävas.

I 3 § första stycket stadgas att tingsdomare utnämnes eller förordnas av
Kungl. Maj :t. Vid behandlingen i det föregående av frågan om en gemensam
domarbana har föreslagits att möjligheten att tillsätta tingsdomartjänst genom
förordnande avskaffas. Bestämmelsen om sådant förordnande skall sålunda
utgå. Den kvarstående föreskriften om utnämning av tingsdomare synes
därvid lämpligen kunna flyttas till 2 § i samma kapitel. Vad sålunda
förordats innebär att 3 § helt upphäves.

Ikraftträdande

Samtliga nu förordade ändringar i rättegångsbalken torde böra träda i
kraft den 1 januari 1965. övergångsbestämmelsen angående assessor i rådhusrätt
har förut berörts i anslutning till den föreslagna ändringen i 1 kap.
JO § i samma balk.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1965

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med

domsaga

Gällande bestämmelser. Med stöd av 1 § lagen den 17 juni 1932 (nr 263)
om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende äger Kungl. Maj :t
förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende
förenas med domsaga. Förordnande får meddelas på framställning av
stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Enligt 2 § kan Kungl.
Maj :t meddela sådant förordnande även utan stadsfullmäktiges samtycke,
om domstols- och magistratsgöromålen i staden ej bereder sysselsättning åt,
förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Lagen
innehåller även vissa bestämmelser om kostnadsreglering mellan staten och
stad, vars rådhusrätt upphör. I detta hänseende gör lagen skillnad mellan
landsrättsförläggning enligt 1 § och det fall att förordnande ges utan stadens
samtycke med stöd av 2 §. I förstnämnda fall innefattas kostnadsregleringen
i en överenskommelse mellan staten och staden; lagen innehåller ej
några regler härom. För landsrättsförläggning enligt 2 § ger lagen åtskilliga
föreskrifter. Dessa går ut på att staten skall övertaga stadens ekonomiska
skyldigheter gentemot befattningshavare, vilkens tjänst indrages genom rådhusrättens
upphörande. Staten skall vidare i detta fall ersätta staden för
de kostnader som kan bli resultatet av åtgärden i övrigt. Förordnande om
landsrättsförläggning med stöd av 2 § skall föregås av utredning, som
verkställes av länsstyrelsen. Enligt vad som stadgas i 5 § skall vid förordnande
om rådhusrätts upphörande tillika meddelas erforderliga bestämmelser
med avseende på stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till
staten och tingslaget ävensom i övrigt meddelas de särskilda föreskrifter,
vilka stadens förening med domsaga kan föranleda.

Domstolskommittén anser att Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om
judiciella indelningsändringar av det slag som avses i 1932 års lag icke bör
vara principiellt beroende av kommunalt beslut, sedan rådhusrätterna förstatligats.
Huruvida stad skall förenas med domsaga eller icke, bör bestämmas
uteslutande med hänsyn till rättsvården. Kungl. Maj :ts beslutanderätt
bör inskrivas i rättegångsbalken. Kommittén föreslår att bestämmelse härom
upptages i ett nytt andra stycke i 1 kap. 1 § rättegångsbalken. Förordnande
i ämnet måste givetvis liksom nu, och på samma sätt som då fråga är om
domsagoregleringar i allmänhet, föregås av utredning. Särskild föreskrift
härom anser kommittén vara överflödig.

Som en följd av det anförda bör enligt kommitténs mening 1932 års lag
upphävas. Kommittén har upptagit stadgande härom i övergångsbestämmelserna
till sitt lagförslag om ändring i rättegångsbalken. I anslutning härtill
erinrar kommittén om föreskriften i 5 § i 1932 års lag, enligt vilken vid

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

rådhusrätts upphörande erforderliga bestämmelser skall meddelas med avseende
å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten och
tingslaget m. m. Stadgandet motsvarar de föreskrifter som givits om rätt
för Kungl. Maj :t att, då uppgörelse mellan olika tingslag ej kan träffas rörande
tillgångar och skulder, meddela erforderliga bestämmelser (jfr lagen
den 18 april 1947, nr 153, om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall).
Enligt kommitténs mening måste befogenhet av detta slag även i fortsättningen
tillkomma Kungl. Maj :t vid beslut om landsrättsförläggning av stad.
Kommittén förordar att befogenheten enligt 5 § i 1932 års lag alltjämt skall
gälla och föreslår att stadgande härom införes i övergångsbestämmelse till
lagen om ändring i rättegångsbalken.

Yttrandena. Flertalet remissorgan har icke uttalat sig om kommitténs förslag
i förevarande del.

Rådhusrätten i Malmö anser sig icke kunna biträda förslaget. Det föreslagna
stadgandet om stads förenande med domsaga synes ha karaktär av
övergångsbestämmelse och bör därför icke intagas i rättegångsbalken. Enligt
rådhusrättens mening bör, sedan rådhusrätterna förstatligats och en
enhetlig underrättsorganisation kommit till stånd, stads förenande med
domsaga följa samma regler som annan ändring i domkretsindelningen.
Möjligen bör i rättegångsbalken intagas en allmän bestämmelse att det ankommer
på Kungl. Maj :t att vidtaga sådan ändring och meddela de föreskrifter,
som därvid är erforderliga. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att, för den händelse det provisorium som nu införes blir av längre
varaktighet, stadgandet i ämnet bör ha en vidare och mera generell avfattning,
innefattande även möjlighet att i rådhusrätts domkrets inbegripa
landsbygd. Det synes böra innehålla att om indelning i tingslag och om rådhusrätts
domkrets förordnar Kungl. Maj :t.

Departementschefen. Genom lagstiftning år 1924 skapades möjligheter att
föra städer med egen jurisdiktion under häradsrätts domvärjo. Särskilt
efter tillkomsten av 1932 års lag har många städer lagts under landsrätt.
I och med att staten övertager huvudmannaskapet över kvarstående rådhusrätter
föreligger ej skäl att bibehålla denna lag. Såsom domstolskommittén
framhållit torde anledning ej längre finnas att göra indelningsändringar
av detta slag principiellt beroende av kommunalt beslut. Prövningen,
huruvida stad med rådhusrätt skall lörenas med domsaga, torde väsentligen
få ske med hänsyn till rättsvården. Det är också anledning att räkna med
att ändringar av detta slag kan bli aktuella under de närmaste åren. Liksom
hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att träffa erforderliga beslut.
Enligt förslagen i det föregående angående statens övertagande av huvudmannaskapet
kommer städerna att ha kvar en lokalhållningsskyldighet beträffande
rådhusrätterna. Kungl. Maj :t bör därför kunna meddela erforder 5

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 156

118

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 är 1961

liga bestämmelser med avseende på stadens rättigheter och skyldigheter i
förhållande till tingslaget vid införlivande av stad med domsaga. En sådan
befogenhet för Kungl. Maj:t kräver uppenbarligen även i fortsättningen stöd
i lag.

Då det gäller att utforma erforderliga lagregler i ämnet bör beaktas, atl
rättegångsbalken ej nämner att vissa städer för närvarande har egen jurisdiktion.
Den innehåller ej heller bestämmelser om domsagoindelningen. Man
har vidare anledning att räkna med att de faktiska förutsättningarna för indelningsändringar
ganska snart kommer att äudras under det fortsatta utredningsarbetet
rörande domstolsväsendet. De nu erforderliga lagbestämmelserna
kan således ej väntas bestå oförändrade under en längre tid. Med
hänsyn härtill synes de icke böra föranleda ingrepp i rättegångsbalkens gällande
reglering. De torde lämpligen kunna upptagas i en särskild lag.

Av bestämmelserna i den särskilda lag, vilken jag sålunda förordar, bör
framgå att det tillkommer Kungl. Maj:t att förordna att rådhusrätt skall
upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Att förordnande
skall föregås av särskild utredning torde ej behöva närmare regleras
i lagen.

I detta sammanhang torde böra beaktas att det kan befinnas lämpligt att
redan i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet överföra
stad med rådhusrätt till domsaga. Beträffande några mindre städer har frågan
om införlivning med domsaga redan aktualiserats. Enligt vad som förutsättes
kommer staten att övertaga huvudmannaskapet för samtliga kvarvarande
rådhusrätter, således även rådhusrätterna i nämnda mindre städer,
den 1 januari 1965. Därmed blir städernas rättigheter och skyldigheter vad
gäller rådhusrätterna reglerade i förhållande till staten. Hinder synes icke
möta att förordnande om förening av stad med domsaga enligt den nya
lagen meddelas att gälla redan från och med den 1 januari 1965, då lagen
bör träda i kraft. 1932 års lag bör samtidigt upphävas.

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om val av borgmästare

och rådman

Enligt § 31 regeringsformen äger stadsfullmäktige till tjänst som borgmästare
eller lagfaren rådman i stad föreslå tre behöriga personer, bland
vilka Kungl. Maj :t utnämner en till innehavare av tjänsten. Vidare stadgas
att närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till borgmästare-
eller rådmanstjänst meddelas genom särskild, av Kungl. Maj:t och
riksdagen samfällt stiftad lag. Sådana bestämmelser har meddelats i lagen
den 5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare och rådman. Lagen reglerar
närmare de åtgärder som skall vidtagas vid uppkommen ledighet på
borgmästare- eller rådmanstjänst och hur själva valet i stadsfullmäktige

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196''y

skall tillgå. Nämnas bör därvid att magistraten har att kungöra ledigbliven
tjänst. Uppskov med tillsättandet av tjänst kan beviljas av Kungl. Maj:t,
som regel endast efter ansökan därom. Sedan ansökningstiden utgått, skall
magistraten överlämna ansökningshandlingarna till hovrätten, som har att
avgiva yttrande i ärendet. Då fråga är om rådmanstjänst, skall magistraten
överlämna jämväl eget utlåtande.

Vid 1960 års riksdag framlades proposition med förslag om upphävande
av § .‘11 regeringsformen. Riksdagen antog grundlagsförslaget, vilket tillstyrkts
av konstitutionsutskottet, såsom vilande. (Prop. 143, KU 22.)

I memorial vid 1961 års riksdag hemställde konstitutionsutskottet att
riksdagen måtte för sin del besluta att uppskjuta prövningen av nämnda
såsom vilande antagna förslag till senare riksdag under löpande valperiod
till andra kammaren. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets
hemställan. I skrivelse till riksdagen lämnade Kungl. Maj :t jämlikt
§ 64 riksdagsordningen sitt samtycke till riksdagens beslut. (KU 6, rskr
101, kskr 158.)

Den slutliga prövningen av det såsom vilande antagna förslaget om upphävande
av § 31 regeringsformen har ännu icke ägt rum.

I proposition, nr 19, till årets riksdag har föreslagits att den i § 31 regeringsformen
stadgade bestämmelsen om städernas förslagsrätt vid tillsättning
av borgmästare och rådman överföres till 1 § 1949 års lag om val av
borgmästare och rådman, därest riksdagen slutligt godkänner det såsom
vilande antagna grundlagsförslaget. Den förordade lagändringen föreslås
skola träda i kraft samtidigt med grundlagsändringen. Denna proposition
har ännu icke varit föremål för riksdagens prövning.

Departementschefen. Förslagen att upphäva § 31 regeringsformen och att
överflytta bestämmelserna om städernas förslagsrätt vid tillsättning av
borgmästare och rådman till 1949 års lag om val av borgmästare och rådman
har tillkommit i syfte att förbereda och möjliggöra vidare lagstiftningsåtgärder,
varigenom huvudmannaskapet för rådhusrätterna överföres på
staten. Riksdagens slutliga prövning av det såsom vilande antagna grundlagsförslaget
torde komma att företagas under våren 1964, det sista året under
löpande valperiod till andra kammaren. Därest förslaget ävensom den
föreslagna ändringen i 1949 års lag antages, kommer samtliga lagbestämmelser
rörande tillsättning av borgmästare och rådman att bli samlade i
nämnda lag. Det har varit förutsatt att lagen sedan skall upphävas i samband
med rådhusrättsreformen. I och med att staten blir huvudman för
rådhusrätterna föreligger ju icke längre nuvarande motiv för ett inflytande
från städernas sida på tillsättningen av förevarande domartjänster. Jag vill
därför nu — under förutsättning att den föreslagna grundlagsändringen
slutligt godkännes och ändringen i 1949 års lag antages — föreslå att
1949 års lag upphäves i sin helhet vid utgången av år 1964. Beaktas bör att

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b

det, om tjänst i rådhusrätt blir ledig dessförinnan, kan vara särskild anledning
att meddela uppskov med återbesättandet med hänsyn till det förestående
förstatligandet. För att ge Kungl. Maj:l tillfälle att fatta erforderligt
beslut i saken, synes magistrat böra åläggas att göra anmälan om inträffad
ledighet.

Såsom anförts i det föregående avses borgmästare och rådman skola utnämnas
av Kungl. Maj-.t även efter det att rådhusrätterna förstatligats; jfr
4 kap. 2 § rättegångsbalken. Erforderliga bestämmelser om tillsättningsförfarandet
torde få utfärdas i administrativ ordning i enlighet med vad som
gäller i fråga om de nuvarande statliga domar tjänster na. Vad angår de
tjänster som kommer att tillträdas tidigast den 1 januari 1965 bör reglerna
i 1949 års lag givetvis ej heller vinna tillämpning på det tillsättningsförfarande
som måste äga rum under år 1964. Den närmare regleringen av detta
förfarande bör få ske enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Föreskrift härom
torde lämpligen böra upptagas i lagen angående upphävande av 1949 års lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen

Gällande bestämmelser. 14 § konkurslagen innehåller bestämmelser bl. a.
om den tid, inom vilken borgenärs konkursansökan skall hänskjutas till
rätten. Mål om ansökan, som ej medgivits av gäldenären, skall sålunda i
stad med rådhusrätt utsättas till förhandling inom fyra dagar. För landet
och övriga städer är motsvarande tid tio dagar. Här har emellertid konkursdomaren
möjlighet att låta anstå med målet till det ting som hålles närmast
därefter. Förutsättning härför är att varken borgenären eller gäldenären begär
att målet skall upptagas inom tiodagarsfristen. För såväl rådhusrätt
som häradsrätt gäller dessutom att angivna tidsfrister kan utsträckas, när
så oundgängligen kräves för gäldenärens kallande och inställelse vid rätten.

Stadsdomstolsutredningen framlade (SOU 1961:6 s. 124 o. 125) förslag
om att den för häradsrätt stadgade befogenheten att uppskjuta mål om
egendomsavträde till nästa ting skulle göras tillämplig även för rådhusrätt
i samband med att rättsferier införes där. Utredningen förordade även att
den för rådhusrätt stadgade fyradagarsfristen utsträckes till tio dagar, varigenom
fullt enhetliga bestämmelser kommer att gälla om behandlingen av
ifrågavarande mål. Utredningen framhöll därvid att gällande bestämmelse
om anstånd med häradsrätts prövning av konkursansökan till närmaste
ting har tillkommit för att nedbringa de kostnader och besvär för nämndens
kallande som ett särskilt sammanträde med häradsrätt medför bl. a. under
ferierna. Även i rådhusrätter vållas olägenheter om huvudförhandling ovillkorligen
måste hållas inom fyra dagar. Något hinder från allmänna syn -

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

punkter torde ej möta att prövningen av konkursansökan även i rådhusrätt
får, om borgenären och gäldenären medger det, anstå till nästa ordinarie
sammanträde, d. v. s. till första allmänna rättegångsdag.

Domstolskommittén, som anmärker att stadsdomstol sutredningens förslag
tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, biträder vad
utredningen anfört.

Yttrandena. Rådhusrätten i Hälsingborg anser att införandet av rättsterier
ej behöver föranleda ändring av den tid inom vilken konkursansökan skall
prövas av rätten. Enligt rådhusrättens mening bör den önskade snabbheten
på detta område, om rättsferier införes, tillgodoses genom föreskrift om förberedelse
i mål om försättande i konkurs, varigenom det övervägande antalet
mål kommer att avgöras vid omedelbar huvudförhandling i anslutning
till förberedelsen. Rådhusrätten i Malmö hemställer att det genom uttalande
klargöres att vid rådhusrätt, som arbetar på avdelningar, med första allmänna
rättegångsdag skall avses rättegångsdag vid den avdelning som har
att upptaga konkursansökan.

Departementschefen. I samband med att rättsferier, såsom föreslagits i det
föregående, införes vid rådhusrätterna torde regler, motsvarande dem som
gäller för häradsrätt enligt 14 § konkurslagen, också böra införas för behandlingen
av konkursansökan i rådhusrätt. Detta får till följd att den tid,
inom vilken ansökan som ej medgivits av gäldenären skall prövas av rätten,
blir i princip densamma i alla underrätter. I nu förevarande sammanhang
torde en prövning av konkurslagens handläggningsregler från vidare
utgångspunkter få anstå. Jag vill alltså biträda stadsdomstolsutredningens,
av domstolskommittén tillstyrkta förslag till ändring i förevarande paragraf.
Vad angår den i ett remissyttrande väckta frågan om allmän rättegångsdag
i rådhusrätt, som arbetar på avdelningar, torde lösningen bli beroende
av hur föreskrifterna om arbetsfördelningen inom den enskilda rådhusrätten
blir utformade. Ställning härtill får tagas i annat sammanhang.
Nu förordade lagändring torde böra träda i kraft den 1 januari 1965.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörätt smål

1 det föregående har föreslagits att lagen den 17 juni 1932 om stads och
landsbygds förenande i judiciellt avseende skall upphävas. Som följd härav
skall den i 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt
att upptaga sjörättsmål gjorda hänvisningen till 1932 års lag utgå.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
upprättade förslag1 till

1) lag med visso bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna;

2) lag om ändring i rättegångsbalken;

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga;

4) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val
av borgmästare och rådman;

5) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om
behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Av dessa förslag är de under 1)—3) samt 5) och 6) av den natur att lagrådets
utlåtande över dem bör inhämtas.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över sistnämnda förslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Margit Hircn

1 Förslagen, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

123

Utdrog av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 april
196b.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren,

Enligt lagrådet den 22 april 1964 tillhandakominet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 6 mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag med vissa bestämmelser angående statens
övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna; 2) lag om ändring
i rättegångsbalken; 3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande
med domsaga; 4) lag om ändrad lydelse av 1b § konkurslagen; samt 5)
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den b juni 1937 (nr 306) om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Lars Olsgren.

Förslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet:

Justitieråden Romanus och Digman:

I 2 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna upptages stadgande, att
vid rådhusrätt anställd lagfaren tjänsteman är skyldig att den 1 januari
1965 övergå till jämställd eller högre tjänst vid underrätt, samt att den som
med stöd av vad sålunda sagts överföres till statlig tjänst ej är skyldig att
vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner.

Enligt domstolskommitténs förslag skulle genom själva lagstadgandet vid
rådhusrätterna anställda lagfarna befattningshavare den 1 januari 1965
överföras till motsvarande befattningar i statlig tjänst utan minskning i
dem tillförsäkrade avlöningsförmåner. Det till lagrådet remitterade förslaget
har, såsom framgår av dess lydelse, erhållit en något mer begränsad
räckvidd, och det lärer för varje särskilt fall fordras besked om tillsättningen
av de statliga befattningarna fr. o. m. den 1 januari 1965. I fråga
om sättet för befattningshavarnas övergång till statlig tjänst har departementschefen
anslutit sig till den av domstolskommittén uttalade uppfatt -

124

Knngl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

ningen att statlig tjänst, som motsvarar tidigare kommunal tjänst, bör få
tillsättas utan ansökningsförfarande. Departementschefen har vidare, i anslutning
till det i 2 § upptagna stadgandet, uttalat, att de fall där vederbörande
söker och erhåller en ledigförklarad statlig tjänst ej bli att hänföra
under stadgandet, och att den som samtycker till att bli överförd till viss
tjänst, med därmed förenade löneförmåner, utan föregående ansökningsförfarande
också faller utanför tillämpningen av stadgandet.

I anledning av de nu återgivna uttalandena må framhållas, att enbart den
omständigheten att befattningshavaren samtycker till att bli överförd till
viss statlig tjänst icke medför att stadgandet i 2 § ej äger tillämpning. Sålunda
får t. ex. i det fall att, utan att särskilt ansökningsförfarande anordnats,
lagfaren befattningshavare samtycker till att den 1 januari 1965 bli
överförd till den statliga tjänst, som motsvarar hans tidigare befattning,
den i 2 § upptagna garantin rörande bibehållna löneförmåner anses gälla.
Rättsläget kan vara detsamma också i fall, då den nya tjänsten tillsättes efter
ansökan. Det förutsättes i båda de här åsyftade fallen att befattningshavaren
enligt 2 § i och för sig är skyldig att övergå till den nya tjänsten;
hans samtycke till att bli överförd till denna resp. hans ansökan till tjänsten
kan då ej utan vidare uppfattas som ett avstående från den honom genom
2 § tillförsäkrade rätten till oförminskade löneförmåner.

Det kan förutsättas att hithörande spörsmål komma att lösas vid de förhandlingar
som skola ske med tjänstemännens organisationer.

Lagrådet:

Den i 2 § föreslagna lagregeln åsyftar att till sitt innehåll svara mot stadgandet
i 5 § magistratskungörelsen; i båda lagrummen avses, förutom fullmaktshavare,
allenast befattningshavare med ordinarie eller extra ordinarie
kommunal tjänst. Med hänsyn härtill synes det vara att föredraga att, liksom
i 5 § magistratskungörelsen, i det nya stadgandet användes ordet befattningshavare
och icke tjänsteman. Lagrådet hemställer om sådan ändring
av lagtexten.

I övrigt lämnas de remitterade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 196b

125

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 april 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, till fortsatt behandling
fråga om huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. in., vilken fråga tidigare
anmälts i statsrådet den 6 mars 1964.

Lagrådet har den 23 april 1964 avgivit utlåtande över de till lagrådet den
6 mars 1964 remitterade förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna;

2) lag om ändring i rättegångsbalken;

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsa ga; 4)

lag om ändrad lydelse av lb § konkurslagen; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den b juni 1937 (nr 306)
om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De spörsmål som sammanhänger med den av två ledamöter i lagrådet
berörda frågan om den lagfarna rådhusrättspersonalens övergång till statliga
tjänster har förutsatts bli behandlade vid de kommande förhandlingarna
med personalorganisationerna. Närmare bestämmelser, som kan visa
sig erforderliga i ämnet, torde få upptagas i de tillämpningsföreskrifter som
Kungl. Maj :t har att utfärda.

Lagrådets anmärkning angående avfattningen av det föreslagna stadgandet
i 2 § första stycket lagen med vissa bestämmelser angående statens
övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna torde ej föranleda
ändring i det remitterade förslaget.

I detta sammanhang anhåller jag att få upptaga vissa frågor angående
administrationen av rådhusrätterna och vissa personalplaner m. m. för dessa
efter förstatligandet.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 156

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

Administrationsfrågor

Kommittén

I direktiven för kommittén ifrågasattes en mer ändamålsenlig ordning
beträffande den inre administrationen av domstolsväsendet än den som nu
gäller. Kommittén har emellertid inte funnit det möjligt att i förevarande
sammanhang granska problemet i hela dess vidd utan har nu endast tagit
ställning till hur rådhusrätterna i administrativt hänseende tills vidare skall
infogas i det statliga systemet.

Enligt kommitténs (majoritetens) uppfattning kan det inte ifrågakomma
att rådhusrätterna efter förstatligandet bibehålies vid den administrativa
självstyrelse, som de hittills haft i betydande utsträckning. Kommittén finner
det i stället lämpligt och naturligt att hovrätterna, som omhänderhar
administrationen av domsagorna, också blir rådhusrätternas chefsmyndighet
i administrativt hänseende. Detta behöver ej betyda, framhåller kommittén,
att hovrätternas handhavande av de administrativa och ekonomiska
trågorna beträffande rådhusrätterna i alla hänseenden ordnas på samma
sätt som nu gäller i fråga om domsagorna. Vad särskilt angår större underrätter
— såväl häradsrätter som rådhusrätter — kan praktiska skäl anföras
för att en icke obetydlig administrativ självständighet tillerkännes dem.
Då någon omprövning av de administrativa frågorna för domsagornas del
icke kan ske i förevarande sammanhang, bör enligt kommitténs mening
från likformighetens synpunkt de principer som nu tillämpas för domsagoorganisationen
tills vidare i stort sätta sin prägel även på administrationen
av rådhusrätterna. Kommittén anför att likformighetssträvandena väl
icke behöver drivas så långt att de fördelar, som den nuvarande relativa
självstyrelsen innebär för åtminstone de större rådhusrätterna, helt går förlorade.
Det är emellertid angeläget att under den tid som står till förfogande,
innan en enhetlig underrättsorganisation genomföres, så goda förutsättningar
som möjligt skapas för jämförelse såväl mellan de olika domstolstyperna,
deras arbetssätt, arbetsresultat och medelsbehov som mellan
de olika rådhusrätterna inbördes. Hovrätterna måste därför beredas möjlighet
till en samlad överblick och insyn även i rådhusrätternas arbetsförhållanden.
En självständig administration inom rådhusrätterna eller inom
vissa av dem skulle medföra en isolering av dessa och motverka utvecklingen
mot en enhetlig organisation.

Hovrätterna bör enligt kommitténs mening ha möjlighet att i betydande
utsträckning delegera sin beslutanderätt. Omfattningen av sådan delegation
bör avgöras av hovrätten särskilt för varje rådhusrätt inom hovrättens
verksamhetsområde. För att nå en tillfredsställande lösning av de stora
domstolarnas dagliga administrativa rutinproblem kan särskilda organisa -

Kuixgl. Maj. ts proposition nr 156 år 196b 127

tionsåtgärder behöva vidtagas. Åtminstone i Stockholms rådhusrätt torde
sålunda eu administrativ chefstjänsteman böra finnas.

Kommittén föreslår att de bestämmelser som i administrativt hänseende
gäller för domsagorna ges motsvarande tillämpning för rådhusrätterna.
Emellertid framhåller kommittén att administrationen, särskilt vad avser
beviljande av ledigheter och förordnande av vikarier, torde kunna avsevärt
underlättas genom att man utnyttjar den möjlighet till delegation av beslutanderätten
från hovrätt till rådhusrätt, som kommittén förordat. Åtskilliga
frågor av detta slag bör hovrätten kunna överlämna åt vederbörande
rådhusrätt att — i förekommande fall enligt de generella anvisningar hovrätten
kan finna anledning meddela — själv avgöra. En betydande decentralisering
kan på detta sätt åstadkommas. Den kontroll och överblick av rådhusrätternas
arbets- och personalförhållanden, som enligt vad förut anförts
måste tillförsäkras hovrätterna, behöver härigenom icke gå förlorad.
Den kan erhållas dels genom anvisningar i samband med delegationen av
beslutanderätten, dels genom att uppgiftsskyldighet föreskrives beträffande
beviljade ledigheter och meddelade förordnanden.

Kommittén erinrar om att arbetsfördelningen mellan ledamöter i rådhusrätt
för närvarande regleras genom stadgor eller arbetsordningar, fastställda
av Kungl. Maj :t. Då rådhusrätterna enligt kommitténs förslag i administrativt
hänseende skall underordnas hovrätterna, finner kommittén naturligt
att hovrätten även får befogenhet att — i likhet med vad som gäller
inom domsagoorganisationen — besluta om arbetsfördelningen mellan
de ordinarie domarna vid rådhusrätterna. Kommittén ifrågasätter, huruvida
detta alltid behöver ske på samma sätt som för närvarande genom
stadga eller arbetsordning med detaljerade föreskrifter om uppdelning av
skilda grupper av mål och ärenden på de olika ledamöterna. Vid i vart fall
de tre största rådhusrätterna torde enligt kommitténs mening arbetsordningar
av praktiska skäl bli nödvändiga. I övrigt anser kommittén att möjlighet
bör finnas att i något enklare form reglera förhållandena vid vissa
mindre och medelstora rådhusrätter. Förutsättningar kan där föreligga att
meddela beslut om arbetsfördelning i en ordning, liknande den som tilllämpas
för häradsrätterna. Kommittén finner det kunna överlämnas åt hovrätterna
att närmare bestämma Ailken form erforderliga föreskrifter om
arbetsfördelningen skall ges.

En ledamot av kommittén har gentemot majoritetens uppfattning hävdat
att det måste vara en betydande fördel, om en och samma myndighet
utfärdar de bestämmelser som närmare reglerar underrätternas arbetsformer.
Därmed erhålles garantier för en större likformighet i bestämmelserna
än om sex olika hovrätter verkställer ifrågavarande reglering.
Åtminstone så länge en central administrativ chefsmyndighet för domstolarna
inte finns, bör enligt denne ledamots mening Kungl. Maj :t utfärda
arbetsordningarna för domstolarna. Endast för de mycket stora domsto -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

larna torde särskild arbetsordning erfordras för varje domstol. För mindre
domstolar med likartad personaluppsättning torde däremot kunna ges gemensamma
arbetsordningar. Reservanten menar vidare att rådhusrätt, då
det gäller ledighet för annan lagfaren befattningshavare än borgmästare,
bör få bevilja ledighet i större utsträckning än kommitténs majoritet förutsatt,
dock under villkor att befattningshavare vid rådhusrätten kan förordnas
till vikarie.

Yttrandena

Kommitténs förslag att rådhusrätterna i administrativt hänseende skall
inordnas i den statliga organisationen på liknande sätt som nu gäller i fråga
om domsagorna har väckt delade meningar hos de remissinstanser som särskilt
yttrat sig i frågan.

Förslaget tillstyrkes i huvudsak av bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för
Övre Norrland och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Till dem som förklarat sig icke kunna godtaga kommitténs förslag hör
statskontoret, Sveriges juristförbnnd, Föreningen Sveriges stadsdomare och
flertalet av de rådhusrätter som yttrat sig.

Av dem som tillstyrker kommitténs förslag betonar hovrätten över Skåne
och Blekinge vikten av att hovrätternas ställning i administrativt hänseende
icke försvagas genom en vidsträckt självstyrelse för rådhusrätterna. Med
en sådan ordning skulle rådhusrätternas isolering konserveras och den
tillämnade reformen till stor del förfelas. En rättvis och riktiu behandling
av personal- och befordringsfrågor förutsätter enligt hovrättens mening att
hovrätterna tar aktiv del i viktigare ärenden om ledigheter och förordnanden.
Även Göta hovrätt understryker betydelsen av att hovrätterna får möjlighet
till en samlad överblick och insyn i rådhusrätternas arbetsförhållanden,
Föreningen Sveriges häradshövdingar ansluter sig till kommitténs uttalanden
i fråga om administrationen av rådhusrätterna med hänsyn till
att en decentralisering av beslutanderätten föreslås och till att en granskning
av den inre administrationen för hela domstolsväsendet avses skola
ske framdeles. Föreningen förutsätter att den föreslagna delegationsrätten
utnyttjas i största möjliga utsträckning.

I motsats till kommittén anser statskontoret att rådhusrätts inre organisation
och administration bör framgå av klara och fasta regler i en för alla
stadsdomstolar gemensam rådhusrättsstadga samt i en av Kungl. Maj :t
utfärdad instruktion för varje rådhusrätt eller för större rådhusrätt. I vart
fall de större rådhusrätterna bör därvid tillerkännas rätt att så långt möjligt
själva besluta om sina inre angelägenheter, t. ex. i fråga om indelning på
avdelningar, vikariatsförordnanden, tjänstledighet, disciplinära åtgärder

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

in. in. Denna rådhusrätternas självstyrelse får dock ej sträckas längre än
att hovrätterna äger rätt att i viss utsträckning vid behov disponera över
rådhusrätternas icke ordinarie domare. Icke heller Sveriges juristförbnnd är
övertygat om nödvändigheten av att nu företaga så förhållandevis genomgripande
förändringar som domstolskommittén föreslår. Karaktären av
ett provisorium bör föranleda alt ändringar vidtages endast i den utsträckning
detta kan vara påkallat med hänsyn till ändrat huvudmannaskap
och etablerande av en gemensam domarkarriär. Målet för den framtida administrationen
bör enligt förbundets mening vara en långt driven decentralisering.
Föreningen Sveriges stcidsdomare anser att de av Kungl. Maj :t
fastställda arbetsordningarna varit av största betydelse för arbetets behöriga
gång vid rådhusrätterna. Det finns enligt föreningens uppfattning ingen
som helst anledning att på denna punkt frångå gällande ordning. Rådhusrätten
i Jönköping uttalar sig i samma riktning.

För Stockholms rådhusrätt framstår det som riktigast att ansvaret för
administrativa beslut får åvila rådhusrätten. Genom att rådhusrätten under
årens lopp åtnjutit ett betydande mått av självstyrelse har, anföres i
domstolens yttrande, den nuvarande, smidigt fungerande organisation, som
rådhusrätten i dag utgör, kunnat byggas upp. Skulle denna självstyrelse i
väsentlig mån gå förlorad, kan man befara att domstolen icke skall kunna
fullgöra sina uppgifter i rättsvårdens tjänst på ett tillfredsställande sätt.
Enligt rådhusrättens mening bör självstyrelsens omfattning klart fastslås i
en stadga för rådhusrätterna. Även rådhusrätten i Södertälje motsätter sig
bestämt kommitténs förslag att upphäva den relativt fria ställning i interna
administrativa angelägenheter som rådhusrätterna hittills haft. Rådhusrätten
föreslår att en utredning omedelbart igångsättes för att finna en smidigare
och lämpligare lösning av de administrativa frågorna än den av kommittén
framlagda.

Departementsch ef en

Förstatligandet av rådhusrätterna och avvecklingen av magistraterna
medför ändringar i fråga om administrationen av rådhusrätternas verksamhet.
Ändrade bestämmelser erfordras bl. a. rörande medelsförvaltning och
handläggning av personalärenden. Vidare aktualiseras föreskrifter i sådana
frågor som arbetsfördelningen inom eu rådhusrätt, vilka frågor berörts i
samband med att omnämnda lagrådsremiss beslutades.

I likhet med kommittén och de hörda hovrätterna anser jag del givet afl
hovrätterna bör ha motsvarande möjlighet att följa rådhusrätternas arbetsoch
personalförhållanden som de nu har i fråga om häradsrätterna. Hovrätterna
bör med andra ord vara chefsmyndighet även för rådhusrätterna

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1964

och i sådan egenskap i princip ha avgörandet i viktigare administrativa frågor.

Beroende bl. a. på de enskilda rådhusrätternas storlek och skiftande arbetsföihållanden
varierar möjligheterna för dem att självständigt handlägga
administrativa ärenden inom ramen för den statliga doinstolsorganisationen.
Om eu tillfredsställande samordning av underrätternas samlade personalresurser
skall kunna erhållas, torde man icke kunna — såsom en reservant
inom kommittén föreslagit — meddela generella föreskrifter om de fall,
i vilka rådhusrätterna själva skall äga besluta. I anslutning till vad kommitténs
majoritet föreslagit bör hovrätt i stället få möjlighet att delegera sin
beslutanderätt i administrativa ärenden till viss rådhusrätt. Såvitt gäller de
stora rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö torde en delegation
bli nödvändig redan av praktiska skäl. Med hänsyn till omfattningen av de
da§I''§a rutingöromålen torde man även få räkna med behov'' av viss administrativ
personal vid dessa domstolar. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela närmare föreskrit ter i nu berörda hänseenden.

Även frågor om bestämmande av arbetsfördelning mellan ledamöter i rådhusrätt
bör, såsom allmänt gäller för häradsrätternas domarpersonal, i
princip avgöras av hov rätt. Härvid bör emellertid undantag göras för Stockholms
rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt och rådhusrättten i Malmö med
hänsyn till de speciella förhållandena vid dessa domstolar. Bestämmelser
om arbetsfördelning inom dessa rådhusrätter synes lämpligen i vart fall till
en början, böra meddelas i särskilda, av Kungl. Maj:t fastställda arbetsordningar.

Personalplaner in. in.

Kommittén

Vid beräkningen av den behövliga domarpersonalen för rådhusrätterna
utgår kommittén från att antalet ordinarie domare i varje rådhusrätt även
efter förstatligandet skall vara minst tre eller således borgmästare och två
rådmän. När kommittén upprättat sina förslag till personalplaner har den
valt att i första hand göra jämförelser mellan de olika rådhusrätterna inbördes.
Kommittén framhåller att personalbehovet vid de olika rådhusrätterna
efter ett förstatligande får överses från tid till annan på sätt som är
brukligt inom det statliga domstolsväsendet. Det har ej varit möjligt för
kommittén att närmare pröva ändamålsenligheten av nuvarande arbetsfördelning
mellan ledamöterna eller, i förekommande fall, indelningen på
avdelningar.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

I de av kommittén upprättade personalplanerna redovisas tjänster för
domare och tingsnotarier. När det gäller att uppskatta den inverkan på
personalorganisationen som införandet av tingsnotariesvstemet innebär, har
kommittén utgått från att — då med nuvarande organisation underlaget
för sådana uppgifter som avses tillkomma tingsnotarier är tillräckligt för
full sysselsättning åt en domare — mot en tjänst som domare bör anses
svara två tingsnotarietjänster. Hänsyn har härvid tagits dels till att viss tid
kräves, innan en tingsnotarie är insatt i arbetet, dels till att handledningen
av tingsnotarierna förutsätter en ej oväsentlig arbetsinsats från den äldre
personalens sida.

Vid sin bedömning av personalbehovet har kommittén funnit att rådhusrätterna
i Nyköping, Motala, Varberg, Vänersborg och Skellefteå har alltför
litet arbetsunderlag för att bestå i nuvarande form vid en ny domkretsindelning.
Kommittén förutsätter att en domkretsreglering för dessa domstolar
sker vid första tillfälle. I avvaktan härpå föreslås ej någon ändring i
deras nuvarande personalbestånd. Vid inträffande ledighet på domartjänst
bör denna emellertid ej återbesättas, innan beslut i domkretsfrågan meddelats.

Rådhusrätterna i de städer, om vilka utredning rörande landsrättsförläggning
verkställts eller pågår, har ej medtagits i personalplanerna. Kommittén
utgår från att så länge rådhusrätterna är kvar i dessa städer — Växjö,
Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand — nuvarande ordning
tills vidare får tillämpas där.

Kommitténs förslag till personalplaner i övriga 31 rådhusrätter framgår
av följande sammanställningar, därvid till jämförelse angivits personaluppsättningen
den 1 juli 1963.

Stockholms rådhusrätt

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 46

Extra rådmän.................. 3

T. f. rådmän .................. 4

Assessorer .................... 30

Extra assessorer................ 5

Sekreterare.................... 33

122

Domaraspiranter .............. It)

132

Förslag

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 76

Tingssekreterare .............. 24

101

Tingsnotarier.................. 38

139

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1964

Därest den nuvarande arbetsbelastningen vid rådhusrätten består vid
förstatligandet, erfordras enligt kommittén — utöver det föreslagna antalet
lagfarna befattningshavare — fem extra rådmän och två extra tingssekreterare.

Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålies
har kommittén tänkt sig föreslagen personal, vari jämväl inräknas de extra
befattningshavarna, fördelad på i stort sett följande sätt.

	Borgm.	Rådman-	Övriga	Tings-	Tingsnot.
		ordfö-	rådmän	sekr.
		rande
Fastighetsavdelningen
Bouppteckningsavdelningen l.........	1		4	4	6
Förmynderskapsavdelningen J
Expropriationsdomstolen..............			»3	13
Fyra familjerättsavdelningar..........		4	8
En avdelning för konkurs-, lagsöknings-
och allmänna tvistemål ...........		1	3	1	\
Sju avdelningar för övriga tvistemål. . . .		7	>14		7
Fyra avdelningar för stornämndsbrott-
mål....................		4	= 14		18
Sex avdelningar för smånämndsbrottmål		6	12		2
En avdelning för bötesbrottmål........		1		2
Vikarier för ordinarie ledamöter (13) och
tingssekreterare (3) ................				16
Vikarier för tingsnotarier..............					4
Summa	1	23	358	>26	38

1 varav 2 extra.

2 varav 1 extra.

3 varav 5 extra.

Göteborgs rådhusrätt

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................. 1

Rådmän ...................... 24

Assessorer .................... 16

Extra assessor................ 1

Stadsnotarier.................. 13

Förslag

Borgmästare .................. i

Rådmän ...................... 35

Tingssekreterare................ 9

Tingsnotarier.................. 18

Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålies
har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande
sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196i

133

Tre avdelningar för konkursmål, expropriationsmål
och allmänna tvistemål
..............................

Till en av dessa avdelningar bör hänföras
dels inskrivningsärenden och mål om
lagsökning och betalningsföreläggande.
...............................

och dels bouppteckningsärenden och

konkursdomargöromål..............

Tre avdelningar för allmänna tvistemål

och familj erättsmål ................

Fem avdelningar för brottmål ........

Vikarier för ordinarie ledamöter........

Vikarier för tingsnotarier..............

Summa

Borgm.	Rådman- ordfö- rande	Övriga rådmän	Tings- sekr.	Tingsnot.
i	2	5		1
		1		6
		1		2
	3	6		2
	5	12		5
			9
				2
i	10	25	9	18

Rådhusrätten i Malmö

Nuvarande

organisation

Borgmästare .................... 1

Rådmän ........................ 15

Assessorer ...................... 11

Extra assessor .................. 1

Notarier ........................ 8

Förslag

Borgmästare .................... 1

Rådmän ........................ 20

Tingssekreterare.................. 6

Tingsnotarier.................... 15

Under förutsättning att nuvarande indelning på avdelningar bibehålles,
har kommittén tänkt sig föreslagen personal fördelad på i stort sett följande
sätt.

	Borgm.	Rådman-	Övriga	Tings-	Tings-
		ordfö- rande	rådmän	sekr.	not.
En avdelning för konkursmål och all-männa tvistemål .................. En avdelning för familjerättsmål och	1		2		1
allmänna tvistemål................ Till en av dessa avdelningar bör hän-		1	4		2
föras inskrivningsärenden, bouppteck-ningsärenden och mål om lagsökning och betalningsföreläggande..........			1	1	5
Fyra avdelningar för brottmål........ Vikarier för ordinarie ledamöter och		4	8		5
tingssekreterare.................... Vikarier för tingsnotarier ............				5	2
Summa	1	5	15	G	15

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1964

Vad angår övriga 28 rådhusrätter föreslås personalplanerna för dem få
följande innehåll.

Rådhusrätt	Nuvarande organisation	Förslag
Borgm.	Rådmän	Assessorer	Borgm.	Rådmän	Tings- sekr.	Tings- not.
Södertälje ....	1	2	1	1	3		1
Uppsala........	1	4	2	1	5	1	2
Nyköping......	1	2		1	2
Eskilstuna ....	1	3	1 extra	1	3		2
Örebro ........	1	4	2	1	4	1	2
Västerås ......	1	4	1 + 1 extra	1	4	1	2
Gävle..........	1	3	2	1	4	1	2
Linköping .....	1	4	2+1 extra	1	5	1	2
Norrköping ....	1	5	4 + 1 extra	1	6	2	3
Motala ........	1	2		1	2
Jönköping ....	1	3		1	3
Kalmar........	1	2	1	1	2		2
Karlskrona ....	1	3	1	1	3		t
Kristianstad ...	1	2	1	1	2		1
Hälsingborg ....	1	3	4	1	5	2	2
Landskrona ....	1	2	1	1	2		1
Lund..........	1	2	1	1	2		2
Halmstad......	1	2	1	1	2		2
Varberg........	1	2		1	2
Uddevalla .....	1	2+1 extra		1	2		1
Vänersborg ....	1	2		1	2
Borås..........	1	4	1 + 1 extra	1	4	1	2
Karlstad ......	1	3	1	1	3		2
Sundsvall......	1	2	1	1	3
Östersund......	1	2	1	1	2		2
Umeå .........	1	2		1	3		2
Skellefteå......	1	2		1	2
Luleå .........	1	2	1	1	3
Summa	28	76	34	28	85	10	36

Kommittén anmärker att de upptagna personalplanerna inte omedelbart
kan i sin helhet omsättas i praktiken. I samband med genomförandet av den
av kommittén föreslagna statliga personalorganisationen blir vissa övergångsanordningar
nödvändiga. Domartjänst, som enligt kommittéförslaget
skall utgå ur organisationen, kan sålunda komma att behöva bibehållas övergångsvis,
om innehavaren kvarstår i tjänsten vid förstatligandet. Om
tjänsten är ordinarie fullmaktstjänst, bör den föras på övergångsstat i den
statliga organisationen. I den mån tjänster övergångsvis bibehålies utöver
den reguljära personalorganisationen bör, såvitt möjligt, motsvarande antal
tjänster på den reguljära personalstaten hållas vakanta. De föreslagna nya
rådmanstjänsterna anser kommittén böra tillsättas omedelbart vid förstatligandet.
Däremot bör föreskrivas att förordnanden som tingssekreterare får
meddelas utan tillstånd av Kungl. Maj:t endast i den mån det sammanlagda
antalet domartjänster vid vederbörande rådhusrätt — däri inräknade tjänster
som bibehållits övergångsvis utöver den reguljära personalorganisatio -

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

nen — nedgått under det antal domartjänster, som rådhusrätten efter införandet
av den nya organisationen avses skola ha. Det avsedda antalet tingsnotarier
skall minskas med i princip två för varje domare utöver det sammanlagda
antalet domartjänster på reguljär stat vid rådhusrätten. Beträffande
Stockholms rådhusrätt bör, med hänsyn till nuvarande doinaraspiranter
i denna rådhusrätt, en jämkning i angivna principer göras så att antalet
tingsnotarier aldrig behöver understiga tio.

Som nämnts redovisas tjänster för domare och tingsnotarier i kommitténs
personalplaner. I de större städerna finns härutöver för närvarande ett
begränsat antal tjänster för annan rättsbildad personal. Så är förhållandet
vid den administrativa avdelningen inom Stockholms rådhusrätt, vilken
förestås av en byråchef. I Göteborg och Malmö åvilar administrativa uppgifter
en rådman jämte viss kanslipersonal. I Norrköping handhar en särskild
tjänsteman, som dessutom är aktuarie, dylika uppgifter. Enligt vad som
anförts vid behandlingen av rådhusrätternas administration räknar kommittén
med att den möjlighet till delegation av beslutanderätten i administrativa
frågor, som föreslås skola tillkomma hovrätterna, kommer att utnyttjas
i betydande omfattning. Särskilt gäller detta i förhållandet till de tre
största rådhusrätterna. För Stockholms rådhusrätts del torde till följd av sådan
delegation rådhusrättens nuvarande administrativa avdelning behövas
för i stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande. Den bör därför
tills vidare upptagas oförändrad i den nya organisationen. Även vid andra
större rådhusrätter torde få avdelas särskild personal för handhavande av
de administrativa göromålen.

Vid envar av rådhusrätterna i Stockholm och Malmö finns liksom i Norrköping
en aktuarietjänst, för vilken såsom kompetenskrav uppställts juris
kandidatexamen. I Stockholm är tjänsten för närvarande vakantsatt, och
möjligheterna att överföra arbetsuppgifterna på icke rättsbildad personal
bör undersökas. I Malmö och Norrköping bör tjänsterna föras på övergångsstat,
och vid inträffande vakans bör liknande undersökning företagas.

Antalet icke rättsbildade biträden i rådhusrätterna uppgick enligt uppgifter,
som kommittén inhämtat, den 1 juli 1963 till 610. Kommittén anser att
de nuvarande befattningarna bör kunna bibehållas tills vidare. På samma
sätt som under senare år skett vid domsagorna bör emellertid en översyn av
organisationen i denna del göras och en reglering ske av arbetsuppgifter och
arbetsfördelning, motsvarande den som ägt rum i fråga om domsagobiträdena.

Kommittén räknar härjämte med behov av viss expeditionsvaktspersonal.
Till arbetsuppgifter, som bör ankomma på denna, räknar kommittén
att medverka vid påropning av mål, att visa allmänheten till rätta inom domstolens
lokaler, att utföra arkivering, stencilering, kopiering och budskickning
samt att handha förråd av blanketter och annan materiel. Kommittén
framhåller att expeditionsvakt vid några rådhusrätter härutöver utför göro -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1965

mål av karaktär att böra hänföras till arbete för icke rättsbildat biträde, såsom
att bestyrka fonogram, föra delgivningsförteckning, utbetala vittnesersättningar,
handha enkla beläggningsstämplar och vara kommissionär. Förhållandena
vid sistnämnda rådhusrätter varierar betydligt och i allmänhet
ankommer det på expeditionsvakt att utföra allenast enstaka göromål av
sådant slag. Från arbetsbördesynpunkt torde detta kansliarbete endast undantagsvis
ha någon betydelse. Vidare förekommer att expeditionsvakt har
förordnande som stämningsman och verkställer delgivning av domstolens
stämningar, kallelser in. m.

Kommittén föreslår att ej heller för expeditionsvakternas del någon ändring
för närvarande sker. Statsverket bör dock icke svara för de med denna
personal förenade kostnaderna i vidare mån än den sysselsättes med arbetsuppgifter,
som ankommer på staten efter förstatligandet.

I Stockholm och Göteborg finns särskilda delgivningscentraler, vid vilka
tjänstgör stämningsmän och kanslipersonal. Dessa centraler ombesörjer delgivning,
utom för domstolarna, även för polisens och andra myndigheters
räkning. Kommittén har ej funnit det ingå i sitt uppdrag att framlägga förslag
om hur denna verksamhet efter förstatligandet av rådhusrätterna skall
ordnas.

Slutligen erinrar kommittén om att administrationen av rådhusrätterna,
sådan den föreslagits av kommittén, kan påkalla förstärkning av den inom
hovrätterna med administrativa ärenden sysselsatta personalen. Kommittén
har ej ingått i prövning av det behov, som kan finnas i sådant avseende.

Kommittén beräknar statsverkets årliga kostnader, om rådhusrätterna
den 1 januari 1965 övertages i befintligt skick, till i runt tal 26 milj. kr.;
däri är ej kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner medräknade.
Den av kommittén föreslagna omorganisationen beräknas, fullt genomförd
med tillämpning av nuvarande lönesättning vid rådhusrätterna, medföra en
årlig kostnadsökning av i runt tal 800 000 kr.

Kostnaderna för pensions- och sjukvårdsförmåner till rådhusrätternas
personal beräknas med utgångspunkt från lönekostnaderna under år 1962
till 6 550 000 kr.

Yttrandena

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten
för Västra Sverige lämnar i huvudsak de av kommittén föreslagna
personalplanerna utan erinran. Hovrätten för övre Norrland anser att personaltillgången
vid rådhusrätterna i allmänhet synes något rikligare än vid
häradsrätterna. Hovrätten finner det sannolikt att, om häradsrätterna skulle
tilldelas domare enligt samma principer som många rådhusrätter, åtskilliga
tvådomardomsagor skulle erhålla en tredje domare.

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Kommitténs förslag till personalplaner har mött erinringar från flertalet
berörda rådhusrätter.

Stockholms rådhusrätt finner angeläget att fasta tjänster inrättas på rådhusrättens
boupptecknings- och inskrivningsavdelningar. Två rådmans^
tjänster och fyra tingssekreterartjänster, som enligt kommitténs förslag är
avsedda för nämnda avdelningar, bör utbytas mot sex fasta inskrivningsdomartjänster.
För närvarande är två assessorsbefattningar knutna till lagsöknings-
och betalningsföreläggandegöromål. Rådhusrätten anser att en
nedskärning av antalet kvalificerade rättsbildade befattningshavare, som
sysslar med dessa göromål, till en tingssekreterare inte är möjlig och hemställer
att en inskrivningsdomartjänst inrättas i första hand för lagsökningsgöromål.
Enligt rådhusrättens mening bör, med hänsyn till behovet av vikarier
för kvalificerade domargöromål, sex befattningshavare med i princip
liovrättsassessorskompetens knytas till rådhusrätten. Behovet av vikarier i
övrigt för domarpersonalen beräknas till sju tingssekreterare. Genom de nu
angivna förslagen till ändringar i kommitténs personalplan inbesparas två
tjänster.

Göteborgs rådhusrätt förmodar att någon omedelbar minskning av antalet
befattningshavare inte är avsedd och att de förändringar beträffande
den lagfarna personalens sammansättning och numerär, som för rådhusrättens
del kan bli en följd av förstatligandet, kommer att genomföras
successivt och taga lång tid i anspråk. Med hänsyn till dessa faktorer anser
sig rådhusrätten inte böra närmare beröra den för rådhusrätten uppgjorda
personalplanen. Rådhusrätten vill dock framhålla att, för den händelse
denna plan skulle omedelbart tillämpas i stället för den nuvarande organisationen,
varken effektiviteten eller rättssäkerheten skulle bli tillgodosedd
i tillbörlig grad.

Rådhusrätten i Malmö anser att kommittén inte tagit hänsyn till det
ökade behov av arbetskraft, som blir följden av införandet av rättsferier i
rådhusrätterna. Rådhusrätten finner att den föreslagna ökningen av rådrnanstjänsterna
i Malmö är otillräcklig, även om man bortser från den inverkan
rättsferierna kan utöva på arbetet. En ökning med två rådmanstjänster
anser rådhusrätten vara ofrånkomlig, om de föreslagna allmänna
principerna om målens fördelning skall kunna tillämpas. Rådhusrätten
finner vidare, med hänsyn till vikariebehovet vid rådhusrätten, att tre hovrättsassessorer
bör tjänstgöra vid rådhusrätten. Utöver dessa bör sammanlagt
minst fem tingssekreterare ingå i organisationen. Detta är särskilt motiverat
av inskrivningsärendenas mängd och beskaffenhet.

Rådhusrätten i Södertälje anser att såväl organisatoriska skäl som den
stigande arbetsbördan nödvändiggör en ökning av antalet tingsnotarier vid
rådhusrätten till två.

Rådhusrätten i Uppsala föreslår att, med hänsyn till rådande arbetsbörda,
antalet rådmän ökas från fem till sex. Skulle detta förslag inte vinna
bifall, anser rådhusrätten att en av de nuvarande assessorsbefattningarna
övergångsvis bör föras på övergångsstat såsom rådmanstjänst intill dess
sådan ledighet uppstår, att den föreslagna tingssekreterarbefattningen skall
tillsättas.

Rådhusrätten i Eskilstuna framhåller att de föreslagna rättsferierna torde
medföra att semestervikarier utifrån inte längre kan påräknas. Med hänsyn
härtill bör eu av de för rådhusrätten föreslagna två tingsnotarietjänsterna
utbytas mot eu tingssekreterartjänst.

138

Kungl. Mnj. ts proposition nr 156 år 196''r

Rådhusrätten i Örebro anser den av kommittén föreslagna organisationen
för rådhusrätten innebära en påtaglig försvagning av den nu gällande.
Rådhusrätten begär ytterligare en rådmanstjänst och en tingsnotarietjänst.

Rådhusrätten i Västerås jämför med den föreslagna organisationen för
rådhusrätten i den jämnstora staden Uppsala och den avsevärt mindre
staden Linköping samt begär ytterligare en rådmanstjänst. Särskilt åberopas
att kommittén inte tillräckligt beaktat konsekvenserna av att rättsferier
införes.

Rådhusrätten i Gävle framhåller att de båda nuvarande assessorerna sysselsattes
med egentliga domargöromål i sådan utsträckning att deras tjänster
bör omvandlas till rådmanstjänster. Antalet rådmän bör således bestämmas
till fem. Som vikarie erfordras en fiskal.

Rådhusrätten i Linköping finner den föreslagna organisationen innebära
att ordförandena inte längre kan få hjälp av rutinerad assessor och att
vikarier i fortsättningen inte kan förordnas under semester för ordinarie
domare. Om dessa båda omständigheter beaktas, bör ytterligare eu rådmansbefattning
tillföras rådhusrätten.

Rådhusrätten i Norrköping är övertygad om att den föreslagna organisationen
redan från början kommer att visa sig klart otillräcklig och nödvändiggöra
en förstärkning. Rådhusrätten finner att ytterligare en rådmansbefattning
och en tingsnotariebefattning bör ingå i organisationen.

Rådhusrätten i Jönköping anser, med hänsyn särskilt till den stora arbetsbördan
vid inskrivningsavdelningen, erforderligt att tillföra rådhusrätten
två tingsnotarietjänster.

Rådhusrätten i Kalmar finner, bl. a. med hänsyn till kommande inkorporering
av vissa områden med Kalmar stad, oundgängligen nödvändigt att
utöver de föreslagna ordinarie domarna en fiskal tjänstgör vid rådhusrätten.
Därjämte framhåller rådhusrätten att det framdeles kan visa sig erforderligt
att byta ut fiskalen mot ytterligare en rådman.

Rådhusrätten i Kristianstad begär att den nuvarande assessorstjänsten
utbytes mot en rådmanstjänst i stället för en tingsnotarietjänst, som kommittén
föreslagit. Rådhusrätten finner olämpligt att en domstol tillföres
en enda tingsnotarietjänst och föreslår att det minsta antalet tingsnotarier
vid rådhusrätten skall vara två.

Rådhusrätten i Hälsingborg anser att införandet av rättsferier måste
föranleda förstärkning i personalhänseende. Med hänsyn härtill samt till
vikten av kontinuitet i fråga om tillgången på kvalificerade tingsnotarier
bör antalet sådana befattningshavare ökas från två till tre.

Rådhusrätten i Landskrona anser att det förutom borgmästare och två
rådmän bör finnas en fjärde kvalificerad befattningshavare (rådman eller
tingssekreterare). Därjämte föreslår rådhusrätten att antalet tingsnotarier
ökas till två.

Rådhusrätten i Lund bedömer kommitténs förslag som orealistiskt. Enligt
rådhusrättens uppfattning är en avsevärd expansion, som redan påbörjats,
att förvänta under de närmaste åren för Lunds stad. Ytterligare
en rådmanstjänst bör tillföras domstolen.

Rådhusrätten i Halmstad framhåller att vid uppgörande av personalstat
för rådhusrätten hänsyn bör tagas till att kommande kommunindelningsändringar
inom ej alltför avlägsen framtid med stor säkerhet kommer
att tillföra staden en eller flera landskommuner. Rådhusrätten anser att
antalet ordinarie domare bör bestämmas till fyra.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1961

Rådhusrätten i Uddevalla anser att arbetsmängden och målens art vid
domstolen väl motiverar att den föreslagna tingsnotarietjänsten utbytes
mot en tjänst för fiskal. Något yrkande härom framställes dock inte, då
rådhusrätten förutsätter att omprövning skall ske efter samma grunder
som nu tillämpas, när fiskalskompetent biträde eller tingssekreterare tillföres
domsaga.

Rådhusrätten i Borås anser att ytterligare en rådmanstjänst bör tillkomma.
Skulle så inte bli fallet, uppkommer behov av icke ordinarie arbetskraft
i en utsträckning, som enligt rådhusrättens mening är i princip
felaktig.

Rådhusrätten i Karlstad finner kommitténs förslag om att den nu befintliga
assessorstjänsten skall bytas ut mot två tingsnotarietjänster vara
en beklaglig försvagning i organisatoriskt hänseende. Dessutom föranleder
det ökade kostnader för det allmänna. Den assessor som nu finns
vid rådhusrätten har att enligt nu tillämpad arbetsfördelning handlägga
egentliga domargöromål i sådan utsträckning att hans arbetsuppgifter kan
betraktas som likvärdiga med dem som i allmänhet ankommer på rådman.
Assessorstjänsten bör därför utbytas mot en rådmanstjänst.

Rådhusrätten i Sundsvall finner att arbetsbördan vid domstolen motiverar
att två tingsnotarietjänster bör tillkomma.

Rådhusrätten i Umeå anför att arbetsbördan efter Umeå landskommuns
förening med Umeå stad den 1 januari 1965 torde bli sådan att, utöver
den föreslagna personalen, även en tingssekreterare bör tjänstgöra
vid rådhusrätten i vart fall större delen av året. Även hovrätten för Övre
Norrland framhåller att arbetskraftsförstärkning kan visa sig påkallad vid
rådhusrätten.

Rådhusrätten i Luleå anser att arbetsbördan vid rådhusrätten motiverar,
utöver tjänster för borgmästare och tre rådmän, en tingsnotarietjänst. Hovrätten
för övre Norrland anser att en tredje rådman i Luleå — liksom
den nuvarande assessorn — huvudsakligen skulle erhålla mindre kvalificerade
arbetsuppgifter, delvis rena notariegöromål. Hovrätten finner därför
riktigast att assessorstjänsten ersättes med två notarietjänster.

Vad kommittén anfört och föreslagit om den icke rättsbildade personalen
vid rådhusrätterna har i princip godtagits av de hovrätter och rådhusrätter
som särskilt yttrat sig härom.

Departementschefen

Tidigare har jag anslutit mig till kommitténs uppfattning att lämpliga
åtgärder bör vidtagas i samband med förstatligandet av rådhusrätterna för
att, utan att föregripa resultatet av den pågående allmänna översynen av
domstolsväsendet, utjämna olikheterna mellan rådhusrätter och häradsrätter.
Av de åtgärder, som kommittén föreslagit i sådant syfte, har jag tillstyrkt
att rådhusrätternas assessorstjänster avskaffas och att ordinarie domare
i rådhusrätt skall vara borgmästare och rådmän. Vidare har jag, i lik -

140

Kungl. Maj.is proposition nr 156 år 1964

het med kommittén, förordat att fiskaler och tingsnotarier skall kunna tjänstgöra
vid rådhusrätt. Jag har även ansett mig böra räkna med möjlighet att
anlita hovrättsassessorer för kvalificerade vikariat eller andra särskilda
uppgifter i sådan domstol.

Kommittén har vid upprättandet av sina förslag till personalplaner för
domare och tingsnotarier i rådhusrätterna valt att i första hand göra jämförelser
mellan de olika rådhusrätterna inbördes i avseende på arbetsunderlag,
nuvarande personalbestånd m. m. Enligt min mening bör ordningen
lör arbetet i domsagorna och deras personaluppsättningar beaktas i högre
grad än som skett med hänsyn till angelägenheten att göra de båda underrättstyperna
så överensstämmande som i dagens situation är lämpligt och
möjligt. Såvitt jag kunnat finna har kommittén vid sin bedömning av personalbehovet
icke tagit tillräcklig hänsyn till de möjligheter som torde föreligga
att, liksom under senare år skett i domsagorna, även i rådhusrätterna
åstadkomma en mera ändamålsenlig arbetsfördelning mellan de ordinarie
domarna samt att överföra mindre kvalificerade uppgifter från dessa domare
till fiskaler och tingsnotarier samt i sista hand till icke rättsbildad personal.
De rådhusrätter som yrkat personal, utöver vad kommittén föreslagit,
synes som regel icke heller ha räknat med dylika möjligheter. I sammanhanget
torde vidare böra uppmärksammas att vissa uppgifter, nämligen de
som nu åvilar magistrat, kommer att avlastas personalen i samband med
förstatligandet.

I fråga om de tre största rådhusrätterna — i Stockholm, Göteborg och
Malmö — föreligger särskilda förhållanden. Såsom kommittén framhållit
torde vid dessa domstolar, vilka arbetar på avdelningar, en viss specialisering
av domaruppgifterna vara ofrånkomlig även framdeles. Det hade givetvis
varit önskvärt, om kommittén haft möjlighet att närmare pröva ändamålsenligheten
av gällande arbetsfördelning och indelning på avdelningar.
Jag har emellertid för avsikt att snarast föranstalta om en undersökning i
dessa hänseenden. Resultatet av en sådan undersökning, vilken bör omfatta
även andra större rådhusrätter, torde icke kunna föreligga redan den 1 januari
1965. Med hänsyn härtill torde det bli nödvändigt att tillse att i den
statliga personalorganisation, som fastställes att gälla från nämnda dag, utrymme
finns för vissa rationaliseringsåtgärder. Detta synes bl. a. böra ske
på så sätt att ett visst antal rådmanstjänster i de tre största rådhusrätterna
tills vidare inrättas endast som extra. Vad nu sagts innebär bl. a. att bestämmelserna
om arbetsfördelningen inom rådhusrätterna — vilka bestämmelser
förut berörts — till en början får provisorisk karaktär.

Mot bakgrunden av vad jag nu anfört föreslår jag att från och med den 1
januari 1965 följande antal tjänster inrättas för borgmästare och rådmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1961

141

Rådhusrätt	Borgmästare	Råd Ordinarie	män Extra
Stockholm ....	1	(SO	10
Göteborg......	1	28	3
Malmö ........	1	17	1
Södertälje......	1	2
Uppsala........	1	4
Nyköping......	1	2
Eskilstuna ....	1	3
Örebro ........	X	4
Västerås ......	1	4
Gävle..........	1	4
Linköping......	1	4
Norrköping ....	i	4
Motala ........	i	2
Jönköping......	i	3
Kalmar........	i	2
Karlskrona ....	i	2
Kristianstad.. ..	i	2
Hälsingborg....	i	4
Landskrona ....	i	2
Lund..........	i	2
Halmstad......	i	2
Varberg........	i	2
Uddevalla......	i	2
Vänersborg ....	i	2
Borås ........	i	3
Karlstad ......	i	3
Sundsvall......	i	3
Östersund......	i	2
Umeå ........	i	3
Skellefteå......	i	2
Luleå ........	i	2
Summa	31	181	14

1 vad mån nuvarande befattningshavare på borgmästar- och rådmanstjänster
kan överföras till den statliga organisationen redan vid förstatligandet
utan att övergångsanordningar behöver tillgripas blir bl. a. beroende av
resultatet av de förhandlingar, som måste upptagas med personalorganisationerna
angående tjänsternas löneställning. Enligt vad jag förut framhållit
bör förhandlingarna föras på sådant sätt och inom sådan tid att avtal om
personalens villkor kan underställas riksdagen samtidigt med att proposition
hösten 1964 framlägges med förslag till anslag för rådhusrätterna från
årsskiftet 1964/65. Emellertid kommer under alla förhållanden den föreslagna
statliga domarorganisationen att medföra, att ett mindre antal rådmän
samt flertalet av rådhusrätternas assessorer måste föras på övergångsstat.
Detta kan även bli fallet beträffande rådhusrätternas nuvarande fiskalskompetenta
personal i sekreterar- eller notarieställning.

Förverkligandet av den avsedda gemensamma underrättsorganisationen
förutsätter att rådhusrätternas assessorstjänster, i den mån de icke omvandlas
till rådmanstjänster, vid behov ersättes med fiskaler och tingsnotarier
med liknande arbetsuppgifter som lingssekreterare, fiskalskompetenta

142

Kungl. M<tj:ts proposition nr i56 år 196 i

biträden eller tingsnotarier i domsagorna. Den nyss nämnda personalen i
sekreterar- och notarieställning vid rådhusrätterna förutsättes skola ersättas
på motsvarande sätt. Då man sannolikt får räkna med en relativt lång
övergångstid, innan den nya organisationen kan genomföras fullt ut, synes
anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang taga ställning till
kommitténs förslag att inrätta särskilda tjänster för tingssekreterare eller
att bestämma något antal fiskaler eller tingsnotarier. Behovet av dylik personal
bör, på samma sätt som nu sker i fråga om häradsrätterna, prövas
årligen i samband med att anslag äskas till verksamheten vid domstolarna.

Inom de statliga domstolarna har, som förut framhållits, under senare år
skett en översyn av organisationen för icke rättsbildade biträden, varvid arbetsuppgifterna
närmare reglerats. Åtskilliga göromål av mindre kvalificerad
natur har därvid kunnat överföras från rättsbildad till icke rättsbildad
arbetskraft. Jag anser i likhet med kommittén att en motsvarande reglering
av arbetsuppgifter och arbetsfördelning bör ske i fråga om rådhusrätternas
biträdespersonal. En utredning härom torde även böra omfatta expeditionsvaktpersonalen.
I avbidan på resultatet av en sådan utredning torde den berörda
personalen tills vidare få övertagas av staten.

Utöver de rådhusrätter, som angivits i den förut redovisade sammanställningen,
finns rådhusrätter i Växjö, Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och
Härnösand. Personalorganisationen i var och en av dessa domstolar består av
borgmästare och två rådmän samt icke rättsbildad personal. Det finns anledning
räkna med att nämnda städer inom en nära framtid kommer att förenas
med domsaga. Härmed sammanhängande frågor är för närvarande beroende
på Kungl. Maj :ts prövning. I den mån landsrättsförläggning icke
hinner ske före eller samtidigt med huvudmannaskapsreformen den 1 januari
1965, torde staten få övertaga rådhusrätterna med tills vidare oförändrad
organisation.

Vad angår de av kommittén omnämnda särskilda delgivningscentralerna i
Stockholm och Göteborg pågår för närvarande särskild utredning om hur
delgivningsverksamheten skall ordnas efter rådhusrätternas förstatligande.

Kommitténs beräkningar av statsverkets årliga kostnader vid ett förstatligande
av rådhusrätterna föranleder, från de utgångspunkter kommittén
haft, icke någon erinran från min sida. Kostnaderna för övertagandet i enlighet
med de riktlinjer jag angivit i det föregående torde få närmare preciseras
i samband med att anslag till verksamheten äskas.

I detta sammanhang vill jag slutligen endast understryka vad jag förut
anfört om angelägenheten av att verksamheten vid rådhusrätterna kan fortgå
utan störningar redan från början efter det att staten övertagit ansvaret.
Det bör vara en strävan att söka ordna övergången för samtliga personalgrupper
vid rådhusrätterna så att menliga verkningar undvikes för den enskilde
befattningshavaren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1064

143

Departementschefens hemställan

Under förmälan, att intet torde vara att erinra mot att propositionen av
riksdagen behandlas först under dess höstsession, hemställer föredragande
departementschefen, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

4) lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om
behörighet för häradsrätt att upptaga sjöråtlsmål,

dels antaga inom justitiedepartementet upprättade, i statsrådsprotokollet
den 6 mars 1964 omnämnda förslag till

6) lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val
av borgmästare och rådman,

dels ock godkänna de grunder, som angivits i det föregående för personalorganisationen
i rådhusrätterna efter förstatligandet.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

144

Kangl. Maj.ts proposition nr 156 år 196b

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag ........... 3

Förslag till

lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna ................. 3

lag om ändring i rättegångsbalken . ........................ 4

lag med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga 5
lag angående upphävande av lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val

av borgmästare och rådman ............................. 5

lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen .................. 6

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 306)
om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......... 7

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1964 ...................... 8

I. Allmänna ställningstaganden ............... 10

Kommittén .................................... 12

Yttrandena .............................................. 10

Departementschefen ...................................... 26

II. Huvudmannaskapet för rådhusrätterna . ....................... 30

Personalens övergång till statlig tjänst...................... 30

Personalens rättsliga ställning .......................... 30

Kommittén ............................................ 32

Yttrandena ............................................ 33

Departementschefen .................................... 35

Lokalhållning m. m....................................... 39

Nuvarande förhållanden ................................ 39

Kommittén ............................................ 40

Yttrandena ............................................ 43

Departementschefen .................................... 47

III. Gemensam domarbana ...................................... 49

Nuvarande förhållanden .................................. 49

1. Domarorganisationen i underrätter och hovrätter........ 49

2. Befordringsgången .................................. 51

Kommittén .............................................. 55

1. Allmänna synpunkter ................................ 55

2. Domarutbildningen .................................. 58

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 63

4. övergångsbestämmelser .............................. 66

5. Domarorganisationen i rådhusrätt...................... 71

Yttrandena .............................................. 74

1. Allmänna synpunkter ................................ 74

2. Domarutbildningen .................................. 75

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 196 4

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 85

4. övergångsbestämmelser .............................. 87

5. Domarorganisationen i rådhusrätt .................... 92

Departementschefen ...................................... 96

1. Allmänna synpunkter ................................ 96

2. Domarutbildningen .................................. 98

3. Befordran och tillsättningsförfarande .................. 102

4. övergångsbestämmelser .............................. 103

5. Domarorganisationen i rådhusrätt .................... 103

/V. Motivering till lagförslagen .................................. 106

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna ........ 106

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............ 111

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående stads förenande
med domsaga .................................. 116

Förslaget till lag angående upphävande av lagen om val av borgmästare
och rådman .................................. 118

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § konkurslagen .... 120
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......... 121

V. Departementschefens hemställan ............................ 122

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd .................. 123

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 april 1964 .................. 125

Administrationsfrågor ...................................... 126

Kommittén .............................................. 126

Yttrandena .............................................. 128

Departementschefen ...................................... 129

Personalplaner m. m....................................... 130

Kommittén .............................................. 130

Yttrandena .............................................. 136

Departementschefen ......,................................ 139

Departementschefens hemställan ............................ 143

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640271