Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969 (Proposition 1969:156 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

Nr 156

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m., given Stockholms
slott den 30 oktober 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång,

3) lag om ändring i föräldrabalken.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna i rättegångsbalken
om tilltalads återbetalningsslcyldighet till statsverket för rättegångskostnader.
Den nu gällande bestämmelsen om möjlighet till jämkning av
återbetalningsskyldigheten har enligt förslaget utformats så att jämkning
skall kunna företas i större omfattning än vad som nu sker i praxis. Jämkningsmöjligheten
görs beroende av att kostnadens belopp står i rimligt förhållande
till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor. Detta innebär
att hinder inte föreligger att jämkning sker med hänsyn enbart till den
dömdes betalningsförmåga. I fråga om lagöverträdare i åldern 15—17 år
föreslås en ordning som innebär att de skall åläggas återbetalningsskyldighet
bara i undantagsfall. Vidare föreslås att kostnad, som den tilltalade
skulle vara skyldig att ersätta men som understiger visst av Kungl. Maj :t
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 156

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

fastställt belopp, skal! stanna på statsverket. Avsikten är att förebygga att
statsverket belastas med indrivnings- och andra kostnader som klart överstiger
det belopp som skall indrivas.

I propositionen föreslås slutligen vissa mindre jämkningar i gällande bestämmelser
om ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde och offentlig
försvarare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

1) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 21 kap. 10 § och 31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Offentlig försvarare äge av allmänna
medel åtnjuta arvode så ock
ersättning för kostnad och tidsspillan
efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må-------—---

Dömes i mål, vari åklagare för talan,
den tilltalade för brottet, skall
han till statsverket återgälda vad enligt
rättens beslut av allmänna medel
utgått till vittne eller sakkunnig eller
eljest för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången
samt i arvode och ersättning till försvarare
så ock statsverkets kostnad
för hans hämtande till rätten. Den
tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen
varit påkallad för utredningen,
eller för kostnad, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse
av annan än den tilltalade, hans ombud
eller av honom utsedd försvarare.
Står kostnadens belopp icke i
rimligt förhållande till den tilltalades

1 Senaste lydelse 1964: 166.

KAP.

5 §•

Offentlig försvarare äge av allmänna
medel åtnjuta arvode för arbete
och tidsspillan samt ersättning
för kostnad efter vad rätten prövar
skäligt,
utan verkan.

KAP.

§-x

Dömes i mål, vari åklagare för talan,
den tilltalade för brottet, skall
han till statsverket återgälda vad enligt
rättens beslut av allmänna medel
utgått till vittne eller sakkunnig
eller eljest för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången
samt i arvode och ersättning till försvarare
så ock statsverkets kostnad
för hans hämtande till rätten. Den
tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen
varit påkallad för utredningen,
eller för kostnad, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse
av annan än den tilltalade, hans ombud
eller av honom utsedd försvarare.
Står kostnadens belopp icke i
rimligt förhållande till den tilltalades

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

(Nuvarande lydelse)

brottslighet och villkor, må ersättningen
jämkas efter vad som prövas
skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den
tilltalade hava begått brottet under
inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
vare han skyldig att ersätta
kostnad, som nu sagts, om och i den
mån det med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.

(Föreslagen lydelse)

brottslighet eller till hans villkor, må
ersättningen jämkas efter vad som
prövas skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den
tilltalade hava begått brottet under
inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
eller har han vid domen
icke fyllt aderton år, vare han skyldig
att ersätta kostnad, som nu sagts,
om och i den mån det med hänsyn
till omständigheterna finnes skäligt.

Om det belopp som den tilltalade
skulle hava att ersätta understiger
visst av Konungen fastställt belopp,
skall kostnaden stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 8 och 14
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

När rätten från sig skiljer mål vari
part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,
där parten jämlikt 7 § förklarats
förlustig sagda förmån, förplikta honom
att ersätta statsverket kostnad
som enligt 3, 4 eller 5 § skolat utgå
av allmänna medel; dock ankomme
på rätten att pröva om och i vad mån
sådant åläggande bör ske i fall, då
beslutet om förmånens upphörande
grundats därpå, att det funnits vara
av ringa betydelse för parten att
hans talan vinner prövning. Förelig -

§§ lagen (1919: 367) om fri rättegång

(Föreslagen lydelse)

‘ Senaste lydelse 1947: 633.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

(Nuvarande lydelse)

ga sådana omständigheter som avses
i 31 kap. 2 § rättegångsbalken, må
betalningsskyldighet ej åläggas parten.

Där ej---

Vinna makar

(Föreslagen lydelse)

ga sådana omständigheter som avses
i 31 kap. 2 § rättegångsbalken, må
betalningsskyldighet ej åläggas parten.
1 mål om allmänt åtal äga bestämmelserna
om jämkning i samma
kap. 1 § motsvarande tillämpning.
åläggas honom.

--stycket avses.

14 §.

Rättegångsbiträde som förordnats
enligt denna lag är berättigad att erhålla
arvode för det arbete han nedlagt
å rättegången, så ock gottgörelse
för nödvändiga utgifter samt för
tidsspillan i samband med inställelse
vid rätten. Vid begäran om ersättning
bör redogörelse lämnas för det
arbete och de utgifter uppdraget
medfört. Arvode och övrig ersättning
skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas
till det belopp som med avseende
å det arbete uppdraget krävt, den
omsorg och skicklighet, varmed det
utförts, samt övriga omständigheter
kan anses utgöra skälig ersättning
för uppdraget. Vid bestämmande av
ersättning i övrigt bör hänsyn tagas
till inställelse vid rätten å samma
dag i annat mål. Finnes talan hava
anhängiggjorts eller fullföljts utan
skäl, må, där biträdet brustit i nödig
aktsamhet, ersättningen till honom
efter omständigheterna nedsättas under
vad som eljest bort utgå eller ock
biträdet förklaras ej äga rätt till ersättning.

Biträde må---- —-------

Rättegångsbiträde som förordnats
enligt denna lag är berättigad att erhålla
arvode för det arbete han nedlagt
å rättegången och för tidsspillan
i samband med inställelse vid rätten
så ock gottgörelse för nödvändiga
utgifter. Vid begäran om ersättning
bör redogörelse lämnas för det arbete
och de utgifter uppdraget medfört.
Arvode och övrig ersättning skola
fastställas var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas
till det belopp som med avseende
å det arbete och den tidsspillan
uppdraget krävt, den omsorg och
skicklighet, varmed det utförts, samt
övriga omständigheter kan anses utgöra
skälig ersättning för uppdraget.
Vid bestämmande av ersättning för
utgifter och tidsspillan bör hänsyn
tagas till inställelse vid rätten å samma
dag i annat mål. Finnes talan
hava anhängiggjorts eller fullföljts
utan skäl, må, där biträdet brustit i
nödig aktsamhet, ersättningen till
honom efter omständigheterna nedsättas
under vad som eljest bort utgå
eller ock biträdet förklaras ej äga
rätt till ersättning.

— utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Senaste lydelse 1947: 633.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1966

3) Förslag
till
Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, alt 20 kap. 19 § föräldrabalken skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 KAP.

19 §.

Har ansökan —------finnes erforderligt.

Den som förordnats till rättegångsbiträde
åtnjute av allmänna medel
efter rättens prövning skäligt arvode
för det arbete han nedlagt å målet
för dess förberedande och utförande
så ock ersättning för nödvändiga utgifter
och tidsspillan. Då målet avgöres,
skall den, för vilken rättegångsbiträde
förordnats, förpliktas
att till statsverket återgälda vad biträdet
tillerkänts i arvode och ersättning,
såframt ej sådan skyldighet
finnes böra åläggas motparten
eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren,
kostnaden prövas skola
stanna å statsverket.

Den som förordnats till rättegångsbiträde
åtnjute av allmänna medel
efter rättens prövning skäligt arvode
för det arbete han nedlagt å målets
förberedande och utförande samt för
tidsspillan så ock ersättning för nödvändiga
utgifter. Då målet avgöres,
skall den, för vilken rättegångsbiträde
1''örordnats, förpliktas att till
statsverket återgälda vad biträdet
tillerkänts i arvode och ersättning,
såframt ej sådan skyldighet finnes
böra åläggas motparten eller, där
ansökningen gjorts av överförmyndaren,
kostnaden prövas skola stanna
å statsverket.

Vadi

må förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 ur 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
24 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg,
Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring av vissa
bestämmelser om rättegångskostnad och anför.

1. Inledning

Under senare år har väckts vissa förslag om begränsade ändringar i olika
bestämmelser som rör kostnader i rättegång. Eftersom någon mera allmän
översyn av dessa bestämmelser inte är omedelbart förestående, synes det
lämpligt att de väckta frågorna prövas för sig.

Ett förslag har väckts av Sveriges advokatsamfund genom skrivelse den
17 juni 1966. Förslaget gäller mindre ändringar i bestämmelserna om ersättning
av allmänna medel till rättegångsbiträde och offentlig försvarare.
Enligt samfundet bör de nuvarande bestämmelserna — som innebär att arvode
och övrig ersättning, dvs. ersättning för kostnader och tidsspillan, skall
fastställas var för sig — ändras så, att de uttryckligen medger att arvode
får fastställas till belopp som innefattar också ersättning för tidsspillan.

1964 års riksdag har väckt fråga om ändring i bestämmelserna i 31 kap.
1 § rättegångsbalken (RB) om tilltalads återbetalningsskgldighet till statsverket
för vissa rättegångskostnader. Med anledning av två motioner (I: 211
och 11:258) om vidgade möjligheter att jämka tilltalads återbetalningsskyldighet
uttalade riksdagen sålunda, att det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att i lämpligt sammanhang ta upp det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet till närmare övervägande (1LU 1964: 44 och rskr 338). Även
Stockholms rådhusrätt har tagit upp frågan om ändring i bestämmelserna
i 31 kap. 1 § RB men från en annan utgångspunkt. Rådhusrätten har sålunda
i skrivelse den 21 augusti 1967 hemställt, att bestämmelserna ändras

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

så att domstol skall kunna underlåta att ålägga tilltalad återbetalningsskyldighet
när kostnaderna som har utgått av allmänna medel varit obetydliga.

Advokatsamfundets och rådhusrättens framställningar har remisshehandlats.
Över advokatsamfundets framställning har justitiekanslern (JK), Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksrevisionsverket yttrat
sig. Över rådhusrättens framställning har yttranden avgetts av JK, riksåklagaren
(RÅ), Göta hovrätt, exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON), statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms län
samt Göteborgs och Bohus län, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund. RÅ har till
sitt yttrande över rådhusrättens framställning fogat yttranden från ett stort
antal åklagarmyndigheter. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från några
kronofogdemyndigheter.

2. Ersättning för tidsspillan

2.1. Gällande rätt

I li § första stycket lagen (1919: 367) om fri rättegång föreskrivs följande.
Den som har förordnats till biträde enligt lagen är berättigad till arvode
för det arbete han har nedlagt på rättegången och till gottgörelse för
nödvändiga utgifter och för tidsspillan i samband med inställelse vid rätten.
När ersättning begärs, bör redogörelse lämnas för det arbete och de
utgifter som uppdraget har medfört. Arvode och övrig ersättning skall fastställas
var för sig. I praxis har sistnämnda föreskrift tillämpats på det sättet
att domstolarna har fastställt ett totalt ersättningsbelopp och angett hur
mycket av detta belopp som utgör arvode. I paragrafens andra stycke sägs
att arvode skall bestämmas till det belopp som kan anses utgöra skälig ersättning
för uppdraget med hänsyn till det arbete, som uppdraget har krävt,
den omsorg och skicklighet, varmed det har utförts, samt övriga omständigheter.
Vidare föreskrivs bl. a. att när ersättning i övrigt bestäms hänsyn bör
tas till inställelse vid rätten samma dag i annat mål.

Enligt 21 kap. 10 § första stycket RB har offentlig försvarare rätt att av
allmänna medel få arvode och ersättning för kostnad och tidsspillan efter
vad rätten prövar skäligt. Beträffande offentlig försvarare ges inga uttryckliga
bestämmelser om redogörelse för utfört arbete m. m. eller om att arvode
och övrig ersättning skall fastställas var för sig. Man brukar emellertid
i dessa avseenden iaktta samma ordning som gäller beträffande ersättning
till biträde enligt lagen om fri rättegång.

Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna finns särskilda regler om ersättning
till rättegångsbiträde i 20 kap. 19 § föräldrabalken (FB). Enligt paragrafens
första stycke kan rätten i mål om omyndighetsförklaring eller
hävande av sådan förklaring förordna biträde åt den vars myndighet målet

Kung!. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

rör. Den som har förordnats till biträde får enligt andra stycket efter rättens
prövning av allmänna medel arvode för det arbete han har nedlagt på
målet för dess förberedande och utförande och dessutom ersättning för
nödvändiga utgifter och tidsspillan. I tredje stycket anges att paragrafen
inte är tillämplig, om fri rättegång har beviljats den för vilken biträde kan
förordnas. Ersättningsbestämmelserna i 20 kap. 19 § FB gäller också för
god man som har förordnats enligt 20 kap. 36 § FB eller 15 kap. 29 § giftermålsbalken.

2.2. Advokatsamfundets framställning

Samfundet hemställer om vissa ändringar i bestämmelserna i 14 § lagen
om fri rättegång och 21 kap. 10 § RB. De föreslagna ändringarna går främst
ut på att bestämmelserna bör medge att arvode till rättegångsbiträde och
offentlig försvarare får fastställas till ett belopp som i förekommande fall
innefattar också ersättning för tidsspillan.

I fråga om hittills tillämpade normer för beräkning av tidsspillan anför
samfundet inledningsvis följande. Under åren 1942 och 1943 var frågan om
enhetliga normer för uppställande av kostnadsräkningar i mål och ärenden
föremål för överläggningar mellan delegerade för häradshövdingeföreningen,
stadsdomareföreningen och samfundet. De delegerade föreslog i mars 1943,
att i kostnadsräkningarna skulle skiljas mellan utlägg, ersättning för tidsspillan
(ersättning för rese- och väntetid) och arvode. I vart och ett av dessa
hänseenden borde särskilt belopp begäras och utdömas. I arvodet skulle sålunda
inte ingå ersättning för den tidsspillan som uppdraget hade föranlett.
Enligt de delegerades mening borde styrelserna för samfundets avdelningar
föreslå visst normalbelopp per timme som ersättning för rese- och
väntetid. De delegerades förslag mötte inte några invändningar från de tre
organisationernas sida i vidare mån än att samfundets styrelse ansåg, att
förslag till schablonersättning för rese- och väntetid borde avges av styrelsen,
inte av avdelningsstyrelserna, och avse inte bara visst belopp per timme
utan också visst belopp per dag. I oktober 1944 lade samfundets styrelse
fram förslag till sådan schablonersättning. Enligt förslaget skulle ersättningen
för tidsspillan utgöra 15 kronor per timme eller 150 kronor per dag.
På grund av penningvärdesförsämringen och ökningen av advokaternas
kostnader föreslog styrelsen i mars 1951 höjning aA^ beloppen till 20 resp. 200
kronor och i februari 1958 ytterligare höjning till 25 resp. 250 kronor. De
delegerades riktlinjer och de av samfundets styrelse föreslagna normerna
har regelmässigt tillämpats av domstolarna. Tillämpningen har dock inte
Ararit helt enhetlig. På grund av den penningvärdesförsämring och de kostnadsökningar
som har ägt rum efter 1958 anses de då föresla.gna beloppen
uppenbart otillräckliga.

En av samfundets styrelse tillsatt kommitté föreslog i oktober 1964, att

•j-1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 156

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

systemet med särskild ersättning för tidsspillan skulle avskaffas och arvodet
i stället innefatta gottgörelse för såväl arbete som tidsspillan. Beträffande
de överväganden som låg till grund för förslaget hänvisas till en av kommittén
upprättad skrift till samfundet. I denna framhålls att schablonmetoden
för beräkning av ersättning för tidsspillan tillämpas mycket olika. I några
fall kan den leda till överkompensation och i många säkerligen till underkompensation.
Vissa domstolar anser, att ersättning för tidsspillan skall utgå
bara under normal kontorstid och andra att endast tidsspillan mellan
klockan 8 och 18 får beaktas. Ytterligare andra prövar frågan från fall till
fall. Om man låter ersättningen för tidsspillan ingå i arvodet, kommer man
från sådana problem. Dessutom är det enligt kommitténs mening rimligt, att
advokaten får ersättning för all den tid han tillsätter för uppdraget. Schablonmetoden
har vidare lett in vissa domare på ett timlönetänkande som
inte går ihop med advokatyrkets natur. Systemet har kritiserats också från
domarhåll. Om ersättningen för tidsspillan får ingå i arvodet, ger det advokaten
en mera skälig och framför allt riktigare och rättvisare ersättning än
vad schablonmetoden nu ger.

Samfundet upplyser vidare, att det i skrivelser till Föreningen Sveriges
hovrättsdomare, häradshövdingeföreningen och stadsdomareföreningen i november
1965 begärde dessa föreningars medverkan till förslagets genomförande.
De tre domareföreningarna fann förslaget i sak lämpligt. Häradshövdingeföreningens
styrelse meddelade sålunda, att man hade beslutat att
i cirkulär rekommendera föreningens medlemmar att inkludera ersättning
för rese- och väntetid i arvoden. Hovrättsdomareföreningens och stadsdomareföreningens
styrelser fann emellertid med hänsyn till de nuvarande
bestämmelsernas utformning tvivelaktigt om förslaget skulle kunna följas
utan lagändring.

Det är enligt samfundets mening förklarligt, om man på vissa håll är
tveksam om möjligheterna att gå över till systemet med ett enda belopp
som ersättning för både arbetet och tidsspillan, så länge bestämmelserna i
14 § lagen om fri rättegång och 21 kap. 10 § RB har sin nuvarande lydelse.
Visserligen anses i rättspraxis hinder inte möta mot att biträde enligt lagen
om fri rättegång tillerkänns ett arvodesbelopp, som innefattar ersättning
också för tidsspillan (jfr högsta domstolens dom den 18 mars 1965 nr T 14).
Man måste dock räkna med att inte alla domare anser sig kunna förfara på
det sättet. Det är därför önskvärt att bestämmelserna ändras, så att ingen
tvekan skall råda om tillåtligheten av den ordning som både domareföreningen
och samfundet finner ändamålsenlig.

Samfundet lägger i sin framställning fram ett förslag till ändrad lydelse
av 14 § lagen om fri rättegång. Enligt förslaget skall i paragrafens första
stycke föreskrivas, att biträdet har rätt till »arvode och gottgörelse för nödvändiga
utgifter» och att arvode och övrig ersättning skall fastställas var
för sig. Beträffande första stycket innebär alltså förslaget, att föreskriften

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

om att redogörelse bör lämnas för arbetet och utgifterna skall utgå. Enligt
andra stycket skall vid arvodets bestämmande, förutom de omständigheter
som f. n. anges, beaktas också den tidsspillan uppdraget har krävt. Föreskriften
om att hänsyn skall tas till inställelse vid rätten samma dag i annat
mål vid bestämmande av ersättning i övrigt föreslås upphävd. Beträffande
bestämmelsen i 21 kap. 10 § RB framhåller samfundet, att anledning
saknas att utforma den på annat sätt än motsvarande föreskrift i lagen om
fri rättegång.

2.3. Remissyttrandena

JK, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker bifall
till advokatsamfundets framställning.

JK vill inte ifrågasätta annat än att vissa fördelar står att vinna med
en sådan ändrad ordning för arvodets bestämmande som advokatsamfundet
har föreslagit och uttalar att det kan vara tveksamt om de nuvarande
bestämmelserna om ersättning enligt 14 § lagen om fri rättegång
och 21 kap. 10 § RB medger övergång till en sådan ordning. JK finner
bestämmelserna böra ändras så, att det klart framgår att domstol kan i
arvode inräkna också ersättning för tidsspillan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att den av samfundet föreslagna
ordningen också från domstolarnas synpunkt är ändamålsenlig.
Hovrätten påpekar, att det kan vara önskvärt att lagändringar görs för att
avlägsna även möjligheter av en tvekan om det tillåtliga däri, eftersom
lagens ordalag antyder en annan ordning.

Riksrevisionsverket finner i och för sig vissa skäl tala för att arvode
till rättegångsbiträde utmäts efter andra normer än de hittills regelmässigt
tillämpade men är inte berett att tillstyrka bifall till samfundets
ändringsförslag. Verket föreslår, att det sker ytterligare utredning, varvid
förhandlingar kan äga rum med samfundet. Verket anser, att ett sammanförande
i rättegångsbiträdes kostnadsräkning av ersättning för tidsspillan
med arvode lätt leder till ett förbiseende av att ersättning för tidsspillan
kan vara gemensam för flera mål. Om samfundets förslag genomförs,
kan man sägas i praktiken ha godtagit en princip att den passiva
rese- och väntetiden skall ersättas med samma belopp som aktivt advokatarbete.
Ett dylikt betraktelsesätt kan inte anses motiverat. Detta gäller särskilt
om man, som samfundet synes vilja, skulle frångå den nuvarande
begränsningen av ersättningen till visst timantal per dygn.

2.4. Departementschefen

Enligt 14 § första stycket lagen om fri rättegång har den som har förordnats
till biträde enligt lagen rätt till ersättning i tre hänseenden. Han
är berättigad till arvode för det arbete som han har nedlagt på rättegången

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

och till gottgörelse för nödvändiga utgifter och för tidsspillan i samband
med inställelse vid rätten. I bestämmelsen föreskrivs vidare bl. a. att arvode
och övrig ersättning skall fastställas var för sig. I praxis har föreskriften
att arvode och övrig ersättning skall bestämmas var för sig
tillämpats på det sättet att domstolarna har fastställt ett totalt ersättningsbelopp
och angett hur mycket av detta belopp som utgör arvode. Av 21
kap. 10 § RB framgår, att också offentlig försvarare är berättigad till
ersättning i tre hänseenden. I bestämmelsen sägs sålunda att försvararen
äger åtnjuta arvode och ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt. Någon bestämmelse om att arvodet skall bestämmas
särskilt finns inte, men i domstolspraxis brukar detta ske.

Advokatsamfundet har i sin framställning begärt sådan ändring av de
nu gällande bestämmelserna att ingen tvekan behöver råda om att det är
tillåtet att arvodet fastställs till belopp som inkluderar också ersättning
för tidsspillan. Som skäl för en sådan ordning har samfundet anfört bl. a.
att den ger domstolarna bättre möjligheter att komma fram till en skälig
och riktig bedömning av framställda ersättningsanspråk och att den dessutom
medför praktiska fördelar.

Tre av de fyra remissinstanserna finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig
och tillstyrker framställningen. Den fjärde — riksrevisionsverket
— anför däremot vissa betänkligheter, som har framgått av det
föregående.

För egen del vill jag framhålla följande. Av den nuvarande bestämmelsen
om ersättning åt offentlig försvarare framgår inte klart om arvode får bestämmas
till belopp som innefattar också ersättning för tidsspillan. Motsvarande
bestämmelse om ersättning till biträde enligt lagen om fri rättegång
förutsätter däremot att arvodesbelopp och annan ersättning, t. ex.
för tidsspillan, bestäms var för sig. De nämnda bestämmelserna har visat
sig medföra vissa tillämpningssvårigheter och också en del onödiga diskussioner
i domstolarna om förhållandevis obetydliga kostnadsposter. Detta
har lett till att domstolarna under senare år i stor utsträckning har övergått
till den ordning samfundet har förordat. Bl. a. har enligt vad jag har
inhämtat högsta domstolen ansett sig oförhindrad att tillämpa denna ordning.
På vissa håll anser man dock att bestämmelsernas avfattning och väl
då främst 14 § lagen om fri rättegång lägger hinder i vägen för ett sådant
tillvägagångssätt. Praxis är alltså f. n. oenhetlig.

Det är enligt min mening onödigt att ha bestämmelser av innebörd att
arvode för arbete och ersättning för tidsspillan genomgående skall behöva
anges var för sig. I många fall är uppenbart att begärd ersättning i sådana
hänseenden är skälig, och det är sakligt sett obehövligt att då kräva att
domstolen vid sin bedömning och sitt avgörande gör en uppdelning i olika
kostnadsposter. Med hänsyn härtill och med beaktande av den praxis som
redan har vunnit insteg anser jag, att de berörda bestämmelserna utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

olägenhet kan utformas så, att det klart framgår att ersättning för tidsspillan
inte behöver fastställas särskilt utan kan inräknas i arvodet. En
annan sak är att domstolen oavsett detta har att vid behov begära upplysning
om vilka delposter som har inräknats i arvodes- och andra ersättningsyrkanden.
Detta följer av domstolens allmänna skyldighet att bedöma
skäligheten av begärd ersättning. Att behov av sådana klarlägganden
föreligger i en del fall motiverar dock inte särskild bestämmelse om att
rättens avgörande skall behöva innehålla särskilt fastställande av arvode
och av ersättning för tidsspillan.

Frågan om allmänna grunder för beräkning av ersättning torde liksom
hittills böra göras till föremål för överläggningar mellan berörda organisationer.
Den frågan kan i nuvarande läge inte anses lämpad att lösa
lagstiftningsvägen. Det synes lämpligare att överläggningar sker på nu antytt
sätt än — som riksrevisionsverket förordar -— genom en statlig utredningsman.
När det gäller att fastställa allmänna beräkningsgrunder torde
man liksom hittills få utgå från vissa schablonartade normer. Självfallet
bör emellertid domstolarna vara oförhindrade att jämka de belopp som
följer av dessa normer så att ersättningen i varje enskilt fall alltid bestäms
till belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Beträffande
riksrevisionsverkets farhågor att det med den här ifrågasatta ordningen
skulle kunna förbises att ersättning för tidsspillan kan vara gemensam för
flera mål, vill jag framhålla att risken för sådant förbiseende måste betraktas
som mycket ringa. Någon anledning föreligger dock inte att nu ta
bort den bestämmelse i 14 § lagen om fri rättegång som betonar att det
skall tas hänsyn till om biträdet har inställelse i annat mål samma dag.

Jag förordar på grund av det anförda, att behövliga ändringar görs i
14 § lagen om fri rättegång och 21 kap. 10 § RB. Advokatsamfundets förslag
till lagtext berör, förutom den fråga jag nu har nämnt också vissa
andra frågor, bl. a. spörsmålet om ersättning till biträde i fall då rättegång
inte har kommit till stånd. Dessa andra frågor har behandlats i 1965
års betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp m. m. och
torde därför lämpligen böra prövas i samband med att slutlig ställning tas
till de lagförslag som har lagts fram i det betänkandet. I detta sammanhang
bör alltså bara sådana jämkningar i bestämmelserna göras som advokatsamfundets
framställning i första hand avser. Det är enligt min mening
tillräckligt att bestämmelserna ges den innebörden att arvode skall avse
både arbete och tidsspillan. Motsvarande jämkningar torde få göras i
ersättningsbestämmelsen i 20 kap. 19 § FB.

Jag vill vidare erinra om att RB utöver bestämmelsen i 21 kap. 10 § innehåller
ett flertal andra föreskrifter som avser ersättning för tidsspillan
(se t. ex. 5 kap. 8 § och 36 kap. 24 §). När det gäller dessa bestämmelser,
finns det enligt min mening inte någon anledning att föreslå ändring. Däremot
kommer det genom de föreslagna lagändringarna ändrade arvodes -

Kungl. Maj :ts proposition nr 156 år 1969

begreppet att få betydelse vid tillämpningen av 18 kap. 14 § andra stycket.
Det föreskrivs där för tvistemålens del att arvodet skall anges särskilt,
när arvode till ombud eller biträde ingår i rättegångskostnad. I förekommande
fall bör alltså i det enligt denna bestämmelse särskilt angivna arvodesbeloppet
ingå också eventuell ersättning för tidsspillan. Detta innebär
en ändring i förhållande till vad som förutsattes under förarbetena till RB
(jfr SOU 1938:44 s. 238). Någon lagändring synes dock inte påkallad.

Till sist vill jag framhålla, att utgifterna på de anslag, vilka till huvudsaklig
del avser att täcka kostnaderna för anlitande av juridiskt biträde,
under senare år har ökat i en omfattning som inte står i relation till det
ökade målantalet. En utveckling i samma takt som hittills innebär en fördubbling
av utgifterna på fyra år. Jag avser därför att låta undersöka orsaken
till kostnadsökningen.

3. Återbetalningsskyldighet för vissa rättegångskostnader i brottmål

3.1. Gällande rätt

Enligt skilda bestämmelser i RB gäller beträffande mål om allmänt åtal att
vissa rättegångskostnader skall utgå (förskotteras) av allmänna medel.
Detta gäller bl. a. kostnaderna för åklagarens bevisning och för bevisning
varom rätten självmant har föranstaltat och dessutom vissa av kostnaderna
för den tilltalades processföring, nämligen kostnaden för offentlig försvarare,
kostnaden för syn som den tilltalade påyrkat och ersättning åt sakkunnig
som rätten har utsett på begäran av den tilltalade. Det ankommer på
rätten att fastställa kostnadsbeloppen.

Enligt 31 kap. 1 § första stycket RB skall i mål vari åklagare för talan den
tilltalade, om han döms för brottet, till statsverket återbetala bl. a. vissa
kostnader som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel. De kostnader
som anges i bestämmelsen är ersättning till vittne eller sakkunnig,
kostnad för annan bevisning under förundersökningen eller rättegången, ersättning
eller arvode till försvarare och kostnad för hämtning av den tilltalade
till rätten. Under vissa förutsättningar kan jämkning ske. Står kostnadens
belopp inte i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och
villkor, kan sålunda ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt. I
domstolspraxis har denna jämkningsbestämmelse tolkats så, att för jämkning
förutsätts ett missförhållande till både brottsligheten och villkoren.
Det har sålunda inte ansetts möjligt att jämka kostnaden om denna har
stått i missförhållande till endast endera av de båda omständigheterna (jfr
JO 1964 s. 208).

I paragrafens andra stycke ges ett undantag från huvudregeln om den
dömdes ersättningsskyldighet. Efterges påföljd eller har den tilltalade be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

gått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken, är han sålunda ersättningsskyldig endast om och i
den mån det med hänsyn till omständigheterna anses skäligt.

I fråga om mål som fullföljs från lägre rätt gäller enligt 31 kap. 10 §
första stycket RB att skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt
skall bestämmas med hänsyn till rättegången där. Ersättningsskyldighet för
den tilltalade föreligger i sådant fall om den högre rättens dom är att anse
som fällande. Högre rätts dom anses som fällande, om den tilltalade döms
till påföljd, som är att anse som svårare än den, vartill lägre rätt dömt. Detsamma
gäller om den tilltalade efter att ha frikänts i lägre rätt finnes ha
begått brottet. Högre rätts dom anses också fällande om av honom fullföljd
talan inte föranleder ändring i lägre rätts dom.

I 31 kap. 12 § RB anges att om i lag eller författning har getts avvikande
bestämmelser om kostnad i rättegång dessa skall gälla. Sådana bestämmelser
finns bl. a. i lagen den 20 december 1946 (nr 864) om återgäldande av
kostnad för blodundersökning i brottmål. Beträffande sådan kostnad äger
bestämmelserna i 31 kap. 1 § RB om återbetalning motsvarande tillämpning
trots att kostnaden inte utgår enligt rättens beslut.

För tilltalad som åtnjuter fri rättegång gäller också särskilda bestämmelser.
Enligt 6 § lagen om fri rättegång kan sålunda sådan tilltalad inte
i målet förpliktas återgälda ersättning till offentlig försvarare eller kostnad
för bevisning varom rätten har föranstaltat självmant. Har han dömts för
brotten och förbättras hans villkor, kan han dock, om talan därom väcks inom
fem år efter rättegångens avslutande, förpliktas att betala sådana kostnader.

3.2. Ur förarbetena m. m.

Processkommissionen uttalade i SOU 1926: 32 angående rättegångsväsendets
ombildning, att det är naturligt att den tilltalade i mål angående allmänt
åtal, om han fälls till ansvar, skall vara pliktig att ersätta statsverket
dess kostnader i målet. Kommissionen ansåg inte tillräckliga skäl föreligga
att avvika från dittills tillämpade allmänna grunder för vad den tilltalades
ersättningsskyldighet omfattar. Sedan kommissionen från dessa utgångspunkter
hade angett vilka kostnader den tilltalades ersättningsskyldighet
borde omfatta, behandlades frågan om möjlighet borde beredas till jämkning
i ersättningsskyldigheten. I delta hänseende framhölls att det inte sällan
framträder ett visst missförhållande mellan det straff, vartill en tilltalad
fälls, och storleken av den ersättning för kostnaderna i målet, som han
samtidigt förpliktas att utge. Denna ersättning kan stiga till ett belopp, som
den dömde knappast någonsin kan. väntas vara i stånd att betala, medan
straffet kan vara jämförelsevis lindrigt. Härav följer lätt att, oaktat straffet
har fullbordats, den betungande ersättningsskyldigheten under lång tid eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

för alltid omöjliggör för den dömde att åter skapa sig ett ordnat och betryggat
liv. Kommissionen påpekade, att den norska lagen för att undvika
sådana verkningar föreskrev, att den tilltalades ersättningsskyldighet alltid
skall bestämmas till ett avrundat belopp, som inte får överstiga sammanlagda
summan av alla utgifter, som han bör ersätta, och att beloppet därvid
skall bestämmas efter skälighet, så att det inte kommer att stå i ett framträdande
missförhållande till den dömdes skuld och villkor. Kommissionen
fann välbetänkt att för domstolen öppna en utväg att kunna efter skälighet
nedsätta den summa, som den dömde skall ersätta, om summan annars skulle
stiga till ett i förhållande till hans brottslighet och villkor alltför högt
belopp.

Processlagberedningen uttalade i SOU 1938: 44 med förslag till rättegångsbalk
angående jämkningsbestämmelsen endast att befogenhet på sätt processkommissionen
hade förordat torde böra tilläggas rätten att, då rättegångskostnadens
belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades
brottslighet och villkor, jämka ersättningen efter skälighet.

1951 års rättegångskommitté iade i SOU 1958: 40 fram bl. a. ett förslag
till lag om rättegångshj älp som var avsett att ersätta lagen om fri rättegång.
Enligt förslaget skulle rättegångshj älp kunna beviljas bl. a. i brottmål.
För sådant fall föreslogs en bestämmelse enligt vilken RB:s regler i
31 kap. skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den
misstänktes rättegångshj älp. Detta innebar i förhållande till gällande rätt
bl. a. den ändringen att den tilltalade, om han dömdes för brottet, i princip
skulle likställas med tilltalad som inte hade åtnjutit rättegångshj älp. I betänkandet
övervägde kommittén om inte jämkningsregeln i 31 kap. 1 §
borde vidgas så, att jämkning skulle få ske också enbart med hänsyn till
den tilltalades villkor utan avseende på hans brottslighet. Kommittén fann
emellertid, att denna fråga borde bedömas också, och kanske främst, från
kriminalpolitiska synpunkter och att den därför borde prövas i annat sammanhang.

Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande berörde några remissinstanser
nuvarande möjligheter till jämkning enligt 31 kap. 1 § RB. RÅ uttalade
beträffande jämkningsbestämmelsen, att en regel med denna snäva
utformning i vissa fall leder till klart otillfredsställande resultat. Det har
sålunda förekommit att — i fall där åklagarsidan på grund av prejudikatintresse
har nödgats att till andra instans eller genom samtliga instanser
föra ett mål angående en förseelse som inte förskyller mer än ett måttligt
dagsbotsstraff — den tilltalade i den slutliga domen har ålagts att betala
förutom böter ersättning till det allmänna med belopp som stundom flerfaldigt
har överstigit böternas belopp, över huvud taget synes det kunna
ifrågasättas, om det är rimligt att den tilltalade skall bära kostnaderna för
processen i högre instans i sådana fall där fullföljd har blivit nödvändig på
grund av ett oriktigt avgörande i första instans av en rättsfråga eller på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

följdsfråga och fullföljden således inte har vållats av den tilltalades eget
förhållningssätt i målet. Hovrätten över Skåne och Blekinge menade, att de
kriminalpolitiska synpunkter som kan anläggas på frågan om återbetalningsskyldighet
inte är mera komplicerade än att de mycket väl kan beaktas
utan särskild utredning. Skyldigheten att betala rättegångskostnad måste
enligt hovrättens mening betraktas som ett led i samhällets reaktionssystem.
Den kan ha en gynnsam effekt i kampen mot brottsligheten genom att fungera
som ett rehabiliteringsmedel. En förutsättning är dock att det utdömda
beloppet står i rimlig proportion till den dömdes betalningsförmåga. Ställer
man den dömde inför krav som han inte kan infria, blir effekten klart
ogynnsam. Enligt hovrätten är det önskvärt att skyldigheten att betala rättegångskostnad
i brottmål bättre än f. n. inordnas i det samhälleliga reaktionssystemet
och avpassas till brottets beskaffenhet och den dömdes betalningsförmåga.
Hovrättens resonemang utmynnade i förslag att det i RB (31 kap.

1 §) och i lagen om rättegångshjälp föreskrivs att, om den misstänkte fälls
till ansvar och det inte av hänsyn till brottslighetens beskaffenhet anses
skäligt att kostnaden helt eller delvis stannar på statsverket, domstolen
skall förplikta honom att ersätta statsverket vad han kan antas ha förmåga
att betala inom en tid av fem år. Något ytterligare krav från statsverket
borde därefter inte få riktas mot den dömde. Advokatsamfundet ansåg, att
förslagets genomförande borde föranleda den ändring i 31 kap. 1 § RB som
kommittén hade övervägt men inte ansett sig böra föreslå. Orden »brottslighet
och villkor» borde enligt samfundets mening ändras till »brottslighet
eller villkor». Samfundet ansåg det nämligen rimligt, att ersättningen skulle
kunna jämkas redan med hänsyn till den tilltalades villkor. Från kriminalpolitisk
synpunkt kunde en sådan ändring inte gärna ge anledning till betänkligheter.

3.3. 1964 års riksdagsbehandling

I de likalydande motionerna 1:211 och 11:250 förordades bl. a. sådan
ändring i 31 kap. 1 § RB att den dömdes återbetalningsskyldighet mot statsverket
kan jämkas till belopp som svarar mot betalningsförmågan. I sin
motivering framhöll motionärerna bl. a. att jämkningsbestämmelsen i praxis
torde ges den tolkningen att jämkning kan ske endast när kostnaden står i
missförhållande till såväl brottsligheten som den dömdes villkor. Den ståndpunkt
lagen enligt den förhärskande uppfattningen intar måsle ur flera
synpunkter anses otillfredsställande. Från psykologisk synpunkt är det
olämpligt att ålägga den tilltalade att fullgöra något som han inte förmår.
Särskilt är detta av betydelse i fråga om villkorligt dömda och villkorligt
frigivna. En betalningsskyldighet, som inte står i rimligt förhållande till den
dömdes betalningsförmåga, kan i sådana fall verka nedbrytande på den tilltalade
och motverka hans återanpassning i samhället. Betalningsskyldig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

heten för rättegångskostnad minskar också möjligheterna för målsäganden
att få ersättning för den skada han lidit. Från statsfinansiell synpunkt kan
det inte anses tillfredsställande att domstolarna i ett stort antal fall ålägger
tilltalade, som inte kan väntas kunna betala rättegångskostnaderna, återbetalningsskyldighet
för dessa. Därigenom uppstår onödigt arbete för indrivningsmyndigheterna
och ytterligare kostnader för statsverket. En jämkning
av återbetalningsskyldigheten till belopp som svarar mot betalningsförmågan
skulle därför innebära en inte obetydlig rationalisering.

Första lagutskottet, som hade att behandla motionerna, inhämtade yttrande
från JK, RÅ, Svea hovrätt, skyddskonsulenten i Stockholms norra
distrikt för äldre, skyddskonsulenten i Stockholms södra distrikt för unga,
advokatsamfundet, häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen, Föreningen
Sveriges landsfiskaler och Föreningen Sveriges stadsfiskaler. RÅ fogade
till sitt remissvar yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö och från Föreningen Sveriges landsfogdar.

En sammanställning av yttrandena finns i utskottets utlåtande (1LU
1964: 44). Översiktligt kan remissutfallet sammanfattas enligt följande.

Statsåklagaren i Stockholm, skyddskonsulenterna, advokatsamfundet och
stadsdomareföreningen, Sveriges landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler tillstyrkte
eller hade ingen erinran mot bifall till motionerna. Advokatsamfundet
erinrade om förslaget i samfundets yttrande över betänkandet SOU
1958:40 att orden »brottslighet och villkor» i 31 kap. 1 § RB ändras till
»brottslighet eller villkor». Enligt samfundets mening borde stadgandet ändras
pa detta sätt utan avbidan pa resultatet av den pågående utredningen
om fri rättegång. Samfundet kunde för sin del inte se att det från kriminalpolitisk
synpunkt kan vara något att invända mot eu sådan ändring.

JK ansåg att vägande skäl kan anföras till stöd för att jämkning skall ske
i större utsträckning än vad som f. n. brukas men fann att flera omständigheter
talade mot att omedelbart genomföra en vidgning på sätt motionärerna
hade föreslagit. I yttrandet framhölls sålunda att de frågor som angår rättegångskostnad
delvis äger samband med varandra och är av förhållandevis
komplicerad natur och att det därför är vanskligt att utan närmare utredning
vidta en enstaka ändring. Vidare erinrades om den då pågående utredningen
för översyn av lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och därmed
sammanhängande frågor.

RÅ och Föreningen Sveriges landsfiskaler, som fann skäl tala för att
jämkningsregeln vidgas i den av motionärerna angivna riktningen, tillstyrkte
en utredning angående den närmare utformningen av en ändrad lagstiftning
på området.

Svea hovrätt ansåg, att både starka kriminalpolitiska skäl och de i motionerna
anlagda statsfinansiella synpunkterna talade för att jämkning skulle
kunna ske också med hänsyn endast till den dömdes ekonomiska förhållanden
och anslöt sig därför i princip till förslaget.

Statsåklagaren i Göteborg ansåg någon ändring av 31 kap. 1 § RB inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

nödvändig om domstolarna godtar den närmast till hands liggande tolkningen
av lagtexten att jämkning kan ske även för den händelse kostnaden
är orimligt hög i förhållande till den tilltalades ekonomiska ställning. Häradshövdingeföreningen
vitsordade, att jämkningsbestämmelsen i allmänhet
tolkas på sätt motionärerna hade angivit. Föreningen varnade för alltför
stort överseende i fråga om sådana konsekvenser av ett brott som rättegångskostnad.
Bättre än att införa en ny jämkningsregel ansåg föreningen
vara att domstolarna mer än som nu sker utnyttjar de jämkningsinöjligheter
stadgandet ger. Föreningen avstyrkte därför motionerna. Statsåklagaren
i Malmö ansåg sig inte kunna tillstyrka den föreslagna ändringen men
ansåg de skäl motionärerna hade anfört ha den styrka att förslaget borde
kunna realiseras på annat sätt.

Flertalet remissinstanser anslöt sig i huvudsak till de skäl motionärerna
hade anfört för ändring i jämkningsbestämmelsen. Några ansåg dessutom
ytterligare skäl föreligga. RÅ anförde sålunda bl. a. följande. När det gäller
lagöverträdare i åldern 15—17 år är åtal i vissa fall påkallat därav att
påfölj dsfrågan anses böra hänskjutas till domstol, medan i andra fall den
lämpligaste behandlingen kan åstadkommas i samband med åtalseftergift.
Ofta är rent tillfälliga omständigheter utslagsgivande, och det synes otillfredsställande
att sådana faktorer skall vara avgörande för frågan om brottet
skall föranleda skyldighet att återgälda statsverket kostnader. I fråga
om de unga lagöverträdarna är uppenbarligen resocialiseringssynpunkten av
särskild betydelse. Det kan ifrågasättas om inte — i vart fält beträffande
unga lagöverträdare —- sådan skälighetsprövning som sägs i 31 kap. 1 §
andra stycket RB bör göras generellt tillämplig. Statsåklagaren i Stockholm
framhöll, att riskerna att ådraga sig återbetalningsskyldighet kan verka
dämpande på den misstänktes lust att begära offentlig försvarare. Skulle å
andra sidan försvarare ha förordnats mot den tilltalades vilja, kan det i
många fall synas hårt att förplikta honom att betala kostnaderna för detta
försvar.

Följande statistiska uppgifter från indrivningsmyndigheten i Stockholm
rörande återbetalningsskyldigheten för rättegångskostnader i brottmål lämnades
av statsåklagaren i Stockholm.

1961

inkomna ärenden:	5 007	inkomna ärendens belopp:	1 100 000
betalda ärenden:	3 007	betalda ärendens belopp:	400 000
avskrivna ärenden:	2 170	avskrivna ärendens belopp:	441 000
		1962
inkomna ärenden:	7 114	inkomna ärendens belopp:	1 350 000
betalda ärenden:	3 014	betalda ärendens belopp:	574 000
avskrivna ärenden:	2 400	avskrivna ärendens belopp:	540 000
		1963
inkomna ärenden:	6 860	inkomna ärendens belopp:	1 453 000
betalda ärenden:	3 030	betalda ärendens belopp:	*524 000
avskrivna ärenden:	2 260	avskrivna ärendens belopp:	517 000

1 varav 120 000 i skatteåterbäring

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

11LU 1964: 44 anfördes följande.

Av remissvaren framgår att jämkningsregeln enligt praxis tolkas så att
nedsättning i ersättningsskyldigheten är tillåten endast om kostnaden står
i missförhållande till såväl den dömdes brottslighet som hans ekonomiska
villkor. Motionärernas uttalande att en sådan rättstillämpning mången gång
medför otillfredsställande resultat vinner stöd av flertalet remissyttranden.
Det uttalas sålunda att åläggande av betalningsskyldighet, som icke står i
rimligt förhållande till betalningsförmågan, kan motverka den dömdes återanpassning
i samhället. Jämväl kan det ur statsfinansiell synpunkt, såsom
i motionerna framhålles, vara till olägenhet att i stor utsträckning utdömes
belopp, som ej sedermera kan indrivas. Även annorledes synes jämkningsregeln
i sin nuvarande utformning kunna leda till mindre önskvärda avgöranden.
Sålunda har riksåklagarämbetet upplyst att tilltalad stundom, t. ex.
i mål som av prejudikatintresse föres till högsta instans förpliktas återgälda
kostnad, som vida överstiger det till böter bestämda straffet. Vad sålunda
och i övrigt förekommit i ärendet giver enligt utskottets mening vid handen
att ifrågavarande jämkningsbestämmelse bör överses. En ändring av bestämmelsen
kan emellertid såsom under remissbehandlingen anförts få återverkningar
på bl. a. reglerna om fri rättegång och lär därför icke nu böra
vidtagas. Det torde i stället få ankomma på Kungl. Maj :t att i lämpligt
sammanhang upptaga det av motionärerna aktualiserade spörsmålet till
närmare övervägande.

3.4. 1965 års betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp
(SOU 1965: 13) och remissyttranden över det

I fråga om skyldigheten för misstänkt som har åtnjutit rättegångshjälp
att ersätta statsverket kostnaden för denna förmån ansluter sig utredningen
till rättegångskommitténs förslag (SOU 1958:40). Efter en redogörelse för
de remissyttranden över 1958 års betänkande, som tog upp frågan om vidgade
möjligheter till jämkning av tilltalads ersättningsskyldighet, och för vad
som hade förekommit i detta hänseende vid 1964 års riksdag anför utredningen
bl. a. följande. Bestämmelser av sådant innehåll måste komma att
gälla tilltalade i allmänhet och alltså inte bara tilltalade med rättegångshjälp.
Om nya bestämmelser i detta hänseende anses påkallade, bör de således
tas in i RB. Utredningen är av den uppfattningen att frågan om allmänna
bestämmelser angående jämkning av tilltalads återbetalningsskyldighet
mot statsverket inte kan anses tillhöra dess arbetsuppgifter.

Under remissbehandlingen tog flera remissinstanser upp frågan om att
vidga möjligheterna till jämkning av tilltalads ersättningsskyldighet mot
statsverket. Hovrätten över Skåne och Blekinge vidhåller det förslag til! lösning
som hovrätten lade fram i sitt yttrande över 1958 års betänkande.
Skulle förslaget inte vara genomförbart, vill hovrätten under alla förhållanden
betona vikten av att den av riksdagen begärda översynen av jämkningsregeln
i 31 kap. 1 § RB snarast utförs så att resultatet kan samordnas med
utredningens förslag. Hovrätten för Övre Norrland anser, att utredningens
förslag inte lämnar önskvärda möjligheter till jämkning av återbetalnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

skyldighet för part som har åtnjutit rättegångshjälp. Enligt hovrättens mening
är det mest ändamålsenligt att möjligheter till jämkning av parts återbetalningsslcyldighet
skapas genom en liberalisering av jämkningsregeln i
31 kap. 1 § RB. Liknande synpunkter förs fram av socialstyrelsen och advokatsamfundet.

3.5. Stockholms rådhusrätts framställning och remissyttrandena över den

I sin framställning har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt, om inte gällande
bestämmelser om återbetalningsskyldighet i brottmål bör ändras så att
domstol, när kostnaderna har varit obetydliga, kan underlåta att ålägga den
tilltalade skyldighet att återgälda dem. Under hänvisning till en inom rådhusrätten
upprättad promemoria har rådhusrätten hemställt, att lagändring
av sådan innebörd övervägs. I promemorian har i huvudsak anförts
följ ande.

I ett inte obetydligt antal fall, särskilt när fråga är om brottslighet avmindre
allvarlig beskaffenhet, förekommer att vittne eller målsägande som
har kallats för att höras i anledning av åtalet tillerkänns ersättning av allmänna
medel med ett obetydligt belopp, motsvarande t. ex. kostnaden för
bussresa till och från domstolen. Någon möjlighet att i sådana fall underlåta
att ålägga den dömde att till statsverket återgälda den obetydliga kostnaden
föreligger inte.

Det synes i dessa fall uppenbart att de med indrivningsförfarandet förenade
kostnaderna avsevärt överstiger det belopp som skall återgäldas. Det kan
därför från statsfinansiell synpunkt inte vara lämpligt att belasta exekutionsmyndigheternas
alltmer ökande arbetsbörda med ärenden av förevarande
art.

För att avlasta myndigheterna arbete med indrivning av belopp som uppenbarligen
understiger indrivningskostnaderna synes två olika lösningar
tänkbara. Den ena är ett förenklat förfarande hos indrivningsmyndigheterna
när fråga är om smärre belopp. Den andra är att domstol bereds möjlighet
att förordna, att sådana belopp skall stanna på statsverket. Från statsfinansiell
synpunkt synes den senare lösningen vara att föredra. Mot denna
lösning kan i och för sig vissa invändningar riktas. Sålunda kan göras gällande
att den öppnar möjlighet för en återfallsbrottsling att vid de olika
lagföringstillfällena undgå återbetalningsskyldighet till statsverket, trots att
det totala beloppet av återbetalningsskyldigheten överstiger kostnaderna för
indrivningsförfarandet. Vidare kan tyckas orättvist att av två tilltalade som
gjort sig skyldiga till likartad brottslighet och intar samma inställning till
ansvarsyrkandet den ene slipper återbetalningsskyldighet men den andre
inte därför att kostnaderna i det andra målet blev högre. Ingendera invändningen
synes dock vara tillräckligt bärande för att lagändring skall underlåtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

I promemorian berörs därefter hur den förordade lösningen bör utformas,
lagtekniskt. Tre alternativ skisseras. Det första är att i en tilläggsbestämmelse
till 31 kap. 1 § RB fastställa en viss beloppsgräns. Om denna gräns
överskrids, skall i regel den dömde förpliktas att till statsverket återgälda
vad som har utgått av allmänna medel. Det föreslås en beloppsgräns på 25
kr. Som fördel med denna lösning framhålls att domstolen inte hehöver pröva
om återbetalningsbeioppet står i rimligt förhållande till eventuella indrivningskostnader.
Som nackdel framhålls att beloppsgränsen då och då måste
jämkas genom lagändring på grund av penningvärdesförändringen. Det andra
alternativet som antyds är att lagtexten ges den utformningen att man
åt domstolen överlåter att avgöra om återhetalningsskyldighet skall föreskrivas
eller om kostnaderna skall få stanna på statsverket. Det påpekas att
lagändring tid efter annan inte behövs enligt detta alternativ men att svårighet
uppstår för domstolen att i det särskilda fallet avgöra om återbetalningsskyldighet
skall föreskrivas eller ej. Def anmärks dock att svårigheterna
troligen skulle elimineras genom att en viss praxis skulle komma att
utbildas. Det tredje alternativet, som enligt promemorian synes vara att förorda,
är att i en tilläggsbestämmelse till 31 kap. 1 § RB medge rätt för domstol
att förordna att, om det belopp som har utgått av allmänna medel, uppgår
till endast ringa belopp, sådan kostnad får stanna på statsverket. Därjämte
meddelas närmare bestämmelser om befrielse från återbetalningsskyldighet
av Kungl. Maj :t. I tillämpningskungörelse fastställs viss beloppsgräns
som därefter, alltefter penningvärdesförändringen, kan justeras. I promemorian
presenteras följande statistiska uppgifter som har lämnats av
överståthållarämbetet. Uppgifterna avser dels totala antalet hos ämbetet registrerade
ärenden angående återhetalningsskyldighet i brottmål under åren
1964—1966 och dels antalet ärenden därav som har gällt belopp om 25 kr.
eller mindre.

År		1964		1965	1966
Totalt antal ärenden ....................	5	i 343	5	'' 463	6 733
Därav avseende belopp ..................		0/ /o		%		%
a) 25 kr—20 kr..........................	121	2,25	102	1,9	135	2
b) därunder — 15 kr ....................	63	1.18	73	1,3	68	1
c) därunder — 10 kr ....................	64	1,18	62	1,1	82	1,2
d) därunder — 5 kr......................	95	1,77	61	1,1	57	0,8
e) därunder ............................	354	6,62	297	5,4	205	3
Antal ärenden rörande belopp om 25 kr och
mindre ..............................	697	13	595	10,8	547	8

Så gott som alla remissinstanser ställer sig positiva till rådhusrättens
framställning. Flertalet ansluter sig till det av rådhusrätten förordade
tredje alternativet. RÅ och överåklagarna i Göteborg och Malmö anser
dock, att ett tilläggsstadgande inte behöver kompletteras med en i en sär -

Kungi. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

skild tillämpningskungörelse fastställd beioppsgräns utan förmodar att en
sådan gräns tämligen snabbt skulle utbildas i praxis. EON ifrågasätter, om
inte en eventuell beioppsgräns bör sättas högre än 25 kr. förslagsvis minst
50 kr. och anför bl. a. följande. Antalet ärenden avseende belopp under 25
kr. har enligt siffermaterialet i promemorian successivt minskat under åren
1964—1966. Det finns anledning anta att minskningen kommer att fortsätta
varje år. Beräkning av den genomsnittliga indrivningskostnaden för varje
ärende har inte gjorts men torde med säkerhet överstiga 50 kr. Visst stöd
för detta antagande finns i en av EON år 1966 gjord utredning om kostnaderna
för kronofogdemyndigheternas handläggning av enskilda mål. Utredningen
visar att genomsnittliga kostnaderna för ett enskilt utsökningsmå!
utgör 101 kr. 51 öre och för ett enskilt införselmål 65 kr. 96 öre. Även statskontoret
och stadsdomareföreningen anser, att beloppsgränsen bör sättas
väsentligt högre än 25 kr.

Det kan tilläggas, att länsstyrelsen i Södermanlands län i skrivelse den 7
november 1967 väckt fråga om ändring i gällande bestämmelser om indrivning
av vissa domstolskostnader. Enligt länsstyrelsen bör indrivning av vittneskostnader
som understiger 10 kr. kunna underlåtas.

3.6. Departementschefen

I mål om allmänt åtal skall kostnaderna för åklagarens bevisning och bevisning
varom rätten självmant har föranstaltat utgå av allmänna medel.
Detsamma gäller kostnaderna för offentlig försvarare, för syn som den tilltalade
har begärt och för sakkunnig som rätten har utsett på begäran av
den tilltalade. Kostnadsbeloppen fastställs av rätten.

Enligt 31 kap. 1 § första stycket RB gäller som huvudregel, att tilltalad
som döms för brottet skall återbetala till statsverket bl. a. de kostnader som
enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel för bevisning och till
offentlig försvarare. Huvudregelns räckvidd begränsas av en bestämmelse
i samma lagrum som ger möjlighet till jämkning. Står kostnadens belopp
inte i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, kan
sålunda ersättningen jämkas. I praxis har denna bestämmelse tolkats så,
att villkoret för jämkning är att full återbetalningsskyldighet skulle stå i
missförhållande till både brottsligheten och villkoren. Det har sålunda inte
ansetts möjligt att jämka ersättningsbeloppet, om detta står i missförhållande
till endast ettdera av dessa båda förhållanden.

Huvudregelns räckvidd begränsas också av en bestämmelse i paragrafens
andra stycke. Det föreskrivs nämligen där att den tilltalade vid påföljdseftergift
eller vid brott, som han har begått under inflytande av själslig
abnormitet, är ersättningsskyldig endast om och i den mån det med hänsyn
till omständigheterna anses skäligt.

Genom rskr 1964: 338 har väckts fråga om ändring av jämkningsbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

stämmelsen i 31 kap. 1 § första stycket. Riksdagsärendet föranleddes av motioner.
I första lagutskottets utlåtande (1LU 1964: 44), som bifölls av riksdagen,
uttalades att jämlcningsregeln i sin nuvarande utformning synes kunna
leda till mindre önskvärda avgöranden och att den bör ses över i lämpligt
sammanhang.

Redan 1951 års rättegångskommitté tog i sitt betänkande med förslag till
lag om rättegångshjälp (SOU 1958: 40) upp frågan, om inte den nämnda
bestämmelsen bör ändras så, att jämkning kan ske med hänsyn till den tilltalades
villkor utan avseende på hans brottslighet. Kommittén ansåg emellertid
att, eftersom frågan hade också kriminalpolitiska aspekter, den borde
prövas i annat sammanhang. Vid remissbehandlingen av betänkandet uttalade
sig flera remissinstanser för att området för jämkning skulle vidgas.

I 1964 års riksdagsärende ansåg motionärerna, att jämkning bör kunna
ske också med hänsyn tagen enbart till den dömdes betalningsförmåga.
Under den remissbehandling som föregick riksdagens ställningstagande
uttalade sig så gott som alla remissinstanser positivt till tanken på en vidgning
av möjligheterna till jämkning. Vid remissbehandlingen av 1965 års
betänkande om rättegångshjälp gjordes liknande uttalanden.

När den ifrågavarande bestämmelsen har kritiserats, har enighet rått om
att den i sin nuvarande utformning kan leda till att den tilltalade förpliktas
att betala belopp som inte står i rimligt förhållande till hans betalningsförmåga.
Det har framhållits, att detta är otillfredsställande från flera synpunkter.
Dels kan det motverka den dömdes återanpassning i samhället och
dels leder det till kostnadskrävande men resultatlösa indrivningsförsök.

Jag delar helt den uppfattningen att det från de angivna synpunkterna
är otillfredsställande att den tilltalade åläggs en betalningsskyldighet som
inte är rimlig i förhållande till hans ekonomiska villkor. Enligt min mening
kan kriminalpolitiska skäl inte anses tala emot att jämkningsmöjligheten
vidgas något. Någon gynnsam effekt av att ålägga den tilltalade återbetalningsskyldighet
av nyss angiven omfattning lär inte kunna påvisas från
vare sig allmänpreventiva eller individualpreventiva synpunkter. En ändring
av jämkningsbestämmelsen framstår med hänsyn till det anförda som
önskvärd. Av bestämmelsen bör otvetydigt framgå, att jämkning får ske om
full ersättningsskyldighet i fråga om kostnadsbeloppen inte framstår som
rimlig i förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor.

I enlighet med det anförda förordar jag, att bestämmelsen i 31 kap. 1 §
första stycket utformas så, att jämkningsmöjligheten görs beroende av att
kostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet
eller till hans villkor.

För att motsvarande jämkningsmöjlighet skall finnas när den tilltalade
i mål om allmänt åtal förklarats förlustig förut beviljad förmån av fri rättegång,
föreslår jag vidare att till 8 § första stycket lagen om fri rättegång
görs ett tillägg. Detta bör innebära, att i mål om allmänt åtal bestämmelser -

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

na om jämkning i 31 kap. 1 § RB äger motsvarande tillämpning när det
gäller sådan återbetalningsskyldighet som avses i förstnämnda lagrum. Jag
vill anmärka, att detta tillägg åsyftar också andra jämkningsmöjligheter
som regleras i 31 kap. 1 § och sålunda även den som jag nu övergår till att
behandla.

Som jag tidigare har nämnt ifrågasattes i RÅ:s yttrande över motionerna
vid 1964 års riksdag en särreglering för lagöverträdare i åldern 15—17 år.
RÅ framhöll sålunda, att tillfälliga omständigheter kan vara utslagsgivande
för frågan om åtal skall väckas eller om behandling kan komma till stånd i
samband med åtalsunderlåtelse och att det är otillfredsställande att sådana
faktorer skall vara avgörande också för frågan om brottet skall föranleda
skyldighet att återgälda statsverkets kostnader.

För egen del anser jag starka skäl tala för att särskilda bestämmelser skall
gälla för de unga lagöverträdarna i förevarande hänseende. Uppenbarligen
är, som framhölls i yttrandet, resocialiseringssynpunkten av särskild betydelse
för denna kategori. En betalningsskyldighet för rättegångskostnad —
vid sidan av påföljden i övrigt för brottet — torde i regel inte främja den
unges anpassning till samhället och inte heller, allmänt sett, ha betydelse för
den allmänna laglydnaden. Därtill kommer att de unga lagöverträdarnas
betalningsförmåga oftast är begränsad.

På nu anförda skäl anser jag, att det finns anledning att i förevarande
hänseende likställa lagöverträdare i åldern 15—17 år med de kategorier
som anges i 31 kap. 1 § andra stycket. I likhet med vad som gäller för dessa
kategorier bör ersättningsskyldighet komma i fråga endast i undantagsfall.
Jag förordar därför, att lagrummet ändras i enlighet med vad jag nu har
anfört. Det bör tilläggas att den inkomstminskning som genom ändringen
kan komma i fråga för statsverket, säkerligen kommer att uppvägas av
minskade indrivningskostnader.

Jämkningsmöjligheten enligt förslaget gäller den som vid domen inte
har fyllt 18 år. Om någon med stöd av den föreslagna bestämmelsen har fått
återbetalningsskyldighet en jämkad, bör det förhållandet att han när högre
rätt efter fullföljd prövar målet kan ha fyllt 18 år, inte i och för sig föranleda
att jämkningen inte skulle bestå såvitt angår kostnaderna i den lägre
instansen.

Vidare har genom Stockholms rådhusrätts framställning väckts förslag att
återbetalningsskyldighet inte skall behöva åläggas den tilltalade i fråga om
obetydliga kostnader som har förskjutits av allmänna medel. Som obetydliga
betraktas i framställningen belopp som inte överstiger 25 kr. Rådhusrättens
förslag har vid remissbehandlingen genomgående fått ett positivt
mottagande. Några remissinstanser hävdar dock, att gränsen för belopp som
inte bör komma i fråga för återbetalning bör sättas högre än vad rådhusrätten
har föreslagit. Bl. a. anser EON att beloppsgränsen bör sättas till

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

minst 50 kr. Enligt min mening torde den brottsavhållande effekten av att
domstolarna förpliktar den dömde att återbetala smärre belopp — varmed
jag åsyftar belopp under 50 kr. — vara obetydlig. Från kriminalpolitisk
synpunkt synes det därför inte vara ägnat att väcka betänkligheter, om de
som döms i brottmål blir befriade från ersättningsskyldighet i fråga om belopp
av sådan begränsad storlek. Starka samhällsekonomiska skäl talar för
att indrivningsmyndigheterna inte skall belastas med indrivning av belopp
som understiger indrivningskostnaden. I rådhusrättens förslag och i remissyttrandena
har diskuterats olika möjligheter att helt eller delvis befria
indrivningsmyndigheterna från detta arbete. Den ena är att regler ges om
ett förenklat indrivningsförfarande i fråga om smärre belopp, och den andra
att domstolarna ges befogenhet att förordna att sådana belopp skall stanna
på statsverket. Under remissbehandlingen har också andra lösningar diskuterats.

För min del anser jag att domstolarna inte i onödan skall syssla med frågor
om återbetalningsskyldighet för de obetydliga belopp varom här är
fråga. Dessutom bör stor vikt fästas vid EON:s upplysning att den genomsnittliga
indrivningskostnaden för varje ärende av ifrågavarande slag med
säkerhet överstiger 50 kr. Till denna genomsnittskostnad för indrivningen
kommer viss kostnad för domstolens arbete med besked om återbetalningsskyldigheten
och länsstyrelses befattning därmed (jfr 13 § kungörelsen
(1947: 642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol). Med
hänsyn till nu angivna förhållanden måste det från effektivitets- och besparingssynpunkter
anses angeläget att återbetalningsskyldighet och därmed
indrivningsverksamhet elimineras när det gäller smärre belopp. Lagtekniskt
kan detta enklast lösas genom en bestämmelse som innebär att ersättningsskyldighet
bortfaller om den avser belopp som understiger viss gräns. För
alt i det avseendet få en smidig anpassning till eventuella penningvärdesförändringar
synes lämpligt att Kungl. Maj :t bemyndigas att fastställa vid vilken
nivå den nämnda gränsen skall dras.

1 och för sig skulle mot en ändring av ifrågasatt innebörd kunna invändas
att befrielse från återbetalningsskyldighet borde begränsas till de
fall då den tilltalade inte samtidigt ådöms böter. Föreligger ett bötesstraff,
uppkommer ju ändå ett indrivningsärende, och det kan tyckas att myndigheterna
i sådant fall inte skulle ha mycket att arbetsmässigt vinna på att
slippa indriva också kostnadsbeloppet. Beträffande tänkbara invändningar
av nu angiven innebörd vill jag först framhålla, att det inte vore rimligt att
beträffande återbetalningsskyldigheten göra skillnad mellan den som ådöms
böter och den som ådöms t. ex. skyddstillsyn. Vidare är att märka att indrivningsärenden
beträffande böter och rättegångskostnader delvis följer
skilda mönster. Besked om betalningsskyldigheten i det ena och det andra
avseendet lämnas och hanteras på olika sätt både hos domstol och hos länsstyrelse.
På verkställighetsplanet föreligger också skillnader och ofta skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

arbetsrutiner beträffande de olika fordringstyperna. Detta sammanhänger
framför allt med att böterna kan tas ut genom införsel, medan man beträffande
rättegångskostnaderna är hänvisad till utmätning som exekutionsform.
Det nu anförda föranleder enligt min mening att fördelarna med att
eliminera indrivningsverksamhet beträffande kostnad, som uppgår till ringa
belopp, får anses föreligga även när bötesstraff har utdömts i det mål vari
frågan om återbetalningsskyldighet för kostnader föreligger.

På grund av det anförda förordar jag, att i ett nytt tredje stycke av 31
kap. 1 § RB införs eu föreskrift, varigenom Kungl. Maj :t ges befogenhet att
förordna att, om det belopp som den tilltalade enligt bestämmelserna i paragrafens
första och andra stycke har att ersätta understiger visst belopp
kostnaden utan hinder av de nämnda bestämmelserna skall stanna på statsverket.
Det belopp Kungl. Maj:t med stöd av denna bestämmelse fastställer
kan vid behov ändras på ett smidigt sätt. Godtas förslaget i nu berört avseende,
är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att nu bestämma beloppsgränsen
till 50 kr. Denna värdegräns bör enligt min mening avse kostnadsbeloppet
i varje domstolsinstans för sig.

Beträffande den avsedda innebörden av den föreslagna bestämmelsen i
RB kan vidare framhållas följande. Är flera tilltalade solidariskt ansvariga
för kostnad som har utgått av allmänna medel, bör återbetalningsfritt belopp
inte tillgodoräknas var och en av dem. Även i sådant fall bör sålunda
ersättningsskyldighet bortfalla endast om den ifrågavarande kostnaden understiger
förut berört belopp. Jag vill erinra om att grunden för den nu
föreslagna ändringen är att statsverket inte skall belastas med indrivningsoch
andra kostnader som klart överstiger det belopp som skall indrivas. I
fall av solidarisk ersättningsskyldighet kan indrivningsåtgärderna i princip
begränsas till en av de betalningsskyldiga. Med hänsyn härtill finns det inte
skäl att i sådana fall använda annan värdegräns än när återbetalningsskvidigheten
åvilar bara en tilltalad.

Slutligen vill jag säga, att man i och för sig skulle kunna tänka sig att ha
en bestämmelse, likartad med den nu behandlade, också i lagen om fri rättegång.
Återbetalningsskyldighet skulle i så fall bortfalla inom samma gränser
vare sig sådan skyldighet i princip åvilar den som har fri rättegång eller
hans motpart. Emellertid skulle en sådan föreskrift inte få nämnvärd praktisk
betydelse. Det torde vara i rena undantagsfall som kostnaderna för fri
rättegång stannar vid sådana belopp att en bestämmelse av antydd art skulle
bli tillämplig. Jag vill därför inte förorda någon ändring i detta avseende såvitt
angår lagen om fri rättegång. Vad som nu har sagts beträffande lagen
om fri rättegång gäller också de ännu ovanligare fallen då kostnader på annan
grund utgår av allmänna medel i tvistemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr i56 år 1969

4. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång,

3) lag om ändring i föräldrabalken.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga.1

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

1 Bilagan, som är likalydande med det förslag som är fogat vid propositionen, har uteslutits
här.

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 oktober 1969.

Närvarande:

justitierådet Nordström,
regeringsrådet Walberg,
justitierådet Westerlind,
justitierådet Ulveson.

Enligt protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 24 oktober 1969, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skall inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättade förslag
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång,

3) lag om ändring i föräldrabalken.

Förslagen, som bifogas detta protokoll, föredrages inför lagrådet av hovrättsassessorn
Sigvard Holstad.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång,

3) lag om ändring i föräldrabalken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,
och hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1769 690717