Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 155 (Proposition 1940:155)

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

Nr 155.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
till folkskoleväsendet m. m.; given Stockholms slott
den 8 mars 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:

Enligt den till 1940 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde
huvudtiteln, punkterna 139, 144, 146, 149, 151, 153, 155, 159 och 236, har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,
som bleve riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1940/41

dels till Folkskoleseminarier: Avlöningar ett förslagsanslag av 2,380,000
kronor;

dels till Folkskoleseminarier: Omkostnader ett förslagsanslag av 230,000
kronor;

dels till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 50,000 kronor;

dels till Folkskoleseminarier: Stipendier m. m. ett anslag av 100,000
kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 101)0. 1 sami. Nr 155.

2 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

dels till Småskoleseminariet: Avlöningar ett förslagsanslag av 500,000
kronor;

dels till Småskoleseminariet: Omkostnader ett förslagsanslag av 70,000
kronor;

dels till Småskoleseminariet: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 10,000 kronor;

dels till Småskoleseminariet: Stipendier m. m. ett anslag av 30,000
kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor ett
förslagsanslag av 128,000,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor,
mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av

3,850,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda
sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern
ett förslagsanslag av 270,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag
av 330,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,
arbetsstugor eller enskilda hem ett förslagsanslag av 1,150,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skolplikt^
barn ett förslagsanslag av 1,200,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till undervisningslokaler m. m. ett förslagsanslag
av 7,200,000 kronor;

dels till Nomadskolor: Avlöningar ett förslagsanslag av 131,400 kronor;

dels till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare ett förslagsanslag
av 4,750,000 kronor;

dels till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet
ett förslagsanslag av 325,000 kronor;

dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-
m. fl. anstalter ett förslagsanslag av 1,120,000 kronor.

Sedan utredningen i ärendet numera slutförts, tillåter jag mig ånyo anmäla
detsamma.

I. Inledning.

Folkskoleväsendet befinner sig sedan någon tid tillbaka i en utvecklingsperiod,
möjliggjord främst genom att staten påtagit sig en relativt sett allt
större andel av utgifterna för folkskoleväsendet och iklätt sig kostnaderna
för en rad åtgärder med syfte att förbättra lärarnas anställnings- och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

löneförhållanden eller eljest skapa betingelser för ett förbättrat undervisningsresultat.
I dessa hänseenden må här blott erinras om 1935 års beslut
rörande statsbidrag till undervisningslokaler för folkskoleväsendet och om
höjda statsbidrag till avlöning av lärare m. m., 1936 års beslut om införande
successivt av ett obligatoriskt sjunde skolår, 1937 och 1939 års löneregleringar
för folk- och småskollärare samt 1939 års beslut örn utsträckning
av den årliga lästiden.

Ett genomgående drag i dessa och andra liknande reformer inom folkskoleväsendet
är, att deras genomförande är beroende av kommunalt initiativ
eller avsett att ske successivt under en viss övergångstid. Härigenom
vållas årligen betydande utgiftsstegringar för statsverket av praktiskt
taget automatisk karaktär.

Det statsfinansiella läget, som nödvändiggjort åtgärder för begränsning
av statsutgifterna, har föranlett en översyn jämväl av möjligheterna att
begränsa kostnaderna för folkskoleväsendet. I sådant syfte utverkade min
företrädare i ämbetet den 10 november 1939 Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla högst fem sakkunniga för att enligt de direktiv, departementschefen
ägde meddela, inom departementet biträda med utredning och avgiva
förslag rörande aktuella besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.
Såsom sakkunniga tillkallade departementschefen samma dag ledamoten av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren J. O. Eriksson, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren A. Löfvander, folkskolläraren i
Vreta Klosters skoldistrikt K. G. Pettersson samt dåvarande ledamoten av
riksdagens andra kammare, undervisningsrådet J. J. E. Weijne. Åt Weijne
uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Nämnda sakkunniga, folkskolans besparingssakkunniga, ha med skrivelse
den 20 januari 1940 överlämnat betänkande och förslag angående aktuella
besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet m. m. Betänkandet avser åtgärder,
som kunna medföra besparingar redan för budgetåret 1940/41. I
fortsättningen ämna de sakkunniga bland annat verkställa utredning om
folkskoleväsendets anpassning efter de ändrade förhållanden i fråga örn
barnantal m. m., som numera föreligga, samt örn åtgärder för minskning
av statsutgifterna för folkskolebyggnader.

Över de sakkunnigas förslag ha utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen,
statskontoret, allmänna lönenämnden, riksrälcenskapsverket, länsstyrelser
och domkapitel ävensom av Stockholms folkskoledirektion, centralstyrelserna
för Sveriges allmänna folkskollär arförening och Sveriges folkskollärarinneförbund
samt styrelserna för Sveriges folkskollär arförbund och Sveriges
småskollär arinneförening.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

II. Vissa särskilda besparingsåtgärder inom
folkskoleväsendet.

1. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

Staten hade under senare år övertagit allt större del av kostnaderna för
folkskoleväsendet, framhålla de sakkunniga inledningsvis. Härigenom hade
skolväsendet kunnat utvecklas mer oberoende av kommunernas ekonomiska
bärkraft. Men man hade också kunnat spåra en tendens till mindre
ekonomisk omtanke från kommunernas sida vid planläggandet av skolorganisationen.
I många fall medförde nämligen en skolförbättring ingen
eller ringa kostnad för skoldistrikten. De ekonomiska synpunkterna finge
härigenom för de kommunala skolmyndigheterna icke samma betydelse,
som om kommunen själv nödgats bestrida en väsentlig del av utgiften.

Två faktorer hade under senare år framför allt bidragit till en relativ
fördyring av folkskoleväsendet, nämligen den sjunkande nativiteten och befolkningens
omflyttning (»flykten från landsbygden»).

Båda faktorerna hade i många skoldistrikt orsakat, att barnantalet i läraravdelningarna
blivit avsevärt lägre än tidigare varit fallet. Det vore
förklarligt — särskilt med hänsyn till att skoldistrikten icke därigenom
åsamkats några nya direkta utgifter — om man ofta låtit bero vid det
minskade barnantalet utan att vidtaga därav betingade organisatoriska
förändringar. Innan barnantalet sjunkit under en viss gräns, hade man
också kunnat åberopa pedagogiska skäl för en sådan avvaktande hållning.
Särskilt hade man varit obenägen att indraga lärartjänster, när detta
skulle ha medfört ändring till en lägre skolform. Ännu svårare hade det
givetvis varit att åstadkomma indragning, då det varit fråga om enda
läraravdelningen i en skola. En dylik åtgärd mötte praktiskt taget alltid
ett starkt motstånd hos målsmännen. Riksdagen hade även uttalat, att
man borde framgå med försiktighet vid nedläggande av skolor. Ofta kunde
indragningen icke ske utan nybyggnad på annat håll i skoldistriktet, dit
man ämnat centralisera undervisningen med användande av skolskjutsar
eller inackordering. Olika faktorer hade alltså verkat därhän, att det i regel
förflutit relativt lång tid, innan skolväsendet å en ort fått den nya organisation,
som betingats av ett sjunkande elevantal.

I detta sammanhang ville de sakkunniga peka på ännu en omständighet,
som motverkade en snabb anpassning av skolorganisationen efter elevantalets
tillbakagång, nämligen den betydande omgång, som indragning av
läraravdelningar krävde, framför allt i samband med ändring av skolformer.

Sedan de kommunala myndigheterna tagit ställning till de olika spörsmålen,
skulle ärendet passera statens vederbörande folkskolinspektör för
att gå vidare till domkapitlet och många gånger även till skolöverstyrelsen.

£>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Slutligen bleve det icke så få fall, som bragtes under Kungl. Maj:ts prövning,
då skoldistrikten icke åtnöjdes med de underordnade myndigheternas
beslut. Lång tid hunne förflyta under denna procedur. Det syntes de sakkunniga
angeläget, att man, där så vore möjligt, sökte på ett smidigare
sätt vinna erforderlig anpassning efter de nya förhållandena. Detta syntes
bland annat kunna ske genom att folkskolinspektörerna gåves befogenhet
att åtminstone provisoriskt besluta i vissa frågor, som för statsverket hade
ekonomisk betydelse. Dessutom torde tid kunna vinnas, om man ingrepe
på ett tidigare stadium än nu mångå gånger ägde rum för åstadkommande
av behövliga ändringar i organisationen. Man borde alltså med stöd
av födelsesiffror och andra på organisationen inverkande förhållanden vidtaga
förberedelser för en ekonomisk anpassning, innan man nått den punkt,
då skolväsendet på grund av barnminskning blivit ur ekonomiska synpunkter
otillfredsställande ordnat.

Statens övertagande av skolutgifterna i den omfattning, som skett under
senare år, krävde en ingående kontroll över skolväsendets fortlöpande utveckling
med beaktande också av ekonomiska synpunkter. Denna kontroll,
som närmast ålåge statens folkskolinspektörer, vore dock ingalunda
lätt att ordna. Vid organisationsåtgärder, som krävde nya lärarbefattningar
eller uppförande av skolbyggnader, ägde helt naturligt en noggrann
prövning av skolväsendets anordning rum. Så vore också fallet vid inträffande
vakans å lärarbefattning. Men i övrigt vore bland annat folkskolinspektörernas
stora arbetsbörda ett hinder vid utövandet av ekonomisk
kontroll över folkskolan. De sakkunniga ämnade i annat sammanhang
föreslå en tillfällig förstärkning av folkskolinspektionen i syfte att
vinna erforderlig arbetskraft vid förberedandet av rationaliseringsåtgärder
inom folkskoleväsendet.

Ville man mera väsentligt nedbringa kostnaderna på nu ifrågavarande
område, kunde detta icke ske genom att man tillfälligt indroge eller minskade
sådana anslag, som på grund av sin natur kunde regleras från det ena
året till det andra. En sänkning av statsbidrag, som endast överflyttade
utgifterna på kommunerna, torde ej heller vara lämplig. Visserligen kunde
ett sådant förfarande stundom föra med sig större försiktighet vid beslut
om utgifter, men å andra sidan stöde det i motsats till strävandena att utjämna
skattebördan kommunerna emellan. Den viktigaste besparingsåtgärden
vore utan tvekan att söka rationalisera skolorganisationen på sådant
sätt, att man, utan att mera kännbart försämra de pedagogiska betingelserna
för undervisningen, vunne en billigare organisation.

Det syntes de sakkunniga möjligt att i tre olika hänseenden ernå en
mera betydande minskning av de statliga utgifterna för folkskoleväsendet.
Så kunde man genom att försiktigt öka antalet elever i vissa läraravdelningar
minska det antal folk- och småskollärare, för vilket statsbidrag
utginge. Vidare vore det lämpligt att genom sammanslagning av avdelningar
i fortsättningsskolan nedbringa utgifterna för nämnda skolform.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Slutligen syntes det möjligt att genom olika åtgärder minska statens kostnader
för folkskolans nybyggnader. Tänkbara möjligheter vore därvid
bland annat maximering av bidragen per undervisningslokal, standardisering
av mindre byggnader etc.

De sakkunniga hade utgått ifrån att man vid besparingsarbetet icke
skulle försämra villkoren för de skolor, som nu arbetade under mindre
gynnsamma förhållanden. Folkskoleväsendet i vårt land karakteriserades
av mycket olika standard. Bebyggelsens täthet, det lokala intresset och
det kommunala skatteunderlaget verkade i denna riktning. Angeläget syntes
vara, att man trots krisläget läte skolväsendet utvecklas till att arbeta
under bättre betingelser i de fall, där det för närvarande vore bristfälligt
ordnat. Däremot borde besparingar vinnas genom att åtminstone tillfälligt
bromsa upp utvecklingen i sådana skolor och skoldistrikt, som nått en
relativt hög standard.

Vid besparingsarbetet borde jämväl enligt de sakkunnigas mening tillses,
att vid skolan anställda lärare icke bleve obilligt behandlade. Ej ens i
nuvarande läge syntes åtgärder böra brådstörtat vidtagas, vilka kunde
medföra en omfattande arbetslöshet bland olika lärargrupper. Däremot
kunde det icke undvikas, att indragningen av tjänster komme att medföra
försenad befordran. Detta torde komma att bliva fallet beträffande såväl
extra ordinarie som ordinarie anställning.

Remissyttrandena.

Skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen hade länge haft sin uppmärksamhet fäst vid följderna på
skolväsendets område av barnantalets nedgång samt även i många fall
vidtagit eller föreslagit åtgärder i avsikt att åstadkomma en ur ekonomiska
synpunkter mera rationell organisätion av skolväsendet än den, som kommit
att bli rådande till följd av det i ett mycket stort antal skolor starkt
nynskade barnantalet. Statsmakterna hade också under senare år givit
ökade möjligheter till indragning av skolor och lärara vdelningar med låga
elevantal genom att bevilja anslag till statsbidrag för anordnande av skolskjutsar
och inackordering samt till uppförande av skolbyggnader.

Emellertid hade centraliseringsåtgärder tidigare icke kunnat genomföras
i mera hastigt tempo, beroende på vissa förhållanden. Bland annat hade
det ofta varit svårt att vinna befolkningens anslutning till åtgärder, varigenom
skolor, som kanske varit i verksamhet under flera årtionden, skulle
komma att indragas. Föräldrarna vöre i regel måna om att få behålla sina
barn i hemmen i så stor utsträckning som möjligt. Det framskymtade även
i vissa fall, att förlusten av lärare såsom skatteobjelct i kommunen vore
en huvudorsak till kommunens vägran att besluta indragningar även av
mycket små skolor. En mera vittgående centralisering av skolväsendet
inom en kommun kunde ock medföra, att nybyggnader eller örn- och
tillbyggnader, som krävde betydande utgifter, bleve erforderliga, vilket

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

orsakade, att rationaliseringsåtgärderna icke kunde genomföras förrän efter
jämförelsevis lång tid. Emellertid torde dock i detta sammanhang även
böra framhållas, att förståelsen för nödvändigheten ur allmänna synpunkter
av att genom koncentration av skolväsendet åstadkomma läraravdelningar
med tillräckligt antal barn under de senaste åren syntes ha blivit
större och motståndet mot indragningar samtidigt mindre. Sedan det genom
föreskrifterna i kungörelsen nr 34/1938 blivit möjligt att under vissa
förutsättningar förflytta lärare från ett skoldistrikt till ett annat, hade
ock en del tidigare önskvärda men på grund av lärarnas anställningsförhållanden
då icke genomförbara indragningar nu kunnat verkställas.

Överstyrelsen ansåge sig på grund av nu senast berörda omständigheter
ha skäl till det antagandet, att, därest de på folkskoleväsendets område
under de senaste åren vidtagna rationaliseringsåtgärderna kunnat fortgå
under normala förhållanden, en nöjaktig utjämning av elevantalet per
läraravdelning sannolikt skulle ha nåtts inom rimlig tid. Den allmänna
situation, i vilken vårt land för närvarande befunne sig, påkallade emellertid
särskilda åtgärder för nedbringande i största möjliga omfattning
av vissa statliga utgifter. Överstyrelsen funne det å ena sidan helt naturligt,
att särskilda ingripanden i besparingssyfte därvid skedde även på
folkskoleväsendets område. Å andra sidan ansåge överstyrelsen det vara
av största vikt, att besparingssträvandena så begränsades, att de icke medförde
allvarlig skada för folkundervisningen. Överstyrelsen konstaterade
därför med tillfredsställelse, att de sakkunniga vid framläggandet av sina
förslag gått ut från den förutsättningen, att de åtgärder, som komme att
vidtagas, icke skulle försämra villkoren för de skolor, som nu arbetade
under ogynnsamma förhållanden, och att de icke heller skulle leda till obillig
behandling av skolornas lärare.

Statskontoret.

Statskontoret har förklarat sig kunna helt ansluta sig till de av besparingssakkunniga
framförda allmänna synpunkterna på utredningsuppdraget
och på de riktlinjer, efter vilka besparingsarbetet inom folkskolans område
borde läggas.

Särskilt ville statskontoret framhålla angelägenheten av att åtgärder
vidtoges för att i möjligaste mån söka anpassa skolorganisationen efter de
ändrade förhållanden, som inträdde till följd av den sjunkande nativiteten
och befolkningens omflyttning. Såsom de sakkunniga framhållit, vore det
med nu utgående statsbidragsbelopp helt naturligt, örn skoldistrikten ofta
låtit bero vid det minskade barnantalet utan att vidtaga därav betingade
organisatoriska förändringar.

Med hänsyn till den betydande omgång, som indragning av läraravdelningar
krävde — särskilt i samband med ändring av skolformer — syntes
det vara icke minst viktigt, att en dylik anpassning av skolväsendet efter
de nya förhållandena kunde åstadkommas så smidigt som möjligt. Den av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

de sakkunniga i sådant syfte föreslagna åtgärden att giva folkskolinspektörerna
befogenhet att provisoriskt besluta i vissa frågor, som för statsverket
hade ekonomisk betydelse, syntes väl avvägd och ägnad att medföra
åsyftat resultat. Genom att en sådan befogenhet inrymdes åt inspektörerna
skulle nämligen vinnas, att en av förhållandena påkallad omorganisation
omedelbart kunde träda i tillämpning.

I detta sammanhang ville statskontoret i likhet med de sakkunniga framhålla
behovet av en ingående och noggrann kontroll över skolväsendets fortlöpande
utveckling med beaktande av ekonomiska synpunkter. Ämbetsverket
hade också i annat sammanhang tillstyrkt ett av de sakkunniga
framlagt förslag om tillfällig förstärkning av folkskolinspektionen i syfte
att vinna erforderlig arbetskraft vid rationaliseringsåtgärdernas förberedande.
Härutöver syntes åtminstone för närvarande några ytterligare åtgärder
i administrativt hänseende icke vara erforderliga för genomförandet
av ett effektivt besparingsarbete. Den centrala ledningen och översynen av
detta arbete torde nämligen under den närmaste tiden komma att omhänderhavas
av de sakkunniga i samband med fullgörandet av dem anförtrodda
utredningsuppgifter.

Domkapitlen.

I allmänhet ha domkapitlen icke närmare ingått på de sakkunnigas inledningsvis
anförda principiella uttalanden. I vissa fall har dock så skett.

Linköping. I likhet med de sakkunniga ansåge domkapitlet, att en avorsakerna
till de nu alltför stora kostnaderna för skolväsendet vore det
tungrodda systemet vid frågan örn indragningar av läraravdelningar och
omändring eller nedläggande av skolor, som genom flykten från landsbygden
och den sjunkande nativiteten fått ett alltför ringa barnantal. En
snabbare och smidigare anpassning efter de förändrade förhållandena vore
högst nödvändig. Förberedande åtgärder måste omedelbart vidtagas för
en genomgripande rationalisering av folkskoleväsendet, främst genom att
»bromsa upp» utvecklingen i sådana skolor och skoldistrikt, som med hjälp
av stora statsanslag redan nått en hög standard. De ledande principer, som
de sakkunniga för övrigt framlagt, syntes domkapitlet vara försiktiga och
väl grundade.

Luleå. Domkapitlet ville framhålla, att det måste anses vanskligt att
utan närmare kännedom örn de besparingsåtgärder, som av de sakkunniga
sedermera komme att föreslås, yttra sig rörande lämpligheten av de nu
föreslagna åtgärderna. Åtskilliga av dessa syntes visserligen i nu förevarande
nödläge kunna godtagas, ehuru de besparingar, som genom desamma
uppstode, vunnes genom uppoffrande av undervisningens effektivitet.
Sedda i sammanhang med de sakkunnigas stora besparingsprogram kunde
åtgärderna däremot måhända anses obehövliga, om tillräckliga besparingar
på andra håll kunde vinnas utan så stora uppoffringar. Domkapitlet förutsatte
emellertid, att i dylika fall en omprövning kunde komma till stånd
i samband med behandlingen av de sakkunnigas slutliga förslag.

I och med att staten kommit att övertaga allt större anpart av kostnaderna
för folkskoleväsendet hade framträtt ett ökat behov av ekonomisk
kontroll genom de statliga organen. Men särskilt i den mån denna kontroll
fått formen av ingripande i organisatoriska detaljer, hade en smidig och

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

snabb anpassning till de med tid och ort starkt skiftande förhållandena
visat sig svår att ernå. Det syntes därför bli allt mer angeläget att beakta
vikten av att generella regler finge en vid formulering och att beslutanderätten
i de särskilda fallen i högre grad än hittills decentraliserades. Denna
synpunkt torde vara värd att framhålla i nu föreliggande ärende, som avsåge
en betydande utökning av den statliga kontrollen på folkskoleväsendets
område. I detta sammanhang ville domkapitlet även framhålla, att
vägande principiella och praktiska invändningar kunde göras mot att folkskolinspektionens
konsulterande och kontrollerande verksamhet i allt mer
stigande grad förknippades med befogenhet att självständigt fatta beslut
med i vissa fall betydande ekonomisk räckvidd.

Länsstyrelserna.

Icke heller länsstyrelserna ha mera allmänt gått in på de av besparingssakkunniga
uttalade allmänna synpunkterna på förevarande problem. Vissa
uttalanden må dock här framhållas.

Göteborg. Under nu rådande ekonomiska situation vore det förvisso en
tvingande nödvändighet att vidtaga besparingsåtgärder, som kunde väntas
ge resultat inom den närmaste framtiden. Dessa mer näraliggande frågor
torde dock ej böra undanskymma spörsmål, som icke läge inom den
närmaste synkretsen men vore av största vikt för folkskoleväsendet och
dess ekonomi. Härvid förtjänade att bringas i erinran tidigare framkomna
förslag att åvägabringa större kommunala enheter.

Mariestad. Länsstyrelsen funne det vara uppenbart, att tidigare omorganisationer
icke planlagts med tillbörlig ekonomisk omtanke. Hade så
skett, skulle man måhända icke varit nödsakad taga i övervägande sådana
extraordinära ingrepp uti organisationen, som nu föreslagits. För att vinna
en mera avsevärd besparingseffekt inom folkskoleväsendets anslagsfrågor
ansåge länsstyrelsen, att man borde övergå till eller återgå till ett sådant
system, att kommunerna själva förpliktades bidraga med en noggrant avpassad
andel i kostnaderna för de ändamål, vilkas tillgodoseende delvis
bestredes av statsbidrag.

Lär ar sammanslutningarna.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening. Centralstyrelsen
vore medveten om att det nuvarande krisläget påkallade tillfälliga
besparingsåtgärder och att därjämte rationaliseringsåtgärder på lång sikt
kunde vara behövliga, särskilt i fråga örn fortsättningsskolorna. Styrelsen
måste dock anse det som ett allmänt intresse, att de bördor och olägenheter,
som det nuvarande tidsläget orsakade, så jämnt och rättvist som
möjligt fördelades på skilda medborgargrupper. Att utgiftsstegringar ägt
rum därigenom, att vårt lands folkskoleväsen varit föremål för nödvändiga
reformer och att dess lärarkår sent omsider erhållit en länge uppskjuten
löneförbättring, borde ej utgöra något skäl för att denna lärarkår i högre
grad än andra medborgargrupper skulle få vidkännas arbetslöshet eller i
övrigt väsentligt försämrade villkor, helst som dessa svårigheter hårdast
skulle drabba den minst bärkraftiga delen av kåren, de icke-ordinarie lärarna,
vilka redan förut fått erfara för dem synnerligen kännbara restrik -

Departe mentschefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

tiva åtgärder. Styrelsen fäste därför särskild vikt vid de sakkunnigas uttalande,
att de föreslagna besparingsåtgärderna borde genomföras på sådant
sätt, att de ej mera kännbart försämrade de pedagogiska betingelserna
för undervisningen och att redan anställda lärare icke bleve obilligt
behandlade. Styrelsen hade också observerat, att de sakkunniga förutsatte,
att redan fattade riksdagsbeslut ej skulle upprivas. I fråga om vad de sakkunniga
anförde örn möjligheten att vinna besparingar genom att åtminstone
tillfälligt bromsa upp utvecklingen i skolor av relativt hög standard,
finge man självfallet utgå ifrån att huvudvikten av de sakkunniga lagts
på besparingen, och att förslaget ej avsett en försämring av förhållandena
i nämnda skolor. Dessa hade dock bland annat haft den betydelsen, att de
givit värdefulla impulser åt och utgjort goda föredömen för de mindre
lyckligt lottade skoldistrikten.

Centralstyrelsen funne angeläget, att en bestämd gräns droges mellan sådana
åtgärder, som vore betingade av nu rådande krisförhållanden och
åtgärder, som vore avsedda att bli beståndande. Såvitt styrelsen kunde
bedöma, vöre folkskolans lärarkår beredd att taga sin andel av de uppoffringar
och inskränkningar, som den rådande krisen kunde påkalla.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund. Centralstyrelsen
förstode och behjärtade, att det för närvarande måste göras besparingar
och indragningar för att nedbringa statens utgifter och att utgifterna för
undervisningsändamål därvid ej kunde utgöra undantag. Styrelsen konstaterade
emellertid med tillfredsställelse, att de sakkunniga förklarat sig vilja
föreslå åtgärder i detta syfte på sådant sätt, att de pedagogiska betingelserna
för undervisningen icke kännbart försämrades.

_ Styrelsen för Sv enges småskollärarinneförening. Styrelsen kunde i princip
ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning under förutsättning, att ett
förbilligande av utgifterna för skolväsendet endast gällde den nuvarande
kristidssituationen och att besparingsåtgärderna icke i sådan grad ginge
ut över folkskolan, att undervisningen och lärarnas anställningsförhållanden
därigenom försämrades.

Jag har inledningsvis erinrat örn den starka utveckling i kvalitativt avseende,
som för närvarande kännetecknar vårt folkskoleväsen. Från statens
sida har denna utveckling understötts och främjats genom åtgärder, som
inneburit betydande och alltjämt fortgående utgiftsstegringar. Staten måste
samtidigt kunna fordra, att folkskoleväsendet i organisatoriskt hänseende
på ett sådant sätt anpassar sig efter det växlande behovet, att icke
onödiga utgifter åsamkas det allmänna.

Härmed ha angivits de vägar, på vilka mera betydande besparingar
skulle kunna uppnås. Sålunda skulle folkskolans utveckling kunna bringas
att tillfälligtvis avstanna. Denna utväg bör emellertid enligt min mening
undvikas. Ett mer målmedvetet bedrivet rationaliseringsarbete är att föredraga.
De sakkunnigas uppgift har varit att utreda och avgiva förslag
rörande de besparingsåtgärder, som i det senare avseendet kunna stå till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

buds, med hänsyn särskilt tagen till önskvärdheten att vinna en utgiftsbegränsning
redan för nästa budgetår.

Mot de allmänna riktlinjer, de sakkunniga därvid ansett böra vara vägledande,
har jag icke funnit anledning till erinran. Jag instämmer sålunda
med dem däri, att förbilligandet av skolorganisationen icke bör drivas så
långt, att de pedagogiska betingelserna för undervisningen mera kännbart
försämras, särskilt icke när det gäller skolor, som nu arbeta under mindre
gynnsamma förhållanden. Av vikt är även, såsom de sakkunniga framhållit,
att åtgärder icke vidtagas, som kunna leda till en mera omfattande
arbetslöshet bland olika lärargrupper.

Jag har särskilt beaktat de sakkunnigas och vissa av myndigheternas
påpekanden, att de betydande statsbidrag, som numera lämnas folkskoleväsendet,
framkallat en tendens till minskad ekonomisk omtanke från kommunernas
sida vid planläggandet av skolorganisationen. Denna synpunkt
kan icke förbigås och bör kunna föranleda antingen ett överskjutande på
kommunerna av en något större del av kostnaderna för folkskoleväsendet
eller en ökad statlig tillsyn över folkskoleväsendet. Enligt min mening
borde, med beaktande av önskvärdheten av att skolväsendets utveckling
icke blir i för hög grad beroende av kommunernas ekonomiska bärkraft,
en medelväg kunna sökas mellan dessa båda alternativa utvägar. Då emellertid
i nuvarande läge en övervältring av utgifter från staten till kommunerna
helst icke bör ske, måste för närvarande, såsom jämväl de sakkunniga
och flertalet myndigheter förutsatt, företrädesvis det senare alternativet
väljas.

De sakkunniga ha även fäst uppmärksamheten vid den omständlighet,
som för närvarande präglar handläggningen av ärenden rörande indragning
av lärartjänster, och uttalat såsom önskvärt, att åt folkskolinspektörerna
gåves befogenhet att åtminstone provisoriskt besluta i vissa frågor, som
för statsverket hade ekonomisk betydelse. Jag vill för egen del erkänna det
befogade i de sakkunnigas erinran, att den utdragna handläggningen av
ifrågavarande ärenden ofta fördröjer en erforderlig rationalisering. Särskilt
i nuvarande läge, då det är angeläget att snabbt ernå möjliga besparingar,
äro åtgärder påkallade i syfte att förenkla proceduren. Jag ämnar närmare
ingå härpå i det följande i samband med behandlingen av de förslag i denna
riktning, som de sakkunniga framlagt.

De sakkunniga ha funnit sig kunna konstatera, att folkskoleväsendets
yttre organisation av olika skid icke förmått hålla jämna steg med de förändringar
i fråga örn barnantal och befolkningens bosättningsförhållanden,
som bort påkalla förenklingar av organisationen. I vissa avseenden ha de
funnit åtgärder kunna vidtagas i syfte att redan för nästa budgetår åstadkomma
dylika förenklingar. I stort sett ha dock erforderliga åtgärder ansetts
böra bero på resultatet av en utredning, som de sakkunniga komme
att företaga. Materialet till nämnda utredning lia de sakkunniga ämnat

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

införskaffa genom statens vederbörande folkskolinspektörer. Jag vill erinra,
att Kungl. Majit — för att underlätta de sakkunnigas ifrågavarande utredning
— denna dag, efter framställning av de sakkunniga, förklarat hinder
ej möta för skolöverstyrelsen att bevilja folkskolinspektör viss tids tjänstledighet
för fullgörande av utredningsarbete för de sakkunnigas räkning.

De sakkunniga ha ej ingått på frågan om lämpligheten av ett uppskov i
besparingssyfte med genomförandet av vissa redan beslutade reformer inom
folkskoleväsendet. Såsom av det efterföljande framgår, har jag emellertid
nödgats i vissa hänseenden under nuvarande förhållanden ifrågasätta sådana
åtgärder.

De viktigaste av mig nedan föreslagna besparingsåtgärderna kunna beräknas
inbespara statsverket utgifter för folkskoleväsendet med nedan i

avrundade tal angivna belopp:

a) Minskning av antalet parallellavdelningar........ kronor 1,600,000

(samtidigt ernås besparing för kommunerna med

omkring 200,000 kronor)

b) Centralisering av fortsättningsskolväsendet ...... » 300,000

c) Uppskov med ikraftträdandet av beslutet örn utsträckning
av den årliga minimilästiden.......... » 400,000

d) Minskade underhålls- och materielbidrag.......... » 900,000

e) Restriktiva bestämmelser beträffande slöjdundervisningen
.............................. » 200,000

Summa kronor 3,400,000.

I viss utsträckning ernås dessa utgiftsminskningar i sin helhet först under
budgetåret 1941/42.

2. Minskning av antalet parallellavdelningar.

De sakkunniga.

Den av de sakkunniga verkställda undersökningen rörande möjligheten
att indraga lärartjänster har i främsta rummet avsett icke-ordinarie
tjänster vid A-skolor i skoldistrikt med ett
flertal parallellavdelningar. Undersökningen har enligt
de sakkunniga givit vid handen, att ett stort antal läraravdelningar finnes
med ett ganska ringa elevantal. De sakkunniga anse därför, att en ändring
i berörda hänseende bör komma till stånd, varigenom antalet lärjungar
i klassavdelningarna skulle något ökas. Härvid borde som allmän regel
gälla, att läraravdelning icke finge delas, förrän antalet elever överstege på
folkskolestadiet 35 och på småskolestadiet 25 (»överskottsmetoden»). I
större skoldistrikt, där möjlighet funnes att jämnt fördela eleverna på be -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

fintliga skolor, borde krävas ett medeltal elever i läraravdelning av 30 på
folkskolestadiet och 24 på småskolestadiet (»rnedeltalsmetoden»).

De sakkunniga föreslå, att till § 5 kungörelsen den 10 december 1937,
nr 999, angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor
m. m. fogas ett tillägg av innehåll, att som villkor för utgående av de i
nämnda kungörelse omförmälda statsbidrag skall gälla, att skoldistrikt
skall vara skyldigt att i god tid före varje läsårs början — lämpligen i maj
eller senast i juni månad — underställa frågan om elevernas fördelning på
läraravdelning under nästpåfoljande läsår vederbörande folkskolinspektörs
prövning och godkännande, dock att skoldistrikt, som ej åtnöjdes med folkskolinspektörens
beslut, skulle äga underställa ärendet skolöverstyrelsens
avgörande.

De sakkunniga föreslå vidare, att anvisningar av Kungl. Majit eller skolöverstyrelsen
utfärdas till ledning för skoldistrikt och folkskolinspektörer
vid handläggning av frågor rörande sådan reglering av lärj ungantalet, som
av de sakkunniga ifrågasatts.

Enligt av de sakkunniga från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter
skulle en tillämpning av de bestämmelser, de sakkunniga i detta sammanhang
ifrågasätta, för den händelse de anpassades på förhållandena under
läsåret 1938/39, medföra en indragning av omkring 285 lärartjänster på
folkskolestadiet, varav 110 genom tillämpning av överskottsmetoden och
175 enligt rnedeltalsmetoden. Motsvarande siffror för småskolan bleve respektive
85, 35 och 50. De sakkunniga ha saknat uppgifter örn elevantalet
under läsåret 1940/41. Med hänsyn till födelsesiffrornas utveckling under
de år, som vore av betydelse för elevantalet i folkskolan under den tidsperiod,
varom här vore fråga, ha de dock ansett sannolikt, att elevantalet
i folkskolan läsåret 1940/41 komme att vara något lägre än under läsåret
1938/39 samt i följd härav möjligheten till indragning av tjänster större.

De sakkunniga ha även upptagit till diskussion, huruvida man borde på
en gång indraga nämnda tjänster eller fördela indragningen över flera läsår,
och därvid kommit till den uppfattningen, att man — därest hänsyn till lärarnas
anställningsförhållanden härutinnan icke föranledde ändring — borde
indraga tjänsterna redan under det kommande läsåret. Som skäl härför,
frånsett de ekonomiska synpunkterna, ha de sakkunniga framhållit,
att man säkerligen under de därpå närmast kommande läsåren måste räkna
med en stark indragning av ordinarie tjänster. Det kunde då icke vara
lämpligt att till en sådan tidpunkt uppskjuta den indragning, det här
gällde. För de lärare, som bleve nödsakade att söka anställning i annat
skoldistrikt, vore detta icke förenat med mindre olägenhet ett år senare.
Snarare kunde man säga, att varje år, som i detta fall förflöte, vore ägnat
att öka svårigheterna vid transport till ett nytt verksamhetsområde.

Till stöd för här berörda förslag ha de sakkunniga anfört i huvudsak följande: -

Kungl. May.ts ''proposition Nr 155.

I det föregående hade de sakkunniga givit uttryck åt den uppfattningen,
att man för att vinna mera väsentliga besparingar å utgifterna för folkskoleväsendet
bland annat borde minska det antal lärare, för vilket statsbidrag
utginge. Indragning av ordinarie lärarbefattning vore emellertid en
tämligen omfattande och invecklad procedur. De sakkunniga hade icke
på den korta tid, som stått dem till buds, medhunnit att utreda frågan
om nya åtgärder i nu förevarande hänseende, vilka kunnat verka sänkande
på utgifterna redan under budgetåret 1940/41.

Annorlunda ställde sig saken med icke-ordinarie lärare. Dessa anställdes
för viss tiel, ej överstigande ett läsår. Vid vårterminens slut 1940 bleve det
därför möjligt att pröva, i vilken utsträckning nämnda tjänster vore för
det kommande läsåret behövliga. De sakkunniga förutsatte också, att vid
en sådan omprövning ingen hänsyn finge tagas till örn tjänsten, för det
fall Kungl. Majit medgivit dess inrättande, beviljats för längre tid än till
och med läsåret 1939/40.

De tjänster, varom här vore fråga, funnes företrädesvis i A-skolor och
framför allt i skoldistrikt med ett flertal parallellavdelningar.

Vid indragning av lärartjänster hade man att taga ställning till frågan,
vilket elevantal per läraravdelning som kunde betraktas såsom lämpligt
och försvarligt ur såväl pedagogiska som ekonomiska synpunkter.

Att fastställa detta tal vore ingalunda lätt. När under senare år elevantalet
i läraravdelningarna på grund av den sjunkande nativiteten samt
de goda konjunkturerna nedbringats väsentligt, kunde man icke utan vidare
klandra detta förhållande. Hade samhället ekonomiska möjligheter, vore
det önskligt med relativt små läraravdelningar, enär undervisningen härigenom
kunde bedrivas under bättre betingelser. Framför allt bleve det
möjligt att mera individualisera behandlingen av eleverna. I tider som de
nuvarande åter, då påfrestningen på statsfinanserna vöre oerhörd, måste
helt naturligt större utrymme givas åt de ekonomiska synpunkterna. Icke
heller nu borde man dock vidtaga åtgärder, som på ett mera allvarligt sätt
försvårade möjligheterna att meddela en god undervisning.

Några i allmän författning givna bestämmelser örn antalet elever per
läraravdelning funnes icke. Föreskrifter i nämnda hänseende lämnades i de
för distrikten gällande reglementena. Skolöverstyrelsens planer och förebilder
till reglementen och andra bestämmelser för distrikten angåve
maximisiffran för elevantalet i folkskolor av A-form till på folkskolestadiet
40 och på småskolestadiet 30. Endast undantagsvis torde dock numera
läraravdelningar ha ett så högt elevantal. Den senast färdigställda elevstatistiken,
avseende vårterminen 1936, utvisade ett medeltal elever per
lärare av 27,2 på folkskolestadiet och 20,6 i småskolan. I båda fallen gällde
det skolor av A-form. Man syntes härav kunna draga den slutsatsen, att
elevantalet i ett stort antal läraravdelningar inom A-formen vore ganska
ringa. En försiktig ökning torde därför i nuvarande läge väl kunna försvaras.

I detta sammanhang inställde sig spörsmålet, huruvida eleverna kunde,
utan skada för deras undervisning och uppfostran, byta lärare när som
helst under skolgången.

Enligt de sakkunnigas mening vore det för folkskolan med dess klasslärarsystem
i hög grad önskligt, att samma lärare undervisade avdelningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

under relativt lång tid. Ombildning av läraravdelningar mellan första och
andra skolåret borde därför icke komma i fråga. Vid tredje skolårets början
däremot bytte eleverna praktiskt taget alltid lärare i de skolformer,
varom här vore fråga, och man hade då fria händer att göra behövliga justeringar.
Vore avgången stor till läroverk eller andra högre skolor efter fjärde
skolåret, måste antalet avdelningar av klass 5 minskas med hänsyn härtill.
Slutligen kunde genom avgång från sjätte klass, antingen denna avgång
skedde till högre läroanstalter eller till fortsättningsskolan, också vid sjunde
skolårets början en omreglering böra ske av läraravdelningarna. Efter första,
tredje och femte skolåren borde dock klassavdelningarna i regel få vara
oförändrade, frånsett kvarsittning etc.

Här anförda uppfattning finge emellertid icke hindra, att man i nuvarande
exceptionella läge vid nästa hösttermins början genomförde en allmän
justering av elevantalet i A-skolorna. Dock borde därvid stort utrymme
lämnas åt skoldistrikten att, inom ramen av givna allmänna bestämmelser,
lokalt lösa spörsmålen på sätt man kunde finna lämpligt.

Beträffande de regler, som skulle kunna uppställas för elevernas fördelning
på läraravdelningar, ha de sakkunniga erinrat om ett av skolöverstyrelsen
den 28 november 1939 i ämnet avgivet yttrande, föranlett av vissa
framställningar om reglering nedåt av elevantalet i läraravdelningarna. De
sakkunniga, som förklarat sig skola i ett senare betänkande återkomma till
här berörda spörsmål, ha ansett sig nu endast böra återgiva en del av överstyrelsens
principiella synpunkter.

Överstyrelsen hade ansett starka skäl tala emot ett fastställande genom
föreskrifter i folkskolestadgan eller på annat sätt av maximi- och minimiantal
lärjungar i läraravdelningar.

Förhållandena inom rikets olika delar vore så skiftande, att ett fastställande
av vissa maximiantal lärjungar av denna anledning icke syntes vara
praktiskt genomförbart. I ett stort antal skolor växlade barnantalet såväl
under ett och samma läsår som från det ena läsåret till det andra högst
väsentligt antingen på grund av in- och utflyttning eller till följd av befolkningens
olika fördelning på skilda åldersgrupper under varandra jämförelsevis
nära liggande tidsperioder eller på grund av födelsetalens relativt starka
växlingar från det ena året till det andra eller ock till följd därav, att fluktuationer
i samtliga nämnda avseenden förekomme. Om till exempel i en
läraravdelning av en viss skolform vid höstterminens början funnes 30 barn,
kunde detta antal efter några veckor eller månader ha minskats till 25 och
ett annat läsår åter stigit till 32.

Gällde då för ifrågavarande skolform den föreskriften, att antalet barn
icke finge överstiga 30, måste en uppdelning ske och en ny lärare anställas.
Varje läraravdelning komme då att bestå av endast 16 barn. Vore då
minimiantal också fastställt, bleve förhållandena så komplicerade, att ett
ordnande av skolan med iakttagande av gällande föreskrifter rörande barnantalet
i läraravdelning näppeligen bleve möjligt.

Då folkskolan vore obligatorisk och alltså till undervisning måste mottaga
icke blott skolpliktiga barn, som för längre eller kortare tid tillhörde
skolans område och för vilkas undervisning icke på annat giltigt sätt sörjdes,
utan även, då så befunnes lämpligt, barn från andra skolområden och
skoldistrikt, kunde betydande växlingar hos barnantalet i läraravdelning

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

icke undvikas. Det vöre därför enligt överstyrelsens mening nödvändigt,
att möjligheter till anpassning efter olika förhållanden fortfarande funnes.
Överstyrelsen ville dock betona, att denna anpassningsförmåga hade sina
gränser, såvida folkskolan skulle kunna giva de resultat, man i olika avseenden
numera krävde av dess verksamhet. Antalet lärjungar i läraravdelning
borde fördenskull icke bli så stort, att en mera individuell handledning
av lärjungarna därigenom äventyrades.

Överstyrelsen vore medveten om att det tidigare i vissa skolor såväl i
städer som på landsbygd funnits läraravdelningar med alltför stort barnantal.
Numera torde dock förhållandena ha betydligt förbättrats. Det sjunkande
barnantalet hade enligt överstyrelsens erfarenhet i stort sett verkat
som en reglerande faktor i nu förevarande avseende. Överstyrelsen ville
dock framhålla, att införandet av det sjunde skolåret kunde komma att i
vissa skolor av B-form medföra sådan ökning av antalet barn i den läraravdelning,
som omfattade den sjunde klassen, att en uppdelning på grund
därav måste äga rum. Närmare erfarenhet om hur förhållandena i detta
avseende inom landet i dess helhet kunde komma att gestalta sig saknades
dock ännu.

Slutligen ville överstyrelsen framhålla, att antalet läraravdelningar med
alltför stort eller alltför litet barnantal mer och mer försvunne genom de
centraliseringsåtgärder, som i avsevärd omfattning företoges.

De sakkunniga kunde i allt väsentligt ansluta sig till vad skolöverstyrelsen
sålunda anfört. Det kunde icke vara lämpligt att i folkskolan införa
några bestämda, mekaniskt verkande regler för fastställande av elevantalet
i läraravdelningarna. Då de sakkunniga emellertid ansåge det nödvändigt
med en utjämning av antalet elever, så att de minsta läraravdelningarna,
där så vore möjligt, antingen indroges eller utökades med elever från
andra avdelningar, hade de sökt finna en lösning av detta spörsmål efter
delvis andra linjer. Det gällde att å ena sidan vinna ett mera skäligt elevantal
i sådana avdelningar, som med hänsyn till nuvarande ekonomiska
förhållanden vore alltför små, men å andra sidan att bibehålla folkskolans
förmåga av smidig anpassning efter skiftande förhållanden. Någon bestämmelse
om elevantal borde därför, enligt de sakkunnigas mening, icke heller
nu fastställas i allmän författning. Det angivna syftet torde kunna vinnas,
om i kungörelsen nr 999/1937 angående statsbidrag till avlöning av lärare
vid folk- och småskolor m. m. såsom ytterligare villkor för statsbidrag stadgades,
att skoldistrikt skulle vara skyldigt att i god tid före läsårs början
för prövning och godkännande underställa statens vederbörande folkskolinspektör
elevernas fördelning på läraravdelningar. Därest skoldistrikt icke
ville låta sig nöja med folkskolinspektörens beslut, borde frågan kunna hänskjutas
till skolöverstyrelsen.

Lämpligast borde dylika ärenden prövas redan i maj eller juni månad.

Skoldistrikten hade då möjlighet att trots denna nya anordning hinna
anställa erforderligt antal icke-ordinarie lärare före höstterminens början.
Den av de sakkunniga ifrågasatta enhetligheten i elevantal kunde sedan
vinnas genom att ovan angivna bestämmelse kompletterades med av Kungl.
Majit eller skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar, vilka skulle tjäna till

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

ledning för såväl skoldistrikten som folkskolinspektörerna. Nämnda anvisningar
borde i stort sett innehålla föreskrifter av det innehåll, som de sakkunniga
i det följande föresloge.

Som allmän regel borde gälla, att läraravdelning ej finge delas, förrän
antalet elever överstege på folkskolestadiet 85 och i småskolan 25. I följd
härav skulle det alltså på folkskolestadiet erfordras för två läraravdelningar
av samma klass minst 36 elever, för tre avdelningar minst 71 och för fyra
avdelningar minst 106. Motsvarande tal för småskolan skulle bliva 26, 51
och 76. Emellertid borde man icke strängt hålla på att alla läraravdelningar
skulle vara av A-form, även örn denna vore för en skola gällande. B-formerna
gåve vid måttligt elevantal möjlighet till fullt tillfredsställande undervisning.
Vore exempelvis på småskolestadiet elevantalet i båda klasserna
sammanlagt 60, borde detta icke föranleda inrättandet av fyra läraravdelningar.
Det torde vara riktigare att organisera undervisningen på två
avdelningar av a-form med drygt 20 elever vardera samt en avdelning av
b-form med knappt detta elevantal. På motsvarande sätt kunde man tänka
sig, att till exempel 85 elever i klasserna 3 och 4 fördelades på allenast tre
läraravdelningar genom att två läraravdelningar av A-form erhölle omkring
30 elever vardera samt en avdelning av B-form omkring 25.

I större skoldistrikt med möjlighet att jämnt fördela eleverna på A-skolor
syntes det var lämpligast att ej tillämpa förut angivna metod för elevernas
fördelning utan i stället räkna med ett visst medeltal elever för respektive
folk- och småskolestadier. Härigenom bleve den statliga kontrollen avsevärt
enklare att ordna, varjämte skoldistriktet finge relativt stor frihet att fördela
eleverna på skolor och läraravdelningar. Statens ekonomiska synpunkter
finge det oaktat tillfälle att göra sig gällande. En tillämpning av här
berörda metod lämpade sig för städer med minst fem parallellavdelningar
av varje klass.

De sakkunniga hade övervägt olika tal för den medelsiffra elever, som
skulle fastställas. Sålunda hade de sakkunniga ej ansett det i och för sig
orimligt att på folkskolestadiet kräva ett medeltal elever av 32. Emellertid
visade det sig, att, örn man satte medelsiffran så pass högt, detta skulle
medföra en mycket stark indragning av tjänster i de större skoldistrikten.
Då de sakkunniga ansåge, att reduceringen av antalet lärare borde fördelas
på en längre tidsperiod — en sak som bland annat nödvändiggjordes av
lärarnas i regel ordinarie anställning — ville de föreslå, att man nöjde sig
med att kräva ett medeltal elever av 30 på folkskolestadiet för större skoldistrikt.
På småskolestadiet borde elevantalet helt naturligt vara avsevärt
lägre. Fastställde man siffran 30 för folkskolestadiet, borde medeltalet elever
i småskolans läraravdelningar icke överstiga 22. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat, hade emellertid ett flertal av de större skoldistrikt, som
i detta sammanhang bomme i fråga, ett avsevärt högre medeltal elever.
Med hänsyn härtill och då för de sakkunniga besparingssynpunkten måste
vara den väsentliga, ville de föreslå, att för småskolestadiet medeltalet elever
icke skulle understiga 25.

I detta sammanhang hade man att taga ställning till ytterligare ett par
spörsmål, som avsåge beräkningen av medeltalet elever i de större skoldistrikten.
Sålunda måste man avgöra, huruvida det medeltal, som sålunda
ifrågasattes, skulle avse skoldistriktets samtliga barn eller örn eleverna i
vissa specialklasser borde frånräknas. Dylika specialavdelningar vöre exempelvis
kjäl pbl asser samt psykopat- och hälsoklasser. De sakkunniga ansåge

Bihang till rilcsdagcns protokoll lOt/O. 1 sami. Nr löt). 2

Kungl. Marits proposition Nr 155.

det vara ställt utanför all diskussion, att nämnda avdelningar, för den händelse
syftet med deras inrättande skulle uppnås, måste ha ett relativt litet
elevantal. I anledning härav föresloges, att nyssnämnda specialavdelningar
icke skulle ingå i det medeltal elever, som komme att krävas, utan behandlas
fristående.

I några skoldistrikt funnes dessutom s. k. svagklasser, i vilka man sammanfört
barn, som, utan att kunna hänföras till hjälpklasstadiet, vöre relativt
klent begåvade. Även i nämnda undervisningsavdelningar brukade
antalet elever vara avsevärt lägre än i normalklasserna. Med hänsyn bland
annat till att den anordning, varom nu vore fråga, icke hade något stöd
i allmän författning och till sitt pedagogiska värde vöre omtvistad samt
dessutom skulle kunna omöjliggöra genomförandet av en reglering av klassavdelningarnas
storlek, ansåge de sakkunniga, att undantag i nämnda fall
ej borde medgivas. Detta berövade dock icke ett skoldistrikt möjligheten
att i nu avsedd läraravdelning ha ett lägre elevantal men måste medföra,
att antalet elever i normalavdelningarna höjdes i motsvarande grad.

Slutligen ville de sakkunniga fästa uppmärksamheten därå, att vissa av
de större städerna hade mera glest bebodda ytterområden. Skolorna i dessa
borde — även om de stundom vore av A-form — icke ingå i den allmänna
medeltalsberäkningen av elevantalet utan behandlas enligt överskottsmetoden.

Anmärkas borde i detta sammanhang, att de större och medelstora städerna
genom tillämpning av medeltalsmetod icke komme i bättre ställning
än andra skoldistrikt. Överskottsmetoden skulle nämligen tillämpas på
varje klass och i regel varje skolanläggning för sig, under det att medeltalsmetoden
normalt skulle tillämpas på folk- respektive småskolestadiet i samtliga
A-skolor inom distriktet betraktat som en enhet. Utan tvekan bleve
därför det genomsnittliga antalet elever per läraravdelning högre i de större
skoldistrikten, vilket i sin tur möjliggjordes av befolkningens större koncentration.

De sakkunniga framhålla vidare, att — även om de sålunda föreslagna
åtgärderna blott avsåge förhållandena i A-skolor — detta icke hindrade,
att de betraktade det som självklart, att man, i den mån förekomsten av
icke-ordinarie tjänster eller ordinarie lärares avgång gjorde det möjligt,
borde vid nästa läsårs början reglera elevantalet även i lägre skolformer
med särskilt hänsynstagande till det nuvarande ekonomiska läget.

Beträffande frågan örn de föreslagna åtgärdernas inverkan
på lärarnas anställningsförhållanden ha de sakkunniga,
som nämnts, beräknat, att de här ovan ifrågasatta åtgärderna för en
reglering av elevantalet i A-skolor skulle för nästa budgetår komma att
medföra, att omkring 285 icke-ordinarie folkskollärartjänster och omkring
85 icke-ordinarie småskollärartjänster komme att bli överflödiga. De åtgärder
i övrigt i syfte att reducera antalet erforderliga lärartjänster, som de
sakkunniga förordade (jämför det följande), gjorde, att man kunde avrunda
dessa siffror uppåt till respektive 300 och 100.

Vid den reducering av antalet lärartjänster i folk- och småskolor, som
de sakkunniga dels sålunda föreslagit, dels ock ämnade i ett senare betän -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

leande ifrågasätta, borde skälig hänsyn tagas till såväl redan utexaminerade
lärare liksom ock sådana läraraspiranter, som å seminarierna påbörjat
utbildning för sitt tilltänkta yrke. Indragningen av lärartjänster borde därför
fördelas över en längre tidsperiod, och examinationen av lärare anpassas
efter de nya förhållandena.

För bedömande av, hur den för nästa budgetår ifrågasatta indragningen
av tjänster bomme att inverka på lärarnas anställningsförhållanden, ville
de sakkunniga anföra följande.

Vid en normal utveckling av folkskolan räknade skolöverstyrelsen, enligt
vad de sakkunniga under hand inhämtat, med en brist på folkskollärare
av minst 200 för de närmaste läsåren. Med hänsyn härtill syntes tidpunkten
synnerligen lämplig för de föreslagna indragningarna av tjänster.
De av de sakkunniga ifrågasatta åtgärderna kunde i stort sett väntas få
den följden i nu förevarande hänseende, att en befarad brist på lärare ersattes
av något överskott. Vidare hade de sakkunniga från folkskolinspektörerna
erhållit approximativa uppgifter örn antalet pensionerade eller
oexaminerade lärare samt småskollärare, vilka vid höstterminens slut 1939
tjänstgjort vid folkskola. Med ledning av de lämnade uppgifterna beräknade
de sakkunniga sammanlagda antalet av nu nämnda lärare till minst
400. Denna höga siffra vore helt naturligt en följd av inkallelserna till militärtjänst
i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap. Då bristen
på lärare icke vore jämnt fördelad över hela landet utan i huvudsak
förekomme koncentrerad till vissa delar, skulle det, även om yngre
examinerade lärare stått till förfogande, icke varit möjligt att besätta samtliga
vikariat med sådana lärare.

Beträffande småskollärana läge saken delvis annorlunda till. På detta
område hade sedan lång tid funnits ett överskott av lärare. Genom minskad
examination hade dock nämnda överskott successivt minskats och torde
numera vara ganska ringa. En indragning av tjänster i småskolan betydde
emellertid, att det toge något längre tid, innan arbetstillfällena för nu avsedda
lärare komme att någorlunda motsvara tillgången på arbetskraft.
Även för småskollärare gällde, att anställningsmöjligheterna ökat genom
den förstärkta försvarsberedskapen. I icke få fall hade småskollärare under
sistlidna hösttermin uppehållit vikariat i folkskola.

Av det nu anförda syntes framgå, att om de förhållanden, som nödvändiggjort
den förstärkta försvarsberedskapen, komme att fortsätta under
nästkommande läsår, även en mycket stark indragning av tjänster å folkskolestadiet
icke komme att medföra någon egentlig arbetslöshet bland
yngre examinerade lärare. Även för småskollärarnas del torde anställningsförhållandena
komma att bli någorlunda tillfredsställande.

Skulle däremot en avspänning inträda på det internationella området,
bleve givetvis lärarnas arbetsförhållanden i nu förevarande hänseende försämrade.
De sakkunniga hade övervägt, huruvida man i ett sådant läge
borde låta den indragning av lärartjänster, som ifrågasatts för läsåret
1940/41, fördelas på längre tid. Som skäl för en dylik åsikt kunde, frånsett
hänsynen till lärarna, åberopas, att den ekonomiska situationen i händelse
av europeisk fred skulle bli väsentligt ljusare. Detta borde icke, enligt
de sakkunnigas mening, föranleda ett undanskjutande av en lämplig
rationalisering av folkskoleväsendet men skulle viii kunna motivera ett lug -

Kungl. Marits proposition Nr 155.

nare tempo i de olika åtgärderna. Med den form för reglerandet av hithörande
förhållanden, som de sakkunniga föreslagit, syntes det formellt lätt
att reglera takten i de ifrågasatta åtgärderna. De sakkunniga ansåge sig
alltså böra föreslå, att vid utfärdandet av föreslagna anvisningar tillbörlig
hänsyn toges även till lärarnas anställningsförhållanden i enlighet med
av de sakkunniga här anförda synpunkter.

De sakkunniga ha i detta sammanhang även framfört vissa synpunkter
beträffande elevintagningen i folk- och småskoleseminarierna under nästa
och närmast följande budgetår och därvid ifrågasatt avsevärda inskränkningar.
Härtill ber jag få återkomma i det följande.

Remissyttrandena.

Skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen hade intet att erinra mot att de delningsgrunder, de sakkunniga
föreslagit såsom regelmässiga (överskottsmetoden), bleve tillämpade
under nuvarande förhållanden.

Beträffande de sakkunnigas förslag om införande under vissa förhållanden
i A-skolor av läraravdelningar av B-form, ville överstyrelsen framhålla,
att sådan organisation redan nu tillämpades i olika variationer. Så kunde
exempelvis småskolestadiet vara anordnat enligt b-formen och folkskolestadiet
enligt A-formen eller det senare med två läraravdelningar enligt
A-form och med två klasser sammanslagna till en läraravdelning. I sjuklassiga
skolor kunde likaledes på folkskolestadiet två klasser tillsammans
bilda en läraravdelning, under det att de tre övriga klasserna undervisades
av var sin lärare o. s. v. Överstyrelsen ansåge för sin del, att en dylik
anpassning vore nödvändig och även lämplig, när det vore fråga om Askolor
med relativt låga elevantal. Däremot hyste överstyrelsen vissa betänkligheter
mot att i A-skolor med flera parallellavdelningar på folkskolestadiet
skulle införas läraravdelningar av B-form, då dessa i dylika skolor
lätt bleve betraktade såsom varande sämre än avdelningar av A-form.

De sakkunniga syntes icke heller ha haft för avsikt att föreslå, att nämnda
metod för elevernas fördelning skulle tillämpas i skoldistrikt med större
A-skolor. För sådana skoldistrikt borde i stället vid fördelningen räknas
med ett visst medeltal elever för respektive folk- och småskolestadierna.

Överstyrelsen funne för sin del de föreslagna medeltalen väl avvägda
och hade ur principiell synpunkt icke heller något att erinra mot vad de
sakkunniga i övrigt anfört i nu förevarande avseenden. Emellertid ville
överstyrelsen fästa uppmärksamheten på att de sakkunniga icke yttrat sig
om de folkskolans högre avdelningar, som funnes och vilka vore frivilliga.
På grund av den ställning och organisation, dessa avdelningar hade, vore
det enligt överstyrelsens mening nödvändigt, att undantag från tillämpning
av de föreslagna allmänna grunderna rörande elevantalet kunde medgivas
i alla de fall, då skäl därtill förelåge på grund av lokala förhållanden
eller undervisningens omfattning och planläggning. Här ifrågavarande avdelningar
kunde exempelvis omfatta både goss- och flickavdelningar med
elevantal, som möjliggjorde, att angivna medeltalsbestämmelser kunde
följas, om hänsyn toges blott till denna omständighet. I många fall kunde
dock särskilda kurs- och timplaner helt eller delvis vara upprättade för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

de kvinnliga och för de manliga elevernas undervisning. En strikt tillämpning
i dylika fall av ovannämnda delnings- och medeltalsgrunder skulle
kunna äventyra möjligheten att anpassa undervisningen efter de olika elevkategoriernas
utbildningsbehov. En sådan anpassning vore emellertid enligt
överstyrelsens mening nödvändig.

De sakkunnigas förslag syntes gå ut på att samtliga de icke-ordinarie
tjänster, som med tillämpning av föreslagna regler skulle bli övertaliga vid
A-skolor läsåret 1940/41, skulle indragas redan under nämnda läsår. Överstyrelsen
ansåge, att en sådan indragning skulle komma att drabba många
lärare synnerligen hårt. Visserligen vore de icke-ordinarie tjänsterna avsedda
att möjliggöra anpassning av lärartjänsternas antal efter storleken
av elevantalet under skilda tider. Inom flera av de större skoldistrikten
upprätthölles dock för närvarande ett jämförelsevis stort antal icke-ordinarie
tjänster, som under normala förhållanden fortfarande skulle ansetts
behövliga under en längre eller kortare tidsperiod. I många fall hade lärare
innehaft dylika tjänster under ett tiotal år och därutöver. Även sådana
liirare, av vilka många vore familjeförsörjare och under flera år erlagt familjepensionsavgifter,
skulle vid en indragning på en gång komma att
drabbas antingen av fullständig arbetslöshet eller, i bästa fall, bli hänvisade
till att söka eventuellt lediga vikariat. Då genom särskilda åtgärder från
statsmakternas sida en väsentlig skärpning av hittills i nu ifrågavarande
avseende rådande förhållanden vore avsedd att genomföras, syntes det
överstyrelsen rimligt, att åt eventuella föreskrifter gåves sådan form, att
indragningen av övertaliga icke-ordinarie tjänster även vid A-skolor bleve
fördelad på åtminstone två läsår, varvid borde tillses, att icke-ordinarie
lärare med många års tjänstetid icke skulle drabbas av arbetslöshet. Överstyrelsen
ansåge sig finna stöd för detta sitt förslag även i det förhållandet,
att statsmakterna vid tidigare beslut rörande omorganisationer _ av olika
slag framhållit, att dessa borde så genomföras, att icke-ordinarie befattningshavare
med längre tjänstetid icke bleve avskedade. Riksdagens statsutskott
hade också i samband med behandling av Kungl. Maj:ts framställningar
till 1940 års riksdag i vissa för flera huvudtitlar gemensamma
frågor gjort ett uttalande med liknande innehåll. Utskottet hade nämligen,
bland annat, anfört, att önskvärda besparingar borde kunna vinnas utan
att avskedande borde ske av redan anställd icke-ordinarie personal.

Statskontoret.

Enligt statskontorets mening hade de sakkunniga anfört fullgoda
skäl för förslaget örn meddelande av uttryckliga bestämmelser angående
antal lärjungar i varje läraravdelning. Behovet av åtgärder på detta
område vore särskilt framträdande mot bakgrunden av de besparingar,
som härigenom kunde vinnas. De av de sakkunniga i detta avseende föreslagna
bestämmelserna hade icke givit statskontoret anledning till erinran
i annat hänseende än att ämbetsverket ville ifrågasätta, huruvida icke
medeltalet lärjungar i läraravdelning i de större skoldistrikten borde kunna
sättas högre lin vad de sakkunniga föreslagit. Enligt statskontorets
mening syntes det knappast innebära full rättvisa mot landsbygden att
där icke medgiva delning av en läraravdelning på folkskolestadiet förrän
lärjungeantalet överstege 35, under det att i större skoldistrikt det genomsnittliga
antalet icke skulle behöva överstiga 30. I varje fall ansåge statskontoret,
att sistnämnda siffra under nuvarande förhållanden icke borde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

sättas lägre än 32, d. v. s. det av de sakkunniga alternativt övervägda
antalet. För småskolestadiet torde i de större skoldistrikten medeltalet
lärjungar kunna bestämmas till 25. Det skäl, som av de sakkunniga anförts
mot en högre medelsiffra — nämligen en alltför stark indragning
av tjänster i dessa skoldistrikt — kunde enligt statskontorets mening icke
vara avgörande. Att märka vore nämligen, att det för närvarande i själva
verket torde förefinnas brist på lärare, vilket icke minst framginge därav,
att pensionerade lärare i rätt betydande omfattning anlitades för undervisningens
upprätthållande. Vidare kunde framhållas, att de föreslagna
besparingsåtgärderna endast vore avsedda att tillämpas under nuvarande
exceptionella förhållanden med av dessa föranledda inkallelser av manliga
folkskollärare till militärtjänstgöring. I den mån normala förhållanden
åter inträdde finge givetvis de i besparingssyfte vidtagna åtgärderna på
folkskolans område — liksom inom andra förvaltningsområden — tagas
under förnyad omprövning. Då det här alltså icke vore fråga örn någon
bestående försämring av förutsättningarna för folkskolornas arbete utan
endast en av nuvarande läge motiverad inskränkning, ansåge statskontoret
det vara försvarbart att vidtaga även långtgående besparingsåtgärder.

Rilcsräkenskapsverket,

Med anledning av att de sakkunniga i detta såväl som i andra sammanhang
framhållit nödvändigheten av att de bestämmelser, som erfordrades
för de föreslagna besparingsåtgärderna, kompletterades med anvisningar
till ledning för skoldistrikten och folkskolinspektörerna, har riksräkenskapsverket
framhållit, att dylika anvisningar skulle komma att avsevärt
underlätta jämväl den centrala kontrollen av statens utgifter för folkskoleväsendet.

Allmänna lönenämnden.

Nämndens majoritet har icke framställt erinran mot de sakkunnigas förslag.
En reservant har uttalat sig för, att viss övergångstid borde fastställas
för genomförande av förslaget.

Domkapitlen.

Flertalet domkapitel tillstyrka de sakkunnigas förslag i den form det
erhållit. Några domkapitel förorda dock vissa modifikationer, såsom domkapitlen
i Västerås, Karlstad och Luleå. Domkapitlet i Uppsala anser de
föreslagna åtgärderna icke tillfyllest i nu rådande läge.

Uppsala. Domkapitlet, som i och för sig tillstyrkte de sakkunnigas ifrågavarande
förslag, kunde icke underlåta att giva uttryck åt en förmodan,
att den föreslagna åtgärden skulle utan skada för vårt folkskoleväsende
kunna göras ännu mera effektiv, detta särskilt med tanke på de nuvarande
extraordinära tidsomständighetema. Det förefölle, som om tiden vore inne
för att ett stadgande örn ett minimiantal av elever i folk- och småskolor
av olika typer nu omedelbart upptoges till omprövning. Man måste förvåna
sig över att så ej skett i det föreliggande betänkandet och även däröver

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155. 23

att de föreslagna besparingsåtgärderna för nästa budgetår vore inskränkta
till folkskolor av A-typ.

Domkapitlet saknade givetvis förutsättningar att på ett mera självständigt
sätt anvisa vägar för de olika missförhållandenas snara avhjälpande.
Men med hänsyn därtill, att de sakkunniga förklarat sig vilja i ett senare
betänkande föreslå en tillfällig förstärkning av folkskolinspektionen för
förberedande av rationaliseringsåtgärder, ville domkapitlet sätta i fråga,
huruvida ej en sådan tillfällig förstärkning snarare borde medgivas skolöverstyrelsen
för en central och säkerligen mera effektiv behandling av
detta viktiga spörsmål.

Domkapitlet i Västerås har hemställt, att, då enligt motiveringen
till de sakkunnigas förslag klassavdelningarna i regel tänktes böra förbli
oförändrade efter 1, 3 och 5 skolåren eller alltså i 2, 4 och 6 klasserna, vid
medeltalsberäkningen hänsyn endast måtte tagas till elevantalet i klasserna
3, 5 och 7.

Domkapitlet i Karlstad har ifrågasatt, att de lärare, som tjänstgjort
minst två år som extra ordinarie och på grund av de föreslagna besparingsåtgärderna
måste övergå till vikariattjänstgöring, skulle få bibehålla de
rättigheter, som de haft som extra ordinarie lärare.

Mot den förutnämnda ifrågasatta bestämmelsen rörande uppdelning av
läraravdelningarna, av de sakkunniga kallad överskottsmetoden, hade
domkapitlet i Luleå, under förutsättning att det här vore fråga om en av det
nuvarande ekonomiska läget betingad tillfällig anordning, ingen annan erinran
att göra än att undantag från bestämmelsen bleve nödvändiga för
stiftets finsktalande bygder och även syntes bli påkallade beträffande sådana
avdelningar, där den allmänna kunskapsnivån vore förhållandevis
låg, vare sig orsaken härtill vore organisatoriska anordningar, stark avgång
till högre läroanstalter eller annat. Emot den ifrågasatta omfattningen
av den av de sakkunniga föreslagna metoden att räkna med visst medeltal
elever i läraravdelning kunde invändningar göras. Där bebyggelsen i en
stad eller i ett stadsliknande samhälle vore starkt koncentrerad, torde anordningen
icke behöva medföra särskilda olägenheter. Men denna förutsättning
vore i dylika samhällen långt ifrån alltid för handen. Det vore
enligt domkapitlets mening otillräckligt att räkna med undantag för allenast
större städers glest bebodda ytterområden, utan den ifrågasatta medeltalsberäkningen
borde uppenbarligen komma till användning överhuvud
endast i sådana delar av ett distrikt, som hade starkt koncentrerad bebyggelse.
Och att därvid äventyra undervisningsarbetets effektivitet genom
medtagande i beräkningsunderlaget av så kallade svagklasser förefölle icke
tillrådligt.

Det syntes vidare tveksamt, huruvida skyldighet borde stadgas för skoldistrikt
att före läsårs början underställa frågan om elevernas fördelning
folkskolinspektörens prövning och godkännande. Domkapitlet föreställde
sig, att, därest .särskilda anvisningar rörande elevantalet inom de olika
läraravdelningarna utfärdades av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen till
ledning för såväl skoldistrikten som folkskolinspektörerna, de sistnämnda
utan den av de sakkunniga föreslagna underställningen skulle kunna tillse,
att onödiga läraravdelningar icke upprätthölles.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

Domkapitlet i Linköping framhåller, att även i lägre skolformer torde
ett ökande av det ringa elevantalet med därav följande sammanslagningar
och indragningar av lärartjänster kunna utan skada ske redan under nästa
läsår, särskilt i fråga örn Bl-skolor.

Domkapitlet i Strängnäs understryker, att det icke kunde vara lämpligt,
att i författningsbestämmelser ange antalet elever, som måste finnas i en
läraravdelning, innan avdelningen finge delas. Förhållandena inom vårt
folkskoleväsende vöre så skiftande, att maximibestämmelser för klassavdelningars
storlek icke kunde utfärdas på samma sätt som för läroverken.

Domkapitlet kunde nu icke bedöma, hur det i pedagogiskt avseende
skulle komma att verka, därest man, som de sakkunniga förordat, i skolor
av A-form delvis organiserade undervisningen enligt B-form. Ett dylikt
blandat system kunde vara värt en prövning. Skulle det begagnas utan att
den tidsödande proceduren med reglementsändring förutsattes som nödvändig,
borde emellertid anmälan om företagna provisoriska förändringar
i skolformerna göras till respektive domkapitel.

Länsstyrelserna.

Länsstyrelserna ha så gott som undantagslöst uttalat sin fulla anslutning
till de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Länsstyrelsen i Nyköping
har dock förordat längre gående åtgärder än de sakkunniga. Länsstyrelsen
i Umea har uttryckt viss tveksamhet rörande lämpligheten av en så kraftig
reducering, som ifrågasatts, och länsstyrelsen i Luleå har uttalat vissa
önskemål om modifikationer, särskilt med hänsyn till förhållandena i Norrbottens
läns finnbygder.

Länsstyrelsen i Nyköping har sålunda ifrågasatt, örn icke med hänsyn till
motsvarande bestämmelser vid den högre skolundervisningen antalet elever
i klasserna borde bestämmas till minst 35 respektive 25 icke blott för
mindre skoldistrikt utan även för större sådana, varvid de lärare, som innehade
ordinarie anställning och som genom den nu föreslagna åtgärden
bleve övertaliga, finge i största möjliga utsträckning förflyttas till annan
lärartjänst.

Länsstyrelsen i Umeå förklarar sig icke kunna frigöra sig från den uppfattningen,
att den indragning av lärartjänster, som föreslagits skola äga
rum redan från och med nästkommande budgetår, vore väl kraftig och
skulle, därest den genomfördes i den beräknade omfattningen, sannolikt
komma att skapa en icke obetydlig arbetslöshet inom lärarkåren. Med
hänsyn härtill syntes en något mindre reducering av antalet tjänster vara
att förorda, och beträffande särskilt Västerbottens län ville länsstyrelsen
framhålla nödvändigheten av att gå fram med stor varsamhet. Vägbristen,
de stora avstånden och de ofta kalla vintrarna vore synpunkter, som icke
torde ha i tillbörlig grad beaktats, när maningar utgått örn vidtagande av
åtgärder i angiven riktning. Än betänkligare vore, att man syntes handla
som örn tillgången på lämpliga inackorderingsställen i de västerbottniska
byarna vore tämligen obegränsad, medan förhållandena på grund av trångboddhet,
ofta stora barnskaror och fattigdom mångenstädes vore de
motsatta.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Länsstyrelsen i Luleå har framhållit, att då många barn i länets s. k.
finnbygd hade tämligen ringa kunskap i svenska språket, pedagogiska skäl
talade för att läraravdelningarna i dessa trakter icke kunde bestå av alltför
stort antal barn. Det syntes länsstyrelsen därför lämpligt, att medeltalet
elever i läraravdelningarna i de finskspråkiga delarna av länet icke fixerades,
utan att på vederbörande folkskolinspektör skulle ankomma att med
hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma elevantalet per läraravdelning.

Stockholms folkskoledirektion.

Direktionen har hemställt,

att den av de sakkunniga föreslagna höjningen av lärjungantalet i folkskolans
klasser måtte successivt genomföras under läsåren 1940/42;

att medeltalet lärjungar per klassavdelning i folkskolans högre avdelning
måtte bestämmas till omkring 24;

att i fråga örn kommun, som vore befriad från inspektion av sitt folkskoleväsen
genom statens folkskolinspektör, icke måtte föreskrivas, att
elevernas fördelning på läraravdelningar skulle underställas statens vederbörande
folkskolinspektör för prövning och godkännande; samt

att i utfärdade anvisningar närmare måtte angivas de fall, i vilka den
s. k. överskottsmetoden skulle komma till användning vid beräknandet av
antalet läraravdelningar i städernas skoldistrikt.

Till stöd härför har anförts:

Vid ett försök att överblicka verkningarna inom Stockholms skoldistrikt
av de föreslagna bestämmelserna, vilka icke komme att beröra småskolestadiet,
där medeltalet lärjungar per klassavdelning för närvarande vore
24,3, uppställde sig först frågan, huruvida folkskolans högre avdelning,
i Stockholm omfattande en årsklass, åttonde klassen, skulle
medtagas vid medeltalsberäkningen. Åttonde klassen vore icke obligatorisk,
och från sjunde klassen avginge ett stort antal lärjungar till fortsättningsskolan,
yrkesskolor och andra överbyggnader. Under det att antalet
lärjungar i sjunde klassen (normalavdelningarna) vårterminen 1939
utgjort 2,484, så vore antalet lärjungar i åttonde klassen (normalavdelningarna)
innevarande läsår 1,937. På grund av att lärjungantalet i åttonde
klassen vid varje särskild skola sålunda i allmänhet vore ganska
lågt, stannade medeltalet lärjungar per avdelning inom denna klass vid
en väsentligt lägre siffra än inom den egentliga folkskolan och vore innevarande
läsår 22,5. En mera väsentlig höjning av detta medeltal skulle
medföra, att man nödgades i stor utsträckning överflytta lärjungar under
deras sista skolår från den skola, de under sin föregående skoltid tillhört,
till en annan skola med andra lärare och med en för lärjungarna ny och
främmande miljö. Ur pedagogiska synpunkter måste detta framstå såsom
synnerligen olämpligt. Erfarenheten hade givit vid handen, att lärjungarna
inför tvånget av en sådan överflyttning valde att gå till fortsättningsskolan
i stället för till åttonde klassen. Då det vore uppenbart, att fortsättningsskolan
icke kunde tillnärmelsevis giva lärjungarna samma bildningsmått
som undervisningen i åttonde klassen, så komme en starkare till -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

strömning till fortsättningsskolan på åttonde klassens bekostnad att ha
till följd en avgjord sänkning av bildningsnivån hos den ungdom det här
gällde.

Av anförda skäl skulle direktionen finna en föreskrift örn en mera avsevärd
höjning av medeltalet lärjungar per avdelning i åttonde klassen
synnerligen beklaglig. De sakkunniga syntes icke heller i sina beräkningar
ha medtagit denna klass. Med hänsyn till nu rådande läge borde naturligtvis
lärjungantalet i avdelningarna även i denna klass höjas, så långt
detta utan allvarligare olägenheter kunde ske, men direktionen ansåge
sig på grund av de särskilda förhållanden, som gällde den frivilliga högre
avdelningen, böra hemställa, att, om ett medeltal även i detta fall fixerades,
detta icke måtte sättas högre än 24. De följande beräkningarna utginge
från detta medeltal.

En annan fråga av betydelse för beräknandet av antalet klassavdelningar
under nästkommande läsår vore, i vilken utsträckning den s. k.
överskottsmetoden borde komma till användning i fråga om skolorna i
stadens ytterområden. Då denna fråga för närvarande torde
vara omöjlig att besvara, så hade i de följande beräkningarna endast uppskattningsvis
antagits, att avdelningsantalet genom överskottsmetodens
tillämpning för vissa skolor komme att med ett tiotal överstiga det antal,
som erhölles, örn medeltalsmetoden tillämpades för hela skoldistriktet.
Direktionen ville emellertid framhålla önskvärdheten av att klara direktiv
i nu berörda avseende gåves i de anvisningar, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle utfärdas.

Bortsett från specialavdelningar utgjorde innevarande termin antalet avdelningar
i åttonde klassen 86 med sammanlagt 1,937 lärjungar (medeltal
per avdelning 22,5) och i klasserna 3—7 624 med 16,969 lärjungar (medeltal
per avdelning 27,2). Om medeltalet varit 24 i klass 8 och 30 i klasserna
3—7, så skulle avdelningsantalen uppgått till respektive 81 och 566. Det
sammanlagda avdelningsantalet skulle sålunda ha varit 63 mindre än det
för närvarande vore. Enligt verkställd förutberäkning av lärjungantalet
läsåret 1940/41 komme antalet lärjungar i klass 8 att vara ungefär oförändrat,
medan lärjungantalet i klasserna 3—7 ökades med omkring 450
lärjungar. Med ett medeltal av 30 lärjungar per avdelning motsvarade denna
ökning 15 avdelningar. Om överskottsmetodens tillämpning på vissa
skolor beräknades giva till resultat 10 avdelningar mera än som nu framkommit
genom medeltalsmetodens tillämpning på hela distriktet, så skulle
sammanlagda antalet avdelningar i klasserna 3—8 komma att minskas med
(63—15—10 —) 38 avdelningar från innevarande år i stället för att ökas
med 16 avdelningar, vilket skulle bli fallet, om antalet avdelningar beräknades
enligt samma grunder som hittills. Besparingen skulle alltså komma
att omfatta 54 befattningar.

Då det gällde att beräkna det minskade behovet av folkskollärare hade
man emellertid att taga hänsyn till ännu en omständighet. Till och med
år 1927 hade undervisningen vid Stockholms folkskolor även på småskolestadiet
bestritts uteslutande av folkskollärare. Sedan riksdagen nämnda år
beslutat1, att statsbidrag för avlöning av lärare å småskolestadiet finge utgå
endast med för småskollärare fastställda belopp, dock att statsbidrag till
avlöning till folkskollärare med undervisning i småskolan skulle under en
övergångstid av 15 år i viss utsträckning medgivas, hade för varje år ett

1 Se kungörelserna nr 463/1928 och nr 999/1937.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

antal ledigblivna folkskollärar^ änster ombildats till småskollärar^ änster
i överensstämmelse med den plan, som vore given i kungörelsen angående
statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor. På detta sätt
hade de ordinarie folkskollärarbefattningarnas antal vid Stockholms folkskolor
hittills minskats med omkring 240 befattningar. Innevarande termin
vore 09 folkskollärare placerade å småskolestadiet, och detta antal
borde läsåret 1940/41 nedbringas med 21 till 48.

I det hela syntes behovet av folkskollärare vid stadens folkskolor läsåret
1940/41 bli (38 + 21 =) 59 lärare mindre än under innevarande läsår,
förutsatt att de sakkunnigas förslag komnie att genomföras i den omfattning,
som nu antagits. Denna beräkning vore emellertid grundad på antagandet
av en ökning av lärjungantalet, vilken i nuvarande läge måhända
bleve mindre än beräknat, i vilket fall lärarbehovet komme att ytterligare
nedgå.

Det återstode att undersöka, huru många av de nu anställda
lärarna, som under angivna förhållanden icke
skulle kunna beredas anställning vid Stockholms
folkskolor höstterminen 1940. Innevarande termin uppehölles
15 vakanta befattningar av vikarier. Då bland de nu tjänstgörande ordinarie
folkskollärarna 21 beräknades avgå efter uppnådd pensionsålder,
måste uppenbarligen ytterligare (59—-15—21 =) 23 vikarierande eller extra
ordinarie lärare entledigas. Av de nu anställda lärarna skulle sålunda
(15 + 23 =:) 38 icke kunna beredas anställning höstterminen 1940. På
grund av beviljat kommunalt anslag hade direktionen emellertid möjlighet
att under innevarande kalenderår anställa 48 folk- eller småskollärare såsom
fasta vikarier med i det hela samma avlöningsförmåner som extra ordinarie
lärare. Med hänsyn till rådande ovissa förhållanden hade vårterminen
1940 endast 29 av dessa vikariebefattningar tagits i anspråk. 19 dylika befattningar
skulle därför stå till förfogande vid höstterminens början för
lärare, som eljest skulle förlora sin anställning. Tills vidare förefunnes denna
möjlighet emellertid endast för höstterminen. I varje fall torde minst
(38—19 =) 19 av de nu tjänstgörande extra ordinarie eller vikarierande
lärarna komma att bli uteslutna från möjlighet att erhålla anställning vid
Stockholms folkskolor vid början av läsåret 1940/41.

Det borde framhållas, att detta antal skulle ökas till minst 35 och — på
grund av lärjungarnas övergång i större utsträckning till fortsättningsskolan
i stället för till åttonde klassen — sannolikt till en högre siffra, om
medeltalet 30 lärjungar per klassavdelning skulle föreskrivas även för
klass 8.

Möjligheterna att vinna extra ordinarie eller ordinarie anställning i Stockholm
för här tjänstgörande folkskollärare hade under en följd av år varit
väsentligt reducerade dels — i fråga örn de kvinnliga lärarna — på grund
av det ovan nämnda, sedan 12 år pågående överförandet av ledigblivna
kvinnliga folkskollärarbefattningar till småskollärarbefattningar, dels på
grund av att ledigblivna ordinarie folkskollärarbefattningar i 16 fall besatts
genom förflyttningar av lärare från övertaliga befattningar inom
andra skoldistrikt. Såsom framginge av en yttrandet bilagd förteckning
över för närvarande vid Stockholms folkskolor anställda extra ordinarie
och vikarierande folkskollärare1 hade därför det stora flertalet av dessa en
tjänstetid, sorn, då det gällde obefordrade lärare, måste anses mycket lång.

1 Se handlingarna i ärendet. Förteckningen upptager 41 e. o. folkskollärare, varav 15 kvinnliga,
saint 62 vikarierande folkskollärare nied terminsavlöning, varav 42 kvinnliga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Endast två kvinnliga och åtta manliga lärare hade mindre än fem tjänsteår
vid utgången av innevarande termin. Då det med hänsyn till arbetets
anordning icke torde vara möjligt att låta reduktionen av lärarantalet
nästan uteslutande gå ut över de manliga lärarna, vilket skulle bli fallet
örn hänsyn endast toges till tjänsteåldern, och då de yngsta bland de kvinnliga
lärarna, frånsett de två nyssnämnda, hade sju till nio tjänsteår, hotades
lärare, som länge stått i skolans tjänst, av arbetslöshet genom de föreslagna
åtgärderna.

Vid det nu nödvändiga besparingsarbetet borde enligt de sakkunnigas
mening tillses, att vid skolan anställda lärare icke bleve obilligt behandlade.
Ej ens i nuvarande läge borde åtgärder brådstörtat vidtagas, vilka kunde
medföra en omfattande arbetslöshet bland olika lärargrupper. Utan tvivel
skulle emellertid ett icke obetydligt antal lärare vid Stockholms folkskolor
berövas anställning och utkomst, om besparingsprogrammet skulle komma
att strängt genomföras enligt den nu föreslagna planen. De stora svårigheter,
som skulle drabba dessa lärare, av vilka många hade försörjningsplikt,
kunde helt undgås, örn de ifrågasatta indragningarna av lärarbefattningar
fördelades på två år, därigenom att medeltalet lärjungar per klassavdelning
i folkskolan bestämdes till 29 för läsåret 1940/41 och till 30 först
för läsåret 1941/42. På detta sätt vunnes också, att klassavdelningarna
efter tredje och femte skolåren i stort sett kunde få vara oförändrade, ett
pedagogiskt önskemål, vars betydelse vitsordades även av de sakkunniga.

Slutligen tilläte sig direktionen framhålla följande. Förberedelserna för
skolarbetets planläggning under ett läsår påbörjades redan tidigt under
föregående läsårs vårtermin. Överlärarna uppgjorde redan i mars månad
preliminära beräkningar rörande antalet barn och avdelningar under nästkommande
läsår. Vanligen omkring den 20 juni fastställdes i sin helhet
planen för lärjungarnas fördelning på avdelningar.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle planen för lärjungarnas fördelning
i avdelningar underställas statens vederbörande folkskolinspektör för prövning
och godkännande, och under viss förutsättning skulle frågan om planens
fastställande därefter kunna underställas även skolöverstyrelsen. Det
vore uppenbart, att en sådan omgång skulle i de stora skoldistrikten kunna
medföra, att det icke bleve möjligt att igångsätta ett ordnat arbete vid
skolorna omedelbart vid terminens början.

Direktionen tilläte sig erinra därom, att Kungl. Maj:t genom beslut den
22 december 1939 medgivit, att Stockholms stad finge, jämlikt kungörelsen
den 9 oktober 1914 (nr 2G0) angående inspektion av folkskoleväsendet i
stad, som ej deltager i landsting, tills vidare under tio år, räknat från och
med den 1 januari 1940, vara befriad från inspektion av sitt folkskoleväsen
genom statens folkskolinspektör, dock att denna befrielse ej skulle gälla
granskningen och vitsordandet av folkskolestyrelsens ansökningar om stats -bidrag och att ej heller någon inskränkning skulle ske i den befogenhet,
som vid inträffande ledighet å lärarbefattning tillkomme statens folkskolinspektör
jämlikt § 19 mom. 1 i gällande stadga angående folkundervisningen
i Stockholm.

Då prövningen av planen för lärjungarnas fördelning i avdelningar icke
torde, beröras av de gjorda inskränkningarna i befrielsen från statlig inspektion,
så syntes de sakkunniga ha förbisett, att ifrågavarande prövning
beträffande de skoldistrikt, som vore befriade från inspektion av sitt folkskoleväsen
genom statens folkskolinspektör, torde böra ankomma på ve -

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 155.

derbörande kommunala organ. I fråga om efterlevnaden av de bestämmelser,
som kunde komma att bli utfärdade med avseende på klassavdelningarnas
lärj ungantal, hade statens folkskolinspektör att i samband med
granskningen och vitsordandet av ansökningar örn statsbidrag utöva samma
kontroll som i fråga om övriga bestämmelser rörande arbetets anordning.

Lär ar sammanslutning arna.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening har förklarat
sig finna det i hög grad angeläget, att tillämpningen av de ifrågasatta medeltalsbestämmelserna
och därav den betingade minskningen av antalet
tjänster måtte ske under övergångsformer, som möjliggjorde, att personal
med flerårig tjänstgöring inom ett och samma skoldistrikt ej behövde utsättas
för ett bryskt avvisande eller få sina villkor väsentligt försämrade.
Avveckling borde i regel kunna ske i mån av äldre personals avgång ur
tjänsten.

Centralstyrelsen hade år 1935 hemställt, att barnantalet i läraravdelning
ej skulle få överstiga 30 på folkskolestadiet och 20 på småskolestadiet. Styrelsen
saknade därför, då det gällde normala förhållanden, skäl frånträda
denna uppfattning men kunde som tillfällig nödfallsåtgärd godtaga ett
något högre lärjungantal.

Styrelsen har vidare framhållit, att ett brådstörtat realiserande av förslaget
om högre elevantal skulle skapa mycket stora svårigheter för de
icke-ordinarie lärare, vilkas tjänster skulle bli överflödiga.

De sakkunniga syntes, anför styrelsen, lia räknat med en viss marginal
mellan de tjänster, som enligt deras beräkningar kunde indragas, och de,
som omedelbart borde indragas. Även örn risken för arbetslöshet härigenom
något minskades för den egentliga folkskolans lärare, kvarstode dock ett
skärpt arbetslöshetshot för småskolans lärare. Det vore därjämte påtagligt,
att ett stort antal icke-ordinarie folkskollärare måste räkna med väsentligt
försenad befordran och förflyttning till annan ort.

De extra ordinarie tjänsternas antal hade isynnerhet i de större städerna
under de senaste årtiondena högst avsevärt ökats. I Stockholm funnes
sålunda för närvarande 148 extra ordinarie tjänster och i Göteborg
64. Orsakerna till denna utveckling vore flera. I Stockholm finge manliga
folkskollärare, enligt tillgänglig statistik, tjänstgöra som icke-ordinarie i
medeltal 9,2 år, kvinnliga 12,2 år och småskollärarinnor 9,1 år, innan de
nådde ordinarie anställning. I samma stad hade medelåldern för under
år 1939 utnämnda manliga folkskollärare vid tillträdande av ordinarie
tjänst varit 34,o år, för kvinnliga folkskollärare 35,o år och för småskollärarinnor
33,7 år. I Göteborg finge manliga folkskollärare tjänstgöra som
icke-ordinarie i medeltal 8,7 år, kvinnliga folkskollärare 10,7 år och småskollärarinnor
12,5 år, innan de nådde ordinarie anställning. I denna stad
hade medelåldern för under år 1939 utnämnda manliga folkskollärare vid
tillträdande av ordinarie tjänst varit 34,3 år, för kvinnliga folkskollärare
32,9 år och för småskollärarinnor 35,7 år. Ett flertal av de icke-ordinarie
lärarna vore familjeförsörjare. Det erbjöde givetvis betydande svårigheter
för dessa lärare att åtaga sig korttidsvikariat i skilda delar av landet. Svårigheterna
för de icke-ordinarie lärarna ökades ytterligare genom de nya

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

pensionsbestämmelserna. På grund av den höjda pensionsåldern komme
befordringsmöjligheterna från och med år 1943 att bli väsentligt försämrade.
De föreslagna åtgärderna måste innebära, att ett stort antal extra
ordinarie lärare nedflyttades till vikariatsanställning, varigenom deras pensionsvillkor
väsentligt försämrades. Dessutom kunde framhållas, att arbetslösheten
bland småskollärarinnorna redan nu vore betydande. En ytterligare
indragning av tjänster komme därför att skärpa arbetslösheten inom
denna kår.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund, som från ett antal städer
införskaffat uppgifter rörande verkningarna av ett genomförande av de
sakkunnigas förslag, har framhållit, att verkningarna enligt de lämnade
uppgifterna (se handlingarna i ärendet) skulle ytterst hårt drabba ett stort
antal icke-ordinarie lärare. I Göteborg skulle av 78 extra ordinarie och vikarierande
lärare 38 å 39 bli överflödiga, i Jönköping 5 utav 12, i Linköping
samtliga 9 anställda, i Mölndal 5 utav 8 etc. Endast ett fåtal städer,
exempelvis Malmö, Borås och Eskilstuna skulle helt undgå indragning.

En reglering av barnantalet i klasserna i städer med större utsträckning
och mer eller mindre utpräglad förortsbebyggelse skulle medföra,
att elever måste överföras till skolor, belägna på i flera fall långa avstånd
från hemmen. Dylika omflyttningar av barnen skulle helt visst för staten
och kommunen skapa betydande transportsvårigheter och kostnader. Om
återigen dylika överflyttningar av barn till avlägset liggande skolor undvekes,
bleve följden ett onormalt högt, för skolundervisningens effektiva
bedrivande hindersamt elevantal i centralare belägna skolor, ett elevantal,
som ofta komme att överstiga den gräns, 35 elever, vid vilken delning av
avdelning enligt sakkunnigförslaget finge ske i mindre skoldistrikt. Härtill
komme, att i nyare skolhus, dels för att nedbringa byggnadskostnaderna,
dels då ett högt elevantal av pedagogiska skäl hittills icke ansetts lämpligt
eller ens förutsatts skola ifrågakomma, skolsalarna ofta gjorts så små,
att de icke kunde rymma det antal elever, som bleve följden av medeltalsregelns
tillämpning. Det syntes nödvändigt, att smidiga och efter de lokala
förhållandena anpassade grunder för indragningen av lärartjänster beslutades.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har, under åberopande
av i huvudsak samma skäl, som anförts av centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening, framhållit såsom nödvändigt, att särskilda
övergångsbestämmelser utfärdades för att tillförsäkra dem, som
vore anställda som e. o. eller vikarierande lärare sedan många år tillbaka,
möjlighet till fortsatt anställning.

Styrelsen för Sveriges småskollär alinne för erling har hemställt, att den
största varsamhet måtte iakttagas, när det gällde rationaliseringsåtgärder,
som medförde entledigande av småskollärarinnor, samt att medeltalet i
småskolans läraravdelningar i de större skoldistrikten måtte sättas till
högst 22.

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

Enligt socialstyrelsens rapport den 15 januari 1940 hade 343 småskollärarinnor
anmält sig som arbetssökande, medan motsvarande siffra för
manliga folkskollärare varit endast 8 och för kvinnliga folkskollärare 39.

De icke-ordinarie småskollärarinnorna, som enligt de i betänkandet föreslagna
åtgärderna skulle entledigas, skulle på ett oroväckande sätt komma
att öka antalet arbetslösa småskollärarinnor. Enligt styrelsens uppfattning
borde hänsyn även tagas till att dessa icke-ordinarie befattningshavare
under en lång följd av år fått sina befordringsmöjligheter starkt
försämrade genom begränsad ansökningsrätt och genom bestämmelse örn
tvångsförflyttning av överflödiga lärare.

De sakkunniga framhölle, att även för småskollärare gällde, att anställningsmöjligheterna
ökat genom den förstärkta försvarsberedskapen. Styrelsen,
som i likhet med de sakkunniga hade kännedom örn, att småskollärarinnor
av denna orsak i icke få fall under det sista året uppehållit vikariat
i folkskola, ville dock framhålla, att icke ens den redan nu förefintliga
reserven av vikarier bland småskollärarinnorna härigenom torde komma
att absorberas. I varje fall ansåge styrelsen det icke försvarligt, att
när det gällde småskollärarinnornas arbetsförhållanden alltför mycket
bygga på den tillfälliga förbättring, som nu inträtt genom tillgången på
vikariat för mobiliserade lärare.

I annat sammanhang har jag, när det gällt de allmänna läroverken och
med dem jämförliga läroanstalter, föreslagit åtgärder, som för nästa budgetår
innebära en bruttominskning av lärarbehovet i kunskapsämnen, motsvarande
omkring 200 heltidstjänstgörande lärare. Denna minskning, som
till en del motväges av ett under nämnda budgetår inträdande ökat behov
av lärare, avses skola åstadkommas bland annat genom höjning av elevantalet
i vissa klasser.

De sakkunnigas nu ifrågavarande förslag innebär en motsvarighet för
folkskolans del till nämnda åtgärder. Förslagets genomförande skulle föra
med sig, att omkring 285 folkskollärar- och 85 småskollärar^’änster skulle
för nästa budgetår icke längre erfordras. Detta resultat skulle vinnas genom
en höjning av elevantalet i läraravdelningarna, företrädesvis vid skolor av
A-form.

Pin sådan höjning av elevantalet innebär givetvis en försvagning i pedagogiskt
hänseende. I betraktande av den betydande besparing, som genom
förslagets förverkligande skulle ernås, synes dock, såsom de sakkunniga
även framhållit, en sådan åtgärd kunna försvaras. I de avgivna yttrandena
ha i allmänhet icke heller rests invändningar mot förslaget ur pedagogisk
synpunkt.

En annan huvudsynpunkt är, huruvida förslagets genomförande, utan
någon längre övergångstid, skulle medföra obilliga konsekvenser för lärarna.
Principiellt sett torde därvid avgörande vikt böra fästas vid den inverkan,
åtgärderna kunna beräknas medföra i fråga örn förhållandet mellan
tillgång och efterfrågan på lärare inom folkskoleväsendet i dess helhet. I
detta avseende är tidpunkten — såvitt gäller folkskollärare —

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

enligt de sakkunniga nu särskilt gynnsam för ett genomförande av deras
förslag, i det att brist på sådana lärare beräknats komma att föreligga
under de närmaste läsåren. Jag hänvisar härvid även till skolöverstyrelsens
i det följande berörda framställning örn anslag till folkskoleseminarierna.

Beträffande småskollärarinnorna ligga förhållandena ur
angivna synpunkt i viss mån annorlunda till. Som bekant har under de
senare åren rått arbetslöshet bland dessa lärarinnor, vilken dock genom
åtgärder från statsmakternas sida i stor utsträckning kunnat hävas. Fortfarande
torde, åtminstone i vissa delar av landet, ännu råda ett visst överskott
på lärarpersonal av denna art. Med större fog än då det gäller folkskollärarna
kunna sålunda invändningar framställas emot de sakkunnigas
förslag örn indragning av småskollärartjänster. I flera av de avgivna yttrandena
ha också, särskilt från lärarnas egna sammanslutningar, rests
sådana invändningar. Att jag för egen del likväl anser mig kunna i huvudsak
biträda de sakkunnigas förslag, beror, förutom av statsfinansiella skäl,
i främsta rummet på att de vidtagna anstalterna för förstärkt försvarsberedskap
och partiell mobilisering medfört, att småskollärarinnor i ej
ringa utsträckning tagits i anspråk såsom vikarier å folkskollärartjänster.
Om en väsentlig ändring i dessa förhållanden skulle inträda, synas särskilda
åtgärder påkallade i syfte att över en längre tidrymd fördela genomförandet
av sakkunnigförslaget i denna del. Härtill återkommer jag i det
följande.

Givet är emellertid, att en åtgärd som den föreslagna kommer att föra
med sig, att åtskilliga lärare nödgas söka sig till andra skolor och andra
skoldistrikt än där de innevarande läsår äro anställda. I och för sig kan
dock en sådan påföljd enligt min mening icke anföras såsom skäl emot förslaget,
då ju varje organisationsinskränkning måste medföra konsekvenser
av liknande art. Det synes knappast finnas anledning antaga, att av indragningarna
drabbade, nu tjänstgörande lärare skola i någon mera avsevärd
omfattning komma att bli utan anställning. Det bör beaktas, att de sakkunniga
vid uppskattningen av antalet övertaliga lärare icke tagit hänsyn
till den avsevärda årliga avgången av lärare inom folkskoleväsendet och att
många av de lärare, som bli överflödiga genom de ifrågasatta åtgärderna,
torde kunna söka och erhålla de lärartjänster, som bli lediga på grund av
pensionering, dödsfall etc. och icke återbesättas genom direkt förflyttning
av lärare från övertaliga ordinarie lärartjänster. I sista hand torde i stort
sett inskränkningen av antalet lärarplatser komma att inverka på möjligheterna
för de våren 1940 nyutexaminerade lärarna att under nästa läsår
erhålla anställning.

Icke desto mindre är det, såsom både de sakkunniga och åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar framhållit, av flera skäl nödvändigt att
framgå med varsamhet, när det gäller en organisationsändring som den
ifrågasatta. Av denna anledning ha de sakkunniga, enligt vad jag inhäm -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

tat, vid beräkningen av det antal lärartjänster, som skulle bli överflödiga
vid tillämpning av de ifrågasatta reglerna, utgått från att det icke skall
visa sig möjligt att under ett år indraga samtliga tjänster, som kunna komma
i fråga vid en sträng tillämpning av de av dem uppställda reglerna. Hänsyn
måste nämligen i så stor utsträckning som möjligt tagas till förhållandena
i de särskilda fallen. Sålunda bör tillses, att indragningarna icke
drabba lärare med lång tjänstetid och att reglerna överhuvudtaget utformas
så, att de medgiva ett varligt genomförande av besparingsprogrammet.

Jag har med det anförda velat ange de skäl, som synts mig tala mot att
ett genomförande av de sakkunnigas förslag, såsom bland annat av skolöverstyrelsen
ifrågasatts, för att mildra dess verkningar utsträckes över mer
än ett läsår. Mot en sådan utsträckning talar också det av de sakkunniga
berörda förhållandet, att man under de närmast kommande läsåren har att
räkna med indragning i större omfattning av ordinarie tjänster. Å andra
sidan har jag heller icke funnit mig böra för närvarande ansluta mig till
vissa av myndigheterna framförda förslag örn skärpta åtgärder på detta
område.

Mot detaljerna i de sakkunnigas förslag har jag icke funnit anledning
till någon väsentligare erinran. Jag förordar sålunda, att de föreslagna reglerna
för läraravdelningarnas storlek vid skolor av A-form erhålla formen av
anvisningar att tjäna till ledning vid handläggningen av frågor örn bestämmandet
av det erforderliga antalet lärare vid nämnda skolor. Det torde böra
ankomma på Kungl. Majit att på förslag av skolöverstyrelsen utfärda
nämnda anvisningar. Jag är, såsom redan antytts, ense med de sakkunniga
därom, att det icke är lämpligt, att dessa regler erhålla en mekaniskt verkande
utformning, utan att tillämpningen av dem bör få anpassas efter förhållandena
i de enskilda fallen. Såsom de sakkunniga föreslagit, torde dock böra
för rätt till statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor uppställas
såsom ytterligare villkor, att skoldistrikt skall vara skyldigt att i god
tid före varje läsårs början underställa frågan örn elevernas fördelning på
läraravdelning under nästföljande läsår vederbörande folkskolinspektör för
prövning och godkännande. Skoldistrikt, som icke åtnöjes med folkskolinspektörens
beslut, torde böra få rätt att underställa skolöverstyrelsen
detta för prövning och avgörande. Folkskolinspektör befogenhet synes beträffande
skoldistrikt, som icke äro underkastade inspektion av statens
vederbörande folkskolinspektör, böra utövas direkt av skolöverstyrelsen.
Mot skolöverstyrelsens beslut i dessa ärenden torde besvär hos Kungl.
Majit icke böra få föras.

De sakkunniga lia utgått ifrån, att vid den medeltalsberäkning, som skulle
tillämpas beträffande läraravdelningarnas storlek i större skoldistrikt, vissa
s. k. specialIclasser borde hållas utanför. Dit räkna de sakkunniga exempelvis
hjälpklasser samt psykopat- och hälsoklasser men däremot icke s. k.
svagklasser (»extraklasser»). Jag är ense med de sakkunniga därom, att

Bihang till riksdagens protokoll 19W- 1 saini. Nr 151).

Kungl. May.ts ''proposition Nr 155.

specialklasser av det förra slaget böra lämnas åsido vid medeltalsberäkningen.
Mera tveksamt synes vara, huruvida de s. k. svagklasserna böra
hållas utanför. Några mera betydande olägenheter torde emellertid icke
uppstå, därest de sakkunnigas förslag följes, då en måttlig höjning av elevantalet
i svagklasserna i nuvarande läge torde få anses försvarlig. Härtill
kommer, att i de skoldistrikt där systemet med dylika svagklasser tilllämpas
synnerligen konsekvent — såsom i Göteborg, där antalet »extraklasser»,
enligt vad jag inhämtat, uppgår till omkring 100 med i medeltal
ett tjugutal lärjungar per klass — ett högre medeltal elever i normalklasserna
än i övriga skoldistrikt torde kunna fordras. Jag förutsätter emeller
tid, att en viss varsamhet iakttages vid tillämpningen av medeltalsmetoden
i dylika skoldistrikt. För Göteborgs del synes en sådan varsamhet av nöden
jämväl av den orsaken, att, såvitt nu kan bedömas, en sträng tillämpning av
inedeltalsregeln skulle medföra indragning av ett relativt stort antal lärartjänster.

Stockholms folkskoledirektion har framhållit, att en konsekvent tillämpning
av medel talsregeln för Stockholms del skulle medföra, att minst 19 av
de nu tjänstgörande extra ordinarie eller vikarierande folkskollärarna komme
att bli uteslutna från möjlighet att erhålla anställning vid Stockholms
folkskolor vid början av läsåret 1940/41. Av hänsyn till de icke-ordinarie
folkskollärarna i Stockholm, vilka genomsnittligt sett ha en relativt lång
tjänstgöringstid — särskilt gäller detta de kvinnliga lärarna, beroende på
den pågående avvecklingen av det hittills tillämpade systemet med folkskollärarinnor,
tjänstgörande å småskollärarinnebefattningarna — har direktionen
hemställt, att den av de sakkunniga föreslagna höjningen av elevantalet
måtte för Stockholms skoldistrikt genomföras under loppet av
två år.

Såsom framgår redan av vad jag förut anfört, förutsätter jag, att skälig
hänsyn skall tagas till lärare med jämförelsevis lång tjänstetid. Med hänsyn
härtill och då de sakkunniga själva enligt vad i det föregående framhållits
icke räknat med indragning under nästa budgetår av samtliga de tjänster,
som skulle kunna vid en sträng tillämpning av de förutnämnda reglerna
avvecklas, synes det icke erforderligt att ifrågasätta en särskild övergångsanordning
för Stockholms skoldistrikt.

Skolöverstyrelsen och Stockholms folkskoledirektion ha hemställt, att
folkskolans högre avdelning måtte undantagas vid den föreslagna medeltalsberäkningen.
För egen del har jag icke något att erinra häremot, helst
som de sakkunniga icke torde ha avsett, att nämnda avdelning, vilken icke
är obligatorisk, skulle medräknas. Givetvis bör dock en viss höjning av
elevantalet, där så prövas kunna ske utan olägenhet, genomföras jämväl för
ifrågavarande påbyggnad till folkskolan. Jag finner för Stockholms vidkommande
det av folkskoledirektionen föreslagna medeltalet, omkring 24
elever kunna för närvarande godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Folkskoledirektionen har framhållit vikten av klara anvisningar, när det
gäller att avgränsa de s. k. ytterområden, vilka skulle undantagas från tilllämpning
av medeltalsregeln. Det är svårt för att icke säga ogörligt att
på ett uttömmande sätt angiva de normer, som i detta avseende böra tilllämpas.
Givetvis bör dock tillses, att anvisningarna på denna liksom på
övriga punkter bli så klara och upplysande som möjligt, vilket är av vikt
icke minst för att vinna en någorlunda enhetlig tillämpning. I detta sammanhang
vill jag framhålla vikten av att vid tillämpningen av de ifrågasatta
reglerna all tillbörlig hänsyn tages till de speciella förhållanden, som
råda i skoldistrikt med finsktalande befolkning.

De bestämmelser, jag i det föregående förordat, torde böra tillämpas redan
för nästa budgetår. En omprövning av antalet för nästa budgetår erforderliga
icke-ordinarie lärartjänster bör sålunda komma till stånd vid slutet av
innevarande vårtermin. I likhet med de sakkunniga förutsätter jag därvid,
att, om vid denna omprövning befinnes, att sådan icke-ordinarie lärartjänst
bör indragas, som enligt tidigare medgivande av Kungl. Majit må bibehållas
för tid efter läsåret 1939/40, indragning av tjänsten det oaktat må
kunna ske.

De sakkunniga ha diskuterat frågan, huruvida den föreslagna indragningen
av lärartjänster borde fördelas på längre tid än ett år, för den händelse
en avspänning i det utrikespolitiska läget skulle inträda. I ett sådant
läge skulle nämligen sannolikt de av försvarsberedskapsskäl vidtagna åtgärder
upphöra, vilka medfört att anställningsmöjligheterna för folkskollärare
och småskollärare för närvarande äro särskilt gynnsamma. En sådan avspänning
borde enligt de sakkunniga icke föranleda, att en lämplig rationalisering
av folkskoleväsendet undanskjutes, men skulle väl kunna motivera
ett lugnare tempo vid åtgärdernas genomförande. Med den form för
reglerandet av hithörande förhållanden, som de sakkunniga föreslagit, syntes
det lätt att verkställa en dylik anpassning.

Jag kan för min del helt instämma i vad de sakkunniga sålunda anfört.
Jag förutsätter alltså, att det skall få ankomma på Kungl. Majit, att om
den förstärkta försvarsberedskapen och partiella mobiliseringen skulle upphöra
vidtaga de åtgärder, som må anses lämpliga i syfte att mildra verkningarna
av de ifrågasatta besparingsåtgärderna. Särskilt vill det synas,
som örn indragningen av småskollärarinnetjänster i så fall borde kunna
ske i långsammare takt. Vid anslagsberäkningarna för nästa budgetår torde
dock böra förutsättas, att det av mig förordade förslaget kommer att i dess
helhet träda i tillämpning.

I likhet med de sakkunniga och skolöverstyrelsen förutsätter jag, att de
åtgärder, som ifrågasatts beträffande skolor av A-form, i den mån förekomsten
av icke-ordinarie lärartjänster eller ordinarie lärares avgång gör
det möjligt, tillämpas även beträffande lägre skolformer.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 155.

3. Ökade möjligheter för indragning av lärartjänster i vissa fall.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha, i avbidan på resultatet av den blivande utredningen
rörande ytterligare indragningar av icke-ordinarie lärartjänster vid andra
skolformer än A-skolor samt beträffande ordinarie tjänster och tjänster för
lärare med anställning tills vidare, redan nu till övervägande upptagit vissa
spörsmål, som stå i samband härmed.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hade med tillämpning av gällande
bestämmelser angående förflyttning av folk- och småskollärare ett ej ringa
antal ordinarie tjänster samt tjänster för lärare med anställning tills vidare
kunnat indragas under de senaste två åren. En förutsättning för att dylika
indragningar i fortsättningen såsom hittills och örn möjligt i ökad omfattning
skulle kunna genomföras vore emellertid, att ordinarie lärartjänster,
till vilka lärare kunde förflyttas, funnes i tillräckligt antal. Även örn det
ur vissa synpunkter, bland annat ekonomiska, kunde anföras skäl för att
antalet icke-ordinarie lärartjänster borde hållas relativt högt under de närmaste
åren, syntes dock sådana i c k e-o rdinarie tjänster, vilka
vore oundgängligen erforderliga, böra förändras
till ordinarie. Det kunde nämligen icke vara ett statsintresse, att en
tjänst inom ett skoldistrikt uppehölles med icke-ordinarie innehavare, därest
förändring av tjänsten till ordinarie kunde med tillämpning av gällande
bestämmelser om förflyttning av lärare möjliggöra indragning av en
ordinarie lärartjänst inom ett annat skoldistrikt. Det vore av samma skäl
önskvärt, att skoldistrikten erhölle tillstånd att inrätta nya ordinarie lärartjänster
i de fall, då ett mera varaktigt behov av en tjänst förefunnes. Vad
här anförts torde främst gälla småskollärartjänster men hade, såvitt de
sakkunniga kunnat finna, även tillämpning beträffande lärartjänster i den
egentliga folkskolan.

Inom flera skoldistrikt, särskilt i Norrland, funnes ett stort antal mindre
folkskolor med ett synnerligen ringa lärjungantal, vilka skolor så snart
ske kunde borde indragas. I regel uppehölles tjänsten vid sådan skola av
lärarinna med anställning tills vidare. Tjänsten kunde således ej indragas,
förrän lärarinnan avginge, såvida hon ej kunde förflyttas. Särskilt beträffande
äldre lärarinnor måste det både ur deras egen och skolans synpunkt
vara ett önskemål, att de kunde förflyttas till tjänst inom det skoldistrikt,
där vederbörande lärarinna innehade anställning. Om i dylika fall tjänst
av motsvarande slag eller ordinarie småskollärartjänst ej vore eller först
vid en senare tidpunkt bleve ledig, medan däremot ledig tjänst funnes vid
folkskola inom distriktet, borde enligt de sakkunnigas mening sådan lärarinna,
intill dess förflyttning till tjänst vid småskola eller till annan tjänst
med anställning tills vidare vid mindre folkskola kunde äga rum, förordnas
som biträdande lärarinna vid folkskola. Dylikt
förordnande borde dock ifrågakomma endast vid skola inom det skoldistrikt,
där lärarinnan vore anställd. Jämlikt bestämmelse i § 2 mom. 2 folkskolestadgan
finge biträdande lärarinna anställas endast försåvitt det enligt
folkskolinspektörens vitsord kunde ske utan men för folkskolan. Någon
författningsändring syntes emellertid ej vara erforderlig för vidtagande av
här ifrågasatt anordning. Däremot syntes folkskolinspektörerna böra göras

Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

uppmärksamma på lämpligheten av att denna möjlighet till indragning
av obehövlig tjänst beaktades och, där så befunnes lämpligt, även utnyttjades.
Självfallet borde detta endast undantagsvis ske och så länge nu rådande
förhållanden kunde anses påkalla en sådan åtgärd.

De sakkunniga hade till övervägande upptagit även ett annat spörsmål av
liknande art som det senast berörda. Även örn skoldistrikten medgåves rätt
att inrätta ordinarie lärartjänster i något större omfattning, än vad nu vore
fallet, torde det dock ofta nog inträffa, att dröjsmål med indragning av
obehövlig lärartjänst kunde uppstå till följd av att ordinarie tjänst, lämplig
att ifrågakomma vid förflyttning av den lärare, varom fråga vore, ej
funnes ledig. Ett dylikt dröjsmål skulle ej behöva uppkomma, om ifrågavarande
lärare, i avvaktan på uppkommande ledighet å lämplig ordinarie
tjänst, till vilken förflyttning kunde ske, förflyttades till inom annat skoldistrikt
ledig icke-ordinarie tjänst av motsvarande slag, även örn denna
senare tjänst ej kunde beräknas bli förändrad till ordinarie. De sakkunniga
ansåge, att möjlighet borde finnas att till i c k e-o rdinarie tjänst
förflytta ordinarie lärare, som innehade övertalig
tjänst, dock under förutsättning att förordnandet komme att omfatta
minst ett läsår och att vederbörande lärare förklarade sig villig mottaga
ett dylikt förordnande. Tvångsförflyttning under här angivna förhållanden
borde enligt de sakkunnigas mening ej ifrågakomma.

Lärare, som erhölle dylikt förordnande, skulle självfallet bibehålla sin
rättsliga ställning som ordinarie lärare. I fråga örn löne- och pensionsförhållanden
skulle tillämpas de i sådant avseende gällande bestämmelserna
för folk- och småskollärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
från sin befattning för att uppehålla annan mot denna svarande
tjänst.

Då huvudsyftet med den sålunda föreslagna åtgärden vore att utan
dröjsmål kunna indraga övertalig tjänst och då anordningen torde få anses
vara av mera tillfällig natur, borde det ankomma på statens vederbörande
folkskolinspektör att hos skoldistrikt göra framställning om sådant förordnande
av icke-ordinarie lärare, som här avsåges. Skyldighet för skoldistrikten
att göra anmälan om ledig icke-ordinarie tjänst syntes ej böra föreskrivas,
enär det kunde förutsättas, att folkskolinspektörerna ägde sådan kännedom
om lärarförhållandena inom inspektionsområdet, som vore erforderlig
för att åtgärder, varom här vöre fråga, skulle kunna vidtagas.

För genomförandet av den här ifrågasatta anordningen erfordrades, att
föreskrift utfärdades dels om skyldighet för skoldistrikt att, på därom av
vederbörande folkskolinspektör gjord framställning, såsom icke-ordinarie
lärare vid distriktets skolor anställa ordinarie lärare, som innehade övertalig
tjänst, dels örn rätt för skoldistrikt att, i förekommande fall, antaga
sådan lärare utan hinder av bestämmelserna i § 24 mom. 3 folkskolestadgan
angående ordning för tillsättning av extra ordinarie lärare.

Då det här icke vöre fråga örn sådan förflyttning av lärare, som avsåges
i kungörelsen nr 34/1938, och då det torde kunna förutses, att övervägande
antalet lärare, som komme att mottaga förordnande, varom här vore
fråga, utgjordes av ogifta lärare, syntes ersättning flir flyttningskostnad
enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse böra utgå endast till täckande
av de av förordnandet föranledda resekostnaderna. I dessa kostnader borde
jämväl få inräknas utgifter för transport av mindre bohag, som kunde
anses behövligt på grund av lärarens vistelse å annan ort än den egentliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

bostadsorten. Ifrågavarande ersättning torde dock böra utgå med visst maximerat
belopp, som lämpligen torde kunna fastställas till 50 kronor
för varje av sådant förordnande föranledd resa. Bestämmelserna
i § 6 nämnda kungörelse borde i tillämpliga delar gälla även
beträffande här ifrågavarande ersättning.

De sakkunniga ansåge det vara en angelägenhet av största vikt, att vid
handläggningen av ärenden angående indragning av lärartjänster och därmed
sammanhängande frågor ett alltför omfattande och tidsödande arbete
kunde undvikas. I vissa fall syntes det vara möjligt att genomföra ett förenklat
förfaringssätt i berörda hänseenden. De sakkunniga ville i detta syfte
framlägga följande förslag.

Örn i ett skoldistrikt funnes obehövlig lärartjänst och denna tjänst bleve
ledig eller, om ordinarie lärare funnes, denne åtnjöte tjänstledighet, borde
givetvis vikarie ej förordnas å befattningen. Distriktet kunde då jämlikt
bestämmelse i § 25 folkskolestadgan erhålla befrielse från skyldigheten att
anställa vikarie å tjänsten. Det tillkomme skolöverstyrelsen att pröva och
avgöra fråga om dylik befrielse. I regel torde det i sådana fall, som här
avsåges, förhålla sig så, att domkapitlets medgivande att antingen tillfälligtvis
inställa undervisningen vid skolan eller att ändra skolformen
vore erforderligt. Båda dessa myndigheter torde från vederbörande folkskolinspektör
inhämta yttranden i ärendena. De sakkunniga förmenade,
att då det här vore fråga örn att pröva och avgöra framställningar, som på
grund av ärendenas natur sannolikt nära nog undantagslöst bifölles, en
förenklad handläggning av dessa ärenden borde komma till
stånd. De sakkunniga ioresloge därför sådana ändringar och tillägg i gällande
bestämmelser härom — folkskolestadgan § 10 mom. 3 fjärde stycket
samt § 25 — att det skulle ankomma på vederbörande folkskolinspektörer
att pröva och avgöra dels framställning från skoldistrikt örn befrielse från
skyldighet att i visst fall anställa vikarie å lärartjänst, dels skoldistrikts i
samband med dylik framställning gjorda anhållan örn tillstånd att under
högst ett läsår inställa undervisningen i viss skola respektive läraravdelning
eller att tillfälligt ändra skolformen vid någon skola.

Remissyttrandena.

Skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen har i huvudsak biträtt de sakkunnigas ifrågavarande förslag.
Dock har överstyrelsen ansett, att flyttningsersättningen för ordinarie
lärare, som mottoge förordnande å icke-ordinarie tjänst, icke borde
maximeras.

Enligt överstyrelsens erfarenhet upprätthölles för närvarande både vid
folkskolor och småskolor ett betydande antal i c k e-o rdinarie tjänster,
vilka vore oundgängligen nödvändiga under den framtid, som nu
kunde överblickas. Detta berodde dels därpå, att särskilt de större skoldistrikten
under senare år på grund av svårigheten att kunna beräkna barnantalet
under den närmaste framtiden ansett sig böra hålla antalet extra
ordinarie tjänster högre än tidigare, dels därpå, att framställningar örn
medgivande att förändra extra ordinarie tjänster till ordinarie med få undantag
blivit avslagna under den senaste tiden.

L''r statsekonomisk synpunkt torde förändring av nu avsedda icke-ordi -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

liane tjänster till ordinarie icke ha större betydelse. Däremot vore det givetvis
lättare att vinna en övertalig ordinarie lärares medgivande till förflyttning
till ledig tjänst inom annat skoldistrikt, om denna tjänst vore
ordinarie än om den vore icke-ordinarie. Erforderliga överflyttningar kunde
alltså genomföras i raskare tempo än eljest, örn lediga ordinarie tjänster
funnes. Överstyrelsen funne sig sålunda böra tillstyrka de sakkunnigas förslag
i denna del.

Då Kungl. Maj:t med stöd av nu gällande författning ägde fatta beslut
om sådan förändring av tjänster, som här vore i fråga, torde ytterligare föreskrifter
icke vara erforderliga.

I anledning av de sakkunnigas uttalande örn önskvärdheten av att i vissa
fall kunna överflytta lärarinna, som vore anställd tills vidare vid mindre
folkskola, som skulle indragas, till tjänst såsom biträdande lärarinna
vid folkskola, erinrade överstyrelsen, att enligt föreskrifterna
i § 2 mom. 2, tredje stycket, folkskolestadgan biträdande lärarinna
finge anställas, endast försåvitt det enligt folkskolinspektörens vitsord kunde
ske utan men för folkskolan.

Rent principiellt sett hyste överstyrelsen den uppfattningen, att undervisningen
på folkskolestadiet såvitt möjligt borde bestridas av lärare med
vederbörlig kompetens. Anställandet av biträdande lärarinnor hade också
under senare år ägt rum i endast obetydlig omfattning, och biträdande
lärarinnetjänster, som blivit lediga, hade i regel förändrats till folkskollärartjänster.
Överstyrelsen ansåge vidare, att lärarinna med anställning tills
vidare vid mindre folkskola, som skulle indragas, borde förflyttas till tjänst
vid annan mindre folkskola eller till tjänst vid småskola i alla de fall, då
så kunde ske. På grund av de förhållanden, som inträtt till följd av den
sjunkande nativiteten och den under senare år allt starkare indragningen
särskilt av tjänster vid mindre folkskolor och småskolor, hade dock överstyrelsen
oberoende av sin nyssnämnda principiella ståndpunkt ansett det
vara nödvändigt och praktiskt att i vissa fall och så länge särskilda åtgärder
vore erforderliga för reglering av antalet lärartjänster förorda överflyttning
av lärarinna med anställning tills vidare vid mindre folkskola,
som borde indragas, till biträdande lärarinnetjänst vid folkskola, där så
lämpligen kunnat ske. I några fall, då frågor örn dylik förflyttning bragts
under Kungl. Maj:ts prövning, hade förfarandet också vunnit godkännande.
Något hinder för dylika överflyttningar syntes alltså icke möta. Övertalig
lärarinna, varom nu vore fråga, borde dock, såsom de sakkunniga också
föresloge, förflyttas till biträdande lärarinnetjänst endast inom det skoldistrikt,
där hon innehade anställning.

De sakkunniga hade vidare uttalat, att möjlighet även borde finnas att
förflytta övertalig ordinarie lärare till ick e-o r d i n arie
tjänst. Förutsättningar för sådan överflyttning skulle dock vara,
dels att förordnandet skulle omfatta minst ett läsår, dels att läraren förklarade
sig villig mottaga förordnandet. Tvångsförflyttning skulle sålunda
icke förekomma.

Överstyrelsen hade i princip intet att erinra mot att dylik förflyttningsmöjlighet
bleve given. Det vore sannolikt, att även mångå övertaliga
ordinarie lärare hade familj. Det syntes vara lämpligt, att även sådana
lärare förordnades att uppehålla icke-ordinarie befattning i de bill,
då de förklarat sig villiga därtill. Möjligheterna till sådan förflyttning
skulle emellertid äventyras, örn resekostnaderna, på sätt de sakkunniga före -

Kungl. Mai:ts proposition Nr 155.

slagit beträffande ogift lärare, även för gift lärare maximerades och fastställdes
till endast 50 kronor för varje av här ifrågavarande art av förordnande
föranledd resa. Om en övertalig ordinarie lärare vore gift och ansåge
sig kunna mottaga ett förordnande för längre tid å icke-ordinarie tjänst
inom annat skoldistrikt, borde enligt överstyrelsens mening ersättning för
resekostnader kunna utgå till honom i enlighet med föreskrifterna i § 6 förenämnda
kungörelsen nr 34/1934.

Överstyrelsen hade tidigare, då fråga varit örn att till folkskollspektörerna
överlämna avgörandet av ärenden med ekonomisk räckvidd,
uttalat vissa betänkligheter däremot, bland annat därför, att överstyrelsen
hyste den uppfattningen, att dylika frågor icke, då så kunde undvikas,
borde avgöras under blott en persons ansvar. Då de sakkunnigas
förslag gällde beslut rörande åtgärder, om vilka vederbörande skoldistrikt
gjort framställning och vilka dessutom syftade till vinnande av besparingar,
ville överstyrelsen dock icke motsätta sig att folkskolinspektörerna tills
vidare erhölle de föreslagna nya befogenheterna, men överstyrelsen ville
samtidigt med styrka framhålla, att en förstärkning av inspektionen vore
oundgängligen nödvändig, om alla de olika åligganden, som därefter komme
att vila på inspektörerna, skulle kunna fullgöras på ett tillfredsställande
sätt.

Statskontoret.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har statskontoret ansett vara ägnat
att åstadkomma icke oväsentliga besparingar för det allmänna. I betraktande
härav syntes någon erinran icke rimligtvis kunna framställas mot
den föreslagna skyldigheten för skoldistrikt att som vikarie anställa ordinarie
lärare även från annat distrikt.

Allmänna lönenämnden.

Lönenämnden Ilar ifrågasatt, att maximiersättningen för rese- och transportkostnader
till ordinarie lärare, som innehade övertalig tjänst, vid förflyttning
för att uppehålla icke-ordinarie befattning bestämdes att utgå
med något högre belopp än som föreslagits, åtminstone då fråga vore om
lärare, vilken vid flyttningen åtföljdes av sin familj.

Domkapitlen.

Samtliga domkapitel lia tillstyrkt, att de föreslagna åtgärderna komma
till stånd.

Domkapitlet i Lund har erinrat, att jämlikt kungörelsen nr 32/1936 skolråden
ålagts att under tiden den 1 juli—den 31 oktober 1936 undersöka
antalet inom de olika skoldistrikten behövliga lärarkrafter intill den 1 juli
1940. Trots de ökade möjligheterna för förflyttning av lärare vid folk- och
småskolor syntes med hänsyn till den starka nedgången i antalet årligen
födda barn och betydande utflyttningen från många skoldistrikt en ny
allmän omprövning av lärarbehovet böra verkställas snarast möjligt, så att
eventuellt överflödiga lärartjänster kunde i tid indragas. Då möjligheterna
att förflytta de övertaliga lärarna och lärarinnorna måste väl tillvaratagas,
syntes inga lediga ordinarie lärartjänster böra ledigförklaras eller besättas
med nya ordinarie innehavare, förrän ovannämnda omprövning slutförts.

Domkapitlet i Luleå har förklarat sig hysa den uppfattningen, att placerande
av övertalig lärarinna vid mindre folkskola som biträdande lärare

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

vid folkskola vore en anordning, som borde förekomma mera sällan. Frågan
örn indragning av mindre folkskolor borde ej bedömas schematiskt utan
under omsorgsfull prövning av omständigheterna i de särskilda fallen. I
synnerhet borde stor försiktighet iakttagas i de fall, då indragningarna förutsatte
inackordering. Det syntes kunna ifrågasättas, om icke medgivande
att inställa undervisningen i skola eller läraravdelning högst ett läsår borde
medgivas av domkapitlet i stället för av folkskolinspektören. Åtgärden innebure
i mångå fall ändring i reglementet.

Länsstyrelserna.

Dessa ha utan undantag tillstyrkt de föreslagna åtgärderna. Länsstyrelsen
i Luleå har dock ifrågasatt lämpligheten av att maximera flyttningsbidraget
vid ordinarie lärares flyttning till icke-ordinarie tjänst.

Lär ar sammanslutning arna.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening har icke anfört
annan erinran mot de sakkunnigas nu förevarande förslag än att den
föreslagna maximeringen av flyttningsersättningen syntes för snäv. Styrelsen
för Sveriges folkskollär arförbund har bestämt avstyrkt ett utökat användande
av lärarinnor med småskolekompetens på folkskolestadiet. Styrelsen
har även ifrågasatt vissa kompletterande bestämmelser till sakkunnigförslaget,
i vad avser löneförmåner för ordinarie lärare vid vikariat å ickeordinarie
tjänst, i syfte att undvika, att läraren skulle få vidkännas löneminskning.

I fråga örn frivillig förflyttning av ordinarie lärare till icke-ordinarie tjänst
inom annat skoldistrikt förordade de sakkunniga, att beträffande sådan
lärares löne- och pensionsförhållanden 21 § avlöningsreglementet för lärare
vid folk- och småskolor (kungörelsen nr 868/1937) skulle tillämpas. Detta
innebure, att läraren av sin lön såsom ordinarie skulle avstå så stort belopp,
som han i egenskap av vikarie på sin egen befattning skulle ha ägt uppbära.
De sakkunniga torde därvid ha förbisett att, om vikarieförordnandet
uppehölles vid skola i lägre dyrort än den, till vilken den ordinarie tjänsten
vore hänförd, löneförlust kunde uppkomma. Föreskrifterna rörande avlöningsförmåner
vid ifrågavarande vikariat borde därför kompletteras med
bestämmelser, varigenom lärare liölles fullt skadeslös för med vikarieförordnandet
uppkommande löneminskning. En sådan åtgärd syntes också ägnad
att på frivillighetens väg underlätta förflyttning av övertalig ordinarie
lärare till icke-ordinarie tjänst i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Övriga i ärendet hörda lärarsammanslutningar ha tillstyrkt sakkunnigförslaget
i förevarande del under framhållande dock, att stor varsamhet
borde iakttagas, då det gällde indragning av skolor, där yngre barn undervisades.
Föreningen Sveriges folkskolor har i särskild skrivelse gjort framställning
i syfte att vid indragning av mindre folkskolor småskollärarinnor
i så stor utsträckning som möjligt måtte anställas som biträdande lärarinnor.

T avbidan på resultatet av de sakkunnigas fortsatta utredning rörande
möjligheterna att påskynda en rationalisering av folkskoleväsendet lia utredningsmännen,
i syfte att underlätta indragningar av överflödiga tjänster
redan till nästa läsår, ifrågasatt åtgärder, som i huvudsak innebära

Departe mentschefen.

Kungl. Mårds proposition Nr 155.

dels att icke-ordinarie lärartjänster, som äro oundgängligen erforderliga,
i största möjliga utsträckning förändras till ordinarie,

dels att indragning av mindre folkskolor främjas genom att vederbörande
lärare, där så prövas lämpligt, förordnas såsom biträdande lärare i folkskola,
dels att möjlighet beredes för innehavare av ordinarie lärartjänst att frivilligt
mottaga förordnande å ieke-ordinarie tjänst,

dels ock att vederbörande folkskolinspektörer erhålla befogenhet att
självständigt avgöra framställningar från skoldistrikt örn befrielse från
skyldighet att i vissa fall anställa vikarie å lärartjänst samt örn tillstånd
att under högst ett läsår inställa undervisningen i viss skola eller läraravdelning
eller att tillfälligt förändra skolformen vid någon skola.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag synas ägnade att ge ökad effekt
åt de besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet, som anbefallts genom cirkuläret
den 1 december 1939 (nr 842). Jag erinrar, att Kungl. Majit genom
detta cirkulär framhållit angelägenheten av att vederbörande statliga och
kommunala myndigheter i sin verksamhet beakta nödvändigheten av att
under nu rådande förhållanden utgifterna för folkskoleväsendet begränsas
och nedbringas i all den utsträckning, som prövas möjlig och skälig. Skolmyndigheterna
böra enligt cirkuläret jämväl överväga, huruvida icke för
vinnande av nämnda syfte anordningar av mera tillfällig art kunna genomföras,
och, därest så befinnes vara fallet, vidtaga åtgärder i anledning därav.

Jag har i huvudsak intet att erinra mot vad de sakkunniga i förevarande
avseenden anfört. De ifrågasatta åtgärderna, vilka i allt väsentligt tillstyrkts
i de flesta av de avgivna yttrandena, synas i allmänhet vara av natur att
böra ankomma på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. I detta sammanhang
böra emellertid de sakkunnigas förslag i två avseenden särskilt uppmärksammas,
nämligen vad beträffar skyldighet för skoldistrikt att, på
därom av vederbörande folkskolinspektör gjord framställning, såsom ickeordinarie
lärare vid distriktets skolor anställa ordinarie lärare, som innehar
övertalig tjänst, samt örn tillerkännande av rätt för sådan lärare att vid mottagande
av förordnande å icke-ordinarie tjänst erhålla ersättning för reseoch
flyttningskostnader. De sakkunnigas ifrågavarande förslag synas ägnade
att medföra icke oväsentliga besparingar och tillstyrkas av mig;
dock finner jag mig, med beaktande av vad i flera yttranden uttalats, böra
förorda, att flyttningsbidraget icke maximeras. Jag vill lämna öppet, huruvida
skoldistriktens skyldighet att på icke-ordinarie lärartjänster mottaga
övertaliga ordinarie lärare bör avse endast sådana lärare, som innehava
ordinarie lärartjänst inom vederbörande folkskolinspektionsområde, och
om icke även exempelvis domkapitlet eller skolöverstyrelsen bör kunna
påkalla anordningens tillämpning. Dessa spörsmål torde få närmare övervägas.
Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att, därest riksdagen icke
framställer erinran mot vad sålunda anförts, utfärda erforderliga bestämmelser
i ämnet.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att jag icke finner skäl förorda

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

bestämmelser av den art, folkskollärarförbundet ifrågasatt vid förordnande
av ordinarie lärare å icke-ordinarie tjänst. Löneförmånerna torde nämligen
icke böra vara högre än som betingas av tjänstgöringsortens dyrortsplacering.

4. Uppskov med beslutad reglering av den årliga lästiden
i folkskolan m. m.

1937 års riksdagsbeslut om lönereglering för lärare vid folk- och småskolor
vilade på förutsättningen, att både folk- och småskollärare skulle
vara skyldiga att mot åtnjutande av vederbörliga löneförmåner meddela
undervisning under högst 39 veckor varje redovisningsår. Samtidigt anpassades
emellertid lönesättningen för folkskollärarna efter den faktiska lästiden
i vederbörande skola. Sålunda hänföres folkskollärare till lönegraden
A 15, A 16 eller A 17, beroende på om lästiden uppgår till respektive 34
4/7, 36 4/7 eller 39 veckor. Däremot sattes lönen för småskollärarna icke
i relation till den faktiska lästiden, utan lärarna hänfördes till en viss lönegrad,
B 9 (numera A 9). Den enhetliga löneställningen för småskollärarna
uppnås dock i sin helhet först den 1 juli 1942. Tiden dessförinnan är uppdelad
på två övergångsperioder. Under tiden intill den 1 juli 1940 erhålla
småskollärarna sålunda lön enligt respektive lönegraden A 9, A 8 och A 7,
beroende på om lästiden utgör 39 veckor, 36—39 veckor eller högst 36
veckor. Under tiden den 1 juli 1940—den 30 juni 1942 erhålla de lön enligt
lönegraden A 9 vid 39 veckors lästid och enligt lönegraden A 8, örn
lästiden icke uppgår till 39 veckor.

De småskollärare, vilka för närvarande åtnjuta lön enligt lönegraden A 7,
komma sålunda från och med nästa budgetår att uppflyttas till lägst lönegraden
A 8, även örn lästiden icke överstiger 34 4/7 veckor.

1939 års lagtima riksdag förklarade sig på förslag av Kungl. Majit (proposition
nr 149) icke ha något att erinra mot att lästiden vid folk- och
småskolor från och med den 1 juli 1940 utsträcktes från minst
34 4/7 veckor till minst 36 4/7 veckor. En konsekvens av
lästidens utsträckning i enlighet härmed skulle bli, att från och med den 1
juli 1940 alla folkskollärare i lönegraden A 15 skulle uppflyttas till lägst
lönegraden A 16. Enligt de i nämnda proposition framlagda kostnadsberäkningarna
skulle lästidens utsträckning i anledning härav och på grund
av högre kostnader för icke-ordinarie lärare medföra en årlig merkostnad
för statsverket av omkring 700,000 kronor. Dessa beräkningar byggde på då
gällande lönebestämmelser; enligt nu gällande lönebestämmeisel- och efter
procenttalet nio för rörligt tillägg kunna kostnaderna, beräknade enligt
samma metod, uppskattas till ett något högre belopp, eller omkring

720,000 kronor.

1939 års lagtima riksdag godkände i samband härmed vissa f ö rstärkningsanordningar,
vilkas genomförande från och med
den 1 juli 1940 kunna beräknas medföra icke oväsentliga kostnadsökningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Dessa förstärkningsanordningar äro av två slag, nämligen

l:o) Skoldistrikt med en lästid av 3!) eller 36 4/t veckor erhåller rätt att
vid skolor av B 2-, B 3-, D 1- och b-form uppdela läraravdelning i två
grupper, som under vissa av läsårets veckor, eller, om lärjungarna undervisas
hela det för skolan bestämda antalet läsveckor, under vissa veckodagar
eller timmar undervisas växelvis; dock att genom dylik uppdelning den
årliga lärotiden för lärjungarna icke får inskränkas mer än 100 veckotimmar
vid 39 veckors lästid och högst 50 timmar vid 36 4/7 veckors lästid.

2:o) Skoldistrikt erhåller rätt att vid folkskola av B-form, mindre folkskola
av D 1-form och småskola av b-form under visst antal timmar i veckan,
dock utan att det eljest föreskrivna antalet veckotimmar för lärjungarna
därigenom minskas, uppdela läraravdelning i en högre och en lägre
grupp, alltefter det stadium, lärjungarna tillhöra, för meddelande av skild
undervisning i sådana ämnen, vilka i mindre grad lämpa sig för behandling
under de gemensamma lärotimmarna. Skoldistriktet får statsbidrag i enlighet
med för timlärare gällande grunder för avlönande av lärare, som meddela
sådan skild undervisning; dock får statsbidrag utgå för högst fyra
veckotimmar per läraravdelning och under villkor, dels att antalet lärjungar
överstiger visst minsta antal (växlande för olika skolformer mellan
20 och 35), dels ock att, där skolöverstyrelsen icke på grund av särskilda
förhållanden medgivit undantag, samtliga lärare vid den skola, där timläraren
tjänstgör, uppnåit stadgad maximitjänstgöring eller i förekommande
fall det antal veckotimmar, till vilket lärarnas undervisningsskyldighet av
vederbörande folkskolinspektör eller skolöverstyrelsen nedsatts.

Förstärkningsanordningarna av det förra slaget, vilka innebära, att av
läraren uttages längre lästid än deli för barnen gällande, beräknas medföra
en kostnadsökning därigenom, att skoldistrikten stimuleras att vidtaga åtgärder
för utsträckning av lästiden. Beträffande denna fråga uttalade min
företrädare i ämbetet enligt propositionen nr 149/1939 (sid. 67) bland annat
följande:

Merkostnaderna härför kunde givetvis icke i förväg beräknas. Sådan
differentiering skulle^komma till stånd endast i de fall, då så påkallades av
de föreliggande förhållandena, och först efter medgivande av skolöverstyrelsen.
Av överstyrelsen verkställda beräkningar rörande kostnaderna fölen
generell utsträckning av lästiden till 39 veckor gåve en viss uppfattning
om läget. Dessa kostnader hade av överstyrelsen uppskattats till ett belopp,
som med omkring 1,900,000 kronor överstege kostnaderna vid en utsträckning
av minimilästiden till 36 4/7 veckor. Sistnämnda belopp representerade
emellertid utgiftsökningen, om lästiden skulle vid samtliga skolor
utsträckas till 39 läsveckor. Differentieringsanordningar skulle emellertid
vidtagas endast i vissa särskilda angivna skolformer. På grund härav vore
att antaga, att den av berörda differentieringsanordning betingade kostnadsökningen
vid ett noggrant iakttagande i de särskilda fallen "av de förutsättningar,
som borde gälla för att differentiering av undervisningen
skulle komma till stånd, komme att uppgå endast till en jämförelsevis ringa
del av berörda belopp.

Kostnaderna för timlärararvoden beräknades i nämnda proposition för
helt budgetår till 400,000 kronor. Riksdagen bestämde emellertid i viss
mån gynnsammare grunder för statsbidrag och uppskattade till följd därav

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

merkostnaderna till Jf25,000 kronor. Att märka är emellertid, att kostnaderna
kunna beräknas nedgå på den grund, att såsom förutsättning för
statsbidrag skall gälla, att av alla lärare i vederbörande skola uttagits stadgad
maximitjänstgöring.

I utlåtande den 11 oktober 1939 över skolöverstyrelsens beräkning för
budgetåret 1940/41 av förslagsanslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor har statskontoret ifrågasatt, örn icke den av 1939 års riksdag beslutade
regleringen av den årliga lästiden borde ställas på framtiden.

Enligt statskontorets mening måste, med hänsyn till det väsentligt ändrade
statsfinansiella läge, som inträtt, sedan riksdagens beslut fattades,
anledning förefinnas att underkasta detta spörsmål ytterligare prövning
på grundvalen av numera föreliggande förhållanden. Därest regleringen av
den årliga lästiden och den utvidgade rätten till statsbidrag för timlärare
tills vidare ställas på framtiden, skulle detta medföra en minskning av avlöningskostnaderna
med (700,000 + 425,000 =) 1,125,000 kronor.

Styrelsen för Sveriges folkskollär ar förbund och centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening ha i särskilda yttranden motsatt sig
ett uppskov i enlighet med statskontorets förslag.

Såsom statskontoret framhållit, nödvändiggöra de nu föreliggande förhållandena
en omprövning av frågan, huruvida det kan vara befogat att
låta regleringen av den årliga lästiden och därmed sammanhängande åtgärder
träda i kraft redan från och med nästa budgetår. Kravet på sparsamhet
med statens medel måste därvid vägas mot behovet av förbättrad undervisning.

Jag erinrar örn att man vid beräkningen av merkostnaderna för u tsträckning
av minimilästiden tagit hänsyn allenast till
de ökade kostnaderna för avlöning av folkskollärare; vid en utsträckning
av minimilästiden i enlighet med riksdagens beslut erhålla dessa lön efter
lönegraden A 16 i stället för A 15. De småskollärare åter, som nu avlönas
enligt lönegraden A 7, skola enligt 1937 års riksdags beslut från och med
den 1 juli 1940 uppflyttas till lönegraden A 8 oavsett örn lästiden utsträckes
eller ej. Merkostnaderna vid en utsträckning av minimilästiden beräknades
på grundval härav enligt proposition nr 149 till 1939 års lagtima riksdag till

700,000 kronor. Härvid förutsattes, att den 1 juli 1940 skoldistrikten frivilligt
utsträckt lästiden i så stor omfattning, att endast 2,000 av inalles
15,700 folkskollärare skulle komma att beröras av det obligatoriska genomförandet
från och med nämnda datum av ifrågavarande skolreform. Enligt
vad av skolöverstyrelsen uppgivits, ha skoldistrikten sedermera i åtskilliga
fall beslutat frivilligt utsträcka lästiden, vilket medfört, att det obligatoriska
genomförandet av nämnda reform numera kan beräknas lia aktualitet
för endast 1,200 folkskollärare (462 skoldistrikt). Merkostnaderna kunna
med ledning härav nu beräknas till omkring 430,000 kronor vid gällande
lönebestämmelser.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

I syfte att inbespara icke blott sistnämnda belopp utan även de kostnadsstegringar,
som uppkomma genom ett effektuerande av utav skoldistrikten
redan beslutade men ännu icke genomförda skolförbättringar av
denna art eller genom lästidens utsträckning upp till 39 veckor, har övervägts
lämpligheten av ett förbud mot fortsatt utsträckning av lästiden. För
egen del vill jag icke tillstyrka en sådan åtgärd. De skolförbättringar —
särskilt på landsbygden — som ernås genom lästidens utsträckning, äro
av sådan betydelse, att det icke synts mig tillrådligt att betaga de skoldistrikt,
som så önska, möjlighet att utsträcka lästiden. Mer befogat synes
däremot vara, att statsmakterna under nuvarande förhållanden icke påfordra
en obligatorisk utsträckning av minimilästiden till 36 4/7 veckor redan
från och nied den 1 juli 1940, och jag anser mig därför böra förorda en
framflyttning av den obligatoriska utsträckningen till tidpunkt, som framdeles
bestämmes. Om riksdagen icke framställer erinran häremot, torde
Kungl. Majit alltså låta böra tills vidare anstå med beslut örn det obligatoriska
genomförandet av minimilästidens utsträckning till 36 4/7 veckor.
Detta innebär, att skoldistrikten kunna liksom hittills på eget initiativ besluta
örn utsträckning av lästiden. Det är givetvis vanskligt att avgöra, i
vilken omfattning sådana beslut komma att fattas. Jag anser mig med
hänsyn till bestämmelserna i det förutnämnda cirkuläret den 1 december
1939 (jfr sid. 42) kunna räkna med att i varje fall för nästa budgetår en
merutgift av inemot 400,000 kronor skall undvikas.

På enahanda sätt skulle kunna ifrågasättas ett uppskov med genomförandet
av de under l:o) i det föregående angivna åtgärderna för uppdelning
av lär aravdelning ar. Då emellertid meningen är,
att sådan uppdelning skall komma till stånd först efter medgivande av skolöverstyrelsen,
och det får förutsättas, att överstyrelsen särskilt under nuvarande
förhållanden tillser, att sådan uppdelning sker endast då särskilda
skäl föreligga, har jag icke ansett mig böra ifrågasätta ett sådant uppskov.

I motsats till statskontoret vill jag tillstyrka, att statsbidrag
till arvoden åt timlärare i enlighet med vad under 2:o) angivits,
må utgå från och med den 1 juli 1940 i den omfattning och på det
sätt, som av 1939 års riksdag förutsatts. Det bör nämligen beaktas, att
denna anordning möjliggör en förbättring av undervisningen, som eljest
ernås genom övergång till en högre skolform, d. v. s. genom anställande av
nya lärare, och att anordningen därför kan för statsverket sägas medföra
påtagliga fördelar icke minst i ekonomiskt hänseende.

Framhållas bör, att på nästa läsår belöpande statsbidrag till ifrågavarande
timlärararvoden icke torde komma att belasta riksstaten för budgetåret
1940/41. Det synes av praktiska skäl ogörligt att i förväg beräkna kostnaderna
för nämnda arvoden under nästa läsår. Följaktligen lärer icke heller
något förskott kunna utbetalas för ändamålet. Möjlighet finnes visserligen
att föreskriva ett särskilt rekvisitionsförfarande för beredande av möjlighet

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

för skoldistrikten att erhålla sådant förskott. Jag vill dock erinra, att förskott
ej utbetalas å exempelvis slöjdarvoden. Anledning synes alltså icke
föreligga att i skoldistriktens intresse anordna ett sådant rekvisitionsförfarande.
Även ur budgetredovisningssynpunkt torde spörsmålet sakna större
betydelse. Anmärkas må, att på grund av gällande bestämmelser förskott
däremot torde automatiskt komma att utbetalas från och med budgetåret
1941/42.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att jag jämväl övervägt lämpligheten
av ett tillfälligt inställande av det sjunde skolårets genomförande
i syfte att åstadkomma en utgiftsbegränsning både för statsverket
och för kommunerna. Enligt gällande bestämmelser skall övergång till
sjuårig skolkurs äga rum så snart sådant (med hänsyn till härav föranledda
kostnader, skolväsendets organisation inom skoldistriktet och övriga ortsförhållanden)
prövas lämpligen kunna ske, dock — som regel — senast med
ingången av läsåret 1948/49. Utan skoldistriktets medgivande må icke
före nämnda läsår sjuårig skolkurs införas annorledes än efter Kungl. Maj:ts
bestämmande och ej tidigare än med ingången av läsåret 1942/43.

Ett direkt förbud mot förlängning av skolkursen kan jag, under erinran
om vad jag yttrat beträffande den årliga lästidens utsträckning, icke förorda.
Då ett tvångsvis genomförande av sjuårig skolkurs kan ifrågakomma
först från och med läsåret 1942/43, synes frågan örn ett uppskov med det
obligatoriska genomförandet av reformen ännu icke behöva diskuteras. Då
härtill kommer, att cirkuläret av den 1 december 1939 kan sägas innebära
en maning till skolmyndigheterna att under nuvarande förhållanden iakttaga
en viss återhållsamhet vid prövning av förslag om skolkursens förlängande,
har jag icke ansett mig böra nu ifrågasätta ytterligare åtgärder.
Min ståndpunkt innebär alltså icke, att man skall sätta ur kraft beslutet
örn skolkursens förlängning, men väl, att reformen under nuvarande förhållanden
skall genomföras i ett långsammare tempo.

5. Utsträckning av undervisningsskyldigheten.

Den folk- och småskollärare genom gällande lönereglering tillförsäkrade
löneställningen är i två avseenden förknippad med undervisningsskyldigheten,
nämligen dels genom bestämmelser örn en viss årlig lästid,
dels genom stadganden örn viss undervis ningss k yl dighet
för vecka.

a) Undervisningsskyldigheten för vecka.

Enligt gällande löneförfattning är folkskollärare skyldig att undervisa
28—30 timmar i veckan, småskollärare 24—28 timmar. För sistnämnda
lärarkategori utsträckes dock tjänstgöringsskyldigheten till 30 timmar, örn
vederbörande är anställd som biträdande lärare eller lärare vid mindre
folkskola eller om klasser av folkskolestadiet ingå i läraravdelningen.

Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

Folkskollärares tjänstgöring fullgöres i regel med 30 timmar i veckan,
endast undantagsvis med lägre timantal. För småskollärarnas vidkommande
är det något vanligare med en tjänstgöring, som icke uppgår till maximum,
eller 28 timmar.

I en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria — närmare
berörd i propositionen angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m. — ifrågasattes för de statliga läroverkens del en utsträckning
av den vederbörande lärare åliggande undervisningsskyldigheten. Det förutsattes,
att utredning i ämnet borde verkställas, vilken borde utsträckas till
att omfatta jämväl folkskoleväsendet och nomadskolorna.

Skolöverstyrelsen har i över promemorian avgivet yttrande anfört:

I fråga örn besparing å anslaget till avlöning av lärare vid folk- och
småskolor syntes en utsträckning av den stadgade minimitjänstgöringen
för dessa lärare med därav följande minskat lärarbehov vara den
besparingsåtgärd, som i första hand komme i åtanke och torde böra övervägas.

En utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten skulle ur ekonomisk synpunkt
få betydelse endast i den mån utsträckningen avsåge lärare, till vilken
utginge särskild ersättning för den tjänstgöring, som genom utsträckningen
skulle kunna inläggas i den ordinarie tjänstgöringsskyldigheten.
Därvid ville överstyrelsen erinra örn, att i olika hänseenden blivit stadgat,
att sådan särskild ersättning utginge endast när maximiundervisningsskyldighet
redan uppnåtts. Sålunda stadgades i kungörelsen den 6 oktober
1939 (nr 693), att då undervisning i slöjd bestredes av lärare, å vilken avlöningsreglementet
för lärare vid folk- och småskolor ägde tillämpning,
statsbidrag utginge allenast för de slöjdtimmar, med vilka den för läraren
i nämnda reglemente stadgade maximitjänstgöringen eller i förekommande
fall det antal veckotimmar, till vilket lärarens undervisningsskyldighet nedsatts,
överskredes. Beträffande s. k. förstärkningsanordningar hade 1939
års lagtima riksdag besluta, att statsbidrag till timlärare vid dylik tjänstgöring
skulle utgå, endast sedan alla lärare vid vederbörande skola fullgjort
sin tjänstgöring med maximitid. Enahanda föreskrift hade skolöverstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Majit ifrågasatt beträffande statsbidrag till
timlärare vid fullgörande av sådan undervisning, från vilken Överlärare på
grund av sina övriga åligganden kunde befrias.

Överstyrelsen ansåge, att för närvarande ingen ytterligare ändring borde
ske beträffande tjänstgöringsskyldigheten för nu ifrågavarande lärare.

Beträffande nomadskolorna skulle de i promemorian föreslagna
åtgärderna, så vitt överstyrelsen nu kunde finna, icke leda till några nämnvärda
besparingar.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket i anledning av vad överstyrelsen
anfört i fråga örn undervisningsskyldigheten för läroverkslärare framhållit,
att även om de ifrågasatta utgiftsbegränsningarna vid de allmänna
läroverken — vare sig med eller utan ökning av undervisningsskyldigheten
— skulle minska den akademiska ungdomens möjligheter att vinna inträde
å lärarbanan, detta icke kunde få hindra statsmakterna att i en situation

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

sorn den närvarande vidtaga erforderliga besparingsåtgärder. Ämbetsverket
hade följaktligen ansett sig böra förorda en ökning av undervisningsskvldigheten
för lärarna. Beträffande ökningens omfattning hade statskontoret
tills vidare stannat för en timme per vecka. Härvid hade ämbetsverket
förutsatt, att motsvarande ökning genomfördes vid övriga statliga ävensom
statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter.

I anslutning till vad sålunda anförts kunde statskontoret icke finna annat
än att frågan örn en utökning av tjänstgöringsskyldigheten borde tagas under
närmare övervägande jämväl för folk- och småskollärarnas vidkommande.

Därvid vöre emellertid att märka, att för dessa lärare en tjänstgöringsskyldighet
utöver 30 veckotimmar i regel endast skulle kunna uttagas genom
att lärare hänvisades till undervisning i slöjd eller fortsättningsskola.
Då särskild ersättning för närvarande utginge för sådan undervisning, skulle
en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten innebära, att de lärare, som
under innevarande läsår fullgjorde dylik undervisning och därför uppbure
särskilt arvode, skulle få vidkännas någon inkomstminskning. Erinras kunde
emellertid, att statsmakterna tidigare, då statsfinansiella förhållanden ansetts
påkalla en sådan åtgärd, vidtagit reduktion av dessa arvoden. I samband
med besparingsåtgärderna vid 1933 års riksdag hade sålunda vidtagits
en nedsättning av arvodena för undervisning såväl i slöjd som i fortsättningsskola.
Därvid hade erinrats, att Kungl. Majit vid framläggandet
för 1919 års riksdag av förslag till ändrade grunder för utgående av statsbidrag
till slöjd (1919 års statsverksproposition, punkt 206) funnit sig böra
förorda, att slöjdarvode skulle utgå med endast 1 krona per undervisningstimme.

b) Årlig tjänstgöringsskyldighet.

I det föregående har erinrats, hurusom folkskollärares lönegradsplacering
är direkt ansluten till den årliga lästiden i vederbörande skoldistrikt men
att från och med den 1 juli 1940 så icke blir fallet beträffande småskollärarinnorna.
De småskollärare, vilka för närvarande åtnjuta lön enligt lönegraden
A 7, komma sålunda enligt gällande övergångsbestämmelser från
och med nästa budgetår att uppflyttas till lägst lönegraden A 8, även om
lästiden icke överstiger 34 4/7 veckor.

Övergångsbestämmelserna innebära alltså för småskollärarnas del, att
dessa intill den 1 juli 1940 avlönas enligt samma principer som folkskollärarna,
vad beträffar lönens relation till den uttagna tjänstgöringsskyldigheten.
Övergångsbestämmelserna medföra emellertid, att — under eljest
oförändrade förhållanden — den likställighet mellan folkskollärare och småskollärare,
som i nyssnämnda avseende för närvarande råder, kommer att
upphöra med ingången av läsåret 1940/41, då dc lägst avlönade småskollärainna
uppflyttas en lönegrad utan samtidig ökning av den uttagna tjänstgöringsskyldigheten.

1939 års riksdagsbeslut örn en till 36 4/7 veckor utsträckt minimilästid
vid folkskoleväsendet från och med den 1 juli 1940 innebar, att nämnda
olikhet i folk- och småskollärarnas löneställning i förhållande till arbets Bihang

till riksdagens jrrotokoll 1''JiO. 1 sami. Nr läs.

■t

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

prestationen skulle komma att inträda först den 1 juli 1942, då samtliga
småskollärarinnor — oavsett den årliga lästiden — skola uppflyttas till
lönegraden A 8.

I det föregående har jag emellertid förordat ett uppskov med ikraftträdandet
av nyssnämnda riksdagsbeslut.

1937 års folkskoleutredning (statens offentliga utredningar 1938: 35) upptog
till behandling frågan, huruvida åtgärder borde vidtagas, som mildrade
berörda ojämnhet i lönesättningen, och framlade (sid. 71 ff) vissa förslag
om fyllnadstjänstgöring för småskollärare. Enligt propositionen nr 149/1939
förklarade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att han, bland
annat emedan frågan icke vore av brådskande natur, icke ansåge sig böra
för det dåvarande ingå på sakkunnigförslaget i denna del.

Biträdes mitt förslag om uppskov med lästidens utsträckning, blir frågan
om fyllnadstjänstgöring för småskollärare aktuell redan den 1 juli
1940.

I en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria av den 7
februari 1940 erinrades örn detta förhållande. Det kunde ifrågasättas, yttrades
i promemorian, örn i sådant fall bestämmelser rörande dylik tjänstgöring
borde utfärdas med tillämpning redan från och med nästa läsår.
Frågan syntes böra tagas under övervägande. Det påpekades, att de av
1937 års folkskolutredning i ämnet framställda förslagen byggde på i viss
män andra förutsättningar än de, som nu gällde. Den i ämnet erforderliga
utredningen syntes böra utföras av skolöverstyrelsen, som torde böra framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde komma att giva anledning.

Skolöverstyrelsen, som beretts tillfälle att yttra sig över nämnda promemoria,
har i ämnet anfört följande:

Oavsett den årliga lästiden och därav beroende placering i lönegrad
varierade småskollärarnas tjänstgöringsskyldighet för vecka mellan 24 och
30 timmar. Tjänstgöringen för småskollärare i skola med 39 veckors årlig
lästid (9 lönegraden) kunde således stanna vid 936 (24 X 39) timmar och
i skola med 36 % veckors lästid (8 lönegraden) vid 876 (24 X 36 %) timmar
för helt år, medan tjänstgöringen vid skola med 34% veckors årlig
lästid (7 lönegraden) kan stiga till 1,035 (30 X 34 %) timmar och mera
regelmässigt uppgå till 966 (28 X 34 %) timmar för år.

Ökades maximitjänstgöringsskyldigheten för vecka med exempelvis två
timmar för de lärarinnor, som med bibehållande av 34 % veckors årlig lästid
den 1 juli 1940 uppflyttades i 8 lönegraden, komme deras tjänstgöring
att kunna uppgå till undantagsvis 1,104 (32 X 34 %) och mera allmänt
1,035 (30 X 34 %) timmar för helt läsår, medan däremot tjänstgöringen
för lärarinnor med 36 % veckors årlig lästid fortfarande kunde stanna vid
876 (24 X 36 %) timmar. Det torde framgå härav, att någon rättvis utjämning
av arbetsbördan icke kunde vinnas genom ökning av maximitjänstgöringen
för vecka. Ansåges någon ökning böra ske av tjänstgöringsskyldigheten
för de lärarinnor, som med 34 % veckors årlig lästid skulle komma
att åtnjuta lön enligt 8 lönegraden, borde den endast avse minimitjänstgöringen
för vecka, som möjligen kunde höjas från 24 till 26 timmar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Emellertid ville överstyrelsen framhålla, att det endast vore timplanen
för första klassen i småskolor av a-form, som upptoge 24 lärartimmar för
vecka. Dc omkring 460 skoldistrikt, vilka enligt från folkskolinspektörerna
inhämtade uppgifter ännu icke fattat beslut om införande av minst 36 %
veckors ärlig lästid, vore sannolikt landsbygdsdistrikt, där småskolorna
med få undantag vore anordnade enligt b- eller c-form. I dessa skolor vore
lärarinnornas tjänstgöring redan enligt timplanen 26 eller 28 veckotimmar,
varför en ökning av minimi tj änst.gör ingsskyl d igh et.en från 24 till 26 timmar
icke skulle få någon egentlig betydelse för de omkring 1,180 lärarinnor, varom
det här kunde bli fråga. Överstyrelsen förutsatte, att en återgång till
34 y~i veckors lästid icke medgåves de skoldistrikt, som redan beslutat, att
lästiden skulle omfatta 36 % eller 39 veckor. Slutligen finge överstyrelsen
erinra därom, att riksdagen icke vid beviljandet av den nu gällande löneregleringen
för här ifrågavarande lärarinnor ställt utsträckning av den årliga
lästiden såsom villkor för småskollärarinnornas uppflyttning efter viss tid
till 8 och 9 lönegraden.

En reservant inom överstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, har förklarat
sig skiljaktig och anfört:

Den föreliggande frågan örn eventuell utsträckning av undervisningsskyldigheten
per vecka för de lärare vid småskola, vilka den 1 juli 1940
uppflyttades i lönegrad A 8 men tjänstgjorde i skolor med endast 34 x/2
veckors årlig lästid, vore ej av större ekonomisk betydelse. Någon effektiv
utjämning av arbetsbördan inom småskollärarkåren kunde ej heller, som
överstyrelsen visat, ernås genom en dylik utsträckning. När reservanten det
oaktat ansåge, att fyllnadstjänstgöring borde komma i fråga, vore det dels
i anledning av det nuvarande krisläget, som medförde alldeles särskilda
krav på sparsamhet med allmänna medel, dels, och framför allt, med tanke
på den uppflyttning av småskollärare till enhetlig placering i lönegrad A 9,
som skulle ske den 1 juli 1942. Det torde få betraktas som i hög grad sannolikt,
att en väsentlig del av småskolans lärarkår vid sistnämnda tidpunkt
komme att tjänstgöra i skolor med mindre än 39 veckors årlig lästid. Vid
sådant förhållande anmälde sig spörsmålet örn viss kompensationstjänstgöring
med ökad styrka.

En bestämmelse om utsträckning av minimitjänstgöringen per vecka ansåge
reservanten av skäl, som överstyrelsen anfört, icke nödvändig. Däremot
ville reservanten ifrågasätta en utökning av maximitjänstgöringen
från 28 till 30 timmar per vecka för här berörda lärare. I många fall kunde
visserligen en så pass lång tjänstgöring icke med fördel uttagas av vederbörande
lärare. Men ej sällan torde den utökade tiden kunna användas för
slöjdundervisning eller särskild undervisning av efterblivna barn etc. Härigenom
kunde ernås såväl en viss besparing för det allmänna som ock ökad
effektivitet i skolarbetet.

Statskontoret har i utlåtande den 4 mars 1940 förordat framställning
till riksdagen örn åläggande för småskollärare, som efter den 30 juni 1940
tjänstgör i skola nied en årlig lästid, understigande 36 ‘/ii veckor, att, utöver
det i 2 S 2 mom. avlöningsreglementet för folk- och småskollärare bestämda
högsta timtalet, fullgöra ytterligare två veckotimmars tjänstgöring
utan särskild ersättning. Statskontoret har påpekat, att en konsekvens av
en dylik föreskrift bleve, att, därest den 1 juli 1942 en årlig lästid av 34 x/å
veckor alltjämt bibehölles, .småskollärare med dylik lästid borde kunna

Departe mentschefen.

52 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

åläggas en med 4 veckotimmar ökad maximitjänstgöring och småskollärare,
som undervisade i en skola med 36 % veckors årlig lästid, en med 2 veckotimmar
ökad maximitjänstgöring.

I samband med anmälan av frågan, huruvida en höjning av undervisningsskyldigheten
för läroverkslärarnas vidkommande borde komma till
stånd, framhöll jag bland annat, att i nuvarande för vårt land brydsamma
tid av de i det allmännas tjänst anställda måste utkrävas en större arbetsprestation
än den, som i vanliga fall uttoges. Beträffande civilförvaltningen
i övrigt ernåddes detta som regel därigenom, att — trots en i många fall
ökad arbetsbörda —- förstärkningar av avlöningsanslagen endast undantagsvis
och då i begränsad omfattning beviljades. På grund av de inom
undervisningsväsendet rådande särskilda organisatoriska förhållandena vore
det vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter icke
möjligt att ernå en sådan ökad arbetsprestation på annat sätt än genom
att höja den medel tjänstgöringstid för lärarna, på grundval av vilken anslagsmedlen
till grundavlöningar till icke-ordinarie personal beräknades.

För folkskoleväsendets vidkommande ligger frågan i viss mån annorlunda
till. Folkskolan är till skillnad från läroverken uppbyggd efter klasslärarsystem,
d. v. s. en lärare svarar i regel för undervisningen i samtliga ämnen
inom en viss undervisningsavdelning. Frågan örn höjning av lärarens arbetsprestation
blir med andra ord ett undervisningstekniskt och pedagogiskt
spörsmål, icke én anslagsfråga. Vill man i besparingssyfte utkräva en ökad
arbetsprestation av folkskolans lärare, är man hänvisad till att inrikta sig
på de speciella undervisningsuppgifter, som nämnda lärare fullgöra mot
särskild ersättning. Härvid synes bland annat kunna bli fråga örn slöjdundervisningen
och den särskilda undervisning mot timlärararvode, som
i annat sammanhang här ovan berörts. Genom en generell höjning av folkoch
småskol lärares högsta undervisningsskyldighet skulle lärarna i större
utsträckning än nu komma att fullgöra sådan undervisning utan arvode.

Ehuru en åtgärd i antydd riktning av förut anförda skäl synes befogad,
är jag icke beredd att på grundval av den nu föreliggande utredningen taga
slutlig ställning till spörsmålet. Ytterligare utredning rörande verkningarna
av en dylik åtgärd synes erforderlig. Jag ämnar framdeles ånyo anmäla
denna fråga, som torde kunna underställas 1941 års riksdag.

Ett annat spörsmål, som i samband härmed kräver uppmärksamhet, är
den ovan berörda frågan om särskild fyllnadstjänstgöring för de småskollärare,
som på grund av övergångsbestämmelserna till gällande avlöningsreglemente
komma att åtnjuta lön enligt högre lönegrad än den, som svarar
mot den för vederbörande skoldistrikt bestämda lästiden. Saken blir i
viss mån aktuell redan nästa läsår på grund av mitt förslag örn uppskov
med genomförandet av lästidens obligatoriska utsträckning till minst 36 4/7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

veckor. Då emellertid frågan, såsom redan nämnts, lämpligen bör bedömas
i sitt samband med det nyssberörda spörsmålet örn utsträckning för folkoch
småskollärare av tjänstgöringsskyldigheten för vecka, finner jag mig
icke böra nu, i avbidan på den förutnämnda utredningen, ifrågasätta några
åtgärder i förevarande hänseende.

6. Besparingsåtgärder inom fortsättningsskolväsendet.

a) Centraliseringsåtgärder.

Enligt fortsättningsskolstadgan skall i varje skoldistrikt finnas en eller,
där förhållandena påkalla och medgiva, flera fortsättningsskolor. Undantagsvis
må dock, efter skolöverstyrelsens medgivande, två eller flera närliggande
skoldistrikt kunna förena sig örn en gemensam fortsättningsskola.
Statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskola utgår enligt kungörelsen
nr 587/1932. Vidare äger skoldistrikt, som genomfört sådan centralisering
av fortsättningsskolväsendet, att eljest erforderlig skola därigenom
blivit obehövlig, enligt i kungörelsen nr 589/1932 angivna grunder
erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för inackordering, skolhushåll
eller skolskjutsar för fortsättningsskolpliktiga elever.

I motsats till vad fallet är beträffande folkskoleväsendet finnes icke någon
i gällande författningar uttryckligen fastslagen befogenhet för statsmyndighet
att mot skoldistrikts bestridande fastställa sådan organisation av fortsättningsskolväsendet,
som förutsätter anordnande av skolskjutsar eller
inackordering av skolbarn. Ej heller finnes i fortsättningsskolstadgan motsvarighet
till bestämmelserna i folkskolestadgan om skyldighet för skoldistrikt
att å ena sidan mottaga barn från annat skoldistrikt och å andra
sidan låta barn, tillhörande distriktet, åtnjuta undervisning i fortsättningsskola
i annat skoldistrikt.

I anslutning till en inom riksdagen väckt motion, vari dessa olikheter
framhållits, uttalade 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr 370), att riksdagen
funne åtgärder för ernående i huvudsak av överensstämmelse i angivna
hänseende mellan de föreskrifter, som gällde för folkskoleväsendet,
och de, som berörde fortsättningsskolväsendet, vara ur såväl pedagogisk
som skol organisatorisk synpunkt att förorda och ägnade att främja en
önskvärd rationalisering av fortsättningsskolväsendet. Riksdagen bemyndigade
under åberopande av det anförda Kungl. Majit att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad sålunda uttalats, vidtaga de ändringar och
jämkningar i gällande bestämmelser rörande fortsättningsskolväsendet, som
kunde befinnas erforderliga för uppnående av överensstämmelse med vad
som gällde för folkskolan.

Skolöverstyrelsen har — i samband med avgivande av förslag om sådana
ändringar i fortsättningsskolstadgan, som innefattas i riksdagens bemyn -

Kungl. Maj:ts proposition Nr lod.

digande — gjort framställning om ytterligare åtgärder för främjande av
fortsättningsskolväsendets rationalisering. I huvudsak syfta dessa till att
giva vederbörande folkskolinspektör initiativrätt till centraliseringsåtgärder,
icke blott när det gäller ett visst skoldistrikt utan även niir fråga är örn
anordnande av för flera distrikt gemensam fortsättningsskola. Sådan initiativrätt
funne överstyrelsen nödvändig för att giva effekt åt de bestämmelser,
som innefattades i riksdagens bemyndigande.

Enligt förslaget skulle skolöverstyrelsen, på framställning av skoldistrikt
eller statens folkskolinspektör och efter domkapitlets hörande, äga förordna,
att två eller flera närliggande skoldistrikt skulle förena sig om en
gemensam fortsättningsskola. Skolan skulle i organisatoriskt och administrativt
hänseende tillhöra det skoldistrikt, inom vilket den förlagts. Ersättning
till detta skoldistrikt för ökade löpande omkostnader skulle, örn
framställning därom gjordes, fastställas av överstyrelsen att gäldas av vederbörande
granndistrikt. Härutöver skulle domkapitlet kunna förordna
örn överförande av enskilda lärjungar för undervisning i annat skoldistrikt.
Framställning om reglementsändring skulle få göras även av folkskolinspektören,
och överstyrelsen skulle äga befogenhet att även mot skoldistriktens
bestridande fastställa sådan organisation av fortsättningsskolväsendet, som
förutsatte anordnande av skolskjutsar eller inackordering av lärjungar.

Statskontoret har i allt väsentligt tillstyrkt överstyrelsens förslag.

Folkskolans besparingssakkunniga, som även upptagit frågan om centraliseringsåtgärder
på detta område, lia inledningsvis anfört följande:

Lärjungantalet i ett stort antal fortsättningsskolor vore synnerligen
ringa. Införandet, av sjuårig folkskola, varvid fortsättningsskolan i regel
gjordes ettårig, bidroge givetvis till nedgången av det årliga antalet fortsättningsskolpliktiga
lärjungar. Visserligen hade under de senare åren ett
stort antal fortsättningsskolor indragits, men det oaktat rådde fortfarande
en överorganisation på detta område. En bidragande orsak till nämnda missförhållande
vöre otvivelaktigt att söka däri, att det med nu gällande bestämmelser
läge i vederbörande skoldistrikts eget skön att avgöra, huruvida
centraliseringsåtgärder över huvud skulle komma i fråga inom ett skoldistrikt,
och att sålunda ingen statlig myndighet hade författningsenlig
befogenhet att taga initiativ till genomförande av centraliseringsåtgärder
i fråga om fortsättningsskolorna.

Beträffande skolöverstyrelsens förslag ha de sakkunniga framhållit, att
förslagets genomförande komrne att avsevärt öka möjligheterna för vidtagande
av centraliseringsåtgärder på fortsättningsskolans område. Genom ett
effektivt utnyttjande av dessa möjligheter torde icke obetydliga besparingar
kunna vinnas. De sakkunniga ansåge emellertid, att det för vinnande
av ytterligare besparingar samt för ernående av största möjliga enhetlighet
vid tillämpningen av de av skolöverstyrelsen föreslagna bestämmelserna
vore erforderligt, att vissa normerande föreskrifter utfärdades rörande
minimiantalet elever i fortsättningsskola, till vilken
statsbidrag utginge.

I nu gällande bestämmelser funnes föreskrifter härom endast för det fall,
att vid en skola antalet lärjungar, som undervisades i verkstadsarbete, i

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

slöjd eller i hushållsgöromål, varit så stort, att lärjungarna uppdelats på två
avdelningar. Till sådan avdelning utginge statsbidrag jämlikt kungörelsen
nr 587/1932 endast om lärjungarna i avdelningen vid kursens början
varit, där fråga vore om undervisning i verkstadsarbete och slöjd, minst
tio och, där fråga vore örn undervisning i hushållsgöromål, minst åtta,
samt örn de, så länge de under året tillhört skolan, i allmänhet deltagit i
undervisningen. I övrigt gällde som villkor för statsbidrags åtnjutande,
att lärjungarna skulle sammanföras till undervisningsavdelningar av lämplig
storlek.

Dessa villkor för statsbidrags utgående borde i vissa avseenden skärpas.
Statsbidrag syntes sålunda ej böra utgå till avlöning åt lärare vid fortsättningsskola
med ett allt för ringa antal lärjungar, örn förhållandena möjliggjorde
anordnandet av skolskjutsar eller inackordering och dessa anordningar
medförde besparingar i fråga örn utgifterna för lärjungarnas undervisning.
För erhållande av underlag för bedömande av verkningarna av en
dylik skärpning av statsbidragsbestämmelserna hade de sakkunniga fran
folkskolinspektörerna inhämtat vissa uppgifter angående här berörda förhållanden.
Av dessa uppgifter framginge, att, därest under läsåret 1938/39
den bestämmelsen varit gällande, att läraravdelning i fortsättningsskola
med teoretisk undervisning i regel icke fått upprätthållas med mindre antal
elever än 8 respektive 10, ett avsevärt antal fortsättningsskolavdelningar
kunnat indragas och att betydande besparingar därigenom kunnat vinnas.

En sammanställning av ifrågavarande uppgifter visade salunda, att tilllämpningen
av bestämmelsen i fråga skulle givit följande resultat:

Vid ett minimiantal elever av 10

Beräknat antal indragna avdelningar.............

Beräknad besparing å lärararvoden...............

» kostnad för centralisering.............

» nettobesparing för statsverket..........

Vid ett minimiantal elever av 8:

Beräknat antal indragna avdelningar.............

Beräknad besparing å lärararvoden..............

» kostnad för centralisering.............

» nettobesparing för statsverket.........

De sakkunniga förordade sådan ändring av statsbidragsbestämmelserna,
att som villkor för statsbidrags utgående i regel skulle gälla, att ett visst
antal elever skulle finnas i skolan. Det syntes de sakkunniga tveksamt,
huruvida minimiantalet elever borde fastställas till 8 eller 10. Ekonomiska
skäl talade självfallet för det högre minimiantalet. Även ur pedagogiska
synpunkter kunde detta alternativ förordas. Då därtill tornine, att en bestämmelse
av ifrågavarande slag måste givas en sådan innebörd, att i särskilda
fall undantag skulle kunna medgivas, hade de sakkunniga funnit sig
böra föreslå, att minimiantalet elever fastställdes till 10.

Huruvida förhållandena vore sådana, att undantag från bestämmelsen
borde medgivas, skulle prövas av vederbörande folkskolinspektör. Även
skolornas organisation kunde nödvändiggöra ett sådant undantag. Vissa
fall åberopades som exempel härpå.

De sakkunniga föreslå sålunda ändring i gällande bestämmelser örn villkor
för utgående av statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättnings -

...... 1,065

kronor 471,633

» 234,902

» 236,731

...... 630

kronor 279,006
» 125,113

» 153,893.

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

skolor av innebörd, att statsbidrag i regel ej skall utgå för avdelning i
fortsättningsskola med ett lägre lärjungantal än tio, att, om antalet lärjungar
vid en skola beräknas icke komma att uppgå till minst tio, åtgärder
i god tid före kursens början skola vidtagas för lärjungarnas hänvisande
till annan skola inom distriktet eller till skola hannat skoldistrikt, samt
att, därest hinder möter för vidtagande av åtgärder, som här avses, eller
eljest med hänsyn till undervisningens bästa särskilda skäl därtill föreligga,
vederbörande folkskolinspektör äger medgiva, att statsbidrag må
utgå, oaktat antalet lärjungar i avdelningen ej uppgår till tio.

Slutligen ha de sakkunniga — utan att närmare ingå på frågan angående
det elevantal per läraravdelning i fortsättningsskola, som ur pedagogiska
och ekonomiska synpunkter kunde anses lämpligt och försvarligt — framhållit,
att en uppdelning på två läraravdelningar vid teoretisk undervisning
borde ske, först då elevantalet kunde förutses komma att mera varaktigt
överstiga 25 eller vid tillfällig ökning uppginge till lägst 30.

Skolöverstyrelsen har i huvudsak lämnat de sakkunnigas förslag utan
eiinran. Innan statsbidrag beviljades, borde dock, ifall centralisering måste
anses utesluten, även undersökas, huruvida icke undervisningen kunde
uppskjutas ett år och lärjungarna hänvisas att fullgöra fortsättningsskolphkten
följande år tillsammans med den grupp, som då stöde färdig att
inträda i fortsättningsskolan. Överstyrelsen erinrade örn att en dylik anordning
ibland tillämpades redan nu, när exempelvis en eller två elever
eljest skulle utgöra hela läraravdelningen. Vidare har överstyrelsen ifrågasatt,
att beslutanderätten i frågor om statsbidrag till fortsättningsskola
med mindre elevantal än tio borde tillkomma vederbörande länsstvrelse. I
detta avseende har anförts följande:

t r praktisk synpunkt kunde den av de sakkunniga föreslagna ordningen,
att beslutanderätten i dessa frågor skulle tillkomma vederbörande folkskolinspektör
visserligen betecknas som lämplig, då den medförde minsta
administrativa besvär och befriade från dubbel handläggning av ärendena.
Men principiellt torde betänkligheter kunna resas mot att åt enskilda
tjänstemän överlåta bestämmanderätten, låt vara blott i starkt begränsad
omfattning, rörande utanordnandet av statsmedel. Överstyrelsen erinrade
örn att i sådant fall varje föreskrift angående besvärsrätt saknades. Med
hänsyn härtill syntes folkskolinspektörens behandling av hithörande Örenden
icke böra ha karaktären av beslut, utan då skoldistrikt ifrågasatte
anordnandet av fortsättningsskola med mindre antal lärjungar än tio, borde
folkskolinspektör med av- eller tillstyrkande överlämna ärendet till vederbörande
länsstyrelse för prövning och avgörande.

Statskontoret har ej något att erinra mot de sakkunnigas förslag angående
normerande föreskrifter i fråga om minimiantalet elever. Ämbetsverket
har emellertid ifrågasatt, huruvida det icke åtminstone för stora
delar av landet skulle kunna fastställas ett något högre minimiantal elever
i varje avdelning. Olägenheten av ett alltför stort minimiantal i de fall,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

då det med hänsyn till kommunikationer eller andra omständigheter skulle
visa sig olämpligt med en alltför stark centralisering, torde nämligen kunna
övervinnas genom den av de sakkunniga föreslagna rätten för folkskolinspektörerna
att medgiva undantag från bestämmelserna.

De flesta domkapitlen och länsstyrelserna lia tillstyrkt de sakkunnigas
förslag i denna del. Några av dem ha ifrågasatt längre gående besparingsåtgärder.
Sålunda ha domkapitlet i Uppsala och länsstyrelsen i Kristianstad
ansett det kunna övervägas, huruvida icke minimiantalet elever i
varje avdelning kunde höjas.

Vidare har domkapitlet i Karlstad funnit det ändamålsenligare att för
reglering av antalet elever i fortsättningsskolorna använda samma tillvägagångssätt,
som de sakkunniga föreslagit beträffande folkskolorna, d. v. s.
att frågan örn elevernas fördelning på läraravdelningar borde underställas
folkskolinspektören för godkännande. Härigenom skulle större hänsyn kunna
tagas till lokala förhållanden, och minimiantalet i regel kunna sättas åtskilligt
högre än de sakkunniga föreslagit. Enhetlighet kunde vinnas genom
att anvisningar utfärdades.

Domkapitlet i Lund har satt i fråga, huruvida icke inom skoldistrikt med
7-klassig folkskola och en årlig lästid av 39 veckor elever med avgångsbetyg
enligt folkskolestadgan kunde helt befrias från fortsättningsskolplikt
utom skolköksundervisning mot att de deltoge i särskilda beredskapskurser
eller praktiskt beredskapsarbete. Då folkskolan nått här förutsatt utveckling,
syntes nämligen kurs i allmän fortsättningsskola under nu rådande
exceptionella förhållanden icke vara oundgängligen nödvändig, och på
många orter hade ett stort behov av yngre arbetskraft såsom ersättning
för till förstärkt militär beredskap inkallade redan gjort sig gällande.

Länsstyrelsen i Halmstad har uttalat sig i samma riktning. De yrkeskurser
i hushållsgöromål, som flickorna i fortsättningsskolorna erhölle, borde
dock enligt länsstyrelsens uppfattning bibehållas, i den mån kurserna icke
kunde inläggas inom folkskolans ram.

I ett länsstyrelsens i Karlstad utlåtande bifogat yttrande av folkskolinspektören
i Värmlands västra inspektionsområde har anförts bland annat:

Minimiantalet 10 syntes vara alldeles för lågt. Minimisiffran borde sättas
till 20 och i varje fall icke lägre än 15, givetvis med rätt för folkskolinspektören
att i särskilda fall medgiva undantag. Då undervisningen i fortsättningsskolan
för vederbörande lärare så gott som undantagslöst vore en bisyssla,
behövde hänsyn knappast tagas till lärarnas ekonomiska intressen.
Ett minimiantal av 10 elever komme sannolikt att medföra, att kostnaderna
för fortsättningsskolväsendet inom Värmlands västra inspektionsområde
komme att ökas i stället för att minskas. Under läsåret 1938/39 hade 39
fortsättningsskolavdelningar indragits, och kostnaden för fortsättningsskolväsendet
minskats med 11,035 kronor. Innevarande läsår hade ytterligare
omkring 40 avdelningar indragits. Ett stort antal avdelningar hade nu ett
lärjungantal på omkring 20, flera mellan 20 och 25 och några 25—28. I
några fall hade centraliseringen stött på något motstånd. Stadgades nu, att
antalet lärjungar icke linge understiga 10 utom i vissa fall, vöre det mycket

Kunc/l. Maj:ts ''proposition Nr 155.

sannolikt, att centraliseringen nästa läsår bleve av mindre omfattning än
nu, enär det angivna antalet torde komma att åberopas såsom medgivet.
Enligt inspektörens bestämda mening vore det därför angeläget, att betydligt
högre minimisiffra stadgades.

Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har anfört:

Förbundsstyrelsen ville understryka vad de sakkunniga framhållit, att
fortsättningsskolornas organisation på många håll, särskilt i de yrkesbestämda
skolorna, kunde nödvändiggöra bibehållandet av läraravdelningar
även i de fall, där elevantalet understege tio. Erfarenheten gåve också vid
handen, att ett strikt tillämpande av centraliseringsföreskrifterna skulle
lägga hinder i vägen för fortsättningsskolans ändamålsenliga anpassning
inom skoldistrikt, där man på grund av lästidsförhållanden eller andra
orsaker under viss tid av läsåret tillämpade eftermiddagsläsning i fortsättningsskolan.
I dessa och i liknande fall borde centraliseringsåtgärder
vidtagas endast i den omfattning, som förhållandena medgiva, utan att
lända skola och hem till skada.

Folkskolans lärare hade givetvis i princip intet att erinra mot besparingsåtgärder
på fortsättningsskolans lika litet som på andra områden
under nuvarande allvarliga tidsläge, men förbundsstyrelsen ansåge sig
likväl böra framhålla vikten av att icke större våld tillgrepes än nöden
krävde. Indragning av 1,000 fortsättningsskolavdelningar jämte begränsning
av slöjdarvodena innebure besparingsåtgärder, som medförde kännbara
ekonomiska offer för folkskolans lärare, särskilt på de lägre dyrorterna
och inom distrikt med minimilästid.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarina förbund har anfört:

När det gällde centralisering av fortsättningsskolan, där eleverna uppnått
den ålder, att de utan olägenhet kunde färdas något längre skolväg,
hade styrelsen ingenting att invända mot de sakkunnigas förslag, såvida
förhållandena i övrigt vore sådana, att undervisningen kunde bli effektiv.
Alltför stora avdelningar gåve ej möjlighet att skänka eleverna i denna
ömtåliga ålder den personliga ledning och fostran, som vore avsikten med
fortsättningsskolans införande.

b) Förbilligande av skjutskostnaderna m. m.

De sakkunniga framhålla inledningsvis, att storleken av de belopp, som
inbesparas på grund av genom centralisering indragna skolor, är helt beroende
av kostnaderna för skolskjutsar och inackordering. I detta hänseende
erinras örn den av skolöverstyrelsen verkställda utredningen rörande reglering
av ersättningar till skolskjutsentreprenörer och de sakkunnigas däröver
avgivna utlåtande (jfr sid. 126 fl.).

Härutöver ha de sakkunniga — vad angår fortsättningsskolan — föreslagit,
att färd med fordon, som framföres av barnen själva, skulle räknas
som skolskjuts och att statsbidrag i vissa fall skulle utgå för sådan skjutsanordning.
Statsbidraget skulle därvid utgå med högst 50 öre för varje dag,
lärjungen i fråga besökt skolan. Vederbörande folkskolinspektör skulle avgöra,
huruvida statsbidrag skulle beviljas, och föreslå det belopp, som borde
utgå. Länsstyrelsen skulle sedan i vanlig ordning utbetala statsbidraget.

Kuncjl. Majrts proposition Nr 155.

Anvisningar borde utfärdas till ledning för folkskolinspektörerna vid handläggning
av dessa frågor.

Vidare föreslå de sakkunniga i syfte att underlätta centralisering, att det
nu enligt kungörelsen nr 589/1932 utgående statsbidraget till bestridande
av kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar höjes från
1 krona 25 öre till 1 krona 50 öre.

Till stöd för förutnämnda förslag har anförts:

Ett stort antal lärjungar i fortsättningsskolor inom olika delar av landet
använde vid färd till och från skolan fordon, som framfördes av barnen
själva, såsom cykel, sparkstötting, skidor, roddbåt eller annat fortskaffningsmedel.
Härigenom underlättades skolgången avsevärt för de lärjungar,
som hade långa skolvägar. Det förhölle sig sannolikt så, att för vissa av
dessa lärjungar skolskjutsar vore erforderliga, därest de ej använde sig av
eget fordon. Å andra sidan syntes det antagligt, att en del skolskjutsar
helt eller delvis skulle kunna indragas, örn åtgärder vidtoges i syfte att
underlätta barnens bruk av eget fordon som fortskaffningsmedel. Detta
skulle kunna ske genom att även färd med fordon, som framfördes av barnen
själva, i vissa fall räknades som skolskjuts, och att sålunda statsbidrag
finge utgå även för sådan skjutsanordning. Nu gällande bestämmelser medgåve
icke statsbidrags utgående i dylika fall. När de sakkunniga nu föresloge
en ändring härutinnan, vore de väl medvetna om, att vanskligheter
kunde möta vid genomförandet av en dylik anordning. Det kunde sålunda
föreligga viss risk för att ett bidrag av här ifrågasatt art kunde komma att
betraktas som ersättning för fullgörande av den barnen åliggande skolplikten,
och det vore väl ej uteslutet, att ersättningsanspråk kunde komma att
framställas även i en del fall, där centralisering av fortsättningsskolor redan
blivit genomförd utan kostnad för statsverket. De sakkunniga ville emellertid
framhålla, att de här föreslagna åtgärderna närmast vore att betrakta
som försök. Av de 40 folkskolinspektörer, som yttrat sig i denna fråga,
hade 35 tillstyrkt förslaget, 3 ställt sig tveksamma därtill och 2 avstyrkt
detsamma. Flera folkskolinspektörer hade uttalat den meningen, att besparingar
kunde vinnas genom vidtagande av en dylik åtgärd. Till förekommande
av missbruk av en bestämmelse örn statsbidrags utgående i sådana
fall, varom nu vore fråga, måste givetvis i statsbidragsbestämmelserna närmare
angivas villkoren härför. Några av folkskolinspektörerna hade uttalat,
att statsbidrag borde utgå endast i de fall, då vederbörande lärjunge
hade en skolväg av 5 km eller därutöver. Då i gällande författningsbestämmelser
örn statsbidrag för anordnande av skolskjutsar icke föreskreves något
liknande villkor, ansåge de sakkunniga sig icke böra föreslå någon bestämmelse
härom.

Såsom villkor för erhållande av statsbidrag för ifrågavarande ändamål
borde gälla, att väga vstånd och vägförhållandena i övrigt vore sådana, att
verkligt behov av skolskjuts förefunnes, därest barnen ej använde eget fordon
som fortskaffningsmedel. Härigenom torde garanti vinnas för att bidrag
utginge endast i de fall, att anordningen i fråga medförde besparingar i
skolskjutskostnaderna. För vinnande av en i möjligaste män enhetlig tillämpning
av dessa bestämmelser syntes det emellertid vara erforderligt att
särskilda anvisningar härom utfärdades.

Detaljbestämmelser i ämnet borde utfärdas av Kungl. Majit eller skolöverstyrelsen
i form av anvisningar för folkskolinspektörerna.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

Beträffande förslaget om höjning av statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar ha de sakkunniga
anfört:

Flera folkskolinspektörer hade framhållit, att den nu föreskrivna maximeringen
av statsbidragsbeloppet försvårat och i många fall omöjliggjort genomförandet
av centralisering av fortsättningsskolor med mycket ringa lärjungantal.
Om i en skola funnes exempelvis endast tre lärjungar, kunde
statsbidrag utgå med högst 3 kronor 75 öre för dag räknat. Då möjligheter
för inackordering av barnen ofta saknades, måste, örn indragning av skolan
skulle kunna ske, skolskjutsar anordnas. Kostnaderna för en dylik anordning
skulle emellertid uppgå till högre belopp än som erhölles i statsbidrag,
varför skoldistrikten, som finge vidkännas utgifter för anordningen i fråga,
i regel motsatte sig genomförandet av en sådan centraliseringsåtgärd. De
sakkunniga hade ansett sig böra upptaga detta spörsmål till övervägande.

I regel torde de till skoldistrikten utgående bidragen för anordnande av
skolskjutsar och inackordering täcka kostnaderna härför, vilket syntes stå
i överensstämmelse med innebörden i gällande bestämmelser om statsbidrag
i ämnet. Vid sådant förhållande vore det förklarligt, att svårigheter
mötte för genomförandet av centralisering av fortsättningsskolor i de fall,
då de därmed förbundna kostnaderna delvis måste bestridas av skoldistrikten
själva. Med tillämpning av de ändrade bestämmelser, som de sakkunniga
tidigare föreslagit, skulle visserligen centralisering även i sådana fall,
som här berörts, tvångsvis kunna genomföras. Rättvisa och billighet syntes
dock kräva, att, därest så skedde, skoldistriktens egna kostnader härför ej
bleve alltför stora. Maximering av statsbidragsbeloppen vore emellertid
erforderlig, men de sakkunniga ansåge, att det nu fastställda beloppet av
högst 1 krona 25 öre per dag för varje lärjunge borde höjas något. De sakkunniga
föresloge en höjning till 1 krona 50 öre. Även detta belopp torde
i en del fall vara otillräckligt för bestridande av kostnaderna, särskilt då
skolskjutsar måste anordnas, men den föreslagna höjningen torde kunna
medföra ökade möjligheter att få barnen inackorderade, varigenom skolskjutsar
skulle bliva obehövliga.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt de sakkunnigas förslag örn statsbidrag
till skolskjuts vid färd med fordon, som framföres av barnen själva. Till
stöd härför har åberopats följande:

De sakkunniga menade, att av dem föreslagna villkor för statsbidrag av
detta slag skulle skapa garanti för att bidrag utginge endast i det fall, att
anordningen medförde besparingar i skolskjutskostnaderna. En omfattande
prövnings- och beslutanderätt skulle enligt förslaget tillkomma vederbörande
folkskolinspektör. Huvudsyftet vid prövningen skulle vara, att anordningen
ej bleve kostsammare än vanliga skolskjutsar. Detta måste betyda,
att, så snart en eller ett par lärjungar, bosatta inom det område, som
förklarats vara i behov av skolskjutsar, av någon anledning — lyte, svag
hälsa, saknad av möjlighet att disponera cykel eller Helt enkelt målsmans
vägran att låta barnet cykla — icke kunde begagna eget fordon, vanlig skolskjuts
måste anordnas för samtliga elever. Ty givetvis kunde det ej ifrågakomma,
att vid färd i samma riktning till samma skola statsbidrag utginge
till såväl skolskjuts som cykelåkning. Man torde vid sådant förhållande
kunna utgå ifrån att de fall, då centralisering kunde vidtagas endast medelst
statsbidrag till cykelåkning, bleve relativt få och av föga ekonomisk betydel -

Kungl. Marits ■proposition Nr 155.

se. Men varje ifrågasatt fall måste dock alltid bli föremål för prövning med
konstaterande av dess ekonomiska verkningar. Då de sakkunniga dessutom
icke velat föreslå, att någon viss våglängd föreskreves som villkor för statsbidrag,
insåges lätt vilket oerhört krävande prövningsarbete, som vid varje
förekommande fall skulle påvila vederbörande folkskolinspektör, sedan skolstyrelserna
å sin sida lämnat erforderliga uppgifter för bedömande av frågan.
Då statsbidraget skulle utgå med visst belopp per dag och lärjunge,
måste tydligen härav följa en särskild och noggrann bokföring av antalet
dagar, då cykel använts, vilken bokföring väl ock borde på något sätt kontrolleras.
De många oberäkneliga faktorer, som måste ligga till grund för
det ifrågavarande statsanslaget, skulle ock medföra speciella svårigheter
vid beräkningen av dess storlek. I betraktande av alla dessa omständigheter
syntes den eventuella vinst, som skulle uppkomma genom den föreslagna
anordningen, än mera problematisk.

Skulle statsmakterna acceptera principen om statsbidrag för sådant färdsätt,
som här vore i fråga, torde en naturlig följd bliva, att den tillämpades
för lärjungar icke blott i fortsättningsskolan utan även i folkskolan. Därmed
erhölle denna fråga ännu större och betydelsefullare proportioner. Prövningen
och kontrollarbetet bleve än mera omfattande och torde svårligen

— ej minst med hänsyn till önskvärdheten av likartade prövningsprinciper

— kunna helt överlämnas åt vederbörande folkskolinspektör utan böra
övertagas av en central myndighet. Överstyrelsen hyste för sin del starka
tvivel om att den apparat, som genom de sakkunnigas, låt vara såsom ett
försök betecknade, förslag sålunda ställdes i utsikt, kunde ur statens synpunkt
betraktas som en praktisk sparsamhetsåtgärd. Det syntes böra få
ankomma på de enskilda kommunerna att, i den mån anordningen kunde
anses för dem medföra någon ekonomisk fördel, anslå medel för fullgörande
av skolplikt med tillhjälp av cykel.

De sakkunnigas förslag inskränkte sig icke till att avse sådana skolfärder,
som företoges medelst cykel. Statsbidrag skulle över huvud kunna utgå
till färder, som företoges med hjälp av fordon, som framfördes av barnen
själva, och bland sådana nämndes även sparkstötting och skidor. Överstyrelsen
funne detta betraktelsesätt full konsekvent. Men då syntes samma
konsekvens kräva, att statsbidrag till skölfärden borde utgå, örn lärjungen
lämnade cykeln, sparkstöttingen eller skidorna hemma och ginge till fots.
Med andra ord: skolgången skulle av staten honoreras med ett kontant belopp
per dag. En sådan konsekvens vore överstyrelsen för sin del icke beredd
att taga.

Däremot har skolöverstyrelsen icke funnit anledning till erinran mot de
sakkunnigas förslag örn höjning av maximibidraget för skolskjutsar och inackordering
till 1 krona 50 öre.

Statskontoret har funnit förslaget om att även färd med fordon, som
framdreves av barnen själva, borde få räknas som skolskjuts och att statsbidrag
i vissa fall borde utgå för sådan skjutsanordning i och för sig värt beaktande
och ägnat att på sina håll medföra besparingar. Likväl ansåge sig
statskontoret böra ifrågasätta, huruvida utfärdandet av författningsbestämmelser
i ämnet i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle komma att medföra
någon egentlig besparing för statsverket. Det torde nämligen kunna
befaras, att det administrativa bestyret med utbetalning och kontroll av
här avsedda statsbidrag bomme att i avsevärd mån uppväga de vunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

besparingarna. Beträffande förslaget om höjning av maximibeloppet av statsbidraget
till kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar
har statskontoret anfört:

Förslaget skulle visserligen vara ägnat att underlätta genomförandet av
en centralisering av fortsättningsskolan. Statskontoret kände sig emellertid
icke övertygat därom, att tillräckliga skäl förelåge för en höjning av
ifrågavarande maximibelopp. Ämbetsverket framhölle härvid, att enligt de
föreslagna bestämmelserna centraliseringen skulle kunna tvångsvis genomföras.
Genom ett praktiskt anordnande av skolskjutsverksamheten torde för
övrigt kostnaderna härför regelmässigt kunna ordnas inom ramen av det
nuvarande statsbidragsbeloppet.

Riksräkenskapsverket har beträffande förslaget om utvidgning av rätten
till statsbidrag för skolskjutsar anfört:

Missbruk av en bestämmelse örn statsbidrags utgående i här avsedda fall
torde knappast kunna undvikas. Då statens utgifter på detta område härigenom
skulle stegras utan att detta gagnade arbetet med centraliseringen
av fortsättningsskolväsendet, hyste ämbetsverket stor tvekan rörande förslagets
tillämplighet. Det syntes för övrigt ur flera synpunkter rimligt, att
kostnaderna för barnens skolfärder med fordon, som framfördes av barnen
själva, borde åvila vederbörande målsmän. Härtill bomme att svårigheter
måste uppstå att vinna enhetlig tillämpning av föreskrifter örn sådant statsbidrag,
varigenom orättvisor vid bidragets tilldelande icke kunde undvikas.
Därest emellertid garantier kunde skapas för att statens utgifter för inackordering
eller skolskjutsar nedbringades i minst samma omfattning som
svarade mot samma statsbidrag, ville ämbetsverket icke motsätta sig, att
statsbidrag till dylika färder utginge.

Vidare har riksräkenskapsverket icke ansett sig kunna tillstyrka den föreslagna
höjningen av statsbidraget till centralisering av fortsättningsskolväsendet.

Såsom de sakkunniga framhållit och som bestyrktes av den vid granskningen
av länsräkenskaperna inom riksräkenskapsverket vunna erfarenheten,
torde i regel de till skoldistrikten enligt nu gällande bestämmelser utgående
statsbidragen för centralisering av fortsättningsskolväsendet väl
täcka kostnaderna för ändamålet. I de flesta fall understege skoldistriktens
kostnader avsevärt det högsta belopp av 1 krona 25 öre, varmed staten åtagit
sig att bidraga. En höjning av statsbidragets maximibelopp kunde därför
få den följden, att skoldistrikten icke i samma grad som tillförne vinnläde
sig om att ordna inackordering eller skolskjutsar på ett ändamålsenligt
och billigt sätt, vilket bomme att medföra avsevärd ökning av statens
utgifter. Ämbetsverket erinrade vidare om att statsbidrag för inackorderingav
skolbarn i skolhem, arbetsstugor och enskilda hem enligt kungörelsen
nr 448/1935 utginge med högst 1 krona per barn och dag.

Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Strängnäs, Växjö, Lund, Göteborg
och Karlstad lia tillstyrkt de sakkunnigas förslag om utvidgning av rätten
till statsbidrag för skolskjutsar, domkapitlet i Uppsala dock med stor tvekan.
Domkapitlen i Skara, Västerås och Härnösand ha uttalat betänkligheter
mot detta förslag, domkapitlet i Västerås med hänsyn till såväl de

Kungl. Maj:ts proposition Nr loa.

konsekvenser, det föreslagna bidraget kunde ha ur kontrollsynpunkt, som
ock faran för att en ingalunda eftersträvansvärd understödsmentalitet därigenom
skulle kunna uppammas. Domkapitlet i Härnösand har befarat, att
förslagets genomförande lätt kunde leda till missbruk och dessutom bereda
sådana svårigheter, att den besparing, som komme att vinnas, icke stöde i
rimlig proportion till de kostnader, som komme att bliva förenade med anordningen.
Domkapitlet i Luleå har avstyrkt förslaget.

Samtliga domkapitel ha tillstyrkt förslaget om höjning av statsbidraget
till centralisering av fortsättningsskolväsendet.

Av länsstyrelserna lia endast länsstyrelserna i Gävle, Umeå och Luleå
varit tveksamma angående lämpligheten att genomföra de sakkunnigas under
detta avsnitt berörda förslag.

Länsstyrelsen i Gävle har härvid anfört:

En gottgörelse till skolbarn, som för färd till och från skola begagnade
egna fordon, d. v. s. i allmänhet velociped eller sparkstötting, vore i och för
sig betänklig och kunde även föranleda stridigheter och avund mellan föräldrar.
Därest likväl dylik ersättning ansåges böra utgå, borde ersättningen,
för åvägabringande av största möjliga rättvisa, göras beroende av avståndet
mellan barnets hem och skolan. Det föreslagna beloppet av 50 öre per
dag syntes länsstyrelsen dessutom väl högt. Länsstyrelsen framhölle, att
personer, som nödgats använda velocipeder vid färd till och från arbete,
vid inkomsttaxeringen plägade medgivas avdrag med 25 kronor för helt år.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle gottgörelse kunna utgå med belopp å
mera än 100 kronor för helt läsår, eller nära nog lika mycket som en ny
velociped åtminstone hittills kostat. Med hänsyn härtill borde ersättningen
för egna fordon kunna utgå med högst 5 kronor per kilometer från hemmet
till skolan för läsår.

Länsstyrelsen i Umeå har anfört:

Rörande frågan om statsbidrag för sådana skolskjutsar, där färden företoges
med av barnen själva framdrivet fordon, ställde sig länsstyrelsen
tveksam, huruvida förslaget i denna del vore praktiskt genomförbart.
Bortsett från sådana omständigheter som vägavstånd och klimatiska förhållanden,
vilka åtminstone för Västerbottens läns vidkommande kunde
komma att spela en avgörande roll i avseende å lämpligheten av dylika
skolskjutsar, torde det sannolikt komma att möta mycket stora svårigheter
för vederbörande folkskolinspektörer att träffa avgörande i sådana frågor
utan att samtidigt utsätta sig för klander från vederbörande målsmäns
sida. Då emellertid de sakkunnigas förslag endast vore avsett att försöksvis
prövas, ansåge sig länsstyrelsen icke böra avstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Luleå har funnit lämpligheten av att skoldistriktet tillhandahölle
barnen fordon diskutabel. Nödig kontroll över att fordonet
icke begagnades uteslutande för sitt avsedda ändamål eller av andra personer
än barnet självt skulle i detta fall icke kunna genomföras. Det syntes
därför lämpligt att föreskrift lämnades om att statsbidraget utbetalades
till vederbörande målsman, som tillhandahölle fordonet. Endast i undantagsfall
borde fordonet tillhandahållas av skoldistriktet.

Kungl. Mårds proposition Nr 155.

c) Maximering av resekostnads- och traktamentsersättning
åt ambulerande lärare.

Enligt § 1 mom. 2 kungörelsen nr 587/1932 äger ambulerande lärare
vid fortsättningsskola för av tjänsten föranledda resor från hemmet till
kursort, mellan kursorter samt från kursort till hemmet av statsmedel åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass III E i allmänna
resereglementet.

De sakkunniga ha föreslagit, att statsbidraget för varje sådan resa skall,
därest ej folkskolinspektören annorlunda medgiver, utgå med högst 25 kronor.
Till stöd härför har anförts:

Flera folkskolinspektörer hade framhållit, att de funnit dessa ersättningar
i vissa fall uppgå till onödigt höga belopp, beroende därpå, att till lärare
antagits person, boende på långt avstånd från kursorten.

Det övervägande antalet ambulerande lärare vid fortsättningsskolor utgjordes
av skolkökslärarinnor, enär flertalet yrkesbestämda fortsättningsskolor
för flickor vore anordnade i anslutning till hushållsgöromål. Vissa
åtgärder borde och kunde enligt de sakkunnigas mening vidtagas i
syfte att nedbringa resekostnads- och traktamentsersättningarna. Detta
syntes enklast kunna ske på det sättet, att föreskrift utfärdades därom,
att ersättningens storlek maximerades. Man torde kunna utgå från att
skoldistrikten genom att på lämpligt sätt ledigkungöra tjänst, varom nu
vore fråga, eller genom anlitande av platsförmedlingsbyrå, hade möjlighet
att erhålla lärare för kurs i fortsättningsskola, boende på ett icke allt för
långt avstånd från kursorten. Med hänsyn härtill torde ersättningen för
varje enkel resa ej behöva beräknas till högre belopp än 25 kronor. Traktamentsersättningen
torde med nu gällande bestämmelser kunna beräknas
utgå med högst 8 kronor, varför resekostnaderna sålunda kunde uppgå till
högst 17 kronor. I sådana trakter, där automobil måste användas vid längre
resor, torde nämnda belopp icke alltid täcka resekostnaderna, varför
möjlighet borde finnas för medgivande av undantag från maximeringsbestämmelsen.
Skulle därför i något fall, oaktat att skoldistriktet vidtagit
här ovan angivna åtgärder för anskaffande av lärare, skoldistriktet nödgas
anställa lärare, till vilken högre ersättning måste utgå, borde vederbörande
folkskolinspektör äga rätt att på därom gjord framställning medgiva,
att ersättning av statsmedel finge utgå med högre belopp.

Vad här anförts angående maximering av ifrågavarande ersättningsbelopp
avsåge icke blott skolkökslärarinna utan varje vid fortsättningsskola
anställd ambulerande lärare.

Skolöverstyrelsen har givit sin anslutning till de skäl, som anförts för
en maximering av här ifrågavarande reseersättningar. Icke heller har överstyrelsen
något att invända mot det föreslagna maximibeloppet under förutsättning
att, såsom de sakkunniga föreslå, detta belopp under särskilda
omständigheter må kunna överskridas. I överensstämmelse med vad överstyrelsen
anfört i fråga örn de sakkunnigas förslag att vid underskridande
av minimiantalet lärjungar i fortsättningsskola åt vederbörande folkskol -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

inspektör överlåta att bestämma, huruvida statsbidrag må utgå, har emellertid
överstyrelsen ansett sig icke kunna tillstyrka, att rätten till överskridande
av här ifrågavarande högsta reseersättningsbelopp skall kunna
medgivas eller vägras av vederbörande folkskolinspektör. Överstyrelsen
föreslår i stället av principiella skäl, att det skall ankomma på vederbörande
länsstyrelse att, efter yttrande av folkskolinspektören, pröva och avgöra,
huruvida det som högsta reseersättning föreskrivna beloppet må i
särskilda fall överskridas.

Övriga hörda myndigheter lia i huvudsak tillstyrkt de sakkunnigas förslag
i denna del eller ock ej framställt erinran mot detsamma.

Länsstyrelsen i Uppsala har anfört, att, därest förslaget icke skulle kunna
tillämpas i alla delar av landet, besparing torde kunna vinnas genom att
för skolråd stadgades skyldighet

1) att kungöra ledig skolkökslärarinnebefattning i facktidning, där lediga
tjänster vid folkskola plägade kungöras,

2) att vid valet mellan kompetenta sökande taga hänsyn till resekostnaden
samt

3) att å skolkökslärarinnas reseräkning teckna intyg om att dylik annonsering
skett samt örn de sökandes anmälda vistelseort. Därest skolrådet
emellertid ville anställa annan lärarinna än den, för vilken resekostnaden
vore den lägsta, borde detta vara möjligt under förutsättning att kommunen
själv bestrede den del av kostnaden, som överstege nyssberörda lägsta
resekostnad eller kunde åberopa särskilda skäl för sitt avgörande.

Länsstyrelsen i Halmstad har ifrågasatt, örn det icke kunde överlämnas
åt folkskolinspektörerna att envar inom sitt inspektionsområde vid läsårets
början uppgöra sådan plan för de kurser, vid vilka ambulerande lärare
anställdes, att lärarna finge fortlöpande tjänstgöring inom skoldistrikt,
belägna örn möjligt intill varandra.

d) Fyllnadstjänstgöring för vissa lärare.

De sakkunniga föreslå, att folkskollärare, som meddelar undervisning i
klassavdelning med kortare årlig lästid än den, som enligt avlöningsreglementet
är fastställd för den lönegrad, läraren innehar, skall vara skyldig
att utan särskilt arvode undervisa i fortsättningsskola eller folkskola under
så lång tid, att den sammanlagda årliga tjänstgöringstiden i folk- och
fortsättningsskola kommer att omfatta det antal veckor, som läraren med
hänsyn till lönegradsplacering eljest varit skyldig meddela undervisning i
folkskola. Vederbörande skolstyrelse skulle därvid tillse, att lärarens fyllnadstjänstgöring
fullgjordes på det sätt och i den omfattning, som förhållandena
vid skolan påkallade och möjliggjorde.

Till stöd härför har anförts:

1 ett mindre antal skoldistrikt tillämpades den anordningen, att den årliga
liistiden för högsta årsklassen i folkskolan understege den årliga läs Biliang

lill rilcsdagens protokoll 19.1)0. 1 sami. Nr 155. 5

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

tiden för övriga årsklasser i samma skola. Enligt av folkskolinspektörerna
lämnade uppgifter hade en sådan anordning under läsåret 1938/39 funnits
i sammanlagt 35 läraravdelningar. Den årliga lästiden för samtliga
klasser utom för den högsta hade i flertalet av dessa skoldistrikt omfattat
39 veckor. För den högsta klassen hade i här ifrågavarande distrikt den
årliga lästiden varit fastställd till 34 4/7 veckor utom i ett distrikt, där lästiden
för nämnda klass omfattat 36 4/7 veckor. Antalet lärare, som undervisat
i sistnämnda klasser, hade sålunda uppgått till sammanlagt 35. I enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut den 30 september 1937 hänfördes ordinarie
folkskollärare, örn den i vederbörlig ordning fastställda årliga lästiden
för högsta årsklassen understege den årliga lästiden för övriga årsklasser i
samma skola, till den lönegrad, som föranleddes av lästidens längd för sistnämnda
årsklasser. På grund härav vore ifrågavarande lärare placerad i 17
respektive 16 lönegraden, oaktat de under nämnda läsår icke fullgjort
tjänstgöring i folkskolan under hela den för placering i nämnda lönegrader
i avlöningsreglementet fastställda årliga lästiden. Samtliga lärare hade
meddelat undervisning i fortsättningsskola och för denna undervisning åtnjutit
arvode enligt gällande bestämmelser. Av folkskolinspektörernas uppgifter
framginge att, därest lärarna varit skyldiga att utan särskilt arvode
meddela undervisning i fortsättningsskola under så lång tid, att den sammanlagda
årliga tjänstgöringstiden i folk- och fortsättningsskola för var
och en av dem uppgått till 39 respektive 36 4/7 veckor, skulle därigenom
uppkommit en utgiftsminskning för statsverket av omkring 10,000 kronor
1 flertalet skoldistrikt, där en dylik anordning förekomme, torde fyllnadstjänstgöring
i fortsättningsskola i regel kunna fullgöras. Skulle emellertid
så ej vara fallet, borde läraren vara skyldig att åtaga sig den undervisning
i folkskolan, som kunde beredas honom, exempelvis genom uppdelning av
klasser, meddelande av undervisning åt efterblivna barn eller dylikt.

De sakkunnigas förslag i denna del har icke föranlett någon erinran från
de hörda myndigheternas eller organisationernas sida.

e) De föreslagna åtgärdernas ekonomiska verkningar.

De sakkunniga erinra örn att den indragning av omkring 1,000 avdelningar,
som skulle bli möjlig, därest en avdelning i fortsättningsskola i regel
ej finge ordnas med mindre antal elever än 10, beräknats medföra en minskning
av anslaget till avlöning åt lärare i fortsättningsskolor med omkring

471,000 kronor. Förslaget om fyllnadstjänstgöring för vissa lärare i fortsättningsskola
skulle vidare minska utgifterna för nämnda skolform med omkring
10,000 kronor. Även den föreslagna maximeringen av resekostnadsoch
traktamentsersättning till ambulerande lärare i fortsättningsskola medförde
någon besparing, vilken dock ej kunde siffermässigt angivas. Den totala
utgiftsminskningen å nämnda anslag syntes med hänsyn härtill kunna
beräknas till åtminstone 4.80,000 kronor.

Denna besparing borde emellertid — fortsatte de sakkunniga — minskas
med de genom centraliseringen uppkommande kostnaderna. Folkskolinspektörerna
hade approximativt angivit dessa till omkring 234,000 kronor. Då
emellertid utgifterna för centraliseringen i allmänhet syntes vara beräknade
med maximikostnad samt den av de sakkunniga föreslagna anordningen

Kungl. Mårds ■proposition Nr 155.

med statsbidrag till av eleverna själva drivna fordon i viss mån torde kunna
minska här berörda utgifter, hade de sakkunniga uppskattat stegringen av
kostnaderna för fortsättningsskolans centralisering till 180,000 kronor. Den
beräknade nettobesparingen skulle alltså kunna angivas till (480,000 —
— 180,000 =) 800,000 kronor.

På grund av rekvisitionsförfarandet komme emellertid ifrågavarande anslagsminskning
och anslagshöjning ej att verka till fullo under budgetåret
1940/41. Av statsbidraget till fortsättningsskolans lärarlöner utginge 90
procent som förskott under löpande redovisningsår. I anledning härav syntes
minskningen av avlöningsanslaget böra beräknas till 400,000 kronor. Av
statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolan utginge högst 2/3 som
förskott. Det syntes därför tillräckligt att höja det för ändamålet anvisade
anslaget med 120,000 kronor.

Slutligen ha de sakkunniga fäst uppmärksamheten därpå, att om de
beräknade besparingarna skulle inträda under budgetåret 1940/41, måste
vid förskottsbeloppens utanordnande under sagda budgetår hänsyn tagas
till den minskning av antalet avdelningar i fortsättningsskolan, som beräknades
uppkomma under läsåret 1940/41 genom de föreslagna åtgärderna.
Länsstyrelserna måste följaktligen erhålla uppgifter örn eventuella ändringar
i nu förevarande hänseenden, i vilket avseende erforderliga föreskrifter
borde utfärdas.

Riksräkenskapsverket, som godtagit de gjorda uträkningarna i och för
sig, har framhållit, att viss försiktighet borde iakttagas vid beräkningen av
anslagsminskningen för budgetåret 1940/41.

Länsstyrelsen i Kalmar har framhållit vikten av att i de uppgifter, som
folkskolinspektörerna skulle avlämna till länsstyrelserna, till beloppet angåves
de besparingar i avlöningsmedel, som genom vidtagna åtgärder vunnits.
Länsstyrelsen saknade nämligen själv material för ett säkert bedömande
härav, under det att folkskolinspektörerna på grundval av de hos
dem förvarade dubbletter av närmast föregående års avlöningsrekvisitioner
utan större svårigheter kunde lämna erforderliga uppgifter.

Såsom redan nämnts, bemyndigade 1939 års lagtima riksdag Kungl.
Maj:t att utfärda bestämmelser, som möjliggjorde centralisering av fortsättningsskolväsendet
efter i huvudsak samma principer, som redan gälla beträffande
folkskoleväsendet. Det av skolöverstyrelsen i anledning härav
framlagda förslaget synes väl ägnat att tillgodose detta syfte. Överstyrelsens
förslag innebär bland annat, att bestämmelser skulle utfärdas örn rätt
för statsmyndighet att genomföra centraliseringsåtgärder beträffande fortsättningsskolväsendet
oberoende av skoldistriktsgränserna, något som torde
innefattas i det av riksdagen lämnade bemyndigandet. De ekonomiska
verkningarna av ifrågavarande rationaliseringsåtgärdcr kunna givetvis ännu
ej överblickas, men betydande besparingar torde för visso med tiden uppkomma,
därest möjligheterna till centralisering i full utsträckning utnyttjas.

Departe mentschefen.

Kungl. Marits proposition Nr 155.

Vissa kompletterande föreskrifter lia emellertid, såsom av det föregående
framgår, ifrågasatts av folkskolans besparingssakkunniga. Då skolöverstyrelsens
och de sakkunnigas ifrågavarande förslag torde böra samtidigt genomföras
men ett förverkligande av de sakkunnigas förslag kräver riksdagens
medverkan, har jag icke ansett mig böra, innan sistnämnda förslag
underställts riksdagen, ifrågasätta utfärdandet av författningsbestämmelser
i av överstyrelsen angiven riktning.

De sakkunniga ha framhållit, att ytterligare besparingar kunna vinnas
genom att såsom villkor för statsbidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskola
stadgas visst minimiantal elever i läraravdelning. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle statsbidrag i regel ej utgå med mindre elevantalet
uppginge till tio. Örn hinder förelåge att hänvisa lärjunge till annan skola
inom eller utom skoldistriktet eller eljest, då med hänsyn till undervisningens
bästa särskilda skäl förelåge, skulle undantag kunna medgivas av vederbörande
folkskolinspektör.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts av de hörda myndigheterna och lärarorganisationerna.
Några myndigheter ha emellertid ifrågasatt en höjning
av det föreslagna minimiantalet. För egen del vill jag framhålla, att detta
minimiantal ingalunda i flertalet fall kan betraktas såsom ett uttryck för
den lämpliga storleken för en avdelning. En centralisering, som förutsätter
ett större elevantal i avdelningarna, bör givetvis kunna ske med beaktande
av de vidgade möjligheter härtill, som ovanberörda riksdagsbeslut erbjuder.
Med hänsyn till de olika förhållandena inom landet på hithörande område
anser jag mig likväl ej nu böra ifrågasätta ett högre minimiantal än
vad de sakkunniga föreslagit. Särskilt har jag härvid haft de glest bebyggda
landsändarna i åtanke.

Skolöverstyrelsen har av principiella skäl motsatt sig, att beslutanderätten
i ärenden angående undantag från den föreslagna huvudregeln skulle
tillkomma folkskolinspektörerna. Överstyrelsen har i stället föreslagit, att
prövningen och avgörandet i dessa ärenden borde överflyttas på länsstyrelserna.
Jag kan icke dela denna uppfattning. Folkskolinspektörerna äga
redan nu träffa avgöranden i ärenden, varigenom staten åsamkas utgifter.
Jag förutsätter emellertid, att anvisningar utfärdas till ledning för folkskolinspektörerna
och skoldistrikten vid handläggning av dessa och likartade
frågor. Vidare synes mig vid utfärdandet av bestämmelser i ämnet
böra övervägas, huruvida icke inspektörens beslut i dessa ärenden må kunna
prövas av högre myndighet. I anvisningarna torde även böra påpekas såsom
lämpligt, att, såsom de sakkunniga framhållit, en uppdelning av läraravdelning
vid teoretisk undervisning sker först då elevantalet kan förutses
komma att mera varaktigt överstiga 25 eller vid tillfällig ökning uppgår
till 30.

Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att bestämmelser utfärdas i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Därest
riksdagen förklarar sig intet ha att häremot erinra, torde det ankomma

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

på Kungl. Majit att i sinom tid utfärda sådana bestämmelser. Härvid synes
böra beaktas jämväl domkapitlets i Lund uppslag örn befrielse från fortsättningsskolplikt
för elever, som deltaga i särskilda beredskapskurser eller
praktiskt beredskapsarbete.

Den kostnadsminskning, som möjliggöres genom en centralisering av
fortsättningsskolväsendet, är beroende av storleken av kostnaderna för den
för centraliseringens genomförande erforderliga skolskjuts- och inackorderingsverksamheten.
De sakkunniga lia undersökt möjligheterna att nedbringa
dessa kostnader och därvid funnit, att detta skulle kunna ske, örn
statsbidrag finge utgå för färd med fordon (främst då cykel), som framföras
av barnen själva. Det synes icke uteslutet, att vissa besparingar skola kunna
på denna väg ernås. Med hänsyn till de i ett flertal av yttrandena framförda
betänkligheterna torde emellertid i detta hänseende ytterligare utredning
vara erforderlig, innan en anordning som den av de sakkunniga
föreslagna genomföres. En sådan utredning torde kunna föreligga i så god
tid, att frågan kan föreläggas 1941 års riksdag.

Statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet utgår nu i regel
med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll eller
skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag och
sammanlagt högst med det belopp, som skall anses motsvara den besparing
i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola, vilken uppkommer
därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen
blir obehövlig. De sakkunnigas förslag örn höjning av nämnda statsbidrag
från 1 krona 25 öre till 1 krona 50 öre skulle visserligen, därom är jag övertygad,
i ett flertal fall kunna underlätta en centralisering av fortsättningsskolväsendet.
Med hänsyn till vad av statskontoret och riksräkenskapsverket
i ämnet anförts anser jag mig emellertid icke kunna nu tillstyrka
nämnda förslag.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag örn maximering av resekostnads-
och traktamentsersättning åt ambulerande lärare vid fortsättningsskola
och vad därmed sammanhänger samt örn fyllnadstjänstgöring för
lärare vid folkskola. Erforderliga bestämmelser i ämnet torde, därest riksdagen
lämnar vad sålunda av mig förordats utan erinran, böra utfärdas av
Kungl. Majit, varvid jämväl lärer böra beaktas de förslag till kompletterande
föreskrifter, som av länsstyrelserna i Uppsala och Halmstad ifrågasatts.

Genom de föreslagna åtgärderna skulle enligt de sakkunnigas beräkningar
statsverkets kostnader under nästa budgetår för avlöning åt lärare
vid fortsättningsskolor kunna minskas med 480,000 kronor, medan utgifterna
för centralisering av fortsättningsskolväsendet skulle ökas med

180,000 kronor. De av mig i de sakkunnigas förslag ifrågasatta modifikationerna
torde icke nämnvärt påverka dessa beräkningar. Nettobesparingen
skulle alltså uppgå till 300,000 kronor. De av de sakkunniga förordade änd -

Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

ringarna i gällande föreskrifter rörande rekvisition av statsbidrag anser jag
mig böra tillstyrka. Vad länsstyrelsen i Kalmar anfört rörande rekvisitionsförfarandet,
torde böra beaktas vid utfärdandet av föreskrifter i ämnet.
Vid bifall till vad de sakkunniga förordat påverkas nämnda riksstatsanslag
redan för nästa budgetår av de av mig tillstyrkta åtgärderna. Jag
anser mig i anslutning till de sakkunnigas kalkyler och med beaktande av
de besparingar, som ernås vid ett utfärdande av de föreskrifter, som föranledas
av förutnämnda av 1939 års lagtima riksdag givna bemyndigande,
böra räkna med en höjning med 130,000 kronor av anslaget till centralisering
och en sänkning med 450,000 kronor av anslaget till avlöning åt lärare.

lil. Anslagsberäkningar.

1. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarier: Avlöningar.

Detta anslag är för innevarande budgetår uppfört med 2,399,600 kronor
och disponeras jämlikt personalförteckning och avlöningsstat, som finnas
intagna i statsliggaren för budgetåret 1939/40, sid. 503 ff.

a) Seminarieorganisationen.

Jämlikt 1936 års riksdags beslut skulle folkskoleseminarierna erhålla
följande organisation, att träda i successiv tillämpning från och med läsåret
1936/37:

Seminarierna skola vara till antalet tio, därav sex skola vara anordnade
såsom dubbelseminarier och fyra såsom enkelseminarier, varav två tills vidare.
Dubbelseminarierna skola omfatta en fyraårig och en tvåårig linje.
Sistnämnda linje utgöres vid fem av seminarierna (i Göteborg, Linköping,
Lund, Umeå och Uppsala) av studentkurs, medan den vid ett seminarium
(i Falun) är avsedd för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor.
De fyra enkelseminarierna (i Kalmar, Karlstad, Luleå och Stockholm)
skola innefatta en fyraårig linje. Vid tvä av enkelseminarierna (i Karlstad
och Luleå) finnas reservutrymmen för att möjliggöra utvidgning till dubbelseminarium.

Seminarierna i Karlstad, Linköping och Uppsala äro avsedda för manliga
elever, seminarierna i Falun, Kalmar och Stockholm för kvinnliga elever
samt seminarierna i Göteborg, Luleå, Lund och Umeå för såväl manliga
som kvinnliga elever.

Den normala organisationen omfattar alltså tio fyraåriga
linjer, varav tre uteslutande för manliga elever, tre uteslutande för kvinnliga
elever och fyra för såväl manliga som kvinnliga elever. Vidare finnas
fem tvååriga studentlinjer, varav två uteslutande för manliga elever och
tre för både manliga och kvinnliga elever. Slutligen finnes en tvåårig linje
för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor (Falun).

De tio fyraåriga linjerna trädde samtliga i funktion höstterminen 1936.
Av de fem tvååriga studentlinjerna igångsattes en höstterminen 1936 (dess -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

utom två extra studentlinjer) och de återstående fyra höstterminen 1937.
Den tvååriga linjen för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor
påbörjades höstterminen 1938, dock att en förberedande kurs, »sommarkurs»,
för denna linje begynte redan under läsåret 1937/38.

1937 och 1938 års riksdagar ha härförutom beslutat en viss utvidgning
av den normala organisationen, i det att med början
under höstterminen 1937 anordnats en extra studentlinje för kvinnliga
elever vid folkskoleseminariet i Stockholm och med början höstterminen
1938 en parallellavdelning av den fyraåriga linjen vid folkskoleseminariet
i Luleå. 1939 års riksdag utgick dock från att intagning av elever ej skulle
höstterminen 1939 ske i nämnda extra linje och parallellinje.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 24 oktober 1939 — på grundval av
dels uppgifter från statens folkskolinspektörer m. fl. rörande bland annat
den beräknade förändringen av antalet folkskollärar^ änster under femårsperioden
1939/44, dels ock uppgifter från folkskoleseminariernas rektorer
beträffande anställningsförhållandena för de lärare, som utexaminerats
under de tre senaste åren — utfört beräkningar samt framlagt förslag rörande
omfattningen av lärarutbildningen under läsåret
1940/41. Utlåtande häröver har avgivits av statskontoret, varjämte
styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund inkommit med en framställning
i ämnet, beträffande vilken hänvisas till handlingarna i förevarande
ärende.

Sedan folkskolans besparingssakkunniga framlagt sitt förut berörda förslag
om indragning av vissa lärartjänster vid folkskoleväsendet m. m. och
därvid i korthet ingått även på frågan om seminarieorganisationens omfattning,
har skolöverstyrelsen i skrivelse den 15 februari 1940 framlagt
nytt förslag i förevarande ämne.

Av skolöverstyrelsens förstnämnda skrivelse inhämtas bland annat:

Den nuvarande lärartillgången. Av från seminariernas rektorer erhållna
uppgifter beträffande anställningsförhållandena för de lärare, som utexaminerats
under de tre senaste åren, framginge, yttrar överstyrelsen, att så
gott som samtliga utexaminerade erhållit anställning. Av folkskolinspektörernas
rapporter, vilka avsåge förhållandena vid vårterminens slut 1939,
framginge, att antalet vid folkskolor tjänstgörande pensionerade lärare eller
icke kompetenta lärare vid detta tillfälle varit större än vad som förekommit
under de senare åren. Det framginge vidare, att svårigheterna att
erhålla kompetenta vikarier ökats sedan föregående år. Endast ett fåtal
inspektörer rapporterade, att inga nämnvärda svårigheter i detta avseende
förelegat. De flesta hade anmält, att det rått knapphet på lärare och att
svårigheter mött att anskaffa vikarier för kortare tid eller vid mera avlägset
liggande skolor. Några inspektörer hade till och med förklarat, att svårigheterna
varit betydande.

Av allt att döma syntes tillgången på folkskollärare under det gångna
året lia varit väl knapp. Särskilt gällde detta de nordligare delarna av landet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Samma språk talade de rapporter från arbetsförmedlingarna, som överstyrelsen
genom socialstyrelsens försorg erhållit del av. Dessa rapporter
visade tydligt, att tillgången på kompetenta sökande till platser i folk- och
fortsättningsskolor varit begränsad, och att vissa tider betydande svårigheter
förelegat att fylla efterfrågan på lärarkrafter.

Lärarbehovet under de närmast kommande åren. Under tioårsperioden
1928/38 hade antalet ordinarie och extra ordinarie folkskollärartjänster
stigit från 14,251 till 15,721. Motsvarande siffror för antalet i tjänst varande
folkskollärare hade stigit från 15,065 till 16,601.

Folkskolinspektörernas nu lämnade rapporter utvisade en ytterligare
stegring av såväl antalet tjänster som antalet lärare. Lärarantalet vore nu
uppe i 16,724, det högsta antal, som nåtts något år. Rapporterna utvisade
därjämte, att en ytterligare stegring vore att förutse. Visserligen väntade
inspektörerna en mindre nedgång i antalet under budgetåret 1939/40, men
denna uppvägdes av en ökning under de följande åren. Enligt dessa förutsägelser
skulle det behövliga antalet folkskollärare år 1944 ha stigit till
omkring 16,850.

Den ökning av antalet lärartjänster, som sålunda ägt rum och under de
närmaste aren väntades fortsätta, syntes ha sina väsentligaste orsaker
dels i införandet av det sjunde skolåret, dels i förvandlandet av mindre
folkskolor till folkskolor. Vad beträffade sistnämnda orsak kunde nämnas,
att enbart under det gångna året 129 tjänster vid mindre folkskolor indragits.
Antalet sådana tjänster vore nu 1,395. Då såväl införande av sjunde
skolåret som förvandlingen av mindre folkskolor till folkskolor ännu i åtskilliga^
komme att fortsätta, följde härav ett fortsatt ökat behov av lärare.
Visserligen motverkades denna ökning i väsentlig grad av de alltjämt
fortgående rationaliseringsåtgärderna inom folkskolans område, men då
dessa i större utsträckning ginge ut över småskollärar- än över folkskollärartjänsterna,
syntes man ännu under ett antal år ha att räkna med ett
relativt stort behov av nyrekrytering av folkskollärare.

Vid beräknande av lärarbehovet vore det av vikt att känna storleken
av läraravgången under ett tillräckligt antal år framåt. Därvid vore för
närvarande särskilt att märka, att folkskollärarnas pensionsålder enligt det
nya pensionsreglementet komme att i etapper höjas från 60 till 63 år, vilket
i viss utsträckning komme att förorsaka en stagnation i avgången. Detta
förhållande hade uppmärksammats i den utredning rörande läraravgången,
som läge till grund för överstyrelsens nedanstående beräkningar.

Enligt vad överstyrelsen på grundval av föreliggande uppgifter kunnat
beräkna, skulle under sexårsperioden 1939/45 behovet av nya folkskollärare
utgöra sammanlagt ungefär 1,975. Örn därtill kades den lärarbrist, som
för närvarande rådde, och som vore svår att beräkna men torde kunna uppskattas
till minst ett 50-tal, förelåge ett behov av omkring 2,025 nya lärare
under nämnda sexårsperiod.

Intagning av elever vid folkskoleseminariema år 19^0. För att fylla
nyssnämnda behov av nya folkskollärare kunde för närvarande följande
lärare påräknas:

Lärare, som utexaminerats år 1939 ............................ 160

Nuvarande elever vid folkskoleseminariema, vilka beräknades bli

utexaminerade under åren 1940—1943 ........................ 1,248

Summa 1,408.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Av dessa torde sannolikt ett 40-tal komma att övergå till annan verksamhet.
Det återstode alltså att täcka ett behov av något över 650 lärare.
Under budgetåret 1940/41 syntes det fördenskull nödvändigt, att seminarieorganisationen
erhölle minst samma omfattning, som under innevarande
budgetår, vilket skulle innebära en intagning av omkring 400 elever.

En närmare analys av den inverkan på lärartillgången, som en elevintagning
av nämnda mått skulle komma att ha under vart och ett av de
närmaste åren, visade, att en brist på lärare torde komma att förefinnas
under åren intill år 1945. Denna brist bleve — åtminstone under tiden
1940/43 — sannolikt åtskilligt större än den, som nu rådde men syntes
bli avverkad de närmaste åren därefter.

Statskontoret ifrågasatte i sitt utlåtande, huruvida någon intagning av
elever i första klassen av en extra studentlinje i Stockholm borde ske.

Folkskolans besparingssaklcunniga ha sedermera i samband med sitt förslag
om indragning av vissa lärartjänster vid folkskoleväsendet framlagt
vissa riktlinjer för en inskränkning av elevintagningen vid seminarierna.

De sakkunniga ha — med hänsyftning å såväl folk- som småskoleseminarieorganisationen
— uttalat, att, med hänsyn till redan föreslagna och för
framtiden påtänkta indragningar av lärartjänster, det mest rationella vore,
att man helt inställde undervisningen i seminariernas ny börj arklasser under
läsåret 1940/41. På grund av de störningar, som detta skulle åstadkomma
i seminariernas arbete, liksom ock med tanke på de läraraspiranter,
vilka hade för avsikt att söka inträde nästa läsår, ansåge de sakkunniga
sig dock icke kunna framställa något direkt förslag i denna riktning.
I varje fall borde, enligt de sakkunnigas bestämda mening, mycket starka
inskränkningar göras vid nyintagning av elever.

De sakkunniga ansåge det böra övervägas, huruvida icke något seminarium,
åtminstone tillfälligt, borde nedläggas. Genom en sådan åtgärd
skulle man otvivelaktigt kunna vinna betydande besparingar, under det
att en reduktion av antalet elever i klasserna eller minskning av antalet
klasser finge en jämförelsevis obetydlig inverkan på anslagsbehovet. De
sakkunniga hade väl klart för sig, att det mötte stora svårigheter att lägga
ned arbetet vid ett folkskoleseminarium. Avvecklingen kunde ju ej ske
på mindre än fyra år. Skulle sedan seminariet på nytt tagas i anspråk för
lärarutbildningen, dröjde det också fyra år, innan det bleve färdigbildat.
Måhända bleve det vid sådant förhållande ganska kort tid, den tilltänkta
besparingen skulle kunna erhållas. Vid småskoleseminarierna vore ett nedläggande
enklare. De sakkunniga ville därför i första hand föreslå, att anstalter
vidtoges för nedläggande av ett småskoleseminarium. I syfte att
möjliggöra indragning borde helt naturligt ingen intagning av elever ske
nästkommande höst vid sådant seminarium, som kunde ifrågakomma för
nedläggande.

I anledning av nyssnämnda yttrande av de sakkunniga har överstyrelsen
föreslagit, att intagningen av nya elever vid folkskoleseminarierna år
1940 skulle inskränkas till att omfatta två klassavdelningar av fyraårig
linje, en manlig vid folkskoleseminariet i Göteborg och cn kvinnlig vid
folkskoleseminariet i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Överstyrelsen hade all anledning tro, att dess tidigare gjorda beräkningar
angående folkskollärarbehovet hade visat sig riktiga, därest folkskolans
utveckling fått fortgå ostört. De nu inträffade krigs- och krisförhållandena
komme emellertid att så kraftigt inverka även på folkskolans
område, att de tidigare beräkningarna rörande tillgång och efterfrågan på
lärare icke längre kunde anses tillförlitliga. Ä ena sidan vore för närvarande
tillgången på lärare mindre än beräknat på grund av att många lärare
vore inkallade till militärtjänstgöring. Denna mera tillfälliga omständighet
borde dock givetvis icke få inverka på elevintagningen vid seminarierna.
Ä andra sidan komme säkerligen lärarbehovet under de närmaste åren att
bli mindre än vad överstyrelsen beräknat. Enligt folkskolinspektörernas
uppgifter skulle under närmaste femårsperiod lärartjänsternas antal stiga
med åtminstone 100. Under nu rådande förhållanden torde man emellertid
kunna förutse en helt annan utveckling av folkskoleväsendet än den,
som kunde avläsas ur inspektörernas rapporter, och någon utökning av
tjänsternas antal torde väl knappast vara att förutse. Därtill komme nu,
att de sakkunniga föreslagit en omedelbar indragning av omkring 300
folkskollär artjänster. Örn en sådan indragning komme att ske — omedelbart
eller under en tid av ett pär år — bleve lärarbehovet under de närmaste
åren så starkt minskat, att det kunde ifrågasättas, om överhuvudtaget
någon elevintagning alls borde äga rum vid folkskoleseminariema
under år 1940. Hänsynen till de många, som nu beredde sig till inträde
vid seminarierna, talade emellertid för att man borde hålla möjligheterna
öppna för inträde i åtminstone två klassavdelningar, en manlig och en
kvinnlig. Skulle det sedan under nästkommande år visa sig, att även denna
intagning varit för stor, torde detta kunna utjämnas genom en då vidtagen
ytterligare reduktion av rekryteringen.

De båda nya klassavdelningar, som överstyrelsen sålunda föresloge, borde
tillhöra den fyraåriga linjen och förläggas till de båda provårsseminarierna,
varigenom vunnes, att provårsutbildningen vid dessa seminarier
icke äventyrades.

Därest de nu inledda besparingsåtgärderna på folkskolans område skulle
leda till så långt gående reduktioner, att en mera permanent nedskärning
av seminarieorganisationen skulle bli nödvändig, uppstode frågan örn indragning
— tillfälligt eller för framtiden — av något av folkskoleseminarierna.
För närvarande förelåge emellertid icke tillräckligt säkra uppgifter
för denna frågas bedömande. Frågan borde därför upptagas till prövning,
först sedan de sakkunniga avgivit sitt förslag till ytterligare besparingsåtgärder.

Den inskränkning av seminarieorganisationen, som överstyrelsen sålunda
föresloge, kunde ha till följd, att vissa av de ordinarie lärarna vid
seminarierna icke kunde erhålla full sysselsättning i enlighet med föreskrifterna
i gällande stadga. I likhet med vad som skett vid föregående tillfällen,
då seminarieorganisationen varit reducerad, torde därför böra föreskrivas,
att rektor och ordinarie lärare måtte, där så påkallades av inskränkningar
i seminariets verksamhet, och möjlighet ej förelåge att sysselsätta
vederbörande för andra undervisningsändamål, på därom av rektor gjord
framställning kunna av överstyrelsen tilldelas tjänstgöring med mindre
antal veckotimmar än vad i sådant hänseende nu vore föreskrivet.

Statskontoret har i anledning av de sakkunnigas ovannämnda uttalanden
förklarat sig anse, att förutsättningar funnes för åstadkommande av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

betydande besparingar genom ett rationellt ordnande av lärarutbildningen.
Med hänsyn härtill och till de indragningar av lärartjänster, som torde
komma att äga rum, syntes frågan om omfattningen av seminariernas verksamhet
snarast böra komma under omprövning. Övervägandena i detta
ämne borde enligt statskontorets mening icke begränsas till småskoleseminarierna
utan omfatta jämväl folkskoleseminarierna. Därvid syntes det
lämpligen även böra undersökas, huruvida icke ett eller annat seminarium
skulle genom överflyttning av eleverna till annat seminarium kunna nedläggas
redan vid utgången av innevarande vårtermin. I varje fall syntes det
icke vara uteslutet att så skulle kunna ske såvitt anginge småskoleseminarierna.

Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har i sitt yttrande över de
sakkunnigas förslag uttalat, att man för läsåret 1940/41 syntes ha att räkna
med ett överskott av folkskollärare av omkring 100, vilket skulle stiga till
400 vid bifall till de sakkunnigas förslag. Det syntes därför angeläget, att
all nyintagning av elever för nästa läsår inställdes.

b) Anslagsberäkningar.

Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår beräknat avlöningsanslagets
storlek till 2,356,400 kronor, vilket skulle innebära en anslagsminskning
med (2,399,600 — 2,356,400 =) 43,200 kronor. Härvid har överstyrelsen
tagit hänsyn till dels det ökade medelsbehov (46,000 kronor), som uppkommer
därigenom att kvinnliga lärare skola från och med den 1 juli 1940
uppflyttas en löneklass, dels verkningarna av ett bifall till förslaget om
inskränkning av elevintagningen, dels ock de grunder för beräkning av avlöningsanslag
med hänsyn till det rörliga tilläggets stegring, som kommit till
användning vid anslagsberäkningarna i 1940 års statsverksproposition.

Överstyrelsens förslag innefattar följande personalförändringar: En

ordinarie värmeledningsskötare föreslås nyinrättad vid folkskoleseminariet
i Kalmar med placering i lönegraden A 6. Samtidigt borde vaktmästaren
i lönegraden A 6 därstädes placeras i lönegraden A 7.

Nämnda seminarium hade för närvarande endast en ordinarie vaktmästare,
framhåller överstyrelsen. Dessutom funnes vid seminariet anställt ett
extra ordinarie trädgårdsbiträde i lönegrad Eo 5. Denna personal hade varit
tillräcklig för ifrågavarande seminarium före den omfattande tillbyggnad av
lokalerna, som nu genomförts. Nybyggnaden vore färdig och hade tagits i
bruk vid innevarande läsårs början. Rektor hade på grund härav måst anställa
en värmeledningsskötare, som avlönades från omkostnadsanslaget.
Denna befattning borde nu uppföras å avlöningsstaten och i likhet ined
övriga motsvarande befattningar placeras i lönegrad A 6. Den egentliga
vaktmästarbefattningen borde i likhet med vad fallet vore vid andra folkskolesemfnarier
vara placerad i lönegrad A 7.

Villkoret för att denna förändring av vaktmästartjänsterna vid seminariet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

skulle kunna ske vöre att riksdagen medgåve inrättande av ytterligare en
vaktmästar^ änst, placerad i lönegrad A 7. Den nuvarande personalens anställningsförhållanden
utgjorde icke hinder för den föreslagna omregleringen,
enär värmeledningsskötaren endast vore tillfälligt anställd och
vaktmästarbefattningen uppehölles med vakansvikarie.

I personalförteckningen över tjänstemän å övergångsstat vore för närvarande
upptagna en lektor, en adjunkt, en lärare i musik, en lärare i manlig
slöjd och en lärare i trädgårdsskötsel. Nämnde lektor väntades avgå
med pension med innevarande budgetårs utgång. Läraren i musik väntades
avgå med pension med utgången av år 1939. Övriga tre lärare borde vara
upptagna å övergångsstaten jämväl under budgetåret 1940/41. För deras
avlöning vore en summa av i avrundat tal 20,400 kronor erforderlig.

De för grundavlöningar åt icke-ordinarie personal erforderliga medlen,
nu 148,100 kronor, kunde minskas betydligt, enligt överstyrelsens på uppgifter
från rektorerna grundade beräkningar till 86,900 kronor. Besparingen
uppkomme bland annat därigenom, att två extra ordinarie övningsskollärartjänster
kunde indragas, vissa andra extra ordinarie lärartjänster
ersättas av extralärar- eller timlärarbefattningar och en del extralärarbefattningar
nedflyttas till timlärarbefattningar. I nämnda belopp vore inräknat
ett belopp av 168 kronor, avseende uppflyttning av gymnastikvaktmästaren
vid folkskoleseminariet i Göteborg från 5 till 6 lönegraden. Delposten
till avlöningsförhöjningar kunde minskas till 8,600 kronor.

Sammanfattningsvis innebära överstyrelsens anslagsberäkningar följande
förändringar, i jämförelse med avlöningsstaten för innevarande budgetår.

		1939/40	1940/41
		kronor	kronor
1.	Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis......	2,000,800	1,982,500
2.	Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat, förslagsvis......	35,300	20,400
3.	Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t: a) Arvoden åt seminarieläkare.............	16,100	12,900
	b) Arvoden åt seminariebibliotekarier...........	8,900	8,200
	e) Arvoden åt biträden å rektorsexpeditionerna..........	7,000	6,500
	d) Särskilda arvoden vid provärsseminarierna............ e) Tilläggsarvoden åt lärare vid de vid vissa seminarier anord-	22,700	21,700
	nade kurserna för utbildande av kyrkomusiker, förslagsvis. . .	6,200	6,200
	f) Arvoden åt lärare vid förberedande kurs vid seminariet i Falun	1,500	—
	g) Arvoden vid kurser för utbildande av hjälpklasslärare.....	11,600	—
4.	Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal: a) Grundavlöningar, förslagsvis..........	148,100	86,900
	b) Avlöningsförhöjningar m. in., förslagsvis.............	10,300	8,600
5.	Rörligt tillägg, förslagsvis...................	131,100	202,500
	Summa förslagsanslag kronor 2,399,600	2,356,400.
	Anmärkas må, att enligt beslut av Kungl. Majit kurser för utbildande

av hjälpklasslärare icke skola anordnas under innevarande budgetår. Det
har synts överstyrelsen ur besparingssynpunkt lämpligt, att sådana kurser
ej heller under nästa budgetår anordnades.

Riksräkenslcapsverket har tillstyrkt att, såsom överstyrelsen föreslagit,
utgifterna för avlöning åt förutnämnde värmeledningsskötare vid seminariet
i Kalmar överflyttades från omkostnads- till avlöningsanslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Statskontoret har i anledning av överstyrelsens förslag om ny ordinarie
vaktmästartjänst vid seminariet i Kalmar förklarat sig väl finna, att kostnaderna
för värmeledningsskötarens avlönande borde överföras från omkostnads-
till avlöningsanslaget, men ansåge sig under nu rådande förhållanden
icke böra tillstyrka bifall till vad överstyrelsen i övrigt föreslagit. Enligt
ämbetsverkets mening syntes åt värmeledningsskötaren i stället böra beredas
extra ordinarie anställning med placering i lönegraden Eo 6, vilket
borde föranleda en höjning med 2,800 kronor av delposten till grundavlöningar
till övrig icke-ordinarie personal. Någon uppflyttning i lönegrad av
den egentliga vaktmästarbefattningen syntes härvid icke böra ske. Statskontoret
har vidare ifrågasatt vissa besparingar beträffande anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, vilka
överstyrelsen i sin sista framställning i ämnet sedermera själv föreslagit,
såsom inställande av nämnda kurser för utbildande av hjälpldasslärare.
Slutligen har statskontoret motsatt sig förslaget örn förbättrad löneställning
för gymnastikvaktmästaren vid seminariet i Göteborg.

c) Personligt lönetillägg åt läraren i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet
i Karlstad A. Gustafsson.

Folkskoleseminariet i Karlstad var intill den 1 juli 1937 organiserat
såsom dubbelseminarium men omorganiserades från och med nämnda dag
till enkelseminarium. Enligt före den 1 januari 1938 gällande avlöningsbestämmelser
åtnjöt lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarium samma
lön, oavsett om läraren tjänstgjorde vid enkelseminarium eller dubbelseminarium.
1 senare fallet utgick emellertid utöver de ordinarie avlöningsförmånerna
ett tilläggsarvode av 800 kronor för år. Jämlikt avlöningsreglementet
för lärare vid statens undervisningsväsende den 30 september
1937 (nr 873), vilket reglemente trädde i kraft den 1 januari 1938, var
lärare i trädgårdsskötsel vid enkelseminarium placerad i 14 lönegraden,
under det att dylik lärare vid dubbelseminarium var placerad i 17 lönegraden.
Enligt civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8),
vilket numera är tillämpligt jämväl å lärare vid folkskoleseminarium, äro
nu ifrågavarande lärare placerade i lönegraden A 14, respektive A 17.

Ordinarie läraren i trädgårdsskötsel vid ovannämnda seminarium Anders
Gustafsson har hos Kungl. Majit anhållit att bli placerad i samma lönegrad
som lärare i trädgårdsskötsel vid dubbelseminarinm. Till stöd härför har
Gustafsson anfört i huvudsak följande:

Gustafsson hade alltsedan sitt tillträde vårterminen 1920 av befattningen
som lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet och intill den 1 juli
1937, från vilken dag detsamma omorganiserats från dubbelseminarium till
enkelseminarium, uppburit lön som lärare i trädgårdsskötsel vid dubbelseminarium.
Under nämnda tid hade han jämväl haft anställning som tim -

Kungl. Marits proposition Nr 155.

lärare i slöjd vid seminariet med i regel 12 veckotimmar. Från och med
sistnämnda dag hade han uppburit lön som lärare i trädgårdsskötsel vid
enkelseminarium. På grund av det minskade antalet slöjdtimmar vid seminariet
hade han vidare gått förlustig sin anställning såsom timlärare i
slöjd. Omorganisationen av seminariet hade för honom i hans egenskap av
lärare i trädgårdsskötsel allenast medfört en förskjutning av hans tjänstgöringsskyldighet.
Den minskade undervisningsskyldigheten uppvägdes av
ökad tillsyn och skötsel av trädgården, som vore avsedd för ett dubbelseminariums
behov.

Skolöverstyrelsen har i utlåtande den 7 oktober 1938 tillstyrkt bifall till
ifrågavarande ansökning.

Undervisningsväsendets lönenämnd har i utlåtande den 7 november 1938
anfört bland annat följande:

Därest avlöningsreglementet den 30 september 1937 (nr 873) hade trätt
i kraft vid den tidpunkt — den 1 juli 1937 — då Gustafssons löneställning
förändrades på sådant sätt, att han erhöll lön såsom lärare vid enkelseminarium,
torde han direkt på grund av meddelade bestämmelser ha
varit skyddad mot löneminskning. Enligt 13 § 5 mom. reglementet gällde
nämligen, att, örn befattning nedflyttades till lägre lönegrad, ägde den,
som då innehade tjänsten, uppbära lön i den lönegrad befattningen förut
tillhörde, intill dess han avginge från befattningen ifråga. Vidare skulle
enligt II. A. 1. första stycket kungörelsen nr 874/1937 bestämmelserna i
avlöningsreglementet jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser — med
vissa undantag som här saknade betydelse — för ordinarie lärare så tilllämpas,
som örn bestämmelserna varit gällande under vars och ens hela
tjänstetid i oavbruten följd vid någon av de läroanstalter, beträffande
vilka berörda reglementet lände till efterrättelse. Gustafsson hade således
under nyss angivna förutsättning ägt rätt att även efter befattningens
nedflyttning uppbära lön såsom trädgårdslärare vid dubbelseminarium.

I förevarande fall hade emellertid viss tid förflutit mellan tidpunkten
för minskningen i sökandens avlöningsförmåner och tiden för ikraftträdandet
av den nyssnämnda bestämmelsen i 13 § 5 mom. avlöningsreglementet.
Det torde på grund härav få anses tveksamt, huruvida en direkt
tillämpning av föreliggande författningar kunde medföra den verkan, att
sökanden finge från och med den 1 januari 1938 — tiden för avlöningsreglementets
ikraftträdande — åtnjuta den löneställning, som tillkomme
trädgårdslärare vid dubbelseminarium, alltså uppbära lön efter 17 i stället
för efter 14 lönegraden.

Ur saklig synpunkt syntes, med hänsyn jämväl till vad i framställningen
anfördes angående omfattningen av sökandens tjänstgöringsskyldighet,
någon erinran icke vara att framställa mot att sökanden tillerkändes
någon kompensation för den inträdda minskningen i hans löneförmåner.
Härvid borde givetvis bortses från det särskilda timlärararvode
för undervisning i slöjd, som sökanden tidigare ägt uppbära. Den ifrågavarande
gottgörelsen syntes lämpligen böra utgå i form av personligt
lönetillägg, motsvarande skillnaden mellan den lön såsom trädgårdslärare
sökanden nu åtnjöte i 14 lönegraden och den, han skulle ha uppburit, om
han varit placerad i 17 lönegraden. Lönenämnden ansåge sig under hänvisning
till det anförda kunna tillstyrka, att åtgärd i angivet syfte vidtoges,
eventuellt genom framställning till riksdagen, därest så befunnes erforderligt.

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

Statskontoret har i utlåtande den 23 februari 1939 hemställt, att förevarande
framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Minskningen i sökandens avlöningsförmåner hade uteslutande sin grund
i att denne efter seminariets ombildning till enkelseminarium icke kunnat
beredas fortsatt anställning som timlärare i slöjd. Enligt statskontorets
mening måste det av principiella skäl anses uteslutet att kompensera honom
för den löneminskning, som han fått vidkännas genom mistningen
av denna bisyssla.

Inom ecklesiastikdepartementet har uppgjorts nedanstående jämförelse
mellan Gustafssons avlöningsförmåner såsom lärare i trädgårdsskötsel under
budgetåret 1936/37 (dyrtidstillägget dock beräknat enligt för juli 1939
gällande procenttal) och hans avlöningsförmåner under budgetåret 1939/40
(rörligt tillägg beräknat enligt för juli 1939 gällande procenttal):

Budgetåret 1936/37:

Lön.................................kronor 1,500: —

Ålderstillägg............................ * 900:

Tjänstgöringspengar....................... * 900: —

Arvode för tjänstgöring vid dubbelseminarium........ » 800: —

Tillfällig löneförbättring:

lön.....................kronor 400: —

tjänstgöringspengar............ » 200: —

Dyrtidstillägg 34 % å 4,700 ...................

Provisorisk avlöningsförbättring.................

Avgår:

För tjänstepension............kronor 72: —

» familjepension............ »_96: —

Budgetåret 1939/Ifi:

Lön (18 löneklassen, F-ort)................ ■ •

Rörligt tillägg (6 % å 5,856)..................

Avgår:

För tjänstepension............kronor 114: —

s familjepension............ » 162: —

900: kronor 4,700: —

. . . . » 1,598: —

.... » 120: -

Summa kronor 6,418: —

_» 168: —

Summa kronor 6,250: —

kronor 5,856: —

» 351:35 kronor 6,207:35

Summa kronor 6,207:35

276: —

Summa kronor 5,931:35

I anledning härav har statskontoret den 20 januari 1940 avgivit förnyat
utlåtande i ärendet och därvid anfört följande:

Av den utredning rörande sökandens avlöningsförmåner, som införskaffats
sedan statskontoret den 23 februari 1939 avgivit utlåtande i ärendet,
framginge, att denne — även om hänsyn icke toges till hans tidigare avlöning
såsom timlärare i slöjd — fått vidkännas löneminskning genom att
Karlstads folkskoleseminarium omändrats till enkelseminarium. En jämförelse
mellan sökandens avlöningsförmåner under budgetåren 1936/37
och 1939/40 gåve vid handen, att sökanden under sistnämnda budgetår
komme att få vidkännas en löneminskning å i runt tal 300 kronor. Av
statskontoret inhämtade uppgifter rörande sökandens avlöningsförmåner

Departe mentschefen.

80 Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

under budgetåren 1937/38 och 1938/39 frånninge, att han under sagda
budgetår å sin trädgårdslärartjänst fått vidkännas en löneminskning å omkring
700 kronor respektive 450 kronor.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter ville statskontoret
icke motsätta sig, att sökanden bereddes gottgörelse för den löneminskning,
som han i egenskap av trädgårdslärare fått vidkännas i anledning
av folkskoleseminariernas omorganisation. Ämbetsverket ansåge
sig dock icke böra tillstyrka en lönekompensation av den storlek, som lönenämnden
föreslagit, utan finge för sin del förorda, att sökanden bereddes
ett personligt lönetillägg med belopp motsvarande skillnaden mellan
de löneförmåner, vartill han skulle varit berättigad å sin trädgårdslärartjänst
enligt de omedelbart före den 1 juli 1937 gällande bestämmelserna,
och den avlöning, som han faktiskt uppbure å denna sin tjänst. Sagda
lönekompensation, som syntes böra utgå från och med den 1 juli 1937,
torde böra bestridas från den i avlöningsstaten för folkskoleseminarierna
upptagna anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat.
För tillmötesgående av sökandens framställning på sätt statskontoret förordat
syntes erfordras medgivande av riksdagen.

Såvitt av handlingarna i ärendet framgår, har statskontoret vid beräkningen
av sökandens löneminskning under budgetåren 1937/38 och 1938/39
icke tagit hänsyn till fluktuationerna i dyrtidstilläggets storlek.

I det föregående har jag förordat vissa åtgärder, som beräknats för
nästa budgetår medföra indragning av omkring 300 folkskollärartjänster.
Jag har vidare erinrat, att folkskolans besparingssakkunniga äro i besparingssyfte
sysselsatta med att utreda möjligheterna till ytterligare åtgärder
för ett förbilligande av folkskoleväsendet. Fortsatt indragning av lärartjänster
torde fördenskull vara att emotse. Med anledning härav är det
av vikt, att elevintagningen vid folkskoleseminarierna anpassas efter de ändrade
förhållanden, som inträtt eller kunna väntas inträda. Det förslag om
intagning av elever nästa hösttermin, som i sådant syfte framlagts
av överstyrelsen, torde kunna biträdas. Förslaget innebär, att nya elever
skola intagas allenast vid två fyraåriga linjer, en vid vartdera provårsseminariet,
nämligen en avdelning manliga elever vid seminariet i Göteborg
och en avdelning kvinnliga elever vid seminariet i Stockholm. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att på förslag av överstyrelsen framdeles
fastställa det antal elever, som i vardera klassavdelningen må intagas.

Förutsättningar synas ännu saknas för bedömande, huruvida de indragningar
av folkskollärartjänster, som kunna emotses för de närmast följande
budgetåren, böra föranleda ändringar i den yttre seminarieorganisationen.
Till denna fråga torde ställning böra tagas först i samband med
behandlingen framdeles av nyssnämnda sakkunnigas blivande utredning
och förslag. Jag förutsätter emellertid, att i afbidan på sådant ställningstagande
lediga ordinarie tjänster tills vidare icke skola besättas med ordinarie
innehavare.

Till följd av den begränsning av elevintagningen, som av mig förordats,
torde vissa ordinarie seminarielärare icke kunna erhålla full sysselsätt -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

ning vid vederbörande seminarium. I likhet med vad tidigare i motsvarande
situation skett, torde på sätt överstyrelsen föreslagit böra föreskrivas,
att sådan lärare må, där möjlighet ej föreligger att sysselsätta honom för
andra undervisningsändamål, på därom av rektor gjord framställning kunna
av överstyrelsen tilldelas tjänstgöring med mindre antal veckotimmar än
vad i sådant hänseende eljest är föreskrivet.

I detta sammanhang bör påpekas, att de vid seminarierna anställda
Övningslärare, vilka vid bifall till vad jag föreslagit få sin undervisning
minskad, i sådant fall jämväl drabbas av löneminskning. Svenska gymnastikdirektörsförbundet
har i en till mig ställd skrivelse erinrat härom
och anhållit om åtgärder till förebyggande av löneminskning, särskilt i vad
avsåge ordinarie Övningslärare. Jag behjärtar till fullo de olägenheter, som
av lönetekniska skäl bli en följd av minskad undervisning för övningslärarna.
Det torde få förutsättas, att skolöverstyrelsen vidtager åtgärder i
syfte att bereda vederbörande lärare arbetstillfällen vid andra under överstyrelsens
inseende stående läroanstalter å seminarieorten.

Jag har i samband med anmälan av frågan örn anslag till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m. erinrat örn den departementspromemoria,
vari vissa besparingsåtgärder ifrågasatts beträffande sistnämnda
m. fl. anslag. Överstyrelsen har i sin omförmälda skrivelse den 15
februari 1940 framhållit, att endast två av de i promemorian angivna åtgärderna
berörde förhållandena vid folk- och småskoleseminarierna, nämligen
dels frågan örn arvoden vid provårsseminarier, dels frågan om tillfällig
höjning av lärarnas undervisningsskyldighet. Vad den förra frågan beträffar,
har överstyrelsen i analogi med vad överstyrelsen tillstyrkt för provårsläroverkens
del, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, föreslagit
en anslagsminskning med 1,000 kronor. Vad frågan om höjning av lärarnas
undervisningsskyldighet beträffade, komme denna fråga enligt överstyrelsen
icke att få någon aktualitet vid seminarierna, enär den av överstyrelsen
förordade indragningen av seminariernas elevintagning tvärtom
syntes komma att medföra en sänkning av vissa lärares undervisningstid
per vecka. Vad överstyrelsen sålunda anfört har icke givit mig anledning
till annan erinran än att den utsträckta tjänstgöringsskyldighet, som
förutsättes skola åvila läroverkslärare, bör avse jämväl lärare vid folk- och
småskoleseminarierna, även om härigenom av allt att döma icke ernås
någon omedelbar besparingseffekt. Beträffande provårsarvodena hänvisar
jag till den ståndpunkt, jag i annat sammanhang intagit beträffande motsvarande
arvoden vid provårsläroverken.

Vidkommande anslagsberäkningarna vill jag till en början
framhålla, att jag i likhet med statskontoret icke finner mig kunna i vidare
mån nu tillstyrka överstyrelsens förslag rörande ökning av de för avlöning

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 155.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

åt vaktmästare avsedda anslagsmedlen än att jag förordar en höjning av
delposten till grundavlöningar till övrig icke-ordinarie personal med i runt
tal 2,800 kronor i syfte att bereda medel till avlönande av en värmeledningsskötare
i lönegraden Eo 6 vid seminariet i Kalmar, som för närvarande
åtnjuter ersättning ur omkostnadsanslaget. Jag kan sålunda icke heller
förorda anvisande av medel till förbättrad löneställning åt förutnämnde
gymnastikvaktmästare; i anledning härav minskas det av överstyrelsen
beräknade medelsbehovet med i runt tal 200 kronor. Ifrågavarande delpost
bör sålunda — då jag i övrigt biträder överstyrelsens beräkningar —
uppföras med (86,900 -f- 2,800 — 200 =) 89,500 kronor.

Vad beträffar anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat
må framhållas, att det icke synes strida mot numera tillämpade grunder
för beräkning av avlöningsanslag att minska anslagsposten med det belopp,
som kan väntas bli besparat till följd av vakanssättning av tjänster
samt minskad undervisning för ordinarie Övningslärare. Det av överstyrelsen
beräknade medelsbehovet bör vidare minskas med i runt tal 3,700
kronor med anledning av att jag icke kunnat tillstyrka inrättande av en
ny ordinarie vaktmästar^ änst. Med anledning av det anförda synes det
av överstyrelsen uppskattade medelsbehovet kunna minskas med 22,000
kronor till 1,960,500 kronor.

Överstyrelsens anslagsberäkningar i övrigt ha icke givit mig anledning
till erinran. Jag förutsätter sålunda, att kurser för utbildande av hjälpklasslärare
icke anordnas under nästa budgetår.

Förevarande anslag bör sålunda för nästa budgetår uppföras med
(2,356,400 + 2,800 — 200 — 22,000 —) 2,337,000 kronor, vilket innebär
en anslagsminskning med 62,600 kronor.

Ur personalförteckningen under rubriken Tjänstemän å
övergångsstat böra i enlighet med vad överstyrelsen framhållit uteslutas
en lektor och en lärare i musik.

Frågan om särskilt lönetillägg åt läraren i trädgårdsskötsel
vid folkskoleseminariet i Karlstad på grund av att seminariet förvandlats
till enkelseminarium har tidigare varit föremål för överväganden av riksdagen
såväl år 1937 (se propositionen 271/1937, sid. 308 och 315 samt
statsutskottets utlåtande nr 189, sid. 134) som år 1938 (se åttonde huvudtiteln,
sid. 355 och 362). Tillräckliga skäl ansågos emellertid icke föreligga
för beviljande av ett dylikt utöver vederbörande lärares ordinarie avlöningsförmåner
utgående tilläggsarvode. Någon klar uppfattning rörande omförmälda
lönereglerings inverkan på Gustafssons löneförmåner synes dock icke
vid dessa tillfällen ha ernåtts.

Av den i ärendet verkställda utredningen framgår, att omorganisationen
av seminariet medfört minskning i Gustafssons avlöningsförmåner såsom

Kungl. Maj.ts proposition Nr 155.

lärare i trädgårdsskötsel. I likhet med myndigheterna anser jag, att Gustafsson
skäligen bör erhålla gottgörelse för denna löneminskning. Jag har
intet att erinra mot att denna gottgörelse utgår på sätt statskontoret föreslagit
i form av ett personligt lönetillägg. Detta lönetillägg synes böra fixeras
till ett med hänsyn till löneminskningen skäligt belopp. På basis av de
förut anförda uppgifterna föreslår jag, att lönetillägget bestämmes till 300
kronor för år, att utgå räknat från och med den 1 juli 1937 tills vidare, så
länge Gustafsson innehar sin nuvarande befattning, och bestrides från den
i avlöningsstaten för folkskoleseminarierna uppförda anslagsposten till
avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat. Någon ändring av anslagsberäkningen
torde icke på grund härav vara erforderlig.

2. Förslagsanslaget till Folkskoleseminariet Omkostnader.

Förevarande anslag är för innevarande budgetår uppfört med 223,600
kronor och disponeras jämlikt en av Kungl. Maj:t fastställd omkostnadsstat
jämte därtill hörande bestämmelser, vilka finnas intagna i statsliggaren
för budgetåret 1939/40, sid. 505 och 506.

Skolöverstyrelsen har i sina ursprungliga anslagsäskanden för nästa budgetar
beräknat ifrågavarande anslag till 247,400 kronor. I anledning av
förutnämnda förslag örn begränsad elevintagning vid seminarierna har överstyrelsen
sedermera verkställt förnyade anslagsberäkningar, varvid anslagsbehovet
för nästa budgetår uppskattats till 238,500 kronor. I jämförelse
med innevarande budgetår innebära sistnämnda beräkningar följande för -

ändringar:

Utgifter: 1939/40 1940/41

1. Expenser: Kronor Kronor

a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis............... 103,700 110 000

b) Övriga expenser........................... 92,200 105,000

2. Övriga utgifter:

a) Trädgårdarnas underhåll och skötsel, förslagsvis........ 32,600 32 600

b) Särskilda kurser och föreläsningar m. m., förslagsvis..... 9,400 3 500

3. Reseersättningar, förslagsvis...................... 4 0Q0 7 000

Särskilda uppbördsmedel:

1. Upplåtelse av lokaler, ersättning för bränsle, lyse m. m...... 2,300 3,600

2. Inkomster av trädgårdarna...................... 16 000 16 000

Nettoutgift 223,600 238,500.

Överstyrelsen har utgått från att anslag till anordnande av kurser i taloch
röstvård för närvarande böra indragas och att vidare måhända indragning
av anslagen till friluftsläger vid vissa seminarier kan ske. Beträffande
detaljerna i överstyrelsens kalkyler i övrigt torde få hänvisas till handlingarna.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Under nästföregående punkt har jag biträtt skolöverstyrelsens förslag om
överflyttning från omkostnadsanslaget till avlöningsanslaget av utgifterna
för avlöning till en vid folkskoleseminariet i Kalmar anställd värmeledningsskötare.
Överstyrelsen har vid sina beräkningar av omkostnadsanslaget
förutsatt, att nämnda utgifter icke längre skola belasta sistnämnda anslag.
Överstyrelsens beräkningar av detta anslag synas kunna i det väsentliga
biträdas. En reduktion av anslagsmedlen till övriga expenser skulle
kunna övervägas men synes med hänsyn till de redan inträdda prisstegringarna
icke böra ske. Jag förordar, att anslaget uppföres med i avrundat
tal 238,000 kronor, vilket innebär en höjning i förhållande till det för
innevarande budgetår beviljade anslaget med 14,400 kronor.

3. Reservationsanslaget till Folkskoleseminarier:

Materiel, böcker m. m.

Detta anslag, som nu är uppfört med 74,000 kronor, disponeras på sätt
framgår av statsliggaren för budgetåret 1939/40, sid. 506 och 507.

Skolöverstyrelsen har i sina ursprungliga anslagsäskanden för nästa budgetår
med hänsyn till nuvarande tryckta förhållanden föreslagit, att anslaget
måtte sänkas till 72,000 kronor. Statskontoret har ifrågasatt, huruvida
icke utgifterna för de med ifrågavarande anslag avsedda ändamålen under
nästa budgetår skulle kunna begränsas till omkring 60,000 kronor. Då härvid
en å anslaget tidigare uppkommen reservation å 13,370 kronor i första
hand syntes böra tagas i anspråk, skulle under anslaget sålunda behöva
anvisas i runt tal 46,700 kronor.

I anledning av förenämnda förslag örn begränsad elevintagning har skolöverstyrelsen
verkställt förnyade beräkningar av anslaget, varvid överstyrelsen
förklarat sig icke vilja motsätta sig, att anslaget nedsattes till det belopp,
som preliminärt angivits i statsverkspropositionen, nämligen 50,000
kronor, även örn överstyrelsen insåge, att en så kraftig nedskärning måste
innebära betydande inskränkningar i ej blott nyanskaffningen utan även
underhållet av seminariernas materiel- och bokbestånd.

Jag förordar, att anslaget nedskäres till det av överstyrelsen angivna
beloppet, 50,000 kronor.

I detta sammanhang har jag ansett mig böra omnämna, att överstyrelsen,
som i sina anslagsäskanden för nästa budgetår till utrustning av folkskoleseminarier
och småskoleseminarier upptagit ett belopp å 27,000 kronor,
respektive 18,600 kronor, sedermera funnit sig icke böra vidhålla sina
framställningar örn anslag till förevarande ändamål, enär enligt överstyrelsen
seminarierna under nuvarande förhållanden icke syntes kunna göra
anspråk å dylika anslag. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

4. Anslaget till Folkskoleseminarier: Stipendier,

a) Inledning.

De under åttonde huvudtiteln uppförda anslagen till stipendier m. m. vid
folk- respektive småskoleseminarierna ha för de senaste budgetåren uppförts
nied följande belopp:

Folkskole- Småskole- 0

• • . Summa

seminarier seminarier

kronor kronor kronor

1936/37 .......... 107,700 19,500 127,200

1937/38 .......... 109,000 18,000 127,000

1938/39 .......... 138,400 36,000 174,400

1939/40 .......... 168,100 48,800 216,900.

Beträffande anslagsdispositionen hänvisas till statsliggaren för budgetåret
1939/40, sid. 507 och 512.

I skrivelse den 24 oktober 1939 föreslog skolöverstyrelsen, att anslaget
till stipendier vid folkskoleseminarierna skulle för nästa budgetår
sänkas till 166,600 kronor. Sistnämnda belopp skulle fördelas med

157,000 kronor till stipendier åt elever vid folkskoleseminarierna och med
sammanlagt 9,600 kronor till bidrag till anordnande av studie- och idrottsutfärder
vid folkskoleseminarierna, bidrag till lärares vid folkskoleseminarierna
studiebesök vid folkskolor och stipendier åt deltagare i kurser för
utbildande av hjälpklasslärare. Statskontoret ifrågasatte sådan reduktion
av anslagsposterna, att anslaget kunde nedsättas till 150,000 kronor.

Beträffande anslaget till stipendier vid småskoleseminarierna
hemställde överstyrelsen i skrivelse den 31 oktober 1939, att detsamma
måtte höjas från det nu anvisade beloppet 48,800 kronor till 64,800 kronor.
Anslaget skulle för nästa budgetår disponeras med 64,200 kronor till stipendier
åt elever vid småskoleseminarierna och med 600 kronor till bidrag till
lärares vid småskoleseminarierna studiebesök vid folkskolor.

I sitt utlåtande över besparingssakkunnigas förslag i vad avser seminarierna
har överstyrelsen emellertid föreslagit, att förevarande båda anslag
under nästa budgetår skulle användas endast till stipendier åt elever vid
seminarierna.

b) Departementspromemorian.

Angående stipendier åt elever vid folk- och småskoleseminarierna har i
en den 28 december 1939 inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria
meddelats följande uppgifter rörande storleken och antalet av ifrågavarande
stipendier.

86 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

Folkskoleseminarier:

	Budgetåret 1933/34	Budgetåret 1938/39
Antal elever..............	1,555	1,052
	höstterminen	vårterminen	höstterminen	vårterminen
Antal stipendiater...........	741	742	551	569
Medelbelopp per stipendium, kronor	69: 34	69: 71	110: 27	113:06
Summa fördelat belopp, »	51,377: 50	51,723: —	60,757: 50	64,330: —

Småskoleseminarier:

	Budgetåret 1933/34	Budgetåret 1938/39
Antal elever..............	224 1	219 3
	höstterminen	vårterminen	höstterminen	vårterminen
Antal stipendiater...........	152 2	1542	136 4	137 4
Medelbelopp per stipendium, kronor	136:18	135: 29	122: 42	102: 55
Summa utdelat belopp, >	20,700: —	20,835: —	16,650: —4	14,050: — 4

1 Därav 12 elever vid landstingsseminarlet i Lund.

2 Häri ingå icke de vid landstingsseminariet i Lund utdelade stipendierna (480 kronor höstterminen
1933 och 490 kronor vårterminen 1934).

3 Därav 27 elever vid seminariet i Haparanda.

4 Utom seminariet i Haparanda, varifrån uppgift saknas.

Ovanstående uppgifter rörande stipendier vid småskoleseminarierna avsåge icke vissa särskilda
stipendier till elever vid småskoleseminarierna i Haparanda och Lycksele, vilka utginge under
förutsättning att vederbörande elever förbunde sig att efter avlagd småskollärarexamen fullgöra
viss tjänstgöring inom Luleå stifts lappmarker.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget ifrågasattes i promemorian,
huruvida icke — i varje fall tillfälligtvis — stipendierna skulle kunna indragas
eller väsentligt beskäras.

För sådan indragning eller beskärning talade följande omständigheter.
Genom de senare årens löneregleringar hade folk- och småskollärarna erhållit
en icke oväsentlig löneförbättring. Enär elevintagningen vid seminarierna
i möjligaste mån anpassades efter lärarbehovet, erhölle alla nyexaminerade
lärare platser redan kort tid efter examen. Inom folkskoleväsendet
vore proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie tjänster gynnsammare
än inom andra grenar av undervisningsväsendet eller inom statsförvaltningen.
Den statliga stipendieverksamheten vid andra anstalter för lärarutbildning
vore relativt obetydlig. Det torde vara sannolikt, att lärare inom
folkskoleväsendet kunde vid en tidigare ålder än exempelvis läroverkslärare
frigöra sig från studieskulder.

Å andra sidan kunde skäl anföras för en viss försiktighet vid genomfö -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

rande av åtgärder, som avsåge att minska eller indraga stipendierna. Bland
dessa skäl nämndes önskvärdheten av att åtgärder icke vidtoges, som kunde
ofördelaktigt inverka på rekryteringen av läraraspiranterna. Det syntes vara
av särskilt värde, att det klarlades, örn och i vad män de nuvarande stipendiemöjligheterna
inverkade på lärarrekryteringen och om det icke med
hänsyn till nuvarande förhållanden vore principiellt riktigast, att denna synpunkt
tillgodosåges genom en utvidgning av studielåneverksamheten.

c) Utredning i anledning av departementspromemorian.

Anmodad att avgiva yttrande i anledning av promemorian har skolöverstyrelsen,
som berett seminarierektorerna tillfälle att yttra sig, inkommit
med utlåtande, varav inhämtas följande:

Statsstipendierna vid seminarierna kunde sägas vara av fyra olika slag,
nämligen:

1) de vanliga stipendierna, som utginge ur de båda anslagen Folkskoleseminarier:
Stipendier m. m. och Småskoleseminarier: Stipendier m. m.,

2) stipendier till de elever vid småskoleseminarierna i Haparanda och
Lycksele, vilka förbunde sig att fullgöra viss tjänstgöring inom vissa delar
av Luleå stift. Dessa stipendier utginge ur anslaget till Småskoleseminarier:
Stipendier m. m.,

3) stipendier åt lapsktalande elever vid folkskoleseminarierna i Luleå och
Umeå. Dessa stipendier utginge ur särskilt anslag, som innevarande budgetår
vore upptaget till förslagsvis 800 kronor, och

4) de s. k. finnbygdsstipendierna till de elever vid sistnämnda seminarier,
som förbundit sig till viss tjänstgöring i första hand inom Luleå stifts finnbygd
och eljest inom stiftets landsbygd. Dessa stipendier, vilka i undantagsfall
utdelats till elever även vid annat seminarium, utginge ur anslaget till
folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter med ett belopp
av 400 kronor för läsår (kungl, brev den 5 november 1924).

Att stipendierna varit av stor betydelse vore otvivelaktigt. Överstyrelsen
hade vid granskning av stipendieansökningarna kunnat konstatera, huru
en stor del av de sökande varit i sådana ekonomiska omständigheter, att
trängande behov av penninghjälp i någon form förelegat. Seminarierektorerna
hade även framhållit betydelsen av stipendierna särskilt för de många
elever, som hade svårt att lånevägen uppbringa nödiga medel. 1

1. Promemorians motivering för stipendiernas slopande. Visserligen hade
folk- och småskollärarna nyligen erhållit en icke oväsentlig löneförbättring,
men vad småskollärarinnorna beträffade, måste sägas, att dessa fortfarande
innehade en så pass ogynnsam löneställning, att deras lönestandard
näppeligen kunde anföras såsom motivering för slopande av stipendierna
under utbildningstiden.

Vad i promemorian anförts rörande lärarnas möjligheter till snar anställning
vore riktigt, då det gällde folkskollärarna, och överstyrelsen hoppades,
att omdömet inom en ej för avlägsen framtid skulle gälla även småskollärarinnorna.
Möjligheterna att vinna ordinarie befattning torde dock såväl för
folk- som för småskollärare komma att bli avsevärt beskurna genom den
av folkskolans besparingssakkunniga ifrågasatta indragningen av ett stort
antal lärartjänster.

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

Den statliga stipendieverksamheten vore visserligen relativt obetydlig
vid andra anstalter för lärarutbildning. Åtskilliga av seminarierektorerna
iramhölle emellertid, att stipendier av privat ursprung i rätt stor utsträckning
stöde till förfogande vid universitet oell högskolor. Seminarierna
skulle, örn statsstipendierna indroges, komma i en sämre ställning än universiteten,
vissa fackskolor och flertalet äldre gymnasier, vid vilka stipendier
ur donationsmedel utginge. De medel ur arvsfonden, som ställts till
förfogande för utdelning som stipendier bland studerande ungdom vid
olika slag av skolor, kunde med nuvarande bestämmelser icke komma seminarieelever
till godo.

Att här ifrågavarande lärare vid en tidigare ålder än exempelvis läroverkslärare
kunde frigöra sig från studieskulder, torde ha sin riktighet, beroende
i första hand på att utbildningstiden vore relativt kort.

2. Stipendie möjligheternas inverkan på lär arrekry tering en. Det vore givetvis
mycket svårt att bestämt uttala sig härom. Naturligtvis hade utsikten
till stipendium ofta varit medbestämmande, då en fattig elev valt lärarbanan,
och i vissa fall även avgörande. Måhända skulle stipendiernas borttagande
medföra, att en eller annan begåvad elev skulle avstå från att
söka sig in på seminarium.

Av rektorernas uttalanden syntes framgå, att stipendiemöjligheterna icke
med bestämdhet kunde sägas vara av någon väsentlig betydelse för elevrekryteringen,
då det gällde sydligare delar av vårt land, men att stipendierna
vid seminarierna i norra Sverige icke kunde borttagas, utan att rekryteringen
från Norrland, särskilt finn- och lappmarksbvgderna, skulle
äventyras. 3 *

3. Stipendiernas slopande eller minskande. Rektorerna vid de norrländska
småskoleseminarierna hade bestämt avstyrkt stipendiernas slopande eller
minskande. Häri instämde även ett par seminarierektorer i södra Sverige.
Rektorerna vid folkskoleseminarierna i Luleå och Umeå avstyrkte minskning
av de s. k. finnbygdsstipendierna. Övriga rektorer syntes finna sig i
tanken på att stipendierna under nuvarande förhållanden reducerades. Ett
par rektorer förordade stipendiernas ersättande med studielån i tillräcklig
omfattning. Flera funne det nied hänsyn till de nuvarande eleverna nödvändigt
med en övergångstid. Andra åter tillstyrkte en minskning i stipendiernas
antal men ej i fråga om beloppet.

Av vad rektorerna anfört syntes det överstyrelsen ganska klart ådagalagt,
att stipendierna till elever vid småskoleseminarierna i Haparanda och Lycksele
samt de s. k. finnbygdsstipendierna vid folkskoleseminarierna i Luleå
•och Umeå icke kunde indragas eller i väsentlig grad minskas, utan att
rekryteringen av elever från Norrlands finnbygder och lappmarker skulle
äventyras. Då samtliga dessa stipendier vore förbundna med skyldighet
för stipendiaterna att under viss tid, då så erfordrades, taga tjänst i nyssnämnda
bygder, skulle ett slopande av dessa stipendier jämväl kunna medföra
svårigheter att erhålla lärare i de mera otillgängliga delarna av övre
Norrland. Överstyrelsen ansåge fördenskull, att nämnda slag av stipendier
fortfarande borde stå till förfogande. I sådant fall borde även de fåtaliga
stipendierna till lapsktalande elever bibehållas.

Vad de övriga stipendierna beträffade, torde det ej kunna undvikas, att
dessa under nuvarande förhållanden måste underkastas en kraftig beskärning.
Att helt slopa dem torde dock icke böra ifrågakomma, såvida de icke

Kungl. Marits proposition Nr 155. 89

kunde ersättas av en studielåneverksamhet av avsevärt större omfattning
än den nuvarande.

4. Utvidgning av studielåneverksamheten. Stipendiernas ersättande med
studielån vore en fråga, som vid flera tillfällen varit under diskussion inom
seminarielärarkretsar. Hur betydelsefullt ett stipendium än kunnat vara för
stipendiaten, så hade det dock sällan på grund av sin relativt ringa storlek
kunnat spela någon avgörande roll i hans ekonomi. Ett studielån kunde
däremot trygga hela hans utbildning. I själva verket torde det förhålla sig
så, att en mängd seminarieelever hade betydande svårigheter att finna långivare,
och åtskilliga av dem finge under en stor del av seminarietiden draga
sig fram på smålån. En statens låneverksamhet bland seminarieeleverna
skulle, även örn lånen icke vore räntefria, otvivelaktigt hälsas med största
tillfredsställelse. Det hade också framhållits, att känslan av ansvar hos
eleven inför de erhållna beloppen torde vara väsentligt starkare, då det
gällde ett studielån, än då det gällde en stipendiegåva av mindre storlek.

Dessa och liknande tankar hade även nu framförts av rektorerna, och
det syntes, som örn åtminstone en stor del av dem icke skulle ha något väsentligt
att erinra mot att stipendierna slopades, örn blott låneverksamheten
väsentligt utvidgades.

Överstyrelsen ansåge övervägande skäl tala för att stipendierna slopades
och att studielåneverksamheten i stället utvidgades i väsentlig grad. Säkerligen
skulle staten komma att ekonomiskt vinna på en sådan åtgärd, då statens
ränteförluster å lånen icke tillnärmelsevis skulle uppgå till den summa,
som nu anvisades å stipendieanslagen.

Det torde emellertid vara ogörligt att redan under kommande budgetår
ersätta stipendierna med studielån, redan på grund därav att ansökningsoch
prövningsproceduren vore så pass omfattande, att eleverna icke kunde
tänkas komma att få någon nytta av den utvidgade låneverksamheten
förrän under läsåret 1941/42. Lånen skulle nämligen enligt nu gällande
bestämmelser sökas före november månads utgång, varefter beslut i ärendet
fattades någon gång under senare delen av vårterminen. Dessutom hade i
proposition till årets riksdag redan avlämnats förslag rörande anslag till
studielånefonden. Man måste alltså räkna med att stipendier borde stå till
förfogande även under nästkommande budgetår, även örn riksdagen skulle
uttala sig för principen örn stipendiernas ersättande med studielån. 5

5. Skolöverstyrelsens förslag. Ovannämnda särskilda stipendier
borde fortfarande utgå.

Stipendierna till de elever vid småskoleseminarierna i Haparanda och
Lycksele, vilka förbundit sig att fullgöra viss tjänstgöring inom vissa delar
av Luleå stift, utginge ur anslaget till Småskoleseminarier: Stipendier m. m.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 september 1933 utgjorde stipendiebeloppet
150 kronor för termin. Stipendiaten vore förpliktad att efter examens
avläggande under minst lika lång tid, som stipendium åtnjutits, stå till
förfogande för tjänstgöring i främsta rummet inom finnbygden respektive
lappmarken. Ett sådant villkor kunde knappast förenas med ett stipendium
av mindre storlek än den nu bestämda. Överstyrelsen hade föreslagit, att
ingen nyintagning av ekn er skulle ske år 1940 vid något av ifrågavarande
två seminarier. Seminarierna skulle i så fall under läsåret 1940/41 endast
omfatta andra och tredje klasserna samt lia sammanlagt 74 elever. Då
samtliga elever åtnjöte stipendium och därför räknade med stipendium
även i fortsättningen, bleve det sammanlagda anslagsbehovet härför (74 X
X 300 -=) 22,200 kronor.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 155.

De ovan under 3,) och 4,) omförmälda särskilda stipendierna utginge ur
anslag, som redan äskats i årets statsverksproposition.

0 Vad övriga stipendier beträffade, borde de ersättas med studielån
i tillräcklig utsträckning. Då detta emellertid icke kunde ske redan under
budgetåret 1940/41, torde stipendier fortfarande böra stå till förfogande
under nämnda budgetår. Att stipendieanslagen måste undergå en
reduktion torde dock vara ofrånkomligt.

Stipendiaterna uppdelades nu i två behovsgrader: behövande och mycket
behövande. För närvarande utgjorde antalet »mycket behövande» vid
folkskoleseminarierna ungefär en fjärdedel och vid småskoleseminarierna
bortåt en tredjedel av hela elevantalet. Motsvarande siffror för antalet
»behövande» vore bortåt en tredjedel vid folkskoleseminarierna och ungefär
en fjärdedel vid småskoleseminarierna. En reduktion av stipendierna
kunde tänkas gå ut antingen över antalet stipendiater eller över de enskilda
stipendiebeloppen. Av dessa båda alternativ syntes det förra vara att
föredraga. Enligt överstyrelsens mening vore det nämligen mera ändamålsenligt
att giva ett rätt väl tilltaget stipendium åt de mest behövande än
att till samtliga mer eller mindre behövande dela ut ett litet belopp, som
ej kunde bli till någon verklig nytta. Överstyrelsen beräknade därför, att
stipendier under läsåret 1940/41 endast skulle utdelas åt den kategori,
som hittills benämnts »mycket behövande», men att dessa elever skulle få
ett stipendium, som icke väsentligt understege det nu utgående.

Vid folkskoleseminarierna torde enligt överstyrelsens beräkningar komma
att finnas ungefär 900 elever under läsåret 1940/41. Stipendiebeloppet
till »mycket behövande» uppginge under innevarande läsår i medeltal till
omkring 270 kronor. Om medeltalet beräknades något sänkt, t. ex. till
250 kronor, skulle den behövliga anslagssumman utgöra i runt tal 56,300
kronor. Till detta belopp skulle alltså anslaget Folkskoleseminarier: Stipendier
m. m. under budgetåret 1940/41 upptagas.

Motsvarande beräkningar för småskoleseminarierna gåve vid handen, att
antalet elever — örn seminarierna i Haparanda och Lycksele icke medräknades,
enär eleverna där skulle erhålla stipendier enligt andra grunder —
under läsåret 1940/41 bomme att utgöra omkring 165. Om stipendiebeloppens
medeltal beräknades till 200 kronor, torde anslagssumman böra
uppskattas till 10,000 kronor. Anslaget till Småskoleseminarier: Stipendier
m. m. skulle emellertid innefatta jämväl den behövliga stipendiesumman
för elever vid seminarierna i Haparanda och Lycksele, 22,200 kronor. Därjämte
borde i anslaget innefattas en mindre summa, förslagsvis 1,300 kronor,
till stipendier åt elever vid en vid Haparandaseminariet föreslagen
preparandkurs. Anslaget borde sålunda uppföras med (10,000 + 22,200 +
-b 1,300 =) 33,500 kronor.

Om studielån skulle ersätta stipendierna, borde endast kategorien »mycket
behövande» komma i åtnjutande av lånen. Därest varje lån beräknades
till 1,000 kronor, skulle den behövliga lånesumman för budgetåret 1940/41
ha kunnat uppskattas till 275,000 kronor. Ett särskilt låneanslag borde anvisas
för seminarierna eller ett bestämt belopp inom studielånefonden reserveras
för seminarieeleverna.

Statskontoret har i utlåtande den 2 mars 1940 med följande erinringar
i huvudsak biträtt vad överstyrelsen förordat.

1 det föreslagna beloppet å 33,500 kronor till stipendier åt elever vid
småskoleseminarier hade inräknats bland annat ett belopp å 22,200 kronor

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

till stipendier åt elever vid småskoleseminarierna i Haparanda och Lycksele.
Då enligt statskontorets mening även dessa stipendier endast borde
tillkomma sådana elever, som därav verkligen vore i behov, syntes en viss
reduktion av det för ändamålet beräknade beloppet kunna ske. Ej heller
torde det vara oundgängligen erforderligt, att medel särskilt beräknades
till stipendier åt elever vid den vid Haparandaseminariet av skolöverstyrelsen
föreslagna preparandkursen. Med beaktande av vad sålunda anförts
ville statskontoret förorda, att det av överstyrelsen äskade beloppet nedsattes
från 33,500 kronor till 30,000 kronor.

Statskontoret har uttalat sin anslutning i princip till överstyrelsens förslag
om en framtida avveckling av statsstipendierna vid seminarierna, vilkas
elever i stället borde erhålla vidgade möjligheter att erhålla statens
räntefria studielån.

Jag har ansett mig böra i detta sammanhang behandla jämväl frågan om
anslag till stipendier vid småskoleseminarierna, vilken fråga, såsom av det
föregående framgår, bör bedömas ur samma synpunkter som motsvarande
folkskoleseminarierna avseende anslagsfråga.

Jag ansluter mig till skolöverstyrelsens förslag, att i rådande krisläge
medelsanvisningen under förevarande båda anslag bör begränsas till att
avse endast stipendier åt elever vid seminarierna. Medel böra alltså icke
för nästa budgetår beviljas till studie- och idrottsutfårder vid seminarierna,
till seminarielärares studiebesök vid folkskolor eller till stipendier åt
deltagare i kurser för utbildande av hjälpklasslärare. Erinras må, att likartade
besparingsåtgärder, såsom i propositionen nr 79 till 1939 års urtima
riksdag ifrågasatts, vidtagits beträffande de för innevarande budgetår anvisade
anslagen.

I detta sammanhang torde de av skolöverstyrelsen berörda frågorna om
utdelning av stipendier till lapsktalande elever vid folkskoleseminarierna i
Umeå och Luleå och till elever vid dessa seminarier, som förbundit sig till
viss tjänstgöring i första hand inom Luleå stifts finnbygd och eljest inom
stiftets landsbygd, böra lämnas åt sidan. Nämnda frågor ha behandlats i
den till årets riksdag avlåtna statsverkspropositionen, bilagan åttonde huvudtiteln.

De vid seminarierna eljest utgående elevstipendierna synas kunna i stort
sett uppdelas i två grupper, nämligen å ena sidan stipendier till elever vid
småskoleseminarierna i Haparanda och Lycksele, vilka förbinda sig till viss
tjänstgöring inom Luleå stift, och å andra sidan de vid folk- och småskoleseminarierna
i övrigt utgående elevstipendierna. Överstyrelsen förordar,
att de sistnämnda stipendierna för nästa budgetår beskäras och framdeles
eventuellt utbytas mot studielån samt att de förstnämnda stipendierna,
som anses vara av särskild betydelse för relen,''teringen av elever från
Norrlands finnbygder och lappmarker, bibehållas obeskurna såväl för nästa
budgetår som framdeles.

Jag vill erinra, att studielån ur studielånefonden utdelas av Kungl.

Departe mentschefen.

Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

Maj:t och beviljas till belopp av i regel högst 1,500 kronor för gång, att
låntagare, sedan han avslutat sin utbildning, skall genom årlig amortering
återbetala de erhållna studielånen samt att sådant lån skall från och med
tredje året efter det kalenderår, då låntagaren varit berättigad att lyfta
sista delen av honom senast tilldelat studielån, löpa med ränta efter procenttal,
som sammanfaller med postsparbankens gällande inlåningsränta.
Årligen anvisas av staten anslag till kapitalinvestering i studielånefonden,
vilka anslag i sin helhet avskrivas.

Utbytas de ifrågavarande elevstipendierna mot studielån, torde för de
första budgetåren vara att emotse en avsevärd ökning av ifrågavarande
anslag till kapitalinvestering. Allteftersom avbetalningar inflyta å de utdelade
studielånen, torde nämnda kapitalinvestering komma att successivt
minskas, och det är att vänta, att rörelsen efter någon tid kan fullföljas
med anlitande enbart av inflytande kapitalmedel, sålunda utan särskild
kapitalinvestering i form av riksstatsanslag.

Jag är med skolöverstyrelsen ense om att de nuvarande elevstipendierna
böra under rådande förhållanden reduceras och att flera skäl tala för
lämpligheten av att ersätta stipendieverksamheten med understöd i form
av studielån, som skola återbetalas. Det kan ifrågasättas, om icke utan svårigheter
vad beträffar elevrekryteringen jämväl de ifrågavarande ur anslaget
till stipendier vid småskoleseminarierna i Haparanda och Lycksele utgående
särskilda, med viss tjänstgöringsskyldighet inom Luleå stift förbundna
elevstipendierna skulle kunna i samma ordning avvecklas. Då emellertid
förslag om kapitalinvestering i studielånefonden redan förelagts riksdagen
och den nu förevarande frågan, såsom överstyrelsen även förutsatt,
synes tarva ytterligare överväganden, anser jag mig icke böra nu
framlägga annat förslag i ämnet än att jag i likhet med överstyrelsen ifrågasätter
beskärning för nästa budgetår av de ifrågavarande elevstipendierna.
Överstyrelsens i detta hänseende framlagda förslag synes välgrundat
och kan av mig biträdas. Jag utgår emellertid från att detta spörsmål
vid uppgörandet av riksstatsförslaget för budgetåret 1941/42 tages under
förnyad omprövning från de förutsättningar, som av mig nyss angivits.

Mot överstyrelsens beräkningar av anslagsbehovet för nästa budgetår
har jag intet att i huvudsak erinra. Anslaget till stipendier vid jolkskoleseminariema
synes böra minskas med 112,100 kronor till i runt tal 56,000
kronor och anslaget till stipendier vid småskoleseminarierna med 15,800
kronor till i runt tal 33,000 kronor.

5. Förslagsanslaget till Småskoleseminariet: Avlöningar.

Ifrågavarande anslag utgår för innevarande budgetår med 519,900 kronor
och disponeras jämlikt personalförteckning och avlöningsstat med tillhörande
bestämmelser, som finnas intagna i statsliggaren för budgetåret
1939/40, sid. 508 ff.

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

a) Seminarieorganisationen.

Enligt beslut av 1936 års riksdag skola småskoleseminarierna vara organiserade
enligt följande grunder. Seminarierna skola vara till antalet sju,
därav tre skola vara anordnade såsom dubbelseminarier och fyra tills vidare
såsom enkelseminarier. De tre dubbelseminarierna, vilka skola vara förlagda
till Strängnäs, Skara och Landskrona, skola omfatta vartdera två tvååriga
linjer. Av enkelseminarierna skola två, Härnösand och Växjö, vara
utrustade med enkla tvååriga linjer och två, Haparanda och Lycksele, med
enkla treåriga linjer.

Den normala organisationen innebär alltså, att samtidigt åtta tvååriga
och två treåriga seminarielinjer skola vara i funktion. Jämlikt nu gällande
stadga för småskoleseminarierna, nr 42/1938, må i varje klass eller avdelning
av klass icke intagas fler elever än att hela antalet samtidigt undervisade
uppgår till högst 24, där ej skolöverstyrelsen på grund av särskilda
förhållanden medgiver undantag. Examinationskapaciteten är alltså normalt
240 examinander per år.

Den av 1936 års riksdag beslutade organisationen har trätt i successiv
tillämpning från och med läsåret 1936/37.

Intagningen av elever i nybörjarklasserna från och med nämnda läsår
framgår av följande sammanställning:

Seminarium	Läsår
1936/37	1937/38	1938/39	1939/40
Haparanda.......	12	—	15	21
Härnösand.......	12	12	15	24
Landskrona......	12	24	24	24
Lycksele........	12	12	15	24
Skara..........	12	12	15	24
Strängnäs.......	12	12	15	24
Växjö..........	—	—	24	24
Summa	72	72	123	165

Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 oktober 1939 och den 15 februari
1940 framlagt beräkningar rörande lärarbehovet och elevintagningen för
nästa läsår samt därå grundade anslagsberäkningar. I sistnämnda skrivelse
har vederbörlig hänsyn tagits till folkskolans besparingssaklcunnigas förut
omförmälda framställning rörande aktuella besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet
och de sakkunnigas däri gjorda, ovan refererade uttalande
angående önskvärdheten av minskad elevintagning m. in.

Kungl. Marits proposition Nr 155.

Utlåtanden i anledning av överstyrelsens förstnämnda skrivelse ha avgivits
av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna lönenämnden.

1 förstnämnda skrivelse har skolöverstyrelsen anfört bland annat:

Under åtskilliga år hade funnits ett överskott på småskollärarinnor.
Detta hade emellertid på grund av de senaste årens åtstramning av elevintagningen
vid seminarierna hastigt minskats, så att antalet arbetslösa nu
syntes var rätt obetydligt. Vid en undersökning, som styrelsen för Sveriges
småskollärarinneforening företagit våren 1939, hade det visat sig, att endast
40 av de 1,413 småskollärarinnor, som utexaminerats under åren
1930/38, saknat varje slag av anställning den 1 mars 1939. Det antal lärarinnor,
som fortsatt sina studier eller övergått till annan verksamhet, hade
däremot något stigit och utgjorde nu 226. Enligt styrelsens åsikt torde lärarinnor
från denna kategori säkerligen komma att konkurrera med övriga
platssökande inom småskolan.

Av rapporter från folkskolinspektörerna framginge, att ett 50-tal småskollärarinnor
under vårterminen 1939 tjänstgjort som vikarier i folkskola.
Även dessa lärarinnor komme givetvis att vid tillfälle söka tjänst i småskolan.

Genom socialstyrelsens förmedling hade överstyrelsen erhållit uppgifter
från arbetsförmedlingarna rörande tillgången och efterfrågan på folk- och
småskollärare. Av dessa uppgifter framginge, att tillgången på småskollärarinnor
vöre god, särskilt i de nordligare delarna av landet, under det att en
viss brist rådde i fråga örn folkskollärare. Ett par arbetsförmedlingar rapporterade
ett enligt deras erfarenhet alltför stort överskott på småskollärarinnor
och föresloge en begränsning av elevintagningen vid småskoleseminarierna.

De anförda uppgifterna gåve vid handen, att ett visst överskott på småskollärarinnor
fortfarande vore att räkna med. I samma riktning visade
rapporter från småskoleseminariernas rektorer rörande anställningsförhållandena
för de vid seminarierna under de senaste tre åren utexaminerade
lärarinnorna. Av de 139 lärarinnor, som dessa rapporter avsåge, hade nämligen
16 betecknats såsom arbetslösa.

Dessa siffror manade till fortsatt försiktighet vid elevintagningen i seminarierna.
Detsamma vore förhållandet med folkskolinspektörernas rapporter,
som avsåge lärarförhållandena vid folk- och småskolor vid vårterminens
slut 1939. Enligt dessa hade antalet tjänster vid småskolor och mindre
folkskolor samt såsom biträdande lärare vid folkskolor under sistförflutna
läsår minskats med 181 och beräknades under de båda närmaste åren komma
att ytterligare minskas med omkring 200 respektive 250.

Å andra sidan komme avgången av småskollärarinnor under de närmast
följande åren att uppgå till ett icke ringa antal. Avgången under vart och ett
av de närmast kommande fem åren kunde uppskattas till ungefär 440 lärare.
Med anledning härav hade småskolan fortfarande behov av en lärarrelcrytering
uppgående till ett icke ringa antal nya lärare. Det syntes dock vara rådligast
att ännu dröja ett eller annat år, innan seminarieorganisationen utvidgades
till att omfatta det antal klasser, som 1936 års riksdagsbeslut
avsett.

Överstyrelsen ville därför föreslå, att samtliga seminarier även under
budgetåret 1940/41 skulle vara anordnade såsom enkelseminarier. Med hänsyn
till att indragningen av småskollärartjänster ägde rum i raskare tempo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

i norra Sverige än i dess sydligare delar, torde det vara lämpligt, att vid
de nordligaste seminarierna hålla elevantalet i klasserna något under det
ordinära talet 24. Sammanlagt borde 156 nya elever intagas.

Statskontoret avstyrker i sitt utlåtande på anförda skäl, att nyintagning
skulle ske i första klassen vid seminariet i Haparanda.

I anledning av de sakkunnigas förut refererade uttalande angående inskränkning
av seminarieorganisationen (jfr sid. 73) har skolöverstyrelsen
sedermera anfört:

Vad nämnda sakkunniga föreslagit, borde därest det bifölles, leda till
ännu längre gående försiktighet än överstyrelsen i sitt tidigare förslag förutsatt.
En mycket stark åtstramning av lärarrekryteringen borde i så fall
vidtagas. Med hänsyn till den kvinnliga ungdom, som nu beredde sig för
småskollärarbanan, torde dock någon möjlighet till intagning böra kvarstå,
och överstyrelsen ville därför föreslå, att intagning verkställdes i en klass
vid vartdera av två seminarier. Då tillgången på småskollärarinnor vore
minst i södra Sverige, borde intagningen förläggas dit, lämpligen till seminarierna
i Landskrona och Strängnäs.

De sakkunniga hade föreslagit, att anstalter skulle vidtagas för nedläggande
av ett småskoleseminarium. Överstyrelsen ville icke förneka, att vissa
omständigheter — jämväl sådana som de sakkunniga icke anfört — talade
i sådan riktning. Å andra sidan kunde man icke med fog säga, att småskoleseminarieorganisationen
vore för vitt tilltagen, även örn den för närvarande
icke kunde till fullo utnyttjas. Avgången inom småskollärarkåren beräknades
nämligen under den närmaste tiden uppgå till omkring 440 per år,
under det att seminarieorganisationen endast vore beräknad för en årlig
utexamination av 240 lärarinnor. Att denna examination icke för närvarande
ansetts behövlig berodde dels på det förefintliga lärarinneöverskottet,
dels på det stora antalet indragna småskollärarinnetjänster. För tillfället
förelåge icke tillräckligt vägledande uppgifter för att man skulle kunna
bedöma, huruvida examinationen även för framtiden borde inskränkas.
Överstyrelsen vore därför icke beredd att upptaga den frågan till prövning,
förrän de sakkunniga avgivit sitt betänkande rörande ytterligare besparingsåtgärder.

Domkapitlet i Skara har i sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag ställt
sig tveksam till förslaget att redan nu skrida till nedläggande av ett småskoleseminarium.
Frågan syntes domkapitlet böra anstå åtminstone tills de
sakkunnigas nästa betänkande örn ytterligare besparingsåtgärder förelåge.
Läget torde då lättare kunna överblickas. Jämväl domkapitlet i Växjö har
framfört i huvudsak samma synpunkter. Domkapitlet i Karlstad har med
stöd av tillgängliga uppgifter örn tillgång och efterfrågan på småskollärarinnor
ansett sig berättigat antaga, att under läsåret 1940/41 samtliga tillgängliga
småskollärarinnor med undantag för en del av dem, som ville
tjänstgöra endast inom visst område, bleve behövliga för undervisningen i
småskolor och mindre folkskolor. För att minskning av elevintagningen vid
småskoleseminarierna skulle vara berättigad, borde kunna visas, att mer

Kungl. Majlis ''proposition Nr 155.

än 300 tjänster viel sådana skolor i medeltal årligen skulle kunna indragas
under närmast följande femårsperiod.

b) Anslagsberäkningar.

Redogörelse lämnas här nedan allenast för de ändringsförslag, som överstyrelsen
i sin senaste framställning i ämnet vidhållit. I övrigt hänvisas till
handlingarna i ärendet. I sagda framställning hemställer skolöverstyrelsen
örn ett förslagsanslag till avlöningar vid småskoleseminarierna av 535,200

kronor. Förändringarna i jämförelse med innevarande budgetårs anslag
framgå av följande sammanställning:

1939/40 1940/41

kronor kronor

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis........ 394,000 389,000

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat, förslagsvis........ 31,000 33,500

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt seminarieläkare..................... 4,200 3,600

b) Arvoden åt seminariebibliotekarier.................. 3,100 3,000

c) Arvoden åt biträden å rektorsexpeditionerna............ 1,800 1,700

d) Tilläggsarvoden åt lärare i trädgårdsskötsel............. 1,050 1,050

e) Arvode åt ett biträde för matlagningen vid seminariet i Lycksele 900 1,215

4. Avlöningar till övrig icke ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m., förslagsvis.................. 54,500 59,500

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis............... 800 1,235

5. Rörligt tillägg, förslagsvis....................... 28,550 41,400

Summa förslagsanslag kronor 519,900 535,200.

I fråga örn överstyrelsens förslag, vilket innebär en anslagshöjning med
15,300 kronor, inhämtas av handlingarna:

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat. Överstyrelsen har å ena sidan
beräknat en höjning av det nu utgående anslagsbeloppet på den grund att
kvinnliga lärare äga från och med den 1 juli 1940 tillgodoräkna sig en
löneklassuppflyttning, å andra sidan minskat samma belopp med kostnaden
för en av de å personalförteckningen uppförda adjunkterna, vilken
ansetts icke behöva under nästa läsår uppehållas. Vidare har i enlighet med
de grunder, som tillämpats vid beräkning av avlöningsanslag i årets statsverksproposition,
anslagsposten minskats med det belopp, 13,800 kronor,
varmed de stegrade levnadskostnaderna ansetts böra påverka beräkningen
av anslagsmedel till rörligt tillägg.

Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat. Då ändring beträffande dessa
tjänstemäns anställningsförhållanden icke ifrågasatts, har överstyrelsen —
med beaktande att fråga är om ämneslärarinnor, vilka från och med nästa
budgetår äga tillgodonjuta en löneklassuppflyttning — beräknat ett med i
runt tal 2,500 kronor ökat medelsbehov till deras avlöning.

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit. De beträffande
posterna a—c föreslagna sänkningarna föranledas av förslaget om
begränsning av elevintagningen. Till matlagningsbiträdet vid seminariet i
Lycksele utgår för närvarande ett arvode av 900 kronor, varå oreglerat dyr -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

tidstillägg utgår. Överstyrelsens förslag innebär, att grundarvodet skulle höjas
med 35 procent i samband med upphörande av rätten till dyrtidstillägg.

Grundavlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Överstyrelsens förslag
innebär å ena sidan en sänkning med 10,300 kronor på grund av den minskning
av lärarbehovet, som följer av begränsad elevintagning, å andra sidan
en ökning med i runt tal 15,300 kronor i samband med framställt förslag,
att 6 extra ordinarie vaktmästartjänster i lönegraden
Eo 5 från och med nästa budgetår inrättas vid småskoleseminarierna (utom
i Haparanda). Då nämnda personal för närvarande avlönas ur omkostnadsanslaget
kan detta samtidigt, enligt överstyrelsens beräkning, minskas med

15,000 kronor.

Av propositionen nr 211/39 framginge, anför överstyrelsen, att riksräkenskapsverket
ifrågasatt en dylik överflyttning av avlöningsmedlen, som
dock enligt ämbetsverkets mening borde förknippas med en reglering av
personalens avlöningsförhållanden i anslutning till det för civilförvaltningen
gällande avlöningssystemet. Då det icke syntes böra för närvarande bli fråga
örn att bereda personalen ordinarie anställning, ville överstyrelsen föreslå,
att värmeskötare-trädgårdsbiträden erhölle samma anställnings- och löneförmåner
som i regel tillkomme trädgårdsbiträden vid folkskoleseminarierna,
d. v. s. anställning såsom extra ordinarie befattningshavare i lönegrad
Eo 5. Dock torde icke någon sådan befattning böra inrättas vid seminariet
i Haparanda förrän i samband med uppförande av nybyggnad för seminariet.
Under budgetåret 1940/41 skulle sålunda behövas 6 extra ordinarie
befattningshavare, nämligen ett värmeskötare-trädgårdsbiträde vid vart
och ett av de övriga 6 seminarierna. Kostnaderna härför belöpte sig efter
frånriiknande av pensionsavgifter till 15,264 kronor.

Statskontoret har förklarat sig icke vilja motsätta sig den för lönereglering
åt nämnda vaktmästarpersonal ifrågasatta höjningen av anslagsmedlen
till grundavlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Vid bortfallande
av det å arvodet åt ett biträde för matlagningen vid seminariet i Lycksele
för närvarande utgående oreglerade dyrtidstillägget syntes arvodesbeloppet
böra uppräknas till 1,200 kronor. Riksräkenskapsverket har tillstyrkt
den ifrågasatta omflyttningen av avlöningsmedel från omkostnads- till avlöningsanslaget.
Allmänna lönenämnden har i fråga örn lönereglering för
berörda vaktmästarpersonal yttrat i huvudsak följande:

Lönenämnden hade intet att erinra mot att kostnaden för avlöning åt
ifrågavarande personal framdeles bestredes från avlöningsanslag i stället
för från omkostnadsanslag. Med avseende å frågan om den tjänsteställning,
som härvid skulle tillkomma vederbörande befattningshavare, funne lönenämnden
väl vissa skäl tala för att dessa i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag bereddes extra ordinarie anställning. Enligt lönenämndens mening
borde emellertid denna åtgärd icke genomföras omedelbart, utan borde såsom
en övergångsform anställning såsom extra tjänstemän i 5 lönegraden
tills vidare tillämpas. Lönenämnden förutsatte hiirvid, att därest vid vederbörandes
inplacering i lägsta löneklass inom lönegraden Ex 5 — vilken omfattade
löneklasserna 2—-4 — löneminskning skulle inträda, detta förhållande
skulle kunna utjämnas genom att befattningshavaren tillerkändes lön
enligt 3 eller eventuellt 4 löneklassen. Cienerellt bemyndigande syntes böra

Bihang till riksdagens ''protokoll 19Ii0. 1 sami. Nr 155.

Departe mentschefen.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

lämnas skolöverstyrelsen att fatta beslut i sådan riktning. Lönenämnden
ville emellertid påpeka att — enligt vad som framginge av för lönenämnden
vid ärendets behandling tillgängliga primäruppgifter — värmeskötarenträdgårdsbiträdet
vid småskoleseminariet i Härnösand för närvarande vore
anställd medelst kollektivavtal mot en avlöning av 289 kronor 75 öre för
månad eller 3,477 kronor för år. Därest denne befattningshavare erhölle
anställning såsom extra tjänsteman i 5 lönegraden, bomme en avlöning enligt
4 löneklassen, d. v. s. högsta möjliga löneklass — 2,982 kronor inberäknat
rörligt tillägg efter 6 procent — att innebära en avsevärd löneminskning.
Lönenämnden ville i anledning härav förorda, att personlig
lönefyllnad i detta fall finge utgå med belopp, motsvarande för år räknat
skillnaden mellan 3,477 kronor och den avlöning vederbörande bomme att
erhålla, därest han erhölle anställning såsom extra tjänsteman med placering
i 5 lönegraden 4 löneklassen.

Vad jag förut anfört rörande nödvändigheten att anpassa elevintagningen
vid folkskoleseminarierna efter numera föreliggande förhållanden äger
sin fulla motsvarighet beträffande småskoleseminarierna. Jag förordar i enlighet
med överstyrelsens förslag, att elever i första klass intagas allenast
vid seminarierna i Landskrona och Strängnäs. Det antal elever, som vid
vartdera av dessa seminarier skola intagas, torde böra framdeles fastställas
av Kungl. Maj:t på förslag av överstyrelsen.

De sakkunniga ha förordat, att ett småskoleseminarium utan dröjsmål
nedlägges. I likhet med skolöverstyrelsen och ett pär av domkapitlen finner
jag mig dock icke beredd att redan nu taga ställning till denna
fråga. Närmare utredning i ämnet synes erforderlig. Denna torde böra ske
i anslutning till den utredning om ytterligare besparingsåtgärder beträffande
folkskoleväsendet, som förutnämnda sakkunniga fått sig ålagd. Förslag
i ämnet torde böra föreläggas 1941 års riksdag. Jag förutsätter, att i avbidan
på sådan utredning ledigblivande ordinarie tjänster vid småskoleseminarierna
icke återbesättas.

Överstyrelsen har föreslagit, att sex värmeledningsskötare-trädgårdsbiträden,
som nu avlönas ur omkostadsanslaget, skulle placeras i lönegraden
Eo 5 och avlönas av nu förevarande anslag. Statskontoret har tillstyrkt förslaget,
medan allmänna lönenämnden för dessa befattningshavare ifrågasatt
anställningsformen extra tjänstemän (lönegraden Ex 5). För egen del
förordar jag allmänna lönenämndens förslag, vilket synes vara att föredraga
icke minst med tanke på att frågan om inskränkning av seminarieorganisationen
blivit aktuell. I likhet med lönenämnden förutsätter jag, att
vederbörande befattningshavare skola hållas skadeslösa för eventuell löneminskning.

Vad jag sålunda föreslagit medför, att delposten till grundavlöningar till
övrig icke-ordinarie personal i förhållande till överstyrelsens förslag torde
böra minskas med i runt tal 1,000 kronor. Å andra sidan torde delposten
till avlöningsförhöjningar i förhållande till överstyrelsens förslag böra höjas

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

med förslagsvis 500 kronor eller för vinnande av lämplig avrundning 515
kronor. Från sistnämnda delpost torde böra bestridas kostnaderna för eventuellt
erforderlig personlig lönefyllnad.

Överstyrelsens anslagsberäkningar i övrigt ha icke givit mig anledning
till annan erinran än att, då fortsatt omreglering av arvoden, å vilka dyrtidstillägg
utgå, icke avses skola för nästa budgetår ske, arvodet åt biträdet
för matlagning vid seminariet i Lycksele alltjämt torde böra upptagas med
900 kronor eller 815 kronor mindre än enligt överstyrelsens förslag. Dyrtidstillägg
bör i vanlig ordning utgå å arvodet.

Vad jag föreslagit innebär i jämförelse med överstyrelsens förslag en anslagsminskning
med (1,000 — 515 -j- 315 =) 800 kronor. Förevarande avlöningsanslag
bör alltså för nästa budgetår uppföras med 534,400 kronor,
vilket innebär en höjning av det nu utgående anslaget med 14,500 kronor.

Liksom hittills torde överstyrelsen böra erhålla rätt att i vissa fall medgiva
rektor och ordinarie lärare vid småskoleseminarium nedsatt tjänstgöring.

6. Förslagsanslaget till Småskoleseminarier: Omkostnader.

Detta anslag utgår nu med 81,000 kronor. Härav disponeras dock under
budgetåret 1939/40 ett belopp av endast 73,100 kronor jämlikt omkostnadsstat,
som intagits i statsliggaren för nämnda budgetår å sid. 510.

I sina ursprungliga anslagsäskanden för nästa budgetår har skolöverstyrelsen
beräknat förevarande anslag till 76,000 kronor. Med hänsyn till
den ifrågasatta minskade elevintagningen har överstyrelsen sedermera
beräknat anslaget enligt efterföljande tablå, i vilken jämväl angivits de nu

i staten uppförda posterna.

Utgifter: 1939/40 1940/41

1. Expenser: kronor kronor

a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis............... 42,200 32,000

b) Övriga expenser........................... 23,200 25,000

2. Övriga utgifter:

a) Trädgårdarnas underhåll och skötsel, förslagsvis........ 8,120 8,100

b) Särskilda kurser och föreläsningar m. m., förslagsvis...... 2,650 1,500

3. Reseersättningar, förslagsvis...................... 1,000 500

Summa kronor 77,170 67,100

Särskilda uppbördsmedel:

1. Upplåtelse av lokaler, ersättning för bränsle, lyse m. m...... 1,070 1,900

2. Inkomster av trädgårdarna...................... 3,000 3,500

Nettoutgift kronor 73,100 61,700.

Härvid har överstyrelsen förutsatt, att nu utgående anslag till kurser
i tal- och röstvård skulle under nuvarande förhållanden indragas. Det
kunde för närvarande icke avgöras, huruvida det bleve behövligt att under
vårterminen 1941 anordna någon preparandkurs vid seminariet i Haparanda.
Det torde dock vara riktigast att beräkna medel till en sådan kurs.

Departe mentschefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Det komme sedan att bero av Kungl. Maj:ts prövning och beslut, huruvida
kursen skulle anordnas. Anslaget härför beräknades som tidigare till
4,590 kronor. Det sammanlagda anslaget till omkostnader borde sålunda
uppföras med (61,700 -f- 4,590 =) i runt tal 66,300 kronor. Därest emellertid
överstyrelsens förslag om överförande av värmeskötare-trädgårdsbiträdens
avlöning till avlöningsstaten icke vunne bifall, måste anslaget
höjas till (66,300 + 15,000 =) 81,300 kronor.

På sätt framgår av nästföregående punkt har jag under småskoleseminariernas
avlöningsanslag beräknat medel till avlöning av sex värmeskötare-trädgårdsbiträden,
vilka nu åtnjuta avlöning från omkostnadsanslaget,
delposten bränsle, lyse och vatten. Även i övrigt torde de av överstyrelsen
senast gjorda anslagsberäkningarna kunna biträdas. Anslaget bör
således uppföras med i runt tal 66,000 kronor, vilket i förhållande till det
för innevarande budgetår utgående anslaget innebär en anslagsminskning
med (81,000 — 66,000 =) 15,000 kronor.

7. Reservationsanslaget till Småskoleseminarier: Materiel,

böcker m. m.

Anslaget är nu uppfört med 17,000 kronor och disponeras på sätt framgår
av statsliggaren för budgetåret 1939/40, sid. 512. Av anslaget är ett
belopp av 2,700 kronor att betrakta såsom tillfällig medelsanvisning.

I sina anslagsäskanden för nästkommande budgetår beräknade skolöverstyrelsen
förevarande anslag till 14,300 kronor. Sedermera har överstyrelsen
förklarat sig icke vilja motsätta sig, att anslaget nedsattes till
det i innevarande års statsverksproposition preliminärt beräknade beloppet

10,000 kronor, ehuru överstyrelsen vore medveten örn att denna nedskärning
komme att medföra rätt stora svårigheter för seminarierna.

Vid ingången av budgetåret 1939/40 förelåg å ifrågavarande anslag en
reservation av närmare 3,000 kronor. Dessutom är, såsom ovan anförts, av
innevarande budgetårs anslag ett belopp av 2,700 kronor att anse som
tillfällig medelsanvisning. På grund av nu anförda omständigheter samt
med hänsyn till nu rådande förhållanden anser jag mig böra förorda, att
anslaget nedsättes till 10,000 kronor.

8. Anslaget till Småskoleseminarier: Stipendier.

Såsom av det föregående framgår, torde detta anslag — nu uppfört med

48,800 kronor — böra för nästa budgetår sänkas till 33,000 kronor.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 155.

101

9. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning
åt lärare vid folkskolor.

Anslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor är för innevarande
budgetår uppfört med 120,000,000 kronor och disponeras på följande sätt:

1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor, förslagsvis . . kronor 119,825,000

2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis............ » 145,000

3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis................. » 10,000

4. Anordnande av försök med förstärkningsanordningar i skolor av B2-,

B3- eller Dl- form, förslagsvis........................ » 20,000

Summa kronor 120,000,000.

a) Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar.

För befattningshavare, å vilka avlöningsreglementet nr 868/1937 för
lärare vid folk- och småskolor äger tillämpning, gälla för innevarande
budgetår provisoriska avlöningsbestämmelser, innefattade
i kungörelsen nr 469/1939. Bestämmelserna innebära, att det för
nämnda befattningshavare gällande lönesystemet i avbidan på en ny definitiv
lönereglering anpassats efter civila avlöningsreglementets bestämmelser,
framför allt i fråga örn avlöningsbeloppen.

Riksdagen har (skrivelsen nr 443/1939) medgivit, att provisorisk
avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg
må under budgetåret 1939/40 i enlighet med tidigare gällande
grunder utgå till, bland andra, sådana i avlöningsreglementet för folk- och
småskollärare avsedda befattningshavare, å vilka nyssberörda provisoriska
avlöningsbestämmelser icke blivit tillämpliga. Nu ifrågavarande avlöningsförmåner
belasta de anslag, ur vilka avlöning till nämnda befattningshavare
i övrigt gäldas.

Särskilda statsbi dragsbestämmelser gälla likaledes för innevarande
budgetår enligt kungörelsen nr 242/1939. De innebära i huvudsak,
att ett särskilt förskottsförfarande anordnats i syfte att bringa anslagsbelastningen
i så nära överensstämmelse som möjligt med de till
budgetåret hänför liga löneutgifterna. Beträffande motiven till ifrågavarande
bestämmelser hänvisas till propositionen nr 252/1939.

Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 augusti och den 5 december
1939 hemställt örn anslag till förevarande ändamål för budgetåret 1940/41.
De i den senare skrivelsen utförda anslagsberäkningarna bygga på från
vederbörande folkskolinspektörer infordrade uppgifter örn alla de förhållanden,
som påverka storleken av löneutgifterna för folkskoleväsendet
under nästa budgetår, såsom angående antalet lärare inom varje förekommande
lönegrad, lärarnas placering i löneklasser och ortsgrupper m. m.
Nämnda uppgifter ha av överstyrelsen sammanställts i ett antal vid skri -

102

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

velsen fogade tabeller. Statskontoret och riksräkenskapsverket ha avgivit
utlåtanden i ärendet.

Överstyrelsen har vid beräkningen av medelsbehovet för nästa budgetår
utgått ifrån att ovannämnda provisoriska lönebestämmelser komma att
gälla även under nästa budgetår. Vidare har överstyrelsen tillämpat samma
beräkningsgrunder som för innevarande budgetår, vilket förutsätter, att det
nyssberörda särskilda förskottsförfarandet skall i huvudsak komma till
användning jämväl för nästa budgetår. Överstyrelsen har även tagit hänsyn
till 1939 års lagtima riksdags beslut örn utsträckning av lästiden vid
vissa folk- och småskolor från och med nästa läsår med därav följande högre
lönegradsplacering för vissa lärare. Från angivna utgångspunkter och med
beräknande av rörligt tillägg efter sex procent har överstyrelsen uppskattat
medelsbehovet för budgetåret 1940/41 till 127,700,000 kronor. Därest det
rörliga tillägget hade beräknats efter nio procent, hade nämnda belopp stigit
med i runt tal 3,700,000 kronor till 181,400,000 kronor.

Enligt ovannämnda, till överstyrelsen från folkskolinspektörerna lämnade
uppgifter funnos vid vårterminens slut 1939 29,300 folk- och småskollärare
anställda inom folkskoleväsendet (mot 29,571 vårterminen 1938),
fördelade på följande sätt:

Ordinarie folkskollärare, manliga............................8,145

» » kvinnliga...........................5,709

» småskollärare................................. 9,196 23,050

Eo folkskollärare, manliga............................... 758

» » kvinnliga............................... 654

> småskollärare..................................... 668 2 080

Vikarierande folkskollärare, manliga.......................... 666

» > kvinnliga......................... 684

» småskollärare............................... 943 2 293

Lärare vid mindre folkskola, anställda tills vidare..................1,206

» » » » anställda på viss tid.................. 262 4 453

Biträdande lärare vid folkskola, anställda tills vidare................ 371

» » » » anställda på viss tid................ 38 409

Summa 29,300.

Överstyrelsen har antagit, att antalet vikarier vid vårterminens slut kunde betraktas som ett
medeltal för läsåret.

Överstyrelsen har vid anslagsberäkningarna till en början utgått ifrån,
att antalet lärare, deras löneklassplacering m. m. bomme att under budgetåret
överensstämma med förhållandena vid vårterminens slut 1939 samt
därefter sökt uppskatta verkan av de förändringar, som med avseende
härpå vore att vänta. Man syntes, framhåller överstyrelsen, ha att motse
en fortsatt utveckling i den riktning, att antalet för småskollär art jänst
kompetenta lärare starkt minskades, under det att folkskollärar^’änsterna
visade någon ökning, främst genom fortsatt genomförande av det sjunde

103

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

skolåret meri jämväl på grund av mindre folkskolors ombildning till folkskolor.
Vid oförändrade förhållanden skulle löneutgifterna under
nästa budgetår bli följande:

Lön (inberäknat kostnaderna för kvinnliga folkskollärares författningsenliga
uppflyttning en löneklass, 2,286,624 kronor, samt kostnaderna för lästidens

utsträckning till minst 36 4/i veckor).....................kronor 136,417,971

Kallortstillägg.................................... » 859,620

Lönetillägg åt lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola » 329,544

Särskilda tillägg till manliga småskollärare................... » 19,890

Arvoden åt timlärare (inberäknat kostnaderna för timlärararvoden på grund

av 1939 års riksdags beslut, beräknade till 425,000 kronor)........ » 495,000

Begravningshjälp.................................. » 56,000

Rörligt tillägg, beräknat efter sex procent................... » 8,206,044

Summa kronor 146,384,069.

Från detta belopp avginge kostnaderna för bostadsersättning, enligt
inspektörernas uppgifter uppgående till 15,270,003 kronor. Bruttobeloppet
borde även minskas med de avdrag för tjänstledighet, som lärare skulle
vidkännas. Summan av dessa avdrag beräknade överstyrelsen, i likhet
med vad för innevarande budgetår vore fallet, till 1,000,000 kronor eller,
med rörligt tillägg efter sex procent, 1,060,000 kronor.

Statens utgifter för statsbidrag till löner åt folk- och småskollärare
skulle alltså kunna beräknas sålunda:

Bruttolönekostnad.................................kronor 146,384,069

Avgå:

Bostadsersättning.................... . kronor 15,270,003

Löneavdrag för tjänstlediga lärare........... » 1,060,000 , 16,330,003

Återstående belopp kronor 130,054,066

Vid jämförelse mellan antalet lärare under vårterminen 1938 och under
motsvarande termin 1939 hade överstyrelsen kunnat konstatera, att det
totala lärarantalet undergått en icke oväsentlig minskning. Hade ej åtskilliga
faktorer — främst uppflyttning en löneklass av kvinnliga folkskollärare
samt den årliga lästidens utsträckning — inverkat i höjande riktning,
skulle belastningen å nu ifrågavarande anslag ha kunnat i avsevärd
mån lättas. Överstyrelsen holle för sannolikt, att minskningen av antalet
lärare komme att fortgå såväl under innevarande läsår som ock under
nästkommande läsår, vilket år kostnadsberäkningarna avsåge. Vid sådant
förhållande ansåge sig överstyrelsen i sina anslagsberäkningar kunna minska
ovanstående belopp med i runt tal 1,000,000 kronor eller till 129,015,000
kronor.

Härtill komme vidare kostnaderna för statsbidrag till Överlärare
och för ersättning för flyttningskostnad.

Beträffande de till statsbidrag till Överlärare avsedda medlen har
överstyrelsen framhållit, att enligt hos överstyrelsen tillgängliga uppgifter
hade efter beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall medgivits arvodesbidrag
under tiden den 1 juli 1936—den 1 juli 1939 med ett sammanlagt
belopp av 145,225 kronor, därav omkring 112,000 kronor under budgetåret
1936/37 och omkring 16,000 kronor under vart och ett av budget -

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

åren 1937/38 och 1938/39. Med hänsyn till att nya överlärartjänster alltjämt
bomme att inrättas, örn än i något mindre omfattning än under de
närmast föregående åren, torde man nu böra räkna med en stegring i anslagsbehovet
redan under budgetåret 1939/40 med omkring 15,000 kronor
utöver tidigare beräknade 145,000 kronor, och med ytterligare ungefär
samma belopp för budgetåret 1940/41. Det totala medelsbehovet för ändamålet
under budgetåret 1940/41 skulle alltså böra beräknas till i avrundat
tal 175,000 kronor.

Under budgetåret 1938/39 hade ersättning för flyttningskostnad
beviljats med ett sammanlagt belopp av omkring 4,500 kronor. Det
kunde förväntas, att utgifterna för detta ändamål komme att ökas, varför
det under denna punkt upptagna anslaget av 10,000 kronor torde böra
kvarstå oförändrat även under budgetåret 1940/41.

I detta sammanhang har överstyrelsen erinrat, att med hänsyn till ikraftträdandet
av de förstärkningsanordningar, som förutsatte statsbidrag till
timlärare (jfr sid. 44), något särskilt belopp till anordnande av försök
med förstärkningsanordningar i skolor av B 2-, B 3- och
D 1-form icke behövde för nästa budgetår anvisas.

De till nästa budgetår hänförliga statsbidragskostnaderna kunde alltså

beräknas sålunda:

Statsbidrag till lärare...............................kronor 129,015,000

» » Överlärare............................. » 175,000

Ersättning för flyttningskostnad......................... » 10,000

Summa kronor 129,200,000.

Överstyrelsen beräknade, att en slutavräkning av i runt tal 11,800,000
kronor för redovisningsåret 1939/40 skulle komma att belasta riksstaten
under budgetåret 1940/41. Härtill komme vidare pensionsavdrag med i
runt tal 7,000,000 kronor. Å den beräknade totala utgiften för redovisningsåret
1940/41 borde som förskott utgå en summa beräknad efter 90
procent av årskostnaden, minskad med pensionsavgifter, (129,200,000 —
— 7,000,000 =) 122,200,000 kronor, d. v. s. 109,980,000 kronor. Anslaget

skulle alltså kunna beräknas på följande sätt:

Slutavräkning nied skoldistrikten för budgetåret 1939/40 (10 procent & beräknade
avlöningskostnaden för budgetåret 1939/40 4- statsbidrag till

överlärares avlönande under samma budgetår)...............kronor 11,800,000

Pensionsavdrag................................... » 7,000,000

Förskott till skoldistrikten för budgetåret 1940/41 .............. » 109,980,000

Tillhopa kronor 128,780,000

Avdrag en procent på under budgetåret 1939/40 erhållet förskott.....kronor 1,060,000

Erforderligt anslag kronor 127,720,000
vilket belopp torde böra avrundas till.....................kronor 127,700,000.

I ovanstående beräkningar hade överstyrelsen ej tagit hänsyn till att
kvinnlig lärare i likhet med kvinnlig befattningshavare, å vilken civilstatens
avlöningsreglemente vore tillämpligt, kunde bli berättigad att åtnjuta lön
inom högsta löneklassen av förekommande lönegrad. Överstyrelsen hade
emellertid på grundval av uppgifter från folkskolinspektörerna uppskattat
kostnaden för en dylik löneklassuppflyttning till 3,108,126 kronor, vartill
borde läggas rörligt tillägg, beräknat efter sex procent, med 186,488 kronor.
Skulle Kungl. Majit vilja underställa riksdagen förslag i nu nämnt syfte,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155. 105

borde alltså det tidigare beräknade anslaget ökas med i runt tal 3,300,000
kronor.

Beträffande storleken av det belopp, som avsåge slutavräkning för budgetåret
1939/40, har överstyrelsen erinrat örn, att de beräkningar av avlöningskostnaderna
för budgetåret 1939/40, som skulle verkställas av statskontoret
och länsstyrelserna, visserligen komme att grunda sig på de för
nämnda budgetår gällande avlöningsbestämmelserna men att det dock i
fråga om lärarnas antal och deras löneklassplaceringar vore förhållandena
under läsåret 1938/39, som komme att läggas till grund för dessa beräkningar.
Alltså kunde hänsyn därvid icke tagas till den ökning i lönekostnaderna,
som uppkomme på grund av under läsåret 1939/40 till följd av
lästidens utsträckning i vissa skoldistrikt inträdda ändrade förhållanden
i sistberörda hänseenden. Överstyrelsen ansåge sig därför böra räkna med
att de förskottsbelopp, som utbetalades under budgetåret 1939/40, icke
komme att uppgå till 90 procent av de verkliga utgifterna för sagda budgetår
och att på grund därav de belopp, som skulle utanordnas under budgetåret
1940/41 vid slutavräkning för budgetåret 1939/40, komme att
betydligt överstiga 10 procent av de för sistnämnda budgetår beräknade
lönekostnaderna.

Statskontoret har, med anledning av vad överstyrelsen anfört i fråga
om eventuell rätt för kvinnlig lärare att komma i åtnjutande av lön inom
högsta löneklassen av vederbörande lönegrad, framhållit, att, om nu gällande
provisoriska lönereglering komme att bli beståndande även under
nästa budgetår, komme alltjämt den bestämmelsen att tillämpas, att kvinnlig
lärare icke finge uppbära lön enligt högsta förekommande löneklass.
Vidare har statskontoret erinrat, att ämbetsverket ifrågasatt uppskov med
genomförandet av 1939 års riksdagsbeslut om utsträckning av den årliga
lästiden m. m. Beslötes sådant uppskov, syntes det av överstyrelsen beräknade
medelsbehovet kunna minskas.

Riksräkenskapsverket har likaledes erinrat, att beslut från statsmakternas
sida icke förelåge om att kvinnlig lärare skulle äga åtnjuta lön enligt
högsta förekommande löneklass.

b) Besparingsåtgärdernas inverkan på anslagsberäkningarna.

Folkskolans besparingssakkunniga ha beträffande de av dem föreslagna
åtgärdernas inverkan på beräkningarna av förevarande anslag anfört:

Införandet av vissa reglerande bestämmelser angående elevantalet i läraravdelningar
av A-form kunde beräknas medföra en minskning av antalet
icke-ordinarie lärare på folkskolestadiet av omkring 285 och i småskolan
omkring 85. De sakkunniga hade emellertid även föreslagit åtgärder i syfte
att bereda ökade möjligheter för indragning av ordinarie lärartjänster
i vissa fall. Det läte sig ej göra att ens approximativt beräkna det antal
tjänster, som genom nämnda åtgärder tillfälligt eller varaktigt kunde bli
indragna. Med hänsyn till sannolikheten av att så komme att ske i åt -

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

minstone någon _ omfattning, hade de sakkunniga ansett sig kunna avrunda
ovan angivna siffror rörande minskning av antalet icke-ordinarie
lärare till respektive 300 och 100.

De tjänster, som i förevarande sammanhang kunde beräknas bli indragna,
vöre väsentligen belägna på dyrare orter. Man syntes kunna utgå
från F-ort som medeltal vid beräkningen av utgiftsminskningen. Vidare
torde man kunna förutsätta, att de samtliga tillhörde skoldistrikt, som
genomfört 39 veckors lästid. Däremot räknade de sakkunniga icke med att
vederbörande lärare skulle vara uppflyttade i högre löneklass än den
lägsta för gruppen gällande, d. v. s. att manliga folkskollärare beräknades
tillhöra A 14, kvinnliga A 13 samt småskollärare A 6. Slutligen vore det
sannolikt, att de 300 tjänsterna på folkskolestadiet uppehållits i ungefär
samma utsträckning av manliga som av kvinnliga folkskollärare. Besparingen
skulle alltså kunna beräknas till (150 X 4,602 -f 150 X 4,380 -f+
100 X 3,141 =) 1,661,400 kronor. Härtill komme rörligt tillägg, vilket
torde böra beräknas efter 9 procent, med 149,526 kronor. Den totala utgiftsminskningen
bleve alltså (1,661,400 -j- 149,526 =) 1,810,926 kronor.
En del av nämnda minskning folie emellertid på kommunerna. Dessa vore
skyldiga att bestrida så stor del av lärarlönen, som ansåges motsvara kostnaden
för bostad med bränsle. De sakkunniga räknade med att de till
indragning föreslagna tjänsterna i genomsnitt tillhörde hyresgrupp V, där
bostadskostnaden vore upptagen med 618 kronor för ett rum och kök, vartill
samtliga här förevarande lärare vore berättigade. Emellertid lämnade
staten tjänstebostadsbidrag med, bland annat, 80 kronor för år till ickeordinarie
lärare. Skoldistriktens verkliga medelkostnad bleve alltså i detta
fall (618 — 80 =) 538 kronor. Den på kommunerna belöpande besparingen
kunde i följd härav beräknas till (400 X 538 =) 215,200 kronor. Minskades
den förut beräknade totala besparingen med detta belopp, erhölles för statens
del en årlig utgiftsminskning av (1,810,926 — 215,200 =) 1,595,726
kronor, vilket belopp torde böra avrundas till 1,600,000 kronor. Anmärkas
borde, att av den beräknade besparingen 32,000 kronor avsåge tjänstebostadsbidrag
och återstoden statsbidraget till lärarlöner.

Vid beräkningen av anslaget för budgetåret 1940/41 måste uppmärksammas,
att av statsbidraget till lärarlöner utginge 90 procent som förskott
under redovisningsåret, medan resterande 10 procent utbetalades i samband
med slutavräkning under därpå följande budgetår. Tjänstebostadsbidraget
utbetalades först under budgetåret näst efter det, bidraget avsåge.
I följd av nu angivna förhållanden borde den på budgetåret 1940/41 beräknade
utgiftsminskningen upptagas med ovanstående belopp, 1,600,000
kronor, reducerat med för slutavräkning avsedda 156,000 kronor jämte
tjänstebostadsbidrag 32,000 kronor, d. v. s. sammanlagt 188,000 kronor,
varför den statliga besparingen skulle bli 1,412,000 kronor eller, avrundat,

1,400,000 kronor. Vederbörande anslag å riksstaten torde därför, vid ett
genomförande av de tidigare ifrågasatta åtgärderna, kunna beräknas till
ett belopp, som med 1,400,000 kronor understege, vad eljest hade bort
upptagas.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag framhållit,
att överstyrelsen icke haft tillfälle att verkställa sådana ingående
undersökningar, som vore erforderliga för en mera detaljerad granskning

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

av de sakkunnigas beräkningar. Överstyrelsen ansåge det dock sannolikt,
att nämnda beräkningar i stort sett vore riktiga. Emellertid hade överstyrelsen
föreslagit bland annat den avvikelsen från de sakkunnigas förslag,
att den under läsåret 1940/41 ifrågasatta indragningen av icke-ordinarie
lärartjänster måtte fördelas på två läsår. Skulle detta överstyrelsens förslag
vinna bifall, borde den för budgetåret 1940/41 beräknade anslagsminskningen
väsentligt reduceras.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarat
sig kunna godtaga de gjorda uträkningarna i och för sig men ville uttala,
att viss försiktighet borde iakttagas vid beräkningen av anslagsminskningen
för budgetåret 1940/41. Minskningen av medelsbehovet för bidrag till avlöning
av lärare vid folkskolor vore beroende bland annat på möjligheten
att genomföra de föreslagna indragningarna av lärartjänsterna redan under
nämnda budgetår. Riksräkenskapsverket ville i detta sammanhang jämväl
framhålla, att, därest inkallelserna till militärtjänst i anledning av anbefalld
förstärkt försvarsberedskap komme att fortfara i hittillsvarande utsträckning
jämväl under nästkommande budgetår, kostnaderna för vikarier
för till sådan militärtjänst inkallade lärare komme att medföra
ökade utgifter för statsverket.

Sedermera har riksräkenskapsverket i utlåtande den 29 februari 1940 yttrat
sig i anledning av överstyrelsens senast uppgjorda anslagsberäkningar
och därvid — med beaktande av besparingssakkunnigas förslag — funnit
förevarande anslag för nästa budgetår böra uppföras med 132,000,000 kronor.
Riksräkenskapsverket yttrar bland annat följande:

Vad anginge kostnaderna för lärarnas avlöning, torde en uppräkning av
det utav skolöverstyrelsen för budgetåret 1940/41 beräknade beloppet
vara nödvändig med hänsyn till att det rörliga tillägget — i likhet med vad
som tillämpats i årets statsverksproposition — borde beräknas efter nio
procent. Detta medförde en kostnadsökning av i runt tal 4,1 miljoner kronor.
Till följd härav borde de av skolöverstyrelsen beräknade lönekostnaderna,
129,2 miljoner kronor, höjas till 133,3 miljoner kronor.

Riksräkenskapsverket hade från statskontoret och länsstyrelserna erhållit
exakta uppgifter angående storleken av de under innevarande budgetår
utbetalade förskotten. Av de erhållna uppgifterna framginge, att
nämnda förskott uppgått till i runt tal 101,54 miljoner kronor, varav 50,48
miljoner kronor utbetalts i juli 1939 och 51,06 miljoner kronor utbetalts i
januari 1940. De verkliga utgifterna för förskotten understege med 4,21
miljoner kronor de belopp, vartill de jämlikt gällande förskottsbestämmelser
bort lia uppgått. Att förskotten för januari 1940 icke uppgått till högre
belopp syntes vara så mycket mer anmärkningsvärt som det rörliga tilllägget
från och med den 1 januari 1940 stigit från sex procent till nio
procent. Emellertid hade länsstyrelserna, enligt vad riksräkenskapsverket
erfarit, i allmänhet icke räknat med högre rörligt tillägg än sex procent vid
beräkningen av lönekostnaderna. I övrigt torde förklaringen till avvikel -

108

Kungl. Marits proposition Nr 155.

sen mellan beräknade och verkliga förskott i huvudsak ligga däri, att länsstyrelserna
vid sina beräkningar av lönekostnaderna icke alltid följt bestämmelserna
i vederbörande författning (kungörelsen nr 242/1939). Även
andra orsaker till skiljaktigheten kunde tänkas. Sålunda hade länsstyrelsen
i Norrbottens län meddelat, att länsstyrelsen enligt uttrycklig önskan från
Luleå stads skoldistrikt icke till distriktet utanordnat något förskott å statsbidrag
till avlöning av lärare vid folk- och småskolor för redovisningsåret
1939/40. Till nämnda skoldistrikt hade eljest skolat utbetalas sådant förskott
med omkring 250,000 kronor. Det förhållandet, att förskotten under
innevarande budgetår icke uppgått till de beräknade beloppen, komme
att medföra en besparing å anslaget för det löpande budgetåret. Huruvida
en motsvarande ökning av medelsbehovet komme att uppstå för budgetåret
1940/41 vore beroende på, om de förskott, som skulle utbetalas
i juli 1940 och januari 1941, komme att uppgå till sammanlagt 90 procent
av lönekostnaderna, beräknade i enlighet med bestämmelserna i nyssnämnda
kungörelse.

Vid beräkningen av medelsbehovet för budgetåret 1940/41 för ifrågavarande
lärarlöner torde hänsyn jämväl böra tagas till det av folkskolans
besparingssakkunniga avgivna förslaget till indragning av vissa folk- och
småskollärartjänster. Därest de föreslagna besparingsåtgärderna kunde genomföras
i full utsträckning redan under nästkommande budgetår, komme
detta enligt de sakkunnigas beräkningar att medföra en minskning i förskotten
för budgetåret 1940/41 med omkring 1,40 miljoner kronor.

Det för budgetåret 1940/41 erforderliga anslaget till bidrag till avlöning
åt lärare vid folkskolor syntes kunna beräknas på följande sätt:

Miljoner kronor

Slutavräkning för budgetåret 1939/40 (126,50 — 101,54) ........ 24,96

Förskott å statsbidrag för budgetåret 1940/41 [90 procent å

(133,30 — 7,00) — 1,40] .................................... 112,27

137>23

Avgår en procent å förskottsvis utbetalda belopp................ 1,02

Säger 136,21.

Vid beräkningen av skoldistriktens slutavräkningar för budgetåret
1939/40 hade riksräkenskapsverket utgått från de lönekostnader, som beräknats
för innevarande budgetår, eller 124,50 miljoner kronor, vilket belopp
riksräkenskapsverket ansett sig böra höja med 2,0 miljoner kronor till 126,5
miljoner kronor med hänsyn till att ökningen i det rörliga tilläggget från sex
procent till nio procent inträtt den 1 januari 1940 och sålunda medförde en
höjning av lönekostnaderna för budgetåret 1939/40 med omkring hälften
av den förut angivna kostnadsökningen för helt år, 4,1 miljoner kronor.

Därest förskotten för budgetåret 1940/41 komme att understiga det här
ovan beräknade beloppet, 112,27 miljoner kronor, i samma grad, som varit
fallet beträffande förskotten för budgetåret 1939/40, torde medelsbehovet
kunna beräknas till ett belopp, som med omkring 4 miljoner kronor understege
det ovan angivna beloppet, 136,21 miljoner kronor, eller till i runt tal
132 miljoner kronor. Vid förestående beräkningar hade hänsyn icke tagits
till merkostnader för avlönande av vikarier för sådana lärare, som åtnjöte
tjänstledighet för fullgörande av militärtjänstgöring.

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Under förutsättning att förskotten för budgetåret 1940/41 kunde beräknas
komma att på sätt ovan angivits understiga det belopp länsstyrelserna
enligt nu gällande bestämmelser skulle utbetala, eller 90 procent
av lönekostnaderna efter avdrag för pensionsavgifter, ansåge sig riksräkenskapsverket
alltså kunna beräkna medelsbehovet för budgetåret
1940/41 till 182 miljoner kronor. Ämbetsverket förordade i enlighet härmed,
att sistnämnda belopp anvisades å riksstaten för nästkommande budgetår.

I samband med anmälan av frågan örn anslag för nästa budgetår till
de högre kommunala skolorna framhöll jag, att de för budgetåret 1939/40
tillämpade provisoriska grunderna för avlöning åt lärare vid nämnda skolor
borde utsträckas att gälla även för nästkommande budgetår. Vad jag
sålunda anfört har sin motsvarighet beträffande de provisoriska lönebestämmelserna
för lärare, å vilka avlöningsreglementet för lärare vid folk- och
småskolor äger tillämpning, liksom ock i fråga örn de provisoriska lönebestämmelserna
för nomadlärare (jfr kungörelsen nr 470/1939). Av skäl, som
chefen för finansdepartementet tidigare i dag anfört bör emellertid den
jämkningen vidtagas i de provisoriska avlöningsbestämmelserna, att den
s. k. minimiregeln göres tillämplig å ordinarie lärare, som erhållit tjänstledighet
för fullgörande i anledning av förstärkt försvarsberedskap eller partiell
mobilisering av militärtjänstgöring i egenskap av reservofficer eller vad
därmed är likställt. Jämväl förutnämnda grunder för provisorisk avlöningsförstärkning
och provisoriskt dyrortstillägg torde böra gälla under nästa
budgetår.

Under nuvarande förhållanden torde förslag till riksdagen icke kunna
ifrågasättas om rätt för kvinnlig lärare att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen
inom vederbörande lönegrad, vilken åtgärd skulle medföra en höjning
av statsutgifterna med omkring 3,300,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har vid anslagsberäkningarna för nästa budgetår utgått
från att det särskilda förfarande för beräkning av förskott till ifrågavarande
ändamål, som kommit till användning under innevarande budgetår,
skall tillämpas jämväl för nästa budgetår. Då nämnda anordning tillkommit
i syfte att närmare anpassa förskottens storlek efter de å vederbörande
budgetår belöpande kostnaderna, finner jag mig böra förorda, att,
såsom även riksräkenskapsverket tillstyrkt, i huvudsak enahanda anordning
vidtages för nästa budgetår.

Under nyss angivna förutsättning har överstyrelsen, som vid sina kalkyler
icke kunnat beakta de sedermera framställda förslagen örn begränsningar
i skolorganisationen, beräknat det för budgetåret 1940/41 erforderliga
anslaget till 127,700,000 kronor. Härvid har dock beräknats rörligt tilllägg
efter allenast sex procent. Då emellertid nämnda tillägg numera bör
beräknas efter nio procent, skulle med tillämpning av de grunder för anslags -

Departe mentschefen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

beräkningarna, som överstyrelsen följt, anslaget ha bort uppskattas till i
runt tal 131,400,000 kronor.

Riksräkenskapsverket har icke riktat annan anmärkning mot överstyrelsens
beräkning av löneutgifternas storlek under nästa budgetår än en
erinran örn att det rörliga tillägget bort beräknas efter nio procent. Med
utgångspunkt från löneutgifternas beräknade storlek under nästa budgetår
har riksräkenskapsverket — med beaktande av svårigheterna
att beräkna utfallet av det berörda särskilda förskottsförfarandet —
ansett sig böra uppskatta statsbidragsutgifterna under nästa budgetår till
132,000,000 kronor. De beräkningsgrunder, som riksräkenskapsverket härvid
följt, torde böra läggas till grund för anslagskalkylerna. Den ståndpunkt,
jag enligt det föregående intagit beträffande vissa aktuella besparingsåtgärder,
föranleder emellertid vissa jämkningar i storleken av de
beräknade löneutgifterna under nästa budgetår och därmed också en minskning
av de av riksräkenskapsverket beräknade statsbidragsutgifterna.

Riksräkenskapsverket har vid sina kalkyler tagit hänsyn till den besparing
å 1,400,000 kronor, som enligt besparingssakkunnigas beräkning
kunde vinnas vid bifall till av dem framlagda och av mig i det föregående
förordade förslag. Dessa kalkyler bygga emellertid på antagandet, att det
nuvarande krisläget icke komme att inverka på folkskoleväsendets normala
utveckling. Det synes dock sannolikt, att en viss stagnation är att emotse
beträffande sådana reformer som exempelvis införandet av ett sjunde skolår
och utsträckning av lästiden upp till 39 veckor. Jag erinrar vidare om det
förutnämnda cirkuläret rörande besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet,
som den 1 december 1939 av Kungl. Majit utfärdats och som enligt vad jag
inhämtat redan bidragit till att nedbringa kostnaderna för folkskoleväsendet.

Från slutet av vårterminen 1938 till slutet av vårterminen 1939 minskade
enligt tillgängliga uppgifter antalet folk- och småskollärare med 271,
enligt approximativ uppskattning motsvarande en löneutgift av omkring

1,500,000 kronor. Överstyrelsen har för nästa budgetår räknat med en
löneminskning av omkring 1,000,000 kronor, motsvarande en minskning
med omkring 200 lärare. En något kraftigare reduktion synes i betraktande
av erfarenheterna från läsåret 1938/39 vara att förvänta.

Därest, i enlighet med vad jag i annat sammanhang förordat, ett uppskov
kommer till stånd med genomförandet av beslutet om minimilästidens obligatoriska
utsträckning, kan, såsom av det föregående framgår, räknas med
en besparing av i runt tal 400,000 kronor. Vidare har jag tidigare förutsatt,
att förskottsförfarande icke skall för nästa budgetår tillämpas beträffande
utbetalning av statsbidrag till timlärararvoden vid särskild förstärkningsundervisning.
Härigenom minskas de av överstyrelsen beräknade löneutgifterna
med 425,000 kronor och den beräknade belastningen för nästa budgetår
med (90 procent av 425,000 kronor =) i runt tal 380,000 kronor .

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Jag vill vidare nämna, att skäl numera föreligga för en viss återhållsamhet
vid tillerkännande av statsbidrag till arvoden åt Överlärare vid folk- och
småskolor. Sådant statsbidrag utgår enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
med högst hälften av den på redovisningsåret belöpande arvodeskostnaden,
dock i intet fall med mer än 1,000 kronor för redovisningsår. För ändamålet
är nu beräknat ett belopp av 145,000 kronor. Detta belopp skulle enligt
överstyrelsens kalkyler för nästa budgetår behöva höjas till 175,000 kronor.
I fortsättningen torde ansökningar om statsbidrag till Överlärare böra bedömas
strängare än hittills skett vad beträffar såväl behovet av Överlärare
som storleken av statsbidraget.

Med beaktande av det nu anförda torde det vara tillräckligt, om ifrågavarande
anslag för nästa budgetår uppföres med i avrundat tal 129,000,000
kronor.

Vad sålunda föreslagits innebär en anslagshöjning med icke mindre än
9,000,000 kronor. Av denna höjning belöpa omkring 2,300,000 kronor på
den löneklassuppflyttning, som genom 1937 års lönereglering tillerkänts
kvinnliga lärare från och med den 1 juli 1940, och omkring 5,700,000 kronor
på ökade kostnader för rörligt tillägg.

I detta sammanhang vill jag erinra örn att anslag under en följd av år
utgått till Folkskolor m. m.: Bidrag till svensk undervisning för svenska barn
i utlandet. Anslaget är nu uppfört med 26,500 kronor och fördelas mellan
svenska skolorna i Berlin, Hamburg, London, Paris, Tallinn och Warszawa.
Bidragen användas huvudsakligen till bestridande av lärarlöner (jfr statsliggaren
för budgetåret 1939/40, sid. 522).

Med skrivelse den 31 augusti 1939 har skolöverstyrelsen överlämnat
framställningar om bidrag till svenska skolorna i Paris och Tallinn jämväl
för budgetåret 1940/41. Överstyrelsen, som utgått från att behov av understöd
till verksamheten vid samtliga ovannämnda skolor komme att föreligga
under sagda budgetår, har förordat, att anslaget upptages oförändrat.
Sedermera har utrikesdepartementet överlämnat framställning örn fortsatt
bidrag jämväl till svenska skolan i London.

Såsom framgår av 1940 års åttonde huvudtitel (sid. 3 f.), har med hänsyn
till de osäkra internationella förhållandena förevarande anslag icke upptagits
i riksstatsförslaget för nästa budgetår. Det förutsattes emellertid, att
förslag skulle framläggas om bestridande i annan ordning av de kostnader
för sådan undervisning, som under samma budgetår kunde tänkas uppkomma.

Under rådande förhållanden är det omöjligt att förutse, i vilken utsträckning
undervisning under nästa budgetår kan meddelas i svenska
skolor i utlandet. Örn och i den mån statsbidrag för ändamålet erfordras,
torde kostnaderna härför lämpligen böra bestridas från förevarande anslag
till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. En sådan provisorisk anordning
torde emellertid förutsätta riksdagens medverkan i form av be -

112

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 155.

myndigande för Kungl. Maj:t att i fall av behov av sistnämnda anslag
disponera högst 26,500 kronor till bidrag till svensk undervisning för svenska
barn i utlandet.

10. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt
lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller
särskilda slöjdskolor.

Detta anslag har för budgetåret 1939/40 bestämts till 3,650,000 kronor,
varav 120,000 kronor disponeras till provisorisk avlöningsförbättring åt
nämnda lärare.

I föregående års åttonde huvudtitel (p. 156) föreslog Kungl. Maj:t,
att för de slöjdlärare, som hade slöjdundervisningen till bisyssla, dyrtidstillägg
skulle inräknas i arvodena. Slöjdundervisningen skulle anses vara
bisyssla, när den understeg 20 timmar i veckan. Förändringen skulle gälla
från och med den 1 juli 1939 men komme på grund av bestämmelserna örn
rekvisition av statsbidrag att påverka anslagsbehovet först under budgetåret
1940/41. I detta sammanhang framhölls, att folk- och småskollärare
måste anses skyldiga att utan särskild ersättning meddela undervisning i
slöjd liksom i annat ämne, därest deras undervisning i sin helhet icke överstege
den i avlöningsreglementet för folk- och småskollärare stadgade maximitjänstgöringen
eller i förekommande fall det veckotimtal, till vilket lärarnas
undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör eller
skolöverstyrelsen nedsatts. Slöjdarvode borde sålunda i förekommande fall
utgå allenast för det antal slöjdtimmar, varmed maximitjänstgöringen eller
nämnda veckotimtal överskredes.

Riksdagen (skrivelse nr 8, p. 159: o) godkände de föreslagna ändringarna
i statsbidragsgrunderna. Beträffande skyldighet för folk- och småskollärare
att utan särskild ersättning undervisa i slöjd uttalade riksdagen bland
annat, att riksdagen utginge ifrån, att Kungl. Maj:t vid vederbörliga författningsbestämmelsers
utfärdande hade sin uppmärksamhet riktad på
önskvärdheten av att småskollärarinnorna örn möjligt icke, vad skyldigheten
att bestrida undervisning i slöjd beträffade, försattes i en jämförelsevis
sämre ställning än folkskollärarna, som enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle vara skyldiga bestrida slöjdundervisning under två veckotimmar utöver
minimitjänstgöringstiden.

Genom kungörelse den 6 oktober 1939 (nr 693) ha bestämmelser utfärdats
i anledning av vad sålunda beslutats. Därvid har beträffande statsbidrag
för slöjdundervisning, som meddelas av folk- och småskollärare,
föreskrivits, att statsbidrag allenast utgår för de slöjdtimmar, med vilka
den för läraren i avlöningsreglementet stadgade maximitjänstgöringen eller
i förekommande fall det antal veckotimmar, till vilket lärarens undervisningsskyldighet
nedsatts, överskrides.

113

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

På grundval av angivna bestämmelser rörande dyrtidstilläggens inräknande
i arvodena har skolöverstyrelsen verkställt beräkningar angående
medelsbehovet för budgetåret 1940/41.

Antalet slöjdavdelningar hade beräknats uppgå till omkring 23,000, därav
omkring 5,000 avdelningar med lärare, som meddelade undervisning i
slöjd minst 20 timmar i veckan, och omkring 18,000 avdelningar med lärare,
vilkas undervisning i slöjd understege 20 timmar i veckan. Statsbidrag hade
beräknats utgå för samtliga avdelningar med 4,339,200 kronor. Härtill komme
provisorisk avlöningsförbättring åt därtill berättigade lärare; medelsåtgången
härför hade beräknats till 128,000 kronor. Med den angivna omfattningen
av slöjdundervisningen beräknade sålunda överstyrelsen medelsbehovet
för budgetåret 1940/41 till ett belopp av (4,339,200 -f- 128,000 =)
4,467,200 kronor eller i avrundat tal 4450,000 kronor, vilket innebure en
anslagsökning av (4,450,000 — 3,650,000 =) 800,000 kronor. Då erforderligt
anslag till dyrtidstillägg åt lärare med minst 20 timmars undervisning i slöjd
i veckan beräknats till 290,000 kronor och dyrtidstillägget vid tillämpning
av de före den 1 juli 1939 gällande grunderna för statsbidrag till slöjdundervisningen
beräknats utgå med ett belopp av 1,000,000 kronor, uppkomme
här en besparing av omkring 710,000 kronor. I det hela begränsades sålunda
kostnadsökningen för slöjdundervisningen till omkring 90,000 kronor.

Överstyrelsen har vidare erinrat, att 1939 års lagtima riksdag vid behandlingen
av förslag örn vissa jämkningar av gällande föreskrifter rörande
lärjungarnas uppdelning i slöjdavdelningar och beträffande utökning
av den årliga undervisningstiden i slöjd uttalat, att enligt riksdagens mening
goda skäl blivit anförda för att statsbidrag finge utgå för två avdelningar,
då antalet lärjungar uppginge till minst 20, att det med hänsyn
till den betydelsefulla uppgift slöjdundervisningen hade att fylla syntes
riksdagen rimligt, att statsbidragets nuvarande maximibelopp för slöjdavdelning
höjdes att motsvara ett större antal timmar för år än 128 i de fall,
där skoldistrikten vore villiga att utsträcka denna undervisning utöver
nyss angivna timantal, samt att riksdagen förväntade, att Kungl. Majit ägnade
dessa frågor fortsatt uppmärksamhet. I anledning härav har överstyrelsen
hemställt om vidtagande av vissa närmare angivna åtgärder i berörda
avseenden.

Statskontoret har på grund av det sedermera inträdda krisläget icke
kunnat förorda sistberörda ändringar utan i stället ifrågasatt skärpta statsbidragsvillkor,
särskilt i fråga om minimiantalet lärjungar i slöjdavdelning.

Med anledning härav har skolöverstyrelsen anfört:

I fråga örn skärpning av statsbidragsvillkoren ville överstyrelsen föreslå,
att statsbidrag tills vidare icke skulle utgå för slöjdavdelningar, som enbart
bestode av elever på småskolestadiet, samt att hänsyn till elever å småskolestadiet
icke skulle tagas vid bestiimmande av antalet slöjdavdelningar.
Det borde nämligen vara möjligt att för nämnda elever ordna manuellt
arbete inom ramen av lärarnas obligatoriska undervisningsskyldighet.
Skulle ytterligare skärpning anses nödvändig, vilket vore att livligt

Bihang till riksdagens protokoll lö^O. 1 sami. Nr 155. 8

114

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

beklaga, borde övervägas höjning av minimiantalet elever i de slöjdavdelningar,
där samtliga folkskolestadiet tillhörande lärjungar deltoge. Nämnda
antal, som nu vore 3, hade under den senaste ekonomiska krisen höjts till

6. En dylik åtgärd ägde betydelse för flickslöjden i glest befolkade trakter
av Norrland. En återgång till sistnämnda minimiantal beräknades medföra
en besparing av omkring 200,000 kronor, vilken besparing på grund av
rekvisitionsförfarandet dock tidigast kunde inträda budgetåret 1941/42.

Statskontoret har tillstyrkt vad överstyrelsen föreslagit. Därjämte förordade
ämbetsverket, att i fråga örn de slöjdavdelningar, där samtliga folkskolestadiet
tillhörande elever deltoge i slöjdundervisningen, föreskreves,
att minimiantalet lärjungar skulle utgöra 6 i stället för 3.

Överstyrelsen har sedermera, efter att ha inhämtat upplysningar från
folkskolinspektörerna, meddelat, att den minskning av slöjdanslagets belastning,
som kunde väntas inträda på grund av den genom kungörelsen nr
693/1939 inträdda utsträckningen av lärares undervisningsskyldighet i
slöjd, beräknades till 600,000 kronor. Den minskning, som ovanberörda
ändring av statsbidragsvillkoren i fråga örn medräknande av småskolebarn
i slöjdavdelning skulle komma att medföra, beräknades till 25,000 kronor.
Den förra minskningen avsåge anslaget för budgetåret 1940/41 och den
senare anslaget för budgetåret 1941/42.

För att de besparingar, som under innevarande läsår beräknats uppkomma
till följd av ovannämnda i kungörelsen nr 693/1939 intagna bestämmelse
om folk- och småskollärares skyldighet att undervisa i slöjd, skulle
bli bestående samt för vinnande av ytterligare besparingar ha jolkskolans
besparingssakkunniga funnit en komplettering av bestämmelsen påkallad.
De sakkunniga ha föreslagit, att skoldistrikt skall vara skyldigt tillse, att
vid skola, där undervisning i slöjd förekommer, folk- och småskollärare
komma att inom ramen av för dem stadgad maximitjänstgöring för vecka
meddela undervisning i sagda ämne i den omfattning, som förhållandena
påkalla och medgiva. Anvisningar skulle av Kungl. Majit eller skolöverstyrelsen
utfärdas till ledning för skoldistrikt och folkskolinspektörer vid
tillämpningen av föreskrifterna i fråga. Av de sakkunnigas förslag inhämtas
bland annat följande:

Enligt gällande löneförfattning vore folkskollärare, lärare vid mindre
folkskola, biträdande lärare vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken
även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets årsklasser, skyldig
att meddela undervisning 28—30 veckotimmar och annan småskollärare
24—28 veckotimmar, såvida ej på grund av särskilda förhållanden nedsättning
i den sålunda föreskrivna minsta undervisningsskyldigheten i vederbörlig
ordning medgivits. Lärare skulle dock vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet, som genom beslut av Kungl. Majit och
riksdagen kunde bli honom ålagd, eller den jämkning i åligganden, som i
behörig ordning bleve för honom bestämd. Folk- och småskollärare hade
ansetts skyldiga att utan särskild ersättning meddela undervisning i slöjd
liksom i annat ämne, därest deras undervisning i sin helhet icke överstege

115

Kungl. Maj:tv proposition Nr 155.

den stadgade maximitjänstgöringen eller i förekommande fall det veekotimtal,
till vilket lärarnas undervisning av vederbörande folkskolinspektör
eller skolöverstyrelsen nedsatts.

Med nu gällande bestämmelser syntes alltså hinder ej möta för skoldistrikt
att ålägga lärare att inom ramen av föreskriven maximiundervisningsskyldighet
meddela undervisning även i ämnet slöjd. Däremot förelåge
ingen skyldighet för skoldistrikt att av läraren kräva fullgörandet av dylik
undervisning.

Slöjdundervisningen bestredes till övervägande delen av folk- och smaskollärare.
I städer och större samhällen handhades dock undervisningen i
slöjd i ganska stor omfattning av facklärare. Antalet undervisningstimmar
i veckan för de folk- och småskollärare, som undervisade i slöjd, torde i
regel uppgå till 4, mera undantagsvis till 2, 6 eller 8 timmar. Med få undantag
gällde, att slöjdundervisningen fullgjordes utöver det för vederbörande
lärare bestämda antalet veckotimmar. Tillämpningen av omförmälda bestämmelse
i kungörelsen nr 693/1939 kunde beräknas medföra en minskning
i utgifterna för läsåret 1939/40, men det torde vara synnerligen ovisst,
huruvida efter sagda läsår med nuvarande bestämmelser en besparing av
samma storlek kunde beräknas uppkomma. Ett skoldistrikt vore nämligen
oförhindrat att, örn vederbörande lärare icke önskade meddela undervisning
i slöjd, anställa annan lärare i detta ämne, vilken av folkskolinspektören
vitsordades duglig härför, sålunda även lärare å vilken avlöningsreglementet
ej vore tillämpligt. I sistnämnda fall utginge statsbidrag för
slöjdundervisningen i vanlig ordning utan sådan begränsning, som i kungörelsen
stadgats. Skulle ett dylikt tillvägagångssätt vinna större utbredning,
bomme den besparing, som beräknats uppkomma under innevarande
budgetår, att i fortsättningen icke obetydligt reduceras. På grund av här
anförda förhållanden syntes en komplettering av ifrågavarande bestämmelser
vara påkallad. De sakkunniga holle för troligt, att härigenom ytterligare
besparingar skulle kunna vinnas. Skyldighet borde därför stadgas för skoldistrikt
att ordna slöjdundervisningen så, att denna undervisning i den omfattning,
som lämpligen kunde ske, skulle bestridas av folk- och småskollärare
inom ramen av dem åliggande högsta undervisningsskyldighet för
vecka.

Den ifrågasatta bestämmelsen bomme att i jämförelsevis ringa omfattning
äga tillämpning på lärarna i den egentliga folkskolan och vid mindre
folkskola. Antalet undervisningstimmar för vecka för dessa lärare uppginge
nämligen i regel till 30. Det bleve främst småskolans lärare, vilkas
undervisningsskyldighet i allmänhet uppginge till lägst 24 och högst 28
veckotimmar, som bomme att beröras av bestämmelsen.

Med några få undantag hade folkskolinspektörerna i avgivna yttranden
anslutit sig till den uppfattningen, att komplettering av bestämmelserna i
ovannämnda kungörelse vore erforderlig.

De ifrågasatta bestämmelserna skulle i första hand och i sin vidaste omfattning
komma att vinna tillämpning på lärare i A-skolor. Ett dylikt förhållande
skulle också verksamt bidraga till en utjämning beträffande arbetstidens
omfattning mellan de i olika skolformer tjänstgörande lärarna,
vilket de sakkunniga i likhet med folkskolinspektörerna skulle
finna önskvärt. Emellertid bestredes undervisning i slöjd i städer och
större samhällen i ganska stor omfattning av särskilda facklärare. På
grund härav kunde fyllnadstjänstgöring genom undervisning i slöjd endast
i mindre omfattning uttagas av småskolans lärare i dessa skoldistrikt. Någon
ändring härutinnan kunde icke omedelbart vidtagas. 1) äremot vore det

116

Kungl. Majlis proposition Nr lod.

givetvis möjligt att så småningom genomföra en ändrad anordning beträffande
här berörda lärarförhållanden. Som allmängiltig regel torde gälla,
att rict vore till gagn för undervisningen i slöjd, örn på folkskolans högre
stadier undervisningen i detta ämne handhades av härför särskilt utbildade
lärare. I de lägre klasserna åter torde ett tillfredsställande resultat av undervisningen
kunna vinnas även med icke fackutbildade lärare. Såsom redan
anförts, bestredes också undervisningen i slöjd i övervägande antalet
skolor av folk- och småskollärare. Det syntes sålunda kunna ifrågasättas,
örn icke anställandet av facklärare i slöjd kunde i någon mån begränsas
genom att undervisningen i slöjd i större utsträckning, än vad nu vore
fallet, övertoges av därtill kompetenta folk- och småskollärare. Härigenom
uppkomme en besparing i statsverkets utgifter för slöjdundervisningen,
varjämte det bleve möjligt att åstadkomma en jämnare fördelning av undervisningstimmarna
för vecka mellan de olika lärarna. Även i en del skolor
i landsbygdsdistrikt handhades undervisningen i slöjd av personer, som ej
innehade anställning som folk- och småskollärare. Deras tjänstgöring torde
dock i regel omfatta allenast ett mindre antal timmar i veckan, och befattningarna
kunde därför anses såsom bisysslor. Enligt de sakkunnigas mening
kunde sålunda samma hänsyn ej behöva tagas till dessa lärare som till de
slöjdlärare, som innehade sin befattning som huvudsyssla. Som redan
nämnts berörde frågan om fyllnadstjänstgöring främst småskolans lärare.
Därför gällde vad här anförts i fråga om facklärare i första hand undervisningen
i kvinnlig slöjd. Det berörda spörsmålet vore av den betydelse,
att en närmare utredning härom borde verkställas.

En bestämmelse av innehåll, att statsbidrag för undervisning i slöjd utginge
allenast för det antal undervisningstimmar i ämnet, med vilka den för
samtliga lärare vid viss skola stadgade maximitjänstgöringen eller det
antal veckotimmar, till vilket lärarnas undervisningsskyldighet i vederbörlig
ordning nedsatts, överskredes, bleve av stor betydelse ur besparingssynpunkt
och eliminerade delvis de svårigheter, vilka stöde i samband med
här ovan berörda fråga rörande facklärare. Då enligt de sakkunnigas uppfattning
ett stadgande av sådan innebörd skulle försvaga slöjdundervisningens
ställning i folkskolan och sannolikt få till följd, att denna undervisning
nedlades i en del skoldistrikt, hade de sakkunniga ej ansett sig kunna
föreslå en dylik åtgärd.

Då vissa svårigheter bomme att möta vid tillämpningen av de föreslagna
föreskrifterna, vore det nödvändigt, att erforderliga anvisningar utarbetades
till ledning för dels skoldistrikten, dels folkskolinspektörerna, på vilka
senare det borde ankomma att ej blott övervaka att föreskrifterna lände till
efterrättelse, utan även, i förekommande fall, pröva och avgöra från skoldistrikt
inkomna framställningar örn befrielse för lärare att meddela undervisning
i slöjd. Det torde kunna ifrågasättas, örn ej skoldistrikten och folkskolinspektörerna
borde erinras örn lämpligheten av att, då slöjdlärartjänst,
som uppehölles av annan lärare än folk- och småskollärare, vöre ledig, densamma
ej borde återbesättas, innan frågan örn dess behövlighet blivit prövad.
Lärare, som på grund av klen hälsa, lyte eller annan liknande omständighet
icke lämpligen kunde åtaga sig undervisning i slöjd, likaså lärare,
som saknade härför erforderlig kompetens, borde självfallet befrias därifrån.
I dylika fall borde dock sådan lärare vara skyldig att i stället meddela
undervisning i läroämne i någon klassavdelning, vars lärare då övertoge
slöjdundervisningen. Som allmän regel syntes böra gälla, att lärare borde
åläggas undervisa i slöjd endast i den skola, till vilken hans tjänstgöring

117

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

vöre förlagd, eller i skola, som vore belägen i omedelbar närhet av densamma.

De sakkunniga ville slutligen uttala, att det torde kunna förväntas, att
såväl skoldistrikten som de av föreskrifterna berörda lärarna bomme att,
i full förståelse av syftet med åtgärderna i fråga, vinnlägga sig om en lojal
tillämpning av dessa föreskrifter.

Skolöverstyrelsen har i allt väsentligt biträtt de sakkunnigas förslag.

Särskilt ville överstyrelsen framhålla, att förtydligande bestämmelser och
anvisningar rörande lärarnas tjänstgöring och villkoren för statsbidrag till
slöjdundervisningen vore nödvändiga för uppnående av de beräknade besparingarna.
Det borde icke bero på skolstyrelsernas gottfinnande, av vilken
lärare undervisningen i slöjd skulle meddelas. Icke heller borde det
tillåtas, att en skolavdelning utan hänsyn till antalet elever uppdelades i
smågrupper, så att läraren uppnådde maximitjänstgöring. Anlitandet av
särskilda lärare i slöjd borde också kontrolleras och begränsas. Med fullt
fog påpekade också de sakkunniga, att det icke läge i undervisningens eget
intresse att i skolans lägre klasser anlita facklärare för slöjdundervisningen.

Den av 1939 års lagtima riksdag beslutade förstärkningen av undervisningen
vid vissa skolor torde komma att medföra, att av praktiskt taget
samtliga folk- och småskollärare vid skolor på den egentliga landsbygden
bomme att krävas maximitjänstgöring. Vid skolor i städer och större samhällen
skulle däremot tjänstgöringen för småskolans lärarinnor kunna i
stor utsträckning nedgå till 24 eller 26 veckotimmar, om icke lärarinnorna
med hänsyn till såväl önskvärd utjämning av tjänstgöringen som ock till
behövlig sparsamhet med statsmedel anlitades för slöjdundervisningen. För
genomförande av den ifrågasatta ordningen, enligt vilken slöjdundervisningen
borde utan särskild ersättning meddelas av folk- och småskollärare,
i den mån detta kunde ske inom ramen av den stadgade maximitjänstgöringen,
vore tydliga författningsbestämmelser erforderliga.

Överstyrelsen erinrade därom, att riksdagen beslutat, att statsbidrag till
avlönande av timlärare vid skola, där förstärkningsanordningar anordnades,
skulle utgå under villkor, att, där skolöverstyrelsen ej medgivit undantag,
samtliga lärare vid skolan uppnått maximitjänstgöring. Enligt överstyrelsens
mening borde villkoren för statsbidrag till avlönande av lärare i
slöjd preciseras på motsvarande sätt. Under den första tiden, efter det att
dylika statsbidragsbestämmelser blivit gällande, måste undantag dock
medgivas i ett betydande antal fall. Särskilt bleve detta förhållandet, där
för slöjdundervisningen anställts facklärare, med denna tjänst såsom huvudsyssla.
Sedan emellertid statsmakternas vilja kommit till otvetydigt uttryck
i utfärdad författning, kunde man förvänta, att ordnade förhållanden
snart nog skulle inträda.

Statskontoret, som erinrat örn sina förut berörda ändringsförslag rörande
statsbidragsgrunderna, har framhållit, att statsbidrag för undervisning i
slöjd icke borde utgå, förrän samtliga folk- och småskollärare vid vederbörande
skola uppnått stadgad maximitjänstgöring för vecka. Vad statskontoret
sålunda föreslagit vore ägnat att i stort sett leda till samma resultat
som de sakkunniga åsyftat genom att ålägga skoldistrikten den föreslagna
skyldigheten. För vinnande av besparing av statsverkets kostnader för
slöjdundervisningen syntes statskontorets förslag ur praktiska synpunkter
vara att. föredraga.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Av domkapitlen lia endast två särskilt yttrat sig över besparingssakkunnigas
förslag. Domkapitlet i Växjö har uttalat, att ett borttagande av den
särskilda ersättningen för slöjdundervisning för småskollärarinnornas del
kunde motivera en uppflyttning i högre lönegrad. Domkapitlet i Luleå,
som principiellt ansett slöjdens ställning å undervisningsplanen böra underkastas
omprövning, har framhållit de lokala myndigheternas svåra ställning
vid avgörande av frågor örn befrielse från skyldighet att undervisa i
slöjd.

Länsstyrelserna ha i allmänhet icke uttalat sig om besparingssakkunnigas
förslag. Länsstyrelsen i Karlskrona har åberopat ett av folkskolinspektören
i länet avgivet yttrande, vari denne påpekat de olägenheter
i pedagogiskt hänseende, som skulle uppkomma genom att för slöjdundervisning
olämpliga lärare ålades sådan undervisning eller, om detta skulle
undvikas, genom att läraren tvingades undervisa i de obligatoriska ämnena
i annan klass än sin egen. Inspektören ansåge därför de föreslagna åtgärderna
böra erhålla endast provisorisk karaktär. Länsstyrelsen i Luleå
har uttalat tvekan rörande lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna,
då småskollärarinnor i de mindre skoldistrikten skulle komma att missgynnas
och slöjdundervisningen även på många ställen skulle försämras.

Lärarsammanslutningarna ha framfört erinringar mot de sakkunnigas
förslag.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening har anfört
i huvudsak följande:

Möjligheten för småskollärarinnorna att erhålla särskild ersättning för
slöjdundervisning hade varit av väsentlig betydelse för deras låga lönegradsplacering.
Vid genomförande av de sakkunnigas förslag skapades visserligen
en större formell klarhet men betydande orättvisor bomme att
kvarstå. Åtskilliga lärare komme att bli befriade från slöjdundervisning,
medan andra utan lönekompensation finge längre tjänstgöringstid. De
senare hade ofta genom särskild utbildning ökat sin kompetens. En del
av småskollärarinnornas tjänstgöringsskyldighet komme att bindas för undervisning
på folkskolestadiet.

Liknande synpunkter ha anförts av centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund.

Av det utav styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund avgivna yttrandet
inhämtas:

De föreslagna bestämmelserna skulle motverka det särskilda intresse,
som lärarna hyst för slöjdundervisningen och som burit upp denna. Lärarna
hade skaffat sig en omfattande fortbildning i ämnet. Genom att lärarna
vid en skola för slöjdundervisningens skull måste omplaceras skulle
det för barnens fostran betydelsefulla klasslärarsystemet sönderbrytas. Bestämmelserna
skulle bli svåra att tillämpa och införa många irritationsmoment.
Kommunerna borde uttryckligen erhålla rätt att bevilja lärare
särskilt arvode för slöjdundervisning, även örn denna folie inom lärarens
maximitjänstgöringsskyldighet.

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening har hemställt, att småskollärarinnorna
måtte få behålla den inkomst av slöjdundervisningen, som

119

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 155.

de haft till och med läsåret 1938/39. Det vore oriktigt, att lärarinnornas
vecko tjänstgöring överstege den, som i regel utgjorde den i timplanen bestämda.
Bestämmelserna örn lärarinnornas undervisning i slöjd borde betraktas
som en kristidsförfattning.

I förevarande sammanhang må nämnas, att Sveriges överlärarförbund
hemställt om utfärdande av vissa övergångsbestämmelser till kungörelsen
nr 693/1939. Denna kungörelse hade utkommit från trycket den 9 oktober
1939 men skulle lända till efterrättelse retroaktivt från och med den 1 juli
1939. Då slöjdundervisningen för läsåret 1939/40 därför icke hunnit
ordnas i överensstämmelse med reglerna i kungörelsen, borde statsbidrag
under nämnda läsår i viss utsträckning utgå även för slöjdtimmar, som
understege det för folk- och småskollärare stadgade maximiantalet undervisningstimmar.
I utlåtande över framställningen har skolöverstyrelsen avstyrkt
densamma. Om ett skoldistrikt ville med kommunala medel ersätta
lärare för slöjdundervisning, som belöpte på tiden före kungörelsens utfärdande
men för vilken statsbidrag icke komme att utgå, borde dylik ersättning
icke anses vara sådant kommunalt lönetillskott, som förbjödes i gällande
löneförfattning.

Vidare har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening
hemställt örn sådana åtgärder, att särskilt småskollärarinnorna icke skulle
försättas i en förhållandevis sämre ställning genom att slöjden inbegrepes i
lärarnas undervisningsskyldighet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uttalade sig fjolårets lagtima
riksdag för en stärkning av slöjdundervisningen genom ökade statsbidrag
till densamma. I anledning härav har skolöverstyrelsen före den nu
rådande ekonomiska krisens inträde framställt förslag i sådan riktning.
Ehuru även enligt min mening slöjdundervisningen bör erhålla en starkare
ställning i folkskolans undervisningsschema, ser jag mig likväl i likhet
med statskontoret icke i stånd att under nuvarande förhållanden ifrågasätta
en ökad medelsanvisning från det allmännas sida till detta ändamål.
Jag måste i stället föreslå en av statsfinansiella skäl betingad beskärning av
nu utgående statsbidrag. Jag har intet att erinra mot överstyrelsens förslag,
att statsbidrag tills vidare icke skall utgå för slöjdavdelningar, som
enbart bestå av elever från småskolestadiet, samt att vid bestämmandet
av antalet slöjdavdelningar hänsyn icke skall tagas till sådana elever. Härigenom
ernås en besparing av omkring 25,000 kronor, vilken dock med hänsyn
till gällande bestämmelser om rekvisition av statsbidrag inträder först
under budgetåret 1941/42. Jag nödgas vidare tillstyrka den av statskontoret
ifrågasatta höjningen av minimiantalet elever i slöjdavdelningar å
folkskolestadiet. Denna åtgärd beräknas medföra en besparing med 200,000
kronor men påverkar först anslagsberäkningarna för budgetåret 1941/42.
De nu ifrågasatta restriktiva bestämmelserna, vilka böra gälla från och med
den 1 juli 1940, innebära delvis en återgång till de under den senaste ekonomiska
krisen gällande.

Departe mentschefen.

120

Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

Enligt det föregående ifrågasattes i fjolårets åttonde huvudtitel av min
företrädare i ämbetet, att slöjdarvode skulle utgå endast för det antal slöjdtimmar,
varmed den för folk- och småskollärare fastställda tjänstgöringsskyldigheten
överskredes. Riksdagen biträdde detta förslag men utgick
från att Kungl. Majit vid författningsbestämmelsernas utfärdande hade
sin uppmärksamhet riktad på önskvärdheten av att småskollärarna om
möjligt icke, vad skyldigheten att bestrida undervisning i slöjd beträffade,
försattes i en jämförelsevis sämre ställning än folkskollärarna. De sedermera
på föredragning av min företrädare i ämbetet utfärdade författningsbestämmelserna
utformades i anslutning till vad av honom i åttonde huvudtiteln
angivits. Stora svårigheter befunnos nämligen föreligga att tillgodose
det av riksdagen uttalade önskemålet, och det befanns, enligt vad
jag inhämtat, lämpligast, att denna fråga beaktades i samband med den då
aktuella frågan örn revision av gällande bestämmelser örn avlöning till folkoch
småskollärare. Sedermera har sistnämnda fråga på grund av de nu
rådande förhållandena skjutits på framtiden.

Folkskolans besparingssakkunniga, skolöverstyrelsen och statskontoret
äro i princip ense om önskvärdheten av en komplettering av de nyssnämnda
författningsbestämmelserna. De sakkunniga lia föreslagit en bestämmelse
av innebörd, att skoldistrikt skall vara skyldigt tillse, att vid skola, där
slöjdundervisning förekommer, folk- och småskollärare komma att inom
ramen av för dem stadgad maximitjänstgöring för vecka meddela undervisning
i sagda ämne i den omfattning, som förhållandena påkalla och medgiva.
Vissa anvisningar skulle utfärdas till ledning för skoldistrikt och folkskolinspektörer
vid bestämmelsernas tillämpning. Skolöverstyrelsen och
statskontoret ha ifrågasatt, att statsbidrag ej skulle utgå, förrän alla lärare
vid vederbörande skola uppnått maximitjänstgöring. Överstyrelsen har härvid
förutsatt, att undantag skulle kunna medgivas. För egen del har jag
på av de sakkunniga och myndigheterna anförda skäl intet att erinra mot
en jämkning i de ifrågavarande föreskrifterna och vill för egen del föreslå,
att denna jämkning sker i anslutning till det av överstyrelsen framställda
förslaget. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, om riksdagen lämnar
vad sålunda anförts utan erinran, utfärda bestämmelser i ämnet. Härvid
bör beaktas att, örn vid vederbörande skola finnas statsunderstödda
timlärartimmar i läsämne eller annat övningsämne än slöjd och hushållsgöromål,
lärarens tjänstgöringsskyldighet i första hand bör utfyllas med
dylik timlärarundervisning och icke med slöjdundervisning.

Vad de sakkunniga yttrat har övertygat mig om önskvärdheten av att
frågan örn och i vad mån särskilda facklärare böra anställas för undervisning
i slöjd göres till föremål för utredning, lämpligen genom skolöverstyrelsens
försorg. Jag har intet att erinra emot att, i avbidan på resultatet
av en sådan utredning, det tillses, att facklärartjänster tillsättas endast i de
fall, då tjänsterna befunnits utan tvekan behövliga.

Fråga har enligt det föregående uppkommit örn meddelande av sär -

121

Kungl. Maj:ts proposition Kr 155.

skilda bestämmelser om statsbidrag till slöjdarvoden under en del av läsåret
1939/40 med hänsyn därtill, att skoldistrikten vid planläggandet av
slöjdundervisningen för läsåret 1939/40 ansetts icke ha kunnat beakta de
vid 1939 års lagtima riksdag ifrågasatta ändrade föreskrifterna om statsbidrag
för undervisning i slöjd. I likhet med skolöverstyrelsen och med instämmande
i övrigt i vad av överstyrelsen anförts finner jag mig icke böra
ifrågasätta ett medgivande av antydd innebörd.

Enligt överstyrelsens beräkningar bör förevarande anslag för nästa budgetår
å ena sidan ökas med 800,000 kronor på grund av förutnämnda inräkning
av dyrtidstillägg i vissa slöjdarvoden, å andra sidan minskas med

600.000 kronor på grund av tillämpningen av förutnämnda kungörelse nr

693/1939. Då jag icke har något att erinra mot överstyrelsens beräkningar,
föreslår jag, att anslaget uppföres med (3,650,000 800,000 — 600,000 =)

3.850.000 kronor.

11. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt
lärare för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och
vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern.

Till avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier intagna
barn i skolåldern utgick från och med år 1920 ett extra förslagsanslag.
År 1927 utsträcktes anslagets tillämplighetsområde att omfatta lärare
vid statsunderstödda tuberkulossjukhus samt år 1930 även lärare vid s. k.
dispensärbarnhem och barnhem för nervösa och psykopatiska barn. Anslaget
är för innevarande budgetår uppfört med 220,000 kronor.

Genom särskilda beslut har riksdagen sedermera medgivit, att statsbidrag
får utgå till avlönande av lärare vid vissa barnhem, som icke avsågos
i tidigare beslut.

Statsbidrag till avlönande av ifrågavarande lärare utgår enligt i huvudsak
samma grunder, som gälla för lärare vid folk- och småskolor.

Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 augusti och den 4 december 1939
gjort framställning om anslag till förevarande ändamål under budgetåret
1940/41. Av den senare skrivelsen inhämtas, att överstyrelsen med ledning
av införskaffade uppgifter från folkskolinspektörerna uppskattat anslagsbehovet
till i runt tal 260,000 kronor enligt följande fördelning:

Avlöning till lärare............................kronor 275,859

Kallortstillägg................................ » 330

Rörligt tillägg (6 procent)....................... » 16,552

Summa kronor 292,741.

Frångår bostadsersättning................. » 35,000

Återstå kronor 257,741.

Vidare ha förslag framlagts örn beredande av statsbidrag från förevarande
anslag jämväl för liirare vid stiftelsen Barnabo-Furuhöjds barnhem invid
Alingsås, vid Moheds barnhem i Gävleborgs län för friska barn från tuber -

Departe mentschefen.

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

kulösa hem och vid Gravahemmet för svårplacerade barn i Grava socken,
Värmlands län.

Riksräkenskapsverket har anfört, att anslaget på grund av höjningen av
det rörliga tillägget borde ökas till 270,000 kronor.

Statsbidrag till avlönande av lärare vid andra barnhem än sådana, som
enligt nu gällande grunder må erhålla statsbidrag för ändamålet, kan jag av
statsfinansiella skäl för närvarande ej tillstyrka.

Mot överstyrelsens anslagsberäkningar har jag icke funnit annan anledning
till erinran än att, såsom riksräkenskapsverket påpekat, det rörliga tillläggets
höjning bör föranleda en anslagshöjning, vilken jag beräknar till
omkring 45,000 kronor. Anslaget torde fördenskull böra upptagas till i runt
tal 265,000 kronor.

12. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt
föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor.

Föreståndarinna vid skolhem, tillhörigt skoldistrikt eller Skytteanska
skolan i Tärna, eller vid arbetsstuga, tillhörig någon av stiftelserna Västerbottens
eller Norrbottens läns arbetsstugor, är i avlöningshänseende likställd
med ordinarie småskollärare. Biträdande föreståndarinna vid samma
anstalter är placerad tre lönegrader lägre (jfr kungörelse 955/1937). Statsbidrag
till deras avlöning utgår enligt i huvudsak samma grunder som gälla
för lärare vid folk- och småskolor. Barnantalet i skolhem eller arbetsstuga
får dock ej understiga 20, såvitt angår statsbidrag till föreståndarinnas avlöning,
och 35, såvitt angår statsbidrag till avlönande av såväl föreståndarinna
som biträdande föreståndarinna (jfr kungörelsen nr 999/1937).

Anslaget höjdes för innevarande budgetår med hänsyn till den av 1939
års riksdag beslutade provisoriska löneregleringen för hithörande personal
från 170,000 kronor till 300,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 augusti och den 5 december
1939 framlagt förslag angående beräkning av anslaget för budgetåret
1940/41.

Av den senare skrivelsen inhämtas, att enligt från folkskolinspektörerna
erhållna uppgifter statsbidrag för nämnda budgetår till lönekostnaderna
för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor
kunde beräknas enligt följande sammanställning:

Avlöning........................................... kronor 301,584

Kallortstillägg ...................................... » 27,300

Rörligt tillägg (6 procent) ............................ » 18,095

Tillhopa kronor 346,979

Avgår bostadsersättning ............................ »_27,938

Återstå kronor 319,041

eller i runt tal 320,000 kronor.

123

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

Riksräkenskapsverket har erinrat, att hänsyn borde tagas till det rörliga
tilläggets stegring, och till följd därav beräknat anslagsbehovet till 330,000
kronor.

Vidare har stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor gjort framställning
om sådan ändring i kungörelsen nr 999/1937, att statsbidrag finge utgå
till såväl föreståndarinna som biträdande föreståndarinna vid arbetsstuga,
även om barnantalet i arbetsstugan understege 35.

Skolöverstyrelsen, som tillstyrkt framställningen, har meddelat, att bifall
till densamma skulle — ifall biträdande föreståndarinna skulle anställas,
örn barnantalet uppginge till minst 30 — föranleda tillsättande av
fyra biträdande föreståndarinnor vid nu befintliga skolhem och arbetsstugor.
Statskontoret har avstyrkt framställningen.

Under nuvarande förhållanden anser jag mig ej kunna tillstyrka någon
utvidgning av rätten till statsbidrag till avlönande av förevarande personal.
Nämnda spörsmål synes dock böra framdeles återupptagas vid en
lägligare tidpunkt.

Mot de av skolöverstyrelsen gjorda anslagsberäkningarna synes intet annat
vara att erinra än att det rörliga tillägget bör beräknas efter nio procent.
Anslagsbehovet torde därför i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag
böra uppskattas till 330,000 kronor.

13. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering
av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem.

Till ifrågavarande ändamål ha anvisats anslag och enligt riksräkenskapsverkets
budgetredovisning bestritts utgifter enligt följande sammanställning: -

Budgetår	Anvisat belopp	Nettoutgift
1936/37 .......	....... 900,000	924,328: 81
1937/38 .......	....... 880,000	957,080: 52
1938/39 .......	....... 950,000	1,149,651: 91
1939/40 .......	....... 1,000,000	—

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1939 anfört, bland annat,
att utgiftsökningen främst torde bero på den utökning av läsårets längd,
som redan tillämpats, men jämväl till någon del syntes få tillskrivas införandet
av högre skolformer ävensom höjda levnadskostnader, särskilt inom
de norrländska skoldistrikten, där inackorderingsverksamheten vore störst.
Det vore sannolikt, att en ytterligare ökning av statsutgifterna för ändamålet
vore att motse från och med budgetåret 1940/41 särskilt på grund av
den utav riksdagen medgivna utökningen från och med den 1 juli 1940 av
lästiden vid folk- och småskolor från minst 34 4/7 veckor till minst 36 4/7

Departe mentschefen.

124 Kungl. Marits prof o sition Nr 155.

veckor. I vilken grad denna ökning av lästiden komme att påverka här
ifrågavarande utgifter läte sig ej nu beräknas, varför det syntes överstyrelsen
lämpligt, att den ökning av anslaget, som med anledning härav kunde
befinnas erforderlig, finge ske undan för undan med hänsyn till vunnen erfarenhet.
Överstyrelsen föresloge allenast den ökning av anslaget, som föranleddes
av medelsåtgången för budgetåret 1938/39 eller till 1,150,000
kronor.

Enligt gällande bestämmelser (kungörelsen nr 448/1935) åligger det skoldistrikt
att tillse, att kostnaderna för inackordering av skolbarn icke bliva
större än vad som betingas av hänsyn till gängse priser å orten och övriga
omständigheter. Statsbidrag utgår med 80 procent av skoldistriktens styrkta
verkliga kostnader för inackorderingen. Om den utanordnande myndigheten
finner dessa kostnader överstiga vad som kan anses efter ortens förhållanden
skäligt, skall statsbidraget minskas till 80 procent av en såsom skälig ansedd
kostnadssumma. Jämlikt bestämmelserna i fråga har skolöverstyrelsen att
bestämma, huruvida och för vilket antal dagar statsbidrag må utgå för de
ifrågasatta inackorderingsåtgärderna.

Jag har övervägt lämpligheten av att med hänsyn till nu föreliggande
statsfinansi ella förhållanden och den fortgående stegringen av utgifterna för
detta ändamål minska omförmälda procenttal. Då kostnaderna härigenom
skulle i viss utsträckning överflyttas på kommunerna och inackorderingsverksamheten
för övrigt är ägnad att nedbringa statens utgifter för folkskoleväsendet,
har jag dock icke ansett mig böra föreslå en sådan ändring
i bidragsgrunderna. Jag utgår emellertid från att vederbörande myndigheter
vid verksamhetens planläggande med hänsyn till rådande krisläge
skänka särskild uppmärksamhet åt de ekonomiska synpunkterna och eftersträva
att i görligaste mån reducera det allmännas utgifter för ändamålet.

Vid inackordering i skolhem eller arbetsstugor bestämmer Kungl. Majit
det belopp, som skall anses motsvara inackorderingskostnaden. Ifrågavarande
belopp har av Kungl. Majit den 1 november 1935 fastställts till 1 krona
för varje dag, barn erhållit fostran och vård å skolhemmet eller arbetsstugan.
Efter framställning av vissa skoldistrikt har Kungl. Majit emellertid
med hänsyn till levnadskostnadernas stegring genom beslut den 1 mars 1940
höjt kostnadsbeloppet till 1 krona 10 öre, räknat från och med den 1 januari
1940. Skolöverstyrelsen har beräknat, att denna höjning för hela läsåret
1939/40 skulle för statsverket medföra en utgiftsökning av omkring

42,800 kronor. Höjningen torde motsvaras eller i varje fall åtföljas av
en ökning av kostnaderna för inackordering i enskilda hem. Då här omnämnda
kostnadsökning på grund av gällande bestämmelser rörande rekvisition
av statsbidrag inverkar på anslaget för budgetåret 1940/41, torde det
av överstyrelsen beräknade anslagsbeloppet böra höjas med omkring

25,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår jag, att anslaget för

125

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 155.

nästa budgetår uppföres med (1,150,000 + 25,000 =) 1,175,000 kronor.
Detta belopp överstiger det för innevarande budgetår anvisade med

175,000 kronor.

I detta sammanhang ber jag få anmäla en uppkommen fråga angående
bidrag av statsmedel till inackordering av skolbarn jämlikt kungörelsen nr
351/1925 angående bidrag till vissa kostnader åt lots- och fyrpersonalens
barn. Enligt kungörelsen må inackorderingsbidrag utgå till sådana barn
för undervisning i folkskola eller fortsättningsskola. Bidrag må även utgå
till barn, som undervisas i annan skola, dock ej längre än till och med vårterminens
slut det år, barnet fyller 13 år. Sagda bestämmelser utfärdades
under den tid, då den obligatoriska skolkursen med få undantag omfattade
sex år. På förekommen anledning har skolöverstyrelsen i skrivelse den 20
februari 1940 hemställt, att Kungl. Majit måtte utverka riksdagens medgivande
till att inackorderingsbidrag för sådana lots- och fyrpersonalen
tillhöriga barn, vilka äro skyldiga fullgöra sin skolplikt i skoldistrikt, som
infört obligatorisk sjuårig skolkurs, men vilka undervisas i annan skola än
folkskola och fortsättningsskola, må kunna utgå till och med vårterminen
det år, barnet fyller 14 år. Tillika har överstyrelsen hemställt, att medgivandet
måtte få tillämpas jämväl för det fall, som föranlett överstyrelsens
hemställan. Statskontoret har förklarat sig i sak icke ha något att erinra
mot överstyrelsens förslag. Då förevarande spörsmål dock icke syntes böra
föranleda ändring i ovannämnda kungörelse, föresloge statskontoret i stället
utverkande av riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att för fall,
som överstyrelsen avsett, dispensera från förutnämnda villkor örn en högsta
åldersgräns.

Då den föreliggande framställningen synes behj ärtans värd, vill jag tillstyrka
åtgärder i den av myndigheterna angivna riktningen. Därest riksdagen
icke finner anledning till erinran häremot, har jag för avsikt att framdeles
ånyo underställa Kungl. Majit förevarande spörsmål.

14. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande
av skolskjutsar för skolpliktiga barn.

a) Skolöverstyrelsens anslagsäskanden.

Detta anslag har under nedannämnda budgetår utgått med följande
belopp:

1937/38 ............................... kronor 450,000

1938/39 ............................... » 000,000

1939/40 ............................... » 925,000.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att anslaget måtte för nästa budgetår
höjas med 375,000 kronor till 1,300,000 kronor.

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Medelsåtgången under budgetåret 1938/39 hade utgjort 798,176 kronor,
varigenom anslaget för sagda budgetår överskridits med 198,176 kronor.
Det åtgångna beloppet innefattade — förutom eventuellt utbetalade förskott
till skolskjutsar, inrättade under läsåret 1938/39 — slutligt utanordnade
statsbidrag till skjutsar, som varit anordnade under läsåret 1937/38.

Antalet ansökningar om statsbidrag för anordnande av skolskjutsar hade
under de senare åren visat stark ökning. Centraliserings- och rationaliseringsåtgärderna
på skolväsendets område fortginge alltjämt och visade
tendens till att i många fall bli av mycket omfattande natur, varvid anordnande
av skolskjutsar ofta vore en förutsättning för att centraliseringen
skulle kunna genomföras. I regel uppstode därigenom besparingar i det
allmännas utgifter för skolväsendet, samtidigt som skolor av mindervärdig
form och med ringa barnantal indroges. Men även för underlättande av
barns skolgång vid lång och besvärlig skolväg hade skolskjutsar i stor utsträckning
kommit till användning, i åtskilliga fall i stället för tidigare anordnad
inackordering av barnen.

Enligt inom överstyrelsen gjorda överslagsberäkningar torde statsbidragen
till nyinrättade skolskjutsar under läsåren 1938/40 komma att uppgå
till minst 500,000 kronor.

I fråga örn tidigare inrättade skolskjutsar kunde visserligen antagas, att
en del numera blivit nedlagda och att vissa andra skjutsar nu kunde anordnas
till lägre kostnad än förut, men den därigenom inträdda minskningen
i anslagsbehovet torde med all sannolikhet mer än uppvägas av de stegrarade
anspråk på anslagsmedlen, som uppkomme genom ökade kostnader
för ett flertal andra skjutsar, bland annat till följd av ökad lästid.

Med hänsyn till dels medelsåtgången under budgetåret 1938/39, dels
de beräknade statsbidragen till nya skolskjutsar, ansåge sig överstyrelsen
icke böra för budgetåret 1940/41 räkna med ett anslagsbehov, understigande
1,300,000 kronor.

b) Utredning rörande reglering av skjutskostnaderna.

I sin skrivelse nr 8 anförde 1939 års lagtima riksdag under punkt 166,
att riksdagen ville fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att, enligt vad
riksdagen erfarit, skjutsningen på vissa håll betingat priser, som icke kunde
anses skäliga. Ifrågasättas kunde, om icke genom införande av vissa maximeringsbestämmelser
beträffande de priser, som vederbörande skjutsningsentreprenörer
ägde utfå för skjutsningar av här ifrågavarande slag, nämnda
missförhållande skulle undvikas. Det syntes önskvärt, att närmare utredning
verkställdes härom. Sedan skolöverstyrelsen anbefallts verkställa
sådan utredning, har överstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttranden från
länsstyrelserna och statens folkskolinspektörer, inkommit med utredning
och förslag i ämnet, varav inhämtas följande:

1. Gällande föreskrifter angående statsbidrag till
skolskjutsar. Anordningen med skolskjutsar hade behandlats av de
sakkunniga för utredning angående statens övertagande av vissa kostnader
för folkskoleväsendet m. m. I sitt betänkande (statens offentliga utredningar
1934: 47) hade de sakkunniga föreslagit, att statsbidraget skulle
utgå med åtta tiondelar av de styrkta verkliga utgifterna, dock med den

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

begränsningen uppåt, att statsbidraget under inga omständigheter finge
överstiga vad som motsvarade åtta tiondelar av den efter ortens förhållanden
såsom skälig ansedda kostnaden för skjutsarnas anordnande. Statsbidrag
borde liksom förut företrädesvis beviljas, då genom anordnande av
skolskjutsar besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet kunde
vinnas, liksom även i sådana fall, då för en jämförelsevis ringa kostnad kunde
vinnas skolförbättringar, vilka eljest skulle medföra betydande utgifter.
Därjämte borde statsbidrag alltfort kunna ifrågakomma, när skjutsarna
avsäge endast underlättande av skolgång för barn, som hade särskilt långa
skolvägar. Prövningen av statsbidragsansökningarna skulle verkställas avskolöverstyrelsen.
Då skoldistrikt åtnjutit statsbidrag, borde bidrag enligt
fastställda grunder kunna utan förnyad prövning rekvireras direkt hos
länsstyrelsen under förutsättning, att inga väsentliga förändringar inträtt,
sedan beslut fattades örn rätt till statsbidrag för ifrågavarande skjuts. Överstyrelsens
beslut rörande statsbidrag skulle emellertid endast avse frågan,
huruvida statsbidrag finge utgå eller icke. Däremot skulle beslutet icke innefatta
något bestämmande av det belopp, som skulle utgå. Frågan, huruvida
förekommande kostnader kunde anses skäliga eller icke, skulle icke
prövas av överstyrelsen utan av den ^anordnande myndigheten, länsstyrelsen.

Den 28 juni 1935 utfärdade Kungl. Majit den ännu gällande kungörelsen
angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga
barn (nr 449) i huvudsaklig enlighet med de sakkunnigas förslag.

Att prövningen av skjutskostnadernas skälighet utfördes av den ^anordnande
myndigheten innebure å ena sidan vissa fördelar. Till dessa kunde
räknas den omständigheten, att länsstyrelsen ägde närmare kännedom
än överstyrelsen örn sådana lokala förhållanden inom länets skilda skoldistrikt,
som kunde inverka på bedömandet av de angivna skjutskostnadernas
skälighet. Därjämte medförde anordningen i fråga en viss lättnad
i överstyrelsens arbete med skjutsbidragsansökningarna. Å andra sidan
medförde den decentraliserade prövningen av kostnadsfrågan, att olikhet
i tillämpningen av gällande bestämmelser i vissa avseenden kunde komma
att göra sig gällande i skilda delar av landet.

2. Skolskjutsanordningens betydelse. Genom att skoldistrikten
erhållit statsbidrag för anordnande av skolskjutsar, hade ett
högst betydande antal skolor och läraravdelningar med ringa barnantal
kunnat indragas och överföras till skolor med central belägenhet och av
högre form, där barnen erhållit undervisning under gynnsammare betingelser
än eljest. De nya skolbyggnader, som uppförts med statsmedel, hade
ofta grundats på sådan centralisering av skolväsendet, som förutsatt anordnandet
av skolskjutsar. Genom att folkskoleväsendets organisation på
detta sätt blivit mindre beroende än tidigare av de lokala förhållandena
inom de olika skoldistrikten hade betydande besparingar kunnat vinnas
såväl i fråga om statens och kommunernas utgifter för skollokalers anskaffande
och underhåll som beträffande avlöningskostnader.

I Norrbottens mellersta inspektionsområde hade sålunda två folkskolor,
en småskola och 17 mindre folkskolor samt 2 folkskollärartjänster och 19
småskollärartjänster indragits, varjämte inackordering upphört för 70
barn. Å andra sidan hade den verkställda centraliseringen medfört inrättande
av 2 nya folkskollärartjänster. Den årliga nettominskningen henik -

128

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

nades till 86,365 kronor. Inom Göteborgstraktens inspektionsområde hade
inbesparats minst 60,000 kronor under läsåret 1938/39.

De lämnade uppgifterna, som rörde ett inspektionsområde i övre Norrland
och ett i sydvästra Sverige, gåve en bestämd antydan om att de besparingar,
som årligen vunnes genom skolskjutsanordningen, uppginge till
belopp av en mycket betydande storleksordning. Skolskjutsarna hade
även i icke ringa mån bidragit till att heltidsläsning blivit införd i ett flertal
förut halvtidsläsande skolor. Ännu återstode dock mycket, innan centralisering
och förbättring av folkskoleväsendet i rikets skilda delar blivit
i önskvärd omfattning genomförd, och sannolikt komme förhållandena att
även under framtiden så växla, att anspassningsåtgärder städse komme att
visa sig vara av behovet påkallade i större eller mindre utsträckning. Genom
skolskjutsanordningen kunde mera effektiva sådana åtgärder än eljest vidtagas
för genomförande av en med hänsyn till yttre förhållanden relativt
tidsenlig och med tanke fäst på kostnaderna icke alltför dyrbar organisation
av skolväsendet.

Överstyrelsen skulle därför finna det högst beklagligt, om möjligheterna
till skolskjutsars anordnande skulle befinnas böra väsentligt minskas eller
helt upphöra på grund av att skjutskostnaderna i en del fall måhända
befunnits vara påfallande höga.

3. Skjutskostnadernas storlek. Även örn överstyrelsen i likhet
med länsstyrelserna och folkskolinspektörerna ansåge, att de skjutskostnader,
som hittills förekommit, icke annat än undantagsvis kunde betraktas
såsom anmärkningsvärt höga, hade dock överstyrelsen den uppfattningen,
att kostnaderna under senare år visat tendens till stegring.
Detta förhållande torde bero på ett flertal olika omständigheter. Så till
exempel kunde skjutsersättningen vara felkalkylerad, entreprenören kunde
i brist på konkurrens hålla sina anspråk jämförelsevis höga, trafikbilägarna
inom ett område kunde träffa överenskommelse örn visst minimipris.
Många fordonsägare vore obenägna att åtaga sig skolskjutsar, vilka
skulle utföras dagligen och på bestämda tider, då de ansåge sig bli bundna
och därigenom hindrade från att utföra andra, mera lönande skjutsar. Särskilt
sådana bilägare, som i större utsträckning åtoge sig långkörningar,
betraktade skolskjutsar såsom föga eftersträvansvärda.

I skärgårdsområden transporterades skolbarn ofta med motorbåt från
olika öar eller platser till någon centralt belägen skola. Den, som skulle
utföra skolskjuts med båt, måste räkna med relativt hög ersättning, även
örn sträckan icke vore lång.

Ännu mäste skolskjutsar efter häst förekomma i viss omfattning, nämligen
för transport av barn från avlägset liggande gårdar och byar, till
vilka ledde endast stigar eller vägar, som icke plogades eller i övrigt folie
under de allmänna bestämmelserna örn vägunderhåll och vilka därför icke
kunde annat än undantagsvis trafikeras med motorfordon. Det vore förklarligt,
att sådana skjutsar, vilkas utförande ofta krävde en betydande
del av dagen, i en del fall bleve jämförelsevis dyra.

Skjutskostnaderna växlade högst betydligt inom olika delar av riket.
] vissa län, bland dem de norrländska, understege kostnaderna i allmänhet
betydligt priserna enligt skjutstaxan, under det att i andra län skjutsersättningarna
ofta ganska nära anslöte sig till dessa priser.

Enligt gällande kungörelse ålåge det i första hand skoldistriktet att tillse,
att skjutskostnaderna icke bleve större än vad som betingades med

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

hänsyn till gängse priser å orten och övriga omständigheter. Utan tvivel
vinnläde sig också många distrikt om att efterfölja denna föreskrift,
men å andra sidan torde kunna sägas, att en del distrikt numera, sedan
statsbidrag utginge med så stor del som 80 procent av de styrkta verkliga
kostnaderna, icke hade lika stort intresse av att hålla kostnaderna nere
som tidigare, då statsbidrag i regel icke utgått med mer än hälften av
kostnaderna.

Ehuru det icke tillkomme överstyrelsen att pröva kostnadernas skälighet,
kunde överstyrelsen icke vid sitt bedömande av frågan, huruvida statsbidrag
skulle utgå eller icke, helt eliminera kostnadsfrågan. Överstyrelsen
ansåg det nämligen vara sin plikt att undersöka, örn den skolorganisation,
som förutsatte anordnande av skolskjuts, vore den även ur ekonomiska
synpunkter fördelaktigaste. Särskilt gällde detta, då ärenden förelåge rörande
sådan centralisering av skolväsendet, att både nya skollokaler och
nya skolskjutsar bleve erforderliga. Det vore tillika för överstyrelsen av ett
visst värde att kunna bilda sig en uppfattning örn skolskjutsanordningens
omfattning i kostnadshänseende vad riket i dess helhet beträffade.

Till överstyrelsens prövning förelåge icke sällan ansökningar örn statsbidrag
till skolskjutsar för ett fåtal barn, där de beräknade kostnaderna
vore så höga, att inackordering av barnen uppenbarligen skulle bli billigare.
Dä icke särskilda omständigheter förelåge, plägade överstyrelsen, även
om de beräknade skjutskostnaderna understege eventuella besparingar,
avslå dylika framställningar och anmoda skoldistriktet att inackordera
barnen. Ett typiskt sådant fall vore not. E 122 i regeringsrättens årsbok
1939.

4. Åtgärder för reglering av skjutskostnaderna.
Frågan örn en reglering av skjutskostnaderna vore svårlöst dels
därför, att det syntes såväl omöjligt som olämpligt att uppdraga allmängiltiga
regler utöver de redan gällande för skolskjutsar, som skulle utföras
under så vitt skiftande förhållanden, dels ock därför, att vissa av de åtgärder,
överstyrelsen för sin del ansåge vara av den natur, att de sannolikt skulle
bidraga till att hålla skjutskostnaderna nere så mycket som möjligt, berörde
föreskrifter, som gällde motorfordonstrafiken och alltså folie utom
överstyrelsens kompetensområde.

Flera av folkskolinspektörerna hade framhållit, att en effektiv åtgärd för
nedbringande av skjutskostnaderna vore att låta skoldistrikten själva bestrida
en större del av utgifterna än vad nu vore fallet. Enligt överstyrelsens
uppfattning måste det betraktas såsom sannolikt, att en bestämmelse
av nämnda innebörd skulle medverka till att hålla skjutskostnaderna nere.
Då emellertid de besparingar, som vunnes genom indragning av skolor och
lärartjänster, i allmänhet till större delen komme statsverket till godo, kunde
överstyrelsen dock icke tillstyrka någon ändring i fråga om statsbidragets
storlek. Åtgärder i föreslagen riktning skulle därjämte strida mot statsmakternas
upprepade gånger ådagalagda vilja att i möjligaste mån lätta kommunernas
utgifter för folkskoleväsendet.

Av länsstyrelserna hade endast två uttalat sig för maximeringsbestämmelser,
medan 14 länsstyrelser förklarat sig anse, att dylika föreskrifter icke
vore lämpliga. Fyra folkskolinspektörer hade uttalat sig för och 28 mot utfärdandet
av sådana föreskrifter. Såsom skäl för sistnämnda ståndpunkt
åberopades huvudsakligen, att fastställda maximipriser tvivclsutan skulle
komma att bli de regelmässigt giillande.

Bihang till rilcsdagens protokoll 19li0. 1 sami. Nr !)

130

Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

Överstyrelsen hade tidigare, då fråga varit om införande av särskilda
maximeringsbestämmelser, som sin åsikt uttalat, att dylika föreskrifter
sannolikt icke skulle leda till åsyftat resultat. Överstyrelsens erfarenhet under
senare år hade icke varit av beskaffenhet att föranleda ändring i denna
uppfattning.

Skulle särskilda maximeringsbestämmelser rörande kostnader för skolskjutsar
utfärdas, torde huvudsakligen följande vägar kunna komma i betraktande.
Föreskrift kunde givas därom, att skjutskostnaderna icke i något
fall finge överstiga det belopp, som erhölles, därest avgiftsbestämmelserna
i den för vederbörande län fastställda skjutstaxan lades till grund vid kostnadsberäkningarna.
En sådan bestämmelse syntes överflödig, då trafiktaxorna
torde vara att betrakta såsom maximeringsbestämmelser.

Föreskrifter, genom vilka en lägre maximigräns än den i nämnda taxor
angivna bleve fastställd, kunde givetvis utfärdas, till exempel en sådan bestämmelse,
att kostnaderna icke finge överskrida 80 procent av de i taxorna
upptagna priserna. En annan väg vore, att en viss gruppering av väglängder
och barnantal verkställdes med angivande av en viss maximikostnad för
barn och kilometer eller för barn och dag. Slutligen kunde föreskrift givas
om en viss högsta kostnad för barn och kilometer utan anknytning till
gruppindelning.

Vilken av dessa grunder, som än komme att väljas vid fastställandet av
maximipriser, måste ersättningsbeloppet så bestämmas, att det icke bleve
för lågt för fall i allmänhet. Maximipriset måste därför sättas jämförelsevis
högt. Det oaktat bleve det säkerligen nödvändigt att införa undantagsbestämmelser,
som möjliggjorde, att statsbidrag i vissa fall kunde få utgå,
även om maximigränsen överskredes. I annat fall kunde det under ogynnsamma
förhållanden bli omöjligt att inom ett skoldistrikt anordna skolskjutsar,
även örn sådana vore uppenbarligen behövliga och medförde besparingar.
Utfärdandet av särskilda maximeringsbestämmelser skulle därjämte
med till visshet gränsande sannolikhet leda till att de fastställda högsta
priserna bleve de allmänt gällande.

Då, såsom tidigare nämnts, skjutskostnaderna för närvarande i regel betydligt
understege de ersättningar, som skulle kunna utgå enligt skjutstaxorna,
skulle en stegring av nyss antydd natur komma att medföra avsevärt
ökade utgifter för statsverket. Detta påstående kunde belysas med
en mängd exempel, men överstyrelsen inskränkte sig till att här anföra
blott ett:

Inom ett skoldistrikt hade under läsåret 1938/39 med täckt personbil utförts
en skolskjuts, omfattande 6 barn och en väglängd av 18 kilometer under
192 dagar mot en sammanlagd ersättning av enligt avtal 620 kronor
60 öre. Därest ersättning för denna skjuts utgått enligt skjutstaxan, hade
kostnaden uppgått till 1,325 kronor 20 öre.

På grund av de svårigheter, som vore förknippade med införande av särskilda
maximeringsbestämmelser, och med särskild hänsyn till de ogynnsamma
ekonomiska konsekvenser för statsverket, vilka med all sannolikhet
skulle komma att följa av dylika föreskrifter, funne sig överstyrelsen
icke böra tillstyrka, att sådana utfärdades.

Emellertid torde vissa andra åtgärder kunna vidtagas i syfte att motverka
en alltför stark stegring av skjutskostnaderna.

Flera av länsstyrelserna hade i sina yttranden framhållit, att utförande

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

av skolskjutsar vore att betrakta såsom yrkesmässig trafik. Av folkskolinspektörerna
hade 11 föreslagit, att tillstånd till utförande av skolskjutsar
skulle kunna meddelas under enklare former än de, som gällde rörande tillstånd
till yrkesmässig trafik.

Överstyrelsen ansåge starka skäl kunna anföras för att medgivande till
verkställande av skolskjutsar under vissa förutsättningar borde kunna lämnas
även andra motorfordonsägare än sådana, som meddelats tillstånd till
yrkesmässig trafik. I motorfordonsförordningen eller på annat sätt borde
föreskrift lämnas därom, att även annan kompetent bilförare än yrkeschaufför
skulle kunna utföra skolskjutsar under förutsättning, att vederbörande
bilbesiktningsman efter besiktning av fordonet funnit sig kunna
godkänna detsamma.

Överstyrelsen har slutligen dryftat vissa med den föreliggande frågan sammanhängande
detaljspörsmål, såsom beträffande antalet barn, som borde
få medfölja skolskjuts (överstyrelsen anser att vid skolskjuts böra få medtagas
två barn på varje för vuxen avsedd plats), infordrande av entreprenadanbud
(överstyrelsen anser detta böra ske undantagslöst), prövning
av förslag till reglementsändringar, som förutsätta anordnande av skolskjuts,
samt enhetlig prövning av frågor om skjutskostnadernas skälighet.
I dessa avseenden torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

c) Remissyttrandena.

Statskontoret har i anledning av skolöverstyrelsens omförmälda utredning
anfört i huvudsak följande:

I likhet med skolöverstyrelsen måste statskontoret finna ett system med
maximeringsbestämmelser svårgenomför bart. Då härtill — såsom de i ärendet
hörda myndigheterna framhållit — maximipriserna, vilka måste sättas
relativt höga, med till visshet gränsande sannolikhet även skulle bli de allmänt
tillämpade, ansåge sig statskontoret böra avstyrka åtgärder i dylikt
avseende.

Beträffande storleken av statsbidraget hade folkskolesakkunniga (statens
offentliga utredningar 1934: 47, sid. 142) uttalat, att de sakkunniga — även
om skäl kunde tala för bifall till överstyrelsens förslag om ett bidrag å nio
tiondelar av kostnaden för skjutsarna — likväl ansett sig böra stanna för
ett något lägre belopp. Av största betydelse vore nämligen, yttrade de sakkunniga,
att statsbidraget icke bleve så stort, att kommunernas intresse av
att nedbringa kostnaderna för skolskjutsarna avkopplades. De sakkunniga
hade därför funnit lämpligt, att bidraget bestämdes till åtta tiondelar av de
styrkta verkliga utgifterna för skjutsarna. För att emellertid förhindra,
att de, som utförde skjutsningen, härför betingade sig oskälig ersättning,
en fara, som syntes ligga nära till hands, då huvudparten av kostnaden betalades
av staten, vore det erforderligt att stadga en sådan begränsning
uppåt av statsbidraget, att detta under inga förhållanden finge överstiga
vad som motsvarade åtta tiondelar av den efter ortens förhållanden såsom
skälig ansedda kostnaden för skjutsarnas anordnande.

Oaktat de av de sakkunniga sålunda förordade restriktiva bestämmel -

132

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

serna, vilka sedermera lagfästes, hade till synes fall inträffat, såväl där skoldistriktens
handhavande av skolskjutsärendena ekonomiskt ofördelaktigt
påverkats av statsbidragets storlek, som där skjutsentreprenörerna betingat
sig oskäliga ersättningar. Till motverkande härav syntes det ligga närmast
till hands att — såsom en del folkskolinspektörer föreslagit — minska storleken
av statsbidraget. De av överstyrelsen häremot anförda skälen syntes
icke kunna åberopas mot vidtagande av anordningar till det allmännas ekonomiska
bästa. Ihågkommas borde för övrigt, att statsbidrag till skolskjutsar
kunde utgå även, då besparingar i det allmännas utgifter för skolväsendet
ej uppstode. Med hänsyn härtill ville statskontoret föreslå en sänkning
av statsbidragsprocenten. Till en början syntes sänkningen böra begränsas
till en tiondel, så att statsbidrag skulle komma att utgå med allenast sju
tiondelar av de styrkta verkliga kostnaderna.

Vidkommande de av överstyrelsen förordade åtgärderna till reglering av
skjutsersättningarna kunde statskontoret helt biträda vad överstyrelsen härutinnan
anfört. Ett entreprenadsystem i förening med tillskapande av möjligheter
för envar kompetent bilförare att — efter erhållande av ett särskilt,
begränsat tillstånd — utföra skolskjutsar torde bidraga att skapa den konkurrens,
som hittills i många fall saknats. Ämbetsverket förutsatte emellertid,
att entreprenadanbuden kom me att bifogas skoldistriktens rekvisitioner.
Måhända torde föreskrift härom böra inryckas i kungörelsen. Önskvärt
syntes likaledes, att generella föreskrifter meddelades om antalet barn i bil
eller buss.

I övrigt hade statskontoret icke funnit anledning till särskilt uttalande
i ämnet.

Folkskolans besparingssakkunniga förorda, att motorfordonsförordningens
stadganden om yrkesmässig trafik icke skola äga tillämpning i fråga
örn skolskjutsar. I så fall syntes medgivande, att vid skolskjuts medtaga
två barn på varje för vuxen person avsedd plats icke vara erforderligt.
En sänkning av statsbidragsprocenten skulle enligt de sakkunnigas mening
sannolikt få till följd, att skoldistrikten bleve mera obenägna att genomföra
sådana förändringar av skolväsendet, vilka förutsatte anordnandet av skolskjutsar.
Den nu pågående rationaliseringen på folkskolans område komme
därigenom att avsevärt försvåras. Med hänsyn härtill ansåge de sakkunniga,
i likhet med överstyrelsen, att en sänkning av statsbidragsprocentens
storlek icke nu borde vidtagas. Överstyrelsens förslag i övrigt hade icke
givit de sakkunniga anledning till särskilt uttalande.

Den utredning rörande skjutsningskostnadernas storlek och åtgärder i
syfte att reglera förhållandena på detta område, som på initiativ av 1939
års lagtima riksdag ifrågasatts, har enligt vad av det föregående framgår
nu blivit slutförd. De ersättningar, som utgå till skolskjutsentreprenörer,
ha emellertid såväl av folkskolinspektörerna och länsstyrelserna som av
skolöverstyrelsen i allmänhet ansetts icke vara oskäligt höga. Endast undantagsvis
ha anmärkningsvärt höga ersättningsbelopp förekommit. Över -

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

styrelsen, som tyckt sig förmärka en tendens till stegring av skjutsersättningarnas
storlek, har likväl föreslagit vissa åtgärder för reglering av ifrågavarande
kostnader.

Skolöverstyrelsen har sålunda övervägt lämpligheten av en sänkning av
statsbidraget till skolskjutsar. Såväl överstyrelsen som folkskolans besparingssakkunniga
ha kommit till den uppfattningen, att statsbidraget ej bör
minskas. Statskontoret har däremot föreslagit, att statsbidraget begränsas
till 70 i stället för nu stadgade 80 procent av kostnaderna, varigenom sparsamhetsintresset
skulle ökas hos skoldistrikten. Ehuru vad inledningsvis
(sid. 11) anförts skulle kunna åberopas till stöd för statskontorets ståndpunkt,
vill jag med hänsyn särskilt till vad av de sakkunniga yttrats för
egen del för närvarande ansluta mig till överstyrelsens och besparingssakkunnigas
mening.

Myndigheterna och de sakkunniga ha nästan enhälligt avstyrkt införandet
av bestämmelser rörande maximering av skjutskostnaderna. Då en
sådan åtgärd nu av allt att döma skulle föranleda en höjning av statens
kostnader för skolskjutsarna och alltså motverka syftet med förutnämnda
av riksdagen gjorda påpekanden, anser jag mig böra avråda från åtgärder
av antydd art.

Överstyrelsen har föreslagit vissa lättnader i fråga örn villkoren för anordnande
av skolskjutsar med motorfordon. Hithörande spörsmål torde
komma att upptagas till behandling i samband med det förslag rörande
ordnande av den yrkesmässiga biltrafiken, som framlägges av chefen för
kommunikationsdepartementet.

Vad av överstyrelsen i övrigt föreslagits synes kunna i det väsentliga
biträdas. Det lärer ankomma på Kungl. Majit att efter de ytterligare överväganden,
som i vissa hänseenden synas erforderliga, meddela erforderliga
bestämmelser i ämnet.

De föreslagna besparingsåtgärderna torde med hänsyn till gällande statsbidragsbestämmelser
icke komma att nämnvärt inverka på anslagsberäkningen
för nästa budgetår. Såsom förut nämnts, utgjorde medelsåtgången
under budgetåret 1938/39 omkring 800,000 kronor. Överstyrelsen har enligt
det föregående ifrågasatt en anslagshöjning med icke mindre än 375,000
kronor till 1,300,000 kronor. Enligt vad jag under hand inhämtat från överstyrelsen,
utgjorde totalbeloppet av de statsbidrag, som rekvirerats för skolskjutsar,
anordnade under budgetåret 1938/39, omkring 1,177,000 kronor
mot 780,000 kronor under budgetåret 1937/38 och 544,000 kronor under
budgetåret 1930/37. Med hänsyn härtill finner jag mig, under erinran om
anslagets betydelse för rationaliseringssträvandena inom folkskoleväsendet,
böra tillstyrka överstyrelsens förslag, att anslaget för nästa budgetår höjes
till 1,300,000 kronor.

134

Kungl. Martts ''proposition Nr 155.

15. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till
undervisningslokaler m. m.

Från detta anslag bestridas de olika statsbidrag, som till ifrågavarande
ändamål utgå enligt beslut av 1935 års riksdag (skrivelse nr 359/1935).
Bestämmelser i ämnet ha meddelats i kungörelsen nr 45/1936 (ändrad
363/1939).

De för ändamålet beviljade anslagen samt anslagsbelastningen enligt
budgetredovisningarna framgå av följande tablå.

Budgetår	Anvisat Kronor	Nettoutgift i Tunt tal Kronor
1936/37 .....	3,800,000	3,727,200
1937/38 .....	7,100,000	7,979,800
1938/39 .....	7,500,000	6,006,300
1939/40 .....	8,000,000	—

Det för budgetåret 1939/40 anvisade anslaget har uppdelats på fem förslagsvis
betecknade poster, villia skola redovisas särskilt för sig, nämligen:

1. Byggnadsbolag för nya undervisningslokaler..................kronor 960,000

2. Byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler........... » 1,850,000

3. Hyresbidrag .................................... * 190,000

4. Underhålls- och materielbidrag.......................... » 1,800,000

5. Tjänstebostadsbidrag ............................... » 3,200,000

Summa kronor 8,000,000.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1939 framlagt sina beräkningar
rörande medelsbehovet under förevarande anslag för budgetåret
1940/41.

I ärendet ha yttranden avgivits den 16 oktober 1939 av statskontoret
och den 30 november 1939 av riksräkenskapsverket, varefter skolöverstyrelsen
i anledning av vad nämnda myndigheter anfört yttrat sig den 23
januari 1940.

Vidare har skolöverstyrelsen med skrivelse den 10 oktober 1939 överlämnat
förslag till sådana ändringar i gällande bestämmelser rörande byggnadsbidrag
för redan befintliga undervisningslokaler, att dylikt bidrag må
kunna utgå till skoldistrikt i den vidsträcktare omfattning, riksdagen angivit
i skrivelse nr 439/1939.1 ärendet ha yttranden avgivits den 9 november
1939 av statskontoret och den 30 november 1939 av riksräkenskapsverket.

a) Byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler.

Enligt kungörelsen nr 45/1936 utgår byggnadsbidrag till nya undervisningslokaler
med tre fjärdedelar av bidragsunderlaget, därest detta
överstiger 5,000 kronor, samt eljest med hälften av bidragsunderlaget. Det

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

ankommer på Kungl. Majit eller, därest kostnaden beräknas uppgå till
högst 10,000 kronor, på länsstyrelse att fastställa den högsta kostnadssumma,
varå statsbidrag till en skolhusanläggning må beräknas. Byggnadsbidrag
må icke utbetalas, innan undervisningslokalerna blivit avsynade
och vederbörligen godkända. Byggnadsbolag å högst 2,500 kronor
skall av länsstyrelsen utanordnas på en gång. Överstiger beviljat byggnadsbidrag
2,500 kronor, skall detsamma av länsstyrelsen fördelas med lika belopp
på 25 redovisningsår, räknat från och med det redovisningsår, då
byggnadsarbetena godkänts.

Skolöverstyrelsen har i förutnämnda skrivelse den 31 augusti 1939 beräknat
anslagsbehovet för detta ändamål till 1,470,000 kronor. Av skrivelsen
inhämtas följande:

Intill utgången av budgetåret 1938/39 hade av Kungl. Majit fastställts
högsta kostnadssummor, sammanlagt uppgående till i runt tal 37,278,000
kronor, därav genom beslut under budgetåret 1938/39 omkring 19,278,000
kronor. Slcolbyggnadsverksamheten hade visat sig år efter år fortgå i allt
större omfattning, och att döma av antalet inkomna ännu ej avgjorda ansökningar
om byggnadsbidrag vore, så långt för närvarande kunde överblickas,
någon avmattning av byggnadsverksamheten på området icke att
emotse.

Vid beräkning av anslagsbehovet i fråga örn byggnadsbidrag för nya
undervisningslokaler hade överstyrelsen i tidigare anslagsäskanden förutsatt,
att samtliga de byggnadsföretag, beträffande vilka högsta kostnadssumman
blivit av Kungl. Majit fastställd senast på hösten under det budgetår,
som anslagsberäkningen avsåge, skulle vara färdigställda till sådan
tidpunkt, att årsbidrag till respektive byggnadsföretag skulle hinna utbetalas
före det ifrågavarande budgetårets utgång. Enligt erfarenheten torde
emellertid — åtminstone i fråga örn större byggnadsföretag — avsevärt
längre tid förflyta mellan tidpunkten för högsta kostnadssummans fastställande
och utbetalningen av det första årsbidraget än tidigare beräknats.
Överstyrelsen ansåge, att man vid beräkningen av anslagsbehovet för budgetåret
1940/41 borde räkna endast med de högsta kostnadssummor, som
fastställts före 1939 års utgång. Dessa beräknades till omkring 47,000,000
kronor, och årsbidragen under budgetåret 1940/41 skulle sålunda utgöra

1,410,000 kronor.

Härvid hade icke tagits hänsyn till de byggnadsföretag, beträffande vilda
det tillkomme länsstyrelse att fastställa den högsta kostnadssumma,
varå statsbidrag finge beräknas. Med ledning av inhämtade uppgifter från
länsstyrelserna beräknade överstyrelsen, att totalbeloppet av de bidrag,
som bomme att utgå under budgetåret 1940/41, komme att röra sig omkring
00,000 kronor.

Statskontoret har lämnat utan erinran överstyrelsens förslag, att vid beräknandet
av medelsbehovet till utgångspunkt skulle tagas endast de högsta
kostnadssummor, som fastställdes före 1939 års utgång. I nuvarande
läge torde dock enligt ämbetsverkets mening under senare halvåret 1939
knappast komma att fastställas högsta kostnadssummor till sammanlagt
tiel av överstyrelsen beräknade beloppet, i runt tal 10 miljoner kronor.

136

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

Vid sådant förhållande har statskontoret ansett sig endast böra räkna med
de kostnadssummor, som fastställts före den 1 juli 1939. Ä dessa kostnadssummor
belöpande statsbidrag skulle uppgå till 1,115,000 kronor. Detta
belopp borde sedermera, då kännedom vunnits om de kostnadssummor,
som fastställts under senare halvåret 1939, uppräknas i erforderlig utsträckning.

Vidare har statskontoret framhållit svårigheterna att under nuvarande
förhållanden beräkna medelsbehovet för bidrag till de mindre byggnadsföretag,
till vilkas utförande länsstyrelserna kunna lämna tillstånd, men
saknat anledning frångå de av överstyrelsen i detta hänseende verkställda
beräkningarna.

Riksräkenskapsverket har uppgjort följande sammanställning av anvisade
belopp och verkliga utgifter för budgetåren 1937/38 och 1938/39:

1937/38	1938/39
Anvisat enligt riks-staten	Verkliga utgifter	Anvisat enligt riks-staten	Verkliga utgifter
Kronor	öre	Kronor f	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
150,000	—	29,558	29	500,000	—	111,534	05
1,850,000	—	1,940,393	97	1,890,000	—	1,713,595	14
190,000	—	180,549	25	190,000	—	181,877	25
1,800,000	—	1,722,002	50	1,800,000	—	1,798,969	62
3,110,000	—	4,473,110	11	3,200,000	—	1,928,062	75
7,100,000	—	8,345,614	12	7,580,000	—	5,734,038	81

1. Byggnadsbolag för nya undervisningslokaler
..........

2. Byggnadsbidrag för redan befintliga
undervisningslokaler . .

3. Hyresbidrag...........

4. Underhålls- och materielbidrag

5. Tjänstebostadsbidrag......

Summa

Ämbetsverket har vidare anfört:

Enär ett par länsstyrelser under budgetåret 1937/38 avfört tjänstebostadsbidrag
å annat anslag samt statskontoret under budgetåret 1938/39
utbetalt bidrag för flera redovisningsår, hade vissa justeringar måst företagas
för erhållande av jämförbara siffror. På grund härav överensstämde
icke ovan angivna slutsummor för verkliga utgifter med de i budgetredovisningarna
för motsvarande budgetår angivna nettoutgifterna å anslaget.

Av sammanställningen framginge, att de verkliga utgifterna å delposten
till byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler under budgetåren 1937/38
och 1938/39 ej uppgått till mer än 21,7 procent av de anvisade beloppen.
I sammanställningen bestyrktes, att man vid uppskattningen av medelsbehovet
för byggnadsbidrag till nya undervisningslokaler måste räkna med
avsevärt längre tid för lokalernas färdigställande än vad tidigare antagits.
I vilken omfattning en minskning av anslagsbehovet för budgetåret 1940/
41 i förhållande till det av skolöverstyrelsen beräknade beloppet, 1,470,000
kronor, kunde vidtagas vore för närvarande svårt att avgöra. Enligt riksräkenskapsverkets
mening förelåge skäl att inskränka länsstyrelsernas rätt
att fastställa högsta kostnadssummor för skolbyggnadsföretag. Dylika

137

Kungl. Maj:ts proposition A7r 155.

byggnadsföretag utgjordes i regel av smärre om- eller tillbyggnadsarbeten,
vilka skoldistrikten själva syntes böra helt bekosta. Denna fråga vore av
sådan vikt, att uppgifter från vederbörande folkskolinspektörer borde inhämtas
angående sådana skolhusanläggningar, som redan vore färdigställda
eller kunde förväntas bli färdigställda och godkända inom sådan tid,
att årsbidrag till desamma bomme att utbetalas under budgetåret 1940/41.
Intill dess sådan utredning förelåge, syntes anslagsposten kunna preliminärt
uppföras med samma belopp som för innevarande budgetår eller med

960,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande den 23 januari 1940 anfört:

Av de uppgifter, överstyrelsen inhämtat från länsstyrelserna, framginge,
att länsstyrelserna under budgetåret 1938/39 utanordnat sammanlagt omkring
45,000 kronor såsom byggnadsbidrag för sådana nya undervisningslokaler,
vilka länsstyrelserna funnit böra komma till utförande, och för vilka
länsstyrelserna själva fastställt den högsta kostnadssumma, varå statsbidrag
finge beräknas. Då riksräkenskapsverket uppgivit, att de verkliga
utgifterna för byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler under budgetåret
1938/39 utgjort 111,534 kronor, hade endast (111,534 — 45,000 =)
66,534 kronor utgått för byggnadsföretag, angående vilka Kungl. Maj:t
fastställt högsta kostnadssumman.

Med hänsyn till de av riksräkenskapsverket lämnade uppgifterna rörande
medelsåtgången under budgetåret 1938/39 syntes anslagsposten kunna
för budgetåret 1940/41 begränsas till det av detta ämbetsverk föreslagna
beloppet, 960,000 kronor.

Beträffande den av riksräkenskapsverket ifrågasatta inskränkningen av
länsstyrelsernas rätt att fastställa högsta kostnadssummor för skolbyggnadsföretag
har skolöverstyrelsen anfört, att den icke hade sådan ingående
kännedom örn länsstyrelsernas handläggning av de ifrågavarande byggnadsärendena,
att överstyrelsen kunde bedöma, huruvida riksräkenskapsverkets
uppfattning vore riktig. Överstyrelsen har dock framhållit, att man i
många fall kunde genom en jämförelsevis billig tillbyggnad av skola erhålla
en eller flera fullt tillfredsställande undervisningslokaler eller andra
erforderliga utrymmen. Beviljades intet statsbidrag till sådant byggnadsföretag,
ökades givetvis skoldistriktets benägenhet att bygga ett helt nytt
skolhus, vilket medförde större kostnader.

Genom departementscirkulär den 31 januari 1940 anmodades länsstyrelserna
i samtliga län att, i förekommande fall efter samråd med vederbörande
skoldistrikt, inkomma med uppgifter angående byggnadsbidraget
för vart och ett av de byggnadsföretag inom länet, till vilkas utförande tillstånd
före den 1 februari 1940 lämnats av Kungl. Majit eller länsstyrelsen
jämlikt § 3 kungörelsen nr 45/1936 och vilka färdigställts eller komme att
färdigställas inom sådan tid, att årsbidrag till dem komme att utgå under
budgetåret 1940/41. Motsvarande uppgifter beträffande Stockholms stad
lia under hand införskaffats från Stockholms folkskoledircktion. Med ledning
av myndigheternas uppgifter har kunnat konstateras, att årsbidragen
för nya undervisningslokaler kunna för budgetåret 1940/41 beräknas till
omkring 950,000 kronor.

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

I detta sammanhang ber jag att få anmäla ett ärende, avseende Hjortsberga
skoldistrikt i Blekinge län, om statsbidrag för nya undervisningslokaler,
oaktat byggnadsföretaget påbörjats, innan tillstånd till dess utförande
lämnats. Likartade ärenden ha tidigare framlagts för riksdagen i propositionerna
287/1938 (Stockholms och Tofta skoldistrikt) och 39/1939
(Torps och Ytterhogdals skoldistrikt). Här må endast erinras, att en förutsättning
för erhållande av byggnadsbidrag till nya undervisningslokaler
enligt kungörelsen nr 45/1936 är, att Kungl. Majit eller — i fall då den
högsta kostnadssumman för byggnadsföretaget, varå statsbidrag får beräknas,
icke överstiger 10,000 kronor — länsstyrelsen lämnat tillstånd till
byggnadsföretagets utförande. Vidare må i anledning av riksdagens skrivelse
nr 287/1938 nämnas, att skolöverstyrelsen i cirkulärskrivelse den 30
september 1938 till samtliga folkskolestyrelser och skolråd fäst uppmärksamheten
på att statsbidrag enligt nämnda kungörelse icke kan påräknas,
örn byggnadsföretaget igångsättes utan avvaktan på beslut av vederbörande
statliga myndighet.

Av handlingarna inhämtas följande:

Inom Hjortsberga skoldistrikt upprätthålles bland annat Tolseboda folkskola,
anordnad enligt tredje B-formen i undervisningsplanen för rikets
folkskolor. Sedan folkskolinspektören i Blekinge inspektionsområde framställt
anmärkning mot beskaffenheten av lärosalen i skolhuset samt den i
skolhuset jämväl inrymda lärarinnebostaden vid laga syn den 22 maj 1936
förklarats icke kunna anses såsom laga tjänstebostad, beslöt kyrkostämman
i Hjortsberga församling den 18 april 1937 att verkställa örn- och tillbyggnad
av skolhuset. Byggnadsföretaget hade dessförinnan godkänts av
folkskolinspektören. Örn- och tillbyggnaden blev färdig sommaren 1937.

I skrivelse den 12 oktober 1937 anhöll härefter skolrådet i distriktet hos
länsstyrelsen i Blekinge län, under åberopande av kungörelsen nr 45/1936,
örn statsbidrag till byggnadsföretaget, vilket enligt uppgift dragit en kostnad
av 6,300 kronor.

I yttrande över framställningen vitsordade folkskolinspektören behovet
av den gjorda tillbyggnaden samt uppgav, att den till tjänstebostad omändrade
lärosalen, vilken efter värdering åsatts ett värde av 400 kronor, varit
olämplig för sitt ändamål. Byggnadsarbetena hade vidare enligt inspektören
befunnits fullt ändamålsenliga med hänsyn till organisationen av distriktets
skolväsende.

Genom resolution den 10 maj 1938 fann länsstyrelsen sig förhindrad att
upptaga ansökningen till prövning, enär örn- och tillbyggnaden redan fullbordats
och vederbörligt tillstånd till företagets utförande icke lämnats.

Hos Kungl. Majit anhöll härefter skolrådet, att Kungl. Majit måtte medgiva
länsstyrelsen att upptaga ärendet till prövning utan hinder av angivna
omständigheter. I besvären anfördes i huvudsak:

Den förutvarande undervisningslokalen och lärarbostaden i Tolseboda
hade av folkskolinspektören förklarats vara i icke laga skick. Han hade
även påyrkat, att ny lokal och bostad snarast skulle uppföras. Då i Tolseboda
endast en skolsal och en läraravdelning funnes, och den nya skolsalen
och lärarbostaden skulle inredas å samma plats som den gamla, måste

139

Kungl. Marits proposition Nr 155.

byggnadsarbetet försigggå under det korta sommarlovet, som toge sin början
den 10 juni och slutade den 1 augusti. Det hade icke varit möjligt att
till den 10 juni 1937 erhålla samtliga handlingar, som erfordrades för ansökan
örn byggnadsbidrag. Skulle med uppförandet lia dröjts, tills dessa
handlingar erhållits och tillstånd beviljats av länsstyrelsen, hade följden blivit,
att undervisningen under läsåret 1937/38 måst äga rum i en lokal av
mindre god beskaffenhet. För att undvika detta hade byggnadsarbetet blivit
forcerat.

Jämväl lärarbostaden måste nödvändigt uppföras under sommarlovet
1937. Någon möjlighet att förhyra bostad åt lärarinnan funnes icke i Tolseboda,
som vore avsides beläget och där någon egentlig by icke funnes.
Såväl skolsalen som lärarbostaden vore i bästa skick, vilket även folkskolinspektören
och länsarkitekten vitsordat.

I ärendet ha yttranden avgivits av länsstyrelsen, skolöverstyrelsen och
statskontoret.

Länsstyrelsen framhöll, att ansökningen kunnat bifallas, därest den inkommit
i tid, samt ifrågasatte, huruvida icke någon del av eljest stadgat
byggnadsbidrag (75 procent av kostnaderna), förslagsvis 50 procent, kunde
beviljas.

Skolöverstyrelsen fann av utredningen i ärendet styrkt, att byggnadsföretaget
varit erforderligt för avhjälpande av de brister, som vidlådde
skollokalerna och tjänstebostaden i deras förutvarande skick. Det hade
visserligen varit önskvärt, att kapprummet gjorts något rymligare och att
skolhuset försetts med värmeledning men i övrigt hade överstyrelsen icke
något att erinra mot den plan, efter vilken byggnadsföretaget utförts. De
uppgivna kostnaderna för arbetena vore skäliga. Statsbidrag till byggnadsföretaget
kunde därför ur saklig synpunkt anses motiverat. Då det icke
syntes ha framkommit någon särskild omständighet av beskaffenhet att
böra föranleda ett strängare bedömande än som skett beträffande Stockholms
och Tofta skoldistrikt ansåg överstyrelsen skäl föreligga, att Hjortsberga
skoldistrikt bereddes möjlighet att erhålla statsbidrag till byggnadsföretaget.

Även statskontoret har tillstyrkt framställningen.

b) Byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler.

I sin berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1937—30 juni 1938 hade riksdagens år 1938 församlade revisorer under
ecklesiastikdepartementet, § 45, fäst uppmärksamheten på vissa förhållanden
beträffande byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler.
Revisorerna hade bland annat framhållit, att en viss osäkerhet synts råda
angående rätten till byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler.
Sålunda hade inom riksriikenskapsverket framställts ett stort antal anmärkningar
mot länsstyrelsernas beslut angående tillerkännande av dylikt
bidrag. Anmärkningarna hade i huvudsak riktats mot att länsstyrelserna
tillerkänt skoldistrikten byggnadsbidrag för undervisningslokaler i skolbyggnader,
uppförda före den 1 juli 1912 men efter nämnda tidpunkt Olnei
ler tillbyggda. Sedan yttranden i ärendet avgivits av statskontoret, riks -

140

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

räkenskapsverket och skolöverstyrelsen samt vissa motioner i ämnet väckts,
anförde riksdagen i skrivelse nr 439/1939 i huvudsak följande:

Jämlikt gällande bestämmelser angående statsbidrag till byggnader för
folkskoleväsendet utginge dels byggnadsbidrag till nya undervisningslokaler,
som kommit till utförande efter den 1 juli 1936, dels byggnadsbidrag för
redan befintliga undervisningslokaler för varje den 1 juli 1936 befintligt,
skoldistriktet tillhörigt klassrum eller gymnastikrum, som icke tagits i bruk
före den 1 juli 1912, dels ock byggnadsbidrag för byggnadsarbeten, utförda
efter den 1 juli 1936, varigenom nya för undervisningen avsedda lokaler utvunnos.
Enligt regeringsrättens utslag (ref. 44/1937) och i enlighet med den
tolkning riksräkenskapsverket i sina framställda anmärkningar givit detsamma
hade statsbidrag emellertid ansetts icke kunna utgå för sådana klassrum
eller gymnastikrum, vilka vore belägna i skolhus uppförda före den
1 juli 1912 men som tillkommit genom senare vidtagen örn- eller tillbyggnad.
Genom den tolkning regeringsrätten givit bestämmelserna på hithörande
område hade sålunda, såsom framginge av omfattningen av de utav
riksräkenskapsverket framställda anmärkningarna mot utbetalta statsbidrag
för redan befintliga undervisningslokaler, dylikt bidrag ansetts icke
författningsenligt kunna utgå för ett synnerligen stort antal klassrum och
gymnastikrum, vilka under tiden den 1 juli 1912—den 30 juni 1936 utvunnits
genom till- och ombyggnadsarbeten å skolhusbyggnader, uppförda före
den 1 juli 1912. Riksdagen funne det icke vara i goel överensstämmelse med
författningens syftemål att förvägra skoldistrikten statsbidrag för det stora
antal klassrum eller gymnastikrum, vilka under tiden den 1 juli 1912—den
30 juni 1936 på skoldistriktens bekostnad tillkommit genom omfattande
om- eller tillbyggnadsarbeten av de före den 1 juli 1912 uppförda skolhusbyggnaderna.
Riksdagen ansåge för den skull erforderligt, att beträffande
de nuvarande författningsbestämmelserna rörande statsbidrag av ifrågavarande
slag sådan ändring vidtoges, att skoldistrikten skulle kunna komma
i åtnjutande av statsbidrag jämväl för sådana klassrum och gymnastikrum,
vilka vore belägna i skolhus, uppförda före den 1 juli 1912, men som
tillkommit genom senare vidtagen verklig örn- eller tillbyggnad av skolhusbyggnaden.
Beträffande den nu ifrågasatta författningsändringen hänvisade
riksdagen i övrigt till vad skolöverstyrelsen i anledning av revisorernas uttalande
anfört rörande sin tolkning av de nu gällande bestämmelserna om
statsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler. Den ståndpunkt, skolöverstyrelsen
där intagit, syntes riksdagen i huvudsak kunna läggas till
grund för en ändring av de nuvarande bestämmelserna i ämnet.

Riksdagen bemyndigade härefter Kungl. Majit att vidtaga sådana ändringar
i gällande bestämmelser rörande byggnadsbidrag för redan befintliga
undervisningslokaler, att dylikt bidrag kunde utgå till skoldistrikt i den
vidsträcktare omfattning, riksdagen sålunda angivit.

Enligt det av skolöverstyrelsen i anledning härav framlagda förslaget till
ändringar i kungörelsen nr 45/1936 skall byggnadsbidrag utgå även för
klassrum eller gymnastikrum, som tillkommit genom sådan örn- eller tillbyggnad
av skolbyggnad, som inneburit en utökning av den ursprungliga
byggnadskroppen, eller genom omändring av tjänstebostad, varvid bidrags -

141

Kungl. Marits proposition Nr 155.

tiden skulle räknas från den tidpunkt, då ifrågavarande undervisningslokal
eller, där två eller flera lokaler samtidigt tillkommit, någon av dem först
togs i bruk. Beträffande tillämpningen av de ändrade bestämmelserna har
överstyrelsen anfört följande:

Bestämmelserna borde bliva tillämpliga på fall, där skoldistriktets rätt
till ifrågavarande byggnadsbidrag ännu icke slutgiltigt prövats av vederbörande
myndigheter. Riksräkenskapsverket torde också komma att vid sin
granskning av ifrågavarande byggnadsbidrag taga hänsyn till de nya förtydligande
bestämmelserna. Emellertid hade framhållits i de motioner, som
föranledde riksdagens beslut i ämnet, att författningen borde givas sådan
lydelse, att skoldistrikten ägde utbekomma bidrag i samma utsträckning,
som om bestämmelser av åsyftade innebörd hade gällt alltifrån bidragssystemets
införande. Detta innebure att skoldistrikt, som av vederbörande
myndighet förvägrats byggnadsbidrag för sådan lokal, till vilken bidrag enligt
riksdagens nu fattade beslut skulle utgå, borde beredas tillfälle att få
sin rätt till bidraget prövad enligt de ändrade bestämmelserna. Riksdagen
hade ej direkt uttalat sig rörande denna detalj, men då den förklarat, att
dylik vägran att låta statsbidrag utgå icke stöde i god överensstämmelse
med den gällande författningens syftemål, torde detta kunna anses innebära,
att riksdagen biträtt motionärernas mening även i nu senast berörda
avseende. Särskilt med hänsyn därtill, att det gällde statsbidrag, som kunde
komma att utgå under en lång följd av år, vore det också angeläget, att
den för hela bidragsperioden avgörande engångsprövningen skedde enligt
enahanda grunder för samtliga skoldistrikt. Överstyrelsen tillstyrkte därför,
att skoldistriktens rätt till ifrågavarande byggnadsbidrag finge upptagas
till förnyad prövning, då distriktets ansökning om bidrag tidigare avslagits.

Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 1940/41 har överstyrelsen
anfört:

Överstyrelsen hade från statskontoret och länsstyrelserna inhämtat uppgifter
rörande de belopp, som beräknades komma att utanordnas för budgetåret
1940/41. Summan av dessa belopp utgjorde omkring 1,690,000
kronor. Det syntes emellertid icke osannolikt, att belastningen av anslaget
nästa budgetår kunde komma att bliva större än den beräknade på grund
av de ändrade författningsbestämmelser, som vore att emotse med anledning
av beslut av 1939 års lagtima riksdag om rätt för skoldistrikten att i
större utsträckning än som hittills ansetts lagligen kunna ske, utfå byggnadsbidrag.
Överstyrelsen saknade möjlighet att med någon säkerhet bedöma,
vilken inverkan på medelsåtgången under nästa budgetår dessa ändrade
bestämmelser kunde få, men ansåge försiktigheten bjuda, att anslagsposten
upptoges med åtminstone något hundratusental kronor högre belopp
än det nu beräknade. Överstyrelsen föresloge, att för budgetåret 1940/41
beräknades ett belopp av 1,800,000 kronor.

Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket lia ifrågasatt, om icke med
hänsyn till det statsfinansiella läget verkställandet av riksdagens förutnämnda
beslut borde anstå.

Statskontoret har i detta avseende anfört:

142

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

I likhet med överstyrelsen ansåge statskontoret det ogörligt att med
någon säkerhet bedöma, vilken inverkan den av riksdagen förordade utsträckningen
av rätten till byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler
kunde få på medelsbehovet för dylika byggnadsbidrag. Det
vore emellertid att förvänta, att en dylik utsträckning av bidragsrätten
komrne att medföra en väsentlig utgiftsökning för statsverket. Vid sådant
förhållande och med hänsyn till den förändring, som det statsfinansiella
läget undergått, sedan riksdagens beslut fattades, ifrågasatte statskontoret,
om icke verkställandet av detta beslut tills vidare borde uppskjutas. Under
förutsättning att ett dylikt uppskov komme till stånd, torde anslagsposten
kunna beräknas till 1,690,000 kronor.

Det av skolöverstyrelsen framlagda förslaget till ändring i kungörelsen
nr 45/1936 har tillstyrkts av statskontoret med den ändringen, att byggnadsbidrag
bör utgå endast, när genom om- eller tillbyggnad ett ökat antal
klassrum eller gymnastikrum utvunnits.

Riksräkenskapsverket har beträffande den statsfinansiella innebörden
av förslaget anfört:

Ämbetsverket erinrade, att byggnadsbidrag enligt de föreslagna bestämmelserna
komme att utgå dels för klassrum och gymnastikrum, som erhållits
ur tjänstebostäder, dels ock för de klassrum eller gymnastikrum,
som erhållits genom verklig om- och tillbyggnad av den ursprungliga
byggnadskroppen, i den mån ett tillskott i antalet sådana undervisningslokaler
uppkommit. Antalet till nu nämnda grupper hänförliga lokaler, angående
vilka anmärkningar framställts inom riksräkenskapsverket, uppginge
till (579 + 385 + 234 =) 1,198. De anmärkta beloppen uppginge
till sammanlagt 179,700 kronor. Därtill komme de genom länsstyrelsernas
beslut förvägrade bidragen till dylika lokaler, angående vilkas antal någon
uppgift icke kunnat erhållas. Enligt de föreslagna ändrade bestämmelserna
skulle skoldistrikten äga rätt dels att återbekomma en stor del av de inlevererade
anmärkningsbeloppen, dels ock erhålla vissa av länsstyrelserna
tidigare förvägrade byggnadsbidrag.

Ett uppskov med den föreslagna författningsändringen skulle medföra
den konsekvensen, att med avgörandet av anmärkningsmålen finge anstå
under motsvarande tidsperiod. Riksräkenskapsverket hade nämligen, sedan
kännedom erhållits därom, att frågan angående utvidgning av rätten till
byggnadsbidrag kommit under riksdagens behandling, ansett det böra anstå
med anmärkningsmålens vidare handläggning, tills avgörande i nämnda
fråga träffats. Till följd härav hade endast ett fåtal anmärkningar å
byggnadsbidrag avgjorts inom riksräkenskapsverket.

Beträffande skoldistrikten syntes ett uppskov med författningsändringen
i fråga under något år icke behöva medföra svårare olägenheter i ekonomiskt
hänseende, då här vore fråga om statsbidrag för utgifter, som
ofta läge långt tillbaka i tiden, och varå skoldistrikten icke kunnat påräkna
statsbidrag vid tidpunkten för utgifternas tillkomst. Vidare erinrades
beträffande de klassrum och gymnastikrum, som erhållits ur förutvarande
tjänstebostäder, att skoldistrikten alltsedan budgetåret 1936/37 enligt
§ 14 kungörelsen nr 45/1936 erhållit bidrag till tjänstebostäder samt
att skoldistrikten av lärarna erhölle viss hyresersättning för tillhandahållna
tjänstebostäder.

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Ehuru det måste vara av ett allmänt intresse, att den nuvarande ovissheten
angående den rätta tolkningen av ifrågavarande bestämmelser snarast
möjligt undanröjdes och ehuru ett uppskov med genomförandet av de
ändrade bestämmelserna bland annat skulle medföra, att utgifter för tidigare
budgetår överflyttades till senare budgetår, ansåge sig riksräkenskapsverket
med hänsyn till det statsfinansiella läget kunna förorda dylikt uppskov
under ett år.

Därest till följd av det statsfinansiella läget en utvidgning av rätten till
byggnadsbidrag icke ansåges böra genomföras, komme de av riksräkenskapsverket
framställda anmärkningarna att avgöras i vanlig ordning.

Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 1940/41 har riksräkenskapsverket
anfört:

De i sammanställningen för budgetåret 1938/39 (jfr sid. 136) angivna
nettoutgifterna, 1,713,595 kronor 14 öre, hade erhållits, sedan under budgetåret
i fråga återlevererade bidrag å cirka 89,000 kronor fråndraga.
Summan av de inom riksräkenskapsverket till ersättande anmärkta beloppen
uppginge till 247,679 kronor. Av sistnämnda belopp hade emellertid
omkring 155,000 kronor icke återlevererats, på grund av att anmärkningar
bestritts eller att vederbörande länsstyrelse velat avvakta de ändrade
bestämmelsernas ikraftträdande, innan förklaring å anmärkningarna avgivits.
Emellertid kunde förutsättas, att länsstyrelserna på grund av bestämmelserna
i cirkuläret nr 200/1931 tillsvidare icke utanordnade byggnadsbidrag,
som tidigare blivit föremål för anmärkning från riksräkenskapsverkets
sida. De av länsstyrelserna till skolöverstyrelsen lämnade
uppgifterna å medelsbehovet för budgetåret 1940/41, vilket uppginge till

1,690,000 kronor, syntes därför kunna anses motsvara det verkliga medelsbehovet,
för det fall den föreslagna ändringen icke skulle träda i kraft
under nämnda budgetår. Därest författningsändringen genomfördes utan
dröjsmål, torde det av skolöverstyrelsen angivna beloppet 1,800,000 kronor
vara beräknat i underkant. Medelsbehovet borde enligt riksräkenskapsverkets
förmenande knappast uppskattas lägre än till 1,850,000
kronor.

Skolöverstyrelsen har icke kunnat biträda förslaget örn uppskov med
verkställandet av riksdagens beslut angående utsträckning av rätten till
byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler.

Enligt överstyrelsens mening innebure riksdagens beslut ingen egentligändring
av vad riksdagen under år 1935 beslutade i ämnet utan endast
ett förtydligande. Skulle det på grund av det finansiella läget befinnas nödvändigt
att indraga någon del av det genom de nämnda riksdagsbesluten
beviljade statsbidraget för skolhusbyggnader, torde beslut därom böra föregås
av erforderlig utredning angående de allmänna principer, enligt vilka
minskning av statsbidraget borde ske.

c) Hyresbidrag samt underhålls- och materielbidrag.

Skolöverstyrelsen har räknat med samma anslagsbehov som för innevarande
budgetår, 190,000 kronor för hyresbidrag och 1,800,000 kronor
för underhålls- och materielbidrag.

144

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

Statskontoret har lämnat anslagsberäkningarna utan erinran.

Riksräkenskapsverket däremot har ansett, att anslagsposten till hyresbidrag
med hänsyn till de verkliga utgifterna för budgetåren 1937/39 kan
sänkas till 180,000 kronor. Beträffande anslagsposten till underhålls- och
materielbidrag framhåller ämbetsverket, att utgifterna visa tendens till
ökning, beroende på att nya skolor färdigställas. I avvaktan på utredning
angående antalet färdigställda undervisningslokaler synes enligt ämbetsverket
anslagsposten kunna preliminärt upptagas till 1,800,000 kronor.

d) Tjänstebostadsbidrag.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1939/40 (1939 års åttonde huvudtitel,
punkten 166) framlade skolöverstyrelsen förslag örn att tjänstebostadsbidraget
— 160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, 120 kronor
för ordinarie kvinnlig folkskollärare samt 80 kronor för annan lärare —
skulle inarbetas i statsbidraget till lärarlönerna. Detta skulle ske på så
sätt, att statsbidrag till lärarlöner hädanefter skulle utgå med belopp, motsvarande
skillnaden mellan å ena sidan lönen och å andra sidan den med
nu utgående tjänstebostadsbidrag reducerade ersättningen för bostadsförmån.
Vidare ifrågasatte överstyrelsen slopande av de restriktiva föreskrifterna
rörande bidrag till tjänstebostad, som tillkommit utan kostnad
för distriktet eller med bidrag av statsmedel, och ökning av statsbidragen
till avlöning av lärare vid sjukvårdsanstalter och barnhem samt
till föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor
med belopp, motsvarande tjänstebostadsbidrag.

Statskontoret, som i princip tillstyrkte överstyrelsens förslag, ifrågasatte
emellertid, örn icke skoldistrikten hädanefter med hänsyn till statens under
de senare åren alltmera stegrade utgifter för folkskoleväsendet borde bestrida
hela kostnaden för bostäder åt lärarna, särskilt om efter en omreglering
av kommunalbeskattningen en mera effektiv skatteutjämning komme
till stånd.

Departementschefen anförde huvudsakligen följande:

I propositionen nr 174/1935 (sid. 83) hade departementschefen framhållit,
att tjänstebostadsbidraget borde erhålla provisorisk karaktär. Denna
karaktär komme till synes bland annat däri, att bidraget icke bestämts
efter dyrortsgruppering. En sådan anordning hade nämligen departementschefen
ansett vara ägnad att verka prejudicerande vid en blivande reglering
av folkskollärarnas löner. Den sedermera av 1937 års riksdag beslutade
löneregleringen för lärarpersonalen vid folk- och småskolor hade icke
inneburit någon förändring i fråga om skoldistriktens skyldighet att svara
för tjänstebostad eller värdet därav enligt ortens pris. Statsbidrag till
lärarlönerna utginge således, oavsett om tjänstebostad tillhandahölles eller
icke, med belopp, motsvarande skillnaden mellan avlöningen och ersättning
för bostadsförmånen. Sistnämnda ersättning varierade efter hyreskostnaderna
å de olika orterna. Vid löneregleringen ifrågasattes ej någon
ändring i fråga om tjänstebostadsbidragen.

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

Departementschefen ville icke förneka, att vissa skäl talade för statskontorets
uppfattning om avskaffande av tjänstebostadsbidragen. Skoldistriktens
utgifter för övertidsläsning och för kommunala lönetillägg hade genom
den av 1937 års riksdag beslutade folkskollärarlöneregleringen bortfallit,
och statens utgifter för folkskoleväsendet hade ökats i en omfattning,
som icke torde ha varit förutsedd, då riksdagen år 1935 tog ställning
till frågan örn avvägningen av kostnaderna för folkskoleväsendet mellan
stat och kommun. Den av statskontoret väckta frågan syntes departementschefen
därför förtjänt att närmare övervägas. Under sådana förhållanden
torde för närvarande några ändringar av principiell natur icke
böra vidtagas i gällande föreskrifter om tjänstebostadsbidrag.

Sedan vid 1939 års riksdag motionsvis väckts förslag, innebärande att
riksdagen skulle uttala sig mot en ändring av nuvarande grunder för
tjänstebidragets utgående, anförde riksdagen i skrivelse nr 439/1939, att
riksdagen visserligen insåge, att en minskning av till kommunerna utgående
statsbidrag för skolväsendet skulle bli en besvikelse för flertalet skoldistrikt
men att riksdagen utginge ifrån, att de kommunala intressena ej bleve
obeaktade vid det övervägande, departementschefen förebådat.

Den 22 juni 1939 anbefalldes härefter skolöverstyrelsen att, med beaktande
av vad i ämnet yttrats enligt punkten 166 i 1939 års åttonde huvudtitel
och av riksdagen i nämnda skrivelse, taga i övervägande frågan om
avskaffande av tjänstebostadsbidragen.

I skrivelsen den 31 augusti 1939 har överstyrelsen framlagt förslag i
ämnet. Av skrivelsen inhämtas:

Den betydande ökning av statsutgifterna för folkskoleväsendet, som
följde med den av riksdagen år 1937 beslutade löneregleringen för folkskolans
lärare, medförde icke någon egentlig lättnad för kommunerna i
fråga om deras utgifter för skolväsendet. Endast i ett avsende innebure
1937 års beslut vid jämförelse med riksdagens beslut år 1935 en förskjutning
till kommunernas fördel. Enligt beslutet år 1935 hade staten åtagit
sig hela den kontanta minimilönen, medan de kommuner, som frivilligt
utsträckte lästiden utöver stadgad minimitid, alltjämt skulle utan bidrag
av statsmedel svara för ersättningen för övertidsläsningen. Är 1937 beslutade
riksdagen däremot, att lönen skulle utgå av statsmedel, även om
lästiden utsträckes till 39 veckor. Emellertid borde man för ett riktigt
bedömande av betydelsen härav erinra sig, att år 1935, då riksdagen beslutade,
att tjästebostadsbidrag skulle utgå, längre lästid än 34 1 /2 veckor
varit införd endast i 156 skoldistrikt med sammanlagt omkring 148,450
dagars övertidsläsning. Härav framginge, att i omkring 2,300 skoldistrikt
ingen övertidsläsning förekommit, varför ersättning till lärarna för övertidsläsning
icke varit någon utgift, som mera allmänt betungade kommunerna.
Då omkring 91 procent av övertidsläsningen varit förlagd till
skolor i städer, hade landsbygdens skoldistrikt praktiskt taget ingen utgift
för dylik undevisning. Lönesystemet och föreskrifterna angående statsbidragen
hade visserligen radikalt ändrats genom beslutet är 1937, och
statsutgifterna för folkskoleväsendet hade även avsevärt ökats, men detta
hade icke medfört någon minskning av kommunernas utgifter för ifråga Bihang

till riksdagens ''protokoll 19\0. 1 saini. Nr 155. 10

146

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 155.

varande ändamål. De skäl, som föranledde 1935 års riksdag att i skatteutjämnande
syfte besluta, att staten skulle icke blott åtaga sig kostnaderna
för den till lärarna utgående kontanta lönen utan även lämna bidrag
till bestridandet av kostnaderna för tjänstebostäder, vore allmänt giltiga.
Under sådana förhållanden kunde överstyrelsen icke tillstyrka, att
detta av statsmedel utgående tjänstebostadsbidrag indroges, såvida icke
statsbidraget i övrigt till folkskoleväsendet ökades med belopp, som minst
motsvarade tjänstebostadsbidraget.

Emellertid ville överstyrelsen framhålla, att de grunder, enligt vilka
tjänstebostadsbidraget utginge, knappast kunna anses tillfredsställande.
Sedan regleringen av lärarnas löner genomförts, kunde man lättare iakttaga
verkningarna av ett tjänstebostadsbidrag, som utginge med ett fast
belopp, bestämt utan hänsyn till kommunens verkliga kostnader för ändamålet.
Lönen för exempelvis en ordinarie manlig folkskollärare i 17 löneklassen
utgjorde på A-ort 4,596 kronor och på I-ort 6,012 kronor. Antoges
A-orten, som rimligt vore, tillhöra hyresgrupp I och I-orten hyresgrupp IX,
komme kommunen att bidraga till lönen med (564 — 160 =) 404 kronor
respektive (1,956 —160 =) 1,796 kronor och staten med 4,192 respektive
4,216 kronor. Kommunen betalade således på A-ort ej fullt 9 procent av
lärarens lön men på I-ort i det närmaste 30 procent. Den av dyrortsgrupperingen
förorsakade ökningen av lönen på I-ort bestredes praktiskt taget
helt av kommunen. Ännu starkare framträdde denna egenhet, örn jämförelsen
gjordes mellan två manliga lärare i löneklass 16, och den enes
stationeringsort antoges tillhöra ortsgrupp A och hyresgrupp I, medan den
andre hänfördes till ortsgrupp G och hyresgrupp VlI. Bruttolönen vore
här 4,278 respektive 5,286 kronor och kommunens bidrag därtill 404 respektive
1,448 kronor. Statsbidraget bleve 3,874 kronor vid A-ort men endast
3,838 kronor (således 36 kronor lägre) till den väsentligt högre avlönade
läraren å G-ort. Att kommunen i de exemplifierade fallen finge helt
svara för den av dyrortsgrupperingen förorsakade ökningen av lönen i de
högre ortsgrupperna, berodde därpå, att tjänstebostadsbidraget utginge
med samma belopp i lägre och högre ortsgrupp, även då den höga ortsgruppen
uteslutande hade sin grund i höga hyrespriser.

Av det anförda torde framgå, att storleken av kommunernas bidrag till
lärarlönerna vore så starkt växlande, att det kunde med skäl ifrågasättas,
om icke en utjämning borde komma till stånd. Huruvida detta borde ske
genom anpassning av tjänstebostadsbidragen efter de enligt hyresgrupperingen
fastställda hyresprisen för tjänstebostäder å skilda orter eller därigenom,
att staten övertoge hela bruttolönen eller en viss procentuellt angiven
del därav, torde böra bliva föremål för mera ingående utredningar
än överstyrelsen kunnat i detta sammanhang förebringa. Möjligen vore
det lämpligt, att frågan härom undersöktes i samband med de utredningar
om skatteutjämning, som påginge.

Vidare har Överstyrelsen ånyo hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för
riksdagen framlägga förslag om rätt till bidrag för tjänstebostad, som tillkommit
utan kostnad för skoldistrikt eller med bidrag av statsmedel, och
om ökning av statsbidragen till avlöning av lärare vid sjukvårdsanstalter
och barnhem samt till föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor
vid skolhem och arbetsstugor med belopp, motsvarande tjänstebostads -

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 155. 147

bidrag. Kostnaderna härför hade överstyrelsen beräknat uppgå till omkring

36,000 kronor.

Överstyrelsen har jämväl vidhållit sitt förslag örn tjänstebostadsbidragets
inarbetande i statsbidraget till lärarlönerna. Beträffande skälen härför
hänvisas till handlingarna. Skulle Kungl. Majit finna lämpligt att
under den närmaste tiden låta verkställa den av överstyrelsen förordade
utredningen av hithörande förhållanden, torde dock — enligt överstyrelsen
— böra anstå med överflyttande av tjänstebostadsbidraget till löneanslaget
i avvaktan på resultatet av utredningen.

I avvaktan på Kungl. Majits ställningstagande till den av överstyrelsen
föreslagna ändringen beträffande sättet för det ifrågavarande statsbidragets
utgående har överstyrelsen upptagit anslaget till tjänstebostadsbidrag
till 3,236,000 kronor, innebärande en ökning med 36,000 kronor på
grund av den föreslagna utvidgningen av rätten till bidrag ur anslaget.

Statskontoret har anfört:

Skolöverstyrelsen hade icke funnit tjänstebostadsbidragen kunna indragas,
såvida icke statsbidraget i övrigt till folkskoleväsendet ökades med belopp,
som minst motsvarade tjänstebostadsbidraget. Vad överstyrelsen anfört
hade icke övertygat statskontoret om att icke skoldistrikten hädanefter
borde åläggas att bestrida hela kostnaden för bostäder åt lärarna. Emellertid
ville ämbetsverket i nuvarande läge icke påkalla åtgärder av sådan
innebörd, då det måste anses angeläget att undvika alla icke ofrånkomliga
rubbningar i kommunernas ekonomi. Då statskontoret icke heller kunde
tillstyrka någon omreglering av dessa bidrag, som skulle kunna medföra
ökade anspråk på statskassan, förordade ämbetsverket, att för budgetåret
1940/41 tjänstebostadsbidrag utginge enligt oförändrade grunder. Medelsåtgången
torde vid sådant förhållande kunna beräknas till 3,200,000
kronor.

RiksräJcenskapsverket, som icke uttalat sig angående den av skolöverstyrelsen
föreslagna utredningen rörande omreglering av tjänstebostadsbidraget,
har ansett de under förevarande anslag redovisade utgifterna vara
av så olika slag och uppgå till så betydande belopp, att en uppdelning av
anslaget vore påkallad. Medelsanvisningen borde därvid enligt ämbetsverkets
mening uppdelas på fem självständiga riksstatsanslag, motsvarande
de under det nuvarande anslaget uppförda delposterna. I vart fall borde delposten
till tjänstebostadsbidrag utbrytas ur anslaget och uppföras å riksstaten
såsom ett särskilt anslag. Beträffande anslagsbehovet för nästa budgetår
har ämbetsverket anslutit sig till statskontorets förslag.

Vad först angår frågan örn byggnadsbidrag till nya undervisningslokaler,
vill jag framhålla, att dylika bidrag sedan krisens början av Kungl. Majit
beviljats med iakttagande av den största återhållsamhet. I den vid propositionen
nr 79 till 1939 års urtima riksdag angående åtgärder för begränsning
av statsutgifterna för budgetåret 1939/40 såsom bilaga 6 fogade pro -

Departe mentschefen.

148

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 155.

memorian framhölls, att även länsstyrelserna givetvis vid beslut i dessa
frågor borde iakttaga den återhållsamhet, som vore påkallad av den nuvarande
situationen. Om så erfordrades, borde föreskrift härom utfärdas.
Sedermera har Kungl. Majit utfärdat cirkulär (nr 842/1939) till statskontoret
och länsstyrelserna m. fl. myndigheter angående besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet. Någon ytterligare föreskrift i antydd riktning
synes ej påkallad. Emellertid anser jag mig böra i anslutning till vad av
riksräkenskapsverket yttrats ifrågasätta, huruvida icke en centralisering
av beslutanderätten i dessa ärenden bör genomföras.

I sin berättelse framhöll riksdagens år 1938 församlade revisorer (jfr
statsutskottets utlåtande nr 223/1939, sid. 12), att möjligheten att i samband
med behandlingen av större byggnadsföretag på ett mera ändamålsenligt
sätt omorganisera skoldistrikten ofta försvårades genom länsstyrelsernas
befogenhet att inom viss kostnadsram bevilja byggnadsbidrag, enär
organisationen genom de tidigare av länsstyrelsen godkända mindre byggnadsföretagen
i viss män fastlåsts. Det måste fördenskull ifrågasättas —
heter det i berättelsen — örn det kunde anses lämpligt, att olika myndigheter
beslutade i dessa frågor, då därigenom svårigheter givetvis måste uppstå
att erhålla överblick och enhetlig behandling av dessa ärenden. 1939 års
riksdags statsutskott ansåg att, därest en centralisering av beslutanderätten
i nybyggnadsfrågorna befunnes böra komma till stånd, det skulle ligga närmast
till hands att överflytta handläggningen av dessa ärenden från länsstyrelserna
till skolöverstyrelsen. Detta spörsmål syntes utskottet lämpligen
böra prövas i samband med frågan om överstyrelsens organisation.

En centralisering av nybyggnadsfrågorna torde onekligen öka möjligheterna
att främja rationaliseringssträvandena på detta område. Centraliseringen
synes mig under nuvarande förhållanden icke böra sammankopplas
med frågan om skolöverstyrelsens organisation, vilken fråga av kostnadsskäl
ej kan upptagas under den närmaste tiden. Lämpligen synes beslutanderätten
i de frågor rörande statsbidrag till nya undervisningslokaler, som
nu ankomma på länsstyrelserna, böra överflyttas på Kungl. Majit. Ändrade
bestämmelser i ämnet torde böra träda i kraft den 1 juli 1940.

De av länsstyrelserna och Stockholms folkskoledirektion lämnade uppgifterna
angående byggnadsbidrag till de företag, som färdigställts eller beräknades
bli färdigställda inom sådan tid att årsbidrag till dem komma att
utgå under budgetåret 1940/41, synas kunna ligga till grund för beräkningen
av anslagsbehovet. Jag föreslår därför, att anslagsmedlen till byggnadsbidrag
för nya undervisningslokaler för nämnda budgetår upptagas
med i runt tal 950,000 kronor.

Vad beträffar den av Hjortsberga skoldistrikt gjorda framställningen,
vill jag framhålla, att det byggnadsföretag, varom här är fråga, slutförts
långt innan riksdagen i skrivelsen nr 290/1938 fastslog, att skoldistrikt i
fortsättningen icke kunde påräkna statsbidrag till byggnadsföretag, som

149

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

igångsattes, innan vederbörlig myndighet meddelat tillstånd till dess utförande.
Vad i ärendet förekommit synes mig tala för att statsbidrag till
byggnadsföretaget bör utgå, oaktat skoldistriktet ej iakttagit den för ärendets
handläggning föreskrivna ordningen. Liksom fallet var beträffande
Stockholms och Torps skoldistrikt förelåg, då byggnadsarbetena påbörjades,
ett obestridligt och trängande behov av nya skollokaler. Därest riksdagen
icke har något att erinra mot att statsbidrag till byggnadsföretaget
må utgå utan hinder av angivna omständighet, bör det ankomma på länsstyrelsen
att i enlighet med gällande bestämmelser i ämnet fastställa den
högsta kostnadssumma, varå statsbidrag må beräknas. Någon höjning av
de nyssnämnda anslagsmedlen till bidrag till nya undervisningslokaler synes
icke böra vidtagas i anledning härav.

Det förslag örn ändrade grunder för fastställande av byggnadsbidrag till
redan befintliga undervisningslokaler, som av skolöverstyrelsen framlagts
i anledning av 1939 års lagtima riksdags i skrivelse nr 439 anmälda beslut,
synes innebära, att skoldistrikten skulle erhålla dylika bidrag i samma utsträckning,
som om de ändrade grunderna gällt alltifrån bidragssystemets
införande, d. v. s. retroaktivt från den 1 juli 1936. Statsbidrag skulle sålunda
i vissa fall utgå för örn- eller tillbyggd lokal, som tagits i bruk efter
den 1 juli 1912, för tiden från och med budgetåret 1936/37 till och med det
budgetår, under vilket 24 år förflutit efter det lokalen först togs i bruk.
Förslaget har i denna del ej föranlett någon erinran från statskontorets och
riksräkenskapsverkets sida. Skolöverstyrelsen har uppskattat kostnaderna
under budgetåret 1940/41 för förslagets genomförande till 110,000 kronor,
medan riksräkenskapsverket beräknat dem till 160,000 kronor. Anslagsbehovet
i övrigt har av nämnda myndigheter uppskattats till 1,690,000 kronor.
Mot sistnämnda beräkningar har jag intet att erinra.

Såsom framgår av riksräkenskapsverkets yttrande, uppgå de inom ämbetsverket
anmärkta beloppen — avseende budgetåret 1936/37 — för sådana
undervisningslokaler, vilka skulle beröras av förslaget, till sammanlagt
179,700 kronor. Även om man utgår från att större delen av detta belopp
icke återbetalts och att byggnadsbidrag i dessa fall utbetalts även för
budgetåret 1937/38 — vilket enligt vad jag under hand inhämtat i regel
torde vara fallet — synes en retroaktiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna
medföra, att byggnadsbidrag skola under nästa budgetår utbetalas
för åtminstone tre budgetår, nämligen budgetåren 1938/41. Härtill
komma byggnadsbidrag för budgetåren 1936/41 till sådana undervisningslokaler,
för vilka länsstyrelserna ej beviljat dylika bidrag. I vilken omfattning
detta skett har icke kunnat konstateras. Det ökade anslagsbehov, som
föranledes av ett genomförande av 1939 års riksdags omförmälda beslut, kan
under sådana förhållanden för budgetåret 1940/41 endast uppskattas helt
approximativt, men jag håller före, att det icke kominer att understiga

150

Kungl. Marits proposition Nr 155.

600,000 kronor. Summan av de årliga byggnadsbidragen torde kunna beräknas
till approximativt 180,000 kronor.

För att undvika den stora anslagsbelastning, som sålunda skulle uppstå
under budgetåret 1940/41, kan naturligtvis den lösningen tänkas, att bidragstiden
börjar löpa först från och med sagda budgetår, innebärande en
förskjutning framåt i tiden av fyra år.

Efter övervägande av de hithörande spörsmålen har jag kommit till den
uppfattningen, att ett rationellt genomförande av omförmälda riksdagsbeslut
kräver retroaktiv tillämpning av de ifrågasatta bestämmelserna såtillvida,
att antalet bidragsberättigade år icke bör minskas. Däremot synes
mig välbetänkt, att för undvikande av kumulation av årsbidrag och därav
följande ökad anslagsbelastning låta bidragstiden löpa först från och med
budgetåret 1940/41.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för ärendets behandling, ha
statskontoret och riksräkenskapsverket ifrågasatt, huruvida icke genomförandet
av riksdagens beslut örn utvidgad rätt till byggnadsbidrag för
redan befintliga undervisningslokaler borde anstå med hänsyn till det förändrade
statsfinansiella läget. För egen del är jag ej övertygad om lämpligheten
härav. Det måste nämligen framstå som ett trängande önskemål,
att de nu svävande bidragsfrågoma bringas ur världen. Ju längre avgörandet
skjutes på framtiden, desto mera synas olägenheterna öka. Jag anser
mig därför böra förorda verkställandet av riksdagens nämnda beslut från
och med nästa budgetår i den modifierade form, som av mig i det föregående
angivits, och i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med det av statskontoret
framställda förslaget.

I detta sammanhang har jag även ansett mig böra till behandling upptaga
frågan, huru återbetalningen av de enligt hittills gällande bestämmelser
oriktigt utbetalta bidragen för de fyra budgetåren före den 1 juli 1940 skall
ordnas. I de fall, då sådana bidrag återbetalts, bör givetvis utbetalningen
enligt de nya bidragsbestämmelserna börja omedelbart från och med budgetåret
1940/41. Har däremot återbetalning av sådant bidrag icke ägt rum, bör
i stället en avräkning ske på så sätt, att de enligt nya bestämmelserna utgående
bidragen från och med budgetåret 1940/41 innehållas till dess de
oriktigt utbetalta bidragen avräknats. En rättelse beträffande de oriktigt
utbetalta bidragen vid den nya bidragsperiodens början i stället för vid
dess slut torde vara att föredraga såväl ur redovisnings- och kontrollsynpunkt
som med hänsyn till önskvärdheten att snarast möjligt få avveckla
tidigare uppkomna felaktigheter i fråga om bidragsutbetalningarna. Erforderliga
anvisningar beträffande den föreslagna avräkningen böra utfärdas
av riksräkenskapsverket, som jämväl har att övervaka, att avräkningen
sker efter enhetliga grunder. Enligt vad jag inhämtat har riksräkenskapsverket
genom såväl räkenskaper som särskilt infordrade upp -

151

Kungl. Marits •proposition Nr 155.

gifter i ämnet tillgång till det material, som erfordras för en sådan övervakning.
En lösning av bidragsfrågan på sätt jag nu förordat torde icke påkalla
någon anslagsökning för budgetåret 1940/41.

Vid bifall till mitt förslag torde anslagsmedlen till byggnadsbolag för
redan befintliga undervisningslokaler böra för budgetåret 1940/41 upptagas
till 1,690,000 kronor.

Beträffande anslagsmedlen till hyresbidrag ansluter jag mig till riksräkenskapsverkets
förslag om att posten med hänsyn till belastningen under
de två sistförflutna budgetåren bör sänkas till 180,000 kronor.

Anslagsmedlen till underhålls- och mäterielbidrag skulle i enlighet med
skolöverstyrelsens av statskontoret och riksräkenskapsverket biträdda förslag
vid i övrigt oförändrade förhållanden upptagas med oförändrat belopp,

1,800,000 kronor. Dessa bidrag, som avse underhåll av undervisningslokaler
ävensom tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel, utgå
med 50 kronor för varje lokal, som tillhör skoldistrikt, och med 25 kronor för
varje av distriktet förhyrd lokal. Såsom villkor gäller bland annat, att
lokalen hålles i ett tillfredsställande skick. Enligt den till 1939 års urtima
riksdag avlåtna propositionen nr 79 anfördes i en av särskild utredningsman
inom finansdepartementet upprättad promemoria bland annat följande: I

fråga örn detta bidrag syntes mot en besparing icke kunna med samma
styrka åberopas skälet, att en beskärning av bidraget endast skulle innefatta
en överflyttning på kommunerna av utgifter, som staten åtagit sig.
Örn nämligen staten beträffande sina byggnader och sina institutioners materiel
under förhandenvarande förhållanden gjorde inskränkningar i det
underhåll och den förnyelse, som under ett annat statsfinansiellt läge skulle
hava ansetts skäliga, så kunde med fog begäras, att kommunerna i sina dispositioner
för enahanda ändamål gjorde liknande inskränkningar. Vid sådant
förhållande skulle det icke vara obilligt att för en kortare tid nedsätta
statsbidraget till skoldistriktens underhålls- och materielkostnader.

Enligt bilaga 6 till nämnda proposition förutsattes, att frågan om reduktion
av dessa bidrag skulle upptagas i samband med frågan om anvisande
av medel för ändamålet för budgetåret 1940/41. I anslutning härtill
vill jag nämna, att jag intet har att erinra mot de i promemorian anförda
synpunkterna och att jag för egen del föreslår, att sagda bidrag
från och med den 1 juli 1940 tills vidare begränsas till 50 procent av de
nu utgående, d. v. s. till 25 kronor, respektive i avrundat tal 12 kronor
för lokal och år. Förevarande anslagsmedel böra på grund härav för nästa
budgetår beräknas till 900,000 kronor.

Såsom framgår av det föregående, har skolöverstyrelsen ställt sig avvisande
till den enligt det föregående framförda tanken örn indragning

152

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

av tjänstebostadsbidragen. Statskontoret har icke delat denna uppfattning
men har å andra sidan för undvikande av rubbningar i kommunernas ekonomi
icke velat i nuvarande läge påkalla åtgärder för bidragets avskaffande.
Vidare har statskontoret avstyrkt en omreglering av tjänstebostadsbidragen,
som skulle kunna medföra ökade anspråk på statskassan. Riksräkenskapsverket
har inskränkt sig till att förorda, att delposten till tjänstebostadsbidrag
borde utbrytas ur anslaget och i riksstaten uppföras såsom ett
särskilt anslag.

För egen del lutar jag åt den uppfattningen, att tjänstebostadsbidragen
— framförallt med hänsyn till att skoldistriktens kostnader för skolväsendet
proportionsvis torde vara mindre nu är år 1935 — böra avskaffas.
En sådan åtgärd skulle vara önskvärd med hänsyn till vad av mig inledningsvis
(sid. 11) anförts rörande det förhållandet, att skoldistrikten numera
i viss utsträckning icke ha samma intresse som tidigare av att hålla
kostnaderna för folkskoleväsendet nere vid en skälig nivå. Genom en sådan
åtgärd skulle även kunna undvikas den reglering av tjänstebostadsbidragen
efter hyresnivån, som enligt skolöverstyrelsen borde göras till
föremål för närmare undersökning och som av allt att döma skulle kunna
leda till en minskning av bidragen för ett antal skoldistrikt på landsbygden
och en höjning av statsbidragen till folkskoleväsendet i de större städerna.
Då jag emellertid i likhet med statskontoret anser, att åtgärder, som medföra
rubbningar i kommunernas ekonomi, under rådande förhållanden böra
om möjligt undvikas, vill jag ej nu förorda någon ändring av sådan innebörd,
men förutsätter, att frågan vid en lämpligare tidpunkt ånyo tages under
omprövning. Vid sådant förhållande anser jag mig ej böra nu förorda
någon ändrad ordning för redovisning av tjänstebostadsbidraget eller någon
utvidgning av rätten till sådant bidrag. Anslagsmedlen till tjänstebostadsbidrag
torde i anslutning till skolöverstyrelsens utan erinran lämnade beräkningar
böra för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp, 3,200,000
kronor. Anmärkas må, att de av mig förordade besparingsåtgärder, som
medföra indragning av lärartjänster, inverka på anslagsbelastningen först
från och med budgetåret 1941/42.

Vid bifall till vad jag ovan föreslagit skulle förevarande anslag under
budgetåret 1940/41 upptagas till (950,000 + 1,690,000 + 180,000 -f
+ 900,000 + 3,200,000 —) 6,920,000 kronor.

Såsom förut anförts har emellertid riksräkenskapsverket ansett de under
förevarande anslag redovisade utgifterna vara av så olika slag och uppgå till
så betydande belopp, att en uppdelning av anslaget vore påkallad. Enligt
vad jag inhämtat, har även redovisningen av dessa olikartade utgifter under
ett anslag ur redovisningssynpunkt medfört stora olägenheter såväl för
länsstyrelserna som för riksräkenskapsverket. Sålunda har ofta förekommit,
att utgifterna å anslaget icke specificerats samt — i de fall de specificerats

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

— icke bokförts under rätt anslagspost. Detsamma gäller även de inkomster,
som på grund av anmärkningar eller annan anledning tillgodoförts
anslaget. Det nuvarande redovisningssättet har därför medfört svårigheter
att överblicka kostnaderna för de olika ändamål, vartill anslaget är anvisat.
På grund härav vill jag förorda en uppdelning av anslaget på fem självständiga
förslagsanslag.

16. Förslagsanslaget till Nomadskolor: Avlöningar.

Detta anslag är nu uppfört med 125,300 kronor och disponeras på sätt
framgår av statsliggaren för budgetåret 1939/40, sid. 523 f.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1939 hemställt, att anslaget
måtte för nästa budgetår uppföras med oförändrat belopp.

I enlighet med vad jag i annat sammanhang förordat, böra de för innevarande
budgetår gällande provisoriska lönebestämmelserna för nomadlärare
erhålla tillämpning jämväl för budgetåret 1940/41.

Såsom framgår av det föregående (sid. 48), beröres förevarande anslag
ej av några besparingsåtgärder. En höjning av anslaget är erforderlig med
hänsyn till stegringen av det rörliga tillägget. Anslaget synes däremot ej
behöva höjas till följd av de kvinnliga lärarna avseende övergångsbestämmelserna
i avlöningsreglementet för nomadlärare (nr 419/1938). I enlighet
med de beräkningsgrunder, som av chefen för finansdepartementet vid
anmälan av årets statsverksproposition angivits, bör anslagsposten till rörligt
tillägg höjas med 3,200 kronor men samtidigt anslagsposten till avlöningar
till tjänstemän å ordinarie stat minskas med samma belopp till

88,800 kronor. Anslaget torde sålunda för nästa budgetår böra upptagas
med oförändrat belopp, 125,300 kronor.

17. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till
avlöning åt lärare.

Detta anslag var för budgetåren 1937/38 och 1938/39 uppfört med

5.250.000 kronor respektive 5,000,000 kronor. Anslaget är nu uppfört med

4.825.000 kronor. Anslagsminskningen beror huvudsakligen på den fortgående
centraliseringen av fortsättningsskolväsendet samt övergång från
tvåårig till ettårig fortsättningsskola i samband med införande av ett sjunde
skolår.

Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 augusti 1939 och den 1 mars
1940 framlagt förslag angående beriikningar för nästa budgetår av förevarande
anslag. Av sistnämnda skrivelse inhämtas, att överstyrelsen med

Departe mentschefen.

154 Kungl. Marits ''proposition Nr 155.

ledning av infordrade uppgifter från statens folkskolinspektörer beräknat
anslagsbehovet till 4,500,000 kronor.

Vidare har svenska skolkökslärarinnornas förening gjort framställning
om höjning av arvodet för undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskola
från 2 kronor till 2 kronor 50 öre för undervisningstimme. Skolöverstyrelsen
har tillstyrkt framställningen och beräknat merkostnaden vid bifall
till densamma till 240,000 kronor.

Mot de av skolöverstyrelsen gjorda anslagsberäkningarna har jag i och
för sig intet att erinra. Förevarande anslag skulle således kunna sänkas
med 325,000 kronor. Såsom framgår av det föregående (sid. 70), synes
emellertid en ytterligare anslagssänkning av 450,000 kronor möjlig, därest
vissa av mig förordade besparingsåtgärder genomföras. Med hänsyn härtill
och då jag under nuvarande förhållanden ej kan tillstyrka den av svenska
skolkökslärarinnornas förening gjorda framställningen om arvodeshöjning,
föreslår jag, att anslaget för nästa budgetår upptages till (4,825,000 —
— 325,000 — 450,000 =) 4,050,000 kronor.

18. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till
centralisering av fortsättningsskolväsendet.

Detta anslag har utgått med följande belopp:

1932/36 kronor 100,000

1936/37 ...................... » 200,000

1937/38 » 240,000

1938/39 » 300,000

1939/40 » 325,000.

Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgjorde nettoutgiften å
anslaget i runt tal 285,000 kronor under budgetåret 1936/37, 311,000 kronor
under budgetåret 1937/38 och 333,000 kronor under budgetåret
1938/39.

Skolöverstyrelsen har i skrivelser den 31 augusti 1939 och den 1 mars
1940 framlagt anslagsberäkningar för nästa budgetår. I den sistnämnda
skrivelsen har meddelats, att de verkliga kostnaderna för centralisering av
fortsättningsskolväsendet under budgetåret 1938/39 enligt av folkskolinspektörerna
lämnade uppgifter stigit till 397,858 kronor. Ökningen kompenserades
emellertid mer än dubbelt av den besparing, som samtidigt
kunnat göras beträffande anslaget till avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor.
Överstyrelsen har föreslagit, att anslaget skulle för budgetåret
1940/41 bestämmas till 400,000 kronor.

155

Kungl. May.ts proposition Nr 155.

De av mig i det föregående (sid. 70) förordade besparingsåtgärderna
ha beräknats medföra en höjning av detta anslag med 130,000 kronor.
Anslaget torde med hänsyn härtill böra för nästa budgetår upptagas till
(400,000 -f 130,000 =) 580,000 kronor.

19. Förslagsanslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa
statsunderstödda undervisnings- m. fl. anstalter.

Förevarande anslag är nu uppfört med 2,500,000 kronor.

I 1940 års åttonde huvudtitel har under punkten 140 förutsatts, att dyrtidstillägg
åt vissa på indragningsstat hos landsting uppförda seminarielärare
skall från och med budgetåret 1940/41 bestridas från det till avlöning
åt ifrågavarande lärare under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget.
Nämnda dyrtidstillägg ha förut utgått från nu ifrågavarande
anslag. Under nästa budgetår skall ur förevarande anslag endast utbetalas
procentuellt dyrtidstillägg inklusive barntillägg dels för budgetåret 1939/40
åt lärare i slöjd vid folk- och småskolor m. fl. med minst 20 veckotimmars
tjänstgöring, dels för budgetåret 1939/40 åt lärarinnor i hushållsgöromål
vid folk- och småskolor m. fl., dels ock för budgetåret 1940/41 åt lärare
vid statsunderstödda privatläroverk och folkhögskolor samt vid läroanstalter
för utbildning av lärarinnor i hushållsgöromål och kvinnlig slöjd.

Skolöverstyrelsen har beräknat kostnaderna för de dyrtidstillägg, som
enligt vad nyss nämnts skulle under nästa budgetår utgå från förevarande
anslag, till respektive 295,000, 120,000 och 650,000 kronor eller således till
sammanlagt 1,065,000 kronor. Överstyrelsen synes därvid ha utgått från
ett procentuellt dyrtidstillägg av 34 procent. Mot överstyrelsens beräkningar
har statskontoret icke haft något att erinra. Riksräkenskapsverket
har beräknat kostnaderna i fråga efter 36 procent och kommit till ett belopp
av 1,125,000 kronor.

I enlighet med vad av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang
föreslagits bör anslaget beräknas med utgångspunkt från det procenttal,
som tillämpas vid ett levnadskostnadsindex av 174. Enligt av mig
gjorda beräkningar synes anslaget för nästa budgetår böra bestämmas till

1,120,000 kronor. I jämförelse med anslaget för innevarande budgetår skulle
anslagsbeloppet således minskas med 1,380,000 kronor.

Departe mentschefen.

156

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

IV. Sammanfattning.

Sammanfattningsvis innebära de av mig i det föregående verkställda
anslagskalkylerna, att ifrågavarande anslag för nästa budgetår skulle uppföras
med följande belopp, varvid för jämförelse jämväl angivas nu utgående
anslag och i årets riksstatsförslag beräknade belopp:

Anslagsändamål	Nuvarande anslag, kronor	I statsverks-propositionen beräknat belopp, kronor	Nu föreslaget belopp, kronor
Folkskoleseminarier:
Avlöningar......................	2,399,600	2,380,000	2,337,000
Omkostnader.....................	223,600	230,000	238,000
Materiel, böcker m. m................	74,000	50,000	50,000
Stipendier.......................	168,100	100,000	56,000
Småskoleseminarier:
Avlöningar......................	519,900	500,000	534,400
Omkostnader.....................	81,000	70,000	66,000
Materiel, böcker m. m................	17,000	10,000	10,000
Stipendier.......................	48,800	30,000	33,000
Folkskolor m. m.:
Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor . . .	120,000,000	128,000,000	129,000,000
Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folk-skolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjd-skolor .......................	3,650,000	3,850,000	3,850,000
Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunder-stödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern............	220,000	270,000	265,000
Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och bi-trädande föreståndarinnor vid skolhem och ar-betsstugor .....................	300,000	330,000	330,000
Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem arbetsstugor eller enskilda hem.........	1,000,000	1,150,000	1,175,000
Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skol-pliktiga barn ...................	925,000	1,200,000	1,300,000
Bidrag till undervisningslokaler m. m.......	8,000,000	7,200,000	6,920,000''
Nomadskolor: Avlöningar...............	125,300	131,400	125,300
Fortsättningsskolor:
Bidrag till avlöning åt lärare...........	4,825,000	4,750,000	4,050,000
Bidrag till centralisering av fortsättningsskolvä-sendet.......................	325,000	325,000	530,000
Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter...........	2,500,000	1,120,000	1,120,000
Summa kronor	145,402,300	151,696,400	151,989,700

'' Anslaget föreslås uppdelat på fem särskilda anslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

157

V. Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. ur personalförteckningen för folkskoleseminarierna
utesluta följande under rubriken Tjänstemän å övergångsstat
upptagna befattningshavare, nämligen 1 lektor i lönegraden
A 27 och 1 lärare i musik i lönegraden A 21;

2. godkänna följande avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1940/41:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie
stat, förslagsvis...........kronor 1,960,500

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat,
förslagsvis........... » 20,400

3. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit:

a. Arvoden åt semi narieläkare.

.....kronor 12,900

b. Arvoden åt semi nariebibliotekarier.

» 8,200

c. Arvoden åt biträ den

å rektorsexpeditionerna.
...... » 6,500

d. Särskilda arvoden
vid provårssemina rier.

........... » 21,700

e. Tilläggsarvoden åt

lärare vid de vid
vissa seminarier anordnade
kurserna
för utbildande av
kyrkomusiker, förslagsvis
......... »_6,200 » 55,500

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal:

a. Grundavlöningar

m. m., förslagsvis kronor 89,500

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

b. Avlöningsförhöjningar
m. m., förslagsvis.
........ kronor 8,600 kronor 98,100

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ....... >_202,500

Summa förslagsanslag kronor 2,337,000;

3. medgiva, att till läraren i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet
i Karlstad Anders Gustafsson må, räknat
från och med den 1 juli 1937, tills vidare, så länge han
innehar sin nuvarande befattning, utgå personligt lönetillägg
med 300 kronor för år;

4. till Folkskoleseminarier: Avlöningar för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av. . kronor 2,337,000;

5. till Folkskoleseminarier: Omkostnader för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av . . . kronor 238,000;

6. till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag

av..............................kronor 50,000;

7. till Folkskoleseminarier: Stipendier för budgetåret

1940/41 anvisa ett anslag av.........kronor 56,000;

8. godkänna följande avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1940/41:

Avlöningsstat.
Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis.................

Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat,
förslagsvis.............

Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit:

a. Arvoden åt semina rieläkare.

.........kronor 3,600

b. Arvoden åt seminarie bibliotekarier.

..... » 3,000

c. Arvoden åt biträden
å rektorsexpeditio nerna.

........... » 1,700

d. Tilläggsarvoden åt

lärare i trädgårdsskötsel
........... » 1,050

e. Arvode åt ett biträde

för matlagningen vid
seminariet i Lycksele » 900

kronor 389,000
» 33,500

» 10,250

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal:

a. Grundavlöningar
m. m., förslagsvis . . kronor 58,500

b. Avlöningshöjningar

m. m., förslagsvis . . » 1,750 kronor 60,250

5. Rörligt tillägg, förslagsvis......... »_41,400

Summa förslagsanslag kronor 534,400;

9. till Småskoleseminarier: Avlöningar för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av . . . kronor 534,400;

10. till Småskoleseminarier: Omkostnader för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av kronor 66,000;

11. till Småskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag

av..............................kronor 10,000;

12. till Småskoleseminarier: Stipendier för budgetåret

1940/41 anvisa ett anslag av.........kronor 33,000;

13. besluta, att för budgetåret 1939/40 gällande grunder
för avlöning åt lärare vid folk- och småskolor och
med dem i avlöningshänseende likställda befattningshavare
samt åt nomadlärare skola med förut angiven jämkning
äga tillämpning jämväl för budgetåret 1940/41;

14. medgiva, att för budgetåret 1939/40 gällande grunder
för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa lärare vid folk- och småskolor
m. fl. skola äga tillämpning jämväl för budgetåret 1940/41;

15. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare

vid folkskolor för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag
av....................kronor 129,000,000;

16. medgiva, att ur nämnda anslag må, om och i den
mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till
svensk undervisning för svenska barn i utlandet, dock
med sammanlagt högst 26,500 kronor;

17. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare

i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda
slöjdskolor för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag
av........................kronor 3,850,000;

18. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare

för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa
barnhem intagna barn i skolåldern för budgetåret 1940/41
anvisa ett förslagsanslag av.........kronor 265,000;

160

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 155.

19. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt före ståndarinnor

och biträdande föreståndarinnor vid skolhem
och arbetsstugor för budgetåret 1940/41 anvisa ett
förslagsanslag av..................kronor 330,000;

20. till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av
skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem för
budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag

av............................kronor 1,175,000;

21. till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av

skolskjutsar för skolpliktiga barn för budgetåret 1940/41
anvisa ett förslagsanslag av........kronor 1,300,000;

22. till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler
för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 950,000;

23. till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag för vissa
äldre undervisningslokaler för budgetåret 1940/41 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av............................kronor 1,690,000;

24. till Folkskolor m. m.: Hyresbidrag för undervis ningslokaler

för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 180,000;

25. godkänna av mig angivna ändringar i gällande
grunder för underhålls- och materielbidrag, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1940/41;

26. till Folkskolor m. m.: Underhålls- och materielbidrag

för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av...............kronor 900,000;

27. till Folkskolor m. m.: Tjänstebostadsbidrag för bud getåret

1940/41 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av................kronor 3,200,000;

28. vidtaga av mig angivna ändringar i avlöningsstaten
för nomadskolorna;

29. till Nomadskolor: Avlöningar för budgetåret 1940/41

anvisa ett förslagsanslag av.........kronor 125,300;

30. till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lä rare

för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag
..............................kronor 4,050,000;

31. till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering

av fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1940/41 anvisa
ett förslagsanslag av...........kronor 530,000;

32. till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av. . kronor 1,120,000.

161

Kungl. Majlis proposition Nr 155.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Häggqvist.

Mildrig till riksdagens protokoll 79-40. 1 sami. Nr 155.

162

Kungl. Majlis -proposition Nr 155.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning......................................... 2

II. Vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet

1. Allmänna synpunkter............................... 4

Departementschefen................................. 10

2. Minskning av antalet parallellavdelningar................. 12

Departementschefen................................. 31

3. Ökade möjligheter för indragning av lärartjänster i vissa fall. . . 36

Departementschefen................................. 41

4. Uppskov med beslutad reglering av den årliga lästiden i folk skolan

m. m..................................... 43

Departementschefen ..... 45

5. Utsträckning av undervisningsskyldigheten................ 47

Departementschefen................................. 52

6. Besparingsåtgärder inom fortsättningsskolväsendet........... 53

Departementschefen................................. 67

III. Anslagsberäkningar

1. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarier: Avlöningar......... 70

Departementschefen................................. 80

2. Förslagsanslaget till Folkskoleseminarier: Omkostnader....... 83

Departementschefen................................. 84

3. Reservationsanslaget till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. 84

Departementschefen................................. 84

4. Anslaget till Folkskoleseminarier: Stipendier............... 85

Departementschefen..............''.................. 91

5. Förslagsanslaget till Småskoleseminarier: Avlöningar......... 92

Departementschefen................................. 98

6. Förslagsanslaget till Småskoleseminarier: Omkostnader........ 99

Departementschefen................................. 100

7. Reservationsanslaget till Småskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. 100

Departementschefen................................. 100

8. Anslaget till Småskoleseminarier: Stipendier............... 100

Kungl. Mårts proposition Nr 155. 163

Sid.

9. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare

vid folkskolor................................... 101

Departementschefen................................. 109

10. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare

i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor 112

Departementschefen.................................119

11. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare

för vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem
intagna barn i skolåldern....................... 121

Departementschefen................................. 122

12. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt före ståndarinnor

och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och

arbetsstugor..................................... 122

Departementschefen................................. 123

13. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering

av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem..... 123

Departementschefen.................................124

14. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av

skolskjutsar för skolpliktiga barn..................... 125

Departementschefen................................. 132

15. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till undervisnings lokaler

m. m..................................... 134

Departementschefen................................ 147

16. Förslagsanslaget till Nomadskolor: Avlöningar.............. 153

Departementschefen................................. 153

17. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt

lärare......................................... 153

Departementschefen................................. 154

18. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering

av fortsättningsskolväsendet......................... 154

Departementschefen................................. 155

19. Förslagsanslaget till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunder stödda

undervisnings- m. fl. anstalter.................. 155

Departementschefen................................. 155

IV. Sammanfattning.................................... 156

V. Hemställan

157