Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958 (Proposition 1958:153 - a)

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Nr 153

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
given Stockholms slott den 9 april 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget är främst föranlett av att farliga
verkningar genom induktion från kraftledningar för särskilt hög spänning
numera kan uppträda i andra elektriska anläggningar, särskilt sådana
för svagström eller lågspänd starkström, även på stora avstånd från kraftledningarna.
Med hänsyn härtill har de nuvarande reglerna om skyldighet
att vidta och bekosta skyddsåtgärder gentemot inverkan av elektrisk
ström, enligt vilka sådan skyldighet helt åvilar innehavaren av en nytillkommande
anläggning, ansetts böra i viss omfattning ändras. Enligt förslaget
skall det sålunda i princip ankomma på de ifrågavarande kraftledningarnas
innehavare att svara för åtgärder, som erfordras för att även yngre
anläggningar för svagström eller lågspänd starkström skyddas mot induk 1—165

68 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 153

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

tion. Vidare förordas sådan ändring av reglerna om ansvar för skada å
person eller annan egendom än elektrisk anläggning, att den som inom
byggnad eller inhägnad gård lider skada av elektrisk ström från en förbrukningsanläggning
för hushållsändamål o. d. får ersättning, så snart
strömmen inkommit i anläggningen på ej åsyftat sätt. Dessutom föreslås
en sådan jämkning av preskriptionsbestämmelserna, att därav framgår att
den korta preskriptionstiden av två år icke skall gälla med avseende å
sådan regresstalan mot elektrisk anläggnings innehavare, som föres av
dylik anläggnings ägare eller innehavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

FÖRSLAG

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, dels att 1, 4—6, 9, 11 och 14 §§ lagen den 27 juni
1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1, skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag
skall införas en ny paragraf, betecknad 17 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §■
t.

vattendrag.

Menighet vare ---— eller

Ej heller---- den föreslagna.

Skall enligt vad i denna paragraf
är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda
föreskrives, vad i lagen om
expropriation i allmänhet stadgas
samt den särskilda bestämmelsen i
91 § första stycket ävensom i fråga
om elektriska starkströmsledningar
övriga i sagda lag meddelade särskilda
bestämmelser om expropriation
för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tillämpning;
och skall vad där stadgas med avseende
å upplåtelse av nyttjanderätt
för svagströmsledning gälla jämväl
beträffande upplåtelse av servitutsrätt
för starkströmsledning.

Skall enligt vad i denna paragraf
är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda
föreskrives, vad i lagen om
expropriation i allmänhet stadgas
samt, i fråga om elektriska starkströmsledningar,
i sagda lag meddelade
särskilda bestämmelser om
expropriation för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tilllämpning;
och skall vad där stadgas
med avseende å upplåtelse av
nyttjanderätt för svagströmsledning
gälla jämväl beträffande upplåtelse
av servitutsrätt för starkströmsledning.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1941:958, av 4 § se SFS 1957:383 och av 14 S se
SFS 1916: 237.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

För skada,---förstnämnda anläggning.

Har skadan---avvända densamma.

Är elektrisk anläggning till hela
sin sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under
jordytan och överstiger ej största
effektiva spänningen tvåhundrafemtio
volt, räknat på det i 3 § 2
mom. a) angivna sätt, skall, ändå att
anläggningen innefattar egen generator
eller transformator, vad i denna
paragraf är stadgat icke medföra
skyldighet att ersätta skada.

Med generator

Vad i första stycket sägs gäller
ej skada som uppkommit inom
byggnad eller inhägnad gård genom
inverkan av ström, vilken med en
spänning av högst tvåhundrafemtio
volt, räknat så som angives i 3 § 2
mom. a), tillförts förbrukningsanläggning
för starkström.

--dylik anläggning.

5 §.

Finnes vid elektrisk anläggnings
tagande i bruk, att densamma genom
inverkan å förut befintlig dylik
anläggning medelst induktion eller
annorledes vållar skada å denna
eller hinder i dess drift, vare
förstnämnda anläggnings innehavare
pliktig att ofördröjligen vidtaga
de anordningar eller förändringar
å vare sig den ena eller
den andra anläggningen, vilka
erfordras till förekommande av
dylik inverkan; underlåter han
det, äge den andra anläggningens
innehavare att på den försumliges
bekostnad verkställa vad i sådant
hänseende erfordras.

1 mom. Kan elektrisk anläggning
genom inverkan på redan befintlig
dylik anläggning vålla skada å person
eller egendom eller störning i
driften, skall innehavaren av förstnämnda
anläggning vidtaga erforderliga
åtgärder vid denna för att
förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsanläggning,
i vilken vid enfasigt fel
kan uppkomma jordslutningsström
med större styrka än femhundra
ampere, vare ock pliktig att, så snart
han vunnit kännedom om senare tillkommen
anläggning för svagström
eller för starkström med en spänning
av högst sexhundra volt, räknat
så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga
erforderliga åtgärder vid sin
anläggning för att förebygga att
denna genom inverkan på den
andra anläggningen medelst induktion
eller förhöjda markpotentialer

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vållar skada å person eller egendom
eller annan störning än Ijudstörning.

2 mom. Kan i fall, som avses i 1
mom., erforderligt skydd med bättre
verkan eller till lägre kostnad vinnas
genom åtgärd vid den anläggning
som är utsatt för inverkan, ankommer
det på dess innehavare att
efter överenskommelse eller rättens
förordnande utföra åtgärden.

Innehavaren äger, i den mån åtgärden
ej är till båtnad för hans anläggning
genom minskning av utgifter
för dess underhåll och drift
eller annan stadigvarande förbättring
av driften, att av den som enligt
1 mom. är skyldig att vidtaga
skyddsåtgärder njuta ersättning för
utgifter vilka varit nödvändiga.

Har elektrisk anläggning skadats
eller dess drift hindrats genom inverkan
av elektrisk ström från
annan dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare
från ersättningsskyldighet fri, där
icke han underlåtit vidtaga de anordningar,
som jämlikt 5 § på honom
ankommit, eller eljest skadan
eller hindret föranletts av vårdslöshet
vid anläggningens utförande
eller skötsel; uppkommer skada eller
hinder å den anläggning, från
vilken strömmen utgått, och föranleddes
skadan eller hindret av vårdslöshet
vid den andra anläggningens
utförande eller skötsel, vare denna
anläggnings innehavare pliktig att
ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet ■— — — vari

§•

Har elektrisk anläggning skadats
eller dess drift störts genom inverkan
av elektrisk ström från annan
dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet
fri, där icke han underlåtit
vidtaga de skyddsåtgärder
som jämlikt 5 § på honom ankommit
eller eljest skadan eller störningen
föranletts av vårdslöshet vid anläggningens
utförande eller skötsel;
uppkommer skada eller störning å
den anläggning, från vilken strömmen
utgått, och föranleddes skadan
eller störningen av vårdslöshet vid
den andra anläggningens utförande
eller skötsel, vare denna anläggnings
innehavare pliktig att ersätta skadan
eller förlusten.

era sidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har innehavare av elektrisk anläggning
nödgats utgiva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan
av en medelst överledning
från annan anläggning inkommen
elektrisk ström, och var överledningen
vållad genom vårdslöshet vid
den sistnämnda anläggningens utförande
eller skötsel, äge den, som fått
utgiva ersättningen, att av den senare
anläggningens innehavare söka
åter, vad han sålunda fått utgiva.
Finnes sådan vårdslöshet, som
nyss sagts, hava förelupit jämväl vid
den förstnämnda anläggningen, äge
rätten, med avseende å beskaffenheten
av de å ömse sidor begångna
fel, bestämma, till huru stort belopp
ersättningen skall av vardera sidan
slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet
ej någondera sidan till last,
skola båda anläggningarnas innehavare
sig emellan taga del i ersättningens
gäldande, såsom om de gemensamt
vållat skadan; dock att i
ty fall ansvarighet icke åligger innehavare
av telegraf-, telefon- eller
annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada,

§•

Har innehavare av elektrisk anläggning
nödgats utgiva ersättningför
skada, som orsakats genom inverkan
av en medelst indnktion eller
överledning eller eljest på ej åsyftat
sätt från annan anläggning inkommen
elektrisk ström, och var skadan
vållad genom vårdslöshet vid den
sistnämnda anläggningens utförande
eller skötsel, äge den, som fått utgiva
ersättningen, att av den senare
anläggningens innehavare söka åter
vad han sålunda fått utgiva. Finnes
sådan vårdslöshet, som nyss sagts,
hava förelupit jämväl vid den förstnämnda
anläggningen, äge rätten,
med avseende å beskaffenheten av
de å ömse sidor begångna fel, bestämma,
till huru stort belopp ersättningen
skall av vardera sidan slutligen
gäldas. Ligger dylik vårdslöshet
ej någondera sidan till last, skola
båda anläggningarnas innehavare
sig emellan taga del i ersättningens
gäldande, såsom om de gemensamt
vållat skadan; dock att i ty fall ansvarighet
icke åligger innehavare av
telegraf-, telefon- eller annan dylik
i och för sig ofarlig anläggning.

sålunda uppkommit.

11 §.

Var, som vill fordra skadestånd
enligt h—10 §§, skall inom två år
från den dag, då skadan timade, sin
talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, have han sin talan
förlorat.

Talan mot elektrisk anläggnings
ägare eller innehavare om skadestånd
enligt I eller 6 § skall väckas
inom två år från det skadan timade.
Försummas det, är rätt till talan förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

De i denna lag givna bestämmelser
skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av
elektrisk anläggning att utgiva ersättning,
då till följd av olycksfall i
arbete sådan i anläggningens tjänst
anställd arbetare, som avses i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete,
varder dödad eller skadad.

De i denna lag givna bestämmelser
skola icke medföra skyldighet för
ägare eller innehavare av elektrisk
anläggning att utgiva ersättning, då
till följd av olycksfall i arbete sådan
i anläggningens tjänst anställd arbetstagare,
som avses i lagen om
yrkesskadeförsäkring, varder dödad
eller skadad.

17 §.

Beträffande åtgärder till förebyggande
av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt
stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1958.

Närvarande

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
ändrad lagstiftning rörande skyddsåtgärder mot farlig induktion i elektriska
anläggningar m. m. samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallade min företrädare i
ämbetet, statsrådet Andersson, tre sakkunniga1 för att i samråd med representanter2
för telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
samt svenska vattenkraftföreningen utreda frågor, sammanhängande med
sådana från högspänningsledningar inducerade spänningar som kan medföra
fara för person och egendom, samt överväga och framlägga förslag
till erforderliga ändringar i de regler om skadeståndsansvar och skyldighet
att vidtaga och bekosta skyddsåtgärder som finns intagna i lagen den 27
juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
De sakkunniga, som antog benämningen induktionsstörningssakkunniga,
avlämnade den 22 november 1956 ett betänkande3 med förslag till ändring
i vissa delar av nämnda lag. Vid betänkandet var fogat ett särskilt yttrande
av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium — som infordrat yttranden
från överinspektörerna vid statens elektriska inspektion — föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, landsbygdens

1 De sakkunniga var f. d. regeringsrådet H. D. Franzén, tillika ordförande, vattenrättsdomaren
L. af Klintberg och överingenjören S. E. Sandin. Som experter åt de sakkunniga
fungerade överingenjören i vattenfallsstyrelsen G. Jancke och byrådirektören i
telestyrelsen G. A. Pettersson.

2 Representanter var, för telestyrelsen till en början byrådirektören S. B. Leffler
och sedermera byrådirektören Å. Mossler, för järnvägsstyrelsen byråchefen S. Nordmark
och byrådirektören B. Wijkman, för vattenfallsstyrelsen byrådirektören B. André samt
för svenska vattenkraftföreningen till en början vice stadsjuristen E. G. Westman och
civilingenjören B. Nyquist och sedermera även civilingenjören A. Björgcrd.

3 Betänkandet är stencilerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

elnämnd, svenska elverksföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund,
svenska järnvägsföreningen, svenska vattenkraftföreningen, Sveriges
advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom kommunikationsdepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska anläggningar

De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar för belysning,
drivkraft eller annat dylikt ändamål är upptagna i lagen den 27 juni
1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar —
i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar brukar betecknas
som starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och andra
svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning avses — enligt
kungörelsen den 15 november 1957, nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar
— sådan anläggning med däri ingående särskilda föremål, i
vilken alstras, omformas eller nyttjas elektrisk ström med sådan spänning,
styrka eller frekvens, att fara för person eller egendom därav kan förorsakas.
Annan elektrisk anläggning än nu sagts utgör svagströmsanläggning.
Spänning, som uppgår till högst 250 volt (V) mellan en ledare och
jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, benämnes lågspänning.
Annan spänning benämnes högspänning.

Enligt 1902 års lag erfordras regelmässigt tillstånd (koncession) för
framdragande eller begagnande av starkströmsledning. Medan 1 § innehåller
regler om expropriation för elektrisk värmekraftanläggning eller för
starkströmsledning, är bestämmelser om koncession å starkströmsledning
samt om distributionsskyldighet, reglering av pris och övriga villkor för
leverans av ström och om förhandstillstånd upptagna i 2 §. Dessutom finns
i 3 § föreskrifter om vilka handlingar, som skall åtfölja expropriations- och
koncessionsansökningar, samt om den förberedande behandlingen av sadana
ansökningar.

I 4—12 §§ innehåller 1902 års lag vissa för starkströms- och svagströmsanläggningar
gemensamma bestämmelser rörande åtgärder mot och
ersättning för skada genom inverkan av elektrisk ström. Frånsett en redaktionell
ändring i 4 § har dessa bestämmelser icke ändrats sedan lagens
tillkomst.

I 4 § har innehavare av starkströmsanläggning med generator eller
transformator ålagts strikt ersättningsansvar gentemot tredje man för
skada som orsakas av ström från anläggningen. Sådant ansvar inträder
dock icke, om skadan tillkommit genom händelse av högre hand eller uppkommit
vid lågspänningsanläggning som till hela sin sträckning är förlagd
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan. Har den
skadelidande genom grov vårdslöshet själv vållat skadan, är jämlikt 7 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 dr 1958

anläggningsinnehavaren fri från ersättningsskyldighet som i 4 § sägs. Jämlikt
7 § inträder icke heller ersättningsskyldighet för skada å egendom,
som föranletts av den skadelidandes uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt
åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter mot anläggningens
ägare eller innehavare. Rätten till ersättning är dock i sistnämnda
fall bibehållen, om vårdslöshet förekommit vid anläggningens utförande
eller skötsel.

Om skyldighet att vidta och bekosta skadeförebyggande åtgärder i förhållandet
mellan två anläggningar stadgas i 5 §. Denna skyldighet bestämmes
helt med hänsyn till anläggningens prioritetsställning, dvs. innehavaren
av en yngre anläggning skall svara för det skydd som en äldre
anläggning behöver mot skadeverkningar av ström från den yngre anläggningen.

I 6 § ges regler om ersättning för skada å elektrisk anläggning. Ersättning
utgår endast om vårdslöshet föreligger hos den skadevållande anläggningens
innehavare eller vid anläggningens utförande eller skötsel.

I 8 § anges de grunder, enligt vilka ersättningsbelopp skall utdömas.

Har innehavare av elektrisk anläggning utgivit ersättning för skada
som orsakats genom inverkan av en medelst överledning från annan anläggning
inkommen ström, äger han enligt 9 § regressrätt mot denna anläggnings
innehavare, om överledningen var vållad genom vårdslöshet vid
sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Regressrätt föreligger
även mot den, som efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades
utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd vilken i väsentlig mån ökat
faran för skada genom strömmens inverkan. Och enligt 12 § har anläggningsinnehavare
regressrätt mot den som eljest vållat skadan.

Innehas en anläggning endast med nyttjanderätt, ansvarar jämlikt 10 §
jämte innehavaren anläggningens ägare för skada genom strömmen. Ägaren
svarar dock endast med anläggningen och vad därtill hör samt under
nyttjanderätten inbegripes. Ägaren har regressrätt mot innehavaren för
vad han utgivit i ersättning.

Talan om ersättning enligt lagens bestämmelser skall jämlikt 11 § anliängiggöras
vid allmän domstol. För ersättningsanspråk gäller en preskriptionstid
av två år, räknat från det skadan skedde.

Vissa slags skador ersättes icke enligt lagens bestämmelser. Detta gäller
enligt 13 § i fråga om skada å egendom, som mottagits för befordran
med elektrifierad trafikinrättning, samt enligt 14 § i fråga om olycksfall
som drabbat i anläggningens tjänst anställd arbetare; i sistnämnda fall
utgår ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

I 15 § har Kungl. Maj:t bemyndigats att meddela närmare föreskrifter
om elektriska anläggningars utförande och skötsel ävensom bestämma
villkor för entreprenörsrält. Slutligen innehåller 16 § en hänvisning till
lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Huvuddragen av föreslagna lagändringar

De sakkunniga

Som bakgrund till sitt förslag till ändring i vissa delar av 1902 års lag
bär de sakkunniga lämnat en redogörelse för störningsverkningar från
elektriska starkströmsanläggningar. Av denna framgår i huvudsak följande.

På grund av att i vårt land avstånden mellan vattenkraftstationer för
produktion av elkraft och förbrukningsställena i allmänhet är stora och
som en följd av att sådan kraft förbrukas i ständigt ökad omfattning har
man nödgats bygga överföringsledningar för allt högre spänningar. Medan
tidigare ledningar för högst ISO kilovolt (kilovolt = 1 000 volt, i fortsättningen
betecknat kV) användes, måste redan år 1936 ledningar byggas för
220 kV. Från år 1951 har ledningar för 380 kV kommit till användning.
Dessförinnan drevs ledningssystemen för de högsta spänningarna, med få
undantag i fråga om 130 kV-näten, på samma sätt som andra högspända
ledningssystem eller så, att till ledning anslutna transformatorer i nollpunkten
förbands med jord över ett strömbegränsande organ *— vanligen
en spänningstransformator eller en s. k. petersenspole. Med eu sådan transformator
eller spole begränsas storleken av den ström som vid isolationsfel
till jord ledes ned i marken via en jordad anläggningsdel — den s. k.
jordslutningsströmmen. Jordslutningsströmmen vållade därför tidigare
inga större problem.

Drifttekniska och ekonomiska skäl har föranlett att ledningsnäten för
380 kV drives direktjordade, dvs. med nollpunkterna i anslutna transformatorer
direkt förbundna med jord. Sedan dessa nät sammankopplats
med anläggningar för tidigare brukade högsta spänningar, har direktjordning
av transformatornollpunkterna införts vid alla ledningsnät för 220 kV
och i stor utsträckning även i fråga om 130 kV-näten. Med direktjordningen
följer emellertid att jordslutningsströmmen icke längre begränsas.
Den kan därför nå höga värden.

Starkström kan orsaka skada å person eller egendom antingen genom
närverkan eller genom avståndsverkan. Med närverkan av ström avses
l. ex. att någon kommer i beröring med strömförande anläggningsdel eller
att ström från ledning för högre spänning kommer in i ledning för lägre
spänning till följd av fel i mellanliggande transformator eller vid kontakt
eller överslag mellan ledningarna. Avståndsverkningarna orsakas av
variationer i de elektriska och magnetiska fälten kring ledningarna. Härigenom
alstras spänning och ström i andra ledningar, som befinner sig i
dessa fält. Man brukar tala om influens, då störningarna orsakas av ändringar
i det elektriska fältet, och om induktion, då störningarna beror på
ändringar i det magnetiska fältet. Induktionen är avliängig av strömstyrkan,
influensen av spänningen. Influensverkningarna avtar snabbt med
ökat avstånd från den störande ledningen, medan induktionsstörningarna
kan uppträda inom stora områden.

Under normal drift medför ledningar för de högsta spänningarna vanligen
icke fara för skada på längre avstånd. Sådana ledningar kan
emellertid genom induktion orsaka störningar i svagströmsanläggningar,
I. ex. felkopplingar i automatiserade telefonnät. Helt annorlunda är det

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

däremot, då i nämnda högspänningsledningar uppkommer fel, varigenom
ström ledes till jord. Före användandet av direktjordade transformatorer
i anläggningar för över 100 kV vållade som förut nämnts då uppträdande
jordslutningsströmmar i allmänhet inga större problem. De kunde vid enfasiga
jordfel icke ens i undantagsfall tänkas överstiga några hundra ampere.
De jordslutningsströmmar, som uppkommer vid direktjordade anläggningar,
kan däremot mätas i tusentals ampere och i vissa fall uppgå
till tiotusentals ampere. De vid jordfel inducerade spänningarna i närbelägna
ledningar uppgick tidigare till högst några hundra volt. Numera kan
spänningarna uppgå till tusentals volt och i vissa fall till mer än 10 000 V.
Störningsområdet kring en direktjordad anläggning för mer än 100 kV kan
i vissa fall nå en bredd av omkring fem mil. Inom detta område kan inducerade
spänningar orsaka skada å svagströmsanläggningar och lågspända
starkströmsanläggningar med långa ledningssträckor. Därjämte kan
spänningarna via svagströms- och lågspänningsledningar intränga i byggnader
och vålla brand eller annan skada.

Farliga avståndsverkningar kan också uppträda genom förhöjda markpotentialer.
Härmed avses det förhållandet att jordslutningsströmmen,
vilken återledes via marken till anläggningen genom transformatorns jordförbindning,
medför avsevärda spänningssättningar i marken omkring de
platser, där strömmen tränger ned i och lämnar jord. På grund av jordens
motstånd mot den elektriska strömmen uppstår spänningsskillnader
dels mellan jordförbundna anläggningsdelar och marken (beröringsspänning)
och dels mellan olika punkter på markytan på ett stegs inbördes
avstånd (stegspänning). Tidigare kunde verkningarna av de vid jordfel
uppträdande förhöjda markpotentialerna huvudsakligen medföra risk för
farliga beröringsspänningar vid kontakt med strömförande anläggningsdel.
Sedan vid anläggningar för spänning över 100 kV övergång skett till
direktjordad drift, kan numera även uppträda för människor och djur
farliga stegspänningar ävensom vissa induktions- och influensverkningar
i närbelägna ledningar för svagström och lågspänd starkström.

Vad angår direktjordade anläggningar för spänning över 100 kV är
möjligheten att utan avsevärda kostnader eller andra olägenheter återgå
till jordning av transformatornollpunkter över petersenspole eller annat
strömbegränsande organ liten. Skyddsåtgärderna får därför i första hand
inriktas på att åstadkomma snabb urkoppling av felbehäftade anläggningsdelar.
Sådan urkoppling sker med nu använda metoder 0,1 ä 0,5
sekunder efter det jordfel uppkommit. Induktionsverkningarna reduceras
även i viss omfattning, därest ovanför faslinorna anbringas längsgående
jordlinor av stål (omkring 10 V) eller koppar (omkring 50 %). En ytterligare
reduktion med omkring 20 % erhålles, om en kopparlina nedgräves
i marken längs kraftledningen, s. k. marklina.

I svagströmsnäten insätts vanligen isolertransformatorer för att skilja
telefonstationsutrustningar från näten. Förkabling av svagströmsledningar
begränsar induktionsspänningarna och medför dessutom ett gott skydd
mot ljudstörningar. Om ytterligare skydd erfordras för svagströmsjordkablar,
kan en metallina som kompensationsledare nedläggas i marken över
kablarna. I speciella fall — såsom beträffande kraftföretagens egna
signal- och manöveranläggningar - kan ökad isolation användas för att
hindra skador å svagströmskablar genom för höga induktionsspänningar.
Vid blankledningar för svagström användes överspänningsskgdd mellan
de enskilda ledarna och jord för att begränsa induktionsverkningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

överspänningsskyddet består av ett gnistgap, inneslutet i ett glasrör med
ädelgas av lågt tryck. Skyddsverkan bygger på att gnistgapet tänder, då
den inducerade spänningen överstiger 250 V, och avleder spänningen till
jord.

I lågspända starkströmsnät kan som skyddsåtgärder fulltransformatorer
användas för att skilja konsumtionsanläggningarna från luftledningsnätet.
Vidare kan nätets nolledare jordförbindas vid varje förbrukningsplats
och dessutom förenas med vattenledningsrör, s. k. ekvipotentialförbindning.
I vanliga inomhusanläggningar användes extra isolering av
elektriska bruksföremål för att minska risken för olycksfall genom induktion.

Högspänningsanläggningar har i regel så god isolation, att de icke skadas
genom induktion. För att förebygga skador å personal, som arbetar på
en strömlös ledning, skall enligt säkerhetsföreskrifter som utfärdats av
kommerskollegium ledningen jordförbindas i närheten av arbetsplatsen.
Detta motverkar även skada genom höga influensspänningar.

En möjlighet att minska induktionsriskerna är att öka avståndet mellan
störande och störda ledningar. Den är dock av tekniska och ekonomiska
skäl begränsad. Vid planerandet av nya ledningar kan likväl i många fall
val ske mellan olika sträckningar med ungefär samma längd. Självfallet
bör då den sträckning väljas, som medför minsta risken för induktionsstörningar,
varjämte bör tillses att ledningar för svagström och lågspänd
starkström utformas med kortast möjliga parallellismer till störande ledningar.

För att minska riskerna för skada genom inverkan av förhöjda markpotentialer
användes vid transformatorstationerna jordtag, vilka utformas
som relativt vidsträckta rutnät av linor som nedlagts i marken. Till förebyggande
av skada genom induktion i jordkablar, som leder lågspänd
starkström till bostadsområden i närheten av en transformatorstation,
kan konsumentinstallationernas jordningar förbindas med stationens
jordtag; är bostadsområdena belägna på längre avstånd, insättes fulltransformatorer
med nollpunkten jordad utanför det område, där farlig markpotential
uppträder. Vid högspänningslednings stolpplatser måste av ekonomiska
skäl jordtagen få en relativt begränsad utsträckning. Stolpe bör
därför icke placeras på sådan plats, där människor vanligen vistas. Korsande
telekablar bör förläggas på största möjliga avstånd från kraftledningsstolpe.

Under den tid storkraftsystemen drivits direktjordade har enligt de
sakkunniga inga andra personskador rapporterats än sådana olycksfall
genom influens, vilka inträffat på grund av oförsiktighet vid arbete på
urkopplade högspänningsledningar. De materiella skadorna har varit begränsade
och huvudsakligen bestått däri, att i svagströmsanläggningarna
säkringar och överspänningsskydd förstörts. De totala reparationskostnaderna
i samband med sådana skador har för tiden 1951—november 1956
uppgått till omkring 25 000 kr. Kostnaden för skyddsåtgärder vid svagströmsanläggningar
har under samma tid för televerkets och statens järnvägars
del belöpt på sammanlagt cirka sju miljoner kr. Om åtgärder med
motsvarande skyddsverkan i slällcl vidtagits vid befintliga kraftanläggningar,
skulle de enligt beräkning ha kostat omkring 100 miljoner kr.

De sakkunniga bar framhållit, atl det vid tillkomsten av 1902 års lag
icke fanns anledning att närmare uppmärksamma andra verkningar av

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

elektrisk ström än närverkningar genom överslag eller direkt kontakt mellan
olika ledningar och av induktion föranledda ljudstörningar i teleledningar.
Farliga avståndsverkningar nämndes ej heller i diskussionerna
kring lagen. Den av kraftindustrin numera utnyttjade tekniken för överföring
av stora effekter över långa avstånd medför däremot risker för störande
inverkan på andra elektriska anläggningar av helt annan art och
omfattning än dem, med vilka man tidigare hade anledning räkna. Det
är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion, influens
och förhöjda markpotentialer som föranlett de sakkunniga att föreslå ändringar
i lagen. Avståndsverkningar i form av korrosion å metallmantlade
jordkablar, vilkas mantlar frätes sönder genom inverkan av läckströmmar
i marken från likströmsanläggningar, samt radiostörningar genom induktion
från starkströmsanläggningar har däremot ansetts falla utanför utredningsuppdraget.
Beträffande radiostörningarna bär hänvisats till att
frågan om särskild lagstiftning rörande åtgärder mot sådana störningar är
under övervägande inom telestyrelsen.

I fråga om riskerna för farliga avståndsverkningar intar f. n. de direktjordade
kraftanläggningarna för spänningar över 100 kV en särställning.
Det driftsätt som tillämpas vid sådana anläggningar medför å ena sidan
väsentliga tekniska och ekonomiska fördelar för dessas innehavare och
därmed ur kraftförsörjningssynpunkt för det allmänna. Men med detta
driftsätt följer å andra sidan också den nackdelen, att vid fel på anläggningarna
fara för skada å person och egendom kan uppstå inom ett mycket
vidsträckt område kring ledningarna. Med hänsyn härtill kan det i och
för sig finnas fog för att vid meddelande av koncession å sådan ledning
uppställa villkor om vidtagande av särskilda åtgärder för att åstadkomma
en väsentlig reduktion av riskerna. Men då i så fall de ekonomiska fördelarna
av direktjordningen skulle bortfalla eller högst väsentligt reduceras
samt för landets kraftförsörjning besvärande drifttekniska olägenheter
kan uppstå, har de sakkunniga avstått från att kräva sådana åtgärder.
De har i stället funnit det berättigat att endast fordra, att de med avståndsverkningarna
förbundna riskerna i skälig grad nedbringas genom särskilda,
i regel mindre kostsamma åtgärder vid de störda anläggningarna.

Nu anförda omständigheter bör enligt de sakkunnigas mening föranleda
viss modifiering av lagens på prioritetsgrundsatsen byggda regler om den
inbördes skyldigheten för elektriska anläggningars innehavare att vidta
och bekosta skadeförebyggande åtgärder samt att utge skadestånd. De sakkunniga
har därför föreslagit sådan ändring av reglerna om skyddsåtgärder
i 5 §, att det skall ankomma på innehavaren av en direktjordad anläggning
för spänning över 100 kV att i princip vidta och bekosta även de
åtgärder mot induktion, influens eller inverkan från anläggningen av förhöjda
markpotentialer, vilka erfordras till skydd för senare utförda svagströmsanläggningar
och starkströmsanläggningar med en spänning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

högst 600 V. I samband härmed har de även i övrigt omarbetat reglerna
om vidtagande av skyddsåtgärder samt framlagt förslag till regler om fördelning
av kostnaderna för sådana åtgärder. De har vidare förordat, att
bestämmelserna i 6 § om ersättningsskyldighet för skada å elektrisk anläggning
jämkas så, att ersättningsansvar för anläggningsinnehavare inträder
vid underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder enligt de förslagna reglerna
i 5 §.

Såsom framgår av den översiktliga redogörelsen för gällande lagbestämmelser
äger enligt huvudregeln i 4 § tredje man, som lidit skada genom
inverkan av elektrisk ström från anläggning med egen generator eller
transformator, rätt till ersättning för skadan, även om vårdslöshet icke
förekommit vid anläggningens utförande eller skötsel. Sådan rätt föreligger
enligt paragrafens tredje stycke dock icke i det fall att skadan uppkommit
vid lågspänningsanläggning, som till hela sin sträckning är förlagd
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan. På grund
av den särskilda risk för skada som avståndsverkningarna medför har de
sakkunniga föreslagit att, om vid sådan lågspänningsanläggning skadan
skett till följd av induktion eller annan dylik avståndsverkan, tredje man
skall få rätt till ersättning enligt huvudregeln. De har vidare förordat
sådan ändring av regressreglerna i 9 §, att den anläggningsinnehavare,
som utgivit ersättning till tredje man för skada genom induktion, influens
eller inverkan av förhöjda markpotentialer från annan anläggning, äger
att av dennas innehavare återfå vad han utgivit, oberoende av om skadan
vållats genom vårdslöshet vid denna anläggnings utförande eller skötsel.

Slutligen har de sakkunniga föreslagit, att i 11 § som ett nytt andra
stycke införes bestämmelser, enligt vilka domstol skall i mål om vidtagande
eller bekostande av skyddsåtgärder samt om ersättning för skada
genom elektrisk ström inhämta yttrande från en särskilt härför inrättad
statens nämnd för elstörningsfrågor.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan väsentliga anmärkningar
i de flesta yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland, vattenfallsstyrelsen,
kommerskollegium och Sveriges advokatsamfund har särskilt
betonat att den snabba utveckling, som kraftöverföringstekniken undergått
efter tillkomsten av 1902 års lag, otvivelaktigt medfört behov av
ändringar i lagen.

I yttranden av svenska vattenkraftföreningen och dess särskilda representanter
vid utredningen har förslaget avstyrkts, såvitt gäller bestämmelsen
om skyldighet för innehavare av vissa äldre kraftanläggningar att
vidta och bekosta skyddsåtgärder till förmån för yngre svagströms- och
Iågspänningsanläggningar. Därvid har bl. a. framhållits att förslagets genomförande
skulle medföra utomordentligt betydelsefull ekonomisk helast -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 153 år 1958

ning för kraftintressenterna och att den gällande prioritetsgrundsatsen
borde få genombrytas endast undantagsvis på grund av tekniska och ekonomiska
skäl. I fråga om den föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning
för skada å person eller annan egendom än elektrisk anläggning
och av anläggningsinnehavares regressrätt i anledning av utgiven ersättning
till tredje man har i samma yttranden anförts, att rätten till ersättning
såväl i första hand som regressvis borde grundas endast på vårdslöshet
vid vederbörande anläggnings utförande eller skötsel. Telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen har framhållit, att innehavare
av svagströmsanläggningar bör få ersättning för sådan anläggningsskada
som uppkommit genom induktion, även om vårdslöshet icke förekommit
vid den inducerande anläggningens utförande eller skötsel. Flera
remissinstanser, bland dem telestyrelsen, statskontoret och kommerskollegium,
har ansett, att behov nu icke föreligger av en särskild nämnd för
elstörningsfrågor.

Departementschefen

1902 års lag bär, oaktat den varit i kraft under mer än 50 år, i sak
icke ändrats såvitt gäller de stadganden, som varit föremål för de sakkunnigas
översyn. Under denna långa tid har skett en snabb teknisk utveckling
i vad gäller såväl produktionen som distributionen av elkraft.
Den ständigt ökande kraftförbrukningen samt de i allmänhet långa avstånden
mellan produktionsställen och förbrukningsplatser har lett till,
att överföringsledningar för allt högre spänning kommit i bruk. Drifttekniska
och ekonomiska skäl har föranlett, att anläggningar för spänning
över 100 kV i allmänhet drives direktjordade. Direktjordningen medför
stora fördelar för landets kraftförsörjning i form av jämnare och bättre
driftförhållanden men är även förbunden med nackdelar i form av ökade
risker för farliga avståndsverkningar av ström. Sålunda kan induktionsverkningar
numera uppträda inom stora områden, då fel uppkommer i
direktjordade anläggningar. Berörda förhållanden, vilka icke kunnat förutses
vid lagens tillkomst, har lett till att lagens bestämmelser blivit i vissa
avseenden föråldrade.

Det är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion
och förhöjda markpotentialer — verkningar som gör sig gällande vid fel
i kraftanläggningarna — vilka nu aktualiserat den omarbetning av vissa
lagens bestämmelser som skett i sakkunnigförslaget. Även om risken för
farliga influensverkningar ökat som en följd av att ledningar för höga
spänningar kommit till användning, torde dock böra beaktas att influensverkningarna
snabbt avtar med ökat avstånd till kraftledningen och att de
därför icke utgör lika stor fara för skada som de andra nyss nämnda avståndsverkningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

I främsta rummet är det angeläget att sådana skyddsanordningar kommer
till användning, som i tillräcklig omfattning begränsar de för person
och egendom farliga verkningarna av den elektriska strömmen. Detta synes
böra komma till uttryck i lagen, vars hithörande bestämmelser bör avse
vidtagande av anordningar icke blott, såsom f. n. är fallet, till skydd för
elektriska anläggningar utan även till skydd för person eller annan egendom
än elektrisk anläggning. I vad angår förhållandet mellan olika elektriska
anläggningar regleras f. n. skyldigheten att vidta och bekosta skyddsåtgärder
helt på grundval av en anläggnings prioritetsställning, dvs. innehavaren
av en vngre anläggning skall, även om denna är av ofarlig natur,
svara för erforderliga skyddsanordningar. Med hänsyn till de påtagliga
risker för skada genom induktion eller inverkan av förhöjda markpotentialer,
som driften av direktjordade högspänningsanläggningar medför,
bör även enligt min mening den här uppställda prioritetsgrundsatsen underkastas
en viss modifiering. Sålunda bör dessa anläggningars innehavare
åläggas att även i förhållande till senare tillkomna anläggningar för svagström
eller lågspänd starkström — anläggningar som är i särskild grad
utsatta för avståndsverkningarna — vidta och bekosta behövliga skyddsåtgärder
mot sådan skada.

I hög grad är även påkallat, att allmänheten i ökad omfattning får ersättning
för inträffad skada. Det kan nämligen numera knappast anses
motiverat att den, som vid en inomhusanläggning för spänning av högst
250 V lider skada genom inverkan av en främmande ström som inkommit
i anläggningen, icke skall ha samma rätt till ersättning som om skadan
inträffat vid t. ex. den matande distributionsanläggningen.

Vissa skäl, främst den snabba utveckling inom såväl starkströms- som
svagströmstekniken som ägt rum sedan lagens tillkomst, talar i och för
sig för att en fullständig överarbetning av lagens samtliga bestämmelser
kommer till stånd. Till denna fråga, som tarvar ingående överväganden,
är jag dock icke nu beredd att ta slutlig ståndpunkt. Jag kommer emellertid
att även i fortsättningen ägna frågan särskild uppmärksamhet. Under
alla förhållanden skulle för en allmän översyn av lagen krävas lång tid
på grund av de föreliggande tekniska och rättsliga spörsmålens invecklade
beskaffenhet. Jag har därför funnit det så mycket mer angeläget att icke
dröja med att framlägga förevarande förslag. Med hänsyn till att här endast
är fråga om en partiell reform av lagen, har jag ansett mig böra
föreslå endast oundgängligen nödvändiga ändringar i lagtexten.

2—105 57 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

De särskilda förslagen
1 §•

Departementschefen

Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.

Jag föreslår emellertid, att i paragrafens sista stycke vidtas en redaktionell
ändring, föranledd av att 91 § lagen om expropriation tidigare upphävts.

4§.

Gällande rätt

I 4 § regleras anläggningsinnehavares ansvarighet för skada å person
eller annan egendom än elektrisk anläggning. Soin huvudregel stadgas att
innehavare av anläggning, som har egen generator eller transformator,
ansvarar oberoende av vållande för skada som orsakats genom inverkan
av elektrisk ström från anläggningen. Om anläggningen icke har egen
generator eller transformator, åvilar ansvaret i stället innehavaren av den
med sådan apparat utrustade anläggning, från vilken strömmen tillförts
förstnämnda anläggning. Det så angivna strikta ansvaret begränsas emellertid
genom särskilda undantagsbestämmelser. Sålunda föreskrives att
anläggningens innehavare icke är ansvarig för skada som tillkommit genom
händelse av högre hand, där han icke kunnat genom iakttagande av
föreskrivna skyddsåtgärder avvända skadan. Är elektrisk anläggning till
hela sin sträckning förlagd inom byggnad eller inhägnad gård eller under
jordytan och överstiger ej den största effektiva spänningen 250 V, skall
vad i 4 § eljest är stadgat icke medföra skyldighet att ersätta skada. Slutligen
föreskrives att med generator eller transformator avses i förevarande
paragraf icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning
i telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning. Innehavare av svagströmsanläggning
är därför icke ersättningsskyldig enligt förevarande stadganden
för skada som inträffar genom ström från anläggningen.

De sakkunniga

Vid behandlingen av förslaget till 1902 års lag framhöll särskilda utskottet
vid 1902 års riksdag, att genom transformering av den elektriska kraften
uppkommer en ny ström, skild från den föregående, och att det därför
skulle vara riktigast att i lagen tala om inverkan av elektrisk ström i stället
för kraft, varigenom berörda verkan skulle framstå som lokaliserad till en
viss anläggning. Enligt de sakkunniga är det med angivna betydelse av
begreppet elektrisk ström, i varje fall ur teknisk synpunkt, ej helt klart
om en i lagens mening ny ström uppstår vid induktion. De har därför
uttalat, att någon ny ström icke skall anses uppkomma, då fråga är

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

om induktion eller annan dylik avståndsverkan. Den inducerade strömmen
skall alltså anses ha kommit från den inducerande anläggningen. Såsom
orsakad genom inverkan av induktion bör även anses skada, som
härrör från driftfrekvent ström från den för induktion utsatta anläggningen,
då induktionen åstadkommit att denna anläggnings isolation nedbrutits.
Med avståndsverkan, i nu förevarande hänseende jämställd med
induktion, avses inverkan av influens eller förhöjda markpotentialer men
däremot icke korroderande inverkan av vagabonderande strömmar i
marken.

De sakkunniga har icke funnit anledning att föreslå ändring av andra
stadganden i förevarande paragraf än beträffande den särskilda undantagsbestämmelse,
enligt vilken anläggningsinnehavare ej ansvarar strikt
för skada som uppkommit genom inverkan av ström från vissa lågspänningsanläggningar
i skyddat läge, bl. a. de s. k. husinstallationerna. Enligt
deras mening bör emellertid, om den skadegörande strömmen inkommit
i en sådan förbrukningsanläggning genom induktion, influens eller
förhöjda markpotentialer, strikt ersättningsansvar åläggas innehavaren av
den anläggning, från vilken den skadegörande strömmen utgått.

De sakkunniga har även i övrigt velat modernisera berörda stadgande.
F. n. är den däri uppställda ansvarsbegränsningen beroende av anläggningens
yttre utformning, nämligen huruvida anläggningen till hela sin
sträckning är förlagd inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan.
Enligt de sakkunniga är det emellertid lämpligt att knyta ansvarsbegränsningen
icke till anläggningens utformning utan till det faktum, att
skadan uppkommer inom byggnad eller inhägnad gård. Strömleverantörens
ansvarighet skulle härigenom vid konsumentanläggningar för lågspänning
bli begränsad till skador från ledning, som konsumenten har
framdragen utanför byggnad eller inhägnad gård, samt till skador från
sådana ledningar inom byggnad eller inhägnad gård, vilka strömleverantören
må inneha och vilka icke är hänförliga till förbrukningsanläggning
— t. ex. sådan ledning mellan servisinföring och mätare, till vilken strömleverantören
förbehållit sig dispositionsrätten.

I enlighet med vad nu anförts har de sakkunniga framlagt sitt förslag
till ändring i 4 §. Detta innebär alltså att för skada, som vid förbrukningsanläggning
för lågspänning uppkommit inom byggnad eller inhägnad
gård genom inverkan av en medelst induktion eller annan dylik avståndsverkan
från annan anläggning inkommen elektrisk ström, strikt ersättningsansvar
åvilar sistnämnda anläggnings innehavare. För att låta nuvarande
stadgande om befrielse från skadeståndsskyldighet vid händelse
av högre hand avse även skada, som genom induktion, influens eller förhöjda
markpotentialer uppkommit vid förbrukningsanläggning för lågspänning,
har de sakkunniga låtit nu berörda stadganden byta plats med
varandra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Yttrandena

Förslaget om införande av strikt ansvar för skada, som vid förbrukningsanläggning
för lågspänning uppkommit inom byggnad eller inhägnad
gård genom induktion, influens eller förhöjda markpotentialer, har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Av Sveriges
advokatsamfund, som funnit ansvarsutvidgningen synnerligen väl motiverad,
har framhållits att allmänheten måste vara berättigad erhålla
största möjliga garanti för sin rätt till ersättning för skada till följd av
induktionsström, alldeles oavsett var skadan inträffar, och att detta krav
bör uppfyllas genom att lagstiftaren föreskriver ett generellt strikt ansvar
för sådan skada. En ytterligare utvidgning av det strikta ansvarets tillämpningsområde
har ifrågasatts av kommer skollegium, överinspektörerna för
statens elektriska inspektions norra och östra distrikt och föreningen Sveriges
häradshövdingar. Dessa remissorgan har nämligen funnit skäligt,
att sådan ersättningsskyldighet inträder, så snart skadan orsakats av ström
som inkommit i konsumentanläggningen på ej åsyftat sätt, således även
t. ex. medelst överslag eller kontakt mellan olika ledningar. Bl. a. har
därvid anförts att det är svårt att se något bärande skäl till att den skadelidande
för dylikt fall skall, för att komma i åtnjutande av skadeersättning,
vara hänvisad till att åberopa allmänna skadeståndsrättsliga regler
och hans rätt till ersättning alltså i allmänhet bli beroende av om han
kan styrka att vållande förekommit. Det har ansetts orimligt, om en
strömleverantör icke skulle svara för skada, som orsakats av att genom
överledning mellan upp- och nedsidorna i hans nättransformatorstation
uppkommit spänningshöjning i en konsumentanläggning, likaväl som han
nu svarar för skada som inträffat vid en konsumentanläggning för högre
spänning än 250 V. Kommerskollegium har tillagt att risken för skador,
orsakade genom inverkan av en medelst elektrolytisk korrosion inkommen
elektrisk ström, är ringa vid en sådan lågspänningsanläggning varom här
är fråga.

De sakkunnigas förslag till utvidgning av det strikta skadeståndsansvarets
tillämpningsområde har avstyrkts av svenska elverksföreningen,
svenska vattenkraftföreningen och vattenkraftföreningens särskilda representanter,
vilka framhållit, att den distribuerade elenergin allmänt levereras
med sådan spänning och under sådana förhållanden att fara för
skada icke helt kan undvikas. De har därför funnit egendomligt att ge
den som inomhus lider skada till följd av distributionsström långt mindre
möjligheter att utfå ersättning än den som lider skada av induktionsström.
Även om riskerna för induktionsskador icke bör förringas, är
det icke oundgängligen nödvändigt att så skärpa ansvaret som skett i de
sakkunnigas förslag. Tillfyllest skulle vara att i princip föreskriva skadeståndsskyldighet
för den inducerande anläggningens innehavare, då denne
visas ha varit vållande till skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Förslaget att anknyta ansvarsbegränsningen med avseende å skada,
som inträffat vid förbrukningsanläggning för lågspänning, till platsen
för skadans uppkomst i stället för till anläggningens yttre utformning
har icke föranlett annan erinran än att svenska elverksföreningen framhållit,
att bärande skäl saknas att icke låta förevarande stadgande,
liksom f. n. är fallet, gälla även med avseende å skada vid anläggning
som till hela sin sträckning är förlagd under jordytan. Därutöver har av
hovrätten för Nedre Norrland, kommerskollegium och Sveriges advokatsamfund
påpekats, att i stället för uttrycket lågspänning bör användas en
definition i anslutning till formuleringen av stadgandet i dess nuvarande
lydelse.

Departemen tschefen

Enligt 4 § gäller som huvudregel att innehavare av elektrisk starkströmsanläggning
med egen generator eller transformator är ersättningsskyldig för
skada, som genom inverkan av ström från anläggningen tillfogas person
eller annan egendom än elektrisk anläggning, ändock att vållande till skadan
icke kan tillräknas honom. Denna strömleverantörens ersättningsskyldighet
begränsas emellertid väsentligen genom ett stadgande, vari utsäges
att, om elektrisk anläggning till hela sin sträckning är förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan och den största effektiva
spänningen ej överstiger 250 V, vad i denna paragraf är stadgat icke skall
medföra skyldighet att ersätta skada. I de fall, då berörda undantagsstadgande
skall tillämpas, är den skadelidande för rätten till ersättning hänvisad
till att åberopa allmänna skadeståndsregler om vållande. Huruvida
ersättning enligt 1902 års lag eller enligt allmänna skadeståndsregler utgår
för skada som inträffar vid en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström
beror således ofta på anläggningens yttre utformning. Har sådan anläggning
till blott en del icke det skyddade läge som nyss berörts, blir huvudregeln
tillämplig. Så är t. ex. fallet, om skadan uppkommer inom byggnad
och orsakas genom inverkan av ström från förbrukningsanläggning,
i vilken ingår en luftledning som icke tillika befinner sig inom inhägnad
gård eller som sträcker sig utanför befintlig inhägnad. Men om
skadan inträffar vid en inomhusanläggning, vilken tillförs ström via eu
jordkabel eller eu distributören tillhörig luftledning som slutar inuti byggnaden,
utgår icke ersättning enligt lagen ens om skadan orsakats av främmande
ström. En dylik ström kan ha tillförts inomhusanläggningen via
den matande distributionsanläggningen på flera sätt, såsom att en denna
tillhörig luftledning kommit i kontakt med en högspänningsledning eller
att distributionsanläggningen eljest mottagit induktionsström från eu storkraftanläggning.
1 sistnämnda fall blir även distributionsanläggningens
nolledare strömförande, och denna ström kan via nolledaren förmedlas
till skyddsjordade förbrukningsapparater såsom elspisar o. d., varvid skada

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

kan inträffa. På grund av den lydelse berörda undantagsstadgande erhållit
torde rätt till ersättning för skada, som må uppkomma till följd av
att farlig ström tillföres en vanlig telefonapparat, icke föreligga enligt
4 §, därest ledningen till telefonstationens växel utgöres av jordkabel.

Särskilt i betraktande av de farliga verkningar genom induktion som
numera kan uppträda inom stora områden är det icke tillfredsställande
att den som inombus lider skada genom inverkan av främmande ström
ofta blir nödsakad att åberopa allmänna skadeståndsregler om vållande
för att kunna få ersättning. Det lärer f. ö. ofta vara svårt att påvisa
vållande hos den inducerande anläggningens innehavare eller dennes anställda,
eftersom induktionsströmmarna ofta förorsakas av sådana jordfel
som är en följd av åska. Resultatet skulle då med nuvarande regler ej
sällan bli det, att den skadelidande icke får någon ersättning alls. De sakkunniga
har nu föreslagit, att undantagsbestämmelsen icke skall gälla,
när den skadegörande strömmen inkommit i en förbrukningsanläggning
för lågspänning till följd av induktion eller annan dylik avståndsverkan,
varmed avses influens eller förhöjda markpotentialer. Förslaget utgör ett
steg i rätt riktning för att tillförsäkra allmänheten ett behövligt skydd
mot farliga verkningar av elektrisk ström. I likhet med vissa remissinstanser
anser jag emellertid, att övervägande skäl talar för att den skadelidande
blir berättigad till ersättning enligt huvudregeln i förevarande paragraf
även i sådana fall, då strömmen inkommit i förbrukningsanläggningen
på annat ej åsyftat sätt, t. ex. genom överslag eller direkt kontakt mellan
olika ledningar. Även om i sistnämnda fall vållande till skadan ofta lärer
kunna påvisas, blir dock den skadelidandes rätt bättre tillgodosedd genom
en regel, enligt vilken ersättning utgår oavsett huruvida vållande ligger
annan till last. I den mån skada kan uppkomma genom inverkan av en
medelst elektrolytisk korrosion inkommen ström, bör enligt min mening
gälla samma ersättningsregel som i fråga om skada genom annan främmande
ström. Om skada inträffar inomhus vid en svagströmsanläggning
genom inverkan av en däri inkommen främmande ström, bör likaledes
ersättning utgå enligt huvudregeln — bortsett från det även enligt gällande
lag undantagna, i praktiken säkerligen sällsynta fallet att den främmande
strömmen härrör från en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström
inom samma byggnad.

Enligt min mening bör därför berörda undantagsstadgande framdeles
bli tillämpligt endast med avseende å skada, som vid förbrukningsanläggning
för lågspänd starkström uppkommer genom inverkan av den i anläggningen
normalt förekommande strömmen. Med förbrukningsanläggning
avses här sådana, vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar,
över vilka strömleverantören icke utövar bestämmanderätten — alltså i
regel ledningar mellan mätare och uttagningsställen — jämte till dessa
ledningar anslutna förbrukningsapparater, såsom elspis, kylskåp, tvätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

maskin, radiomottagningsapparat, lampor etc. I televisionsradiomottagare
transformeras spänningen upp till cirka 18 000 V. Även andra förbrukningsapparater
förekommer, i vilka spänningen upptransformeras till mer
än 250 V — t. ex. ljudradiomottagare, vissa lysrör, oljeeldningsaggregat,
diatermi- och röntgenapparater. Dylika apparater, av vilka flera är underkastade
särskilt provningstvång, är emellertid utförda på sådant sätt, att
risk för skada av den högspända strömmen är mycket liten, såvida ingrepp
ej sker i apparaten. För röntgenanläggningar gäller dessutom särskilda
av kommerskollegium utfärdade föreskrifter. Om dessa föreskrifter
följs, anses skada icke kunna inträffa. Med den lydelse som undantagsstadgandet
erhållit i sakkunnigförslaget skulle apparatens ägare enligt
huvudregeln i 4 § bli strikt ersättningsskyldig för skada, som orsakas
av den högspända strömmen. Ett så strängt ansvar, vilket skulle avse även
det fall, att en montör skadas av strömmen, medan han är sysselsatt med
att i ägarens bostad avhjälpa fel i apparaten, skulle dock vara obilligt mot
apparatens ägare. Tillräckligt synes i stället vara, att denne blir ersättningsskyldig
enligt allmänna regler om vållande, såsom då han underlåter
att förekomma obehöriga ingrepp i apparaten eller eljest försummar att
iaktta gällande säkerhetsföreskrifter. Vad angår t. ex. industrier och sjukhus
är därjämte att märka, att de anställda får ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
om de skadas av elektrisk ström från maskiner
eller andra apparater, med vilka de arbetar.

Förevarande stadgande torde kunna utformas så, att strikt ersättningsansvar
enligt huvudregeln icke inträder med avseende å skada, som vid
förbrukningsanläggning för starkström uppkommer genom inverkan av
ström, vilken införts i anläggningen med en effektiv spänning av högst
250 V. Med en sådan lydelse blir stadgandet visserligen tillämpligt även
i fall, då lågspänd starkström genom separat transformator omvandlas till
högspänd ström för att generellt användas inom en förbrukningsanläggning.
Av tekniska och ekonomiska skäl är det emellertid opraktiskt att i
större omfattning förbruka högspänd starkström efter upptransformering
av lågspänd sådan ström. Något fall, i vilket en förbrukningsanläggning
utförts på nu angivna sätt, är icke känt. Skulle detta i något sällsynt undantagsfall
likväl förekomma, åligger det naturligtvis anläggningens innehavare
att iaktta särskilt stor försiktighet, om han låter utomstående få
tillträde till anläggningslokalen. För att den i stadgandet uppställda ansvarsbegränsningen
skall inträda bör slutligen gälla, att skadan uppkommit
inom byggnad eller inom inhägnad gård, varmed i förevarande hänseende
torde kunna jämställas t. ex. ett inhägnat industriområde. Av praktiska
skäl synes icke påkallat, att från ersättningsansvar enligt huvudregeln
undanta skada, som utanför byggnad eller inhägnad gård uppkommer
genom inverkan av ström från elektrisk anläggning vilken är förlagd
under jordytan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Om åt nu berörda undantagsstadgande ges det innehåll som jag föreslagit,
finns i där avsedda fall intet utrymme för tillämpning av det särskilda
undantagsstadgandet beträffande skada som tillkommit genom händelse
av högre hand. Den nuvarande inbördes ordningen mellan dessa
stadganden bör därför bibehållas.

Enligt 4 § är den som lider skada genom inverkan av elektrisk ström
f. n. hänvisad att söka ersättning av en bestämd anläggnings innehavare.
Om två starkströmsanläggningar medverkat till skadan på så sätt, att
ström från anläggning med högre spänning inkommit i anläggning med
lägre spänning och där orsakat skada till person, skall ersättningsanspråket
sålunda riktas mot innehavaren av närmaste anläggning med egen
generator eller transformator. Detta innebär bl. a. att, om skada av ström
uppkommer vid en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström, ersättningsskyldighet
för skadan normalt åvilar innehavaren av den matande
distributionsanläggningen. Det förekommer emellertid fall, då distributionsanläggningen
tillförs ström från en transformatorstation som ägs
och innehas av en kraftgrossist. I sådant fall är den senare ansvarig för
skadan. Denna lösning av frågan vilken av flera anläggningsinnehavare
som skall ersätta skadan har den fördelen, att den ersättningsberättigade
icke behöver stanna i tvivelsmål mot vem han skall rikta sitt ersättningsanspråk.

Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid den, som vid förbrukningsanläggning
för lågspänd starkström lider skada genom inverkan av en
medelst induktion eller annan dylik avståndsverkan från annan anläggning
inkommen ström, rikta sitt ersättningsanspråk mot innehavaren av den
anläggning, varifrån strömmen utgått. Om sådan skada i stället inträffar
vid en distributionsanläggning för lågspänd starkström, synes de sakkunniga
ha ansett, att ansvaret liksom f. n. skall åvila denna anläggnings innehavare.
Att olika regler skall gälla alltefter platsen för skadans uppkomst
synes icke lämpligt. Den skadelidande bör icke betungas med besvär och
kostnader för att söka reda på varifrån den skadegörande strömmen ursprungligen
kommit. En enskild abonnent, som lider skada genom att en
främmande ström inkommit i hans anläggning, bör i stället alltid med
sitt ersättningsanspråk kunna vända sig mot innehavaren av den anläggning
med egen generator eller transformator, från vilken den normala
driftströmmen levereras. Enligt min mening bör därför den nuvarande ordningen,
mot vilken inga anmärkningar framkommit, gälla även i fortsättningen.

5§.

Vidtagande av skyddsåtgärder (1 mom. och 2 mom. första stycket)
Gällande rätt

I 5 § stadgas f. n. att innehavare av en elektrisk anläggning, som då
den tas i bruk befinnes genom induktion eller annorledes vålla skada å

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

förut befintlig sådan anläggning eller hinder i dess drift, är pliktig att
ofördröjligen vidta de anordningar eller förändringar å endera anläggningen,
vilka erfordras till förekommande av dylik inverkan. Vidare föreskrives
att, om denne underlåter göra vad på honom ankommer, den andra
anläggningens innehavare äger att på den försumliges bekostnad verkställa
vad i sådant hänseende erfordras.

De sakkunniga

De sakkunniga har icke ansett sig böra uppta frågan om vidtagande av
åtgärder till skydd för tredje man. Som skäl för sin ståndpunkt
har de anfört, att frågan icke omfattats av utredningsuppdraget och att
den kan sägas vara reglerad i administrativa författningar, genom vilka
avses att trygga en nöjaktig säkerhetsteknisk standard vid elektriska anläggningar.
En omarbetning av 1902 års lag är ej heller behövlig för att
genomföra eventuellt erforderliga ändringar i avseende på skyldigheten att
vidta skyddsåtgärder gentemot tredje man. Eftersom innehavare av elektrisk
anläggning i 1902 års lag ålagts en i princip oinskränkt tredjemansansvarighet,
är det i regel även utan särskilt stadgande klart vem som har
att vidta erforderliga skadeförebyggande åtgärder.

I förhållandet mellan två eller flera elektriska anläggningar gäller f. n.
icke någon strikt ersättningsskyldighet för den ena eller andra anläggningens
innehavare, då skada genom inverkan av ström uppkommit å
sådan anläggning. Någon anledning finns icke föreslå någon dylik ansvarighet.
Med hänsyn till att det ur allmän synpunkt är ett intresse av
första ordningen att driften av elektriska anläggningar kan fortgå i möjligaste
mån ostörd, bör skyldigheten att ersätta skada å sådan anläggning
göras beroende av i vad mån reglerna om förpliktelse att vidta åtgärder
till skydd för elektrisk anläggning blivit åsidosatta. Om dessa
regler sålunda blir grundläggande för ersättningsskyldigheten, bör de
meddelas i lag och icke i administrativ ordning. Emellertid erfordras mer
generella bestämmelser i lagen än de nu gällande för att klargöra såväl
i vilka avseenden skadeförebyggande åtgärder skall vidtas som ock på
vilken anläggnings innehavare skyldigheten att vidta sådana åtgärder vilar.
De sakkunniga har härutinnan föreslagit dels en huvudregel, som i sak
nära ansluter sig till nuvarande 5 §, och dels en undantagsregel som gäller
beträffande de med hänsyn till avståndsverkningar särskilt farliga högspänningsanläggningarna.

Enligt den föreslagna huvudregeln åligger det — i överensstämmelse
med prioritetsprincipen — innehavaren av senare utförd elektrisk anläggning
att vidta skyddsåtgärder som skäligen finns påkallade för att förebygga,
att anläggningen genom induktion eller annorledes vållar skada
å en äldre anläggning eller hinder i dess drift samt för att förebygga att
förstnämnda anläggning utsättes för sådan skada eller sådant hinder ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

nom inverkan från tidigare tillkommen elektrisk anläggning. 5 § i dess
nuvarande lydelse saknar visserligen direkt motsvarighet till föreskriften
att anläggningens innehavare skall vidta skyddsåtgärder även till undvikande
av skada å den egna anläggningen. I denna del innebär dock förslaget
endast en vidare utveckling av gällande rättsuppfattning, att en ny
anläggnings innehavare har att vidkännas de ekonomiska konsekvenserna
av sådan menlig inverkan, om icke vårdslöshet legat en äldre anläggnings
innehavare till last. Vad som i ett visst fall skall anses konstituera prioritet
i förhållandet mellan olika anläggningar bör enligt de sakkunnigas
mening liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra. Vid
meddelande av koncession å anläggning kan dock göras förtydligande uttalanden
i frågan.

Med uttrycket »induktion eller annorledes» avses icke blott de farliga
avståndsverkningarna genom induktion, influens och förhöjda markpotentialer
utan även andra verkningar, t. ex. närverkningar genom kontakt
eller överslag, ljudstörningar i teleledningar in. in. Radiostörningar undantas
dock enligt en särskild bestämmelse. I motiveringen till förevarande
bestämmelse har icke direkt berörts frågan om med farliga avståndsverkningar
skall avses även korrosion på grund av läckströmmar
i marken från likströmsanläggningar. I annat sammanhang har de sakkunniga
emellertid uttalat, att behandlingen av korrosionen faller utanför
utredningsuppdraget. De har därvid bl. a. framhållit, att risken för
skada genom korrosion härrör främst från likströmselektrifierade banor,
att skadorna blir märkbara först efter längre tids drift samt att det möter
stora svårigheter att förutse strömmarnas väg och utbredning. Svårighet
kan även föreligga att fastställa om skador orsakats genom strömmar av
nämnda slag eller av andra fenomen. Vissa skäl talar alltså för att särskilda
bestämmelser meddelas rörande denna form av avståndsverkan.
Korrosionsproblemet har ej aktualiserats av några under senare tid framkomna
omständigheter. Huruvida 1902 års lags gällande bestämmelser om
vidtagande av skyddsåtgärder avser även anordningar mot korrosion av
denna art har de sakkunniga funnit tveksamt.

Enligt undantagsregeln skall innehavare av vissa högspänningsanläggningar
vidta skyddsåtgärder mot skada eller hinder, som genom induktion
eller annan dylik avståndsverkan — varmed åsyftas influens och
förhöjda markpotentialer — kan uppkomma för vissa senare utförda
elektriska anläggningar. De sakkunniga har nämligen funnit berättigat,
att innehavaren av en särskilt farlig högspänningsanläggning ålägges att
fortlöpande tillse, att anläggningen icke genom sådana avståndsverkningar
orsakar skador å främst svagströms- och lågspända starkströmsanläggningar.
Någon särskild efterforskningsplikt i förhållande till senare tillkomna
anläggningar av sistnämnda natur har dock icke föreslagits för innehavaren
av den farliga anläggningen. I lagtextförslaget har därför angetts, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

skyldigheten endast skall gälla gentemot en för honom känd anläggning.
Detta bör i sin tur ses mot bakgrunden av den upplysningsplikt som föreslås
skola åvila den som ämnar utföra elektrisk anläggning.

Beträffande frågan vilka farliga anläggningar som beröres av undantagsregeln
har de sakkunniga till en början anfört, att omfattningen av
det område, inom vilket farliga avståndsverkningar kan uppträda, i avgörande
grad är beroende av jordslutningsströmmens styrka. Då stora
jordslutningsströmmar kan uppkomma vid de direktj ordade anläggningarna,
har de funnit det motiverat att inskränka den på större »farlighet»
grundade skyldigheten att vidta skyddsåtgärder till direktj ordade
och med dem i fråga om sättet för transformatornollpunkternas jordning
jämställda anläggningar. I avsikt att från sådan skyldighet utesluta anläggningar,
vilka icke ens vid direktj ordning ger upphov till mer omfattande
avståndsverkningar, har gränsen mellan en farlig och en mindre farlig
anläggning dragits vid en sådan jordslutningsström som vid enfasigt jordfel
kan överstiga 500 ampere. Detta värde har ansetts lämpligt med hänsyn
till att det ligger klart över de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga
jordfel i system vilka är eller framdeles kan bli jordade över petersenspole
e. d., men samtidigt avsevärt under de strömvärden, som kan uppträda
vid sådana direktj ordade högspänningsanläggningar, vilka föranleder
särskilda störningsbegränsande åtgärder. Den föreslagna regeln är sålunda
tillämplig å direktjordade och därmed i fråga om farligt driftsätt jämställda
anläggningar för spänning över 100 kV.

Kretsen av de starkströmsanläggningar, som skall komma i ånjutande
av det utvidgade skyddet, har bestämts i anslutning till en i kommerskollegii
kungörelse den 5 maj 1939 med föreskrifter angående utförande
och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar använd gräns mellan
olika slag av sådana anläggningar, nämligen 600 V, vilken är den högsta
spänning som förekommer i normala förbrukningsanläggningar. Särskilda
skyddsanordningar mot avståndsverkningar vid anläggningar för högre
spänningar behöver i regel icke vidtas utöver de åtgärder, som enligt
nämnda föreskrifter skall utföras vid arbete på anläggningarna.

Med avseende å den närmare innebörden an skyldigheten att vidta
skadeförebyggande åtgärder har de sakkunniga anfört följande.

Elektriska anläggningar måste på grund av administrativa föreskrifter
om sådana anläggningars utförande eller med hänsyn till driftsäkerhet
och kvalitet alltid utföras med en viss minimistandard i fråga om störningsfrihet
och störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör vidtas
och bekostas av anläggningsinnehavaren utan hänsyn till prioritet i
förhållande till andra anläggningar. Detta innebär vid starkströmsanläggningar
att generatorer, transformatorer, likriktare o. d. skall utföras i så
ringa grad övertonsalstrande som på teknikens rådande ståndpunkt är
möjligt, alt långa högspänningsledningar skall skruvas etc., allt utan all
uppkommande kostnader skall påföras innehavare av svagströmsanlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

ningar. Svagströmsanläggningar skall på motsvarande sätt utföras så att
de ej blir onormalt störningskänsliga. Användning av enkeltrådiga telefonledningar
med jorden som återledare kan t. ex. icke anses stå i överensstämmelse
med god teknisk praxis, och kostnaden för ändring av sådan
ledning till tvåtrådig bör sålunda ej i något fall åvila innehavare av starkströmsanläggning.
Vad som avses reglerat genom de i 5 § upptagna bestämmelserna
är sålunda närmast skyldigheten att vidta skyddsåtgärder
som går utöver vad hänsyn till allmän standard fordrar.

I praktiken är det icke möjligt att driva skyddskraven så långt, att störningar
elektriska anläggningar emellan helt elimineras. Skyddsåtgärder
med så vittgående syfte skulle f. ö. många gånger vara tekniskt outförbara
och ställa sig alltför betungande för samhället och näringslivet. Man måste
därför avstå från att kräva garanti för absolut störningsfrihet. Vad som
med skäl kan fordras är i stället att sådana skyddsåtgärder vidtas, som
på teknikens rådande ståndpunkt anses ge rimlig grad av driftsäkerhet och
riskfrihet. Då dessa fordringar kan förändras med teknikens utveckling,
kan någon bestämd norm icke uppställas i lagen. I fråga om åtgärder mot
störningar, som medför fara för olycksfall eller brand genom elektrisk
ström, bör minimikraven framgå av administrativa föreskrifter, medan
åtgärder mot störningar av ofarlig natur lämpligen får grundas på normer
och praxis. Vid fastställande av sådana föreskrifter och normer torde
även beaktas om kostnaden för en skyddsåtgärd står i rimlig proportion
till den skada som avses eliminerad genom åtgärden. — Även utan uttrycklig
bestämmelse har ansetts uppenbart, att på den som har att vidta en
skyddsåtgärd även ankommer att vidmakthålla åtgärden, så länge detta
erfordras med hänsyn till motstående intressen.

De sakkunniga har även behandlat frågan vid vilken anläggning berörda
skyddsåtgärder skall utföras. Åtgärderna bör i första hand utföras
vid den anläggning, vars innehavare föreslagits skola svara för åtgärderna.
Skyddsåtgärderna kan emellertid vara av många olika slag
och kan med hänsyn till verkningsgraden utföras alternativt vid den störande
eller den störda anläggningen eller vid dem båda. Det är angeläget
att lagbestämmelserna underlättar valet i varje särskilt fall av den
lämpligaste åtgärden. I enlighet härmed har föreslagits en bestämmelse,
enligt vilken skyddsåtgärd skall få vidtas vid annan anläggning än den
som i första hand kommer i fråga, därest detta skulle medföra bättre
verkan eller leda till lägre kostnad. I regel synes böra undvikas att en
skyddsåtgärd utföres av annan än innehavaren av den anläggning, vid
vilken åtgärden skall komma till utförande. För det fall att åtgärden lämpligen
skall vidtas vid en av annan innehavd anläggning, bör det därför i
första hand ankomma på dennas innehavare att dra försorg därom. Den
omständigheten, att en skyddsåtgärd skall vidtas vid en av annan innehavd
anläggning och alltså utföras av dess innehavare, bör dock icke leda
till att det primära ansvaret för att åtgärden kommer till stånd överflyttas
på denna anläggnings innehavare. Med hänsyn till angelägenheten av att
alla ur teknisk och ekonomisk synpunkt påkallade skyddsåtgärder blir verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 dr 1958

ställda, är en dylik uppdelning av ansvaret olämplig, särskilt som det
ibland kan framstå som tveksamt var åtgärden bör utföras. Enligt sakkunnigförslaget
bör därför initiativplikten alltid åvila en bestämd anläggnings
innehavare oberoende av var skyddsåtgärderna skall vidtas. I de
fall, då åtgärden skall vidtas vid en av annan innehavd anläggning, bör
initiativplikten anses fullgjord, när efter erforderlig utredning anmodan
härom framställts till den andre anläggningsinnehavaren, som därefter har
att svara för att åtgärden kommer till stånd.

Såsom förut berörts vid redogörelsen för undantagsregeln har de sakkunniga
föreslagit, att den som ämnar utföra elektrisk anläggning skall
lämna upplysning härom. I sakkunnigförslaget har nu upptagits en föreskrift,
enligt vilken den som ämnar utföra en elektrisk anläggning skall
före arbetets påbörjande lämna övriga berörda elektriska anläggningars
innehavare de upplysningar, som erfordras för vidtagande av skyddsåtgärder.
Närmare föreskrifter om sättet för upplysningspliktens fullgörande
bör enligt de sakkunniga lämnas i administrativ ordning med stöd
av 15 § i lagen. Därvid kan finnas lämpligt att medge vissa undantag från
upplysningsplikten och att eventuellt även ange viss tidsfrist för dennas
fullgörande. Ät lämpligt organ bör uppdras att i tveksamma fall lämna
besked, om sådan plikt föreligger eller ej.

För det fall att en anläggningsinnehavare underlåter att inom skälig
tid fullgöra sin skyldighet att verkställa en skyddsåtgärd, har de sakkunniga
föreslagit en bestämmelse, enligt vilken en annan anläggningsinnehavare
då äger verkställa åtgärden. Det bör överlämnas åt den främmande
anläggningsinnehavaren att själv bedöma, när omständigheterna
kan anses motivera ett ingripande från hans sida. Hans bedömning härvidlag
kan emellertid komma att inverka på frågan om ersättningsskyldighet
för senare inträffade skador till följd av påverkan anläggningarna
emellan.

Uppstår vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna meningsskiljaktighet
mellan anläggningarnas innehavare i fråga om vilka åtgärder som
erfordras eller var dessa skall utföras, får tvisten, liksom f. n. är fallet, i
sista hand avgöras av domstol. Ett rättegångsförfarande torde icke föranleda
alltför stor tidsutdräkt, då ju redan första instans har möjlighet
att med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser förordna om verkställighet
av dom innan denna vunnit laga kraft. Med stöd av erfarenheterna av
gällande lagstiftning torde kunna förväntas, att dylika tvister i regel kommer
att lösas förhandlingsvägen.

De sakkunniga har slutligen anfört, att de föreslagna reglerna om skyldighet
att vidta skyddsåtgärder givetvis icke utesluter, att den förpliktade
genom avtal med annan anläggningsinnehavare på denne överför ansvaret
för åtgärdernas utförande. Reglerna avser sålunda endast att ange, vem som
i första hand skall tillse att skyddsåtgärder kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Yttrandena

De sakkunnigas uttalande att de icke ansett sig böra till behandling
uppta frågan om vidtagande av åtgärder till skydd för tredje
man har icke kommenterats i det stora flertalet yttranden. Uttalandet
har emellertid bemötts av hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen, vilka förordat en reglering
av frågan i 1902 års lag.

Hovrätten har framhållit, att bestämmelser i detta hänseende ej behöver
omfatta sådana åtgärder, som varje elektrisk anläggnings innehavare normalt
är skyldig vidta till tredje mans skydd utan endast eventuellt erforderliga
anordningar därutöver. Stadgande i denna riktning har synts hovrätten
väl rimma med de sakkunnigas uttalande, att reglerna om vidtagande
av skyddsåtgärder avser sådana åtgärder som går utöver vad hänsynen till
allmän standard kräver. Den av hovrätten förordade regleringen skulle
endast avse det fall att flera elektriska anläggningar är berörda, på så sätt
att från en anläggning — vare sig genom närverkan eller genom avståndsverkan
— inkommit ström i en annan anläggning, varefter tredje man
omedelbart lider skada. Att låta reglerna avse skyddsåtgärder mot tredje
man, där allenast en anläggning beröres — såsom vid avståndsverkan genom
förhöjda markpotentialer vid anläggningens jordningspunkter — är onödigt,
eftersom i detta fall någon tvekan ej kan uppkomma om vem ansvaret
för åtgärdernas ombesörjande och bekostande åvilar. De åtgärder,
som påkallas till skydd å ena sidan för en anläggning mot skada genom
ström från annan anläggning och å andra sidan för tredje man, torde i
stora delar sammanfalla. Redan detta har hovrätten funnit motivera att
den tanke, åt vilken hovrätten givit uttryck, närmare överväges.

Enligt telestyrelsens mening bör för enhetlighetens skull bestämmelserna
om skyddsåtgärder med hänsyn till såväl person- som materielfara finnas
på samma ställe, lämpligen i 1902 års lag.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att de skyddsåtgärder, som vidtagits mot
induktionsspänningar i svagströmsledningar, i stor utsträckning är motiverade
av risken för personskador och avsedda att förebygga skador å person
eller egendom. Dessa skaderisker har under senare år avsevärt förstorats
och behovet av skyddsåtgärder har alltmer aktualiserats till följd av att
driftsättet för kraftledningar förändrats i syfte att öka överföringskapaciteten
på ett för kraftledningsinnehavaren ekonomiskt fördelaktigt sätt.

Den av de sakkunniga upptagna huvudregeln om vidtagande av åtgärder
till skydd för elektrisk anläggning har, bortsett från vissa detaljer,
icke berörts i de avgivna yttrandena.

Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid
funnit önskvärt, att lagtexten upptar något uttryck till ledning för bedömandet
när en anläggning skall anses ha tillkommit. De har nämligen ansett det

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958 31

vara en föga lämplig utväg att i denna fråga lita till förtydligande uttalanden
i administrativ väg i samband med meddelande av koncession.

Frågan om ersättning för materiell skada genom elektrolytisk korrosion
har av telestyrelsen upptagits till närmare behandling. Denna form
av skadegörelse, som består däri att telekablars metallhöljen frätes sönder
genom inverkan av läckströmmar från likströmsanläggningar, har på senare
år blivit mer och mer aktuell och visat sig vålla ett stort antal fel
i telekabelnäten. Eftersom i huvudregeln använts uttryckssättet att anläggning
vållar skada genom »induktion eller annorledes», utgår styrelsen
från att huvudregeln är tillämplig, då läckströmmar från en likströmsanläggning
orsakar korrosionsskador å äldre teleanläggning. Det är även
önskvärt, att bestämmelser fastställes för det fall, att läckströmmar från
likströmsanläggning vållar korrosion å senare tillkommen telekabel. Med
hänsyn till trågans komplicerade karaktär och till den omständigheten att
även innehavare av andra anläggningar, t. ex. gas- och vattenledningar, är
berörda av korrosionsfrågan, har styrelsen emellertid förklarat sig icke
vara beredd att nu lämna något förslag till lagbestämmelser.

Den föreslagna undantagsregeln har tillstyrkts av Svea hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, föreningen Sveriges häradshövdingar,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Svenska elverksföreningen har ställt sig tveksam till undantagsregeln
och sagt sig vilja fästa uppmärksamheten på svårigheten att bedöma vilka
konsekvenser avsteget från prioritetsgrundsatsen kan komma att, med teknikens
fortsatta utveckling, få för innehavarna av de störande anläggningarna.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig kunna acceptera att prioritetsprincipen
frångås endast i vad gäller skyddsåtgärder, som är nödvändiga
för att hindra fara för liv eller förstörelse av egendom, och alltså icke beträffande
åtgärder mot enbart ljudstörningar eller annat hinder för ostörd
drift. Till motivering av sin ståndpunkt har styrelsen anfört.

Rubbningen av prioritetsprincipen innefattar en utomordentligt betydelsefull
belastning för kraftintresset. En ägare av en kraftledning får
icke möjlighet att såsom hittills göra en bärande kalkyl över kostnaderna
för sin ledning. Han måste alltid räkna med att i framtiden sådana nya
elektriska anläggningar kan komma till utförande, som kräver skyddsåtgärder,
och att han blir betalningsskyldig för dessa. Härvid bör särskilt
uppmärksammas, att det icke blott kan bli fråga om skydd för sådana lågspännings-
och svagströmsledningar som f. n. är allmänt nyttjade, utan
det kan tänkas, att helt nya arter av ledningar eller elektriska anläggningar
kommer till användning, vilka är mer känsliga för induktion än de
nuvarande och därför kräver mer vittgående skyddsåtgärder än de nu
brukliga.

Störningar, som medtör ljudstörningar eller annat hinder för ostörd
drift, uppträder vid normal drift hos kraftledningen och har intet samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

med de för liv och egendom farliga störningarna. De kan sålunda tänkas
förekomma i en lednings omedelbara närhet oberoende av arten av j ordning
av nollpunkten i det system, vari ledningen ingår.

Avstyrkande yttranden har lämnats av svenska vattenkraftföreningen
och de förut nämnda representanterna för samma förening. Representanterna
har därvid anfört följande.

Mot den föreslagna rubbningen av prioritetsgrundsatsen i fråga om skyldigheten
att utföra skyddsåtgärder kan allvarliga erinringar riktas. Erforderligt
skydd i fråga om särskilt farliga anläggningar kommer för närvarande
till stånd, icke vid den störande utan hos den störda anläggningen.
Detta sammanhänger med att kostnaden vid ett sådant utförande blir
10—20 gånger lägre än om den störande skulle ombesörja åtgärderna vid
sin anläggning. Under dessa förhållanden hade utförandet av skyddsåtgärderna
lämpligen bort åläggas den störda yngre anläggningen och starkströmsanläggningen
därtill bort förpliktas endast undantagsvis, då tekniska
eller ekonomiska skäl det föranleda. En sådan ansvarsfördelning borde
kompletteras med föreskrift att, innan skyddsåtgärd hos den störde utföres,
den störande skall beredas tillfälle taga del av förslag till sådan åtgärd.

Det här förordade systemet skulle överensstämma med det, som för närvarande
tillämpas, då fråga är om äldre kraftledningar, vilka kunna störa
nytillkomna teleledningar. Att skyddsåtgärderna utföras av televerket sammanhänger
icke blott med att skyddsåtgärderna därigenom bli mindre kostnadskrävande
än om skyddet skulle appliceras å kraftledningarna utan även
därmed att televerket har större möjligheter att bedöma såväl frågan om
skyddsåtgärder över huvud taget äro erforderliga som frågan om vilka åtgärder
som skola ifrågakomma. Den enskilde eller kommunala kraftledningsinnehavaren
är i detta avseende långt mindre rustad än televerket. —
Vad sålunda anförts om sättet för åstadkommande av skydd för teleledningar
gäller väsentligen också i fråga om S.J:s svagströmsledningar.

Den andra grupp av anläggningar, som kunna tänkas bliva störda av
starkströmsledningar, nämligen distributionsföretag, har icke samma möjligheter
som televerket och S.J. att bedöma om och på vad sätt skyddsåtgärder
skola vidtagas. Det vore därför rimligt, att andra innehavare av lågspänningsnät
och svagströmsledningar än televerket och S.J. bereddes möjlighet
till upplysning om de faror för induktion, som föreligga från de särskilt
farliga starkströmsledningarna. Utgår man från att allmänna anvisningar
om arten och omfattningen av risken samt om de åtgärder, som
kunna förebygga denna, meddelas dessa ledningsinnehavare antingen genom
elinspektionen eller av den induktionsgivande ledningens innehavare, skulle
det icke vara oskäligt att även såvitt angår distributionsföreningar pålägga
den störda anläggningens innehavare att i första hand svara för skyddsåtgärdernas
utförande. Detta system tillämpas också för närvarande av
vattenfallsstyrelsen, vilken giver de distributionsföreningar, som äro inom
farozonen, allmänna upplysningar om induktionsrisken. Innehavaren av ett
sådant nät underrättar så vattenfallsstyrelsen, om lågspänningsnätet i visst
fall skall utbyggas i närheten av kraftledningen. De erforderliga åtgärderna
utföras därefter av lågspänningsnätcts innehavare under medverkan av
vattenfallsstyrelsen.

Enligt vår mening synes icke någon allvarlig olägenhet vidlåda den nu
rådande ordningen, vilken därför borde kunna lagfästas.

Knngl. Maj:ts proposition nr 153 eif 1953

Mot vad sålunda anförts i fråga om kostnaderna för skyddsåtgärder har
telestyrelsen invänt, att det, då mer än en ledning påverkas av en och samma
kraftledning, kan ställa sig ekonomiskt gynnsammare att vidta skyddsåtgärderna
vid kraftledningen än vid den andra ledningen. Detta inträffar,
så snart det är fråga om två kablar med olika sträckning, vilka skall skyddas
mot induktion från en kraftledning. Utgöres de störda ledningarna däremot
av blankledningar, inträder den aktuella situationen ej vid ökning av
antalet ledningsstråk från ett till två utan först vid ett ytterligare ökat antal.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört har i yttrandena icke föranlett annan
erinran än att telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium
och svenska järnvägsföreningen yrkat på att i lagtexten, som
åheropas i olika sammanhang vid diskussioner beträffande inverkan från
starkströmsledningar på teleledningar, uttryckligen anges, att den som har
att vidta en skyddsåtgärd även skall vidmakthålla den.

Departementschefen

1902 års lag i dess gällande lydelse innehåller i 5 § stadganden, enligt
vilka innehavaren av en elektrisk anläggning är skyldig att vidta åtgärder
för att mot strömmens verkningar skydda en tidigare tillkommen sådan
anläggning. Däremot innehåller lagen f. n. icke några regler som förpliktar
anläggningens innehavare att genom särskilda skyddsåtgärder
förebygga skada för tredje man, dvs. skada som tillfogas person
eller annan egendom än elektrisk anläggning. Vissa bestämmelser i detta
avseende återfinns emellertid, såvitt gäller starkströmsanläggningar, i
Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 november 1957, nr 601, om elektriska
starkströmsanläggningar och i kommerskollegii kungörelse den 5 maj 1939
med föreskrifter angående utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar
— de s. k. kommerskollegii säkerhetsföreskrifter. För svagströmsanläggningar
gäller kungörelsen den 14 januari 1944, nr o, med
vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsanläggningar.

Som skäl för att icke föreslå, att bestämmelser om åtgärder till skydd
för tredje man intas i lagen, har de sakkunniga anfört, att frågan om vidtagande
av sådana skyddsåtgärder reglerats i administrativ ordning och
att det, på grund av lagens bestämmelser om anläggningsinnehavares ersättningsskyldighet
för tredjemansskada, i regel även utan särskilt lagstadgande
är klart vem som har att vidta erforderliga åtgärder. Enligt min
mening föreligger ej heller behov av en särskild lagregel om vidtagande
av åtgärder till skydd för person eller annan egendom än elektrisk anläggning,
då det gäller att förebygga skada genom ström från en sådan
anläggning. För sådant fall måste nämligen lagens bestämmelser om anläggningsinnehavares
strikta ersättningsansvar för sådan skada anses ge
tillräcklig ledning för frågan på vem det ankommer att vidta erforderliga
3—1D5B8 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 153

Kungl. Mai :ts proposition nr 153 år 1958

skadehindrande åtgärder. Är åter två eller flera med generator eller transformator
försedda elektriska anläggningar berörda t. ex. på så sätt, att
ström från en av dem kan genom avståndsverkan vålla skada för tredje
man genom förmedling av den andra anläggningen, torde frågan om vem
som skall vidta åtgärderna böra avgöras icke med ledning av lagens ersättningsregler
utan enligt särskilda bestämmelser, liksom fallet är beträffande
åtgärder till skydd för elektrisk anläggning. Härför talar redan det
föihållandet att numera för person farliga avståndsverkningar kan uppträda
inom vidsträckta områden kring ledningar för de högsta spänningarna.
Enär de åtgärder som ifrågakommer till skydd för tredje man synes
i stora delar sammanfalla med dem som användes för att förebygga skada
å elektrisk anläggning, torde hinder icke möta mot att frågan om skydd
för tredje man och för elektrisk anläggning regleras genom samma bestämmelser.
I överensstämmelse med nu anförda synpunkter har jag låtit
öveiarbeta de sakkunnigas förslag till regler om vidtagande av skyddsåtgärder.
Det må anmärkas att reglerna om vidtagande av åtgärder till
skydd för tredje man torde få betydelse huvudsakligen för tillämpningen
av regressbestämmelserna i 9 §.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda stadgandena angående
vilken av två eller flera elektriska anläggningars innehavare som har
att vidta behövliga skyddsåtgärder.

Som huvudregel bör alltjämt gälla, att det skall åligga innehavaren
av en senare tillkommen anläggning att ofördröjligen vidta åtgärder för
att mot inverkan av ström från anläggningen skydda en annan, förut befintlig
anläggning. Såsom jag nyss anfört bör förpliktelsen att vidta
skyddsåtgärder även avse åtgärder till förekommande av att strömmen
vållar skada för tredje man genom förmedling av den äldre anläggningen.
5 § i dess nuvarande lydelse tar formellt sikte endast på det fall, att en
nytillkommande anläggning befinnes vålla skada, då den tas i bruk. För
att ge huvudregeln en mer generell avfattning bör i stället föreskrivas, att
innehavare av elektrisk anläggning skall ofördröjligen vidta åtgärder för
att förebygga, att anläggningen genom inverkan å förut befintlig dylik anläggning
medelst induktion eller annorledes vållar skada å person eller
egendom eller störning i driften. Jag delar de sakkunnigas uppfattning
att skyddsåtgärderna bör komma till stånd, icke såsom f. n. generellt medges
i 5 § vid endera anläggningen, utan i första hand vid den anläggning,
vars innehavare skall svara för åtgärderna. I huvudregeln har därför
föreskrivits, att den senare tillkomna anläggningens innehavare skall vidta
åtgärderna vid sin anläggning. I stället för orden »vidtaga anordningar
eller förändringar», som förekommer i den nuvarande texten och i sakkunnigförslaget,
har i det inom departementet utarbetade lagtextförslaget
använts uttrycket »vidtaga åtgärder» för att utmärka att vederbörande

Kunf/I. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

har alt icke blott utföra skyddsanordningar utan även svara för att anordningarna
vidmakthålles. Enär »hinder i driften», som användes i den
nuvarande texten, närmast för tanken på att driften blir bruten, har i
stället begagnats »störning i driften» för att tydligare utmärka att härmed
närmast avses ofarliga induktionsstörningar i teleanläggning. Även utan
uttryckligt stadgande härom torde vara självklart, att den senare tillkomna
anläggningens innehavare själv har att vidta åtgärder på sin egen
anläggning för att förhindra, att skada eller driftstörning uppkommer vid
hans anläggning genom inverkan av ström från äldre anläggning. Jag har
därför icke medtagit den bestämmelse, som härutinnan föreslagits av de
sakkunniga.

Varken den nuvarande 5 § eller de sakkunnigas förslag innehåller något
uttryck till ledning för bedömandet när en elektrisk anläggning skall anses
ha tillkommit. Alltefter de olika slagen av anläggningar torde skilda
fakta få betydelse, såsom datum för meddelad koncession eller tidpunkten
för ledningsarbetenas påbörjande. Förhållandena synes vara så skiftande
att generella regler här svårligen kan uppställas. Jag delar de sakkunnigas
uppfattning, att frågan liksom hittills får överlämnas åt rättstillämpningen.
Spörsmålet torde icke ha vållat några egentliga svårigheter.

Såväl växelströms- som likströmsanläggningar omfattas av huvudregeln.
Särskilt i fråga om likströmsanläggningar bör uppmärksamhet ägnas
åt den avståndsverkan som består däri, att läckströmmar träffar t. ex. en
jordkabels metallmantel och fräter sönder denna, s. k. elektrolytisk korrosion.
De sakkunnigas ståndpunkt synes vara den, att korrosionen icke
regleras i gällande lag eller i sakkunnigförslaget. Lika med telestyrelsen,
som i sitt yttrande utförligt behandlat korrosionsproblemet, anser jag dock
att huvudregeln bör gälla även i fråga om skyddsåtgärder som erfordras
mot korrosionen. Däremot är jag icke beredd alt nu tillmötesgå telestyrelsens
önskan om en särskild bestämmelse för det fall att en äldre likströmsanläggning
genom korrosion orsakar skada å en senare tillkommen
jordkabel. Frågan om en sådan bestämmelse är nämligen av komplicerad
natur och torde kräva omfattande utredning av med korrosionen sammanhängande
problem. Därest en dylik bestämmelse skulle framdeles visa
sig vara erforderlig, torde frågan då få tas upp till behandling.

Den särskilda fara för avståndsverkningar, som driften av direktjordade
kraftanläggningar för högre spänning än 100 kV medför, har föranlett
de sakkunniga att med frångående av prioritetsprincipen föreslå
en undantagsregel, enligt vilken innehavare av eu sådan anläggning
skall vidta skyddsåtgärder även i förhållande till vissa yngre anläggningar.
Förslaget bar mötts med kritik främst av svenska vattenkraftföreningen
och dess siirskilda representanter, vilka förordat att utförandet
av skyddsåtgärderna lämpligen bör åligga innehavaren av eu störd yngre

Knnr/I. Maj:ts proposition nr 153 År 1958

anläggning och att den störande anläggningens innehavare bör förpliktas
därtill endast undantagsvis, då tekniska eller ekonomiska skäl det föranleder.
Driften av direktjordade högspänningsanläggningar medför emellertid
enligt min mening å ena sidan så stora tekniska och ekonomiska
fördelar för dessa anläggningars innehavare och å andra sidan så betydande
risker för skada eller driftstörning å främst svagströms- och lågspända
starkströmsanläggningar, att det icke kan anses oskäligt att ålägga
de direktjordade anläggningarnas innehavare att vidta även de skyddsåtgärder,
som påkallas av senare tillkomna anläggningar. I enlighet härmed
har sakkunnigförslaget, efter viss omarbetning, upptagits i 1 mom. andra
stycket av departementsförslaget.

I anslutning till sakkunnigförslaget har i lagtexten den i störningshänseende
farliga anläggningen betecknats, icke som en direktjordad anläggning
för spänning över 100 kV, utan som en anläggning, i vilken vid enfasigt
jordfel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än
500 ampere. Det senare uttryckssättet har valts med hänsyn till att bestämmelsen
bör vara tillämplig även i fråga om en anläggning, vars transformatornollpunkter
j ordats över endast i ringa mån strömbegränsande
organ. Såsom de sakkunniga anfört ligger gränsen 500 ampere klart över
de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga jordfel i anläggningar, vilka
är eller framdeles kan bli jordade över petersenspole eller annat effektivt
strömbegränsande organ, men samtidigt under de strömvärden som kan
uppträda vid sådant fel i direktjordade högspänningsanläggningar.

Den omständigheten, att anläggningens transformatornollpunkter är
direkt förbundna med jord, medför under normal drift icke farligare avståndsverkningar
än om mellan nollpunkt och jord skulle ha insatts ett
verksamt strömbegränsande organ. Icke heller har genom direktj ordningen
risken för ljudstörningar i telefonanläggningar ökat. Däremot har
den risk för obehöriga kopplingsförlopp i automatiserade telefonnät förstorats,
som föranledes av att i direktjordad anläggning förekommande
150-periodiga strömmar under normal drift går via nollpunkterna ned i
jorden. Den egentliga fareökningen uppkommer emellertid vid fel på anläggningen,
då stora strömmar ledes ned i jorden. Den felbehäftade anläggningen
bortkopplas visserligen normalt efter 0,1—0,5 sekunder, men
under denna tid kan uppkomma farliga avståndsverkningar genom indulction
eller förhöjda markpotentialer. Däremot har direktjordningen i och
för sig icke ökat faran för skada genom influens. Med hänsyn till det
anförda bör det åligga en direktjordad anläggnings innehavare att ofördröjligen
vidta åtgärder för att förebygga att anläggningen genom inverkan
å vissa senare tillkomna anläggningar medelst induktion eller förhöjda
markpotentialer vållar skada å person eller egendom eller annan
störning än ljudstörning.

I fråga om kretsen av de anläggningar, som skall få komma i åtnju -

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

tande av skydd enligt undantagsregeln, ansluter jag mig till de sakkunnigas
förslag, enligt vilket sådana anläggningar utgöres av dels svagströmsanläggningar
och dels starkströmsanläggningar för en högsta spännihg av
600 V. Såsom de sakkunniga framhållit bör innehavaren av en särskilt
farlig anläggning ha skyldighet att vidta skyddsåtgärder endast i förhållande
till sådan anläggning, om vilken han erhållit kunskap. För att han
skall få kännedom om senare tillkomna anläggningar för svagström eller
för starkström för en spänning av högst 600 V bör den, som ämnar utföra
en sådan anläggning, före arbetets påbörjande underrätta honom
härom. Enligt min mening erfordras dock icke en uttrycklig lagregel, som
stadgar skyldighet för den blivande anläggningens innehavare att lämna
upplysning om det planerade företaget. Underlåter denne att lämna sådan
underrättelse, är det nämligen självklart att han får stå risken för att
exempelvis den blivande anläggningen skadas genom induktion, eftersom
den direktjordade anläggningens innehavare icke blivit pliktig att vidta
skyddsåtgärder.

Enligt undantagsregeln skall skyddsåtgärderna ofördröjligen utföras vid
den anläggning, i vilken den angivna jordslutningsströmmen kan uppkomma.

Beträffande den närmare innebörden av skyldigheten att
vidta skadeförebyggande åtgärder enligt huvudregeln eller undantagsregeln
har de sakkunniga anfört, att elektrisk anläggning alltid
måste utföras med en viss minimistandard i fråga om störningsfrihet och
störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör därför vidtas och
bekostas av anläggningens innehavare utan hänsyn till anläggningens
prioritet i förhållande till andra anläggningar. Vad som avses med minimistandard
i nämnda hänseenden har de sakkunniga närmare utvecklat. Jag
hänvisar härutinnan till deras synpunkter i ämnet.

Med skyddsåtgärder enligt 5 § i lagen avses således skadeförebyggande
anordningar, vilka behöver komma till utförande, sedan minimikraven på
anläggningens störningsfrihet och störningskänslighet uppfyllts. De anordningar
mot närverkan av ström, vilka utföres vid exempelvis korsningar
mellan olika ledningar, torde vara fullt betryggande. Ej heller torde
det bereda svårigheter att erhålla effektivt skydd mot influensverkningar
från större kraftledningar, eftersom dessa verkningar uppträder blott på
kort avstånd från ledningarna. Vad däremot angår inverkan på framförallt
svagströmsledningar och lågspända starkströmsledningar genom induktion
från direktjordad anläggning för spänning över 100 kV är det
f. n. icke möjligt att åstadkomma skydd med full effektivitet. Bland
skyddsåtgärder mot farlig induktion märkes främst anordningar för att
snabbt och automatiskt koppla från den inducerande anläggningen samt
uppsättande av överspänningsskydd i telefonledningar. En annan skydds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

åtgärd är att flytta undan en telefonledning, så att induktionsverkningarna
i denna så mycket som möjligt begränsas.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att man av tekniska och ekonomiska
skäl måste avstå från alt kräva garanti för absolut skydd mot induktion
och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder vidtas, som
rimligen kan anses påkallade. Vilka skyddsanordningar som i det särskilda
fallet skall komma till utförande torde i sin tur böra framgå av
administrativa föreskrifter. I vad gäller starkströmsanläggningar innehåller
kommerskollegii säkerhetsföreskrifter detaljerade tekniska bestämmelser
om sådana anläggningars utförande och skötsel, vilka säkerhetsföreskrifter
dock behöver kompletteras i vissa avseenden. Såvitt angår
svagströmsanläggningar finns f. n. bestämmelser, som utfärdats av dels
telestyrelsen och dels järnvägsstyrelsen på grundval av internationella
överenskommelser. Dessa bestämmelser torde, efter viss överarbetning,
kunna läggas till grund för utfärdandet av administrativa föreskrifter.

Såsom förut berörts skall skyddsåtgärderna komma till stånd vid den
anläggning (anläggningen A), vars innehavare enligt huvudregeln eller undantagsregeln
svarar för deras vidtagande. Eftersom skyddsåtgärderna
kan vara av olika slag och utföras alternativt vid den störande eller den
störda anläggningen eller vid dem båda, synes lagen böra uppta en regel
som underlättar valet av de i varje särskilt fall lämpligaste åtgärderna.
För att en skyddsåtgärd skall få utföras vid annan anläggning (anläggningen
B), torde emellertid vissa villkor böra uppställas. Sålunda bör i anslutning
till sakkunnigförslaget härför krävas, alt utförandet av åtgärden
vid anläggningen B medför bättre skyddsverkan för den störda anläggningen
eller föranleder lägre kostnader — ulan att skyddseffekten minskas
— än om en annan åtgärd kommit till utförande vid anläggningen A. Är
A en nytillkommande direktjordad ledning för högre spänning än 100 kV
samt B en redan befintlig jordkabel för svagström, kan bättre skydd erhållas
mot induktion i B, t. ex. om eu kopparlina nedlägges i marken
längs B än om den placeras utefter A. Är ordningsföljden mellan anläggningarna
den motsatta, kan även komma i fråga att svagströmskabeln utförs
med extra mantel av koppar samt dessutom med en speciell armering
i stället för att skyddsåtgärder mot induktion vidtas vid A. I allmänhet
blir kostnaderna lägre, om skyddsåtgärder utföres vid svagströmsanläggningen
B i stället för vid A. Vid den ekonomiska jämförelsen får
dock beaktas även sådana kostnader, som är förbundna med att en redan
befintlig ledning kan behöva flyttas eller en nytillkommande ledning förläggas
i en annan och därför längre sträckning än den som utan hänsyn
till induktionsverkningarna skulle ha ifrågakommit. Kostnad för ändring
av en lednings sträckning bör naturligen räknas som kostnad för skyddsåtgärd,
liksom hänsyn också bör tas till de utgifter som föranledes av
eu skyddsanordnings framtida underhåll, överhuvudtaget kan en mång -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 195S

fald olika situationer uppkomma, som påkallar varierande skyddsåtgärder.
Den allmänna normen bör då gälla, att sådana åtgärder skall vidtas som
ur såväl tekniska som ekonomiska synpunkter medför bästa resultat.

Om viss skyddsåtgärd av tekniska eller ekonomiska skäl bör utföras
vid anläggningen B, bör det ankomma på dennas innehavare att vidta åtgärden.
Huruvida sådana förutsättningar är för handen, bör bli föremål
för utredning, som anläggningarnas innehavare låter verkställa. Det torde
få förutsättas, att denna vanligen leder till överenskommelse om vilken
åtgärd som skall utföras samt var och av vem den skall vidtas. Det kan
emellertid icke undvikas, att understundom blir tvistigt hur frågan om
skyddsåtgärder skall lösas. Särskilt om det då objektivt sett är tveksamt
var viss åtgärd skall utföras, är det olämpligt att, såsom de sakkunniga
föreslagit, B:s innehavare skall med befriande verkan för A:s innehavare
bli skyldig att vidta åtgärden enbart på den grund, att A:s innehavare anmodat
honom därtill. Såsom förutsättning för att förpliktelsen skall övergå
på B:s innehavare bör i stället gälla att, där överenskommelse ej kan träffas,
rätten finner att åtgärden skall komma till stånd vid anläggningen B.
I 2 inom. första stycket av departementsförslaget bär upptagits ett stadgande
med det innehåll, jag här förordat.

Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning att det som regel bör undvikas
att en skyddsåtgärd vidtas av annan än innehavaren av den anläggning, där
den skall komma till utförande. För det fall att någon underlåter att
inom skälig tid fullgöra sin förpliktelse att vidta skyddsåtgärder,
har de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att
innehavaren av annan berörd elektrisk anläggning äger verkställa åtgärderna.
Ett sådant stadgande får naturligen betydelse endast om den försumlige
vägrar att låta den andra anläggningens innehavare vidta skyddsåtgärder.
Vid tvist kan emellertid rätten på yrkande av part ålägga den
försumlige att vidta åtgärder vid sin anläggning vid äventyr att, om han
tredskas, skyddsåtgärderna får på hans bekostnad verkställas genom den
vinnandes försorg. Det i domen angivna äventyret är att anse som en anvisning
om hur domen skall verkställas. Att rätten kan besluta om sättet
för domens verkställighet — i de fall då såsom här fråga icke är om en
personlig prestation — följer dock redan av allmänna rättsgrundsatser.
Något uttryckligt stadgande, motsvarande det av de sakkunniga föreslagna,
är därför icke erforderligt. För att undvika dröjsmål med domens verkställighet
kan rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordna,
att domen må verkställas utan hinder av alt den icke äger laga kraft.

Fördelning av kostnaderna för skyddsåtgärder (2 inom. andra stycket)
Gällande rätt

1902 års lag innefattar icke uttryckligen någon fullständig reglering
av frågan om vem som skall vidkännas kostnaderna för utförande och

40 Kungl. Maj:Is proposition lir 153 är 1953

vidmakthållande av de skyddsanordningar, som erfordras i anledning av
att elektriska anläggningar kan verka störande på varandra. Den nuvarande
5 § innehåller emellertid bestämmelser, vilka klart bygger på prioritetsgrundsatsen,
dvs. på principen att innehavaren av senare tillkommen
anläggning skall vidta och bekosta erforderliga skyddsåtgärder. I samma
paragraf sägs också att, om innehavaren av en senare tillkommen anläggning
underlåter att vidta skyddsåtgärder, den äldre anläggningens innehavare
äger att på den försumliges bekostnad verkställa vad i sådant hänseende
erfordras. Även (5 §, som behandlar frågan om ersättningsskyldighet
anläggningsinneliavare emellan, ger uttryck åt samma princip. Denna
torde ha avsetts vara generellt tillämplig i kostnadsfrågan.

De sakkunniga

Nuvarande och överblickbara framtida förhållanden ger icke anledning
till att i allmänhet frångå prioritetsgrundsatsen som norm för fördelning
av kostnaderna för skyddsåtgärder. De sakkunniga har därför uppställt
den huvudregeln, att kostnaden skall åvila innehavaren av den senast tillkomna
anläggningen.

Emellertid göres i två fall avsteg från huvudregeln, nämligen dels då
den äldre anläggningen får särskild nytta av skyddsåtgärderna och dels
då denna utgör en anläggning, i vilken vid enfasigt jordfel förekommande
jordslutningsström kan överstiga 500 ampere i ledning eller felställe,
dvs. i allmänhet en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV som
drives med direkt jordade transformatornollpunkter.

I förstnämnda avseende har de sakkunniga föreslagit, att innehavare
av en äldre anläggning, för vilken åtgärderna visas vara till stadigvarande
gagn genom minskade utgifter för underhåll och drift eller genom förbättrade
driftförhållanden i övrigt, skall bidra till kostnaden för åtgärderna
med liögst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett stadgande
med sådant innehåll utgör icke någon egentlig nyhet utan överensstämmer
med vad som redan nu tillämpas. Det föreslagna stadgandet kan
sägas icke innebära annat än att till fördelning enligt lagens bestämmelser
icke bör ifrågakomma större del av kostnaden för en åtgärd än som
motiveras ur skyddssynpunkt. Såsom exempel på fall, då stadgandet bör
vinna tillämpning, har de sakkunniga anfört.

En åtgärd vid t. ex. en teleledning till skydd för störning från en senare
tillkommen liögspänningsledning kan samtidigt förbättra åskskyddet för
teleledningen. En i samma läge aktualiserad kablifiering av teleledningen
kan också medföra fördelar för denna i andra hänseenden än som störningsskydd,
t. ex. i form av minskning av underhållskostnaderna eller av
kostnaderna för ökning av trafikkapaciteten. Kostnaden för åtgärden bör
då uppenbarligen icke lielt belasta den störande liögspänningsledningen
utan i mån av nytta fördelas mellan högspännings- och teleanläggningarna.
Det kan även tänkas, att eu åtgärd, t. ex. omläggning eller kablifiering,

Kunijl. Maj:ts proposition nr 153 är 195S

vid eu starks trömsanläggning, som verkar störande på en senare tillkommen
tcleanläggning, medför fördelar för driften vid starkströmsanläggningen
i form av minskning av underhållskostnader in. in. En modifiering
av prioritetsprincipen med hänsyn till den båtnad, som en skyddsåtgärd
medför utöver vad som erfordras för att undvika störning från annan
elektrisk anläggning, synes i samtliga fall av angiven art böra komma till
stånd.

Vad åter gäller en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV,
som drives med direkt jordade transformatornollpunkter, kan de skäl,
som talar för att låta anläggningens innehavare inta en särställning i fråga
om skyldighet att vidta skyddsåtgärder, även anföras för att till dennes
nackdel i viss mån modifiera prioritetsprincipen vid fördelning av kostnaderna
för dylika åtgärder. Eftersom avståndsverkningarna från en sådan
högspänningsanläggning kan uppträda inom ett mycket vidsträckt område,
möter det utomordentliga svårigheter att redan i samband med anläggningens
tillkomst bedöma de olägenheter, som anläggningen kan komma
att medföra för framtida elektriska anläggningar av mindre riskskapande
natur. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om högspänningsanläggningen
bör få komma till stånd, med mindre dess störningsområde starkt reduceras
genom särskild utformning av anläggningen. Detta är väl åtminstone till
en viss gräns tekniskt möjligt men ställer sig ur ekonomisk synpunkt avsevärt
ofördelaktigare än att vidta slcadeförebyggande åtgärder vid de
störda anläggningarna, vare sig dessa tillkommit före eller efter högspänningsanläggningen.
Eu sådan uppmjukning av prioritetsgrundsatsen, som
innebär att högspänningsanläggningens innehavare kan i skälig omfattning
förpliktas bidra till kostnaden för skyddsåtgärder till förmån för senare
tillkomna anläggningar, torde för kraftindustrin vara att föredra
framför det andra alternativet, nämligen att genom föreskrift om störningsbegränsning
göra eu inskränkning i möjligheterna att anordna kraftöverföringen
ekonomiskt. De sakkunniga har därför föreslagit ett undantagsstadgande
av innehåll att högspänningsanläggningens innehavare må,
efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för nödiga skyddsåtgärder
mot induktion eller annan dylik avståndsverkan i senare tillkomna
svagströmsanläggningar och starkströmsanläggningar för en spänning
av högst 600 V. I stadgandet har ej angivits efter vilka grunder skälighetsprövningen
skall ske. Den bidragsskyldigliet, som åvilar högspänningsanläggningens
innehavare, har därjämte föreslagits skola i allmänhet maximeras
till tre fjärdedelar av kostnaden, vilken andel dock får höjas om
synnerliga skäl är därtill. Den fördelning som skall ske enligt förevarande
stadgande avser den i förekommande fall med hänsyn till båtnaden reducerade
kostnaden.

I fråga om den föreslagna skälighelsprövningen har de sakkunniga framhållit
följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 är 195S

Givetvis lnide del varit önskvärt att fördelningsprinciperna kunnat åtminstone
i huvudsak fastslås i lagtexten, detta särskilt med hänsyn till angelägenheten
av att innehavare av elektriska anläggningar skall kunna i
godo göra upp förekommande meningsskiljaktigheter. Det torde emellertid
vara omöjligt att på ett ens tillnärmelsevis nöjaktigt sätt i förväg ange vilka
fördelningsprinciper som bör tillämpas i alla de vitt skiftande fall som kan
tänkas uppkomma och som bör bedömas med hänsyn till teknikens ståndpunkt.
Det är särskilt med tanke härpå som de sakkunniga även föreslår
inrättandet av en nämnd för elstörningsfrågor. Genom dess verksamhet
synes man kunna förvänta att riktlinjer för bedömande av hithörande
spörsmål relativt snabbt skall utkristalliseras och successivt anpassas efter
den fortgående tekniska utvecklingen.

Emellertid torde det vara på sin plats att i detta sammanhang nämna
några exempel på när fråga om kostnadsfördelning med tillämpning av
den sist behandlade regeln kan uppkomma. Om ett blankledningsknippe
teleledningar beröres av en senare utförd högspänningsanläggning med direkt
j ordad nollpunkt har sistnämnda anläggningsinnehavare haft att vidta
och bekosta nödiga skyddsåtgärder. Det har härvid visat sig bäst att utföra
åtgärderna vid teleanläggningen. Senare uppkommer behov av att på
samma stolplinje upplägga ytterligare ledningar, vilka icke skyddas för
störningar från högspänningsanläggningen genom de redan vidtagna
skyddsåtgärderna. Därest dessa utförts vid högspänningsanläggningen,
hade de däremot erbjudit skydd även för de senare framdragna teleledningarna.
Under sådana förhållanden kan det enligt de sakkunnigas uppfattning
ej anses oskäligt att teleanläggningens innehavare beredes möjlighet
att av högspänningsanläggningens innehavare utfå eu del av kostnaderna
för de nytillkommande skyddsåtgärderna. För kostnadsfördelningsfrågan
bör emellertid inte enbart den ekonomiska jämförelsen vara avgörande
utan hänsyn bör tas även till andra omständigheter, t. ex. i vad mån behovet
av de nya teleledningarna var att förutse vid tiden för utförandet av de
ursprungliga skyddsåtgärderna. Bedömningen härvidlag kan föranleda en
jämkning i ena eller andra riktningen. — Om under samma förhållanden
framdragandet av de nya teleledningarna aktualiserar kablifiering av teleanläggningen,
bör vid fördelning av kostnaderna väl beaktas, att ytterligare
störningsskydd därefter icke torde erfordras, men även att kablifieringen
kan medföra förmåner för teleanläggningens innehavare i form av minskade
underhållskostnader, högre trafikkapacitet o. d. — Vid skälighetsprövningen
bör hänsyn tas även till sådana omständigheter som att de aktuella
störningarna måhända kunnat begränsas genom val av annan sträckning av
den för störning utsatta ledningen. — Som exempel på sådana omständigheter
som bör kunna föranleda att en förhållandevis stor kostnadsandel pålägges
den störande anläggningen må nämnas det fallet, att denna anläggning,
ehuru äldre än den för störningar utsatta anläggningen, efter dennas
tillkomst omlagts till farligare driftsätt. — Med kostnad för skyddsåtgärd
avses kostnad för såväl utförande som underhåll av anordningen. Vid fördelning
av kostnaden torde det i eu del fall visa sig skäligt och praktiskt
att låta innehavaren av den anläggning, vid vilken åtgärden vidtagits, inom
ramen för hans bidragsskvldighet i första hand stå för underhåll av skyddsåtgärden.

Som skäl för att bidragsskyldigheten i allmänhet skulle vara maximerad
till tre fjärdedelar av kostnaden har de sakkunniga anfört, att en icke så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

lunda begränsad bidragsskyldighet skulle kunna tänkas leda till att nytillkommande,
för induktion eller annan dylik avståndsverkan utsatta
elektriska anläggningar ur teknisk-ekonomisk synpunkt icke projekterades
med skälig hänsyn till den tidigare utförda högspänningsanläggningen.
Med den föreslagna begränsningen torde dock i det enskilda fallet kunna
nås ett resultat, som överensstämmer med skälighetens krav. I enstaka
undantagsfall kan emellertid billighetsskäl tala för en mer vittgående bidragsskyldighet,
varför möjlighet härtill ej bör vara helt utesluten. Så kan
vara fallet i förhållandet mellan en högspänningsanläggning och en lågspänningsanläggning
med ringa ekonomisk bärkraft, vars tillkomst ur
skilda synpunkter framstår som särskilt önskvärd.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har i yttrandena upptagits till närmare granskning
endast såvitt avser det undantag från huvudregeln, som gäller i fråga
om direktjordad anläggning för högre spänning än 100 kV. I övrigt har
förslaget lämnats utan erinran.

Berörda undantagsstadgande har i sin helhet tillstyrkts av Svea hovrätt,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, föreningen Sveriges
häradshövdingar, landsbygdens elnämnd, svenska järnvägsföreningen,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

I princip tillstyrkande yttranden, ehuru med vissa anmärkningar mot
stadgandets utformning, har avgivits av justitiekansler sämbetet, hovrätten
för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och svenska elverks föreningen.

Stadgandet har avstyrkts av svenska vattenkraftföreningen och föreningens
särskilda representanter. Representanterna har framhållit, att
rubbningen av prioritetsprincipen innefattar en utomordentligt betydelsefull
belastning för kraftintresset. Högspänningsanläggningens innehavare
skulle, om förslaget genomföres, icke ha möjlighet att såsom hittills göra
en bärande kalkyl över kostnaderna för sin anläggning. Han måste alltid
räkna med att i framtiden sådana nya elektriska anläggningar kan komma
till utförande, vilka kräver skyddsåtgärder, och att han blir betalningsskyldig
för dessa. Härvid bör uppmärksammas, att det icke blott kan bli
fråga om skydd för sådana lågspännings- och svagströmsledningar, som
f. n. är allmänt nyttjade, utan att även helt nya arter av ledningar eller
elektriska anläggningar kan komma till användning — anläggningar som
är betydligt mer känsliga för induktion än de nuvarande och därför kräver
mer vittgående skyddsåtgärder än de nu brukliga.

Mot vad vattenkraftföreningens representanter sålunda anfört har telestyrelsen
invänt, alt på kraftsidan — där man har kännedom om oförutsedda
utgifter för skador eller driftstörningar i följd av åska, brand,
olycksfall etc. erfarenheter mycket snart torde kunna samlas, så att

Kunijl. Maj:Ls proposition nr 153 är 195S

storleken av kostnaderna även för åtgärder mot induktion kan förutses.
Tillkomsten av framtida, allt störningskänsligare anläggningar torde icke
behöva befaras, eftersom vetskapen om risk för farliga avståndsverkningar
på telesidan utlöst en verksamhet som tagit sikte på att förbättra olika
teleanordningars förmåga att uthärda överspänningar.

Mot stadgandets utformning har till en början vattenfallsstyrelsen, liksom
i fråga om undantagsregeln angående skyldighet för den direktjordade
högspänningsanläggningens innehavare att vidta skyddsåtgärder, anfört
att prioritetsgrundsatsen bör frångås endast i vad gäller skyddsåtgärder,
som är nödvändiga för att hindra fara för liv eller förstörelse av
egendom, men däremot ej beträffande åtgärder mot driftstörningar. Samma
mening har uttalats av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.

Vad angår den föreslagna skälighetsprövningen har hovrätten för Nedre
Norrland anmärkt, att det knappast är tillfredsställande att underlåta varje
antydan om efter vilka grunder prövningen bör företas. Stadgandet blir
härigenom alltför vagt. Det torde ej möta oöverstigliga svårigheter att i
lagtexten införa åtminstone ett eller annat exempel på omständigheter att
beakta vid förevarande prövning.

Den föreslagna maximeringen av bidragsskyldigheten till tre fjärdedelar
av kostnaden har föranlett invändningar från vissa remissinstanser.
Sålunda har svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen och
vattenkraftföreningens representanter påyrkat att bidragsskyldigheten begränsas
till hälften av kostnaden. Vattenkraftföreningens x-epresentanter
har motiverat sin ståndpunkt med att förslaget i denna del icke synes
vara ägnat att i tillräcklig grad medföra intresse hos en störd anläggnings
innehavare för kostnadsbesparing vid utförandet av skyddsåtgärder.
å andra sidan har telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, med instämmande
av justitiekanslersämbetet, uttalat sig mot att lagtexten upptager
någon direkt maximering av bidragsskyldigheten. Därvid har bl. a.
framhållits att verkningarna av en dylik fixerad maximiandel är synnerligen
svåra att förutse, att en begränsning av bidragsskyldigheten föreligger
redan med den föreslagna skälighetsprövningen och att det därför icke
finns risk för att nya svagströmsanläggningar skulle projekteras utan
nödig hänsyn till en tidigare utförd direktjordad högspänningsanläggning.

Hovrätten för Nedre Norrland har slutligen ifrågasatt om ej de föreslagna
stadgandena i förevarande moment bör i sin helhet överarbetas
icke blott formellt utan även materiellt. Hovrätten har därvid yttrat.

Enligt de sakkunnigas förslag göres undantag från huvudregeln i två
fall, det ena när åtgärden är den äldre anläggningen till stadigvarande
gagn och det andra när nämnda anläggning är i särskild grad störande.
Det synes hovrätten icke uteslutet att tänka sig en vidare ram för möjligheterna
att åstadkomma en rimlig fördelning av kostnaden för ifrågavarande
skyddsåtgärder. Sålunda förefaller det icke oskäligt att en äldre,
störande starkströmsanläggning, även om den icke är av sådan beskaffen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1953

het som förslaget förutsätter, bidrar till kostnaden, t. ex. när den efter den
störda anläggningens tillkomst omlagts till farligare driftsätt. Å andra
sidan synes undantag från huvudregeln också böra kunna ske beträffande
en äldre, störd anläggning, när den är särskilt störningskänslig och därför
kräver skydd utöver vad i vanliga fall skulle ha erfordrats. Med nämnda
utvidgningar av undantagsfallen till nackdel för äldre anläggningar
skulle givetvis följa att, där undantagssituation förelåge å såväl den äldre
som den sist tillkomna anläggningens sida — såsom vid förhållandet
mellan en äldre, kvalificerat farlig liögspänningsanläggning och en senare
tillkommen speciellt störningskänslig lågspännings- eller svagströmsanläggning
— man vid kostnadsfördelningen finge ta hänsyn till den senare
anläggningens i och för sig undantagsgrundande förhållanden.

Om vad hovrätten här anfört anses förtjäna beaktande skulle förevarande
moment förslagsvis kunna utformas sålunda, att till huvudregeln
i första punkten anknötes en bestämmelse av innehåll, att nämnda regel
skulle gälla i den mån icke innehavaren av den äldre anläggningen skäligen
borde bidraga till kostnaden med hänsyn till båtnaden av åtgärden, ändrade
driftförhållanden, anläggningens farlighet eller störningskänslighet eller
andra särskilda omständigheter. I anslutning härtill kunde härefter upptagas
den föreslagna maximeringen av ersättningsskyldigheten.

Departemen t sch ef eu

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lösning av frågan, hur
kostnaderna för skyddsåtgärder bör fördelas mellan innehavare av elektriska
anläggningar, utgår från den uppfattningen att det i allmänhet saknas
anledning överge den i nuvarande 5 § undantagslöst gällande prioritetsgrundsatsen,
enligt vilken innehavaren av en yngre anläggning skall
vidta och helt bekosta åtgärder till skydd för en äldre anläggning. Som
huvudregel gäller därför att kostnaden skall åvila den yngre anläggningens
innehavare. Denna regel modifieras emellertid i sakkunnigförslaget
till en början genom ett stadgande av innehåll att, om åtgärderna medför
båtnad för den äldre anläggningen, dennas innehavare skall bidra till kostnaden
med högst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett sådant
stadgande säges icke utgöra någon egentlig nyhet utan överensstämma med
vad som redan nu tillämpas. Någon erinran mot detta stadgande har icke
heller framkommit under remissbehandlingen.

De sakkunnigas förslag innehåller emellertid även en annan och mer
betydelsefull modifiering av huvudregeln. I fråga om de i störningshänseende
farligaste anläggningarna — dvs. sådana anläggningar för högre
spänning än 100 kV som drives med direkt jordade transformatornollpunktcr
-— föreslås sålunda ett stadgande, enligt vilket anläggningens
innehavare må, efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för
nödvändiga åtgärder till skydd för eu senare tillkommen, för honom
känd svagström sanläggning eller för eu dylik starkströmsanläggning löien
spänning av högst 000 V. Bidragsskyldigheten för den äldre anläggningens
innehavare avser den i förekommande fall, efter avdrag av värdet å

Kungl. Moj:ts proposition nr 153 år 1958

båtnaden för den yngre anläggningen, återstående kostnaden och har begränsats
till högst tre fjärdedelar därav, vilken andel får överskridas endast
om synnerliga skäl föranleder därtill. Mot detta stadgande har från visst håll
riktats den principiella invändningen, att innehavaren av den störande högspänningsanläggningen
skulle, om förslaget genomfördes, icke ha möjlighet
att som hittills göra en bärande kalkyl över kostnaderna för anläggningen
utan måste räkna med att bli betalningsskyldig för åtgärder till
skydd för framtida anläggningar. Härvid borde särskilt uppmärksammas
att sådana nya arter av elektriska anläggningar kunde tänkas komma till
utförande, som blir mer störningskänsliga och därför kräver mer vittgående
skyddsåtgärder än de nu brukliga.

Enligt min mening vilar de sakkunnigas förslag, även såvitt gäller undantagsstadgandet
med avseende å direktjordad anläggning för spänning
över 100 kV, på principiellt riktiga grunder — låt vara att stadgandena
icke uttryckligen reglerar även kostnaderna för åtgärder till skydd för
person eller annan egendom än elektrisk anläggning. De skäl, som jag
förut åberopat för att föreslå den i 1 mom. upptagna undantagsregeln,
talar med samma styrka även för att pålägga innehavaren av direktjordad
högspänningsanläggning kostnader för åtgärder mot induktion eller inverkan
av förhöjda markpotentialer i senare tillkomna anläggningar för
svagström eller för starkström å högst 600 V.

Som telestyrelsen anfört torde sådana erfarenheter snart vinnas, alt
innehavare av direktjordad högspänningsanläggning kan beräkna kostnaderna
för framtida skyddsåtgärder. Det får framdeles övervägas, huruvida
tillkomsten av helt nya arter störningskänsliga elektriska anläggningar påkallar
en reglering, som avviker från huvudgrunderna i de sakkunnigas
förslag. Någon avgörande betydelse torde därför icke böra tillmätas den
invändningen, att högspänningsanläggningens innehavare skulle, om förslaget
genomfördes, icke kunna göra en bärande kalkyl över kostnaderna
för anläggningen.

Mot utformningen av undantagsstadgandet med avseende å direktjordad
högspänningsanläggning kan väsentligen anmärkas, att lagtexten icke ger
någon ledning för frågan, hur skälighetsprövningen bör utföras. Delta är,
såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat, icke tillfredsställande, eftersom
stadgandet härigenom blir alltför vagt. En sådan omarbetning av
sakkunnigförslaget bör därför ske, att det klart framgår, i vilken omfattning
innehavaren av en befintlig högspänningsanläggning skall bekosta
skyddsåtgärder i förhållande till senare utförda anläggningar för låg spänning.

Enligt min mening bör det åligga den, som vidtar erforderliga skyddsåtgärder
vid sin anläggning antingen enligt huvudregeln eller enligt undantagsregeln
i 1 mom. av departementsförslaget, att svara för den härav
föranledda kostnaden. I förstnämnda avseende överensstämmer denna ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

ning helt med gällande rätt och sakkunnigförslaget. Att innehavaren av
en redan utförd direktj ordad högspänningsanläggning får bekosta sådana
skyddsanordningar, som kommer till stånd för att begränsa induktionseller
markpotentialverkningar i senare tillkomna anläggningar för svagström
eller lågspänd starkström, synes innebära en rimlig avvägning mellan
här motstående intressen och tillika vara en naturlig följd av att han
enligt 1 mom. är pliktig att utföra och underhålla dessa anordningar.
Möjligen kan invändas att högspänningsanläggningens innehavare därmed
också får bekosta anordningar till skydd för svagströmsanläggningar, som
utan bärande skäl förlagts till ett för induktionsverkningarna särskilt utsatt
område. Regeln i 2 mom. första stycket av departementsförslaget —
enligt vilken svagströmsanläggnings innehavare kan under vissa förutsättningar
av rätten åläggas att vidta särskilda åtgärder vid denna anläggning
— torde dock utgöra ett visst korrektiv mot att svagströmsanläggningar
projekteras utan skälig hänsyn till risken för induktion från högspänningsanläggning.

I 2 mom. andra stycket av departementsförslaget har upptagits en kostnadsregel
för det fall, att elektrisk anläggnings innehavare enligt momentets
första stycke vidtagit skyddsåtgärd. Regeln har givits det innehållet,
att den som enligt 1 mom. är skyldig att vidta skyddsåtgärd vid sin anläggning
skall, ändå att skyddsåtgärd på grund av föreskrifterna i 2 mom.
första stycket vidtagits vid annan elektrisk anläggning, gälda nödig kostnad
för åtgärden. Ersättning skall således lämnas endast för viss eller
vissa bestämda åtgärder, om vilka överenskommelse träffats eller vilka
rätten vid tvist ålagt sistnämnda anläggnings innehavare att utföra.
Sådana åtgärder kan bestå t. ex. däri, att sträckningen av befintlig eller
planerad elektrisk ledning ändras, att luftledningar ersättes med jordkabel
eller att överspänningsskydd uppsättes i svagströmsledning. Uppsättande
av överspänningsskydd torde bli den vanligaste åtgärden för att
skydda svagströmsledning mot induktion. Med kostnad för skyddsåtgärd
avses såväl material- som arbetskostnad för uppsättande och underhåll
av skyddsanordningar. Anläggningsinnehavare, som vidtar onödigt omfattande
eller särskilt dyrbara skyddsåtgärder, ehuru andra sådana i och
för sig varit tillräckliga, bör dock själv få vidkännas den härav föranledda
extra kostnaden. Som nödig kostnad bör därför räknas endast utgifter
i samband med att sådana anordningar kommer till stånd, vilka
erfordras för att åstadkomma tillräckligt skydd. Minskade intäkter, som
föranledes av att strömmen måste brytas för att skyddsåtgärder skall
kunna utföras vid anläggningen, torde även anses som nödig kostnad, liksom
också utgifter som föranledes av att anläggningens innehavare nödgas
under tiden köpa ersättningskraft för att kunna fullgöra gjorda leveransåtaganden.

I vissa fall kan skyddsanordning bereda andra fördelar för den elek -

18 Kungi. Maj:ts proposition nr 153 är 1953

triska anläggning, där den vidtas, än såsom skydd mot inverkan av ström
från annan sådan anläggning. Sålunda medför en jordlina ovanför ledarna
i en högspänningsledning icke blott minskad risk för induktion i svagströmsledningar
utan även förbättrat åskskydd för högspänningsledningen.
Om en telefonledning framdras såsom jordkabel, kan — utöver skydd
mot induktion — erhållas ökad trafikkapacitet samtidigt som kabeln fordrar
mindre tillsyn än luftledningar. Medför sålunda skyddsåtgärd båtnad
för anläggningen i form av minskning av utgifter för dess underhåll och
drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, bör det skäligen
åligga anläggningens innehavare att i motsvarande mån själv bära kostnaden.
I enlighet härmed har kostnadsregeln avfattats. Därvid har även
beaktats att endast den kostnad, som är motiverad uteslutande ur skyddssynpunkt,
skall ersättas. Med hänsyn härtill saknas enligt min uppfattning
anledning att, såsom de sakkunniga förordat, till viss andel av kostnaden
maximera ersättningsskyldigheten.

6 §•

Gällande rätt

Enligt 6 § gäller f. n. att, om elektrisk anläggning skadats eller dess
drift hindrats genom inverkan av ström från annan sådan anläggning,
sistnämnda anläggnings innehavare är ersättningsskyldig, där han underlåtit
vidtaga föreskrivna skyddsåtgärder eller skadan eller hindret eljest
föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel. Har
skada eller hinder uppkommit å den anläggning, från vilken strömmen
utgått, och föranleddes skadan eller hindret av vårdslöshet vid den andra
anläggningens utförande eller skötsel, är denna anläggnings innehavare
pliktig ersätta skadan eller förlusten. Har vårdslöshet förekommit vid
båda anläggningarnas utförande eller skötsel, äger rätten med avseende
å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna felen bestämma till hur
stort belopp skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan.

De sakkunniga

De sakkunniga — enligt vilka anledning ej finns att införa strikt ersättningsansvar
för skada å elektrisk anläggning — har förordat, att ersättningsreglerna
i förevarande paragraf anknytes till underlåtenhet att
vidta de skyddsåtgärder och fullgöra den upplysningsplikt som de föreslagit.
Innebörden av ersättningsreglerna undergår härigenom en viss förskjutning,
eftersom enligt sakkunnigförslaget skyldigheten att vidta skadeförebyggande
åtgärder utsträckes, vilket medför en motsvarande utvidgning
av ersättningsplikten. En dylik utsträckning av ersättningsansvaret har de
sakkunniga funnit ändamålsenlig, då skadeståndets funktion i förevarande
fall icke minst är att trygga att nödiga säkerhetsanordningar finns. Genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

jämkning eller bortfall av ersättningsskyldighet samt överflyttning av
ansvaret i händelse av vållande från den störda anläggningens sida, under
beaktande av bl. a. reglerna i 9 § andra stycket, torde förutsättningar
finnas för en i det enskilda fallet skälig fördelning av skadeståndsplikten.
Särskild störningskänslighet hos en anläggning till följd av otillfredsställande
teknisk standard har ansetts böra beaktas vid bestämmandet
av skadestånd. De sakkunniga har slutligen föreslagit, att nuvarande
stadgande om jämkning av ersättningsskyldigheten vid vållande å ömse
sidor får utgå, eftersom jämkning torde med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser
böra ske även utan stöd av lagstadgande.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Frågan om ersättningsansvaret för skada, som trots vidtagna skyddsåtgärder
kan uppkomma i svagströmsanläggning genom induktion från kraftledning,
har ingående behandlats av telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och svenska
järnvägsföreningen. Enligt dessa remissorgan bör ersättningsbestämmelserna
utformas så, att kraftledningens innehavare blir ersättningsskyldig
oberoende av vållande å hans sida. Enligt järnvägsstyrelsen är det dock
rimligt, att undantag från ersättningsskyldigheten medges i fall, då skadan
föranletts av att svagströmsanläggningens innehavare underlåtit vidta
föreskrivna skyddsåtgärder eller av att eljest förekommit vårdslöshet vid
anläggningens utförande eller skötsel.

De tre remissorganen bar anfört bl. a. följande. Mot skada genom
strömmens närverkan finns fullgoda, med stöd av långvarig erfarenhet
utbildade skyddsanordningar. Helt annorlunda förhåller det sig med skador
genom strömmens avståndsverkan och skyddsåtgärder mot dessa.
Man kan nämligen icke genom att vidta rimliga skyddsåtgärder eliminera
risken för att genom strömmens avståndsverkan skador uppstår på svagströmsanläggningar
eller hinder i dessas drift. Sålunda kan skador t. ex.
uppstå vid jordfel i en högspänningsanläggning med lång urkopplingstid
på grund av fel på brytare eller reläsystem, vilka fel ej kan helt förebyggas
och ej heller behöver vara föranledda av vårdslöshet. Denna risk
måste anses ha ökat i väsentlig grad genom tillkomsten av ledningar, drivna
med direktjordad nollpunkt. Då detta för starkströmssidan förmånliga
driftsätt tolereras efter vidtagande av åtgärder på svagströmssidan t. ex.
i form av inkoppling av överspänningsskydd — sådana kan ej 100-procentigt eliminera riskerna för skador eller driftsolägenheter — förefaller
det ofrånkomligt, att den störande anläggningens innehavare blir
ersättningsskyldig, även om han icke underlåtit vidta föreskrivna skyddsåtgärder
och oaktat annan vårdslöshet vid denna anläggnings utförande eller
skötsel ej förekommit. Utan eu regel om sådan ersättningsskyldighet
4—165 58 Bihang till riksdagens Drotokolt 1958. 1 sand. Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

skulle svagströmsanläggningens innehavare i praktiken få vidkännas huvudparten
av kostnaderna för ifrågavarande skador. Enligt järnvägsstyrelsen
torde icke behöva befaras att en bestämmelse om strikt ansvar för
högspänningsanläggningens innehavare skulle leda till att en svagströmsanläggning
utföres och skötes med mindre aktsamhet, därest den av styrelsen
föreslagna begränsningen i ansvaret vid vårdslöshet å svagströmsanläggningens
sida infördes.

Hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar,
som i övrigt lämnat de sakkunnigas förevarande förslag utan erinran, har
riktat anmärkningar mot att nuvarande stadgande om jämkning av ersättningsskyldigheten
vid ömsesidig vårdslöshet uteslutits. Enligt deras mening
bör stadgandet bibehållas. Föreningen har anfört, att de sakkunnigas
uttalande, att jämkning torde med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser
böra ske även utan stöd av lagstadgande, visserligen må vara aldrig så
riktigt nu men att vid lagens tillkomst jämkningsregeln icke var självklar.
Föreningen har vidare yttrat.

Stadgandet torde hava bidragit till att den omtalade rättsgrundsatsen
kommit att bliva allmänt tillämpad. Liknande jämkningsregler finnas
inskrivna i några andra författningar, bland andra sjölagen. Redan nu
nämnda förhållanden i förening med den mycket ofullständiga kodifieringen
av skadeståndsrätten i utomobligatoriska förhållanden borde avhålla
från att i samband med en ändring av denna gamla lag utesluta stadgandet.
Härtill kommer emellertid att lagen icke är skriven enbart för
domstolsjurister och advokater, vilka kunna förmodas känna till rättsgrundsatsen,
utan också för allmänheten som kan förmodas fortfarande
hava ledning av stadgandets förefintlighet.

Departementschefen

Enligt 6 § inträder f. n. ersättningsskyldighet för skada å eller hinder
i driften av elektrisk anläggning genom inverkan av elektrisk ström, endast
om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid den »skadegörande»
anläggningens utförande eller skötsel. Denna anläggnings innehavare
svarar emellertid icke blott för egen och underordnads vårdslöshet
utan även för vårdslöshet av annan, som haft befattning med anläggningen,
och därjämte för sådan ovarsamhet vid anläggningens utförande
eller skötsel, som förekommit innan han tillträdde anläggningen.
Därutöver gäller att underlåtenhet att vidta föreskrivna skyddsåtgärder
räknas anläggningens innehavare till last som sådan vårdslöshet, vilken
medför skyldighet att ersätta skada.

De sakkunniga har icke funnit anledning att överge grundsatsen om
vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel såsom villkor för
anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet för inträffad skada. Telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen och svenska järn vägsföreningen — vilka här

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

representerar svagströmsintressena — har emellertid påyrkat sådan ändring
av reglerna i förevarande paragraf, att en kraftanläggnings innehavare
ålägges strikt ansvar för skada, som trots vidtagna skyddsåtgärder
uppkommer å svagströmsanläggning genom induktion från kraftanläggningen.

Hittills inträffade induktionsskador å svagströmsanläggningar har
huvudsakligen utgjorts av förstörda överspänningsskydd å teleledningar
och avsmälta strömsäkringar i sådana anläggningar. Det årliga värdet
av skadorna har hittills för televerkets och statens järnvägars vidkommande
tillhopa i genomsnitt understigit 5 000 kronor. I fråga om de
privata järnvägarna föreligger inga uppgifter, men det finns grundad anledning
räkna med att skadorna där varit mycket små.

Vidare torde böra uppmärksammas att frågan om strikt ansvar i förhållandet
mellan starkströms- och svagströmsanläggningar tidigare varit
väckt. I ett år 1938 till lagrådet remitterat förslag (jfr prop. 1938: 137) till
lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§ i 1902 års lag förordade dåvarande
chefen för handelsdepartementet sådan ändring av sistnämnda paragraf,
att densamma skulle bli tillämplig endast i förhållandet mellan starkströmsanläggningar.
Förslaget innebar alltså att skada av elektrisk ström
å svagströmsanläggning skulle ersättas såsom skada å annan egendom,
dvs. den »skadegörande» starkströmsanläggningens innehavare skulle bli
strikt ansvarig för sådan anläggningsskada. Förslaget kritiserades emellertid
av lagrådet som i sitt utlåtande framhöll, att en svagströmsanläggning
vore med hänsyn till sin beskaffenhet och sin särskilda mottaglighet för
skada genom den elektriska strömmens inverkan icke helt jämförlig med
annan egendom, för vilken fara kunde uppkomma genom starkströmsanläggningen,
och att det vore i riktig uppfattning härav som stadgandena i
förevarande paragraf tillkommit. Vidare uttalade lagrådet bl. a., att förslagets
ståndpunkt i viss mån stode i strid med den uppfattning som fått
uttryck i lagens regler om vidtagande av skyddsåtgärder. Lagstiftaren
hade där tydligen utgått från att, då svagströmsanläggning utfördes i närheten
av en redan befintlig starkströmsanläggning, den förra anläggningens
innehavare i regel hade att själv vidta erforderliga anordningar till förebyggande
av skada eller hinder i anläggningens drift genom induktion från
starkströmsanläggningen. I anledning av vad lagrådet sålunda och i övrigt
uttalade upptogs i propositionen icke något ändringsförslag beträffande 6 §.

Vad lagrådet då anförde torde alltjämt äga giltighet, låt vara att det
påtalade motsatsförhållandet mellan det i 1938 års lagrådsremiss upptagna
förslaget till ändring av 6 § och reglerna om vidtagande av skyddsåtgärder
genom nu föreliggande lagförslag såtillvida utjämnats, som skyldigheten
att vidta anordningar mot induktion i svagströmsanläggning här föreslagits
skola åvila innehavaren av eu direktjordad kraftanläggning utan
avseende å dess prioritetsställning i förhållande till svagströmsanlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

ningen. I förhållandet mellan andra kraftanläggningar — vilka under
ogynnsamma omständigheter också kan orsaka induktionsskador — samt
svagströmsanläggningar är emellertid icke avsett att göra ändring i nuvarande
regler om skyddsåtgärder, varför innehavaren av en nytillkommande
svagströmsanläggning alltjämt skall svara för skyddet mot induktion
från äldre kraftanläggningar som icke är direktj ordade. Ur materiell
synpunkt är det icke motiverat att göra sådan åtskillnad mellan direktjordade
och andra kraftanläggningar, att strikt ansvar för induktionsskada
å svagströmsanläggning ålägges endast innehavare av direktjordade
anläggningar. Icke heller kan ifrågakomma att i förhållandet mellan icke
direktj ordade kraftanläggningar, å ena, samt svagströmsanläggningar, å
andra sidan, föreskriva strikt ansvar allenast för innehavaren av en i
jämförelse med svagströmsanläggningen yngre kraftanläggning. Då således
en regel om strikt ansvar för induktionsskada å svagströmsanläggning
i och för sig borde bli tillämplig å innehavare av varje inducerande
kraftanläggning — även en sådan som är äldre än den ifrågavarande svagströmsanläggningen
— skulle det påtalade motsatsförhållandet alltjämt
förefinnas i viss omfattning. De av lagrådet gjorda anmärkningarna skulle
icke heller i sin helhet förfalla, därest i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag undantag från den strikta ersättningsskyldigheten gjordes för fall,
då skadan föranletts av vårdslöshet vid svagströmsanläggningens utförande
eller skötsel.

Att märka är vidare att skydd mot induktion från kraftanläggningar
redan nu och även framdeles vanligen torde uppsättas vid de för induktionsverkningarna
utsatta anläggningarna, eftersom detta medför lägre kostnader
än om skydd med motsvarande verkan skulle anbringas å kraftanläggningarna.
Underhållet av skyddsanordningar lärer i sådana fall ankomma
på innehavarna av svagströmsanläggningar. Detta talar i viss mån
mot en regel om strikt ansvar för kraftanläggningarnas innehavare.

Driften av starkströmsanläggning innefattar emellertid sådana faromoment
att särskilt stränga krav bör uppställas vid bedömande av huruvida en
sådan anläggning handhafts med tillräcklig aktsamhet. Stor noggrannhet
måste iakttas vid tillsynen av isolatorer och brytorgan samt icke minst
skyddsanordningar. Om sådan materiel hålles i gott skick, torde nämligen
risken för skada genom induktion eller annan inverkan av starkströmmen
avsevärt begränsas. Det är därför synnerligen angeläget, att kontroll av
anläggningsmaterielens funktionsduglighet sker i den omfattning och med
all den noggrannhet som är möjlig. Såsom vårdslöshet vid anläggningens
skötsel bör anses exempelvis underlåtenhet att utöva erforderlig tillsyn
å anläggningen eller dröjsmål med att avhjälpa uppkomna fel. Detta gör
att skillnaden mellan strikt ansvar och ansvarighet grundad på vårdslöshet
i realiteten många gånger icke blir så stor.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag mig icke kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 dr 1958

biträda telestyrelsens, järnvägsstyrelsens och svenska järnvägsföreningens
förslag. Jag förordar i stället att de nuvarande bestämmelserna med vissa
jämkningar bibehålies. Jag har därvid beaktat, att under remissbehandlingen
framställts anmärkning mot att i sakkunnigförslaget icke upptagits
nuvarande stadgande om jämkning av ersättningsskyldigheten, då anläggningsskadan
föranletts av vårdslöshet vid båda de ifrågavarande anläggningarnas
utförande eller skötsel. Som vårdslöshet vid en anläggnings utförande
eller skötsel bör framdeles räknas underlåtenhet av anläggningens
innehavare att vidta skyddsåtgärder enligt de nya bestämmelserna i
5 §, i den män sådan underlåtenhet medverkat till skadans uppkomst.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att särskild störningskänslighet
hos en anläggning till följd av otillfredsställande teknisk standard bör sålunda
beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i förevarande paragraf,
att skadeståndet jämkas til! nackdel för anläggningens innehavare.
Därjämte torde det nuvarande uttrycket »hinder» i driften böra, i likhet
med vad som föreslagits beträffande 5 §, utbytas mot »störning». Det må
slutligen anmärkas att, om den föreslagna bestämmelsen i 5 § 2 mom.
andra stycket antages, innehavare av direktjordad högspänningsanläggning
i regel torde bli skyldig att bekosta underhållet av skyddsanordningar
å svagströmsanläggningar och därmed även utbyte av dylika anordningar,
som förstörts genom induktion från högspänningsanläggningen.

9§.

Gällande rätt

Förevarande paragraf innehåller vissa regressbestämmelser.

Till en början lämnas föreskrifter som reglerar hur skadestånd till
utomstående skall slutligen fördelas mellan innehavare av elektriska anläggningar,
vilka tillsammans orsakat skadan. Innehavare av dylik anläggning,
som utgivit ersättning för skada orsakad genom inverkan av
en medelst överledning från annan anläggning inkommen ström, äger
därvid att av den andra anläggningens innehavare söka åter vad han sålunda
utgivit, under förutsättning att överledningen vållats genom vårdslöshet
vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Vidare föreskrives
att, om sådan vårdslöshet förekommit jämväl vid förstnämnda anläggning,
rätten äger, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor
begångna felen, bestämma till hur stort belopp ersättningen skall slutligen
gäldas av vardera sidan. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera sidan till
last, skall båda anläggningarnas innehavare ta del i ersättningens gäldande
som om de gemensamt vållat skadan. I sistnämnda fall är dock
innehavare av telegraf-, telefon- eller annan dylik i och för sig ofarlig anläggning
icke ersättningsskyldig.

Slutligen stadgas att -— om skada som avses i denna lag föranletts av
att någon, efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades, utan inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

havarens samtycke vidtagit åtgärd som i väsentlig mån ökat faran för
skada genom den elektriska strömmens inverkan — den som vidtagit åtgärden
är gentemot anläggningens innehavare ansvarig för skadan, därest
han insett eller bort inse faran.

De sakkunniga

De sakkunnigas förslag berör endast de tidigare bestämmelserna i paragrafen.

Under hänvisning till den särskilda risken för skada vid såväl induktion
och annan avståndsverkan som vid överslag eller direkt kontakt
mellan olika ledningar har de sakkunniga funnit, att regressbestämmelserna
bör förenklas på det sätt, att ansvaret i princip oberoende av vållande
pålägges innehavaren av den anläggning, från vilken den skadegörande
strömmen utgått. Denna anläggning framstår också som den i regel särskilt
farliga i jämförelse med den strömmen förmedlande anläggningen.
I detta sammanhang är även att beakta, att man torde vara nödsakad
acceptera toleransregler för inducerade spänningar, som icke helt eliminerar
risken för olycksfall genom induktion. Vid vållande av den strömmen
förmedlande anläggningens innehavare eller personal bör dock regressansvaret
helt eller delvis bortfalla. Med hänsvn härtill och då beteckningen
»överledning» bör ersättas med det tydligare uttrycket »induktion eller
överledning eller på annat ej åsyftat sätt» har de sakkunniga till en början
föreslagit en regel av innehåll att innehavare av elektrisk anläggning, som
nödgats utge ersättning för skada genom inverkan av en medelst induktion
eller överledning eller på annat ej åsyftat sätt från annan anläggning
inkommen elektrisk ström, skall äga att av den senare anläggningens
innehavare söka åter vad han sålunda utgivit, i den mån skadan ej
vållats genom vårdslöshet vid den förra anläggningens utförande eller
skötsel.

Någon uttrycklig regel om jämkning vid vårdslöshet å ömse sidor har
de sakkunniga ej befunnit erforderlig, då sådan jämkning sker redan enligt
allmänna rättsgrundsatser. Den nuvarande föreskriften om jämkning
för sådant fall har därför icke medtagits i sakkunnigförslaget.

Enligt de sakkunniga kan olika uppfattningar hysas angående innebörden
av nu gällande bestämmelse om den slutliga fördelningen av
ersättningsskyldigheten mellan innehavare av starkströmsanläggningar för
det fall, att vårdslöshet icke förekommit å någondera sidan. I stället för
vad i bestämmelsen sägs därom, att de båda anläggningarnas innehavare
skall sinsemellan ta del i ersättningens gäldande som om de gemensamt
vållat skadan, har föreslagits en uttrycklig regel om likafördelning, utom
då skadan uppstått genom induktion eller annan dylik avståndsverkan.

Till sist har de sakkunniga framhållit, att en anläggnings särskilda stör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

ningskänslighet på grund av icke nöjaktig teknisk standard bör beaktas
vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så
gott som samtliga yttranden. Enligt Svea hovrätt bör dock bestämmelserna
bringas i överensstämmelse med förslagets 6 §, som med vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller skötsel uttryckligen jämställer underlåtenhet
att vidta skyddsåtgärder.

Svenska vattenkraftföreningen och representanterna för samma förening
har avstyrkt förslaget om införande av strikt regressansvar, under
framhållande av att det är tillfyllest att i princip föreskriva skadeståndsskyldighet
för den inducerande anläggningen, då denna visas ha varit
vållande till skadan.

Enligt svenska elverksföreningen är bestämmelsen om frihet från
regressansvar för innehavare av svagströmsanläggning i fall, då vållande
icke föreligger å någondera anläggningens sida, icke helt motiverad,
föreningen har till stöd för sin uppfattning anfört, att vid elektriska utomhusanläggningar
uppkomna personskador ofta till sin natur är sekundära,
dvs. icke direkt orsakade av den elektriska strömmen utan uppkomna
t. ex. genom att en med ledningsarbete sysselsatt person fallit ned från
en ledningsstolpe, och att ur denna synpunkt ej heller telefon- och telegrafledningar
är helt ofarliga.

Departementschefen

Har två elektriska anläggningar medverkat till skada för utomstående,
äger f. n. den anläggningsinnehavare, som utgivit ersättning för skadan,
regressrätt mot innehavaren av den andra anläggningen, främst på grund
av att vårdslöshet förekommit vid denna anläggnings utförande eller
skötsel. Har sådan vårdslöshet förekommit i fråga om båda anläggningarna,
bestämmer rätten med hänsyn till felen å ömse sidor hur ersättningen
skall fördelas mellan anläggningarnas innehavare. Om vårdslöshet
icke ligger någondera sidan till last, skall innehavare av starkströmsanläggningar
gemensamt ta del i ersättningens gäldande, vilket närmast torde
innebära, att ersättningen fördelas lika mellan dem, varemot innehavare
av svagströmsanläggning är för sådant fall befriad från ersättningsskyldighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättningsskyldigheten fördelas på
följande sätt mellan innehavare av starkströmsanläggningar. Har till följd
av vårdslöshet vid en anläggnings (A) utförande eller skötsel ström genom
induktion, överledning eller på annat ej åsyftat sätt inkommit i annan
anläggning (B) utan att sådan vårdslöshet förekommit vid B:s utförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

eller skötsel, äger innehavaren av B full regressrätt för skadestånd som
han utgivit enligt 4 §. Har vårdslöshet icke förekommit vid någondera
anläggningen, skall innehavaren av A, från vilken ström genom induktion,
influens eller förhöjda markpotentialer inkommit i B och där orsakat
skada för utomstående, återgälda B:s innehavare vad denne nödgats
utge i ersättning för skadan. I den mån sådan skada vållats genom
vårdslöshet vid B:s utförande eller skötsel skall regressansvaret bortfalla.
Har åter skada skett genom inverkan av ström som på annat ej åsyftat
sätt — t. ex. genom kontakt mellan anläggningarnas luftledningar — inkommit
i B utan att därvid vårdslöshet ligger någondera sidan till last,
skall ersättningsansvaret enligt särskild regel delas lika mellan anläggningarnas
innehavare. Den nuvarande föreskriften om jämkning av regressansvaret,
därest skadan vållats genom vårdslöshet vid båda anläggningarnas
utförande eller skötsel, har icke medtagits i sakkunnigförslaget.
Sådan jämkning har nämligen förutsatts skola ske enligt allmänna rättsgrundsatser.

Vad åter angår förhållandet mellan en starkströmsanläggning och en
svagströmsanläggning, vilka gemensamt orsakat skada å person eller annan
egendom än elektrisk anläggning, är att märka att ersättningsansvaret
gentemot tredje man åvilar starkströmsanläggningens innehavare enligt
4 §. Sakkunnigförslaget innehåller blott ett enda stadgande hur skadeståndsansvaret
skall slutligen fördelas mellan anläggningarnas innehavare.
Enligt detta stadgande är svagströmsanläggningens innehavare fri från regressansvar,
därest vårdslöshet icke förekommit vid denna anläggnings utförande
eller skötsel. Kan dylik vårdslöshet däremot tillräknas svagströmsanläggningens
innehavare, torde denne enligt sakkunnigförslaget vara regresspliktig
icke jämlikt uttrycklig bestämmelse utan jämlikt allmänna
rättsgrundsatser. Möjligen skulle den regresspliktiges ansvar härigenom
bli mildrat, eftersom enligt allmänna rättsregler för ersättningsansvar kräves
vållande av anläggningens innehavare eller dennes underordnade. Har
anläggningens innehavare tillträtt anläggningen, sedan denna en tid varit
i bruk, torde han enligt allmänna grundsatser icke alltid kunna göras
ansvarig för därefter inträffad skada, som har sin grund i vårdslöshet
vid anläggningens utförande. En sådan konsekvens av förslaget kan icke
gärna ha åsyftats.

Den av de sakkunniga föreslagna regleringen av frågan, hur ersättningsskyldigheten
skall slutligen fördelas mellan innehavare av elektriska anläggningar,
som medverkat till skada å person eller annan egendom än
elektrisk anläggning, avviker från gällande rätt i vissa avseenden. Jagvill
särskilt nämna det fall, att ström till följd av induktion övergått
från en starkströmsanläggning till annan sådan anläggning och där
åstadkommit skada som nyss sagts, utan att vårdslöshet förekommit vid
någondera anläggningens utförande eller skötsel. Strikt regressansvar

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

åvilar då den inducerande anläggningens innehavare såväl enligt de nuvarande
stadgandena som enligt sakkunnigförslaget. Skillnaden är blott
den, att enligt förslaget regressansvar föreligger med avseende å hela det
för skadan utgivna beloppet, varemot enligt 9 § i dess nuvarande lydelse
regressansvaret torde få anses vara begränsat till hälften av det erlagda
skadeståndet. Under den tid, storkraftledningarna drivits direktjordade,
har hittills inga person- eller egendomsskador inträffat till följd av induktion
i annan starkströmsledning. Vad nu sagts om induktion gäller i lika
mån inverkan av influens eller förhöjda markpotentialer. Med hänsyn till
det nu anförda synes det knappast motiverat att f. n. utvidga regressansvaret
på sätt de sakkunniga förordat.

På grund härav talar enligt min mening övervägande skäl för att de nuvarande
stadgandena i 9 § i sak bibehålies. Vissa mindre jämkningar av
desamma synes dock böra ske. Sålunda förefaller lämpligt att i anslutning
till de sakkunnigas förslag utbyta begreppet »överledning» mot uttrycket
»induktion eller överledning eller eljest på ej åsyftat sätt», varigenom torde
tydligare än f. n. utmärkas att stadgandena är tillämpliga i alla fall, då
ström från en elektrisk anläggning vare sig genom avståndsverkan eller
genom närverkan, mot vad som varit avsett, inkommit i en annan sådan
anläggning och där orsakat skada för utomstående. En sådan ändring som
den nu förordade torde även föranleda, att vårdslöshet vid anläggnings utförande
eller skötsel i lagtexten bör anges vara orsak till skadans uppkomst
och alltså icke till »överledningen» av strömmen. I anledning av vad en
remissinstans anfört vill jag framhålla, att vårdslöshet vid anläggnings utförande
eller skötsel enligt nuvarande lydelse av 9 § även torde innefatta
underlåtenhet av anläggningens innehavare att vidta skyddsåtgärder, dock
endast i den mån underlåtenheten varit orsak till inträffad skada. Vidare
har den nuvarande regeln om fördelning av ersättning för kasuell skada
i anslutning till sakkunnigförslaget ändrats sålunda, att ersättningen
direkt anges skola delas lika mellan anläggningarnas innehavare. Lika
med de sakkunniga anser jag även, att en anläggnings särskilda störningskänslighet
till följd av icke tillfredsställande teknisk standard bör liksom
beträffande 6 § här beaktas vid bedömandet av huruvida vårdslöshet förekommit
vid en anläggnings utförande eller skötsel.

11 §•

Gällande rätt

I 11 § stadgas f. n. att den som vill fordra skadestånd enligt 4—10 §§
skall anhängiggöra sin talan hos domstol inom två år från den dag, då
skadan timade, vid äventyr att han eljest förlorat sin talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

De sakkunniga

De sakkunniga har förordat, att en preskriptionsfrist av samma
längd som den, vilken nu gäller för talan om skadestånd enligt 1902 års
lag, föreskrives för talan om ersättning för skyddsåtgärder.

De nu aktuella frågorna om skyddsåtgärder mot induktion eller annan
dylik avståndsverkan samt om skada genom sådan inverkan av elektrisk
ström kräver för sitt bedömande i regel speciell teknisk sakkunskap,
vilken vid behov kan tillföras domstol. De sakkunniga har därför funnit,
att en särskild nämnd — förslagsvis kallad statens nämnd för elstörningsfrågor
— bör inrättas för att tillhandagå domstolarna med upplysningar
i de speciella frågorna om induktion eller annan dylik avståndsverkan.
Behovet av sakkunskap i övriga elektrotekniska frågor torde däremot
få anses vara tillgodosett genom den verksamhet som bedrives av
kommerskollegium och statens elektriska inspektion. I sakkunnigförslaget
har nu upptagits ett stadgande av innehåll, att i mål, där fråga är om
skyldighet för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att vidta
eller bekosta åtgärd till undvikande av skada eller hinder genom induktion
eller annan dylik avståndsverkan eller att till innehavare av annan
elektrisk anläggning utge ersättning för skada eller hinder i driften, domstolen
skall, om part begär det eller domstolen eljest finner det erforderligt,
före målets avgörande inhämta yttrande från den föreslagna nämnden.
Får nämnden lämplig sammansättning, torde den komma att vinna så
stor auktoritet, att många tvister bilägges redan innan de hänskjuts till
domstol. Det kan lämpligen övervägas, om ej Kungl. Maj :t bör bemyndiga
de berörda statliga verken att i frågor inom nämndens verksamhetsområde
godta av nämnden avgivna yttranden utan att behöva gå till rättegång.
Nämndens sammansättning och verksamhet har vidare berörts av
de sakkunniga, som förordat att Kungl. Maj :t utfärdar instruktion för
nämnden. I nämnden bör finnas tre opartiska ledamöter — därav en lagfaren
domare som ordförande — vilka utses av Kungl. Maj :t, medan
övriga ledamöter utses av vissa uppräknade myndigheter och organisationer.
I betänkandet anges även hur nämndens verksamhet bör ordnas och
bekostas.

Yttrandena

Preskriptionsbestämmelsen har berörts endast i två yttranden.
Sålunda har svenska elverksföreningen anfört, att den icke har något
att erinra mot den föreslagna kompletteringen av nuvarande bestämmelse,
under bibehållande av preskriptionstiden två år. Svea hovrätt har emellertid
riktat kritik mot preskriptionstidens längd, såvitt gäller regressanspråk.
Hovrätten bär påpekat den ogynnsamma ställning, vari en
elektrisk anläggnings innehavare råkar, om han omedelbart före preskrip -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

tionstidens utgång utsätts för ersättningskrav från tredje man. I sådant
fall kan nämligen anläggningsinnehavaren bli avskuren från möjligheten
till regresstalan enligt 9 §. Skäl föreligger att jämka preskriptionsbestämmelsen
för att förhindra sådan verkan.

Inrättandet av en statens nämnd för elstörningsfrågor har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre
Norrland, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, landsbygdens elnämnd,
svenska järnvägsföreningen och svenska vattenkraftföreningen. Svea hovrätt
har emellertid anmärkt, att det föreslagna stadgandet om inhämtande
av yttrande från nämnden har så ringa samband med paragrafens övriga
innehåll, att det lämpligen bör bilda en särskild paragraf. Hovrätten för
Nedre Norrland har åter förordat, att stadgandet får helt utgå, och har
som skäl härför anfört.

Det synes opåkallat att i lagtexten, såsom föreslagits, inskriva skyldighet
för domstolen att inhämta yttrande från nämnden. Befogenhet i sådant
hänseende tillkommer domstolarna redan enligt 40 kap. 1 § rättegångsbalken.
Den föreslagna bestämmelsen att domstolen »skall» höra
nämnden, om domstolen »finner det erforderligt», är överflödig. Det säger
sig självt, att om yttrande från en statlig myndighet finnes erforderligt för
en frågas bedömande, dylikt yttrande ex officio inskaffas. Förslaget att
domstolen ovillkorligen skall vara bunden av parts begäran om yttrande
från nämnden synes ej heller lämpligt. Hovrätten erinrar sig ej motsvarande
föreskrift i annan lagstiftning. Det bör få ankomma på domstolen
att avgöra, huruvida behov av nämndens sakkunskap i det särskilda fallet
föreligger. Intet hindrar naturligtvis däremot att parterna medgivas själva
vända sig till nämnden och därefter vid domstolen såsom bevisning åberopa
det yttrande, de sålunda kunna erhålla.

Enligt telestyrelsen, som ställt sig synnerligen tveksam till behovet av
den föreslagna nämnden, bör åtminstone tillsvidare anstå med inrättandet
av denna. Mellan telestyrelsen eller järnvägsstyrelsen, å ena, samt vattenfallsstyrelsen,
å andra sidan, har elstörningsfrågorna hittills kunnat avgöras
genom överenskommelse i varje särskilt fall. I allmänhet har så
varit förhållandet även då det gällt mellanhavanden med enskilda kraftföretag.
Det är därför möjligt, att alla hithörande frågor kan lösas genom
överenskommelser.

Inrättandet av den föreslagna nämnden har avstyrkts av statskontoret,
kommerskollegium, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund,
vilka funnit det angeläget att söka undvika en utvidgning av
den statliga verksamheten. Enligt dessa remissorgan bör de möjligheter
som står domstolarna till buds, nämligen att med stöd av rättegångsbalkens
bestämmelser inhämta yttranden av myndighet eller sakkunniga personer,
vara tillräckliga för att tillgodose behovet av opartisk expertis även i
mål, där frågor rörande avståndsverkningar av berörda slag är föremål

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

för bedömande. Sådan expertis kan ställas till förfogande av kommerskollegium
eller statens elektriska inspektion, åtminstone i vad gäller
starkströmssidan, och svårigheter torde ej heller uppkomma att få problemen
sakkunnigt belysta från svagströmssidan genom anlitande av den
vetenskapliga expertis, som finns vid landets högskolor och universitet.
Därest det skulle anses vara av vikt att ha ett särskilt forum med uppgift
att i ett mera förberedande skede lämna råd och anvisningar åt vederbörande
parter i hithörande frågor, bör det lämpligen ankomma på vederbörande
intressenter att själva skapa en organisation för ändamålet. Advokatsamfundet
har tillagt att, om den föreslagna nämnden skulle inrättas,
den sannolika utvecklingen torde bli den, att det sakliga avgörandet av
tvistefrågorna i realiteten överflyttas från domstolen till nämnden. Ett
ytterligare skäl, som talar mot inrättandet av nämnden, är det förhållandet,
att det med all sannolikhet endast sällan torde inträffa att tvister av
det slag, varom här är fråga, kommer att hänskjutas till rättslig prövning.

Departementschefen

Lika med de sakkunniga anser jag att samma preskriptionstid
som den, vilken redan nu gäller för talan om skadestånd enligt 1902 års
lag, bör föreskrivas för talan om ersättning för skyddsåtgärd. Denna tid,
som är två år, bör — då fråga är om ersättning för skyddsåtgärd — anses
börja löpa från det skyddsåtgärden blev utförd.

Vad angar preskriptionstidens längd är att märka, att i ett inom justitiedepartementet
nyligen avgivet betänkande (SOU 1957:11) med förslag
till bl. a. lag om preskription upptas regler, enligt vilka preskriptionstiden
icke i något fall understiger tre år. Frågan om en förlängning av preskriptionstiden
enligt förevarande paragraf kan möjligen komma under övervägande
i samband med den fortsatta behandlingen av nämnda förslag.
Den nuvarande tvååriga preskriptionstiden bör dock kunna gälla tills vidare
i avvaktan på en allmän översyn av preskriptionsreglerna.

Den nuvarande preskriptionsbestämmelsen i förevarande paragraf gäller
icke blott med avseende å en primär talan om skadestånd mot elektrisk
anläggnings innehavare utan även i fråga om en av denne förd regresstalan.
Detta kan, såsom Svea hovrätt påpekat, medföra att en anläggningsinnehavare,
som omedelbart före preskriptionstidens utgång utsättes för
ersättningskrav från tredje man, kan bli avskuren från möjlighet till regresstalan
enligt 9 §. Till förhindrande av en sådan obillig verkan av den
nuvarande preskriptionsbestämmelsen föreslår jag, att i fråga om regresstalan
skall gälla en ytterligare frist av ett år från det skadeståndet blev
frivilligt erlagt eller, om lian genom dom förpliktats betala skadestånd,
från det domen vann laga kraft mot honom. Vad nu anförts bör emellertid
gälla icke blott med avseende å regresstalan enligt 9 § utan även i
fråga om den regresstalan enligt 10 § i lagen, vilken kan föras av ägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

till elektrisk anläggning mot dennas innehavare. Om på grund av samma
händelse uppkommer ömsesidiga skadeståndsanspråk, synes anspråk som
icke bevakats i rätt tid likväl böra få åberopas till kvittning mot det anspråk,
för vilket talan väckts före den fastställda tidens utgång. De nya
bestämmelser, som påkallas av vad jag nu anfört, synes kunna utformas
i nära anslutning till motsvarande stadganden i 6 § av lagen den 26 maj
1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna nämnden för elstörningsfrågor
vill jag framhålla, att det givetvis är av största betydelse,
att domstolarna i mål, som gäller skyddsåtgärder eller skadestånd i anledning
av induktion eller annan inverkan av elektrisk ström, får tillgång
till yttranden av dem som besitter särskild teknisk sakkunskap. Fördenskull
synes dock icke nödvändigt att låta inrätta en särskild nämnd. Erforderlig
sakkunskap bör kunna tillhandahållas, förutom av kommerskollegium
och statens elektriska inspektion, av landets universitet och högskolor.
I mål t. ex. mellan kraftföretag i enskild ägo samt järnvägsstyrelsen
synes även kunna anlitas experter från vattenfallsstyrelsen och telestyrelsen.
Mot inrättandet av en särskild nämnd talar även det förhållandet,
att tvister i berörda frågor kan förväntas endast sällan bli hänskjutna
till rättslig prövning. Av dessa skäl har jag ansett mig icke böra förorda,
att den föreslagna nämnden kommer till stånd. Naturligtvis står det berörda
intressenter fritt att själva skapa en organisation, som kan på ett
tidigt stadium tillhandagå parterna med råd och upplysningar i hithörande
frågor.

12 §.

Departementschefen

I förevarande paragraf har vidtagits den ändringen, att hänvisningen
till 5 § uteslutits. Ändringen är endast av redaktionell natur.

14 §.

Departementschefen

Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.

Jag föreslår emellertid, alt i paragrafen vidtas vissa redaktionella ändringar
med anledning av att lagen om försäkring för olycksfall i arbete
upphävts genom lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

16 §.

Departementschefen

Såsom jag anfört inledningsvis under 5 § har i sakkunnigförslaget
bland bestämmelserna om skyddsåtgärder upptagits eu hänvisning till
blivande lagstiftning om åtgärder till förebyggande av radiostörningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 195S

Störning å radioanläggning — inklusive televisionsanläggning — är visserligen
ett typiskt exempel på inverkan genom induktion från starkströmsanläggning,
men på grund av radiostörningarnas speciella karaktär
har de därmed sammanhängande problemen icke varit föremål för de sakkunnigas
överväganden. Inom telestyrelsen utredes emellertid frågan om
åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat, vilken
utredning är i det närmaste avslutad. Utredningen lärer resultera i ett
förslag till särskild lag, innefattande bestämmelser icke blott om skyddsåtgärder
mot sådana störningar utan även om fördelning av kostnader,
som föranledes av dylika åtgärder. Då det kan förväntas att dessa spörsmål
erhåller en särskild reglering, torde i 1902 års lag, lämpligen som ett
nytt andra stycke i förevarande paragraf, böra intagas en hänvisning till
speciallagstiftning i ämnet.

Bestämmelser om nya lagens ikraftträdande

De sakkunniga

De nya stadgandena skall i regel icke äga tillämpning i fråga om anläggningar,
för vilka gäller koncession som meddelats före lagens ikraftträdande.
De ifrågasatta ändringarna i 1902 års lag skulle nämligen, om
de genomfördes utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning
för innehavare av sådana äldre anläggningar som ger upphov till risker
för störningar vid andra anläggningar. Synnerliga skäl hör krävas för att
ge den nya lagen generellt tillbakaverkande kraft och sådana skäl föreligger
icke. En dylik undantagsställning till förmån för äldre anläggningar
är dock motiverad endast så länge den vid de nya bestämmelsernas införande
gällande koncessionen är i kraft, varför anläggningen bör bli underkastad
de nya stadgandena i samband med att ny koncession meddelades.

De nya reglerna föreslås dock bli tillämpliga i fråga om sådana äldre
anläggningar, för vilka koncessionerna förbundits med villkor om skyldighet
för anläggningarnas innehavare att i fråga, varom förmäles i
lagen, underkasta sig ny lagstiftning eller Kungl. Maj :ts avgörande eller
vid vilka efter koncessionens meddelande övergång skett till driftsätt,
som medför större risk för skada eller hinder än tidigare driftsätt. I förstnämnda
hänseende har de sakkunniga anfört att, då — såsom under senare
år skett — koncession å kraftledning för spänning över 100 kV förbundits
med villkor om skyldighet för ledningsinnehavaren att, i fråga om bestridandet
av kostnader för skyddsåtgärder eller ansvar för indulctionsskador,
underkasta sig Kungl. Maj :ts avgörande, innehavaren icke bör kunna
göra anspråk på att för koncessionens hela giltighetstid få åtnjuta
oförändrad rättsställning. Med farligare driftsätt åsyftas det fall, att åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

gärd vidtagits som visserligen föranleder ökade störningsrisker men likväl
i regel icke nödvändiggör ny koncession utan blott förnyat drifttillstånd.
En anläggnings prioritetsställning bör nämligen anses inskränkt
till det driftsätt som förutsattes vid koncessionens beviljande. Gällande
lags prioritetsregler tillämpas i praktiken också på motsvarande sätt, t. ex.
då en kraftledning till följd av driftomläggning kan åstadkomma skada på
svagströmsledning, som tillkommit efter koncessionen men före driftomläggningen.
I sådant fall brukar nämligen för nytt drifttillstånd fordras
att mellan berörda intressenter träffats överenskommelse, som reglerar
åtminstone den tekniska sidan av induktionsproblemen.

Yttrandena

De föreslagna övergångsbestämmelserna har i allmänhet lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Vissa anmärkningar har dock framförts
i fråga om det stadgande, enligt vilket nya lagen skall bli tillämplig på
anläggning, där efter koncessionens meddelande införts farligare driftsätt.
Sålunda har telestyrelsen funnit innebörden av termen driftsätt vara oklar
och föreslagit, att »driftsätt» får utgå ur lagtexten. Styrelsen har vidare
anfört.

Anledningen till önskemålet är, att vissa högspänningsledningar finnes,
vilka sedan länge drivits med direktjordad nollpunkt, varvid effekttillförseln
emellertid varit så pass måttlig att, med hänsynstagande även till ur
induktionssynpunkt gynnsamma andra faktorer, inverkan på teleledningar
varit relativt liten. En med tiden ökad effekttillförsel, t. ex. genom anknytning
till andra kraftnät och genom tillkomst av nya kraftstationer,
har emellertid medfört, att nollföljdströmmen stigit avsevärt. Enligt styrelsens
mening har i det angivna fallet ett farligare driftsätt än tidigare
införts. En väsentlig effektökning är i induktionsavseende likvärdig med
en ändring av driftsättet.

Samma mening har uttalats av järnvägsstyrelsen.

Enligt svenska vattenkraftföreningen bör för de nya bestämmelsernas
tillämplighet fordras att det är uppenbart, att det ändrade driftsättet medför
större risk för skada eller hinder än det driftsätt som förutsattes vid
koncessionens meddelande.

Representanterna för svenska vattenkraftföreningen har avstyrkt förslaget
att de nya bestämmelserna skall tillämpas på äldre anläggningar,
vid vilka övergång skett till farligare driftsätt, enär det ofta torde vara
omöjligt eller i vart fall förenat med stora svårigheter att fastställa vilket
driftsätt som förutsattes vid koncessionens meddelande.

En allmän tidsbestämd övergångsbestämmelse har förordats av föreningen
Sveriges häradshövdingar och svenska elverksföreningen. Härads -

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

hövdingeföreningen har, efter återgivande av övergångsstadgandet, härvid
anfört följande.

Stadgandet har motiverats med att ändringarna skulle, därest de genomfördes
utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning för innehavare
av sådana äldre anläggningar, som ge upphov till risker för störningar
vid andra anläggningar. Detta är visserligen riktigt, men försämringen
torde bli av större ekonomisk betydelse endast i fråga om regeln
om skyldighet för anläggningar för mycket hög spänning att deltaga i
kostnaderna för nödiga skyddsåtgärder med avseende å senare tillkomna
anläggningar för svagström eller för starkström med en högsta spänning
av 600 volt. De berörda högspänningsanläggningarna medföra emellertid
stora risker för störningar och skador med därav följande hinder mot lokalisering
av andra elektriska anläggningar till vidsträckta räjonger av
landet. De rättssubjekt, som innehava högspänningsanläggningarna, vinna
stora fördelar genom att driva dem på det farliga sättet. Verksamheten är
också av sådan art, att ingripanden från samhällets sida sedan länge
ansetts nödiga och att ändrade bestämmelser icke gärna kunna framstå såsom
oväntade. Det synes därför motiverat att de utan nämnd inskränkning
bliva underkastade de nya reglerna. Den försämrade räntabiliteten
för högspänningsanläggningarna, som härav må följa, torde på längre
sikt kunna elimineras genom höjda taxor för strömleveranserna. Dessa
komma att så småningom drabba samtliga konsumenter av elström. Alternativet
är emellertid väsentligt ökade driftkostnader vid nya anläggningar
inom störningsräjongerna, i vissa fall kanske så stora kostnader, att nya
anläggningar icke kunna förläggas dit.

Departementschefen

De nya reglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1959. Vid valet
av tidpunkt för ikraftträdandet har beaktats att de nya reglerna torde
medföra behov av vissa ändringar i kungörelsen den 15 november 1957
om elektriska starkströmsanläggningar. Därjämte är det min avsikt att
senare framlägga förslag till en särskild svagströmskungörelse, vartill ett
utkast framlagts av kommerskollegium. Dessa administrativa bestämmelser
torde böra genomföras samtidigt som nya lagen.

4 § i dess föreslagna lydelse bör tillämpas i fråga om skada av elektrisk
ström som inträffar efter utgången av år 1958. Att stadgandet icke
blir tillämpligt, om skadan uppkommit före nya lagens ikraftträdande,
följer av allmänna rättsgrundsatser.

De föreslagna bestämmelserna i 5 § avviker i sak från nu gällande, motsvarande
stadganden främst därutinnan, att innehavare av direktjordad
anläggning för spänning över 100 kV ålagts att i princip vidta och bekosta
åtgärder för att förebygga, att senare utförd anläggning för svagström
eller för starkström å högst 600 V utsättes för induktion eller inverkan
genom förhöjda markpotentialer. I anslutning till sagda bestämmelser har
även reglerna i 6 och 9 §§ underkastats vissa mindre jämkningar. Härutinnan
innebär alltså förslaget, att innehavare av direktjordad högspän -

Kungl. Maj:t$ proposition nr 153 är 1953

ningsanläggning får en i jämförelse med nuvarande rätt försämrad ställning
gentemot vissa senare tillkomna anläggningar.

Självfallet bör de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ vinna tillämpning
i förhållandet mellan berörda anläggningar, så snart koncession å
den direktjordade högspänningsanläggningen meddelats efter nya lagens
ikraftträdande. Med avseende å sådan högspänningsanläggning, för vilken
koncession dessförinnan meddelats, skall enligt de sakkunniga nya lagen
däremot gälla endast under vissa uttryckligen angivna förutsättningar.

En sådan förutsättning är, att i koncessionen intagits förbehåll om
skyldighet för anläggningens innehavare att i fråga, varom i nämnda paragrafer
förmäles, underkasta sig ny lagstiftning. Härmed har de sakkunniga
tydligen åsyftat det i kungörelsen om elektriska starkströmsanläggningar
och motsvarande äldre författningar intagna stadgandet, till vilket hänvisas
i koncessionerna, nämligen att innehavare av elektrisk anläggning
skall iaktta ändrade bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft.
Ett förbehåll med denna innebörd kan dock ej gärna åberopas för tilllämpning
av sådana nya regler som här avses. I 13 kap. 1 § i nämnda
kungörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1958, har emellertid innehavare
av elektrisk starkströmsanläggning ålagts att ställa sig till efterrättelse
ändrade bestämmelser till motverkande av induktion från anläggningen.
Med avseende å direktjordad högspänningsanläggning, som koncessionerats
efter denna dag, kan sålunda nya lagen tillämpas med stöd
av nämnda bestämmelse.

De sakkunniga har vidare föreslagit, att nya lagen blir tillämplig, såvida
i koncessionen förbehåll gjorts därom, att anläggningens innehavare
skall underkasta sig Kungl. Maj:ts avgörande i fråga, varom förmäles i
laaen. Det må till en början nämnas att koncession tidigare meddelats
för ett mindre antal direktjordade högspänningsanläggningar utan att
något motsvarande förbehåll skett. Er. o. m. år 1951 har emellertid i koncessionerna
intagits föreskrifter, som i det övervägande antalet fall fått
det innehållet, att tvister om vidtagande och bekostande av skyddsåtgärder
samt om ersättning för skada i anledning av induktion skall underställas
Kungl. Maj :ts avgörande, i den mån dessa frågor ej är reglerade
genom ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag. Dylika förbehåll har meddelats
för att möjliggöra tillämpning av nya lagregler av det slag som nu är
i fråga. Med hänsyn till den utformning, som föreskrifterna erhållit, torde
det emellertid vara i allt fall underkastat tvivel, i vad mån föreskrifterna
verkligen möjliggör tillämpning av de nya reglerna å förut koncessionerade,
direktjordade högspänningsanläggningar. 1902 års lag torde nämligen
även med nuvarande avfattning reglera hithörande frågor.

Nya lagen hör enligt de sakkunniga också vinna tillämpning å sådan
äldre högspänningsanläggning, vilken drives på sätt som medför större
risk för skada än det driftsätt som förutsattes vid koncessionens meddcBihang
till riksdagens protokoll 195S. 1 samt. Nr 153

5—105 58

Knngl. Maj:ts proposition nr 15it år 1958

lande. Härmed har åsyftats det tämligen vanliga fallet, att eu högspänningsanläggning,
efter att ha varit i bruk en tid, blivit direkt jordad —
något som otvivelaktigt ökar faran för skada genom induktion. Vid det
förnyade drifttillstånd, som till följd av driftomläggningen meddelats, har
emellertid icke uppställts några särskilda villkor angående utförande av
skyddsåtgärder eller reglering av framtida skador. Det är därför tveksamt,
om anläggningens innehavare på här åberopad grund kan anses
skyldig att underkasta sig nya regler.

För att bedöma i vad mån de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ bör
tillämpas på äldre direktjordad högspänningsanläggning torde böra något
beröras koncessionens rättsliga natur. Enligt min mening innebär koncession
å elektrisk starkströmsledning, att ledningens innehavare tillförsäkrats
rätt att under löpande koncessionstid driva den anläggning, vari
ledningen ingår, utan att behöva riskera att nya förpliktelser ålägges honom
i de avseenden, som vid koncessionens meddelande varit föremål för
bedömande. I överensstämmelse härmed har också tidigare genomförda
bestämmelser om reglering av pris på elektrisk ström och om skyldighet
att leverera eller transitera ström ansetts kunna tillämpas med avseende
å redan befintliga anläggningar endast om härför funnits stöd i förbehåll
som intagits i koncessionen. Här må nu uppmärksammas att i koncessionen
uttryckligen lämnas tillstånd att utföra och under viss tid begagna
elektiisk ledning med iakttagande av gällande föreskrifter rörande elektriska
anläggningar. Detta torde närmast vara att anse, icke som ett koncessionsförbehåll
i egentlig mening utan som en erinran om att koncessionshavaren
skall följa de bestämmelser, som redan på grund av lag eller
annan författning gäller bl. a. i fråga om skyldigheten att utföra och bekosta
skyddsåtgärder i förhållande till annan anläggning. Men även om koncessionens
innehåll i denna del skulle vara att uppfatta som ett koncessionsvillkor,
lärer detta — så allmänt som det utformats — dock ej rätt
gärna kunna innebära, att anläggningens innehavare tillförsäkrats en
okränkbar rätt att under så lang tid som 40 år, för vilken koncession ofta
förklaras vara gällande, få ha anläggningen utförd på sätt som sedermera
bedoms vara otillräckligt ur säkerhetssynpunkt. Det förhållandet, att koncession
meddelats före nya lagens ikraftträdande utan förbehåll om iakttagande
av ändrad lagstiftning, finner jag därför icke utgöra hinder för
att på anläggningen tillämpa de föreslagna bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§.

Frågan om dessa bestämmelser skall tillämpas med avseende å en redan
befintlig direktjordad högspänningsanläggning torde i stället böra bedömas
e nligt allmänna grundsatser. Härvid måste avgöras om hänsynen till anläggningsinnehavarens
intressen kräver, att de nya bestämmelserna icke
göres tillämpliga på anläggningen. De nuvarande lagreglerna om skyddsåtgärder
i förhållandet mellan elektriska anläggningar tillkom för mer än

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

50 år sedan. Med hänsyn till dåtida förhållanden, då någon risk för skada
genom avståndsverkan av elektrisk ström icke ansågs föreligga, torde berörda
regler, vilka helt utformats efter prioritetsgrundsatsen, få anses ha
innefattat en skälig avvägning av anläggningsinnehavarnas inbördes skyldigheter.
Utvecklingen inom starkströmstekniken har emellertid lett till
att anläggningar för mycket höga spänningar numera tagits i bruk, anläggningar
som av tekniska och ekonomiska skäl drivs direktj ordade och
som därför även på stort avstånd medför betydande risk för skada. Förhållandena
nu är därför helt annorlunda än de var vid lagens tillkomst
och påkallar i viss omfattning en annan avvägning av anläggningsinnehavarnas
inbördes skyldigheter. Enligt min mening kan ur de synpunkter,
som nu anförts, tillämpning av de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ å
redan koncessionerad, direktj ordad högspänningsanläggning icke gärna anses
innebära ett åsidosättande av några innehavarens berättigade anspråk.

Bestämmelserna avses dock skola tillämpas endast i fråga om sådana
förhållanden som aktualiseras efter nya lagens genomförande. Av allmänna
rättsgrundsatser följer nämligen att de nya reglerna icke vinner
tillämpning i fråga om skada, som inträffar före lagens ikraftträdande, liksom
ej heller beträffande skyddsåtgärd som dessförinnan vidtagits. Någon
uttrycklig bestämmelse härom torde dock ej erfordras. Risken för att någon,
som under den närmaste tiden utför elektrisk anläggning för låg spänning,
underlåter att vidta skyddsåtgärd i avvaktan på att nya lagen träder
i kraft torde få anses ringa.

Stadgandet i 11 § andra stycket, enligt vilket för regresstalan jämlikt
9 eller 10 § skall gälla en frist av ett år från det skadestånd erlagts eller
lagakraftägande dom å sådan förpliktelse föreligger, torde böra vinna tilllämpning
även å regressanspråk som uppkommit före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, dock under förutsättning att tiden för tillvaratagande
av anspråket icke vid denna tidpunkt redan utgått enligt äldre
bestämmelser. För att tillämpningen av det nya stadgandet icke skall medföra,
att den regressberättigade i vissa fall får tillgodonjuta kortare tid
för sin talan än enligt äldre bestämmelser, torde böra föreskrivas att rätten
till regresstalan icke i något fall skall upphöra vid tidigare tidpunkt än
enligt äldre lag. I

I enlighet med vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr
71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Kungl. Mai:Is proposition nr 153 är 1958

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket
är fogat som bilaga till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Nils Engdahl

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Bilaga.

FÖRSLAG

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1, 4—6, 9, 11, 12, 14 och 16 §§ lagen den 27
juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Har, för----ej erforderligt.

Menighet vare -----eller vattendrag.

Ej heller----den föreslagna.

Skall enligt vad i denna paragraf
är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda
föreskrives, vad i lagen om expropriation
i allmänhet stadgas samt
den särskilda bestämmelsen i 91 §
första stycket ävensom i fråga om
elektriska starkströmsledningar övriga
i sagda lag meddelade särskilda
bestämmelser om expropriation för
elektriska svagströmsledningar motsvarande
tillämpning; och skall vad
där stadgas med avseende å upplåtelse
av nyttjanderätt för svagströmsledning
gälla jämväl beträffande
upplåtelse av servitutsrätt för
starkströmsledning.

Skall enligt vad i denna paragraf
är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda
föreskrives, vad i lagen om
expropriation i allmänhet stadgas
samt i fråga om elektriska starkströmsledningar
i sagda lag meddelade
särskilda bestämmelser om
expropriation för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tilllämpning;
och skall vad där stadgas
med avseende å upplåtelse av
nyttjanderätt för svagströmsledning
gälla jämväl beträffande upplåtelse
av servitutsrätt för starkströmsledning.

1 Senaste lydeise av 1 § se SFS 1941:958, av 4 § se SFS 1957:383 och av 14 § se SFS
1916:237; 16 8 tillagd genom lag den 12 juni 1942, so SFS 1942:338.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Föreslagen lydelse)

4 §•

— förstnämnda anläggning.

— avvända densamma.

(Gällande lydelse)

4 §•

För skada --

Har skadan —

Är elektrisk anläggning till hela
sm sträckning förlagd inom byggnad
eller inhägnad gård eller under
jordytan och överstiger ej största
effektiva spänningen tvåhundrafemtio
volt, räknat på det i 3 § 2 mom.
a) angivna sätt, skall, ändå att anläggningen
innefattar egen generator
eller transformator, vad i denna
paragraf är stadgat icke medföra
skyldighet att ersätta skada.

Med generator —

Vad i denna paragraf är stadgat
skall icke medföra skyldighet att ersätta
skada som vid förbrukningsanläggning
för starkström uppkommer
inom byggnad eller inhägnad
gård genom inverkan av ström, vilken
införts i anläggningen med en
effektiv spänning av högst tvåhundrafemtio
volt, räknat på det i
3 § 2 mom. a) angivna sättet.

dylik anläggning.

5 §.

Finnes vid elektrisk anläggnings
tagande i bruk, att densamma genom
inverkan å förut befintlig dylik
anläggning medelst induktion
eller annorledes vållar skada å denna
eller hinder i dess drift, vare
förstnämnda anläggnings innehavare
pliktig att ofördröjligen vidtaga
de anordningar eller förändringar å
vare sig den ena eller den andra anläggningen,
vilka erfordras till förekommande
av dylik inverkan; underlåter
han det, äge den andra anläggningens
innehavare att på den
försumliges bekostnad verkställa
vad i sådant hänseende, erfordras.

1 mom. Innehavare av elektrisk
anläggning skall ofördröjligen vidtaga
erforderliga åtgärder vid anläggningen
för att förebygga, att
densamma genom inverkan å förut
befintlig dylik anläggning medelst
induktion eller annorledes vållar
skada å person eller egendom eller
störning i driften.

Innehavare av starkströmsanläggning,
i vilken vid enfasigt jordfel
kan uppkomma jordslutningsström
med större styrka än femhundra
ampere, skall, utöver vad som följer
av vad i första stycket sägs, ofördröjligen
vidtaga erforderliga åtgärder
vid anläggningen för att förebygga,
att densamma genom inverkan
å senare tillkommen, för honom
känd anläggning för svagström eller
för starkström med en effektiv spänning
av högst sexhundra volt medelst
induktion eller förhöjda markpotentialer
vållar skada å person el -

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

Har elektrisk anläggning skadats
eller dess drift hindrats genom inverkan
av elektrisk ström från annan
dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare
från ersättningsskyldighet fri, där
icke han underlåtit vidtaga de anordningar,
som jämlikt 5 § på honom
ankommit, eller eljest skadan
eller hindret föranletts av vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller
skötsel; uppkommer skada eller
hinder å den anläggning, från vilken
strömmen utgått, och föranleddes
skadan eller hindret av vårdslöshet
vid den andra anläggningens utförande
eller skötsel, vare denna an -

(Föreslagen lydelse)
ler egendom eller annan störning än
Ijudstörning.

2 mom. Kan skyddsåtgärd i sådant
syfte, som avses i 1 mom., med
bättre verkan eller till lägre kostnad
utföras vid annan elektrisk anläggning,
må den i stället där utföras.
Kunna anläggningarnas innehavare
icke enas, föreskrive rätten vilken
åtgärd som skall vidtagas.

Den som enligt 1 mom. är skyldig
att vidtaga skyddsåtgärd vid sin
anläggning skall, ändå att skyddsåtgärd
enligt vad nu sagts i stället
vidtagits vid annan elektrisk anläggning,
gälda nödig kostnad härför, i
den mån åtgärden icke är till båtnad
för den anläggning, vid vilken
den kommit till utförande, genom
minskning av utgifter för dess underhåll
och drift eller annan stadigvarande
förbättring av driften.

§•

Har elektrisk anläggning skadats
eller dess drift störts genom inverkan
av elektrisk ström från annan
dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet
fri, där icke han
underlåtit vidtaga de skyddsåtgärder
som jämlikt 5 § på honom ankommit
eller eljest skadan eller
störningen föranletts av vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller
skötsel; uppkommer skada eller
störning å den anläggning, från vilken
strömmen utgått, och föranleddes
skadan eller störningen av
vårdslöshet vid den andra anläggningens
utförande eller skötsel, vare

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

läggnings innehavare pliktig att er- denna anläggnings innehavare pliksätta
skadan eller förlusten. tig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet-----vardera sidan.

9 §.

Har innehavare av elektrisk anläggning
nödgats utgiva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan
av en medelst överledning
från annan anläggning inkommen
elektrisk ström, och var överledningen
vållad genom vårdslöshet
vid den sistnämnda anläggningens
utförande eller skötsel, äge den, som
fått utgiva ersättningen, att av den
senare anläggningens innehavare
söka åter, vad han sålunda fått utgiva.
Finnes sådan vårdslöshet, som
nyss sagts, hava förelupit jämväl
vid den förstnämnda anläggningen,
äge rätten, med avseende å beskaffenheten
av de å ömse sidor begångna
fel, bestämma, till huru stort belopp
ersättningen skall av vardera sidan
slutligen gäldas. Ligger dylik
vårdslöshet ej någondera sidan till
last, skola båda anläggningarnas innehavare
sig emellan taga del i ersättningens
gäldande, såsom om de
gemensamt vållat skadan; dock att
i tv fall ansvarighet icke åligger innehavare
av telegraf-, telefon- eller
annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada,

Har innehavare av elektrisk anläggning
nödgats utgiva ersättning
för skada, som orsakats genom inverkan
av en medelst induktion eller
överledning eller eljest på ej åsyftat
sätt från annan anläggning inkommen
elektrisk ström, och var skadan
vållad genom vårdslöshet vid den
sistnämnda anläggningens utförande
eller skötsel, äge den, som fått
utgiva ersättningen, att av den senare
anläggningens innehavare söka
åter, vad han sålunda fått utgiva.
Finnes sådan vårdslöshet, som nyss
sagts, hava förelupit jämväl vid den
förstnämnda anläggningen, äge rätten,
med avseende å beskaffenheten
av de å ömse sidor begångna fel,
bestämma, till huru stort belopp
ersättningen skall av vardera sidan
slutligen gäldas. Ligger dylik
vårdslöshet ej någondera sidan till
last, skola båda anläggningarnas innehavare
sig emellan taga lika del i
ersättningens gäldande; dock att i
ty fall ansvarighet icke åligger innehavare
av telegraf-, telefon- eller
annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.

sålunda uppkommit.

11 §.

Var, som vill fordra skadestånd Talan om ersättning enligt 5 §
enligt k—10 §§, skall inom två år 2 mom. andra stycket skall väckas
från den dag, då skadan timade, sin inom två år från det åtgärd som där
talan hos domstol anhängiggöra. avses blev utförd. Talan om skade -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

Försummas det, have han sin talan
förlorat.

Vad elektrisk anläggnings ägare
eller innehavare utgivit enligt 4—
10 §§ äge han, där ej annat av 9 §
föranledes, söka åter av den, soin
skadan vållat.

De i denna lag givna bestämmelser
skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk
anläggning att utgiva ersättning,
då till följd av olycksfall i arbete
sådan i anläggningens tjänst
anställd arbetare, som avses i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete,
varder dödad eller skadad.

(Föreslagen lydelse)
stånd enligt 4, 6—8 och 10 §§ skall
väckas inom två år från det skadan
skedde.

Vill den, mot vilken anspråk på
skadestånd gjorts gällande, mot annan
föra talan enligt 9 eller 10 §,
skall sådan talan väckas inom ett år
från det skadeståndet blev guldet
eller, om han genom dom förpliktats
gälda skadestånd, från det domen
vann laga kraft mot honom.

Försummas vad nu sagts, är rätt
till talan förlorad. Dock må, där på
grund av samma händelse ömsesidiga
skadeståndsanspråk föreligga, det
ena anspråket utan hinder av sådan
försummelse kvittas mot det andra.

§•

Vad elektrisk anläggnings ägare
eller innehavare utgivit enligt 4 samt
0—10 §§ äge han, där ej annat av
9 § föranledes, söka åter av den,
som skadan vållat.

§•

De i denna lag givna bestämmelser
skola icke medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk
anläggning att utgiva ersättning,
då till följd av olycksfall i arbete
sådan i anläggningens tjänst
anställd arbetstagare, som avses i
lagen om yrkesskadeförsäkring, varder
dödad eller skadad.

IG §•

Med avseende — — — vissa kraftanläggningar.

lieträffande åtgärder till förebyggande
av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt
stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1959.

Stadgandet i 11 § andra stycket
skall i tillämpliga delar gälla jämväl
med avseende å sådant före lagens
ikraftträdande uppkommet anspråk
enligt 9 eller 10 §, för vilket talan
icke dessförinnan gått förlorad
enligt äldre bestämmelser; dock
skall rätt till talan enligt 11 § andra
stycket i här avsett fall icke upphöra
tidigare än enligt förut gällande
lag.

Kungl. Muj:ts proposition nr 153 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
2 april 1958.

Närvarande:
justitieråden Walin,

Romanus,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 28 mars 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 21 mars 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn B. Olsén.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Walin och Hagbergh samt regeringsrådet Klackenberg:

Skadeståndsbestämmelserna i 1902 års lag äro, såsom departementschefen
framhållit, i behov av en mera genomgripande revision än som avses
med det nu föreliggande förslaget. Brister kvarstå sålunda på flera punkter.
En betydelsefull fråga är vad som i 4—10 §§ skall förstås med »elektrisk
anläggning». I förslaget brukas detta uttryck, liksom i 1902 års lag, utan
att i lagtexten närmare angives vad därmed åsyftas. Under förarbetena till
lagen uttalades inom högsta domstolen att det med skäl kunde ifrågasättas,
huruvida språkbruket tilläte att en biledning, som endast hade till ändamål
att från elektricitetsverkets huvudledning för konsumtion emottaga
elektrisk ström, i och för sig betraktad kunde betecknas som en självständig
elektrisk anläggning. Även det riksdagsutskott som behandlade förslaget
till lag i ämnet fäste uppmärksamheten vid den svårighet som följde
med användandet av uttrycket elektrisk anläggning men omnämnde särskilt
»konsumtionsanläggningar vilka, såsom i regel förlagda inomhus,
oftast förbruka ström av lågspänning». Vidare uttalade utskottet, att en
»telefonapparat jämte sin till centralstationen förande ledning» måste vara
att anse såsom en särskild anläggning i det fall att ägaren ej är densamma
som till huvudanläggningen (stationen).

I det remitterade förslaget användes, förutom uttrycket elektrisk anläggning,
i 4 § även uttrycket förbrukningsanläggning, tydligen för att
därmed utmärka ett särskilt slag av elektriska anläggningar. Föredragande
departementschefen anför härom, att med förbrukningsanläggning avsåges
sådana, vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar, över vilka ström -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

leverantören icke utövar bestämmanderätten — alltså i regel ledningar mellan
mätare och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater,
såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin, radiomottagningsapparat,
lampor o. s. v. Det antydes ej någon skillnad mellan det fall att
förbrukningsapparaten tillhör fastighetsägaren eller att den utgör t. ex.
eu hyresgästs egendom. Ej heller göres något uttalande i frågan huruvida
eu elspis o. d., som tillhör annan än fastighetsägaren, i och för sig kan
anses utgöra elektrisk anläggning.

Närmast till hands synes ligga, att omfattningen av en konsumtionsanläggning
(i den bemärkelse riksdagsutskottet avsett) ej anses växla alltefter
de apparater som vid det ena eller andra tillfället äro anslutna vid
uttagningsställena eller efter äganderätten till sådana apparater. Till anläggningen
skulle då i regel icke hänföras vanliga lösa förbrukningsapparater.
Tillkoppling av sådana apparater innefattar med angiven utgångspunkt
endast ett sätt att använda den elektriska anläggningen. Det
är även ovisst, om den bestämning av begreppet förbrukningsanläggning
som departementschefen givit utan vidare låter sig använda exempelvis vid
tillämpning av 5 och 6 §§ i lagen. Måhända får man i vissa hänseenden analogt
tillämpa de regler som gälla skada å den egentliga anläggningen även
vid skada å förbrukningsapparat, oavsett vem som är ägare därtill. Under
alla omständigheter förekomma svårbedömda gränsfall. Vid den nu aktuella
begränsade revisionen av lagen torde dessa frågor få lämnas öppna
och överlämnas att besvaras i rättstillämpningen.

Lagrådet:

4 §•

Syftet med den föreslagna ändringen av tredje stycket torde komma
till tydligare uttryck, om bestämmelsen får innehålla att vad i första stycket
av paragrafen sägs ej gäller skada som uppkommit inom byggnad eller
inhägnad gård genom inverkan av ström, vilken med en spänning av högst
250 volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), tillförts förbrukningsanläggning
för starkström.

5 §.

I 1 mom. av förevarande paragraf i förslaget angives, att innehavare av
elektrisk anläggning skall vidtaga erforderliga åtgärder vid anläggningen
för att förebygga viss inverkan på annan anläggning. I motiveringen till
bestämmelsen uttalar föredragande departementschefen, att man av tekniska
och ekonomiska skäl måste avstå från att kräva garanti för absolut
skydd mot induktion och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder
vidtagas som rimligen kunna anses påkallade. För att överensstämmelse
skall vinnas med den tankegång på vilken gällande ersättningsregler i 6 §
vila måste dock åtgärderna förutsättas vara sådana att de — frånsett

Kungl. Maj:1a proposition lir 153 år 1953

skada genom högre hand — förhindra att eljest ersättningsgill skada uppstår.
Lagtexten i den föreslagna 5 § innehåller f. ö. icke någon antydan
att åtgärder som i och för sig skulle vara erforderliga må underlåtas av
tekniska eller ekonomiska hänsyn. Olägenheter, som ej kunna betecknas
som otillåtna immissioner i grannelagsrättens mening, böra dock få tålas,
i den mån det skulle vara alltför betungande att förebygga dem.

Att i 1 inom., såsom skett i förslaget, angiva att åtgärderna skola vidtagas
»vid anläggningen» torde vara mindre lämpligt. Visserligen kan åtgärd
enligt 2 mom. alternativt få utföras vid den anläggning som skall
skyddas, men en tredje utväg kan vara att föredraga. Orden »vid anläggningen»
torde därför böra utgå ur första och andra styckena i 1 mom.

I övrigt torde lydelsen av första stycket böra jämkas så, att därav tydligare
framgår att fråga är om den inverkan som ny eller ändrad anläggning
kan utöva å redan befintlig anläggning. I andra stycket synes liksom
i 4 § böra angivas, hur strömmens spänning skall räknas.

Vad angår 2 mom. i samma paragraf torde första stycket andra punkten,
som anger att rätten i brist på överenskommelse äger föreskriva
vilken åtgärd som skall vidtagas, kunna utgå; även i andra fall som behandlas
i lagen kan självfallet rättsligt avgörande bli av nöden. Lydelsen
av första punkten torde lämpligen böra jämkas så, att den anger vem
som har att utföra åtgärden. Stadgandet kan i sådan händelse få innehålla,
att om i fall, som avses i 1 inom., erforderligt skydd mot inverkan
på annan anläggning kan med fördel vinnas genom åtgärd vid den
anläggningen, det skall ankomma på dess innehavare att efter anmodan
utan dröjsmål utföra åtgärden.

Andra stycket i 2 mom. torde, om första stycket jämkas på sätt nu angivits,
kunna förenklas väsentligt. Med hänsyn vidare till vad som i remissprotokollet
anförts angående omfattningen av ersättningsskyldigheten
torde uttrycket »nödig kostnad» i förslaget böra utbytas mot »skälig ersättning».

G och 9 §§.

Föredragande departementschefen har under 6 § inledningsvis uttalat
sig om det ansvar som må åvila innehavaren av elektrisk anläggning för
vårdslöshet av dem som haft befattning med anläggningen. Lagrådet anser
sig för sin del ej böra taga ståndpunkt till detta uttalande om tolkningen
av gällande lag.

Under 6 § har föredragande departementschefen vidare uttalat att han,
i likhet med de sakkunniga som utarbetat förslag i ämnet, ansåge att särskild
störningskänslighet hos en anläggning till följd av otillfredsställande
teknisk standard borde beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i
paragrafen på det sättet att skadeståndet jämkades till nackdel för anläggningens
innehavare. Uttalandet synes mer generellt än som låter sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 195S

förena med lagtexten. Val torde försummelse i underhållet eller underlåtenhet
att följa givna föreskrifter i fråga om utrustningen böra komma
i betraktande så som nyss nämnts, men däremot synes den omständigheten,
att en äldre i och för sig fullt användbar anläggning ej längre är
tekniskt modern, i allmänhet icke kunna motivera att ersättning för skada
som åsamkas dess innehavare skall jämkas.

Vad nu sagts gäller jämväl ett uttalande under 9 § i remissprotokollet
om verkan av en anläggnings särskilda störningskänslighet.

Ändringarna i 9 § beröra bland annat det fallet att ström till följd av
induktion övergått från en starkströmsanläggning till annan sådan anläggning
och där åstadkommit skada å person eller annan egendom än elektrisk
anläggning utan att vårdslöshet förekommit vid någondera anläggningens
utförande eller skötsel. Enligt sakkunnigförslaget skulle regressrätt föreligga
med avseende å hela det för skadan utgivna beloppet. Beträffande
gällande lag ha de sakkunniga uttalat, att olika uppfattningar kunde hysas
om den rätta innebörden av den nuvarande bestämmelsen att vederbörande
skola taga del i ersättningens gäldande »såsom om de gemensamt vållat
skadan».

Enligt föredragande departementschefens uttalande skulle regressansvaret
enligt gällande lag vara begränsat till hälften av det erlagda skadeståndet.
I förslaget föreslås från denna utgångspunkt en uttrycklig bestämmelse
om likadelning. Lagrådet är icke övertygat om att departementschefens
tolkning av den gällande bestämmelsen är oomtvistlig. I allt fall
synes det lagrådet mindre lämpligt att för ett speciellt fall, då strikt ansvar
å ena sidan möter strikt ansvar å andra sidan, fastslå en så stel regel som
den föreslagna. Lagrådet vill för sin del förorda att, om den nuvarande
avfattningen ej anses böra tills vidare bibehållas, den ersättes med en regel,
enligt vilken anläggningarna skola inbördes taga del i ersättningens gäldande
efter vad som finnes skäligt. Härvid kan beaktas såväl anläggningarnas
beskaffenhet som felets natur i det särskilda fallet.

11 och 12 §§.

Enligt 11 § i dess nuvarande lydelse skall den som vill fordra skadestånd
enligt 4—10 §§ väcka talan hos domstol inom två år från den dag skadan
timade; försummas det har han förlorat sin talan.

Det remitterade förslaget har upptagit vissa kompletterande föreskrifter
till den nuvarande huvudregeln. Till en början föreslås den särbestämmelsen
beträffande ersättningstalan enligt 5 § 2 mom., att sådan talan skall
väckas inom två år från det skyddsåtgärd som där avses blev utförd. Vidare
föreslås en helt ny preskriptionsregel, såvitt avser regressanspråk, i följd
varav den tvååriga preskriptionsregeln skulle åsyfta allenast primär talan
om skadestånd mot ägare eller innehavare av elektrisk anläggning. Den
nya regeln innehåller att, om den mot vilken anspråk på skadestånd gjorts

Kuiigl. Majrts proposition nr 153 år 1958

gällande vill mot annan föra talan enligt 9 eller 10 §, sådan talan skall
väckas inom ett år från det skadeståndet blev guldet eller, om han genom
dom förpliktats gälda skadestånd, från det domen vann laga kraft mot
honom. Slutligen föreslås den undantagsbestämmelsen att, där på grund
av samma händelse ömsesidiga skadeståndsanspråk föreligga, det ena anspråket
må, utan hinder av att talan förlorats på grund av att föreskriven
tid därför försuttits, kvittas mot det andra.

Det kan enligt lagrådets mening vara föremål för någon tvekan, huruvida
11 § i gällande lag skall anses omfatta regresstalan enligt 9 § (jfr 12 §).
Lagrådet anser emellertid, att det hör klargöras att sådan regresstalan
faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Något större praktiskt
behov av en kort preskriptionstid för dylik regresstalan synes ej — lika
litet som i det fall varom i 12 § sägs — föreligga, helst som det oftast torde
vara fråga om regress mellan anläggningar som stå i kontraktsförhållande
med varandra. Ej heller torde det krav på ersättning, som kan framställas
med stöd av 5 § 2 mom. andra stycket i det remitterade förslaget, behöva
underkastas någon dylik preskription. Lagrådet förordar därför, att i It §
upptages en preskriptionsregel endast för de fall då den som lider skada
vill föra talan om ersättning. Regeln torde kunna innehålla, att talan mot
ägare eller innehavare av anläggning om skadestånd enligt 4 eller 6 § skall
väckas inom två år från det skadan timade vid äventyr att, om det försummas,
rätt till talan är förlorad.

Den särskilda regeln i 11 § tredje stycket om rätt till kvittning i visst fall
synes, såsom praktiskt obehövlig, kunna utgå.

Föreslagen ändring av 12 §, som är rent redaktionell, torde likaledes
vara överflödig.

16 §.

Under denna paragraf föreslås en bestämmelse, som angiver att beträffande
åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt stadgas. Det är ej närmare utrett i vad mån
gällande lag innebär skydd mot radiostörningar från elektrisk anläggning
(jfr prop. 137/1938 s. 51 f). Vidare är oklart, huruvida den föreslagna
bestämmelsen skall ha någon betydelse innan åsyftad lagstiftning om radiostörningar
kommit till stånd. Lagrådet hemställer vid sådant förhållande,
att bestämmelsen får utgå i avbidan på den särskilda lagstiftning som därmed
åsyftas.

Slutstadgandet.

Iakttagcs vad lagrådet förordat beträffande 11 §, bör andra stycket i
slutstadgandet utgå.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Knngl. Maj:ta proposition nr 153 år 1958

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 april 1958.

Närvarande

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler,
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets
den 2 april 1958 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21
mars 1958 remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Beträffande innebörden av det i förslagets 4 § använda begreppet förbrukningsanläggning,
har lagrådets flesta ledamöter, i motsats till vad jag
uttalat i det remitterade protokollet, funnit det ligga närmast till hands
att i regel icke hänföra vanliga lösa förbrukningsapparater till en förbrukningsanläggning.
Det är visserligen tvivelaktigt, om den tolkning angående
rätta innebörden av uttrycket förbrukningsanläggning, för vilken
de flesta av lagrådets ledamöter uttalat sig, låter förena sig med vad som
ur tekniska synpunkter är naturligt att hänföra till sådan anläggning. Då
uppmärksamheten nu emellertid fästs på att frågan angående omfattningen
av en förbrukningsanläggning kan, mot vad jag tidigare räknat
med, vara tveksam, anser jag mig kunna ansluta mig till den ståndpunkten,
att vad som skall förstås med sådan anläggning får, i avbidan på den
allmänna översyn av lagen som torde bli nödvändig, överlämnas åt rättstillämpningen
att besvara.

Den ändring av lagtexten i 4 § tredje stycket av det remitterade förslaget,
vilken lagrådet förordat, är av redaktionell natur och torde böra
beaktas.

Lagrådet har föreslagit en sådan redaktionell jämkning av första stycket
i 5 § 1 inom., att därav tydligare framgår att fråga är om den inverkan
som ny eller ändrad anläggning kan utöva på redan befintlig anläggning.
Att ändring vidtas med avseende å utförandet av elektrisk anläggning
torde dock icke böra påverka dess en gång vunna prioritetsställning i förhållande
till övriga sådana anläggningar i andra fall än då ändringen avser
en starkströmsanläggning och är så omfattande att ny koncession bör
krävas. T dylikt fall har enligt min mening inträtt sådana förhållanden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

att en annan anläggning än den ursprungliga får anses ha kommit till
stånd. Jag förordar därför, att den yngre anläggningen liksom i det remitterade
förslaget anges endast som »elektrisk anläggning» i motsats till
en redan befintlig dylik anläggning.

Lagrådet har förordat, att andra punkten i 5 § 2 mom. första stycket,
som anger att rätten i brist på överenskommelse mellan anläggningarnas
innehavare föreskriver vilken åtgärd som skall vidtas, får utgå och stadgandena
i nämnda stycke ersättes med en bestämmelse av innehåll att
om i fall, som avses i 1 inom., erforderligt skydd mot inverkan på annan
anläggning kan med fördel vinnas genom åtgärd vid den anläggningen,
det skall ankomma på dess innehavare att efter anmodan utan dröjsmål
utföra åtgärden. Lagrådet har härutinnan yttrat, att även i andra fall
som behandlas av lagen rättsligt avgörande självfallet kan bli av nöden.
Detta är visserligen riktigt, men i förevarande fall har dock rättens avgörande
en särskild betydelse. Först genom detsamma övergår nämligen skyldighet
att vidta skyddsåtgärd från den primärt ansvarige anläggningsinnehavaren
på innehavaren av den anläggning, där åtgärden kan med bättre
verkan eller till lägre kostnad utföras. Att alltid kräva rättens medverkan
i förevarande fall torde emellertid icke vara erforderligt. Där överenskommelse
om åtgärderna kan träffas av anläggningarnas innehavare, bör
dom icke vara behövlig. Skillnaden mellan den av mig redovisade
ståndpunkten och lagrådets förslag blir sålunda den, att i förra
fallet den för åtgärders vidtagande primärt ansvarige anläggningsinnehavaren
svarar för skada, som inträffar under tiden fram till dess genom
överenskommelse eller dom skyldigheten att vidta skyddsåtgärder övergått
på den andra anläggningens innehavare. Lagrådets förslag torde däremot
ha till följd att skyldighet att ersätta skada kan komma att åvila den
andra anläggningens innehavare. Jag anser mig därför icke kunna biträda
lagrådets förslag i denna del utan vidhåller den uppfattning, åt vilken jag
givit uttryck i remissprotokollet.

Med anledning av vad lagrådet i övrigt anfört under 5 § föreslår jag, att
i 1 mom. andra stycket anges, hur strömmens spänning skall räknas. Tilllika
förordar jag att omfattningen av den i 2 mom. andra stycket medgivna
rätten till ersättning för skyddsåtgärd anges såsom ersättning för
utgifter vilka varit nödvändiga.

I anledning av lagrådets erinran mot utformningen av stadgandet i 9 §
första stycket tredje punkten förordar jag, att den nuvarande avfattningen
av stadgandet bibehålies i avvaktan på en allmän översyn av lagen.

Vad lagrådet anfört under It och 12 §§ torde höra beaktas.

Lagrådet har hemställt, att den särskilda bestämmelse, som i det remitterade
förslaget upptagits såsom ett andra stycke i 16 § och som anger
att beträffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt stadgas, får utgå i avbidan på den sär0—l
or. 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

skilda lagstiftning som därmed åsyftas. Huruvida s. k. radiostörningar
kan anses reglerade i 1902 års lag synes icke ha uppmärksammats tidigare
än i samband med ett till lagrådet år 1938 remitterat förslag (prop. 1938:
137) till lag angående ändrad lydelse av bl. a. 6 § i lagen. Föredragande
departementschefen uttalade (ant. prop. s. 52), att han fann det uteslutet
att, såsom från visst håll ifrågasatts, den föreslagna lagändringen skulle
indirekt föranleda att ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag blev tillämpliga
å radiostörningar. De sakkunniga liksom remissinstanserna i förevarande
lagstiftningsärende synes även ha utgått från att sådana störningar
icke regleras av denna lag. Vad nu anförts utgör enligt min mening tillräckliga
skäl för den ståndpunkten, att gällande lag icke innebär skydd
mot radiostörningar från elektrisk anläggning. Åtgärder mot dylika störningar
är därför tillsvidare oreglerade i avbidan på den emotsedda särskilda
lagstiftningen i ämnet. Detta synes böra komma till uttryck i 1902
års lag. Jag förordar därför, att den föreslagna hänvisningen beträffande
radiostörningar bibehålies. Då hänvisningen synes ha ringa samband med
den nuvarande bestämmelsen i 16 §, föreslår jag att den i stället upptas
i en ny paragraf, betecknad 17 §.

Som en följd av de av lagrådet förordade och av mig biträdda ändringarna
beträffande 11 § bör andra stycket i slutstadgandet utgå.

Utöver nu angivna ändringar torde böra vidtas vissa jämkningar av
redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att det sålunda omarbetade lagförslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen för
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Sthlm 1958. K. L. Beckmans Boktr.