Kungl. Maj:ts proposition nr 151 (Proposition 1933:151)

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ersättning för debitering och uppbörd
av landstingsmedel m. m.; given Stockholms slott
den 11 februari 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till

a) förordning om ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel
och

b) förordning örn debitering och uppbörd av tingshusmedel;

dels och i övrigt bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

• Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1953.

1 sami. Nr 151.

''140 3.H 1

Kungl. Majus proposition nr 151.

Förslag

till

förordning örn ersättning för debitering och uppbörd
av landstingsmedel.

Härigenom förordnas, att ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel
skall tillsvidare utgå enligt följande grunder:

Ersättning för debiteringen skall såväl till häradsskrivare som till kronouppbördstjänsteman
i stad utgå med en och två tiondels procent å den
del av debiterade beloppet, som ej överstiger etthundratusen kronor, sex
tiondels procent å den del av debiterade beloppet, som överstiger etthundratusen
men ej tvåhundratusen kronor, tre tiondels procent å den
del av debiterade beloppet, som överstiger tvåhundratusen men ej fyrahundratusen
kronor, och en tiondels procent å den del av debiterade
beloppet, som överstiger fyrahundratusen kronor. Ersättningen utbetalas
vid utgången av det kalenderår, varunder debiteringen skett.

Ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i stad utgå
med en halv procent å uppbörden för staden.

De till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå med sex
tiondels procent å uppbörden.

Ersättningen för uppbörden samt de till statsverket indragna provisionsandelarna
beräknas för varje kalenderår å det belopp, som hos länsstyrelsen
bokförts såsom under kalenderåret influtet.

Ersättning för debitering skall enligt nu stadgade grunder första gången
utgå beträffande de landstingsmedel, som debiteras år 1933. Hittills gällande
grunder i fråga örn ersättning för debiteringen skola alltjämt tillämpas
beträffande tidigare debiterade landstingsmedel, såframt de bokföras hos
länsstyrelsen såsom influtna under år 1933 eller år 1934; därvid skall dock
så anses, som örn dessa medel bokförts hos länsstyrelsen såsom influtna
under år 1932. Bokföras medel, som debiterats tidigare än år 1933, såsom
influtna under år 1935 eller senare, skall ersättning för debiteringen ej
utgå.

Ersättning för uppbörd samt till statsverket indragna provision sandelar
skola enligt nu stadgade grunder första gången utgå beträffande de landstingsmedel,
som bokföras hos länsstyrelsen såsom influtna under år 1933.

Den nya förordningen skall icke inverka å den rätt till ersättning för
debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman, vilken kvarstår å
äldre stat eller tillhört sådan stat.

I den mån ej annat följer av vad sålunda stadgats, skall förordningen den
15 juni 1922 (nr 269) med särskilda föreskrifter angående debitering och
uppbörd av landstingsskatt m. m. upphöra att gälla.

Kungl. Majus proposition nr 151.

Förslag

till

förordning om debitering och uppbörd av tingshusmedel.

Härigenom förordnas som följer:

På därom framställd begäran ombesörjer länsstyrelsen, att av tingshusbyggnadsskyldige
till uttaxering beslutade medel debiteras och indrivas i
sammanhang med kronoskatterna.

Uppgift å det till uttaxering beslutade beloppet skall senast före den
1 september vara länsstyrelsen tillhanda.

Ersättning för debiteringen skall utgå till debiteringsförrättaren med
tre procent å det belopp, som varje år debiterats. Ersättning för uppbörden
skall utgå till statsverket med två procent å samma belopp.

Kungl. Majlis proposition nr 151.

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller,

Vennerström, Leo, Engberg, Erman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikationsoch
finansdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, följande:

I skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, punkt 2, har riksdagen hemställt,
att Kungl. Maj:t ville för 1933 års riksdag framlägga förslag örn en allmän
sänkning av utgående provisioner för häradsskrivare och kronouppbördsmän
i städer. Skrivelsen, som blivit föremål för förberedande behandling
inom finansdepartementet, har sedermera för fortsatt handläggning överlämnats
till socialdepartementet.

Gällande grunder för häradsskrivarnas avlöning.

Innan jag redogör för den utredning, som på grund av riksdagens hemställan
verkställts, ävensom för de förslag, vartill utredningen givit anledning,
skall jag i korthet omnämna de grunder, som för närvarande gälla beträffande
häradsskrivarnas avlöning och övriga inkomster av tjänsten.

Häradsskrivarnas avlöning utgår alltsedan 1917 års omorganisation av
fögderiförvaltningen med lön 2,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000 kronor
samt förvaltningsbidrag å 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden
i fögderiet ävensom två ålderstillägg örn vartdera 500 kronor att
åtnjutas efter 5 respektive 10 års tjänstgöring. Häradsskrivarna i de fyra
nordligaste länen åtnjuta dessutom ortstillägg örn 200 kronor. Utöver nämnda
i stat fastställda avlöningsförmåner uppbär häradsskrivare tillfällig löneförbättring
med 850 kronor, därav 550 kronor lön och 300 kronor tjänstgöringspenningar.
ävensom dyrtidstillägg efter de för icke nyreglerade verk
gällande grunderna.

Utöver dessa rena löneförmåner uppbära häradsskrivarna vissa ersättningar
eller sportler, avsedda att utgöra gottgörelse för särskilda dem åliggande
arbeten. Vissa av dessa ersättningar gäldas av statsmedel, andra
åter erläggas av landsting, vägkassor m. fl. offentliga sammanslutningar
ävensom av enskilda.

Kungl. Majus proposition nr 151.

Av statsmedel utgår för närvarande ersättning dels för upprättande av
röstlängder, dels för uppgörande av s. k. pensionsförteckningar och dels för
avskrifter av taxeringslängder.1)

För gäldande av ersättning för upprättande av röstlängder och pensionsförteckningar
äro särskilda anslag upptagna i riksstaten a respektive andra
och femte huvudtitlarna. Det förstnämnda anslaget (II 11) är för närvarande
upptaget till 65,000 kronor, det senare (V B 29) till 54,000 kronön Ersättningen
till häradsskrivarna för avskrifter av taxeringslängder utgår av anslaget
å sjunde "huvudtiteln till kostnader för årlig taxering (YII C 7). Belastningen
å detta anslag för nu ifrågavarande ändamål utgjorde under budgetåret
1931/1932 cirka 256,000 kronor. För belysande av ifrågavarande ersättningars
fördelning på rikets 119 fögderier ma nämnas, att ersättningen
för röstlängders upprättande under senare år uppgått i de minsta fögderierna
till 350 ä 400 kronor och i de största till 700 ä 800 kronor, att
ersättningen för pensionsförteckningar varierat mellan omkring 300 kronor
och omkring 700 kronor, alltefter fögderiernas storlek, samt att ersättningen
för avskrifter av taxeringslängder m. m. i de minsta fögderierna uppgått
till omkring 1,000 kronor och i de största till 3,000 kronor och däröver.

Av de extra ersättningar till häradsskrivarna, vilka icke utgå av statsmedel,
utgöres en stor grupp av provisioner för debitering å kronodebetsedlarna
av vissa skatter och andra allmänna avgifter. De viktigaste av
dem avse debiteringen av landstingsmedel och vägskatt. Dessa två provisioner,
vilka utgå efter en fallande skala (jfr s. 16), utgöra en betydande
del av häradsskrivarnas inkomster men variera avsevärt i olika
fögderier. Landstingsmedelsprovisionen har under de senaste åren i de
allra största fögderierna uppgått till 6,000 ä 7,000 kronor. I de minsta har
den stannat vid cirka 1,400 kronor. Medelbeloppet har utgjort omkring
3,100 kronor. Vägskatteprovisionen har i de fögderier, som i detta avseende
äro mest givande, uppgått till omkring 4,000 kronor. Medelprovisionen har
utgjort cirka 2,200 kronor. Att märka är, att i en del fall vägdistrikten
själva ombesörja uppbörden. Då i dessa fall någon debitering från häradsskrivarnas
sida icke äger rum, utgår naturligen ej heller någon provision.

Förutom de nu nämnda slagen av provisioner äga häradsskrivarna uppbära
provision jämväl för debiteringen av vissa försäkringsavgifter, årsavgifter
till hushållningssällskapen, riddarhusmedel och tingshusmedel. Dessa
provisionsbelopp äro emellertid mindre att räkna med, dels emedan de i
allmänhet stiga till allenast relativt obetydliga belopp och dels emedan debitering
av dessa avgifter å kronodebetsedlarna på många hall överhuvud
icke förekommer.

Av icke statliga ersättningar, som ej hava karaktär av debiteringsprovisioner,
förekomma egentligen allenast två slag, det ena utgörande ersättning
för upprättande av vägfyrklängder enligt 1891 års väglag och det andra er 1

Här bortses från den obetydliga ersättningen för inskrivningslistors upprättande.

° Kungl. Maj-.ts proposition nr 151.

sättning från kommunerna för upprättande av röstlängder för val till riksdagens
andra kammare m. m. Den förstnämnda ersättningen saknar större
betydelse för käradsskrivarnas inkomster, medan kommunernas avgifter för
röstlängderna stundom uppgå till rätt avsevärda belopp.

Slutligen äro häradsskrivare berättigade till dels debetsedellösen och
dels i vissa fall expeditionslösen. Expeditionslösen lärer i de flesta fall
uppgå till allenast relativt obetydliga belopp årligen. Debetsedellösen däremot
utgör en betydande inkomstpost för häradsskrivarna. Under de senaste
åren har sålunda debetsedellösen i de största fögderierna uppgått till
åtskilligt över 4,000 kronor, i de allra minsta fögderierna åter till under
2,000 kronor. Medeltalet för häradsskrivare har utgjort omkring 2,800
kronor.

Allmänna synpunkter i ämnet.

Riksdagens framställning.

Riksdagens i förenämnda skrivelse den 9 juni 1932 gjorda hemställan i
ämnet hade närmast föranletts av att riksdagens år 1931 församlade revisorer
i sin över granskningen avgivna berättelse under § 20 upptagit frågan angående
vissa häradsskrivare tillkommande extra inkomster i tjänsten. Statsrevisorerna
gjorde därvid, efter att hava närmare utvecklat, hurusom häradsskrivarnas
sportelinkomster under senare år i allmänhet uppgått till avsevärda
belopp, följande allmänna uttalande:

. Vid de under de senaste årtiondena före det nya lönesystemets tillämpning
företagna löneregleringarna för tjänstemän, som dittills uppburit sportler,
har man såsom regel, för den händelse sportlerna icke indragits till
statsverket eller fått bortfalla, i de nya avlöningsvillkoren inryckt bestämmelse,
att tjänstemännen skola vara skyldiga att underkasta sig minskning
e”er uPPkörande av sportelinkomsterna. Sådan bestämmelse meddelades
ock, då nu gällande lönereglering för häradsskrivare år 1917 beslutades.

I samband med det nya lönesystemets genomförande blevo tidigare förekommande
sportler fråntagna tjänstemännen. Det ligger i sakens natur, att
häradsskrivarna eller de tjänstemän, som vid en omorganisation av fögderiförvaltningen
komma att ersätta nämnda tjänstemän, vid en blivande lönereglering
komma att få vidkännas en indragning av sportelinkomsterna. Det
torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl föreligga, att redan nu en
reducering av sportelinkomsterna kommer till stånd i fögderier, där häradss.
vartjänsterna äro vakanta. Detta synes desto mera berättigat, som de å
sistnämnda tjänster förordnade befattningshavarna enligt Kungl. Majis cirkulär
den lo maj 1931 tillerkänts en relativt gynnsam ställning i lönehänseende.

Häradsskrivarnas extra inkomster i tjänsten äro liksom förvaltningsbidrag
avsedda till bestridande av utgifter för tjänstebiträden, tjänsteresor och
tjanstelokal samt expenser i övrigt. Enligt uppgift i 1924 års uppbördssakkunmgas
betänkande (s. 117) förslogo de extra inkomsterna i tjänsten endast
i ett fögderi icke till täckande av utgifter och beräknade kostnader för
tjänsten. Tillägges emellertid i detta fall arvodet för taxeringsuppdrag, uppstår
dock ett överskott även här. Eörvaltningsbidraget har således endast i ett

Kungl. Majus proposition nr 151.

fall måst tågås i anspråk för utgifter i tjänsten. Med hänsyn till nu angivna
förhållanden synes revisorerna den omtalade reduceringen av sportelin ''o -sterna för tillförordnade häradsskrivare exempelvis kunna ske på det satt
att deras inkomster av tjänsten minskas med ett belopp som motsvarardet
i staten fastställda förvaltningsbidraget Skulle det inträffa att extra m
komsterna i tjänsten icke förslå till tackande av utgifter i tjänsten tolde
vederbörande efter särskild framställning kunna av det indragna forvaltningsbidraget
få uppbära ett belopp motsvarande elen salunda uppkomna bristen.

Givetvis kunna även andra utvägar erbjudas för åstadkommande av den
bär avsedda regleringen av tillförordnade häradssknvares sportel inkomster.
Revisorerna hava med det anförda allenast velat fasta uppmärksamhet vid
berörda förhållanden och angiva ett av de sätt, varpa den åsyftade regleringen
skulle kunna vinnas.

Vid frågans behandling i statsutskottet (utlåtande nr 86/1932) lät utskottet
införskaffa utredning rörande häradsskrivare och kronouppbördsman i stader
tillkommande debitera gsprovision m. m. Av utredningen, vilken såsom
bilaga fogades till utlåtandet, framgick, att under ar 1931 utbetalts provisioner
å icke statliga skatter, som debiterats i samband med kronouppborden
å landet och i stad, som deltager i landsting, med tillhopa 893,33 ( kronor
37 öre. Medräknades debetsedellösen, uppgick sammanlagda provisionsbeloppet
till 1 315,892 kronor 41 öre. I medeltal för häradsskrivare uppgick
provisionen under år 1931 till 8,942 kronor 39 öre, varav belöpte på landstingsmedel
nära 3,100 kronor, på vägskatt omkring 2,150 kronor och pa debetsedellösen
ungefär 2,800 kronor. Statsutskottet anförde i anslutning härtill
följande:

Av utredningen framgår vidare, att debiteringsprovisionen å landstingsmedel
under ticlsperioden 1923-1931 i de96 fögderier somjäv 1924^rs uppbördssakkunniga
specifikt redovisats, okat från 230.31b kronor till 29b,592
kronor eller Sed 28 procent, att provisionen å vagskatt under samma tid
ökat från 148,703 kronor till 217,023.kronor-eller med 4b jamt att

debetsedellösen under samma tidsperiod okat från 228,8o8 kronoi till lii,09<

kl°Då1 häradsskrivarnas av statsmedel utgående avlöningsförmåner, forvaltnin-sbidrag
inbegripet, för budgetåret 1930/1931 uppingetill i ruut tal
9804)00 kronor och deras ersättning av statsmedel för upprättande av vissa
längder m m. utgjort 403,12o kronor eller i medeltal 3,38< kronoi loi värjo
häradsskrivare, torde härav framgå, att häradsskrivarnas inkomster aro synnerligen
höga. De torde, bortsett från ersättningar for mer eller mindre
tillfälliga uppdrag samt för kommissionarsrorelse och taxenngsarbete uppgå
till i medelfel minst 20,000 kronor. Aven örn liäradsskrivarna få vidkännas
icke obetydliga kostnader för hållandet av lokal och avlönandet av tjänstebiträden
m m , är utskottet av den uppfattningen, att en reduktion av deras
inkomster är påkallad. Denna torde för övrigt vara motiverad redan därav
■itt skattesatserna särskilt för landstingens vidkommande under de senaste
fren måS höjas Den omständigheten åter, att kronouppbörd^ numera
fördelats på två terminer, lärer enligt utskottets mening ej medföra någo
mera avsevärd arbetsökning för häradssknvarna. Emellertid bor den sålunda
föreslagna reduktionen icke verkställas genom en indragning av utgående
förvaltningsbidrag till tillförordnade häradsskrivare, utan sänkningen synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

böra drabba samtliga häradsskrivare och erhålla formen av en allmän sänk synes''

dLPvldMqS?Ylka''lebltfinSspr°vision nu utgår. Sålunda
lif rn vid 19^^ ars riksdag (förordningen den 15 juni 1922, nr 269)
fasts tallda grunden för debiteringsprovision å landstingsmedel eller 1 2 pro aimenriei

av .uPPborden> sorn ej överstiger 100,000 kronor, kunna minskas
till foi slags vis 0.8 procent samt övriga procentsatser minskas proportionsvis
annu mera, sa att den lägsta nu gällande procentsatsen av 0 3 proK^tilTr
^S6r -lep del aV ul)Pb<h''deQ, sorn överstiger 500,000 kronor, sän1
2 O q fo « laguVn °''1iPn°C1Ilt'', Proceutsatserna för provisioner, som nu äro
0 i’ rtn och °-3'' skulle förslagsvis kunna bestämmas till 0.8, 0.4, 0.2 och

0. Detta skulle för de skattekraitigaste fögderierna betyda en minskning
av provisionen a landstingsmedel till inemot hälften av nuvarande belopp8
de, övriga fögderierna proportionsvis mindre sänkning. Även betraffande
debitenngsprovisionen å övriga skatter och avgifter, framför allt
da a vagskatten, torde en motsvarande sänkning böra äga^ rum Den sänk mei-

att KetvdT 1 harads.skr,iyariia> som sålunda skulle äga rum, kom%.
hetl?,elsfe. g®nom minskning av utgifterna för landsting och vägdistnkt.
Särskilt for de norrländska länen, där på grund av skatteförhåb

ningrmeTframträlndeUtgå St<>ra bel°PP’ bMr -tgiftsminsk För

kronouppbördstjan steman i stad kan en sänkning av provisionsbeloppen
också ifrågasätta^, och synes kunna ske i anslutning till sänkningen
tor haradssknvarnas del. ö l

..d,de bdb da ,n,u mke några bestämda grunder fastställts rörande eottgorelsen
för arbetet med debitering, såsom exempelvis är fallet beträffande
tingshusmedel, dar vissa häradsskrivare ansett sig kunna för sitt besvär
fordra och uppbära en gottgörelse av ända till 6 procent av uppbörden

böra,6 utfärda s^ga f°resknfter om gudema för provisionens beräknande

, ...m utskottet är av den uppfattningen, att här föreslagna åtgärder snarast
tf J -ptnb0ra komi?a tdl utförande, har utskottet funnit sig böra hemställa
att fksdaSen “V salvelse till Kungl. Hajd anhålla, att Kungl Mai t ville
årSrrlklsdag framlägga förslag örn en allmän sänkning av utgående
piovisioner for häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän i städer.

Som nyss anmärkts, beslöt riksdagen i enlighet med vad statsutskottet
sålunda föreslagit.

I anledning av riksdagens skrivelse har styrelsen för Sveriges häradsskr
ivar förening till chefen for finansdepartementet inkommit med en skrivelse
dari styrelsen anfört, bland annat, följande:

Beträffande den ifrågasätta sänkningen av provisionerna vill styrelsen
befogad1 meenn\Uttala’ I** 6U sankninS av provisionerna i vissa fall svnes
tänkt sin nedSf; -°m de?“a ^ ff1"®11* ocb på det sätt statsutskottet
iu t ptg’(ip®dtt+n^eni komme^ verka synnerligen orättvist. Så kan
ju t ex. den omständigheten, att vagdistrikten i ett visst fögderi genom
häradsskrivare^ lata debitera vägskatt med avsevärda belopp, icke rattfärsänkning
av landstingsprovisionen till låt oss säga hälften i ett
“nät fogden, dar ingen vagskatt alls debiteras genom häradsskrivare^

A.ftLr™ genomgripande nedsättning av debiteringsprovisionerna nu
.. all avagabringas torde konsekvensen krava, att samtidigt tages under över -

Kungl. Majus proposition nr 151. 9

vägande, huruvida icke de till statsverket indragna provisionerna för samma
skatters uppbörd och redovisning borde i landstingens med heres intresse
nedbringas till motsvarande nivå.

Det bör emellertid beaktas, att klagomål från något landsting eller annan
i saken ekonomiskt intresserad över debiteringsprovisionens storlek veterligen
icke ligger till grund för riksdagens beslut. Detta förhållande bör
val anses tyda på vederbörande intressenters övertygelse att varje annat
debiterings- och uppbördsförfarande skulle ställa sig dyrare och även eljest
ofördelaktigare än det nuvarande. Det vill fördenskull synas, som örn den
föreliggande riksdagsskrivelsen tillkommit väsentligen av omtanke för att
häradsskrivarna ej skola bliva i tillfälle att bereda sig inkomstnetton av, som
det synts, obehörig storlek. Till jämförelse nied de såsom alltför höga betraktade
inkomsterna har nian åberopat de löneförmåner, som föreslagits åt
häradsskrivarna av 1924 års uppbördssakkunniga, nämligen enligt lönegrad B 22.
En sådan jämförelse måste dock vara missvisande. I den nuvarande organisationen
intager ju häradsskrivaren en betydligt självständigare ställning och
svarar för ett eget och genom underlydande personal utfört arbete av mera
mångskiftande art än tjänstemannen nied samma benämning i det tilltänkta
nya systemet. Till belysande härav må erinras örn att länsbokhållarna av
lia klass, vilka nu tillhöra lönegrad B 24, tidigare, då arbetet å häradsskrivarkontoren
ännu icke var tillnärmelsevis så omfattande som nu, i lönehänseende
stodo efter häradsskrivarna. Yi vilja i detta sammanhang icke underlåta
att ytterligare understryka, vad man i allmänhet har långt ifrån klart
för sig, nämligen vilken myckenhet betydelsefullt arbete under nästan ständigt
jäkt till följd av knappt tillmätta tider det för närvarande presteras å
häradsskrivarkontoren och vad sålunda dessa tjänster, rätt skötta, numera
kräva av sina innehavare.

Häradsskrivarna äro, som redan antytts, nödsakade att i betydande omfattning
anlita tjänstebiträden. Eftersom de själva få avlöna dessa och den
egna nettoinkomsten alltså blir beroende av uti vilken utsträckning biträden
anlitas, ligger det i sakens natur, att varje häradsskrivare strävar efter att
utföra arbetet på ett så planmässigt och utgiftsbesparande sätt som möjligt.
Uti just detta förhållande — exempelvis familjemedlemmarnas deltagande i
tjänstegöromålen — samt en daglig arbetstid för dessa och framförallt för
tjänsteinnehavaren själv, som betydligt överstiger den eljest vid statens verk
stipulerade — ligger förklaringen" till att häradsskrivarbefattningarna på sina
håll kunna bliva jämförelsevis inkomstbringande. Yid en i samband med
lönereglering och provisionsindragning verkställd överflyttning av biträdeslönerna
å statsverket skulle detta moment av möjligaste återhållsamhet^
fråga örn utgifterna i avsevärd mån försvagas och statens nettokostnad salunda
utom allt tvivel bliva betydligt större i stället för mindre än nu.

Styrelsen får vördsamt anhålla att vid bedömandet av frågan om minskning
av provisioner eller andra ersättningar, som böra till häradsskrivare
utgå, följande synpunkter måtte beaktas:

att här adsskri var tjänsterna äro ett slags entreprenörstjänster, å vilka nettobeliållningen
alltid mäste vara synnerligen varierande, beroende som den
är av innehavarens •— och i många fall hans familjemedlemmars — personliga
arbetsförmåga, tillgången på annan arbetskraft, biträdeslöner, hyra för
tjänstelokal lii. m.;

att inemot hälften av kåren för närvarande innehar sina tjänster på förordnande
och förty icke åtnjuter ålderstillägg men i många fall får vidkännas
dubbla pensionsavgifter;

att häradsskrivarna icke åtnjuta semester men numera själva måste bekosta
ersättning åt biträdande mantalsskrivningsförrättare; samt

Kungl. Majus proposition nr 151.

att från och med år 1932 ett väsentligt ökat arbete ålagts häradsskrivarna,
utan ersättning, genom kronouppbördens uppdelning i två terminer.

Ue direkta merkostnaderna på grund av kronouppbördens delning hava
tidigare på grund av verkställda provdebiteringar beräknats till minst 1,000
kronor. i ett medelstort fögderi. Den hittills vunna erfarenheten av årets
debiteringsarbete visar, att sagda merkostnad beräknats snarare för lågt än
för högt, särskilt som det i de flesta fögderier blivit nödvändigt att inköpa
dyrbara räknemaskiner för att det ökade arbetet skall kunna medhinnas.

På grund av dessa olika skäl och då skatteunderlaget av allmänt kända
orsaker väntas komma att starkt nedgå under de närmaste åren, anser styrelsen
det vara nödvändigt, att den största varsamhet iakttages vid reglering
av härad sskrivarnas provisionsinkomster.

Jämväl föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän har inkommit
med en skrivelse i ärendet och därvid anfört, bland annat:

Det förtjänar helt visst att betonas den sakligt vitt skilda ställning städerna
och deras kronouppbördstjänstemän intaga till frågan örn häradsskrivarnas
löne- och sportelförmåner. Det har stått utanför statsrevisionens bedömande
i vilken mån och på vad sätt en omreglering av löneförmånerna
för kronouppbördstjänstemännen i städerna kan vara påkallad. Statsrevis
ion en bär också sakligt och fullt riktigt stannat vid att för sin del blott
föreslå vissa begränsade regleringsåtgärder för de statsanställda häradsskrivarna.
. Man kan därför ej helt värja sig för den tanken, att statsutskottet
gått för långt, när utskottet föreslog ett ingripande jämväl i städernas befattningshavares
lönevillkor. Någon utredning föreligger icke i ärendet, som
kan^ giva stöd. för skäligheten uti att en minskning kommer till stånd i nu
utgående provisioner för städerna och deras kronouppbördstjänstemän. Det
vill alltså synas styrelsen, som örn detta ärende, vars karaktär förefaller vara
en ren lönefråga för .vissa statliga befattningshavare, under riksdagsbehandlingen
fått en inriktning., som icke varit påkallad vare sig från städernas eller
landstingens sida. Såvitt styrelsen har sig bekant föreligger nämligen icke
från landstingen någon framställning örn sänkning av bidragen till uppbördskostnaderna,
ej heller har någon utredning förebragts, som visar att ifrågavarande
landstingsbidrag liro för höga för det ändamål, som med bidragen
avses. Yad man sagt är i huvudsak blott, att häradsskrivarnas inkomster
äro för höga i förhållande till andra med dem jämförliga statliga befattningshavares.
Man har icke sagt och ej heller kunnat säga, att kronouppbördstjänstemännen
s i städerna inkomstförmåner äro för höga i förhållande
till andra med dem likställda kommunala befattningshavares. Kronouppbördstjänstemännen
i städerna hava i löneavseende städse måst intaga en
sämre position än andra med dem jämförbara kommunala befattninghavare,
beroende givetvis på den särställning dessa befattningshavare intaga inom
det kommunala verksamhetsfältet. Att staten skulle medverka till att ytterligare
försämra denna position för de kronouppbördstjänstemän, som beklagligtvis
ännu tvingats att lita till vissa provisionsinkomster, torde knappast
vara påkallat. Inseendet och kontrollen över de kommunalanställda kronouppbördstjänstemännens
löneförmåner åvilar ju icke staten utan städerna,
som själva få bestrida kostnaderna för deras avlöning, frånsett den ringa
del av dessa som likvideras av landstingen i form av provision å landstingsskatten.

Inom finansdepartementet
upprättad promemoria.

På grund av riksdagens framställning har en promemoria med vissa förslag
till beskärningar av häradsskrivarnas löneförmåner utarbetats inom

Kungl. Majlis proposition nr 151.

finansdepartementet. I denna promemoria anfördes bland annat, att häradsskrivarnas
medelinkomst i tjänsten syntes ligga icke obetydligt över 15,000
kronor om året samt att de preliminära överväganden, som med hänsyn
därtill skett angående möjligheterna till beskärningar, givit till resultat, att
en sammanlagd minskning å minst 300,000 kronor borde kunna äga rum å
de allmänna , medel, varav häradsskrivarnas ersättningar av olika slag bestriddes,
utan att billighetens fordringar träddes för nära. Därav borde,
enligt vad i promemorian uttalades, lämpligen omkring hälften komma statsverket
till godo, under det att återstoden borde tillgodonjutas av landstingen
och vägkassorna. I promemorian anfördes vidare, att en ändring av de i
staten fastställda lönebeloppen icke syntes låta sig omedelbart genomföra,
i varje fall icke beträffande de ordinarie häradsskrivarna, samt att den
minskning i statsutgifterna, som i detta hänseende borde äga rum, därför
torde böra gå ut över de berörda särskilda ersättningarna för vissa handlingars
upprättande.

De förslag till beskärningar, som funnos upptagna i promemorian, inneburo
i korthet följande. Ersättningen för röstlängders upprättande skulle
helt bortfalla, då det icke syntes orimligt, att det ifrågavarande arbetet inräknades
bland de göromål, vilka häradsskrivarna borde utföra utan särskild
ersättning utöver dem tillkommande löneförmåner. Därigenom skulle
uppstå en besparing för statsverket av cirka 65,000 kronor. Ersättningen för
pensionsförteckningar skulle likaledes av samma anledning helt bortfalla,
varigenom skulle uppstå en besparing för statsverket av cirka 54,000 kronor.
Vidare skulle ersättningen för avskrifter av taxeringslängder m. m. nedsättas
med 20 procent av vad som nu utgår. Därigenom skulle å anslaget till kostnader
för årlig taxering uppstå en besparing av cirka 50,000 kronor. Slutligen
föreslogs en förändring av de grunder, efter vilka debiteringsprovisionen
å landstingsmedel och vägskattemedel utgår, varigenom för landstingens del
beräknades uppstå en besparing av sammanlagt cirka 130,000 kronor och
för vägkassorna sammanlagt 35,000 ä 40,000 kronor. Till detaljerna i sistnämnda
förslag skall jag i det följande återkomma (se s. 19).

Den berörda promemorian har varit remitterad för yttrande till samtliga
länsstyrelser ävensom till statskontoret och pensionsstyrelsen. Vidare har
tillfälle beretts styrelserna för Sveriges häradsskrivarförening, föreningen
Sveriges städers kronouppbördstjänstemän, svenska landstingsförbundet och
svenska stadsförbundet att inkomma med yttrande över densamma.

De i promemorian framlagda principerna för beskärningarnas anordning
hava i stort sett vunnit gillande, även örn från många håll anmärkningar
framställts. En i flera yttranden återkommande principinvändning hänför
sig till önskemålet om att en definitiv lönereglering snarast möjligt genomföres
för häradsskrivarna. Det har sålunda ansetts, att de föreslagna åtgärderna
icke innebära en principiellt riktig lösning av häradsskrivarnas
lönefråga och att det enda riktiga och rättvisa vore att omedelbart gå i
författning örn en verklig lönereglering. I en del yttranden har som allmänt
omdöme uttalats, att förslagets genomförande kunde i vissa fall drabba

Kungl. Majds proposition ur 151.

väl hårt, och fördenskull hava lindringar i olika hänseenden ifrågasatts.
Därvid har från vissa länsstyrelser påpekats bland annat, att en alltför
hård reducering kunde tänkas komma att på ett icke önskvärt sätt gå ut
över häradsskrivarnas biträden. Från dera håll har särskilt framhållits det
förut antydda förhållandet, att hänsyn måste tagas till de ökade utgifter
för tjänsten, som den nyss genomförda uppdelningen av k^onoskatteuppbörden
medfört.

Av yttrandena må ett par något utförligare omnämnas.

Styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening har i sitt yttrande till en
början berört ökningen i häradsskrivarnas omkostnader på grund av kronoskattens
uppdelning. Efter att hava påpekat, att ökningen tidigare beräknats
till minst 1,000 kronor i ett medelstort fögderi, anför styrelsen vidare
i sitt yttrande:

^r. numera tydligt, att dessa merkostnader därvid uppskattats för
lågt, särskilt som det visat sig nödvändigt att i ett stort antal fögderier inköpa
dyrbara räknemaskiner — enligt uppgift under år 1932 54 stycken till ett
pris av i medeltal omkring 2,200 kronor per maskin — för att det ökade
arbetet skulle kunna medhinnas inom den för debiteringen anslagna, allt
för knappa tiden. Då nu kronouppbördens delning, till synes med gott
resultat för stat och kommun samt till lättnad för allmänheten, blivit genomförd
och detta kunnat ske väsentligen på grund av föreningens villiga medverkan
vid reformens planläggning och genomförande, synes det styrelsen rimligt och
rättvist, att vid lönefrågans bedömande full hänsyn tages till de med reformen
förbundna oundvikliga merkostnaderna.

Styrelsen har därefter ytterligare anfört följande:

Styrelsen får ånyo framhålla, att häradsskrivarna icke åtnjuta semester,
att de ordinarie häradsskrivarnas pensionsunderlag är förhållandevis mycket
lågt och att pensionsfrågan för de tillförordnade häradsskrivarna — snart
hälften av kåren alltjämt är olöst. På grund av dessa omständigheter
och då det av kända orsaker måste befaras, att skatteunderlaget och därmed
sportelinkomsterna komma att under de närmaste åren nedgå, måste den
reella medelinkomsten för häradsskrivarna, även örn inga som helst beskärmngar
av deras inkomster genom författningsändringar skulle ske, i allt
fall ovillkorligen i fortsättningen beräknas avsevärt lägre än i promemorian
antagits. Styrelsen nödgas därför uttala som sin mening att de i föreliggande
promemoria föreslagna beskärningarna av häradsskrivarnas provisioner och
ersättningar äro allt för kraftiga och för de medelstora och mindre fögderierna
så ingripande, att allvarlig fara i många fall skulle uppstå för tjänsternas
behöriga skötande.

Styrelsen för svenska stadsförbundet, som huvudsakligen uppehållit sig vid
förslaget, i vad detsamma rör kronouppbördsmännen i städerna, har för sin
del hävdat den uppfattningen, att en eventuell indragning av provisionerna
för häradsskrivarna icke med nödvändighet behövde och icke heller utan
\ idare borde medföra samma konsekvenser för kronouppbördsmännens del.
Styrelsen anför, att örn den nu avsedda beskärningen av landstingsmedelspro
visionen skulle genomföras, detta innebure ett icke oväsentligt skärpande
av magistratsstädernas ansvar för uppgifter, som staten ombesörjde för
landet i övrigt. I och med en minskad ersättning till kronouppbördsmännen

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

åsamkades nämligen ifrågavarande städer sannolikt rätt betydande merutgifter
för kronouppbördens bandhavande. Mest påtagligt syntes detta bliva
följden i de städer, där sportlerna indi-agits till stadskassan. För de städer
åter, där ersättningarna ifråga nppbures icke av stadskassan utan av kronouppbördsmännen,
bleve det visserligen dessa, som närmast skulle drabbas
av förlusten. Det kunde emellertid tagas för givet, att de i sin tur vände
sig till respektive städer med krav på ersättning för minskade inkomster.
— För ett jämställande av häradsskrivare och kronouppbördsmannen i föreliggande
avseende syntes knappast kunna anföras annat motiv an att bada
kategorierna sysslade med arbete av samma art och att det vore oegentligt,
örn landstingen skulle betala enligt två olika taxor. Men bakom en sådan
anordning skulle dock ligga den reella skillnaden, att det i ena fallet gällde
ersättning för uppgifter, som staten själv ombesörjde genom sina tjänstemän,
under det i andra fallet gällde debitering och uppbörd, som ombesörjdes
av en stad, i vilket fall staten icke syntes med samma fog kunna bestämma
över ersättningen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har i ett mera allmänt hållet
yttrande uttalat, att en minskning av de statliga ersättningarna till häradsskrivarna
icke borde få medföra, att landstingen och vägkassorna ginge
miste örn en av riksdagen såsom skälig ansedd förmån. Styrelsen förordade
förty att de nuvarande procentsatserna för debiteringsprovisionen i fråga
örn ''landstingsskatt och vägskatt sänktes i enlighet, med riksdagens förslag.

Till de inkomna remissyttrandenas innehåll i övrigt ber jag få återkomma
i anslutning till den behandling av vart och ett av de särskilda indragningsförslagen,
vartill jag för åstadkommande av en mera fullständig belysning
av de olika förslagens innebörd i det följande skall övergå.

Av den förut lämnade redogörelsen för de nu gällande grunderna för
häradsskrivarnas löneförmåner framgår, att häradsskrivarnas inkomster i
tjänsten för närvarande variera avsevärt inom olika fögderier. A andra
sidan kan redan av redogörelsen konstateras, att häradsskrivarna i gemen
intaga en synnerligen förmånlig ställning i avseende å inkomster från tjänsten.
Den undersökning, som i nu berörda hänseende ytterligare verkställts, har bekräftat,
att häradsskrivarnas behållna medelinkomst av tjänsten ligger åtskilligt
över den lön, som i allmänhet tillkommer statstjänstemän av motsvarande
kvalifikationsgrad. Att exakt angiva en siffra som medeltal låter
sig av olika skäl icke göra. Undersökningen har dock givit vid handen, att
nettoinkomsterna av tjänsten i ett medelstort fögderi under de senaste åren
före kronouppbördens delning i allmänhet snarare över- än understigit
15,000 kronor. Vid denna beräkning har hänsyn icke tagits till att — på
sätt statsrevisorerna framhållit — många häradsskrivare innehava uppdrag
såsom ordförande i taxeringsnämnd och i denna egenskap uppbära särskild
ersättning. Nämnda inkomster, som för övrigt icke åtnjutas av på långt
när alla häradsskrivare, äro nämligen icke inkomster i tjänsten. A andra
sidan måste bemärkas, att ett stort antal häradsskrivare icke nå upp till

Departe ments chefen.

Kungl. Majda proposition nr 151.

(len nämnda inkomsten, medan andra häradsskrivares årsinkomst av tjänsten
icke oväsentligt överstiger densamma.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag lika med riksdagen, att
en reduktion av häradsskrivarnas inkomster bör komma till stånd. Denna
reduktion bor emellertid enligt min mening ske så, att icke allenast provisionerna
å landstingsmedel och vägskatt till förmån för landstingen och
vägkassorna beskäras utan jämväl av statsmedel utgående förmåner i den
mån så kan ske minskas. Därigenom att inkomstminskningen slås ut på
flera olika inkomstkällor vinnes en större säkerhet för att den träffar de
olika befattningshavarna mera rättvist och icke alltför ojämnt drabbar vissa
tjänstinnehavare. Därtill kommer, att den besparing för det allmänna, som
asyftas, bor komma såväl staten som landstingen och väghållningsdistrikten
till godo. Att i enlighet med vissa yrkanden genomföra inkomstreduceringarna
i samband nied en lönereglering för häradsskrivarna skulle väl
ur vissa synpunkter hava varit önskvärt, men med hänsyn till de olika
frågor rörande folkbokföring och skatteuppbörd m. m., som därmed äro
förknippade, lärer detta icke för närvarande vara möjligt. Då de i staten
för häradsskrivarna fastställda avlöningsförmånerna icke kunna minskas,
i varje fall icke beträffande de häradsskrivare, som hava fullmakt å sin tjänst!
återstår för genomförande av en minskning av statens utgifter i förevarande
hänseende icke annat än ett borttagande eller beskärande av de särskilda
ersättningar, som enligt vad jag förut nämnt utgå av statsmedel för upprättande
av röstlängder, för pensionsförteckningar och för avskrifter av taxeringslängder
m. m.

Vid övervägande av frågan örn genomförande av en beskärning av häradsskrivarnas
inkomster måste emellertid beaktas, att redan själva systemet för
häradsskrivarnas avlöning bjuder till iakttagande av en viss försiktighet
härutinnan. Det förhållandet, att en avsevärd del av inkomsterna äro baserade
på sportler, medför nämligen enligt sakens natur, att en viss osäkerhet
råder i fråga örn de inkomster, som för varje år äro att påräkna. Vidare
måste erinras därom, att betingelserna för ernående av en viss behållen inkomst
äro väsentligen olika för olika häradsskrivare, även där arbetsbördan
och de inflytande bruttoinkomsterna äro lika. Då häradsskrivarén har att
svara för alla utgifter för tjänsten, d. v. s. tjänstelokal, avlöning till biträden,
skrivmateriel m. m., blir givetvis den behållna inkomstens storlek i
icke ringa mån beroende av omständigheter, som äro av personlig eller lokal
natur. Man måste sålunda räkna med att den egna arbets- och organisationsförmågan
är olika stor hos olika häradsskrivare, varav följer, att behovet
av biträdeshjälp varierar även mellan fögderier med samma arbetsbörda.
Vidare äro kostnaderna för biträdeshjälp väsentligt olika i olika
fall. På många håll deltaga häradsskrivarnas egna familjemedlemmar i
kontorsarbetet, vilket naturligen är ägnat att nedbringa kostnaderna och
öka den behållna inkomsten, medan för andra häradsskrivare avlöningen
av biträden drager avsevärda kostnader. Hyran för tjänstelokal ställer
sig väsentligen olika, beroende pa hyresläget å den ort där fögderiets

Kungl. Majus proposition nr 151.

expedition är belägen, o. s. v. De nämnda förhållandena göra, att så länge
frågan om en slutlig lönereglering för häradsskrivarna, med åtagande från
statens sida att svara för utgifterna i tjänsten, icke blivit löst, sportlerna
icke kunna beräknas alltför snävt. Att märka är också, att den från och
med år 1932 genomförda uppdelningen av kronoskatten på två betalningsterminer
förorsakat häradsskrivarna ökat arbete med åtföljande ökade utgifter
för skrivhjälp m. m. Erinras må örn den av Sveriges häradsskrivarförening
i förberörda yttrande lämnade uppgiften, att merkostnaderna på
grund av kronouppbördens delning för ett medelstort fögderi, vilka beräknats
till 1,000 kronor örn året, uppskattats för lågt. Även denna omständighet
betingar en viss varsamhet vid genomförandet av inkomstreduceringarna.
En annan synpunkt, som jämväl kräver beaktande vid bedömande
av frågan örn inkomsternas beskärning, är den olikhet i inkomster, som
föreligger mellan distrikten. Det synes angeläget att i görligaste mån inrikta
beskärningarna så, att de komma att drabba de bärkraftigaste fögderierna
proportionsvis mera än de mindre givande.

I enlighet med dessa riktlinjer har den i ärendet utremitterade promemorian
upprättats. De inkomna yttrandena hava i stort sett bekräftat
möjligheten och lämpligheten av att redan nu, utan avvaktan på en definiti\
lönereglering för häradsskrivarna, vidtaga beskärningar i de dem för närvarande
tillkommande extra ersättningarna av olika slag. Principerna föi
beskärningarnas genomförande hava icke heller gjorts till föremål för invändningar
av beskaffenhet att böra medföra några väsentligaie ändringai
därutinnan. Såsom av det följande framgår är det huvudsakligen i allenast
ett hänseende, nämligen i fråga örn ersättningen för pensionsförtecknmgarna,
som jag ansett mig böra frånträda de i promemorian upptagna förslagen.
Till belysande av den ekonomiska innebörden för häradsskrivarna av de
förslag, som komma att av mig framläggas, må redan här nämnas, att den
sammanlagda årliga beskärningen kan uppskattas för de största fögderierna
till 5,000 å 5,500 kronor, för ett medelstort fögderi till omkring 2,400 kronor
samt för de minsta fögderierna till inemot 1,000 kronor.

I sin skrivelse har riksdagen föreslagit, att begränsningen av provisionen
å landstingsmedel skall avse jämväl kronouppbördsmännen i städerna. Stjrelserna
för föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän och s\ enska
stadsförbundet hava däremot ansett, att städernas uppbördsmän borde lämnas
utanför de nu ifrågasatta provisionsindragningarna. Med anledning härav
vill jag framhålla, att provisionen till sin natur är en ersättning för bestyret
med debiteringen och att den provision, som jag kommer att
föreslå, enligt mili mening utgör tillräcklig gottgörelse för bestyret. Aid
nu nämnda förhållanden synes mig provisionen icke gärna kunna bestämmas
högre för kronouppbördsmännen i städerna än för häradsskrivarna.
Åt denna uppfattning har ock statskontoret i sitt över förenämnda promemoria
avgivna utlåtande givit uttryck. Att kronouppbördsmännen äro anställda
i städernas och icke såsom häradsskrivarna i statens tjänst torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ej härvidlag böra medföra någon skillnad. Erinras må, att de i förhållande
till landstingen, för vilkas räkning debiteringen sker, intaga samma ställning.
Vidkommande betydelsen för städerna och kronouppbördsmännen av
en reducering av provisionen ber jag att senare något få återkomma.

går nu att i det följande var för sig behandla de i promemorian
ifrågasätta beskärningarna och nedsättningarna av dels de nuvarande provisionssatserna
för debitering av landstingsmedel och vägskatt dels ock de av
statsmedel nu utgående ersättningarna till häradsskrivarna för upprättande
av röstlängder, pensionsförteckningar och avskrifter av taxeringslängder m. m.
I anslutning till förstnämnda fråga kommer jag att upptaga till behandling
jämväl den av 1932 års riksdag i förenämnda skrivelse nr 213 berörda frågan
om utfärdande av föreskrifter rörande grunderna för beräknande av provision
för debitering i samband med kronoutskylderna av tingshusmedel.
Slutligen skall jag tillåta mig att till särskild behandling upptaga en i samband
med det nu föreliggande ärendet uppkommen fråga örn beredande åt
häradsskrivarna av en mot semester svarande årlig ledighet från tjänstegöromålen.

Provision å debitering av landstingsmedel och vägskatt.

Enligt 48 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting ombesörjer länsstyrelsen,
pa landstingets begäran, att de av landstinget till uttaxering beslutade
medel under benämning landstingsmedel varda genom vederbörande, i
sammanhang med kronoskatterna, debiterade och indrivna.

Ersättning för härmed förbundna kostnader och arbete betalas av landstinget
enligt bestämmelserna i förordningen den 15 juni 1922 (nr 269) med
särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av
landstingsskatt m. m. I fråga örn debiteringen utgår ersättning härför till såväl
häradsskrivare som kronouppbördstjänstemän i stad med 1.2 procent å den del
av uppbörden, som ej överstiger 100,000 kronor, 0.9 procent å belopp mellan
100,000 och 300,000 kronor, 0.6 procent å belopp mellan 300,000 och 500,000
kronor, samt 0.3 procent å den del av uppbörden, som överstiger 500,000
kronor. Vad beträffar ersättning för uppbörden av landstingsmedlen, varom
i detta sammanhang icke är fråga, stadgas i samma förordning, att till uppbördstjänsteman
i stad utgår ‘/2 procent av uppbörden för staden, varjämte
vissa bestämmelser meddelas angående storleken av till statsverket indragna
provisionsandelar m. m.

I 63 § av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet stadgas, att länsstyrelsen på vägstyrelsens därom framställda
begäran ombesörjer, att vägskatten varder genom vederbörande i
sammanhang med kronoskatterna debiterad, indriven och redovisad, på sätt
örn landstingsmedel är föreskrivet. Detta innebär, att provision för debitering
och uppbörd av vägskatt utgår efter samma grunder som beträffande
landstingsmedlen.

Kungl. Majit» proposition nr 151.

På sätt förut omnämnts har 1932 års riksdag uttalat sig för en allmän
sänkning av de till häradsskrivare och kronouppbördsmän i städer utgående
provisionerna.

Vidkommande sänkningens storlek framgår av statsutskottets av riksdagen
godkända utlåtande i frågan, att beträffande landstingsmedelsprovisionen
åsyftats en nedsättning för de bärkraftigaste fögderierna till inemot
hälften av vad som nu utgår men för de övriga fögderierna proportionsvis
mindre. Pör åstadkommande härav ifrågasatte utskottet en ändring av de
nuvarande procentsatserna 1.2, 0.9, 0.6 och 0.3 till respektive 0.8, 0.4, 0.2
och 0.1.

I den förut omförmälda, till chefen för finansdepartementet med anledning
av riksdagens framställning avlåtna skrivelsen har styrelsen för Sveriges
häradsskrivaremening anfört följande:

Genom nu föreslagen sänkning av procentsatserna fran nuvarande. 1.2,
0.9, 0.6 och 0.3 till 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1 har statsutskottet avsett en minskning
av provisionen å landstingsmedel inom de skattekraftigaste fögderierna
till »inemot hälften av nuvarande belopp men för de övriga fögderierna
proportionsvis mindre sänkning». Detta statsutskottets uttalande måste
dock, såvitt styrelsen förstår, bero på någon felräkning, ty redan de mindre
fögderierna skulle med dessa procentsatser komma att drabbas av en sänkning
av inemot hälften, de medelstora av cirka hälften och de större av över
hälften.

Detta framgår av följande tablå:

Influtet	Nuvarande	Enligt stats-	Sänkning
belopp	provision	utskottet	%
mindre fögderi 200,000	2,100	1,200	42.9
1 300,000	3,000	1,600	46.7
medelstort » j 350,000	3,300	1,700	48.5
( 400,000	3,600	1,800	50. o
I 500,000	4,200	2,000	52.4
större » \ 1,000,000	5,700	2,500	56.i

För att ernå det resultat med sänkningen, som statsutskottet synes lia
avsett, skulle en procentsatsserie av exempelvis l.o, 0.6, 0.2, 0.1 vara tillfyllest,
i vilket fall minskningen ställer sig sålunda:

Influtet	Nuvarande	Beräknad	Sänkning
belopp	provision	provision	%
mindre fögderi 200,000	2,100	1,500	28.6
( 300,000	3,000	2,000	33.3
medelstort » 1 350,000	3,300	2,100	36.4
1 400,000	3,600	2,200	38.9
\| 500,000	4,200	2,400	42.9
större » j 1,000,000	5,700	2,900	49.1

Styrelsen hyser emellertid den bestämda uppfattningen, att den minskning
statsutskottet föreslagit komme att drabba de mindre och medelstora
fögderierna allt för hårt och att en procentsats utgående från nuvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 151.

346 33

Kungl. Majus proposition nr 151.

1.2, men med hastigare fallande skala, exempelvis alltså 1.2, 0.6, 0.3 ochO.i
vore rättvisare. Efter sistnämnda förslag skulle minskningen bliva:

	Influtet	Nuvarande	Beräknad	Sänkning
	belopp	provision	provision	%
mindre fögderi	200,000	2,100	1,800	14.3
	1 300,000	3,000	2,400	20. o
medelstort »	350,000	3,300	2.550	22.7
	\| 400,000	3,600	2.700	25.o
storup »	1 500,000	4,200	3,000	28.6
	t 1,000,000	5,700	3,500	38.6

Vid förestående beräkningar Ilar styrelsen icke medtagit debiterade belopp
understigande 200,000 eller överstigande 1,000,000, då dylika förekomma mera
sällan.

Stegringen under senare år av de av häradsskrivarna uppburna provisionerna
å landstingsskatt framgår av tabell 3 till den vid statsutskottets utlåtande
nr 86/1932 fogade bilagan. I de 96 fögderier, som behandlas i nämnda bilaga,
har provisionen från år 1923 till år 1931 ökats med i medeltal 28 procent.
Under samma tid har summan av landstingsmedlen ökats med 47 procent.

För belysande av innebörden dels av de nu gällande provisionssatserna,
dels av de utav statsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande ifrågasatta
procentsatserna 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1 med samma gränspunkter som nu
och dels av de utav Sveriges häradsskrivareförening framlagda procentsatserna
1.2, 0.6, 0.3 och 0.1 med samma gränspunkter som nu har upprättats följande
tabell, upptagande för olika uppbördsbelopp såväl den därå belöpande provisionen
som, i fråga örn de två senare skalorna, provisionens procentuella
sänkning i förhållande till vad som nu utgår.

Uppbördsbelopp

I. Nuvarande procent-satser : 1.2—0.9 —0.6 —0.3	II. Av riksdagen ifrågasatta procentsatser: 0.8—0.4—0.2—0.1	lil. Av föreningen ifrågasatta procentsatser: 1.2 —0.6—0.3—0.1
Provision	Provision	Sänkning %	Provision	Sänkning %
1,200	800	33	1,200	0
2.100	1,200	43	1,800	14
3,000	1,600	47	2,400	20
3,600	1,800	50	2,700	25
4,200	2,000	52	3,000	29
4,500	2,100	53	3,100	31
4,800	2,200	54	3,200	33
5,100	2,300	55	3,300	35
5,400	2,400	56	3,400	37
5,700	2,500	56	3,500	39

100,000...

200,000....

300.000. ...

400.000. ..

500.000. ..

600.000. ...

700.000. ..

800.000. .

900,000....

1,000,000...

Göres skalan mera fallande än nu genom att sänkningarna i procentsatsen
få inträffa tidigare, exempelvis vid 100,000, 200,000 och 400,000 kronor
i stället för såsom nu vid 100,000, 300,000 och 500,000 kronor, kunna med
utgångspunkt från dessa gränssiffror exempelvis följande alternativ uppställas
:

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Uppbördsbelopp	IV. 1.2—0.8—0.3—0.1	V. 1.2—O.e—O.s—O.i	VI. 1.0—0.6—0.2—0.1
Provision	Sänkning %	Provision	Sänkning %	Provision	Sänkning %
100,000.....................	1,200	0	1,200	0	1,000	17
200,000.....................	2,000	5	1,800	14	1,600	24
300,000...................	2,300	23	2,100	30	1,800	40
400.000...................	2,600	28	2,400	33	2,n00	44
500,000.....................	2,700	36	2,500	40	2,100	50
600.000.....................	2,800	38	2,600	42	2.200	51
700.000.....................	2,900	40	2,700	44	2,300	52
800,000.....................	3,000	41	2,800	45	2,400	53
900,000....................	3,100	43	2,900	46	2.500	54
1,000,000.....................	3,200	44	3,000	47	2.600	54

I den inom finansdepartementet med anledning av riksdagens framställning
upprättade promemorian anfördes, att ett genomförande av de av riksdagen
ifrågasatta provisionssatserna skulle komma att innebära en betydligt
kraftigare sänkning av provisionerna än som av riksdagen förutsatts. I
promemorian erinrades, att riksdagen uttalat såsom en lämplig norm, att provisionen
å landstingsmedel skulle för de skattekraftigaste fögderierna minskas
till inemot hälften av nuvarande belopp, medan för de övriga fögderierna
borde ske en proportionsvis mindre sänkning. Genom de av utskottet
nämnda procentsatserna skulle emellertid sänkningen, enligt vad i promemorian
framhölls, komma att uppgå för de större fögderierna till 54—56
procent, för ett medelstort fögderi till ungefär 50 procent och för ett mindre
fögderi till över 40 procent. Även för de allra minsta fögderierna skulle
sänkningen närma sig 40 procent. Då en dylik sänkning föreföll alltför
kraftig och det av riksdagen önskade resultatet närmast synts kunna uppnås,
därest procentsatserna bestämdes enligt alternativ Y i nyssberörda tabell,
föreslogs i promemorian, att beskärningen skulle ske enligt detta alternativ.
Därigenom skulle sänkningen i landstingsmedelsprovisionen för de större
fögderierna — med ett uppbördsbelopp av 500,000 kronor och däröver
— närma sig 50 procent, medan för de minsta fögderierna sänkningen bleve
relativt liten. För ett medelstort fögderi bleve sänkningen något över 30
procent, motsvarande ungefär 1,000 kronor. I fråga om vägskatteprovisionen
bleve sänkningen i de mest givande fögderierna cirka 33 procent, under det
att i de minsta provisionen bleve orubbad. I ett medelstort fögderi bleve
sänkningen å vägskatteprovisionen inemot 20 procent, motsvarande 300 a
400 kronor.

I promemorian uttalades tillika, att den föreslagna sänkningen av landstingsmedelsprovisionen
borde gälla även kronouppbördstjänstemännen i städerna,
då det nämligen icke torde kunna komma ifråga att beträffande dessa
tillämpa andra provisionssatser än för liäradsskrivarna.

De över promemorian hörda myndigheterna hava i stort sett uttalat sig
för det däri framlagda förslaget. Uland länsstyrelserna har salunda endast
ett fåtal stiillt sig avvisande eller tvekande däremot.

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 151.

För min del vill jag föreslå, att provisionen bestämmes enligt den i
nämnda alternativ Y upptagna skalan och med beloppen 100,000, 200,000
och 400,000 kronor såsom gränspunkter. Billighetens krav synas mig icke
genom denna sänkning trädas för nära, låt vara att den beskärning, som
sålunda kommer till stånd, för många häradsskrivare kan bliva kännbar.
Att den provision, som med berörda skala skulle utgå, enligt min mening
utgör tillräcklig gottgörelse för bestyret med debiteringen, är förut nämnt.

På sätt jag tidigare framhållit bör den beskärning, som nu föreslås skola
genomföras beträffande häradsskrivarna tillkommande provision å landstingsmedlen,
jämväl avse kronouppbördstjänstemännen i städer. Med den
föreslagna skalan för provisionens beräknande skulle allenast debiteringsförlättarna
i de större städerna — med 15,000 ä 20,000 invånare och däröver
— komma att i högre grad beröras av sänkningen. Jag tillåter mig i detta
avseende, hänvisa till de uppgifter angående under år 1931 utbetalade provisioner
i de olika städerna, som lämnats i den vid statsutskottets utlåtande
nr 86/1932 fogade utredningen (s. 44). I flera av de större städerna äro kronouppbördstjänstemännen
anställda i stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen
ifråga ingår till stadens kassa. Den minskning i stadens inkomster,
som en reduktion av provisionen kan antagas medföra, är uppenbarligen
utan betydelse för stadens ekonomi. I de städer, där provisionen tillfaller
tjänstemännen själva, lärer deras ekonomiska ställning vara sådan, att sänkningen,
i den mån den ej kompenseras av vederbörande stad, icke kommer
att drabba alltför hårt.

I detta sammanhang torde jag få till behandling upptaga fråga örn en
förändring i debiteringsprovisionens tekniska anordnande.

Provisionen skall nu enligt 1922 års förordning beräknas för varje kalenderår
. å det belopp, som hos länsstyrelsen bokförts såsom under kalenderaret
influtet, alitsa icke pa det debiterade beloppet. Denna anordning
har vållat länsstyrelserna ett avsevärt arbete med provisionens uträknande
men eljest icke, såvitt känt är, hittills medfört någon olägenhet. Efter den
från och med år 1932 genomförda uppdelningen av kronoskatteuppbörden
å två terminer ställer sig saken emellertid annorlunda. På grund av denna
delning inflöt nämligen under år 1932 blott ungefär hälften av landstingsskatten
och vägskatten, medan återstoden inflyter först vid andra uppbörden
våren 1933. För framtiden kommer detta förhållande att fortfara, så att ett
års skatter inflyta med ungefär lika hälfter under två på varandra följande år.
Därest nu gällande bestämmelser bibehållas, skulle provisionen komma att
avse två olika uppbördsbelopp, vilka hänföra sig till olika års debitering.
Detta är givetvis i och för sig mindre lämpligt. Härtill kommer, att det
efter den nuvarande ordningen icke lärer vara möjligt för länsstyrelserna
att vid utgången av ett kalenderår exakt angiva vad som influtit i landstingsmedel
och vägskatt under novemberuppbörden, utan upjxlelningen på dessa
och övriga delbara uppbördstitlar måste bliva approximativ. Olägenheterna
härav framträda särskilt beträffande debiteringsprovision en, som utgår efter
fallande skala.

Kungl. Majus proposition nr 151.

Nu nämnda förhållanden föranleda mig att föreslå den ändring i debiteringsprovisionens
anordnande, att densamma skall uträknas på det debiterade
beloppet i stället för, såsom nu, på det influtna beloppet. I och förslg
förefaller detta vara en naturligare anordning. Att det innebär en förenkling
av arbetet för länsstyrelserna ligger i öppen dag. Den ekonomiska betydelsen
av en dylik anordning för dem, som skola betala provisionen, lärer
vara skäligen ringa, då de belopp, varå provision skulle komma att utgå, ändå
att de ej inflyta, enligt gjorda uträkningar i allmänhet icke överstiga 5 procent avdebiterade
belopp, och provisionen för dessa restbelopp ju skulle komma
att utgå efter den lägsta procentsatsen för vederbörande fögderi eller stad.
Enligt verkställd uträkning skulle provisionen å dessa restbelopp med de
av mig föreslagna procentsatserna icke komma att i medeltal för fögderi
uppgå till mer än cirka 50 kronor för landstingsskatt och cirka 25 kronor
för vägskatt, belopp som äro praktiskt taget utan betydelse i förhållande
till de avsevärda sänkningar å provisionerna i stort, som dessa procentsatser
komma att innebära.

Den sålunda föreslagna omläggningen till att beräkna provisionerna för
debitering av landstingsskatt och vägskatt å de debiterade beloppen i stället
för å de influtna lärer emellertid böra medföra vissa särskilda anordningar
med avseende å övergången från det gamla till det nya systemet. Principiellt
torde det nya systemet böra tillämpas från och med den debitering, som verkställes
under år 1933, och de äldre reglerna gälla beträffande tidigare debiterade,
under år 1933 eller därefter inflytande medel. Vid beräknandet avprovisionen
å dessa medel torde likväl till ernående av ett rättvist resultat
böra så anses, som örn medlen influtit rinder år 1932. Med hänsyn å ena sidan
till de obetydliga belopp, som inflyta mer än två år efter debiteringen, och å
andra sidan till det arbete provisionernas uträknande medför torde provision
dock icke böra utgå i fråga örn belopp, som inflyta efter utgången av år 1934.

För genomförande av de ifrågasatta nya provisionsgrunderna erfordras
ändring av bestämmelserna i 1922 års förordning. Emellertid böra samtidigt
vissa andra ändringar däri vidtagas, varför det synes lämpligast, att förordningen
ersättes med en helt ny författning.

I tredje stycket i 1922 års förordning meddelas föreskrifter örn ersättning
till landskamrerare, vilken ersättning beräknas efter en på vässt sätt fallande
skala. I samband med löneregleringen för landsstatstjänstemännen år 1925
indrogs denna landskamrerarnas provision till statsverket, i det att genom
brev den 31 juli 1925 föreskrevs, bland annat, att landskamrerarna förut
tillkommande andel av provisionen å landstingsmedel m. m. skulle i länsräkenskaperna
omföras till riksstatens inkomsttitel »Diverse inkomster».

I förordningens femte stycke stadgas, att till statsverket indragna provisionsandelar
skola utgå med ’/2 procent. Dessa provisionsandelar avse
dels den förutvarande uppbördsprovisionen å landet till kronofogdarna, vilken
utgick med 1 procent, och dels ersättningen till lanträntmästare, vilken förut
utgick med ,/4 procent.

I 1922 års förordning omnämnas sålunda två slag av till statsverket in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

dragna provisionsandelar, landskamrerarnas, utgående efter fallande skala,
samt kronofogdarnas ock lanträntmästarnas, vilken reducerats till V2 procent
av uppbörden. Dessa indragna andelar synas lämpligen böra sammanslås
oell utgå efter en gemensam fix procent. Storleken av de till statsverket
indragna ersättningarna till landskamrerare Ilar under senare år uppgått
till för liela landet inemot 70,000 kronor för landstingsmedlen ock ungefär
35,000 kronor för vägskattemedlen. En liöjning av procentsatsen för de
i 1922 ars förordning avsedda, till statsverket indragna provisionsandelarna
från nuvarande 0.5 till 0.6 procent skulle innebära ett ökat provisionsbelopp
av cirka 85,000 kronor, därav cirka 60,000 kronor för landstingsmedel ock
cirka 25,000 kronor för vägskatt. En sammanslagning av ersättningarna
ifråga med iakttagande av nämnda jämkning skulle således leda till ungefär
samma ekonomiska resultat för statsverket som den nuvarande anordningen
och å andra sidan medföra betydligt mindre besvär för myndigheterna. En
ändring i dylik riktning synes därför böra vidtagas i samband med övriga
hithörande åtgärder.

I fjärde stycket i 1922 års förordning samt i femte stycket andra punkten
meddelade bestämmelser rörande vissa å äldre stat kvarstående tjänstemän
tillkommande provisioner torde kunna, i den mån de alltjämt äga betydelse,
upptagas i samband med ikraftträdandebestämmelserna.

I enlighet med de av mig nu anförda synpunkterna har förslag utarbetats
till ny förordning örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.

Ersättning för debitering och uppbörd av tingsliusmedel.

•

Jämte det 1932 års riksdag i sin förutnämnda skrivelse nr 213, punkt 2,
hemställt örn framläggande för 1933 års riksdag av förslag örn en allmän
sänkning av utgående provisioner för häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän
i städer, har riksdagen under samma punkt tillika uttalat, att
i de fall, då nu icke några bestämda grunder fastställts rörande gottgörelse
för arbetet med debitering, såsom exempelvis fallet vore beträffande
tingshusmedel, uttryckliga föreskrifter örn grunderna för provisionens beräknande
torde böra utfärdas.

Några andra utskylder eller avgifter än tingshusmedel lära icke förekomma,
beträffande vilka reglerande bestämmelser örn ersättningen för deras debitering
och uppbörd saknas. Beträffande tingshusmedlen hava, i anledning av
riksdagens nyssberörda uttalande, undersökningar företagits rörande den nuvarande
ordningen för debitering och uppbörd ävensom rörande de grunder,
som tillämpas för beräknande av ersättning åt häradsskrivarna, där debiteringen
handhaves av dessa. Denna undersökning har givit vid handen, att
praxis i förevarande hänseende är synnerligen oenhetlig. På många håll
ombesörjas debiteringen och uppbörden av de tingshusbyggnadsskyldiga
själva i samband med kommunaluppbörden, medan på andra håll tingshusmedlen
efter länsstyrelsens medgivande indrivas i samband med kronouppbörden.
I det senare fallet verkställes debiteringen givetvis av häradsskrivarén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

För debitering av tingsliusmedel uppbär liäradsskrivaren ersättning av de
tingshusbyggnadsskyldiga, varjämte statsverket i de flesta fall tillgodoföres
en viss ersättning, avsedd att motsvara till statsverket indragna provisionsandelar
(landskamrerares, lanträntmästares och kronofogdars). Dessa ersättningar
beräknas emellertid inom skilda län efter mycket olika grunder. Sålunda
utgår debiteringsprovisionen exempelvis i Stockholms län för närvarande
efter 4 procent, i Uppsala och Södermanlands län efter 3 procent, i Östergötlands
och Kalmar län efter 1,5 procent, i Kronobergs län efter 5 procent, allt
räknat å det debiterade beloppet. I Gävleborgs län utgör debiteringsprovisionen
1.5 procent å uppbördsbeloppet. Det förekommer även, att för olika
tingslag inom samma län olika procentsatser tillämpas. I ett pär fall utgai
ersättningen icke efter viss procent utan med ett bestämt belopp.

Beräknandet av storleken av den till statsverket indragna provisionsandelen
sker efter lika oenhetliga grunder som debiteringsprovisionens beräknande.
I två län utgår således denna andel efter 0.6 5 procent —i enlighet
med bestämmelserna örn indragna provisionsandelar för uppbörd av landstingsmedel
och vägskatt — i andra län utgår andelen efter 1.5, 2, 2.5, 2.7 5
och 3 procent, i allmänhet å det debiterade beloppet.

Med anledning av den sålunda verkställda undersökningen har inom finansdepartementet
upprättats en promemoria med förslag till författning i amnet,
av innehåll, dels att på vederbörligen framställd begäran tingshusmedlen
skulle debiteras och indrivas i sammanhang med kronoskatten, dels ock att
ersättning härför skulle efter vissa grunder utgå till häradsskrivarna för
debiteringen och till statsverket för uppbörden. I promemorian framhölls,
bland annat, att vid fastställande av procentsatsen för debiteringsprovisionen
hänsyn syntes böra tagas till att debiteringen av tingshusmedlen på grund
av de små belopp, som skulle fördelas, i allmänhet förorsakade ett i förhållande
till uppbördens storlek avsevärt arbete. Ersättningen till häradsskrivarna
förefölle därför böra bestämmas till 3 procent av det för varje år
debiterade beloppet. Ersättningen till statsverket syntes lämpligen kunna
bestämmas till 2 procent av samma belopp. Promemorian har remitterats
för yttrande till samtliga länsstyrelser samt till statskontoret, varjämte
Sveriges häradsskrivarförening beretts tillfälle att yttra sig i anledning av
densamma.

Av länsstyrelserna hava de flesta tillstyrkt det i promemorian framlagda
förslaget. I ett par fall har dock hävdats, att en efter procentuell grund
beräknad ersättning icke alltid bleve fullt rättvis, da fördelningen av de
ofta mycket små skattebeloppen stundom vore synnerligen arbetskrävande.
Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatt, huruvida icke ersättningen
till häradsskrivarna för debitering av tingshusmedel i förekommande
fall borde sättas i förhållande till antalet debiterade skatteposter samt bestämmas
att utgå efter visst lika belopp för varje skattepost i enlighet med
vad, eventuellt efter verkställd utredning därom, kunde prövas skiiligt med
hänsyn bland annat till häradsskrivarnas egna kostnader för debiteringsarbetet.
— I fråga om den föreslagna procentsatsen 3 procent för debiteringen

Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 151.

hava några länsstyrelser uttalat, att densamma vore i lägsta laget. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har sålunda ifrågasatt, huruvida ej en
uppdelning av den föreslagna sammanlagda provisionen, 5 procent, med
4 procent till häradsskrivare!! och 1 procent till statsverket vore mera rimlig
än den i författningsförslaget upptagna. Även länsstyrelsen i Stockholms
län har ansett debiteringsjjrovisionen böra sättas till 4 jmocent.

Statskontoret har i sitt utlåtande anfört, att en ersättning för ifrågavarande
debitering med 2 procent av det sammanlagda belopp, som för varje år
debiterats, syntes vara tillfyllest. Den föreslagna ersättningen åt statsverket
förefölle statskontoret skälig.

Styrelsen för Sveriges här adsskri varför euing har förklarat sig intet hava att
erinra mot förslaget örn ersättning för debitering av tingshusmedel.

Den utredning, som i förevarande hänseende ägt rum, bekräftar, att reglerande
bestämmelser j!å detta område äro av behovet påkallade. Till de
bestämmelser, som föreslagits i den utremitterade promemorian, kan jag
ansluta mig. På grund av vad i ett par yttranden påpekats har i författningsförslaget
införts bestämmelse därom, att uppgift örn det belopp, som
skall uttaxeras, skall senast den 1 september vara länsstyrelsen tillhanda.

Ersättning för röstlängders upprättande.

Anslag för detta ändamål har alltsedan år 1921 efter framställning av
Kungl. Maj:t årligen beviljats under andra huvudtiteln. Anslaget utgör för
närvarande såsom tidigare nämnts 65,000 kronor Ersättningens införande
motiverades på sin tid med den betydande ökning i häradsskrivarnas arbete,
som uppstått genom de nya bestämmelserna om upprättande av röstlängd
för val till riksdagens andra kammare m. m. Från början utgick ersättningen
med 50 öre för varje helt eller påbörjat uppslag örn minst 15 rader.
Anslaget upptogs då till 80,000 kronor årligen. På förslag av Kungl. Maj:t
nedsatte 1930 års riksdag anslaget för budgetåret 1930/1931 till 65,000 kronor,
med anledning varav ersättningen sänktes från 50 till 40 öre för uppslag
(kungörelse den 11 april 1930, nr 65). Denna sänkning motiverades huvud
sakligen med den stegring i penningvärdet, som ägt rum sedan ersättningen
senast bestämdes. Den nu utgående årliga ersättningen kan uppskattas i de
största fögderierna till inemot 800 kronor, i ett medelstort fögderi till omkring
550 kronor och i de minsta fögderierna till 350 ä 400 kronor.

Den särskilda nämnden för granskning av besparingsmöjligheter å riksstaten,
granskningsnämnden, yttrade i avgiven promemoria rörande besparingsmöjligheter
å andra huvudtiteln, att detta anslag borde kunna nedbringas
till hälften av det ursprungliga beloppet, d. v. s. till 40,000 kronor.
För möjliggörande härav syntes i första hand böra övervägas, örn ej ersättningarna
borde begränsas att utgå till allenast de häradsskrivare, vilkas
fögderier vore i ekonomiskt hänseende minst gynnsamma.

Uti den förut omförmälda inom finansdepartementet upprättade promemorian
angående beskärningar av häradsskrivarnas inkomster har emellertid

Kungl. Maj:ta proposition nr 151.

soia redan nämnts föreslagits, att den ifrågavarande ersättningen till liäradsskrivarna
skulle från oell med nästkommande budgetår helt upphöra.

Av de över promemorian hörda myndigheterna hava statskontoret och
ett tiotal länsstyrelser tillstyrkt förslaget i denna del. Fyra länsstyrelser
förorda en nedsättning nied 20 procent av de nu utgående ersättningarna,
under det att två länsstyrelser anse, att en nedsättning till hälften vore
lämplig. Fem länsstyrelser hava helt avstyrkt varje ändring av ersättningsbeloppen
ifråga.

I det föregående har jag framhållit, att en beskärning av de nuvarande
inkomsterna för häradsskrivarna bör verkställas sa, att därigenom en
minskning åvägabringas jämväl av statsutgifterna. Jag har tillika nämnt,
att för vinnande av detta syfte begränsning måste ske av de ersättningar
för särskilda bestyr, som av statsmedel nu utgå. I anslutning till vad sålunda
anförts tillstyrker jag, att ersättningen för röstlängdernas upprättande
borttages. Erinras må, att häradsskrivarna genom bestämmelsen i 15 § i
kungörelsen den 13 mars 1931 örn upprättande av röstlängd för val till riksdagens
andra kammare samt av kommunal röstlängd herodes viss inkomst för
upprättande av röstlängd. Enligt denna bestämmelse skall nämligen kommunen
till häradsskrivare för upprättandet erlägga en avgift av en krona för
varje helt eller påbörjat uppslag örn minst 15 rader.

Något anslag till förevarande ändamål är icke upptaget i årets statsverksproposition
(jfr II s. 91).

Ersättning för pensionsförteekningar.

Enligt 14 § i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring åligger
det mantalsskrivningsförrättaren att varje år uppgöra förteckning över de i
mantalslängden upptagna personer, som vid årets början uppnått 15 men
icke 66 år. Förteckningen tillställes taxeringsnämndens ordförande. Alltsedan
lagens tillkomst har ersättning till häradsskrivarna utgått med 2 öre
för varje i förteckningen upptagen person. Ersättningen har av Kungl. Maj:t
bestämts för varje år, senast genom brev den 22 april 1932. Anslag har för
ändamålet årligen upptagits å riksstaten under femte huvudtiteln och utgör
för närvarande såsom förut nämnts 54,000 kronor. I årets statsverksproposition
(Y s. 60) har för ändamålet i avbidan på definitiv framställning till
riksdagen beräknats samma belopp. Den nuvarande ersättningen uppgår, för
år räknat, i de största fögderierna till omkring 700 kronor, i ett medelstort
fögderi till omkring 450 kronor och i de minsta fögderierna till omkring
300 kronor.

Granskning snämnden anförde i promemoria rörande möjlighetei till be.
sparingar å femte huvudtiteln, att det syntes böra tagas under övervägande,
huruvida icke ifrågavarande ersiittning kunde nedsättas med halva beloppet,
i vilket fall detsamma företrädesvis syntes böra komma till godo innehavarna
av mindre inkomstbringande fögderier.

Såsom jag vid framläggandet av årets statsverksproposition anfort (V s. 60),
hava yttranden avgivits över granskningsnämndens förslag av statskontoret,

Departe ments chefen.

Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 151.

pensionsstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Sveriges häradsskrivarförening.
Statskontoret har i ett första yttrande i stort sett instämt i granskmngsnämndens
förslag och ifrågasatt, att ersättningen skulle utgå enligt en
efter antalet i längden upptagna personer fallande skala. Pensionsstyrelsen
har däremot anfört, att en dylik fallande skala skulle få ringa praktisk betydelse.
Styrelsen föreslog i stället, att ersättningen skulle utgå med ett
fixt belopp oberoende av fögderiets storlek. Detta förslag har omfattats
jämväl av länsstyrelsen i Gävleborgs län ävensom av statskontoret i förnyat
yttrande i frågan. Häradsskrivarföreningen har i sitt yttrande anfört, att
det enligt föreningens mening vore principiellt oriktigt att nedsätta ersättningsbelopp,
som vore baserade på självkostnadspris. Den föreslagna nedsättningen
vore dessutom godtycklig.

Såsom förut anförts har uti den i ärendet upprättade promemorian föreslagits,
att då jämväl arbetet med upprättande av pensionsförteckningarna
syntes vara av den art, att det skäligen borde åligga häradsskrivare att
utan särskild ersättning utföra detsamma, anslag för ifrågavarande ändamål
icke skulle uppföras i riksstaten för budgetåret 1933/1934.

Av de ö\er promemorian hörda myndigheterna hava statskontoret och
nio länsstyrelser förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget. Övriga
myndigheter hava däremot framfört betänkligheter mot borttagande av ersättningen
och hä\dat, att en dylik åtgärd icke stöde i överensstämmelse med
billighetens krav.

Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande betonat, att häradsskrivarna genom
skyldigheten att upprätta ifrågavarande förteckningar pålagts ett högst betydligt
arbete samt att det för såväl styrelsens som de lokala taxerings- och
uppbördsmyndigheternas befattning med förteckningarna vore av allra största
vikt, att detta arbete utfördes med synnerlig omsorg. Pensionsstyrelsen saknade
möjlighet att bedöma skäligheten av den föreslagna åtgärden. En oeftergivlig
förutsättning måste emellertid enligt styrelsens mening vara, att arbetsresultatet
därigenom icke äventyrades.

Förevarande fråga bör ses i samband med den örn ersättning för röstlängders
upprättande. Då jag ansett mig kunna tillstyrka, att sistnämnda
ersättning helt bortfaller, har detta varit endast under förutsättning att gottgörelsen
för pensionsförteckningar får kvarstå.

I fråga örn grunderna för ersättningens beräknande finner jag icke tilll
äckliga skäl vara för handen att för närvarande ifrågasätta någon förändring.
Ersättningens storlek torde icke vara för högt tilltagen i förhållande till
arbetet, särskilt som någon förändring av ersättningen icke skett alltsedan
dess tillkomst år 1913. Att låta ersättningen utgå efter en fallande skala
eller eljest med hänsyn tagen till fögderiernas större eller mindre ekonomiska
bärkraft passar mindre väl samman med ersättningens karaktär att utgöra
gottgörelse för visst arbete.

Jag anser salunda, att anslag för ändamålet bör såsom hittills äskas under
femte huvudtiteln. I fråga örn anslagets storlek har pensionsstyrelsen i

Kungl. Majus proposition nr 151.

skrivelse elen 30 augusti 1932 anfört, bland annat, att enligt av styrelsen
verkställda beräkningar skulle, därest ersättningen alltjämt komme att utgå
med 2 öre för varje i förteckningen upptagen person, för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1933/1934 erfordras ett belopp av 56,000 kronor.
Med hänsyn härtill och då nettoutgifterna å anslaget för budgetåret 1931/1932
uppgått till 56,797 kronor, torde det extra förslagsanslaget för ändamålet
böra för nästkommande budgetår upptagas till 56,000 kronor eller 2,000 kronor
mer än det preliminärt beräknade beloppet.

Ersättning för avskrifter av taxeringslängder m. m.

Enligt 22 §-2 mom. i kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med
vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall häradsskrivai e ofördröjligen
efter mottagandet av fastighetslängderna och inkomstlängderna från
taxeringsnämndens ordförande uträkna och i längderna införa skattekronor
och skatteören samt därefter låta avskriva längderna i två exemplar. Det
ena skall sändas till länsstyrelsen, det andra till vederbörande kommunalstämmas
ordförande eller stadsstyrelse. — 14 mom. föreskrives, att sedan
skogsaccislängden kommit häradsskrivaren tillhanda, skall han, därest längden
upptager virke, för vilket skogsvårdsavgift skall utgöras, låta avskriva
vederbörliga kolumner i skogsaccislängden i en särskild längd, skogsvårdsavgiftslängden,
samt insända densamma till vederbörande kommunalstämmas
ordförande eller stadsstyrelse.

Enligt cirkulär till länsstyrelserna den 6 juni 1929 (nr 128) har förordnats,
att häradsskrivarna för varje exemplar av de ifrågavarande längderna
erhålla ersättning beträffande fastighetslängd och skogsvårdsavgiftslängd med
1 krona för varje påbörjat 40-tal i längden upptagna fastigheter jämte 1
krona för varje påbörjat uppslag i summeringslängden till fastighetslängd
samt beträffande inkomstlängd med 1 krona för varje påbörjat 30-tal i längden
upptagna personer jämte 1 krona för varje påbörjat uppslag i summeringslängden.
Den årliga ersättningen för detta bestyr utgör för närvarande
i de största fögderierna omkring 3,000 kronor, i ett medelstort fögderi omkring
2,000 kronor och i de minsta fögderierna omkring 1,000 kronor.

Såsom förut nämnts utgå dessa ersättningar från anslaget å sjunde huvudtiteln
till kostnader för årlig taxering (VII C 7); och har nämnda anslag
för ifrågavarande ändamål under senare budgetår belastats med ett sammanlagt
belopp av över 250,000 kronor.

Uti den förutnämnda inom finansdepartementet upprättade promemorian har
i förevarande hänseende anförts, att arbetet med de ifrågavarande avskrifternas
upprättande icke syntes böra aläggas häradsskrivarna utan ersättning
utöver lönen. Däremot syntes det icke obilligt, att ersättningen underginge
någon sänkning; ersättningen förefölle nämligen för närvarande vara rätt
högt tilltagen. En sänkning med 20 procent syntes rimlig. Det föreslogs
fördenskull, att de i nyssberörda cirkulär bestämda ersättningarna sänktes
frän 1 krona till 80 öre. Därigenom skulle en besparing på anslaget uppstå
örn cirka 50,000 kronor.

Kungl. Magita proposition nr 151.

De hörda myndigheterna hava så gott som enhälligt tillstyrkt vidtagande
av den sålunda ifrågasatta sänkningen av ersättningarna för taxeringslängder
m. m. Av länsstyrelserna hava allenast tre ställt sig avvisande mot förslaget.

Departemen
fsith
ofra.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för finansdepartementet för avsikt att
föreslå vidtagandet av sådana förändringar i förenämnda cirkulär den
6 juni 1929, att ersättningarna ifråga nedsättas från nu gällande 1 krona
till 80 öre. Den besparing för statsverket, som därigenom uppstår, har
redan kommit till uttryck i årets statsverksproposition, i det att chefen för
finansdepartementet vid behandlingen av anslaget till kostnader för årlig
taxering (VII s. 68) räknat med, förutom andra utgiftsbegränsningar, en nedsättning
av de ifrågavarande ersättningarna till häradsskrivarna med angivet
belopp.

Beredande åt häradsskrivarna av viss årlig ledighet.

Såsom förut omnämnts äga häradsskrivarna icke rätt till semester utan
äro på grund av bestämmelser i Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelserna
den 31 januari 1930 skyldiga att vid ledighet för enskilda angelägenheter
avstå samtliga dem tillkommande avlöningsförmåner frånsett ortstillägg.

I skrivelse den 26 februari 1930 anförde styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening,
att bestämmelserna i brevet den 31 januari 1930 för liäradsskrivarnas
del syntes synnerligen hårda, samt att frågan om semester i och
med nämnda bestämmelser blivit aktuell men att frågan på grund av med
densamma förknippade omständigheter icke syntes kunna omedelbart lösas.
A andra sidan måste det enligt föreningen anses rättvist, att även häradsskrivare
med deras huvudsakligen till tjänsterummet förlagda arbete bereddes
tillfälle till semesterliknande ledighet pa rimliga villkor. Styrelsen hemställde
fördenskull, att länsstyrelserna måtte bemyndigas att — utan hinder
av bestämmelserna i brevet den 31 januari 1930 eller tidigare utfärdade
föreskrifter årligen under högst 45 dagar bevilja häradsskrivarna mot
semester svarande ledighet, under förutsättning att mellan häradsskrivaren
och dennes vikarie avtal kunde träffas angående vikariens avlöningsförmåner
under vikariatet och att detta avtal bleve av vederbörande länsstyrelse godkänt.
Framställningen åsyftade, att häradsskrivaren skulle berättigas uppbära
samtliga de med tjänsten förenade inkomster, vilka icke j}å grund av avtalet
skulle tillkomma vikarien.

Över berörda skrivelse inhämtades yttranden av statskontoret och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd. Angående det närmare innehållet i
dessa yttranden ber jag få hänvisa till propositionen nr 206 till 1930 års
riksdag, där det huvudsakliga innehållet av yttrandena återgivits. Jag vill här
blott erinra därom, att saväl statskontoret som lönenämnden, oaktat vissa
betänkligheter av principiell natur, förklarade sig icke vilja motsätta sig
förslaget örn beredande av viss ledighet åt häradsskrivarna, under förutsättning
att statsverket icke betungades med några kostnader för vikariats -

Kungl. Majus proposition nr 151. 29

ersättningar. I bägge yttrandena åberopades, att billighetsskäl syntes tala
för en dylik anordning.

Vid frågans behandling i statsrådet den 14 mars 1930 anförde dåvarande
chefen för socialdepartementet bland annat följande:

Såsom framgår av det anförda intaga för närvarande landsfiskaler och
häradsskrivare så till vida en särställning bland statstjänstemannen, som
ingendera av dessa befattningsliavargrupper är berättigad till semester. Beträffande
landsfiskalerna har emellertid, på sätt myndigheterna framhållit,
på min hemställan i proposition till årets riksdag härutinnan föreslagits en
ändring av innebörd att landsfiskal skulle, i avvaktan på blivande lönereglering
för landsfiskalerna, från och med den 1 juli 1930 tillerkännas rätt
att på statsverkets bekostnad åtnjuta årlig semester av 20 dagar intill det
år, under vilket han fyller 40 år, och av 30 dagar för tid därefter. Tillräcklig
anledning att, i avbidan på kommande lönereglering för häradsskrivarna,
nu föreslå införande av semesterrätt även för dessa befattningshavare
har, bland annat med hänsyn till storleken av de inkomster i tjänsten,
vilka häradsskrivarna i allmänhet uppbära, icke synts mig föreligga. Häradsskrivareföreningens
nu ingivna framställning går emellertid icke ut på att
häradsskrivarna skulle tillerkännas någon verklig semesterrätt ratan avser
endast att bereda dem möjlighet att erhålla viss tids årlig ledighet för enskilda
angelägenheter utan skyldighet för dem att därunder avstå större
del av dem tillkommande avlöningsförmåner, än som skulle utgå till vikarien.
Denna förmån skulle för dem motsvara den befattningshavare i allmänhet
tillkommande semesterrätten. Med hänsyn härtill och då den föreslagna
anordningen icke skulle för statsverket medföra ökad kostnad, finner jag
mig kunna tillstyrka åtgärder i framställningens syfte. Jag har därvid även
beaktat, att häradsskrivarna i år komma att underkastas viss inkomstminskning,
i anledning av att riksdagen godkänt ett av Kungl. Majit framlagt förslag
örn nedsättning av ersättningen för röstlängders upprättande från 50 till
40 öre för uppslag.

Jag anser alltså, att häradsskrivarna böra i avbidan på lönereglering
tillsvidare — under i framställningen angivna förutsättningar — tillförsäkras
viss tids årlig ledighet för enskilda angelägenheter med rätt för dem att
under dylik ledighet åtnjuta samtliga med tjänsten förenade inkomster utom
den del därav, som enligt träffat avtal tillkommer vikarien. Givetvis bör
därutöver möjlighet finnas för dem att med avstående av lön enligt brevet
den 31 januari 1930 erhålla ytterligare ledighet för enskilda angelägenheter.
Vidkommande omfattningen av den nu förordade ledigheten kan jag emellertid
icke biträda framställningen utan håller — i likhet med de i ämnet
hörda myndigheterna — före, att ledigheten bör bliva av samma längd som
den för landsfiskalerna föreslagna semestertiden, d. v. s. alltefter vederbörandes
levnadsålder 20 eller 30 dagar årligen. Kätt till sådan ledighet torde
böra tillkomma såväl ordinarie häradsskrivare som den, vilken förordnats
att innehava ordinarie häradsskrivartjänst mot åtnjutande av därmed förenade
löneförmåner med undantag av pensionsavgift motsvarande belopp.

Principen om tillerkännande av nämnda rätt för häradsskrivarna lärer böra
underställas riksdagens prövning. Kåtten torde böra träda i kraft snarast
möjligt efter det riksdagens beslut anmälts för Kungl. Majit, och under år
1930 torde få uttagas hela lediglietstiden, oaktat de ifrågasatta reglerna icke
bliva gällande under liela. året. Närmare bestämmelser i ämnet synes det
böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Därvid lära böra meddelas föreskrifter
till förhindrande av att länsstyrelserna godkänna avtal mellan liäradsskrivaren
och vederbörande vikarie, enligt vilket vikariens ersättning skulle

Departe ments chefen.

30 Kungl. Majlis proposition nr 151.

bliva oskäligt låg. I likhet med statskontoret anser jag, att dylik ersättning
endast i särskilda undantagsfall bör få understiga ett belopp, motsvarande de
med häradsskrivareansten förenade tjänstgöringspenningarna, därtill hörande
tillfällig löneförbättring ävensom å tjänstgöringspenningarna och löneförbättringen
belöpande dyrtidstillägg. A andra sidan bör beaktas — något som för
övrigt är en förutsättning för hela den nu ifrågasatta anordningen — att häradsskrivarnas
arbete, synnerligen forcerat och maktpåliggande under vissa perioder,
dessemellan är av mindre omfattning och enklare beskaffenhet.

Vid bifall till mitt förslag i ämnet måste givetvis för häradsskrivarnas
vidkommande visst tillägg göras till brevet den 31 januari 1930, varjämte
viss jämkning i kungörelsen den 14 juni 1917 angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner
för landsstaten bliver erforderlig.

På nämnde departementschefs hemställan föreslog Kungl. Majit i propositionen
nr 206 till 1930 års riksdag, att häradsskrivare måtte tillsvidare, under
de angivna förutsättningarna, äga att utan kostnad för statsverket årligen
erhålla ledighet för enskilda angelägenheter under en tid av 20 dagar intill det år,
under vilket vederbörande uppnådde 40 år, samt av 30 dagar för tid därefter,
med rätt för honom att uppbära samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna
med undantag för den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse skulle
utgå till vikarien.

Propositionen blev av riksdagen avslagen (skrivelse nr 207/1930). I sin
skrivelse uttalade riksdagen, att redan den omständigheten att förslag till
ny lönereglering för häradsskrivarna inom en snar framtid syntes komma
att föreläggas riksdagen hade föranlett riksdagen att ställa sig avvisande
mot förslaget, enligt vilket en ny form av ledighet skulle införas för denna
befattningshavargrupp. Riksdagen uttalade även, att de till förmån för förslaget
åberopade billighetsskälen icke syntes vara alltför tungt vägande. I
detta hänseende framhöll riksdagen, att häradsskrivarna måste, åtminstone
i allmänhet, vid jämförelse med andra statstjänstemän genom sina sportelinkomster
anses intaga en relativt gynnsam ställning i avlöningshänseende
och att de syntes vara i tillfälle att så ordna sitt arbete, att de kunde utan
nämnvärd kostnad bereda sig mot semester svarande ledighet. Riksdagen
erinrade även om att för häradsskrivarna icke förelåge skyldighet till sju
timmars daglig tjänstgöring å tjänsterummet.

I anledning av att häradsskrivarnas löneförmåner nu upptagits till förnyad
prövning har styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening i skrivelse
den 28 november 1932 anhållit, att jämväl ärendet om beredande av viss årlig
ledighet åt häradsskrivarna måtte samtidigt upptagas till förnyad behandling.

Under förutsättning att de förslag rörande nedsättningar i olika avseenden
av häradsskrivarnas extra ersättningar och provisioner, som av mig i
det föregående tillstyrkts, vinna riksdagens bifall, lärer det viktigaste skälet
för riksdagens avslag å 1930 års proposition örn semesterliknande ledighet
för häradsskrivarna hava upphört att äga giltighet. Med anledning av vad
riksdagen i övrigt åberopade till stöd för sitt avslagsbeslut ber jag att här

Kungl. Majus proposition nr lol.

få anföra, dels att på sätt jag redan antytt frågan om ny lönereglering för
häradsskrivarna sannolikt ännu icke på jämförelsevis lång tid torde kunna
upptagas till slutligt avgörande, dels ock att häradsskrivarna, som enligt sin
instruktion äro bundna vid två timmars daglig mottagning å tjänsterummet
och enligt gällande bestämmelser äro skyldiga att vid varje ledighet för
enskilda angelägenheter avstå samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner
utom ortstillägg, för närvarande knappast äga möjlighet att förskaffa
sig en med semester jämförlig ledighet utan måste vid ledighet vidkännas
avsevärda ekonomiska uppoffringar.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att häradsskrivarna — under förutsättning,
att förslagen till inkomstbeskärningar bifallas — nu böra berättigas
att på sätt förordades i 1930 års proposition utan kostnad för
statsverket erhålla viss årlig ledighet samt att denna förmån bör komma dem
till del från och med innevarande kalenderår. I fråga örn såväl ledighetens
längd som dess anordnande i övrigt ansluter jag mig helt till de synpunkter,
vilka enligt vad nyss sagts anfördes av departementschefen vid framläggandet
av 1930 års förslag. Rätten till ledigheten, vilken bör få åtnjutas av såväl
ordinarie som tillförordnade häradsskrivare, torde sålunda böra träda i kraft
snarast möjligt efter det riksdagens beslut anmälts för Kungl. Maj:t, och under
år 1933 torde få uttagas hela ledighetstiden, oaktat de ifrågasatta reglerna icke
bliva gällande under hela året. Närmare bestämmelser i ämnet, bland annat
i syfte att förekomma godkännande av avtal örn alltför låg ersättning mellan
häradsskrivaren och vederbörande vikarie, lärer det böra ankomma på Kungl.
Maj:t att utfärda.

Föredragande departementschefen uppläser härefter de i enlighet med
vad förut anförts upprättade förslagen till förordning örn ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsmedel samt förordning om debitering och
uppbörd av tingshusmedel.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att

1. antaga det upplästa förslaget till förordning om ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsmedel;

2. antaga det upplästa förslaget till förordning örn debitering
och uppbörd av tingshusmedel;

3. under femte huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag
till ersättning till häradsskrivarna för pensionsförteckningar av
56,000 kronor;

4. medgiva, att häradsskrivare må tillsvidare, i enlighet
med de i statsrådsprotokollet angivna grunderna, äga att utan
kostnad för statsverket årligen erhålla ledighet för enskilda

Kungl. Majus proposition nr 151.

angelägenheter under en tid av 20 dagar intill det år, under
vilket han uppnår 40 års ålder, samt av 30 dagar för tid därefter,
med rätt för honom att uppbära samtliga de med tjänsten
förenade inkomsterna med undantag för den del därav, vilken
enligt träffad överenskommelse skall utgå till vikarien.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Tottie.

Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr.